Prop. 1980/81:154 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller bestämt yrkande eller att grunderna för revisionstalan ej äro tydligt angivna, eller är bristen eljest så väsenllig, atl inlagan är otjänlig som grund för rättegång i högsta domstolen, skall revisionstalan avvisas.

11 §

Erfordras prövningstillstånd, be- Erfordras prövningstillstånd,

stämme högsta domstolen, sedan skall högsta domstolen sedan

skriftväxlingen avslutats, om så- skriftväxlingen har avslutats be-

danl tillstånd skall meddelas. När stämma om sådant tillstånd skall

skäl äro därtill, må frågan uppta- meddelas. När det finns skäl till det

gas, ehuru skriftväxling ej ägt rum. får frågan tas upp trots att skrift-

Innan prövningstiUstånd medde- växling inte har ägt rum.
lats, må fråga, som avses i 8 § and
ra stycket, ej upptagas.

56 kap. 4 §5 I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva;

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. grunderna för besvärstalan; samt

3. den ändring i beslutet, som klaganden yrkar.

Erfordras prövningstillstånd,/>ör Erfordras prövningstillstånd,

klaganden i besvärsinlagan närma- skall klaganden i besvärsinlagan

re angiva de omständigheter han ange de omständigheter han åbero-

åberopar lill stöd för atl sådant lill- par till slöd för att sådant tillstånd

stånd skall meddelas. skall meddelas.

Klaganden skall i besvärsinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill slyrka med vaije särskill bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans ombud.

7§
Uppfyller besvärsinlagan ej före- Uppfyller besvärsinlagan ej före-

skrifterna i 4 § eller är den eljest skrifterna i 4 § första, tredje eller
ofullständig, skall högsla domslo- fiärde stycket eller är den eljest
len förelägga klaganden att avhjäl- ofullständig, skall högsta domsto-
pa bristen. len förelägga klaganden att avhjäl-

pa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller bestämt yrkande eller att grunderna för besvärstalan ej äro tydligt

5 Senaste lydelse 1971:218.

Prop. 1980/81:154 5

angivna, eller är bristen eljest så väsenllig, atl inlagan är otjänlig som gmnd för rättegång i högsta domstolen, skall besvärstalan avvisas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Den nya 54 kap. 12 § gäller ej om fullföljd har ägt mm dessförinnan.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden.

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§
Regeringen kan omedelbart av- Innan regeringen avgör ell nåde
slå ansökan om nåd, om skäl tiU bi- ärende skall den, om särskUd an
fall uppenbarligen saknas. I annat ledning föreligger, inhämta yllran-
fall skaU regeringen, innan den av- de från högsla domstolen eller, när
gör nådeärende, inhämta yttrande fråga är om e/f mål i vilkel regering
frän högsta domstolen eller, när en, en förvaltningsdomstol eller e/t
fråga är om mål i vilket regeringen, förvaltningsmyndighet är sista in-
förvaltningsdomstol eller förvalt- stans, från regeringsrätten. Den
ningsmyndighel är sista instans, domstol som skall avge ett sådanl
från regeringsrätten. Den domstol yttrande är därvid beslutför med tre
som skall avgiva sådant yttrande är ledamöter,
därvid beslutför med tre ledamöter.

Denna lag träder i kraft den I juli 1981.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

Härigenom föreskrivs att 15-17 och 24 §§ lagen (1957:668) om utlämning för brott skall ha nedan angivna lydelse.

15 §'
Innan regeringen meddelar be- Innan regeringen meddelar be-

slut i anledning av framställningen, slut i anledning av framställningen,
skall yttrande avgivas av riksåkla- skall yttrande avges av riksåklaga-
garen och ärendet prövas av högsta ren. Har inte den som avses med
domstolen. Är det uppenbart att framställningen samtyckt till att
framställningen ej bör bifallas, skall han utlämnas, skaU ärendei dess-
den dock omedelbart avslås. utom prövas av högsla domstolen.

Är del uppenbart alt framställningen ej bör bifallas, skall den dock omedelbart avslås.

' Senaste lydelse 1975:292.

Prop. 1980/81:154 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gan av högsta domstolen. Finner gan av högsta domstolen, om inte
högsta domstolen att hinder möter, den som avses med framstäUning-
må framställningen(c/te bifallas. en har medgivit denna. Finner

högsla domstolen att hinder möter, får framställningen inte bifallas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

4 Förslag tiU

Lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1959:254) om ufiämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

dels atl 11 § skall upphöra atl gälla,

dels att 12 och 18 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 15 a §, av nedan angivna lydelse.

12 § Till främjande av utredningen och för alt säkerställa utlämning må åklagaren, om den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av motsvarande beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff, använda och hos rätten påkalla användandet av tvångsmedel enligt vad i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Tvångsmedel må användas utan alt särskild ulredning, utöver vad av framställningen om utlämning framgår, förebragts till stöd för atl den som avses med framställningen begått det uppgivna brottet.

Beslut av rätten om användande Beslul av rätten om användande

av tvångsmedel gäller tills vidare av tvångsmedel gäller tills vidare

intill dess ärendet avgjorts eller intill dess ärendet avgjorts eller

högsla domstolen i fall som avses i högsta domstolen i fall som avses i

11 § funnil hinder mot utlämning 15 a § funnit hinder mot utlämning

möta. Talan mol rätlens beslut/ö- möta. Talan mot rättens beslut förs

res genom besvär till högsla dom- genom besvär lill högsla domstolen

stolen utan inskränkning till viss utan inskränkning till viss lid.
lid.

Den som häktats äger påfordra, all ny förhandling skall äga rum inom tre veckor från det beslul senast meddelats.

15 a §

Innan regeringen meddelar beslut i ärendei skall, om det finns särskilda skäl, yttrande inhämtas från högsta domstolen huruvida utlämning kan lagUgen beviljas enligt denna lag.

Prop. 1980/81:154 10

Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-03-19

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg

Proposition med förslag angående ändrade arbetsformer i högsta domstolen, m.m.

1 Inledning

Under en följd av år har antalet mål i högsta domstolen (HD) ständigt ökat. Ökningen gäller främst ansökningar om prövningstillstånd men lendensen har varit i stort sett densamma beträffande alla lyper av mål. Antalet ledamöter i HD har emellertid inle ökat i lakl med mållillslrömningen. Följden har blivit att arbetsbelastningen på ledamötema nu är besvärande stor. Bl.a. måste en oproportioneriigl stor del av arbetstiden ägnas åt dispensprövning. Nuvarande pressade arbetsförhållanden torde komma alt bestå under överskådlig tid, om inte särskilda åtgärder vidtas för atl nedbringa arbetsbelastningen.

Inom HD tillsattes år 1979 en arbetsgrupp för alt se över arbetsförhållandena. På förslag av arbetsgmppen har en del ändringar skett i arbetsordningen och i de ruUner som i övrigt fillämpas i HD. De lättnader som dessa har fört med sig har emellertid inte kunnal bli annat än marginella. Arbetsgmppen har därför i samråd med justitiedepartementet tagil upp frågan i vad mån det skulle vara lämpligl att genom lagstiftning söka påverka målantalet och arbetsformerna hos HD. Arbetsgmppen har vid detta arbete utökats med en representant för vardera regeringsrätten (RR) och jusUfie-departementet. Resultatet av arbetsgruppens överväganden har redovisats i departementspromemorian (Ds Ju 1980:12) Högsta domstolens och regeringsrättens arbetsformer. Promemorian, som också innehåller en redogörelse för gällande rätt, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av HD, RR, justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), domstolsverket, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammartätten i Stockholm, rättegångs-

Prop. 1980/81:154 11

utredningen (Ju 1977:06), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund samt Centralorganisationen SACO/SR.

HD har bifogat yttranden från revisionssekretetareföreningen och Statstjänstemannaförbundets arbelsplalsklubb vid HD.

Tjänstemännens centralorganisation och Landsorganisationen i Sverige har avstått från att ytlra sig.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas lill protokollet i della ärende som bilaga 2.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna synpunkter

Som framgår av vad som har anförts inledningsvis är arbetssituationen i HD, främsl för ledamöterna, f.n. ansträngd. Denna situation lorde komma att bestå under överskådlig tid, om inte särskilda ålgärder vidlas för atl komma tillrätta med den. Jag delar därför den uppfattning som har förts fram av arbetsgruppen atl det nu är nödvändigt atl genom lagsliflning skapa förutsäitningar för rationellare arbetsförhållanden och begränsa tillströmningen av framför allt utsiktslösa dispensansökningar.

Enligt arbetsgruppen lalar flera skäl för en fullständig översyn av systemet för fullföljd till HD. En möjlighet är alt det nuvarande systemet med dispensprövning i HD ersätts med en ordning varigenom dispensfrågan tas upp redan av hovrätten. Man skulle också kunna länka sig att utvidga möjlighelerna att verkställa hovrättsdomar. Arbetsgruppen pekar vidare på möjligheten att befria HD från en del speciella typer av mål, t.ex. arvs- och gåvoskattemålen. Fiågor av det slag som nu har nämnts kräver emellertid enligt arbetsgruppen ingående överväganden och kan inte tas upp i förevarande sammanhang. Arbetsgmppen har i stället inriktat sin översyn på ålgärder som kan vidtas utan större tidsutdräkt.

Beträffande fullföljden lill RR är reglerna likartade dem som gäller i fråga om fullföljd fill HD. Åven förhållandena i RR har därf'ör beaktats.

Som följd av arbetsgmppens allmänna överväganden föreslås i promemorian en minskning av HD:s befattning med ärenden angående nåd i brottmål och utlämning för brott. Också RR:s befattning med nådeärenden föreslås minska. Beträffande dispensprövningen i HD föreslår arbetsgmppen att parterna i fortsättningen skall vara skyldiga atl ange grunden för att prövningstillstånd skall meddelas, vid risk alt ansökningen annars avslås. Vidare föreslås alt en dispensavdelning i såväl HD som RR skall vara domför med en ledamot. Tre ledamöter skall dock fortfarande kunna delta. Vid ansökningar om resning och andra extraordinära rättsmedel föreslås att minst tre ledamöter skall delta i prövningen. Inhibitionsfrågor och vissa andra frågor som inte rör avgörande av saken skall kunna avgöras av en ledamot.

Prop. 1980/81:154 12

Arbetsgruppens förslag har i huvudsak fått etl positivt mottagande av remissinstanserna. Den enda viktigare punkl där flera remissinsianser har avstyrkt eller ställt sig Iveksamma gäller domförheten vid dispensprövningen.

För egen del kan jag i allt väsentligl ansluta mig till arbetsgruppens överväganden angående de åtgärder som nu lämpligen bör vidtas såvitt gäller HD. Jag kan i sammanhanget nämna atl jag senare ämnar föreslå regeringen all genom lilläggsdirektiv utvidga rätlegångsutredningens (Ju 1977:06) uppdrag till att omfatta även en översyn av överrättsprocessen. Avsikten är alt utredningen därvid bl.a. skall ta upp en del mera långsiktiga frågor som är av betydelse för HD:s arbete.

När det gäller RR påkallar inle arbetsläget f.n. några åtgärder av det slag som har aktualiserats för HD. Sedan flera år råder det emellertid en nära överensstämmelse mellan reglema för prövning av mål i de båda högsta instanserna. Det är därför naturiigt atl i della sammanhang ta upp även de regler som gäller för RR.

Jag skall i det följande behandla arbetsgmppens förslag i den ordning i vilken de har lagts fram i promemorian. Belräffande gällande rätt och närmare motivering till förslagen får jag hänvisa till promemorian.

2.2 Handläggningen av nådeärenden

Enligt nuvarande ordning får regeringen inte bevilja en nådeansökan ulan all HD eller, i vissa fall, RR först har hörts. I promemorian föreslås att HD och RR i fortsättningen skall höras endasi om särskild anledning föreligger.

Förslagel har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av näslan alla remissinstanser. Endasi hovrätten över Skåne och Blekinge avslyrker förslaget. Enligl hovrätten är det angeläget, särskilt i tider av politisk oro, att domar-synpunkterna får komma fram i de nådeärenden som kan komma att bifallas. Svea hovrätt och domareförbundet uttalar viss tvekan lill förslaget utan att likväl motsätta sig det.

För egen del anser jag att det i en del fall kan vara av värde atl domarsynpunkter kommer fram i etl nådeärende. De allra flesta nådeärenden torde dock vara sådana alt HD;s resp. RR:s hörande kan avvaras utan någon olägenhet. Jag vill också erinra om att regeringen inte är bunden av domstolarnas yttrande. Någon absolut spärt mot svängningar i tillämpningen, t.ex. i fider av polifisk instabilitet, finns alltså inte heller med nuvarande ordning. Promemorieförslaget medför framför allt atl ett enklare förfarande kan tilllämpas i de fall där det står klart att nådeansökningen i enlighet med praxis skall bifallas. Möjligheten att höra HD kommer även i fortsättningen att kunna utnyttjas i alla de fall där bedömningen är tveksam eller det annars kan vara av värde att t.ex. domarsynpunkter inhämtas. Detsamma gäller i fråga om de fåtaliga fall där det skulle bli fråga om att höra RR.

Prop. 1980/81:154 13

Med hänsyn till vad jag nu har sagt förordar jag i samråd med statsrådet Petri, som i regeringen är föredragande i nådeärenden, alt förslagel genomförs.

2.3 Ärenden om utlämning för brott

F.n. gäller att HD alltid skall höras över framställningar om utlämning enligl den allmänna ullämningslagen, såvida det inte är uppenbart atl framställningen inte bör bifallas. När del gäller framställningar enligt den nordiska ullämningslagen behöver HD höras endast om den som avses med framställningen begär del. Arbetsgmppen föreslår all HD inte längre skall behöva höras i allmänna utlämningsärenden, om den som avses med framställningen har samtyckt till atl han utlämnas. Beträffande nordiska utlämningsärenden föreslås att HD i fortsättningen skall höras endast om regeringen anser att det finns särskilda skäl till del.

Arbetsgruppens förslag har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av samlliga remissinstanser. Även jag förordar, på de av arbetsgruppen anförda skälen, atl förslaget genomförs. I fråga om ändringarna i den nordiska ullämningslagen har samråd ägt mm med representanter för justitiedepartementen i övriga nordiska länder.

2.4 Dispensansökningars innehåll

Enligt nuvarande ordning bör den som söker prövningstillstånd ange de omständigheter som motiverar alt sådanl tillstånd skall meddelas. Någon påföljd för underlåtenhet att ange dessa omständigheter är inle föreskriven. Arbetsgruppen föreslår att skyldighet att ange gmnden för prövnings-Ullstånd införs för HD;s del - däremot inte för RR:s - och all dispensfrågan får avgöras på de skäl som sökanden har anfört. Anges ingen grund kan resultatet alltså bli att ansökningen avslås.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Enligl JK finns det inte någon anledning att ha en annan ordning såvitt gäller RR. Även den som söker prövningstillstånd i RR bör alltså vara skyldig atl ange grunden för ansökningen.

För egen del vill jag försl betona att förslaget inte innebär någon inskränkning i HD;s räu all bevilja prövningstillstånd på grunder som inte har åberopats av sökanden. HD skall alltså även i fortsättningen kunna ge dispens för alt pröva t.ex. en fråga med prejudikatinlresse som partema inte själva har tänkt på. Som framhålls av arbetsgmppen finns del emellertid knappast någon anledning att låta en dispensansökan till HD inskränka sig till elt naket påstående om all målet har prejudikatinlresse resp. alt del föreligger sådana synnerliga skäl som krävs för extraordinär dispens. Jag biträder sålunda arbetsgruppens förslag om all grunden i fortsättningen skall anges. Vidare anser jag i likhet med arbetsgruppen att påföljden för underlåtenhet lämpligen bör vara att ansökningen avgörs i del skick den

Prop. 1980/81:154 14

föreligger, dvs. atl den kan komma atl avslås direkl. En sådan ordning torde åtminstone på sikl kunna medföra en minskning av antalet ogmndade dispensansökningar.

