Prop. 1980/81:48 Regeringens proposition

1980/81:48

om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder m. m.;

beslutad den 30 oktober 1980.

Regeringen föreslår riksdagen alt anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag fill ändringar i den arvsrättsliga lagstiftningen. Sålunda utmönstras den nuvarande principen att dödsbodelägarna blir personligen ansvariga för den dödes skulder, om inte boet inom viss tid avträds till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. I stället införs bestämmelser om all en bodelning eller ett arvskifte som sker innan den dödes skulder har betalts skall gå åter.

Vidare föreslås nya bestämmelser om dödsbodelägares rält alt föra lalan i mål som rör boet. Enskilda dödsbodelägare skall under vissa förutsättningar få rätt att föra talan som parter i eget namn men för boets räkning. Förslaget i denna del innebär i huvudsak att nuvarande domstolspraxis lagfästs.

Bestämmelserna om dödförklaring föreslås ändrade på några punkter. Bl. a. skall den som har befunnit sig i livsfara och därefter försvunnit kunna förklaras död redan när ett år, och inte som f. n. tre år, har förflutit från försvinnandet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1981.

1 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 48

Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse

dröjligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt, där god man för delägare tarvas, hos rätten göra anmålansåsom i 18 kap, föräldrabalken sägs. Vad nu är sagt om delägare gäller ock efterlevande make som ej är delägare / boel.

Är ej någon som sålunda tager vård om den dödes egendom, skall husfolk, husvärd eller annan som är närmast därtiU omhändertaga egendomen samt tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet lill socialnämnden. PoUsmyndigheten är ock pliktig att utföra vad nu sagts, om dess biträde äskas eller eljest finnes erforderligt. Då anmälan skett, skall socialnämnden, där så erfordras, fullgöra vad enligt första styckei åligger delägare. För koslnaderna med anledning härav äger kommunen erhålla ersättning av boet.

Föreslagen lydelse

hand om egendomen skall genast underrätta övriga delägare om dödsfallet och, om det behövs god man för någon delägare, göra anmälan hos rätten enligt 18 kap. föräldrabalken. Vad som har sagls om delägare gäller också efterlevande make som inte år delägare.

Finns det inte någon som sålunda tar hand om den dödes egendom, skall medlem av hushållet som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är närmast till det ta hand om egendomen samt tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet lill socialnämnden. Då anmälan skett eller förhållandet på annat sätt blir känt, skall socialnämnden, om det behövs, göra vad som enligt första stycket åligger delägare. För kostnaderna med anledning av detta har kommunen rätt till ersättning av boet.

21 kap. Om den dödes gäld

1 §

Varder ej efter ansökan, som göres sist en månad efter det bouppteckning förättades, dödsboets egendom avträdd till förvaUning av boutredningsman eller. till konkurs svara delägarna för sådan gäld efter den döde som vid bouppteckningens förrättande var dem velerlig.

Vppas efter bouppteckningens förrättande ny gäld efler den döde och avträdes ej egendomen efter ansökan som göres sist en månad därefter, svarar delägare, som sådan tid försuttit, för den gälden.

Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 a §

När dödsboet förvaltas av lesta-menlsexekutor med behörighet att företräda boet i rättegång får var och en av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet och testamenisexekulorn avstår från att föra boets talan.

Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av det som har komntii boet till godo genom rättegången.

21 kap. Om den dödes skulder

Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse

före ansökningsdagen, överstiger värdet av den avträdda egendomen och eljest tillgängliga medel, men skaU ej vidare mol enskild borgenär stå i ansvar efter vad i 1 § sägs.

Där borgenär begär del, skall delägare med ed fästa, att gäld som yrkandet avser ej var honom velerUg en månad före ansökningsdagen. Gitter han ej gå eden, skall så anses som hade den gälden tidigare varit honom veterlig.

3§

Förfaller delägares ansökan om boets avträdande tiU konkurs, enär egendomen i stället sättes under förvaUning av boutredningsman, skall så anses sotn hade ansökan om avträde tiU sådan förvaltning gjorts den dag konkursansökningen ingavs.

4§

Hava delägarna giltig anledning antaga, att de ej skola nödgas infria borgen som den döde tecknat eller viss annan förbindelse, skall den gälden ej anses såsom velerlig.

8§

Innan den i 1 § första stycket stadgade tiden gått till ända eller, där boet står under förvaltning av boutredningsman, uppgörelse träffats om borgenärens förnöjande, må betalning av gäld verkställas allenast där med fog kan antagas, att betalningen ej länder tUl men för borgenärer.

Föreslagen lydelse

1 §

Innan en månad har förflutU efter det alt bouppteckning förrättades eller, om boet förvaltas av boutredningsman, uppgörelse har träffats med samtliga borgenärer om betalningen av skulderna får en skuld betalas endast om del med fog kan antas att betalningen inle är till skada för borgenärerna.

10 §2

Är efter den döde gäld som ej förfaller inom sex månader, må den, där flera dödsbodelägare finnas eller allmänna arvsfonden är ensam delägare, hos borgenären uppsägas lill betalning sex månader efter uppsägningen. Borgenär, som lill säkerhet för sin fordran har panträtt i fast egendom eller tomträtt eller har inteckning, är dock ej skyldig alt taga betalning före förfallodagen, där han inom tre månader efter uppsägningen giver tillkänna att han vill hålla sig allenast till säkerheten,

5§

Sker egendomsavträde efter det bodelningen eller arvskifte ägt rum, skall bodelningen eller skiftet gå åter. Då gälden finnes ej vara större än alt den kan betalas av den dödes tillgångar och, om han var gift, vad av andra makens egendom på hans lott belöpt, om gälden gått i beräkning vid bodelningen, skall likväl avträdande till förvaltning av boutredningsman allenast omfatta vad som enligt dennes prövning erfordras till gäldens betalning och koslnaderna för förvaltningen. Vad sålunda

3§

Finns det flera delägare i dödsboet eller är allmänna arvsfonden ensam delägare, får en skuld som inle förfaller till betalning inom sex månader sägas upp hos borgenären till betalning sex månader efter uppsägningen. Om borgenären till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast egendom eller tomträtt eller har inteckning och han inom tre månader efter uppsägningen meddelar att han vill hålla sig endast till säkerheten, är han dock inte skyldig att la emot betalning före förfallodagen.

4§

Sker bodelning eller arvskifte innan den dödes och boets andra skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild vård, skall bodelningen eller skiftet gå åter.

Är skulderna inle slörre än alt de kan betalas av den dödes tillgångar och, om han var gift, vad ,sow av den andra makens egendom skulle ha belöpt på hans lott för det fall att skulderna hade beaktats vid bodelningen, skall återgången begränsas till vad som behövs för att skulderna

Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse

erfordras skall av delägarna utgivas i förhållande lill vad envar vid bodelningen eller arvskiftet njutit för mycket; och skall bodelningen eller skiftet / övrigt förbliva ståndande.

Yppas hos någon delägare brist, skall den fyllas av de övriga med vad de vid bodelningen eller skiftet vunnU.

6§

Egendom, som utgivits såsom legat eller jämlikt ändamålsbestämmelse, skall återbäras, såvUi det erfordras för täckning av gäld. Finnes egendomen ej i behåll, skall dess värde gäldas, såvitt ej särskilda skäl äro däremot.

Föreslagen lydelse

och kostnaderna för boets förvaltning skall kunna betalas. Vad som sålunda behövs skall utges av delägarna i förhållande till vad var och en av dem har fått för mycket vid bodelningen eller arvskiftet, / övrigt skall bodelningen eller skiftet bestå.

Finns egendoin som skall lämnas åter inte i behåll, skaU ersättning utges för det värde egendomen hade när återgång påkallades, om det inte finns särskUda skäl mol detta. Uppkommer brist hos någon delägare, skall de övriga delägarna täcka bristen med vad de har fått vid bodelningen eller skiftet. Vad som behövs för att bristen skall kunna täckas skaU utges av delägarna i förhållande liU vad var och en av dem sålunda har fått.

5§

Egendoin som har utgetis som legal eller / enlighet med en ändamålsbestämmelse skall lämnas tillbaka till boet, om del behövs för att den dödes skulder skall kunna betalas. Finns egendomen inte i behåll, skall ersättning utges för det värde egendomen hade när återlämnande påkallades, om det inte finns särskilda skäl mol detta.

11 §

Hava delägarna betalt gäld i strid med vad i 8 § sägs eller, under tid för egendomsavträde enligl 1 § första eller andra stycket, till men för borgenärer uigivii legat, fullgjort ändamålsbestämmelse, sålt, förpantat, annorledes använt eller ock förfarit boets egendom eller ådragit boet förbindelse, svara de för sådan gäld efter den döde som, då de så förf oro, var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Kom av åtgärden allenast ringare skada eller företogs den av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning, skall allenast skadestånd gäldas.

12 §

Sker bodelning eller arvskifte innan all gäld är gulden, svara delägarna för gäld efter den döde. som då var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Bodelning skall dock icke medföra sådan påföljd, där efterlevande maken ej erhåUit något av den dödes egendom.

13 §

Hava delägarna, sedan boet blivU avträtt IiU förvaltning av boutredningsman, utverkat rättens förordnande att boet icke längre skall sålunda förvaltas, skall i fråga om ansvar för gäld så anses som hade egen-domsavträdet ej ägt rum.

god tro, kostnader som har varit till nylla för egendomen.

Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse Föreslaien lydelse

14 §

Försitter delägare, som har boet I sin vård, tid för boupptecknings förrättande, skall han svara för all den dödes gäld. Samma lag vare, där delägare vid bouppteckningen eller dess edfästande genoin veterligen oriktig uppgift eller svikligl förtigande äventyrar borgenärers rätt.

15 §

Häftar delägare i ansvar för gäld efter den döde, skall ansvarigheten ock gälla annan boets gäld; och är delägare förty i fall som avses i 2 § första stycket pliktig att utgiva vad som erfordras för täckning av gäld, som före egendomsavträdet ådragits boet.

16 §

Vcidi 1 -4saml 11-15 §§stadgas om skyldighet för delägare att svara för gäld skall ej äga tillämpning å delägare som är omyndig, ej heller å allmänna arvsfonden eller annan som företrädes av god man, men förmyndaren eller gode mannen skall gentemot borgenärerna svara för skada som kommit av hans åtgärd eller försummelse.

17 §

Hava flera enligt detla kapitel ådra-gtt sig ansvar för gäld eller för skada, svara de en för alla och alla för en. Vad sålunda utgivits skall dem emellan fördelas enligt den i 18 kap. 6 § stadgade grunden.

Mot delägares bestridande må skifte C] företagas, innan bouppteckning skett och fl// veterlig gäld blivit gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel lill dess betalning ställts under särskild vård.

Skall legal eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, må skifte ej mot delägares bestridande äga rum, innan förordnandet verkställts eller delägaren frilagils från alt svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom blivit ställd under särskild vård.

Står boel under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör, må skifte ej företagas.

2§

Mol någon delägares bestridande /År skifte ej företas innan bouppteckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild vård.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto,/o/- skifte ej mol delägares bestridande äga rum innan förordnandet har verkställts eller delägaren har frilagils från alt svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård.

Slår boel under förvaltning av boutredningsman eller leslamenls-exekulor, får skifte ej företas innan

Hava, vid samförvaltning av dödsbo, delägarna överenskommit att leva samman i oskiflal bo, gäller, / den mån ej annat föranledes av avtalet, om förvaUningens handhavande och boets företrädande vad i 18 kap, 1 § sägs; och skall vad 13,4 och 6 §§ samma kapitel är stadgat äga motsvarande tillämpning.

1 §

Om ett dödsbo förvallas av delägarna gemensamt och de har komntii överens om att leva samman i oskiflal bo, gäller i fråga om förvaUningen av boel och rätten att företräda boet vad som sägs i 18 kap, 1 §, om inte annat har avtalats. Också bestämmelserna i 3, 4 och 6 §§ samma kapitel skaU tillämpas.

I fråga om rätten för enskilda delägare att väcka och föra talan som parter i eget namn men för boets räkning gäller vad som sägs i 18 kap. 1 a §, om inle annat avtalas mellan delägarna.

Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse

och man ej vel all den bortovarande avlidit, förklara alt han skall anses för död; och skall han antagas hava avlidit, i fall som i 1 § första punkten sägs vid utgången av den månad då nyss angiven lid gick lill ända eller, i fråga om bortovarande som fyllt sexliofem men ej sjuttio år när han veterligen sist var vid liv, vid utgången.av den månad under vilken han skulle hava fyllt sjuttiofem år samt, i fall enligl andra punkten i samma paragraf, å den dag eller, om dagen ej är känd, vid utgången av den månad då livsfaran förelåg. I rättens beslut skall angivas vilken dag sålunda är all antaga såsom dödsdag.

Föreslagen lydelse

och man ej vet att den bortovarande avlidit, förklara att han skall anses för död. Han skall då antas ha avlidit, i fall som anges i 1 § första meningen vid utgången av den månad då nyss angiven lid gick till ända eller, i fråga om bortovarande som fyllt sextiofem men ej sjuttio år när han veterligen sist var vid liv, vid utgången av den månad under vilken han skulle ha fyllt sjuttiofem år saml, i fall enligt andra eller iredje meningen i samma paragraf, på den dag eller, om dagen ej är känd, vid utgången av den månad då livsfaran förelåg respektive kunde antas föreligga. I rättens beslut skall anges vilken dag som sålunda är att anta såsom dödsdag.

3§

Finnes här i riket efter någon som vid sin död ej här hade hemvist egendom som ej är jämlikt 2 § avträdd till förvaltning av boutredningsman, skall anmälan härom utan dröjsmål göras hos polismyndigheten av den som om egendomen har vård eller eljest av anhörig, husfolk, husvärd eller annan som är därtill närmast. Då anmälan sker eller förhållandel eljest varder kunnigt, åligge det polismyndigheten att, där det tarvas, taga vård om egendomen.

Är egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen av reda penningar, kläder och andra lösören för personligt bruk. må, sedan kostnaden här i riket för den avlidnes uppehälle, vård och begravning guldits, polismyndigheten, där det finnes kunna ske utan förfång för rättsägare som äro svenska medborgare eller här hava hemvist, överlämna egendomen till anhörig till den avlidne eller, om denne var utländsk medborgare, lill konsul för det land han tillhörde.

Är ej sådant föll för handen som i andra stycket sägs. göre polismyn-

Finiis det här i riket egendom efter någon som vid sin död inte hade hemvist här och har egendomen Inte avlrätts lill förvaltning av boutredningsman enligl 2 §, skall anmälan om detta utan dröjsmål göras hos socialnämnden av den som har vård om egendomen eller annars av anhörig, medlem av det hushåll som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är närmast //// del. Då anmälan sker eller förhåUandet på annat sätt blir känt, skall socialnämnden, om del behövs, ta hand om egendomen.

Är egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen av kontanter, kläder och andra lösören för personligt bruk, får socialnämnden överlämna egendomen lill anhörig lill den avlidne eller, om denne var utländsk medborgare, till konsul för det land han tillhörde. Överlämnande får dock ske först sedan kostnaderna här i riket för den avlidnes uppehälle, vård och begravning har betalts. Överlämnande får inte ske, om det skulle medföra skada för någon rättsägare som är svensk medborgare eller som har hemvist här.

I annat fall än som avses i andra styckei skall socialnämnden göra

Då boutredning, bodelning eller arvskifte sker här i riket, gälle om bodelägares ansvarighet för gäld vad /svensk lag är stadgat. I fall som 16 § sägs må dock gäld för vilken den döde häftade lill annan än den som är svensk medborgare eller här har hetnvisl icke i något fall såsom veterlig anses, med mindre den blivit hos boutredningsmannen av borgenären särskilt angiven.

Har någon njutit lott i dödsbo vid bodelning eller arvskifte som, utom riket företagils i den ordning främmande lag stadgar, vare han ej enligt svensk lag på den grund ansvarig för boets gäld annat ån med den mottagna egendomen eller dess värde.

7§

Då boutredning, bodelning eller arvskifte sker här i riket skall frågan om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder bedömas efter svensk lag.

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder m.m.

1 Inledning

Sedan ärvdabalken kom till år 1959 har förhållandevis fä ändringar gjorts i den successionsrätisliga lagstiftningen. En del frågor som rör den arvsrätts-liga lagstiftningen utreds dock f.n. Sålunda skall familjelagssakkunniga (Ju 1970:52) enligt sina direktiv la upp bl.a, frågan om makes ställning i arvsrätlsligt hänseende. De sakkunniga skall även granska systemet med secundosuccession saml överväga ändringar i fråga om kretsen av arvsbe-rältigade. Vidare utreds frågan om ställföreträdare för dödsbo som äger fastighet m,m, av en särskild kommitté (Ju 1977:07),

I augusti 1977 tillkallades en särskild sakkunnig' för att utreda frågan om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder saml vissa andra arvsrältsliga frågor. Den sakkunnige, som har bedrivit sill arbete under beteckningen utredningen om vissa arvsrältsliga frågor (Ju 1977:14). avlämnade i juni 1979 betänkandet (Ds Ju 1979:11) Dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder m.m. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i della ärende bör fogas dels betänkandet som bilaga /, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 2. Beträffande nuvarande svenska och utländska förhållanden samt utredningens närmare överväganden hänvisas lill betänkandet.

Betänkandet innehåller förslag som rör dödsbodelägarnas ansvar för den dödes skulder, dödsbodelägarnas rätt att föra lalan i mål som rör boel, preskription av rätten lill arv och testamente, dödförklaring och allmänna

' Hovrättsrådet Nils Mangård, Experter: advokatfiskalen Leif Gillenius, advokaten Bertil Henriques och direktören Pontus Modigh.

2 Allmän motivering

2.1 Dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder

Om någon som har dött efterlämnar skulder, svarar i första hand dödsboet för dessa skulder, I vissa fall kan dock dödsbodelägarna göras personligen ansvariga för den dödes skulder. Bestämmelser om detta ansvar finns i 21 kap, ärvdabalken. De går tillbaka till de regler som infördes redan i 1862 års urarvaförordning, Ell väsentligt syfte med bestämmelserna är att skydda borgenärernas intressen, främst med hänsyn till att delägarna genom andra bestämmelser har getts ett dominerande inflytande över boutredningen.

Enligt huvudregeln blir dödsbodelägarna personligen ansvariga för sådana skulder som de kände till när bouppteckningen förrättades eller som senare blev kända för dem, om inte boet inom viss tid avträds till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs (21 kap. 1 §). Dödsbodelägarna blir också ansvariga för den dödes skulder, om de genomför bodelning och arvskifte trots att de vet att den dödes skulder inte är betalda (21 kap. 12 §). Ett personligt betalningsansvar drabbar vidare den delägare som försitter tiden för bouppteckningens förrättande i fall då han har boet i sin vård eller som vid bouppteckningen eller dess edfästande äventyrar borgenärernas räll genom att lämna medvetet oriktiga uppgifter eller genom att svikligen förtiga vissa omständigheter (21 kap. 14 §). Också i några andra situationer föreligger ett personligt betalningsansvar för delägarna (se 21 kap. 11 §).

I 21 kap. ärvdabalken finns även andra regler som skyddar borgenärernas intressen, t.ex. bestämmelsen i 21 kap. 5 § om att bodelning eller arvskifte skall gå åter om egendomsavträde sker efter det att delningen eller skiftet har ägt rum. För de fall då dödsbodelägarna är personligen ansvariga för den dödes skulder innehåller 21 kap. ärvdabalken vidare regler som begränsar eller utesluter delägarnas ansvar i vissa situationer.

Bestämmelserna i 21 kap. ärvdabalken om dödsbodelägarnas ansvar för den dödes skulder kompletteras av en allmän regel i 18 kap. 6 § ärvdabalken om delägarnas skadeståndsansvar. Enligt denna bestämmelse är delägarna skyldiga att ersätta skador som på grund av deras förvaltning av boet har drabbat bl.a. boets borgenärer. Bestämmelsen förutsätter att skadan har

2 Riksdagen 1980/81. I .saml Nr 48

vållats uppsåtligen eller av vårdslöshet. Ersätlningsberältigad är varje     Dödsbodelägares
skadelidande vars rält är beroende av boets utredning. Med boets utredning     ansvar för den
förstås bl.a, betalning av den dödes skulder (se prop, 1933:7 s, 74),     dödes skulder

Utredningen har enligl sina direktiv haft i uppdrag alt föreslå regler som är enklare än de nuvarande och som i högre grad än dessa lar hänsyn lill dödsbodelägarnas intressen, samtidigt som borgenärernas behov av skydd fortfarande beaktas. Med anledning av detta har utredningen diskuterat olika alternativ till de nuvarande reglerna, Efler en samlad bedömning av de olika alternativen har utredningen stannat för en lösning som innebär att vissa bestämmelser om delägarnas personliga ansvar ersätts med en regel om återgång av bodelning och arvskifte.

Utredningen föreslår sålunda att det personliga betalningsansvaret upphävs i fall då delägarna underlåter all inom viss tid avträda boel till förvaltning av boutredningsman eller lill konkurs, liksom då en delägare som har boel i sin vård försitter liden för förrättande av bouppteckning. Det personliga ansvaret skall i dessa fall ersättas med en skyldighet att, om bodelning eller arvskifte har ägt rum innan den dödes skulder har betalts, låta bodelningen eller arvskiftet gå åter. Återgång skall ske även om delägarna inte kände till skulden.

Remissinstanserna har överlag ställt sig positiva lill att del personliga ansvaret avskaffas i den omfattning som utredningen har föreslagit och i stället ersätts med en regel om återgång av bodelning eller arvskifte som har sketl innan den dödes skulder har betalts.

För egen del vill jag lill en början framhålla att de nuvarande reglerna om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder bildar ett visserligen sinnrikt men samtidigt komplicerat och svårtillämpat system. Reglerna torde vidare ha ganska liten praktisk betydelse. Av en enkät som utredningen har företagit hos ett antal banker framgår alt flertalet av de tillfrågade bankerna sällan eller aldrig gör gällande personligt ansvar enligt 21 kap, ärvdabalken,

I de undantagsfall när reglerna tillämpas kan de dock medföra ett synnerligen strängt betalningsansvar för dödsbodelägarna. Den som t,ex, på grund av glömska eller bristande kännedom om dessa regler underlåter alt avträda boet till förvaltning av boutredningsman eller försitter tiden för förrättande av bouppteckning kan sålunda drabbas av ett oinskränkt betalningsansvar för den dödes skulder även om delägaren endast har fått en obetydlig förmån av boel, Della kan i sin tur medföra all en borgenär får full betalning för sin fordran trols alt boet endast har små tillgångar. Regler som leder till sådana resultat är enligt min mening inte lämpliga. De nuvarande reglerna om ell obegränsat personligt ansvar för dödsbodelägarna bör därför ändras.

En utgångspunkt bör enligl min mening vara att den som har en fordran mol den döde i princip inle bör kunna få ut mer än som svarar mot tillgångarna i boet. Det innebär att borgenärerna så länge boet inte har skiftals i allmänhet får hålla sig lill boel för all få betalning för sina fordringar.

Ett undantag bör dock gälla i sådana fall då en borgenär inle kan få full betalning därför all någon av dödsbodelägarna har förfarit på ett sätt som ådrar honom skadeståndsskyldighet enligt 18 kap, 6 § ärvdabalken, I så fall bör borgenären, liksom f,n,, ha rätt till skadestånd av delägaren för den skada som denne har orsakat.

Frågan är då hur borgenärerna skall kunna få ett tillfredsställande skydd i fall då boet har skiftats utan att den dödes skulder har betalts. En lösning kan vara att ålägga dödsbodelägarna ett personligt ansvar som för var och en av dem är begränsat lill vad han har fått ul från boet. En annan lösning är att i fortsättningen lita enbart lill del solidariska skadeståndsansvar som delägarna har enligl 18 kap, 6 § ärvdabalken för skador som de vållar någon vars rätt är beroende av boets utredning. Ytterligare en lösning är den som anvisas av utredningen, nämligen alt bodelningen eller arvskiftet skall gå åter. Även andra lösningar kan tänkas (se utredningens betänkande s, 64 ff).

Sett ur borgenärernas synvinkel har utredningens förslag vissa fördelar jämfört med de andra lösningar som är tänkbara. Sålunda innebär detla förslag att borgenärerna kan hålla sig enbart till dödsboet och inle, som om lösningen med ett begränsat personligt ansvar för dödsbodelägarna väljs, tvingas all vända sig mol var och en av dem för att få ul hela sin fordran. Till skillnad från vad som är fallet om borgenärerna endast kunde åberopa skadeståndsreglerna i 18 kap, 6 § ärvdabalken behöver de med utredningens förslag inte heller visa att underlåtenheten att betala deras fordringar har sketl uppsåtligen eller av vårdslöshet. Samtidigt tillgodoser förslaget intresset all dödsbodelägarna, när sådan skadeståndsskyldighet inte föreligger, slipper att svara med mer än vad de har fåll vid bodelningen eller arvskiftet, I likhet med remissinstanserna förordar jag därför all detta förslag genomförs.

En fråga som utredningen har berört mera i förbigående är om det finns skäl alt i någol fall behålla ett obegränsat personligt ansvar för dödsbodelägarna vid sidan av en ålergångsmöjlighel av det slag som utredningen har förordat. Utredningen anser alt ett sådant ansvar bör finnas även i fortsättningen dels för delägare som har skiftat boet trots alt de kände till att den dödes skulder inte var betalda, dels för delägare som vid bouppteckningen eller dess edfästande lämnar medvetet oriktiga uppgifter eller svikligen förtiger vissa omständigheter och därigenom äventyrar borgenärernas rätt.

Under remissbehandlingen har domstolsverket ifrågasatt om man inte nu borde ta stegel fullt ul och helt utmönstra det obegränsade personliga betalningsansvaret för dödsbodelägarna. Jag delar denna uppfattning. Enligt min mening har borgenärerna i de speciella fall som utredningen har tagit upp ett tillfredsställande skydd genom det skadeståndsansvar för delägarna som kan komma i fråga enligl 18 kap. 6 § ärvdabalken vid sidan av den nämnda återgångsmöjligheten. Jagvill samtidigt erinra om att delägare som medvetet försämrar en borgenärs möjlighet att få betalt för sin fordran kan göras

Dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder

ansvariga för detta genom reglerna i brottsbalken om gäldenärsbrott. Med Dödsbodelägares hänsyn lill dessa omständigheter kan jag inle se att del finns skäl all i något ansvar för den fall behålla en så sträng och onyanserad påföljd för dödsbodelägarna som ell dödes skulder obegränsat personligt ansvar för den dödes skulder ulgör.

Jag förordar därför alt principen om delägarnas personliga betalningsansvar överges helt och ersätts av regler om återgång av bodelning eller arvskifte som har skett i fall då den dödes skulder inte har betalts.

Utredningens förslag om återgång av bodelning eller arvskifte innebär att delägarna skall lämna tillbaka till dödsboet vad de därvid har fått ut. Kan en delägare inte lämna tillbaka allt vad han har fått vid delningen eller skiftet, skall han ersätla boel värdet av vad som brister. Finns det särskilda skäl skall denna ersällningsskyldighet dock kunna jämkas eller helt falla bort.

Detta förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, Göta hovrätt anser dock att återgången bör begränsas lill behovet i varje särskilt fall, Sveriges domareförbund framhåller å andra sidan att återgången bör vara total i de fall delägarna inte kan träffa uppgörelse med borgenärerna.

För egen del vill jag erinra oin att det f,n, finns bestämmelser i 21 kap, 5 § ärvdabalken om återgång av bodelning eller arvskifte för det fall att egendomsavträde sker sedan bodelning eller arvskifte har ägt rum, Enligl dessa bestämmelser skall delningen eller skiftet endast delvis gå åter, om den dödes skulder inte är större än att de kan betalas av hans tillgångar och, om han var gift, vad som av den andre makens egendom skulle ha belöpt på hans lott för det fall att skulden hade beaktats vid bodelningen. Egendomsavträdet, och därmed återgången, begränsas då till vad som enligt boutredningsmannens prövning behövs för alt skulderna och kostnaderna för förvaltningen skall kunna betalas. Vad som sålunda behövs skall utges av delägarna i förhållande tili vad var och en av dem har fått för mycket vid bodelningen eller arvskiftet. I övrigt skall delningen eller skiftet beslå. Uppkommer brist hos någon delägare, skall de andra delägarna täcka bristen med vad de har vunnit vid bodelningen eller arvskiftet.

I förarbetena lill 21 kap. 5 § ärvdabalken anges att en total återgång oftast skulle innebära en onödigt betungande ändring av det rättsläge som har uppkommit genom bodelningen eller arvskiftet. Som exempel nämns det fallet att den fördelade behållningen har betydande omfattning och att egendomsavträde därefter sker med anledning av en nyupptäckt, förhållandevis obetydlig skuld. Vid en total återgång skulle boutredningsmannen bli tvungen att ta hand om den utskiftade egendomen till dess att skulden har betalts, varefter huvuddelen av egendomen skulle återgå till delägarna. En sådan omgång kunde framstå som en tom formalitet, som skulle belasta delägarna med kostnader och beröva dem möjligheten alt råda över den egendom som hade tillfallit dem. Av dessa skäl utformades bestämmelserna så all återgången kunde begränsas lill vad som behövdes i varje särskilt fall (se SOU 1932:16 s. 376 f)

Enligt min mening har dessa skäl bärkraft även i den återgångssituation som det nu är fråga om. Jag anser därför att återgången bör vara total endast i fall då den dödes skulder uppgår till eller överstiger hans tillgångar. I andra fall bör återgången vara partiell. Reglerna om återgången lorde med fördel kunna utformas efter mönster av de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 5 § ärvdabalken.

Dessa bestämmelser innehåller inle någon föreskrifl om all en delägare, som inte kan lämna tillbaka egendom som har tillskiftats honom, skall ersätta egendomens värde. Även utan en sådan föreskrift är del emellertid tydligt alt en sådan skyldighet åvilar delägaren, för såvitt inle någon annan som har förvärvat egendomen är skyldig alt utge den lill dödsboet. Liksom hitlills bör det kunna överlämnas ål rättstillämpningen alt avgöra hur ersättningsskyldigheten skall bestämmas i dessa fall. Av allmänna rättsgrundsatser torde följa att jämkning kan ske i särskilt ömmande fall.

Enligl utredningens förslag skall en delägare som var i ond tro när han gjorde sig av med egendomen, d.v.s. som då kände till eller borde ha känt lill att den döde hade obetalda skulder, kunna förpliktas att ersätta, utöver egendomens värde, den skada som han kan ha vållat dödsboet genom all egendomen inte kan lämnas tillbaka. Detta förslag har kritiserats av Sveriges domareförbund, som ifrågasätter behovet av en sådan föreskrift. Även jag anser att det saknas skäl att komplettera återgångsreglerna med en föreskrift av detla slag. Enligl min mening är det svårt att inse att dödsboet - som om egendomen lämnas tillbaka inte har något annat intresse än att realisera den för att kunna betala den dödes skulder - skulle kunna tillfogas någon skada genom att inte få tillbaka egendomen ulan enbart få ersättning för dess värde.

En särskild fråga som har tagits upp av utredningen är hur en återgång skall ske när boet har skiftats helt formlöst, något som inte torde vara ovanligt, I ett sådant fall föreligger ju inte någon giltig bodelning eller något giltigt arvskifte som kan gå åter om den dödes skulder inle har betalts. För att inte dödsbodelägarna i detta fall skall komma i ett bättre läge än när del föreligger en delning eller ett skifte som kan gå åter bör man enligt utredningen behandla all utdelning av egendom lill dödsbodelägarna på samma sätt som när bodelning eller arvskifte har skett. Utredningen föreslår därför en särskild bestämmelse om detta.

Den föreslagna bestämmelsen har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. För egen del kan jag dock inte se att det finns något behov av en sådan bestämmelse, vilken saknar motsvarighet i 21 kap, 5 § ärvdabalken, I och med att det inte föreligger någon giltig bodelning eller något giltigt arvskifte tillhör den dödes egendom alltjämt dödsboet. En delägare som i detta fall har tagit ut egendom från boel år alltså skyldig att på begäran lämna tillbaka egendomen.

Det återstår att ta ställning till en fråga som under remissbehandlingen har tagits upp av riksskatteverket och som gäller dödsbodelägarnas ansvar för

Dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder

den dödes skatteskulder. F.n. har delägarna enligt olika skatteförfattningar Dödsbodelägares ett begränsat ansvar för sådana skulder. Sålunda svarar delägarna sedan boel ansvar för den har skiftats endast för så myckel av skallen som belöper på hans lott, och han dödes skulder svarar inte i någol fall med mer än som har tillskiftats honom. Punktskatter och arbetsgivaravgifter följer dock reglerna i 21 kap, ärvdabalken,

Riksskatteverket ifrågasätter om del år lämpligt att även i fortsättningen ha två olika system när det gäller dödsbodelägarnas ansvar för den dödes skatteskulder, ett enligt ärvdabalken som innebär att bodelning eller arvskifte kan gå åter i vissa fall och ett annat enligt vissa skatteförfattningar som medför ett begränsat personligt ansvar. Delta kan enligt riksskatteverket skapa komplikationer i den praktiska tillämpningen, Riksskatteverket anser att starka skäl talar för all samtliga offentligrätlsliga fordringar behandlas lika när del gäller dödsbodelägarnas ansvar.

För egen del vill jag framhålla all skillnaderna mellan de båda regelsystemen kommer att bli helt obetydliga, om man genomför de ändringar i ärvdabalken som jag nyss har förordat. Och i den mån de nya reglerna i ärvdabalken är fördelaktigare för dödsbodelägarna än motsvarande skattebestämmelser, skall enligt rättspraxis reglerna i ärvdabalken tillämpas (se NJA 1977 s. 154). Jag anser därför att det i praktiken inte behöver uppstå några problem, om man behåller de nuvarande reglerna för skaltefordringar vid sidan av de nya bestämmelserna i ärvdabalken om ansvarel för den dödes skulder. Del är alltså inte nödvändigt att i delta sammanhang se över de regler som rör delägarnas ansvar enligl olika skatteförfatlningar. En sådan översyn får i stället företas när det i andra sammanhang kan bli aktuellt att ändra dessa regler.

Sammanfattningsvis förordar jag att alla de bestämmelser som f,n, finns i 21 kap, ärvdabalken om dödsbodelägarnas ansvar för den dödes skulder ersätts av en bestämmelse om alt bodelning eller arvskifte som sker innan dessa skulder har betails skall gå åter. Återgången bör i sin lur regleras i huvudsaklig överenstämmelse med de nuvarande återgångsbestämmelserna i 21 kap, 5 § ärvdabalken, I samband med detta bör de kvarvarande bestämmelserna i 21 kap, ärvdabalken redigeras om och ändras rent språkligt.

Som en följd av alt dödsbodelägarnas personliga ansvar upphävs bör samtidigt den hänvisning som finns i 23 kap, 2 § ärvdabalken och 12 kap, 2 § giftermålsbalken om detla ansvar ulgå. En motsvarande följdändring bör göras också i 2 kap, 7 § lagen (1937:81) om inlernalionella rättsförhållanden rörande dödsbo.

Prop. 1980/81:48 23

2.2 Dödsbodelägares rätt att föra talan i mål som rör boet Dödsbodelägares

talan

När någon har dött förvaltar dödsbodelägarna den dödes egendom för boets utredning, om inte särskild dödsboförvaltning har anordnats. Förvaltningen utövas av delägarna gemensamt, utom när det gäller åtgärder som inte tål uppskov. Delägarna företräder även gemensamt boel mol utomstående, I mål som rör boet för delägarna gemensamt boets talan (18 kap, 1 § första slyckel ärvdabalken).

Om någon av dödsbodelägarna begär det, kan domstol förordna en eller flera boutredningsman att ha hand om förvaltningen av boet (19 kap, 1 § ärvdabalken). Så snart en boutredningsman har förordnals upphör delägarnas befallning med boet. Boutredningsmannens uppgift är att företa alla åtgärder som behövs för boets utredning (19 kap, 11 § första stycket ärvdabalken). Han företräder boet mol utomstående och för boets talan i mål som rör boet (19 kap, 12 § ärvdabalken), I huvudsak samma regler gäller när dödsboet förvaltas av en testamentsexekutör som den döde har utsett genom testamente (19 kap, 20 § ärvdabalken). En sårskild form för dödsboförvall-ningen gäller för del fall att boet försätts i konkurs,

I en rättegång företräds boel alltså av boutredningsman eller testamentsexekutör, om sårskild dödsboförvaltning har anordnats, och annars av samtliga dödsbodelägare i förening. Enskilda delägare kan givetvis föra talan för egen räkning även om deras talan kan synas röra boel (se Lex, NJA 1961 s, 720. 1964 s. 54 och 1965 s. 248). En enskild delägare har däremot i princip inle räll anföra lalan för boet. I rättspraxis har enskilda delägare dock i vissa fall tillålils alt föra lalan som parter i egel namn men för boets räkning. Målet har då i allmänhet gällt skyldighet för någon eller några av de andra delägarna att utge egendom till boel. Innebörden av att en delägare för talan som part i egel namn men för boets räkning är all avgörandet i målet får rättskraft mot boet men att den enskilde delägaren svarar för rättegångskostnaderna om han förlorar målel. När en särskild dödsboförvaltning inte har anordnats har en sådan lalerält medgetts i tvister dödsbodelägarna emellan, under förutsättning att samtliga delägare är parter i målet på kärande- eller svarandesidan (se NJA 1945 s, 605, 1948 s, 689 och 1979 s, 169,), Även när boet har avlrätts till förvaltning av boutredningsman har dödsbodelägarna under samma förulsätlning getts rätt alt som parter i eget namn föra lalan för boets räkning, om boutredningsmannen har ansett sig ha slutfört sitl uppdrag eller har avstått från att föra lalan för boet (se NJA 1969 s,437,1972 s, 586 och 1974 s. 623,),

Enligt utredningen bör den praxis som har utvecklat sig nu lagfästas, dock med vissa modifieringar. Utredningen föreslår att enskilda dödsbodelägare skall få föra talan i mål som rör boet, om samtliga delägare och endast de är parter. Denna rätt all föra talan skall enligl förslaget gälla vare sig boet förvaltas av delägarna gemensamt eller boel har avlrätts till förvaltning av boutredningsman, I det senare fallet skall boutredningsmannen dock kunna

Prop. 1980/81:48 24

motsätta sig att en sådan lalan förs. Dödsbodelägares

Förslagel har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran under rätt att föra remissbehandlingen. Ett par remissinstanser anser dock all boulrednings- talan mannen inle bör ha möjlighet alt hindra enskilda delägare från att föra lalan för boets räkning i fall då boutredningsmannen avstår från att själv föra denna talan.

För egen del anser jag att del finns skäl all lagfästa den praxis som råder, I fall då särskild dödsboförvaltning inte har anordnats bör enskilda delägare alltså kunna väcka och föra lalan som parter i eget namn men för boets räkning, om övriga deltagare är motparter i målet. På så säll kommer dödsboet i sin helhet all indirekt bli representerat, och varje delägare får fillfälle all i målet föra fram del material som domstolen kan lägga lill grund för sitl avgörande. Jag anser vidare alt del inle finns någol hinder mol all talerätt medges även i de undantagsfall då utöver samtliga delägare någon utomstående är part på någondera sidan i målet.

Att delägarna för lalan som parter i eget namn innebär all de handlar på egel kostnadsansvar. I likhet med utredningen, vars förslag i denna del inte har mött någon erinran under remissbehandlingen, anser jag all enskilda delägare som har väckt talan för boets räkning bör ha räll till ersättning av boet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av vad som har kommil boet till godo genom rättegången.

Den föreslagna talerälten för enskilda dödsbodelägare bör i princip gälla även när en boutredningsman har förordnals och denne avslår från all föra boets talan. Inte heller i denna situation finns det anledning att begränsa delägarnas talerätt till processer mellan enbart delägarna själva. Om boutredningsmannen avslår från all föra lalan mot en utomstående bör delägarna även ha rätt att samfällt i eget namn föra denna lalan för boets räkning.

En särskild fråga är om boutredningsmannen, även om han inte själv vill föra talan, skall i enlighet med utredningens förslag kunna molsälla sig all en eller fiera delägare för denna lalan för boets räkning. Utredningen har motiverat detta förslag med att boutredningsmannen bör kunna hindra all boutredningen fördröjs med processer som enligt boutredningsmannens mening inle kommer att leda lill någon fördel för boel. Utredningen har tillagt att det i samband med en talan enligl 19 kap, 5 § ärvdabalken om entledigande av boutredningsmannen finns möjlighel att få domstolens prövning av frågan om denne hade fog för sin inställning eller inte,

Enligl min mening är det, som har framhållits under remissbehandlingen, mindre lämpligt all frågan om del berättigade i en process som en delägare vill föra prövas endast i ell ärende om entledigande av boutredningsmannen. Det kan över huvud taget ifrågasättas om det finns något behov av en ordning där boutredningsmannen kan motsätta sig en talan som en delägare vill föra som part i eget namn men för boets räkning. Det rätlegångskoslnadsansvar som åvilar delägarna om de förlorar målel eller förorsakar en onödig rättegång lorde vara tillräckligt för all avhålla dem från obefogade processer.

Prop. 1980/81:48 25

Till detta kommer all delägare som saknar befogat intresse att få sin talan     Dödsbodelägares
prövad inte har räll till allmän rättshjälp. Jag anser därför att utredningens     rätt att föra
förslag i denna del inle bör genomföras,                                           talan

Jag förordar alltså att var och en av delägarna får väcka och föra talan som part i egel namn men för boets räkning, om samtliga delägare är parter i målel och boutredningsmannen avslår från all föra lalan. Liksom i de fall då boutredningsman inte finns bör delägare som har väckt talan ha rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av det som har kommit boet fill godo genom rättegången.

Utredningen har inle behandlat frågan om delägarna bör ha räll att väcka och föra talan för boets räkning i fall då en testamentsexekutör är förordnad och denne avstår från att föra lalan för boet, Enligl min mening bör delägarna i denna situation ha en taleräll som motsvarar den då en boutredningsman har förordnals. Även rätten till kostnadsersättning bör vara densamma.

Utredningen har föreslagit att rätten för enskilda dödsbodelägare att föra talan som parter i egel namn men för boets räkning inte skall gälla i fall då de har träffat avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. En sådan rätt skulle enligt utredningen innebära en onödig inskränkning i parternas avtalsfrihet. Om en enskild delägare vill föra talan för boet mot en annan delägare, får han enligl utredningen först säga upp avtalet enligl 24 kap, 3 § ärvdabalken eller vända sig lill domstol och få avtalet upphävt med stöd av 24 kap, 5 § ärvdabalken.

Förslaget har inle kommenterats närmare av remissinstanserna. För egen del finner jag det visserligen vara ett rimligt antagande all dödsbodelägare som avtalar om sammanlevnad i oskiflal bo i allmänhet räknar med all de inle senare skall börja processa mot varandra, Syflel med avtalet kan dock inte i sig antas vara att hindra processer delägarna emellan utan i slällel all uppskjuta avvecklingen av dödsboet. Skulle sedan avtalet har träffats en tvist uppkomma mellan delägarna, finns det anledning för dem att ta ställning lill om deras avtal bör beslå. Om ingen delägare ser något hinder mot att fortsätta sammanlevnaden i del oskiflade boet trots den uppkomna ivisten, kan jag inte finna något skäl till alt avtalet skall behöva sägas upp för att en enskild delägare skall kunna utöva sin talerätt. En sådan lösning skulle tvärtom kunna innebära att den trygghet som avtalet innebär mot ett skifte rycks undan i onödan. Om någon delägare å andra sidan skulle anse all rättegången innebär en sådan väsentlig förändring i förutsättningarna för avtalet att del bör upphöra att gälla, finns möjlighet enligt 24 kap, 5 § ärvdabalken alt begära domstolens förklaring om delta, I fråga om avtal som gäller för en obestämd tid har varje delägare även rätt att med slöd av 24 kap, 3§ ärvdabalken säga upp avtalet med tre månaders uppsägningstid. De möjligheter som sålunda finns anser jag tillräckligt tillgodose de delägare som med anledning av den uppkomna tvisten vill att avtalet inle längre skall beslå.

Jag förordar därför att enskilda delägare skall ha räll all föra lalan som

parter i eget namn men för boets räkning även i fall då delägarna har slutit avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Delägarna bör dock kunna avtala om att en sådan taleräll inte skall få uiövas.

Utredningen har vidare föreslagit alt gällande praxis lagfästs såvitt gäller s.k, efterarvingars rält att enligl 3 kap. 3 § andra stycket ärvdabalken föra talan för egen del om återgång av gåva m.m. Förslaget har i och för sig inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Familjelagssakkunniga har dock framhållit att de ganska snart kommer att föreslå belydande ändringar i reglerna om makes arvsrätt, varvid 3 kap. ärvdabalken kommer all omarbetas helt. Med hänsyn härtill anser jag att man bör avvakta familjelagssakkunnigas förslag och inte nu göra någon ändring i 3 kap. 3 § andra styckei ärvdabalken.

Utredningen har slutligen föreslagit att bestämmelsen i 20 kap. 1 § ärvdabalken om förrättande av bouppteckning kompletteras med en föreskrifl om vem som är behörig att ansöka om förlängning av liden för att förrätta bouppteckning. Under remissbehandlingen har från domstol.shåll påpekats alt de nuvarande bestämmelserna inle har föranlett några tillämpningssvårigheter, varför behovet av en lagreglering kan ifrågasättas. Jag delar denna uppfattning och anser alltså all domstolarna åven i fortsättningen bör kunna la ställning till frågan med hjälp av allmänna principer.

Preskription av rätlen IiU arv och testamente

2.3 Preskription av rätten till arv och testamente

Den gällande lagstiftningen om arv och testamente förutsätter att en arvinge eller testamentstagare tillträder eller gör anspråk på kvarlåtenskapen inom viss tid efter dödsfallet, i annat fall preskriberas hans arvs- eller lestamenlsrätt.

Den allmänna regeln om preskription av rätten att ta arv och testamente finns i 16 kap. 4§ ärvdabalken, som innebär att en arvinge eller testamentstagare skall göra gällande sin rätt inom tio år från dödsfallet eller från den senare tidpunkt då hans rätt inträder. Är några arvingar eller testamentstagare helt eller delvis okända, gäller dock enligl 16 kap. 1-3 §§ ärvdabalken alt domstolen skall låta införa en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar med uppmaning till dem att göra sin rätt gällande inom fem år. Om det föreligger särskilda skäl kan domstolen enligt lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente förlänga denna (id med fem år i sänder, dock sammanlagt högst femton år. Vissa bestämmelser om kungörelseförfarandet finns i kungörelsen (1959:321) med närmare bestämmelser om kungörande, varom i 16 kap. 1, 2 och 3 §§ ärvdabalken stadgas.

Enligt utredningens förslag skall den allmänna preskriptionstiden förkortas från tio lill fem år. Utredningen föreslår vidare alt de särskilda preskriplionsbestämmelsernai 16 kap. 1 - 3 §§ ärvdabalken upphävs, liksom

de anslutande författningarna om förlängning av preskriptionstiden och om Preskription av
kungörelseförfarandet enligl de nämnda bestämmelserna, rätten tUl arv

För att de förordade preskriptionsreglerna inte skall medföra rättsförluster och testamente för vissa kategorier arvtagare föreslår utredningen all ivå nya bestämmelser införs i 16 kap, 7 resp, 8 § ärvdabalken. Enligt den ena bestämmelsen skall en bortovarande arvtagare få göra anspråk på kvarlåtenskapen även efter preskriptionstidens utgång, om övriga arvtagare som redan har lillträtl arvet kände lill all del fanns andra arvtagare. Den andra bestämmelsen innebär all en sekundärarvinge, dvs, den som har blivit arvsberätligad på grund av alt en tidigare arvtagares räll har preskriberats, skall få tillgodoräkna sig en egen preskriptionstid. Denna tidsfrist skall utgöra ett år från den lidpunkt då den tidigare arvtagarens räll preskriberades.

Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i denna del har godtagit utredningens förslag. Förslagel avstyrks dock av Göta hovrätt och domstolsverket, som bl. a, anser all del inte finns anledning all minska de redan nu korta preskriptionstiderna.

De arvtagare som har bevakat sin rätt till arv eller testamente efter den döde har givetvis ett slarkl intresse av att preskriptionstiden blir så kort som möjligl. Så länge preskriptionstiden löper är ju rättsläget oklart för dem. Frågan är emellertid om delta intresse är så angelägel all del bör få medföra en försämring för sådana arvtagare som får kännedom om dödsfallet först flera år senare. Det kan visserligen hävdas all den arvtagare som har så liten kontakt ined den avlidne all han inte inom de närmaste åren får kännedom om dödsfallet får finna sig i all hans anspråk på arv eller testamente preskriberas, Å andra sidan kan det länkas fall då en arvlåtare och en arvtagare har haft en samhörighet irois all de inte har stått i regelbunden kontakt med varandra. Som exempel kan nämnas den situationen att arvtagaren har varit bosatt utomlands och arvlåtaren här i landet. Skälet till att en arvtagare inle får kännedom om dödsfallet kan också vara att de andra arvlagarna har medvetet underlåtit all underrätta honom om dödsfallet.

Det bör vidare beaktas att redan de nuvarande preskriptionstiderna är ganska korta i jämförelse med de tider som gäller i övriga länder i Västeuropa, Med hänsyn bl,a, fill den nuvarande invandringen till vårt land kan det vara olämpligt alt tillskapa regler som i allt för stor utsträckning avviker från vad som gäller i dessa länder. En förkortning av preskriptionstiderna skulle även medföra att man bryter den rättslikhet som gäller f,n, mellan de nordiska länderna.

Av dessa skäl anser jag att man inle nu bör förkorta de gällande preskriptionstiderna. Det finns då inle heller anledning alt genomföra de övriga förslag som utredningen har lagt fram i denna del. Jag kan alltså inle tillstyrka alt de nuvarande preskriptionsreglerna ändras i någol avseende.

Prop. 1980/81:48 28

2.4 Dödförklaring Dödförklaring

Om någon är borta och viss tid har förflutit sedan han veterligen senasi var vid liv, kan enligl 25 kap, I § ärvdabalken ansökan göras hos domstol om all han skall förklaras död, I allmänhet krävs att minst tio år har förflutit. Om den som har försvunnit är över 75 år vid ansökningstillfället, får ansökan dock göras sedan fem år har förflutit. Var den försvunne i livsfara vid försvinnandet, får ansökan göras efter tre år, I rättspraxis har ganska stränga krav ställts på bevisningen om att livsfara förelåg (se NJA 1977 s, 118 och 1980 s, 44).

I direktiven för utredningen ifrågasattes om inte de angivna tiderna för dödförklaring var onödigt långa. Utredningen har därför diskuterat om de bör förkortas. Enligt utredningen bör emellertid huvudregeln fortfarande vara tio år eller, om den försvunne var över 75 år, fem år, Däremol föreslår utredningen alt treårstiden för fall då den försvunne var i livsfara förkortas till ett år. Utredningen anser vidare alt det för dödförklaring i delta fall bör räcka att del görs sannolikt att den försvunne var i livsfara.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit att huvudregeln för dödförklaring åven i fortsättningen skall vara alt det efler försvinnandet har förflutit tio år eller, om den försvunne var över 75 år, fem år. Endast Sveriges advokatsamfund har en annan uppfattning. Enligt samfundet torde det med de kommunikationer vi har i dag vara utomordentligt ovanligt att någon försvinner och inte hör av sig inom rimlig tid, för såvitt han inle har försvunnit för gott. Samfundet föreslår därför all lidsfristen sänks till fem år för normalfallet och till tre år för fall då den försvunne har uppnått 75 års ålder.

Remissinstanserna tillstyrker vidare allmänt att liden för dödförklaring i fall då den försvunne var i livsfara förkortas till ett år, Däremol anser några remissinstanser att del nuvarande kravet på full bevisning i dessa fall inte bör mjukas upp och ersättas av en sannolikhetsbedömning.

