Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1980/81:48 Regeringens proposition

1980/81:48

om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder m. m.;

beslutad den 30 oktober 1980.

Regeringen föreslår riksdagen alt anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag fill ändringar i den arvsrättsliga lagstiftningen. Sålunda utmönstras den nuvarande principen att dödsbodelä­garna blir personligen ansvariga för den dödes skulder, om inte boet inom viss tid avträds till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. I stället införs bestämmelser om all en bodelning eller ett arvskifte som sker innan den dödes skulder har betalts skall gå åter.

Vidare föreslås nya bestämmelser om dödsbodelägares rält alt föra lalan i mål som rör boet. Enskilda dödsbodelägare skall under vissa förutsättningar få rätt att föra talan som parter i eget namn men för boets räkning. Förslaget i denna del innebär i huvudsak att nuvarande domstolspraxis lagfästs.

Bestämmelserna om dödförklaring föreslås ändrade på några punkter. Bl. a. skall den som har befunnit sig i livsfara och därefter försvunnit kunna förklaras död redan när ett år, och inte som f. n. tre år, har förflutit från försvinnandet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1981.

1 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 48


Prop.  1980/81:48

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken

delsatt 18 kap. 2 §, 21 kap., 23 kap. 2 §, 24 kap. 1 § samt 25 kap. 1 och 5 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas tre nya paragrafer, 18 kap. 1 a § samt 19 kap, 12 a och 20 a §§, av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


18 kap.

1 a §

När särskild dödsboförvaltning inle har aiwrdnats enligt 19 kap. får enskilda delägare i mål som rör boet väcka och föra talan som parter i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet.

Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet, I den mån kost­naderna täcks av del som har kommU boet till godo genom rättegången.

Väcker någon delägare talan mot dödsboet för egen räkning och har särskUd dödsboförvaltning inte an­ordnats, förs boets talan i målet av övriga delägare.


Till dess alt egendomen omhän­dertagits av samtliga dödsbodelägare eller av den som eljest har alt förvalta boet, skall egendomen, där den ej står under vård av förmyndare, syss­loman eller annan, vårdas av deläga­re som sammanbodde med den avlidne eller eljest kan taga vård om egendomen, och har han att oför-


Till dess att egendomen har tagits om hand av samtliga dödsbodeläga­re eller av den som / annat faU har att förvalta boet, skall egendomen, om den ej står under vård av förmynda­re, syssloman eller annan, vårdas av delägare som sammanbodde med den avlidne eller annars kan ta hand om egendomen. Den som har tagit


' .Senaste lydelse 1976:221


 


Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse

dröjligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt, där god man för delägare tarvas, hos rätten göra anmålansåsom i 18 kap, föräldrabal­ken sägs. Vad nu är sagt om delägare gäller ock efterlevande make som ej är delägare / boel.

Är ej någon som sålunda tager vård om den dödes egendom, skall husfolk, husvärd eller annan som är närmast därtiU omhändertaga egen­domen samt tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet lill socialnämn­den. PoUsmyndigheten är ock pliktig att utföra vad nu sagts, om dess biträde äskas eller eljest finnes erfor­derligt. Då anmälan skett, skall soci­alnämnden, där så erfordras, fullgö­ra vad enligt första styckei åligger delägare. För koslnaderna med anledning härav äger kommunen erhålla ersättning av boet.


Föreslagen lydelse

hand om egendomen skall genast underrätta övriga delägare om döds­fallet och, om det behövs god man för någon delägare, göra anmälan hos rätten enligt 18 kap. föräldrabal­ken. Vad som har sagls om delägare gäller också efterlevande make som inte år delägare.

Finns det inte någon som sålunda tar hand om den dödes egendom, skall medlem av hushållet som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är närmast till det ta hand om egendomen samt tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet lill social­nämnden. Då anmälan skett eller förhållandet på annat sätt blir känt, skall socialnämnden, om det behövs, göra vad som enligt första stycket åligger delägare. För kostnaderna med anledning av detta har kommu­nen rätt till ersättning av boet.


19 kap,

12 a §

När dödsboet förvaUas av boutred­ningsman får var och en av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan .som part i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet och boutrednings­mannen avslår från att föra boets talan.

Delägare som har väckt talan har rätt tiU ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kost­naderna täcks av det som har kommit boet till godo genom rättegången.


 


21 kap. Om den dödes gäld

1 §

Varder ej efter ansökan, som göres sist en månad efter det bouppteckning förättades, dödsboets egendom av­trädd till förvaUning av boutred­ningsman eller. till konkurs svara delägarna för sådan gäld efter den döde som vid bouppteckningens för­rättande var dem velerlig.

Vppas efter bouppteckningens för­rättande ny gäld efler den döde och avträdes ej egendomen efter ansökan som göres sist en månad därefter, svarar delägare, som sådan tid för­suttit, för den gälden.

Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

20 a §

När dödsboet förvaltas av lesta-menlsexekutor med behörighet att företräda boet i rättegång får var och en av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet och testamenisexekulorn avstår från att föra boets talan.

Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kost­naderna täcks av det som har komntii boet till godo genom rättegången.

21 kap. Om den dödes skulder


Sker egendomsavträde efter ansö­kan, som ingivits senare än en månad efter det bouppteckningen förrät­tades, är delägare pliktig att till döds­boet utgiva det belopp, varmed gäld, som var honom velerlig en månad


 


Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse

före ansökningsdagen, överstiger värdet av den avträdda egendomen och eljest tillgängliga medel, men skaU ej vidare mol enskild borgenär stå i ansvar efter vad i 1 § sägs.

Där borgenär begär del, skall delä­gare med ed fästa, att gäld som yrkandet avser ej var honom velerUg en månad före ansökningsdagen. Gitter han ej gå eden, skall så anses som hade den gälden tidigare varit honom veterlig.

Förfaller delägares ansökan om boets avträdande tiU konkurs, enär egendomen i stället sättes under för­vaUning av boutredningsman, skall så anses sotn hade ansökan om av­träde tiU sådan förvaltning gjorts den dag konkursansökningen ingavs.

Hava delägarna giltig anledning antaga, att de ej skola nödgas infria borgen som den döde tecknat eller viss annan förbindelse, skall den gälden ej anses såsom velerlig.

Innan den i 1 § första stycket stad­gade tiden gått till ända eller, där boet står under förvaltning av bout­redningsman, uppgörelse träffats om borgenärens förnöjande, må betalning av gäld verkställas allenast där med fog kan antagas, att betal­ningen ej länder tUl men för borgenä­rer.


Föreslagen lydelse

1 §

Innan en månad har förflutU efter det alt bouppteckning förrättades eller, om boet förvaltas av boutred­ningsman, uppgörelse har träffats med samtliga borgenärer om betal­ningen av skulderna får en skuld betalas endast om del med fog kan antas att betalningen inle är till skada för borgenärerna.


 


Sedan   den   i   1 § första  stycket stadgade  tiden  gått till ända,   må


Sedan en månad har förflutit efter det att bouppteckning förrättades får


 


Prop.  1980/81:48


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


borgenär fordra säkerhet för gäld efter den döde, som ej är till belal-ningförfallen och för vilken tillräck­lig säkerhet ej finnes. Ställes ej säker­het inom tre månader, må förfallolid ej tiUgodonjulas.


borgenärerna kräva säkerhet för sådana skulder efler den döde vilka inte har förfalUl till betalning och för vilka del inte redan finns tillräcklig säkerhet, StäUs ej säkerhet inom tre månader, får dödsboet inle längre tillgodoräkna sig någon förfallotid.


 


10 §2

Är efter den döde gäld som ej förfaller inom sex månader, må den, där flera dödsbodelägare finnas eller allmänna arvsfonden är ensam delä­gare, hos borgenären uppsägas lill betalning sex månader efter uppsäg­ningen. Borgenär, som lill säkerhet för sin fordran har panträtt i fast egendom eller tomträtt eller har inteckning, är dock ej skyldig alt taga betalning före förfallodagen, där han inom tre månader efter uppsägning­en giver tillkänna att han vill hålla sig allenast till säkerheten,

Sker egendomsavträde efter det bodelningen eller arvskifte ägt rum, skall bodelningen eller skiftet gå åter. Då gälden finnes ej vara större än alt den kan betalas av den dödes tillgångar och, om han var gift, vad av andra makens egendom på hans lott belöpt, om gälden gått i beräk­ning vid bodelningen, skall likväl avträdande till förvaltning av bout­redningsman allenast omfatta vad som enligt dennes prövning erfordras till gäldens betalning och koslnader­na för förvaltningen. Vad sålunda


Finns det flera delägare i dödsboet eller är allmänna arvsfonden ensam delägare, får en skuld som inle för­faller till betalning inom sex månader sägas upp hos borgenären till betal­ning sex månader efter uppsägning­en. Om borgenären till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast egen­dom eller tomträtt eller har inteck­ning och han inom tre månader efter uppsägningen meddelar att han vill hålla sig endast till säkerheten, är han dock inte skyldig att la emot betalning före förfallodagen.

Sker bodelning eller arvskifte innan den dödes och boets andra skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under sär­skild vård, skall bodelningen eller skiftet gå åter.

Är skulderna inle slörre än alt de kan betalas av den dödes tillgångar och, om han var gift, vad ,sow av den andra makens egendom skulle ha belöpt på hans lott för det fall att skulderna hade beaktats vid bodel­ningen, skall återgången begränsas till vad som behövs för att skulderna


'Senaste lydelse 1970:1001


 


Prop.  1980/81:48

Nuvarande lydelse

erfordras skall av delägarna utgivas i förhållande lill vad envar vid bodel­ningen eller arvskiftet njutit för mycket; och skall bodelningen eller skiftet / övrigt förbliva ståndande.

Yppas hos någon delägare brist, skall den fyllas av de övriga med vad de vid bodelningen eller skiftet vun­nU.

Egendom, som utgivits såsom legat eller jämlikt ändamålsbestäm­melse, skall återbäras, såvUi det erfordras för täckning av gäld. Fin­nes egendomen ej i behåll, skall dess värde gäldas, såvitt ej särskilda skäl äro däremot.


Föreslagen lydelse

och kostnaderna för boets förvalt­ning skall kunna betalas. Vad som sålunda behövs skall utges av delä­garna i förhållande till vad var och en av dem har fått för mycket vid bodelningen eller arvskiftet, / övrigt skall bodelningen eller skiftet be­stå.

Finns egendoin som skall lämnas åter inte i behåll, skaU ersättning utges för det värde egendomen hade när återgång påkallades, om det inte finns särskUda skäl mol detta. Upp­kommer brist hos någon delägare, skall de övriga delägarna täcka bris­ten med vad de har fått vid bodel­ningen eller skiftet. Vad som behövs för att bristen skall kunna täckas skaU utges av delägarna i förhållande liU vad var och en av dem sålunda har fått.

Egendoin som har utgetis som legal eller / enlighet med en ända­målsbestämmelse skall lämnas tillba­ka till boet, om del behövs för att den dödes skulder skall kunna betalas. Finns egendomen inte i behåll, skall ersättning utges för det värde egendo­men hade när återlämnande påkal­lades, om det inte finns särskilda skäl mol detta.


 


Skyldighet att utgiva egendom jäm­Ukt 5 eller 6 § skaU tillika omfatta ränta eller avkomst av egendomen. Nödig kostnad för egendomen skall ersättas, så ock nyttig kostnad, där den var gjord i god tro.


Densom enligl4eller5 §ärskyldig att lämna tillbaka egendom till boel eller att ersätta egendomens värde skaU lUge även ränta eller avkomst av egendomen. Han har dock själv rätt IiU ersättning för nödvändiga kostna­der för egendomen och, om han var i


 


Prop. 1980/81:48

Nuvarande Ivdelse


Föreslagen Ivdelse


 


11       §

Hava delägarna betalt gäld i strid med vad i 8 § sägs eller, under tid för egendomsavträde enligl 1 § första eller andra stycket, till men för bor­genärer uigivii legat, fullgjort ända­målsbestämmelse, sålt, förpantat, an­norledes använt eller ock förfarit boets egendom eller ådragit boet förbindelse, svara de för sådan gäld efter den döde som, då de så förf oro, var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Kom av åtgärden allenast ringare skada eller företogs den av obetänk­samhet eller bristande kännedom om boets ställning, skall allenast skade­stånd gäldas.

12       §

Sker bodelning eller arvskifte innan all gäld är gulden, svara delä­garna för gäld efter den döde. som då var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Bodelning skall dock icke medföra sådan påföljd, där efterlevande ma­ken ej erhåUit något av den dödes egendom.

13       §

Hava delägarna, sedan boet blivU avträtt IiU förvaltning av boutred­ningsman, utverkat rättens förord­nande att boet icke längre skall sålun­da förvaltas, skall i fråga om ansvar för gäld så anses som hade egen-domsavträdet ej ägt rum.


god tro, kostnader som har varit till nylla för egendomen.


 


Prop.  1980/81:48

Nuvarande lydelse                        Föreslaien lydelse

14       §

Försitter delägare, som har boet I sin vård, tid för boupptecknings för­rättande, skall han svara för all den dödes gäld. Samma lag vare, där delägare vid bouppteckningen eller dess edfästande genoin veterligen oriktig uppgift eller svikligl förtigan­de äventyrar borgenärers rätt.

15       §

Häftar delägare i ansvar för gäld efter den döde, skall ansvarigheten ock gälla annan boets gäld; och är delägare förty i fall som avses i 2 § första stycket pliktig att utgiva vad som erfordras för täckning av gäld, som före egendomsavträdet ådragits boet.

16       §

Vcidi 1 -4saml 11-15 §§stadgas om skyldighet för delägare att svara för gäld skall ej äga tillämpning å delägare som är omyndig, ej heller å allmänna arvsfonden eller annan som företrädes av god man, men förmyndaren eller gode mannen skall gentemot borgenärerna svara för ska­da som kommit av hans åtgärd eller försummelse.

17       §

Hava flera enligt detla kapitel ådra-gtt sig ansvar för gäld eller för skada, svara de en för alla och alla för en. Vad sålunda utgivits skall dem emel­lan fördelas enligt den i 18 kap. 6 § stadgade grunden.


 


Prop.  1980/81:48

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


10


18       §

Har arvinge eller testamentstagare ej njuttt förmån av boet och ej heller tagit annan befattning därmed än att han fullgjort vad enligt 18 kap. 2 § åligger honom och deltagit I boupp­teckningens förrättande, är han fri från ansvar på grund av underlåten­het att avträda boel.

19       §

Finnes efter den döde allenast egendom som ej kunnat hos honom lagas i mät, skall vad i detta kapitel är stadgat om ansvar för gäld ej äga tillämpning. Vad nu är sagt länder dock ej till inskränkning i delägares skyldighet alt låta egendomen eller dess värde gå i betalning för gäl­den.

23 kap.


Mot delägares bestridande må skifte C] företagas, innan bouppteck­ning skett och fl// veterlig gäld blivit gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel lill dess betalning ställts under särskild vård.

Skall legal eller ändamålsbestäm­melse fullgöras av oskifto, må skifte ej mot delägares bestridande äga rum, innan förordnandet verkställts eller delägaren frilagils från alt svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom blivit ställd under särskild vård.

Står boel under förvaltning av boutredningsman eller testaments­exekutör,  må  skifte  ej företagas.


2§


Mol någon delägares bestridande /År skifte ej företas innan bouppteck­ning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild vård.

Skall legat eller ändamålsbestäm­melse fullgöras av oskifto,/o/- skifte ej mol delägares bestridande äga rum innan förordnandet har verk­ställts eller delägaren har frilagils från alt svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård.

Slår boel under förvaltning av boutredningsman eller leslamenls-exekulor, får skifte ej företas innan


 


Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


innan denne anmält alt utredningen     denne har anmält att utredningen
slutförts,
                                     har slutförts.

24 kap.


Hava, vid samförvaltning av döds­bo, delägarna överenskommit att leva samman i oskiflal bo, gäller, / den mån ej annat föranledes av avta­let, om förvaUningens handhavande och boets företrädande vad i 18 kap, 1 § sägs; och skall vad 13,4 och 6 §§ samma kapitel är stadgat äga motsva­rande tillämpning.


1 §


Om ett dödsbo förvallas av delä­garna gemensamt och de har komntii överens om att leva samman i oskif­lal bo, gäller i fråga om förvaUning­en av boel och rätten att företräda boet vad som sägs i 18 kap, 1 §, om inte annat har avtalats. Också bestämmelserna i 3, 4 och 6 §§ sam­ma kapitel skaU tillämpas.

I fråga om rätten för enskilda delägare att väcka och föra talan som parter i eget namn men för boets räkning gäller vad som sägs i 18 kap. 1 a §, om inle annat avtalas mellan delägarna.


25 kap.


Är någon borta och hava sedan han veterligen sist var vid liv förflutit tio år eller, där han skulle vara över sjuttiofem år gammal, fem år, må ansökan göras om hans dödförkla­ring. Befann sig den bortovarande i livsfara då han veterligen senast var i livet, må ansökan ske efler det tre år förflutit.


1 §


Är någon borta och har det sedan han veterligen senast var vid liv förflutit tio år eller, om han skulle vara över sjuttiofem år gammal, fem år, får ansökan göras om hans död­förklaring. Kan det antas att den som är borta befann sig i livsfara då han veterligen senasi var i livet, får ansökan göras sedan tre år har för­flutit. Är det utrett att han befann sig I livsfara, får ansökan dock göras sedan ett år har förflutit.



Har den i kungörelsen fastställda
     Har den i kungörelsen fastställda

dagen gått till ända, skall rätten, om     dagen gått lill ända, skall rätten, om sådan lid som i 1 § sägs är förfluten     sådan lid som anges i 1 § är förfluten


 


Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse

och man ej vel all den bortovarande avlidit, förklara alt han skall anses för död; och skall han antagas hava avlidit, i fall som i 1 § första punkten sägs vid utgången av den månad då nyss angiven lid gick lill ända eller, i fråga om bortovarande som fyllt sexliofem men ej sjuttio år när han veterligen sist var vid liv, vid utgång­en.av den månad under vilken han skulle hava fyllt sjuttiofem år samt, i fall enligl andra punkten i samma paragraf, å den dag eller, om dagen ej är känd, vid utgången av den månad då livsfaran förelåg. I rättens beslut skall angivas vilken dag sålun­da är all antaga såsom dödsdag.


12

Föreslagen lydelse

och man ej vet att den bortovarande avlidit, förklara att han skall anses för död. Han skall då antas ha avlidit, i fall som anges i 1 § första meningen vid utgången av den månad då nyss angiven lid gick till ända eller, i fråga om bortovarande som fyllt sextiofem men ej sjuttio år när han veterligen sist var vid liv, vid utgången av den månad under vilken han skulle ha fyllt sjuttiofem år saml, i fall enligt andra eller iredje mening­en i samma paragraf, på den dag eller, om dagen ej är känd, vid utgången av den månad då livsfaran förelåg respektive kunde antas före­ligga. I rättens beslut skall anges vilken dag som sålunda är att anta såsom dödsdag.


1,    Denna lag tråder i krafl den 1 juli 1981,

2,    I fråga om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om den döde har avlidit före ikraftträdan­det,

3,    Har ansökan om dödförklaring gjorts före ikraftträdandet, lillämpas äldre bestämmelser.


 


Prop.  1980/81:48


13


2 Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom föreskrivs att 12 kap, 2§ giftermålsbalken' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


12 kap.


Emot dödsbodelägares bestridan­de må bodelning ej äga rum, innan all veterlig gäld, för vilken den döde svarade, blivU gulden eller delägaren frilagils från ansvar för gälden eller medel till dess betalning satts under särskild vård. Har den dödes egen­dom blivit avträdd till konkurs, må bodelning städse äga rum utan hin­der av delägares bestridande.


Mot någon dödsbodelägares be­stridande får bodelning ej äga rum innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har betalts eller medel lill deras betalning har satts under särskild vård. Har den dödes egendom blivit avträdd till konkurs, får bodelning alllid äga rum utan hinder av någon delägares bestridan­de.


Denna lag träder i krafl den 1 juli  1981, Har den döde avlidit före ikraftträdandet, lillämpas dock fortfarande äldre bestämmelser.

Balken omtryckt 1978:854,


 


Prop.  1980/81:48


14


3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden

rörande dödsbo

Härigenom föreskrivs att 2 kap, 3 och 7 §§ lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


2 kap.


3§

Finnes här i riket efter någon som vid sin död ej här hade hemvist egendom som ej är jämlikt 2 § avträdd till förvaltning av boutred­ningsman, skall anmälan härom utan dröjsmål göras hos polismyndighe­ten av den som om egendomen har vård eller eljest av anhörig, husfolk, husvärd eller annan som är därtill närmast. Då anmälan sker eller för­hållandel eljest varder kunnigt, ålig­ge det polismyndigheten att, där det tarvas, taga vård om egendomen.

Är egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen av reda penningar, kläder och andra lösören för personligt bruk. må, sedan kost­naden här i riket för den avlidnes uppehälle, vård och begravning gul­dits, polismyndigheten, där det finnes kunna ske utan förfång för rättsägare som äro svenska medborgare eller här hava hemvist, överlämna egen­domen till anhörig till den avlidne eller, om denne var utländsk med­borgare, lill konsul för det land han tillhörde.

Är ej sådant föll för handen som i andra stycket sägs. göre polismyn-


Finiis det här i riket egendom efter någon som vid sin död inte hade hemvist här och har egendomen Inte avlrätts lill förvaltning av boutred­ningsman enligl 2 §, skall anmälan om detta utan dröjsmål göras hos socialnämnden av den som har vård om egendomen eller annars av anhö­rig, medlem av det hushåll som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är närmast //// del. Då anmälan sker eller förhåUandet på annat sätt blir känt, skall socialnämnden, om del behövs, ta hand om egendo­men.

Är egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen av kon­tanter, kläder och andra lösören för personligt bruk, får socialnämnden överlämna egendomen lill anhörig lill den avlidne eller, om denne var utländsk medborgare, till konsul för det land han tillhörde. Överlämnan­de får dock ske först sedan kostnader­na här i riket för den avlidnes uppe­hälle, vård och begravning har be­talts. Överlämnande får inte ske, om det skulle medföra skada för någon rättsägare som är svensk medborgare eller som har hemvist här.

I annat fall än som avses i andra styckei   skall  socialnämnden   göra


 


Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse

dighelen anmälan till rätten; och förordne rätten, att egendomen skall avträdas lill förvaltning av boutred­ningsman , och gälle därefter vad i 2 § sägs.


15

Föreslagen lydelse

anmälan till rätlen, som då förord­nar att egendomen skall avträdas till förvaltning av boutredningsman. Därefter gäller vad som sägs i 2 §,


 


Då boutredning, bodelning eller arvskifte sker här i riket, gälle om bodelägares ansvarighet för gäld vad /svensk lag är stadgat. I fall som 16 § sägs må dock gäld för vilken den döde häftade lill annan än den som är svensk medborgare eller här har hetnvisl icke i något fall såsom veter­lig anses, med mindre den blivit hos boutredningsmannen av borgenären särskilt angiven.

Har någon njutit lott i dödsbo vid bodelning eller arvskifte som, utom riket företagils i den ordning främ­mande lag stadgar, vare han ej enligt svensk lag på den grund ansvarig för boets gäld annat ån med den mottag­na egendomen eller dess värde.


7§


Då boutredning, bodelning eller arvskifte sker här i riket skall frågan om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder bedömas efter svensk lag.


Denna lag träder i kraft den  1 juli  1981, Har den döde avlidit före ikraftträdandet, tillämpas dock fortfarande äldre bestämmelser.


 


Prop. 1980/81:48

JUSTITIEDEPARTEMENTET


16

Utdrag PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-09-25


Inledning


Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder m.m.

1 Inledning

Sedan ärvdabalken kom till år 1959 har förhållandevis fä ändringar gjorts i den successionsrätisliga lagstiftningen. En del frågor som rör den arvsrätts-liga lagstiftningen utreds dock f.n. Sålunda skall familjelagssakkunniga (Ju 1970:52) enligt sina direktiv la upp bl.a, frågan om makes ställning i arvsrätlsligt hänseende. De sakkunniga skall även granska systemet med secundosuccession saml överväga ändringar i fråga om kretsen av arvsbe-rältigade. Vidare utreds frågan om ställföreträdare för dödsbo som äger fastighet m,m, av en särskild kommitté (Ju 1977:07),

I augusti 1977 tillkallades en särskild sakkunnig' för att utreda frågan om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder saml vissa andra arvsrältsliga frågor. Den sakkunnige, som har bedrivit sill arbete under beteckningen utredningen om vissa arvsrältsliga frågor (Ju 1977:14). avlämnade i juni 1979 betänkandet (Ds Ju 1979:11) Dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder m.m. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i della ärende bör fogas dels betänkandet som bilaga /, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissytt­randena som bilaga 2. Beträffande nuvarande svenska och utländska förhållanden samt utredningens närmare överväganden hänvisas lill betän­kandet.

Betänkandet innehåller förslag som rör dödsbodelägarnas ansvar för den dödes skulder, dödsbodelägarnas rätt att föra lalan i mål som rör boel, preskription av rätten lill arv och testamente, dödförklaring och allmänna

' Hovrättsrådet Nils Mangård, Experter: advokatfiskalen Leif Gillenius, advokaten Bertil Henriques och direktören Pontus Modigh.