Som framhålls i promemorian är förhållandena i RR inte hell likartade med dem i HD bl.a. därigenom att parterna i stor utsträckning själva för sin talan. Delta talar för att man inte gör någon motsvarande ändring för RR:s del. Saken kan emellertid tas upp på nyll sedan man fåll erfarenhet av hur systemet fungerar belräffande HD.

Några remissinstanser har förordat jämkningar i den föreslagna lagregleringen. Jag återkommer till dessa i specialmoliveringen.

2.5 Domförhet vid dispenspriivningen

Enligl nuvarande ordning avgörs frågor om prövningstillstånd i såväl HD som RR av en dispensavdelning beslående av tre ledamöter. Arbetsgruppen föreslår atl en dispensavdelning skall bli domför med lägst en och högst tre ledamöter. Prövning med en ledamot är tänkt för de fall där del knappasi finns utrymme för tvekan, vare sig beslutel går i den ena eller andra riktningen. Det skulle enligl förslagel ankomma på HD resp. RR att i arbetsordning ge föreskrifter om när den större eller mindre sammansättningen skall användas.

Förslaget har godtagits av de flesta remissinstanserna. HD framhåller att förslaget kan ge ledamöterna betydligt mera tid lill den dömande - och sålunda i princip prejudikatbildande - verksamheten. Såvitt angår prövningen av humvida elt mål är lämpat som underlag för prejudikatbildning kan inga betänkligheter möta mot all låta vissa dispensansökningar prövas av en enda ledamot, under fömtsättning atl de fall då det får ske avgränsas på lämpligt sätt. En sådan avgränsning kan ske genom bestämmelser i arbetsordning. RÅ framhåller alt förslaget otvivelaktigt kommer atl leda lill att handläggningsliderna nedbringas och att utrymmet för den prejudikalbil-dande verksamhelen ökar. Under förutsättning att prövning med en ledamot sker huvudsakligen i okomplicerade fall har RÅ inle någon erinran mol förslagel. Liknande synpunkter anförs av bl.a. JK och domareförbundet.

Förslaget avstyrks emellertid av en majoritet inom RR såvill rör dispensprövningen där. Enligl vad som framhålls i remissvaret finns del inle f.n. något av arbetsläget betingat behov av atl minska antalet ledamöter vid dispensprövningen. Del är också Iveksaml om en sådan ordning skulle medföra några ralionaliseringsvinsler av betydelse. Vidare, sägs del, innefattar den kollegiala sammansättningen en garanti för ell enhelligl och kvalificerat bedömande av frågan huruvida prejudikatinlresse föreligger.

Hovrätten över Skåne och Blekinge biträder förslaget om en minskning av antalet ledamöter vid dispensprövning men förordar att antalet besläms fill två. Advokatsamfundet framhåller atl även om en vägrad dispens for-

Prop. 1980/81:154 15

mellt inte innebär någon rättsförlust upplevs den ofta så av parten. Samfundet förordar alt dispensfrågan prövas av två ledamöter. Även Svea hovrätt förordar att alternativet med två ledamöter övervägs närmare. Hovrätten vill dock inte motsätta sig tanken på dispensprövning med en ledamot.

För egen del villjag först erinra om att vi alllsedan 1971 års fullföljdsre-form i princip har ett tvåinstanssystem såvitt gäller de allmänna domstolarna. En part har inte någon ovillkoriig rätt aU få sin sak prövad i HD. Inte ens om målet har prejudikatintresse och del sålunda i och för sig skulle kunna tas upp av HD föreligger någon sådan rätt. Motsvarande gäller beträffande RR.

Dispensprövningen syftar i huvudfallet till att välja ut de mål som med hänsyn till det allmänna intresset av tillgång på prejudikat lämpligen bör tas av HD resp. RR. Prövningen utgör inte någon i egentlig mening dömande verksamhet. Den aktualiserar sålunda i princip inte frågor som rör partemas rättssäkerhet.

Frågan vilket antal ledamöter som bör delta i dispensprövningen bör besvaras med utgångspunkt i om själva utväljandet av prejudikatmålen kan anses vara en fråga av enkel eller svår beskaffenhet. Om det är svårt att överblicka behovet av prejudikat på ett visst område är del rimligt atl valet träffas i en mer kvalificerad sammansättning än när den frågan är enkel. Ibland kan det också vara svårt alt avgöra om en fråga i elt visst mål kan anses som tillräckligt renodlad för att lämpa sig som gmnd för prejudikat-bildning.

Vad som sagts nu angående prejudikatdispens gäller i huvudsak även vid ansökningar om extraordinär dispens, även om prövningen då i stället gäller att konstatera humvida resningsgrund föreligger eller om grova fel e.d. har förekommit i handläggningen.

Enligl vad HD själv har framhållit är en stor majoritet av de dispensansökningar som kommer in fill HD enkla atl avgöra. I de flesta finns det över huvud taget inle någon fråga av prejudikafinlresse. Det får antas att dispensansökningen i åtskilliga fall görs för alt förhala verkställigheten av hovrättens avgörande eller av andra ovidkommande skäl. En myckel belydande del av arbetstiden i HD går f.n. ål fill all pröva i huvudsak ogrundade dispensansökningar. Della förhållande är inle godtagbart.

När det gäller ansökningar om extraordinär dispens kan framhållas att sådana ansökningar är relativt sällsynta. Bedömningen av om det finns res-ningsgmnd eller om det har förekommit grova fel e.d., är vanligen av enkel beskaffenhet. Jag vill också erinra om atl extraordinära rättsmedel, dvs. lesning eller besvär över domvilla, ofta står till buds i sådana fall.

Majoriteten av dispensansökningama i HD lorde alltså vara av sådanl slag att de mycket väl kan prövas av etl färre antal ledamöter än tre. De flesta remissinstanserna har som nämts godtagit promemorieförslagel att prövningen av de enkla fallen får ske av en ledamot. Förslagel ger möjlig-

Prop. 1980/81:154 16

het för såväl den ledamot som prövar ansökningen som vederbörande revisionssekreterare att låta frågan avgöras i en störte sammansättning. Med hänsyn till detta anser jag alt det inte finns anledning till några betänkligheter mot den föreslagna ordningen. Jag vill därvid särskilt understryka att förslaget öppnar möjlighet för HD att ägna mer tid för den rättsskapande verksamheten, vilket kommeratt bli till gagn för rättssäkerheten. Det finns också anledning att framhålla att samtliga HD:s ledamöter och personalorganisationerna i HD står bakom förslaget.

Av 11 kap. 4 § regeringsformen följer att bestämmelser angående domförhet skall meddelas i lag. Kravet på lagform får anses uppfyllt även om domstolen, såsom enligl arbetsgmppens förslag, själv inom vissa snävare gränser får besluta om det antal domare som skall delta. Det är emellertid enligt min mening ändå önskvärt att lagtexten ger en anvisning om för vilka fall den större eller mindre sammansättningen är avsedd. Jag förordar därför att som huvudregel angående domförhet vid dispensprövning tas upp det nuvarande kravet att tre ledamöter skall delta och att det som undantag härifrån föreskrivs alt en dispensfråga som är av enkel beskaffenhet får avgöras av en ledamot. Vid behov kan HD ge närmare rikllinjer för när den större eller mindre sammansättningen bör väljas.

Med anledning av vad några remissinstanser har anfört villjag framhålla att en prövning med två ledamöter kan medföra svårigheter när ledamöterna har olika mening. Rationaliseringsvinsten blir vidare inte särskilt stor. Förslaget utesluter emellertid inte att dispensfrågor av enkel beskaffenhet prövas av två ledamöter, om HD skulle finna det lämpligt.

De skäl som talar för alt man öppnar möjlighet till en enklare dispensprövning i HD lorde åtminstone delvis kunna anföras även för RR;s del. Även inlresset av atl bevara etl likartat regelsystem vid fullföljd till de båda högsta domstolarna talar för att samma ordning införs i RR. Jag är emellertid medveten om att förhållandena i RR inte är alldeles jämförbara med dem i HD. RR;s område är mycket vidsträckt, vilket givetvis medför att det många gånger kan vara svårt för de enskilda ledamöterna atl överblicka behovet av prejudikat. En kollegial sammansättning vid dispensprövning i RR torde följakfiigen vara behövlig i fler fall än i HD.

Det är delvis sådana synpunkter som jag nu har anfört som har gjort att en majoritet av RR;s ledamöter har avstyrkt förslaget om nya sammansätl-ningsregler vid dispensprövningen i RR. Med hänsyn till ledamötemas inställning och till att arbetsläget i RR inte f.n. påkallar några särskilda åtgärder avslår jag från alt nu lägga fram något förslag i ämnet för RR:s del. Det kan emellertid finnas anledning att återkomma till frågan sedan erfarenheter vunnits av hur det nya systemet fungerar i HD.

2.6 Domförhet vid prövningen av resningsansökningar m.m.

I såväl HD som RR gäller att ansökningar angående extraordinära rätts-

Prop. 1980/81:154 17

medel, dvs. ansökningar om resning och återställande av försutten lid saml besvär över domvilla, skall prövas på fullsutten avdelning (minst fem ledamöter, allernafivt fyra i RR om tre är ense om slutet). Arbetsgruppen föreslår att sådana ansökningar i fortsättningen skall kunna prövas av tre ledamöter med möjlighet för dessa atl hänskjula prövningen lill fullsutten avdelning eller att låta ärendei direkt gå till prövning på sådan avdelning.

Förslaget att vissa resningsansökningar m.m. skall kunna prövas i en mindre sammansättning har lillstyrkts eller lämnats utan erinran av samlliga remissinstanser. HD framhåller emellertid att en resningsfråga som är tveksam eller av principiellt intresse alltid bör hänskjutas fill femmansavdelning. Enligt RR möter det inte några betänkligheter att pröva resningsansökningar, beträffande vilka skäl till bifall uppenbariigen saknas, i en sammansättning med enbart tre ledamöter. Övriga resningsansökningar bör alltjämt prövas av RR i ordinarie sammansättning. Ansökningar om återställande av försutten tid bör enligt RR allfid kunna avgöras av tre ledamöter.

För egen del anser jag på de skäl som arbetsgmppen har anfört alt förslaget bör genomföras beträffande såväl HD som RR. I enlighet med vad jag tidigare har förordat angående utformningen av reglema om domförhet vid dispensprövning i HD föreslår jag att det i lagtexten anges att den mindre sammansättningen är avsedd för fall då prövningen är av enkel beskaffenhet. Det får ankomma på HD och RR att ge närmare anvisningar om för vilka situationer den större eller mindre sammansättningen bör väljas.

2.7 Prövningen av inhibitionsfrågor, domförhet vid avskrivning av mål m.m.

F.n. gäller i både HD och RR alt en dispensavdelning inte är behörig att besluta i frågor angående inhibition. I HD får inhibifionsfrågor i mål vari prövningstillstånd behövs över huvud taget inte las upp förrän prövningstillstånd har beviljals. Arbetsgmppen föreslår atl en dispensavdelning, dvs. en ledamot, i fortsättningen blir behörig atl beslula i inhibitionsfrågor samt frågor angående häktning och reseförbud i vissa fall och all nuvarande hinder i HD mot att pröva sådana frågor innan prövningstillstånd har beviljats tas bort.

Förslaget om att inhibitionsfrågor skall kunna behandlas i HD innan prövningstillstånd har meddelats har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Även jag biträder förslaget på den punkten. Ändringen innebär att 55 kap. 11 § sista meningen RB utgår. Detta torde, vilkel har påpekats av bl.a. HD, få till följd att även sådana frågor om inhibition som inte täcks av den bestämmelsen, liksom frågor angående häktning och reseförbud som väckts först i HD, i fortsättningen bör kunna tas upp utan att prövningsUllstånd har meddelats i målet. 2 Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 154

Prop. 1980/81:154 18

Flera remissinstanser har framfört invändningar mot förslagel all inhibitionsfrågor skall kunna prövas av endast en ledamot. RR anser sålunda atl den prövningen, som i och för sig bör kunna anförtros en dispensavdelning, inte bör ske med färre än tre ledamöter. HD tillstyrker förslagel atl rena inhibitionsfrågor skall kunna prövas av en ledamot. Del kan emellertid enligl HD slarkl ifrågasältas om frågor angående häktning och reseförbud bör kunna avgöras av endast en ledamot. Svea hovrätt anser att prövningen av frågor om inhibition, som inte sker samtidigt med dispensprövning, skali äga rum med tre ledamöter. Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar atl två ledamöter alllid skall delta. RÅ ställer sig tveksam till om frågor angående häktning och reseförbud skall kunna prövas av en enda ledamot.

Själv anser jag att man bör hålla fasl vid arbelsgmppens grundtanke att en dispensavdelning bör kunna besluta i inhibitionsfrågor. Med de sam-mansätlningsregler vid dispensprövningen som jag tidigare har förordat innebär detta att inhibitionsfrågor bör kunna beslutas av en ledamot i HD men atl tre ledamöter bör krävas i RR. Jag vill emellertid understryka att inhibitionsfrågor kan vara svårbedömda eller ha principiell belydelse och att det då finns anledning att pröva dem på en fullsutten avdelning.

När det gäller frågor om häktning och reseförbud anser jag, i likhel med flera remissinstanser, att fler än en ledamot bör della. Jag förordar att sådana frågor skall avgöras av minst tre ledamöter.

Arbetsgmppen har också föreslagit en ändring av sammansättningsreglema när det gäller avskrivning av mål och, såvitt gäller RR, avvisande av för sent inkomna besvär. F.n. skall dessa frågor beslutas på fullsutten avdelning. Enligl arbetsgmppen bör del i dessa fall vara tillräckligt med en ledamot.

Arbetsgruppens förslag har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av de flesta remissinstanserna. RR:s majoritet anser dock alt sammansättningen bör vara densamma som vid dispensprövningen och alt sålunda tre ledmö-ler bör delta. Enligl kammarrätten i Stockholm bör samma regler gälla som vid dispensprövningen, eftersom komplicerade bedömningar kan bli akluella.

För egen del anser jag alt förslaget bör godtas såtillvida alt möjlighet öppnas för en dispensavdelning alt besluta i frågor som avses nu. Det innebär att HD blir behörig med en ledamot medan det kommer att krävas tre ledamöter i RR. Som RR anfört bör dessulom den nu aktuella domförhets-regeln vid avskrivning begränsas till fall då avskrivningen sker på gmnd av återkallelse. Vid behov kan domstolama ge föreskrifter om i vilka fall en större sammansättning bör användas.

2.8 Ikraftträdande m.m.

I likhet med arbetsgmppen föreslår jag att reformen träder i kraft den 1 juli 1981. Den föreslagna möjligheten för HD atl alltid avgöra en dispens-

Prop. 1980/81:154 19

ansökan i det skick den föreligger bör inte gälla om fullföljd har ägt mm före ikraftträdandet men dispensprövningen äger mm därefter. En regel härom bör tas in i en övergångsbestämmelse. I övrigt torde några övergångsbestämmelser inte behövas.

Såväl HD som RR har yttrat sig över arbetsgmppens förslag. RR har yttrat sig i plenum. HD:s yttrande har, sedan ärendet beretts av de ledamöter från domstolen som tjänstgör i lagrådet och föredragits i plenum, avgetts av HD;s kollegium. Med hänsyn härtill får det anses att lagrådets hörande skulle vara utan betydelse.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom jusfitiedepartementet upprättats förslag Ull

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden,

3. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,

4. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,

5. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
De under 2 och 5 angivna förslagen har upprättats i samråd med statsrå
det Petri.

4 Specialmotivering

Den som bilaga I upptagna promemorian innehåller en specialmotivering till arbetsgruppens förslag. I del följande kommenteras i huvudsak endast sådana förslag som avviker från arbetsgruppens.

4.1 Förslaget om ändring i rättegångsbalken

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen har beträffande 3 kap. 6 § gjorts följande ändringar i förhållande till arbetsgmppens förslag. I första stycket andra meningen anges uttryckligen att den där avsedda sammansättningen med tre ledamöter vid prövningen av extraordinära rättsmedel är avsedd för fall då prövningen är enkel (avsnitt 2.6). Såvitt gäller prövningen av domvillobesvär bör framhållas att föreskriften är avsedd att tillämpas endast om domvillobesvären har an-hängiggjorts direkt hos HD, men däremot inte om de har tagits upp efter överklagande av hovrättens beslut i ärende angående domvillobesvär.