För egen del vill jag till en början framhålla alt en dödförklaring enligl svensk rätt medför alla de rättsverkningar i personligt och ekonomiskt hänseende som inträder när någon har dött. Della gör att en dödförklaring bör få meddelas endast om myckel starka skäl talar för att den försvunne verkligen är död. Långa tidsfrister minskar givetvis risken för en oriklig dödförklaring. Även om det numera finns stora möjligheter att kommunicera med närslående t.o.m. från de avlägsnaste orter, kan frånvaron av livstecken inte utan vidare anses ge fog för att ett dödsfall har inträffat. Med hänsyn till detta och då huvudregeln för dödförklaring i flertalet västeuropeiska länder, bl.a. de andra nordiska länderna, är att det skall ha förflutit tio år eller, om den försvunne var över 75 år, fem år från försvinnandet, är jag inte beredd att föreslå att de motsvarande tider som f.n. gäller i Sverige förkortas.

Är det utrett att den försvunne var i livsfara när han försvann, minskar

Prop. 1980/81:48 29

emellertid betänkligheterna mol alt han förklaras död redan när en ganska Dödförklaring kort tid har förflutit efler försvinnandet. Liksom i bl.a. Danmark och Norge bör det i detla fall vara tillräckligt med en etlårstid.

En etlårstid måste däremol anses för kort när del inle är utrett utan bara sannolikt ati den försvunne var i livsfara vid försvinnandet. Å andra sidan synes den nuvarande huvudregeln om tio resp, fem år för lång i sådana fall då omständigheterna tyder på all den försvunne var i livsfara men full bevisning om detla inte går att åstadkomma. En uppmjukning av del nuvarande ganska stränga beviskravet kan enligt min mening försvaras, om tiden sålts till tre år. Jag förordar därför en Ireårslid för sådana fall då del visserligen inte är utrett men ändå kan antas att den försvunne var i livsfara vid försvinnandet.

Om det sedan ansökan om dödförklaring har gjorts hos en domstol inle blir klarlagt att den som är borta har avlidit, skall domstolen enligt 25 kap, 4 S ärvdabalken utfärda kungörelse om ansökningen med kallelse på den bortovarande att anmäla sig hos domstolen inom viss lid, I kungörelsen skall även var och en som kan lämna upplysningar i ärendel anmanas att göra del hos domstolen. Kungörelsen skall genom domstolens försorg föras in i Post- . och Inrikes Tidningar och ortstidning, Enligl 4§ lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m,m, (kungörandelagen) bör kungörandet göras också i annan form (s, k, stödjande kungörande), om syftet med tillkännagivandel därigenom främjas och koslnaderna för delta inte blir oförsvarligt höga.

Enligt utredningen bör domstolen ges möjlighet all föra in kungörelsen även i utländska tidningar, framför allt när del är fråga om dödförklaring av en utländsk medborgare. Utredningen anser att det är tveksamt om domstolarna med stöd av enbart de nämnda bestämmelserna om stödjande kungörande skulle överväga all använda sig av förfarandet med kungörelse i utländska tidningar. Utredningen föreslår därför en uttrycklig bestämmelse i 25 kap, 4 § ärvdabalken om att kungörelsen kan införas också i sådana tidningar.

Under remissbehandlingen har domstolsverket avstyrkt delta förslag, medan hovrätten för Övre Norrland har ifrågasatt om den föreslagna bestämmelsen behövs. Övriga remissinstanser har inte kommenterat förslaget i denna del.

För egen del vill jag erinra om att det i prop, 1976/77:63 med förslag till kungörandelag har framhållits att bestämmelserna om stödjande kungörande har stor betydelse för att kungörandet skall bli effektivt och att ell sådant kungörande inte bör underlåtas ulan starka skål. Vidare har nämnden för samhällsinformation, som enligt 5 § kungörandelagen meddelar allmänna råd för tillämpningen av lagen, understrukit vikten av att myndigheterna överväger stödjande kungörande och påpekat alt, om målgruppen finns utomlands, detta regelmässigt är ett starkt skäl alt använda sig av ett sådant kungörande, Lex, i en tidning som har spridning i det landet.

Med hänsyn till delta kan jag inte se att det finns något behov av all föra in

en särskild bestämmelse i 25 kap, 4 § ärvdabalken om all kungörelse kan ske även i utländska tidningar. Jag tillstyrker därför inte utredningens förslag på denna punkt,

2.5. Allmänna arvsfondens rätt att avstå egendom

Om den som avlider saknar arvsberätligad make eller släkting, tillfaller arvet allmänna arvsfonden (5 kap, 1 § ärvdabalken). Egendom kan tillföras arvsfonden även genom gåva och testamente. Bestämmelser om fonden finns i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden.

Fondens egendom skall förvaltas av kammarkollegiet som en särskild fond för all främja vård och fostran av barn och ungdom saml omsorg om handikappade (1 §), En tiondel av de medel som flyter in under ell räkenskapsår skall läggas lill fonden, medan ålerslående nio tiondelar samt avkastningen på kapitalet skall vara tillgångliga för utdelning. Beslut om understöd ur fonden meddelas av regeringen. Understöd får inle ges för åtgärder som det åligger stat eller kommun att bekosta (2 §),

Kammarkollegiet får på fondens vägnar godkänna testamente till annan än fonden om det inle föreligger anledning till klander. Kan leslainenlel antas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, får godkännande ske även om klanderanledning föreligger eller bevakning inte har ägt rum (4 §), Arv som tillfallit fonden kan avstås helt eller delvis till annan, om det med hänsyn till arvlåtarens uttalanden eller andra särskilda omständigheter kan antas överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall kan arv avstås till arvlåtarens släkting eller annan person som har stått arvlåtaren nära. om del kan anses billigt. Beslut om arvsavstående fattas av regeringen eller, efter dess bemyndigande, av kammarkollegiet. I vissa fall krävs riksdagens medverkan (5 §).

Egendom som har tillfallit fonden och som inle har avslålls skall säljas. Enligl förordningen (1971:727) om försäljning av staten tillhörig fast egendom m.m. skall den säljande myndigheten se lill att köpeskillingen blir den högsta möjliga och att den i varje fall inle understiger egendomens saluvärde, om inle annat särskilt föreskrivs. Lös egendoin skall säljas på offentlig auktion av den gode man som enligt 7 § arvsfondslagen har förordnats av tingsrätten all vid boutredningen företräda fonden (8 § arvsfondslagen). Särskilda regler gäller beträffande tomträtt och fordringar.

Enligt utredningen är de nu gällande bestämmelserna om avstående och om försäljning av fondens egendom lill nackdel för sådan egendom som är intressant från kulturhistoriska synpunkter eller från natur- eller kulturvårds-synpunkt. Bestämmelserna medför all sådan egendom i vissa fall inle kan bevaras. Utredningen föreslår därför alt arv som avser egendom som är värdefull från kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvårds-synpunkt skall få avslås lill någon som har särskilda förulsätlningar all la hand om egendomen på ett lämpligt säll.

Allmänna arvsfondens rätt att avstå egendom

Prop. 1980/81:48 31

Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i denna del har tillstyrkt Polisens skyldighel utredningens förslag eller lämnat det ulan erinran. Kammarkollegiet, som «" '« /"""/ om anser alt förslaget i realiteten medför en utvidgning av fondens ändamål, avlidnas egendom föreslår all del i 1 § i arvsfondslagen skall anges att fonden också har lill uppgift att på det sättet främja kulturhistoriska intressen sann vård av natur och kultur och alt fonden kan avstå egendom som är värdefull från kulturhistorisk synpunkt etc. Vidare anser kollegiet all avstående av egendom bör kunna ske endast lill förmån för juridisk person.

Jag delar utredningens uppfattning all gällande bestämmelser kan innebära nackdelar för egendom som är värdefull från kulturhistoriska synpunkter eller med hänsyn till natur- eller kulturvård. De begränsade möjligheterna till avstående av fondens egendom i förening med bestämmelserna all försäljning av fast egendom skall ske lill högsta möjliga pris skulle sålunda kunna innebära en risk för att egendom som är intressant från 1, ex, kulturhistorisk synpunkt inle kan bevaras. Det finns således skäl som talar för att utredningens förslag genomförs.

Det bör dock beaktas att det är en väsentlig skillnad mellan de möjligheter som allmänna arvsfonden f. n, har all avslå egendom och den ordning som föreslås av utredningen. De nuvarande bestämmelserna förutsätter att det föreligger en personlig anknytning mellan arvlåtaren och den som egendomen avstås till, medan utredningens förslag innebär alt arvsfonden skall kunna avslå egendom även för alt tillgodose vissa allmänna intressen. En sådan utvidgning väcker frågan om inte avstående bör få ske även för andra ändamål (jfr LU 1979/80:17), Det kan nämnas att tanken all arvsfonden skulle kunna avstå bl, a, kulturhistoriskt intressant egendom behandlades år 1969 i samband med en ändring i arvsfondslagen. Tanken avvisades emellertid då med hånsyn till de principiella betänkligheter som förelåg mot alt utvidga arvsfondens ändamål för vissa speciella situationer (se prop. 1969:83 s. 47).

Härtill kommer att det i detta ärende inte har dokumenterats vilket praktiskt behov som kan finnas av en sådan möjlighet till avstående som utredningen har föreslagit. Enligt min mening bör denna fråga och de övriga spörsmål som gäller en eventuell utvidgning av fondens möjligheter alt avstå egendom utredas ytterligare innan slutlig ställning las lill utredningens förslag.

Med hänsyn till del sagda kan jag inle förorda alt utredningens förslag genomförs nu. ulan frågan får tas upp senare i lämpligt sammanhang.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för budgeldepariementet,

2.6 Polisens skyldighet att ta hand om avlidnas egendom

Till dess att en avlidens egendom har kommit under förvaltning av samtliga
dödsbodelägare eller av boutredningsman eller teslamenlsexekulor skall .

egendomen enligl 18 kap, 2 § första stycket ärvdabalken i regel vårdas av

delägare som sammanbodde med den döde eller annars kan la vård om egendomen. Finns del inle någon som sålunda lar vård om egendomen, skall enligl 18 kap, 2 § andra stycket ärvdabalken husfolk, husvärd eller annan som är närmast därtill la hand om egendomen. Också polismyndighet har en sådan skyldighel, om dess biträde begärs eller annars behövs. Den som har tagit hand om egendomen kan välja mellan att själv tillkalla delägare och alt göra anmälan lill socialnämnden, I det senare fallet är socialnämnden skyldig att fullgöra den provisoriska förvaltning som normalt ankommer på dödsbodelägarna.

Om den döde saknade hemvist här i landet, gäller särskilda regler enligt 2 kap, 3§ lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Har den dödes egendom inte avträtts tiil förvaltning av boutredningsman, skall den som vårdar egendomen göra anmälan till polismyndigheten. Då anmälan sker eller förhållandel annars blir känt skall polismyndigheten ta vård om egendomen, om del behövs. Om egendomen är av ringa värde och består huvudsakligen av kontanter och lösöre för personligt bruk får polismyndigheten, sedan begravningskostnader m,m, har betalts, under vissa förulsätlningar lämna egendomen till anhörig till den döde eller konsul för hans hemland, I annat fall skall polismyndigheten göra anmälan till domstol, som har alt förordna boutredningsman.

Polisutredningen har i betänkandet (SOU 1979:6) Polisen tagit upp vissa speciella uppgifler som f, n, åvilar polismyndigheterna, bl,a, polisens skyldighet att ta vård om avlidnas egendom. Utredningen framhåller att det redan av de allmänna bestämmelserna om polisens verksamhei följer alt polisen i delta fall, liksom i andra sammanhang, är skyldig att ge allmänheten upplysningar och hjälp. Bestämmelsen i 18 kap, 2 § andra styckei ärvdabalken om polisens medverkan vid dödsfall leder emellertid enligt utredningen lill alt polisen belastas med att ta emot anmälningar och utföra uppgifter som sakligt sett bör ankomma på en socialnämnd. Denna bestämmelse bör därför ändras så att vad som sågs där om polismyndighetens uppgifter utgår. Enligt utredningen finns del inle heller någol sakligt skäl för att polisen, när den avlidne hade hemvist utomlands, skall behöva vidta åtgärder av rent social karaktär, Lex, all ombesörja begravning. Dessa åtgärder bör i stället ankomma på socialnämnden. Utredningen förordar därför att 2 kap, 3 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo ändras så att vad som sägs där om polismyndigheten i stället kommer all gälla socialnämnden.

Polisutredningens betänkande har remissbehandlats. Därvid har praktiskt laget alla remissinstanser fillstyrkt att polisen befrias från sin skyldighel att ta hand om avlidna personers egendom och all denna uppgift i fortsättningen läggs enbart på socialnämnden. Jag har samma uppfattning och förordar all 18 kap, 2 § andra slyckel ärvdabalken och 2 kap, 3 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo ändras i enlighet med detta.

PoUsens skyldighet att ta hand om avlidnas egendom

Prop. 1980/81:48 33

2.7 Ikraftträdande m. m. Ikraftträdande

T I.,,.., . . . m. m.

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1981. När det

gäller reglerna om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder bör dock de

äldre bestämmelserna fortfarande lillämpas, om den döde har avlidit före

ikraftträdandet. Vidare bör i fråga om dödförklaring gälla att äldre

bestämmelser skall tillämpas, om ansökan om dödförklaring har gjorts före

ikraftträdandet.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i ärvdabalken,

2. lag om ändring i giftermålsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

18 kap. la§i

När särskild dödsboförvaltning inle har anordnats enligt 19 kap. får enskilda delägare i mål som rör boet väcka och föra talan som parter i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet.

Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna läcks av det som har kommU boet till godo genom rättegången.

Första stycket. Bestämmelsen, som är ny men som står i överensstämmelse med gällande rättspraxis, utgör ett undantag från den allmänna regeln i 18 kap. 1 § om att ett dödsbo, när särskild dödsboförvaltning inte har anordnats enligt 19 kap., företräds av delägarna gemensamt. Enligt den nya bestämmelsen får åven en eller flera enskilda delägare företräda boet i vissa fall. Denna rätt gäller i mål som rör boet. I andra sammanhang än i rättegång gäller huvudregeln om dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning. Att målel skall röra boet innebär vidare att det måsle föreligga en tvist mellan boet som sådant och någon annan. Enbart stridigheter mellan delägarna inbördes om hur förvaltningen lämpligen skall uiövas ulgör inle en sådan tvist. Den kan inte prövas av domstol, utan delägarna får i ett sådant fall liksom f. n. överlämna avgörandet till en särskilt förordnad boutredningsman. ' I propositionsförslaget har tagits in ett nytt tredje stycke,

3 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

Prop. 1980/81:48 34

Rätlen för enskilda dödsbodelägare att företräda boet i rättegång gäller IS kap I n § ärvda-endasl när delägarna för talan som kärande. Delta framgår av kravet på att balken (ÄB) de skall "väcka och föra lalan". Enskilda delägare kan däremot inte företräda boel på svarandesidan. En utomstående som vill utverka ett rättskraftigt avgörande mot boet måste alltså även i fortsättningen stämma in boet som sådant, varvid det företräds av delägarna gemensamt. Även en delägare som för lalan mot boet för egen del får stämma in boet som sådant, Boel företräds då av de övriga delägarna.

Rent tekniskt har de enskilda delägarnas talesråtl utformats som en rält att föra lalan som parter i eget namn men för boets räkning. Del innebär alt avgörandet i målet får rättskraft mot boel men att delägarna för talan på egel kostnadsansvar. Enligl andra stycket kan de dock i vissa fall få ersättning av boel för sina koslnader.

En förutsättning för de enskilda delägarnas talerätt är all samtliga delägare är parter i målet. Ell exempel är att tre av fyra delägare väcker talan mot den fjärde om att denne skall utge viss egendom lill boel. Om en av de tre delägarna vill förhålla sig neutral och alltså stå utanför rättegången, har de andra delägarna taleräll endast om deras talan riktas också mol denne, alltså med yrkande alt också han skall utge den omtvistade egendomen.

De enskilda delägarnas talerätl är emellerfid inle begränsad lill fall då enbart delägarna i dödsboet är parter i målet. Något hinder finns inle mot alt en enskild delägare för lalan inte bara mot de andra delägarna ulan också mot någon utomstående som är inblandad i ivisten, I del tidigare nämnda exemplet kan de tre delägare som vill väcka talan mol den fjärde alltså stämma in även t, ex, dennes make om del finns anledning till det. Däremot medger inte bestämmelsen all enbart utomstående stäms in. Beträffande en sådan talan gäller huvudregeln i 18 kap. 1 §, dvs. lalan får föras endast av samtliga delägare i boets namn.

När flera delägare för lalan för boets räkning med stöd av förevarande bestämmelse gäller 14 kap. 8 § andra slyckel rättegångsbalken, dvs. endast en dom kan ges för dem alla. Del innebär att en handling som en av dem företar i rättegången gäller även till förmån för de andra delägarna. Om en av delägarna överklagar domen gäller det alltså också för de andra.

För det fall att dödsboet är försatt i konkurs gäller enligl 20 § konkurslagen alt boet företräds uteslutande av konkursförvallaren. Enskilda dödsbodelägare kan alltså inle i ett sådant fall väcka och föra talan för boets räkning med stöd av förevarande bestämmelse. Om de ändå gör del torde domstolen dock böra bereda konkursboet genom konkursförvallaren tillfälle att överta deras lalan innan den avvisas (jfr NJA 1978 s, 347), Har de väckt talan redan innan dödsboet försattes i konkurs, torde 22 § konkurslagen kunna tillämpas analogt. Det innebär alt konkursboet kan överta delägarnas talan men all, om del inle sker, delägarna kan fortsätta rättegången utan all den egendom som tvisten gäller anses tillhöra konkursboet.

Andra styckei. Som tidigare har nämnts för enskilda delägare lalan enligt

Prop. 1980/81:48 35

första slyckel på egel kostnadsansvar. Förlorar de målet får de alltså slå för 18 kap 2 § ÄB

både sina egna och motpartens rättegångskostnader. Om de däremot vinner

målet, har de i regel rätt lill ersättning av motparten för sina koslnader. I vissa

fall måste de dock även då slå för sina egna kostnader (se 18 kap. 2-4 och 6 §§

rättegångsbalken). I så fall, liksom när motparten inle kan betala deras

kostnader, kan de enligt förevarande bestämmelse få kostnaderna ersatta av

dödsboet, i den mån dessa täcks av det som har kommit boet till godo genom

rättegången. En motsvarande bestämmelse gäller enligt 19 kap. 19 § första

stycket ärvdabalken vid klander av boutredningsmans förvaltning.

2§

Till dess att egendomen har tagits om hand av samfiiga dödsbodelägare eller av den som / annat faU har att förvalta boet, skall egendomen, om den ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare som sammanbodde med den avlidne eller annars kan ta hand om egendomen. Den som har tagit hand om egendomen skaU genast underrätta övriga delägare om dödsfallet och, om det behövs god man för någon delägare, göra anmälan hos rätten enligt 18 kap. föräldrabalken. Vad som har sagts om delägare gäller också efterlevande make som inte år delägare.

Finns det inte någon som sålunda tar hand om den dödes egendom, skall medlem av hushållet som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är närmast //// det ta hand om egendomen saml tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet lill socialnämnden. Då anmälan skett eller förhållandet på annat sätt blir känt, skall socialnämnden, om det behövs, göra vad som enligl första stycket åligger delägare. För kostnaderna med anledning av detta har kommunen rätt lill ersättning av boel.

Första stycket. Bestämmelserna har endast justerats rent språkligt.

Andra stycket. Bestämmelserna har ändrats så att den skyldighet som polisen L n. har att ta hand om avlidna personers egendom i fortsättningen läggs enbart på socialnämnden. Ändringen har sin grund i ett förslag av polisutredningen i betänkandet (SOU 1979:6) Polisen. Som har framhållits under remissbehandlingen av detla belänkande (se prop, 1980/81:13 s, 204) kan polisen dock bli skyldig all i ett inledande skede ta hand om en avlidens egendom, så länge det inte finns en utbyggd socialjour i alla kommuner. Av bestämmelserna i polisinstruktionen (1972:511) om polisens skyldighet all lämna allmänheten hjälp följer vidare att polisen även i fortsättningen måste ta hand om en avlidens egendom, om del behövs för all förhindra att egendomen skingras genom brott eller på ell annat obehörigt sätt.

Bestämmelserna har vidare ändrats på så sätt alt socialnämnden är skyldig att la hand om den dödes egendom inle bara, som f. n., när anmälan om dödsfallet har gjorts lill nämnden utan också när nämnden på annat sätt har fått kännedom om att dess ingripande är nödvändigt.

Prop. 1980/81:48 36

19 kap. 19 kap 12 a § ÄB

12 a §1

När dödsboet förvaltas av boutredningsman får var och en av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan som part I eget namn men för boets räkning, om även övriga delägare är parter i målet och boutredningsmannen avslår från att föra boets talan.

Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målel, i den mån kostnaderna täcks av del som har komtnit boet till godo genom rättegången.

Första stycket. Bestämmelsen är ny men motsvarar gällande rättspraxis. Den innebär att delägarna i ett dödsbo under vissa förutsättningar kan företråda boet i rättegång trols alt boet förvaltas av boutredningsman. Den ulgör alltså ett undantag från huvudregeln i 19 kap. 12 § om all del i ett sådant fall är boutredningsmannen som ensam företräder boet.

På samma sätt som gäller enligt den nya bestämmelsen i 18 kap, 1 a § får dödsbodelägarna företräda boet endast i mål som rör boel. Når del inle råder tvist mellan boel som sådant och någon annan utövas dödsboförvaltningen även i fortsättningen av boutredningsmannen ensam. Delägarna har vidare endast rält att företräda boet som kärande, däremol inte som svarande.

Beträffande innebörden av att delägarna för talan som parter i eget namn men för boets räkning kan hänvisas till specialmotiveringen till 18 kap, la§.

En förutsättning för delägarnas talerätt är, liksom enligt 18 kap. 1 a § första stycket, att samtliga delägare är parter i målet. Något hinder finns inte mot att utöver samtliga delägare också utomstående är parter i målet på kärande- eller svarandesidan. Till skillnad från vad som gäller enligt 18 kap, 1 a § första styckei kan talan föras av samtliga delägare mol en eller flera utomstående.

Ytterligare en förutsättning för delägarnas talerätt är all boutredningsmannen avstår från all föra boets talan. Det saknar belydelse vilken orsaken till avståendet är. Vanligen torde boutredningsmannen ha bedömt utsikterna till framgång som så små att han inte vill föra boets talan. Det kan vidare tänkas att motpartens ekonomi är så svag att del enligt boutredningsmannens mening inte lönar sig att föra lalan mot honom. Boutredningsmannen kan även av andra skäl anse all en lalan är mindre meningsfull, särskilt med hänsyn till den fidsutdräkt som den kan medföra. Slutligen kan del finnas anledning för boutredningsmannen all låta delägarna föra talan för boets räkning når frågan aktualiseras efter det att han i övrigl har slutfört sitt uppdrag men innan han har blivit entledigad enligt 19 kap. 15 § fjärde stycket.

Att boutredningsmannen avstår från all föra boets talan är en processförutsättning som skall beaktas av domstolen självmant. När enskilda delägare för lalan för boets räkning skall domstolen alltså kontrollera om boet förvaltas av boutredningsman och. om så är fallet, undersöka om han avstår ' Första stycket har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget.

Prop. 1980/81:48 37

från att föra denna talan. Ett avstående bör i regel göras skriftligen. Del är 19 kap 12 a § AB givetvis bäst om delägarna ger in meddelandet om avstående redan i samband med stämningsansökningen tillsammans med uppgifler om boutredningsmannens förordnande.

Domstolen bör i allmänhet kunna godta ett påstående av delägarna om att boet inte förvaltas av boutredningsman. Skulle del senare visa sig att en boutredningsman var förordnad när delägarna väckte sin lalan, bör domstolen innan frågan om avvisning prövas undersöka om boutredningsmannen avslår från alt föra denna lalan.

Har målel avgjorts trots att boet förvallas av en boutredningsman som inle har avstått från att föra boets lalan, lorde dödsboet genom boutredningsmannen ha möjlighel alt anföra domvillobesvår.

Om en talan från början har väckts av boutredningsmannen men denne därefter vill återkalla eller lägga ned sin lalan, bör enskilda delägare enligl grunderna för den nya bestämmelsen kunna överta denna talan och fullfölja den som parter i eget namn men för boets räkning, under förutsättning att samtliga delägare är parter i målet, 1 rällegångskoslnadshänseende synes grunderna för 18 kap, 10 § rättegångsbalken böra lillämpas (jfr prop, 1975:6 s, 257),

Om boutredningsmannan å andra sidan från början avstår från all föra boets lalan bör han när som helst kunna överta en lalan som har väckts av enskilda delägare, om han ändrar sig och vill processa för boet (jfr prop, 1975:6 s, 257), Han bör f, ö, på motsvarande sätt ha rätt att överta en talan som någon enskild delägare kan ha väckt med stöd av 18 kap, 1 a § innan boutredningsmannen förordnades. Om boutredningsmannen i dessa fall övertar en lalan som har väckts av enskilda delägare för boets räkning, kan dessa inte längre stå kvar som parter i målet. Också vid ett sådant övertagande synes grunderna för 18 kap, 10 § rättegångsbalken böra tillämpas i fråga om fördelningen av delägarnas och boets ansvar för rättegångskostnaderna i målet.

Oavsett om boutredningsmannen har övertagit en lalan som har väckts av enskilda delägare eller dessa alltjämt för talan för boets räkning kan boutredningsmannen när som hell ingå en förlikning med motparten om det som Ivisten gäller. Boutredningsmannen har inte behörighet all ingå förlikning beträffande de enskilda delägarnas rättegångskostnader. Givelvis bör han emellertid la hänsyn även lill dessa koslnader när han träffar förlikningen, I fråga om förhållandel mellan delägarna och motparten i rättegångskostnadshänseende blir bestämmelsen i 18 kap, 5 § tredje slyckel rättegångsbalken lillämplig (jfr prop, 1975:6 s, 257), Av grunderna för andra stycket i förevarande paragraf lorde vidare följa att delägarna har rätt till ersättning av dödsboet för sina kostnader i målet, i den mån dessa läcks av det som har kommit boet till godo genom förlikningen.

Andra styckei. Bestämmelsen motsvarar den som har tagits in i 18 kap, 1 a § andra styckei.

Prop. 1980/81:48 38

20 a §1 19 kap 20 a a ÄB

21 kap 1 § ÄB När dödsboet förvaUas av teslamenlsexekulor med behörighet att företräda

boel i rättegång får var och en av delägarna i mål som rör boel väcka och föra

lalan som part i eget namn men för boets räkning, om även övriga delägare är

parter i målet och leslamenlsexekutorn avstår från att föra boets lalan.

Delägare som har väckt talan har räll till ersättning av dödsboet för

kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av del som har kommit boet

till godo genom rättegången.

Första styckei. Bestämmelsen, som är ny, innebär att dödsbodelägarna i princip har samma rätt att väcka och föra talan för boets räkning när boet förvaltas av en testamentsexekutör som när det förvallas av en boutredningsman. Till skillnad från vad som är fallet med en boutredningsman kan emellertid en teslamenlsexekutors behörighet alt företräda boet i rättegång ha inskränkts i det testamente genom vilket han har förordnals, I samma mån har delägarna inle någon lalerält enligt denna bestämmelse. Deras talerätl regleras i denna situafion i 18 kap. 1 a §.

En annan skillnad mellan en boutredningsmans och en testamentsexekutörs behörighet att företräda boet är att testamentsexekutorn gör det endast i förening med den avlidnes make så länge denne är delägare i denna egenskap. Vid tillämpningen av förevarande bestämmelse krävs dock inte att också den efterlevande maken avstår från att föra boets talan. I stället är del en förutsättning för enskilda delägares lalerält att samtliga delägare, däribland den efterlevande maken, är parter i målet.

Andra slyckel. Bestämmelsen motsvarar dem som har tagits in i 18 kap. 1 a § andra stycket och 19 kap. 12 a § andra stycket.

21 kap.

1 §

Innan en månad har förflutit efler det att bouppteckning förrättades eller, om höet förvaltas av boutredningsman, uppgörelse /lor träffats med samtiiga borgenärer om betalningen av skulderna får en skuld betalas endast om del med fog kan antas att betalningen inte är tiU skada för borgenärerna.

Paragrafen överensstämmer i sak med de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 8 §. De ändringar som har gjorts är i huvudsak av språklig art.

F. n. gäller enligl 21 kap. 11 § alt delägare som betalar en skuld i strid med 21 kap. 8 § blir personligen betalningsansvariga för sådana skulder som var kända för dem vid en därefter förrättad bouppteckning. I vissa lindrigare fall föreligger dock endast skadeståndsskyldighet. I och med alt 21 kap, 11 § nu upphävs handlar delägarna i fortsättningen endast under del allmänna skadeståndsansvar som gäller enligt 18 kap, 6 §,

Liksom f. n, kan en boutredningsman eller en teslamenlsexekulor som

1 Första stycket har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget

Prop. 1980/81:48 39

betalar en skuld i strid med de angivna bestämmelserna bli skyldig att betala 21 kap 2-4 §§ ÄB skadestånd enligl 19 kap, 18 resp, 20 §,

Sedan en månad har förflutit efter del all bouppteckning förrättades får borgenärerna kräva säkerhet för sådana skulder efler den döde vilka inle har förfaUit till betalning och för vilka det inte redan finns tillräcklig säkerhet. Ställs ej säkerhet inom tre månader,/År dödsboet inte längre tillgodoräkna sig någon förfallolid.

Paragrafen överensstämmer i sak med de nuvarande bestämmelserna i 21 kap, 9§,

3 §

Finns del flera delägare i dödsboet eller är allmänna arvsfonden ensam delägare,/fl/- en skuld som inte förfaller till betalning inom sex månader sågas upp hos borgenären lill betalning sex månader efter uppsägningen. Om borgenären till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast egendom eller tomträtt eller har inteckning och han inom tre månader efter uppsägningen meddelar all han vill hålla sig endast lill säkerheten, är han dock Inte skyldig att ta emot betalning före förfallodagen.

Paragrafen överensstämmer i sak med de nuvarande bestämmelserna i 21 kap, 10 §.

4§'

Sker bodelning eller arvskifte innan den dödes och boets andra skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild värd, skall bodelningen eller skiftet gå åter.

Är skulderna inle större än all de kan betalas av den dödes tillgångar och, om han var gift, vad som av den andra makens egendom skulle ha belöpt på hans lott för det fall att skulderna hade beaktats vid bodelningen, skall återgången begränsas till vad som behövs för att skulderna och kostnaderna för boets förvaUning skaU kunna betalas. Vad som sålunda behövs skall utges av delägarna i förhållande lill vad var och en av dem har fåll för mycket vid bodelningen eller arvskiftet, / övrigl skall bodelningen eller skiftet beslå.

Uppkommer brist hos någon delägare, skall de övriga delägarna täcka brislen med vad de har fåll vid bodelningen eller skiftet. Vad som behövs för att brislen skaU kunna täckas skall uiges av delägarna i förhållande tiU vad var och en av dem sålunda har fått.

Paragrafen har sin motsvarighet i de nuvarande bestämmelserna i 21 kap, 5 §, Til) skillnad från dem tillämpas dock de nya reglerna även när dödsboet inte har aviräits till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. Delägarna har vidare i fortsättningen inle något personligt ansvar för den dödes och boets andra skulder vid sidan av den återgångspåföljd som regleras ' Tredje stycket har ändrats i propositionsförslaget.

Prop. 1980/81:48 40

i förevarande paragraf. Däremot är delägarna liksom hittills också under- 21 kap 4 § ÄB kastade det allmänna skadeståndsansvar som gäller enligt 18 kap, 6 §,

Återgångsreglerna i förevarande paragraf aktualiseras endast om inle delägarna kommer överens om att betala de aktuella skulderna av egna medel. Vid mindre skulder torde det normala vara att de betalas på detta sätt. Kan delägarna inle enas, åligger det boet att se till att bodelningen eller arvskiftet går åter.

Om boet inte förvaltas av boutredningsman får delägarna själva verkställa återgången. Om någon av delägarna vägrar all medverka, kan de andra tvingas att i sista hand föra lalan vid domstol för alt få honom att lämna tillbaka egendom till boet. Förhåller de sig passiva, kan borgenären enligt 19 kap. 1 § ansöka hos domstolen att en boutredningsman förordnas. Även var och en av dödsbodelägarna kan göra en sådan ansökan för att undvika skyldigheten all svara för återgången. Om en boutredningsman förordnas blir del sedan hans sak all för boets räkning föra talan mot den eller de dödsbodelägare som inte godvilligt lämnar tillbaka egendom till boel.

De principer för en återgång som anges i förevarande paragraf bör kunna lillämpas även i sådana fall då någon bodelning eller något arvskifte inte har skett därför att boet består av en enda delägare. Däremol blir paragrafen inle lillämplig när boets egendom har skiftats hell formlöst mellan flera delägare. Som har sagts i den allmänna mofiveringen är delägarna i ett sådant fall skyldiga att på begäran av boel återställa all den egendoin som de har mottagit, oavsett om det finns skulder i boet eller inte.

Första stycket. I likhet med vad som gäller f, n, enligl 21 kap, 5 § första stycket skall en bodelning eller ett arvskifte gå åter i sin helhet när den dödes skulder uppgår till eller överstiger hans tillgångar. Återgången omfattar alltså då all den egendom som har delats eller skiftats. Detta gäller även när arvskiftet är endast partiellt.

Till skillnad från de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 5 § första styckei avser de nya återgångsreglerna inle bara den dödes skulder ulan också andra skulder som kan åvila boel, t. ex. enligt 18 kap. 3 §. Det personliga ansvar för sådana skulder som delägarna f. n. har enligt 21 kap. 15 § har samtidigt upphävts.

En total återgång enligl förevarande bestämmelse medför, när delningen eller skiftet inle har hunnit verkställas, att beslutet om delningen eller skiftet inte kan fullföljas. Har delningen eller skiftet genomförts, innebär återgången att rättshandlingen inte längre gäller som laga fång eller grundar några rättigheter eller skyldigheter i övrigt för delägarna. De är då i stället skyldiga alt lämna tillbaka all egendom som de har fått ut. Angående skyldigheten alt ersätta avkastning av egendomen och om rätten till ersättning för kostnader som har lagts ned på egendomen finns bestämmelser i 21 kap. 6 § i dess nya lydelse.

Var den döde gift, är det inte säkert alt den efterlevande maken måsle återställa någol till dödsboet. När en bodelning går åter skall den

Prop. 1980/81:48 41

efterlevande visserligen lämna tillbaka egendom som har tillhört boet, men 21 kap 5 § ÄB

han får behålla och har även rält all få tillbaka egendom som förut har tillhört

honom själv. I denna del kan i övrigt hänvisas till förarbetena till de

nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 5§ första stycket (SOU 1932:16 s.

377).

Sedan den egendom som omfattas av bodelningen eller arvskiftet har lämnats tillbaka till boet skall egendomen realiseras och borgenärernas fordringar betalas. Även koslnaderna för förfarandet skall ersättas genom den återburna egendomen. Uppkommer därefter överskott, skall detla efler en förnyad bodelning resp. ett nytt arvskifte fördelas mellan dödsbodelägarna.

De nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 5 § första styckei innehåller inle någon uttrycklig reglering av vad som skall ske om en delägare inte kan lämna tillbaka egendom som har tillskiftats honom. Som har framhållits i den allmänna motiveringen lorde delägaren emellertid enligl allmänna rättsgrundsatser vara skyldig att utge ersättning för egendomens värde. Denna ersättningsskyldighet kan jämkas i särskilt ömmande fall (jfr SOU 1932:16 s, 390 fL prop, 1933:7 s, 59-61 och ILU 1933:34 s, 7), Med egendomens värde får förstås dess värde när återgången aktualiseras. Om den egendom som inle finns i behåll har stigit i värde sedan den tillskiftades delägaren ulan att han haft nytta därav, kan del vara ett skäl att jämka dennes ersättningsskyldighet.

Andra stycket. Alt återgången skall begränsas till vad som behövs för att skulderna och förvaltningskostnaderna skall kunna betalas överensstämmer med vad som gäller f.n. enligt 21 kap. 5§ första stycket. Frågan om återgången skall vara total eller partiell avgörs med hänsyn till del värde den dödes tillgångar har vid återgångstillfället. Vid en partiell återgång enligl förevarande bestämmelser ligger detla värde även lill grund för beräkningen av vad delägarna har fått för mycket vid bodelningen eller arvskiftet.

Liksom vid tillämpningen av första stycket kan delägarnas ersättningsskyldighet enligt andra styckei jämkas i särskilt ömmande fall.

Tredje stycket. Första meningen motsvarar 21 kap. 5 § andra styckei i dess nuvarande lydelse. I klarläggande syfte har i andra meningen tagits in en bestämmelse om hur brislen skall fördelas mellan delägarna.

5 §'

Egendom som har utgetts som legal eller / enlighet med en ändamålsbestämmelse skall lämnas tillbaka till boel, om det behövs för att den dödes skulder skall kunna betalas. Finns egendomen inte i behåll skall dess värde ersättas, om det inte finns särskilda skäl mot delta.

Paragrafen överensstämmer i sak med de nuvarande bestämmelserna i 21 kap, 6 §,

' Andra meningen har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget.

Prop. 1980/81:48 42

6 § 21 kap6§ ÄB

23 kap 2 § ÄB Den som enligl 4 eller 5 § är skyldig alt lämna tillbaka egendom lill boel eller -.41 1 ÄB att ersätta egendomens värde skall utge även ränta eller avkomst av egendomen. Han har dock själv rätt till ersättning för nödvändiga kostnader för egendomen och. otn han va/-i god tro, kostnader som har varil lill nytta för egendomen.

Paragrafen motsvarar de nuvarande bestämmelserna i 21 kap, 7 §, De ändringar som har gjorts är närmast av språklig arl.

23 kap,

2 §

Mol någon delägares bestridande/«/■ skifte eföretas innan bouppteckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller medel lill deras betalning har ställts under särskild vård.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, får skifte ej mot delägares bestridande äga rum innan förordnandet har verkställts eller delägaren har fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård.

Slår boel under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör, får skifte ej företas innan denne har anmält att utredningen har slutförts.

Första styckei. I denna paragraf finns f, n, en bestämmelse som innebår all skifte inte får företas mol en delägares bestridande innan bouppteckning har förrättats och delägaren har frilagils från ansvar för den dödes skulder. Eftersom dödsbodelägare enligt de nya bestämmelserna i 21 kap, inte skall kunna drabbas av sådant ansvar i forisätiningen, har den ifrågavarande bestämmelsen slopats.

Andra och tredje styckena. Bestämmelserna har, frånsett några språkliga justeringar, lämnats oförändrade.

24 kap,

1 §

Om ett dödsbo förvaltas av delägarna gemensamt och de har kommit överens om all leva saminan i oskiftat bo, gäller i fråga om förvaltningen av boet och rätten att företräda boet vad som sägs i 18 kap, 1 S, o/» inte annat har avtalats. Också bestäinmelserna i 3, 4 och 6 §§ samma kapitel skall tillämpas.

I fråga om rätten för enskilda delägare att väcka och föra lalan som parter i eget namn men för boets räkning gäller vad som sägs i 18 kap. 1 a §. om inle annat avtalas mellan delägarna.

Första styckei. Bestämmelserna har ändrats endast redaktionellt. Andrastycket. Bestämmelsen, som är ny. innebär genoin hänvisningen till 18 kap. 1 a § alt enskilda delägare får i mål som rör boel väcka och föra lalan som parter i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är

Prop. 1980/81:48 43

motparter i målet. Denna talerätl gäller dock endast om inte delägarna har 25 kap 1 § AB

kommit överens om annat i samband med avtalet om samförvallning eller

senare.

Som har nämnts i den allmänna motiveringen kan ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo i vissa fall sägas upp eller hävas på grund av att enskilda delägare väcker en talan för boets räkning med slöd av 18 kap, 1 a §, Det är f, ö, inle någol som hindrar alt delägarna redan när avtalet sluts kommer överens om alten sådan rättegång skall få till följd alt avtalet upphör all gälla.

Om ett avtal om sammanlevnad i oskiflal bo hävs eller annars upphör alt gälla, har det i och för sig inte någon återverkan på en rättegång som enskilda delägare har inlett för boets räkning, Någol hinder finns emellertid inle mol all förvaltningen av boet då anförtros en boutredningsman, som enligl vad som har utvecklats i specialmotiveringen till 19 kap. 12 a § första stycket kan la över de enskilda delägarnas lalan.

25 kap.

1 §

Är någon borta och har det sedan han veterligen senast var vid liv förflutit tio år eller, om han skulle vara över sjuttiofem år gammal, fem år, får ansökan göras om hans dödförklaring. Kan det antas ati den som är borta befann sig i livsfara då han veterligen senast var i livet, får ansökan göras sedan tre år har förflutit. Ärdel utrett att han befann sig i livsfara, får ansökan dock göras sedan ett år har förfhuit.

Huvudregeln om dödförklaring i första meningen har behållits i sak oförändrad. Liksom f. n. gäller en kortare lid för del fall alt den försvunne befann sig i livsfara när han såvitt man vet senasi var i livet. Denna tid ulgör emellertid i fortsättningen endast ett år och inle, som f. n., tre år. En nyhet är vidare att ansökan om dödförklaring kan göras inte bara när del är utrett utan även när del är antagligt alt den försvunne befann sig i livsfara, I så fall gäller dock en ireårstid i slällel för en etlårstid.

Som exempel på fall där del måste anses utrett alt den försvunne befann sig i livsfara kan nämnas all han var ombord på ell fartyg som har gäll under utan att såvitt känt någon räddats eller all han var inblandad i en strid eller någon annan farlig situation under ett krig, Rälisfallen NJA 1977 s, 18 och 1980 s, 44, där den försvunne hade begett sig ut i en bål som senare påträffats drivande på vattnet ulan någon människa ombord, ulgör å andra sidan exempel på fall där det inte kan anses styrkt all den försvunne befann sig i livsfara men där della ined hänsyn till oinsländighelerna dock framstår som antagligt,

Prop. 1980/81:48 44

5 § 25 kap 5 § ÄB

Har den i kungörelsen fastställda dagen gått lill ända. skall rätten, om sådan lid som anges i 1 § är förfluten och man ej vel att den bortovarande avlidit, förklara att han skall anses för död. Han skall då antas ha avlidit, i fall som anges i 1 § första meningen vid utgången av den månad då nyss angiven tid gick lill ända eller, i fråga om bortovarande som fyllt sexliofem men ej sjuttio år när han veterligen sist var vid liv. vid utgången av den månad under vilken han skulle ha fyllt sjuttiofem år samt, i fall enligt andra eller tredje meningen i samma paragraf, på den dag eller, om dagen ej är känd, vid utgången av den månad då livsfaran förelåg respektive kunde antas föreligga. I rättens beslut skall anges vilken dag som sålunda är att anta såsom dödsdag.

Paragrafen har ändrats som en följd av den förordade ändringen av 25 kap, 1§,

Övergångsbestämmelser

1, Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981,

2, I fråga om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder lillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om den döde har avlidit före ikraftträdandel,

3, Har ansökan om dödförklaring gjorts före ikraftträdandet, lillämpas äldre bestämmelser,

I princip skall de nya reglerna tillämpas även när den döde har avlidit före ikraftträdandet. Det gäller reglerna om dödsbodelägares rätt all företräda boel i rättegång, allmänna arvsfondens rätt att avslå egendom samt socialnämndens skyldighel all i vissa fall la hand om avlidnas egendom,

Ell undanlag gäller dock i fråga om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder, I della fall tillämpas äldre bestämmelser, om den döde har avlidit föreikrafllrädandel. Del kan påpekas alt när en dödsbodelägare härleder sin rätt från en tidigare avliden arvlålare (s, k, sekundosuccession) den avgörande lidpunkten år när den sist avlidne, och alltså inle arvlåtaren, har dött.

När det gäller dödförklaring tillämpas äldre bestämmelser i fall då ansökan har gjorts före ikraftträdandet. Vid avgörandet av vid vilken tidpunkt den bortovarande skall anses ha avlidit är del alltså 5 § i sin äldre lydelse som blir tillämplig. Har ansökan om dödförklaring gjorts efter ikraftträdandet, lillämpas de nya reglerna även om den försvunne befann sig eller kan antas ha befunnit sig i livsfara redan före denna tidpunkt.

4.2 Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

12 kap.

2 §

Mot någon dödsbodelägares bestridande får bodelning ej äga rum innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har betalts eller medel till deras

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo

2 kap, 3 S

Finns det här i riket egendom efler någon som vid sin död inte hade hemvist här och har egendomen inle avträtts till förvaltning av boutredningsman enligt 2 §, skall anmälan om detta utan dröjsmål göras hos socialnämnden av den som har vård om egendomen eller annars av anhörig, medlem av det hushåll som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som år närmast till det. Då anmälan sker eller förhållandet på annat sätt blir känt, skall socialnämnden, om det behövs, ta hand om egendomen.

Är egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen av kontanter, kläder och andra lösören för personligt brnk. får socialnämnden överlämna egendomen till anhörig till den avlidne eller, om denne var utländsk medborgare, till konsul för det land han tillhörde. Överlämnande får dock ske först sedan koslnaderna här i riket för den avlidnes uppehälle, vård och begravning har betalts. Överlämnande får inte ske, om det skulle medföra skada för någon rättsägare som är svensk medborgare eller som har hemvist hår.

I annat fall än som avses i andra stycket skall socialnämnden göra anmälan till rätten, som då förordnar all egendomen skall avträdas lill förvaltning av boutredningsman. Därefter gäller vad som sägs i 2 §.

Paragrafen har, utöver en del redaktionella justeringar, ändrats på så säll att de uppgifter som enligl de nuvarande bestämmelserna skall fullgöras av polismyndighet i forisätiningen läggs på socialnämnden. Som har framhållits i specialmotiveringen lill 18 kap. 2 § ärvdabalken har polisen dock fortfarande enligt polisinstruklionen en allmän skyldighel att vid behov la hand om bl, a, ett dödsbos egendom.

Då boutredning, bodelning eller arvskifte sker här i riket skall frågan om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder bedömas efler svensk lag.

Alt frågan om bodelägares ansvar för den dödes skulder skall bedömas efter svensk lag medför all någol sådant ansvar inle längre kan utkrävas. Som en följd av delta har de bestämmelser som f, n, finns i första stycket andra meningen och i andra slyckel upphävts.

Prop. 1980/81:48 48

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 24 augusti 1977 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedeparteröentet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda frågor om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder m.m. f.ied stöd av bemyndigandet tillkallades sa.iraa dag säsom särskild utredare hovrättsrådet, numera ordföranden i allmänna reklam.ationsnämnden Nils .'vlangård.

.ktt som experter biträda utredningen förordnades den 20 september 1977 advokatfi.skalen Leif Gillenius och advokaten Bertil Ksnriques samt den 24 november 1977 direktören i Svenska Bankföreningen Pontus Kodigh.

Till sekreterare förordnades den 20 september 1977 hovrättsassessorn Torgil Melin.

Utredningen har antagit namnet utredningen om vissa arvsrättsliga frågor.

Sedan utredningen nu har slutfört sitt arbete får utredningen härmed överlämna betänkandet Bödsbodelägarea ansvar för avlidens skulder m.m.

Experterna har biträtt utredningens förslag.

Stockholm i juni 1979.

::il;

/Torgil I:;elin

Prop. 1980/81:48 49

INNEHÄLl

Pörkortninrar

Förf attnl ngsf örslais;...... ,................................. 9

1................................................................... Förslag till lag om ändring i ärvda
balken ......................................................... 9

2. Förslag till lag om ändring i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden 19

3. Förslag till lag om upphävande av lagen (1958:52) om .förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente ...................... 21

4. Förslag till förordning om upphävande av kungörelsen (1959:321) med närmare bestämmelser om kungörande, varom i 16 kap. 1,

2 och 3 §§ ärvdabalken stadgas .............. 21

SajTjnanfattning......... „.„... ..o ...«.. = .... o... 22

1................................................ Utrednln.ens uppdrag och arbetets be
drivande.................................... o ...... . 24

1.1 Direktiven................................................ 24

1.2 Utred.ningens arbete.............................. 28

2 Dödsbodelägares ansvar för avlidens

skulder.................................................. , 30

2.1 Historik.................................................... ....... 30

2.2 'Hillande rätt ......;................................... ....... 35

2.2.1 Inledning ............................. 33

2.2.2 21 kap. 1, 2 och 5 §§ '............................. ....... 34

2.2.3........................... Cvriga bestäjrjselser oi:; dodabodelägares
,j;iildsansvar............... ............... , 36

2.2.'' Undantag frfin gäldsansvari,£;heten ...... 39

2.2.5 ökades t£ndi;beatä;ri:Tel ser................ 41

4 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

Prop. 1980/81:48 50

2.3 Bestämmelsernas tillämpning hos banker,
inkassoföretag och begravningsför-

o.ningar................................................... 44

2.4 Ubländska förhällanden ......................... 50

2.4.1 Finland..................................................... 50

2.4.2 Danmark.................................................. 50

2.4.3 Norge ..................................................... ..... 54

2.5 överväganden och förslag .................... ..... 55

2.5.1 Återgång av bodelning och arvskifte 57

2.5.2 Skadeståndsregler ................................. ..... 62

2.5.3 Offentlig dödsboförvaltning .................... ..... 64

2.5.4 Obligatorisk boutredningsruanna-lörvaltning 65

2.5.5 Det av utredningen förordade alternativet 68

3 Dödsbodelägares talerätt.............................. ..... 72

3.1 Gällande rätt........................................... 72

3.1.1 Inledning ................................................ ..... 72

3.1.2 Delägare för talan som part för egen

del........................................................... ..... 74

3.1.3 Delägare företräder boet (för talan

i boets namn).......................................... ..... 83

3.1.4 Delägare för talan som part men för

boets rälning .......................................... ..... 85

3.1.5 Ett tveksamt fall .,.................................... ..... 89

3.2 Utländska förhållanden ........................... 90

3.2.1 Finland..................................................... 90

3.2.2 Danmark ................................................. 91

5.2.1 Norge....................................................... 91

3.3 överväganden och förslag....................... 92

3.3.1 Inledning ................................................. 92

3.3.2 Delägares behörighet att föra talan

som part för egen del ............................. .... 93

3.3.3 Delägares behörighet att föra talan

so;u närt för boets räkning..................... 95

Prop. 1980/81:48 51

4.............................................................. Preskription av rätt till arv och i
testamente.............................................. 100

4.1 Gällande rätt........................................... .... 100

4.1.1 Inledning ................................................ .... 100

4.1.2 16 kap. 1-3 §§ AB och lagen (1953:52) om förlängning av tid för preskription

av rä.tt till arv eller testamente ............. 102

4.1.3 Några särskilda preskriptionsregler om barns arvsrätt och om rätt till arv efter barn . 105

4.1.4 Den allmänna preskriptionabestäm-

melsen .................................................... .... 106

4.1.5 16 kap. 5 § ÄB ........................................ 107

4.1.6 Preskriptionsavbrott ............................... .... 108

4.1.7 Preskriptionens verkningar ........................ .... 109

4.2 Utländska förhållanden .............................. .... 110

4.2.1 Finland ..................................................... .... 110

4.2.2 Danmark ................................................. 110

4.23 Norge...................................................... ___ 111

4.3 Överväga.nden och förslag ........................ .... 112

5 Dödförklaring............................................ 118

5.1 Gällande rätt ............................................ 118

5.2 Utländska förhållanden .............................. 125

5.2.1 Finland ..................................................... .... 125

5.2.2 Danjnark .............................................. 126

5.2.3 Norge...................................................... ..... 127

5.3 Överväganden ooh förslag.......................... 129

6.............................................................. Allmänna arvsfondens rätt att avstå
egendom ................................................. ..... 1 34

6.1 Gällande rätt............................................. ..... 134

6.2 Överväganden ooh förslag .................... ..... 137

7 ' Special-T.otiverin;; till utredningens

författningsförslag.................................... . 142

Prop. 1980/81:48 52

7.1 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken 142

7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1928:281) om allraänna arvsfonden ... 148

Bilaga Redogörelser för viss utländsk succes
sionsrätt .............................................................. ... 149

1. Frankrike.......................................................... ... 149

2. Förbundsrepubliken Tyskland ........................ 151

3. Belgien............................................................. 154

4. Nederländerna................................................. ... 155

5. Sngland........................................................... ... 156

PÖEKORTNINGAR AGL

Beckman-Höglund

BrB Ekelöf II

FB GB IIB HD Hgdahl Jensen

JB JO

KL Knoph

NJA NJA II

SOU SvJT Walin FB

V; al in AB I

vvalin Aii II

Ä3

Lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

Nils Beckman - Olle Höglund, Svensk familjerättspraxis, 6 uppl. 1977

Brottsbalken

Per Olof Ekelöf, fiättegång, andra häftet, 4 uppl. 1974

Föräldrabalken

Giftermålsbalken

Handelsbalken

Högsta dOiT.stolen

Flemj-iing Hjz(gdahl Jensen, DjJdsbobehandlingen, 1977

Jordabalken

Juati ti eombud snannens ämbetGberättelse

Konkurslagen (1921:225)

Knophs översikt över Norges rett, 1975

Nytt juridiskt arkiv avd. I

Nytt juridiskt arkiv avd. II

fiättegängsbalken

Statens offentliga u-crodningar

Svensk Juristtidning

Gösta V.'ali.i, Koriiacntar till föräldrabalken, 2 uppl. 1971 Gösta \/alin, Koia'ientar till ärvdabalken del I, 2 uppl. 1973

Gösta '..''alin, Loaaentar till ärvdabai;:9n del II, 1976 Ärvdabalken

Prop. 1980/81:48

fchfatt;-.:i','G3foeslag 1 |ö|l|siiU

=ii=§i=iS--ii:S§=i=i==äiSii=i=

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken

dels att 16 kap, 1-3 och 9 §§ samt 21 kap, 1-3, 5, 11, 13 och

18 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 3 kap, 3 §, 16 kap. 4, 7 och 8 §§, 20 kap. 1 §, 21 kap. 7-9, 12 och 14-16 §§ samt 25 kap. 1 och 4 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas tre nya paragrafer, 18 kap. 1 a §,

19 kap. 12 a § och 21 kap, 12 a §, av nedan angivna lydelse.