 


Prop.  1980/81:48


17


 


arvsfondens rätt all avstå egendom, I del följande behandlas dessa förslag i skilda avsnitt,

I ett särskilt avsnitt berörs också en fråga om polisens skyldighet all ta hand om den avlidnes egendom. Den frågan har tagits upp av-pblisutredningen i belänkandet (SOU 1979:6) Polisen (s, 160 f). Betänkandet har remissbe­handlats. Remissyttrandena över den nu akluella frågan återfinns i prop. 1980/81: 13 s. 204.

1 lagstiftningsärendet har samråd sketl med juslitiedepartemenlen i de andra nordiska länderna.


Dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder


2 Allmän motivering

2.1 Dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder

Om någon som har dött efterlämnar skulder, svarar i första hand dödsboet för dessa skulder, I vissa fall kan dock dödsbodelägarna göras personligen ansvariga för den dödes skulder. Bestämmelser om detta ansvar finns i 21 kap, ärvdabalken. De går tillbaka till de regler som infördes redan i 1862 års urarvaförordning, Ell väsentligt syfte med bestämmelserna är att skydda borgenärernas intressen, främst med hänsyn till att delägarna genom andra bestämmelser har getts ett dominerande inflytande över boutredningen.

Enligt huvudregeln blir dödsbodelägarna personligen ansvariga för sådana skulder som de kände till när bouppteckningen förrättades eller som senare blev kända för dem, om inte boet inom viss tid avträds till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs (21 kap. 1 §). Dödsbodelägarna blir också ansvariga för den dödes skulder, om de genomför bodelning och arvskifte trots att de vet att den dödes skulder inte är betalda (21 kap. 12 §). Ett personligt betalningsansvar drabbar vidare den delägare som försitter tiden för bouppteckningens förrättande i fall då han har boet i sin vård eller som vid bouppteckningen eller dess edfästande äventyrar borgenärernas räll genom att lämna medvetet oriktiga uppgifter eller genom att svikligen förtiga vissa omständigheter (21 kap. 14 §). Också i några andra situationer föreligger ett personligt betalningsansvar för delägarna (se 21 kap. 11 §).

I 21 kap. ärvdabalken finns även andra regler som skyddar borgenärernas intressen, t.ex. bestämmelsen i 21 kap. 5 § om att bodelning eller arvskifte skall gå åter om egendomsavträde sker efter det att delningen eller skiftet har ägt rum. För de fall då dödsbodelägarna är personligen ansvariga för den dödes skulder innehåller 21 kap. ärvdabalken vidare regler som begränsar eller utesluter delägarnas ansvar i vissa situationer.

Bestämmelserna i 21 kap. ärvdabalken om dödsbodelägarnas ansvar för den dödes skulder kompletteras av en allmän regel i 18 kap. 6 § ärvdabalken om delägarnas skadeståndsansvar. Enligt denna bestämmelse är delägarna skyldiga att ersätta skador som på grund av deras förvaltning av boet har drabbat bl.a. boets borgenärer. Bestämmelsen förutsätter att skadan har

2 Riksdagen 1980/81. I .saml Nr 48


Prop.  1980/81:48


18


vållats uppsåtligen  eller  av vårdslöshet.  Ersätlningsberältigad  är varje     Dödsbodelägares
skadelidande vars rält är beroende av boets utredning. Med boets utredning     ansvar för den
förstås bl.a, betalning av den dödes skulder (se prop, 1933:7 s, 74),
     dödes skulder

Utredningen har enligl sina direktiv haft i uppdrag alt föreslå regler som är enklare än de nuvarande och som i högre grad än dessa lar hänsyn lill dödsbodelägarnas intressen, samtidigt som borgenärernas behov av skydd fortfarande beaktas. Med anledning av detta har utredningen diskuterat olika alternativ till de nuvarande reglerna, Efler en samlad bedömning av de olika alternativen har utredningen stannat för en lösning som innebär att vissa bestämmelser om delägarnas personliga ansvar ersätts med en regel om återgång av bodelning och arvskifte.

Utredningen föreslår sålunda att det personliga betalningsansvaret upp­hävs i fall då delägarna underlåter all inom viss tid avträda boel till förvaltning av boutredningsman eller lill konkurs, liksom då en delägare som har boel i sin vård försitter liden för förrättande av bouppteckning. Det personliga ansvaret skall i dessa fall ersättas med en skyldighet att, om bodelning eller arvskifte har ägt rum innan den dödes skulder har betalts, låta bodelningen eller arvskiftet gå åter. Återgång skall ske även om delägarna inte kände till skulden.

Remissinstanserna har överlag ställt sig positiva lill att del personliga ansvaret avskaffas i den omfattning som utredningen har föreslagit och i stället ersätts med en regel om återgång av bodelning eller arvskifte som har sketl innan den dödes skulder har betalts.

För egen del vill jag lill en början framhålla att de nuvarande reglerna om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder bildar ett visserligen sinnrikt men samtidigt komplicerat och svårtillämpat system. Reglerna torde vidare ha ganska liten praktisk betydelse. Av en enkät som utredningen har företagit hos ett antal banker framgår alt flertalet av de tillfrågade bankerna sällan eller aldrig gör gällande personligt ansvar enligt 21 kap, ärvdabal­ken,

I de undantagsfall när reglerna tillämpas kan de dock medföra ett synnerligen strängt betalningsansvar för dödsbodelägarna. Den som t,ex, på grund av glömska eller bristande kännedom om dessa regler underlåter alt avträda boet till förvaltning av boutredningsman eller försitter tiden för förrättande av bouppteckning kan sålunda drabbas av ett oinskränkt betalningsansvar för den dödes skulder även om delägaren endast har fått en obetydlig förmån av boel, Della kan i sin tur medföra all en borgenär får full betalning för sin fordran trols alt boet endast har små tillgångar. Regler som leder till sådana resultat är enligt min mening inte lämpliga. De nuvarande reglerna om ell obegränsat personligt ansvar för dödsbodelägarna bör därför ändras.

En utgångspunkt bör enligl min mening vara att den som har en fordran mol den döde i princip inle bör kunna få ut mer än som svarar mot tillgångarna i boet. Det innebär att borgenärerna så länge boet inte har skiftals i allmänhet får hålla sig lill boel för all få betalning för sina fordringar.


 


Prop. 1980/81:48


19


 


Ett undantag bör dock gälla i sådana fall då en borgenär inle kan få full betalning därför all någon av dödsbodelägarna har förfarit på ett sätt som ådrar honom skadeståndsskyldighet enligt 18 kap, 6 § ärvdabalken, I så fall bör borgenären, liksom f,n,, ha rätt till skadestånd av delägaren för den skada som denne har orsakat.

Frågan är då hur borgenärerna skall kunna få ett tillfredsställande skydd i fall då boet har skiftats utan att den dödes skulder har betalts. En lösning kan vara att ålägga dödsbodelägarna ett personligt ansvar som för var och en av dem är begränsat lill vad han har fått ul från boet. En annan lösning är att i fortsättningen lita enbart lill del solidariska skadeståndsansvar som delägar­na har enligl 18 kap, 6 § ärvdabalken för skador som de vållar någon vars rätt är beroende av boets utredning. Ytterligare en lösning är den som anvisas av utredningen, nämligen alt bodelningen eller arvskiftet skall gå åter. Även andra lösningar kan tänkas (se utredningens betänkande s, 64 ff).

Sett ur borgenärernas synvinkel har utredningens förslag vissa fördelar jämfört med de andra lösningar som är tänkbara. Sålunda innebär detla förslag att borgenärerna kan hålla sig enbart till dödsboet och inle, som om lösningen med ett begränsat personligt ansvar för dödsbodelägarna väljs, tvingas all vända sig mol var och en av dem för att få ul hela sin fordran. Till skillnad från vad som är fallet om borgenärerna endast kunde åberopa skadeståndsreglerna i 18 kap, 6 § ärvdabalken behöver de med utredningens förslag inte heller visa att underlåtenheten att betala deras fordringar har sketl uppsåtligen eller av vårdslöshet. Samtidigt tillgodoser förslaget intresset all dödsbodelägarna, när sådan skadeståndsskyldighet inte förelig­ger, slipper att svara med mer än vad de har fåll vid bodelningen eller arvskiftet, I likhet med remissinstanserna förordar jag därför all detta förslag genomförs.

En fråga som utredningen har berört mera i förbigående är om det finns skäl alt i någol fall behålla ett obegränsat personligt ansvar för dödsbodelä­garna vid sidan av en ålergångsmöjlighel av det slag som utredningen har förordat. Utredningen anser alt ett sådant ansvar bör finnas även i fortsättningen dels för delägare som har skiftat boet trots alt de kände till att den dödes skulder inte var betalda, dels för delägare som vid bouppteck­ningen eller dess edfästande lämnar medvetet oriktiga uppgifter eller svikligen förtiger vissa omständigheter och därigenom äventyrar borgenä­rernas rätt.

Under remissbehandlingen har domstolsverket ifrågasatt om man inte nu borde ta stegel fullt ul och helt utmönstra det obegränsade personliga betalningsansvaret för dödsbodelägarna. Jag delar denna uppfattning. Enligt min mening har borgenärerna i de speciella fall som utredningen har tagit upp ett tillfredsställande skydd genom det skadeståndsansvar för delägarna som kan komma i fråga enligl 18 kap. 6 § ärvdabalken vid sidan av den nämnda återgångsmöjligheten. Jagvill samtidigt erinra om att delägare som medvetet försämrar en borgenärs möjlighet att få betalt för sin fordran kan göras


Dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder


 


Prop.  1980/81:48


20


ansvariga för detta genom reglerna i brottsbalken om gäldenärsbrott. Med     Dödsbodelägares hänsyn lill dessa omständigheter kan jag inle se att del finns skäl all i något     ansvar för den fall behålla en så sträng och onyanserad påföljd för dödsbodelägarna som ell     dödes skulder obegränsat personligt ansvar för den dödes skulder ulgör.

Jag förordar därför alt principen om delägarnas personliga betalningsan­svar överges helt och ersätts av regler om återgång av bodelning eller arvskifte som har skett i fall då den dödes skulder inte har betalts.

Utredningens förslag om återgång av bodelning eller arvskifte innebär att delägarna skall lämna tillbaka till dödsboet vad de därvid har fått ut. Kan en delägare inte lämna tillbaka allt vad han har fått vid delningen eller skiftet, skall han ersätla boel värdet av vad som brister. Finns det särskilda skäl skall denna ersällningsskyldighet dock kunna jämkas eller helt falla bort.

Detta förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, Göta hovrätt anser dock att återgången bör begränsas lill behovet i varje särskilt fall, Sveriges domareförbund framhåller å andra sidan att återgången bör vara total i de fall delägarna inte kan träffa uppgörelse med borgenärerna.

För egen del vill jag erinra oin att det f,n, finns bestämmelser i 21 kap, 5 § ärvdabalken om återgång av bodelning eller arvskifte för det fall att egendomsavträde sker sedan bodelning eller arvskifte har ägt rum, Enligl dessa bestämmelser skall delningen eller skiftet endast delvis gå åter, om den dödes skulder inte är större än att de kan betalas av hans tillgångar och, om han var gift, vad som av den andre makens egendom skulle ha belöpt på hans lott för det fall att skulden hade beaktats vid bodelningen. Egendomsavträ­det, och därmed återgången, begränsas då till vad som enligt boutrednings­mannens prövning behövs för alt skulderna och kostnaderna för förvaltning­en skall kunna betalas. Vad som sålunda behövs skall utges av delägarna i förhållande tili vad var och en av dem har fått för mycket vid bodelningen eller arvskiftet. I övrigt skall delningen eller skiftet beslå. Uppkommer brist hos någon delägare, skall de andra delägarna täcka bristen med vad de har vunnit vid bodelningen eller arvskiftet.

I förarbetena lill 21 kap. 5 § ärvdabalken anges att en total återgång oftast skulle innebära en onödigt betungande ändring av det rättsläge som har uppkommit genom bodelningen eller arvskiftet. Som exempel nämns det fallet att den fördelade behållningen har betydande omfattning och att egendomsavträde därefter sker med anledning av en nyupptäckt, förhållan­devis obetydlig skuld. Vid en total återgång skulle boutredningsmannen bli tvungen att ta hand om den utskiftade egendomen till dess att skulden har betalts, varefter huvuddelen av egendomen skulle återgå till delägarna. En sådan omgång kunde framstå som en tom formalitet, som skulle belasta delägarna med kostnader och beröva dem möjligheten alt råda över den egendom som hade tillfallit dem. Av dessa skäl utformades bestämmelserna så all återgången kunde begränsas lill vad som behövdes i varje särskilt fall (se SOU 1932:16 s. 376 f)


 


Prop. 1980/81:48


21


 


Enligt min mening har dessa skäl bärkraft även i den återgångssituation som det nu är fråga om. Jag anser därför att återgången bör vara total endast i fall då den dödes skulder uppgår till eller överstiger hans tillgångar. I andra fall bör återgången vara partiell. Reglerna om återgången lorde med fördel kunna utformas efter mönster av de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 5 § ärvdabalken.

Dessa bestämmelser innehåller inle någon föreskrifl om all en delägare, som inte kan lämna tillbaka egendom som har tillskiftats honom, skall ersätta egendomens värde. Även utan en sådan föreskrift är del emellertid tydligt alt en sådan skyldighet åvilar delägaren, för såvitt inle någon annan som har förvärvat egendomen är skyldig alt utge den lill dödsboet. Liksom hitlills bör det kunna överlämnas ål rättstillämpningen alt avgöra hur ersättningsskyl­digheten skall bestämmas i dessa fall. Av allmänna rättsgrundsatser torde följa att jämkning kan ske i särskilt ömmande fall.

Enligl utredningens förslag skall en delägare som var i ond tro när han gjorde sig av med egendomen, d.v.s. som då kände till eller borde ha känt lill att den döde hade obetalda skulder, kunna förpliktas att ersätta, utöver egendomens värde, den skada som han kan ha vållat dödsboet genom all egendomen inte kan lämnas tillbaka. Detta förslag har kritiserats av Sveriges domareförbund, som ifrågasätter behovet av en sådan föreskrift. Även jag anser att det saknas skäl att komplettera återgångsreglerna med en föreskrift av detla slag. Enligl min mening är det svårt att inse att dödsboet - som om egendomen lämnas tillbaka inte har något annat intresse än att realisera den för att kunna betala den dödes skulder - skulle kunna tillfogas någon skada genom att inte få tillbaka egendomen ulan enbart få ersättning för dess värde.

En särskild fråga som har tagits upp av utredningen är hur en återgång skall ske när boet har skiftats helt formlöst, något som inte torde vara ovanligt, I ett sådant fall föreligger ju inte någon giltig bodelning eller något giltigt arvskifte som kan gå åter om den dödes skulder inle har betalts. För att inte dödsbodelägarna i detta fall skall komma i ett bättre läge än när del föreligger en delning eller ett skifte som kan gå åter bör man enligt utredningen behandla all utdelning av egendom lill dödsbodelägarna på samma sätt som när bodelning eller arvskifte har skett. Utredningen föreslår därför en särskild bestämmelse om detta.

Den föreslagna bestämmelsen har lämnats utan erinran under remissbe­handlingen. För egen del kan jag dock inte se att det finns något behov av en sådan bestämmelse, vilken saknar motsvarighet i 21 kap, 5 § ärvdabalken, I och med att det inte föreligger någon giltig bodelning eller något giltigt arvskifte tillhör den dödes egendom alltjämt dödsboet. En delägare som i detta fall har tagit ut egendom från boel år alltså skyldig att på begäran lämna tillbaka egendomen.

Det återstår att ta ställning till en fråga som under remissbehandlingen har tagits upp av riksskatteverket och som gäller dödsbodelägarnas ansvar för


Dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder


 


Prop.  1980/81:48


22


den dödes skatteskulder. F.n. har delägarna enligt olika skatteförfattningar     Dödsbodelägares ett begränsat ansvar för sådana skulder. Sålunda svarar delägarna sedan boel     ansvar för den har skiftats endast för så myckel av skallen som belöper på hans lott, och han    dödes skulder svarar inte i någol fall med mer än som har tillskiftats honom. Punktskatter och arbetsgivaravgifter följer dock reglerna i 21 kap, ärvdabalken,

Riksskatteverket ifrågasätter om del år lämpligt att även i fortsättningen ha två olika system när det gäller dödsbodelägarnas ansvar för den dödes skatteskulder, ett enligt ärvdabalken som innebär att bodelning eller arvskifte kan gå åter i vissa fall och ett annat enligt vissa skatteförfattningar som medför ett begränsat personligt ansvar. Delta kan enligt riksskattever­ket skapa komplikationer i den praktiska tillämpningen, Riksskatteverket anser att starka skäl talar för all samtliga offentligrätlsliga fordringar behandlas lika när del gäller dödsbodelägarnas ansvar.

För egen del vill jag framhålla all skillnaderna mellan de båda regelsys­temen kommer att bli helt obetydliga, om man genomför de ändringar i ärvdabalken som jag nyss har förordat. Och i den mån de nya reglerna i ärvdabalken är fördelaktigare för dödsbodelägarna än motsvarande skatte­bestämmelser, skall enligt rättspraxis reglerna i ärvdabalken tillämpas (se NJA 1977 s. 154). Jag anser därför att det i praktiken inte behöver uppstå några problem, om man behåller de nuvarande reglerna för skaltefordringar vid sidan av de nya bestämmelserna i ärvdabalken om ansvarel för den dödes skulder. Del är alltså inte nödvändigt att i delta sammanhang se över de regler som rör delägarnas ansvar enligl olika skatteförfatlningar. En sådan översyn får i stället företas när det i andra sammanhang kan bli aktuellt att ändra dessa regler.

Sammanfattningsvis förordar jag att alla de bestämmelser som f,n, finns i 21 kap, ärvdabalken om dödsbodelägarnas ansvar för den dödes skulder ersätts av en bestämmelse om alt bodelning eller arvskifte som sker innan dessa skulder har betails skall gå åter. Återgången bör i sin lur regleras i huvudsaklig överenstämmelse med de nuvarande återgångsbestämmelserna i 21 kap, 5 § ärvdabalken, I samband med detta bör de kvarvarande bestämmelserna i 21 kap, ärvdabalken redigeras om och ändras rent språkligt.

Som en följd av alt dödsbodelägarnas personliga ansvar upphävs bör samtidigt den hänvisning som finns i 23 kap, 2 § ärvdabalken och 12 kap, 2 § giftermålsbalken om detla ansvar ulgå. En motsvarande följdändring bör göras också i 2 kap, 7 § lagen (1937:81) om inlernalionella rättsförhållanden rörande dödsbo.


 


Prop.  1980/81:48                                                               23

2.2 Dödsbodelägares rätt att föra talan i mål som rör boet               Dödsbodelägares

talan

När någon har dött förvaltar dödsbodelägarna den dödes egendom för boets utredning, om inte särskild dödsboförvaltning har anordnats. Förvalt­ningen utövas av delägarna gemensamt, utom när det gäller åtgärder som inte tål uppskov. Delägarna företräder även gemensamt boel mol utom­stående, I mål som rör boet för delägarna gemensamt boets talan (18 kap, 1 § första slyckel ärvdabalken).

Om någon av dödsbodelägarna begär det, kan domstol förordna en eller flera boutredningsman att ha hand om förvaltningen av boet (19 kap, 1 § ärvdabalken). Så snart en boutredningsman har förordnals upphör delägar­nas befallning med boet. Boutredningsmannens uppgift är att företa alla åtgärder som behövs för boets utredning (19 kap, 11 § första stycket ärvdabalken). Han företräder boet mol utomstående och för boets talan i mål som rör boet (19 kap, 12 § ärvdabalken), I huvudsak samma regler gäller när dödsboet förvaltas av en testamentsexekutör som den döde har utsett genom testamente (19 kap, 20 § ärvdabalken). En sårskild form för dödsboförvall-ningen gäller för del fall att boet försätts i konkurs,

I en rättegång företräds boel alltså av boutredningsman eller testaments­exekutör, om sårskild dödsboförvaltning har anordnats, och annars av samtliga dödsbodelägare i förening. Enskilda delägare kan givetvis föra talan för egen räkning även om deras talan kan synas röra boel (se Lex, NJA 1961 s, 720. 1964 s. 54 och 1965 s. 248). En enskild delägare har däremot i princip inle räll anföra lalan för boet. I rättspraxis har enskilda delägare dock i vissa fall tillålils alt föra lalan som parter i egel namn men för boets räkning. Målet har då i allmänhet gällt skyldighet för någon eller några av de andra delägarna att utge egendom till boel. Innebörden av att en delägare för talan som part i egel namn men för boets räkning är all avgörandet i målet får rättskraft mot boet men att den enskilde delägaren svarar för rättegångskostnaderna om han förlorar målel. När en särskild dödsboförvaltning inte har anordnats har en sådan lalerält medgetts i tvister dödsbodelägarna emellan, under förutsättning att samtliga delägare är parter i målet på kärande- eller svarandesidan (se NJA 1945 s, 605, 1948 s, 689 och 1979 s, 169,), Även när boet har avlrätts till förvaltning av boutredningsman har dödsbodelägarna under samma förulsätlning getts rätt alt som parter i eget namn föra lalan för boets räkning, om boutredningsmannen har ansett sig ha slutfört sitl uppdrag eller har avstått från att föra lalan för boet (se NJA 1969 s,437,1972 s, 586 och 1974 s. 623,),

Enligt utredningen bör den praxis som har utvecklat sig nu lagfästas, dock med vissa modifieringar. Utredningen föreslår att enskilda dödsbodelägare skall få föra talan i mål som rör boet, om samtliga delägare och endast de är parter. Denna rätt all föra talan skall enligl förslaget gälla vare sig boet förvaltas av delägarna gemensamt eller boel har avlrätts till förvaltning av boutredningsman, I det senare fallet skall boutredningsmannen dock kunna


 


Prop.  1980/81:48                                                                   24

motsätta sig att en sådan lalan förs.                                               Dödsbodelägares

Förslagel har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran under     rätt att föra remissbehandlingen. Ett par remissinstanser anser dock all boulrednings-     talan mannen inle bör ha möjlighet alt hindra enskilda delägare från att föra lalan för boets räkning i fall då boutredningsmannen avstår från att själv föra denna talan.

För egen del anser jag att del finns skäl all lagfästa den praxis som råder, I fall då särskild dödsboförvaltning inte har anordnats bör enskilda delägare alltså kunna väcka och föra lalan som parter i eget namn men för boets räkning, om övriga deltagare är motparter i målet. På så säll kommer dödsboet i sin helhet all indirekt bli representerat, och varje delägare får fillfälle all i målet föra fram del material som domstolen kan lägga lill grund för sitl avgörande. Jag anser vidare alt del inle finns någol hinder mol all talerätt medges även i de undantagsfall då utöver samtliga delägare någon utomstående är part på någondera sidan i målet.

Att delägarna för lalan som parter i eget namn innebär all de handlar på egel kostnadsansvar. I likhet med utredningen, vars förslag i denna del inte har mött någon erinran under remissbehandlingen, anser jag all enskilda delägare som har väckt talan för boets räkning bör ha räll till ersättning av boet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av vad som har kommil boet till godo genom rättegången.

Den föreslagna talerälten för enskilda dödsbodelägare bör i princip gälla även när en boutredningsman har förordnals och denne avslår från all föra boets talan. Inte heller i denna situation finns det anledning att begränsa delägarnas talerätt till processer mellan enbart delägarna själva. Om boutredningsmannen avslår från all föra lalan mot en utomstående bör delägarna även ha rätt att samfällt i eget namn föra denna lalan för boets räkning.

En särskild fråga är om boutredningsmannen, även om han inte själv vill föra talan, skall i enlighet med utredningens förslag kunna molsälla sig all en eller fiera delägare för denna lalan för boets räkning. Utredningen har motiverat detta förslag med att boutredningsmannen bör kunna hindra all boutredningen fördröjs med processer som enligt boutredningsmannens mening inle kommer att leda lill någon fördel för boel. Utredningen har tillagt att det i samband med en talan enligl 19 kap, 5 § ärvdabalken om entledigande av boutredningsmannen finns möjlighel att få domstolens prövning av frågan om denne hade fog för sin inställning eller inte,

Enligl min mening är det, som har framhållits under remissbehandlingen, mindre lämpligt all frågan om del berättigade i en process som en delägare vill föra prövas endast i ell ärende om entledigande av boutredningsmannen. Det kan över huvud taget ifrågasättas om det finns något behov av en ordning där boutredningsmannen kan motsätta sig en talan som en delägare vill föra som part i eget namn men för boets räkning. Det rätlegångskoslnadsansvar som åvilar delägarna om de förlorar målel eller förorsakar en onödig rättegång lorde vara tillräckligt för all avhålla dem från obefogade processer.


 


Prop.  1980/81:48                                                                  25

Till detta kommer all delägare som saknar befogat intresse att få sin talan     Dödsbodelägares
prövad inte har räll till allmän rättshjälp. Jag anser därför att utredningens     rätt att föra
förslag i denna del inle bör genomföras,
                                           talan

Jag förordar alltså att var och en av delägarna får väcka och föra talan som part i egel namn men för boets räkning, om samtliga delägare är parter i målel och boutredningsmannen avslår från all föra lalan. Liksom i de fall då boutredningsman inte finns bör delägare som har väckt talan ha rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av det som har kommit boet fill godo genom rättegången.

Utredningen har inle behandlat frågan om delägarna bör ha räll att väcka och föra talan för boets räkning i fall då en testamentsexekutör är förordnad och denne avstår från att föra lalan för boet, Enligl min mening bör delägarna i denna situation ha en taleräll som motsvarar den då en boutredningsman har förordnals. Även rätten till kostnadsersättning bör vara densamma.