Prop. 1980/81:154 20

Som en ny iredje mening i första stycket har tagits upp en föreskrift om att en avdelning är domför med tre ledamöter vid prövning av frågor om häktning och reseförbud (avsnill 2.7). Även denna domförhelsregel är avsedd för fall som är av enkel beskaffenhet.

Jag kan i sammanhanget nämna atl regeringen tidigare denna dag har beslutat om remiss lill lagrådet av etl förslag om ändring i RB som innebär bl.a. att elt nytt institut, anmälningsskyldighet, införs som alternativ lill häktning. Enligt förslagel skall vad som sägs i RB om reseförbud gälla även detta nya institut. Förevarande bestämmelse blir alltså, om del angivna förslaget genomförs, tillämplig även när HD skall ta ställning lill en fråga om anmälningsskyldighet.

I andra stycket har i enlighet med vad som anförts i avsnitt 2.5 huvudregeln om att tre ledamöter skall delta vid tillståndsprövningen behållits. Samtidigt har som undantag härifrån tillfogats en bestämmelse om alt en tillståndsfråga av enkel beskaffenhet får avgöras av en ledamot.

Beträffande tredje stycket har enmanssammansältningen vid avskrivningsbeslut reserverats för fall då återkallelse har skett samt hänvisningen till 55 kap. 8 § andra stycket begränsats till att avse endast första och andra meningarna i det stycket. Tredje stycket avser sålunda inte frågor om häktning och reseförbud. Denna ändring i förhållande Ull arbetsgmppens förslag har motiverats i avsniu 2.7.

Den nya 54 kap. 12 § har ändrats redaktionellt i förhållande till arbelsgmppens förslag. Som lidigare nämnls har dessutom en särskild övergångsbestämmelse beträffande den paragrafen meddelats.

154 kap. 13 § hänvisas f.n. fill 9-11 §§ i kapitlet. Denna hänvisning har utvidgats fill att omfatta även den nya 12 §.

155 kap. 4 § andra stycket och 56 kap. 4 § andra stycket har ordet "närmare" tagits bort såsom alltför obestämt när nu skyldighet att ange dis-pensgmnd införs.

55 kap. 7 § och 56 kap. 7 § innehåller föreskrifter om i vilka fall föreläggande skall ges om komplettering av revisions- resp. besvärsinlaga. Dessa föreskrifter kommer, om inte undantag görs, efter ändringen av 55 kap. 4 § och 56 kap. 4 § att omfatta även det fallet att gmnd för dispens inte har angetts. Del föreslås alt bestämmelserna om föreläggande inle skall omfalta den situationen. En sådan ändring kan, som HD framhållit i sitt remissyttrande, inte anses innebära att HD skulle vara förhindrad att föranstalta om komplettering.

4.2 Förslaget om ändring i lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden

Förslaget överensstämmer med arbelsgmppens förslag.

Prop. 1980/81:154 21

4.3 Förslaget om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott.

I 16 § andra stycket har i andra meningen orden "i fall som avses i 15 §" lagts till i förtydligande syfte. I övrigl överensstämmer förslagel med arbetsgmppens förslag.

4.4 Förslaget om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Dan
mark, Finland, Island och Norge.

Förslagel överensstämmer med arbelsgmppens förslag frånsett några redaktionella ändringar.

4.5 Förslaget om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom
stolar.

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5 och 2.7) har vissa ändringar gjorts i den av arbetsgruppen föreslagna 4 a §. Departementsförslaget innebär följande.

Enligt andra stycket första meningen är en avdelning av RR domför med tre regeringsråd vid ansökningar om resning eller återställande av försutten tid och vid prövning av frågor som avses i 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), dvs. vid prövningen av inhibitionsfrågor, allt under fömtsättning att prövningen är av enkel beskaffenhet. Enligt andra meningen i andra stycket är avdelningen också domför med tre regeringsråd vid beslut om avvisande av för sent inkomna besvär och vid avskrivning av mål efter återkallelse. Andra stycket i arbetsgruppens förslag har ersatts med en ny tredje mening i andra stycket, som i sak motsvarar nuvarande 4 § tredje stycket tredje meningen och vari anges all tre regeringsråd skall delta vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd.

5 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen atl anta förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden,

3. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,

4. lag om ändring i lagen (1959:254) om ufiämning för brott Ull Danmark, Finland, Island och Norge,

5. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Prop, 1980/81:154 24

1 Inledning

Högsta domstolen (HD) prövar som sista instans mål som fullföljs från hovrätt. Fullfoljdsrälten till HD är inskränkt på olika sätl. I fråga om vissa slags avgöranden får talan över huvud taget inte fullföljas dit. Den viktigaste inskränkningen följer emellertid av reglema om prövningstillstånd. För att ett mål skall få fullföljas Ull HD krävs i princip alt HD meddelar lillständ till det. Prövningstillstånd kan meddelas om det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att talan prövas av HD. Om det föreligger synnerliga skäl, kan prövningstillstånd meddelas också av annan anledning. Prövningstillstånd behövs inte i mål om allmänt åtal där talan förs av riksåklagaren (RÅ), justitiekanslern (JK) eller justitieombudsman (JO).

HD har också andra uppgifter vid sidan av ställningen som fuUföljdsin-stans från hovrätt. HD prövar sålunda ansökningar om resning och återställande av försutten tid i den mån prövningen inte enligt regeringsformen (RF) ankommer på regeringsrätten (RR). Även besvär över domvilla prövas i vissa fall av HD. Talan om ansvar eller skadestånd mot högre ämbetsmän prövas i vissa fall av HD såsom första instans. Vidare är HD besvärsinstans i fråga om beslut av Sveriges advokatsamfund angående bl.a. inträde i och uteslutning ur samfundet. Till HD:s övriga uppgifter hör att avge yttranden till regeringen i nådeärenden och ärenden angående ufiämning förbrott.

Reglema om prövningstillstånd ändrades senast år 1971 (prop. 1971:45, JuU 7, rskr 163). Avsikten med 1971 års fullföljdsreform, varigenom bl.a. den ditlillsvarande möjligheten till s.k. ändringsdispens togs bort, var att stärka HD:s ställning som prejudikatinstans. Genom att prövningen i HD inskränktes till i princip mål med prejudikatinlresse skulle mera tid kunna ägnas ål den rättsbildande verksamheten. Man räknade också med en betydande nedgång i HD:s arbetsbörda. Därmed skulle antalet ledamöter i HD kunna nedbringas väsenfiigt (jfr prop. 1971:45 s. 93).

De strängare krav i fråga om möjligheterna att få elt mål prövat av HD som gäller efter 1971 års reform har otvivelaktigt varit till gagn för prövningen i HD. Genom att möjligheten lill ändringsdispens avskaffades, har dispensprövningen blivit enklare och kan i huvudsak inriktas pä om det i målet finns en fråga med prejudikatintresse. Antalet dispensansökningar har emellertid inle minskat på det sätt som man räknade med vid tiden för reformen utan har tvärtom ökal kraftigt. Detta gäller i varierande grad även belräffande andra typer av mål. Den ökade måltillströmningen, främsl dispensansökningar, har fört med sig all arbetsbelastningen på HD;s ledamöter nu är besvärande stor. Man torde få räkna med att de nuvarande pressade arbetsförhållandena kommer att bestå inom överskådlig lid, om inte särskilda åtgärder vidtas för atl nedbringa arbetsbelastningen.

År 1979 tillsattes inom HD en arbetsgrupp för att se över möjligheterna att inom ramen för den bestående organisationen skapa rationellare arbets-

Prop. 1980/81:154 25

förhållanden. På grundval av förslag från arbetsgruppen haren del förändringar i arbetsrutinerna genomförts. Det är emellertid tydligt alt några mera påtagliga förbättringar kan uppnås endast om man också ser över de olika lagar och andra författningar som påverkar målantalet och arbetsformerna hos HD.

Mot bakgrund av det anförda har inom arbetsgruppen, som utökats med en representant för vardera justifiedepartementet och RR, övervägts möjligheterna att befria HD från en del av de nuvarande arbetsuppgifterna. Arbetsgruppen har också sett över reglema om dispensprövningen och om domförhet. Vidare har förhållandena inom RR uppmärksammats i den mån de är likartade med dem i HD. Resultatet av arbetsgruppens överväganden redovisas i denna promemoria. Inom arbetsgruppen har rått enighet om de förslag som nu läggs fram.'

Arbetsgruppen avser att i en nästa etapp behandla bl.a. frågan om vidgade befogenheter för annan personal än ledamöter alt vidta åtgärder i an-hängiga mål och ärenden.

2 Gällande ordning

De grundläggande bestämmelserna om HD;s organisation och verksamhet finns i 11 kap. 1 och 11 §§ RF saml på skilda håll i rättegångsbalken (RB). Därutöver finns en del särskilda bestämmelser i andra lagar. I fråga om organisation, handläggning av mål och ärenden m.m. gäller vidare förordningen (1979:567, ändrad senasl 1979:939) med instmktion för HD (Instr) samt arbetsordningen för HD, fastslälld den 23 maj och den 13 juni 1972, med därefter vidtagna ändringar (AO).

HD består f.n. av 25 justitieråd, varav 22 är indelade för tjänstgöring i domstolen och 3 i lagrådet. Domstolen är delad i tre avdelningar, vilka var för sig är lika behöriga att uppta mål som HD prövar. Ett mål kan i vissa fall hänskjutas till avgörande av HD i dess helhel (plenum, 3 kap. 5 § RB).

En avdelning av HD är domför med fem ledamöter. Fler än sju ledamöter får inte samtidigt sitta i rätten. Vid avgörande av frågor om prövnings-fillstånd skall tre ledamöter delta (3 kap. 6 §). När HD avger yttrande i ett nådeärende är domstolen beslutför med tre ledamöter (2 § lagen 1974:579 om handläggningen av nådeärenden). Vid avgivande av yttranden i utlämningsärenden är HD beslutför med fem ledamöter.

Bestämmelser om fullföljd av talan mot hovrätts dom och beslul finns i 54 kap. RB. Talan mot en dom förs genom ansökan om revision och mot ett

' Vid utarbetandet av denna promemoria har arbetsgruppen bestått av justitierådet Lars Welamson, ordförande, regeringsrådet Erik Reuterswärd, justitieråden Erik Nyman, Sven Nyman och Tor Sveme, kanslichefen i HD Sven Leander, revisions-sekreterama Ulla Fröding, Christer Brahme och Lennart Meyer, assistenten Eivor Gavell samt hovrättsassessorn, numera departementsrådet Peter Löfmarck.

Prop. 1980/81:154 26

beslut genom besvär. Som nämnts förutsätts för prövning i HD i princip att HD har meddelat prövningstillstånd. Kravel på prövningstillstånd gäller dock inte i brottmål när talan förs av RÅ, JK eller JO. Vidare gäller detta krav endast i fråga om mål eller ärenden som har väckts vid underrätt, dvs. tingsrätt (jfr 21 § lagen 1946:804 om införande av nya RB).

Prövningstillstånd får till en början meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen atl talan prövas av HD (prejudikatdispens, 54 kap. 10 § första stycket 1 RB). Bestämmelsen lar sikte på sådana fall då målet med hänsyn lill det allmänna intresset av tillgång lill en omfaltande och vägledande prejudikatbildning bör prövas av HD. Den enskildes intresse av att få till stånd en överprövning kan alltså inte medföra prejudikatdispens.

Vidare får prövningstillstånd undanlagsvis meddelas även om del inle finns någol prejudikatinlresse. Del krävs då att det föreligger synnerliga skäl till en prövning av HD, såsom att det föreligger grund för resning, alt domvilla har förekommit eller att målels utgång j hovrätten uppenbarligen beror på etl grovt förbiseende eller ett grovt misslag (extraordinär dispens, 54 kap. 10 § första stycket 2). En annan situation då extraordinär dispens anses kunna meddelas är när den rättstillämpning som ligger till grund för ett överklagat avgörande uppenbarligen strider mot lagtolkning eller rätls-gmndsats som lidigare har antagits av HD utan att målet i och för sig har prejudikatintresse. Dispens kan också meddelas t.ex. när ett antal liknande mål fullföljs till HD men prejudikatintresset endasi motiverar prövningstillstånd i ett av dessa (54 kap. 10 § andra slyckel). Prövningstillstånd kan begränsas till alt avse viss del av en dom eiler ett beslut.

Bestämmelser om revision finns i 55 kap. RB. En part som vill söka revision skall ge in en revisionsinlaga lill hovrätten inom fyra veckor från domen. I revisionsinlagan skall anges bl.a. grunderna för revisionstalan och i vilkel avseende hovrättens domskäl enligt partens mening är oriktiga. Om prövningstillstånd behövs, bör parten också ange de omständigheter som han åberopar till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas (55 kap. 4 § RB). Någon påiföljd för underlåtenhet att ange dispensgrund är inte föreskriven. HD är inte bunden av den dispensgrund som klaganden har uppgelt. Revisionsinlagan skall delges motparten med föreläggande för denne atl inkomma med genmäle. När skriftväxlingen har avslutals skall HD, om prövningstillstånd behövs, bestämma om sådanl tillstånd skall ges. En fråga om prövningstillstånd kan, något som oftast sker, tas upp utan att skriftväxling har ägt rum (55 kap. 11 §). Revisionsmål avgörs i princip efter huvudförhandling, men åtskilliga undantag från denna regel förekommer.

Liknande bestämmelser gäller i fråga om besvär mot en hovrätts beslut (56 kap. RB). Handläggningen är i princip skriffiig, men munfiig förhandling kan äga rum.

Bestämmelser om resning och återställande av försutten tid finns i 11 kap. 11 § RF och 58 kap. RB. Förstnämnda lagmm rör kompetensfördel-

Prop. 1980/81:154 27

ningen mellan HD och RR i sådana ärenden. En ansökan om resning skall göras skriftligen. Beträffande handläggningen gäller i huvudsak detsamma som i fråga om handläggningen av besvärsmål. Beviljas resning, förordnar HD att målet skall las upp på nytt av den domstol som sist dömt i målet. I vissa fall kan HD dock omedelbart ändra domien eller beslutel. En ansökan om återställande av försutten lid handläggs på liknande sätt.

1 59 kap. RB finns bestämmelser om besvär över domvilla. Sådana besvär skall tas upp av HD om talan mot domen eller beslutel skulle ha fullföljts dit eller om talan mot domen eller beslutet inle hade varit möjlig. 1 fråga om handläggningen i HD gäller bestämmelserna om besvärsmål.

Som nämnts kan den som har vägrats inträde i advokatsamfundet eller uteslutits dämr besvära sig över beslutet lill HD. Vidare kan JK besvära sig över beslut av samfundet eller organ inom detta angående förhållanden som kan föranleda uteslutning eller varning (8 kap. 7 och 8 §§ RB). 1 fall som nu avses gäller vanliga regler om besvär lill HD, med vissa avvikelser (56 kap. 14§RB).

Nådeinslitulel regleras i 11 kap. 13 § RF. Beslut angående nåd fattas av regeringen. Enligl lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden kan regeringen omedelbart avslå en ansökan om nåd, om skäl lill bifall uppenbarligen saknas. 1 annal fall skall regeringen innan ärendet avgörs inhämta yttrande från HD eller, i vissa fall, från RR. Ärenden angående nåd i brottmål, vilka är de till antalet helt dominerande, bereds av en särskild enhet inom justitiedepartementet. Övriga nådeärenden bereds i del departement till vilket förvaltnings- eller lagstiftningsärenden på området i fråga hör.

Enligl I § lagen (1957:668) om utlämning för brott (allmänna ullämningslagen) kan en utländsk medborgare utlämnas lill en främmande stal om han där är misstänkt, tilltalad eller dömd för en där straffbelagd gärning. Beslul om utlämning meddelas av regeringen efter framställning via utrikesdepartementet.