Prop. 1980/81:48 56

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tid inte gälla om annan ar-

vinge eller testamentstagare före utgången av nyssnämnda tid har fått förmån av eller tagit befattning med dödsboet och känt till den bortovarandes namn och vistelseort, 8 § Arv, som arvinge enligt 7 § gått föriustig, skall tillfalla dem som skulle varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren eller, i fall som avses i 3 kap. 1 §, före den sist avlidne maken.

Den som kan ta arv enligt första stycket skall på sätt som anges i 6 § göra sin rätt gällande inom ett år från den tidpunkt när den förste arvingen förlorade sin arvsrätt. Gör han inte det, har han förlorat sin rätt om inte den som har trätt i hans ställe före utgången av nyssnämnda tid har fått förmån av eller tagit befattning med dödsboet och känt till hans namn och vistelseort.

Delägare som för sådan talan

.svarar	för rä	tte,	p-Än;;s	;kos	tna-
derna rr.	en har	rä	tt ti	.11	er-
sättnin	g av d	öd.?	boet	för	' ko st-
nad son	täcks	av	det	som	ha r

19 kap. 12 a §

rättegången.

Var	je delägare .Cår i; ta		n hin föra	der
.■1"	bestämmelsen i	12 §	n hin föra	ta-
Lan	. i mål som rör	boet	, om
saia	tii,ga delägare	och	endas	"C
de	är Darter saat	bout:	redni	n,~s-
mannen inte hos rätten			an;aä	ler
att	han motsätter	si- ;	att s	ådan

talan för.q.

Finner ratten när delägare har väckt sådan talan att boet då hade avträtta till förvaltning av boutredningsman och att det alltjämt förvaltas på det sättet. skall rätten genast underrätta boutrednLngsiaannen om ta.lans väckande.

De läg;	•ire som för	talan	sor;> av-
ses i	första stvc!	ket 5-	va j	.■ar
för ri	bittegångskoE	tn.ide	rnt	i uän
har r;	;itt till ers.	öttni	n .T	av
dödsboet £'6i- kost		nad 3.	om	täcks
av de"	t som har koi	\'s:'.i t	ooet till

;odo geno:!i rätte.-.'.ngen.

Prop. 1980/81:48 60

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 a §

Äger bodelning eller arvskifte rum innan den dödes gäld har betalats och föreligger ej fall som avses i 12 § första stycket, skall delningen eller skiftet gå å.ter.

Sker återgång enligt första stycket och har delningen eller skiftet gått i verkställighet, skall var och en till dödsboet återbära vad han har mottagit.

Kan mottagaren inte återbära allt vad han har erhållit vid delningen eller skiftet, skall han ersätta dödsboet värdet av vad som brister om inte särskilda skäl är däremot. Berodde det på mottagaren att egendomen frångick honom oeh kände han dä till eller borde han ha känt till att dödsboet hade obetalda skulder, skall han utöver nämnda värde även ersätta boet den skada som han kan ha vållat boet.

Vad i denna paragraf föreskrivs om bodelning och arvskifte skall i tillämpliga delar gälla även när egendon: har mottagits

Arv, som har tillfallit fonden, mä helt eller delvis avstås till annan, om det med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller andra särskilda omständigheter kan anses överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i aimat fall må arv avstås till arvlåtarens släkting eller annan person som stått arvlåtaren nära, om det kan anses billigt.

Arv, som har tillfallit fonden, får helt eller delvis avstås till annan, om det raed hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller andra särskilda omständigheter kan anses överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall fär arv avstås till arvlåtarens släkting eller annan person som har stått arvlåtaren nära, om det kan anses billigt. Arv som utgörs av egendom, vilken är värdefull från kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvärdss.yn-punkt, får avstås till annan som har särskilda förutsättningar att ta hand om egendomen på lämpligt satt.

Prop, 1980/81:48 65

Nuvarande l.ydelse Föreslagen lydelse

Beslut om avstående av arv fattas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av kammarkollegiet. Utan riksdagens tillstånd får beslut ej fattas om att till någon avstå egendom till ett värde överstigande 200 000 kronor.

Vill någon att arv som tillfalli.t fonden skall helt eller delvis avstås, skall han inge sin -.nsökan till länsstyrelsen i äet län där den döde senast haft sitt hemvist. Det åligger länsstyrelsen att genast underrätta kam.-narkollegiet om ansökningen samt, efter verkställd utredning, till kollegiet insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande. Kollegiet har att, jämte eget yttrande, insända handlingarna till regeringen, om icke kollegiet äger besluta i ärendet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

5 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

Prop, 1980/81:48 66

3 Fog|lag_|ill

Lag_gm_UEphävande_§Y_lagen_1125§J.522=5S-££iiiQSn£_§ £2n_E£§§5£ri2tion_av_rätt_tlll_arv_eller_J|sJamente

Härigenom föreskrivs att lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1980,

4 Fö£jlag_|iil

FöroräniQg_Qg_nEJ2MY§Dä|_aY_kyggIgI||_£l252l2211_™ be3tä.§|l||g_gg_kynggE§nä|i_y|i'§_i_l|_§Ei_lj._2 ärvdabalken_stadg§|

Härigenom föreskrivs att kungörelsen (1959:321) med närmare bestämmelser om kungörande, varom i 16 kap, 1, 2 och 3 §§ ärvdabalken stadgas, skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1980,

Prop, 1980/81:48 67

SAIEMNFATTNING

Utredningen lägger i betänkandet fram förslag till lagar om ändringar i ärvdabalken och i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden. Vidare föreslås upphävande av dels lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente, dels kungörelsen (1959:321) '. .?d närmare bestämmelser om kungörande, varom i 15 kap, 1, 2 och 3 §§ ärvdabalken stadgas.

De föreslagna ä.ndringarna i ärvdabalken avser bl.a. bestämmelserna om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder. Nu gällande huvudregel på detta område innebär att dödsbodelägare blir personligen ansvarig för avlidens skulder om inte boet inom viss tid avträds till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. Utredningen föreslär att denna hu''7udregel ersätts med en bestämmelse om återgång av bodelning och arvskifte som äger rum innan den dödes skulder har betalats. Återgång skall få ske även om delägare vid delningen eller skiftet inte kände till den aktuella skulden. Ka.n inte delägare lämna tillbaka den mottagna egendomen, skall vederbörande i princip utge ersättning för egendomens värde. Möjlighet skall emellertid fin.nas att efterge eller jämka ersättningsskyldigheten, rör vissa fall av ond tro hos dödsbodelägare föreslås denne bli skadeståndsskyldig om inte mottagen egendom kan återlämnas.

Utredningen föreslår vidare nya bestänmielser i ärvdabalken i fråga om dödsbodelägares talerätt. Förslaget i denna del innebär i huvudsak lagfästande av domstolspraxis. Enligt de föreslagna reglerna skall enskild dödsbodelägare under vissa förutsätt-

Prop. 1980/81:48 68

ningar få rätt att föra talan för boets räkning i mål och ärenden.

Beträffande preskription av rätt till arv och testamente föreslår utredningen att den allmänna preskriptionstiden förkortas från tio år till fem år. Vidare föreslås upphävande av bestäm,melserna om kungörande i fråga om okända arvingar och testamentstagare. Preskription av arvs- och testaments-rätt skall enligt förslaget inte inträda om de arvtagare .gom har tillträtt arvet käiide till att det fanns också andra arvtagare och visste om deras vistelseort.

Utredningens förslag innebär vidare vissa ändringar i bestämmelserna om dödförklaring, Bl.a. föresläs förkortning av den tid inom vilken dödförklaring skall kunna ske av bortovarande som vid försvinnandet befann sig i livsfara.

Utredningen föreslår slutligen utvidgning av allmänna arvsfondens rätt att avstå egendom. Ponden skall i fortsättningen få avstå egendom som är värdefull från kulturhistorisk synpunkt eller från ' . natur- eller kulturvårdssynpunkt.

Prop. 1980/81:48 69

1 UTREDNINGENS UPPDRAG OCH ARBETETS BEDRI VAInTDE

1.1 Direktiven

Utredningens direktiv avser en översyn av reglerna omi dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder, dödsbodelägares talerätt, preskription av rätt till arv och testamente, dödförklaring samt all-iänna arvsfondens rätt att avstä egendom. Direktiven innehåller bl.a. redogörelser för gällande lagstiftning rörande de frägor som utredningen har haft att se över.

Beträffande dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder anför föredraganden, statsrådet ],lundebo, vidare.

Best-äj/inelserna om gäldsansvaret är invecklade och svårtillgängliga. De kan raedföra att dödsbodelägare som inte känner till reglernas innebörd oförskyllt drabbas av ett långtgående betalningsansvar. Bestämmelserna om begränsning av delägares ansvar är inte tillräckliga för att hindra detta. En arvinge eller testa.nentstagare kan bli betalningsansvarig trots att han bara har fått en obetydlig förmån av boet. Detsamma gäller delägare i ett bo i vilket det utöver utmätningsfri egendom inte finns annat än egendom av obetydligt värde.

Det fiiTns därför anledning att se över de nuvarande bestämmelserna om dödsbodelägares ansvar för den avlidnes skulder. T samband därmed bör också en del andra regler i ärvdabalken och anslutande författningar SOS över. Jag förordar att en särskild utredare tillkallas for detta ändamål.

I fråga om gäldsansvaret bor utredaren göra en fullständig översyn av de nuvarande reglerna. Utredningsarbetet bör inriktas på att ersätta bestäram.elserna i 21 kap. ärvdabalken med regler som är enklare och som i högre grad tar hänsyn till dödsbodelägarnas intressen. Samtidigt mäste behovet av att skydda borgenärerna fortfarande beaktas.

En utgångspunkt bör vara att delägarna inte bör kunn.:-: .Iläggas att svara för större del av den avlidnes skulder än vad som täcktes av tillgångarna i boet vid dödsfallet. Ivied denna utgångspunkt kan det ifrågasättas om man inte bör gå ifrån den nuvarande principen att delägarna ådrar sig personligt betalningsansvar, om inte boet inom viss tid avträds

Prop. 1980/81:48 70

till förvaltning av boutredningsman eller till kon-kura. Inte minst från delägarnas syripunkt är det naturligt att knyta ansvaret för den avlidnes skulder till att delägare får nägot av boets tillgångar innan alla skulder är betalda och inte, som nu, till underlåtenhet att avträda boet inom viss tid. Detta innebär att ett delägaransvar normalt skulle inträda först om bodelning eller skifte sker innan skulderna har betalats. Som komplement behövs dock i så fall särskilda bestämmelser för det fallet att delägare redan dessförinnan obehörigen tillgodogör sig egendom som hör till boet eller på annat sätt äventyrar borgenärernas betalningsanspråk.

En förutsättning för a-ct delägares ansvar för den avlidnes skulder skall kunna mjulcas upp i enlighet med vad jag nu har sagt är att borgenärernas behov av skydd blir tillräckligt tillgodosett. För detta ändamål är det till en början viktigt att det finns möjlighet att klarlägga irilka tillgångar som ingår i dödsboet vid tiden för dödsfallet liksom att kunna förhindra att egendom skaffas undan till skada för borgenärerna. Härvidlag kan erinras om de bestänmelser som finns i 19 kap. ärvdabalken om borgenärs rätt att begära att boet avträds till förvaltning av boutredningsman, om det måste antas att boet är på obestånd eller att borgenärens rätt eljest äventyras. Denna möjlighet innebär ett inte oväsentligt grundskydd för borgenärerna och bör behållas. Ett komplement till dessa bestämmelser utgör reglerna om bouppteokningsed, som innebär att den som har uppgett boet kan åläggas att raed ed bestyrka sina uppgifter till bouppteckningen. Edgångsplikt åligger även delägare eller efterlevande make som inte har uppgett boet.

Utöver de nu angivna reglerna behövs det emellertid särskilda bestämmelser om ansvar för dödsbodelägarna i någon form för de fall då bodelning eller skifte sker utan att alla skulder är betalda. I och för sig kan det synas naturligt att behålla en möjlighet att ålägga delägare betalningsansvar för den avlidnes skulder. Det finns emellertid också andra möjligheter att tillgodose borgenärernas intressen. Ett alternativ är att som huvudregel föreskriva att bodelningen eller skiftet skall gå åter och att var och en skall lämna tillbaka vad han har fått. Är återbäring möjlig, kan det te sig opäiallat att dessutom ålägga delägarna ett personligt betalningsansvar för skulderna. Om ä andra sidan återbäring inte kan ske, finns det givetvis större anledning att föreskriva sådant ansvar. Eventuellt kan man dock även i det fallet undvara sådana bestämmelser. Det kan tänkas räcka med en miöjlighet att ålägga delägarna skyldighet att

Prop. 1980/81:48 71

ansätta värdet av vad de har fått.

I den mån det är motiverat att föreskriva personligt betalningsansvar för delägarna, behövs också bestämmelser om hur långt ansvaret skall sträcka sig. Som jag har sagt tidigare bör bestämmelserna utformas sä att en delägare inte behöver riskera att ådra sig ett i princip oinskränkt ansvar,för den avlidnes skulder.

Vad jag har sagt nu om påföljderna av att bodelning eller skifte sker utan att alla skulder är betalda bör i stor ut3t.räcknlng kunna tillämpas också när delägare får något av boets tillgångar på ett tidigare stadiun; eller annars förfar på ett sätt som är till SK.ada för borgenärerna eller någon av dem.

Särskilt med tanke på sådana fall då delägare åsido sätter borgenärernas intressen enoTa att undanskaffa eller vanvårda egendom e.d. utgör bostänimelGor om sk.adeståndsskyldighet ett värdefullt komplement till övriga regler om delägaransvar. Vissa bestämnelser om f.kadeGtå.nd finns nu i IS kap. 6 § ärvdabalken, där det som huvudregel föreskrivs att delägare skall ersätta skada som han med avseende på boets värd eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet har tillskjTidat någon vars rätt är beroende av utredningen." Bestäirmielser om skadestånd finns ocksä i 21 kap. 11 och 16 §§. Utredaren bör överväga om skadeståndsreglerna är lämpligt utformade och, om så inte anses vara fallet, föreslå de ändringar sora behövs. Vid utformningen av bestäiimielserna om skadestånd bör beaktas att brottsbalkens regler om gäldenärsbrott ger möjlighet att ingripa med straff och skadestånd mot den som uppsåtligen eller av grov OEiktsaahet handlar till skada för borgenär.

Vid översynen av bestäm-melserna om avlidena skulder bör utredaren ocksä beakta de särskilda regler om dödsbos och dödsbodelägares ansvar för skatter som finns i 75 § 2 mon. kommunal skatte lagen (1928:370), 15 § 2 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och 15 § 2 mom. lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt.

I fräga om utredningens uppdrag beträffande dödsbodelägares talerätt anför föredragande statsrådet.

Utredaren bör när.-nare undersöka vad som nu gäller om talerätten i olika fall ooh ta ställning till om det finns anledning att ändra gällande ordning. Även om det inte finna behov av någon .stilig ändring.

Prop. 1980/81:48 72

kan det finnas skäl att införa förtydligande regler i lag. Utredaren bör i denna fråga samråda med utredningen (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo 1 vissa fall.

I den del av direktiven som rör preskription av rätt till arv och testamente uttalar statsrådet inledningsvis att utredaren bör se över hela 16 kap. ÄB och fortsätter:

De där upptagna preskriptionstiderna bör kunna förkortas. Vidare kan det ifrågasättas om inte systemet med kungörelse för vissa fall i Post- och Inrikes Tidningar bör överges. I praktiken torde kungörelseförfarandet vara tämligen meningslöst. Utredaren bör överväga en annan ordning. Eventuellt kan man nöja sig med regler som ger arvingar och testamentstagare en viss tidsfrist för att anmäla sina anspråk. Det kan med skäl göras gällande att en arvinge eller testamentstagare som har haft så ringa kontakt med den avlidne att han inte fär kännedom on dödsfallet inom ett fåtal år i allmänhet bör få finna sig i att hans anspråk på del i kvarlåtenskapen preskriberas.

I samband med översynen av 16 kap, bör utredaren också ta upp frägan om det finns skäl att behälla lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente. Lagen ger domstol möjlighet att förlänga tiden för bevakning av arvsanspråk efter kungörelse. Förlängning får ske ned högst fera år i sänder eller sammanlagt högst femton år. Det kan övervägas att ersätta bestäiimielserna med undantagsregler i 16 kap. ärvdabalken.

När det gäller utredningens uppdrag beträffande dödförklaring anför föredragande statsrådet.

Reglerna om dödförklaring har i allt väsentligt varit oförändrade sedan är 1933. Det kan ifrågasättas om inte de angivna tiderna för ansökan om dödförklaring numera ter sig onödigt länga och alltså kan förkortas. Även andra ändringar av bestämmelserna om dödförklaring kan vara motiverade.

Prop. 1980/81:48 73

Därefter behandlas i direktiven frågan ora all::iänna arvsfondens rätt att avstå egendom. Eftei' att }i.i erinrat om att denna rätt utvid.guöea ir 196 7 anför Ht-itsrådet.

3nligt vad jag har inhämtat frän kaim.ia.rkollcgiet har det visat sig att i.ntresset av att bevara egendom so.ra har särskilt värde från kultur- eller naturvårds-aynpunltt into alltid Iccm tillgodoses 'f'! •\-nåomnn akall säljas för arvsfondens räkrring -'<. vrinlig ordnin.r. Jag anser därför att det är befogat att pÅ nytt ta upp frigan om att utvidga ai-vsfondens rätt att avst-i egendo'!. Även när det J.nte är .möjligt att -fastställa vad L-jO-i 'can st.äm.ira över-ans ned arvlåtarens yttersta vilja bör det vara möjligt att avstä egondor; till lörmäii .LÖr r:!Uoc'er, bibliotek, stiftelser och andra institutioner eller saji.-ianolutningar Hon har särskilda förutsatt.ningar att ta hand om Ggendor.ie.n pä ett länpligt aätt. Ett av.Ttåendc kn b-.>höva förenas med villkor eller föreskrifter, t.er-c. o:;] iständ-sättande av kulturhistoriskt värdefulla byggnader.

Slutligen uttalar föredragande statsrådet i fråga on utredningens uppdrag.

Det bör stå utredaren fritt att ta upp också andra frågor son har anlrnytning till dem so;ri har berörts i det föregående och att lägga frajii de förslag till nya eller ändrade regler som därvid kan te sig påkallade.

1.2 Utredningens arbete

Utredningsmannen har under tiden oktober 1977 -april 1979 hållit elva sammanträdon rned utredningens experter och sekreterare.

Under december 1977 och januari 1973 företog utredningen en enkät hos ett antsl affärs- och sparbanker och inkassoföretag sa.nt hos Begravningsföreningarnas Sanorganisation. I enlcäten ställdes frågor rörande tillämpningen av bestä,mmelserna i 21 kap. ÄB. Vidare frågade utredningen efter synpunkter på bestämnelserna. Slutligen ombads de tillfrågade att .an.e

Prop. 1980/81:48 75

2 DÖD330DELÄGAHES ANSVAR FÖR AVLIDENS

SKULDER

2.1 Historik

Enligt den äldre sven.3k. successionsrätten son den har korirnit till uttryck i såväl landskapslag.arna som laiids- ooh ttadslagen hade dödsbod3lägo.re i re-:scl into -lägo t psrscnligt ansvar för de.n avlidnes skulder. .i,rvingarn?. var emellertid irman de skiftade arvet .Gkyl.alga att iiiad den -i-ödes ti llgån,.gar i första hand betala irans gäld ocli sedan verkstJilla eventuellt te3ta.'?,snte efter honom, Urr den avlidnes egendo.a understeg håna skulder, skulle utdelningi.n till borgenärerna ninskas j. lika gr..d. ?öi'etog arvingarna skifte irman gälden hade betalats, kunde borgenärerna kräva den personligen. Enligt vissa lagar svarade arvingarna dä inte för mera än värdet av den mottagna arvslotten. Enligt andra lagar inträdde för arvingarna under sådana omständigheter ett mera långtgående ansvar. Efterlevande hustru kunde drabbas av personligt betalningsansvar för den döde makens gäld, orn hon inte frånträ.dde egendomen till dennes borgenärer.

Under den fortsatta rättsutvecklingen kon dödsbodelägarnas guldsansvar att utvidgas. Detta skedde under stark påverkan från den romerska rätten. Till skillnad från vad son gällde enligt dsn germanska z'ätten i.nnebar nämligen arvet enligt ro.irrersk rätt succession helt eller till en kvotdel i den avlidnes såv,äl tillgångar son skulder, översteg slailder-na ti Il.gångarna, blev arvl.ngar-na sälunda personli gen ansvariga för den dödes gäld. Under vissa förutsättningar kunde de dock undgå sådant ansvar.

Enligt en kunglig förklarin.g är 1687 skulle

Prop. 1980/81:48 76

.arvingarna upprätta inventarium (= bouppteckning) on de visste att det fanns skulder efter den avlidne. Visade det sig då att den dödes egendom inte räckte till gäldens betalning, naste arvingarna avträda egendomen till borgenärerna. Underlät arvingarna att upprätta inventarium eller avträda egendone.n, blev de personligen ansvariga för den avlidnes skulder. Ansvaret var solidariskt.

Enligt 1734 ärs lag kunde arvingarna bli personligen och solidariskt an.svariga för den dödes skulder i två lalL, Sådant ansvar inträdde om de underlät att förrätta bouppteckning och ändå tog kvarlåtenskapen i besittning. Vidare blev de personligen ansvariga om de företog arvskifte innan all veterlig gäld hade betalats. Om de inte tog nägon son helst befattning med den avlidnes egendom, undgick de emellertid personligt a.nsvar även om de hade försummat bouppteckningsplikten. 1734 års lag innehöll i motsats till 1687 åra förklaring ingen bestäimnel-se om skyldighet för arvingarna att vid äventyr av personligt ansvar avträda den dödes egendom till borgenärerna, I doktrinen antogs dock att sädan skyldighet gällde. Genom en kunglig förklaring år 1767 infördes också en föreskrift härom. Enligt förklaringen akulle egendomsavträdet ske inom en månad eller, på landet, vid nästa ting efter det att bouppteckning hade förrättats. Om avträde inte ägde rum inora niimnda tid, blev änlcan och arvingarna helt ansvariga för gälden. Upptäcktes förut okänd gäld efter tidens utgång och förslog inte boets egendom till gäldens betalning, hade änkan eller arvingarna rätt att inon en månad eller, på landet, vid nästa ting efter upptäckten avträda egendomen. Försunnade de detta, förlorade de rätten till egendomsavträde. Genon en kunglig dom år 1777 slogs fast att förpliktelsen till egendomsavträde inte gällde

Prop. 1980/81:48 77

för sådana arvingar aom inte hade tagit någon befattning med den avlidnes bo och inte heller hade begärt eller erhållit något arv efter honom. Donen från år 1777 föll emellertid så småningom i glömska. Under inflytande av 1818 års konkurslag kom praxis i stället att av alla arvingar kräva egendomsavträde som villkor för befrielse från personligt ansvar för känd gäld.

Genom 1862 års urarvaförordning infördes det regelsystem rörande betalning av avlidens skulder som i huvudsak fortfarande består.

Enligt förordningen blev arvinge som tog befattning med dödsboet ansvarig för känd gäld efter den avlidne om inte boetr-, egendom inomi en kortare frist avträddes till konkurs. Vidare blev arvin.ge ansvarig för all den dödes gäld om han underlät att i laga tid förrätta bouppteckning eller om han vidtog vissa åtgärder son äventyrade borgenärernas rätt.

1933 års lag o.m boutredning ooh arvskifte innebar inte några väsentliga avsteg från vad son tidigare hade gällt beträffande delägareansvaret. Sn nyhet i lagen var att egendomsavträde med gäldcbefriande verkan kunde ske inte bara som förut till konkurs utan även till förvaltning av boutredningsman, ett institut son infördes genorri lagen.

Ärvdabalkens ikraftträdande år 1959 nedförde endast redaktionella ändri.ngar i bestäjiir,ielserna om a.vli-dens skulder.

Prop. 1980/81:48 78

2.2 Gälla-nde rätt

2.2.1 Inledning

I 21 ka?. A3 finns bestännelser om fall då dödsbodelägare ådrar sig personligt ansvar för den dödes gäld. Ivled den dödes gäld avses förpliktelser av obligationsrättslig natur. Från begreppet är emellertid uteslutna sädana högst personliga förbindelser son är av det slag att de upphör med gäldenärens frånfälle. Hit hör i allmänhet förpliktelse att per-sonlige.n utföra ett arbete eller uppdrag. Även förpliktelse till underlåtenhet som hänför sig till endast gäldenärens person anses upphöra vid dennes död.

Är dödsbodelägare ansvarig för den avlidnes skulder, skall ansvarigheten omfatta också annan dödsboets gäld (21 kap. 15 § ÄB). Sistnämnda gäld kan vara dels avtalsgäld, dels utomobligatorisk gäld. Om boets avtalsgäld finns regler i 18 kap. 3 § ÄB. Dit räknas i princip endast sådan gäld som krävs för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning. Gäld som har stiftats för andra ändamål är enligt huvudregeln inte bindande för boet. Var boets avtalspartner i god tro vid gäldens uppkomst gäller emellertid även dylik gäld mot boet. Är gälden av större omfattning,föreligger en stark presiuntion not god tro hos boets kontrahent. Däremot blir ut-ryr.imet för god tro hos honom större vid avtal av vardaglig natur. Då kan det i allmänhet inte krävas av honom att nan undersöker om rättshandlingen behövs för något av de "tillåtna" ändamålen.

Utor.roVjligatorisk gäld för dödsbo kan uppkomj.ia genom att lcet ådrar sig skadeståndsansvar t.ex. på grund

1 Denne kallas i 18 kap. 3 § AB tredje man vilket alltså i detta sar.inanhang betyder den mot vilken boets rättshandling företas (NJA II 1933 s. 187 och vValin 13 II s. 17).

Prop. 1980/81:48 79

av annans vållande för vilket boet svarar eller pä grund av rent strikt ansvar. I motiven närans som exempel på utomobligatorisk gäld för boet även "gäld, vilken enligt allmänna regler drabbar boet såoon ägare av viss egendom" (NJA II 1933 s. 456).

Sora kommer att frångå i avsnitt 2.2.3 finr»" bestämmelser om dödsbodelägares ansvar för boets gäld förutom i 21 kap. ÄB även i AGL, i kcnmunalskattelagen samt i lagarna om statlig inkomst- och fön.iögenliets-skatt. Det föreligger en väsentlig skillnad mellan dessa författningar beträffande ansvarets utformning. Enligt 21 kap. äLB är delägares ansvar primärt solidariskt (17 §). Enligt AGL svarar han subsidiärt solidariskt. Delägares personliga ansvar enligt kommunalskattelagen samt lagarna om statlig inltomst-och förmögenhetsskatt är inskränkt till vad han har fått vid bodelningen eller arvskiftet,

2,2,2 21 kap, 1, 2 och 5 §§ ÄB

Gällande rätts hu-iaidregel on dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder finns i 21 kap. 1 § AB, Enligt denna bestärmnelse blir delägare ansvarig för känd gäld efter den döde om inte dödsboets egendon avträds till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs efter ansökan gjord inon vissa frister.

Paragrafens först.a stycke handlar om gäld so.m delägare känner till vid bouppteckningens förrättande, Sliall han undgå ansvar för sådaii gäld Irrävs att ege;:-donsavträ-de sker efter ansökan ino.i: en nSnad från det bouppteckningen gjordes.

Andra stycket reglerar det fall när dodsbodelägare efter bouppteckiiingens förrättande fär kärjiedcrr or.r "ny" gäld efter den avlidne. Skall delägaren slippa

Prop. 1980/81:48

ansvar för dylik gäld,måste egendomsavträde äga rum efter ansökan gjord inom en månad från hans upptäckt av den nya gälden. Med ny gäld förstås i detta sammanliang dels gäld som tidigare var helt okänd för delägaren, dela, beträffande en för honom tidigare till existensen men Inte till summan känd gäld, den beloppsmässiga skillnaden nell.an hans nuvarande uppfattning oni gäldens värde och hans tidigare uppfattning därom,

SiT.et egendomsavträde efter ansök,an son ges in senare än en nånad efter bouppteckningens förrättandeär dödsbodelägares ansvar enligt 21 kap, 1 § AB begränsat till skillnaden iriellan de boets skulder son var kända för honom en månad före ansökningsdagen och värdet av den avträdda egendonen per avträdesdagen (21 kap, 2 § första stycket AB), Han behöver alltsä inte svara för de realisationsförluster som föranleds av egendorrisavträdet. Det belopp för vilket han svarar måste han utge till dödsboet.

Beträffande frägan on dodsbodelägare kände till viss £äld en månad före an.Tökningen om egendomsavträde innehåller lagen en presumtionsregel (21 kap, 2 § andra stycket ÄB), Pä borgenärs begäran skall delägare under ed bekräfta .-in uppgift att han före nyssnämnda tidpurit saknade kännedom om gälden, Väg-rtr.r delägaren avlägga ed, skall gälden anses ha varit känd för honom före den avgörande tidpunkten. Hot dentar= presuiition är notbevisning sålunda inte tillläten. Därer.iot får borgenär eller, i vart fall, bo-utredningor.ian eller korJ:ursförvaltare söka bevisa att deläjfre son har bekräftat sin okunnighet ned ed ändå var i ond tro.

Sirer egendorisavträde beträffande dödsboet efter det att bodelning eller arvskifte har ägt r-on, skall i princip delningen eller skiftet gå åter (21 kap. 5 § Lz), Är det fråga on avträdande till förvaltning

Prop. 1980/81:48 81

av boutredningsman, kan det bli aktuellt med endast partiell återgång av delningen eller skiftet. Är den avlidnes gäld inte större än att den kan betalas av de efterlämnade tillgångarna, skall nämligen boutredningsmannen bestämma att egendomsavträdet skall omfatta bara vad son enligt hans mening behövs till gäldens betalning och kostnaderna för förvaltningen. Anledningen till egendomsavträ det ka.n ha varit att borgenärerna har befarat att dödsbodelägarna inte ämnade betala sådan gäld efter den avlidne för vilken de är personligen ansvariga. Avträdet kan eraellertid också ha föranletts av ny upptäckta skulder efter den döde. Återgång av bodelning och arvskifte enligt 21 kap. 5 § ÄB kan alltså förekomna 'Även om delägarna vid delningen resp, skiftet inte kände till den gäld soia sedermera föranledde egendomsavträde. Har delningen eller skiftet redan gått i verkställighet, är återgången givetvis förenad raed återbäringsskyldighet. Kan egendomen inte återbäras, uppkommer fråga on skyldighet att utge ersättning. Denna fräga är inte reglerad i lagen. I förarbetena till 1933 ärs lag om boutredning och arvskifte föreslog lagberedningen en bestämmelse om ersättning. Enligt bestämmelsen skulle egendomens värde gäldas orn egendonen inte fanns i be.häll, Pä förslag av lagrådet upptogs bestämmelsen emellertid inte i propositionen. Av lagrådets uttalanden framgår dock att enligt lagrådets mening ersättningsskyldighet borde föreligga om den äterbäringsskyldige var i ond tro (NJA II 1953 s, 427 och 434 f).

2.2.3 Övriga bestäramelser on dödsbodelägares gäldsansvar

Övriga bestämmelser om dödsbodelägares ansvar för boets gäld än de som har berörts i avsnitt 2.2.2 återfinns antingen i 21 kap. ÄB eller i olika skattelagar.

6 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

Prop. 1980/81:48 82

Ansvar enligt 21 kap. ÄB

Som framgår av 12 kap. 2 § GB och 23 kap. 2 § ÄB har varje dödsbodelägare bodelnings- resp. skifteavitsord. Detta innebär att bodelning och arvskifte i regel inte får företas mot delägares bestridande innan bouppteckning har skett och all boets kända gäld har betalats. Har delägare befriats frän ansvar för skulderna eller har medel till deras betalning ställts linder särskild värd, fär dock delning och skifte äga rum även om delägaren motsätter sig detta.

Delägare kan sålunda förhindra bodelning och arvskifte innan kända skulder har betalats. Sker ändå delning eller skifte dessförinnanblir delägare ansvarig för de skulder som han kände till vid delningen resp. skiftet eller sist vid därefter förrättad bouppteckning. Bodelning skall emellertid inte medföra sädan påföljd om efterlevande maken vid delningen inte har fått nägot av den dödes egendom (21 kap. 12 § ÄB),

Måste bouppteckning efter avliden person äga rum, skall detta normalt ske sist inom tre raånader från dödsfallet. Hatten kan förlänga friaten efter ansökan som görs före dess utgång (20 kap, 1 § ÄB). Skyldighet att ae till att bouppteckning förrättas åvilar bl.a. dödsbodelägare som har egendomen i sin vård (samma kap. 2 §). Försummar denne tiden för bouppteckningens förrättande, blir han ansvarig för all den dödes gäld (21 kap. 14 § ÄB). Ansvaret är således i detta fall mera långtgående än i dem som har berörts tidigare. Där krävdes ju för ansvar att gälden var känd för delägaren när han gjorde eller underlät något. Även delägare som vid bouppteckningen eller dess edfästande genom

Prop. 1980/81:48 83

veterligen oriktig uppgift eller svikligt förtigande äventyrar borgenärers rätt blir ansvarig för alla den avlidnes skulder (samma lagrum).

Slutligen blir dödsbodelägare ansvarig enligt 21 kap, ÄB för de boeta skulder som han känner till antingen när han till men för boets borgenärer vidtar någon av nedan nämnda åtgärder eller sist när bouppteckning därefter förrättas. Åtgärderna består i att delägaren

1. under den i 21 kap. 1 § förata stycket ÄB angivna friaten betalar boets gäld eller

2. under sagda frist eller under den i andra stycket av nyssnämnda paragraf angivna fristen utger legat, fullgör ändaraälabestämmelse, förfar boets egendom eller ådrar boet förbindelse

(21 kap. 11 § ÄB).

Ansvar enligt olika skattelagar

Även på andra ställen än i 21 kap. ÄB finns bestämnelser ora dödsbodelägares ansvar för boets gäld. Enligt 54 § AGL skall dödsbo i allmänhet förskjuta arvsskatt för egendom för vilken skattskyldighet har inträtt vid arvlåtarens eller testators död'. Saknas i boet tillgång till gäldande av skatt, svarar delägarna, utom efterlevande make i visst fall, för bristen på sätt som anges i 21 kap. ÄB, 54 § AGL stadgar sålunda ett subsidiärt solidariskt a.nsvar för delägarna. Enligt 21 kap. ÄB är deras ansvar prim.ärt solidariskt (17 §).

Enligt 75 § 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370) svarar dödsbo för kommunal utskyld som har påförts den avlidne eller det oskiftade boet. Boet svarar emellertid inte med mera än sina tillgångar. Är boet

Prop. 1980/81:48 84

skiftat,övergår ansvaret på delägarna. Delägare svarar dock inte för mera än vad son belöper av skatten pä hans lott. Och han svarar inte i något fall med mera än vad aom utgör hans lott i boet. Med hans lott i boet menas i detta aammanhang de tillgångar som han har fått vid skiftet (NJA 1975 s. 353).

Lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt innehåller bestämmelser son motsvarar 75 § 2 mom. kommunalskattelagen såvitt avser statlig inkomst- resp. förmögenhetsskatt.

2.2.4 Undantag frän gäldsansvarigheten

De bestämmelser i 21 kap. ÄB om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder för vilka har redogjorts ovan gäller inte undantagslöst. De har sålunda inte tillämpning i fråga om delägare som är omyndig ooh inte heller beträffande allmänna arvsfonden eller annan delägare son företräds av god man (21 kap. 16 § ÄB). Vidare gäller inte det personliga gäldsansvaret för delägarna om det efter den döde finns endast sådan egendom som inte har kunnat tas i mät hos honom (samma kap. 19 §). Det är alltså likgiltigt för bestännelsens tillämpning om egendomen har blivit utmätningsbar sedan dödsfallet har inträffat.

Föreskrifterna om gäldsansvar i 21 kap. 1 och 14 §§ ÄB

(ae avsnitten 2.2.2 och 2.2.5) i>*e tilläm-

pas on bouppteckning ersätts med dödsboanmälan. För

att dödsboanmälan skall kunna ske krävs att den dödes tillgångar eller, när han efterlämnar maJce, till-

2 Grovt uppskattat torde dödsboanraälan kunna äga rum. beträffande en fjärdedel av samtliga dödsbon (?n Dödsboanmälan, Ds Ju 1975:6, s. 31 f).

Prop. 1980/81:48 85

gångarna jämte hans andel i den efterlevande makens giftorättsgods inte förslår till annat än att bestrida begravningskostnader och andra utgifter med anledning av dödsfallet (t.ex. inköp av gravvård) samt att tillgångarna inte omfattar fast egendom eller tomträtt (20 kap. 8 a § första stycket AB). Även om dödsboanmälan har skett kan under vissa förutsättningar bouppteckning ändå förrättas (sagda paragraf tredje stycket).

Föreskrifterna om gäldsansvar på grund av underlåtenhet att avträda dödsbo gäller inte för arvinge eller testamentstagare som inte har "njutit förmån av boet" och inte heller har tagit annan befattning med det än att han har fullgjort den interimistiska vårdnadsplikt som anges i 18 kap. 2 § ÄB eller har deltagit i förrättande av bouppteckning (21 kap. 18 § ÄB). Denna undantagsbestämmelse avser alltså bara vissa slag av dödsbodelägare. Är efterlevande make dödsbodelägare på grund av att giftorättsgemenskap föreligger, har bestämmelsen sålunda inte tillämpning på honom. Med att njuta förmån av boet menas bl.a. att få ut egendom genom arvskifte eller som förskott på arvslott eller att nyttja boets egendom, allt under förutsättning att vederbörande kan sägas ha mottagit en sådan prestation just i egenskap av delägare.

Föreskriften om gäldsansvar på grund av vissa åtgärder till men för borgenärema gäller inte om åtgärden innebar endast ringare skada eller företogs av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning (21 kap. 11 § sista meningen ÄB).

Prop. 1980/81:48 86

2.2.5 Skadeståndsbestämmelser

Den allmänna regeln om dödsbodelägares skadeståndsansvar finns i 18 kap. 6 § ÄB. Enligt denna bestämmelse är dödsbodelägare pliktig att ersätta skada, som han med avseende på boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet har tillskyndat någon, vars rätt är beroende av utredningen. Ansvaret är primärt solidariskt.

När det gäller åtgärd eller omderlåtenhet av delägare till men för dödsboets borgenärer utgör den nu nämnda skadeståndsbestämmelsen ett komplement till föreskrifterna i 21 kap. ÄB om delägares gäldsansvar. I den mån borgenär kan göra sistnämnda slag av ansvar gällande har han knappast anledning att åberopa förevarande bestämmelse. Emellertid finns skadeståndsbestämmelser i 21 kap. ÄB vilka träder i funktion när gäldsansvar är uteslutet för delägare. Som har berörts tidigare (avsnitt 2.2.4) gäller inte föreskriften i 21 kap. 11 § ÄB om gäldsansvar på grund av vissa åtgärder till men för borgenärema om åtgärden innebar endast ringare skada eller företogs av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning. I sådana fall kan delägare i stället bli skadeståndsskyldig (sagda paragraf sista meningen). Beror åtgärdens menliga verkan av någon omständighet med vilken delägaren med normal aktsamhet inte bort räkna, skall enligt allmänna rättsgrundsatser inte ens skadestånd utgå.

Bestämmelserna om gäldsansvar för delägare har som tidigare nämnts inte tillämpning på delägare som är omyndig och inte heller på allmänna arvsfonden eller annan delägare som företräds av god man. I sådana fall kan förmyndare eller god man drabbas av skadeståndsansvar gentemot boets borgenärer för skada som har uppkommit på grund av vederbö ■"andes åtgärd eller försummelse (21 kap, 16 § ÄB).

Prop, 1980/81:48 87

De särskilda skadeståndsbestämmelser i ÄB för vilka nu har redogjorts utgör undantag från vad som 1 allmänhet gäller enligt svensk rätt beträffande skadestånd utanför kontraktsförhållanden. Huvudregel på förevarande rättsområde är nämligen att vållande till ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att iiågon lider person- eller sakskada medför skadeståndsskyldighet endast om handlingen är straffbar. Principen är numera uttryckt i 2 kap. 4 § skadeståndslagen (1972:207). Förevarande slag av skada kallas i lagen ren förmögenhetsskada (1 kap. 2 §). Lagens bestämmelser gäller inte om annat är särskilt föreskrivet (1 kap. 1 §).

Gör sig dödsbodelägare skyldig till brott vid dödsboförvaltningens utövande, kan han alltså bli skade-ståoidsskyldig enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. De slag av brott som framför allt kan komma i fråga i detta sammanhang och föranleda skadeståndsskyldighet för delägare gentemot boets borgenärer är gäldenärsbrott som avses i 11 kap. BrB. Ifrågavarande kapitel straffbelägger vissa slag av handlingar som företas av gäldenär. Den omständigheten att boet och inte delägaren är gäldenär fritar inte delägaren från ansvar. Den som begår gäldenärsbrott i gäldenärs ställe, t.ex. som företrädare för juridisk person, skall nämligen dömas som om han själv var gäldenär (11 kap. 7 § BrB).

Gäldenärsbrotten utgörs av oredlighet mot borgenärer, vårdslöshet mot borgenärer, mannamån mot borgenärer och bokföringsbrott.

Brottsbeskrivningen beträffande brottet oredlighet mot borgenärer (11 kap. 1 § BrB) behandlar olika slag av beteenden. Ett av dem består i att gäldenären förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd

Prop. 1980/81:48

avhänder sig egendom av betydenhet. För ansvar i detta fall krävs vidare att gäldenären genom åtgärden framkallar allvarlig fara för att han skall komma på obestånd, försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd.

Gäldenär gör sig skyldig till vårdslöshet mot borgenärer (11 kap. 3 § BrB) bl.a, om han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar eller förvärrar obestånd genom att fortsätta rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen, leva slösaktigt, inlåta sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidta annan sådan åtgärd.

För mannamån mot borgenärer (11 kap. 4 § BrB) döms gäldenär som när han är på obestånd gynnar viss borgenär genom att betala skuld som inte är förfallen, betala med annat än sedvanliga betalningsmedel, överlämna säkerhet som inte var betingad vid skuldens tillkomst eller vidta annan sådan åtgärd. Förutsättning för ansvar är att åtgärden avsevärt förringar andra borgenärers rätt.

Åsidosätter gäldenär uppsåtligen eller av oaktsamhet bokföringsskyldighet som åligger honom på sådant sätt att ställningen och rörelsens gång inte kan i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, döms han för bokföringsbrott (11 kap. 5 § BrB).

Prop. 1980/81:48 89,

2.3 Bestämmelsernas tillämpning hos banker, inkassoföretag och begravningsföreningar

Som har angetts i avsnitt 1.2 har utredningen hos ett antal affärs- och sparbanker och inkassoföretag samt hos Begravningsföreningarnas Samorganisation företagit en enkät angående tillämpningen av gälds-bestämmelserna i 21 kap. ÄB m.m.

Av tabell 1 nedan framgär hur svaren på utredningens tre första frågor i enkäten till bankerna fördelar aig mellan de 10 affärsbanker och 34 sparbanker som har besvarat frågeformuläret.

Tabell 1

1. I vilken utsträckning gör banken enligt Er erfarenhet ansvar gällande mot dödsbodelägare för avlidens skulder under åberopande av följande bestämmelser i 21 kap. ärvdabalken?

a. Därför att dödsboets egendom inte i tid har av
trätts till förvaltning av boutredningsman eller till
konkurs (i §)?

Ig Aldrig El Sällan □ Ofta

b. Därför att bodelning och arvskifte har ägt rum
innan känd gäld har betalats (12 §)?

gg Aldrig OI Sällan [Q Ofta

c. Därför att bouppteckning inte har förrättats i
tid (14 §)?

Aldrig g] Sällan □ Ofta

Prop. 1980/81:48 .i 90

d. Därför att veterligen oriktig uppgift har lämnats
eller svikligt förtigande har skett vid bouppteck
ningen eller dess edfästande (14 §)?

IO Aldrig Q] Sällan □ Ofta

e. Därför att betalning av boets gäld, utgivande av
legat, fullgörande av ändamålsbestämmelse m.m. har
ägt rum under den s.k. deliberationsfristen (11 §)?

[41 Aldrig Q| Sällan □ Ofta

2. I vilken utsträckning råder Ni dödshodelägare att begära boets avträdande till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs för att delägama skall undgå personligt gäldsansvar?

□ Aldrig Sällan O ofta [25) Regelmässigt

3 a. Vad anser Ni om följande bestämmelser i 21 kap. ärvdabalken? (Flera alternativ kan förkryssas).

	1 §	2 § 1 st	2 § 2 3t	5 §	11 §	12 §	14 § 1 P	14 § 2 P
Har ingen meningsfull funktion	1	1	4	3	1
Svår att tillämpa		13	10	11	10	2		1
Alltför sträng mot dödsbodelägarna	14	15	9	1	2	3	35
Behövs med hänsyn till dödsboets borgenärer 27		19	18	22	27	32	9	30
Helt ändamålsenlig	20	6	10	10	9	17	5	14
Ingen uppfattning		1	3	4	1	1	1	3

Prop. 1980/81:48 91

Av tabell 2 nedan framgår hur de två inkassoföretag som har besvarat utredningens frågeformulär har svarat på enkätens två första frågor.

Tabell 2

1. I vilken utsträckning gör Ert företag scm borgenär eller som ombud för borgenär ansvar gällande mot dödsbodelägare för avlidens skulder under åberopande av följande bestämmelser i 21 kap, ärvdabalken?

a. Därför att dödsboets egendom inte i tid har av-
trätta till förvaltning av boutredningsman eller
till konkurs (1 §)?

\T\ Aldrig □ Sällan \T\ Ofta

b. Därför att bodelning och arvskifte haj ägt rum
innan känd gäld har betalats (12 §)?

□ Aldrig □ Sällan \T\ Ofta

c. Därför att bouppteckning inte har förrättats i
tid (14 §)?

□ Aldrig Q] Sällan [T] Ofta

d. Därför att veterligen oriktig uppgift har lämnats
eller svikligt förtigande har skett vid bouppteck
ningen eller dess edfästande (14 §)?

□ Aldrig [TI Sällan □ Ofta

e. Därför att betalning av boets gäld, utgivande av
legat, fullgörande av ändamålsbestämmelse m.m, har
ägt rum under den s,k, deliberationsfristen (11 §)?

[T] Aldrig [T] Sällan □ Ofta

Prop, 1980/81:48 92

2 a. Vad anser Ni om följande bestämmelser i 21 kap. ärvdabalken? (Flera altemativ kan förkryssas.)

1 § 2 § 2 § 5 § 11 § 12 § 14 § 14 §
1 st 2 st 1 p 2 p

Har ingen meningsfull funktion

Svår att till-
lämpa 1

Alltför sträng mot dödsbodelägarna

Behövs med

hänsyn till

dödsboets

borgenärer 2121 2112

Helt ända
målsenlig 1 • 1 1

Ingen uppfattning

Svaren på de två första frågorna i enkäten till Begravnings-föreningamas Samorganisation framgår av tabell 3 nedan.

Tabell 3

1. I vilken utsträckning råder Ni dödsbodelägare att begära boets avträdande till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs för att delägarna skall undgå personligt gäldsansvar?

Regel-□ Aldrig □ Sällan □ Ofta [x] mässigt

2 a. Vad anser Ni om följande bestämmelser i 21 kap, ärvdabalken? (Flera altemativ kan förkryssas.)

	1 § 2 § 1 st	2 § 2 st	5 §	11 §	12 §	14 § 1 P	14 § 2 P
Har ingen meningsfull funktion		X
Svår att tillämpa			X
Alltför sträng mot dödsbodelägarna	X X					X
Behövs med hänsyn till dödsboets borgenärer			X	X	X		X
Helt ändamålsenlig
Ingen uppfattning

I de två sista frågoma i enkäten till bankerna tillfrågades de om allmänna synpunkter på ÄB:s gäldsbestämnelser (fråga 3 b) samt vilka ändringar de skulle vilja föreslå i 21 kap. ÄB (fråga 4). Tre fjärdedelar av de 44 banker som skickade tillbaka frågeformulären besvarade inte frågoma 3 t och 4. Av dem som svarade framhöll ungefär hälften att bestämmelsema i 21 kap, ÄB är komplicerade och tämligen okända för allmänheten.

Från en del håll betonades att fastän bestämmelsema sällan tillämpas så har de ändå en funktion att fylla. Några banker menade att det är stötande att borgenärerna genom en insuf-ficient gäldenärs frånfälle kan konmia i ett bättre läge på grund av ren okunnighet om gällande gäldsregler hos delägarna. Östgötabanken påpekade att bestämmelsema skyddar borgenärema dåligt mot kringgående av KL:s återvinnings-regler; därför bör enligt Östgötabanken återvinningsreglerna

Prop. 1980/81:48 94

samordnas med ÄB:s gäldsbestä.mmelser. Skånska banken framhöll att 21 kap. 19 § ÄB är otillräcklig som undantagsbestämmelse när det gäller gäldsreglemas tillämpning; om t.ex. överintecknade fastigheter finns medges ingen ansvarsbefrielse trots att det ekonomiska läget då kan vara minst lika dåligt som om endast utmätningsfri egendom funnits.

Omkring hälften av de svarande ansåg att bestämmelserna bör förenklas. Svenska Handelsbanken föreslog att delägare befrias från personligt betalningsansvar om han kan visa att dödsboets ställning efter dödsfallet inte har försämrats för borgenärerna. Vidare föreslog handelabanken att delägare som har tillgodogjort sig tillgångar ur boet skall undgå personligt betalningsansvar om han återbär tillgångarna eller deras värde. Sundsvallsbahken framhöll att 1 och 12 §§ samt 14 § 2 p i viss mån framstår som huvudregel, övriga regler borde enligt Sundsvallsbanken kunna förenklas och en del - t.ex. 14 § 1 p -utmönstras. Falkenbergs sparbank tyckte att delägare inte bör svara för större gäld än som motsvaras av dödsboets medel. För att kompensera borgenärerna för en sådan försämring föreslog sparhariken att rätten i samband med registrering av bouppteckning bör vara skyldig att beträffande bristbon förordna om avträdande till boutredningsman. Detta skulle, enligt sparbanken. Innebära en viss garanti för borgenärema att boets avveckling sker på ett opartiskt sätt.

Flera banker ville byta ut gäldsreglema mot bestämmelser om skadeståndsskyldighet för delägama i de fall dessa har gjort sig skyldiga till försummelse och borgenärerna därigenom har lidit skada.