Utredningen har föreslagit att rätten för enskilda dödsbodelägare att föra talan som parter i egel namn men för boets räkning inte skall gälla i fall då de har träffat avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. En sådan rätt skulle enligt utredningen innebära en onödig inskränkning i parternas avtalsfrihet. Om en enskild delägare vill föra talan för boet mot en annan delägare, får han enligl utredningen först säga upp avtalet enligl 24 kap, 3 § ärvdabalken eller vända sig lill domstol och få avtalet upphävt med stöd av 24 kap, 5 § ärvdabal­ken.

Förslaget har inle kommenterats närmare av remissinstanserna. För egen del finner jag det visserligen vara ett rimligt antagande all dödsbodelägare som avtalar om sammanlevnad i oskiflal bo i allmänhet räknar med all de inle senare skall börja processa mot varandra, Syflel med avtalet kan dock inte i sig antas vara att hindra processer delägarna emellan utan i slällel all uppskjuta avvecklingen av dödsboet. Skulle sedan avtalet har träffats en tvist uppkomma mellan delägarna, finns det anledning för dem att ta ställning lill om deras avtal bör beslå. Om ingen delägare ser något hinder mot att fortsätta sammanlevnaden i del oskiflade boet trots den uppkomna ivisten, kan jag inte finna något skäl till alt avtalet skall behöva sägas upp för att en enskild delägare skall kunna utöva sin talerätt. En sådan lösning skulle tvärtom kunna innebära att den trygghet som avtalet innebär mot ett skifte rycks undan i onödan. Om någon delägare å andra sidan skulle anse all rättegången innebär en sådan väsentlig förändring i förutsättningarna för avtalet att del bör upphöra att gälla, finns möjlighet enligt 24 kap, 5 § ärvdabalken alt begära domstolens förklaring om delta, I fråga om avtal som gäller för en obestämd tid har varje delägare även rätt att med slöd av 24 kap, 3§ ärvdabalken säga upp avtalet med tre månaders uppsägningstid. De möjligheter som sålunda finns anser jag tillräckligt tillgodose de delägare som med anledning av den uppkomna tvisten vill att avtalet inle längre skall beslå.

Jag förordar därför att enskilda delägare skall ha räll all föra lalan som


 


Prop. 1980/81:48


26


 


parter i eget namn men för boets räkning även i fall då delägarna har slutit avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Delägarna bör dock kunna avtala om att en sådan taleräll inte skall få uiövas.

Utredningen har vidare föreslagit alt gällande praxis lagfästs såvitt gäller s.k, efterarvingars rält att enligl 3 kap. 3 § andra stycket ärvdabalken föra talan för egen del om återgång av gåva m.m. Förslaget har i och för sig inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Familjelagssakkunniga har dock framhållit att de ganska snart kommer att föreslå belydande ändringar i reglerna om makes arvsrätt, varvid 3 kap. ärvdabalken kommer all omarbetas helt. Med hänsyn härtill anser jag att man bör avvakta familjelagssakkunnigas förslag och inte nu göra någon ändring i 3 kap. 3 § andra styckei ärvdabalken.

Utredningen har slutligen föreslagit att bestämmelsen i 20 kap. 1 § ärvdabalken om förrättande av bouppteckning kompletteras med en föreskrifl om vem som är behörig att ansöka om förlängning av liden för att förrätta bouppteckning. Under remissbehandlingen har från domstol.shåll påpekats alt de nuvarande bestämmelserna inle har föranlett några tillämpningssvårigheter, varför behovet av en lagreglering kan ifrågasättas. Jag delar denna uppfattning och anser alltså all domstolarna åven i fortsättningen bör kunna la ställning till frågan med hjälp av allmänna principer.


Preskription av rätlen IiU arv och testamente


2.3 Preskription av rätten till arv och testamente

Den gällande lagstiftningen om arv och testamente förutsätter att en arvinge eller testamentstagare tillträder eller gör anspråk på kvarlåtenskapen inom viss tid efter dödsfallet, i annat fall preskriberas hans arvs- eller lestamenlsrätt.

Den allmänna regeln om preskription av rätten att ta arv och testamente finns i 16 kap. 4§ ärvdabalken, som innebär att en arvinge eller testamentstagare skall göra gällande sin rätt inom tio år från dödsfallet eller från den senare tidpunkt då hans rätt inträder. Är några arvingar eller testamentstagare helt eller delvis okända, gäller dock enligl 16 kap. 1-3 §§ ärvdabalken alt domstolen skall låta införa en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar med uppmaning till dem att göra sin rätt gällande inom fem år. Om det föreligger särskilda skäl kan domstolen enligt lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente förlänga denna (id med fem år i sänder, dock sammanlagt högst femton år. Vissa bestämmelser om kungörelseförfarandet finns i kungörelsen (1959:321) med närmare bestämmelser om kungörande, varom i 16 kap. 1, 2 och 3 §§ ärvdabalken stadgas.

Enligt utredningens förslag skall den allmänna preskriptionstiden förkor­tas från tio lill fem år. Utredningen föreslår vidare alt de särskilda preskriplionsbestämmelsernai 16 kap. 1 - 3 §§ ärvdabalken upphävs, liksom


 


Prop.  1980/81:48


27


de anslutande författningarna om förlängning av preskriptionstiden och om     Preskription av
kungörelseförfarandet enligl de nämnda bestämmelserna,
               rätten tUl arv

För att de förordade preskriptionsreglerna inte skall medföra rättsförluster och testamente för vissa kategorier arvtagare föreslår utredningen all ivå nya bestämmelser införs i 16 kap, 7 resp, 8 § ärvdabalken. Enligt den ena bestämmelsen skall en bortovarande arvtagare få göra anspråk på kvarlåtenskapen även efter preskriptionstidens utgång, om övriga arvtagare som redan har lillträtl arvet kände lill all del fanns andra arvtagare. Den andra bestämmelsen innebär all en sekundärarvinge, dvs, den som har blivit arvsberätligad på grund av alt en tidigare arvtagares räll har preskriberats, skall få tillgodoräkna sig en egen preskriptionstid. Denna tidsfrist skall utgöra ett år från den lidpunkt då den tidigare arvtagarens räll preskriberades.

Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i denna del har godtagit utredningens förslag. Förslagel avstyrks dock av Göta hovrätt och domstols­verket, som bl. a, anser all del inte finns anledning all minska de redan nu korta preskriptionstiderna.

De arvtagare som har bevakat sin rätt till arv eller testamente efter den döde har givetvis ett slarkl intresse av att preskriptionstiden blir så kort som möjligl. Så länge preskriptionstiden löper är ju rättsläget oklart för dem. Frågan är emellertid om delta intresse är så angelägel all del bör få medföra en försämring för sådana arvtagare som får kännedom om dödsfallet först flera år senare. Det kan visserligen hävdas all den arvtagare som har så liten kontakt ined den avlidne all han inte inom de närmaste åren får kännedom om dödsfallet får finna sig i all hans anspråk på arv eller testamente preskriberas, Å andra sidan kan det länkas fall då en arvlåtare och en arvtagare har haft en samhörighet irois all de inte har stått i regelbunden kontakt med varandra. Som exempel kan nämnas den situationen att arvtagaren har varit bosatt utomlands och arvlåtaren här i landet. Skälet till att en arvtagare inle får kännedom om dödsfallet kan också vara att de andra arvlagarna har medvetet underlåtit all underrätta honom om dödsfallet.

Det bör vidare beaktas att redan de nuvarande preskriptionstiderna är ganska korta i jämförelse med de tider som gäller i övriga länder i Västeuropa, Med hänsyn bl,a, fill den nuvarande invandringen till vårt land kan det vara olämpligt alt tillskapa regler som i allt för stor utsträckning avviker från vad som gäller i dessa länder. En förkortning av preskriptions­tiderna skulle även medföra att man bryter den rättslikhet som gäller f,n, mellan de nordiska länderna.

Av dessa skäl anser jag att man inle nu bör förkorta de gällande preskriptionstiderna. Det finns då inle heller anledning alt genomföra de övriga förslag som utredningen har lagt fram i denna del. Jag kan alltså inle tillstyrka alt de nuvarande preskriptionsreglerna ändras i någol avseende.


 


Prop. 1980/81:48                                                                28

2.4 Dödförklaring                                                                             Dödförklaring

Om någon är borta och viss tid har förflutit sedan han veterligen senasi var vid liv, kan enligl 25 kap, I § ärvdabalken ansökan göras hos domstol om all han skall förklaras död, I allmänhet krävs att minst tio år har förflutit. Om den som har försvunnit är över 75 år vid ansökningstillfället, får ansökan dock göras sedan fem år har förflutit. Var den försvunne i livsfara vid försvinnandet, får ansökan göras efter tre år, I rättspraxis har ganska stränga krav ställts på bevisningen om att livsfara förelåg (se NJA 1977 s, 118 och 1980 s, 44).

I direktiven för utredningen ifrågasattes om inte de angivna tiderna för dödförklaring var onödigt långa. Utredningen har därför diskuterat om de bör förkortas. Enligt utredningen bör emellertid huvudregeln fortfarande vara tio år eller, om den försvunne var över 75 år, fem år, Däremol föreslår utredningen alt treårstiden för fall då den försvunne var i livsfara förkortas till ett år. Utredningen anser vidare alt det för dödförklaring i delta fall bör räcka att del görs sannolikt att den försvunne var i livsfara.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit att huvudregeln för dödför­klaring åven i fortsättningen skall vara alt det efler försvinnandet har förflutit tio år eller, om den försvunne var över 75 år, fem år. Endast Sveriges advokatsamfund har en annan uppfattning. Enligt samfundet torde det med de kommunikationer vi har i dag vara utomordentligt ovanligt att någon försvinner och inte hör av sig inom rimlig tid, för såvitt han inle har försvunnit för gott. Samfundet föreslår därför all lidsfristen sänks till fem år för normalfallet och till tre år för fall då den försvunne har uppnått 75 års ålder.

Remissinstanserna tillstyrker vidare allmänt att liden för dödförklaring i fall då den försvunne var i livsfara förkortas till ett år, Däremol anser några remissinstanser att del nuvarande kravet på full bevisning i dessa fall inte bör mjukas upp och ersättas av en sannolikhetsbedömning.

För egen del vill jag till en början framhålla alt en dödförklaring enligl svensk rätt medför alla de rättsverkningar i personligt och ekonomiskt hänseende som inträder när någon har dött. Della gör att en dödförklaring bör få meddelas endast om myckel starka skäl talar för att den försvunne verkligen är död. Långa tidsfrister minskar givetvis risken för en oriklig dödförklaring. Även om det numera finns stora möjligheter att kommu­nicera med närslående t.o.m. från de avlägsnaste orter, kan frånvaron av livstecken inte utan vidare anses ge fog för att ett dödsfall har inträffat. Med hänsyn till detta och då huvudregeln för dödförklaring i flertalet västeuro­peiska länder, bl.a. de andra nordiska länderna, är att det skall ha förflutit tio år eller, om den försvunne var över 75 år, fem år från försvinnandet, är jag inte beredd att föreslå att de motsvarande tider som f.n. gäller i Sverige förkortas.

Är det utrett att den försvunne var i livsfara när han försvann, minskar


 


Prop.  1980/81:48                                                                  29

emellertid betänkligheterna mol alt han förklaras död redan när en ganska      Dödförklaring kort tid har förflutit efler försvinnandet. Liksom i bl.a. Danmark och Norge bör det i detla fall vara tillräckligt med en etlårstid.

En etlårstid måste däremol anses för kort när del inle är utrett utan bara sannolikt ati den försvunne var i livsfara vid försvinnandet. Å andra sidan synes den nuvarande huvudregeln om tio resp, fem år för lång i sådana fall då omständigheterna tyder på all den försvunne var i livsfara men full bevisning om detla inte går att åstadkomma. En uppmjukning av del nuvarande ganska stränga beviskravet kan enligt min mening försvaras, om tiden sålts till tre år. Jag förordar därför en Ireårslid för sådana fall då del visserligen inte är utrett men ändå kan antas att den försvunne var i livsfara vid försvinnandet.

Om det sedan ansökan om dödförklaring har gjorts hos en domstol inle blir klarlagt att den som är borta har avlidit, skall domstolen enligt 25 kap, 4 S ärvdabalken utfärda kungörelse om ansökningen med kallelse på den bortovarande att anmäla sig hos domstolen inom viss lid, I kungörelsen skall även var och en som kan lämna upplysningar i ärendel anmanas att göra del hos domstolen. Kungörelsen skall genom domstolens försorg föras in i Post- . och Inrikes Tidningar och ortstidning, Enligl 4§ lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m,m, (kungörandelagen) bör kungörandet göras också i annan form (s, k, stödjande kungörande), om syftet med tillkännagivandel därigenom främjas och koslnaderna för delta inte blir oförsvarligt höga.

Enligt utredningen bör domstolen ges möjlighet all föra in kungörelsen även i utländska tidningar, framför allt när del är fråga om dödförklaring av en utländsk medborgare. Utredningen anser att det är tveksamt om domstolarna med stöd av enbart de nämnda bestämmelserna om stödjande kungörande skulle överväga all använda sig av förfarandet med kungörelse i utländska tidningar. Utredningen föreslår därför en uttrycklig bestämmelse i 25 kap, 4 § ärvdabalken om att kungörelsen kan införas också i sådana tidningar.

Under remissbehandlingen har domstolsverket avstyrkt delta förslag, medan hovrätten för Övre Norrland har ifrågasatt om den föreslagna bestämmelsen behövs. Övriga remissinstanser har inte kommenterat försla­get i denna del.

För egen del vill jag erinra om att det i prop, 1976/77:63 med förslag till kungörandelag har framhållits att bestämmelserna om stödjande kungöran­de har stor betydelse för att kungörandet skall bli effektivt och att ell sådant kungörande inte bör underlåtas ulan starka skål. Vidare har nämnden för samhällsinformation, som enligt 5 § kungörandelagen meddelar allmänna råd för tillämpningen av lagen, understrukit vikten av att myndigheterna överväger stödjande kungörande och påpekat alt, om målgruppen finns utomlands, detta regelmässigt är ett starkt skäl alt använda sig av ett sådant kungörande, Lex, i en tidning som har spridning i det landet.

Med hänsyn till delta kan jag inte se att det finns något behov av all föra in


 


Prop.  1980/81:48


30


 


en särskild bestämmelse i 25 kap, 4 § ärvdabalken om all kungörelse kan ske även i utländska tidningar. Jag tillstyrker därför inte utredningens förslag på denna punkt,

2.5. Allmänna arvsfondens rätt att avstå egendom

Om den som avlider saknar arvsberätligad make eller släkting, tillfaller arvet allmänna arvsfonden (5 kap, 1 § ärvdabalken). Egendom kan tillföras arvsfonden även genom gåva och testamente. Bestämmelser om fonden finns i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden.

Fondens egendom skall förvaltas av kammarkollegiet som en särskild fond för all främja vård och fostran av barn och ungdom saml omsorg om handikappade (1 §), En tiondel av de medel som flyter in under ell räkenskapsår skall läggas lill fonden, medan ålerslående nio tiondelar samt avkastningen på kapitalet skall vara tillgångliga för utdelning. Beslut om understöd ur fonden meddelas av regeringen. Understöd får inle ges för åtgärder som det åligger stat eller kommun att bekosta (2 §),

Kammarkollegiet får på fondens vägnar godkänna testamente till annan än fonden om det inle föreligger anledning till klander. Kan leslainenlel antas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, får godkännande ske även om klanderanledning föreligger eller bevakning inte har ägt rum (4 §), Arv som tillfallit fonden kan avstås helt eller delvis till annan, om det med hänsyn till arvlåtarens uttalanden eller andra särskilda omständigheter kan antas överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall kan arv avstås till arvlåtarens släkting eller annan person som har stått arvlåtaren nära. om del kan anses billigt. Beslut om arvsavstående fattas av regeringen eller, efter dess bemyndigande, av kammarkollegiet. I vissa fall krävs riksdagens medverkan (5 §).

Egendom som har tillfallit fonden och som inle har avslålls skall säljas. Enligl förordningen (1971:727) om försäljning av staten tillhörig fast egendom m.m. skall den säljande myndigheten se lill att köpeskillingen blir den högsta möjliga och att den i varje fall inle understiger egendomens saluvärde, om inle annat särskilt föreskrivs. Lös egendoin skall säljas på offentlig auktion av den gode man som enligt 7 § arvsfondslagen har förordnats av tingsrätten all vid boutredningen företräda fonden (8 § arvsfondslagen). Särskilda regler gäller beträffande tomträtt och fordring­ar.

Enligt utredningen är de nu gällande bestämmelserna om avstående och om försäljning av fondens egendom lill nackdel för sådan egendom som är intressant från kulturhistoriska synpunkter eller från natur- eller kulturvårds-synpunkt. Bestämmelserna medför all sådan egendom i vissa fall inle kan bevaras. Utredningen föreslår därför alt arv som avser egendom som är värdefull från kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvårds-synpunkt skall få avslås lill någon som har särskilda förulsätlningar all la hand om egendomen på ett lämpligt säll.


Allmänna arvsfondens rätt att avstå egendom


 


Prop.  1980/81:48                                                                   31

Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i denna del har tillstyrkt     Polisens skyldighel utredningens förslag eller lämnat det ulan erinran. Kammarkollegiet, som     «" '« /"""/ om anser alt förslaget i realiteten medför en utvidgning av fondens ändamål,     avlidnas egendom föreslår all del i 1 § i arvsfondslagen skall anges att fonden också har lill uppgift att på det sättet främja kulturhistoriska intressen sann vård av natur och  kultur och  alt fonden  kan  avstå egendom  som  är värdefull  från kulturhistorisk  synpunkt  etc.   Vidare  anser  kollegiet  all  avstående  av egendom bör kunna ske endast lill förmån för juridisk person.

Jag delar utredningens uppfattning all gällande bestämmelser kan innebära nackdelar för egendom som är värdefull från kulturhistoriska synpunkter eller med hänsyn till natur- eller kulturvård. De begränsade möjligheterna till avstående av fondens egendom i förening med bestämmel­serna all försäljning av fast egendom skall ske lill högsta möjliga pris skulle sålunda kunna innebära en risk för att egendom som är intressant från 1, ex, kulturhistorisk synpunkt inle kan bevaras. Det finns således skäl som talar för att utredningens förslag genomförs.

Det bör dock beaktas att det är en väsentlig skillnad mellan de möjligheter som allmänna arvsfonden f. n, har all avslå egendom och den ordning som föreslås av utredningen. De nuvarande bestämmelserna förutsätter att det föreligger en personlig anknytning mellan arvlåtaren och den som egendomen avstås till, medan utredningens förslag innebär alt arvsfonden skall kunna avslå egendom även för alt tillgodose vissa allmänna intressen. En sådan utvidgning väcker frågan om inte avstående bör få ske även för andra ändamål (jfr LU 1979/80:17), Det kan nämnas att tanken all arvsfonden skulle kunna avstå bl, a, kulturhistoriskt intressant egendom behandlades år 1969 i samband med en ändring i arvsfondslagen. Tanken avvisades emellertid då med hånsyn till de principiella betänkligheter som förelåg mot alt utvidga arvsfondens ändamål för vissa speciella situationer (se prop. 1969:83 s. 47).

Härtill kommer att det i detta ärende inte har dokumenterats vilket praktiskt behov som kan finnas av en sådan möjlighet till avstående som utredningen har föreslagit. Enligt min mening bör denna fråga och de övriga spörsmål som gäller en eventuell utvidgning av fondens möjligheter alt avstå egendom utredas ytterligare innan slutlig ställning las lill utredningens förslag.

Med hänsyn till del sagda kan jag inle förorda alt utredningens förslag genomförs nu. ulan frågan får tas upp senare i lämpligt sammanhang.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för budgeldepariementet,

2.6 Polisens skyldighet att ta hand om avlidnas egendom

Till dess att en avlidens egendom har kommit under förvaltning av samtliga
dödsbodelägare eller av boutredningsman eller teslamenlsexekulor skall
      .

egendomen enligl 18 kap, 2 § första stycket ärvdabalken i regel vårdas av


 


Prop.  1980/81:48


32


 


delägare som sammanbodde med den döde eller annars kan la vård om egendomen. Finns del inle någon som sålunda lar vård om egendomen, skall enligl 18 kap, 2 § andra stycket ärvdabalken husfolk, husvärd eller annan som är närmast därtill la hand om egendomen. Också polismyndighet har en sådan skyldighel, om dess biträde begärs eller annars behövs. Den som har tagit hand om egendomen kan välja mellan att själv tillkalla delägare och alt göra anmälan lill socialnämnden, I det senare fallet är socialnämnden skyldig att fullgöra den provisoriska förvaltning som normalt ankommer på dödsbodelägarna.

Om den döde saknade hemvist här i landet, gäller särskilda regler enligt 2 kap, 3§ lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Har den dödes egendom inte avträtts tiil förvaltning av boutred­ningsman, skall den som vårdar egendomen göra anmälan till polismyndig­heten. Då anmälan sker eller förhållandel annars blir känt skall polismyn­digheten ta vård om egendomen, om del behövs. Om egendomen är av ringa värde och består huvudsakligen av kontanter och lösöre för personligt bruk får polismyndigheten, sedan begravningskostnader m,m, har betalts, under vissa förulsätlningar lämna egendomen till anhörig till den döde eller konsul för hans hemland, I annat fall skall polismyndigheten göra anmälan till domstol, som har alt förordna boutredningsman.

Polisutredningen har i betänkandet (SOU 1979:6) Polisen tagit upp vissa speciella uppgifler som f, n, åvilar polismyndigheterna, bl,a, polisens skyldighet att ta vård om avlidnas egendom. Utredningen framhåller att det redan av de allmänna bestämmelserna om polisens verksamhei följer alt polisen i delta fall, liksom i andra sammanhang, är skyldig att ge allmänheten upplysningar och hjälp. Bestämmelsen i 18 kap, 2 § andra styckei ärvdabal­ken om polisens medverkan vid dödsfall leder emellertid enligt utredningen lill alt polisen belastas med att ta emot anmälningar och utföra uppgifter som sakligt sett bör ankomma på en socialnämnd. Denna bestämmelse bör därför ändras så att vad som sågs där om polismyndighetens uppgifter utgår. Enligt utredningen finns del inle heller någol sakligt skäl för att polisen, när den avlidne hade hemvist utomlands, skall behöva vidta åtgärder av rent social karaktär, Lex, all ombesörja begravning. Dessa åtgärder bör i stället ankomma på socialnämnden. Utredningen förordar därför att 2 kap, 3 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo ändras så att vad som sägs där om polismyndigheten i stället kommer all gälla socialnämn­den.

Polisutredningens betänkande har remissbehandlats. Därvid har praktiskt laget alla remissinstanser fillstyrkt att polisen befrias från sin skyldighel att ta hand om avlidna personers egendom och all denna uppgift i fortsättningen läggs enbart på socialnämnden. Jag har samma uppfattning och förordar all 18 kap, 2 § andra slyckel ärvdabalken och 2 kap, 3 § lagen om internationel­la rättsförhållanden rörande dödsbo ändras i enlighet med detta.


PoUsens skyldighet att ta hand om avlidnas egendom


 


Prop. 1980/81:48                                                                33

2.7 Ikraftträdande m. m.                                                                 Ikraftträdande

T   I.,,.., .                                        .                                                                   .        m. m.

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1981. När det

gäller reglerna om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder bör dock de

äldre bestämmelserna fortfarande lillämpas, om den döde har avlidit före

ikraftträdandet.   Vidare   bör  i   fråga  om  dödförklaring  gälla  att  äldre

bestämmelser skall tillämpas, om ansökan om dödförklaring har gjorts före

ikraftträdandet.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1.  lag om ändring i ärvdabalken,

2.  lag om ändring i giftermålsbalken,

3.  lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

18 kap. la§i

När särskild dödsboförvaltning inle har anordnats enligt 19 kap. får enskilda delägare i mål som rör boet väcka och föra talan som parter i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet.

Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna läcks av det som har kommU boet till godo genom rättegången.

Första stycket. Bestämmelsen, som är ny men som står i överensstämmelse med gällande rättspraxis, utgör ett undantag från den allmänna regeln i 18 kap. 1 § om att ett dödsbo, när särskild dödsboförvaltning inte har anordnats enligt 19 kap., företräds av delägarna gemensamt. Enligt den nya bestäm­melsen får åven en eller flera enskilda delägare företräda boet i vissa fall. Denna rätt gäller i mål som rör boet. I andra sammanhang än i rättegång gäller huvudregeln om dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning. Att målel skall röra boet innebär vidare att det måsle föreligga en tvist mellan boet som sådant och någon annan. Enbart stridigheter mellan delägarna inbördes om hur förvaltningen lämpligen skall uiövas ulgör inle en sådan tvist. Den kan inte prövas av domstol, utan delägarna får i ett sådant fall liksom f. n. överlämna avgörandet till en särskilt förordnad boutrednings­man. ' I propositionsförslaget har tagits in ett nytt tredje stycke,

3 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48


Prop.  1980/81:48                                                                   34

Rätlen för enskilda dödsbodelägare att företräda boet i rättegång gäller IS kap I n § ärvda-endasl när delägarna för talan som kärande. Delta framgår av kravet på att balken (ÄB) de skall "väcka och föra lalan". Enskilda delägare kan däremot inte företräda boel på svarandesidan. En utomstående som vill utverka ett rättskraftigt avgörande mot boet måste alltså även i fortsättningen stämma in boet som sådant, varvid det företräds av delägarna gemensamt. Även en delägare som för lalan mot boet för egen del får stämma in boet som sådant, Boel företräds då av de övriga delägarna.