Innan regeringen meddelar beslul i anledning av en framställning om utlämning, skall yttrande avges av RÅ och ärendet prövas av HD. Om del är uppenbart att framställningen inle bör bifallas, skall den dock avslås omedelbart. RÄ ombesörjer behövlig utredning i ärendei och överlämnar ulredningen och sitt yttrande till HD. Prövningen i HD omfatlar frågan huruvida utlämning lagligen kan beviljas enligt de närmare bestämmelserna i lagen. Om det behövs, kan förhandling äga rum inför HD. Finner HD all det möter hinder mot utlämning, får framställningen inte bifallas. Beviljas utlämning, får den som utlämnas inte åtalas eller straffas för annat brott begånget före utlämningen. Regeringen kan emellertid på framställning av den främmande staten medge all så får ske. HD skall ytlra sig även över en sådan framställning, om den inte avslås omedelbart. Bestämmelser i nu berörda hänseenden finns i 12, 15-20 och 24 §§ allmänna ullämningslagen.

Den allmänna ullämningslagen gäller inte i förhållande till övriga nordis-

Prop. 1980/81:154 28

ka länder. 1 stället gäller lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska ullämningslagen). Denna medger i en del hänseenden ell enklare förfarande. Framställning om utlämning kan göras direkt hos RÅ eller, om vederbörandes uppehållsort är känd, direkl hos en stats- eller distriktsåklagare. Åklagaren kan i vissa fall själv besluta om utlämning, om den som avses med framställningen samtycker till atl han utlämnas. 1 övriga fall avgörs frågan av regeringen. En framställning om utlämning prövas av HD endast om den som avses med framställningen begär del. Detsamma gäller en framställning om medgivande till att vederbörande lagfors för ett annat brott som har begåtts före utlämningen.

Beredning och föredragning av mål i HD - med mål avses i del följande även ärenden som inle är av administrativ natur - ombesörjs av revisionssekreterare. Revisionssekreterarna skall vara lagfarna, dvs. ha avlagt juris kandidatexamen (3 kap. 8 § RB). De förordnas av regeringen. Vanligen brukar den förordnas som redan innehar eller anses kunna komma i fråga för en ordinarie domartjänsl. Antalet revisionssekreterare är f.n. omkring 35. Ungefär hälften av dessa innehar tjänst som t.f. revisionssekreterare, vilket innebär atl tjänstgöringen brukar vara ett eller annal år.

Målen i HD fördelas på rotlar, vilka i sin tur är fördelade på HD:s olika avdelningar. Varje rotel innehas av en revisionssekreterare (8 § Inslr). 1 mål som skall avgöras på fullsullen avdelning (minst fem justitieråd) utses en referent. Om prövningstillstånd behövs, utses referenten i allmänhet försl när prövningstillstånd har meddelats (7 § AO).

Revisionssekreteraren skall granska handlingarna i ett mål som har tilldelats hans eller hennes rotel efler hand som handlingarna kommer in. Förberedande ålgärder vidtas i princip av revisionssekreteraren (jfr 17 § AO), men vissa inskränkningar gäller. Revisionssekreteraren får t.ex. inte avvisa utredning, avvisa ombud, biträden eller försvarare, utdöma vilen eller andra påföljder för underlåtenhet atl iaktta förelägganden, avslå ansökningar om allmän rättshjälp eller framställningar om förordnande av offenllig försvarare. Revisionssekreteraren får heller inte beslula om annan ersättning för någons medverkan i ett mål än ersättning enligt lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål, ersättning i samband med blodundersökning i ett faderskapsmål samt ersättning för översättningskostnader (11 § Instr).

Eftersom HD inte är bunden av vad klaganden har åberopat som skäl för prövningstillstånd, måste vid tillståndsprövningen beaktas om det har förekommit sådana processuella eller andra felaktigheter vid de lägre instanserna som kan medföra prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § första stycket 2 RB. Revisionssekreterarens, och ytterst HD;s, granskning i dessa hänseenden anses dock kunna inskränkas till förhållanden som har åberopats av en part eller som annars faller i ögonen vid inläsningen av målet (jfr prop. 1971:45 s. 94).

Prop. 1980/81:154 29

Inför en föredragning eller huvudförhandling i HD skall revisionssekreteraren tillhandahålla ledamöterna en del skriftligt material, s.k. tryck. Trycket omfattar bl.a. förslag lill rubrik lill HD:s avgörande, parternas yrkanden och gmnderna för dessa, underinstansernas avgöranden saml som regel en rättsutredning med uppgift om litteratur och rättsfall på området (19 § AO). Vidare skall vid föredragningaren promemoria upprällas där de olika uppgifter och omständigheter som är av belydelse vid målels avgörande redovisas. Föredragningspromemoria är dock inte obligatorisk i mål som föredras för dispensprövning (16 § Instr, 20 § AO). Skall målet avgöras efter föredragning på fullsutten avdelning, skall dessulom avges elt betänkande med förslag till dom eller beslul, om inte avdelningen medger annat (21 § AO).

Revisionssekreterama har också överinseende över atl HD;s avgöranden och olika underrättelser expedieras i vederböriig ordning (26 § AO).

Vad som har sagts nu om målens beredning och föredragning hänför sig närmast till mål som har fullföljts från hovrätt. En liknande ordning tillämpas också i fråga om resningsansökningar, domvillobesvär, utlämningsärenden m.m., med de jämkningar som är påkallade med hänsyn lill målets beskaffenhet.

Uppgifter från den officiella rättsstEitisliken som visar målutvecklingen i HD under senare år har lagits in som bdaga 1.

För RR:s del gäller bestämmelser som i myckel liknar dem för HD. Bestämmelserna finns i bl.a. lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, förvaltningsprocesslagen (1971:291) och förordningen (1979:568, ändrad senast 1979:941) med instruktion för regeringsrätten. Bland de skillnader som finns kan nämnas atl en avdelning är domför med fem regeringsråd. Fler än fem ledamöter får inte delta. Vidare gäller att avdelningen är domför med fyra ledamöter, om tre av dessa är ense om slutet.

3 Överväganden

3.1 Allmänna synpunkter

Som har nämnls inledningsvis har 1971 års fullföljdsreform inte fört med sig den nedgång i tillströmningen av mål lill HD som man räknade med vid liden för reformen. Del sammanlagda anlalel mål per år har stigit med i runt tal 1 100 eller med närmare 70 procent sedan dess. Den numerärt största ökningen gäller dispensansökningarna, men i stort sett samma tendens kan iakttas beträffande samtliga lyper av mål och ärenden hos HD.

Med denna utveckling har del inle varit möjligt atl genomföra den minskning av antalet ledamöter i HD som man lidigare hoppades på. Någon ökning av ledamotsantalet för atl kompensera den ökade mållillslrömningen har inte heller ägt rum. Följden har blivil att arbetsbördan för HD;s ledamöter nu är besvärande stor. De arbetsförhållanden som f.n. råder kan

Prop. 1980/81:154 30

inte accepteras i längden. Förutom de nackdelar från rent personlig synpunkt som den nuvarande arbetsbördan för med sig finns det risk för alt HD:s viktigaste verksamhet, den rättsbildande, blir lidande.

På förslag av den arbetsgrupp som tillsattes inom HD år 1979 för att se över arbetsförhållandena har en del ändringar i arbetsordningen och de rutiner som i övrigt har tillämpats i HD genomförts. De lättnader som dessa har fört med sig har emellertid inle kunnat bli annat än marginella. För att komma till rätta med nuvarande pressade arbetsförhållanden måste man gå djupare och undersöka i vad mån del skulle vara lämpligl atl genom lagstiftning påverka målantalet och arbetsformerna hos HD.

Den ökade måltillströmningen, främsl av dispensansökningar, kan till en del förklaras med att även antalet mål som har avgjorts av hovrätt har ökat. Ökningen kan emellertid också ha andra orsaker, såsom alt parterna har blivit mindre benägna alt godta elt hovrältsavgörande utan atl försöka få en omprövning lill stånd. I det hänseendet bör påpekas följande.

Fullföljdsreformen innebar atl vi i princip fick elt tvåinstanssystem på domstolssidan. En part skall alltså som regel få nöja sig med prövningen i tingsrätt och hovrätt, frånsett de relativt fåtaliga fall då målet har prejudikatintresse. Denna innebörd av reformen har emellertid knappast slagit igenom fullt ut i lagstiftningen. Möjligheterna att få verkställa hovrättsdomar har sålunda inte vidgats. Inle heller har begränsningen av möjligheterna till dispens fått någon motsvarighet i en begränsning av rätlen att begära dispensprövning.

Frågan om ökade möjligheler all verkställa hovrättsdomar har såvitt gäller tvistemålen behandlals i samband med den proposition om en ny utsökningsbalk som nyligen har lagts fram (prop. 1980/81:8 s. 294). Där föreslås emellertid inte på den punkten någon egentlig ändring i förhållande till vad som nu gäller. I fråga om domar på böter o.l. kan erinras om att enligt bötesverkställighetslagen (1979:189) böter inle får drivas in förrän domen har vunnit laga krafl. I fråga om verkställighet av andra påföljder än böter krävs också, med några få undanlag, atl domen har vunnit laga krafl. Del kan antas att vidgade möjligheler lill verkställighet av hovrättsdomar skulle medföra en minskning av antalet lill HD fullföljda mål. Vidgade möjligheler till verkställighet torde emellertid förutsätta en generell befogenhet för HD att förordna om inhibition i fullföljda mål. Del är därför osäkert i vilken utsträckning en sådan ordning skulle medföra en minskad arbetsbörda.

Etl problem som har accentuerats under senare år är atl del, trots den kraftiga ökningen av måltillströmningen, råder brisl på mål med elt mera framträdande prejudikatinlresse. Denna s.k. prejudikatlorka lorde knappast bero på all behovet av prejudikat har blivil mindre. Den beror snarare på att parterna är obenägna atl fullfölja etl mål till HD enbart för att få lill stånd etl prejudikat. En fullföljd är regelmässigt förenad med koslnader och besvär och i många fall en betydande tidsutdräkt. Många tvister görs

Prop. 1980/81:154 31

också upp utan medverkan av domstol (jfr Welamson i Svensk rätt i omvandling, Stockholm 1976, s. 627 och Nordström i Rättsutvecklingen och de juridiska yrkesrollerna, Uppsala 1977, s. 25).

Det kan i sammanhanget nämnas alt Svenska bankföreningen i en skrivelse till justitiedepartementet har väckt frågan om inrättandet av ett s.k. lagförklaringsinstitut. Det skulle innebära atl parterna i en tvist skulle kunna vända sig direkt Ull HD resp. RR för att få etl auktoritafivt besked i en lagtolkningsfråga. Skrivelsen övervägs f n. inom departementet.

Det finns sålunda flera skäl som lalar för atl man i sin helhet bör se över systemet för fullföljd till HD. Samlidigl är det uppenbart all flera av de frågor som har berörts i det föregående kräver ingående överväganden. Den nu aktuella översynen syftar till att så snart som möjligt åstadkomma förbättringar i de nuvarande arbetsförhållandena i HD. Den bör därför inriktas på enbart sådana åtgärder som kan vidtas utan slörre tidsutdräkt.

Vad som därvid i första hand bör komma i fråga är en översyn av de formella reglerna om dispensprövningen. Någon anledning att i del sammanhanget också se över dispensgmnderna torde inte finnas. Av de statistiska uppgifterna framgår att den kraftiga ökningen av antalet dispensansökningar inte motsvaras av någon ökning av antalet beviljade dispenser. Sistnämnda anlal har under de senaste åiren varit tämligen konstant. Vad som bör övervägas är alltså regler varigenom man kan komma tillrätta med det stora antalet obefogade dispensansökningar på ett smidigare sätt än nu.

En möjlig väg skulle vara att ersätta det nuvarande systemet med dispensprövning i HD med en ordning varigenom frågan om prövningstillstånd togs upp redan i hovrätten i samband med att målet avgjordes där. Den frågan är emellertid komplicerad. Bl.a. måste HD sannolikt ha kvar vissa möjligheler till extraordinär dispens. De närmare formerna för hovrättens dispensprövning måste vidare utredas särskilt, om ett sådant system skall kunna genomföras. Någon sådan utredning kan inte genomföras i detta sammanhang. Utgångspunkten för den nu aktuella översynen bör därför vara atl dispensprövningen fortfarande skall äga rum i HD. Det bör emellertid övervägas om inte dispensansökningar skulle kunna prövas på ett enklare sätt än f.n.

Vad som i övrigl kan övervägas för atl lätta HD:s arbetsbörda är alt befria HD från en del speciella lyper av mål. Man kan sålunda fråga sig om del är befogat att HD i den ulslräckning som sker f.n. skall pröva nådeansökningar och framställningar om utlämning för brott. Det bör vara möjligt atl utan men för rättssäkerheten inskränka HD:s befattning med dessa ärenden.

En typ av mål som är ganska vanliga i HD är arvs- och gåvoskattemålen. Kapitalskatteberedningen föreslog i belänkandel (SOU 1971:46) Teknisk översyn av kapitalbeskattningen att arvsskallebeslyren skulle föras över från allmän undertätt lill länsslyrelsen och alt besvärsprövningen i arvs-och gåvoskattemål skulle ske hos förvaltningsdomstol. Förslagel har ännu

Prop. 1980/81:154 32

inle lett till något slutligt ställningstagande i frågan (jfr prop. 1974:98 s. 34). Det nära sambandet mellan arvs- och gåvoskattefrågor och civilrättsliga förhållanden är i och för sig en omständighet som talar mot en överflyttning. En så genomgripande reform bör i alla händelser inte göras i samband med den nu aktuella översynen.

Advokatärendena är en ytterligare kategori av ärenden som möjligen skulle kunna flyttas från HD och då närmast till hovrätt. Del bör emellertid framhållas att frågor om inträde i och uteslutning ur advokatsamfundet har avgörande betydelse för advokatverksamheten i stort. Bl.a. bidrar prövningen av dessa frågor till bestämningen av vad som ligger i begreppel god advokatsed. Det är viktigt atl en enhetlig praxis upprätthålls i dessa frågor. Skulle advokatärendena flyttas till hovrätt måste det sannolikt finnas möjlighel att överklaga hovrättens beslut till HD. I så fall skulle inte så mycket vara vunnet med en överflyttning. Övervägande skäl talar därför för att man i fråga om advokatärendena inte gör någon ändring i vad som nu gäller.

Förevarande översyn bör i övrigl omfatta frågan om HD;s sammansättning vid prövningen av dispensansökningar och vissa andra lyper av mål, t.ex. resningsansökningar och domvillobesvär.

Rättegångsförfarandet vid allmän domstol, i första hand tingsrätt, ses f n. över av rättegängsutredningen (Ju 1977:06). En del av de frågor som berör HD och som inte tas upp i detta sammanhang kan komma att behandlas av den utredningen.

3.2 Handläggningen av nådeärenden

Enligt 11 kap. 13 § RF fär regeringen genom nåd efterge eller mildra en brottspåföljd eller annan sådan rättsverkan av brott. Regeringen får också genom nåd efterge eller mildra andra liknande ingrepp som beslutas av en myndighel och som avser en enskilds person eller egendom.

Enligt 2 § lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden kan regeringen omedelbart avslå en ansökan om nåd, om skäl lill bifall uppenbarligen saknas. I andra fall måste regeringen inhämta yttrande från HD innan den avgör ärendei. Är del fråga om ell mål i vilkel regeringen, en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet är sista instans, skall yttrande i stället inhämtas från RR.

Det sammanlagda antalet nådeansökningar rör sig vanligen om cirka 2000 om året. Yttrande från HD inhämtas i omkring 400-500 fall åriigen. Det är mycket sällsynt med nådeansökningar av det slaget att yttrande skall inhämtas från RR. Majoriteten av nådeansökningarna kommer från personer som har dömts till fängelse eller annan frihetsberövande påföljd och som vill ha befrielse från eller nedsättning av påföljden eller denna utbytt mot t.ex. villkorlig dom eller skyddstillsyn. Något mindre än en femtedel av ansökningarna brukar medföra bifall, hell eller delvis. Ungefär 95 procent av avslagsbesluten meddelas utan hörande av HD eller RR.

