Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1980/81:169 Regeringens proposition

1980/81:169

om godkännande av avtal mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om ömsesidigt bistånd i tullfrågor;

beslutad den 19 mars 1981.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

STAFFAN BURENSTAM LINDER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner ett avtal mellan Sveri­ge, Danmark, Finland, Island och Norge om ömsesidigt bistånd i tullfrå­gor. Avtalet möjliggör ett effektivare samarbete än hittills mellan de nor­diska länderna inom tullområdet.

1    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 169

 

Prop. 1980/81:169                                                                   2

Utdrag
HANDELSDEPARTEMENTET                     PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-03-19

Närvarande: statsministern Fälidin. ordförande, och stalsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Burenstam Linder

Proposition om godkännande av avtal mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om ömsesidigt bistånd i tullfrågor

1    Inledning

I en skrivelse till regeringen den 20 december 1979 hemställde general­tullstyrelsen om åtgärder för genomförande av etl förslag till avtal mellan de nordiska ländema om ömsesidigt bistånd i tullfrågor. Avtalsförslaget, som bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga, har utarbetats inom Nordiska lulladministraliva rådet (NTR).

Regeringen beslöt den 22 januari 1981 att förslaget fill avtal skulle undertecknas.

2   Fördraganden

Genom den starka utvecklingen av del internafionella handelsutbytet och resandeströmmen mellan länderna har trafiken över Sveriges gränser blivit alltmer intensiv. Samtidigt har stora krav ställts på snabba kommuni-kafioner och frihet från en detaljerad tullkontroll. Bl.a. till följd härav har svårighetema ökat atl upprätthålla en effektiv kontroll vid gränsema. Ett internafionellt samarbete som kan underlätta och förbättra denna kontroll är därför av stort värde, inte minst med hänsyn till intresset att stävja den intemationellt organiserade smugglingen.

Med stöd av en konvenfion, som tillkom i Bryssel den 15 december 1950 och till vilken bl.a. de nordiska länderna har anslutit sig, har inrättats ett råd för samarbete inom tullområdet. Tullsamarbetsrådel - Custom Co­operation Council (CCC) - har antagit flera rekommendationer på tullom­rådet.

 

Prop. 1980/81:169                                                                  3

Den 5 december 1953 antog rådet en rekommendation om ömsesidigt administrativt bistånd. Sverige har anslutit sig lill denna rekommendation. Enligl denna gäller bl.a. alt tullmyndigheterna i en medlemsstat på begä­ran av tullmyndighetema i en annan medlemsstat skall övervaka försän­delser av varor som är föremål för omfattande smuggling. Vidare skall tullmyndigheterna tillhandahålla varandra upplysningar om smuggling som är föremål för undersökning i någon annan av medlemsstaterna samt om nya meloder och medel för tullbedrägerier och översända de rapporter eller utredningar om brottstyper som kan antas vara av värde för andra medlemsstater.

Den 8 juni 1967 antogs en rekommendafion om central registrering av upplysningar om smuggling. Medlemsstaterna skall lämna samarbetsrådels generalsekreterare upplysningar i den omfattning som sådana bedöms vara av särskilt intresse från internafionell synpunkt. Upplysningama kan gälla personer som har dömts för smuggling, gömställen i transportmedel, smugglingsmetoder, gods som i särskilt hög grad är föremål för smuggling eller förfalskningar av handlingar och föremål. Sverige har anslutit sig även till denna rekommendation.

Den 22 maj 1975 antog rådet en rekommendation om informationsläm-nande, central registrering och spridning av information. Denna rekom­mendafion är avsedd att ersätta den nyss berörda konventionen från år 1967. Den 9 juni 1977 antog rådet en konvention (den s. k. Nairobikonven-tionen) om ömsesidigt administrativt bistånd för att förhindra, utreda och beivra tullbrott. Med tullbrott avses därvid varje överträdelse eller försök till överträdelse av en författningsbestämmelse som gäller införsel, utförsel eller transitering av varor och vars efterlevnad övervakas av tulladminis-trationema. Frågan om Sveriges anslutning till berörda rekommendafion och konvention bereds f n. inom handelsdepartementet.