Prop. 1980/81:48 95

2.4 Utländska förhållanden

2.4.1 Finland

Sedan den 1 januari 1966 är de finska rätts-reglema om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder helt överensstämmande med svensk rä+t. Beträffande gäld efter den som har avlidit före de nya bestämmelsernas ikraftträdande tillämpas emellertid äldre föreskrifter.

2.4.2 Danmark

Enligt dansk rätt är frågan om arvinges ansvar för avlidens skulder att bedöma olika vid olika alag av dödsbobehandling, dvs, former för dödsbos avveckling.

I huvudsak följande slag av dödsbobehandling regleras i lagstiftningen

1. summarisk behandling,

2. offentligt skifte,

3. privat skifte och

4. exekutorbehandling.

Under vissa förutsättningar är sammanlevnad i oskiftat dödsbo tillåten. Då gäller särskilda regler om ansvar för den avlidnes gäld.

3 Liksom enligt svensk rätt utgörs dödsbodelägarna av arvingar, universella testamentstagare och, om giftorätt inte är utesluten, den efterlevande maken (18 kap. 1 § finska ÄB).

4 Med arvinge avses i den danska skifteloven såväl legalarvinge som universell testamentstagare (Hgdahl Jensen s. 66).

Prop. 1980/81:48 96

Summarisk behandling

Summarisk dödsbobehandling innebär att boet avvecklas utan att man behöver utfärda kallelse på borgenärer, pröva anmälda fordringar, underrätta arvingarna eller vidta andra sådana åtgärder son kännetecknar mera komplicerade behandlingsformer. När ett

5 dödsfall har anmälts till skifterätten, vilket

skall ske omedelbart, bestämmer rätten om dödsboet skall behandlas summariskt. Av det totala antalet dödsbon per år - f.n. omkring 50 000 - avvecklas ca 30 procent genom summarisk behandling.

Enligt skifteloven kan summarisk bobehandling äga rum i följande fall

a) när det kan antas att den dödes tillgångar inte förslår till annat än begravningskostnaderna och

b) när det i samband med anmälan av dödsfallet upplyses att de efterlämnade tillgångarna är värda mindre än 400 kr, och att den avlidnes gäld inte överstiger detta belopp samt arvingarna åtar sig att motta tillgångarna och svara för skulderna,

I det vid a) nämnda fallet överlämnar skifterätten tillgångarna till den som har betalat eller kommer att betala begravningskostnaderna. Vederbörande blir inte därigenom personligen ansvarig för den avlidnes skulder.

Offentligt 3kifte_

Offentligt skifte innebär att dödsboet avvecklas under skifterättens ledning. Vid offentligt skifte skiljer man mellan gaeldsfragåelsesboer och gaeldsvedgåelses-boer. I gaeldsfragäelsesboer har arvingarna inte något

Allmän underrätt är skifterätt.

Prop. 1980/81:48 97

personligt ansvar för den avlidnes skulder. A andra sidan saknar de i sådana bon allt inflytande över förvaltningsbesluten till dess att den för den dödes borgenärer gällande proklamafri sten har löpt ut ooh skulderna har betalats eller säkerhet har ställts för dem. Före denna tidpunkt utövas förvaltningsrätten i förevarande bon av akifterätten ooh borgenärerna.

I gaeldgvedgåelsesboer, där förvaltningsrätten hela tiden utövas av arvingarna under skifterättens ledning, har arvingarna åtagit sig att svara för den dödes gäld. Arvinges ansvar är i sådana fall till en början begränsat till arvslotten. För de relevanta skulder som inte täcks av tillgångarna i boet häftar arvingarna personligen. Deras ansvar är därvid solidariskt. De svarar endast för sådana skulder som har anmälts inom en proklamafrist som börjar löpa efter det att ett lagstadgat kungörandeförfarande har avslutats. Fristen uppgår i regel till tre månader.

Privat skifte

Arvingarna kan av skifterätten tillåtas att företa privat skifte under förutsättning att samtliga

a) begär sådant skifte hos skifterätten,

b) är myndiga,

c) inte är i konkurstillstånd och

d) är närvarande, personligen eller genom ombud, vid
det sammanträde med skifterätten där boet skall över
lämnas för privat skifte.

Privat skifte får inte beslutas om arvlåtaren har bestämt att skiftet skall vara offentligt.

7 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

Prop. 1980/81:48 98

Vid privat skifte förvaltar arvingarna boet helt

självständigt. De är ansvariga för den dödes skulder

på samma sätt som i gaeldsvedgåelsesboer (se ovan

under "Offentligt skifte").

I ca en tredjedel av samtliga danska dödsbon företas privat skifte.

Exekutorbehandling

Exekutorbehandling av dödsbo äger rum dels om arvlåtaren i testamente har bestämt sådan avvecklingsform, dels om samtliga arvingar begär det. Exekutor utses av justitieministern eller den han bemyndigar. I regel behandlas exekutorbon som gaeldsvedgäelses-hoer. Arvingarna i exekutorbon blir alltså normalt personligen ansvariga för behörigen anmälda skulder i den mån de efterlämnade tillgångarna inte förslår.

Oskiftat bo

Enligt arveloven har efterlevande make rätt att sitta kvar i oskiftat bo efter den först avlidne om boets egendom utgörs av faelleseje och det finns bröstarvingar. Är bröstarvingarna avkomlingar efter endast den först avlidne maken, krävs för kvarsittande att bröstarvingarna samtycker därtill eller, om de är omyndiga, att tillstånd lämnas av förmyndaren och rätten.

I oskiftat bo är den efterlevande maken personligen ansvarig för den först avlidnes skulder. Den efterlevande kan dock åstadkomma preklusion av dessa ford-

Z Faelleseje motsvarar ungefär giftorättsgods enligt svensk rätt.

Prop. 1980/81:48 99

ringar genom att få till stånd ett proklamaför-

färande enligt skifteslagstiftningen (se ovan under

"Offentligt skifte").

Dödsbo i konkurs

Är arvingama inte personligen ansvariga för den avlidnes skulder och är dödsboet insolvent, kan den avlidnes borgenärer begära att boet försätts i konkurs.

2.4.3 Norge

7 Enligt norsk rätt blir arvingar personligen ansvariga för avlidens skulder endast om de inför skifte-

rätten åtar sig sådant ansvar. Ett dylikt åtagande medför att de kan få avveckla dödsboet på egen hand (privat skifte). Annars företar skifterätten avvecklingen (offentligt skifte).

Har arvinge en gång blivit personligen ansvarig för avlidens skulder, upphör inte detta ansvar även om arvingarna sedermera begär och får till stånd offentligt skifte.

7 Med arvinge avses enligt norsk rätt såväl legal-
arvinge som den vilken genom testamente har satts

i arvinges ställe (Knoph s. 199).

8 Allmän underrätt är skifterätt (1 § 1930 års lov
om skifte).

Prop. 1980/81:48 100

2.5 överväganden och förslag

Utredningen har heträffande frågoma om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder i uppdrag att föreslå regler som är enklare än de nuvarande och som i högre grad än dessa tar hänsyn till dödsbodelägarnas intressen. Samtidigt skall behovet att skydda borgenärerna fortfarande beaktas.

Gällande bestämmelser om dödsbodelägares gäldsansvar torde allmänt anses vara mycket invecklade. Som framgår av avsnitt 2.3 har utredningen företagit en enkät hos ett antal affärs- och sparbanker angående till-lämpningen av dessa bestämmelser. Därvid har framkommit att flertalet av bankema aldrig och återstoden av déffl endast sällan gör gällande personligt delägareansvar enligt 21 kap. iB. En förklaring till detta förhållande kan vara att de fbrevarande rättsreglerna är alltför komplicerade. Andra regler motverkar förluster för bankerna. Med hänsyn till de stränga föreskrifter som gäller för bankernas utlåningsverksamhet har de i betydande utsträckning andra slag av skydd för sina fordringar än sådana som kan bli aktuella enligt 21 kap. ÄB. Sålunda får bankerna enligt gällande lagstiftning med vissa undantag inte bevilja kredit utan att ha betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen - 59 § lagen (1955:183) om bankrörelse, 28 § lagen (1955:416) om sparbanker och 36 § lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen. I den mån bank lämnar krediter utan sådan säkerhet förekommer det i viss utsträckning att banken tecknar grupplivförsäkring på kredittagarens bekostnad. Vid dennes frånfälle används utfallande försäkringsersättning till att aweckla krediten.

Nuvarande regler om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder tillämpas alltså 1 mycket liten ut-

Prop. 1980/81:48 101

sträckning därför att de är så komplicerade och därför att det finns andra slag av skyddsregler. Vidare är, som framgår av redogörelsen i avsnitt 2.2, vissa fall undantagna från tillämpningsområdet. Antingen finns uttryckliga föreskrifter om sådana undantag eller är reglema avfattade sä att en del fall inte täcks av dem. Reglerna är sålunda inte tillämpliga om det efter den döde finns endast sådan egendom som inte har kunnat tas i mät hos honom. Med hänsyn till de ganska långtgående föreskrifter om utmätningsfrihet som finns i utsökningslagen torde redan av denna anledning personligt delägareansvar ofta vara uteslutet i mindre dödsbon. Vidare gäller att bestämmelsen i 21 kap. 1 § ÄB om delägareansvar vid underlåtenhet att begära egendomsavträde inte kan tillämpas om bouppteckning ersätts med dödsboanmälan. Grovt uppskattat torde dödsboanmälan kunna .äga rum beträffande en fjärdedel av samtliga dödsbon (PM Dödsboanmälan, Ds Ju 1975:6, s. 31 f).

Vissa omständigheter begränsar alltså i hög grad tillämpningen av bestämmelserna om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder. Därigenom undgår delägarna i många fall det hårda ansvar som borgenärerna annars skulle ha kunnat göra gällande mot dem. Förenklas reglerna så att de blir lättare att tillämpa, kan därför detta förhållande i och för sig komma att medföra en försämring av dödsbodelägarnas ställning. Utredningen har emellertid i uppdrag att föreslå inte endast förenklingar av regelsystemet utan även sädana ändringar i det som främjar dödsbodelägarnas intressen. Skall båda dessa reformkrav tillgodoses, behövs långtgående ändringar till dödsbodelägarnas förmån. A andra sidan får reglerna inte bli alltför gynnsamma för dödsbodelägarna. Behovet att skydda borgenärerna måste nämligen fortfarande beaktas.

Prop. 1980/81:48 102

Med ovannämnda utgångspunkter har utredningen övervägt några alternativ till nuvarande regelsyste.m. I det följande lämnas under särskilda rubriker en närmare redogörelse för vart och ett av dessa alternativ. I det sista delavsnittet tar utredningen ställnin.g till vilket alternativ som är att föredra.

2.5.1 Återgång av bodelning och arvskifte

Som framgår av redogörelsen i avsnitt 2.2.2 kan återgång av bodelning eller arvskifte ske i viaat fall enligt gällande beatämmelser i 21 kap. ÄB nämligen om dödsboet har avträtts till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs (5 §). Utredningen har emellertid övervägt att föreslå att bodelning och arvskifte alltid skall gå åter om de äger rum innan skulderna har betalats. Återgången bör i så fall vara förenad med äterbäringsskyldighet för mottagarna. I detta avsnitt redogöra för hur ett återgångasystem enligt utredningen skulle kunna vara uppbyggt.

Återgången bör vara total, dvs. medföra fullständig äterbäringsskyldighet. I och för sig är det tänkbart med endast partiell återgång för den händelse de obetalda skulderna understiger det sammanlagda värdet av de skiftade tillgångarna. Emellertid får det anses mest lämpligt att hela delningen och skiftet går åter om borgenärerna ooh delägarna inte kan träffa någon överenskommelse om gäldens betalning. Därefter betalas skulderna. Sedan kan delning och skifte på nytt äga rura. Även om man föreskriver bara partiell återgång för vissa fall torde dylik återgång ofta innebära sådan rubbning av förutsättningarna för delningen och skiftet att dessa enligt allmänna regler också i övrigt går åter.

Prop. 1980/81:48 103

Återgång enligt nuvarande 21 kap. 5 § ÄB skall äga rum även om delägarna vid delningen resp. skiftet inte kände till den gäld som sedermera föranledde egendonsavträde. Återgång torde i sistnämnda fall vara av särskilt stor betydelse för borgenärerna eftersom de då inte kan göra gällande personligt betalningsanavar mot delägarna. Återgång av bodelning och arvskifte enligt det nu skisserade systemet bör därför kunna ske även om delägarna vid delningen eller skiftet eller sist vid därefter förrättad bouppteckning var okunniga om att det fanns obetalda skulder.

För de fall dä ätergäng av bodelning eller arvskifte skall ske och delningen eller skiftet redan har gått i verkställighet men återbäring inte är möjlig kan man tänka sig tre alternativa lösningar. Den första innebär att man föreskriver skyldighet för mottagarna att utge ersättning. Enligt den andra lösningen ålägger man delägarna personligt betalningsansvar för skulderna. Slutligen kan man bestämma, åtminstone on den återbäringsskyldige var i god tro, att han inte skall drabbas av någon påföljd ned anledning av att han inte kan länna tillbaka återbäringsplik-tig egendom. Väljer man det andra alternativet upp-koirmer fråga om det personliga betalningsansvaret bör vara på något sätt begränsat. Enligt utredningens mening bör de framtida bestämmelserna utformas så att en delägare inte behöver riskera att ådra sig ett i princip oinskränkt ansvar för den avlidnes skulder. Utredningen anser sig därför inte böra överväga obegränsat personligt delägareansvar ens för ifrågavarande fall. Med denna utgångspunkt förefaller det lagtekniskt sett vara enklare att föreskriva ersättningsskyldighet för mottagarna än att ålägga den personligt gäldsansvar och santidigt införa regler som inskränker detta ansvar. Det prak-

Prop. 1980/81:48 104

tiska resultatet av de två nu jämförda lösningama torde ändå bli ungefär detsamma. Utredningen föredrar därför framför personligt betalningsansvar för delägarna förpliktande för dem att utge ersättning till dödsboet i den mån de inte kan lämna tillbaka den mottagna egendomen.

Inom förmögenhetsrätten gäller i princip vid återgång av avtal att part åläggs ersättningsskyldighet om han inte kan återbära den från motparten erhållna prestationen (se t.ex. Sven Bramsjö, Om avtals återgång, 1950, s. 207 ff). Även i ÄB finns för motsvarande fall föreskrifter om utgivande av ersättning, t.ex. i 3 kap. 3 § andra stycket och 7 kap. 4 § första stycket (se beträffande dessa bestämmelser avsnitt 3.1.2). Vid ersättningens bestämmande inom förmögenhetsrättens område används antingen skade-metoden eller värdemetoden (se Bramsjö a.a. s. 255 ff).

Skademetoden innebär att den återbäringsskyldige skall ersätta den skada som hans motpart lider till följd av att denne inte kan förfoga över eller använda den återbäringspliktiga egendomen på det sätt som han har avsett. Hade t.ex. den återbäringsskyldiges motpart tänkt sälja egendomen, skall den återbäringsskyldige alltså erlägga den köpeskilling som motparten faXtiskt skulle ha fått vid försäljning. Hade motparten tänkt behålla egendomen, skall enligt skademetoden ersättningen täcka kostnaden för nyanskaffning.

Värdemetoden innebär att den återbäringsskyldige till motparten skall betala det belopp som motsvarar försäljningspriset i den allmänna handeln på egendom av förevarande slag. Är det fråga om egendom med

Prop. 1980/81:48 105

fluktuerande värde, gäller i princip värdet vad

c5 tiden för ersättningens utbetalande.

Skademetoden används i allmänhet om den återbäringsskyldige var i ond tro när han företog den åtgärd som omöjliggjorde återbäring. Var han i god tro vid detta tillfälle, bestäms hans ersättningsskyldighet enligt värdemetoden.

Beträffande frågan om ersättning när återbäring är helt eller delvis omöjlig vid återgång av bodelning eller arvskifte gör utredningen följande bedömning. Vad först angår spörsmålet om mottagare i god tro skall utge ersättning bör beaktas att inom förmögenhetsrätten föreligger ersättningsskyldighet även i godtrosfallen. Det finns därför i princip ingen anledning att befria godtroende mottagare från ersättningsskyldighet när de, såsom vid bodelning och arvskifte, utan vederlag har förvärvat den ifrågavarande egendomen. Dödsbodelägare kan skydda sig mot återgång genom att före delning och skifte noggrant kontrollera vad det finns för skulder efter den avlidne. Dessutom har de möjlighet att genom kallelse på okända borgenärer enligt 1862 års preskriptionsförordning få till stånd preklusion av sådana skulder som de inte kände till.

Vid val av ersättningsmetod bör man välja värdemetoden om den återbäringsskyldige var i god tro och skademetoden om han var i ond tro. Med ond tro avses i detta fall att mottagaren när han gjorde sig av med återbäringspliktig egendom kände till eller borde ha känt till att det fanns obetalda

9 Se t.ex. lagberedningens uttalanden i förarbetena till 7 kap. 4 § i 1928 års arvslag (NJA II 1928 s. 450 f).

10 Jämför NJA II 1933 s. 434.

Prop, 1980/81:48 106

skulder efter den döde. Med den avlidnes skulder jämställs givetvis dödsboets övriga gäld (se 18 kap, 3 § och 21 kap, 15 § ÄB),

I regel torde de båda metoderna leda till samma resultat nämligen att mottagaren förpliktas utge egendomens försäljningsvärde till dödsboet. Om särskilda skäl föreligger bör mottagaren helt befrias från ersättningsskyldighet eller ersättningsskyldigheten jämkas. Sådana skäl kan vara att egendomen har frångått godtroende innehavare utan oaktsamhet och utan att han har haft nytta därav. En annan befrielse- eller jämkningsanledning kan vara att det rör sig om egendom med fliiktuerande värde och att värdet vid den tidpunkt när ersättningen skall ges ut är avsevärt högre än när mottagaren gjorde sig av med egendomen. Då kan det ibland finnas skäl att i vart fall jämka ersättningsskyldigheten. Tillämpas skademetoden kan jämkning av ersättningen ske med stöd av 6 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) om ersättningsskyldigheten skulle anses vara oskäligt betungande med hänsyn till den ersättningsskyldiges ekonomiska förhållanden.

För närvarande torde det vara så att bodelning och arvskifte i stor omfattning sker utan iakttagande av föreskriven form. Det föreligger emellertid då inte någon delning eller något skifte som kan gå åter. Åsidosätts formkravet, är nämligen rättshandlingen ogiltig (NJA II 1933 s. 537 ff samt NJA 1947 s, 270, 1966 s. 469, 1969 s. 536 och 1977 s. 459). Skulle man föreskriva återgång av bodelning och arvskifte, är det sannolikt att formkravet vid dessa rättshandlingar skulle iakttas i ännu mindre utsträckning än f.n. Dödsbodelägarna skulle annars riskera att ådra sig återbärings-eller ersättningsskyldighet. Upphävande av formkravet vid bodelning och arvskifte torde inte vara

11 Se beträffande formkravet 13 kap. 1 § GB och 23 kap. 4 § ÄB.

Prop. 1980/81:48 107

någon framkomlig väg. Beträffande fast egendom är sålunda viss form nödvändig för erhållande av lagfart (20 kap. 6 § första punkten JB). Skulle man slopa formkravet i fråga om lös egendom men behålla

det beträffande fast, skulle detta sannolikt leda

till oreda ooh osäkerhet. Fixerades inte bodelning

och arvskift: i skrjft, skulle vidare den som gjorde gällande återgång ställas inför stora bevissvårigheter när han krävde återbäring och ersättning.

Med hänsyn till ovanstående anser utredningen att med bodelning och arvskifte bör i förevarande sczr-nanhang jämställas all utdelning av egendom till dödsbodelägare frän dödsboet. Även när boet har skiftats helt formlöst bör alltså återbärings- eller ersättningspåföljd kunna göras gällande om skiftet har ägt rum innan skulderna har betalats.

F.n. är de "formlösa" delningarna och skiftena inget problem från gäldssynpunkt. Dödsbodelägare som vidtar sådana ätgärder blir personligen betalningsansvariga enligt 21 kap. 1 § ÄB. Genomförs förevarande altemativ, behövs emellertid den nu skisserade regeln. Annars torde många delägare komma att företa formlösa delningar och skiften för att inte riskera att ådra sig återbärings- eller ersättningsskyldighet.

2.5.2 Skadeståndsregler

Som har påpekats i avsnitt 2.2.5 finns f.n. en del föreskrifter om skyldighet för dödsbodelägare att utge ersättning för skador som på grund av deras förvaltning drabbar bl.a. boets borgenärer. Den allmänna regeln om skadeståndsansvar i sådana fall finna i 18 kap. 6 § ÄB, För ansvar enligt denna bestämmelse

T2 Jämför lagberedningen i NJA II 1933 s, 542,

Prop, 1980/81:48 108

förutsätts ätminstone vållande, Ersättningsberättigad är sådan skadelidande vars rätt är beroende av boets utredning. Med boets utredning förstås enligt förarbetena bl.a. betalning av den dödes gäld (NJA II 1933 s. 140). Därav följer att boets borgenärer kan bli ersättningsberättigade enligt den angivna bestämmelsen. F.n. torde emellertid borgenärerna sällan ha anledning att åberopa den. Enligt gällande rätt kan ju dödsboförvaltning från delägajmas sida i princip inte förekomma utan personligt betalningsansvar för gälden. Borgenärema föredrar väl därför i allmänhet att åberopa gäldsansvar mot delägarna framför att kräva dem på skadestånd. Förstnämnda slag av talan är givetvis enklare än sistnämnda från borgenäremas synpunkt. För bifall till ett skadeståndsyrkande kan det nämligen många gånger vara nödvändigt med utredning om adekvan-sen mellan delägarnas förvaltningsåtgärd och dess påstådda följder. Vidare kanske borgenärema måste styrka sin förlust.

Upphäver man reglerna om personligt gäldsansvar för dödsbodelägare, kommer dödsboets borgenärer att kunna åberopa endast skadeatåndsbestänmelsen i 18 kap. 6 § ÄB om boet förvaltas av delägama och borgenärerna inte får sina fordringar betalda. Frågan är om en sädan begränsning av borgenärernas talemöjligheter skulle innebära en inte godtagbar försämring för dem. Det har redan påpekats att det är svårare att kräva skadestånd än att göra gällande gäldsansvar. Emellertid torde svårigheterna vara av övervägande bevisrättsllgt slag. Skadeståndsbestämmelsen kan nämligen i och för sig vara tillämplig om dödsbodelägarna inte utreder och verkställer betalning av boets skulder. Genom kallelse på okända borgenärer enligt 1862 års preskriptionsförordning kan delägarna få till stånd preklusion av sådana skulder som de inte känner till. Detta proklamaförfärande bör användas

Prop, 1980/81:48 109

om boet inte har tillräckligt säker överblick över den dödes skulder. Delägarna torde därför i regel ådra sig ersättningsansvar för skada som borgenär har lidit på grund av att delägarna har underlåtit att infria en rättskraftig fordran mot boet.

Väljer man att upphäva gäldsansvarabestämmelserna i 21 kap. ÄB och i fortsättningen helt lita till skadeståndsregeln i 18 kap. 6 § ÄB, har man undanröjt många av de olägenheter för dödsbodelägare som nuvarande system medför. Någon annan försämring för borgenärema än av bevisrättsllgt slag torde en sådan ordning inte komma att innebära.

2.5.3 Offentlig dödsboförvaltning

Som har angetts ovan är dödsboförvaltningen enligt dansk och norsk rätt i första hand en angelägenhet för skifterätten, dvs. allmän underrätt (avsnitten 2.4.2 ooh 2.4.3). I förarbetena till 1935 års lag oii! boutredning och arvskifte tog lagberedningen upp frågan om det dansk-norska systemet borde genomföras även i Sverige (NJA II 1933 s. 136 och 357). Beredningen anförde att i så fall skulle pä bästa sätt bli sörjt för att allt gär riktigt till. Ingen intressent skulle obehörigen gynnas på de övrigas bekostnad. För borgenärernas rätt skulle denna ordning vara i hög grad betryggande. Mindre erfarna delägare skulle inte riskera att få stå tillbaka för dem som bättre förstår att ta till vara sina intresaen. Beredningen stannade emellertid för att inte föreslå offentlig dödsboförvaltning. Beredningen ansåg nämligen att det inte fanns några samhällsorgan här i landet som kunde anses lämpade att handha de uppgifter av övervägande administrativ och ekono-

Prop. 1980/81:48 110

misk natur som det skulle bli fråga om. Vidare framhöll beredningen att det kunde befaras att det ifrågasatta systemet skulle bli alltför osmidigt och dyrbart. Beredningen trodde inte heller att allnänheten skulle ha någon förståelse för den tänlcta ordningen.

Det alternativ för vilket nu har redogjorts företer vissa likheter ned den lösning som komner att diskuteras i nästa avsnitt, dvs. obligatorisk boutred-ningsmannaförvaltning. I båda fallen skulle nämligen dödsboförvaltningen till en början anordnas sora ett likvidationsförfarande i borgenärernas intresse. Sedan den avlidnes och boets skulder har betalats, skulle den eventuella återstoden av boegendom.en fördelas enligt lag och testamente. Alla dessa förfaranden skulle ske under överinseende av nyndighet resp. boutrednings.nan.

2.5.4 Obligatorisk boutredningsmanna-förvaltning

Låter man boutredningsman handha dödsboförvaltningen i stället för domstol eller arman myndighet i det system som har skisserats i avsnitt 2.5.3 torde en del

av kritiken mot systemet falla bort. Man kan då inte längre göra gällande att förvaltaren saknar konpetens för uppgiften ooh knappast heller att systenet blir osmidigt. Å andra sidan kvarstår otvivelaktigt det argumentet att systemet i regel blir dyrare än en ordning där dödsbodelägarna förvaltar boet. Förmodligen mäste raan låta boet bära kostnaden för bo-utredningsmannaförvaltningen. Det blir dä mindre kvar till arvtagarna. Frän den synpunkten kommer detta alternativ inte att innebära någon förbättring av dödsbodelägarnas ställning. Vidare är det sannolikt att det ifrågasatta systemet allmänt kommer

Prop. 1980/81:48 111

att uppfattas som mera byrälcratiskt än det nuvarande.

Emellertid finns det mycket som talar för obligatorisk boutredningsmannaförvaltning i stället for den nuvarande regleringen enligt 21 kap. 1 § ÄB. Den viktigaste funktionen hos sagda bestämmelse är att relativt snabbt tvinga fram avträdande av skuldsatta dödsbon till boutredningsmannaförvaltning eller konkurs. Fördelama med bestämmelsen är att borgenärerna kan fä en effektiv förvaltning av sådana bon samt att dödsbodelägarna kan slippa det svårförutsebara och ibland mycket betimgande personliga gäldsansvaret. Regelns nackdelar är att dödsbodelägare som inte känner till den kan drabbas mycket hårt om de underlåter att begära egendomsavträde även om de inte har uppträtt otillbörligt mot borgenärerna. Föreskriver man att rätten på eget initiativ skall förordna att skuldsatta dödsbon skall avträdas till boutredningsmannaförval tning, behåller man nyssnämnda fördelar men eliminerar de angivna nackdelarna.

Det uppstår emellertid svårigheter när man söker lämpliga kriterier på de fall när boutredningsmannaförvalt-ning skall anordnas ex officio. Det kan givetvis inte komma i fräga att föreskriva boutredningsmannaför-valtning för alla typer av dödsbon. En sådan ordning skulle medföra en oerhörd byråkratisering. Den skulle framstå som ett onödigt ingrepp i dödsbodelägarnas förvaltningsfrihet. Det är ju ändå så att i flertalet dödsbon inga problem uppkommer med gäldens betalning. Att dä påtvinga alla bon kostnader för boutredningsman skulle säkerligen inte stämma överens med den allmänna rättsuppfattningen. Det kan visserligen hävdas att det personliga gäldsansvaret är det pris som dödsbodelägare får betala för sin nuvarande förvaltningsfrihet; befriar man dem från det personliga ansvaret, kunde det tyckas vara fullt rimligt att de också får finna

Prop. 1980/81:48 112

sig i inskränkningar i förvaltningsfriheten. Det är emellertid sannolikt att ett sådant argument inte kommer att möta någon förståelse från allmänhetens sida.

Beträffande kriterier på de fall när boutredningsman skall förordnas ex officio kan man välja endera av följande två lagtekniska lösningar. Den ena lösningen innebär att i princip det alldeles övervägande antalet dödsbon kommer att omfattas av den förevarande ordningen. Rätten ges emellertid vidsträckt befogenhet att underlåta att förordna boutredningsman i de enskilda fallen. Den andra lösningen innebär att mycket snäva förutsättningar för boutredningsmanna-förordnande anges som princip i själva författningstexten. Det förefaller mest lämpligt att välja det förstnämnda alternativet. Då kommer nämligen den rättsliga kontrollen att innefatta flertalet dödsbon. Visar det sig därvid att boutredningsmannaförvaltning är onödig i det enskilda fallet, skall förordnande därom inte meddelas. Man kan sålunda uppställa som huvudregel att rätten utan ansökan skall förordna om avträdande till boutredningsmannaförvaltning om

1. värdet av boets tillgångar enligt bouppteckningen
överstiger fyra gånger det vid tiden för dödsfallet
gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om all
män försäkring samt

2, skulderna enligt bouppteckningen med undantag av
inteckningsskulder uppgår till mer än hälften av
tillgångarna.

Efter nu nämnda huvudregel föreskrivs att förordnande ex officio inte skall meddelas om i bouppteckningen anges att skulderna är betalda eller om utredning förebringas att borgenärerna godtar delägareförvaltning eller andra särskilda skäl föreligger.

Rättens bedömning om boutredningsman bör förordnas

Prop. 1980/81:48 113

skulle alltså enligt sistnämnda altemativ ske pågrundval av bouppteckningen. Utan tillgång till bouppteckningen kan ju rätten i allmänhet inte ha någon uppfattning om dödsboets tillstånd. Emellertid bör beaktas att i mera komplicerade dödsbon bouppteckningen ■ i regel kommer in till rätten på ett relativt sent stadium i utredningen. Då har kanske väsentliga förvaltningsåtgärder redan vidtagits av dödsbodelägarna. Med hänsyn härtill framstår nu ifrågasatt alteniativ som olämpligt.

2.5.5 Det av utredningen förordade alternativet

Vart och ett av ovannämnda förslag har både förtjänster och svagheter. Efter en samlad bedömning av de olika alternativen har utredningen slutligen stannat för den lösning som innebär återgång av bodelning och arvskifte om de sker innan skulderna har betalats (se avsnitt 2.5.1 ). Denna lösning synes mest rimlig med hänsyn till att delägama därigenom kommer att bli ansvariga med vad de faktiskt har erhållit från boet men i princip inte ned mera. Det förordade systemet föreslås alltså ersätta i första hand reglema i nuvarande 21 kap. 1 § ÄB, Den nya återgångsbestämmelsen bör införas i en ny paragraf i 21 kap, ÄB, 12a §, Beträffande övriga bestämmelser i 21 kap. ÄB vill utredningen anföra följande.

Bestämmelserna i 2 och 3 §§ hör så nära samman med den i 1 § att de bör upphävas i konsekvens med att 1 § upphävs.

Bestämmelsen i 4 § bör vara kvar eftersom den för visst fall reglerar frågan om gäld skall anses veterlig. Med hänsyn till att bestämmelsen i 12 § föresläs stå kvar (se nedan i detta avsnitt) kommer det nämligen

8 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

Prop. 1980/81:48 114

även i fortsättningen att vara av betydelse om gälden är känd eller inte.

Återgångsbestämmelsen i 5 § hör naturligtvis upphävas. Den föreslagna ordningen innebär ju en utvidgning av återgångsmöjllghetema. Det behövs därför ingen särskild bestämmelse om återgång på grund av egendomsavträde.

Bestämmelsema i 6-10 §§ berörs inte i sakligt hänseende av utredningens förslag. Dessa paragrafer bör därför stå kvar efter vissa redaktionella ändringar i några av dem. Sålunda bör nuvarande hänvisning i 7 § till 5 § ersättas med en hänvisning till 12 a §. Hänvisningen innebär alltså skyldighet för mottagaren av återbäringspliktig egendom att utge även ränta eller avkomst av egendomen samt rättighet att utfå ersätt-, ning för nödig kostnad på egendomen och, under viss förutsättning, också ersättning för nyttig kostnad.

11 § bör upphävas. Det bör vara tillräckligt för borgenärerna att de kan åberopa skadeståndsregeln i 18 kap. 6 § ÄB om dödsbodelägarna gör sig skyldiga till sådana otillbörliga förfaranden som anges i förstnämnda paragraf.

Bestämmelsen i 12 § bör vara kvar. Personligt gäldsansvar som kan drabba delägarna enligt denna bestämmelse vid delning eller skifte före gäldens betalning avser ju ansvar för kända skulder. Vid dylikt uppsåtligt handlande från delägarnas sida kan det vara motiverat att behålla denna bestämmelse om gäldsansvar som en skyddsregel för borgenärerna. Bestämmelsen bör i konsekvens med regeln i 12 a § utvidgas till att avse också de fall då egendom har mottagits utan att bodelning eller arvskifte har skett.

Bestämmelserna i 13 och 18 §§ bör upphävas i konsekvens med att 1 § upphävs.

Prop. 1980/81:48 115

Bestämmelsen i I4 § första meningen om ansvar för dödsbodelägare som försitter tiden för boupptecknings förrättande fär anses vara alldeles för sträng mot delägama och bör därför utgå (jämför synpunkterna i avsnitt 2.3).

Bestämmelsen i 14 § andra meningen bör vara kvar. Det kam vara motiverat att behålla personligt gäldsansvar som påföljd för sädana bedrägliga förfaranden som avses i denna bestämmelse.

Bestämmelsema i 15-17 och 19 §§ hör stå kvar efter vissa redaktionella ändringar i några av dem.

Det nu förordade systemet innebär inte att skadeståndsregeln i 18 kap. 6 § ÄB skulle bli betydelselös. I det följande skall med några ord beröras förhällandet mellan den föreslagna ätergångsbestäm-melsen och den nyssnämnda skadeståndsregeln frän borgenärernas synpunkt.

Till en början krävs givetvis för ätergångsbestäm-melsens tillämpning att dödsbodelägare har motta,git egendom från boet. Skadeståndsregeln i 18 kap. 6 § har 1 detta hänseende ett mera vidsträckt tillämpningsområde än återgångsbestämmelsen. Skadeståndsregeln kan sälunda åberopas av borgenär som inte får sin. fordran betald pä grund av alla slags rättsstridiga förvaltningsåtgärder från dödsbodelägares sida alltså även,mottagande av boegendom före gäldens betalning. Å andra sidan är skadeståndsregelns tillämpningsområde mindre vidsträckt än återgängsbestämmelsens i det avseendet att för bifall till skadeståndstalan krävs att dödsbodelägare har förfarit uppsåtligt eller vårdslöst. Har dödsbodelägare både mottagit egendom från boet och varit dolös, har borgenären en tredje möjlighet. Han kan i så fall göra gällande personligt gäldsansvar

Prop. 1980/81:48 116

mot delägaren under åberopande av 21 kap. 12 § ÄB.

Iblamd kan alltså sådana rekvisit föreligga att borgenär skulle kunna åberopa antingen återgångsbestämmelsen eller andra regler. Denna omständighet kan emellertid inte anföras som skäl mot utredningens förslag till ätergångsbestämmelse. Enligt gällande rätt kan ju i vissa fall borgenär mot dödsbodelägare göra gällande antingen personligt gäldsansvar eller skadeståndsansvar.

Den väsentligaste skillnaden mellan återgångsbestämmelsen och skadeståndsregeln hänför sig till rättsföljderna. Vilken av de båda rättsreglerna borgenären väljer att åberopa, om han har sådan valfrihet, torde nämligen bero på vad han vill nå med sin talan och vad han tror om sina möjligheter att lyckas med det.

En annan viktig skillnad mellan de båda rättsreglerna är av processuellt slag. Återgångstalan förs av dödsboet mot delägaren efter det att borgenären har riktat krav mot boet. Skadeståndstalan däremot förs direkt av borgenären mot dödsbodelägaren. Från denna synpunkt förefaller skadeståndslinjen vara bekvämare för borgenären än återgångsalternativet. Emellertid förutsätter bifall till borgenärens skadeståndsyrkande att han kan styrka uppsåt eller vårdslöshet hos dödsbodelägaren vilket kanske inte alltid är så enkelt.

Prop. 1980/81:48 117

3 DÖDSBODELÄGARES TALERÄTT

3.1 Gällande rätt

3.1.1 Inledning

Med dödsbodelägares talerätt förstås i detta betänkande delägares behörighet att vara part i rättegång eller i domstolsärende rörande viss sak (jämför Ekelöf II s. 48 f). Från sådan behörighet har raan att skilja delägares behörighet att företräda dödsbo i mäl eller ärende (delägares processbehörighet). Ibland har delägare tillätits att föra talan som part fastän talerätt tillkommer boet. Man bör därför skilja mellan följande tre fall:

1. Delägare för talan som part för egen del,

2. delägare företräder boet (för talan i boets namn),

3. delägare för talan som part men för boets räkning. Utredningens uppdrag i förevarande del gäller frågan om dödsbodelägares talerätt. Reglerna om dödsbos

och dödsbodelägares talerätt samt dödsbodelägares processbehörighet går emellertid så att säga in i varandra. För att klargöra rättsläget beträffande dödsbodelägares talerätt är det alltså nödvändigt att studera även de båda andra regelkomplexen. I detta betänkande behandlas därför frågorna ora såväl dödsbos och dödsbodelägares talerätt som delä.gares processbehörighet.

Beträffande nu nämnda frågor finns för en del fall uttryckliga lagbestämmelser. I viss utsträckning har domstolarnas praxis varit rättsbildande. I mänga fall saknas emellertid klara regler. Framför allt kan det ibland vara svårt att avgöra om talerätt tillkom.mer dödsbo, delägare eller båda.

Prop. 1980/81:48 118

Vissa föreskrifter om dödsbos eller delägares talerätt rör talan som avser boets utredning. Sådan talan kan gälla t.ex. förrättande av bouppteckning, betalning av den dödes gäld, indrivande av betalning för boets fordringar samt verkställande av legat eller ändamålsbestämmelser. Andra taleregler berättigar delägare att i egenskap av arvinge eller efterlevande make föra talan i angelägenheter sora inte huvudsakligen rör ekonomiska värden. Både "utredningstalan" och andra slag av talan behandlas i betänkandet.

Talerätt kan tillkomraa dödsbo eller dödsbodelägare såväl i mål eller ärenden vilka anhängiggörs efter dödsfallet som i dessförinnan anhängiggjorda raäl eller ärenden där den avlidne har varit part. I sistnämnda fall övergår det materiella rättsför-. hållande som är rättegångens eller ärendets föreraål genom universalsuccession till boet eller delägaren (NJA II 1943 s. 168 f och Ekelöf II s. 135 f). Succession är dock inte möjlig i brottmål vare sig på målsägandens eller på den tilltalades sida (Ekelöf II s. 66 och 141 f). Däremot har en del nära anhöriga till avliden målsägande under vissa förut-ättningar samma rätt som målsägande att ange brott eller föra talan därom. Beträffande avliden tilltalad är vissa nära anhöriga till honom behöriga att föra talan mot dom varigenom han har fällts till ansvar (se närmare härom i avsnitt 3.1.2).

Prop. 1980/81:48 119

3.1.2 Delägare för talan sora part för egen del

Bestämmelser i AB

ÄB:s bestäramelser om dödsbodelägares behörighet att ■ föra talan för egen del rör fränst arvinges rätt att klandra testamente, bröstarvinges rätt att påkalla jämkning i testaimente eller återbäring av gåva för utfående av laglott .'5aint delägares rätt att begära förordnande av skiftesman, klandra arvskifte, föra talan om upphörande av avtal om sammanlevnad i o skiftat bo, begära boegendome.ns avträdande till förvaltning av boutredningsman eller klandra boutredningsmans överlätel.se av fast egendom ra.m. eller förvaltning. I detta sammanhang bör även nämnas den rätt so.m tillkonner bl.a. dödsbodelägare att föra talan om verkställande av ändamåls-bestänmelse.

Enligt 14 kap. 5 § .43 skall arvinge som vill göra gällande att testamente är'ogiltigt enligt 13 kap. Ä3 väcka klandertalan .sist inom sex månader frän det att han efter testamentets bevakning har fått del av testamentet. Do ogiltighetsanledningar som upptas i 13 kap. nH är bristande behörighet hos testator och bristande laga forn hos testanente ■sant testam.entes upprättande under påverkan av rubbad .■3jälsverk.samhet, tvång, otillbörligt inflytande och svek eller annan villfarelse i-bevekelsegrunderna .

Testamente kan vara ogiltigt av andra skäl än den som anges i 13 kap. ÄB, Sålunda är enligt 9 kap, 2 § ÄB förordnande till förmän för ofödda i regel utan verkan. Vidare kan testamente vara ogiltigt på grund av bristande förutsättningar utan att det rlr

Prop, 1980/81:48 120

fråga om tillämpning av 13 kap, 3 § andra stycket ÄB, ÄB innehåller inga regler om klandertalan när testaraente påstås vara ogiltigt pä annan grund än sädan som nämns i 13 kap, AB. Det är oklart i vilken utsträckning särskild klandertalan då behövs. I den mån särskild talan krävs för att komma åt sådan ogiltighet torde den inte vara inskränkt till viss tid. Walin rekommenderar emellertid att arvinge som vill åberopa att testamente har återkallats väcker klandertalan inom vederbörlig tid (Walin ÄB I s. 345).

Enligt 7 kap. 3 § ÄB får bröstarvinge påkalla jämkning av testamente för utfående av laglott. Väljer han därvid att väcka talan mot testamentstagaren (påkallande kan äga rum även pä annat sätt), skall det ske inom samma tid som gäller för klander av testamente enligt 14 kap. 5 § ÄB.

Har arvlåtare i livstiden gett bort egendom under sådana omständigheter eller pä sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, har bröstarvinge enligt 7 kap. 4 § ÄB rätt att för att få ut sin laglott påkalla återbäring av gåvan eller ersättning för dess värde. Bröstarvingen skall väcka talan mot gåvotagaren härom sist inon ett år från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Har bouppteckning ersatts, med dödsboanmälan enligt 20 kap. 8 a § ÄB, gäller inte nägon frist för talerättens utövande. Kommer bouppteckning trots anmälan till stånd med stöd av tredje stycket i nyssnämnda paragraf, börjar fristen löpa från det bouppteckningen avslutades (prop. 1975/76:50 s. 89 f och 100 f).

Prop. 1980/81:48 121

Enligt 23 kap. 8 § andra stycket AB har dödsbodelägare rätt att klandra arvskifte som har .gjorts av skiftesman. Vill han klandra skiftet, skall han väcka talan mot övriga delägare sist inom tre raånader efter det att han har delgetts skifteshandlingen.

Ibland förekomraer att dödsbodelägare i sanband ned klander av arvskifte framställer yrkanden vörande egendom beträffande vilken det är tveksamt om den omfattas av skiftet. Sä var förhällandet i rättsfallet NJA 1967 s. 249. Omständigheterna i rättsfallet var följande. En person avled och efterlämnade som dödsbodelägare fem bröstarvingar. .Dödsboet avträddes till förvaltning av boutredningsman som förrättade skifte. Därvid bestämde boutredningsmannen att en damfriseringsrörelse sora en av delägarna, X, hade förvärvat från den avlidna före dödsfallet skulle anses som en giltig gåva till .X, att gåvan skulle som förskott avräknas på X:s arv samt att X inte skulle vara skyldig att återbära den del av gåvan som översteg hennes arvslott. De andra delägarna klandrade skiftet och yrkade att damfriseringsrörel-sen skulle upptas som en tillgäng i boet samt att ärendet skulle återförvisas till skiftesmannen med föreskrift att nytt skifte skulle ske med utgångspunkt hä-rifrän. Underrätten avvisade delägarnas talan pä. den grund att delägarna, sora enligt underrätten begärde fastställelse att rörelsen tillhörde boet, saknade behörighet att föra talan för boet, efterson boet var avträtt till förvaltning av boutredningsraan. Hovrätten fastställde underrättens beslut. HD fann att boutredningsmannen vid skiftet såtillviåa hade låtit darafrlseringsrörelsen orafattas av detta att han betraktat rörelsen som överlåten till X genom gåva vilken skulle anses sora förskott på arv utan

Prop. 1980/81:48 122

skyldighet för 7. att återbära den del av värdet som inte kunde till fullo avräknas pä hennes arvslott. Innebörden av delägarnas talan näste, enligt HD, bl.a. raot bakgrund härav anses vara att X skulle såvitt gällde skiftet återbära också, den del av arvsförskottets värde sora inte kunde avräknas på arvslotten och att ärendet skulle återförvisas till skiftesiörrättaren för nytt skifte med beaktande härav. HD undanröjde därför domstolarnas beslut och visade mälet åte.r till underrätten för erforderlig behandling.

Vidare bör bland ÄB:s bestämmelser ora behörighet för dödsbodelägare att föra talan för egen del nämnas föreskriften i 24 kap. 5 § om rätt för delägare att föra talan ora upphörande av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. För bifall till sädan talan krävs att väsentlig ändring har inträtt i de förhållanden som var avgörande när avtalet slöts eller att avtalet av annan särskild orsak inte bör bestå.

Enligt 19 kap. 1 § ÄB skall rätten dä dödsbodelägare begär det förordna att boets egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt utse någon att i sådan egenskap handha förvaltningen. Boutredningsman får emellertid inte förordnas på ansökan av delägare för tid dä avtal om sammanlevnad i oskiftat bo gäller (24 kap. 6 § ÄB). Befogenhet att göra ansökan om förordnande av boutredningsman tillkonner varje delägare för sig. Delägare sora inte har biträtt ansökan skall beredas tillfälle att yttra sig i ärendet ora det kan ske utan betydande tidsomgäng (19 kap, 9 § ÄB),

Enligt 19 kap, 13 § ÄB fär boutredningsman, om annat

Prop, 1980/81:48 123

inte har bestämts i testanente, inte överlåta dödsboets fasta egendom eller tomträtt utan delägarnas skriftliga santycke eller, om det inte kan erhållas, rättens tillstånd. Har boutredningsmannen överträtt detta förbud är varje delägare för sig behörig att väcka klandertalan inom tre månader från det han fick kännedon om åtgärden och senast inom ett är sedan lagfart eller inskrivning beviljades. Bifall till klandertalan innebär att överlåtelsen förklaras ogiltig såvitt angår dödsboet (NJA II 1933 s, 265), .

Enligt 19 kap, 19 v första stycket AB fär varje dödsbodelägare föra klandertalan mot boutredningsman i fräga ora dennes förvaltning. Av nännda bestämr.ielse sammanställd raed 18 kap, 9 § HB framgår att klandertalan skall väckas sist inom ett är efter det att boutredningsmannen skildes frän uppdraget och avgav redovisning.

NJA 1973 s. 66

Som har angetts i avsnitt 3.1.1 har domstolarnas praxis i viss utsträckning varit rättsbildande pä förevarande område. Såvitt gäller dödsbodelägares talerätt för egen del bör därvid nämnas HD:s avgörande i rättsfallet NJA 1973 s. 56. Fallet rörde fråga om rätt för enskild delägare i dödsbo, som hade avträtts till förvaltning av boutredningsman, att fora talan enligt 3 kap. 3 § andra stycket AB om återgång av gåva.

1 Med klanderbar överlåtelse avsäg HD i NJA 1968 s. 179 även det fallet då boutredningsman på grund av förplilrtande i dom men utan delägarnas samtycke pä hoetrr v.ignar utfärdar 1-cpebrev beträffande .fastighet.

Prop. 1980/81:48 124

3 kap. AB innehåller bestämr.aelser om legal sekundosuccession. Enligt huvudregeln i 1 § skall vid den sist avlidne makens död sekundosuccessorerna (dvs. den först avlidne makens arvingar i andra parentelen) ta hälften av den sist avlidne makens bo. Kapitlet innehåller eraellertid flera bestämmelser ora avsteg från denna huvudregel. Ett sådant avstegsfall är föreskriften i 3 § om vederlag till den först avlidne makens arvingar av den lott som tillkommer den sist avlidnes arvingar. Sådant vederlag skall lämnas om den sist avlidne maken genom gåva eller liknande handling utan tillbörlig hänsyn till sekundosuccessorerna har orsakat väsentlig minskning av sin egendom. Enligt andra stycket i 3 § skall gåvan eller dess värde återbäras om vederlag inte kan läranas. För återbäring krävs att den som mottog gåvan insåg eller bort inse att den medförde förfång för sekundosuccessorerna. Det föreskrivs att återgångstalan inte får väckas sedan fem år har förflutit frän det gåvan mottogs. Det anges inte vem som är behörig att väcka sådan talan,

I rättsfallet från är 1973 uttalade HD att de båda makarnas släktsidor inte har sammanfallande intressen utan att det tvärtom föreligger intressemotsättning mellan dem beträffande frågan om återgångstalan enligt 3 kap, 3 § andra stycket ÄB, HD fann med hänsyn härtill att rätten att påkalla återgång av gåva inte kan betraktas som en sådan rätt för dödsboet som kan utkrävas endast genom talan på dess vägnar utan måste anses tillkomma den först avlidne makens arvingar på det sätt att dessa fär föra talan därom för egen del. Enligt HD saknades än vidare anledning att uppställa kravet att talan får föras endast av dessa arvingar gemensarat; var och en av dem raåste anses äga föra talan för sin del.

Prop. 1980/81:48 125

HD:s avgörande har vunnit efterföljd i bl.a. rättsfallet SvJT 1975 rf. a. 4.

Lagbeatämmelser utanför ÄB

Flertalet av de lagbestämmelser om talerätt för dödsbodelägare som finns på olika håll utanför ÄB reglerar inte talan som avser boets utredning. De handlar i stället om rätt för arvinge eller efterlevande make att föra talan i angelägenheter som inte huvudsakligen rör ekonomiska värden. Denna talerätt saknar anknytning till dödsboförvaltningen i egentlig mening, Sälunda kan efterlevande raake vara taleberättigad enligt ifrågavarande föreskrifter - t.ex. enligt 20 kap. 13 § RB - även om han inte är dödsbodelägare.

Är vid barns födelse modern gift skall enligt 1 kap. 1 § F3 mannen i äktenskapet anses som barnets far. Vill mannen vinna rättens förklaring att han inte är far till barnet, skall han enligt 3 kap. 1 § FB väcka talan härom mot barnet eller, om barnet har avlidit, dess arvingar. Åt mannen död har var och en som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv efter mannen rätt att väcka talan om att mannen inte är far till barnet. Förutsättning härför är att mannen inte varaktigt har sammanbott med barnet och inte heller efter dess födelse har erkänt det som sitt.

Vill barn vinna rättens förklaring att viss raan inte är dess far, skall barnet enligt 3 kap, 2 § FB väcka talan härom mot mannen eller, om han är död, hans arvingar.

Prop, 1980/81:48 126

Beträffande talan on -"ast.":trillande av faderskap gäller enligt 3 kap, 5 och 5 jj 'B att talan förs av barnet raot en eller flera män, I avliden rnans stä.lle förs talan raot den dödes arvingar.

Till mannens arvingar räknas enligt ovannämnda be-stärmnelser i ?B även de av hans sekundosuocessorer .som är närmast till arv efter honom nä.r talan väcks. Detta innebär alltså att talerätt enligt dessa re.gler tillerkänns också arvingar som inte är dodsbodelägare. Enligt 18 kap. 1 § andra stycket ÄB är nämligen sekundosuocessorer inte delägare i arvlåtarens utan i förste successorns bo.

Sararaanfattningsvis kan alltså konstateras att talerätt efter avliden i mål ora faderskap tillkommer vissa slag av dödsbodelägare - ibland även personer utanför deras krets - och inte dödsboet (NJA 1943 s. 196, V,'alin ÄB II s. 28 samt Walin FB s. 27 och 30). När det gäller kärandesidan krävs inte att samtliga taleberättigade inträder i processen. Var och en av dem är behörig att ensam vädra talan. Det föreligger alltså inte s,k, nödvändig processgemenskap mellan dem. Domen vinner emellertid rättskraft även mot de arvingar som inte har varit parter i målet. Mellan de arvingar sora uppträder i processen råder därför sådan speciell processgemenskap sora avses 1 14 kap. 8 § andra stycket RB. Det innebär att de inte är att anse som självständiga parter i förhållande till notparten. I stället är det så att rättegångshandling sora en av den företar gäller till förmån för de övriga, även on den strider mot deras handlingar.