Prop. 1980/81:154 33

Ansökan om nåd i brottmål - från andra nådeärenden bortses l.v. -görs i justitiedepartementet. Nådeansökningama handläggs på en särskild enhet i departementet. Beredning och föredragning av ärendena - även inför HD - ankommer på tjänstemän vid denna enhet. Nuvarande ordning infördes 1965. Dessförinnan gjordes ansökningar om nåd, frånsett de fåtaliga fall då yttrande skulle avges av RR, i nedre justifierevisionen (numera HD;s kansli). Beredning och föredragning av ärendena ankom då på revisionssekreterarna. Detta sammanhängde med att HD;s hörande var obligatoriskt i alla nådeärenden där yttrande inte skulle avges av RR.

HD;s befattning med nådeärenden daterar sig ända från tiden för HD:s inrättande år 1789. Frågan om atl befria HD från dessa ärenden har varit aktuell vid några fillfällen. Under förarbetena till 1909 års grundlagsreform ansåg en majoritet inom HD att fördelen med atl inhämta yttrande från HD i dessa ärenden inte uppvägde värdet av den arbetstid som ärendena krävde i domstolen. Föredragande departementschefen ansåg emellertid, bl.a. med hänsyn till kontinuiteten i benådningsrättens utövning, att man inle borde avstå från den obestridliga fördel som HD:s yttrande över nådeansökningar medförde.

I en i december 1955 inom justitiedepartementet upprättad promemoria föreslogs att yttrande av HD resp. RR i nådeärenden skulle ersättas med yttrande från en rådgivande nämnd, i vilken skulle ingå personer med annan utbildning än domarutbildning och med erfarenhet från andra områden. Förslaget om en sådan nämnd avstyrktes emellertid av det helt övervägande antalet remissinstanser. HD anförde i sitt avstyrkande yttrande bl.a. att man i promemorian helt förbigått frågan om skälen Ull varför HD skulle höras i nådeärenden.

HD framhöll därvid att man åtminstone tidigare hade ansett atl det innebar en lämplig arbetsfördelning att genom HD:s yttranden underiälla för det föredragande statsrådet att bedöma nådeärendena. Dessa yllranden hade också ansetts innebära en viss trygghet för konfinuilel, något som kunde vara av betydelse särskilt vid regeringsskiften. HD pekade också på betydelsen för regeringen av att i ett ömtåligt inrikes- eller utrikespolitiskt läge kunna hänföra sig till ett yttrande av HD. För den dömde kunde det också vara av värde att ett organ som stod fritt från dagspolitiken fick uttala sig i nådeärenden. HD framhöll vidare värdet av att domarsynpunklerna fick göra sig hörda.

I övrigt kan beträffande tidigare reformförslag och motiven till nu gällande ordning för handläggning av nådeärendena hänvisas till prop. 1964:10.

När det gäller att ta ställning till frågan om HD:s nuvarande befallning med nådeärendena kan inskränkas bör först understrykas, att regeringen inte är bunden av HD;s yttrande. I de flesta fallen meddelas visserligen beslut i enlighet med HD;s hemställan. Det är emellertid inte ovanligt att regeringen frångår yttrandet. År 1979 inträffade detta i omkring tio procent av fallen. 3 Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 154

Prop. 1980/81:154 34

Den ordning för handläggning av nådeärendena som infördes år 1965 har slagit väl ut i praktiken. Det alldeles övervägande anlalel ansökningar om nåd i brottmål är av del slaget atl förutsätlningar för bifall saknas. På motsvarande sätl finns det en hel del ansökningar där det redan från början eller efter företagen ulredning står klart alt ansökningen i överensstämmelse med vad som är praxis bör bifallas hell eller delvis. Del är svårt alt se något bärande skäl till varför man i dessa fall skall upprätthålla kravel på yttrande från HD.

Det finns emellertid etl antal nådeärenden där bedömningen av olika skäl är tveksam. 1 sådana ärenden kan det många gånger vara av stort värde att just domarsynpunkterna förs fram. Delta skulle i och för sig kunna ske genom att yllrande inhämtas från en annan domstol än HD. Det ligger emellertid otvivelaktigt en fördel i atl dessa synpunkter inhämtas från den högsta dömande instansen. Särskilt värdefullt är naturligtvis delta när tveksamheten hänför sig lill benådningsrättens omfaUning enligl 11 kap. 13 § RF.

Det anförda talar för atl HD:s yttrande bör kunna inhämtas även i fortsättningen men alt man inte längre bör upprätthålla kravel på atl HD skall höras i alla de fall då en nådeansökan inte kan avslås omedelbart. Regeringen bör alhså kunna bifalla en nädeansökan helt eller delvis ulan alt HD först har hörts.

Vad som i det föregående har sagts om HD:s befattning med nådeärenden är tillämpligt även i de fåtaliga fall då RR enligl nuvarande regler skall höras. En annan sak är all sådana ansökningar i praktiken torde vara av det slaget alt RR:s yttrande i flertalet fäll bör inhämtas.

Tillräckliga skäl att i författningstext precisera de fall då HD:s yllrande även i fortsättningen bör inhämtas synes inte föreligga. Föreskrifter om att HD - eller RR - kan höras i nådeärenden torde inle i och för sig kräva lagform (jfr 7 kap. 2 § RF). Däremot måste bestämmelser om HD;s och RR:s sammansättning vid prövningen av nådeärenden ges i form av lag i den mån de avviker från vad som annars gäller. Del synes mest ändamålsenligt alt behälla den nuvarande lagen om handläggningen av nådeärenden med de jämkningar som påkallas av att HD;s resp. RR:s yttrande i nådeärenden inte i fortsättningen blir obligatoriskt i något fall.

3.3 Ärenden om utlämning fiir brott

Som har nämnls i redogörelsen för gällande ordning (avsnitt 2) regleras frågor om utlämning för brott i två olika lagar. I fråga om utlämning till ett annat nordiskt land gäller lagen (1959:254) om utlämning för brott lill Danmark, Finland, Island och Norge, nordiska ullämningslagen. I förhållande till andra länder är lagen (1957: 668) om utlämning för brott, allmänna ullämningslagen, tillämplig.

Den nordiska ullämningslagen utgör etl led i en gemensam nordisk lag-

Prop. 1980/81:154 35

stiftning. Den motsvaras i de andra nordiska länderna av lagar med likartal innehåll. Varje land kan visserligen vägra atl efterkomma en framställning om utlämning även om förutsättningarna för utlämning i och för sig är uppfyllda. Det är emellertid förutsatt atl denna prövningsrätt skall användas med stor försiktighet. 1 allmänhet anses en lagligen grundad utlämnings-framslällning från ett annat nordiskt land böra efterkommas (jfr prop. 1959:72 s. 27).

Utlämning enligt den allmänna ullämningslagen kan äga rum oberoende av om det finns en överenskommelse mellan Sverige och den främmande staten. Utan en sådan överenskommelse är emellertid Sverige inle i något fall förpliktat att efterkomma en framställning om utlämning till ett utomnordiskt land.

Enligt båda utlämningslagarna ankommer det på regeringen alt pröva frågor om utlämning för brott. Enligl den nordiska ullämningslagen kan emellertid utlämning beslutas av en åklagare, om den som avses med framställningen medger atl han utlämnas. Det övervägande anlalel utlämningar till ett annat nordiskt land beslutas på detta enklare sätt.

En annan skillnad mellan de bådji utlämningslagarna hänför sig till HD;s medverkan i utlämningsärenden. HD skall yttra sig över alla framställningar enligt den allmänna ullämningslagen, såvida det inte är uppenbart atl framställningen inte bör bifallas. 1 så fall skall framställningen omedelbart avslås av regeringen. I nordiska utlämningsärenden skall HD höras endast om den som avses med framställningen begär det. HD;s prövning omfattar enligt båda lagarna frågan humvida villkoren för utlämning är uppfyllda. Om HD har avstyrkt ufiämning, får framställningen inle bifallas.

Ärenden om utlämning som skall prövas av regeringen bereds i utrikes-och justitiedepartementen. Antalet sådana ärenden rör sig om ell tiotal årligen enligt den allmänna ullämningslagen och ett femtiotal enligt den nordiska.

År 1977 avgav HD yttrande i 33 utlämningsärenden, varav 20 nordiska, år 1978 i 63 ärenden, varav 50 nordiska, och år 1979 i 46 ärenden, varav 39 nordiska. Fram till den I augusti 1980 har Ull HD inkommit sammanlagt 42 utlämningsärenden, varav 32 nordiska.

Som nämnts omfatlar HD;s prövning frågan huruvida villkoren för utlämning är uppfyllda. När det gäller framställningar från utomnordiska länder är prövningen i många fall tidsödande. Bl.a. kan det vara nödvändigt med en utredning om innehållet i främmande rätt och bedömningar av den sakliga innebörden av vissa främmande rättsinstitut. Grundas framställningen på ett utlämningsavtal, kan det också bli aktuellt med en tolkning av det avtalet.

Av det anförda framgår att HD:s yttrande i ärenden enligt den allmänna ullämningslagen många gånger har avgörande betydelse för den sakliga prövningen av ärendet. Det har också stor betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Det bör därför inte komma i fråga alt generelll efterge kravel på

Prop. 1980/81:154 36

all HD skall höras i ärenden enligt den allmänna ullämningslagen (frånsett uppenbara avslagsfall).

Det finns emellertid knappast någon anledning atl höra HD i de fall då vederbörande själv medger atl han utlämnas. Atl avstå från att höra HD i dessa fall ligger väl i linje med en rekommendation som nyligen har antagits av en kommitté inom Europarådet med uppgift att se över tilllämp-ningen av bl.a. den europeiska utlämningskonventionen. Kommittén har rekommenderat medlemsstaterna atl överväga en förenklad procedur i sådana fall då den person som begärs utlämnad har samtyckt lill åtgärden.

Även om samtycke inle föreligger kan det i bland stå klart redan från början att framställningen bör beviljas. Det kan övervägas om man inle också i dessa fall borde efterge kravet på alt HD skall höras. Man torde emellertid få räkna med atl den som inte samtycker till utlämning regelmässigt kommer att påkalla HD:s hörande. Alt inte efterkomma en sådan begäran lorde i praktiken knappast komma i fråga annat än i rena undantagsfall. Med hänsyn härtill och då ärenden enligl den allmänna ullämningslagen över huvud taget är ganska få, saknas tillräcklig anledning att -frånsett de fall då samtycke föreligger - ändra på vad som nu gäller i fråga om HD:s hörande.

Saken ligger delvis annorlunda lill i nordiska utlämningsärenden. Den ensartade nordiska lagstiftningen på området bygger på att det finns en långtgående rättslikhet och en överensstämmelse i värderingarna mellan de nordiska länderna inbördes. Det är sällan som det finns anledning att vägra att efterkomma en framslällning om utlämning som görs från ett annat nordiskt land. Det är emellertid ändå vanligt att den som avses med framställningen utnyttjar sin rätt atl påkalla att HD hörs i ärendet. Man kan beträffande en stor del av dessa fall, kanske majoriteten, räkna med att HD:s hörande påkallas för att fördröja verkställighet av utlämningen.

Det finns skäl som lalar för att HD:s prövning av nordiska utlämningsärenden skulle kunna avvaras helt och hållet. Man kan emellertid inte bortse från att det även i dessa ärenden finns gränsfall och att det också kan uppkomma lagtolkningsfrågor, som det ligger närmast till hands att HD får yttra sig över. Möjlighelen att höra HD i ett nordiskt ufiämningsärende bör därför finnas kvar. Däremot talar övervägande skäl för att man nu slopar den ovillkorliga rätlen för den som avses med framställningen atl påkalla prövning i HD. Det bör i stället ankomma på regeringen att avgöra huruvida HD skall höras eller inte. Det lorde inte finnas anledning att låta möjligheten atl höra HD kvarstå i de fall då vederbörande har samtyckt till alt han utlämnas.

Vad som har sagts nu bör gälla även i fråga om framställningar från främmande stater om lagföring för andra brott än som avsågs med utlämningen.

Prop. 1980/81:154 37

3.4 Dispensansökningars innehåll

Som Udigare har nämnts finns det anledning att nu se över de formella reglerna om dispensprövningen. Der. synes därvid lämpligt att först ta upp frågan om hur en dispensansökan skall vara utformad för att få ligga lill grund för dispensprövningen i HD.

Enligt nuvarande ordning behöver den som överklagar ett hovrättsavgörande i fall då prövningstillstånd erfordras inte ange på vilken gmnd han anser att ett sådant tillstånd skall meddelas. I 55 kap. 4 § andra stycket RB anges visserligen att en revisionskärande i revisionsinlagan bör närmare ange de omständigheter som han åberopar till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas. En liknande bestämmelse såvitt angår besvärsmålen finns i 56 kap. 4 § andra stycket. Nägon påföljd för underiåtenhet att ange grunden för prövningstillstånd har emellertid inte föreskrivits. Detta sammanhänger med att HD inle är bunden av de skäl som klaganden har åberopat utan kan bevilja dispens på annan grund (prop. 1971:45 s. 94).

De nuvarande reglerna för med sig att parterna i ett myckel stort anlal fall över huvud taget inte anger någon annan grund för dispensansökningen än att målet har prejudikatinlresse resp. att det finns synneriiga skäl för dispens enligt 54 kap. 10 § första stycket 2 RB. Man överiäter alltså åt HD att finna ut om det möjligen kan finnas någon fråga i målet med prejudikatintresse resp. om del har begåtts något fel som kan föranleda extraordinär dispens. Det är sällsynt alt den granskningen, som är betungande både för föredraganden och HD, leder till att prövningstillstånd beviljas. Man kan räkna med alffullföljden i nu avsedda fall ofta dikteras av en önskan att förhala verkställigheten av hovrättens avgörande.

Övervägande skäl talar för att HD alltjämt bör kunna bevilja dispens på grunder som inte har åberopats av klaganden. Det finns emellertid knappast någon anledning att tillåta att en dispensansökan skall kunna inskränka sig lill ett naket påstående om att målet har prejudikatintresse resp. all det föreligger sådana synnerliga skäl som krävs för extraordinär dispens. Vad särskill gäller prejudikatdispens kan erinras om alt den enskildes intresse av att få en ändring till stånd inle skall tillmätas någon betydelse vid dispensprövningen (prop. 1971:45 s. 88). Det avgörande är om HD anser målet vara lämpat för prejudikalbildning eller inle.

Det kan mot denna bakgrund inte anses alltför betungande atl den som begär prejudikatdispens också skall ange gmnderna för sin begäran. Del kan påpekas att en part redan nu måste ange grunderna för sitt yrkande om ändring av hovrättens avgörande. Gör han inle det, riskerar han alt hans talan avvisas.

Avvisande av en revisions- eller besvärstalan på grund av brister i inlagan får inte ske ulan att parten försl har förelagts atl avhjälpa bristen men underlåtit detta (55 kap. 7 §, 56 kap. 7 § RB). När del gäller dispensansökningar måste man emellertid räkna med alt ell föreläggande mera sällan

Prop. 1980/81:154 38

skulle komma alt tillföra målel något nyll. Detta torde gälla bl.a. i de fall då det över huvud tagel inte går atl påvisa någon dispensgrund. I dessa fall skulle förfarandet med föreläggande om komplettering och beslut om avvisning endasi medföra onödig skriftväxling och ökade koslnader. Dispensansökningen bör därför, även om gmnderna inte har preciserats, som huvudregel prövas i sak. Därvid bör emellertid HD kunna begränsa prövningen till de grunder som har angetts av sökanden. Det innebär att ansökningen kan komma att avslås om någon grund inle har angetts.