Konventioner om ömsesidigt bistånd på tullområdet bmkar i allmänhet vara bilaterala. Sverige har hittills ingått endast ett bilateralt avtal om ömsesidigt bistånd i tullfrågor, nämligen med Förbundsrepubliken Väst­tyskland den 18 december 1972 (jfr prop. 1973:117, SkU 36, rskr 194 och prop. 1975/76:74, SkU 16, rskr 53 samt SFS 1976:929). Avtalet gör det bl. a. möjligt för tullmyndigheterna i den ena staten att vid utredning av brott mot tullagama efter särskild framställning till den andra staten få upplysningar för det aktuella fallet. Tullmyndigheterna skall dessutom se till så att sådana administrativa och rättsliga åtgärder vidtas som behövs för att tillmötesgå framställningen. Samarbetet omfattar även utbyte av upplysningar för tulltaxeringen samt för vamkontrollen vid in- och utför­sel. Vidare har tullmyndighetema enligt avtalet möjlighet att utan anmodan lämna upplysningar till varandra i fråga om bl. a. narkotika, vapen, alkohol och tobak.

Mellan de nordiska ländema finns sedan länge etl väl fungerande tull­samarbete som har resulterat i generella överenskommelser och åtgärder i enskilda fall. 11    Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 169

 

Prop. 1980/81:169                                                     4

En överenskommelse om gemensam bevakning för bekämpning av olov­lig införsel av alkoholvaror träffades mellan Sverige och Finland den 29 december 1933. Bestämmelser om detta samarbete finns i kungörelsen (1934:65, ändrad 1960:463) med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Finland den 29 december 1933 avslutad överenskommelse angående gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror. En motsvarande överenskommelse har träffats mellan Sveri­ge och Danmark. Bestämmelser om detla samarbele finns i kungörelsen (1936:13, ändrad 1960:464) med föreskrifter i anledning av en mellan Sverige och Danmark den 28 oktober 1935 avslutad överenskommelse angående gemensam bevakning för bekämpande av olovlig utförsel av alkoholvaror.

Gränslullsamarbetel regleras i lagen (1959:590, ändrad 1975:686) om gränstullsamarbete med annan stat, i kungörelsen (1959:591, senasl änd­rad 1974:677) om gränstullsamarbete med Norge samt i kungörelsen (1963:2, ändrad 1974:678) om gränstullsamarbete med Finland. Inom ra­men för detla samarbete utövar svensk gränsbevakningspersonal kontroll för norsk och finsk räkning inom fastställda zoner längs gränserna. På motsvarande sätl utövar norsk och finsk tullpersonal konlroll för svensk räkning.

Sedan år 1953 har företrädare för de centrala tulladminislrationerna i Sverige, Danmark, Finland och Norge träffats regelbundet vid s. k. nordis­ka tullmöten för atl behandla gemensamma angelägenheter. Sedan år 1957 har också företrädare för tullstyrelsen på Island deltagit i dessa möten. Samarbetet administreras av del tidigare nämnda Nordiska tulladmini­strativa rådet (NTR), vilket är ett samarbetsorgan som beslår av cheferna för lullstyrelserna i de olika länderna. Den nuvarande stadgan för samarbe­tet har för Sveriges del godkänts av regeringen den 28 augusti 1975.

Frågan om en ytterligare utveckling och formalisering av det hittillsva­rande samarbetet mellan de nordiska tullmyndigheterna logs upp på NTR;s tullmöte i Möss i Norge år 1977. Därvid beslöts att en expertgmpp skulle utarbeta ett utkast lill avtal mellan de nordiska länderna om ömsesi­digt bistånd i tullfrågor. Vid det påföljande tullmötet, som hölls i Helsing­fors i Finland år 1979, godkändes ett förslag till avtal. Samtidigt träffades en överenskommelse om att delta avtalsförslag skulle föreläggas respekti­ve regeringar.