Som har påpekats i avsnitt 3.1.1 fär inte dödsbo

Prop. 1980/81:48 127

eller dödsbodelägare träda i den avlidnes ställe som tilltalad eller målsägande i brottnäl.

i-ålsägande .är den mot vilken brott har begåtts eller den sora har blivit förnärmad av brott eller lidit skada d.ärav (20 kap. 8 i fjärde st. RB). I';älsägan-derätten är alltså strängt personlig. Därför kan den inte bli förenål för succession. Enligt 20 kap, 13 § RB har dock en del nära anhöriga till avliden nålsägande i vissa fall nå.lsägandes behörighet. Han brukar säga att sädana personer intar en partiell raälsägandeställning. Enligt första stycket i paragrafen har efterlevande raake, bröstarvinge, far, raor eller syskon till den sora har dödats genora brott samma rätt som målsägande att ange brottet eller föra talan därom. Paragrafens andra stycke rör det .fall dä någon avlider som hade raålsäganderätt beträffande ett visst brott sora har inträffat. Den krets av närstående sora anges i första stycket har då samma rätt som den avlidne att ange brottet eller föra talan därom. Detta gäller emellertid inte ora det fraragår av oraständigheterna att den avlidne inte har velat ange eller åtala "brottet.

Enligt 5 kap. 5 § andra stycket BrB fär i fråga om brottet förtal av avliden ätal väckas av sådana anhöriga till den döde son nämns i 20 Icap. 13 5 ?.B. Dessa personer torde beträffande nyssnämnda brott inta normal, alltsä inte partiell, raälsägandeställning. Det är nämligen de som har "blivit förnärmade" av brottet.

Dör miosts.nkt eller tilltalad i brottmål är frågan

Prop. 1980/81:48 128

o 2

om brottspåföljd i regel förfallen. Ingen anhörig

träder alltså i sådan persons ställe. Har avliden tilltalad före dödsfallet fällts till ansvar för brott är eraellertid enligt 21 kap. 1 § andra stycket RB hans efterlevande make, bröstarvingar, far, raor eller syskon behöriga att föra talan not donen. Bestäraraelsen har raotiverats med de anhörigas intresse att skydda den avlidnes goda naran och rykte (NJA II 1943 s. 277).

3.1.3 Delägare företräder boet (för talan i boets naran)

Efter tillkomsten av 1933 ärs lag om boutredning och arvskifte är det helt klart att dödsbo är en juridisk person, dvs. att det utgör ett särskilt subjekt för rättigheter och skyldigheter. Den rättsliga gemenskapen fär emellertid sin karaktär av dödsboförvaltningens ändamål som normalt är att avveckla den avlidnes ekonoraiska förhållanden. Med erkännande av dödsbo som självständigt rättssubjekt följer därför inte att i dödsboförvaltningen kan företas vilka rättshandlingar som helst med bindande verka.n för boet, I 18 kap, 3 § AB regleras i

2 Möjligen är bestännelsen i 35 kap. 7 § andra st. andra meningen ErS ett avsteg från denna princip. Denna föreskrift reglerar det fallet att bötesdon har vunnit laga kraft under den dömdes livstid och att lös e.gendom har tagits i ra.ät eller satts i allraänt förvar till betalning av böterna. Då skall böterna utgä av den ifrågavarande egendomen, även ora den dömde har avlidit. Beträffande förverkande gäller enligt 36 kap, 9 S BrB att den brottsliges död inte utgör hinder däreraot under förutsättning att stämning i brottmålet har blivit delgiven inora fera är från det brottet begicks.

3 Ibland kan dödsbo bestå under m.ycket lång tid och förvaltningen får då ett delvis annat ändanål ("vidmakthållande och utnyttjande", NJA II 1933 R. 554). För denna situation finns bestämmelser 1

24 kap. .-\3 (se närmare härom nedan i detta avsnitt).

4 Beträffande innehållet i 18 kap. 3 § AB se av
snitt 2.2.1.

Prop. 1980/81:48 129

vilken utsträckning dödsbo fär företa rättshandlingar. I den raån dödsbo kan förvärva rättigheter ooh ikläda sig skyldigheter följer av 11 kap. 2 § RB att det också kan vara part i rättegäng, dvs. att det har talerätt. Av 11 § lagen (1946:807) ora handläggning av dorastolsärenden fraragår att raotsvarande förhällande gäller för dorastolsärenden.

Frägan om vem som är behörig att företräda dödsbo inför dorastol hör i stor utsträckning samman med frågan on vera som förvaltar boet. Enligt 18 kap. 1 § ÄB förvaltar dödsbodelägarna den avlidnes egen-dora geraensamt för boets utredning ora inte särskild dödsboförvaltning är anordnad. De får därvid jämlikt sagda bestäm.melse tala och svara i mål sora rör boet. Den geraensanna delägareförvaltningen för boets ut redning innebär i princip att förvaltningsåtgärd inte fär vidtas utan alla delägares santycke. Därav följer att delägarna endast i förening är behöriga att föra talan för boet. Ar det fråga on åtgärd sora inte tål uppskov får den eraellertid enligt nyssnämnda bestämmelse företas, även om varje delägares samtycke inte kan inhäratas. Pä grund av denna undantagsregel fär i brådskande fall talan för boet föras av färre än samtliga delägare. Bestärnmelsen torde inte kunna tillämpas on någon delägare uttryckligen raot-sätter sig den ifrågasatta åtgärden.

Den geraensarama dödsbodelägareförvaltningen enligt IS kap. 1 § ,ÄB har till uppgift att utreda boet. Den talerätt nom cilrvid tillkommer boet är därför en talerätt i nål och ärenden son rör boets utredning. Skulle dödsbo bestå under en längre tid än den period sora krävs för boutredningen, får delägarnas gemenskap ett annat ändamål än boets avveckling. Den tal er-ät t som i sådant fall tillkommer boet är därför

5 iiJA II 1933 s. 155; annan raening Walin Ä3 II s. 25.

9 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 48

Prop. 1980/81:48 130

mera vidsträckt än talerätt enligt 18 kap. 1 § AB. I 24 kap. 1 § ÄB regleras det fallet att delägarna har ingått avtal med varandra om sammanlevnad i oskiftat bo. Har delägarna inte kommit överens om annatf företräds boet normalt av delägarna i förening även vid detta slag av gemenskap.

Är särskild dödsboförvaltning anordnad - boutredningsmannaförvaltning eller förvaltning av testamentsexekutör - saknar delägarna i princip både rätt att företa förvaltningsätgärd och behörighet att företräda boet. Detsamma gäller ora boets egendora har av-tratts till konkurs.

Förvaltas dödsbo av någon som den avlidne genom testaraente har utsett till förvaltare, testamentsexekutör, är för visst fall delägare behörig att i förening med exekutorn företräda boet. Efterlämnar den döde make och är inte giftorätt utesluten, saknar nämligen exekutorn rätt att ensam förvalta och företräda boet, innan bodelning har skett. Han utövar då denna rätt tillsammans med efterlevande naken. Detta beror givetvis på att ingen kan meddela bestämmelser om förvaltningen av sådan del av sin kvarlåtenskap i vilken andra maken har giftorätt.

3,1,4 i>~;l;igare för talan so;i part men för boets räkning

Trots avsaknaden av författningsbest.i,mmelser d.ärom har dödsbodelägare i vissa fall när talerätt tillkommer boet berättigats att föra talan som part i boets ställe. Det har då nästan alltid rört sig om talan mot andra delägare.

Prop. 1980/81:48

Föreligger boutredningsmannaförvaltning är det boutredningsmannen som är behörig att tala och svara i mål som rör boet (19 kap. 12 § ÄB). I sådant fall .?kall därför dödsbodelägares talan för boets räkning avvisas. I rättspraxis har emellertid förekommit att delägare har tillåtits att föra talan som part för dödsbo fastän boegendomen har avträtts till förvaltning av boutredningsman.

I rättsfallen NJA 1969 s. 437 och 1972 s. 586 till-lät sålunda HD delägaretalan för boen med motivering att boutredningsmannen genom att förrätta arvskifte resp. bodelning och arvskifte ansåg sig ha slutfört sitt uppdrag. Vid sådant förhållande förelåg, enligt HD, inte hinder för dödsbodelägarna att föra talan för boen, I rättsfallet NJA 1974 s, 623 fick dödsbodelägare föra talan som part (att boet skulle tillföras ytterligare egendom) fastän boutredningsraan var förordnad, HD konstaterade att boutredningsmannen hade avgett förklaring i målet vars innebörd fick anses vara att han avstod frän att föra talan i saken för boets räkning åtminstone under förutsättning att den av delägaren väckta talan upptogs till prövning, V/alin uttalar om sistnämnda rättsfall att boutredningsman har ansetts kunna delegera täler.ätten, dvs, raedge delägarna att själva föra talan i sak som rör dödsboet (Walin ÄB II s. 32),

I samtliga nu nämnda rättsfall var även svarandena delägare i dödsbona, Inga andra dödsbodelägare fanns än parterna 1 målen, Sistnäranda omständighet nämndes även i HD:s doraskäl i alla tre rättsfallen,

I rättsfallet NJA 1976 s, 615 ville en dödsbodelägare föra talan för boets räkning mot de andra delägarna. Boutredningsman var förordnad. Denne hade

131

Prop, 1980/81:48 132

uttryckligen avstått frän att föra ifrågavarande talan. Dödsbodelägarens talan mot var och en av de övriga delägarna ansågs utgöra ett särskilt mål. Eftersom samtliga delägare alltså inte var parter i vart och ett av målen avvisades den förstnämnde delägarens talan.

Även bestämmelsen att dödsbo i princip företrädo av samtliga delägare i förening när särskild boförvalt-ning inte är anordnad har ibland kringgåtts i rättspraxis genom att delägare har tillä.tits att föra talan som part lastäln talerätt tillkommer boet. I rättsfallet NJA 1945 s. 605 fick sålunda den ene av ett dödsbos två delägare föra talan mot den andre on ogiltigförklaring av fastighetsöverlåtelse från den avlidne till sistnämnde delägare.

Enligt 12 § andra stycket KL är vid gemensara delägareförvaltning färre än samtliga delägare behöriga att ansöka om dödsbos avträdande till konkurs. Görs inte ansökan av alla delägarna, får emellertid inte konkursdoraaren pröva, den frän raateriell synpunkt. Han skall i sä fall hänskjuta mälet till'rätten.

I lagstiftningsärendet rörande ärvdabalkens införande övervägde ärvdabalkssakkunniga (SOU 1954:6 s. 121 f) att föreslå en bestäramelse som skulle ge enskild dödsbodelägare viss raöjlighet att föra talan för dödsboet, när rättegäng annars inte kunde korama till stånd på grund av att samtliga dödsbodelägare inte var ense därom eller, när boutredningsman hade förordnats, denne ansåg sig sakna tillräckliga skäl för sådan åtgärd. De sakkunniga framhöll att raenings-skiljaktigheter mellan delägarna inte sällan förekommer i fråga on l'irapli.gheten att i rättegång.sväg söka återvinna förnögenhetsv''.rde cora. arvlåtaren har avhänt sig i livstiden. Orn boutredningsraan var för-

Prop. 1980/81:48 133

ordnad kunde denne, enligt de sakkunniga, ha anledning att tveka inför tanken på en rättegång raed hänsyn till risken att bli utsatt för klandertalan,- särskilt ora boets tillgångar var knappa. På grund härav ansåg de sakkunniga att även väl grundade invändningar mot lagligheten av förvärv från arvlåtaren många pgänger inte kom under domstols prövning. De sakkunniga fann det eraellertid inte lämpligt att föreslå nägon bestämmelse om rätt för enskild delägare att föra talan för boet i berörda situationer. Skälet härför var att en sädan bestänmelse kunde uppmuntra till onödiga processer,

I rättsfallet NJA 1974 s, 523 tillät HD - som framgår av redogörelsen ovan i detta avsnitt - dödsbodelägare att föra talan som part (att boet skulle tillföras ytterligare egendom) fastän boutredningsman var förordnad. Justitierådet Welamson, som tillhörde majoriteten i HD, anförde till utveckling av sin nening bl.a. att det måste anses uteslutet, att dödsboet skulle kunna få bära rättegångskostnader för en process, vari under pågående boutredningsmannaförvaltning kärandetalan förs rörande boets rätt utan att boutredningsmannen har tagit ansvar för talans väckande. Av särskild vikt syntes, enligt 'elarason, vara att en talan av enskild dödsbodelägare normalt är raera fördelaktig från kostnadssynpunkt lör övriga delägare som svarande än en talan av boet företrätt av boutredningsra,annen. Vinner svarandena raålet, ira.-nhöll .velarason, får de ju enligt det förra alternativet full ersättning för sina kostnader av motparten, ."Törutsatt att denne är solvent, raedan de enligt det senare alternativet får, förutsatt att det inte i och för sig föreligger brist i boet, via sina andelar i boet till större eller raindre del betala inte bara .sina egna rättegångskostnader utan oe'-:så der. tappande not:iartens. ".,'elarason ansa.,-

Prop. 1980/81:48 135

3.2 Utländska förhällanden

3.2.1 Finland

Delägare för talan som part för egen del

Den finska ÄB innehåller liksom den svenska uttryckliga bestämmelser om dödsbodelägares behörighet att föra talan för egen del (se avsnitt 3.1.2). Sålunda finns föreskrifter om arvinges rätt att klandra testaraente, bröstarvinges och adoptivbarns rätt att framställa anspråk på utfyllnad av laglott samt delä.gares rätt att klandra arvskifte, föra talan om upphörande av avtal om samförvaltning av dödsbo, ansöka om boegendomens överlåtande till förvaltning av boutredningsman eller klandra boutredningsmans överlåtelse eller gäldsinteokning av fast egendora m.m.

Delägare företräder boet-(för talan i boets namn)

Ar inte särskild dödsboförvaltning anordnad, gäller i princip, liksora enligt svensk rätt, att dödsbodelägarna gemensamt förvaltar boegendomen samt därvid företräder boet mot tredje raan och talar och svarar i raäl sora rör boet.

Är boutredningsman förordnad, är det denne ooh inte delägarna som förvaltar boet, företräder det raot tredje man samt talar och svarar i mål som angår det.

6 Anspråk på utfyllnad av laglott kan riktas bl.a. mot den son under arvlåtarens livstid av denne har fått gäva under sädana omständigheter eller pä sädana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testanente.

Prop. 1980/81:48 136

Delägare för talan som part men för boets räkning

I motsats till svensk rätt (se avsnitt 3.1,4) innehåller den finska lagstiftningen författningsbestämmelse om rätt för enskild dödsbodelägare att föra talan som part för boets rä.kning, Tiinligt bestämraelsen skall han instämraa övriga delägare att höras i saken. Han har rätt att frän boet fä ersättning för sina rättegångskostnader ora det sora boet vinner genora rättegången förslår därtill eller det annars prövas skäligt,

3,2,2 Danmark

Enligt dansk rätt företräds dödsbo i rättegäng av skifterätten eller en exekutor on boet är föremål för offentligt skifte (se avsnitt 2,4,2), Skiftas boet privat eller är det oskiftat bestämmer arvingarna gemensamt över boets talan. Önskar någon arvinge i sistnämnda fall att boet skall inleda rättegång om viss sak men vägrar de övriga arvingarna att gå med på detta, kan den förstnämnde arvingen föra talan ora saken i eget namn eller genom att ställa säkerhet för rättegångs jstnaderna kräva antingen att boet för talan eller att boet ger arvingen fullmakt att föra talan i boets namn,

3.2.3 Norge

Dödsbo kan enligt norsk rätt vara part i civilprocess. Vid rättegång mellan arvingarna under boets avveckling (se avsnitt 2.4,3) förs emellertid talan på ömse sidor i arvingarnas namn ooh inte i boets.

Prop. 1980/81:48 137

3.3 Överväganden och förslag

3.3.1 Inledning

I avsnitt 3.1 har lämnats en redogörelse för gällande ordning heträffande dödsbodelägares talerätt. Därav fraragår att delägare enligt åtskilli.ga lagbestämmelser är behörig att föra talan som part i mål eller ärenden. Vidare har nämnts att i dorastolarnas praxis delägare har tillerkänts rätt att även i andra fall än de författningsreglerade föra talan som part antingen för egen del eller för dödsboets räkning.

Under sina överväganden har utredningen av skäl som redovisas nedan komnit fram till att det inte finns behov av några mera betydande sakliga ändringar i gällande regler om dödsbodelägares talerätt. Därenot bör för vissa fall meddelas förtydligande eller utfyllande lagbestämmelser. Därvid bör de lösningar som rättspraxis har nått fram till delvis kunna tjäna son förebild.

I fortsättningen av detta avsnitt behandlas först utredningens överväganden och förslag i vad de angår delägares behörighet att föra talan som part för egen del. Därefter redogörs för de delar av förslaget sora rör rätt för delägare att föra talan sora part för boets räkning.

Prop. 1980/81:48 138

3.3.2 Delägares behörighet att föra talan som part för egen del

Testamentsklander

Som har berörts i avsnitt 3.1.2 avser bestämmelsen i 14 kap. 5 § ÄB om arvinges rätt att klandra testamente de fall när arvingen påstår att testamentet är ogiltigt enligt 13 kap. ÄB. Föreskrifter om talerätt har inte meddelats för de fall när andra slag av ogiltighet åberopas.

Det är oklart i vilken utsträckning man som ogiltig-hetsanledning skall beteckna omständighet vilken föranleder att visst förordnande blir verkningslöst som testamente. Denna oklarhet beträffande terraino-login raedför eraellertid inga större svårigheter. I detta betänkande begagnas för enkelhetens skull ter-raen ogiltighetsanledning i fråga ora varje oraständlg-het son innebär att testamente blir verkningslöst.

Ett nera betydande problem än det terminologiska är i vilken utsträckning särskild talan måste föras i de fall sora inte regleras av 14 kap. 5 § AB. Hos Beckraan-Höglund heter det att då "kräv.s ej klander" (s. 297). Det fraragår inte on därmed menas att talan i dessa fall över huvud taget inte behöver föras (därför att det föreligger ett slags självverkande ogiltighet) eller att talan naste föras nen inte nödvändigtvis i den ordning som föreskrivs i 14 kap. 5 § ÄB. Enligt Walin kan av klanderbestämmelsen

7 Walin framhåller att "då man talar om ogiltighet av ett testamente, förutsätts att det föreligger ett förordnande, om vilket kan användas beteckningen testaraente, särat att förordnandet tillkommit under omständigheter sora föranleder att det ej har raed sitt innehåll överensstämmande rättsverkningar" (',7alin ÄB I s. 343). .3nligt Beckraan-Höglund däremot är det en ogiltighetsgrund även när över huvud intet testamente anses föreligga (s. 297).

Prop. 1980/81:48 139

slutas att där inte omnämnda ogiltighetsanledningar inte behöver göras gällande genom formligt testamentsklander. Det är alltjämt en öppen fråga, fortsätter Walin, om vid sidan av den lagstadgade an-gripligheten finns även annan form av angriplighet samt hur d,ylik angriplighet ävensom nulliteten är att behandla i skilda hänseenden. Walin tycks inte vara främmande för att testaraente kan anses ogiltigt genom officialprövning (Walin ÄB I s. 345).

Det är alltsä ovisst hur arvinge skall förfara ora han vill göra gällande att testamente är ogiltigt på annan grund än sädan sora avses i 14 kap. 5 § ÄB. Eraellertid ligger detta problem egentligen vid sidan av frågorna om dödsbodelägares talerätt. Det har i stället anknytning till spörsmålet om testamentets begrepp. Utredningen anser att en översyn av sistnämnda lagstiftningsdel ligger utanför dess uppdrag. Utredningen föreslår d.Urför inga talebestararaelser för de ogiltighetsfall som inte regleras av 14 kap, 5 § ÄB. Något behov därav frän strikt talerättssyn-punkt synes inte heller föreligga. Det torde nämligen vara uppenbart att i den mån särskild ogiltig-hetstalan måste föras sä tillkommer talerätten arvin.ge.

y.terc-ångstalan enligt 3 kap. 3 '■; andra stycket AB

Son framgär av redogörelsen i avsnitt 3.1.2 saknas författningsbestänmelse ora vem som är behörig att väcka talan enligt 3 kap. 3 § andra stycket AB om ätergäng av g..va. HD har emellertid i rättsfallet NJA 1973 s. 66 uttalat att sådan talan fär föras av var och en av den först avlidne makens arvingar för

Prop. 1980/81:48 140

egen del. HD:s avgörande har godtagits i rättspraxis (se t.ex. SvJT 1975 rf. s. 4).

Enligt utredningens raening bör nu nännda praxis lagfästas. AB innehåller ju åtskilliga bestännelser on rätt för dödsbodelägare att föra talan som part för egen del. Det är därför lämpligt att bestämmelse härom införs i ÄB även beträffande förevarande fall. Utredningen föreslår att bestämraelsen upptas son en ny sista mening i 3 kap, 3 5 andra stycket ÄE,

3.3.3 Delägares behörighet att föra talan som
part för boets räkning

Allmän bestäraraelse

Som har nämnts i avsnitt 3.1.4 övervägde ärvdabalkssakkunniga att föreslå en bestämmelse enligt vilken enskild dödsbodelägare skulle få föra talan för dödsboet i vissa fall. Förutsättning härför skulle vara att rättegång annars inte kunde komma till ständ antingen pä grund av att samtliga delägare inte var ense därom eller, när boutredningsman hade förordnats, därför att denne inte önskade väcka talan.

Trots att någon bestäraraelse av det slag sora ärvdabalkssakkunniga övervägde inte infördes har HD vid flera tillfällen tillåtit enskild dödsbodelägare att föra talan som part för boets räkning, I tre av de rättsfall för vilka har redogjorts i avsnitt

3.1.4 - NJA 1969 s. 437, 1972 s. 585 och 1974

3. 523 - har detta skett, fastän boutredningsraan var förordnad. HD:s skäl har därvid varit antingen att boutredningsmannen har ansett sig ha slutfört

Prop. 1980/81:48 141

sitt uppdrag eller att han har avstått från att föra talan i saken för boets räkning. I alla tre rättsfallen har HD sora domskäl .även anfört att inga andra dödsbodelägare fanns än parterna i målen. När son i rättsfallet NJA 1975 s. 615 samtliga delägare inte var parter har enskild delägares talan för boets räkning avvisats. Genom rättspraxis har alltså skapats en regel ora talerätt för dödsbodelägare för boets rakning delvis liknande den som ärvdabalkssak-kunni.ga övervägde att föreslå. Utredningen anser att det i klarhetens intresse är önskvärt att denna rättsregel lagfästs, dock mod viss modifiering.

Talerätt enligt den nu föreslagna lagbestämraelsen bör tillerkännas enskild dödsbodelägare för boets riikning antingen boutredningsraan är förordnad eller boet i princip förvaltas av samtliga delägare gemensarat raed stöd av 18 kap. 1 § ÄB. Gäller avtal om sanraanlovnad i oskiftat bo bör bestäraraelsen dä.rera.ot inte ha tillämpning. Förevarande talerätt bör nämligen tillkomraa enskild delägare bara vid s,k. intern talan, dvs, då sa.mtliga delägare och endast de är parter i målet eller ärendet (se närmare nedan i detta avsnitt). Föreligger ett avtals-förhällande nellan delägarna rörande förvaltningen, torde de inte ha nägot intresse av att så länge avtalet består kunna processa not varandra. Skulle i detta fall nå.Ton av dem vilja väcka talan mot de andra för boets räkning kan vederbörande först säga upp avtalet eller utverka rättens förklaring att avtalet 5l-:all upphöra att gälla (24 kap. 3 resp, 5 § ÄB), öppnas möjlighet till intern talan även när avtal om sammanlevnad i oskiftat bo föreligger, innebär dietta att la.gstiftaren åsidosätter vad delägarna måste anses ha menat när de slöt avtalet. Träffade de dä ingen överenskonnelse ora rätten att företräda boet gäller ju enligt 24 kap. 1 § ÄB bestäm-

Prop, 1980/81:48 142

raelsen i 18 kap, 1 § ÄB att de företräder boet i förening. Det raåste nog också antas vara delägarnas mening när sädana här avtal sluts, om inte delägarna uttryckligen komner överens om annat, att de endast tillsannans skall få företräda boet. Att under sådana onständlgheter tillerkänna var och en av dera rätt att ensam föra talan som part för boets räkning så länge avtalet består skulle därför vara att i onödan inskränka deras avtalsfrihet.

Utredningen föreslår att talerätt tillerkänns dödsbodelägare för boets räkning bara när samtliga delägare och endast de är parter i mälet eller ärendet. Sannolikt menade inte ärvdabalkssakkunniga att några sädana inskränkningar skulle gälla enligt den bestämmelse som de övervägde att föreslå. Utredningen anser emellertid att det skulle vara olämpligt om delägare fick rätt att föra talan som part för boets räkning not utomstående. I regel har inte heller sådan talan tillåtits i rättspraxis (se avsnitt 3,1,4), Ogillas enskild del.Hgares talan mot utomstående är det ju inte säkert att domen vinner rättskraft mot andra delägare eller mot boet. Svaranden kan då riskera att bli utsatt för ytterligare rättegångar angående sarama sak där talan har väckts av andra delägare eller av boet.

Enligt utredningens förslag skall för det fall boutredningsraan är förordnad dödsbodelägare få utöva förevarande talerätt oberoende av ora boutredningsmannen anser sig ha slutfört sitt uppdrag eller har avstått frän att föra talan i saken för boets räkning. Skälet härför är bl,a, att delägaren enligt förslaget skall få föra talan sora part och alltsä pä eget kostnadsansvar. Boutredningsmannen bör emellertid ges befogenhet att genom en uttrycklig förklaring hindra delägare frän att utöva talerätten.

Prop, 1980/81:48 143

Det kan ju vara så att boutredningsmannen bedömer talan .som helt utsiktslös. Har inte delägaren samma mening i denna fråga son boutredningsmannen, kan han enligt 19 kap, 5 § AB hos rätten begära entledigande av ilenne, ?.ätten fär då tillfälle att pröva om det !:an finnas skäl att föra ifrågavarande talan.

Fastän den enskilde dödsbodelägaren för ifrågavarande slag av talan pä eget kostnadsansvar föreslår utredningen att han skall ha rätt till ersättning av dödsboet för kostnad son täcks av vad som har kommit boet till godo genom rättegången - jämför 15 kap, 5 '■i andra stycket aktiebolagslagen (1975:1385), rlu föreslagna regel innebär att den förevarande delägaren har att själv förskjuta sina rättegångskostnader ooh, om han förlorar mälet, stå för både dessa och dera som tilldöms motparten; han skall emellertid ur det belopp sora genon rättegången kan ha konmit d'..äsboet till godo få ut ersättning för sina rättegångskostnader i den nån de inte ersätts av raotparten (prop, 1975:103 s, 780 och NJA II 1910 nr 14 s, 120 f).

Utredningen föreslår att de här förordade allmänna bestämmelserna om dödsbodelägares behörighet att föra talan som part för boets räkning tas upp i en ny 1 a § i 18 kap, ÄB och en ny 12 a § i 19 kap, ÄB,

Ansökan om förlängni.ng av tid för förrättande av bouppteckning

Det är enligt utredningens mening önskvärt att be-stäraj-elsen i 20 kap, 1 v första stycket ÄB om rätt att göra ansökan om förlängning av tid för boupptecknings förrättande kompletteras med en föreskrift

8 J.änför även i fräga ora finsk rätt avsnitt 3,2,1,

Prop, 1980/81:48 144

ora vem som är behörig att göra sådan ansökan. Utredningen föreslår att talerätt tillerkänns bäde dödsboet och enskild delägare. Dessutom föresläs att även legatarie skall kunna vara sökande. Det kan nämligen finnas fall där endast legatarien har intresse av att bouppteckning sker. Ar boet sökande, bör det vara företrätt på vanligt sätt dvs. av samtliga delägare i förening (i brådskande fall av ett mindre antal) eller, ora boutredningsraan är förordnad, av denne. Att boet uttryckligen tillerkänns talerätt torde innebära endast lagfästande av praxis. Boet har givetvis intresse av att bouppteckningsfristen inte försitts. Även enskild delägare har eraellertid ett självständigt intresse av detta. Delägare son har boet i sin värd är ju enligt 20 kap. 2 § första stycket AB skyldig att föranstalta ora bouppteckning. Försitter han tiden för boupptecknings förrättande, blir han enligt nu gällande 21 kap. 14 § första meningen ÄB ansvarig för all den dödes gäld. Vidare kan han koraraa att drabbas av vitesföreläggande enligt 20 kap. 9 § AB.

9 Sora fraragår av avsnitt 2,5 föreslår eraellertid utredningen''upphävande av detta lagrura.

Prop. 1980/81:48 145

4 PRESKRIPTION AV RÄTT TILL ARV OCH TESTAMENTE

4.1 Gällande rätt

4.1.1 Inledning

Enligt förarbetena till den gällande successionsrättsliga lagstiftningen är grunden för arvsrätten den ekonomiska och sociala samhörigheten mellan arvlåtare och arvinge. Om arvinge inte tillträder kvarlåtenskapen eller gör anspråk på den inom rimlig tid efter arvfallet, anses det inte föreligga nägon samhörighet av nyssnämnda slag. I så fall finns inte heller nägon grund för arvsrätten. Den skall dä upphöra.

Eftersom rätt till arv alltsä kan upphöra till följd av att arvingen inte gör sin rätt gällande, har det ansetts oegentligt att inte också rätt till testamente skulle kunna upphöra av motsvarande skäl. Genom 1930 ärs testamentslag infördes därför sädana bestämmelser - som tidigare hade funnits endast beträffande arvsrätt - även i fråga om testamentsrätt.

Det från ovannämnda utgångspunkter avgörande för frågan om arvs- och testamentsrätt skall bestå är alltså den grad av aktivitet i förhållande till kvarlåtenskapen som arvinge resp. testamentstagare visar under en viss tidrymd efter dödsfallet eller, om hans rätt inträder vid senare tidpunkt, efter

1 Införandet av full arvsrätt för barn vars föräldrar inte har varit gifta med varandra har dock inte motiverats pä detta sätt (prop. 1969:124 s. 89 f).

10 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

Prop. 1980/81:48 146

denna. Underlåter han under den ifrågavarande tidrymden att vara verksara pä sätt sora krävs, blir hans rätt preskriberad.

I motsats till vissa utländska rättssystem är enligt svensk rätt arv och testanente inte underkastade all-m.änna bestäramelser om anspråkspreskription. 1862 års preskriptionsförordning avser sålunda endast fordringar. Den svenske lagstiftaren har i stället valt att skapa särskilda regler för preskription av arv och testamente. Enligt dessa preskriberas inte bara rätten att föra talan som vid anspråkspreskription (jämför 2 § preskriptionsförordningen med 16 kap. 7 § Äb). Presirriptionens föremal är arvs- och testa-nentsrätten son sådan. .Glrillnaden nellan de båda systenen kan åskådliggöras med följande exempel. Har under en rättsordning med anspräkspreskription avlidens egendon överlämnats till arvinge för vilken preskription hade inträtt före överlämnandet,' kan inte annan arvsberättigad kräva att få ut egendomen under åberopande av preskriptionsreglerna. Var däremot själva arvsrätten preskriberad när överläjn-nandet skedde, kan egendomen krävas tillbaka.

Nu gällande regler om preskription av rätt att ta arv och testamente finns huvudsakligen i 16 kap, ÄB. ÄB:s bestäramelser i ämnet kompletteras av lagen (1958:52) ora förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testaraente särat av kungörelsen (1959:321) raed närmare bestämmelser om kungörande, varora i 16 kap. 1, 2 och 3 §§ ÄB stadgas. I tredje punlcten övergångsbestämmelserna till lagen (1969:621) ora ändring i ÄB finns en särskild preskriptionsföreskrift för barn födda före den 1 januari 1970 vars föräldrar inte har varit gifta raed varandra.

Prop. 1980/81:48 147

Det är huvudsakligen fyra kategorier av arvingar och testamentstagare sora lagstiftaren har intresserat sig för vid utforraningen av reglerna ora preskription av arv och testaraente. Dessa kategorier utgörs av sådana sora är

1. helt okända,

2. okända till naran och adress,

3. kända till namnet men pä okänd adress samt

4. kända och kan näs men so.m inte inom rimlig tid tillträder kvarlåtenskapen eller gör anspråk pä den.

4.1.2 16 kap. 1-3 §§ ÄB ooh lagen (1958:52) om

förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente

I 16 kap, 1-3 §§ ÄB har meddelats särskilda bestämmelser om preskriptionstid för sådana arvingar ooh testamentstagare sora är helt okända, okända till naran och adress särat kända till naranet raen pä okänd adress. Beträffande dessa kategorier skall genora rättens försorg kungörande ske i Post- och Inrikes Tidningar. Ar arvinge känd till naranet men pä okänd adress skall kungöreLsen innehålla, förutora uppgift on arvfallet, anmaning till honora ("individualiserad' anraaning) att göra sin rätt gällande inora fen är från den dag då kungörelsen var införd i tidningen (16 kap. 1 5 ÄB). Är det fråga om helt okända arvingar eller arvingar okända till namn ooh adress, blir amnaningen givetvis inte individualiserad i nyss angiven raening (16 kap. 2 § ÄB). Kungörelsen kommer då att rikta sig till arvlåtarens samtliga okända arvingar. Den skall eraellertid uppta sådana för rätten kända förhållanden som kan vara till ledning för dera sora avses raed den. Beträffande okända testaraentstagare (15 kap. 3 § AB) gäller att anraa-

Prop. 1980/81:48 148

ningen i kungörelsen skall vara individualiserad så längt det är raöjligt. När.kungörelsen har införts i tidningen börjar alltså en femårig frist att löpa inora vilken de ifrågavarande arvingarna eller testa-raentstagarna på visst sätt (se avsnitt 4.1.6) skall göra sin rätt gällande. Gör de inte det, har de förlorat sin rätt (16 kap. 7 i AB). De fär inte åberopa laga förfall för sin underlåtenhet. Ägde kungörandet Tum fastän förutsättningarna därför (varom raera nedan i -letta avsnitt) i.nte var uppfyllda, gäller dock inte den nu angivna preskriptionsfristen. Dä. tillätapaa i stället den allmänna sucoessionsrättsliga preskriptionstiden, dvs. tio är frän dödsfallet eller frän den senare tidpunkt när arvingens eller testaments-tagarens ratt intrvädde.

Vid avfattandet av bestämmelserna on särskild preskriptionstid for arvingar oc:h testanentstagare beträffan.le vilka det föreligger bristande kännedom i ett eller annat avseende har lagstiftaren haft att ta ställning till följande lagstiftningstekniska problem:

1. Till vilken tidpunkt skall den bristande kännedomen h.änföras?

2. Hos vilka skall den bristande kännedonen föreligga?

Den första frågan är uttr.yokligen besvarad i lagen.

Det är tiden för bouppteckningens förrättande som

2 är den relevanta. Vari son akall gälla för det fall

att bouppteckning har ersatts med dodsboanraälan en-

2 Walin (ÄB I s, 367) påstår under hänvisning till ett uttalande i motiven till testamentslagen (vilket uttalande han säger sig ha svårt att förstå) att den relevanta tidpunkten när det gäller bristande kännedora om testaraentstagare är tiden för kungörelsens utfärdande. Efter äB:s ikraftträdande synes dock rao-tivuttalandet inte längre gälla.

Prop. 1980/81:48 149

ligt 20 kap. 8 a § ÄB tycks vara oklart. Probleraet har i vart fall inte berörts i förarbetena till denna bestäraraelse. Möjligen har de särskilda preskriptions-föreskrifterna inte tilläropning pä förevarande fall.

Frågan hos vilka den bristande kännedomen skall föreligga om de bortovarande har inte uttryckligen besvarats i lagen. Genom att låta bouppteckningsförrättningen bli den relevanta tidpunkten har eraellertid lagstiftaren fått en "naturlig" personkrets 1 detta hänseende. Enligt 20 kap. 3 § AB jämförd med 2 § samma kap. skall naran ooh hemvist beträffande samtliga dödsbodelägare anges i bouppteckningen. Enligt 6 § samraa kap. är varje delägare - efterlevande make även om han inte är delägare - skyldig att på anmaning lärana uppgifter till bouppteckningen. Det är alltsä de hemmavarande delägarna och efterlevande maken sora utgör den relevanta personkretsen. Har någon av dessa vid bouppteckningstillfället kunskap ora existensen av viss delägare eller ora hans naran eller adress, föreligger inte bristande kännedom om den bortovarande i de avseenden sora täcks av de hemmavarandes kunskap.

Enligt lagen (1958:52) ora förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente kan rätten ora särskilda skäl föreligger pä ansökan förlänga den tid inora vilken arvinge eller testam.ents-tagare enligt kungörelse som avses i 16 kap. 1, 2 eller 3 § ÄB har att göra sin rätt gällande. Förlängning får ske med högst fem år i sänder. Den får sammanlagt inte uppgå till raera än 15 år. Ansökan om förlängning skall ges in till rätten innan preskription har inträtt. Behörig sökande är den som har att bevaka arvingens eller testamentstagarens rätt i boet, dvs. normalt god man enligt 18 kap. 4 § FB,

3 För detta talar bestämraelsen i 20 kap, 8 a § andra stycket ÄB att dodsboanraälan skall uppta dödsbodel-ä.garnas namn och bostadsadresser "om uppgifter därom kunna inhämtas utan avsevärd tidsutdräkt,"

Prop. 1980/81:48 150

4,1,3 Nägra särskilda preskriptionsregler om barn.s arvsrätt och on rätt till arv efter barn

Före den 1 januari 1970 gällde att barn vars föräldrar inte hade varit gifta med varandra hade full arvsrätt endast efter nodern och hennes släktingar. Barnet tog arv efter fadern och fadern efter barnet bara om det var trolovningsbarn eller fadern hade avgett s.k. arvsrättsförklaring. Mellan barnet och faderns släktingar ägde inte arvsrätt rura. Före är 1918 avlade barn av trolovade raen inte gifta föräldrar fick emellertid i vissa fall ta arv efter säväl fadern sora faderns släktingar.

Genora lagen (1969 ."621) om ändring i AE, sora trädde i kraft den 1 januari 1970, blev alla barn likställda i arvsrättsligt hänseende. Barn utom äktenskap som är fött före lagens ikraftträdande och dess bröstarvingar ärver emellertid enligt punkten 3 i lagens övergångsbestämmelser fadern ooh dennes släktingar endast om

1. arvsrätt skulle ha förelegat raellan fadern ooh

4 barnet redan enligt äldre lag,

2. annan dödsbodelägare, boutredningsraan eller den som sitter i boet inom tre raånader från dödsfallet eller, ora bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen har fått kännedora. ora arvingen eller

3. anteckning om barnet har gjorts före arvfallet i personakt för arvlåtaren eller annan frän vilken arvingen härleder sin arvsrätt.

4 Då gäller de nya reglerna utan inskränkning, alltsä även mellan barnet och faderns släktingar (prop. 1969:124 s. 93 f).

Prop. 1980/81:48 151

Före den 1 juli 1977 fanns inte nägon preskriptionsregel son motsvarade den sora har återgetts vid punkten

2 för den arvsrätt som tillkonner fadern eller dennes släktingar. Muraera gälle.r emellertid enligt 16 kap.

3 a § .ÄB att ora vid någons död faderskapet till honora inte är fastställt ooh fadern inte heller pä annat sätt är känd för annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet, så skall den som vill grunda arvsrätt på faderskapet göra sin rätt gällande inom tre raånader frän dödsfallet eller, om boupptecknin.gen förrättas senare, senast vid bouppteckningen. Enligt förarbetena till bestämmelsen skall ra.an inte ställa upp för stränga krav när det gäller fr.ågan i vilka fall fadern skall anses ha varit känd vid barnets död. Det skall enligt lagraotiven vara tillräckligt att exempelvis fadern under barnets livstid har påstått för någon av dödsbodelägarna att han är far till barnet. Har detta skettär alltsä fadern och hans släktingar befriade frän skyldigheten att framställa arvsanspråk inom fristen (prop. 1976/77:32 s. 19).

4.1.4 Den .allmänna preskriptionsbestämmelsen

Har inte arvinge eller testaraentstagare att göra sin rätt gällande enligt nägon av de bestäramelser för vilka har redogjorts i avsnitten 4.1.2 och 4.1.3, skall han göra det inom tio är från dödsfallet eller, om hans rätt inträder först vid senare tidpunkt, från denna (16 kap. 4 § ÄB),

Den nu an.givna bestämmelsen gäller dels i de fall när kungörelse sora avses i 16 Irap, 1-3 s5 ä3 inte har utfärdats, dels dä sådant kungörande har ägt run raen förutsättningarna därför inte förelåg, dels

Prop, 1980/81:48 152

då föreläggande enligt 16 kap, 5 v AB inte har meddelats. Har t,ex. kungörande skett enligt 2 § (helt okänd arvinge) fastän rätteligen kungörande med individuell anmaning enligt 1 § hade bort ske, löper den allnänna tioåriga preskriptionstiden och inte den kortare frist som har angetts i kungörelsen. Detsamma blir förhållandet om kungörande har ägt rum trots att de heraraavarande dödsbodelägarna eller nägon av dem när bouppteckningen förrättades kände till den bortovarande både i fråga om namn och adress. Har däremot efter det kungörelsen utfärdades kunskap vunnits ora någon omständighet sora tidigare var okänd och som om den varit känd skulle ha föranlett att kungörande inte hade skett, medför inte detta förhållande att den allmänna preskriptionsregeln skall tillämpas.

Den allmänna preskriptionsregeln kan åberopas även av arvtagare som vid dödsfallet kände till existensen av sådan pretendent mot vilken han åberopar bestännelsen (.valin ÄB I s, 374). Här skiljer sig svensk rätt frän t.ex. dansk (se avsnitt 4.2.2),

4,1,5 16 kap, 5 § ÄB

I förarbetena till lagstiftningen om preskription av rätt till arv och testamente har framhållits att det ibland kan inträffa att arvinge eller testamentstagare som är kand vid arvfallet inte kan förmås att ange on han gör anspråk på kvarlåtenskapen. Det kan också förekomna enligt lagmotiven att arvtagare som var helt okänd eller pä okänd ort när bouppteckningen skedde sedermera bljr känd och fär vetskap om sin rätt men vägrar ge besked ora han ämnar utöva den. För båda dessa kategorier skulle, om inga särskilda best.ämmelser för denna situation var meddelade, de i avsnitten 4,1.2 - 4.1.4 angivna proskrip-

Pro I. 1980/81:48 153

tionstiderna fortsätta att löpa trots att ifrågavarande arvtagare kanske ar helt ointresserade av kvarlåtenskapen. Det successionsrättsliga läget för övriga arvingar och testaraentstagare skulle förbli oklart under ganska lång tid. De skulle därför i rarlnga fall inte kunna ta sin lott i besittning.

I 16 kap. 5 i ÄB har meddelats en bestämmelse i syfte att förhindra nu näranda icke önskvärda effekter av de relativt lå.nga preskriptionstiderna. Enligt denna bestä.nnelsc- kan arvinge eller testaraentstagare son undandrar sig att ge tillkänna om han vill göra anspråk på r.ätt till arv resp. testamente av rätten föreläggas att göra sin rätt gällande inom sex månader från det föreläggandet delgavs honom. Sådant föreläggande skall meddelas på ansökan av någon so.m är berättigad till arvingens eller testamentstagarens del i kvarlåtenskapen i händelse denne försummar att bevara si.'i rätt.

4.1.6 Preskriptionsavbrott

I avsnitten 4.1.2 - 4.1.5 har nämnts att den som vill avbryta den successionsrättsliga preskriptionen har att inom vissa frister "göra sin rätt gällande". När preskription en gång har blivit avbruten på behörigt sätt får detta verkningar för all framtid. Någon ny preskriptionsfrist börjar alltsä into löpa.

I 16 kap. 6 § AB anges närmare hur preskriptionsavbrott skall ske. De olika slagen av verksamma avbrottsåtgärder kan indelas i tvä huvudkategorier:

1. tillträde av kvarlåtenskapen eller lott däri och

2. anraälan av det successionsrättsliga anspråket.

5 Beträffande sådana "sekundärarvingar" se avsnitt 4.1.7.

Prop. 1980/81:48 154

ried tillträde av kvarlåtenskapen avses inte bara faktiskt besittningstagande. Även att ta befattning ned boet i någon förra t.ex. att delta i oouppteck-ning eller arvskifte räknas dit. A:rn-:;ia;- av anspråk skall ske antingen hos rätten eller ho,s god nan ora sådan har förordnats att bevaka den bortovarandes rätt eller hos samtliga dodsbodelägare sora har tillträtt kvarlåtenskapen. Har skifte inte ägt rura, får anifiälari ocksä ske hos boutredningsnan eller annan sora sitter i boet. God man son har mottagit anraälan skall tillkännage den hos rätten. Rätten skall underrätta kända dödsbodelägare beträffande anjnälan son har gjorts eller tillkännagetts hos rätten.

4.1.7 Preskriptionens verkningar

Har arvinge eller testamentstagare inte gjort sin rätt gällande inora de preskriptionsfrister son gäller för olika fall, förlorar han enligt 16 kap. 7 § ÄB sin rätt. Innebörden därav har berörts när-nare i avsnitt 4.1.1.

Beträffande arv medför preskription att det skall tillfalla dem son skulle ha haft rätt till det om den för vilken preskription har skett hade avlidit före arvlåtaren (16 kap, 8 § Ä3)." I fråga ora testaraente har inte neddelats någon särskild lagbest.ära-melse. I stället gäller allnänna föreskrifter om tolkning av testanente.

6 I detta saramanhang är alltså likson vid förverkande av arv men till skillnad mot vad son gäller rörande avräkning av arvsförskott och normalt beträffande arvsavsägelse den s.k. representationsrätten inte nägon representationsrätt i egentlig raenin-r (6 kap. 6 5," 15 '-ap. 4 'j och 17 Jcap. 2 § tredje stycket .-B).

Prop. 1980/81:48 155

4. 2 Utländska förhållanden

4.2.1 Finland

De finska rättsreglerna om preskription av rätt till arv och testamente uppvisar mänga likheter med de svenska (se avsnitt 4,1), Detta gäller t,ex. bestämmelsen att den som har tagit arv eller testaraente skall göra sin rätt gällande inon tio är från arvlåtarens död eller, om den pä testamentet grundade rätten inträder senare, från denna tidpunkt. Vidare kan liksom enligt svensk rätt dorastol efter ansökan förelägga arvinge eller testamentstagare att göra sin rätt till kvarlåtenskapen gällande inom viss tid efter det att föreläggandet har delgetts honora. Slutligen överensst.ämner den finska lagstiftningen ned den svenska i fråga ora avbrott och verkningar av succo-ssionsrättslig preskription.

Till skillnad från svensk rätt innehåller den finska inga särskilda bestämraelser om preskriptionstid för sädana arvingar och testamentstagare sora i ett eller annat avseende är okända. Inte heller finns föreskrifter ora kungörande beträffande dessa kategorier.

4.2.2 Danraark

7 Enligt dansk rätt får arvinge och legatarie kräva

sin del av arvet inora tio år efter arvlåtarens frånfälle även ora skifte har skett. Har de som deltagit i skiftet därvid gjort sig skyldiga till svikligt förfarande not de bortovarande har de sistnäranda riitt att framställa anspråk på arvet under obegränsad tid efter dödsfallet.

7 Beträffande begreppet arvinge i dansk rätt so avsnitt 2.4.2.

Prop. 1980/81:48 157

4.3 överväganden och förslag

De svenska successionsrättsliga preskriptionstiderna är relativt korta vid en jämförelse med övriga Västeuropa. Inget av de i avsnitt 4.2 och i bilagorna 1-5 angivna länderna har sålunda kortare frister än Sverige. Tre av dem - Finland, Danmark och Norge - har tioårig preskriptionstid. I England utgör fristen tolv är. Fyra av länderna - Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Belgien och Nederländerna - har avsevärt längre preskriptionsfrist än Sverige, nämligen 30 år. Vid jämförelsen måste även beaktas att enligt flera av dessa utländska rättsordningar gäller, i motsats till svensk rätt, ingen preskriptionstid alls om ond tro förelåg hos de arvtagare som redan har skiftat resp. - enligt engelsk rätt - hos den personlige representanten.

Fastän de successionsrättsliga preskriptionsfristerna således är relativt korta enligt svensk rätt kan det finnas skäl att förkorta dera ytterligare framför allt av hänsyn till de arvtagare som redan har gjort sin rätt gällande till kvarlåtenskapen. Så länge preskriptionstiderna löper, förblir nämligen det successionsrättsliga läget oklart för dessa arvtagare. Visserligen har de under preskriptionstiden i vissa .fall raöjlighet att åstadkomma suoces-sionsrättslig klarhet. Sådan möjlighet föreligger enligt den tidigare berörda bestämmelsen i 16 kap. 5 § AB (se avsnitt 4.1.5). Enligt denna bestämmelse skall nämligen rätten efter ansökan förelägga de arvtagare sora inte har framställt arvs- eller tes-tamentsanspråk att göra sin rätt gällande inom viss kortare tid. Tillämpning av denna bestämmelse förutsätter emellertid att arvtagarna är kända till namn

Prop. 1980/81:48 158

och adress. Ar detta inte förhållandet, mäste de "aktiva" arvtaga.rna vänta hela preskripticristiden innan de fär veta hur det blir med den slutli-ga

Dst är alltsä tydligt att de arvta.gare son har bevakat sin rätt h.ar ett starkt intresse av att preskinptionstiderna Törkortas, Fräga ä.r enellertld om detta intresse -'ir sä beaktansviirt att det bör föranleda en fors.änring för sädana .arvtagare s-on sent får vetskap on arvlåtarens frånfälle, i-ian kan naturligtvis med viss rätt hävda att en arvtagare som har haft sä ringa kontakt raed den avlidne att han inte fär k-innedom om dödsfallet inon ett fåtal är bör få finna sig i att hans anspråk pä del i kvarlåtenskapen preskriberas. Detta resonemang är emellertid inte rimligt under alla förhållanden. Mellan en utomlands bosatt arvtagare och en arvlåtare med hemivist i Sverige kan sälunda föreligga en stark känsla av samhörighet fastän de inte står i regelbunden förbindelse raed varandra. Detta torde inte sällan vara fallet i fråga ora de raånga invandrare son finns här i landet och deras utländska anhöriga. Vidare kan bortovarande arvtagares okunnighet on .arvlåtarens frånfälle bero pä att hemmavarande arvtagare avsiktligt har underlåtit att underrätta dera ora dödsfallet.

Trots den tvel-rsara.het sora har redovisats i det föregående har utredningen slutligen stannat för att föresl.*. förkortningar av de sucoessionsrättsli.ga preskriptionsfristerna, Fcr att det nya s.",'stenet inte skall leda till rättsförluster för vissa kategorier av arvtagare bör följande regel införas. Bortovarande arvtagare skall få göra anspråk pä kvar-

Prop. 1980/81:48 159

lätenskapen även efter preskriptionsfristens utgång ora de som redan har tillträtt arvet under fristen kände till att det fanns också andra arvtagare. De sistnämnda arvtagarna har att visa att de förstnämnda var i ond tro i detta hänseende.

I fråga om de nya preskriptionstidernas längd anser

utredningen att den allraänna preskriptionsfristen i

g fortsättningen bör uppgå till fera år. Beträffande

de särskilda preskriptionsfristerna enligt 16 kap. ''-3 §§ AB har utredningen övervägt att föreslå antingen att fristerna förkortas ytterligare eller att bestämraelserna upphävs. Förkortas inte fristerna, måste bestäraraelserna givetvis upphävas. Med en feraiärig allnän preskriptionstid finns det nämligen ingen anledning att behålla en specialreglering raed sanna preskriptionstid.