Rent tekniskt har de enskilda delägarnas talesråtl utformats som en rält att föra lalan som parter i eget namn men för boets räkning. Del innebär alt avgörandet i målet får rättskraft mot boel men att delägarna för talan på egel kostnadsansvar. Enligl andra stycket kan de dock i vissa fall få ersättning av boel för sina koslnader.

En förutsättning för de enskilda delägarnas talerätt är all samtliga delägare är parter i målet. Ell exempel är att tre av fyra delägare väcker talan mot den fjärde om att denne skall utge viss egendom lill boel. Om en av de tre delägarna vill förhålla sig neutral och alltså stå utanför rättegången, har de andra delägarna taleräll endast om deras talan riktas också mol denne, alltså med yrkande alt också han skall utge den omtvistade egendomen.

De enskilda delägarnas talerätl är emellerfid inle begränsad lill fall då enbart delägarna i dödsboet är parter i målet. Något hinder finns inle mot alt en enskild delägare för lalan inte bara mot de andra delägarna ulan också mot någon utomstående som är inblandad i ivisten, I del tidigare nämnda exemplet kan de tre delägare som vill väcka talan mol den fjärde alltså stämma in även t, ex, dennes make om del finns anledning till det. Däremot medger inte bestämmelsen all enbart utomstående stäms in. Beträffande en sådan talan gäller huvudregeln i 18 kap. 1 §, dvs. lalan får föras endast av samtliga delägare i boets namn.

När flera delägare för lalan för boets räkning med stöd av förevarande bestämmelse gäller 14 kap. 8 § andra slyckel rättegångsbalken, dvs. endast en dom kan ges för dem alla. Del innebär att en handling som en av dem företar i rättegången gäller även till förmån för de andra delägarna. Om en av delägarna överklagar domen gäller det alltså också för de andra.

För det fall att dödsboet är försatt i konkurs gäller enligl 20 § konkurslagen alt boet företräds uteslutande av konkursförvallaren. Enskilda dödsbodel­ägare kan alltså inle i ett sådant fall väcka och föra talan för boets räkning med stöd av förevarande bestämmelse. Om de ändå gör del torde domstolen dock böra bereda konkursboet genom konkursförvallaren tillfälle att överta deras lalan innan den avvisas (jfr NJA 1978 s, 347), Har de väckt talan redan innan dödsboet försattes i konkurs, torde 22 § konkurslagen kunna tillämpas analogt. Det innebär alt konkursboet kan överta delägarnas talan men all, om del inle sker, delägarna kan fortsätta rättegången utan all den egendom som tvisten gäller anses tillhöra konkursboet.

Andra styckei. Som tidigare har nämnts för enskilda delägare lalan enligt


 


Prop.  1980/81:48                                                                  35

första slyckel på egel kostnadsansvar. Förlorar de målet får de alltså slå för     18 kap 2 § ÄB

både sina egna och motpartens rättegångskostnader. Om de däremot vinner

målet, har de i regel rätt lill ersättning av motparten för sina koslnader. I vissa

fall måste de dock även då slå för sina egna kostnader (se 18 kap. 2-4 och 6 §§

rättegångsbalken). I så fall, liksom när motparten inle kan betala deras

kostnader, kan de enligt förevarande bestämmelse få kostnaderna ersatta av

dödsboet, i den mån dessa täcks av det som har kommit boet till godo genom

rättegången. En motsvarande bestämmelse gäller enligt 19 kap. 19 § första

stycket ärvdabalken vid klander av boutredningsmans förvaltning.

2§

Till dess att egendomen har tagits om hand av samfiiga dödsbodelägare eller av den som / annat faU har att förvalta boet, skall egendomen, om den ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare som sammanbodde med den avlidne eller annars kan ta hand om egendomen. Den som har tagit hand om egendomen skaU genast underrätta övriga delägare om dödsfallet och, om det behövs god man för någon delägare, göra anmälan hos rätten enligt 18 kap. föräldrabalken. Vad som har sagts om delägare gäller också efterlevande make som inte år delägare.

Finns det inte någon som sålunda tar hand om den dödes egendom, skall medlem av hushållet som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är närmast //// det ta hand om egendomen saml tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet lill socialnämnden. Då anmälan skett eller förhållandet på annat sätt blir känt, skall socialnämnden, om det behövs, göra vad som enligl första stycket åligger delägare. För kostnaderna med anledning av detta har kommunen rätt lill ersättning av boel.

Första stycket. Bestämmelserna har endast justerats rent språkligt.

Andra stycket. Bestämmelserna har ändrats så att den skyldighet som polisen L n. har att ta hand om avlidna personers egendom i fortsättningen läggs enbart på socialnämnden. Ändringen har sin grund i ett förslag av polisutredningen i betänkandet (SOU 1979:6) Polisen. Som har framhållits under remissbehandlingen av detla belänkande (se prop, 1980/81:13 s, 204) kan polisen dock bli skyldig all i ett inledande skede ta hand om en avlidens egendom, så länge det inte finns en utbyggd socialjour i alla kommuner. Av bestämmelserna i polisinstruktionen (1972:511) om polisens skyldighet all lämna allmänheten hjälp följer vidare att polisen även i fortsättningen måste ta hand om en avlidens egendom, om del behövs för all förhindra att egendomen skingras genom brott eller på ell annat obehörigt sätt.

Bestämmelserna har vidare ändrats på så sätt alt socialnämnden är skyldig att la hand om den dödes egendom inle bara, som f. n., när anmälan om dödsfallet har gjorts lill nämnden utan också när nämnden på annat sätt har fått kännedom om att dess ingripande är nödvändigt.


 


Prop.  1980/81:48                                                                   36

19 kap.                                                                                           19 kap 12 a § ÄB

12 a §1

När dödsboet förvaltas av boutredningsman får var och en av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan som part I eget namn men för boets räkning, om även övriga delägare är parter i målet och boutredningsmannen avslår från att föra boets talan.

Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målel, i den mån kostnaderna täcks av del som har komtnit boet till godo genom rättegången.

Första stycket. Bestämmelsen är ny men motsvarar gällande rättspraxis. Den innebär att delägarna i ett dödsbo under vissa förutsättningar kan företråda boet i rättegång trols alt boet förvaltas av boutredningsman. Den ulgör alltså ett undantag från huvudregeln i 19 kap. 12 § om all del i ett sådant fall är boutredningsmannen som ensam företräder boet.

På samma sätt som gäller enligt den nya bestämmelsen i 18 kap, 1 a § får dödsbodelägarna företräda boet endast i mål som rör boel. Når del inle råder tvist mellan boel som sådant och någon annan utövas dödsboförvaltningen även i fortsättningen av boutredningsmannen ensam. Delägarna har vidare endast rält att företräda boet som kärande, däremol inte som svarande.

Beträffande innebörden av att delägarna för talan som parter i eget namn men för boets räkning kan hänvisas till specialmotiveringen till 18 kap, la§.

En förutsättning för delägarnas talerätt är, liksom enligt 18 kap. 1 a § första stycket, att samtliga delägare är parter i målet. Något hinder finns inte mot att utöver samtliga delägare också utomstående är parter i målet på kärande- eller svarandesidan. Till skillnad från vad som gäller enligt 18 kap, 1 a § första styckei kan talan föras av samtliga delägare mol en eller flera utomstående.

Ytterligare en förutsättning för delägarnas talerätt är all boutrednings­mannen avstår från all föra boets talan. Det saknar belydelse vilken orsaken till avståendet är. Vanligen torde boutredningsmannen ha bedömt utsikterna till framgång som så små att han inte vill föra boets talan. Det kan vidare tänkas att motpartens ekonomi är så svag att del enligt boutredningsmannens mening inte lönar sig att föra lalan mot honom. Boutredningsmannen kan även av andra skäl anse all en lalan är mindre meningsfull, särskilt med hänsyn till den fidsutdräkt som den kan medföra. Slutligen kan del finnas anledning för boutredningsmannen all låta delägarna föra talan för boets räkning når frågan aktualiseras efter det att han i övrigl har slutfört sitt uppdrag men innan han har blivit entledigad enligt 19 kap. 15 § fjärde stycket.

Att boutredningsmannen avstår från all föra boets talan är en processför­utsättning som skall beaktas av domstolen självmant. När enskilda delägare för lalan för boets räkning skall domstolen alltså kontrollera om boet förvaltas av boutredningsman och. om så är fallet, undersöka om han avstår ' Första stycket har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget.


 


Prop.  1980/81:48                                                                   37

från att föra denna talan. Ett avstående bör i regel göras skriftligen. Del är     19 kap 12 a § AB givetvis bäst om delägarna ger in  meddelandet om avstående redan  i samband med stämningsansökningen tillsammans med uppgifler om bout­redningsmannens förordnande.

Domstolen bör i allmänhet kunna godta ett påstående av delägarna om att boet inte förvaltas av boutredningsman. Skulle del senare visa sig att en boutredningsman var förordnad när delägarna väckte sin lalan, bör domstolen innan frågan om avvisning prövas undersöka om boutrednings­mannen avslår från alt föra denna lalan.

Har målel avgjorts trots att boet förvallas av en boutredningsman som inle har avstått från att föra boets lalan, lorde dödsboet genom boutrednings­mannen ha möjlighel alt anföra domvillobesvår.

Om en talan från början har väckts av boutredningsmannen men denne därefter vill återkalla eller lägga ned sin lalan, bör enskilda delägare enligl grunderna för den nya bestämmelsen kunna överta denna talan och fullfölja den som parter i eget namn men för boets räkning, under förutsättning att samtliga delägare är parter i målet, 1 rällegångskoslnadshänseende synes grunderna för 18 kap, 10 § rättegångsbalken böra lillämpas (jfr prop, 1975:6 s, 257),

Om boutredningsmannan å andra sidan från början avstår från all föra boets lalan bör han när som helst kunna överta en lalan som har väckts av enskilda delägare, om han ändrar sig och vill processa för boet (jfr prop, 1975:6 s, 257), Han bör f, ö, på motsvarande sätt ha rätt att överta en talan som någon enskild delägare kan ha väckt med stöd av 18 kap, 1 a § innan boutredningsmannen förordnades. Om boutredningsmannen i dessa fall övertar en lalan som har väckts av enskilda delägare för boets räkning, kan dessa inte längre stå kvar som parter i målet. Också vid ett sådant övertagande synes grunderna för 18 kap, 10 § rättegångsbalken böra tillämpas i fråga om fördelningen av delägarnas och boets ansvar för rättegångskostnaderna i målet.

Oavsett om boutredningsmannen har övertagit en lalan som har väckts av enskilda delägare eller dessa alltjämt för talan för boets räkning kan boutredningsmannen när som hell ingå en förlikning med motparten om det som Ivisten gäller. Boutredningsmannen har inte behörighet all ingå förlikning beträffande de enskilda delägarnas rättegångskostnader. Givelvis bör han emellertid la hänsyn även lill dessa koslnader när han träffar förlikningen, I fråga om förhållandel mellan delägarna och motparten i rättegångskostnadshänseende blir bestämmelsen i 18 kap, 5 § tredje slyckel rättegångsbalken lillämplig (jfr prop, 1975:6 s, 257), Av grunderna för andra stycket i förevarande paragraf lorde vidare följa att delägarna har rätt till ersättning av dödsboet för sina kostnader i målet, i den mån dessa läcks av det som har kommit boet till godo genom förlikningen.

Andra styckei. Bestämmelsen motsvarar den som har tagits in i 18 kap, 1 a § andra styckei.


 


Prop. 1980/81:48                                                                    38

20                                                                                                  a §1           19 kap 20 a a ÄB

21 kap 1 § ÄB När dödsboet förvaUas av teslamenlsexekulor med behörighet att företräda

boel i rättegång får var och en av delägarna i mål som rör boel väcka och föra

lalan som part i eget namn men för boets räkning, om även övriga delägare är

parter i målet och leslamenlsexekutorn avstår från att föra boets lalan.

Delägare som har väckt talan har räll till ersättning av dödsboet för

kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av del som har kommit boet

till godo genom rättegången.

Första styckei. Bestämmelsen, som är ny, innebär att dödsbodelägarna i princip har samma rätt att väcka och föra talan för boets räkning när boet förvaltas av en testamentsexekutör som när det förvallas av en boutrednings­man. Till skillnad från vad som är fallet med en boutredningsman kan emellertid en teslamenlsexekutors behörighet alt företräda boet i rättegång ha inskränkts i det testamente genom vilket han har förordnals, I samma mån har delägarna inle någon lalerält enligt denna bestämmelse. Deras talerätl regleras i denna situafion i 18 kap. 1 a §.

En annan skillnad mellan en boutredningsmans och en testamentsexeku­törs behörighet att företräda boet är att testamentsexekutorn gör det endast i förening med den avlidnes make så länge denne är delägare i denna egenskap. Vid tillämpningen av förevarande bestämmelse krävs dock inte att också den efterlevande maken avstår från att föra boets talan. I stället är del en förutsättning för enskilda delägares lalerält att samtliga delägare, däribland den efterlevande maken, är parter i målet.

Andra slyckel. Bestämmelsen motsvarar dem som har tagits in i 18 kap. 1 a § andra stycket och 19 kap. 12 a § andra stycket.

21       kap.

1 §

Innan en månad har förflutit efler det att bouppteckning förrättades eller, om höet förvaltas av boutredningsman, uppgörelse /lor träffats med samtiiga borgenärer om betalningen av skulderna får en skuld betalas endast om del med fog kan antas att betalningen inte är tiU skada för borgenärerna.

Paragrafen överensstämmer i sak med de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 8 §. De ändringar som har gjorts är i huvudsak av språklig art.

F. n. gäller enligl 21 kap. 11 § alt delägare som betalar en skuld i strid med 21 kap. 8 § blir personligen betalningsansvariga för sådana skulder som var kända för dem vid en därefter förrättad bouppteckning. I vissa lindrigare fall föreligger dock endast skadeståndsskyldighet. I och med alt 21 kap, 11 § nu upphävs handlar delägarna i fortsättningen endast under del allmänna skadeståndsansvar som gäller enligt 18 kap, 6 §,

Liksom f. n, kan en boutredningsman eller en teslamenlsexekulor som

1 Första stycket har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget


 


Prop.  1980/81:48                                                                  39

betalar en skuld i strid med de angivna bestämmelserna bli skyldig att betala     21 kap 2-4 §§ ÄB skadestånd enligl 19 kap, 18 resp, 20 §,

2S

Sedan en månad har förflutit efter del all bouppteckning förrättades får borgenärerna kräva säkerhet för sådana skulder efler den döde vilka inle har förfaUit till betalning och för vilka det inte redan finns tillräcklig säkerhet. Ställs ej säkerhet inom tre månader,/År dödsboet inte längre tillgodoräkna sig någon förfallolid.

Paragrafen överensstämmer i sak med de nuvarande bestämmelserna i 21 kap, 9§,

3 §

Finns del flera delägare i dödsboet eller är allmänna arvsfonden ensam delägare,/fl/- en skuld som inte förfaller till betalning inom sex månader sågas upp hos borgenären lill betalning sex månader efter uppsägningen. Om borgenären till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast egendom eller tomträtt eller har inteckning och han inom tre månader efter uppsägningen meddelar all han vill hålla sig endast lill säkerheten, är han dock Inte skyldig att ta emot betalning före förfallodagen.

Paragrafen överensstämmer i sak med de nuvarande bestämmelserna i 21 kap, 10 §.

4§'

Sker bodelning eller arvskifte innan den dödes och boets andra skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild värd, skall bodelningen eller skiftet gå åter.

Är skulderna inle större än all de kan betalas av den dödes tillgångar och, om han var gift, vad som av den andra makens egendom skulle ha belöpt på hans lott för det fall att skulderna hade beaktats vid bodelningen, skall återgången begränsas till vad som behövs för att skulderna och kostnaderna för boets förvaUning skaU kunna betalas. Vad som sålunda behövs skall utges av delägarna i förhållande lill vad var och en av dem har fåll för mycket vid bodelningen eller arvskiftet, / övrigl skall bodelningen eller skiftet beslå.

Uppkommer brist hos någon delägare, skall de övriga delägarna täcka brislen med vad de har fåll vid bodelningen eller skiftet. Vad som behövs för att brislen skaU kunna täckas skall uiges av delägarna i förhållande tiU vad var och en av dem sålunda har fått.

Paragrafen har sin motsvarighet i de nuvarande bestämmelserna i 21 kap, 5 §, Til) skillnad från dem tillämpas dock de nya reglerna även när dödsboet inte har aviräits till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. Delägarna har vidare i fortsättningen inle något personligt ansvar för den dödes och boets andra skulder vid sidan av den återgångspåföljd som regleras ' Tredje stycket har ändrats i propositionsförslaget.


 


Prop.  1980/81:48                                                                   40

i förevarande paragraf. Däremot är delägarna liksom hittills också under-     21 kap 4 § ÄB kastade det allmänna skadeståndsansvar som gäller enligt 18 kap, 6 §,

Återgångsreglerna i förevarande paragraf aktualiseras endast om inle delägarna kommer överens om att betala de aktuella skulderna av egna medel. Vid mindre skulder torde det normala vara att de betalas på detta sätt. Kan delägarna inle enas, åligger det boet att se till att bodelningen eller arvskiftet går åter.

Om boet inte förvaltas av boutredningsman får delägarna själva verkställa återgången. Om någon av delägarna vägrar all medverka, kan de andra tvingas att i sista hand föra lalan vid domstol för alt få honom att lämna tillbaka egendom till boet. Förhåller de sig passiva, kan borgenären enligt 19 kap. 1 § ansöka hos domstolen att en boutredningsman förordnas. Även var och en av dödsbodelägarna kan göra en sådan ansökan för att undvika skyldigheten all svara för återgången. Om en boutredningsman förordnas blir del sedan hans sak all för boets räkning föra talan mot den eller de dödsbodelägare som inte godvilligt lämnar tillbaka egendom till boel.

De principer för en återgång som anges i förevarande paragraf bör kunna lillämpas även i sådana fall då någon bodelning eller något arvskifte inte har skett därför att boet består av en enda delägare. Däremol blir paragrafen inle lillämplig när boets egendom har skiftats hell formlöst mellan flera delägare. Som har sagts i den allmänna mofiveringen är delägarna i ett sådant fall skyldiga att på begäran av boel återställa all den egendoin som de har mottagit, oavsett om det finns skulder i boet eller inte.

Första stycket. I likhet med vad som gäller f, n, enligl 21 kap, 5 § första stycket skall en bodelning eller ett arvskifte gå åter i sin helhet när den dödes skulder uppgår till eller överstiger hans tillgångar. Återgången omfattar alltså då all den egendom som har delats eller skiftats. Detta gäller även när arvskiftet är endast partiellt.

Till skillnad från de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 5 § första styckei avser de nya återgångsreglerna inle bara den dödes skulder ulan också andra skulder som kan åvila boel, t. ex. enligt 18 kap. 3 §. Det personliga ansvar för sådana skulder som delägarna f. n. har enligt 21 kap. 15 § har samtidigt upphävts.

En total återgång enligl förevarande bestämmelse medför, när delningen eller skiftet inle har hunnit verkställas, att beslutet om delningen eller skiftet inte kan fullföljas. Har delningen eller skiftet genomförts, innebär återgång­en att rättshandlingen inte längre gäller som laga fång eller grundar några rättigheter eller skyldigheter i övrigt för delägarna. De är då i stället skyldiga alt lämna tillbaka all egendom som de har fått ut. Angående skyldigheten alt ersätta avkastning av egendomen och om rätten till ersättning för kostnader som har lagts ned på egendomen finns bestämmelser i 21 kap. 6 § i dess nya lydelse.

Var den döde gift, är det inte säkert alt den efterlevande maken måsle återställa   någol   till   dödsboet.   När  en   bodelning  går  åter  skall  den


 


Prop.  1980/81:48                                                                   41

efterlevande visserligen lämna tillbaka egendom som har tillhört boet, men     21 kap 5 § ÄB

han får behålla och har även rält all få tillbaka egendom som förut har tillhört

honom själv. I denna del kan i övrigt hänvisas till förarbetena till de

nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 5§ första stycket (SOU 1932:16 s.

377).

Sedan den egendom som omfattas av bodelningen eller arvskiftet har lämnats tillbaka till boet skall egendomen realiseras och borgenärernas fordringar betalas. Även koslnaderna för förfarandet skall ersättas genom den återburna egendomen. Uppkommer därefter överskott, skall detla efler en förnyad bodelning resp. ett nytt arvskifte fördelas mellan dödsbodelägar­na.

De nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 5 § första styckei innehåller inle någon uttrycklig reglering av vad som skall ske om en delägare inte kan lämna tillbaka egendom som har tillskiftats honom. Som har framhållits i den allmänna motiveringen lorde delägaren emellertid enligl allmänna rätts­grundsatser vara skyldig att utge ersättning för egendomens värde. Denna ersättningsskyldighet kan jämkas i särskilt ömmande fall (jfr SOU 1932:16 s, 390 fL prop, 1933:7 s, 59-61 och ILU 1933:34 s, 7), Med egendomens värde får förstås dess värde när återgången aktualiseras. Om den egendom som inle finns i behåll har stigit i värde sedan den tillskiftades delägaren ulan att han haft nytta därav, kan del vara ett skäl att jämka dennes ersättningsskyldig­het.

Andra stycket. Alt återgången skall begränsas till vad som behövs för att skulderna och förvaltningskostnaderna skall kunna betalas överensstämmer med vad som gäller f.n. enligt 21 kap. 5§ första stycket. Frågan om återgången skall vara total eller partiell avgörs med hänsyn till del värde den dödes tillgångar har vid återgångstillfället. Vid en partiell återgång enligl förevarande bestämmelser ligger detla värde även lill grund för beräkningen av vad delägarna har fått för mycket vid bodelningen eller arvskiftet.

Liksom vid tillämpningen av första stycket kan delägarnas ersättningsskyl­dighet enligt andra styckei jämkas i särskilt ömmande fall.

Tredje stycket. Första meningen motsvarar 21 kap. 5 § andra styckei i dess nuvarande lydelse. I klarläggande syfte har i andra meningen tagits in en bestämmelse om hur brislen skall fördelas mellan delägarna.

5 §'

Egendom som har utgetts som legal eller / enlighet med en ändamålsbe­stämmelse skall lämnas tillbaka till boel, om det behövs för att den dödes skulder skall kunna betalas. Finns egendomen inte i behåll skall dess värde ersättas, om det inte finns särskilda skäl mot delta.

Paragrafen överensstämmer i sak med de nuvarande bestämmelserna i 21 kap, 6 §,

' Andra meningen har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget.


 


Prop.  1980/81:48                                                                   42

6 §                                                                                                 21 kap6§ ÄB

23 kap 2 § ÄB Den som enligl 4 eller 5 § är skyldig alt lämna tillbaka egendom lill boel eller     -.41     1  ÄB att ersätta  egendomens   värde skall utge  även  ränta  eller  avkomst  av egendomen. Han har dock själv rätt till ersättning för nödvändiga kostnader för egendomen och. otn han va/-i god tro, kostnader som har varil lill nytta för egendomen.

Paragrafen motsvarar de nuvarande bestämmelserna i 21 kap, 7 §, De ändringar som har gjorts är närmast av språklig arl.

23        kap,

2 §

Mol någon delägares bestridande/«/■ skifte eföretas innan bouppteckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller medel lill deras betalning har ställts under särskild vård.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, får skifte ej mot delägares bestridande äga rum innan förordnandet har verkställts eller delägaren har fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård.

Slår boel under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör, får skifte ej företas innan denne har anmält att utredningen har slutförts.

Första styckei. I denna paragraf finns f, n, en bestämmelse som innebår all skifte inte får företas mol en delägares bestridande innan bouppteckning har förrättats och delägaren har frilagils från ansvar för den dödes skulder. Eftersom dödsbodelägare enligt de nya bestämmelserna i 21 kap, inte skall kunna drabbas av sådant ansvar i forisätiningen, har den ifrågavarande bestämmelsen slopats.

Andra och tredje styckena. Bestämmelserna har, frånsett några språkliga justeringar, lämnats oförändrade.

24        kap,

1 §

Om ett dödsbo förvaltas av delägarna gemensamt och de har kommit överens om all leva saminan i oskiftat bo, gäller i fråga om förvaltningen av boet och rätten att företräda boet vad som sägs i 18 kap, 1 S, o/» inte annat har avtalats. Också bestäinmelserna i 3, 4 och 6 §§ samma kapitel skall tillämpas.

I fråga om rätten för enskilda delägare att väcka och föra lalan som parter i eget namn men för boets räkning gäller vad som sägs i 18 kap. 1 a §. om inle annat avtalas mellan delägarna.

Första styckei. Bestämmelserna har ändrats endast redaktionellt. Andrastycket. Bestämmelsen, som är ny. innebär genoin hänvisningen till 18 kap. 1 a § alt enskilda delägare får i mål som rör boel väcka och föra lalan som parter i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är


 


Prop.  1980/81:48                                                                  43

motparter i målet. Denna talerätl gäller dock endast om inte delägarna har     25 kap 1 § AB

kommit överens om annat i samband med avtalet om samförvallning eller

senare.