Avtalet har till syfte att åstadkomma ett ökat samarbete mellan tullmyn­dighetema i de nordiska länderna för att säkerställa en riklig tillämpning av tullagstiftningen och för att bekämpa överträdelser av densamma. Tull­myndigheterna skall lämna varandra bistånd främst genom uppgiftsläm­nande. Om de begärda uppgifterna inte finns tillgängliga hos en tullmyn­dighet så skall denna svara för den utredning som behövs. Enligt avtalet skall bistånd vidare lämnas bl.a. i ärenden om indrivning av annan stats fordringar som har uppstått vid tillämpning av tullagstiftningen.

 

Prop. 1980/81:169                                                     5

Bistånd inom ramen för avtalet får således lämnas endasi vid tillämp­ningen av tullagstiftningen. Med "tullagstiftning" förstås enligt avtalet (art. 1) bestämmelser i lag eller annan författning om tull, skatt och andra avgifler m.m. såvitt avser införsel, utförsel eller transitering av varor -hämnder inbegripet sundhets- och säkerhetsbestämmelser - och betal­ningsmedel. En begränsning av statemas möjlighel att lämna bistånd enligt avtalet följer av art. 2. Här anges att bistånd inom ramen för avtalet lämnas enligt den anmodade statens rätt och inom ramen för tullmyndighetens behörighet och resurser.

Det finns anledning att närmare beröra vissa ytterligare bestämmelser i avtalet.

Enligt art. 4 skall tullmyndigheterna lämna varandra vissa tillgångliga upplysningar och handlingar. En del upplysningar skall lämnas självmant eller på begäran, exempelvis upplysningar om verksamhet som misstänks leda till överträdelse av annan stats tullagstiftning. Andra upplysningar och handlingar skall lämnas endast på begäran, exempelvis upplysningar om vamförseln som finns i tulldeklarationer.

I art. 7 finns bestämmelser om att inhämtade upplysningar och handling­ar får användas som bevis i enlighet med avtalets syfte och inom ramen för dess tillämpningsområde. Om upplysningarna eller handlingarna skall an­vändas för något annat ändamål än vartill de har inhämtats så måste uttryckligt samtycke inhämtas från den tullmyndighet som har lämnat upplysningarna eller handlingarna. Vidare finns här en bestämmelse om sekretess som anger att upplysningarna, handlingarna m.m. i övrigt skall behandlas som hemliga i den stat som har mottagit dem.

Bestämmelsema i avtalet om informationsöverföring aktualiserar vissa frågor som rör handlingssekretess och tystnadsplikt.

I sekretesslagen (1980:100) regleras såväl handlingssekretess som tyst­nadsplikt. Lagen gäller inte bara i förhållandet mellan myndigheterna och allmänheten utan även i förhållandet mellan myndigheterna inbördes. I förarbetena till sekretesslagen anförs (prop. 1979/80:2 s. 122) att utläm­nande av hemliga handlingar fill ufiändsk myndighet eller mellanfolklig organisafion tills vidare får ske på i huvudsak samma sätl som hittills. Delta innebär i huvudsak att en hemlig handling kan lämnas till utländsk myndighet enligt samma gmnder som gällde före den nya sekretesslagen för utbytet av handlingar mellan inhemska myndigheter (se prop. 1973:117 s. 17).

Bestämmelser om sekretess inom skatte- och tullväsendet finns i 9 kap. 1-3 §§ sekretesslagen. I 3 § anges att sekretess enligt 1 och 2 §§ också gäller i ärenden om handräckning eller bistånd i motsvarande verksamhet hos myndighet eller annat organ i främmande stat, i den mån avtal härom har träffats med den andra staten. Detta innebär att svenska sekretessbe­stämmelser får tillämpning beträffande den information som enligt det nordiska biståndsavtalet i tullfrågor ingår till en svensk tullmyndighet. Del

 

Prop. 1980/81:169                                                    6

bör dock understrykas atl sekretesskyddet avser endasi upplysningar och handlingar som har inhämtats enligt bestämmelserna i avtalet, dvs. sådana upplysningar och handlingar som har samband med tillämpningen av tull­lagstiftningen. Avtalet ger alltså inte upphov till någon vidsträcktare sekre­tess än vad som följer av de nu berörda bestämmelserna i sekretesslagen.