För upphävande av de särskilda preskrlptionsbestära-melserna i 16 kap, 1-3 §§ AB talar följande skäl. Skall bestämmelserna stå kvar kan det sättas i fråga om inte det nuvarande systeraet med kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar bör överges. Denna ordning torde nämligen i praktiken vara tämligen meningslös. Fråga uppkommer då om man bör ersätta sagda kungörandeförfarande .ned någon annan obligatorisk kungörande förra. Kungörande i ortstidni.ng tor-

9 Som notiv för att just fera är har valts kan rent allmänt sägas föliande. Fristen bör raed hänsyn till de bortovarande arvtagarnas intressen inte vara kortare. Er. längre allmän preskriptionstid skulle under beaktande av den nuvarande fristens längd knappast uppfattas sora en reforra,

10 .je 1 ■;; lagen (1977:654) ora kungörande i mäl och ärenden hos nyndighet samt prop. l'975/77:63 s. U9 ff.

Prop. 1980/81:48 160

de bli alltför dyrbart. Dessutom är det sannolikt att de sora raan vill nå raed sådan kungörelse i allmänhet befinner sig utanför tidningens spridnings-oraräde. Kungörande på rättens anslagstavla blir naturligtvis enklare ooh mindre kostsamt, k andra sidan fär väl dylikt kungörande anses vara ännu nera meningslöst än de båda andra kungörandeformerna. Med h-änsyn till det anförda bör kravet på kungörande slopas i fråga om sädana arvtagare som i ett eller annat avseende ,är okända. Upphör kungörande förfarandet finns emellertid inte längre någon utgå.ngspunkt fcr ber.äVrning av de speciella preskriptionsfristerna. Utredningen föreslär därför att de srLrskilda nreskrip-tionsbestr-aira.elsorr.a i 16 kap, 1-3 5§ ÄB upphävs, Sora en konsekvens härav föresläs även upph-ävande .av dels lagen (1953:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente, dels kungörelsen (1959:321) med närmare bestämmelser om kungörande, varom i 16 kap, 1, 2 och 3 §§ AB stadgas.

Bestämmelsen i 16 kap, 5 § ÄB ora föreläggande för arvtagare att göra sin rätt gällande bör stå kvar. De motiv son har anförts för bestämmelsen (se avsnitt 4.1.5) har giltighet även i det föreslagna systemet.

Snligt utredningens nening bör nan behälla också bestännelsen i 16 kap. 3 a § ÄB ora tre månaders preskriptionstid för okänd fader vid barnets död. Bestämmelsen utgör nämligen sora framgär av redogörelsen i avsnitt 4.1,3 ett korapleraent till den speciella preskriptionsregeln för barn uto.m äktenskap sora har fötts före den 1 januari 1970, Denna regel finns i övergängsbestämraelserna till 1969 års ändringar i Ä3 beträffande barns arvsrätt. Det finns inget skäl att i detta sara.raanhang ändra ifrågavarande

Prop. 1980/81:48 161

övergångsbestämraelser. Därför bör inte heller regelns komplementföreskrift i ÄB ändras.

Utredningen har övervägt att föreslå den ändringen

i 3 a j- att bestämmel.sen koraner att omfatta även

de fall när den dödes farfar eller morfar är okänd.

l:nellertid har utredningen slutligen stannat för

att inte lägga fram något sädant förslag. Av allt

att döma koirmier n-amligen arvsrätten i tredje paren-
o 11

telen tvc-. småningom att slopas. Ooh da bortfaller givetvis grunden för det ifrågasatta ändringsför-.slaget.

Beträffande frägan vi;ra arvet slrall tillfalla när preskription har inträtt för arvinge föresläs ingen ändring i gällande rätt. Arvet slcall alltsä tillfalla dem son skulle ha varit arvsberättigade om arvingen hade avlidit före arvlåtaren. F.n. finns inga uttryckliga bestärrmielser om vad sora gäller i preskriptionshänseende beträffande dessa s.k. sekundärarvingar. Inte heller i fräga om sekundära testamentstagare finns sädana bestänmelser. Det fär eraellertid antas att den allmänna preskriptionsregeln i princip är tillämplig (se Lennart Fålsson i SvJT 1950 s. 541 ff). De sekundära arvtagarna näste alltsä göra sin rätt gä,llande inom tio år frän arvlåtarens död. Upphävs de särskilda preskrip-tionsbestäinmelserna i 16 kap. 1-3 §§ AB enligt utredningens förslag, inneb-är denna omständighet i ooh för sig en försämring av de sekundära arvta.gar-•las stal Inin". 1'reskriptionsfristen for dem konmer i "-'.": ;al."' -?.ll- :.d att löpa ut vid sairiraa tidpunkt so.ra

l.i'.-l a.gssakkunni.gas (Ju 1970:52) direktiv [nrikes tidn, den 27 augusti 1969).

11 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

Prop. 1980/81:48 162

för de primära arvtagarna. De sekundära arvtagarna fär dä ingen raöjlighet att fraraställa arvsanspråk sedan det har klarlagts att de är arvsberättigade. F.n. kan det vara så att de sekundära arvtagarna erhåller en kortare eller längre tid för framställande av arvsanspråk efter det att fristen har löpt ut för de primära arvtagarna.- Detta är förhällandet ora t.ex. kungörelse har utfärdats betr.äffande primärarvinge enligt 16 kap. 1 § AB innan fera år har förflutit frän arvlåtarens död. Fraraför allt för sekundär arvtagare son inte får kännenon on arvlåtarens frånfälle under den preskriptionsfrist sora gäller för den prira,.äre arvtagaren är det givetvis av stort intresse att därefter ha en "egen" preskriptionsfrist. Visserligen kan han enligt den föreslagna ordningen i vissa fall.oberoende av att preskriptionstiden har gått ut föra talan raot andra arvtagare ora utfående av arvet. ."len då krävs att ond tro förelåg hos dera. Vidare gäller att han har bevisbördan för detta förhällande.

För att undgå nu påtalade olägenheter för sekundära arvtagare av den nya regleringen föreslår utredningen en särskild bestämmelse för dessa arvtagare beträffande preskriptionsfristens utgä.ngspunVrt. enligt den föreslagna bestämmelsen skall preskriptionstiden för den inte börja löpa förrän de prinä-ra arvtagarnas rätt har preskriberats. Fristen skall utgöra ett är från sistnäm.nda tidpunkt.

Bestämmelserna om att preskription inte skall inträda i ondtrosfallen och att en särskild preskriptionsfrist skall gälla för sekundärsuccessorer föreslås intagna sora nya stycken i 16 kap. 7 resp. 8 § ä3.

Prop. 1980/81:48 163

5 DÖDFÖRKLARING

5,1 Gällande rätt

I 25 kap, ÄB finns bestäramelser om dödförklaring. Dödförklaring enligt svensk rätt innebär förklaring av domstol att någon skall anses för död. Förklaringen grundlägger en presumtion att vederbörande är avliden och att detta har inträffat vid en i förklaringen angiven tidpunkt. Förklaringen medför rättsverkningar i samtliga personliga och ekonorais.ka hänseenden,. Visar det sig senare att den död förklarade lever, faller utan vidare den presumtion som har ställts upp i förklaringsbeslutet. Någon särskild talan om förklaringens upphävande behövs alltsä inte i detta fall. Detsamma är förhållandet om det klarläggs att den dödförklarade har avlidit vid annan tid än den antagna dödsdagen.

Ansökan om dödförklaring fär göras beträffande bortovarande person under förutsättning att viss tid har förflutit "sedan han veterligen sist var vid liv" (25 kap. 1 § ÄB). I allraänhet krävs att denna period uppgår till rainst tio år. Skulle den försvunne vara äldre än 75 är vid ansökningstillfället, räcker det ora perioden utgör fera år. Befann han sig i livsfara vid försvinnandet är det till-

I Uttryckliga föreskrifter om förklaringens verkningar har raeddelats endast beträffande den dödför-klarades kvarlåtenskap. Det är emellertid helt klart att förklaringen får även t.ex. den effekten att den dödförklarades äktenskao anses upolöst som om han hade avlidit (NJA II nj,Z s. 608 öch V/alin ÄB

II s. 289).

Prop. 1980/81:48 164

räckligt raed tre år.

Det krävs relativt stark bevisning för att livsfara skall anses föreligga. Detta framgär bl.a. av rättsfallet NJA 1977 s. 118, Omständigheterna i mälet var följande. En kvinna A,-L. ansökte om dödförklaring av sin raake S. Vid ansökningstillfället hade ner än tre men raindre än tio är förflutit sedan han försvann. Av utredningen framgick att E, en fredag hade sagt till A.-L. att han äranade cykla till familjens sommarstuga och tillbringa helgen där. Han ville näraligen vila upp sig efter en anstrringan-de arbetsperiod. Dagen därpå begav sig A.-L. till sommarstugan. Hon fann då att stugan var läst och att familjens motorbåt var borta. Samna dag påträffades motorbåten i en fjärd utan någon människa ombord. Den hade fastnat i en lina till en utlagd nätväle. I bä.ten fanns bl.a. en bag innehållande en jacka och en flaska m.ed en raindre mängd brännvin, Orafattande spaningar och draggningar pågick efter 3. under cirka en månad från hans försvinnande. Dessa blev emellertid resultatlösa. Vid tiden för E:s försvinnande uppgick vindstyrkan i det förevarande området till 2 ä 8 ra/sek. Domstolarna fann inte utrett att 3. befann .sig i livsfara när han veterligen senast var i livet. A.-L.:s ansökan togs dä.rför inte upp till behandling.

Ansökan om dödförklaring görs hos rätten i den ort där den bortovarande senast har haft hemvist i

2 '/ar situationen vid förevarande tillfälle sädan att det fär anses uteslutet att den bortovarande har överlevt den, torde dödförklaring vara obehövlig (NJA II 1933 s. 615, "JA 1911 s.'90 och JO 1946's. 167 ff).

I r-ittstill-ärapningen har livsfara ansetts innefatta inte ondast en yttre fara utan även fara för självmord (SvJT 1963 rf. s, 34),

Prop, 1980/81:48 165

riket eller, om dylikt forum inte finns, hos Stockholms tingsrätt. Behörig sökande är den bortovarandes raake eller arvinge eller annan person vars rätt kan bero av dödförklaringen (25 kap. 2 § ÄB), Sädan person kan vara universell testaraentstagare, legatarie eller förmånstagare till livförsäkring efter den försvunne (NJA II 1933 s, 613). Fråga om dödförklaring betraktas som ett ärende tillhörande den frivilliga rättsvärden. Be-trä.ffande rättens handläggning tillärapas därför förutom 25 kap. AB även lagen (1946:807) on hand-l'ig.gning av domstolsärenden. Ansökan ora dödförklaring torde kunna avse också utländsk raedborgare under förutsättning att han har viss anknytning till Sverige, t.ex. vid försvinnandet hade hemvist här i riket. Svensk lag torde vara tillämplig även i detta fall (SOU 1954:6 s. 124 f).

När ansökan om dödförklaring har kommit in, skall rätten utreda de omständigheter som kan ha betydelse i ärendet. Vissa nära anhöriga till den bortovarande skall därvid alltid beredas tillfälle att yttra sig nämligen maken ora han vistas i riket samt de närraaste släktingarna. Det är vidare obligatoriskt att höra sådan person som kan antas senast ha haft underrättelse om de.n försvunne. Slutligen är rätten skyldig att höra pastorsämbetet och polism.yndigheten i den-ort där den bortovarande senast bar haft hemvist i riket (25 kap. 3 § äB).

Har vid r.ättens utredning inte klarlagts att den bortovarande har avlidit eller att han lever, skall rätten utf-rda kungörelse om ansökningen (25 kap. f>. i .-.3). .'jon ytterligare förutsättning fcr kungörande gäller att viss minsta tid skall ha förflutit

Prop. 1980/81:48 166

från försvinnandet till kungörandetillfället, Härvid är det fråga ora lika stor tidryrad sora tnligt ovan krävs vid ansökningstillfället för varje särskilt fall. Under rättens utredning kan ju ha klarlagts att den bortovarande var i livet vid en senare tidpunkt än den son har an.getts i ansökan. ?;un-görelsen skall innehålla kallelse pä den bortovarande. Han skall där uppmanas att senast .viss dag anmäla sig hos rätten. Dagen får inte sättas tidigare än ett år efter rättens beslut om kungörande. I kungörelsen skall vidare intas en anmaning till var och en son kan länna upplysning i ärendet att inon nämnda tid ge det till känna hos rätten. Genom rättens försorg skall kungörelsen utan dröjsmål föras in i Post- ooh Inrikes Tidningar samt i orts-

•5 tidning.

Har den i kungörelsen angivna fristen lönt ut och har visshet inte vunnits att den.bortovarande lever eller har avlidit, skall rätten dödförklara honora (25 kap. 5 § AB). Liksora, vid ansöknings- och kungörandetillfallena galler även-vid tiden -för dödförklaringsbeslutet sora en förutsättning för denna rättshandling att en viss tidrymd näste ha förflutit frän den bortovarandes försvinnande. Minst lika stor tidryrr',d krävs för varje särskilt fall so.m vid de båda tidigare tillfällena, jjet ■ är endast beträffande periodens begynnelse- och ändpunkter sora ändringar kan godtas. Har det sålunda under -ärendets handl-äggning visat sig att den borto-

3 Jnligt 3 § lagen (1977:654) on kungörande i raäl och ärenden hos myndighet ra.ra. skall ora kungörande i ortstidning är föreskrivet kungörelsen föras in i alla lokala dagstid.ningar son har en spridning av nägon betydenhet bland dera inom orten till vi]ka kungörelsen riktar sig. Sådan spridning skall tidningen i regel anses lia ora den kan beräknas vara spridd till ninst fen procent av hushållen i orten eller till minst 50 procent av hushallen i viss kommun inon det berörda området.

Prop. 1980/81:48 167

varande levde vid en senare tid än den som"påstods vid ansökningstillfället utgör alltsä denna omständighet i och för sig inget hinder raot dödförklaring. Förutsättning "närför är emellertid att periodén-raellan försvinnande och beslut om dödförklaring inte understiger de tidrymder som enligt ovan gäller för varje särskilt där angivet fall.

I rättens beslut ora dödförklaring skall anges den antagna dödsdagen. För bestämmande därav gäller följande regler. Har rainst tio år förflutit sedan den bortovarande veterligen sist var vid liv, skall som dödsdag i princip anses sista dagen av den månad då nyssnämnda tid gick till ända. Har den försvunne fyllt 65 men inte 70 år när han försvann, skall som dödsdag anges sista dagen av den månad under vilken han skulle ha fyllt 75 åi-. Befann sig den bortovarande i livsfara när ha,n försvann, bestäms sora dödsdag dagen för försvinnandet. Ar sistnämnda dag inte känd, skall som dödsdag'anses sista dagen av den raånad när livsfaran förelåg.

Visar det sig senare att den dödförklarade lever, skall var och en som till följd av dödförklaringen har tillträtt kvarlåtenskapen lämna tillbaka egendomen (25 kap. 7 § ÄB). Återbäringsskyldighet för sädan mottagare försligger ocksä om det blir klarlagt att den dödförklarade har avlidit vid annan tid än den antagna dödsdagen och annan person därför är berättigad till kvarlåtenskapen. Här för arvtagare återbäringspliktig egendora blivit överlåten eller upplåten (t.ex. pantsatt) till annan, är också denna äterbäringsskyldig i nu näranda fall on han inte var i god tro när han "åtkon" egendoraeri.

4 iinligt förarbetena ä.r godtroende tredje man skyddad raot återbäring i förevarande fall även om han inte har fått egendomen i sin besittning (NJA II 1933 s, 622).

Prop. 1980/81:48 168

För att god tro skall föreligga räcker det inte m.ed att innehavaren är okunnig ora att hans innehav är obehörigt. Det krävs vidare att han inte har skälig anledning utgä frän att sä är förhållandet (NJA II 1933 s. 624). Här egendom lämnas tillbaka, skall den återbäringsskyldige i vissa fall ge ut avkastning eller, i regel beträffande penningbelopp, dröjsmälsränta. Avkastning resp. r.änta skali utgä för tiden efter det innehavaren vann kunskap att annan hade bättre rätt till egendomen eller st:in-ning delgavs honora. För att nu angiven skyldighet skall kunna göras gällande, måste alltsä innehavaren ha varit i ond tro son vad beträffar återbäringsskyldig tredje man skall ha varit mera kvalificerad än när det gäller själva äterbäringsskyldigheten (NJA II 1933 s. 624 f). Är någon äterbäringsskyldig enligt nämnda regler men finns egendomen inte i behäll, uppkonner fräga ora egendoraens värde skall ersättas. Enligt förarbetena får denna fråga lösas av rättspraxis efter allraänna rättsgrundsatser (a.a.).

Enligt 16 kap. 10 § lagen (1962:381) ora allraän försäkring har i vissa fall bortovarandes anhöriga rätt.

5 till familjepension efter honora även om han inte

har blivit dödförklarad. Förutsättning för bestära-raelsens tillämpning är att det kan antas att den försvunne har avlidit. Som villkor för pensionens utbetalning fär därför krävas förklaring på heder och samvete av den anhörige att denne saknar varje underrättelse on den bortovarande. Visar det sig senare att den fiirsvunne lever, skall rätten till pension upphöra. Redan utbetald pension fär i prin-

5 Med faniljepension förstås änke- och barnpension (8 kap. lagen ora allmän försäkring).

Prop. 1980/81:48 169

oip inte krävas tillbaka. Har pensionsraottagaren underlåtit att till försäkringskassan anmäla det ändrade förhällandet och därigenom förorsakat felaktig utbetalning, kan emellertid under vissa ytterligare förutsättningar ätergångskrav riktas mot honora (16 kap. 8 § och 20 kap. 4 § lagen om allraän försäkring).

Vilka oraständigheter som. skall anses tillräckligt kvalificerande för utbetalning av farailjepension i förtid fär bero pä en prövning i varje enskilt fall (Haradahl-Danielson-Lidbom.-JjÖberg, La-gen ora allmän försäkring, 2 uppl. 1972, s. 251). I motiven till en med förevarande paragraf likartad bestämmelse i den numera upphävda lagen ora försäkring för allnän tilläggspension nämns en del exempel på sådana omständigheter. Sålunda kunde best.ämmelsen bli tilläraplig on en person hade varit med om. en far-tygsförlisning eller vistats på en ort sora hade utsatts för en naturkatastrof och därefter inte hörts av (prop. 1959:100 s. 136),

Även när det gäller privata försäkringar förekommer enligt uppgift frän försäkringsinspektionen utbetalning av försäkringsbelopp efter bortovarande inte dödförklarade personer. Det finns emellertid inga bestämnelser härom i lag eller försäkringsvillkor. "De större försäkringsbolagen brukar trots detta betala ut försäkringsbelopp efter försvunna livför-säkrade personer sora kan antas ha avlidit. Oftast rör det sig ora människor sora har försvunnit till sjöss, fraraför allt fiskare och sjömän. Totalt torde det vara fr.-\gan om ett feratontal personer per ä.r. Vi-ri utbetalning i förtid begr bolagen som .regel en förbindelse av mottagaren att återbetala beloppet för den händelse det senare skulle visa sig att den försäkrade lever.

Prop. 1980/81:48 170

5.2 Utländska förhällanden

5,2,1 Finland

För den finska rättens del finns bestämmelser om dödförklaring i 1901 ärs lag ora försvunnen persons förklarande för död. Beträffande förutsättningarna för dödförklaring gäller följande. Minst tio år skall sora regel ha förflutit efter utgången av det kalenderår när den försvunne veterligen senast var vid liv. Skulle hans ålder överstiga 75 år när dödförklaring begärs, fär emellertid förklaring ske redan efter fem år frän denna tidpunkt. Var den saknade vid försvinnandet orayndig på grund av un-derärighet, dvs. hade han inte fyllt 20 år, räknas tiden frän slutet av det år under vilket han skulle ha uppnått rayndig ålder. 1 fräga ora bortovarande som befann sig i livsfara vid försvinnandet får dödförklaring äga rum när-tre år har förflutit efter det kalenderår när han senast veterligen levde.

.Rörande förfarandet vid dödförklaring gäller i huvudsak sara.ma regler sora enligt svensk rätt. Ansökan ora dödförklaring görs sälunda hos domstol, i allmänhet rätten i åen ort där den försvunne senast hade sitt heravist. Behörig sökande är den bortovarandes make eller närmaste släkting eller annan person vars rätt kan bero av dödförklaringen. Även allmän åklagare fär under vissa förutsättningar ansöka om dödförklaring. Upptas ansökningen, skall rätten i regel höra den försvunnes nake, närmaste släktingar och fömyndare samt allnänne åklagaren. Föreligger sannolika skäl för att ovann-ämnda förutsättningar för dödförklaring är uppfyllda, skall rätten kalla den försvunne genon offentlig kungörel-

Prop. 1980/81:48 171

se. I kallelsen skall den bortovarande anmodas att senast viss dag anmäla sig hos ratten. Dagen fär inte sättas ut tidigare .än sex raånader och senare än den första ordinarie rättegängsdag son infaller efter ett är frä.n rättens beslut on kungörande. Kungörelsen skall föruton kallelsen innehålla uppmaning till alla som kan lämna upplysning i saken att ge det till känna hos rätten inom angiven tid. Kungörelsen skall anslås på rättens dörr ooh genom sökandens försorg föras in i den officiella tidningen. Sedan anslagstiden har gått till ända, skall rätten pröva om förutsättningarna för dödförklaring är uppfyllda. Är detta förhållandet, skall rätten genora utslag förklara den försvunne för död. I utslaget skall även fastställas den tidpunkt när den bortovarande skall anses ha avlidit. Förekommer inte skäl att bestämma annan tid skall som dödsdag anges den dag när dödförklaring enligt ovan tidigast kan ske.

Liksora enligt svensk rätt gäller beslut om dödförklaring i alla hänseenden, såväl personliga som ekonoraiska.

5,2,2 Danmark

Den danska rätte.ns regler ora dödförklaring finns i loven om borteblevne frän är 1946, Har någon varit försvunnen i rainst tio är ooh .är det inte klarlagt att han är avliden, är det möjligt att hos dorastol begära "d?(dsfornodningsdora" beträffande honom, Genon donen bestäras att den bortovarande skall anses för död. Befann han sig i livsfara vid försvinnandet, fär arrsökan göras redan ett är därefter. Behöriga

Prop, 1980/81:48 172

sökande är den bortovarandes raake eller arvingar eller andra sora har ett rättsligt intresse av att erhålla en ddsformodnlngsdom. Upptas ansökningen, utfärdas kiingorelse raed kallelse pä den försvunne. Sedan viss tid har förflutit därefter (tre månader -ett år) utan att det har utretts ora den bortovarande lever eller är död, skall rätten meddela d?!dsformod-nin.~3don, Jen presu.ration beträffande vederbörandes frånfälle sora grundläggs genom domen gäller i alla avseenden.

5.2,3 Norge

Bestäraraelserna i norsk rätt om dödförklaring finns i 1961 ärs lov om forsvunne personer. Till en början regleras i lagen det fallet att nägon har försvunnit under sädana omständigheter att det inte finns något rimligt skäl till tvivel ora att han är död. Dä kan skifte-domaralutan vidare meddela det beslutet att den bortovarande skall anses son avliden. Ar bevisningen för den försvunnes frånfälle inte lika stark son i nyssnännda fall, kan talan väckas ora en dids-forraodnirr~sdora. Taleberä.ttigade är den försvunnes arvingar, make och andra som har ett rättsligt intresse av en sådan dom. Talan fär väckas när tio år har förflutit frän försvinnandet. Befann sig den bortovarande då i allvarlig livsfara, räcker det raed ett år. 3ävf'.l i ett enkelt doraarbeslut som i en ddn-forra.odningsdon skall anges den dag när den försvunne skall anses ha avlidit (djzSdsforraodningsdagen). Bäria sla.gen av avgöranden grundlägger en riödspresuntion

6 Kungörelsen förs in i "Statstidende" sant efter rättens bestämmande även i andra danska eller utländska tidningar, riätten kan ocksä besluta att kallelsen skall läsas upp i radio.

Prop, 1980/81:48 174

5,3 Överväganden och förslag

Utredningens uppdrag beträffande översynen av reglerna on dödförklaring avser närmast frågan om längden av den tid som skall ha förflutit frän den bortovarandes försvinnande till ansöirningstillfäl-let (presumtionstiden), Gom framgår av redogörelsen ovan (avsnitt 5,1) skall denna perlod enligt - g.')llan-de rätt i allmänhet uppgå till minst tio är. Skulle don saknade vara äldre än 75 är vid ansöki-ingstill-fället eller befann han sig i livsfara när-han försvann, räcicer det med fen resp. tre år. Före till-korasten av 1933 års lag ora boutredning och arvskifte utgjorde perioden 20 är i normalfallet. Förelåg visst slag av livsfara vid försvinnandet eller skulle den bortovarande ha varit äldre än 90 år vid ansökningstillfället, var det tillräckligt med fem är (1 och 2 §§ i 1854 års förordning huru förhållas bör raed egendom, som tillhört den, vilken längre tid varit borta, utan att låta höra av sig). Som motiv för att förkorta tiderna anfördes i förarbetena till 1933 års lag den ökade skrivkunnigheten, de bättre koranunikationerna ooh underrättelseväsen dets utveckling över huvud taget (NJA II 1933 s. 609),

Flertalet västeuropeiska rättssystem har, liksom den svenska ratten, valt en ordning med en i alla avseenden verksam dödförklaring. Enligt dessa rättssystem utgör den allmänna presumtionstiden i regel tio är.

Prop, 1980/81:48 175

Utredningen vill erinra om de skäl sora anfördes för förkortning av presumtionstiderna vid införan-■aet av 1933 ärs lag om boutredning ooh arvskifte. Med h-änsyn till den snabba utveckling på samfärdselns område sora har ägt rum sedan 1930-talet kan sararaa skäl nu åberopas till stöd för ytterligare förkortningar (järaför motion 1977/78:1473 och lag-Utskottets betänkande raed anledning av motionen, LU 1977/78:21), A andra sidan måste följande omständigheter beaktas. Enligt svensk rätt blir verkningarna av en dödförklaring totala. Hed ett sådant system bör dödförklaring få meddelas endast-om mycket starka skäl talar för att den försvunne har avlidit. Skulle den dödförklarade återkomma, blir nämligen risken för oreda och rättsförluster större ■ ju fler rättsförhållanden sora berörs av dödförklaringen. Långa presumtionstider minskar riskerna för att oriktiga dödförklaringar meddelas.

Det har frän en del håll gjorts gällande att länga presumtionstider är till nackdel för den försvunnes anhöriga. Dessa nackdelar förefaller emellertid inte vara större än att de vägs upp av fördelarna för de anhöriga med en materiellt riktig dödförklaring son de relativt länga presumtionstiderna avser att garantera. Sora har angetts i avsnitt 5.1 har anhö riga till bortovarande vilken kan antas ha avlidit rätt till familjepension efter honora även om han inte har blivit dödförklarad. Vidare brukar de större försäkringsbolagen betala ut livförsäkringar efter

Prop. 1980/81:48 176

inte dödförklarade försvunna personer ora det kan antas att vederbörande har avlidit. Inte h-.-ller i personligt h.änseende torde länga presuntic-nstider raedföra nägra olägenheter av betydelse för de anhöriga. Visserligen näste försvunnen persons raake son vill gifta om sig avvakta dödförklaringen om han inte önskar begära äktenskapsskillnad frän den bortovarande. Han har era.ellertid enligt 11 kap. ätt till omedelbar äktenskapsskillnad sedan tvä. Jr har för.flutit från försvinnandet. Den bortovarande företr-äds i si-'illnaGsmålet av god nan enligt 15 kap. 31 § G3. Vill don försvunnes raake gifta om sig är f.ö. äktenskapsskillnad att rekora.raerrdera även ora d"od förklaring har skett. Annars anses tvegifte föreligga ora den bortovarande återlronner. J)et nya äktenskapet kan då bli upplöst med stod av 11 kap. 5 § GB (Tottie, Gifterm.äl och skilsmässa, 1974, s. 40),

Utredningen har efter nu redovisade överväganden slutligen stannat för att inte föreslå, nägon förkortning av den allnänna presumtionstiden. Däremot bör enligt utredningen förkortning ske av den särskilda presurationstid sora gäller när den bortovarande vid försvinnandet befann sig i livsiara. "Det kan knappast vara rimligt att för detta fall behålla en sä lång presurationstid son tre är. Denna ståndpunkt vinner sta.rkt stöd av deii omständigheten att dödförklaring anses obehövlig om livsfaran har varit av tillräckligt kvalificerat slag (se avsnitt 5.1). Vad som skall betraktas son ett kvalificerat fall -är nog inte alltid så klart. Det iir givetvis inte önskvärt att beträffande vissa gr.-insfall treårig presur-:tionstid kan kri'Lvas medan i fräga om andra dödsfallets rättsverkningar kan tillåtas Inträda

Prop. 1980/81:48 177

omedelbart. Utredningen föreslär att förevarande presurationstid förkortas till ett år. Den komraer dä att överensstämma med den perlod som gäller enligt dansk och norsk rätt i detta fall.

Vidare bör i fortsättningen inte krävas samma starka bevisning som för närvarande för att den bortovarande skall anses ha befunnit sig i livsfara vid försvinnandet. Nu gällande beviskrav kan nämligen leda till att det inte är möjligt att tillämpa den kortare presurationstideri när det frarastår som i hög grad sannolikt att livsfara förelåg. Sådan var situationen i rättsfallet NJA 1977 s. 118 (se avsnitt 5,1). Den föreslagna bevislättnaden bör lämpligen genomföras så att sista meningen i 25 kap. 1 § ÄB er-häller följande ändrade lydelse: "Är det sannolikt

att den bortovarande befann sig i livsfara dä han

I veterligen senast var i livet, fär ansökan ske efter

det ett år har förflutit.""

Sora en ytterligare reforra av regelsysteraet rörande dödförklaring föreslår utredningen viss ändring i kungörandebestänmieisen. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 5.1 skalli enligt gällande rätt kungörelse med kallelse pä bortovarande föras in i Post- och Inrikes Tidningar samt i ortstidning, I vissa fall bör eraellertid rättpn ges möjlighet att låta föra in kungörelsen .även i utländsk tidning. Sådan möjlighet finns enligt dansk rätt (se avsnitt 5.2.2). En uttrycklig bestämmelse härom bör tas upp i 25 kap. AB. Visserligen får rayndighet generellt utöver obligatoriskt kun.örande under vissa förutsättningar kungöra ocksä i annan form (s.k. stödjande kungörande) enligt 4 § lagen (1977:654) om kungörande i mål och .ärenden hos myndighet m.m, (prop, 1976/77:63

7 Se ora sannolikhetskravet specialraotiveringen till 25 kap. 1 § AB.

12 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

Prop. 1980/81:48 179

6 ALLMÄNNA ARVSFONDENS RÄTT ATT AVSTÅ EGENDOM

6.1 Gällande rätt

Enligt 5 kap. 1 § Ä3 skall arv tillfalla allmänna arvsfonden om den avlidne inte efterlämnar nägon arvsberättigad släkting. Bestämmelser om fonden finns i lagen (1928:281) ora allmänna arvsfonden, i fortsättningen kallad arvsfondslagen. Fondens egendom skall förvaltas av kammarkollegiet som en särskild fond för främjande av vård och fostran av barn och ungdom samt omsorg om handikappade (1 §). Av medel som under ett räkenskapsår har influtit till fonden skall vid årets utgång en tiondel läggas till fonden. Återstoden skall tillsammans raed årets avkastning fr.o.ra, nästföljande år vara tillgänglig för utdelning. Beslut om understöd ur fonden meddelas av regeringen (socialdepartementet). Understöd får inte läranas för åtgärd vars bekostande äligger stat eller kommun (2 §).

Arvsfonden kan i likhet med släktarvingar förlora sin ställning som arvtagare pä grund av testamente eller arvsavstående. Enligt 4 § arvsfondslagen får kammarkollegiet godkänna testamente till annan än fonden om det inte föreligger anledning till klander. Kan testamentet antas vara ett ri.ktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, fär godkännande ske även om klanderanledning föreligger eller bevakning inte har ägt run.

15 5 arvsfondslagen regleras frågorna om avstående av arv son har tillfallit fonden. Avstående fär ske helt eller delvis om

1. detta kan anses överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja med hänsyn till dennes uttalanden

Prop. 198/81:48 180

eller andra särskilda omständigheter eller

2. detvkan anses "billigt" att arv avstås till

släkting eller annan närstående till arvlåtaren.

Beslut om arvsavstående fattas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av kammarkollegiet. Kollegiet har bemyndigats avstå egendom till ett värde av högst 50 000 kr. - förordningen (1978:738) med bemyndigande för kammarkollegiet att pröva ärenden on avstående av arv som tillfallit allmänna arvsfonden. Utan riksdagens tillstånd får inte avstås egendom vars värde överstiger 200 000 kr. Ansökan om avstående av arv som har tillfallit fonden görs hos länsstyrelsen i det län där den döde senast har haft sitt hemvist. Länsstyrelsen skall sedan skicka handlingarna jämte eget utlåtande till kammarkollegiet. Får kollegiet inte besluta 1 ärendet, skall kollegiet därefter sända handlingarna jämte eget yttrande till regeringen.

Avstås inte arv som har tillfallit arvsfonden och är det fråga om fast egendom, skall egendomen i regel säljas så snart det kan ske. Detta framgår av 11 § förordningen (1971:727) om försäljning av staten tillhörig fast egendom m.m., i fortsättningen kallad försäljningsförordningen. Enligt 8 § försäljningsförordningen får länsstyrelse besluta om försäljning av arvsfonden tillhörig fast egendom där taxeringsvärdet eller, om sådant inte är åsätt, saluvärdet inte överstiger 200 000 kr. Enligt 22 § skall den säljande myndigheten se till att köpeskillingen blir den högsta möjliga och i varje fall att den inte understiger egendomens saluvärde, on inte annat särskilt föreskrivs.

1 1'Ied värde förstås här egendomens värde enlig bouppteckningen (prop. 1977/78:80 s. 4).

Prop. 1980/81:48 182

6,2 Överväganden och förslag

Som har framgått av det föregående skall försäljning ske av egendom vilken har tillfallit allmänna arvsfonden och inte avståtts (avsnitt 6.1). Beträffande fast egendora har uttryckligen föreskrivits att den säljande myndigheten som regel skall se till att köpeskillingen blir den högsta möjliga. I fråga om lös egendom gäller i princip att den skall säljas på offentlig auktion. Även för sistnäranda slag av egendom har överlåtelsen alltsä till syfte att tillföra arvsfonden maxiraala inkomster. Dessa regler framstår som naturliga med hänsyn till fondens ändamål. Frän fonden skall ju delas ut understöd till barn- och ungdomsverksamhet samt till omsorg om handikappade. Sådant understöd kan knappast utgå i annan form än som kontanta belopp.

Gällande bestämmelser om ar.vsfondsegendomens försäljning kan enellertld i vissa fall leda till att egendom som är värdefull frän kulturhistorisk synpunkt eller frän kultur- eller naturvårdssynpunkt inte blir bevarad. Visserligen kan byggnad av kulturhistoriskt intresse av länsstyrelsen förklaras för byggnadsnlnne enligt lagen (1960:690) om bygg-nadsrainnen. Vidare är det raöjligt för myndighet att förklara fast egendom av intresse från naturvårds-synpunkt som naturvårdsobjekt enligt naturvårdslagen (1964:822). Vid nu angivna slag av förordnanden får resp. myndighet meddela föreskrifter för att trygga ändamålet raed förordnandet. Dessa föreskrifter gäller givetvis oberoende av vem sora äger egendoraen. Arvsfondsegendora som har förklarats för byggnadsminne eller naturvärdsobjekt kan därför i princip överlåtas till vem. sora helst utan fara för att den går förlorad eller inte blir omhändertagen på det sätt som krävs.

Prop. 1980/81:48 183

Det är eraellertid inte alltid ekonomiskt försvarbart att förklara egendon för byggnadsminne eller naturvä-rdsobjekt även om rättsliga förutsättningar finns för sädan förklaring. Beträffande båda slagen av förordnanden gäller nämligen att staten 1 vissa fall skall utge skadeersättning till fastighetsägaren eller annan berörd sakägare. Detta skall ske om förordnandeföreskrifterna medför att pågående byggnads- eller markanvändning avsevärt försvåras eller mark tas i anspråk. På grund av nämnda ersättningsbestämmelser kan det finnas egendom av betydande kulturhistoriskt intresse eller naturvårdsintresse för vilken inte har meddelats bevaranderegler som gäller mot var och en.

I fråga om lösören som är värdefulla från kulturvårdssynpunkt och befinner sig i enskild ägo finns inga lagliga möjligheter för myndighet att meddela skyddsföreskrifter. En unik boksamling som har tillfallit arvsfonden kan sälunda efter försäljning komma att skingras eller gå förlorad.

E.n reform som syftar till att bevara förevarande slag av arvsfondsegendom bör - såsom framhålls i utredningens direktiv - nu övervägas. Den kan genomföras enligt något av följande alternativ. Det ena alternativet innebär att man ändrar bestämmel-serna om arvsfondens ändamål. Man föreskriver i sä fall att fonden förutom nuvarande ändamål även skall främja bevarande av egendom sora är värdefull frän kulturhistorisk synpunkt samt frän kultur-och naturvårdssynpunkt. Det andra alternativet innebär att raan ändrar reglerna om fondens arvsavståen-

2 Fråga om utvidg.ning av arvsfondens ändamål har behandlats i lagutskottets betä.nlcande 1978/79:17.

Prop. 1980/81:48 184

de till att generellt omfatta egendom av nyssnämnda slag; avstående av sådan egendom skall ske till rättssubjekt som har särskilda förutsättningar att ta hand om egendomen pä ett lämpligt sätt.

Båda nu skisserade alternativ komraer vid oförändrad testamentsfrekvens att medföra att det blir nägot mindre medel kvar till de ändamål som arvsfonden har f.n. Vilken lösning man än väljer måste man därför ta upp frågan om det är försvarligt att, om än i begränsad omfattning, minska fondens understöd till barn- och ungdomsverksamhet samt omsorg ora handikappade. I detta sammanhang bör beaktas att understöd ur fonden inte får läranas för åtgärd vars bekostande åligger stat eller kommun (2 § arvsfondslagen). I den mån samhällets bidragsförpliktelser på förevarande omräden utvidgas, minskar alltsä tänkbara bidragsändamäl för fonden.

Samhällsinsatserna har under senare år ökat kraftigt när det gäller barna-, ungdoms- och handikappvården. Förslag till ytterligare reformer inom dessa vårdområden övervägs f.n. inom social-departemiontet. En viss minskning av arvsfondens understöd till dessa ändamål torde därför inte för dera medföra några olägenheter av betydelse. Hänsyn till dessa ändamål bör alltså inte hindra en reform av det slag son det nu är fråga om.

Let är emellertid inte säkert att testanentsfrekven-sen förblir oförändrad efter en reforra enligt nägot av nu angivna alternativ. Det kanske tvärtom förhåller sig sä att reformen koramer att uppfattas klart positivt av arvlåtare utan släktarvingar och därför medföra en nedgång i frekvensen att testamentera till andra ä.n fonden. Blir detta fallet, ökar ju fondens tillgångar genom reformen. Dä behöver ingen minskning uppkomma i förhållande till

Prop. 1980/81:48 185

nuläget av fondens bidrag till barna-, ungdoms-och handikappvården.

Beträffande problemet vilket av ovannämnda reform-alternativ som bör väljas gör utredningen följande bedömning. Föreskriver man att bevarande av ifrågavarande slag av arvsfondsegendom skall utgöra ett ytterligare ändamål för arvsfonden, innebär detta att den myndighet som förvaltar fonden åläggs att förvalta även den aktuella egendomen. Sådan förvaltning torde 1 regel komna att bli raycket dyrbar för det allmänna. Väljer man däremot arvsavstående-alternativet, slipper fondförvaltningsmyndigheten besvär och kostnader med förvaltningen. I sä fall övergår näraligen äganderätten - och därmed givetvis även rådigheten - till annat rättssubjekt. Utredningen föredrar därför arvsavstäendealternativet.

Utredningen föreslår således att arv sora utgörs av egendom som är värdefull frän kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvårdssynpunkt skall få avstås till annan, son har särskilda förutsättningar att ta hand ora egendomen pä ett lämpligt sätt. Den föreslagna regeln om arvsavstående bör införas sora en ny sista mening i 5 § första stycket arvsfondslagen. Även beträffande arvsavstående enligt den nya bestämmelsen föresläs gälla de föreskrifter om beslutande myndighet och ansökningsförfarande som har meddelats i arvsfondslagen och i 1978 ärs förordning (se avsnitt 6.1).

Ibland är det önskvärt att egendora som avstås blir förenål för särskilda ätgärder, t.ex. för att trygga

3 Splittring av förvaltningen på flera rayndigheter bör inte korama i fråga. Det skulle medföra svära sanordningsproblera. Dessutom är det tveksamt om man ned en sädan ordning längre kan hävda att det finns endast en arvsfond.

Prop. 1980/81:48 187

7 A?-;';iAD;;0TIV:5RING TIIL UTREDNINGENS

?'ÖH:?ATT;iIfIG3ÖRSLAG

7.1 Förslaget till lag orn ändring i ärvdabalken

Allraänt

De ändringar i AB sora utredningen föreslår innebär från lagteknisk synpunkt bl.a. att vissa paragrafer upphävs och att en del nya paragrafer införs. Utredningen anser att de kvarstående bestämmelserna i de kapitel i AB som berörs av förslaget bör behålla sin nuvarande paragrafnumrering. Detta för eraellertid raed sig den nägot egendoraliga konsekvensen att 21 kap. Ä3 koraraer att inledas av 4 §. Denna bestäramelse reglerar frägan ora gäld i visst fall skall anses veterlig. Den koramer alltsä att föregå bestäramelser om den raateriell-i betydelsen av att gäld är veterli.g. Utredningen är eraellertid av den uppfattningen att fördelarna med att behälla äB:s nuvarande paragrafnumrering väl uppväger de nackdelar sora en sädan ordning i nägot fall kan medföra.

16 kap. 7 §

Andra st.ycket i paragrafen innehåller den för svensk rätt helt nya bestäraraelsen att arvsrättspreskription inte skall inträda ora hemmavarande dödsbodelägare u.nd.or proskriptionsfristen kände till att det fanns ookså andra arvta.gare. Hennavarande arvtagares onda tro skall enellertld inte fä denna rättsföljd ora han under preskriptionsfristen varken har fä.tt för-raän av dödsboet eller tagit befattning med det, t.ex. deltagit i bouppteckning.

Prop. 1980/81:48 188

J bestämmelsen har dödsbodelägares onda tro uttryckts så att delägaren skall ha k-änt till den bortovarande arvtagarens naran och vistelseort. Ond tro hos den hemmavarande föreligger alltsä inte om, vederbörande har haft en svag misstanke att det kan finnas bortovarande delägare om vilka han efter rimliga efterforskningar inte har fått någon ytterligare kännedom. Inte heller är det fråga om ond tro när den herara.avarande vet namnet pä bortovarande delägare men helt saknar vetskap ora dennes vistelseort. Givetvis är den heraraavarande skyldig att bedriva vissa efterforskningar efter bortovarande arvtagares adresser. Kraven i detta avseende pä den hemmavarande fär eraellertid inte ställas så höga att han mäste lägga ned oskäliga kostnader pä efterforskningsarbetet.

19 kap. 12 a §

För att boutredningsmannen skall kunna göra sädan anmälan hos rätten som anges i första stycket av paragrafen raåste han naturligtvis känna till att delägare har väckt talan för boets räkning. Rätten skall därför genast underrätta boutredningsmannen ora talans väckande sedan rätten har fått kännedon on att boet förvaltas av boutredningsman och att detta var fallet även vid talans väckande. Det är lämpligt att boutredningsmannen i saraband raed underrättelsen bereds tillfälle att inom en kortare frist göra anmälan. Underlåter han det, bör han inte senare få anraäla att han raotsätter sig talan.

När sådan talan har väckts son avses i paragrafen torde det ligga i parternas eget intresse att så

Prop, 1980/81:48 189

snart sora möjligt upplysa rätten om att boutredningsmannaförvaltning är anordnad. Käranden bör givetvis göra detta redan i stämningsansökan. Annars riskerar ju parterna att boutredningsmannen stoppar en pågående process. Parterna har då ådragit sig onödiga rättegångskostnader.

Skulle en rättegång av ifrågavarande slag äga rura utan att boutredningsmannen får kännedom om den och därför kan hindra den, kan denna omständighet inte utgöra grund för att med extraordinära rättsmedel angripa en i processen laga kraftvunnen dom. Det finns näraligen .från nu berörda utgångspunkter inget intresse av att så att säga stoppa rättegången när den väl har avslutats. Syftet raed boutrednings-raannens "vetorätt" är att hindra dödsbodelägarna frän att fördröja boutredningen raed processer sora enligt boutredningsmannen inte komner att leda till någon fördel för boet. Detta syfte kräver naturligtvis inte att man undanröjer laga kraftvunna domar i sädana rättegångar.

21 kap. 12 a §

Sora har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) innehåller denna paragraf den nya åter-gängsbestämraelse som utredningen lägger frara. Den föresläs alltså ersätta den nuvarande huvudregeln ora dödsbodelägares gäldsansvar i 21 kap, 1 § AB,

I första stycket finns själva ätergängsregeln. Den bör läsas tillsammans raed fjärde stycket varav fraragår att paragrafens bestämraelser skall gälla i till-lärapliga delar även efter "formlösa" delningar eller

Prop, 1980/81:48 190

skiften. Det blir dä givetvis inte fråga om återgång i egentlig raening utan endast återbäring och ersättning eller skadeständ, Nägon giltig r-ätts-handling sora kan gä åter har näraligen into företagits i dessa fall.

Återgång föresläs således i fortsättningen bli den normala påföljden ora delning eller skifte har ägt rura innan dödsboets skulder har betalats. Kände dödsbods] .ägarn.a till skulderna vid delningen eller skiftet eller sist vid därefter förrättad bouijp-teckning, skall de eraellertid kunna drabbas av personligt betalningsansvar för skulderna .även enligt den föreslagna ordningen. iJetta frångår av hänvisningen till 12 -5 första stycket i första stycket av förevarande paragrs.j. 12 a § reglorar i'detta hänseende de fall som inte tä,cks av 12 § dvs. bäde ursäktlig och culpös okunnighet ora obetalda skulder. Vetskap faller däreraot under 12 §, givetvis under föruts.ättning att borgenären kan visa att kännedora o,ra skulden förelåg hos delägaren vid den relevanta tidpunkten.

A tergängsp.-"; f öl jdens närraare innebörd regloras i andra oo'n tredje styckena av förevarande naragraf. Till en början kan konstateras att ora delningen eller skiftet inte har gått i verkställighet, rättshandlingens återgång innebär endast att handlingen blir verkningslös. Den konmer alltså då inte att fullbordas. Den egendomsfördelning son har bestänts .genom den koramer inte att äga rum.

I andra st.ycket behandlas det fall dä delningen eller skiftet har gätt i verkställighet ooh egendoraen finns kvar hos .mottagaren. Då skall egendoraen

Prop, 1980/81:48 191

l-ämnas tillbaka till dödsboet. Sora framgår av 7 § innefattar återbäringsskyldigheten också skyldighet att ge ut ränta eller avkomst av egendomen. Vidare har den äterbäringsskyldige enligt nämnda bestämraelse rätt till ersättning för nödig kostnad avseende egendonen och även nyttig kostnad ora han var i god tro.

I tredje stycket finns bestännelser o.ra ersättningsskyldighet för mottagaren när återbäring är helt eller delvis omöjlig. Förslaget i denna del har motiverats utförligt i avsnitten 2,5.1 och 2.5.5.

I princip föresläs alltsä mottagaren bli ersättningsskyldig gentemot dödsboet om han inte kan lämna tillba"Ka mottagen egendom. I godtrosfallen skall ersättningen motsvara e.gendomens värde vid tiden för ersättningens utbetalande. I ömmande fall skall mottagaren kunna helt befrias frän ersättningsskyldighet eller ersättningsskyldigheten jämkas.

1 händelse av ond tro hos mottagaren skall han utöver nyssnännda värde även ersätta boet den skada som han kan ha vållat boet genon att göra sig av med egendonen. Här blir det alltsä fråga om skadestånd. För att ond tro skall föreligga krävs i första hand att raottagaren avsiktligt eller av oaktsarahet har avhänt si.g e.gendomen. Har egendomen stulits eller förstörts genora olyckshändelse eller fö-rRligger annat casusfall bortfaller skadestä.ndsan-svarst. ,jc;n .■.'tterli.-;;;are rekvisit för ond tro hos mottagaren har st.--:ilts upp att mottagaren vid av-hi-:rdandet k."inde till eller borde ha Icänt till att dödsboet hade obetalda skulder. Det bör påpekas att kun.slrao hos dödsbodelägare cn obetalda skulder vid

Prop. 1980/81:48 192

tiden för egendoraens avhändande är någonting annat än sådan kunskap vid tiden för delni.ngen eller skiftet. Kände delägaren till skulderna redan vid sistnäranda tidpunkt blir ju i princip 12 § och inte förevarande paragraf tillänplig.

25!ran,_ 1

För tillärapning av den i sista meningen av förevarande paragraf angivna ettåriga presurationstiden fordras enligt förslaget att det skall vara "sannolikt" att den bortovarande befann sig i livsfara vid försvinnandet. Det kan tyckas att kravet pä be-vis.ning ora livsfaran därraed sätts alltför lågt m.ed h.änsyn till dels att gällande rätt åtminstone for-ra.ellt kräver full bevisning härora, dels att presurationstiden sara.tidigt förkortas från tre till ett är. Utredningen har därför övervägt att kvalificera sannolikhetskravet raed nägot förstärkande uttryck säson "i hög grad sannolikt" eller "ned största sannolikhet", I överensst.äramelse raed den lagstiftningsteknik som synes ha tillänpats i liknande fall har utredningen dock funnit sig böra avstä frän att i sj.älva l.a.-itey.ten söka göra någon sädan kvo.lifice-ring. Utredningens mening är emellertid att det skall föreligga hög grad av sannolikhet för att livsfara förelåg vid försvinnandet, dvs, att bevisningen beträffande livsfara skall vara starkare än vad domstolarna normalt kräver vid en sannolikhetsbedömning. Det synes dock böra överlän.nas ät dorastolarna att i det enskilda fallet pröva ora oraständigheterna vid försvinnandet var sädana att tillräcklig grad av sannolikhet att den bortovarande då befann sig i livsfara föreligger för att den ettåriga presurationstiden skall kunna tillärapas.

Prop, 1980/81:48 194

BILAGA

REDOGÖRELSER FÖR VISS UTLÄNDSK SUCCESSIONSRÄTT

1. Frankrike

Dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder

Enligt fransk rätt övertar dödsbodelägare (arvinge eller testamentstagare av visst slag) den avlidnes såväl tillgångar som skulder under förutsättning att han förbehållslöst mottar arvet (acceptation pure et simple). Han blir då -ansvarig för skulderna även till den del de överstiger tillgångarna. Han är dock inte skyldig att motta arvet. Mottagandet k.nn vara uttryckligt eller underförstått. Det måste ske inora viss preskriptionsfrist (se nedan). Hottagandets verkningar räknas från dödsdagen.

Vill dödsbodelägare raotta arvet men inte svara för större del av den avlidnes skulder än vad han mottar, skall han göra en anmälan härom hos den allmänna underrätten i den ort där dödsfallet inträffade (acceptation sous bénéfice d'inventaire). Anmälan blir verkningslös ora den inte föregås eller följs av en bouppteckning son skall upprättas inon tre månader frän dödsfallet. Verkan av ett riktigt anraälningsferfarande av nu ifrågavarande slag är alltsä att delägaren blir gäldsansvarig endast raed sin lott. Vidare får han, i notsats till de delägare som mottar arvet förbehållslöst, hälla sina personliga tillgångar åtskilda från dera som härrör frän arvlåtaren. Han har också kvar sin rätt att fraraställa fordringsanspr.äk genteraot den avlidnes förmögenhetsmassa.

1 Redogörelserna är i huvudsak utarbetade pä grundval av promemorior som utredningen har erhållit genora utrikesdepartementets försorg.

Prop, 1980/81:48 195

Avstår dödsbodelägare uttryckligen frän sitt arv (renonciation), vilket skall ske hos allmän underrätt och inom samma preskriptionsfrist som gäller för mottagande, anses han aldrig ha varit delägare. Han fär då ingenting av den avlidnes tillgångar men slipper också allt ansvar för dennes skulder.