Som har nämnts i den allmänna motiveringen kan ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo i vissa fall sägas upp eller hävas på grund av att enskilda delägare väcker en talan för boets räkning med slöd av 18 kap, 1 a §, Det är f, ö, inle någol som hindrar alt delägarna redan när avtalet sluts kommer överens om alten sådan rättegång skall få till följd alt avtalet upphör all gälla.

Om ett avtal om sammanlevnad i oskiflal bo hävs eller annars upphör alt gälla, har det i och för sig inte någon återverkan på en rättegång som enskilda delägare har inlett för boets räkning, Någol hinder finns emellertid inle mol all förvaltningen av boet då anförtros en boutredningsman, som enligl vad som har utvecklats i specialmotiveringen till 19 kap. 12 a § första stycket kan la över de enskilda delägarnas lalan.

25 kap.

1 §

Är någon borta och har det sedan han veterligen senast var vid liv förflutit tio år eller, om han skulle vara över sjuttiofem år gammal, fem år, får ansökan göras om hans dödförklaring. Kan det antas ati den som är borta befann sig i livsfara då han veterligen senast var i livet, får ansökan göras sedan tre år har förflutit. Ärdel utrett att han befann sig i livsfara, får ansökan dock göras sedan ett år har förfhuit.

Huvudregeln om dödförklaring i första meningen har behållits i sak oförändrad. Liksom f. n. gäller en kortare lid för del fall alt den försvunne befann sig i livsfara när han såvitt man vet senasi var i livet. Denna tid ulgör emellertid i fortsättningen endast ett år och inle, som f. n., tre år. En nyhet är vidare att ansökan om dödförklaring kan göras inte bara när del är utrett utan även när del är antagligt alt den försvunne befann sig i livsfara, I så fall gäller dock en ireårstid i slällel för en etlårstid.

Som exempel på fall där del måste anses utrett alt den försvunne befann sig i livsfara kan nämnas all han var ombord på ell fartyg som har gäll under utan att såvitt känt någon räddats eller all han var inblandad i en strid eller någon annan farlig situation under ett krig, Rälisfallen NJA 1977 s, 18 och 1980 s, 44, där den försvunne hade begett sig ut i en bål som senare påträffats drivande på vattnet ulan någon människa ombord, ulgör å andra sidan exempel på fall där det inte kan anses styrkt all den försvunne befann sig i livsfara men där della ined hänsyn till oinsländighelerna dock framstår som antagligt,


 


Prop. 1980/81:48                                                                    44

5 §                                                                                                 25 kap 5 § ÄB

Har den i kungörelsen fastställda dagen gått lill ända. skall rätten, om sådan lid som anges i 1 § är förfluten och man ej vel att den bortovarande avlidit, förklara att han skall anses för död. Han skall då antas ha avlidit, i fall som anges i 1 § första meningen vid utgången av den månad då nyss angiven tid gick lill ända eller, i fråga om bortovarande som fyllt sexliofem men ej sjuttio år när han veterligen sist var vid liv. vid utgången av den månad under vilken han skulle ha fyllt sjuttiofem år samt, i fall enligt andra eller tredje meningen i samma paragraf, på den dag eller, om dagen ej är känd, vid utgången av den månad då livsfaran förelåg respektive kunde antas föreligga. I rättens beslut skall anges vilken dag som sålunda är att anta såsom dödsdag.

Paragrafen har ändrats som en följd av den förordade ändringen av 25 kap, 1§,

Övergångsbestämmelser

1,    Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981,

2,    I fråga om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder lillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om den döde har avlidit före ikraftträdan­del,

3,    Har ansökan om dödförklaring gjorts före ikraftträdandet, lillämpas äldre bestämmelser,

I princip skall de nya reglerna tillämpas även när den döde har avlidit före ikraftträdandet. Det gäller reglerna om dödsbodelägares rätt all företräda boel i rättegång, allmänna arvsfondens rätt att avslå egendom samt socialnämndens skyldighel all i vissa fall la hand om avlidnas egendom,

Ell undanlag gäller dock i fråga om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder, I della fall tillämpas äldre bestämmelser, om den döde har avlidit föreikrafllrädandel. Del kan påpekas alt när en dödsbodelägare härleder sin rätt från en tidigare avliden arvlålare (s, k, sekundosuccession) den avgörande lidpunkten år när den sist avlidne, och alltså inle arvlåtaren, har dött.

När det gäller dödförklaring tillämpas äldre bestämmelser i fall då ansökan har gjorts före ikraftträdandet. Vid avgörandet av vid vilken tidpunkt den bortovarande skall anses ha avlidit är del alltså 5 § i sin äldre lydelse som blir tillämplig. Har ansökan om dödförklaring gjorts efter ikraftträdandet, lillämpas de nya reglerna även om den försvunne befann sig eller kan antas ha befunnit sig i livsfara redan före denna tidpunkt.

4.2 Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

12 kap.

2 §

Mot någon dödsbodelägares bestridande får bodelning ej äga rum innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har betalts eller medel till deras


 


Prop. 1980/81:48


45


 


betalning har salts under särskild vård. Har den dödes egendom blivit avträdd till konkurs, får bodelning alltid äga rum ulan hinder av någon delägares bestridande.

Paragrafen har ändrats som en följd av all de nuvarande reglerna i 21 kap, ärvdabalken om dödsbodelägarnas ansvar för den dödes skulder nu upphävs. Ändringen motsvarar den som har gjorts i 23 kap, 2 § ärvdabalken.


Lagen om inter­nationella rätts­förhållanden rörande dödsbo


4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo

2 kap, 3 S

Finns det här i riket egendom efler någon som vid sin död inte hade hemvist här och har egendomen inle avträtts till förvaltning av boutredningsman enligt 2 §, skall anmälan om detta utan dröjsmål göras hos socialnämnden av den som har vård om egendomen eller annars av anhörig, medlem av det hushåll som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som år närmast till det. Då anmälan sker eller förhållandet på annat sätt blir känt, skall socialnämnden, om det behövs, ta hand om egendomen.

Är egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen av kontanter, kläder och andra lösören för personligt brnk. får socialnämnden överlämna egendomen till anhörig till den avlidne eller, om denne var utländsk medborgare, till konsul för det land han tillhörde. Överlämnande får dock ske först sedan koslnaderna här i riket för den avlidnes uppehälle, vård och begravning har betalts. Överlämnande får inte ske, om det skulle medföra skada för någon rättsägare som är svensk medborgare eller som har hemvist hår.

I annat fall än som avses i andra stycket skall socialnämnden göra anmälan till rätten, som då förordnar all egendomen skall avträdas lill förvaltning av boutredningsman. Därefter gäller vad som sägs i 2 §.

Paragrafen har, utöver en del redaktionella justeringar, ändrats på så säll att de uppgifter som enligl de nuvarande bestämmelserna skall fullgöras av polismyndighet i forisätiningen läggs på socialnämnden. Som har framhållits i specialmotiveringen lill 18 kap. 2 § ärvdabalken har polisen dock fortfarande enligt polisinstruklionen en allmän skyldighel att vid behov la hand om bl, a, ett dödsbos egendom.

Då boutredning, bodelning eller arvskifte sker här i riket skall frågan om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder bedömas efler svensk lag.

Alt frågan om bodelägares ansvar för den dödes skulder skall bedömas efter svensk lag medför all någol sådant ansvar inle längre kan utkrävas. Som en följd av delta har de bestämmelser som f, n, finns i första stycket andra meningen och i andra slyckel upphävts.


 


Prop.  1980/81:48                                                                   46

5 Hemställan                                                                                  Hemställan m. m.

Jag hemsläller alt lagrådels yllrande inhännas över förslagen lill

1,   lag om åndring i ärvdabalken,

2,   lag om åndring i giftermålsbalken,

3,   lag om ändring i lagen (1937:81) om inlernalionella rättsförhållanden rörande dödsbo.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.


 


Prop. 1980/81:48                                                     47

Bilaga 1

JUSTITIE­DEPARTEMENTET

DÖDSBODELAGARES ANSVAR FÖR AVLIDENS SKULDER M.M.

Betänkande avgivet av

utredningen om vissa arvsrättsliga frågor

Ds Ju 1979:11


 


Prop. 1980/81:48                                                               48

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 24 augusti 1977 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedeparteröentet att tillkalla en sär­skild utredare med uppdrag att utreda frågor om dödsbo­delägares ansvar för avlidens skulder m.m.   f.ied stöd av bemyndigandet tillkallades sa.iraa dag säsom särskild ut­redare hovrättsrådet, numera ordföranden i allmänna reklam.ationsnämnden Nils .'vlangård.

.ktt som experter biträda utredningen förordnades den 20 september 1977 advokatfi.skalen Leif Gillenius och advo­katen Bertil Ksnriques samt den 24 november 1977 direk­tören i Svenska Bankföreningen Pontus Kodigh.

Till sekreterare förordnades den 20 september 1977 hov­rättsassessorn Torgil Melin.

Utredningen har antagit namnet utredningen om vissa arvsrättsliga frågor.

Sedan utredningen nu har slutfört sitt arbete får ut­redningen härmed överlämna betänkandet Bödsbodelägarea ansvar för avlidens skulder m.m.

Experterna har biträtt utredningens förslag.

Stockholm i juni 1979.

::il;

/Torgil I:;elin


 


Prop. 1980/81:48                                                               49

INNEHÄLl

Pörkortninrar

Förf attnl ngsf örslais;...... ,.................................   9

1................................................................... Förslag till lag om ändring i ärvda­
balken .........................................................   9

2.         Förslag till lag om ändring i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden     19

3.         Förslag till lag om upphävande av lagen (1958:52) om .förlängning av tid för pre­skription av rätt till arv eller testa­mente ......................  21

4.         Förslag till förordning om upphävande av kungörelsen (1959:321) med närmare bestäm­melser om kungörande, varom i 16 kap. 1,

2 och 3 §§ ärvdabalken stadgas ..............  21

SajTjnanfattning......... .... ..o ...«.. = .... o...    22

1................................................ Utrednln.ens uppdrag och arbetets be­
drivande.................................... o ...... .    24

1.1                Direktiven................................................     24

1.2                Utred.ningens arbete..............................     28

2           Dödsbodelägares ansvar för avlidens

skulder.................................................. ,        30

2.1                 Historik.................................................... ....... 30

2.2                 'Hillande rätt ......;................................... ....... 35

 

2.2.1         Inledning .............................                            33

2.2.2         21 kap. 1, 2 och 5 §§ '............................. ....... 34

2.2.3........................... Cvriga bestäjrjselser oi:;  dodabodelägares
,j;iildsansvar...............   ............... ,
                 36

2.2.''       Undantag  frfin  gäldsansvari,£;heten   ......   39

2.2.5       ökades t£ndi;beatä;ri:Tel ser................         41

4 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48


 


Prop. 1980/81:48                                                               50

2.3    Bestämmelsernas tillämpning hos banker,
inkassof
öretag och begravningsför-

o.ningar...................................................       44

2.4           Ubländska förhällanden .........................       50

2.4.1             Finland.....................................................       50

2.4.2             Danmark..................................................       50

2.4.3             Norge ..................................................... ..... 54

2.5          överväganden och förslag .................... ..... 55

2.5.1             Återgång av bodelning och arv­skifte                   57

2.5.2             Skadeståndsregler ................................. ..... 62

2.5.3             Offentlig dödsboförvaltning .................... ..... 64

2.5.4             Obligatorisk boutredningsruanna-lörvaltning                    65

2.5.5             Det av utredningen förordade alterna­tivet                        68

3       Dödsbodelägares talerätt.............................. ..... 72

3.1          Gällande rätt...........................................       72

3.1.1             Inledning ................................................ ..... 72

3.1.2             Delägare för talan som part för egen

del........................................................... ..... 74

3.1.3       Delägare företräder boet (för talan

i boets namn).......................................... ..... 83

3.1.4       Delägare för talan som part men för

boets rälning .......................................... ..... 85

3.1.5       Ett tveksamt fall .,.................................... ..... 89

3.2          Utländska förhållanden ...........................      90

3.2.1             Finland.....................................................      90

3.2.2             Danmark .................................................      91

5.2.1             Norge.......................................................      91

3.3          överväganden och förslag.......................      92

3.3.1             Inledning .................................................      92

3.3.2             Delägares behörighet att föra talan

som part för egen del ............................. .... 93

3.3.3       Delägares behörighet att föra talan

so;u närt för boets räkning.....................      95


 


Prop. 1980/81:48                                                               51

4.............................................................. Preskription av rätt till arv och     i
testamente..............................................
     100

4.1          Gällande rätt........................................... .... 100

4.1.1             Inledning ................................................ .... 100

4.1.2             16 kap. 1-3 §§ AB och lagen (1953:52) om förlängning av tid för preskription

av rä.tt till arv eller testamente .............      102

4.1.3             Några särskilda preskriptionsregler om barns arvsrätt och om rätt till arv ef­ter barn .                105

4.1.4             Den allmänna preskriptionabestäm-

melsen .................................................... .... 106

4.1.5             16 kap. 5 § ÄB ........................................      107

4.1.6             Preskriptionsavbrott ............................... .... 108

4.1.7        Preskriptionens verkningar ........................ .... 109

4.2           Utländska förhållanden .............................. .... 110

4.2.1             Finland ..................................................... .... 110

4.2.2             Danmark .................................................      110

4.23   Norge...................................................... ___      111

4.3           Överväga.nden och förslag ........................ .... 112

5             Dödförklaring............................................      118

5.1                    Gällande rätt ............................................      118

5.2                    Utländska förhållanden ..............................      125

 

5.2.1             Finland ..................................................... .... 125

5.2.2                  Danjnark   ..............................................      126

5.2.3                  Norge...................................................... ..... 127

5.3           Överväganden ooh förslag..........................      129

6.............................................................. Allmänna arvsfondens rätt att avstå
egendom ................................................. ..... 1 34

6.1                    Gällande rätt............................................. ..... 134

6.2                    Överväganden ooh förslag .................... ..... 137

7           ' Special-T.otiverin;; till utredningens

författningsförslag.................................... .     142


 


Prop. 1980/81:48                                                               52

7.1                Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken                142

7.2                Förslaget till lag om ändring i lagen (1928:281) om allraänna arvsfonden ...           148

Bilaga Redogörelser för viss utländsk succes­
sionsr
ätt .............................................................. ... 149

1.   Frankrike.......................................................... ... 149

2.   Förbundsrepubliken Tyskland  ........................     151

3.   Belgien.............................................................     154

4.   Nederländerna................................................. ... 155

5.   Sngland........................................................... ... 156


 


Prop. 1980/81:48


53


 


PÖEKORTNINGAR AGL

Beckman-Höglund

BrB Ekelöf II

FB GB IIB HD Hgdahl Jensen

JB JO

KL Knoph

NJA NJA II

SOU SvJT Walin FB

V; al in AB I

vvalin Aii  II

Ä3


Lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

Nils Beckman - Olle Höglund, Svensk familjerättspraxis, 6 uppl. 1977

Brottsbalken

Per Olof Ekelöf, fiättegång, andra häftet, 4 uppl. 1974

Föräldrabalken

Giftermålsbalken

Handelsbalken

Högsta dOiT.stolen

Flemj-iing Hjz(gdahl Jensen, DjJdsbobehandlingen, 1977

Jordabalken

Juati ti eombud snannens ämbetGberättelse

Konkurslagen (1921:225)

Knophs översikt över Norges rett, 1975

Nytt juridiskt arkiv avd. I

Nytt juridiskt arkiv avd. II

fiättegängsbalken

Statens offentliga u-crodningar

Svensk Juristtidning

Gösta V.'ali.i, Koriiacntar till föäldrabalken, 2 uppl. 1971 Gösta \/alin, Koia'ientar till ärvdabalken del I, 2 uppl. 1973

Gösta '..''alin, Loaaentar till ärvdabai;:9n del II, 1976 Ärvdabalken


 


54

Prop. 1980/81:48

fchfatt;-.:i','G3foeslag 1    |ö|l|siiU

=ii=§i=iS--ii:S§=i=i==äiSii=i=

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken

dels att 16 kap, 1-3 och 9 §§ samt 21 kap, 1-3, 5, 11, 13 och

18 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 3 kap, 3 §, 16 kap. 4, 7 och 8 §§, 20 kap. 1 §, 21 kap. 7-9, 12 och 14-16 §§ samt 25 kap. 1 och 4 §§ skall ha nedan an­givna lydelse, dels att i balken skall införas tre nya paragrafer, 18 kap. 1 a §,

19 kap. 12 a § och 21 kap, 12 a §, av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


3 kap.

3 § Har efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig

handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egendom, skall av den lott, som vid efterlevande makens död tillkommer hans arvingar, veder­lag utgå till arvingarna efter den först avlidne för vad av minsk­ningen belöper å deras andel i boet.


Kan vederlag ej utgå, skall gåvan eller dess värde åter­bäras, såframt den som mot­tog gåvan insåg eller bort inse, att den lände arvingar­na efter den först avlidne till förfång. Talan härom må dock ej väckas, sedan fem år


Kan vederlag ej utgå, skall gå­van eller dess värde återbäras, om den som mottog gåvan insåg eller bort inse, att den var till skada för arvingarna efter den först avlidne. Talan härom får dock ej väckas, sedan fem år förflutit från det gå-


1   Senaste lydelse av 16 kap. 1 § 1977:659 16 kap. 2 § »


 


Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


55


 


förflutit från det gåvan mottogs.


van mottogs. Talan får föras av var och en av arvingarna efter den först avlidne.


Var vid dödsfallet gåva, som tillkommit under omständigheter varom ovan sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande, i den mån det skulle lända arvingarna efter den först avlidne till för­fång.

16 kap. . r2


Arvinge eller testamentsta­gare, som ej har att göra sin rätt gällande efter vad i 1-3 a § sägs, skall göra det inom tio är från döds­fallet eller, om hans rätt inträder först vid senare tidpunkt, från denna.


Arvinge eller testamentstagare, som ej har att göra sin rätt gällande enligt 3 a  skall göra det inom fem år från dödsfallet eller, om hans rätt inträder först vid senare tidpunkt, från denna.


 


7 § Har arvinge eller testa­mentstagare icke inom tid, som i 1-5 §§ är för varje fall stadgad, tillträtt kvarlåten­skapen eller sin lott däri eller anmält anspråk därpå efter vad i 6 § sägs, är han sin rätt föriustig.


Arvinge eller testamentstagare har förlorat sin rätt om denne irite inom den tid som

för

anges i 3 a, 4 eller 5

där avsett fall har

1.  tillträtt kvarlåtenskapen
eller sin arvslott eller

2.  anmält anspråk på kvarlå­
tenskapen enligt 6 §.


 


2 Senaste lydelse 1976:1117.


'/ad nu har sagts skall' emeller-


 


Prop. 1980/81:48                                                               56

Nuvarande lydelse                             Föreslagen lydelse

tid inte gälla om annan ar-

vinge eller testamentstagare före utgången av nyssnämnda tid har fått förmån av eller tagit befattning med dödsboet och känt till den bortovarandes namn och vistelseort, 8 § Arv, som arvinge enligt 7 § gått föriustig, skall tillfalla dem som skulle varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren eller, i fall som avses i 3 kap. 1 §, före den sist avlidne maken.

Den som kan ta arv enligt första stycket skall på sätt som anges i 6 § göra sin rätt gällande inom ett år från den tidpunkt när den förste arvingen förlo­rade sin arvsrätt. Gör han inte det, har han förlorat sin rätt om inte den som har trätt i hans ställe före utgången av nyssnämnda tid har fått förmån av eller tagit befattning med dödsboet och känt till hans namn och vistelseort.


18 kap. 1 a §


Varje delägare får utan hinder av bestämmelsen i 1 § första stycket föra talan i mål som rör boet, om samtliga del­ägare och endast de är parter.


 


Prop. 1980/81:48


57


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Delägare som för sådan talan

.svarar

för rä

tte,

p-Än;;s

;kos

tna-

derna rr.

en har

rä

tt ti

.11

er-

sättnin

g av d

öd.?

boet

för

' ko st-

nad son

täcks

av

det

som

ha r


kor.mit  boet   till


"-Qdo


 


19  kap. 12  a §


rättegången.

 

 

Var

je delägare .Cår i; ta

n hin föra

der

.■1"

bestämmelsen i

12 §

ta-

Lan

. i mål som rör

boet

, om

 

saia

tii,ga delägare

och

endas

"C

de

är Darter saat

bout:

redni

n,~s-

mannen inte hos rätten

an;aä

ler

att

han motsätter

si- ;

att s

ådan

talan för.q.

Finner ratten när delägare har väckt sådan talan att boet då hade avträtta till förvaltning av boutredningsman och att det alltjämt förvaltas på det sättet. skall rätten genast underrätta boutrednLngsiaannen om ta.lans väckande.

 

De läg;

ire som för

talan

sor;> av-

ses i

första stvc!

ket 5-

va j

.■ar

för ri

bittegångskoE

tn.ide

rnt

i uän

har r;

;itt till ers.

öttni

n .T

av

dödsboet £'6i-  kost

nad 3.

om

täcks

av de"

t som har koi

\'s:'.i t

ooet till

;odo geno:!i rätte.-.'.ngen.


 


Prop. 1980/81:48


58


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen Ivdelse


20 kap. 1 §3


Bouppteckning skall förrät­tas sist tre månader efter dödsfallet, såframt ej på ansökan inom samma tid rät­ten med hänsyn till boets beskaffenhet eller av annan särskild orsak förlänger tiden.


Bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter dödsfal­let, om ej på ansökan inom samma tid av dödsboet eller av delägare eller av legatarie rätten med hänsyn till boets beskaffenhet eller av annan särskild orsak förlänger tiden.


Om dödsboanmälan och undantag på grund av sådan anmälan från skyldigheten att förrätta bouppteckning föreskrives i 8 a §,


21 kap, 7 §

Skyldighet att utgiva egendom jämlikt 5 eller 6 § skall tillika offifatta ränta eller avko.v.st av egendomen. Nödig kostnad for egendomen skall ersättas, sa ock nyttig kost­nad, där den var gjord i god tro.


Skyldighet att utge egendom jämlikt 6 eller 12 a § skall även omfatta ränta eller av­komst av egendomen. Nödig kost­ nad för egendomen skall ersättas, liksom nyttig koatnad, där den var gjord i god tro.  *


 


Innan den i 1 § första stycket stadgade tiden .gått till ända eller, där boet står under förvaltning av bouuredningsman, uppgö­relse trä.ifats o.T. borge­närernas förnöjande, nå betalni.nj av ,:ö.lä  verk-


Innan en månad har förflutit efter det bouppteckningen för­rättades eller, där boet stär under förvaltning av boutred-ningsM',an, uppgörelse har träf­fats oa borgenärernas för­nöjande, får betalning av gäld verlfställas endast om  det är


Senaste lydelse 1975:221


 


Prop. 1980/81:48

Nuvarande l.ydelse

ställaa allenast där rned fog kan antagas, att betal­ningen ej länder till aen för borgenärer.


59

Föreslagen l.ydelse

befogat att anta, att betal­ningen ej är till G-kada för borgenärer.


 


Sedan den i 1 § första stycket stadgade tiden gått till ända, må borgenär fordra säkerhet för gäld efter den döde, som ej är till betalning förfal­len och för vilken tillräck­lig säkerhet ej finnes. Stäl­les ej säkerhet inom tre måna­der, må förfallotid ej till­godonjutas.


Sedan en månad har iörflu ti t efter det bouppteckningen för­rättades, får borgenär kräva säkerhet för gäld efter den döde, som ej är förfallen till betalning och för vilken till­räcklig säicerhet ej finns. Ställs ej säkerhet inora tre månader, får förfallotid ej tillgodonjutas.


12

Sker bodelning eller arvskifte innan all gäld är gulden, svara delägarna för gäld efter den döde, som då var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Bodelning skall dock icke medföra sådan påföljd, där efterlevande maken ej erhållit något av den dödes egendom.

Vad i denna paragraf föreskrivs om bodelnin.g och arvskifte skall i tilläi.gpliga delar gälla även när egendom har ;.yottagi ts av dödsbodelägare från dödsboet utan att bodelning eller arv-skifte har skatt.


 


Prop. 1980/81:48                                                               60

Nuvarande lydelse                              Föreslagen lydelse

12 a §

Äger bodelning eller arvskifte rum innan den dödes gäld har betalats och föreligger ej fall som avses i 12 § första stycket, skall delningen eller skiftet gå å.ter.

Sker återgång enligt första stycket och har delningen el­ler skiftet gått i verkställig­het, skall var och en till dödsboet återbära vad han har mottagit.

Kan mottagaren inte återbära allt vad han har erhållit vid delningen eller skiftet, skall han ersätta dödsboet värdet av vad som brister om inte sär­skilda skäl är däremot. Be­rodde det på mottagaren att egendomen frångick honom oeh kände han dä till eller borde han ha känt till att dödsboet hade obetalda skulder, skall han utöver nämnda värde även ersätta boet den skada som han kan ha vållat boet.

Vad i denna paragraf föreskrivs om bodelning och arvskifte skall i tillämpliga delar gälla även när egendon: har mottagits


 


Prop. 1980/81:48


61


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


av dödsbodelägare från döds­boet utan att bodelning eller arvskifte har skett.


14

Försitter del p.wfive,

har boet i sin vård, tid för boupptecknings forrät_-tande, skall han svara för all den_dödes gäld. Samma lag vare, där delägare vid bouppteckningen eller dess ed-fastande genom veterligen orik­tig uppgift eller svikligt för­ tigande äventyrar borge.närers _ät_t_.