I det här sammanhanget kan nämnas att bestämmelsema i sekretessla­gen inte medger att en svensk tullmyndighet till utländsk tullmyndighet lämnar uppgift eller utdrag ur allmänt kriminalregister eller polisregister. Om utlämnande av sådan uppgift gäller enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen vad som är föreskrivet i lag om register som nu har nämnts och i förordning som har stöd i sådan lag. Däremol lorde det i och för sig inte möta hinder atl uppgifter som tullmyndigheten har fått fram vid en utredning vidarebe­fordras till ufiändsk tullmyndighet, åven om uppgiftema också skulle fin­nas i kriminalregistret eller polisregister.

Bestämmelser om bistånd med indrivning av vissa fordringar finns upp­tagna i art. 10 i avtalet. 1 huvudsak motsvarande bestämmelser finns i avtalet den 9 november 1972 mellan de nordiska ländema om handräck­ning i skatteärenden (jfr prop. 1972:142, SkU 63, rskr 297 och prop. 1976/ 77:9, SkU 1, rskr 1 samt SFS 1978:723).

Enligt art. 10 p. 1 skall en tullmyndighet på anmodan bistå med indriv­ning av en annan stats fordringar, som har uppstått vid tillämpning av tullagstiftningen. I art. 10 p. 10 anges att i ärenden om indrivning ett rättegångsförfarande inte får inledas vid annan domstol än förvaltnings­domstol och inte heller får konkurs begäras i den stat, i vilken indrivning har begärts, med mindre behöriga myndigheter i berörda stater har blivit eniga därom. Den sistnämnda bestämmelsen i avtalet har till syfte att förhindra t.ex. att en svensk tullmyndighet här inleder en rättegång eller ett konkursförfarande som kan belasta tullmyndigheten i den främmande staten med koslnader. Eftersom avtalet endast gäller samarbetet mellan myndigheterna kan bestämmelsen däremot inte anses utgöra någol hinder t. ex. för en iredje man atl efter föreläggande väcka talan enligt 69 § utsökningslagen (1877:31 s. 1) eller en annan borgenär att ansöka om att den tullskyldige skall försättas i konkurs.

Avtalet skall enligt art. 15 ratificeras. Det träder i kraft tre månader efler den dag då samfiiga staters rafifikationshandlingar har deponerats i det norska utrikesdepartementet.

Enligt min uppfattning möjliggör avtalet ett effektivare samarbete än hittills mellan de nordiska länderna inom tullområdet. Jag förordar att Sverige ansluter sig till avtalet.

Jag övergår härefter till vissa författningstekniska frågor.

Vid tillkomsten av det tidigare berörda avtalet med Förbundsrepubliken Tyskland konstaterades (prop. 1973: 117 s. 23) att för att en svensk tull­myndighet skulle kunna lämna tysk tullmyndighet bistånd enligt i avtalet angivna riktlinjer krävdes regler härom i lag. Mot denna bakgmnd infördes

 

Prop. 1980/81:169                                                    7

den lagstiftning som behövdes för att bistånd skulle kunna lämnas från svensk sida enligt avtalet och de avlal av samma slag som kunde komma att ingås med andra länder. Lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag innehåller ett bemyndigande för regeringen att före­skriva att bistånd för utredning angående brott mot utländsk tullag skall lämnas främmande stat genom svensk tullmyndighet, i den mån det påkal­las av överenskommelse mellan Sverige och främmande stat om ömsesi­digt bistånd för att förhindra, utreda och beivra brott mol tullag.

Lagstöd krävs även för att Sverige skall kunna lämna handräckning i fråga om uttagande av utländsk skatt och allmän avgift. Om indrivning av utländska skatter m.m. finns bestämmelser i lagen (1969:200, omtryckt 1973:432) om uttagande av utländsk skalt, tull och annan allmän avgift. I den mån utländsk skatt m.m. får tas ut i Sverige enligt en överenskom­melse mellan Sverige och främmande stal får regeringen förordna att skatten skall uppbäras och indrivas i samma ordning som svensk skatt och bestämma villkoren för uppbörden och indrivningen.