Vad som nyss har sagts om ansökningar om prejudikatdispens bör gälla även i fråga om ansökningar om extraordinär dispens. Det kan visserligen förefalla stötande atl t.ex. elt grovt rättegångsfel som en part har förbisett eller underlåtit att nämna i dispensansökningen kanske inte kommer alt rättas till. Situationen är emellertid i så fall densamma som om parten över huvud taget inle hade fullföljt talan mot hovrättens avgörande. Han är i det läget hänvisad lill att anlita extraordinära rättsmedel. Har parten inom fullföljdstiden upptäckt elt fel som bör rättas till är det inle för myckel begärt atl han också skall ange della i sin revisions- eller besvärsinlaga.

Den nu skisserade ordningen bör komma till uttryck genom en ny 12 § i 54 kap. samt ändringar i 55 kap. 4 § och 56 kap. 4 § RB.

För RR:s del finns bestämmelser om prövningstillstånd i 35-37 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291). Dispensgmnderna enligl 36 § första stycket är desamma som gäller för prövning i HD. 1 37 § andra slyckel sägs alt klaganden i besvärsinlagan bör ange de skäl som han åberopar för sin begäran om prövningstillstånd. 1 5 § finns vidare en generell bestämmelse för det fallet att en ansöknings- eller besvärshandling är så ofullständig att den inle kan läggas till gmnd för prövning i sak. 1 så fall skall rätlen förelägga sökanden eller klaganden all inom viss lid avhjälpa bristen, vid påföljd atl hans talan annars inte tas upp till prövning.

Vid övervägande av om de skärpta krav på dispensansökningens innehåll som nyss har förordats för HD bör slå igenom även för RR:s del, bör beaktas att processen i en förvaltningsdomstol är mindre formbunden än i en allmän domstol. Delta gäller också i fråga om den högsta instansen. Del är i mål vid förvaltningsdomstolarna mycket vanligt att en part själv för sin talan. Målen i en förvaltningsdomstol är vidare av myckel skiftande slag. Della talar för alt man inte gör någon ändring i vad som i förevarande hänseende gäller enligt förvaltningsprocesslagen.

Frågan om HD;s och RR;s sammansättning vid dispensprövning behandlas i följande avsnitt.

3.5 Domförhetsreglerna

Enligt 3 kap. 6 § RB är en avdelning av HD domför med fem ledamöter. Fler än .sju ledamöter får inle sitta i rätten. Dessa regler gäller inte bara när ell mål avgörs efter prövning i sak utan också vid avvisande av talan eller

Prop. 1980/81:1.54 39

vid avskrivning, t.ex. efter åteikallelise, av ett mål vari dispens har meddelats. De är också tillämpliga vid prövning av resningsansökningar, domvillobesvär och ansökningar om återställande av försutten tid. Även när HD avger yttranden i utlämningsärenden krävs minst fem ledamöter för domförhet. Enligt lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden gäller däremot att HD är domför med tre ledamöter när yttrande avges i sådana ärenden.

Särskilda domförhetsregler gällei också vid dispensprövning. Enligt 3 kap. 6 § RB skall då tre ledamöter delta. Delta innebär att en dispensavdelning inte heller får bestå av fler än tre ledamöter. Undantag gäller dock för def fallet att en fråga om prövningstillstånd har förklarats vilande i väntan på att en annan del av målet prövas i sak. Frågan om prövningstillstånd skall då avgöras av de ledamöter som prövar målel, dvs. av fem ledamöter.

Liknande regler gäller enligt 4 § tredje stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar för RR:s del. Som huvudregel gäller alt på en avdelning av RR dömer fem regeringsråd. RR är dock domför med fyra ledamöter, om tre av dem är ense om slutet. Vid avgörande av frågor om prövningstillstånd skall tre ledamöter della.

I HD får ledamöterna f.n. ägna omkring hälften av arbetstiden enbart åt prövningen av dispensansökningar Delta förhållande är inle godtagbart. Det slora flerlalel ansökningar är av del slaget att del över huvud taget inte finns någon utsikt till att dispens skall kunna beviljas. För dessa fall kan det inte anses påkallat att dispensfrågan skall avgöras av tre ledamöter. Det skulle medföra en påtaglig förbättring av arbetsläget i HD om man kunde minska antalet ledamöter vid dispensprövningen och på det sättet ge ledamöterna mera lid för den egentliga dömande verksamheten.

Det kan ifrågasättas om inte också i en del andra fall de nuvarande domförhetsreglerna för HD innebär en onödigt kvalificerad sammansättning. I forsla hand bör övervägas om inle ett färre antal ledamöter kan vara tillräckligt vid prövningen av ansökningar om resning och andra extraordinära rättsmedel. Det finns också skäl som lalar för en enklare sammansättning när ett mål avgörs utan prövning i sak, t.ex. vid avskrivning efter återkallelse. Motsvarande överväganden bör göras även i fråga om RR.

Det kan övervägas om inle också sammansättningen vid avgivande av yttranden i utlämningsärenden skulle kunna minskas. 1 det föregående (avsnitt 3.3) har emellertid föreslagits vissa begränsningar i skyldigheten att inhämta yttrande frän HD i utlämningsärenden. Genomförs del förslaget kan man räkna med en betydande minskning av HD:s befattning med främst nordiska utlämningsärenden. Man torde få räkna med att de ärenden vari yttrande fortfarande skulle avges av HD är av komplicerat slag. Delta talar för atl någon ändring inle görs i fråga om beslutförheten i utlämningsärenden.

Prop. 1980/81:154 40

i.5.7 Domförhet vid dispensprövningen

Avgörande for frågan humvida HD skall meddela prejudikatdispens är, som tidigare har framhållits, om målet med hänsyn till det allmänna intresset av prejudikatbildning bör prövas av HD. Den enskildes intresse att få till stånd en överprövning har här fått vika. Skulle en dispensansökan avslås, kan detta inte anses innebära någon rättsförlust för den part som har begärt prövningstillstånd. Denna innebörd av regelsystemet bör beaktas när det gäller atl ta ställning till frågan om det går atl minska det anlal ledamöter som skall della i dispensprövningen.

1 princip anses det åhgga HD atl självmant beakta om någon dispens-gmnd föreligger. De allra flesta dispensansökningama är av den karaktären att det från böijan står klart att något utrymme för prejudikatdispens inte finns. Saken ligger något annorlunda lill i fråga om extraordinär dispens. För att HD skall kunna konstatera huruvida det finns gmnd för en sådan dispens måste det göras en viss kontroll av att bl.a. formella fel vid handläggningen i underinstanserna inte har förekommit. Som nämnts till-lämpas detta numera så att endast sådana fel som har påpekats av en part eller som direkt faller i ögonen vid inläsningen av målet behöver beaktas.

I det föregående har förordats att den som begär prövningstillstånd i HD i fortsättningen skall vara skyldig att ange på vilken grund prövningstillstånd bör meddelas. Genomförs den ordningen, kan man räkna med att antalet obefogade dispensansökningar minskar. I fråga om ansökningar vari grunden har angetts torde dispensprövningen komma att underlättas.

Det sagda talar för atl man vid dispensprövningen bör kunna nöja sig med färre antal ledamöter än nu. Frågan är då om det skall krävas att två ledamöter deltar eller om det skall vara tillräckligt med en.

För två ledamöter talar främst värdet av att avgörandet kan träffas efter diskussion med en kollega. På det sättet fär ledamötema naturligtvis ett bredare underlag för sitt ställningslagande. Vad som talar mot en sådan lösning är att vinslen från arbetssynpunkl inte blir så stor som önskvärt.

Majoriteten av ansökningarna är sådana atl det knappasi finns någol utrymme för tvekan vare sig beslutet går i den ena eller den andra riktningen. I dessa fall bör del vara tillräckligt att saken prövas av en ledamot. Problemet hänför sig till de ansökningar, uppskattningsvis 20—25 procent, där bedömningen av om dispens skall ges eller inle är tveksam.

När man tar ställning till frågan vilken sammansättning som bör krävas i dessa fall bör beaktas alt HD till sitt förfogande har en väl kvalificerad föredragandekår. Även om revisionssekreterarna inte deltar i beslutet -och inte heller fortsättningsvis bör göra det - är det tydligt att revisionssekreterarens uppfattning i sakfrågan och den evenluella diskussionen mellan denne och ledamöterna kan ha betydelse för beslutet. Den ordning som gäller vid föredragning av dispensansökningar innebär vidare en garanti för att de olika omständigheter som är av betydelse för dispensfrågan blir väl belysta.

Prop. 1980/81:154 41

Mot den bakgrunden bör det som en huvudregel kunna godtas att HD vid dispensprövningen är domför med en ledamot. Det finns emellertid ett antal fall, låt vara ganska få, där del kan vara otillfredsställande att dispensfrågan avgörs av endast en ledamot. Det bör därför finnas möjlighet atl hänskjula frågan till prövning i en större sammansättning, lämpligen högsl tre ledamöter. Elt hänskjutande bör kunna ske så snart ledamoten finner saken tveksam eller t.ex om han anser att dispensfrågan har principiella aspekter som gör det lämpligt alt den prövas i en större sammansättning. Att dispensfrågan på del sättet i en del fall kommer atl föredras två gånger uppvägs mer än väl av den vinst det innebär atl majoriteten av ansökningarna kan avgöras av endast en ledamot.

1 en del fall torde det redan vid inläsningen av målet kunna konstateras alt dispensfrågan bör avgöras i den större sammansättningen. Revisionssekreteraren bör då anmäla detla pä lämpligl sätl. Del bör ankomma på HD själv att i arbetsordningen ge närmare föreskrifter om formerna härför. Det är knappast lämpligt atl i lagtext söka precisera i vilka fall prövningen skall ske i den störte eller mindre sammansättningen. Också på den punkten kan HD vid behov ge närmare föreskrifter. I 3 kap. 6 § RB bör anges endast att HD vid dispensprövning är domför med en ledamot och att fler än tre ledamöter inte får delta i prövningen.

När det gäller RR ger inte dispensprövningen f.n. upphov till samma ar-betsmässiga problem som i HD. Också i andra hänseenden råder i praktiken vissa skillnader i fråga om dispensprövningen i de båda högsla domstolama. Som har anförts i det föregående motiverar dessa skillnader att del inte för RR införs krav på all sökanden skall uppge gmnden för sin begäran om prövningstillstånd. Det bör vidare framhållas att målen i RR rör många olika rättsområden och att behovet av prejudikat inle alltid är så lätt att överblicka. Man måsle därför utgå från att det för RR:s del finns behov av att i ett stort antal mål ha tillgång Ull tre ledamöter vid dispensprövningen.

Det förekommer emellertid också i RR en del dispensansökningar som skulle kunna avgöras i en mindre kvalificerad sammansättning. Införs nya regler om HD:s sammansättning vid dispensprövningen, bör därför motsvarande regler kunna införas också för RR, även om den mindre sammansättningen kanske inte kommer till så stor användning. De nya reglerna bör för RR;s del föras in i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. På samma sätt som har förordats för HD bör det ankomma på RR att i arbetsordning ge närmare föreskrifter om i vilka fall frågor om prövningstillstånd skall avgöras i den störte eller mindre sammansättningen.

3.5.2 Domförhet vid prövningen av resningsansökningar m.m.

Vid prövningen av ansökningar om resning eller återställande av försutten tid eller av domvillobesvär gäller vanliga domförhetsregler i HD. Det krävs alltså minst fem ledamöter för atl avgöra mål av nu nämnt slag.

Prop. 1980/81:154 42

En del resningsansökningar är obefogade i den meningen all den tid inom vilken ansökan enligt 58 kap. 4§ RB skall göras redan har gått ut eller att det över huvud taget inte görs gällande någon omständighet som enligt RB ulgör grund för resning. Det finns också en del fall där det är uppenbart att ansökningen skall beviljas. Det rör sig då i allmänhet närmasl om fall enligt 58 kap. 1 § första slyckel 4 eller 2 § 4, dvs. då den rättstillämpning som ligger lill grund för domen uppenbart strider mot lag.

1 andra fall krävs emellertid en ganska grundlig genomgång av målel för atl det skall kunna konstateras huruvida förutsättningarna för beviljande av resning är uppfyllda eller inle. Ställning kan därvid behöva tas till ganska tveksamma bedömningsfrågor, t.ex. till frågan huruvida en viss omständighet kan anlas ha påverkat utgången av målet om den hade varit känd tidigare.

Prövningen av en resningsansökan innebär inte heller i sistnämnda mera komplicerade fall någon omprövning av målel i sak. Prövningen är i det hänseendet likartad med dispensprövningen, där elt färre anlal ledamöter än i vanliga mål anses tillräckligt. Bifalls en resningsansökan, skall HD enligt 58 kap. 7 § första stycket RB förordna atl målet skall las upp på nytt av den domstol som sisl har dömt i målel. Då resning beviljas i tvistemål eller i brottmål till den tilltalades förmån kan emellertid HD i uppenbara fall själv omedelbart ändra domen.

Det sagda talar för att man bör kunna minska antalet ledamöter som skall delta i prövningen. Antalet bör dock inte lämpligen undersliga tre. Det bör vidare, på motsvarande sätt som har förordats beträffande dispensprövningen, finnas möjlighet att hänskjula målet till prövning i en större sammansättning eller alt låta målet direkt gå till avgörande i den sammansättningen. Det kan sålunda finnas anledning atl använda den slörre sammansättningen när resningsfrågan är invecklad eller när den har principiell räckvidd. Det bör ankomma på HD själv att i arbetsordningen ge riktlinjer för i vilka fall den större eller mindre sammansättningen skall användas.

1 huvudsak likartade skäl kan anföras för att man också bör införa möjlighet alt minska del antal ledamöter som skall delta vid prövningen av ansökningar om återställande av försutten tid och besvär över domvilla. Inle heller i dessa fall rör del sig om någon omprövning i sak av etl tidigare avgörande. Antalet ledamöter bör också i nu avsedda fall vara lägst tre. 3 kap. 6 § RB bör ändras i enlighet med det anförda.

Vad som nu har förordats angående HD:s sammansättning vid prövningen av ansökningar om resning och återställande av försutten tid bör gälla också vid den prövning av sådana ansökningar som enligt 11 kap. 11 § RF ankommer på RR. 1 lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar bör alltså tas upp bestämmelser motsvarande dem som nyss har förordats för HD;s del.

Prop. 1980/81:154 43

3.5.3 Domförhet vid avvisning, avskrivning m.m.

Enligl nuvarande domförhetsreglei" i HD skall beslut om t.ex. avvisande av talan eller om inhibition fattas av en fullsutten avdelning. En tremansavdelning anses behörig all besluta i vissa frågor som har samband med dispensprövningen, t.ex. alt förordna om ylterligare skriftväxling, att besluta angående rättegångskostnader i samband med atl prövningstillstånd vägras och att beslula om avskrivning av elt mål efler ålerkallelse.

Enligt 55 kap. 11 § Iredje meningen RB får en inhibitionsfråga i elt mål vari prövningstillstånd behövs inte tas upp av HD förrän prövningstillstånd har meddelats. I RR däremot får en inhibitionsfråga prövas även dessförinnan. Varken i HD eller RR anses en dispensavdelning behörig att besluta om inhibition. Den frågan måsle alltså prövas av en fullsutten avdelning.

Inhibitionsfrågor är regelmässigt brådskande. När en sådan fråga kommer upp i HD måsle domstolen, på grund av 55 kap. 11 § tredje meningen RB, snabbt la ställning även till dispensfrågan. Detta kan ske genom att HD med stöd av andra meningen i nämnda paragraf underlåter att höra motparten innan frågan avgörs. 1 sak finns det knappast någol atl invända mol detta i de fall då dispensprövningen kan begränsas lill inhibilionsfrågan och prövningen inte föranleder någon tvekan. Ofta har emellertid en inhibitionsfråga elt sådant samband med huvudsaken att den inte kan behandlas för sig. Också i sådana fall måste HD på ett begränsat prövningsunderlag avgöra om dispens skail meddelas i huvudsaken eller inte. Detta leder till all dispens kan komma att meddelas i huvudsaken trots att det senare, när utredningen är komplett, kanske visar sig alt del inte fanns tillräckliga skäl till prövningstillstånd. Över huvud taget får det anses otillfredsställande att dispensprövningen i dessa fall måste ske utan att det finns tid till mer ingående överväganden.