Dej-ägare som vid boy.P£te_qk_ ning£n_eller_ dess edfästande ££SP. veterligen oriktig yiiESi?"! eller svikligt förtj.-gande_ ävent.yrar borgenärers rätt skall sv3i-a för all den dödes  gäld.


 


Häftar delägare i ansvar för gäld efter den döde, skall ansvarigheten ock gälla annan boets gäld; och är delägare förty i fall som avses i 2 § första st.ycket pliktig att utgiva vad 3om erfordras för täckning av gäld, som före egendomsav­trädet ådragits boet.


15 §


Käftar delägare i ansvar för gäld efter den döde, skall ansvarigheten också gälla annan boets gäld.


 


Vad i 1-4 samt 11-15 §§ stadgas om skyldighet för delägare att svara för gäld skall ej äga tillämpning å delägare som är omyndig, ej


1- 's


Vad ovan i detta kapitel före­skrivs o,m skyldighet för delägare a.tt nvara för gäld skall ej tillä.mpas på delägare sorn är omyndig,


 


Prop.  1980/81:48

Nuvarande  lydelse


Föreslagen lydelse


62


 


heller å allmänna arvsfonden eller annan som företrädes av god man, men förmyndaren eller gode mannen skall gent­emot borgenärerna svara för skada som kommit av hans åt­gärd eller försummelse.


ej heller £å allmänna arvsfon­den eller annan som företräds av god man. Förmyndaren eller gode mannen skall emellertid gentemot borgenärerna svara för skada som har följt av hans åtgärd eller försummelse.


 


25 kap, 1 § Är nägon borta och hava sedan han veterligen sist var vid liv förflutit tio är eller, där han skulle vara över sjuttio­fem år gammal, fem år, må an­sökan göras om hans dödförkla­ring. Befann sig den bortova­rande i livsfara då han ve­terligen senast var i livet, må ansökan ske efter det tre år förflutit.


Är någon borta och har sedan han veterligen sist var vid liv förflutit tio år eller, om han skulle vara över sjuttio­fem år gammal, fem år, får ansökan göras om hans dödför­klaring. Är det sannolikt att den bortovarande befann sig i livsfara dä han veterligen senast var i livet, fär ansö­kan ske efter det ett år har förflutit.


Är sädan tid förfluten som i 1 § sägs ooh utrönes ej att den bortovarande avlidit, skall rätten utfärda kungörelse om ansök­ningen med kallelse ä honom att senast viss dag, som ej må sättas tidigare än ett år därefter, anmäla sig hos rätten. Kungörelsen skall även innehålla anmaning till envar, som kan lämna upplys-

4  Senaste lydelse 1977:659.


 


Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


63


ning i ärendet, att inom samma tid giva det rätten tillkänna.


Genom rättens försorg skall kungörelsen ofördröjligen införas i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning.


Genom rättens försorg skall kungörelsen ofördröjligen in­föras i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning. Föreligger särskilda skäl, fär kungörelsen införas även i utländsk tidning.


Övergångsbestämmelser

1.  Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

2.  Äldre bestäm.melser skall fortfarande gälla ora arvlåtaren har avlidit före den 1 juli 19B0. Även om arvlåtaren har avlidit dess­förinnan skall emellertid de nya bestämmelserna tillämpas när fråga är om rätt i dödsbo efter annan och denne har avlidit efter nämnda dag.


 


Prop. 1980/81:48


64


2   Eög§i§giiii

Däg_Q!I!_§Iiäring_i_lagen_j[.1228j28ll_om_allgänna_arvsfo

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1928:281) om allmänna arvs­fonden skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen l.ydelse


 


Arv, som har tillfallit fonden, mä helt eller delvis avstås till annan, om det med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller andra särskilda omständigheter kan anses överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i aimat fall må arv avstås till arvlåtarens släkting eller annan per­son som stått arvlåtaren nära, om det kan anses bil­ligt.


Arv, som har tillfallit fonden, får helt eller delvis avstås till annan, om det raed hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller andra särskilda omstän­digheter kan anses överens­stämma med arvlåtarens ytter­sta vilja. Även i annat fall fär arv avstås till arvlåtarens släkting eller annan person som har stått arvlåtaren nära, om det kan anses billigt. Arv som utgörs av egendom, vilken är värdefull från kulturhis­torisk synpunkt eller från natur- eller kulturvärdss.yn-punkt, får avstås till annan som har särskilda förutsätt­ningar att ta hand om egen­domen på lämpligt satt.


1  Senaste lydelse 1978:239,


 


Prop, 1980/81:48                                                               65

Nuvarande l.ydelse                              Föreslagen lydelse

Beslut om avstående av arv fattas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av kammarkollegiet. Utan riksdagens tillstånd får beslut ej fattas om att till någon avstå egendom till ett värde överstigande 200 000 kronor.

Vill någon att arv som tillfalli.t fonden skall helt eller delvis avstås, skall han inge sin -.nsökan till länsstyrelsen i äet län där den döde senast haft sitt hemvist. Det åligger länsstyrelsen att genast underrätta kam.-narkollegiet om ansökningen samt, efter verkställd utredning, till kollegiet insända handlingarna i ären­det jämte eget utlåtande. Kollegiet har att, jämte eget yttrande, insända handlingarna till regeringen, om icke kollegiet äger be­sluta i ärendet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

5 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48


Prop, 1980/81:48                                                                    66

3 Fog|lag_|ill

Lag_gm_UEphävande_§Y_lagen_1125§J.522=5S-££iiiQSn£_§ £2n_E£§§5£ri2tion_av_rätt_tlll_arv_eller_J|sJamente

Härigenom föreskrivs att lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1980,

4 Fö£jlag_|iil

FöroräniQg_Qg_nEJ2MY§Dä|_aY_kyggIgI||_£l252l2211_ be3tä.§|l||g_gg_kynggE§nä|i_y|i'§_i_l|_§Ei_lj._2 ärvdabalken_stadg§|

Härigenom föreskrivs att kungörelsen (1959:321) med närmare be­stämmelser om kungörande, varom i 16 kap, 1, 2 och 3 §§ ärvda­balken stadgas, skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1980,


 


Prop,  1980/81:48                                                              67

SAIEMNFATTNING

Utredningen lägger i betänkandet fram förslag till lagar om ändringar i ärvdabalken och i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden. Vidare föreslås upphävande av dels lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente, dels kungörelsen (1959:321) '. .?d närmare bestämmelser om kungörande, varom i 15 kap, 1, 2 och 3 §§ ärvdabalken stadgas.

De föreslagna ä.ndringarna i ärvdabalken avser bl.a. bestämmelserna om dödsbodelägares ansvar för avli­dens skulder. Nu gällande huvudregel på detta om­råde innebär att dödsbodelägare blir personligen ansvarig för avlidens skulder om inte boet inom viss tid avträds till förvaltning av boutrednings­man eller till konkurs. Utredningen föreslär att denna hu''7udregel ersätts med en bestämmelse om återgång av bodelning och arvskifte som äger rum innan den dödes skulder har betalats. Återgång skall få ske även om delägare vid delningen eller skiftet inte kände till den aktuella skulden. Ka.n inte delägare lämna tillbaka den mottagna egen­domen, skall vederbörande i princip utge ersättning för egendomens värde. Möjlighet skall emellertid fin.nas att efterge eller jämka ersättningsskyldig­heten, rör vissa fall av ond tro hos dödsbodelägare föreslås denne bli skadeståndsskyldig om inte mot­tagen egendom kan återlämnas.

Utredningen föreslår vidare nya bestänmielser i ärvdabalken i fråga om dödsbodelägares talerätt. Förslaget i denna del innebär i huvudsak lagfästan­de av domstolspraxis. Enligt de föreslagna reglerna skall enskild dödsbodelägare under vissa förutsätt-


 


Prop. 1980/81:48                                                               68

ningar få rätt att föra talan för boets räkning i mål och ärenden.

Beträffande preskription av rätt till arv och testamente föreslår utredningen att den allmänna preskriptionstiden förkortas från tio år till fem år. Vidare föreslås upphävande av bestäm,melserna om kungörande i fråga om okända arvingar och testa­mentstagare. Preskription av arvs- och testaments-rätt skall enligt förslaget inte inträda om de arv­tagare .gom har tillträtt arvet käiide till att det fanns också andra arvtagare och visste om deras vistelseort.

Utredningens förslag innebär vidare vissa ändringar i bestämmelserna om dödförklaring, Bl.a. föresläs förkortning av den tid inom vilken dödförklaring skall kunna ske av bortovarande som vid försvinnan­det befann sig i livsfara.

Utredningen föreslår slutligen utvidgning av all­männa arvsfondens rätt att avstå egendom. Ponden skall i fortsättningen få avstå egendom som är vär­defull från kulturhistorisk synpunkt eller från    ' . natur- eller kulturvårdssynpunkt.


 


Prop. 1980/81:48                                                               69

1       UTREDNINGENS UPPDRAG OCH ARBETETS BEDRI VAInTDE

1.1     Direktiven

Utredningens direktiv avser en översyn av reglerna omi dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder, dödsbodelägares talerätt, preskription av rätt till arv och testamente, dödförklaring samt all-iänna arvsfondens rätt att avstä egendom. Direktiven inne­håller bl.a. redogörelser för gällande lagstiftning rörande de frägor som utredningen har haft att se över.

Beträffande dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder anför föredraganden, statsrådet ],lundebo, vidare.

Best-äj/inelserna om gäldsansvaret är invecklade och svårtillgängliga. De kan raedföra att dödsbodelägare som inte känner till reglernas innebörd oförskyllt drabbas av ett långtgående betalningsansvar. Be­stämmelserna om begränsning av delägares ansvar är inte tillräckliga för att hindra detta. En arvinge eller testa.nentstagare kan bli betalningsansvarig trots att han bara har fått en obetydlig förmån av boet. Detsamma gäller delägare i ett bo i vilket det utöver utmätningsfri egendom inte finns annat än egendom av  obetydligt värde.

Det fiiTns därför anledning att se över de nuvarande bestämmelserna om dödsbodelägares ansvar för den av­lidnes skulder. T samband därmed bör också en del andra regler i ärvdabalken och anslutande författ­ningar SOS över. Jag förordar att en särskild utre­dare tillkallas for detta ändamål.

I fråga om gäldsansvaret bor utredaren göra en full­ständig översyn av de nuvarande reglerna. Utrednings­arbetet bör inriktas på att ersätta bestäram.elserna i 21 kap. ärvdabalken med regler som är enklare och som i högre grad tar hänsyn till dödsbodelägarnas intressen. Samtidigt mäste behovet av att skydda borgenärerna fortfarande beaktas.

En utgångspunkt bör vara att delägarna inte bör kunn.:-: .Iläggas att svara för större del av den av­lidnes skulder än vad som täcktes av tillgångarna i boet vid dödsfallet. Ivied denna utgångspunkt kan det ifrågasättas om man inte bör gå ifrån den nu­varande principen att delägarna ådrar sig personligt betalningsansvar, om inte boet inom viss tid avträds


 


Prop. 1980/81:48                                                               70

till förvaltning av boutredningsman eller till kon-kura. Inte minst från delägarnas syripunkt är det naturligt att knyta ansvaret för den avlidnes skulder till att delägare får nägot av boets tillgångar innan alla skulder är betalda och inte, som nu, till under­låtenhet att avträda boet inom viss tid. Detta inne­bär att ett delägaransvar normalt skulle inträda först om bodelning eller skifte sker innan skulderna har betalats. Som komplement behövs dock i så fall särskilda bestämmelser för det fallet att delägare redan dessförinnan obehörigen tillgodogör sig egendom som hör till boet eller på annat sätt äventyrar borge­närernas betalningsanspråk.

En förutsättning för a-ct delägares ansvar för den avlidnes skulder skall kunna mjulcas upp i enlighet med vad jag nu har sagt är att borgenärernas behov av skydd blir tillräckligt tillgodosett. För detta ändamål är det till en början viktigt att det finns möjlighet att klarlägga irilka tillgångar som ingår i dödsboet vid tiden för dödsfallet liksom att kunna förhindra att egendom skaffas undan till skada för borgenärerna. Härvidlag kan erinras om de bestänmel­ser som finns i 19 kap. ärvdabalken om borgenärs rätt att begära att boet avträds till förvaltning av boutredningsman, om det måste antas att boet är på obestånd eller att borgenärens rätt eljest även­tyras. Denna möjlighet innebär ett inte oväsentligt grundskydd för borgenärerna och bör behållas. Ett komplement till dessa bestämmelser utgör reglerna om bouppteokningsed, som innebär att den som har upp­gett boet kan åläggas att raed ed bestyrka sina upp­gifter till bouppteckningen. Edgångsplikt åligger även delägare eller efterlevande make som inte har uppgett boet.

Utöver de nu angivna reglerna behövs det emellertid särskilda bestämmelser om ansvar för dödsbodelägarna i någon form för de fall då bodelning eller skifte sker utan att alla skulder är betalda. I och för sig kan det synas naturligt att behålla en möjlighet att ålägga delägare betalningsansvar för den avlidnes skulder. Det finns emellertid också andra möjligheter att tillgodose borgenärernas intressen. Ett alterna­tiv är att som huvudregel föreskriva att bodelningen eller skiftet skall gå åter och att var och en skall lämna tillbaka vad han har fått. Är återbäring möjlig, kan det te sig opäiallat att dessutom ålägga del­ägarna ett personligt betalningsansvar för skulderna. Om ä andra sidan återbäring inte kan ske, finns det givetvis större anledning att föreskriva sådant an­svar. Eventuellt kan man dock även i det fallet und­vara sådana bestämmelser. Det kan tänkas räcka med en miöjlighet att ålägga delägarna skyldighet att


 


Prop. 1980/81:48                                                               71

ansätta värdet av vad de har fått.

I den mån det är motiverat att föreskriva personligt betalningsansvar för delägarna, behövs också bestäm­melser om hur långt ansvaret skall sträcka sig. Som jag har sagt tidigare bör bestämmelserna utformas sä att en delägare inte behöver riskera att ådra sig ett i princip oinskränkt ansvar,för den avlidnes skulder.

Vad jag har sagt nu om påföljderna av att bodelning eller skifte sker utan att alla skulder är betalda bör i stor ut3t.räcknlng kunna tillämpas också när delägare får något av boets tillgångar på ett tidi­gare stadiun; eller annars förfar på ett sätt som är till SK.ada för borgenärerna eller någon av dem.

Särskilt med tanke på sådana fall då delägare åsido­ sätter borgenärernas intressen enoTa  att undanskaffa eller vanvårda egendom e.d. utgör bostänimelGor om sk.adeståndsskyldighet ett värdefullt komplement till övriga regler om delägaransvar. Vissa bestämnelser om f.kadeGtå.nd finns nu i IS kap. 6 § ärvdabalken, där det som huvudregel föreskrivs att delägare skall ersätta skada som han med avseende på boets värd eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet har tillskjTidat någon vars rätt är beroende av ut­redningen." Bestäirmielser om skadestånd finns ocksä i 21 kap. 11  och 16 §§.  Utredaren bör överväga om skadeståndsreglerna är lämpligt utformade och, om så inte anses vara fallet, föreslå de ändringar sora behövs. Vid utformningen av bestäiimielserna om skade­stånd bör beaktas att brottsbalkens regler om gälde­närsbrott ger möjlighet att ingripa med straff och skadestånd mot den som uppsåtligen eller av grov OEiktsaahet handlar till skada för borgenär.

Vid översynen av bestäm-melserna om avlidena skulder bör utredaren ocksä beakta de särskilda regler om dödsbos och dödsbodelägares ansvar för skatter som finns i 75 § 2 mon. kommunal skatte lagen (1928:370), 15 § 2 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och 15 § 2 mom. lagen (1947:577) om statlig förmö­genhetsskatt.

I fräga om utredningens uppdrag beträffande döds­bodelägares talerätt anför föredragande statsrådet.

Utredaren bör när.-nare undersöka vad som nu gäller om talerätten i olika fall ooh ta ställning till om det finns anledning att ändra gällande ordning. Även om det inte finna behov av någon .stilig ändring.


 


Prop. 1980/81:48                                                               72

kan det finnas skäl att införa förtydligande regler i lag. Utredaren bör i denna fråga samråda med ut­redningen (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo 1 vissa fall.

I den del av direktiven som rör preskription av rätt till arv och testamente uttalar statsrådet in­ledningsvis att utredaren bör se över hela 16 kap. ÄB och fortsätter:

De där upptagna preskriptionstiderna bör kunna för­kortas. Vidare kan det ifrågasättas om inte sys­temet med kungörelse för vissa fall i Post- och Inrikes Tidningar bör överges. I praktiken torde kungörelseförfarandet vara tämligen meningslöst. Utredaren bör överväga en annan ordning. Eventu­ellt kan man nöja sig med regler som ger arvingar och testamentstagare en viss tidsfrist för att an­mäla sina anspråk. Det kan med skäl göras gällande att en arvinge eller testamentstagare som har haft så ringa kontakt med den avlidne att han inte fär kännedom on dödsfallet inom ett fåtal år i allmän­het bör få finna sig i att hans anspråk på del i kvarlåtenskapen preskriberas.

I samband med översynen av 16 kap, bör utredaren också ta upp frägan om det finns skäl att behälla lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskrip­tion av rätt till arv eller testamente. Lagen ger domstol möjlighet att förlänga tiden för bevakning av arvsanspråk efter kungörelse. Förlängning får ske ned högst fera år i sänder eller sammanlagt högst femton år. Det kan övervägas att ersätta bestäiimiel­serna med undantagsregler i 16 kap. ärvdabalken.

När det gäller utredningens uppdrag beträffande dödförklaring anför föredragande statsrådet.

Reglerna om dödförklaring har i allt väsentligt varit oförändrade sedan är 1933. Det kan ifrågasättas om inte de angivna tiderna för ansökan om dödförklaring numera ter sig onödigt länga och alltså kan förkortas. Även andra ändringar av bestämmelserna om död­förklaring kan vara motiverade.


 


Prop. 1980/81:48                                                               73

Därefter behandlas i direktiven frågan ora all::iänna arvsfondens rätt att avstå egendom. Eftei' att }i.i erinrat om att denna rätt utvid.guöea ir 196 7 anför Ht-itsrådet.

3nligt vad jag har inhämtat frän kaim.ia.rkollcgiet har det visat sig att i.ntresset av att bevara egendom so.ra har särskilt värde från kultur- eller naturvårds-aynpunltt into alltid Iccm  tillgodoses 'f'! •\-nåomnn akall säljas för arvsfondens räkrring -'<.  vrinlig ordnin.r. Jag anser därför att det är befogat att pÅ nytt ta upp frigan om att utvidga ai-vsfondens rätt att avst-i egendo'!. Även när  det J.nte är .möjligt att -fastställa vad L-jO-i 'can st.äm.ira över-ans ned arvlåtarens yttersta vilja bör det vara möjligt att avstä egondor; till lörmäii .LÖr r:!Uoc'er, bibliotek, stiftelser och andra institutioner eller saji.-ianolutningar Hon har sär­skilda förutsatt.ningar att ta hand om Ggendor.ie.n pä ett länpligt aätt. Ett av.Ttåendc kn b-.>höva förenas med villkor eller föreskrifter, t.er-c. o:;] iständ-sättande av kulturhistoriskt värdefulla byggnader.

Slutligen uttalar föredragande statsrådet i fråga on utredningens uppdrag.

Det bör stå utredaren fritt att ta upp också andra frågor son har anlrnytning till dem so;ri har berörts i det föregående och att lägga frajii de förslag till nya eller ändrade regler som därvid kan te sig på­kallade.

1.2    Utredningens arbete

Utredningsmannen har under tiden oktober 1977 -april 1979 hållit elva sammanträdon rned utredningens experter och sekreterare.

Under december 1977 och januari 1973 företog utred­ningen en enkät hos ett antsl affärs- och sparbanker och inkassoföretag sa.nt hos Begravningsföreningarnas Sanorganisation. I enlcäten ställdes frågor rörande tillämpningen av bestä,mmelserna i 21 kap. ÄB. Vidare frågade utredningen efter synpunkter på bestämnel­serna. Slutligen ombads de tillfrågade att .an.e


 


Prop.  1980/81:48                                                               74

v.ilka ändringar de skulle vilja föreslå i 21 kap. ÄB, En redogörelse för svaren finns intagen i avsnitt 2.3.

1 enlighet rred direktiven har utredningen liaft visst sanräd T.sd utredningen (Ju 1977:07) on ställföre­trädare för dödsbo i viasa fall. Sålunda har utred-ninge.n berett nännda utredning tillfälle att korama in ned synpunJcter på utredningens förslag beträffan­de dödsbodelägares talerätt.

Slutligen bör nännas att utredningen hos utrikes­departementet begärt ooh genom departementets för­sorg erhållit redogörelser rörande viss utoirmordisk la.gstiftning pä de rättsområden som utredningen har haft att se över. Redogörelserna är i bearbetat skick fogade som bilagor till detta betänkande.


 


Prop. 1980/81:48                                                               75

2             DÖD330DELÄGAHES ANSVAR FÖR AVLIDENS

SKULDER

2.1           Historik

Enligt den äldre sven.3k. successionsrätten son den har korirnit till uttryck i såväl landskapslag.arna som laiids- ooh ttadslagen hade dödsbod3lägo.re i re-:scl  into -lägo t psrscnligt ansvar för de.n avlidnes skulder. .i,rvingarn?. var emellertid irman de skiftade arvet .Gkyl.alga att iiiad den -i-ödes ti llgån,.gar i första hand betala irans gäld ocli sedan verkstJilla eventu­ellt te3ta.'?,snte efter honom, Urr den avlidnes egendo.a understeg håna skulder, skulle utdelningi.n till borgenärerna ninskas j. lika gr..d. ?öi'etog arvingarna skifte irman gälden hade betalats, kunde borgenä­rerna kräva den personligen. Enligt vissa lagar sva­rade arvingarna dä inte för mera än värdet av den mottagna arvslotten. Enligt andra lagar inträdde för arvingarna under sådana omständigheter ett mera långtgående ansvar. Efterlevande hustru kunde drab­bas av personligt betalningsansvar för den döde ma­kens gäld, orn hon inte frånträ.dde egendomen till dennes borgenärer.

Under den fortsatta rättsutvecklingen kon dödsbo­delägarnas guldsansvar att utvidgas. Detta skedde under stark påverkan från den romerska rätten. Till skillnad från vad son gällde enligt dsn germanska z'ätten i.nnebar nämligen arvet enligt ro.irrersk rätt succession helt eller till en kvotdel i den avlid­nes såv,äl tillgångar son skulder, översteg slailder-na ti Il.gångarna, blev arvl.ngar-na sälunda personli­ gen ansvariga för den dödes gäld. Under vissa förut­sättningar kunde de dock undgå sådant ansvar.

Enligt en kunglig förklarin.g är 1687 skulle


 


Prop. 1980/81:48                                                                76

.arvingarna upprätta inventarium (= bouppteckning) on de visste att det fanns skulder efter den av­lidne. Visade det sig då att den dödes egendom inte räckte till gäldens betalning, naste arving­arna avträda egendomen till borgenärerna. Underlät arvingarna att upprätta inventarium eller avträda egendone.n, blev de personligen ansvariga för den avlidnes skulder. Ansvaret var solidariskt.

Enligt 1734 ärs lag kunde arvingarna bli personli­gen och solidariskt an.svariga för den dödes skulder i två lalL, Sådant ansvar inträdde om de underlät att förrätta bouppteckning och ändå tog kvarlåten­skapen i besittning. Vidare blev de personligen an­svariga om de företog arvskifte innan all veterlig gäld hade betalats. Om de inte tog nägon son helst befattning med den avlidnes egendom, undgick de emellertid personligt a.nsvar även om de hade för­summat bouppteckningsplikten. 1734 års lag innehöll i motsats till 1687 åra förklaring ingen bestäimnel-se om skyldighet för arvingarna att vid äventyr av personligt ansvar avträda den dödes egendom till borgenärerna, I doktrinen antogs dock att sädan skyldighet gällde. Genom en kunglig förklaring år 1767 infördes också en föreskrift härom. Enligt förklaringen akulle egendomsavträdet ske inom en månad eller, på landet, vid nästa ting efter det att bouppteckning hade förrättats. Om avträde inte ägde rum inora niimnda tid, blev änlcan och arvingarna helt ansvariga för gälden. Upptäcktes förut okänd gäld efter tidens utgång och förslog inte boets egendom till gäldens betalning, hade änkan eller arvingarna rätt att inon en månad eller, på landet, vid nästa ting efter upptäckten avträda egendomen. Försunnade de detta, förlorade de rätten till egen­domsavträde. Genon en kunglig dom år 1777 slogs fast att förpliktelsen till egendomsavträde inte gällde


 


Prop. 1980/81:48                                                               77

för sådana arvingar aom inte hade tagit någon be­fattning med den avlidnes bo och inte heller hade begärt eller erhållit något arv efter honom. Donen från år 1777 föll emellertid så småningom i glömska. Under inflytande av 1818 års konkurslag kom praxis i stället att av alla arvingar kräva egendomsavträde som villkor för befrielse från personligt ansvar för känd gäld.

Genom 1862 års urarvaförordning infördes det regel­system rörande betalning av avlidens skulder som i huvudsak fortfarande består.