Enligt min uppfattning krävs inte någon lagändring eller ny lagstiftning för att en svensk tullmyndighet skall kunna lämna en annan nordisk tull­myndighet bistånd enligt de rikthnjer som anges i avtalet. En svensk ratificering av avtalet bör således kunna ske utan att några lagstiftningsåt­gärder behöver vidtas. Jag finner emellertid att avtalet har sådan vikt att riksdagens godkännande bör inhämtas. Det bör ankomma på regeringen att godkänna de ändringar av avtalet som kan behöva vidtas och som inle är av sådan beskaffenhet att frågan bör underställas riksdagen.

3    Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

alt godkänna avtalet mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om ömsesidigt bistånd i tullfrågor.

4    Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredra­ganden har lagt fram.

 

Prop. 1980/81:169                                                                8

Bilaga

AVTAL mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om ömsesidigt bistånd i tullfrågor

Regeringama i Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge som öns­kar ingå ett avtal om samarbete mellan tullmyndigheterna för alt säkerstäl­la en riktig tillämpning av tullagstiftningen och för atl bekämpa överträ­delser av densamma har, med hänvisning till rekommendationen den 5 december 1953 från tullsamarbetsrådel i Bryssel om ömsesidigt admini­strativt bistånd, till stadgan den 2 april 1975 för samarbete mellan de nordiska centrala tulladministraiionema (tullstyrelserna) och till samar-betsöverenskommelsen den 23 mars 1962 mellan Danmark, Finland, Is­land, Norge och Sverige, enats om följande:

Artikel 1 Definitioner

1.    Med "stal" förstås i detta avlal en av de fördragsslutande staterna.

2.    Med "tullagstiftning" förstås i detta avtal bestämmelser i lag eller annan författning om tull, skall och andra avgifter, bidrag eller förbud, inskränkningar och kontrollåtgärder såvitt avser införsel, utförsel eller transitering av varor — hämnder inbegripet sundhets- och säkerhetsbe­stämmelser — och betalningsmedel.

3.    Med "tullmyndighet" förstås i detta avtal staternas centrala lullad-ministrationer och, efter särskilt bemyndigande, deras underlydande myn­digheter.

Artikel 2 Tillämpningsområde

1.    Staterna är ense om att lämna varandra ömsesidigt bistånd genom
tullmyndigheterna i överensstämmelse med bestämmelserna i della avtal.

a)    för att säkerställa en riklig tillämpning av deras tullagsfifining;

b)   för att förhindra, ulreda och beivra överträdelser av tullagstiftningen;

c)    i ärenden angående indrivningen av fordringar och delgivning i sam­band med tillämpning av tullagstiftningen.

2.    Bistånd inom ramen för detta avtal lämnas enligt den anmodade
statens rätt och inom ramen för tullmyndighetens behörighet och resurser.

Artikel 3 Uppsikt över personer och transportmedel Tullmyndigheterna håller självmant eller på begäran särskild uppsikt över bland annat

1.    personer som är kända eller misstänkta för att begå överträdelse av annan stats tullagstiftning och

2.    transportmedel som misslänks bli bmkade vid överträdelse av annan stats tullagstiftning.

Artikel 4 Meddelande av upplysningur Tullmyndigheterna lämnar varandra I. självmant eller på begäran alla tillgängliga upplysningar om

 

Prop. 1980/81:169                                                                   9

a)    verksamhet som misstänks leda till överträdelse av annan stats tullag­stiftning;

b)   personer som är kända eller misstänkta för att begå överträdelse av annan stats tullagstiftning;

c)    transportmedel som misslänks bli bmkade vid överträdelse av annan stats tullagstiftning;

d)    nya hjälpmedel eller metoder för att begå överträdelse av tullagstift­
ningen;

e) varor som är kända för att vara föremål för olovlig trafik;

O andra förhållanden som är av intresse i samband med överträdelse av tullagstiftningen,

2.   på begäran alla tillgångliga upplysningar om vamförseln som finns i tulldeklarationer, intyg, urspmngscertifikat, fakturor och andra handlingar eller i motsvarande databehandlat material,

3.   på begäran alla tillgängliga handlingar som utfärdats i samband med tullbehandling av varor i annan stat, då en tullmyndighet behöver dem för att exempelvis få bekräftat

 

a)   att varor för vilka åtnjuts förmån vid utförsel till annan stal uppfyller villkoren härför;

b)   att varor, som förts in till en stat, blivit lagligen utförda från annan stat;

c)   att varor som förts ut från en stat, blivit lagligen införda till annan stat.