Del anförda lalar för att föreskriftlen i 55 kap. 11 § iredje meningen RB upphävs. 1 fortsättningen bör det alltså vara möjligt för HD att, i enlighet med vad som redan gäller för RR, meddela beslut i en inhibitionsfråga innan frågan om prövningstillstånd har avgjorts.

I det föregäende har föreslagits en minskning av antalet ledamöter vid bl.a. dispensprövningen och prövning som avser extraordinära rättsmedel. De nya sammansättningsreglerna vid prövningen av extraordinära rättsmedel torde utan vidare bli tillämpliga när det i sådana mål blir aktuelh atl avvisa talan eller avskriva målet t.ex. när talan har återkallats. Även inhibition och andra beslut itnder rättegången i sådana mål torde utan vidare kunna fattas i denna mindre sammansättning. Som nämnts anses en dispensavdelning f n. behörig att besluta i vissa frågor som har samband med dispensprövningen. De nya sammansättningsreglema torde inte medföra någon skillnad härvidlag. Dispensavdelningen får emellertid inle beslula i inhibitionsfrågor. Införs möjlighet för HD att pröva sädana frågor redan innan prövningstillstånd har meddelars, bör dispensavdelningen lämpligen

Prop. 1980/81:154 44

ges behörighet att pröva också yrkanden om inhibition. Även i RR bör dispensavdelningen ges denna behörighet. Härför lorde krävas uttryckliga bestämmelser. Med de nya sammansättningsregler som föreslås kan dispensavdelningen bestå av en ledamot vid prövningen av inhibitionsfrågor.

När det gäller mål i HD som fortfarande skall prövas i den störte sammansättningen kan diskuteras om inte vissa lättnader bör införas om målet avgörs utan prövning i sak. Vad gäller avvisande av talan ligger det emellertid nära till hands atl jämställa ett sådant beslul med en prövning i sak som går vederbörande emol. Detta talar för att man i dessa fall har samma domförhetsregler som vid en prövning i sak. När det däremot gäller avskrivning av ett mål t.ex. på gmnd av återkallelse av den fullföljda talan torde själva avskrivningsbeslutel vara i överensstämmelse med partens eget önskemål. Det synes därför rimligt att sådana beslut skall få fattas av såväl HD som RR med ett färre anlal ledamöter än normalt. Man synes därvid utan olägenhet kunna ha den regeln att avdelningen är domför med en ledamot.

1 RR förekommer ganska ofta att en talan måste avvisas på grund av en för sent inkommen besvärsinlaga (jfr 7 § förvaltningsprocesslagen). 1 HD uppkommer inte den frågan eftersom en fullföljdsinlaga skall ges in till hovrätten, som också prövar huruvida den har kommit in i rätl tid (55 kap. 3 §, 56 kap. 3 § RB). Frågan huruvida en besvärsinlaga har kommit in till RR i rätt tid eller inte är regelmässigt av enkel beskaffenhet. Det synes därför lillräckligl med en ledamot för alt avgöra den frågan.

Del finns skäl som talar för att vissa andra beslut under rättegången än sådana som rör inhibition skulle kunna få fattas i en mindre sammansättning än f.n. Det synes emellertid inte lämpligl all i detta sammanhang föreslå någon ändring av vad som nu gäller. Frågan kan evenluellt las upp i samband med en fortsalt översyn av HD;s arbetsformer.

De nu förordade ändringarna bör i fråga om HD beaktas genom ändringar i 3 kap. 6 § RB. Såvitt gäller RR bör de nya reglerna föras in i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

3.6 Ikraftträdande m.m.

I enlighet med det anförda har upprättats förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1974:579) om handläggning av nådeärenden,

3. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,

4. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott Ull Danmark, Finland, Island och Norge, samt

5. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
Förslagen har tagits upp som bilaga 2.

Det föreslås att lagändringarna träder i kraft den 1 juli 1981.

Prop. 1980/81:154 45

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget om ändring i rättegångsbalken

3 kap. 6 §

I paragrafen ges nya bestämmelser om domförhet i HD. Bestämmelserna har i förslaget delats upp i tre stycken.

Nuvarande första och andra meningarna har, med smärre redaktionella justeringar, tagits upp som första och tredje meningar i första stycket. I en andra mening anges att en avdelning är domför med tre ledamöter vid prövningen av ansökningar om resning eller återställande av försutten tid eller av besvär över domvilla. 1 fråga om motiven till bestämmelsen kan hänvisas lill avsnitt 3.5.2. Förslaget innebär all lägst tre och högst sju ledamöter skall deha i prövningen. Meningen är atl HD i arbetsordningen skall ge riktlinjer angående den sammansättning som i olika fall bör väljas.

I andra stycket första och andra meningarna ges nya bestämmelser om domförhet vid dispensprövningen. Enligt huvudregeln är HD domför med en ledamot men upp till tre ledamöter kan delta. Bestämmelserna har motiverats i avsnitt 3.5.1. Även i delta fall får del ankomma på HD alt ge kompletterande föreskrifter om när den större eller mindre sammansättningen bör väljas. Tredje meningen i stycket motsvarar den nuvarande tredje meningen i paragrafen.

Det kan i sammanhanget framhållas att varken nuvarande eller föreslagna sammansättningsregler torde utgöra hinder för en dispensavdelning att i samband med att prövningstillstånd beviljas besluta om att inhämta yttrande från myndigheler eller enskilda i frågor som rör huvudsaken. Huruvida så bör ske är snarast en lämplighetsfråga. Vid behov kan HD ge rikllinjer för i vilken utsträckning dispensavdelningen bör beslula i frågor som nämnts nu.

Tredje stycket innehåller en ny bestämmelse om domförhet vid avskrivning av ett mål och vid prövningen av inhibilionsyrkanden. Frågoma har behandlals i avsnitt 3.5.3 i den allmänna motiveringen. Avskrivningar kan sålunda beslutas av en ledamot även om det för prövning i sak hade krävts t.ex. minst fem ledamöter. Bestämmelsen, jämförd med den föreslagna ändringen i 55 kap. 11 §, öppnar vidare möjlighet för en dispensavdelning alt pröva inhibilionsyrkanden. Det bör påpekas att bestämmelsen endast reglerar frågan om den minsta sammansättning som får förekomma i nu avsedda fall. I fråga om det högsla anlalel ledamöter som får delta i prövningen gäller första resp. andra stycket. Även i fall som avses i iredje stycket fär det ankomma på HD aU ge närmare föreskrifter angående sammansättningen i olika fall.

Det bör observeras alt bestämmelsema i 55 kap. 8 § andra stycket inte enbart rör inhibition i vanlig mening utan också t.ex. frågor om häktning och reseförbud. När sådana frågor skall prövas av en dispensavdelning

Prop. 1980/81:154 46

kan del finnas skäl lill en restriktiv tillämpning av den nya befogenheten alt låta dispensavdelningen beslå av en ledamot.

.54 kap. 12 §

Som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.4) skall i fortsättningen den som ansöker om prövningstillstånd vara skyldig alt ange grunden för sin ansökan. Föreskrifter härom föreslås bli intagna i 55 kap. 4 § och 56 kap. 4 §. Syftel med de nya bestämmelsema är i första hand atl komma till rätta med sådana obefogade dispensansökningar som huvudsakligen görs för alt förhala verkställigheten. För alt nå del syftel behöver inte HD;s nuvarande möjlighel alt bevilja prövningstillstånd på grunder som inte har åberopats av sökanden inskränkas. Däremol är del nödvändigl att ge HD befogenhet att inskränka prövningen till grunder som har åberopats av sökanden. En bestämmelse om detta, gemensam för revisions- och besvärsmål, har tagils in i förevarande paragraf. Bestämmelsen innebär alt HD kan avslå dispensansökningen utan närmare piövning om någon grund varför prövningstillstånd skall meddelas inte har angetts.

Bestämmelsen utesluter inte all HD i stället för att genast avslå ansökningen väljer att förelägga sökanden att komplettera denna med elt angivande av grunderna. Ett sådant förfarande bör emellertid inle tillgripas annal än om en komplettering bedöms som meningsfull. Framgår direkl av ansökningen att det finns skäl lill prövningstillstånd trots all grunden inle har angetts, finns det i allmänhet inte någon anledning att utfärda elt föreläggande om komplettering. Är saken tveksam, kan det emellertid vara önskvärt med en komplettering, inte minst för att få en precisering av vilken fråga som dispensprövningen bör omfatta. Del ankommer i första hand på revisionssekreteraren alt meddela föreläggande om komplettering av dispensansökningen (17 § AO).

55 kap. 4 §,56 kap. 4§

Genom ändringarna i förevarande paragrafer införs skyldighet för den som begär prövningstillstånd alt också ange varför han anser alt prövningstillstånd skall meddelas. I 55 kap. 4 § och 56 kap. 4 § anges f.n. atl revisionskäranden resp. klaganden bör närmare ange de omständigheter han åberopar till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas. Ordet " bör" har i förslaget ändrats lill "skall". 1 fortsättningen måste revisionskäranden resp. klaganden specificera vilken fråga i målet som enligl hans mening bör bli föremål för prejudikalbildning resp. vari resningsgrunden eiler domvillan består.

55 kap. 11 §

I förevarande paragraf har den nuvarande bestämmelsen i Iredje meningen om förbud alt pröva frågor om inhibition innan dispens har meddelats tagits bort. Förslaget har motiverats i avsnitt 3.5.3 (jfr förslaget till ändring i 3 kap 6 § RB).

Prop. 1980/81:154 47

4.2 Förslaget om ändring i lagen (1974:579) om handläggningen av nåde
ärenden

Förevarande förslag har motiverats i avsnitt 3.2. Ändringarna innebär att regeringen i fortsättningen skall kunna bifalla en nådeansökan helt eller delvis även utan att ha inhämtat yttrande från HD resp. RR. Innan ett nådeärende avgörs skall emellertid yttrande inhämtas om det föreligger särskilda skäl.

Särskilda skäl att inhämta yttrande kan föreligga när bedömningen av om nåd skall ges eller inte är tveksam eller när det i ett visst fall finns anledning att göra avsteg från vanligen tillämpad praxis. Ett annat fall då yttrande bör inhämtas är då fråga har uppkommit om benådningsrättens omfattning enligt RF. Det är avsett att regeringen skall ha stor frihet att avgöra när del föreligger särskilda skäl att inhämta yllrande från HD.

4.3 Förslaget om ändring i lagen (1957:668) om utlämnuig för brott

15-I7§§

I förevarande paragrafer har gjorts vissa ändringar som hänger samman med att HD inte längre skall behöva höras i alla utlämningsärenden som inte omedelbart avslås. HD:s yttrande behöver sålunda inle inhämtas om den som avses med framställningen har samtyckt till att han utlämnas. Angående motiven till förslaget på den punkten kan hänvisas till avsnitt 3.3.

115 § har i enlighet med del sagda föreskriften om att ärendet skall prövas av HD inskränkts till att gälla fall då samtycke inte föreligger. 16 § andra stycket andra meningen innehåller f.n. en föreskrift om att elt beslut om tvångsmedel i ett utlämningsärende gäller tills vidare intill dess HD har prövat ärendet och, om HD anser att utlämning kan beviljas, till dess regeringen har avgjort ärendet. Efter mönster av 12 § andra stycket nordiska ullämningslagen anges i stället alt beslutel gäller tills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller HD har funnit hinder möta mot utlämning. Enligt förslaget i 17 § skall riksåklagaren sedan ulredningen avslutats överlämna ärendet till regeringen i stället för lill HD, om den som avses med framställningen har samtyckt till atl han utlämnas.

24 §

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser för det fallel atl den främmande staten, utan hinder av villkor som har uppställts för utlämningen begär att den som har utlämnats får ställas lill ansvar för annal brott. Regeringen kan då medge att så får ske. I fråga om HD:s hörande i ärenden som nyss nämnts föreslås nya bestämmelser i tredje stycket. Dessa innebär att HD:s befattning med framställningar som inte avslås omedelbart inskränks till fall då vederbörande inte har medgivit framställningen.

Prop. 1980/81:154 48

4.4 Förslaget om ändrmg i lagen (1959:254) om utlämnmg för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

11, 12 och 15a§§

III § finns f.n. föreskrifter om att HD skall pröva ett utlämningsärende enligt den nordiska ullämningslagen om den som avses med framställningen begär del. Vidare ges bestämmelser om förhandling i HD och en föreskrift om att en framställning inte får bifallas om HD har funnit att det möter hinder mot utlämning.

Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3) bör den ovillkorliga rätten för den som avses med framställningen att påkalla HD;s hörande slopas. I stället bör det ankomma på regeringen att avgöra huruvida HD skall höras eller inte. Om vederbörande har samtyckt till att han utlämnas bör det över huvud taget inte finnas möjlighet att höra HD. Beslut om utlämning kan då i vissa fall fattas.

Med hänsyn till det sist anförda bör de nya bestämmelserna om HD;s hörande tas upp efter de bestämmelser som rör utlämning efter beslut av en åklagare. Bestämmelsema i 11 § har därför ersatts med bestämmelser i en ny 15 a §. Där sägs i första stycket att om särskilda skäl föreligger skall, innan regeringen meddelar beslut i ärendet, yttrande inhämtas från HD humvida utlämning kan lagligen beviljas enligt denna lag. Är del tveksamt t.ex. om förutsättningarna för utlämning enligt 2-6 §§ i lagen föreligger, kan detta utgöra ett särskiU skäl att höra HD. Av 7 kap. 1 § regeringsformen och 26 § förordningen (1980:560) med instmktion för regeringskansliel följer att beslut om att inhämta yttrande från HD kan fattas av en chefstjänsteman eller, efter bemyndigande, av en annan tjänsteman i justitiedepartementet.

Nuvarande bestämmelser i 11 § första stycket andra och iredje meningarna samt andra stycket har, med några redaktionella jämkningar, tagits upp som andra och Iredje stycken i den nya 15 a §. 112 § har den nuvarande hänvisningen till 11 § ersatts med en hänvisning lill 15 a §.

18§

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser för det fallet att den främmande staten, utan hinder av villkor som har uppställts för utlämningen begär att den som har utlämnats får ställas till ansvar för annat brott. Regeringen kan då medge att så fär ske. I fråga om HD:s hörande i ärenden som nyss nämnts föreslås nya bestämmelser i andra stycket. Dessa innebär att HD skall höras endast om regeringen finner att särskilda skäl föreligger.

I tredje stycket har gjorts ändringar av redaktionell karaktär.

Prop. 1980/81:154 50

Bilaga 1:1

Tabell 1 Samtliga mål och ärenden i HD

Är 1970 1971 1972 1975 1976 1977 1978 1979'

Inkomna mål och

ärenden 1667 1603 1824 2215 2416 2487 2768 2746

Ans. om pröv-

ningstillst. 1405 1329 1469 1855 2000 2123 2341 2330

Övriga mål 94 76 73 84 97 110 131 106

Ans. om resning samt

domvillobesvär 119 143 228 220 260 205 228 195

Äterst. av för
sutten tid 49 55 54 56 59 49 68 88
Slutligt handlagda

mål och ärenden 1567 1636 1932 2034 2558 2 367 2428 2690

Till följande år
balanserade 965 942 836 1096 956 1081 1272 1439

Tabell 2 Dispensansokningar

Är	1970	1971	1972	1975	1976	1977	1978	1979'
Bifallna ansökningar	186	189	178	177	233	191	200	164
Tvistemål	59	57	50	48	55	54	56	29
Brottmål	51	38	39	45	51	38	35	31
Besvärsmål	76	94	89	84	127	99	109	104
Avslagna ansökningar	1072	1140	1309	1420	1794	1741	1721	2 256
Tvistemål	228	212	269	318	378	327	269	355
Brottmål	626	636	679	680	838	828	798	1004
Besvärsmål	218	292	361	422	578	586	654	696

Tabell 3 Slutligt handlagda nädeansökningar

Är	1975	1976	1977	1978	1979
Antal nådeansökningar	1818	1817	2278	2230	1932
Avslagna ansökningar	1442	1444	1419	1710	1617
1 procent	79	79	62	77	84
Beslut efter HD: s
hörande	59	68	124	106	86
I överensstämmelse
med HD	58	68	119	97	82
Bifallna ansökningar	376	373	859	520	315
I procent	21	21	38	23	16
I överensstämmelse
med HD	257	283	810	471	300

Siffrorna är preliminära.