Enligt förordningen blev arvinge som tog befattning med dödsboet ansvarig för känd gäld efter den av­lidne om inte boetr-, egendom inomi en kortare frist avträddes till konkurs. Vidare blev arvin.ge ansva­rig för all den dödes gäld om han underlät att i laga tid förrätta bouppteckning eller om han vidtog vissa åtgärder son äventyrade borgenärernas rätt.

1933 års lag o.m boutredning ooh arvskifte innebar inte några väsentliga avsteg från vad son tidigare hade gällt beträffande delägareansvaret. Sn nyhet i lagen var att egendomsavträde med gäldcbefriande verkan kunde ske inte bara som förut till konkurs utan även till förvaltning av boutredningsman, ett institut son infördes genorri lagen.

Ärvdabalkens ikraftträdande år 1959 nedförde endast redaktionella ändri.ngar i bestäjiir,ielserna om a.vli-dens skulder.


 


Prop. 1980/81:48                                                               78

2.2          Gälla-nde  rätt

2.2.1       Inledning

I 21 ka?. A3 finns bestännelser om fall då dödsbo­delägare ådrar sig personligt ansvar för den dödes gäld. Ivled den dödes gäld avses förpliktelser av obligationsrättslig natur. Från begreppet är emel­lertid uteslutna sädana högst personliga förbindel­ser son är av  det slag att de upphör med gäldenärens frånfälle. Hit hör i allmänhet förpliktelse att per-sonlige.n utföra ett arbete eller uppdrag. Även  för­pliktelse till underlåtenhet som hänför sig till en­dast gäldenärens person anses upphöra vid dennes död.

Är dödsbodelägare ansvarig för den avlidnes skulder, skall ansvarigheten omfatta också annan dödsboets gäld (21 kap. 15 § ÄB). Sistnämnda gäld kan vara dels avtalsgäld, dels utomobligatorisk gäld. Om boets avtalsgäld finns regler i 18 kap. 3 § ÄB.  Dit räk­nas i princip endast sådan gäld som krävs för begrav­ningen eller för boets uppteckning, vård eller för­valtning. Gäld som har stiftats för andra ändamål är enligt huvudregeln inte bindande för boet. Var boets avtalspartner i god tro vid gäldens uppkomst gäller emellertid även dylik gäld mot boet. Är gälden av större omfattning,föreligger en stark presiuntion not god tro hos boets kontrahent. Däremot blir ut-ryr.imet för god tro hos honom större vid avtal av vardaglig natur. Då kan det i allmänhet inte krävas av honom att nan undersöker om rättshandlingen be­hövs för något av de "tillåtna" ändamålen.

Utor.roVjligatorisk gäld för dödsbo kan uppkomj.ia genom att lcet ådrar sig skadeståndsansvar t.ex. på grund

1  Denne kallas i 18 kap. 3 § AB tredje man vilket alltså i detta sar.inanhang betyder den mot vilken boets rättshandling företas (NJA II 1933 s. 187 och vValin 13  II s. 17).


 


Prop. 1980/81:48                                                               79

av annans vållande för vilket boet svarar eller pä grund av rent strikt ansvar. I motiven närans som exempel på utomobligatorisk gäld för boet även "gäld, vilken enligt allmänna regler drabbar boet såoon ägare av viss egendom" (NJA II 1933 s. 456).

Sora kommer att frångå i avsnitt 2.2.3 finr»" bestäm­melser om dödsbodelägares ansvar för boets gäld för­utom i 21 kap. ÄB även i AGL, i kcnmunalskattelagen samt i lagarna om statlig inkomst- och fön.iögenliets-skatt. Det föreligger en väsentlig skillnad mellan dessa författningar beträffande ansvarets utformning. Enligt 21 kap. äLB är delägares ansvar primärt soli­dariskt (17 §). Enligt AGL svarar han subsidiärt solidariskt. Delägares personliga ansvar enligt kom­munalskattelagen samt lagarna om statlig inltomst-och förmögenhetsskatt är inskränkt till vad han har fått vid bodelningen eller arvskiftet,

2,2,2   21 kap, 1, 2 och 5 §§ ÄB

Gällande rätts hu-iaidregel on dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder finns i 21 kap. 1 § AB, Enligt denna bestärmnelse blir delägare ansvarig för känd gäld efter den döde om inte dödsboets egendon av­träds till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs efter ansökan gjord inon vissa frister.

Paragrafens först.a stycke handlar om gäld so.m del­ägare känner till vid bouppteckningens förrättande, Sliall han undgå ansvar för sådaii gäld Irrävs att ege;:-donsavträ-de sker efter ansökan ino.i: en nSnad från det bouppteckningen gjordes.

Andra stycket reglerar det fall när dodsbodelägare efter bouppteckiiingens förrättande fär kärjiedcrr or.r "ny" gäld efter den avlidne. Skall delägaren slippa


 


Prop. 1980/81:48

ansvar för dylik gäld,måste egendomsavträde äga rum efter ansökan gjord inom en månad från hans upptäckt av den nya gälden. Med ny gäld förstås i detta samman­liang dels gäld som tidigare var helt okänd för deläga­ren, dela, beträffande en för honom tidigare till ex­istensen men Inte till summan känd gäld, den belopps­mässiga skillnaden nell.an hans nuvarande uppfattning oni gäldens värde och hans tidigare uppfattning därom,

SiT.et egendomsavträde efter ansök,an son ges in senare än en nånad efter bouppteckningens förrättandeär dödsbodelägares ansvar enligt 21 kap, 1 § AB begrän­sat till skillnaden iriellan de boets skulder son var kända för honom en månad före ansökningsdagen och värdet av den avträdda egendonen per avträdesdagen (21 kap, 2 § första stycket AB), Han behöver alltsä inte svara för de realisationsförluster som föranleds av egendorrisavträdet. Det belopp för vilket han sva­rar måste han utge till dödsboet.

Beträffande frägan on dodsbodelägare kände till viss £äld en månad före an.Tökningen om egendomsavträde innehåller lagen en presumtionsregel (21 kap, 2 § andra stycket ÄB), Pä borgenärs begäran skall del­ägare under ed bekräfta .-in uppgift att han före nyssnämnda tidpurit saknade kännedom om gälden, Väg-rtr.r delägaren avlägga ed, skall gälden anses ha varit känd för honom före den avgörande tidpunkten. Hot dentar= presuiition är notbevisning sålunda inte till­läten. Därer.iot får borgenär eller, i vart fall, bo-utredningor.ian eller korJ:ursförvaltare söka bevisa att deläjfre son har bekräftat sin okunnighet ned ed ändå var i ond tro.

Sirer egendorisavträde beträffande dödsboet efter det att bodelning eller arvskifte har ägt r-on, skall i princip delningen eller skiftet gå åter (21 kap. 5 § Lz),  Är det fråga on avträdande till förvaltning


 


Prop. 1980/81:48                                                               81

av boutredningsman, kan det bli aktuellt med en­dast partiell återgång av delningen eller skiftet. Är den avlidnes gäld inte större än att den kan betalas av de efterlämnade tillgångarna, skall näm­ligen boutredningsmannen bestämma att egendomsav­trädet skall omfatta bara vad son enligt hans me­ning behövs till gäldens betalning och kostnaderna för förvaltningen. Anledningen till egendomsavträ­ det ka.n ha varit att borgenärerna har befarat att dödsbodelägarna inte ämnade betala sådan gäld efter den avlidne för vilken de är personligen ansvariga. Avträdet kan eraellertid också ha föranletts av ny­ upptäckta skulder efter den döde. Återgång av bo­delning och arvskifte enligt 21 kap. 5 § ÄB kan alltså förekomna 'Även  om delägarna vid delningen resp, skiftet inte kände till den gäld soia seder­mera föranledde egendomsavträde. Har delningen el­ler skiftet redan gått i verkställighet, är åter­gången givetvis förenad raed återbäringsskyldighet. Kan egendomen inte återbäras, uppkommer fråga on skyldighet att utge ersättning. Denna fräga är inte reglerad i lagen. I förarbetena till 1933 ärs lag om boutredning och arvskifte föreslog lagbered­ningen en bestämmelse om ersättning. Enligt bestäm­melsen skulle egendomens värde gäldas orn egendonen inte fanns i be.häll, Pä förslag av lagrådet upptogs bestämmelsen emellertid inte i propositionen. Av lagrådets uttalanden framgår dock att enligt lag­rådets mening ersättningsskyldighet borde föreligga om den äterbäringsskyldige var i ond tro (NJA II 1953 s, 427 och 434 f).

2.2.3   Övriga bestäramelser on dödsbodelägares gäldsansvar

Övriga bestämmelser om dödsbodelägares ansvar för boets gäld än de som har berörts i avsnitt 2.2.2 återfinns antingen i 21 kap. ÄB eller i olika skatte­lagar.

6 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48


 


Prop. 1980/81:48                                                               82

Ansvar enligt 21 kap. ÄB

Som framgår av 12 kap. 2 § GB och 23 kap. 2 § ÄB har varje dödsbodelägare bodelnings- resp. skiftea­vitsord. Detta innebär att bodelning och arvskifte i regel inte får företas mot delägares bestridande innan bouppteckning har skett och all boets kända gäld har betalats. Har delägare befriats frän an­svar för skulderna eller har medel till deras be­talning ställts linder särskild värd, fär dock del­ning och skifte äga rum även om delägaren motsätter sig detta.

Delägare kan sålunda förhindra bodelning och arv­skifte innan kända skulder har betalats. Sker ändå delning eller skifte dessförinnanblir delägare an­svarig för de skulder som han kände till vid del­ningen resp. skiftet eller sist vid därefter för­rättad bouppteckning. Bodelning skall emellertid inte medföra sädan påföljd om efterlevande maken vid delningen inte har fått nägot av den dödes egen­dom (21 kap. 12 § ÄB),

Måste bouppteckning efter avliden person äga rum, skall detta normalt ske sist inom tre raånader från dödsfallet. Hatten kan förlänga friaten efter ansö­kan som görs före dess utgång (20 kap, 1 § ÄB). Skyldighet att ae till att bouppteckning förrättas åvilar bl.a. dödsbodelägare som har egendomen i sin vård (samma kap. 2 §). Försummar denne tiden för bouppteckningens förrättande, blir han ansvarig för all den dödes gäld (21 kap. 14 § ÄB). Ansvaret är således i detta fall mera långtgående än i dem som har berörts tidigare. Där krävdes ju för an­svar att gälden var känd för delägaren när han gjorde eller underlät något. Även delägare som vid bouppteckningen eller dess edfästande genom


 


Prop. 1980/81:48                                                               83

veterligen oriktig uppgift eller svikligt för­tigande äventyrar borgenärers rätt blir ansvarig för alla den avlidnes skulder (samma lagrum).

Slutligen blir dödsbodelägare ansvarig enligt 21 kap, ÄB för de boeta skulder som han känner till antingen när han till men för boets borge­närer vidtar någon av nedan nämnda åtgärder eller sist när bouppteckning därefter förrättas. Åt­gärderna består i att delägaren

1.       under den i 21 kap. 1 § förata stycket ÄB an­givna friaten betalar boets gäld eller

2.       under sagda frist eller under den i andra stycket av nyssnämnda paragraf angivna fristen utger legat, fullgör ändaraälabestämmelse, förfar boets egendom eller ådrar boet förbindelse

(21 kap. 11 § ÄB).

Ansvar enligt olika skattelagar

Även på andra ställen än i 21 kap. ÄB finns be­stämnelser ora dödsbodelägares ansvar för boets gäld. Enligt 54 § AGL skall dödsbo i allmänhet förskjuta arvsskatt för egendom för vilken skattskyldighet har inträtt vid arvlåtarens eller testators död'. Saknas i boet tillgång till gäldande av skatt, sva­rar delägarna, utom efterlevande make i visst fall, för bristen på sätt som anges i 21 kap. ÄB, 54 § AGL stadgar sålunda ett subsidiärt solidariskt a.nsvar för delägarna. Enligt 21 kap. ÄB är deras ansvar prim.ärt solidariskt (17 §).

Enligt 75 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370) svarar dödsbo för kommunal utskyld som har påförts den avlidne eller det oskiftade boet. Boet svarar emellertid inte med mera än sina tillgångar. Är boet


 


Prop. 1980/81:48                                                                84

skiftat,övergår ansvaret på delägarna. Delägare svarar dock inte för mera än vad son belöper av skatten pä hans lott. Och han svarar inte i något fall med mera än vad aom utgör hans lott i boet. Med hans lott i boet menas i detta aammanhang de tillgångar som han har fått vid skiftet (NJA 1975 s. 353).

Lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt innehåller bestämmelser son motsvarar 75 § 2 mom. kommunal­skattelagen såvitt avser statlig inkomst- resp. för­mögenhetsskatt.

2.2.4   Undantag frän gäldsansvarigheten

De bestämmelser i 21 kap. ÄB om dödsbodelägares an­svar för avlidens skulder för vilka har redogjorts ovan gäller inte undantagslöst. De har sålunda inte tillämpning i fråga om delägare som är omyndig ooh inte heller beträffande allmänna arvsfonden eller annan delägare son företräds av god man (21 kap. 16 § ÄB). Vidare gäller inte det personliga gälds­ansvaret för delägarna om det efter den döde finns endast sådan egendom som inte har kunnat tas i mät hos honom (samma kap. 19 §). Det är alltså likgil­tigt för bestännelsens tillämpning om egendomen har blivit utmätningsbar sedan dödsfallet har inträffat.

Föreskrifterna om gäldsansvar i 21 kap. 1 och 14 §§ ÄB

(ae avsnitten 2.2.2 och 2.2.5)  i>*e tilläm-

2

pas on bouppteckning ersätts med dödsboanmälan.  För

att dödsboanmälan skall kunna ske krävs att den dödes tillgångar eller, när han efterlämnar maJce, till-

2  Grovt uppskattat torde dödsboanraälan kunna äga rum. beträffande en fjärdedel av samtliga dödsbon (?n Dödsboanmälan, Ds Ju 1975:6, s. 31 f).


 


Prop. 1980/81:48                                                               85

gångarna jämte hans andel i den efterlevande ma­kens giftorättsgods inte förslår till annat än att bestrida begravningskostnader och andra utgif­ter med anledning av dödsfallet (t.ex. inköp av gravvård) samt att tillgångarna inte omfattar fast egendom eller tomträtt (20 kap. 8 a § första styck­et AB). Även om dödsboanmälan har skett kan under vissa förutsättningar bouppteckning ändå förrättas (sagda paragraf tredje stycket).

Föreskrifterna om gäldsansvar på grund av underlåten­het att avträda dödsbo gäller inte för arvinge eller testamentstagare som inte har "njutit förmån av bo­et" och inte heller har tagit annan befattning med det än att han har fullgjort den interimistiska vård­nadsplikt som anges i 18 kap. 2 § ÄB eller har del­tagit i förrättande av bouppteckning (21 kap. 18 § ÄB). Denna undantagsbestämmelse avser alltså bara vissa slag av dödsbodelägare. Är efterlevande make dödsbo­delägare på grund av att giftorättsgemenskap före­ligger, har bestämmelsen sålunda inte tillämpning på honom. Med att njuta förmån av boet menas bl.a. att få ut egendom genom arvskifte eller som förskott på arvslott eller att nyttja boets egendom, allt under förutsättning att vederbörande kan sägas ha mottagit en sådan prestation just i egenskap av delägare.

Föreskriften om gäldsansvar på grund av vissa åt­gärder till men för borgenärema gäller inte om åt­gärden innebar endast ringare skada eller företogs av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning (21 kap. 11 § sista meningen ÄB).


 


Prop. 1980/81:48                                                               86

2.2.5   Skadeståndsbestämmelser

Den allmänna regeln om dödsbodelägares skadestånds­ansvar finns i 18 kap. 6 § ÄB. Enligt denna bestäm­melse är dödsbodelägare pliktig att ersätta skada, som han med avseende på boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet har tillskyndat någon, vars rätt är beroende av utredningen. An­svaret är primärt solidariskt.

När det gäller åtgärd eller omderlåtenhet av del­ägare till men för dödsboets borgenärer utgör den nu nämnda skadeståndsbestämmelsen ett komplement till föreskrifterna i 21 kap. ÄB om delägares gälds­ansvar. I den mån borgenär kan göra sistnämnda slag av ansvar gällande har han knappast anledning att åberopa förevarande bestämmelse. Emellertid finns skadeståndsbestämmelser i 21 kap. ÄB vilka träder i funktion när gäldsansvar är uteslutet för delägare. Som har berörts tidigare (avsnitt 2.2.4) gäller inte föreskriften i 21 kap. 11 § ÄB om gäldsansvar på grund av vissa åtgärder till men för borgenärema om åt­gärden innebar endast ringare skada eller företogs av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning. I sådana fall kan delägare i stället bli skadeståndsskyldig (sagda paragraf sista meningen). Beror åtgärdens menliga verkan av någon omständighet med vilken delägaren med normal aktsamhet inte bort räkna, skall enligt allmänna rättsgrundsatser inte ens skadestånd utgå.

Bestämmelserna om gäldsansvar för delägare har som tidigare nämnts inte tillämpning på delägare som är omyndig och inte heller på allmänna arvsfonden eller annan delägare som företräds av god man. I sådana fall kan förmyndare eller god man drabbas av skade­ståndsansvar gentemot boets borgenärer för skada som har uppkommit på grund av vederbö ■"andes åtgärd eller försummelse (21 kap, 16 § ÄB).


 


Prop, 1980/81:48                                                               87

De särskilda skadeståndsbestämmelser i ÄB för vilka nu har redogjorts utgör undantag från vad som 1 all­mänhet gäller enligt svensk rätt beträffande skade­stånd utanför kontraktsförhållanden. Huvudregel på förevarande rättsområde är nämligen att vållande till ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att iiågon  lider person- eller sakskada medför skade­ståndsskyldighet endast om handlingen är straffbar. Principen är numera uttryckt i 2 kap. 4 § skade­ståndslagen (1972:207). Förevarande slag av skada kallas i lagen ren förmögenhetsskada (1 kap. 2 §). Lagens bestämmelser gäller inte om annat är särskilt föreskrivet (1 kap. 1 §).

Gör sig dödsbodelägare skyldig till brott vid dödsbo­förvaltningens utövande, kan han alltså bli skade-ståoidsskyldig enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. De slag av brott som framför allt kan komma i fråga i detta sammanhang och föranleda skadestånds­skyldighet för delägare gentemot boets borgenärer är gäldenärsbrott som avses i 11 kap. BrB. Ifrågavarande kapitel straffbelägger vissa slag av handlingar som företas av gäldenär. Den omständigheten att boet och inte delägaren är gäldenär fritar inte delägaren från ansvar. Den som begår gäldenärsbrott i gäldenärs ställe, t.ex. som företrädare för juridisk person, skall nämligen dömas som om han själv var gäldenär (11 kap. 7 § BrB).

Gäldenärsbrotten utgörs av oredlighet mot borgenärer, vårdslöshet mot borgenärer, mannamån mot borgenärer och bokföringsbrott.

Brottsbeskrivningen beträffande brottet oredlighet mot borgenärer (11 kap. 1 § BrB) behandlar olika slag av beteenden. Ett av dem består i att gäldenären förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd


 


Prop. 1980/81:48

avhänder sig egendom av betydenhet. För ansvar i detta fall krävs vidare att gäldenären genom åtgärden framkallar allvarlig fara för att han skall komma på obestånd, försätter sig på obestånd eller för­värrar sitt obestånd.

Gäldenär gör sig skyldig till vårdslöshet mot borge­närer (11 kap. 3 § BrB) bl.a, om han uppsåtligen el­ler av grov oaktsamhet framkallar eller förvärrar obestånd genom att fortsätta rörelse under förbrukan­de av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rö­relsen, leva slösaktigt, inlåta sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidta annan sådan åtgärd.

För mannamån mot borgenärer (11 kap. 4 § BrB) döms gäldenär som när han är på obestånd gynnar viss borge­när genom att betala skuld som inte är förfallen, be­tala med annat än sedvanliga betalningsmedel, över­lämna säkerhet som inte var betingad vid skuldens tillkomst eller vidta annan sådan åtgärd. Förutsätt­ning för ansvar är att åtgärden avsevärt förringar andra borgenärers rätt.

Åsidosätter gäldenär uppsåtligen eller av oaktsamhet bokföringsskyldighet som åligger honom på sådant sätt att ställningen och rörelsens gång inte kan i huvud­sak bedömas med ledning av bokföringen, döms han för bokföringsbrott (11 kap. 5 § BrB).


 


Prop. 1980/81:48                                                                      89,

2.3     Bestämmelsernas tillämpning hos banker, inkassoföretag och begravningsföreningar

Som har angetts i avsnitt 1.2 har utredningen hos ett antal affärs- och sparbanker och inkassoföretag samt hos Begravningsföreningarnas Samorganisation företagit en enkät angående tillämpningen av gälds-bestämmelserna i 21 kap. ÄB m.m.

Av tabell 1 nedan framgär hur svaren på utredningens tre första frågor i enkäten till bankerna fördelar aig mellan de 10 affärsbanker och 34 sparbanker som har besvarat frågeformuläret.

Tabell 1

1. I vilken utsträckning gör banken enligt Er erfaren­het ansvar gällande mot dödsbodelägare för avlidens skulder under åberopande av följande bestämmelser i 21 kap. ärvdabalken?

a.  Därför att dödsboets egendom inte i tid har av­
tr
ätts till förvaltning av boutredningsman eller till
konkurs (i
§)?

Ig Aldrig El Sällan □ Ofta

b.  Därför att bodelning och arvskifte har ägt rum
innan k
änd gäld har betalats (12 §)?

gg Aldrig OI Sällan [Q Ofta

c.   Därför att bouppteckning inte har förrättats i
tid (14
§)?

 Aldrig g] Sällan □ Ofta


 


Prop. 1980/81:48 .i                                                                 90

d.  Därför att veterligen oriktig uppgift har lämnats
eller svikligt f
örtigande har skett vid bouppteck­
ningen eller dess edf
ästande (14 §)?

IO Aldrig Q] Sällan □ Ofta

e.    Därför att betalning av boets gäld, utgivande av
legat, fullg
örande av ändamålsbestämmelse m.m. har
ägt rum under den s.k. deliberationsfristen (11 §)?

[41 Aldrig Q| Sällan □ Ofta

2. I vilken utsträckning råder Ni dödshodelägare att begära boets avträdande till förvaltning av boutred­ningsman eller till konkurs för att delägama skall undgå personligt gäldsansvar?

□ Aldrig  Sällan O ofta   [25) Regelmässigt

3 a.  Vad anser Ni om följande bestämmelser i 21 kap. ärvdabalken? (Flera alternativ kan förkryssas).

 

 

1 §

2 § 1 st

2 §

2 3t

5 §

11 §

12 §

14 § 1 P

14 § 2 P

Har ingen me­ningsfull funktion

1

1

4

3

1

 

 

 

Svår att tillämpa

 

13

10

11

10

2

 

1

Alltför sträng mot dödsbo­delägarna

14

15

9

1

2

3

35

 

Behövs med hän­syn till döds­boets borgenärer 27

19

18

22

27

32

9

30

Helt ändamåls­enlig

20

6

10

10

9

17

5

14

Ingen upp­fattning

 

1

3

4

1

1

1

3


 


Prop. 1980/81:48                                                                   91

Av tabell 2 nedan framgår hur de två inkassoföretag som har besvarat utredningens frågeformulär har sva­rat på enkätens två första frågor.

Tabell 2

1. I vilken utsträckning gör Ert företag scm borgenär eller som ombud för borgenär ansvar gällande mot döds­bodelägare för avlidens skulder under åberopande av följande bestämmelser i 21 kap, ärvdabalken?

a.  Därför att dödsboets egendom inte i tid har av-
tr
ätta till förvaltning av boutredningsman eller
till konkurs (1
§)?

\T\ Aldrig □ Sällan \T\  Ofta

b.  Därför att bodelning och arvskifte haj ägt rum
innan k
änd gäld har betalats (12 §)?

□    Aldrig □ Sällan \T\  Ofta

c.   Därför att bouppteckning inte har förrättats i
tid (14
§)?

□    Aldrig Q] Sällan [T] Ofta

d.  Därför att veterligen oriktig uppgift har lämnats
eller svikligt f
örtigande har skett vid bouppteck­
ningen eller dess edf
ästande (14 §)?

□    Aldrig [TI Sällan □ Ofta

e.  Därför att betalning av boets gäld, utgivande av
legat, fullg
örande av ändamålsbestämmelse m.m, har
ägt rum under den s,k, deliberationsfristen (11 §)?

[T] Aldrig [T] Sällan □ Ofta


 


Prop, 1980/81:48                                                               92

2 a.  Vad anser Ni om följande bestämmelser i 21 kap. ärvdabalken? (Flera altemativ kan förkryssas.)

1 § 2 §  2 §  5 §  11 §  12 §  14 §  14 §
1 st 2 st                                     1 p  2 p

Har ingen me­ningsfull funk­tion

Svår att till-
l
ämpa                                                                              1

Alltför sträng mot dödsbo­delägarna

Behövs med

hänsyn till

dödsboets

borgenärer           2121                                2112

Helt ända­
m
ålsenlig                       1         1                          1

Ingen upp­fattning

Svaren på de två första frågorna i enkäten till Begravnings-föreningamas Samorganisation framgår av tabell 3 nedan.

Tabell 3

1. I vilken utsträckning råder Ni dödsbodelägare att begära boets avträdande till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs för att delägarna skall undgå personligt gälds­ansvar?