Artikel 5 Utredning

1.   Tullmyndighet, som anmodas lämna bistånd, gör den utredning som behövs för att efterkomma framställningen. Resultatet härav meddelas den tullmyndighet, som begärt bistånd.

2.   Tullmyndighetema kan i enskilda fall avtala att tjänstemän, som handlägger ärende som berör två eller flera stater, skall kunna närvara vid utredning och annan behandling av ärendet på annan stats territorium såvida det inte strider mot denna stats nationella lagstiftning.

Artikel 6 Biståndsframställnings form och innehåll

1.   Begäran om bistånd görs skriftligen. De handlingar, som behövs för att framställningen skall kunna efterkommas, inklusive eventuella före­skrifter eller beslut av behöriga myndigheter, som ligger till gmnd för handlingama, kan bifogas antingen i original eller bestyrkt kopia eller avskrift.

2.   I brådskande fall kan framställning göras muntligt eller per telefon och, om så behövs, bekräftas skriftligen.

Artikel 7 Bruk av upplysningar och handlingar

1.    Upplysningar och handlingar, som inhämtats enligt bestämmelsema i
detta avtal, kan användas som bevis i enlighet med avtalets syfte och inom
ramen för dess tillämpningsområde.

2.    Önskar någon använda upplysningarna eller handlingama till andra
ändamål än vartill de inhämtats, måste uttryckligt samtycke inhämtas från
den tullmyndighet som lämnat dem.

 

Prop. 1980/81:169                                                                 10

3. Upplysningarna, handlingarna m.m. skall i övrigt behandlas som hemliga i den stat som mottagit dem.

Artikel 8 Undantag från skyldigheten att lämna bistånd

1.    Om efterkommandet av en framställning att lämna bistånd antas vara ägnat atl skada den anmodade statens suveränitet, säkerhel, allmänna rättsprinciper (ordre public) eller andra väsentliga intressen kan denna stats tullmyndighet hell eller delvis vägra bistånd eller göra del beroende av atl bestämda villkor eller föreskrifter uppfylles.

2.    Efterkommes inte en framställning om bistånd skall den anmodande staten utan dröjsmål underrättas om beslutet och skälet till detta.

Artikel 9 Delgivningar

1.    Delgivning enligt detta avtal skall ske i den ordning som för liknande
delgivning tillämpas enligl lagstiftning eller administrativ praxis i den stal
hos vilken delgivning begärts. Begäran om delgivning av handling skall
innehålla kort uppgift om handlingens innehåll.

2.    Om den stat som begär delgivningen så önskar, kan delgivning ske i särskild form, i den mån del begärda förfarandet står i överensstämmelse med lagstiftningen i den stat i vilken delgivningen skall ske.

3.    Såsom bevis om delgivningen skall gälla antingen ett daterat och bestyrkt erkännande av den, med vilken delgivningen skett, eller ett intyg av vederbörande myndighet i den stat, hos vilken delgivningen begärts, utvisande formen och tiden för delgivningen.

Artikel 10 Indrivning

1.    Tullmyndighet skall på anmodan bistå med indrivning av annan stats
fordringar, som uppstått vid tillämpning av tullagstiftningen.

2.    Framställning om bistånd med indrivning av en fordran får göras endast om fordringen inte kan indrivas i den anmodande staten utan väsentliga svårigheter. Fordringen skall vidare översfiga ett visst fastställt minimibelopp.

3.    Till anmodan om indrivning skall fogas handling av vilken gmnden för fordringen framgår samt intyg från behörig myndighet om att beslutet är exigibelt.