Dödsbodelägare kan undgå ansvar för den avlidnes gäld genom att överlämna sin lott till boets borgenärer och till legatarierna (abandon), De närmare formerna för detta slag av överlämnande är inte lagreglerade.

Dödsbodelägares talerätt

Enligt fransk rätt företräds dödsbo av delägarna gemensamt om boutredningsman inte har förordnats. Har sådan utsetts är det denne som representerar boet. Liksom enligt svensk rätt får enskild dödsbodelägare vidta förvaltningsåtgärder rörande boet vilka är av brådskande natur utan att dessförinnan ha inhämtat övriga delägares samtycke till åtgärderna. I sagda befogenhet kan även ingå att föra boets talan inför domstol.

Preskription av rätt till arv och testamente

Som har berörts ovan näste enligt fransk rätt nottagande av arv ske inom viss preskriptionsfrist. Bestämraelsen härom hänvisar till de allraänna reglerna on anspräkspreskription. Beträffande anspråk på arv utgör preskriptionsfristen 30 är. Är den sora åberopar preskription i ond tro, kan arvsanspråk emellertid framställas även efter utgången av näranda tid.

Prop. 1980/81:48 196

2. Förbundsrepubliken T.yskland Dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder

A. Enligt tysk rätt svarar arvinge för de förpliktel
ser sora åvilar kvarlåtenskapen. Till dessa förpliktel
ser räknas förutom arvlåtarens skulder ooh begravnings
kostnaderna i allmänhet även legat och fullgörande av
ändamålsbestämmelser. Till förpliktelserna hör ocksä
underhäll under 30 dagar efter arvfallet till vissa
personer som åtnjöt underhäll från arvlåtaren. Arvinges
gäldsansvar kan vara oinskränkt dvs. personligt eller
inskränkt till de efterlämnade tillgångarna (se närma
re nedan vid B, C och D),

Sora arvinge (Erbe) betecknas i tysk rätt dels laglig arvtagare, dels arvtagare som har insatts genom testamente, dels arvtagare onligt arvsavtal raellan arvlåtaren, å ena sidan, och arvtagaren eller nägon annan person, ä den andra.

Arvinge kan avsäga sig sitt arv (Ausschlagung der Erbschaft) och det oavsett pä vilken grund han är arvtagare. Avsägelsen skall äga rum inför domstol inom sex veckor frän det arvingen har fått kännedom om att arvet har tillfallit honora. Avsägelsen gäller inte om arvingen redan har rnctta.git arvet (Annahne der .-Crbschaft). Avsägelsen får inte ske före arvlåtarens frånfälle. Verkan av en giltig avsägelse är att arvet inte skall anses ha tillfallit den som har gjort avsägelsen.

B. 1 fräga on arvinges ansvar för dödsboets sVrulder

är reglerna delvis olika för de fall där han är ensamarvinge och dem där det finns flera arvingar, "ör såväl ensaraarvinge sora samarvinge gäiller em,ellertld att vederbörande kan inskränka sitt ansvar till endast till-

Prop. 1980/81:48 197

gångarna i dödsboet genom egendomsseparation (Giitersonderung). Detta kan ske på något av följande sätt:

1. Anordnande av dödsboförvaltning (Nachlassverwaltung)
Sådan förvaltning beslutas av domstol på arvinges yr
kande. Förutsättningar härför är emellertid att
arvingen inte har förlorat sin rätt till ansvarsbe
gränsning (se närmare nedan vid C) samt att dödsboets
skulder inte överstiger tillgångarna. I det senare
fallet måste dödsboet i regel försättas i konkurs

(se nedan vid B 2). Även efter ansökan av borgenär får domstol besluta om dödsboförvaltning, om det finns skäl att anta att borgenärernas förnöjande sätts i fara på grund av arvingarnas åtgärder eller ekonomiska situation. Borgenär måste konma in med sådan ansökan sist inom två år från det arvet har mottagits. Anordnas dödsboförvaltning, förlorar arvinge sin befogenhet att förvalta kvarlåtenskapen och att förfoga över den.

2. Försättande av dödsboet i konkurs (Nachlasskonkurs). Varje arvinge för sig är behörig att göra ansökan om sådan konkurs. Arvinge, liksom förvaltare vid dödsboförvaltning, måste genast inge dylik ansökan, om vederbörande har konstaterat att dödsboets skulder överstiger dess tillgångar. Underlåter arvinge detta kan han bli ersättningsskyldig gentemot dödsboets borgenärer för de skador som dessa åsamkas till följd av hans underlåtenhet. (I vissa fall kan arvinge i stället ansöka om rättsligt förlikningsförfarande - se nedan vid B 3). Ansökan ora dödsbokonkurs ges in till den allmänna underrätt som var arvlåtarens allraänna tvisteraälsforum vid dödsfallet, dvs. i regel rätten i den ort där han hade sitt hemvist.

3. Inledande av rättsligt förlikningsförfarande med avseende pä. kvarlåtenskapen (Vergleichsverfahren iiber den Nachlass).

För att undvika konkurs när sädan egentligen skulle

Prop. 1980/81:48 198

ha begärts är det i vissa fall möjligt att i stället ge in ansökan om rättsligt förlikningsförfarande med avseende på kvarlåtenskapen. Finns flera arvingar raå.ste samtliga biträda sådan ansökan.

C. För samarvinge gäller att han till dess arvskifte
sker svarar för kvarlåtenskapens skulder endast raed
sin andel 1 kvarlåtenskapen, om han inte har förlorat
sin rätt till ansvarsbegränsning. Denna rätt förlorar
han, liksom ensamarvinge, om han bl.a.

1. försummar att upprätta bouppteckning inom frist som domstol har bestämt (Inventarfrlst),

2. uppsåtligen lämnar oriktig uppgift till bouppteckningen,

3. vägrar lärana uppgifter till bouppteckningen för det fall den upprättas av rayndighet eller

4. underlåter att efter borgenärs begäran i domstols protokoll under edlig förpliktelse försäkra att han efter bästa vetskap i bouppteckningen har angett kvarlåtenskapens egendom så fullständigt han kan.

D. Förslår inte kvarlåtenskapen till kostnaderna för
kvarlåtenskapsförvaltning, kvarlåtenskapskonkurs eller
rättsligt förlikningsförfarande med avseende pä kvar
låtenskapen (ein diirftiger Nachlass), kan arvinge und
gå personligt ansvar för dödsboets skulder, om han
lämnar ifrån sig kvarlåtenskapen för exekutiva åtgärder
till borgenärernas förnöjande.

Dödsbodelägares talerätt

o Enligt tysk rätt gäller att dödsboet är'arvingarnas

2 Beträffande begreppet arvinge i tysk rätt se avsnittet ovan om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder.

Prop. 1980/81:48 199

geraensamma tillgång. Därför förvaltas boet av alla medarvingarna geraensarat. Brådskande förvaltningsåtgärd fär dock företas av enskild dödsbodelägare. Har testamentsexekutör, dödsboförvaltare eller konkursförvaltare förordnats, är denne ensara berättigad att förvalta boet. Varje enskild raedarvinge har eraellertid rätt att hävda krav som hör till dödsboet. Han fär även i eget naran föra talan inför dorastol mot boets gäldenärer. Han måste dock i så fall kräva prestationen till förmän för samtliga medarvingar gemensamt.

Preskription av rätt till arv och testamente

Arvsanspråk preskriberas enligt tysk rätt sedan 30 är har förflutit från det att den s.k. arvsbesittaren (Erbschaftsbesitzer) har omhändertagit något av kvarlåtenskapen. Med arvsbesittare menas en person som utan att vara arvinge har kvarlåtenskapen i besittning helt eller delvis.

3. Belgien

Dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder

Belgisk rätt beträffande dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder är i huvudsak identisk med fransk rätt på förevarande område (se ovan i denna bilaga).

Dödsbodelägares talerätt

Enligt belgisk rätt krävs normalt samtliga dödsbodelägares saratycke till olika ätgärder och dispositioner för boets räkning. Detta gäller ocksä i fråga ora ut-

Prop. 1980/81:48 200

övande av boets talerätt. I vissa fall t.ex. beträffande provisoriska administrativa åtgärder tillåts emellertid enskild delägare att agera självständigt.

Preskription av rätt till arv och testamente

De belgiska reglerna om preskription av rätt till arv och testamente överensstämmer helt med fransk rätt.

4. Nederländerna

Dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder

Enligt nederländsk rätt är arvtagare ansvarig för den avlidnes skulder endast om han uttryckligen eller kon-kludent har mottagit arvet. Huvudregeln är då att han svarar för sä stor del av skulderna som hans arvslott utgör av det totala arvet. Från denna huvudregel finns en del undantag. Ett sådant är föranlett av att vissa skulder anses "odelbara", t.ex. förpliktelse att utge ett bestämt föremål. Föreligger en dylik skuld, kan arvtagare vara skyldig att svara för större del av den dödes gäld än vad som följer av nyssnämnda huvudregel.

Mottar arvtagare arvet med förbehåll att upprätta bouppteckning, svarar han bara med sin arvslott för den avlidnes skulder (jämför institutet "acceptation sous bénéfice d'inventaire" 1 avsnittet om Frankrike ovan).

Dödsbodelägares talerätt

Enligt nederländsk rätt får enskild arvtagare föra talan mot dödsboets gäldenärer. Ar boets fordran delbar

Prop. 1980/81:48 201

(se ovan),fär arvtagarens talan inte avse större del av fordringen än vad hans arvslott utgör av det totala arvet. Ä.r fordran odelbar gäller f.n. att arvtagarens talan fär omfatta hela fordringen för hans egen räkning. Enligt en ny lag, som ännti inte har trätt i kraft, skall emellertid beträffande nyssnämnda fall gälla att talerätten i fråga om hela fordringen tillkommer antingen samtliga arvtagare geraensarat eller en enskild arvtagare för alla arvtagares räkning.

Preskription av rätt till arv och testamente

Enligt nederländsk' rätt uppgår den successionsrättsliga preskriptionstiden till 30 år från arvfallet.

5. England

Dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder

Enligt engelsk rätt raåste avlidons kvarlåtenskap ora-händertas av en eller flera personer, s.k. personliga representanter (personal representatives of the deceased). Dessa har att betala den dcdes skulder och sedan fördela den återstående egendoraen enligt lag eller testamente. Den personlige representanten kan vara förordnad av deii avlidne i testamente (executor). Saknas sädant förordnande,skall dorastol utse personlig representant (administratör).

''är arvinge eller testanentstagare tar sitt arv i besittning, skall alltsä den avlidnes skulder vara betalda. "Har den personlige representanten fördelat kvarlåtenskapen utan att betala gälden, kan borgenärerna kräva honora personligen. De kan dä även v.ända sig raot

Prop. 1980/81:48 202

arvinge eller testamentstagare sora har fått egendora efter den döde och begära att sagda tillgångar används till deras förnöjande.

Oinskränkt personligt betalningsansvar för arvinge eller testaraentstagare beträffande avlidens skulder konner inte i fråga enligt engelsk rätt.

Dödsbodelägares talerätt

Enligt engelsk rätt utövas i princip talerätt för den oskiftade kvarlåtenskapen av den personlige representanten för den avlidne (se ovan). I vissa fall fär enellertld arvinge eller testanentstagare föra talan för den oskiftade kvarlåtenskapens räkning, t.ex. i fråga om domstols förordnande av personlig representant 1 händelse sådan inte har utsetts av den avlidne.

Preskription av rä-t till arv och testaraente

Enligt engelsk rätt utgör den sucoessionsrättsliga preskriptionsfristen i princip tolv är. Fristen räknas från den tidpunkt när arvtagaren fick rätt till sin lott. Denna tidpunkt är vanligen identisk med det tillfälle dä den avlidnes tillgångar omhändertogs av den personlige representanten. Har den personlige representanten gjort sig skyldig till bedrägligt förfarande raot arvtagaren eller behållit kvarlåtenskap for egen del, gäller ingen preskriptionsfrist.

Prop. 1980/81:48 203

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet (Ds Ju 1979:11) Dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder m. m.

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, domstolsverket, riksskatteverket, familjelagssakkunniga (Ju 1970:52), kommittén (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m, m,, kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen i Västernorrlands län, länsstyrelsen i Hallands län, länstyrelsernas organisationsnämnd, Svenska Bankföreningen, Post- och Kreditbanken, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges advokatsamfund och Sveriges domareförbund,

Riksskatteverket har bifogat yttrande av kronofogdemyndigheten i Eskilstuna.

I det följande återges yttrandena i oavkortat skick under olika avsnitt,

1 Allmänna synpunkter

1.1 Stockholms tingsrätt

Enligt tingsrättens mening har utredningen framlagt ett väl genomarbetat och lämpligt avvägt förslag på områden, som med nu gällande regler delvis är invecklade och svårtillgängliga. Tingsrätten hälsar med särskild tillfredsställelse de förtydligande och utfyllande lagbestämmelser, som föreslås beträffande dödsbodelägares talerätt,

1.2 Domstolsverket:

Betänkandet rör centrala civilrättsliga frågor inom områden som är allt annat än lättillgängliga. Det hade därför varit önskvärt att utredningen mera utförligt motiverat sina förslag. Att detta inte skett har medfört vissa svårigheter vid granskningen av förslagen,

1.3 Kronofogdemyndigheten i Eskilstuna:

Kronofogdemyndigheten tillstyrker i allt väsentligt utredningens förslag.

Prop. 1980/81:48 204

1.4 Kammarkollegiet:

Kollegiet är i princip emot att det endast görs språkliga ändringar av lagtexten utan att det klart kommer att framgå av propositionen att det endast rör sig om dylika ändringar. Som exempel på en sådan ändring vill kollegiet peka på förslaget om ändring av 3 kap, 3 § andra stycket

ärvdabalken där "lände till förfång" ändrats till "var till skada för". Den

som skall tillämpa den nya texten torde vara tvungen att - för att vara säker på att ändringen ej innebär en ändring av sakinnehållet- genom studium av förarbetena ta reda på hur det förhåller sig,

1.5 Utredningen (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall
m. m., länsstyrelsen i Västmanlands län, länsstyrelsen i Hallands län,
länsstyrelsernas organisationsnämnd, Svenska Bankföreningen och Post- och
Kreditbanken:

Förslaget tillstyrkes eller lämnas utan erinran,

2 Dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder

2.1 Göta hovrätt:

Enligt nuvarande bestämmelser i 21 kap, ärvdabalken om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder kan dödsbodelägare drabbas av ett långtgående personligt betalningsansvar. Utredningens förslag om återgång av bodelning och arvskifte torde tillvarataga dödsbodelägarnas intressen i större utsträckning än för närvarande. Då förslaget dessutom inte synes leda till att borgenärernas rätt försämras, tillstyrker hovrätten utredningens val av lösning i denna del. Emellertid kan viss kritik riktas mot den föreslagna utformningen av återgångsreglerna. Förslaget att återgång skall leda till fullständig äterbäringsskyldighet torde kunna medföra vissa komplikationer. Ett krav från en borgenär på ett obetydligt belopp skulle sålunda, om delägarna ej kan enas om gäldens betalning, medföra en total återgång. Detta synes vara alltför ingripande. Bodelningar och arvskiften berör nämligen ej sällan egendom av betydande värde och stor omfattning och ofta ingår fast egendom i boet. En total återgång skulle härigenom kunna belasta delägarna med kostnader, som ej står i proportion till den fordran som föranlett återgången. I många fall skulle de föreslagna reglerna framstå som onödigt formella. En total återgång kommer vidare att leda till att antalet fall kommer att öka där ställning måste tas till frågan om återbäring kan ske och -om återbäring ej sker - hur ersättningen skall bestämmas. Hovrätten anser på grund av det anförda att återgång liksom hittills skall kunna begränsas till behovet i varje särskilt fall. Hovrätten avstyrker således förslaget om införande av en obligatorisk total återgång.

Prop. 1980/81:48 205

Utredningen föreslår, att bestämmelsen i 12 § utvidgas till att avse också de fall då egendom har mottagits av dödsbodelägare från dödsboet utan att bodelning eller arvskifte har skett. Enligt Walin (Kommentar till ärvdabalken II, 1976, s. 201 f) torde bestämmelsen redan i dag i vissa fall omfatta även formlösa bodelningar och arvskiften och utlämnande av förskott sker emellanåt med stöd av 11 §. Eftersom utredningen föreslagit att detta stadgande skall upphävas tillstyrker hovrätten det föreslagna tillägget till 12 §.

Utredningen har behandlat frågan om ett eventuellt införande av offentlig dödsboförvaltning och obligatorisk boutredningsmannaförvaltning. De i betänkandet redovisade skälen häremot är dock av sådan styrka att införande av sådana förvaltningsformer ej bör ifrågakomma.

2.2 Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten finner att det av utredningen föreslagna alternativet, som innebär återgång av bodelning och arvskifte om de sker innan skulderna har betalats, allmänt kan sägas innebära en ändamålsenlig reglering av frågan om dödsbodelägarnas ansvar för den avlidnes skulder. Förslaget medför en i förhållande till nuvarande regler rimlig begränsning av delägarnas ansvar och är också enklare att tillämpa. Alternativet att helt slopa reglerna i 21 kap. ÄB och lita till skadeståndsregeln i 18 kap. 6 § ÄB innebär måhända endast tillämpningssvårigheter av bevisrättsllgt slag. Dessa svårigheter är dock enligt hovrättens mening så väsentliga att ett sådant alternativ medför en icke godtagbar försämring för borgenärerna. Av flera skäl kan hovrätten inte heller förorda det alternativ som innebär en offentlig dödsboförvaltning eller obligatorisk boutredningsmannaförvaltning. Visserligen torde borgenärernas rätt i ett sådant system i hög grad säkras. Ett system enligt någon av de nu angivna modellerna innebär emellertid en ordning som är främmande för svensk rätt. Det innebär en byråkratisering och en iblandning av myndigheter på ett område där medborgarna traditionellt själva har skött sina angelägenheter. De fördelar det således möjligen kan innebära för borgenärerna med offentlig dödsboförvaltning eller obligatorisk boutredningsmannaförvaltning uppväger enligt hovrättens mening inte de nackdelar det innebär med en sådan ordning både från allmänna synpunkter och från kostnadssynpunkter.

Sammanfattningsvis tillstyrker hovrätten utredningens förslag om att nu gällande huvudregel om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder ersätts med bestämmelser om återgång av bodelning och arvskifte som äger rum innan den dödes skulder har betalats.

När det gäller de enskilda bestämmelserna i 21 kap. ÄB vill hovrätten i anslutning till den föreslagna utvidgningen av 12 § ifrågasätta om det av praktiska skäl inte borde vara möjligt för dödsbodelägarna att före bodelning

Prop. 1980/81:48 206

och arvskifte ta emot den avlidnes mera personliga tillhörigheter av ringa ekonomisk betydelse, såsom kläder, böcker och husgeråd, utan att riskera personligt betalningsansvar för den avlidnes kända skulder. I övrigt ger utredningens förslag i fråga om sakinnehållet i 21 kap. inte anledning till något särskilt uttalande från hovrättens sida.

Beträffande skadeståndsregeln i 18 kap. 6 § ÄB finns en principiell skillnad mellan detta stadgande och återgångsreglerna i 21 kap. ÄB.

Som utredningen anfört förs återgångstalan av dödsboet mot delägare efter det att borgenären riktat krav mot boet, medan skadeståndstalan förs direkt av borgenären mot dödsbodelägaren. Processionellt befinner sig borgenären i en helt annan ställning vid en skadeståndstalan än vid en återgångstalan, med alla de konsekvenser detta kan medföra. Enbart detta förhållande utgör enligt hovrättens mening tillräckligt skäl att behålla skadeståndsregeln i 18:6 ÄB.

Utredningens förslag innebär helt och hållet en nyordning av regelsystemet rörande dödsbodelägares ansvar för avlidens gäld. Beträffande den lagtekniska utformningen av förslaget har utredningen emellertid förordat, att den nuvarande paragrafnumreringen i 21 kap. ÄB skall behållas. Utöver vad utredningen själv har anfört om konsekvenserna av en sådan ordning kan påpekas att som ytterligare ett märkligt resultat av den föreslagna dispositionen kommer §§ 6 och 7, som närmare reglerar hur återgången för vissa fall skall ske, att gå före bestämmelsen om när återgång skall äga rum. Enligt hovrättens mening är den av utredningen föreslagna dispositionen inte lämplig. Hovrätten anser, att hela 21 kapitlet bör redigeras om bl. a. så att den nya föreslagna huvudregeln får sin naturliga plats i början av kapitlet.

2.3 Stockholms tingsrätt:

Ärvdabalkens 21 kapitel, vari de mest genomgripande ändringarna föreslås, får genom dessa en något egendomlig disposition, vilket också påpekats av utredningen. Huvudreglerna om ansvaret för den dödes gäld kommer således först i 12 § och 12 a §. Tingsrätten anser att kapitlet borde redigeras om, så att dessa huvudregler kommer att inleda kapitlet, och att kapitlet borde erhålla annan paragrafnumrering. Det synes därvid lämpligt, att de båda nämnda paragraferna arbetas samman till en, varvid man skulle kunna undvika en upprepning av det sista stycket, som reglerar formlösa skiften av dödsbon. Tingsrätten kan för sin del inte finna, att nackdelarna med en sådan åtgärd skulle överväga fördelarna. Samma redaktionella ändring kan ifrågasättas beträffande 16 kapitlet om preskription av rätt att taga arv eller testamente.

Prop. 1980/81:48 207

2.4 Domstolsverket:

Enligt domstolsverkets uppfattning bör som princip i fråga om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder gälla att den avlidnes borgenärer inte skall få sin ställning förbättrad genom dödsfallet. Delägarnas ansvar bör alltså begränsas till vad som erhållits från dödsboet. Domstolsverket finner utredningens förslag om återgång av bodelning och arvskifte lämpligt.

I likhet med utredningen anser domstolsverket att bestämmelsen i 18 kap. 6 § ÄB om skadestånd bör finnas kvar. Domstolsverket finner det emellertid mycket tveksamt om även bestämmelsen i 21 kap. 12 § bör kvarstå. Stadgandet i 12 § innebär att delägare genom att skifta egendom innan all skuld betalts ådrar sig personligt ansvar för veterlig gäld. Enligt domstolsverkets mening kan det ifrågasättas om det finns anledning att i något fall låta ansvaret gå så långt. De problem som uppkommer för borgenärerna om 12 § upphäves torde bero på svårigheterna att sedan egendomen skingrats visa vilken egendom som tillhörde boet. I de fall delägare medvetet förringar borgenärernas rätt skulle man kunna tänka sig en regel som stadgade personligt gäldsansvar endast om delägaren inte förmådde visa vilken egendom som ingick i boet. Utskiftad egendom skulle då följa huvudregeln om återgång. Det sagda gäller enligt domstolsverkets mening i princip också bestämmelsen i 21 kap. 14 § andra meningen ÄB. Beträffande båda stadgandena tillkommer dessutom att det ansvar som kan drabba delägare går långt utöver det som kan drabba den som gör sig skyldig till gäldenärsbrott. Enligt domstolsverkets uppfattning kan det ifrågasättas om det för att utkräva skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada av den som begått mened vid bouppteckningens edfästande krävs något särskilt stadgande i ÄB. Bestämmelsen i 2 kap. 4 § skadeståndslagen torde räcka.

2.5 Riksskatteverket:

RSV konstaterar att utredningen inte uppmärksammat i vilken omfattning det personliga betalningsansvaret är av betydelse med avseende på skatter och allmänna avgifter. De begränsningar i betalningsansvaret som finns enligt 75 § 2 mom. kommunalskattelagen och motsvarande bestämmelser enligt andra skatteförfattningar gäller enbart för preliminär B-skatt, kvarstående skatt, tillkommande skatt och mervärdeskatt. För betydelsefulla medelslag som t. ex. arbetsgivaravgifter och punktskatter gäller inte detta begränsade ansvar utan för dessa medel torde i princip gälla de allmänna reglerna om gäldansvaret i ärvdabalken. Om ärvdabalkens regelsystem ändras blir följden att två olika system även i fortsättningen skall tillämpas, ett enligt ärvdabalken enligt vilket bodelning och arvskifte kan gå åter och ett annat med begränsat ansvar enligt vissa skatteförfattningar. RSV vill ifrågasätta om det är lämpligt med två system för delägares ansvar. Utredningen har inte berört frågan. Det är vanligt att skatteskulder

Prop. 1980/81:48 208

förekommer bland avlidens skulder. Två system för delägares ansvar kan skapa komplikationer i den praktiska tillämpningen. För en enskild delägare måste det framstå som märkligt att hans betalningsansvar kan vara strängare för vissa av statens skattefordringar - t. ex. enligt 75 § 2 mom. kommunalskattelagen - än för andra sådana fordringar, eftersom den föreslagna jämkningsregeln inte torde omfatta skattefordringar med begränsat personligt betalningsansvar.

Starka skäl talar för att samtliga offentligrättsliga fordringar behandlas lika med avseende på delägares ansvar. En strävan mot enhetlighet finns t. ex. i fråga om förslaget till preskription av skattefordringar m. m., SOU 1978:87. Man kan tänka sig att antingen anpassa de nu undantagna skattefordringarna till systemet enligt ärvdabalken eller att renodla de olika systemen på olika slags fordringar. Frågan måste emellertid närmare utredas än vad som är möjligt inom ramen för ett remissvar. Ett steg i riktning mot enhetligare regler skulle vara att t. ex. låta den pågående punktskatteutredningen ta upp frågan om dödsbodelägaransvaret för punktskatter.

En annan viktig skillnad som föreligger mellan de två ansvarssystemen gäller indrivningen och därmed hur man från statens sida hävdar sina betalningsanspråk. Vid indrivning av inkomstskatter och mervärdeskatt mot skiftat dödsbo kan kronofogdemyndigheten enligt fast praxis verkställa utmätning direkt hos delägare med stöd av exekutionstitel mot den avlidne eller dödsboet (se SvJT 1975 s. 63 ff och däri citerat rättsfall NJA 1969 s. 418 samt SvJT 1972 ref. s. 19). När det gäller andra fordringar däremot måste staten utverka särskild exekutionstitel mot dödsbodelägarna, vilket givetvis är ett betydligt omständligare förfarande.

Sammanfattningsvis anser RSV att den föreslagna lagstiftningen inte bör genomföras utan att konsekvenserna av att använda två system för dödsbodelägares ansvar närmare belysts. Om författningsändring genomförs bör den ske med utgångspunkt i att man skapar något så när enhetliga regler för dödsbodelägares ansvar för civilrättsliga respektive offentligrättsliga fordringar.

2.6 Kronofogdemyndigheten i Eskilstuna:

Bestämmelserna i ärvdabalken om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder anses gälla även sådana allmänna utskylder som inte omfattas av reglerna i 75 § kommunalskattelagen och motsvarande lagrum i annan skattelagstiftning, dvs. annan skatt än B-, K-, T-skatt och mervärdeskatt. Skattelagstiftningens regler om betalningsansvarighetens omfattning och lottläggning på de olika dödsbodelägarna är lätta att tillämpa och väl avvägda. Utverkande av särskilda exekutionstitlar behövs inte. Myndigheten

Prop. 1980/81:48 209

vill därför föreslå att dessa regler görs tillämpliga för hela skatte- och avgiftsområdet (jfr i sammanhanget U XII s. 203 ff och lagrådsremissen s. 276 ff).

Utredningen har över huvud taget inte berört reglerna om dödsbodel-ägaransvarighet i skattelagstiftningen mer än marginellt. Vid indrivning kommer kronofogdemyndigheterna ofta i kontakt med dessa frågor och det kan röra sig om avsevärda belopp. På en rad områden kan tveksamhet råda hur frågorna skall behandlas, låt vara att ledning kan hämtas från praxis. Fråga kan t. ex. vara om förmånsrättslagens tillämpning före arvsskifte, dvs. vilka skulder som får betalas/betalats före skatteskulder och vilka belopp dödsboet/dödsbodelägarna sålunda skall anmodas betala. Fråga kan vara om boutredningsman eller förmyndares ekonomiska ansvar i sammanhanget, avsaknaden av skifteshandling (som enligt myndighetens mening f. ö. alltid borde finnas och föi-varas hos tingsrätten), felaktiga skiften och frågor som hör till lottläggningen. En kartläggning av eventuella olägenheter och oklarheter kan erhållas genom enkät hos kronofogdemyndigheterna.

2.7 Familjelagssakkunniga:

Vad först gäller frågan när dödsbodelägare skall kunna drabbas av personligt ansvar anser vi i likhet med utredningen att den nuvarande huvudregeln är alltför sträng mot dödsbodelägarna. Visserligen framgår det av enkäter som utredningen företagit att det personliga ansvaret görs gällande förhållandevis sällan, bl. a. därför att långivare mestadels har betryggande säkerhet. Def kan dock inträffa att dödsbodelägare, kanske av ren okunnighet om vad lagen fordrar av dem, drabbas av ett långt gående ansvar. Vi finner det angeläget att det här sker en ändring. Det är rimligt att anknyta till att delägarna verkställer bodelning eller arvskifte med vetskap om att skuld ännu inte blivit betald.

I detta sammanhang har utredningen tagit upp det förhållandet att bodelning respektive arvskifte skett formlöst, dvs. tillgångarna har rent faktiskt skiftats mellan delägarna utan att man iakttagit den föreskrivna formen, nämligen handling som underskrivs av delägarna med vittnen. Sådana skiften betraktas av utredningen som en nullitet (s. 61-62) vilket betyder att det inte finns någon rättshandling att anknyta påföljden till.

Därför har med bodelning och arvskifte likställts det faktum att delägare mottagit egendom av dödsboet utan att bodelning eller arvskifte skett (21:12 andra st.).

Vi kan inte finna att det skulle vara omöjligt för borgenär att göra det personliga ansvaret gällande gentemot delägare som faktiskt skiftat tillgångarna utan att iaktta föreskriven form (se NJA II1933 s. 457). Ett klargörande yttrande om att dylika förrättningar också kan läggas till grund för gäldsansvar kan möjligen vara nyttigt men behöver kanske inte nödvändigtvis förekomma i själva lagtexten.

14 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

Prop. 1980/81:48 210

För det fall att man först efter bodelningen eller arvskiftet får kännedom om en skuld har utredningen som huvudregel föreslagit (21:12 a §) att bodelningen eller skiftet skall gå åter och delägarna återbära vad de mottagit av dödsboet. Även detta är en lämplig reglering om delägare och borgenärer inte kan komma överens om betalning av skulden. Vi tillstyrker alltså förslaget men vill också här sätta ett frågetecken för vad som sägs om det förhållandet att det inte finns någon giltig förrättning som kan återgå (21:12 a fjärde st.).

Utredningens förslag tycks emellertid utgå från att bodelning respektive arvskifte alltid skall ske efter ett dödsfall. Vad gäller bodelning efter gift person får man onekligen den uppfattningen av stadgandet i GB 12:1 som säger att, då make dött, bodelning skall ske såvida inte till följd av äktenskapförord eller boskillnad ingendera maken vid dödsfallet hade giftorättsgods. Det finns emellertid fall, förutom de nyss nämnda, då bodelning inte förutsätts skola ske. Ett sådant är då den avlidne var gift men saknade bröstarvingar. Då tillfaller kvarlåtenskapen maken enligt 3 kap. 1 § ÄB utan bodelning (se NJA II 1928 s. 294).

Med nu gällande reglering kommer den efterlevande efter utgången av de i 21:1 ÄB stadgade fristerna att överta ansvaret för den avlidne makens skulder och svara för dessa med all sin egendom, både sin egen och den som härrör från den avlidne. Om bodelning sker eller inte får då ingen avgörande betydelse. Upphävs 21:1 ÄB kommer emellertid hela systemet i stället att hängas upp på bodelningen. Hur skall man då förfara när ingen bodelning finns? Finns något annat faktum till vilket man kan knyta inträdet av det personliga ansvaret enligt 21:12 eller återbäringsskyldigheten enligt 21:12 a? Kan den efterlevandes arv anses gå in under tilläggsregeln i 21:12 andra stycket eller 21:12 a fjärde stycket som med bodelning resp. arvskifte likställer den situationen att egendom mottagits från dödsboet utan att bodelning eller arvskifte skett. Utredningen har uppenbarligen inte menat att så utan vidare skuUe vara faUet. Reglerna har ju som nämnts tillagts med tanke på faktiska men ogiltiga skiften. Det måste också ofta sägas möta svårigheter att fastslå att egendom mottagits av den efterlevande. Detta kan vara möjligt om den avlidne hade enbart enskild egendom. Då uppkommer emellertid frågan när egendomen skall anses ha mottagits, vid arvfallet, vid eventuell boutrednings avslutande, eller annan tidpunkt? I värsta fall skulle följden bli en försämring av den efterlevandes ställning jämfört med vad som nu gäller, då man har åtminstone en månad på sig efter bouppteckningen då ansvarsbefrielse kan erhållas genom egendomsavträde. Den nuvarande regeln har i så fall den fördelen att rättsläget är klart genom att en bestämd tidsfrist är utsatt.

Hade makarna giftorättsgemenskap är det ofta inte så lätt att tala om att den efterlevande mottagit egendom av dödsboet. När det gäller en först efter bouppteckningen känd skuld är det i varje fall inte så enkelt att fastslå hur mycket den efterlevande fått. Det är ju inte så att den efterlevande för att

Prop. 1980/81:48 211

täcka skulden skall behöva avstå från upp till häften av boet. I stället måste bestämmas hur mycket av den avlidnes egendom som, med hänsyn tagen även till den nya skulden, skulle ingå i en bodelning. Följden blir att om skulden är av någon betydelse en tänkt bodelning måste komma till stånd för att det skall kunna fastställas om det finns täckning för skulden och i vad mån den efterlevande måste avstå av sin egendom till dödsboet. Om inte 21:12 andra stycket täcker fallet med efterlevande make blir i stället följden att denne, eftersom bodelning inte sker, överhuvudtaget inte kan göras personligen ansvarig. Detta är inte heller tillfredsställande. Visserligen är enligt vår mening efterlevande make i behov av ett visst skydd när det gäller den avlidne makens skulder, men det är inte orimligt att ett visst ansvar inträder efter en tid. Hur gränsdragningen skall ske bör klart anges i lagen. Det kan ur praktisk .synpunkt vara svårt att ha regler om att bodelning alltid skall ske. För närvarande sker sådan troligen bara om den efterlevande avstår från arvet eller om dödsboet sätts i konkurs. Man kunde emellertid tänka sig att låta det personliga ansvaret inträda först när den efterlevande, sedan boutredningen är avslutad, formellt förklarat sig tillträda boet eller överta ansvaret för skulderna. Klara regler om förfarandet måste finnas. Vad som nämligen framför allt måste undvikas är att ansvar inträder automatiskt. Också för andra fall där det bara finns en dödsbodelägare och någon skiftesförrättning alltså inte äger rum, bör det klart anges vid vilken tidpunkt arvingens personliga gäldansvar skall inträda.

2.8 Kammarkollegiet:

I samband med utredningen av frågan om dödsbodelägares gäldsansvar är det ett särskilt spörsmål som enligt kollegiets mening bör undersökas. Kollegiet, som ganska ofta kommer i beröring med problemet, syftar på följande situation. Den avlidne har på sitt liv tagit en livförsäkring och satt in en förmånstagare. A, till försäkringen. Vid sin död efterlämnar han dottern B. I boet föreligger en brist om 100 000 kr. Försäkringens värde är enahanda belopp, 100 000 kr. Slutligen gör vi antagandet att rätten till försäkringen enligt 116 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal inte får tas i mät och att D gör anspråk på rätt till laglott. Enligt 104 § första stycket nämnda lag ingår rätten till försäkringen inte i kvarlåtenskapen. Med A:s rätt konkurerar dels D:s rätt, dels borgenärernas. Enligt andra stycket i nämnda paragraf har D intill beloppet av sin laglott bättre rätt än A, och A har enligt första stycket bättre rätt än borgenärerna, men är det för den skull självfallet att D har bättre rätt än borgenärerna? Syftet med det i nämnda andra stycke stadgade laglottsskyddet lär väl åtminstone i allt väsentligt vara att bröstarvingarna inte skall komma i sämre läge än om förmånstagare inte hade satts in, men av detta syfte följer ju ingalunda att D bör komma i bättre läge än om ingen annan förmånstagare än dödsboet funnits, vilket skulle bli följden av att D ansågs ha genom förmånstagarförordnandet fått bätte rätt än borgenärerna.

Prop. 1980/81:48 212

Högsta domstolen har vid avgörandet av det uppmärksammade fallet Stuart (NJA 1978 sidan 329) utgått från att så är fallet, men domstolens uppmärksamhet har av allt att döma inte varit inriktad på denna fråga utan på andra problem. I allt fall blir spörsmålet inte belyst i motiveringen till beslutet. Två författare (Almgren och Jan Hellner) som berört frågan, är närmast böjda för att (i vårt exempel) anse D ha bättre rätt än borgenärerna men kan inte sägas ha givit övertygande skäl för riktigheten av sin åsikt.

Spörsmålets praktiska betydelse bör väl inte överdrivas. 1 flertalet fall är nämligen arvingarna insatta som subsidiära förmånstagare, och i sådant fall träder de in som förmånstagare om A faller bort, vilket ju leder till att de enligt 104 § första stycket och 116 § försäkringsavtalslagen har bättre rätt än borgenärerna. (I fallet Stuart gällde detta i verkligheten i allt fall om den värdefullaste försäkringen, en pensionsförsäkring, men denna omständighet uppmärksammades inte i målet, vilket lett till att kollegiet nödgats söka resning mot högsta domstolens beslut.)

Även om frekvensen av sådana fall där förevarande fråga vid insiktsfull bedömning har betydelse sålunda inte får överdrivas, får man å andra sidan inte underskatta frågans vikt i de fall där den har betydelse. I tlera fall där kollegiet i samband med beräkning av arvsskatt undersökt hur försäkringsmedlen fördelats, har det visat sig att bland intressenterna och även hos boutredningsmannen råder ovisshet om vem som egentligen är berättigad till medlen.

2.9 Svenska sparbanksföreningen:

Det är inte ovanligt att delägare som ej känt till reglerna om gäldansvar i 21 kap. ÄB oförskyllt drabbats av stora ekonomiska förluster. Sparbanksföreningen har därför inget att erinra mot de ändringar som föreslås av utredningen och som innebär att regeln om gäldansvar ersätts med en bestämmelse om återgång av bodelning och arvskifte som sker innan den dödes skulder betalats.

I detta sammanhang kan också nämnas att de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. ÄB i mycket ringa omfattning har tillämpats av sparbanken som haft fordringar på dösbon. Sparbankerna har som regel säkerhet för sin fordran, varför man inte behöver kräva betalning av enskild delägare som åsidosatt bouppteckningsplikten eller underlåtit att inom lagstadgad tid avträda boet till konkurs eller till förvaltning av boutredningsman.

Enligt föreningens mening borde utredningens förslag även kunna förenkla och underlätta förvaltningen av boet. Förslaget tillstyrkes därför.

Prop. 1980/81:48 213

2.10 Sveriges advokatsamfund

Samfundet delar utredningens uppfattning om angelägenheten av att upphäva dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder för de fall att bouppteckning inte förrättats inom föreskriven tid eller boets tillgångar inte inom viss tid avträtts till förvaltning av boutredningsman eller konkurs. Samfundet ifrågasätter emellertid om inte förslagets utformning av ÄB 21:12 a) förhindrar de i praktiken vanligen förekommande delarvskiftena. Dessa görs ofta innan all dödsboets veterliga gäld har betalats. Inte sällan förrättas och verkställs delskiften av ett dödsbos lösa egendom innan dödsboet tillhörig fast egendom försålts eller överenskommelse om dess tillskiftande till delägare träffats. Något hinder mot ett sådant förfarande bör inte föreligga då den fasta egendomens värde uppenbart överstiger dess gäldbelastning och eventuella övriga skulder, som boutredningskostnader m. m.

Även slutliga arvskiften upprättas ofta innan dödsboets skulder, t. ex. skatter, till fullo betalats, varvid avsättning sker av erforderliga medel till täckande av skulderna. Ett sådant förfarande måste även framdeles kunna tillämpas.

2.11 Sveriges domareförbund:

Såsom framhålls såväl i direktiven till utredningen som i utredningens egna överväganden är gällande bestämmelser i 21 kap. ÄB om dödsbodelsägares gäldsansvar invecklade och svårtillgängliga. Detta är olyckligt särskilt med hänsyn till att bestämmelserna kan medföra att en dödsbodelägare oförskyllt drabbas av ett långtgående betalningsansvar. Domareförbundet anser därför, i likhet med utredningen, att reglerna bör förenklas och att dödsbodelägares intressen bör tillgodoses bättre. Härvid måste givetvis beaktas att borgenärernas skydd inte urholkas. Även nu gällande regler ger emellertid borgenärerna ett begränsat skydd beroende på olika omständigheter. En sådan är att reglerna om dödsbodelägares gäldsansvar tillämpas i mycket liten omfattning beroende på att de är så svårtillgängliga. Vidare är reglernas genomslagskraft begränsad genom att vissa fall är undantagna från deras tillämpningsområde, t. ex. då efter den döde finns endast utmätningsfria tillgångar och då bouppteckning ersatts med dödsboanmälan vilket sker i en fjärdedel av samtliga dödsbon. Som utredningen påpekat gäller det att finna regler som på ett tillfredsställande sätt balanserar dödsbodelägarnas och borgenärernas intressen. Enligt domareförbundets mening har utredningen lagt fram ett i väsentliga delar väl avvägt förslag.

Utredningens förslag innebär i huvudsak att bestämmelserna i 21 kap. 1-3, 5, 11 och 13 §§ ÄB upphävs. I stället föreskrivs i en ny paragraf, betecknad 12 a, att dä tidigare okända skulder blir kända först efter det att bouppteckning samt bodelning eller arvskifte skett, skall skiftet eller

Prop. 1980/81:48 214

delningen gå åter med påföljd att var och en skall återbära vad han mottagit. En fördel med detta förslag är att dödsbodelägarna inte blir skyldiga att till borgenärerna avstå mer än vad de mottagit från boet. När dödsbodelägarna ställer sig de föreslagna reglerna till efterrättelse synes den föreslagna ordningen smidig. Om dödsbodelägare inte lojalt underordnar sig bestämmelserna om återgång skall, enligt vad utredningen uttalar på sid. 71 i betänkandet, dödsboet föra återgångstalan mot delägaren. Utredningen har emellertid inte berört frågan hur återgången skall komma till stånd om dödsboet i sådana fall underlåter att agera. Detta bör klarläggas. En utväg för borgenärerna kan vara att begära boets avträdande till förvaltning av boutredningsman.

Återgång skall givetvis inte behöva ske om dödsbodelägarna och borgenärerna kan träffa överenskommelse om gäldens betalning. Som utredningen påpekat kan det ifrågasättas om återgången måste vara fullständig i samtliga fall där överenskommelse inte kan träffas. Även en partiell återgång torde emellertid många gånger innebära en sådan rubbning av förutsättningarna för delningen och skiftet att detta enligt allmänna regler bör gå åter. Domareförbundet delar därför utredningens uppfattning att fullständig återgång skall ske i samtliga fall där överenskommelse med borgenärerna inte kan träffas. En sådan ordning måste också, enligt domareförbundets mening, medföra en viss press på delägarna att söka nå en uppgörelse med borgenärerna.

För det fall att mottagaren, då återbäring skall ske, inte har kvar den mottagna egendomen skall han enligt utredningens förslag ersätta dess värde. Dessutom skall han ersätta boet den skada som han kan ha vållat boet, om det berodde på honom att egendomen gick från honom och han då kände till eller borde ha känt till att dödsboet hade obetalda skulder. Den som var i ond tro, då han gjorde sig av med den egendom som han fått från boet, skall alltså enligt utredningens förslag ersätta den skada som härigenom vållats boet. Enligt domareförbundets mening kompliceras lagtexten av dessa bestämmelser om ondtroende delägare. Som utredningen själv påpekar torde i de flesta fall den ersättning som den ondtroende dödsbodelägaren har att utge bli densamma som om han hade varit i god tro. Dödsboet torde i regel vilja ha egendomen tillbaka för att reaUsera den och härigenom få tillfälle att främja borgenärerna. Dödsboets nytta av egendomen torde därför i de flesta fall motsvara vad dödsboet kan få ut vid en försäljning av egendomen på öppna marknaden, vilket i sin tur torde motsvara det belopp som den godtroende dödsbodelsägarna har att ersätta dödsboet med. Det förefaller överhuvudtaget oklart vilken skada som i förevarande fall skulle kunna uppkomma för dödsboet. Med hänsyn till det anförda sätter domareförbundet i fråga om den särskilda regleringen för ondtroende dödsbodelägare i dessa fall motsvaras av sådan nytta för dödsboen och härigenom för borgenärerna, att det är värt att för den skull komplicera lagtexten.

Prop. 1980/81:48 215

Domareförbundet finner det välmotiverat att, som utredningen föreslagit, föreskriva att bestämmelserna i 12 och 12 a §§ om bodelning och arvskifte i tillämpliga delar också skall gälla i sådana fall då egendomen har mottagits från dösboet utan att bodelning eller arvskifte formligen har skett.

3 Dödsbodelägares talerätt

3.1 Göta hovrätt:

Hovrätten tillstyrker att det föreslagna tillägget i 3 kap. 3 § 2 st. ärvdabalken införes samt att lagtexten i samband härmed moderniseras. För erhållande av en enhetlig språklig utformning av lagtexten bör emellertid justering göras även i lagrummets sista stycke.

120 kap. 1 § ärvdabalken stadgas att bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter dödsfallet om rätten ej på ansökan inom samma tid förlänger fristen. Bestämmelsen bör enligt förslaget kompletteras med en regel om vem som har rätt att begära sådan förlängning. Såvitt hovrätten har sig bekant torde nuvarande utformning av lagrummet icke föranleda några tillämpningssvårigheter i aktuellt hänseende vid tingsrätterna. Behov av föreslagen ändring torde därför ej föreligga.

3.2 Hovrätten för Övre Norrland

Hovrätten tillstyrker utredningens förslag till utfyllande rättsregler om dödsbodelägares talerätt i fråga om återgångstalan enligt 3 kap. 3 § 2 st. ÄB och till allmänna bestämmelser om dödsbodelägares behörighet att föra talan som part för boets räkning.

När det gäller den föreslagna regeln att såväl dödsboet som enskild delägare eller legatarie tillerkänns talerätt i fråga om rätt att göra ansökan om förlängning av tid för boupptecknings förrättande är det enligt hovrättens mening tveksamt om det finns behov av en sådan reglering. Avsaknaden av regler om talerätt på området torde inte tidigare ha föranlett några tillämpningssvårigheter. Hovrätten vill dock inte motsätta sig den föreslagna regleringen.

Hovrätten har ingen erinran mot utredningens övriga förslag i denna del av betänkandet.

3.3 Stockholms tingsrätt:

Beträffande dödsbodelägares talerätt har utredningen i 19 kap. 12 a § föreslagit att boutredningsman - för det fall sådan är förordnad då talan väckes - hos rätten skall kunna anmäla, att han motsätter sig den väckta talan, och därmed kunna hindra delägare från att utöva talerätten. I

Prop. 1980/81:48 216

betänkandet har inte berörts vad som skall gälla, när boutredningsman förordnats först efter det att en sådan talan väckts. Tingsrätten anser ett klargörande på denna punkt vara nödvändigt.

3.4 Domstolsverket:

Domstolsverket hälsar med tillfredsställelse att regler om dödsbodelägares talerätt för dödsboet blir lagfästa. Domstolsverket accepterar därvid att dödsbodelägare bara kan föra s. k. intern talan. Den inskränkning i talerätten som föreslås genom vetorätt för boutredningsman vill domstolsverket emellertid avstyrka. Förhållandet torde ofta vara det att delägaren och boutredningsmannen inte har samma uppfattning i frågan om talan är utsiktslös eller inte. Bedömer boutredningsmannen chanserna till framgång i processen som goda för han naturligtvis själv boets talan. Den möjlighet att få ändring i boutredningsmannens veto som utredningen anvisat (s. 98 ö) förefaller inte genomtänkt. Det är sålunda knappast lämpligt att rätten avgör om talan skall få föras. Visserligen har en liknande befogenhet tillagts domstolarna genom de ändringar i rättshjälpslagen som träder i kraft den 1 januari 1980; domstol skall vägra allmän rättshjälp om den rättssökande inte har befogat intresse att få sin talan prövad. Härifrån är emellertid steget ganska långt till att direkt säga till dödsbodelägaren att en talan inte får föras. Dessutom förutsätter den föreslagna bestämmelsen att domstolen kontrollerar att den nya boutredningsmannen inte lägger in sitt veto.

Domstolsverket har ingen erinran mot det föreslagna tillägget till 3 kap. 3 § andra stycket ÄB. Utredningens förslag till reglering av talerätt vid ansökan om förlängning av tid för förrättande av bouppteckning kan också tillstyrkas även om den tveksamhet utredningen pekat på inte torde ha vållat några större problem vid tillämpningen.

3.5 Familjelagssakkunniga:

Vi har inte närmare granskat förslaget i denna del. Emellertid har vi noterat att utredningen föreslår ett tillägg till 3 kap. 3 § andra st. ÄB, ett tillägg som sägs överensstämma med rättspraxis. Vi vill i sammanhanget nämna att vi i vårt pågående utredningsarbete, som omfattar bl. a. efterlevande makes rätt, kommer att föreslå betydande ändringar i makes arvsrätt, varvid kapitlet kommer att omarbetas helt.

3.6 Svenska sparbanksföreningen:

Den kodifiering av domstolspraxis som utredningen föreslår har föreningen inget att erinra mot. Förslaget att enskild dödsbodelägare i vissa fall får utökad rätt att föra talan för boets räkning torde komma att förenkla förvaltningsförfarandet i flera hänseenden och därigenom nedbringa förvaltningskostnaderna.

Prop. 1980/81:48 217

3.7 Sveriges advokatsamfund:

Samfundet instämmer i utredningens förslag att den utvidgade talerätt för dödsbodelägare, som kommit till uttryck i högsta domstolens praxis, fastställes i lag. En sådan talerätt har medgivits även i fall då boutredningsman varit förordnad. Utredningens förslag att boutredningsman skall tilläggas befogenhet att genom uttrycklig förklaring hidnra delägare från att utöva talerätten, finner samfundet därför inte godtagbart. Anledningen till att dödsbodelägare själv önskar föra talan av ifrågavarande slag är regelmässigt att boutredningsmannen förklarat sig inte vilja göra detta. Motivet för boutredningsmannens ställningstagande kan vara att ett motsatsförhållande uppstått mellan honom och delägare, som önskar föra talan. Risk kan då föreligga att boutredningsmannen mindre välgrundat hindrar delägare från att utöva talerätten.

Utredningen har som skäl för införande av boutredningsmannens vetorätt anfört att denne kan bedöma talan som helt utsiktslös och endast ägnad att fördröja boutredningen. Delägare, som har annan mening än boutredningsmannen, hänvisas att hos rätten begära boutredningsmannens entledigande. I samband med handläggningen av detta ärende skulle rätten kunna pröva om det funnes skäl för ifrågavarande talan. En sådan prövning måste med nödvändighet bli summarisk och kan inte ge det slutliga svaret på frågan huruvida talan är berättigad eller inte. Samfundet avstyrker därför det föreslagna förfarandet.

Vidare synes utredningen utgå från att boutredningsmannen alltid är bättre skickad än dödsbodelägarna att ta ställning till huruvida talan är utsiktslös eller inte. Lagstiftningen ställer emellertid inga krav på boutredningsmans utbildning. En av delägarna i ett dödsbo kan vara boutredningsman. Inte ens om boutredningsmannen är advokat bör han tilläggas den rätt utredningen föreslår. Enligt samfundets mening är bestämmelsen att delägare som för talan själv svarar för rättegångskostnaderna tillräcklig för undvikande av onödiga rättegångar dödsbodelägare emellan.

På nu anförda grunder avstyrker samfundet att förslagets ÄB 19:12 a) första stycket, senare delen, och andra stycket lägges till grund för lagstiftning.

Beträffande rätten för delägare som genom talan tillvinner boet egendom att av detta få ersättning för sina rättegångskostnader, i den mån de täcks av vad som kommit boet tillgodo genom rättegången, tillåter sig samfundet påpeka att motsvarande bestämmelse förekommer i ÄB 19:19 första stycket samt föreslå att förslagets ÄB 18:1 a) och 19:12 a) utformas likalydande med nyssnämnda lagrum.