Regel-□ Aldrig  □ Sällan  □ Ofta    [x] mässigt


 


Prop. 1980/81:48


93


2 a.  Vad anser Ni om följande bestämmelser i 21 kap, ärvdabalken? (Flera altemativ kan förkryssas.)

 

 

1 § 2 § 1 st

2 § 2 st

5 §

11 §

12 §

14 § 1 P

14 § 2 P

Har ingen me­ningsfull funktion

 

X

 

 

 

 

 

Svår att tillämpa

 

 

X

 

 

 

 

Alltför sträng mot dödsbo­delägarna

X     X

 

 

 

 

X

 

Behövs med hänsyn till dödsboets borgenärer

 

 

X

X

X

 

X

Helt ända­målsenlig

 

 

 

 

 

 

 

Ingen upp­fattning

 

 

 

 

 

 

 

I de två sista frågoma i enkäten till bankerna tillfrågades de om allmänna synpunkter på ÄB:s gäldsbestämnelser (fråga 3 b) samt vilka ändringar de skulle vilja föreslå i 21 kap. ÄB (fråga 4). Tre fjärdedelar av de 44 banker som skickade tillbaka frågeformulären besvarade inte frågoma 3 t och 4. Av dem som svarade framhöll ungefär hälften att bestämmel­sema i 21 kap, ÄB är komplicerade och tämligen okända för allmänheten.

Från en del håll betonades att fastän bestämmelsema sällan tillämpas så har de ändå en funktion att fylla. Några banker menade att det är stötande att borgenärerna genom en insuf-ficient gäldenärs frånfälle kan konmia i ett bättre läge på grund av ren okunnighet om gällande gäldsregler hos del­ägarna. Östgötabanken påpekade att bestämmelsema skyddar borgenärema dåligt mot kringgående av KL:s återvinnings-regler; därför bör enligt Östgötabanken återvinningsreglerna


 


Prop. 1980/81:48                                                               94

samordnas med ÄB:s gäldsbestä.mmelser. Skånska banken framhöll att 21 kap. 19 § ÄB är otillräcklig som undantagsbestämmelse när det gäller gäldsreglemas tillämpning; om t.ex. överintecknade fastigheter finns medges ingen ansvarsbefrielse trots att det ekonomiska läget då kan vara minst lika dåligt som om endast utmätningsfri egendom funnits.

Omkring hälften av de svarande ansåg att bestämmel­serna bör förenklas. Svenska Handelsbanken föreslog att delägare befrias från personligt betalnings­ansvar om han kan visa att dödsboets ställning ef­ter dödsfallet inte har försämrats för borgenärerna. Vidare föreslog handelabanken att delägare som har tillgodogjort sig tillgångar ur boet skall undgå personligt betalningsansvar om han återbär tillgång­arna eller deras värde. Sundsvallsbahken framhöll att 1 och 12 §§ samt 14 § 2 p i viss mån framstår som huvudregel, övriga regler borde enligt Sundsvalls­banken kunna förenklas och en del - t.ex. 14 § 1 p -utmönstras. Falkenbergs sparbank tyckte att delägare inte bör svara för större gäld än som motsvaras av dödsboets medel. För att kompensera borgenärerna för en sådan försämring föreslog sparhariken att rätten i samband med registrering av bouppteckning bör vara skyldig att beträffande bristbon förordna om avträ­dande till boutredningsman. Detta skulle, enligt sparbanken. Innebära en viss garanti för borgenä­rema att boets avveckling sker på ett opartiskt sätt.

Flera banker ville byta ut gäldsreglema mot be­stämmelser om skadeståndsskyldighet för delägama i de fall dessa har gjort sig skyldiga till försum­melse och borgenärerna därigenom har lidit skada.


 


Prop. 1980/81:48                                                               95

2.4     Utländska förhållanden

2.4.1    Finland

Sedan den 1 januari 1966 är de finska rätts-reglema om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder helt överensstämmande med svensk rä+t. Beträffande gäld efter den som har avlidit före de nya bestämmelsernas ikraftträdande tillämpas emellertid äldre föreskrifter.

2.4.2    Danmark

Enligt dansk rätt är frågan om arvinges ansvar för avlidens skulder att bedöma olika vid olika alag av dödsbobehandling, dvs, former för dödsbos avveckling.

I huvudsak följande slag av dödsbobehandling regleras i lagstiftningen

1.  summarisk behandling,

2.   offentligt skifte,

3.   privat skifte och

4.   exekutorbehandling.

Under vissa förutsättningar är sammanlevnad i oskiftat dödsbo tillåten. Då gäller särskilda regler om ansvar för den avlidnes gäld.

3          Liksom enligt svensk rätt utgörs dödsbodelägarna av arvingar, universella testamentstagare och, om giftorätt inte är utesluten, den efterlevande maken (18 kap. 1 § finska ÄB).

4          Med arvinge avses i den danska skifteloven såväl legalarvinge som universell testamentstagare (Hgdahl Jensen s. 66).


 


Prop. 1980/81:48                                                               96

Summarisk behandling

Summarisk dödsbobehandling innebär att boet avveck­las utan att man behöver utfärda kallelse på borge­närer, pröva anmälda fordringar, underrätta arving­arna eller vidta andra sådana åtgärder son känne­tecknar mera komplicerade behandlingsformer. När ett

5 dödsfall har anmälts till skifterätten,   vilket

skall ske omedelbart, bestämmer rätten om dödsboet skall behandlas summariskt. Av det totala antalet dödsbon per år - f.n. omkring 50 000 - avvecklas ca 30 procent genom summarisk behandling.

Enligt skifteloven kan summarisk bobehandling äga rum i följande fall

a)   när det kan antas att den dödes tillgångar inte förslår till annat än begravningskostnaderna och

b)   när det i samband med anmälan av dödsfallet upp­lyses att de efterlämnade tillgångarna är värda mindre än 400 kr, och att den avlidnes gäld inte överstiger detta belopp samt arvingarna åtar sig att motta tillgångarna och svara för skulderna,

I det vid a) nämnda fallet överlämnar skifte­rätten tillgångarna till den som har betalat eller kommer att betala begravningskostnaderna. Vederbö­rande blir inte därigenom personligen ansvarig för den avlidnes skulder.

Offentligt 3kifte_

Offentligt skifte innebär att dödsboet avvecklas under skifterättens ledning. Vid offentligt skifte skiljer man mellan gaeldsfragåelsesboer och gaeldsvedgåelses-boer. I gaeldsfragäelsesboer har arvingarna inte något

Allmän underrätt är skifterätt.


 


Prop. 1980/81:48                                                               97

personligt ansvar för den avlidnes skulder. A andra sidan saknar de i sådana bon allt inflytande över förvaltningsbesluten till dess att den för den dödes borgenärer gällande proklamafri sten har löpt ut ooh skulderna har betalats eller säkerhet har ställts för dem. Före denna tidpunkt utövas förvaltningsrätten i förevarande bon av akifterätten ooh borgenärerna.

I gaeldgvedgåelsesboer, där förvaltningsrätten hela tiden utövas av arvingarna under skifterättens led­ning, har arvingarna åtagit sig att svara för den dödes gäld. Arvinges ansvar är i sådana fall till en början begränsat till arvslotten. För de relevanta skulder som inte täcks av tillgångarna i boet häftar arvingarna personligen. Deras ansvar är därvid soli­dariskt. De svarar endast för sådana skulder som har anmälts inom en proklamafrist som börjar löpa efter det att ett lagstadgat kungörandeförfarande har av­slutats. Fristen uppgår i regel till tre månader.

Privat skifte

Arvingarna kan av skifterätten tillåtas att företa privat skifte under förutsättning att samtliga

a)   begär sådant skifte hos skifterätten,

b)   är myndiga,

c)   inte är i konkurstillstånd och

d)  är närvarande, personligen eller genom ombud, vid
det sammantr
äde med skifterätten där boet skall över­
l
ämnas för privat skifte.

Privat skifte får inte beslutas om arvlåtaren har bestämt att skiftet skall vara offentligt.

7 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48


 


Prop. 1980/81:48                                                               98

Vid privat skifte      förvaltar arvingarna boet helt

självständigt. De   är ansvariga för den dödes skulder

på samma sätt som    i gaeldsvedgåelsesboer (se ovan

under "Offentligt    skifte").

I ca en tredjedel av samtliga danska dödsbon företas privat skifte.

Exekutorbehandling

Exekutorbehandling av dödsbo äger rum dels om arv­låtaren i testamente har bestämt sådan avvecklings­form, dels om samtliga arvingar begär det. Exekutor utses av justitieministern eller den han bemyndigar. I regel behandlas exekutorbon som gaeldsvedgäelses-hoer. Arvingarna i exekutorbon blir alltså normalt personligen ansvariga för behörigen anmälda skulder i den mån de efterlämnade tillgångarna inte förslår.

Oskiftat bo

Enligt arveloven har efterlevande make rätt att sitta kvar i oskiftat bo efter den först avlidne om boets egendom utgörs av faelleseje  och det finns bröst­arvingar. Är bröstarvingarna avkomlingar efter endast den först avlidne maken, krävs för kvarsittande att bröstarvingarna samtycker därtill eller, om de är omyndiga, att tillstånd lämnas av förmyndaren och rätten.

I oskiftat bo är den efterlevande maken personligen ansvarig för den först avlidnes skulder. Den efter­levande kan dock åstadkomma preklusion av dessa ford-

Z      Faelleseje motsvarar ungefär giftorättsgods enligt svensk rätt.


 


Prop. 1980/81:48                                                                    99

ringar genom att få till stånd ett proklamaför-

färande enligt skifteslagstiftningen (se ovan under

"Offentligt skifte").

Dödsbo i konkurs

Är arvingama inte personligen ansvariga för den avlidnes skulder och är dödsboet insolvent, kan den avlidnes borgenärer begära att boet försätts i kon­kurs.

2.4.3    Norge

7 Enligt norsk rätt blir arvingar personligen ansvari­ga för avlidens skulder endast om de inför skifte-

Q

rätten åtar sig sådant ansvar. Ett dylikt åtagande medför att de kan få avveckla dödsboet på egen hand (privat skifte). Annars företar skifterätten avveck­lingen (offentligt skifte).

Har arvinge en gång blivit personligen ansvarig för avlidens skulder, upphör inte detta ansvar även om arvingarna sedermera begär och får till stånd offentligt skifte.

7     Med arvinge avses enligt norsk rätt såväl legal-
arvinge som den vilken genom testamente har satts

i arvinges ställe (Knoph s. 199).

8     Allmän underrätt är skifterätt (1 § 1930 års lov
om skifte).


 


Prop. 1980/81:48                                                              100

2.5     överväganden och förslag

Utredningen har heträffande frågoma om dödsbodel­ägares ansvar för avlidens skulder i uppdrag att före­slå regler som är enklare än de nuvarande och som i högre grad än dessa tar hänsyn till dödsbodelägarnas intressen. Samtidigt skall behovet att skydda borge­närerna fortfarande beaktas.

Gällande bestämmelser om dödsbodelägares gäldsansvar torde allmänt anses vara mycket invecklade. Som fram­går av avsnitt 2.3 har utredningen företagit en enkät hos ett antal affärs- och sparbanker angående till-lämpningen av dessa bestämmelser. Därvid har fram­kommit att flertalet av bankema aldrig och åter­stoden av déffl endast sällan gör gällande personligt delägareansvar enligt 21 kap. iB. En förklaring till detta förhållande kan vara att de fbrevarande rättsreglerna är alltför komplicerade. Andra regler motverkar förluster för bankerna. Med hänsyn till de stränga föreskrifter som gäller för bankernas utlåningsverksamhet har de i betydande utsträckning andra slag av skydd för sina fordringar än sådana som kan bli aktuella enligt 21 kap. ÄB. Sålunda får bankerna enligt gällande lagstiftning med vissa undantag inte bevilja kredit utan att ha betryggan­de säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen - 59 § lagen (1955:183) om bankrörelse, 28 § lagen (1955:416) om sparbanker och 36 § lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen. I den mån bank lämnar krediter utan sådan säkerhet förekommer det i viss utsträckning att banken tecknar grupp­livförsäkring på kredittagarens bekostnad. Vid dennes frånfälle används utfallande försäkrings­ersättning till att aweckla krediten.

Nuvarande regler om dödsbodelägares ansvar för av­lidens skulder tillämpas alltså 1 mycket liten ut-


 


Prop. 1980/81:48                                                              101

sträckning därför att de är så komplicerade och därför att det finns andra slag av skyddsregler. Vidare är, som framgår av redogörelsen i avsnitt 2.2, vissa fall undantagna från tillämpningsområdet. Antingen finns uttryckliga föreskrifter om sådana undantag el­ler är reglema avfattade sä att en del fall inte täcks av dem. Reglerna är sålunda inte tillämpliga om det efter den döde finns endast sådan egendom som inte har kunnat tas i mät hos honom. Med hänsyn till de ganska långtgående föreskrifter om utmätningsfrihet som finns i utsökningslagen torde redan av denna an­ledning personligt delägareansvar ofta vara uteslutet i mindre dödsbon. Vidare gäller att bestämmelsen i 21 kap. 1 § ÄB om delägareansvar vid underlåtenhet att begära egendomsavträde inte kan tillämpas om bo­uppteckning ersätts med dödsboanmälan. Grovt upp­skattat torde dödsboanmälan kunna .äga rum beträffan­de en fjärdedel av samtliga dödsbon (PM Dödsboanmälan, Ds Ju 1975:6, s. 31 f).

Vissa omständigheter begränsar alltså i hög grad tillämpningen av bestämmelserna om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder. Därigenom undgår del­ägarna i många fall det hårda ansvar som borgenärerna annars skulle ha kunnat göra gällande mot dem. För­enklas reglerna så att de blir lättare att tillämpa, kan därför detta förhållande i och för sig komma att medföra en försämring av dödsbodelägarnas ställ­ning. Utredningen har emellertid i uppdrag att föreslå inte endast förenklingar av regelsystemet utan även sädana ändringar i det som främjar dödsbodelägarnas intressen. Skall båda dessa reformkrav tillgodoses, behövs långtgående ändringar till dödsbodelägarnas förmån. A andra sidan får reglerna inte bli alltför gynnsamma för dödsbodelägarna. Behovet att skydda borgenärerna måste nämligen fortfarande beaktas.


 


Prop. 1980/81:48                                                              102

Med ovannämnda utgångspunkter har utredningen över­vägt några alternativ till nuvarande regelsyste.m. I det följande lämnas under särskilda rubriker en närmare redogörelse för vart och ett av dessa al­ternativ. I det sista delavsnittet tar utredningen ställnin.g till vilket alternativ som är att föredra.

2.5.1   Återgång av bodelning och arvskifte

Som framgår av redogörelsen i avsnitt 2.2.2 kan återgång av bodelning eller arvskifte ske i viaat fall enligt gällande beatämmelser i 21 kap. ÄB nämligen om dödsboet har avträtts till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs (5 §). Utred­ningen har emellertid övervägt att föreslå att bo­delning och arvskifte alltid skall gå åter om de äger rum innan skulderna har betalats. Återgången bör i så fall vara förenad med äterbäringsskyldighet för mottagarna. I detta avsnitt redogöra för hur ett återgångasystem enligt utredningen skulle kunna vara uppbyggt.

Återgången bör vara total, dvs. medföra fullständig äterbäringsskyldighet. I och för sig är det tänkbart med endast partiell återgång för den händelse de obetalda skulderna understiger det sammanlagda värdet av de skiftade tillgångarna. Emellertid får det anses mest lämpligt att hela delningen och skiftet går åter om borgenärerna ooh delägarna inte kan träffa någon överenskommelse om gäldens betalning. Därefter beta­las skulderna. Sedan kan delning och skifte på nytt äga rura. Även om man föreskriver bara partiell åter­gång för vissa fall torde dylik återgång ofta inne­bära sådan rubbning av förutsättningarna för delningen och skiftet att dessa enligt allmänna regler också i övrigt går åter.


 


Prop. 1980/81:48                                                              103

Återgång enligt nuvarande 21 kap. 5 § ÄB skall äga rum även om delägarna vid delningen resp. skiftet inte kände till den gäld som sedermera föranledde egendonsavträde. Återgång torde i sistnämnda fall vara av särskilt stor betydelse för borgenärerna eftersom de då inte kan göra gällande personligt betalningsanavar mot delägarna. Återgång av bodelning och arvskifte enligt det nu skisserade systemet bör därför kunna ske även om delägarna vid delningen el­ler skiftet eller sist vid därefter förrättad bo­uppteckning var okunniga om att det fanns obetalda skulder.

För de fall dä ätergäng av bodelning eller arvskifte skall ske och delningen eller skiftet redan har gått i verkställighet men återbäring inte är möjlig kan man tänka sig tre alternativa lösningar. Den första innebär att man föreskriver skyldighet för mottagarna att utge ersättning. Enligt den andra lösningen åläg­ger man delägarna personligt betalningsansvar för skulderna. Slutligen kan man bestämma, åtminstone on den återbäringsskyldige var i god tro, att han inte skall drabbas av någon påföljd ned anledning av att han inte kan länna tillbaka återbäringsplik-tig egendom. Väljer man det andra alternativet upp-koirmer fråga om det personliga betalningsansvaret bör vara på något sätt begränsat. Enligt utredningens mening bör de framtida bestämmelserna utformas så att en delägare inte behöver riskera att ådra sig ett i princip oinskränkt ansvar för den avlidnes skulder. Utredningen anser sig därför inte böra överväga obegränsat personligt delägareansvar ens för ifrågavarande fall. Med denna utgångspunkt före­faller det lagtekniskt sett vara enklare att före­skriva ersättningsskyldighet för mottagarna än att ålägga den personligt gäldsansvar och santidigt in­föra regler som inskränker detta ansvar. Det prak-


 


Prop. 1980/81:48                                                               104

tiska resultatet av de två nu jämförda lösningama torde ändå bli ungefär detsamma. Utredningen föredrar därför framför personligt betalningsansvar för del­ägarna förpliktande för dem att utge ersättning till dödsboet i den mån de inte kan lämna tillbaka den mottagna egendomen.

Inom förmögenhetsrätten gäller i princip vid återgång av avtal att part åläggs ersättningsskyldighet om han inte kan återbära den från motparten erhållna prestationen (se t.ex. Sven Bramsjö, Om avtals åter­gång, 1950, s. 207 ff). Även i ÄB finns för motsva­rande fall föreskrifter om utgivande av ersättning, t.ex. i 3 kap. 3 § andra stycket och 7 kap. 4 § första stycket (se beträffande dessa bestämmelser avsnitt 3.1.2). Vid ersättningens bestämmande inom förmögenhetsrättens område används antingen skade-metoden eller värdemetoden (se Bramsjö a.a. s. 255 ff).

Skademetoden innebär att den återbäringsskyldige skall ersätta den skada som hans motpart lider till följd av att denne inte kan förfoga över eller använda den återbäringspliktiga egendomen på det sätt som han har avsett. Hade t.ex. den återbäringsskyldiges motpart tänkt sälja egendomen, skall den återbäringsskyldige alltså erlägga den köpeskilling som motparten faXtiskt skulle ha fått vid försäljning. Hade motparten tänkt behålla egendomen, skall enligt skademetoden ersätt­ningen täcka kostnaden för nyanskaffning.

Värdemetoden innebär att den återbäringsskyldige till motparten skall betala det belopp som motsvarar försäljningspriset i den allmänna handeln på egendom av förevarande slag. Är det fråga om egendom med


 


Prop. 1980/81:48                                                              105

fluktuerande värde, gäller i princip värdet vad

c5 tiden för ersättningens utbetalande.

Skademetoden används i allmänhet om den återbärings­skyldige var i ond tro när han företog den åtgärd som omöjliggjorde återbäring. Var han i god tro vid detta tillfälle, bestäms hans ersättningsskyldighet enligt värdemetoden.

Beträffande frågan om ersättning när återbäring är helt eller delvis omöjlig vid återgång av bodelning eller arvskifte gör utredningen följande bedömning. Vad först angår spörsmålet om mottagare i god tro skall utge ersättning bör beaktas att inom förmögen­hetsrätten föreligger ersättningsskyldighet även i godtrosfallen. Det finns därför i princip ingen an­ledning att befria godtroende mottagare från  ersätt­ningsskyldighet när de, såsom vid bodelning och arvskifte, utan vederlag har förvärvat den ifråga­varande egendomen.  Dödsbodelägare kan skydda sig mot återgång genom att före delning och skifte nog­grant kontrollera vad det finns för skulder efter den avlidne. Dessutom har de möjlighet att genom kallelse på okända borgenärer enligt 1862 års pre­skriptionsförordning få till stånd preklusion av sådana skulder som de inte kände till.

Vid val av ersättningsmetod bör man välja värde­metoden om den återbäringsskyldige var i god tro och skademetoden om han var i ond tro. Med ond tro avses i detta fall att mottagaren när han gjorde sig av med återbäringspliktig egendom kände till eller borde ha känt till att det fanns obetalda

9          Se t.ex. lagberedningens uttalanden i förarbe­tena till 7 kap. 4 § i 1928 års arvslag (NJA II 1928 s. 450 f).

10       Jämför NJA II 1933 s. 434.


 


Prop, 1980/81:48                                                    106

skulder efter den döde. Med den avlidnes skulder jämställs givetvis dödsboets övriga gäld (se 18 kap, 3 § och 21 kap, 15 § ÄB),

I regel torde de båda metoderna leda till samma resultat nämligen att mottagaren förpliktas utge egendomens försäljningsvärde till dödsboet. Om sär­skilda skäl föreligger bör mottagaren helt befrias från ersättningsskyldighet eller ersättningsskyl­digheten jämkas. Sådana skäl kan vara att egendomen har frångått godtroende innehavare utan oaktsamhet och utan att han har haft nytta därav. En annan be­frielse- eller jämkningsanledning kan vara att det rör sig om egendom med fliiktuerande värde och att värdet vid den tidpunkt när ersättningen skall ges ut är avsevärt högre än när mottagaren gjorde sig av med egendomen. Då kan det ibland finnas skäl att i vart fall jämka ersättningsskyldigheten. Tillämpas skademetoden kan jämkning av ersättningen ske med stöd av 6 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) om ersättningsskyldigheten skulle anses vara oskäligt betungande med hänsyn till den ersättningsskyldiges ekonomiska förhållanden.

För närvarande torde det vara så att bodelning och arvskifte i stor omfattning sker utan iakttagande av föreskriven form.  Det föreligger emellertid då inte någon delning eller något skifte som kan gå åter.  Åsidosätts formkravet,  är nämligen rättshandlingen ogiltig (NJA II 1933 s. 537 ff samt NJA 1947 s, 270, 1966 s. 469, 1969 s. 536 och 1977 s. 459). Skulle man föreskriva återgång av bo­delning och arvskifte, är det sannolikt att form­kravet vid dessa rättshandlingar skulle iakttas i ännu mindre utsträckning än f.n. Dödsbodelägarna skulle annars riskera att ådra sig återbärings-eller ersättningsskyldighet. Upphävande av formkra­vet vid bodelning och arvskifte torde inte vara

11   Se beträffande formkravet 13 kap. 1 § GB och 23 kap. 4 § ÄB.


 


Prop. 1980/81:48                                                    107

någon framkomlig väg. Beträffande fast egendom är sålunda viss form nödvändig för erhållande av lagfart (20 kap. 6 § första punkten JB). Skulle man slopa formkravet i fråga om lös egendom men behålla

det beträffande fast, skulle detta sannolikt leda

12

till oreda ooh osäkerhet.  Fixerades inte bodelning

och arvskift: i skrjft, skulle vidare den som gjorde gällande återgång ställas inför stora bevissvårig­heter när han krävde återbäring och ersättning.

Med hänsyn till ovanstående anser utredningen att med bodelning och arvskifte bör i förevarande sczr-nanhang jämställas all utdelning av egendom till dödsbodelägare frän dödsboet. Även när boet har skiftats helt formlöst bör alltså återbärings- eller ersättningspåföljd kunna göras gällande om skiftet har ägt rum innan skulderna har betalats.

F.n. är de "formlösa" delningarna och skiftena inget problem från gäldssynpunkt. Dödsbodelägare som vid­tar sådana ätgärder blir personligen betalnings­ansvariga enligt 21 kap. 1 § ÄB. Genomförs före­varande altemativ, behövs emellertid den nu skis­serade regeln. Annars torde många delägare komma att företa formlösa delningar och skiften för att inte riskera att ådra sig återbärings- eller ersättnings­skyldighet.

2.5.2    Skadeståndsregler

Som har påpekats i avsnitt 2.2.5 finns f.n. en del föreskrifter om skyldighet för dödsbodelägare att utge ersättning för skador som på grund av deras förvaltning drabbar bl.a. boets borgenärer. Den all­männa regeln om skadeståndsansvar i sådana fall finna i 18 kap. 6 § ÄB, För ansvar enligt denna bestämmelse

T2  Jämför lagberedningen i NJA II 1933 s, 542,


 


Prop, 1980/81:48                                                              108

förutsätts ätminstone vållande, Ersättningsberättigad är sådan skadelidande vars rätt är beroende av boets utredning. Med boets utredning förstås enligt förarbe­tena bl.a. betalning av den dödes gäld (NJA II 1933 s. 140). Därav följer att boets borgenärer kan bli er­sättningsberättigade enligt den angivna bestämmelsen. F.n. torde emellertid borgenärerna sällan ha anledning att <