4.    Fordran som är exigibel i den anmodande staten skall erkännas som exigibel i den anmodade staten. Bistånd för indrivning skall verkställas med iakttagande av de preskriptionsregler som gäller för indrivning av fordran på motsvarande slag enligt lagstiftningen i den anmodade staten.

5.    I framställningen skall lämnas upplysning om tidpunkten när rätten att driva in fordringen hell eller delvis upphör enligt den anmodande statens lagstiftning.

6.    Indrivning skall ske i den anmodade statens valuta efter den officiella valutakursen den dag framställningen mottagits.

7.    Indrivning av annan stats fordran skall verkställas på samma sätt som indrivning av motsvarande fordran i den anmodade staten.

8.    Om invändningar görs mot indrivning enligt detta avtal, avgörs ären­det av behöriga myndigheter i den anmodade staten i enlighet med denna stats rätl.

 

Prop. 1980/81:169                                                                 11

9.    För fordringar som skall indrivas enligt delta avtal gäller ej sådan
särskild förmånsrätt, som kan gälla molsvarande fordringar i den anmo­
dade staten.

10.   I ärenden om indrivning av fodringar enligl detta avtal får rätte­gångsförfarande inte inledas vid annan domstol än förvaltningsdomstol ej heller konkurs begäras i den stat, hos vilken indrivning begärts, med mindre behöriga myndigheter i berörda stater blivil eniga därom.

11.   Upphör eller ändras fordran, skall den anmodade staten snarast möjligt underrättas.

Artikeln Betalningsanstånd, inställande av indrivning och överföring av influtet

belopp

1.   Tullmyndigheten i den anmodade staten fattar beslut om medgivande av avbetalning och betalningsanstånd.

2.   Om en fordran inte går att driva in, återsändes framställningen med anteckning om föreliggande omständigheter samt tillgänglig dokumenta­tion fill tullmyndigheten i den anmodande staten.

3.   Belopp som drivits in skall överföras till tullmyndigheten i den anmo­dande staten. Undanlag från denna regel görs för avgifler och koslnader, som utgår enligt den anmodade statens lagsfiftning.

Artikel 12 Kostnader Med undantag för vad som utgått i ersättning lill sakkunniga svarar den anmodande staten icke för utgifter som uppslår vid handläggning av fram­ställning enligt detta avtal.

Artikel 13 Avtalets genomförande Tullmyndigheterna vidtar erforderliga åtgärder och fastställer närmare riktlinjer för genomförande och tillämpning av avtalet.

Artikel 14 Giltighetsområde Detta avtal skall icke tillämpas

för Danmarks vidkommande på Färöama och Grönland, för Norges vidkommande på Svalbard, Jan Mayen och norska utom­europeiska besittningar.

Artikel 15 Ratifikation, ikraftträdande och uppsägning

1.    Detta avtal skall ratificeras och ratifikationshandlingarna deponeras i
det norska utrikesdepartementet. Bestyrkta avskrifter skall av del norska
utrikesdepartementet tillställas de övriga statemas regeringar.

2.    Avtalet träder i kraft tre månader efter den dag då samtliga staters rafifikationshandlingar deponerats.

3.    Önskar någon av staterna uppsäga avtalet, skall skriftligt meddelande härom tillställas den norska regeringen som har att omedelbart undertätta övriga stater härom och om dagen då meddelandet mottogs.

Uppsägningen gäller endast för den stat som verkställt densamma och

 

Prop. 1980/81:169                                                    12

får verkan sex månader efter utgången av den dag då den norska regering­en mottagit meddelande om uppsägningen.

Till bekräftelse härav har undertecknade befullmäktigade ombud under­tecknat denna överenskomnielse j Oslo den

Utfärdat i Oslo i ett exemplar på svenska, danska, finska, isländska och norska språken, varvid på svenska språket utfärdades två texter, en för Sverige och en för Finland, vilka samtliga texter äger lika vitsord.

För den svenska regeringen

För den danska regeringen

För den finska regeringen

För den isländska regeringen

För den norska regeringen

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981