Prop. 1980/81:48 218

3.8 Sveriges domareförbund:

Domareförbundet tillstyrker utredningens förslag om lagfästande av den praxis som har utvecklats i fråga om den först avlidne makens arvingars rätt att för egen del föra talan om återgång av gåva jämlikt 3 kap. 3 § ÄB.

Vad gäller enskild dösbodelägares rätt att föra talan för boets räkning har domareförbundet intet att erinra mot att sådan rätt införs i den begränsade utsträckning som utredningen föreslår och med skyldighet för dödsbodelägare som för sådan talan att gentemot dödsboet svara för uppkommande rättegångskostnader i den mån dessa inte täcks av vad som kommer boet tillgodo genom rättegången. Liksom utredningen anser domareförbundet att boutredningsmannen, om sådan är förordnad då talan väcks, skall ha vetorätt samt att löpande avtal om sammanlevnad i oskiftat bo skall utgöra hinder för talan.

Utredningen har inte berört det fallet att boutredningsman har förordnats först efter det att talan som avses här har väckts. Dessa fall torde emellertid böra jämställas med sådana där boutredningsman är förordnad när talan har väckts och där boutredningsmannen inte har brukat sin vetorätt.

Förslaget om att bestämmelsen i 20 kap. 1 § första stycket ÄB kompletteras med föreskrift om vem som är behörig att ansöka om förlängd tid för upprättande av bouppteckning tillstyrks av domareförbundet.

4 Preskription av rätt till arv och testamente 4.1 Göta Hovrätt:

Enligt svensk rätt förlorar en arvinge eller testamentstagare sin rätt om han inte hävdar denna inom preskriptionstiden. Vidare gäller att preskription ej hindras av laga förfall för arvingen eller testamentstagaren. För en bortovarande, som icke har vetskap om arvfallet men som om han hade detta skulle göra sin rätt gällande, torde en förkortning av de, vid en internationell jämförelse, i Sverige redan relativt korta preskriptionsfristerna framstå som en påtaglig försämring. Å andra sidan torde vara uppenbart att de arvingar respektive testamentstagare som bevakat sin rätt har ett starkt intresse av att fristerna förkortas. De vittgående verkningar preskriptionen enligt svensk rätt har för de bortovarande talar dock starkt mot en förkortning av preskriptionsfristerna. En förkortning av den allmänna preskriptionsfristen skulle dessutom innebära en avvikelse från vad som i detta avseende gäller i övriga nordiska länder. Utredningens förslag skulle sålunda motverka de strävanden mot nordisk enhetlighet som förekommer inom andra områden. Hovrätten finner därför att nuvarande regler bör, med nedan angivet undantag, kvarstå oförändrade.

Utredningen har föreslagit att bortovarande skall få göra anspråk på kvarlåtenskapen även efter preskriptionstidens utgång om de som redan har

Prop. 1980/81:48 219

tillträtt arvet under preskriptionsfristen kände till att det fanns också andra arvtagare. Motsvarande bestämmelse finns redan i flera utländska rättsordningar. Hovrätten tillstyrker att utredningens förslag genomföres.

4.2 Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten har ingen annan erinran mot utredningens förslag i denna del än att 16 kap. 7 § andra stycket bör formuleras så att det framgår klarare vad som torde vara innebörden av bestämmelsen, nämligen att en arvinge eller testamentstagare inte förlorar sin rätt till följd av bestämmelserna i 3 a eller 4 §, om annan arvinge eller testamentstagare, som har fått förmån av eller tagit befattning med dödsboet, har känt till hans namn och vistelseort före preskriptionstidens utgång.

4.4 Domstolsverket:

Som utredningen framhållit (s. 112) är de svenska successionsrättsliga preskriptionstiderna relativt korta vid en jämförelse med övriga Västeuropa. Med den stora ut- och invandring som f. n. äger rum är det viktigt att i Sverige inte tillskapa regler på ifrågavarande område som i alltför hög grad avviker från vad som eljest är vanligt. Bara om starka skäl kan åberopas bör därför en förkortning ske av nu gällande preskriptionstider. De skäl som framförts i betänkandet har enligt domstolsverkets mening inte tillräcklig styrka. Så kan t. ex. knappast hävdas att de hemmavarande arvtagarna lider något påtagligt men av att det successionsrättsliga läget förblir oklart ytterligare någon tid. De kan ju utan att avvakta preskriptionstidens utgång få boet skiftat med undantag av den del som tillkommer den bortovarande. Därtill kommer att den föreslagna regeln om att ond tro hos hemmavarande skall göra att preskription inte inträder inte förefaller ordentligt genomtänkt. Här införs något helt nytt i svensk rätt som gör att det arvsrättsliga läget blir oklart för all framtid. Dessutom kan man fråga sig om ond tro hos en hemmavarande arvtagare skall vara nog eller om ond tro skall styrkas hos alla hemmavarande. Domstolsverket avstyrker därför en förkortning av den allmänna preskriptionstiden.

De nuvarande bestämmelserna är emellertid inte helt lättillgängliga. Det kan också med fog ifrågasättas om kungörelse i PoIT fyller någon verklig funktion. Enligt domstolsverkets uppfattning bör bestämmelserna därför bli föremål för ytterligare överväganden med sikte på en förenkling.

När det gäller utformningen av den föreslagna lagtexten vill domstolsverket anföra följande. Det torde inte vara möjligt att tillämpa 15 kap. 7 § 2 st. ÄB på den situation som avses i 5 §. Andra stycket i 7 § kan därför inte vara utformat på sätt som föreslagits. Utformningen av 8 § 2 st. är heller inte lyckad. Sålunda bör enligt domstolsverkets mening ond tro hos envar annan

Prop. 1980/81:48 220

arvinge eller testamentstagare i likhet med vad som stadgas i 7 § 2 st. göra att preskription för sekundära arvtagare inte inträder.

Oavsett vad som händer med förslaget i övrigt bör lagen om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente och kungörelsen med närmare bestämmelser om arvskungörande upphävas.

4.5 Familjelagssakkunniga:

Vi har ingenting emot utredningens förslag om en förkortning av den allmänna preskriptionsfristen till fem år. Vi instämmer också i att det nuvarande kungörelseförfarandet är tämligen meningslöst och att det knappast finns någon annan kungörandeform som är bättre och som kunde ersätta de nuvarande. De särskilda preskriptionsfristerna i 16 kap. 1-3 §§ÄB kan därför upphävas.

Utredningen anför härefter att även lagen (1958:52) om föriängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente (den s. k. lex Wallenberg) jämte kungörelsen med närmare bestämmelser härom bör upphävas som en konsekvens av att kungörelseförfarandet slopas.

Lagen tillkom med anledning av förhållandena efter andra världskriget. Det ansågs obilligt att en bortovarande arvinge som utan egen förskyllan varit oförmögen att bevaka sin rätt skulle förlora denna efter de preskriptionstider som annars gällde enligt 16 kap. 1, 2 och 3 §§. Arvingen kunde ha vistats i ett land som varit krigsskådeplats och råkat i fångenskap eller eljest bortförts och saknat möjlighet att få kännedom om utfärdad kungörelse eller att sätta sig i förbindelse med anhöriga eller myndigheter i hemlandet inom den stadgade tiden.

Lagen tillkom som ett provisorium eftersom det ansågs angeläget att vidta omedelbara åtgärder till skydd för arvinge som kunde antas vara ur stånd att bevaka sin rätt. Förfarandet enligt lagen anknyter till att kungörelse utfärdats enligt 16 kap. 1, 2 eller 3 §§. Även domstolens beslut om förlängning skall kungöras.

Vi saknar kännedom om hur ofta förlängning enligt dessa särskilda bestämmelser förekommit men antar att det bara skett i enstaka fall. Likväl finner vi att det även i fortsättningen kan finnas behov av att genom undantagsregler möjliggöra arvsrättens bevarande längre tid än enligt de allmänna preskriptionsreglerna, särskilt om dessa förkortas. Vid 1958 års lags tillkomst anförde departementschefen (prop. 1958:25 s. 5) att olika lösningar för en mera permanent lagstiftning kunde tänkas, exempelvis att i överensstämmelse med åtskilliga utländska lagar införa särskilda undantagsbestämmelser för det fall att man vet eller kan anta att bortovarande arvinge är i livet, eller att införa möjligheten att mot preskription åberopa laga förfall.

Prop. 1980/81:48 221

En annan möjlighet kunde vara att om kungörelseförfarandet slopas i stället anknyta till tiden för dödsfallet men i övrigt behålla rättens medverkan i förfarandet.

Vi vill därför föreslå att man i stället för att helt slopa möjligheten till längre preskriptionstid närmare utreder hur ett förlängt skydd för bortovarande arvinge lämpligen bör utformas.

I fråga om bestämmelsen i 16 kap. 3 a § om särskild preskriptionstid för det fall att vid arvlåtarens död dennes fader är okänd har utredningen övervägt om inte bestämmelsen borde ändras att omfatta även fall då den dödes farfar eller morfar är okänd. Under hänvisning till familjelagssakkunnigas direktiv och till att arvsrätten i tredje parentelen av allt att döma så småningom kommer att slopas har man dock avstått från att föreslå ändringen.

Vi anser att oavsett vad som sker med arvsrätten i tredje parentelen en dylik ändring är obefogad. Dels är fallet mycket långsökt och dels skulle en ändring betyda att hela 3 a § måste konstrueras om.

4.6 Kammarkollegiet:

Kollegiet ställer sig tveksamt till lämpligheten av att helt utmönstra kungörelseförfarandet för att ge bortovarande arvingar, testamentstagare och okända arvingar en möjlighet att få reda på dödsfallet m. m. Enligt kollegiets mening synes utredningens skäl i denna del otillräckliga.

4.7 Svenska sparbanksföreningen:

Sparbanksföreningen har inget att erinra mot förslaget i denna del.

4.8 Sveriges advokatsamfund:

Samfundet tillstyrker att utredningens förslag lägges till grund för lagstiftning.

4.9 Sveriges domareförbund:

Domareförbundet tillstyrker förslaget om att preskriptionstiden i 16 kap. 4 § ÄB förkortas från tio till fem år. En arvtagare som har sä ringa kontakt med den avlidne att han inom fem år efter dödsfallet inte får reda på detta bör i princip få finna sig i att hans anspråk på del i kvarlåtenskapen preskriberas. I likhet med utredningen anser domareförbundet vidare att man vid denna förkortning av preskriptionstiden kan upphäva de särskilda bestämmelserna i 16 kap. 1-3 §§ om arvinge och testamentstagare som är okänd till sin existens eller till sitt namn eller som befinner sig på okänd ort. Kungörelseförfarandet i nämnda fall torde, som utredningen påpekar, vara menings-

Prop. 1980/81:48 222

löst. Som en konsekvens härav bör också, i enlighet med utredningens förslag, lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente upphävas liksom kungörelsen (1959:321) med närmare bestämmelser om kungörande, varom i 16 kap. 1, 2 och 3 §§ ÄB stadgas.

Enligt utredningen kan en förkortning av preskriptionstiden till fem år medföra viss risk för rättsförluster. Som exempel anförs bl. a. att en utomlands boende arvinge medvetet hålls i okunnighet om dödsfallet av hemmavarande arvtagare. Domareförbundet instämmer i utredningens farhågor på denna punkt. Vad gäller det föreslagna nya stycket i 16 kap. 7 § ÄB vill förbundet påpeka, att lagtexten förutsätter faktisk vetskap om den bortovarandes namn och vistelseort och häri skiljer sig från uttalandena i specialmotiveringen på sid. 143 i betänkandet, där utredningen menar att den hemmavarande är skyldig att bedriva viss efterforskning. Enligt förbundets mening bör här lagtexten gälla och därför skyldighet inte föreligga för den hemmavarande att göra några efterforskningar. Det bör vidare påpekas att bestämmelserna i lagrummet kan komma att medföra att bortovarandes arvsrätt överhuvudtaget inte preskriberas. Detta kan inträffa om hans namn och vistelseort blir känd för den hemmavarande före utgången av femårsfristen men han sedan byter vistelseort och inte kan nås av föreläggande enligt 16 kap, 5 § ÄB, En yttersta preskriptionstid synes därför böra föreskrivas. Vad nu sagts är tillämpligt även, i de fall som avses med 16 kap, 8 § 2 st. i föreslaget.

En generell förkortning av preskriptionstiden till fem år medför som utredningen påpekar att arvsrätten för dem som skall ärva i stället för den arvtagare vars arvsrätt preskriberats ocksä blir preskriberad då fem år förflutit från dödsfallet. Utredningen föreslår därför att det i ett nytt andra stycke i 16 kap. 8 § ÄB tas in en bestämmelse om att preskriptionstiden för sekundärarvinge inte skall gå ut förrän ett år har förflutit från det primärarvingens rätt preskriberats. Domareförbundet tillstyrker detta förslag.

5 Dödförklaring

5.1 Göta hovrätt:

Hovrätten tillstyrker utredningens förslag om en förkortning från tre till ett år av den presumtionstid som skall gälla när saknad person vid försvinnandet befann sig i livsfara. Hovrätten kan däremot ej dela utredningens uppfattning att nu gällande beviskrav skulle omöjliggöra en tillämpning av nämnda presumtionsregel. Eftersom en dödförklaring enligt svensk rätt medför att vederbörande definitivt förlorar sin arvsrätt är ett av största vikt att meddelade dödförklaringar är materiellt riktiga. Risk föreligger för att en lagstiftning enligt utredningens förslag kan få negativa konsekvenser. Hovrätten kan därför inte tillstyrka utredningens förslag om en uppmjukning av nu gällande beviskrav.

Prop. 1980/81:48 223

5.2 Hovrätten för Övre Norrland:

Som utredningen erinrat om blir verkningarna av en dödförklaring totala och avsevärda rättsförluster kan uppkomma i händelse av en oriktig dödförklaring såväl för den dödförklarade som för personer i dennes omgivning. Med hänsyn till detta och då långa presumtionstider inte borde innebära några avgörande praktiska nackdelar för de anhöriga, anser hovrätten att det inte föreligger skäl att förkorta den allmänna presumtionstiden. Utredningens förslag att behålla den nuvarande presumtionstiden på tio år tillstyrks därför av hovrätten. Hovrätten tillstyrker även utredningens förslag om förkortning till tre år av den särskilda presumtionstiden om den bortovarande vid försvinnandet befann sig i livsfara liksom det förslag som innebär en lättnad i beviskravet för att bortovarande skall anses ha befunnit sig i livsfara vid försvinnandet.

När det gäller det föreslagna stadgandet om kungörande i utländsk tidning ifrågasätter hovrätten behovet av en sådan reform. Som utredningen anfört får myndighet generellt, utöver obligatoriskt kungörande, under vissa förutsättningar kungöra också i annan form, s. k. stödjande kungörande enligt 4 § lagen (1977:654) om kungörande i mål eller ärende hos myndighet m. m. Det kan enligt hovrättens mening förutsättas att domstolarna, om ett kungörande i utländsk tidning anses påkallat i ärende angående dödförklaring, tillämpar den angivna möjligheten till stödjande kungörande. Hovrätten vill dock inte motsätta sig att det föreslagna stadgandet tas in i 25 kap. 4 § ÄB.

5.3 Stockholms tingsrätt:

Utredningen har beträffande reglerna om dödförklaring föreslagit, att det inte längre skall krävas samma starka bevisning som för närvarande för att en bortovarande skall anses ha befunnit sig i livsfara vid försvinnandet och följaktligen den kortare presumtionstiden skall kunna tillämpas. Därför föreslås den ändringen i lagtexten (ÄB 25:1), att det skall vara "sannolikt" att den bortovarande befann sig i livsfara vid den aktuella tidpunkten. Samtidigt sägs i specialmotiveringen till stadgandet, att det enligt utredningens mening skall föreligga hög grad av sannolikhet för att livsfara förelåg vid försvinnandet, dvs. att bevisningen beträffande livsfaran skall vara starkare än vad domstolarna normalt kräver vid en sannolikhetsbedömning. Tingsrätten delar uppfattningen i sak men anser för sin del, att om avsikten är att ett strängare beviskrav skall gälla, detta bör framgå av lagtexten med något förstärkande uttryck, vilket utredningen för övrigt också övervägt. Ett sådant förtydligande måste anses vara till nytta såväl för domstolarna som för andra, vilka berörs av stadgandet, inte minst allmänheten.

Prop. 1980/81:48 224

5.4 Domstolsverket:

Rättsverkningarna av en dödförklaring är som framhålles i betänkandet totala. En person bör därför förklaras död bara om mycket starka skäl talar för att han verkligen har avlidit. Tillämpningen av de gällande reglerna innebär långtgörande garantier för att ingen levande person dödförklaras. Till detta bidrar den relativt långa tid av 10 år som i allmänhet krävs innan ansökan får göras. När det gäller de fall då vederbörande vid försvinnandet befann sig i livsfara bidrar därtill såväl tidsfristen om tre år som beviskravet på livsfaran. Domstolsverket finner det betänkligt att båda dessa kriterier skall bli mindre hårda. Domstolsverket förordar att bara tidsfristen förkortas. Härigenom skulle viss enhetlighet nås med lagstiftningen i Danmark och Norge.

Utredningen föreslår att "rätten ges möjlighet att låta införa kungörelsen om dödförklaring även i utländsk tidning". Domstolsverket motsätter sig bestämt en sådan regel. Som utredningen också framhåller finns redan denna möjlighet genom bestämmelsen om stödjande kungörande i 4 § lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet. Det är visserligen sant att myndigheterna i relativt liten utsträckning begagnar sig av möjligheten till stödjande kungörande. Departementschefen uttalade i propositionen i kungörandelagen (prop. 1976/77:63 s. 169 rf) att "tillämpning av regeln är emellertid av stor betydelse för kungörandets effektivitet och bör inte underlåtas utan starka skäl". Nämnden för samhällsinformation (NSI) har enligt 5 § kungörandeförordningen (1977:817) att meddela allmänna råd för tillämpningen av kungörandelagen. Sådana råd har NSI meddelat i publikationen Kungörandereformen Vägledande anvisningar för handläggning av kungörandefrågor. NSI framhåller där vikten av att myndighet verkligen överväger stödjande kungörande samt påpekar (s. 28) att om målgruppen finns utomlands detta regelmässigt är ett starkt skäl att vidta stödjande kungörande t. ex. i tidning som har spridning i det landet.

Mot bakgrund av det nu sagda finner domstolsverket det märkligt om man för särskilt tal i specialförfattning skulle införa en regel om stödjande kungörande. Det kan t. o. m. ifrågasättas om inte kungörandelagens bestämmelser härigenom skulle undergrävas. För övrigt stadgas i förslaget att särskilda skäl skall föreligga om kungörande i utländsk tidning skall få ske. Detta torde innebära att möjligheterna att införa kungörelse i utländsk tidning blir mindre enligt förslaget än enligt nuvarande bestämmelser.

5.5 Familjelagssakkunniga:

Ändringsförslagen tillstyrks. Särskilt förslaget att lätta på kravet på bevisning för att den bortovarande befann sig i livsfara är påkallat.

Prop. 1980/81:48 225

5.6 Svenska sparbanksföreningen:

Sparbanksföreningen har inte någon erinran mot förslaget i denna del.

5.7 Sveriges advokatsamfund:

Utredningen har för normalfallet föreslagit ett bibehållande av tidsfristen 10 år respektive för den, som är över 75 år gammal, fem år, innan ansökan om dödförklaring får göras, medan i livsfarefallet tidsfristen sänkts från tre till ett år, samtidigt som kravet på bevisning om livsfaran minskats. Detta förslag finner samfundet inkonsekvent. Med de kommunikationer vi har i dag torde det vara utomorentligt ovanligt att någon försvinner och ej låter sig avhöra inom rimlig tid, såvitt vederbörande inte försvunnit för gott. Samfundet föreslår därför att tidsfristen för normalfallet sänkes till fem år och för den som uppnått 75 års ålder till tre år. För livsfarefallet tillstyrker samfundet att tidsfristen sänkes till ett år men med bibehållande av det beviskrav, som nu gällande lagstiftning uppställer, dvs. ett formellt krav på full bevisning.

5.8 Sveriges domareförbund:

Utredningens förslag till ändring av bestämmelserna om dödförklaring i 25 kap. ÄB tillstyrks av domareförbundet, som delar utredningens uppfattning att förkortning av den allmänna presumtionstiden, tio år, inte bör göras.

6 Allmänna arvsfondens rätt att avstå egendom

6.1 Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten tillstyrker utredningens förslag i denna del.

6.2 Domstolsverket:

Förslaget i betänkandet på denna punkt förefaller välgrundat. Utredningen synes emellertid ha förbisett de arvsskatterättsliga konsekvenserna. Enligt 1 § 2 st. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, AGL, skall arvsskatt utgå för egendom som förvärvas genom arvsavstående enligt 5 § lagen om allmänna arvsfonden som om förvärvet skett genom testamente efter den avlidne. Bara om den till vars förmån avståendet sker omfattas av bestämmelserna i 3 § AGL utgår ingen skatt. Det kan visserligen antas att många av de rättssubjekt till vilka avstående kommer att ske omfattas av 3 §, men inte alla. Att i övriga fall tvingas vända sig till regeringen och begära eftergift av arvsskatt enligt 56 § AGL förefaller onödigt. Den egendom som kan avstås måste ju alltid vara sådan att skäl till eftergift kan sägas föreligga. Enligt domstolsverkets uppfattning bör därför arvsskatt aldrig utgå för förvärv i nu avsedda situationer.

15 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 48

Prop. 1980/81:48 226

6.3 Familjelagssakkunniga:

Vi har ingen erinran mot förslaget.

6.4 Kammarkollegiet:

I propositionen 1969:83 med förslag om ändring i arvsfondslagen m. m. yttrade departementschefen i denna fråga bl. a.

"Kammaradvokatfiskalsämbetet och ett par länsstyrelser har framfört önskemål om ytterligare utvidgning av möjligheterna att avstå arv som har tillfallit arvsfonden. Därvid nämns till att börja med egendom som av hänsyn till vissa allmänna intressen anses böra behandlas på särskilt sätt. nämligen föremål och samlingar av vetenskaplig eller kulturhistorisk betydelse samt fast egendom som på grund av sitt värde från natur- eller kulturvårdssynpunkt bör skyddas mot exploatering. En bestämmelse som gjorde det möjligt att avstå arvfallen egendom till förmån för sådana intressen skulle emellertid enligt min mening i själva verket innebära en utvidgning av arvsfondens ändamål för vissa speciella situationer. En sådan utvidgning möter betänkligheter från principiell synpunkt och bör inte genomföras utan starka skäl. Jag har inte blivit övertygad om att sådana skäl föreligger. Arvlåtare, som efterlämnar egendom av dessa slag, torde f. ö. ofta ha upprättat testamente rörande egendomen. Även när testamente saknas torde, som kammaradvokatfiskalsämbetet har framhållit, i allmänhet andra uttalanden rörande arvlåtarens yttersta vilja kunna påvisas och läggas till grund för ett beslut om att avstå arvet enligt de nya regler som jag har förordat."

I och med att grunden för ett avstående i enlighet med förslaget ej beror på uttalanden av arvlåtaren eller på att det överhuvudtaget föreligger någon anknytning mellan arvlåtaren och den som får egendomen genom avstående innebär förslaget enligt kollegiets mening på sätt som departementschefen anförde i propositionen i realiteten en utvidgning av fondens ändamål. Med hänsyn till arvsfondslagens uppbyggnad bör en ändring av ändamålet framgå av 1 §. Kollegiet, som för sin del anser det vara av vikt att förslaget i denna del genomföres, föreslår att i 1 § första stycket arvsfondslagen intages en ny mening lydande sålunda. -,-,-,-,-. Vidare må på det sätt som anges i 5 § kulturhistoriska intressen samt vård av natur och kultur främjas.

Slutligen bör det enligt kollegiets mening, med hänsyn till syftet med förslaget, ej kunna vara möjligt att avstå egendom till fysisk person. Därför föreslår kollegiet att texten i denna del ändras sålunda: -,- får avstås till annan - dock ej fysisk person - som har -,-.

6.5 Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer:

Utredningen föreslår att arv som utgörs av egendom som är värdefull från kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvårdssynpunkt ska

Prop. 1980/81:48 227

kunna avstås företrädesvis till museer, bibliotek, stiftelser och andra institutioner eller sammanslutningar eller ibland till förmån för kommun.

Ämbetet tillstyrker bifall till förslaget med hänvisning till de motiveringar som anförs av utredningen.

Beträffande fast egendom av kulturhistoriskt värde torde ämbetet inte för egen del annat än i undantagsfall kunna ta emot ytterligare fastigheter. Det är lämpligt att sådana fastigheter avstås till respektive kommun eller till stiftelser eller förening med kulturminnesvård som ändamål.

Utredning huruvida byggnad uppfyller kraven för byggnadsminnesförkla-ring torde kunna göras av länsstyrelsen eventuellt efter samråd med riksantikvarieämbetet. Om det är önskvärt att byggnad förklaras för byggnadsminne bör detta ske i samband med successionen.

Beträffande lös egendom av kulturhistoriskt värde anser ämbetet att statens kulturråds yttrande bör inhämtas i varje enskilt ärende.

6.6 Statens naturvårdsverk:

Statens naturvårdsverk tillstyrker det i betänkandet intagna förslaget att allmänna arvsfonden skall få rätt att avstå arv av egendom vilken är värdefull från bl. a. naturvårdssynpunkt till annan som har särskilda förutsättningar att ta hand om egendomen på lämpligt sätt.

Naturvårdsverket vill i detta sammanhang också framföra några synpunkter på hur verket skall beredas tillfälle att bevaka naturvårdsintresset i samband med att egendom tillfaller allmänna arvsfonden.

Naturvårdsverket anser således, att kammarkollegiet varje gång som fast egendom tillfaller fonden bör göra en bedömning, om egendomen kan ha något värde från naturvårdssynpunkt, och att kollegiet, om så finnes vara fallet, skall underrätta naturvårdsverket därom. Verket bör därefter -förslagsvis senast sex månader efter underrättelsen - meddela kollegiet, om verket anser att egendomen bör avstås till naturvårdsfonden eller hur eljest bör förfaras med densamma.

I de fall där naturvårdsverket hävdar, att egendomen skall avstås till naturvårdsfonden, bör frågan därom av kammarkollegiet efter samråd med verket underställas regeringen för beslut.

Det synes naturvårdsverket angeläget, att verket genom en sådan handläggningsordning som nyss nämnts får möjlighet att bedöma egendomens värde från naturvårdssynpunkt och vilka konsekvenser i olika avseenden ett avstående av egendomen till naturvårdsfonden eller andra dispositioner av densamma skulle kunna få.

Prop. 1980/81:48 228

6.7 Länsstyrelsen i Hallands län

Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning att möjligheten att avstå från allmänna arvsfondens rätt bör utvidgas till egendom av särskild betydelse från natur- eller kulturvårdssynpunkt. Den föreslagna regleringen förefaller lämplig. Länsstyrelsen tillstyrker därför förslaget i denna del.

6.8 Svenska sparbanksföreningen:

Sparbanksföreningen har inget att erinra mot förslaget i denna del.

6.9 Sveriges advokatsamfund:

Samfundet tillstyrker att vad som föreslagits i detta hänseende lägges till grund för lagstiftning.

6.10 Sveriges domareförbund:

Domareförbundet tillstyrker den föreslagna ändringen i 5 § lagen (1922:281) om allmänna arvsfonden.

7 Övergångsbestämmelser

7.1 Stockholms tingsrätt: '

Vad gäller övergångsbestämmelserna till ändringarna i ärvdabalken föreslås, att äldre bestämmelser fortfarande skall gälla om arvlåtaren avlidit före den 1 juli 1980. Detta innebär, att arvskungörelser enligt de äldre reglerna kan bli aktuella under en inte obetydlig tid efter denna tidpunkt. Emellertid föreslår utredningen, att kungörelsen (1959:321) med närmare bestämmelser om kungörande, varom i 16 kap. 1, 2 och 3 §§ ärvdabalken stadgas, upphävs med utgången av juni månad 1980 utan att motsvarande övergångsbestämmelse finns. Detta synes ge det otillfredsställande resultatet, att äldre bestämmelser om kungörelser skall tillämpas, medan den närmare regleringen av dessa inte längre är gällande. Tingsrätten anser att kungörelsen borde ha en övergångsbestämmelse korresponderande med den för ärvdabalken. Det förtjänar att uppmärksammas att motsvarande förhållande gäller beträffande lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente, en konsekvens, som möjligen kan ha varit avsedd, då den överensstämmer med andan i den nya regleringen av preskriptionsfrågan.

Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse

om dödsfallet saml. där god man för delägare tarvas, hos rätten göra anmålansåsom i 18 kap, föräldrabalken 5ä5, V ad nu är sagt om delägare gäller ock efterlevande make som ej är delägare / boet.

Är ej någon som sålunda tager vård om den dödes egendom, skall husfolk, husvärd eller annan som är närmast därtill omhändertaga egendomen samt tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet till socialnämnden. Polismyndigheten är ock pliktig att utföra vad nu sagls, om dess biträde äskas eller eljest finnes erforderligt. Då anmälan skett, skall socialnämnden, där så erfordras, fuUgöra vad enligt första stycket åligger delägare. För kostnaderna med anledning härav äger kommunen erhålla ersättning av boet.

230

Föreslagen lydelse

underrätta övriga delägare om dödsfallet och, om det behövs god man för någon delägare, göra anmälan hos rätten enligt 18 kap, föräldrabalken. Vad som har sagts om delägare gäller också efterlevande make som inte är delägare.

Finns det inle någon som sålunda tar hand om den dödes egendom, skall medlem av hushållet som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är närmast till det ta hand om egendomen samt tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet till socialnämnden. Då anmälan skett eller förhållandet på annat sått blir känt. skall socialnämnden, om det behövs, göra vad som enligt första stycket åligger delägare. För kostnaderna med anledning av detta liar kommunen rätt till ersättning av boet.

värdet av den avträdda egendomen och eljest tillgängUga medel, men skall ej vidare mot enskild borgenär stå i ansvar efter vad i 1 § sägs.

Där borgenär begär det, skall delägare med ed fästa, att gäld som yrkandet avser ej var honom velerlig en månad före ansökningsdagen. Gitter han ej gå eden, skall så anses som hade den gälden tidigare varit honom veterlig.

3§

Förfaller delägares ansökan om boets avträdande till konkurs, enär egendomen i stället sättes under förvaltning av boutredningsman, skall så anses som hade ansökan om avträde till sådan förvaltning gjorts den dag konkursansökningen ingavs.

4§

Hava delägarna gUtig anledning antaga, att de ej skola nödgas infria borgen som den döde tecknat eller viss annan förbindelse, skall den gälden ej anses såsotn veterlig.

8 §

Innan den 11 § forsla stycket stadgade tiden gått till ända eller, där boet står under förvaltning av boutredningsman, uppgörelse träffats om borgenärens förnöjande, må betalning av gäld verkställas allenast där med fog kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer.

9§

Sedan den i 1 § första stycket stadgade tiden gått till ända, må borgenär fordra säkerhet för gäld

1 §

Innan en månad har förflutit efler del alt bouppteckning förrättades eller, om boet förvaltas av boutredningsman, uppgörelse har träffats med samtliga borgenärer om betalningen av skulderna får en skuld betalas endast om det med fog kan antas att betalningen inte är till skada för borgenärerna.

2 S

Sedan en månad har förflutit efter det att bouppteckning förrättades får borgenärerna kräva säkerhet för

10 §2

Är efler den döde gäld som ej förfader Inom sex månader, må den, där flera dödsbodelägare finnas eller allmänna arvsfonden är ensam delägare, hos borgenären uppsägas till betalning sex månader efter uppsägningen. Borgenär, som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast egendom eller tomträtt eller har inteckning, är dock ej skyldig att taga betalning före förfallodagen, där han inom tre månader efter uppsägningen giver tillkänna att han vill hålla sig allenast till säkerheten.

Finns det flera delägare i dödsboet eller är allmänna arvsfonden ensam delägare, får en skuld som inte förfaller lill betalning inom sex månader sägas upp hos borgenären till betalning sex månader efter uppsägningen. Om borgenären till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast egendom eller tomträtt eller har inteckning och han inom tre månader efter uppsägningen meddelar att han vill hålla sig endast till säkerheten, är han dock inte skyldig att ta emot betalning före förfallodagen.

5§

Sker egendomsavträde efter del bodelningen eller arvskifte ägt rum, skall bodelningen eller skiftet gå åter. Då gälden finnes ej vara större än att den kan betalas av den dödes tillgångar och, om han var gift, vad av andra makens egendom på hans lott belöpt, om gälden gått i beräkning vid bodelningen, skall Ukväl avträdande till förvaUning av boutredningsman allenast omfatta vad som enligt dennes prövning erfordras till gäldens betalning och kostnaderna för förvaltningen. Vad sålunda

4§

Sker bodelning eller arvskifte innan den dödes och boets andra skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild vård, skall bodelningen eller skiftet gå åter.

Är skulderna inte större än att de kan betalas av den dödes tillgångar och, om han var gift, vad som av den andra makens egendom skuUe ha belöpt på hans lott för del faU att skulderna hade beaktats vid bodelningen, skall återgången begränsas till vad som behövs för att skulderna

Prop. 1980/81:48

Nuvarande lydelse

erfordras skall av delägarna utgivas i förhållande till vad envar vid bodelningen eller arvskiftet njutit för mycket; och skall bodelningen eller skiftet / övrigt förbliva ståndande.

Yppas hos någon delägare brist, skall den fyllas av de övriga med vad de vid bodelningen eller skiftet vunnit.

6§

Egendom, som utgivits såsom legat eller jämlikt ändamålsbestämmelse, skall återbäras, såvitt det erfordras för täckning av gäld. Finnes egendomen ej i behäll, skall dess värde gäldas, såvitt ej särskilda skäl äro däremot.

234 Föreslagen lydelse

och kostnaderna för boets förvaUning skall kunna betalas. Vad som sålunda behövs skall utges av delägarna i förhållande till vad var och en av dem har fått för myckel vid bodelningen eller arvskiftet, / övrigt skall bodelningen eller skiftet bestå.

Uppkommer brist hos någon delägare, skall de övriga delägarna täcka bristen med vad de har fått vid bodelningen eller skiftet. Vad sotn behövs för att brislen skall kunna täckas skall utges av delägarna i förhållande till vad var och en av dem sålunda har fått.

5§

Egendom som har utgetts som legat eller / enUghet med en ändamålsbestämmelse skall lämnas tillbaka tiU boet, om det behövs för att den dödes skulder skall kunna betalas. Finns egendomen inte i behåll skall dess värde ersättas, om del inle finns särskilda skäl mol detla.

Prop. 1980/81:48 235

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller andra stycket, till men för borgenärer ulgivU legat, fullgjort ändamålsbestämmelse, såU, förpantat, annorledes använt eller ock förfarit boets egendom eller ådragit boet förbindelse, svara de för sådan gäld efter den döde som, då de så förf oro, var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Kom av åtgärden allenast ringare skada eller företogs den av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning, skaU allenast skadestånd gäldas.

12 §

Sker bodelning eller arvskifte innan all gäld är gulden, svara delägarna för gäld efter den döde, som då var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem velerlig. Bodelning skall dock icke medföra sådan påföljd, där efterlevande maken ej erhållit något av den dödes egendom.

13 §

Hava delägarna, sedan boet blivU avträtt till förvaltning av boutredningsman, utverkat rätlens förordnande att boet icke längre skall sålunda förvaltas, skaU i fråga om ansvar för gäld så anses som hade egendomsavträdet ej ägt rum.

14 §

Försitter delägare, som har boel i sin vård, tid för boupptecknings förrättande, skall han svara för all den dödes gäld. Samma lag vare, där delägare vid bouppteckningen eller dess edfästande genom veterligen

Prop. 1980/81:48 236

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

oriklig uppgift eller svikligt förtigande äventyrar borgenärers rält.

15 §

Häftar delägare i ansvar för gäld efter den döde, skall ansvarigheten ock gälla annan boets gäld; och är delägare förty i fall som avses i 2 § första styckei pliktig att utgiva vad som erfordras för täckning av gäld, som före egendomsavträdet ådragils boel.

16 §

Vad i 1 -4 saml 11 -15 §§ stadgas om skyldighet för delägare att svara för gäld skall ej äga tiUämpning å delägare som är omyndig, ej heller å allmänna arvsfonden eller annan som företrädes av god man, men förmyndaren eller gode mannen skall gentemol borgenärerna svara för skada som kommil av hans åtgärd eller försummelse.

17 §

Hava flera enligl detta kapitel ådragit sig ansvar för gäld eller för skada, svara de en för alla och alla för en. Vad sålunda utgivits skaU dem emellan fördelas enligl den i 18 kap. 6 § stadgade grunden.

18 §

Har arvinge eller testamentstagare ej njuttt förmån av boet och ej heller tagit annan befattning därmed än att han fullgjort vad enligl 18 kap. 2 § åligger honom och deltagU i bouppteckningens förrättande, är han fri från ansvar på grund av underlåtenhet att avträda boet.

Mot delägares bestridande må skifte e] företagas, innan bouppteckning skett och all veterlig gäld blivit gulden eller delägaren frilagils från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, må skifte ej mot delägares bestridande äga rum, innan förordnandet verkställts eller delägaren fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör, må skifte ej företagas, innan denne anmält att utredningen slutförts.

2§

Mot någon delägares bestridande /år skifte e] företas innan bouppteckning har förrättals och alla kända skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild vård.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto,/År skifte ej mot delägares bestridande äga rum innan förordnandet har verkställts eller delägaren har fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör, får skifte ej företas innan denne har anmält att utredningen har slutförts.

Har den i kungörelsen fastställda dagen gått till ända, skall rätten, om sådan tid som i 1 § sägs år förfluten och man ej vet att den bortovarande avlidit, förklara att han skall anses för död; och skall han antagas hava avlidit, i fall som i 1 § första punkten sägs vid utgången av den månad då nyss angiven tid gick till ända eller, i fråga om bortovarande som fyllt sextiofem men ej sjuttio år när han veterligen sist varvid liv, vid utgången av den månad under vilken han skulle hava fyllt sjuttiofem år samt, i

5§

Har den i kungörelsen fastställda dagen gått till ända, skall rätten, om sådan tid som anges i 1 § är förfluten och man ej vet att den bortovarande avlidit, förklara att han skall anses för död. Han skall då antas ha avlidit, i fall som anges i 1 § första meningen vid utgången av den månad då nyss angiven tid gick till ända eller, i fråga om bortovarande som fyllt sextiofem men ej sjuttio år när han veterligen sist var vid liv, vid utgången av den månad under vilken han skulle ha fyllt sjuttiofem år samt.

Finnes här i riket efter någon som vid sin död ej här hade hemvist egendom som ej är jämUkt 2 § avträdd till förvaltning av boutredningsman, skall anmälan härom utan dröjsmål göras hos polismyndigheten av den som om egendomen har vård eller eljest av anhörig, husfolk, husvärd eller annan som är därtiU närmast. Då anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, åligge det polismyndigheten all, där det tarvas, laga vård om egendomen.

Är egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen av reda penningar, kläder och andra lösören för personligt bruk, må, sedan kostnaden här i riket för den avlidnes uppehälle, vård och begravning guldits, poUsmyndigheten, där det finnes kunna ske utan förfång för rättsägare som äro svenska medborgare eller här hava hemvist, överlämna egendomen till anhörig till den avlidne eller, om denne var utländsk medborgare, till konsul för det land han tillhörde.

Är ej sådant fall för handen som i andra stycket sägs, göre polismyn-

3§

Finns det här i riket egendom efter någon som vid sin död inle hade hemvist här och har egendomen inle avlrätts till förvaltning av boutredningsman enligl 2 §, skall anmälan om delta utan dröjsmål göras hos socialnämnden av den som har vård om egendomen eller annars av anhörig, medlem av det hushåll som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är närmast tiU det. Då anmälan sker eller förhållandet på annat sätt blir känt, skall socialnämnden, om det behövs, ta hand om egendomen.

Är egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen av kontanter, kläder och andra lösören för personligt bruk, får socialnämnden överlämna egendomen till anhörig till den avlidne eller, om denne var utländsk medborgare, till konsul för det land han tillhörde. Överlämnandefår dock ske först sedan koslnaderna här i riket för den avlidnes uppehälle, vård och begravning har betalts. Överlämnande får inte ske, om det skulle medföra skada för någon rättsägare som är svensk medborgare eller som har hemvist här.

I annat fall än som avses i andra stycket skall socialnämnden göra

dighelen anmälan till rätten; och förordne rätten, att egendomen skall avträdas till förvaltning av boutredningsman, och gälle därefter vad i 2 § sägs.

Då boutredning, bodelning eller arvskifte sker här i riket, gälle om bodelägares ansvarighet för gäld vad i svensk lag är stadgat. Ifall som i 6 § sägs må dock gäld för vilken den döde häftade till annan än den som är svensk medborgare eller här har hemvist icke i något fall såsom velerlig anses, med mindre den blivit hos boutredningsmannen av borgenären särskiU angiven.

Har någon njutit lott i dödsbo vid bodelning eller arvskifte som utom riket företagits i den ordning främmande lag stadgar, vare han ej enligt svensk lag på den grund ansvarig för boets gäld annat än med den mottagna egendomen eller dess värde.

7§

anmälan till rätten, som då förordnar att egendomen skall avträdas till förvaltning av boutredningsman. Därefter gäller vad som sägs i 2 §,

Då boutredning, bodelning eller arvskifte sker här i riket skall frågan om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder bedömas efter svensk lag.

Prop. 1980/81:48 243

Utdrag Lagrådets

LAGRÄDET PROTOKOLL yttrande

vid sammanträde 1980-10-21

Närvarande: f. d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Hilding, justitierådet Vängby.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 25 september 1980 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Winberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i ärvdabalken,

2. lag om ändring i giftermålsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bertil Ekdahl. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagen om ändring i ärvdabalken

18 kap. la§

Enligt förslaget får enskilda delägare "väcka och föra talan" som parter i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet. I motiven sägs att av bestämmelsen framgår att enskilda delägare inte kan företräda boet på svarandesidan. Härmed torde avses, att motsvarande talan för boets räkning men i eget namn inte kan föras på svarandesidan. Detta synes i och för sig naturligt, eftersom den som vill föra talan mot dödsbo torde rikta sin talan mot boet som sådant. Av uttalanden i motiven framgår vidare att hinder inte föreligger mot att när enskild dödsbodelägare väcker talan mot boet, övriga delägare företräder boet som svarande i målet. Denna ordning synes också ha godtagits i rättspraxis (jfr NJA 1945 s. 206). Om en reglering av hithörande frågor över huvud taget skall ske i lagtext, synes det önskvärt att till undvikande av motsatsslut även denna fråga blir reglerad. Detta kan ske genom att i förevarande paragraf införs ett nytt tredje stycke av förslagsvis följande lydelse: "Väcker enskild delägare talan mot dödsboet och har särskild dödsboförvaltning inte anordnats, får övriga delägare föra boets talan i målet."

Det bör tilläggas att om övriga dödsbodelägare är oense om det sätt på vilket boets talan bör föras, det torde framstå som önskvärt att boutredningsman dock förordnas.

Prop. 1980/81:48 244

19 kap. Lagrådets

yttrande 12 a §

Enligt förslaget får, när dödsboet förvaltas av boutredningsman, var och en av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om även övriga delägare är parter i målet och boutredningsmannen avstår från att föra talan. Bestämmelsen medför att samtliga delägare kan i förening föra talan för boets räkning även mot tredje man, trots att boutredningsman finns. De fall som förekommit i rättspraxis och där enskilda delägare i motsvarande situation har tillåtits föra talan för boets räkning kännetecknas av att dödsbodelägarna tvistat med varandra eller rättare att bland dödsbodelägarna rått delade meningar om huruvida visst rättsförhållande förelegat mellan boet och någon delägare; rättsfall avseende tvist mellan boet och en utanförstående tredje man synes ej föreligga (NJA 1969 s. 437, 1972 s. 586 och 1974 s. 623). Att låta delägarna föra talan mot tredje man, när boutredningsman finns, kan som framgår också av motiven till förslaget medföra praktiska komplikationer, bl. a. därför att boutredningsman är ensam behörig att företa utomprocessuella rättshandlingar, som helt kan rubba förutsättningarna för processen. Att på detta sätt skilja på den processuella och den utomprocessuella behörigheten synes inte rekommendabelt. Det kan visserligen anföras att motsvarande problem kan uppkomma vid tvister mellan delägarna inbördes. Här får emellertid rättspraxis anses ha pekat på ett praktiskt behov. Något motsvarande behov har inte påvisats i fråga om talan mot tredje man. Det synes i denna situation tillrådligt att lagstiftningsåtgärden begränsas till en kodifiering av rättspraxis. Så kan ske, om förevarande paragraf ges följande lydelse: "Talan som avses i 18 kap. 1 a § första stycket får föras även när dödsboet förvaltas av boutredningsman, om boutredningsmannen avstår från att föra boets talan."

Självfallet blir även i ett sådant fall som nu avses kostnadsregeln i 18 kap. 1 a § andra stycket tillämplig. Däremot blir bestämmelsen i det av lagrådet förordade tredje stycket i samma paragraf inte tillämplig, när boutredningsman finns. Väcks talan mot dödsbo av enskild delägare, bör boet som svarande företrädas av boutredningsmannen, när sådan finns.

20 a §

I konsekvens med vad lagrådet förordar beträffande 12 a § bör förevarande paragraf ges följande lydelse: "Talan som avses i 18 kap. 1 a § första stycket får föras även när dödsboet förvaltas av testamentsexekutör med behörighet att företräda boet i rättegång, om testamentsexekutorn avstår från att föra boets talan."

Prop. 1980/81:48 245

21 kap. Lagrådets

yttrande 4§

Om vid sådan hel eller partiell återgång av bodelning eller arvskifte varom talas i förevarande paragraf en delägare inte kan lämna tillbaka egendom som har tillskiftats honom, torde enligt departementschefen delägaren enligt allmänna rättsgrundsatser vara skyldig att utge ersättning för egendomens värde, varmed skall förstås dess värde när återgången aktualiseras. Av allmänna rättsgrundsatser anses också kunna följa att jämkning kan ske i särskilt ömmande fall. Den närmare innebörden åtminstone av de i sistnämnda hänseende åberopade rättsgrundsatserna synes emellertid i hög grad osäker. Medan någon bestämmelse i ämnet inte upptas i förevarande paragraf, innehåller 5 §, som behandlar skyldighet att lämna tillbaka egendom som utgetts som legat eller i enlighet med en ändamålsbestämmelse, en uttrycklig föreskrift om att värdet av egendom, som inte finns i behåll, skall ersättas, om det inte finns särskilda skäl mot det. Samma skillnad finns mellan motsvarande bestämmelser i gällande rätt. Denna skillnad motiverades vid tillkomsten av 1933 års lag om boutredning och arvskifte med att bestämmelserna om återgång av bodelning och arvskifte var så avfattade att de inte behövde fattas såsom avseende allenast återbäring av egendom in specie samt att å andra sidan regeln om ersättningsskyldighet borde äga strängare tillämpning, då det gällde delägare i dödsbo. Med en modern lagstiftningsteknik är emellertid bättre förenligt att principer av den vikt det här är fråga om kommer till direkt uttryck i lagtexten. Särskilt gäller detta om en paragraf som med den föreslagna nya ordningen för dödsbodelägares gäldsansvar får så central betydelse som förevarande. Lagrådet, som inte har något att erinra mot de principer som enligt departementschefen bör gälla för tillämpningen och som anser att frågan om den förordade jämkningsregelns närmare innebörd kan överlämnas åt rättspraxis, föreslår därför att mellan de två sista styckena i förevarande paragraf tas in ett nytt stycke av följande lydelse: "Finns vid tillämpning av första eller andra stycket egendom som skall lämnas åter inte i behäll, skall ersättning utges för det värde egendomen hade när återgång påkallades, om det inte finns särskilda skäl mot detta."

5§

I konsekvens med den av lagrådet föreslagna ändringen i 4 § bör andra meningen av förevarande paragraf ges följande lydelse: "Finns egendomen inte i behåll, skall ersättning utges för det värde egendomen hade när återlämnande påkallades, om det inte finns särskilda skäl mot detta."

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

Prop. 1980/81:48 246

Utdrag SlutprotokoU

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-10-30

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg

Proposition om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande ' över förslag till

1. lag om ändring i ärvdabalken,

2. lag om ändring i giftermålsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

I anslutning till 18 kap. 1 a § ärvdabalken har lagrådet berört ett uttalande i lagrådsremissen om att, när en delägare för talan mot boet för egen del, boet företräds av de övriga delägarna. Enligt lagrådet bör detta klargöras genom en särskild bestämmelse i paragrafen. Jag vill inte motsätta mig lagrådets förslag. Bestämmelsen, som bör tas in som ett nytt tredje stycke, bör enligt min mening ges följande lydelse:

Väcker någon delägare talan mot dödsboet för egen räkning och har särskild dödsboförvaltning inte anordnats, förs boets talan i målet av övriga delägare.

När det gäller 19 kap. 12 a § ärvdabalken kan jag hålla med lagrådet om att det knappast finns något praktiskt behov av en möjlighet för dödsbodelägarna att samfällt föra talan för boets räkning mot någon utomstående i fall då boutredningsmannen avstår från att föra boets talan. Paragrafens första stycke kan därför utan olägenhet formuleras i överensstämmelse med 18 kap. 1 a § första stycket och alltså ges följande lydelse:

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 25 september 1980.

Prop. 1980/81:48 247

När dödsboet förvaltas av boutredningsman får var och en av delägarna i Slutprotokoll mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet och boutredningsmannen avstår från att föra boets talan.

På motsvarande sätt bör 19 kap. 20 a § första styckei ärvdabalken ges följande lydelse:

När dödsboet förvaltas av testamentsexekutör med behörighet att företräda boet i rättegång får var och en av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet och testamentsexekutorn avstår från att föra boets talan.

Som lagrådet har uttalat är det en fördel om det uttryckligen framgår av 27 kap. 4 § ärvdabalken vad som skall gälla när egendom som skall lämnas tillbaka inte finns i behåll. En bestämmelse om detta bör därför tas in i paragrafen, lämpligen som en första mening i det i lagrådsremissen föreslagna tredje stycket. Detta stycke bör då ges följande lydelse:

Finns egendom som skall lämnas åter inte i behåll, skall ersättning utges för det värde egendomen hade när återgång påkallades, om det inte finns särskilda skäl mot detta. Uppkommer brist hos någon delägare skall de övriga delägarna täcka bristen med vad de har fått vid bodelningen eller skiftet. Vad som behövs för att bristen skall kunna täckas skall utges av delägarna i förhållande till vad var och en av dem sålunda har fått.

I konsekvens med denna ändring bör, som lagrådet har föreslagit, 21 kap. 5 § andra meningen ärvdabalken ges följande lydelse:

Finns egendomen inte i behåll, skall ersättning utges för det värde egendomen hade när återlämnande påkallades, om det inte finns särskilda skäl mot detta,

I övrigt bör en mindre ändring göras i ingressen till förslaget till lag om ändring i ärvdabalken.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1980/81:48 248

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll............................. i

Propositionens lagförslag................................................ ...... 2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 25 september

1980 ............................................................................... 6

1 Inledning................................................................... .... 16

2 Allmän motivering ..................................................... 1

2.1 Dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder 1

2.2 Dödsbodelägares rätt att föra talan i mål som rör boet . 23

2.3 Preskription av rätten till arv och testamente... .... 26

2.4 Dödförklaring.................................................... 28

2.5 Allmänna arvsfondens rätt att avstå egendom. ...... 0

2.6 Polisens skyldighet att ta hand om avlidnas egendom... 31

2.7 Ikraftträdande m.m........................................... .... 33

3 Upprättade lagförslag............................................ :. 33

4 Specialmotivering ..................................................... 33

5 Hemställan................................................................ .... 46

6 Beslut........................................................................ .... 46

Bilaga 1 Utredningens betänkande................................. .... 47

Bilaga 2 SammanstäUning av remissyttrandena............. .. 203

Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag............................. .. 229

Utdrag av lagrådets protokoll den 21 oktober 1980 ....... 243

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 30 oktober

1980 ............................................................................... 246

GOTAB Stockholm 1980 63911