Prop. 1980/81:154 52

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

55 kap.

4 §3

I revisionsinlagan skall revisionskäranden uppgiva;

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för revisionstalan med angivande, i vilket avseende hovrättens domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; saml

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden yrkar.

Erfordras prövningstillstånd, bör Erfordras prövningstillstånd,

käranden i revisionsinlagan närma- skaU käranden i revisionsinlagan

re angiva de omständigheter han närmare ange de omständigheter

åberopar till stöd för alt sådanl till- han åberopar till stöd för atl sädant

stånd skall meddelas. tillstånd skall meddelas.

Käranden skall i revisionsinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med vatje särskilt bevis. 1 tvistemål skall käranden, om beviset ej tidigare förebragts, uppgiva anledningen härtill. Åberopar käranden skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan. 1 revisionsinlagan skall käranden ock angiva, om han vill, att motparten eller i brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i högsta domstolen.

Är i brottmål den tiUtalade anhållen eller häktad, skall det angivas.

Revisionsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

55 kap.
11 §

Erfordras prövningstillstånd, be- Erfordras prövningstillstånd,
stämme högsta domstolen, sedan skaU högsla domstolen sedan
skriftväxlingen avslutats, om så- skriftväxlingen har avslutats Pe
dant tillstånd skall meddelas. När stämma om sådant tillstånd skall
skäl äro därtiU, må frågan uppta- meddelas. När det finns skäl tiU det
gas, ehuru skriftväxling ej ägt mm. får frågan upptagas trots att skrift-
Innan prövningstillstånd medde- växling inte har ägt mm.
lats, må fråga, som avses 18 § and
ra stycket, ej upptagas.

56 kap.
4§<

I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. grundema för besvärstalan; samt

3. den ändring i beslutel, som klaganden yrkar.

3 Senaste lydelse 1971:218. * Senaste lydelse 1971:218.

Prop, 1980/81:154 53

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Erfordras prövningstillstånd, fcör Erfordras prövningstillstånd,

klaganden i besvärsinlagan närma- skaU klaganden i besvärsinlagan

re angiva de omständigheter han närmare ange de omständigheter

åberopar till stöd för att sådant till- han åberopar till slöd för att sådant

stånd skall meddelas. tillstånd skall meddelas.

Klaganden skall i besvärsinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller, hans ombud.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden skall ha nedan angivna lydelse.

2§
Regeringen kan omedelbart av- Innan regeringen avgör ett nåde
slå ansökan om nåd, orn skäl till bl- ärende skall den, om särskild an-
faU uppenbarligen saknas. I annat ledning föreligger, inhämta yttran-
faU skad regeringen, innan den av- de från högsta domstolen eller, när
gör nådeårende, inhämta yttrande fråga är om e« mål i vilkel regering-
från högsla domstolen eller, när en, en förvaltningsdomstol eller en
fråga är om mål i vilket regeringen, förvaltningsmyndighet är sista in-
förvallningsdomstol eller förvall- stans, från regeringsrätten. Den
ningsmyndighel är sista instans, domstol som skall avge ett sådant
från regeringsrätten. Den domstol yttrande är därvid beslutför med tre
som skall avgiva sådant yttrande är ledamöter,
därvid beslutför med tre ledamöter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

Härigenom föreskrivs att 15-17 och 24 §§ lagen (1957:668) om utlämning för brott skall ha nedan angivna lydelse.

15 §' Innan regeringen meddelar be- Innan regeringen meddelar beslut i anledning av framställningen, slut i anledning av framställningen,

' Senaste lydelse 1975:292.

Prop. 1980/81:154 56

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 a §

Om särskilda skäl föreligger skall, innan regeringen meddelar beslut i ärendet, yttrande inhämtas från högsta domstolen huruvida utlämning kan lagUgen beviljas enligt denna lag.

Om det bedöms erforderligt, skall förhandling hållas. Förhandlingfår inte vägras, såvida inte tidigare forhör under utredningen måste anses tillräckUgt eller saken bedöms vara uppenbar.

Om högsta domstolen har funnit att hinder mot utlämning möter en Ugt denna lag, får framställningen inte bifallas.

18 §'

Utan hinder av villkor som uppställts för utlämning äger regeringen på framställning medgiva, att den som utlämnats må ställas till ansvar för annan före utlämningen förövad gäming än den, för vilken utlämning skett, eller ufiämnas till annan av de i 1 § omförmälda staterna. I fråga om sådan framställning skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat angående framställning om utlämning. Medgivande må lämnas allenast om, såvitt handlingama visa, utlämning för gämingen kunnat lagligen äga mm.

Framgår av inkomna handling- Innan regeringen meddelar bear, att framställningen icke kan slut i ärendet skall, om särskUda lagUgen bifallas, eller finner rege- skäl föreUgger, yttrande över fram-ringen eljest anledning att icke vill- ställningen inhämtas från högsta fara framställningen, skad den domstolen. Finner högsta domsto-omedelbart avslås. I annat faU prö- len all hinder möter,/år framställ-vas frågan av högsta domstolen, ningen inte bifallas. dock endast om det begäres av den som avses med framställningen. Finner högsta domstolen att hinder möter, må framställningen icke bifallas.

Beträffande tillstånd lill ulläm- ' Belräffande tillstånd lill ufiäm
ning till annan än de i 1 § omförmäl- ning till annan än de i 1 § omförmäl
da staterna skola bestämmelsema i da staterna skall bestämmelsema i
24 § lagen om utlämning för brott 24 § lagen (1957:668) om utlämning
äga tillämpning. för brott äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

' Senaste lydelse 1975:294.

Prop. 1980/81:154 57

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnuigsdomsto-lar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar dels att 4 § skall ha nedan angivna lydelse, dels i lagen skall införas en ny paragraf, 4 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§>

Regeringsrätten är delad i två eller flera avdelningar. Avdelningarna är lika behöriga att upptaga mål som regeringsrätten handlägger.

Regeringsrättens ordförande är ordförande på en avdelning. Ordförande på annan avdelning är det regeringsråd som regeringen förordnar.

På avdelning dömer fem regeringsråd. Regeringsrätten är dock domför med fyra regeringsråd, om tre av dessa är ense om slutet. Vid behandUng av fråga om prövningstillstånd skall tre regeringsråd deltaga.

4a§

På avdelning dömer fem regeringsråd. Avdelningen är dock domför med fyra regeringsråd, om tre av dessa är ense om slutet. Vid prövning av ansökningar om resning eller återställande av försutten tid är avdelningen domför med tre ledamöter.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd är avdelningen domför med en ledamot. Fler än tre ledamöter får inte deltaga.

Vid beslut om avvisande av för sent inkomna besvär, avskrivning av ett mål och prövning av frågor som avses i 28 § förvaUningspro-cesslagen (1971:291) är avdelning. en domför med en ledamot.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Senaste lydelse 1974:577.

Prop. 1980/81:154 58

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över promemorian (Ds Ju 1980:12) Högsta domstolens och regeringsrättens arbetsformer

1 Allmänna synpunkter

Högsta domstolen: Trols de ändringar av fullföljdsreglerna som genomfördes år 1971 är förutsättningarna för atl HD skall kunna svara för prejudikatbildningen i huvudsak oförändrade. Antalet ansökningar om prövningstillstånd har i stället för all som då förutsattes minska tvärtom ökat väsentligt. Domstolen är i stor utsträckning sysselsatt med mål som sorgfälligt prövats i två instanser och dom därjämte saknar varje prejudikatinlresse, medan handläggningen av väsentliga rättsfrågor får vänta. Om man ser på samtliga anställdas insatser lorde betydligt mer än hälften av HD;s arbete bestå i behandlingen av dispensansökningar. Beaktas att åtskilligt arbete går åt lill prövning av ansökningar om resningar och återställande av försutten tid saml av domvillobesvär torde inle heller justitieråden och revisionssekreterarna ägna mer än omkring hälften av sin arbetstid ål HD;s egentliga uppgift, nämligen att svara för rältsenhetligheten och leda rättstillämpningen. Delta förhållande mellan den tid som går åt för att bestämma vilka mål som skall prövas och den tid som slår till buds för själva prövningen är uppenbariigen oefterrättligt. Minskar HD:s övriga arbetsuppgifter, kan man räkna med att domstolens ledamöter får mer tid alt ägna sig åt uppgiften att leda rättstillämpningen. En minskning av ledamöternas arbetsbörda är dessulom nödvändig av personliga skäl.

Det är därför synnerligen välmotiverat att, såsom föreslås i promemorian, minska HD;s sysslande med andra arbetsuppgifter än den prejudikat-bildande verksamheten. HD understödjer tanken på en mer fullständig översyn av systemet för fullföljd till domstolen. På kort sikl kan emellertid i enlighet med promemorieförslagen inle oväsentliga resultat nås dels genom att vissa arbetsuppgifter förs bort från HD, dels genom atl formerna för handläggningen av andra arbetsuppgifter förenklas. Det är av vikt alt dessa ändringar genomförs så snart som möjligt.

Regeringsrätten (majordeten): Regeringsrätten vill ge en någol utförligare beskrivning av domstolens verksamhet än den som lämnas av arbetsgmppen i dess promemoria.

Regeringsrätten prövar enligt 2 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar besvär över kammarrätts beslut enligl förvaltningsprocesslagen och besvär över annat beslut i förvaltningsärende som enligt lag eller av riksdagen beslutad författning eller enligt instruktion för kammarrätterna anförs hos domstolen. Enligt 11 kap. 11 § regeringsformen prövar regeringsrätten också ansökningar om resning och återställande av försutten tid i fråga om ärende för vilket regeringen, förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet är högsla instans. Vidare avger regeringsrätten i vissa fall yttrande till regeringen, bl.a. över ansökningar om nåd.

Regeringsrättens kompetens bestäms sålunda genom att del i olika författningar anges att besvär över beslut enligt författningen skall gå till kammartätten eller - i vissa fall - direkt till regeringsrätten.

Prop. 1980/81:154 59

1 enlighet härmed är regeringsrätten sisla instans i ett stort anlal olika
slag av mål och ärenden. Häribiand kan nämnas flertalet mål om skatter
och allmänna avgifter, kommunalbesvärsmål, mål om omhändertagande
av bam för samhällsvård, körkortsmål, mål om meddelande i särskilda fall
av tillstånd, förbud eller föreläggande enligt föreskrifter rörande den all
männa hälsovården, vissa molsvarande mål angående byggnadsväsendet,
brandförsvaret och civilförsvaret, mål enligt lagen om nykterhetsvård, mål
om verkställighet av straff eller annan brottspåföljd, mål om utlämnande
av allmän handling och mål om meddelande av patent.

Antalet lUl regeringsrätten inkomna mål uppgick till 5 943 år 1977, 5 932 år 1978, 5 296 år 1979 och 4 318 år 1980. Det bör anmärkas all del för år

1980 angivna antalet inte är direkt jämförbart med antalet för tidigare år på
grund av ändrade rutiner för målregistreringen. Om tidigare tillämpade ru
tiner hade använts skulle anlalel registrerade mål år 1980 ha varil något
över 4 800.

Regeringsrätten är sedan förvallningsdomstolsreformen år 1971 företrädesvis prejudikatinslans. Sålunda gäller enligl 35 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) att besvär över kammarrätts beslut i mål som har anhängig-gjorts hos kammarrätten genom överklagande eller underställning prövas av regeringsrätten endast om regeringsrätten har meddelat prövningstillstånd. Anlalel mål i regeringsrätten där prövningstillstånd krävs har under de senaste åren uppgåu till något över 3 000, dvs. 60 procent av det lolala antalet. Prövningstillstånd meddelades år 1978 i 2.54 mål, år 1979 i 251 mål och år 1980 i 245 mål.

Vissa förvaltningsbeslut överklagas hos regeringsrätten ulan prövningstillstånd. Som exempel kan nämnas mål om patent och vammärken, mål om uUämnande av allmän handling och mål om förhandsbesked av riksskatteverket. Beträffande kommunalbesvärsmålen gäller efter numera genomförd lagändring all prövningstillstånd krävs i fråga om kommunala beslut beträffande vilka justering av protokollet tillkännagetts den 1 januari

1981 eller senare. Beslul ifråga om vilka tillkännagivandet skett tidigare
kan alltjämt överklagas till regeringsrätten utan sådant tillstånd.

Regeringsrätten består f.n. av 23 regeringsråd, varav 2 tjänstgör i lagrådet. Domstolen är indelad i fyra avdelningar med lika behörighet atl upplaga mål som regeringsrätten handlägger. Beredning och föredragning av mål i regeringsrätten ombesörjs av regeringsrättssekrelerare.

Bestämmelserna om domförhet i regeringsrätten fanns till utgången av 1974 i 22 § 1809 års regeringsform. Reglerna om högsta domstolen stod i paragrafens första moment och reglerna om regeringsrätten i dennas andra moment. Vissa olikheter förefanns ifråga om domförhetsreglerna för de båda högsta instanserna.

1 den nya regeringsformen nämns de båda högsta instanserna i 11 kap. 1 § men grundlagen innehåller inte längre några stadganden om domförhet. I stället sägs i 11 kap. 4 § regeringsformen att om huvuddragen av domstolarnas organisaUon föreskrivs i lag. Domförhetsreglerna tillhör utan tvekan de gmndläggande organisaUonsreglerna. Vad gäller regeringsrätten är dess domförhet sedan 1975 uttömmande angiven i 4 § tredje stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Stadgandet i 11 kap. 4 § regeringsformen får anses innebära krav att de materiella reglerna om domförhet skall, såsom hitUlls varit fallet, stå i lag och inte efter delegation i författning av lägre valör. Tanken bakom gmnd-lagsregeln är att riksdagen som lagstiftare skall ha inflytande över hur

Prop. 1980/81:154 60

domstolarna är sammansatta. 1 särskilt hög grad gäller del sagda belräffande högsta domstolen och regeringsrätten som i regeringsformen tilläggs vissa konstitutionella befogenheter (11 kap. 11 §, 12 kap. 3 och 8 §§ regeringsformen).

Regeringsrådet Mueller är av skiljaktig mening: Ds Ju 1980:12 innehål-ter förslag som är av stor principiell betydelse för två av landets högsta rättsvärdande instanser, högsta domstolen och regeringsrätten. Främst föreslås väsentliga ändringar i domförhelsreglema. Sålunda skall huvudparten av alla frågor om prövningstillstånd komma alt avgöras av ensamdomare. De föreslagna domförhetsreglerna överlåter på domstolarna att själva avgöra huruvida fråga om prövningstillstånd skall prövas av ensamdomare eller av en avdelning med tre ledamöter. Del fömtsattes att domstolarna skall kunna ge erforderliga regler härom i arbetsordningen. På molsvarande sätt skall domstolarna få rätt all bestämma antalet ledamöter som skall deltaga bl.a. när resningsansökningar prövas.

Syftet med förslagen är främst alt lätta den nuvarande arbetsbelastningen inom högsta domstolen. Förslagen beträffande regeringsrätten har närmasl karaktär av rena konsekvensändringar. Dessa senare förslag har lagts fram trots alt arbetssituationen i regeringsrätten inle påkallar någon ändring.

De föreslagna domförhetsreglerna överlåter på högsta domstolen

och regeringsrätten alt själva närmare bestämma domförheten. En sådan delegation strider klart mol 11 kap. 4 § regeringsformen.

Företrädare för andra intressen än den berörda personalens har inle ens beretts tillfälle atl deltaga i del bakomliggande utredningsarbetet.

Det måste anses vara helt oförenligt med god svensk lagstiftningstradition att på grundval av det nu föreliggande materialet lägga fram förslag för riksdagen om så väsentliga ändringar i högsta domstolens och regeringsrättens organisation.

Förslaget alt högsta domstolen och regeringsrätten i viss utsträckning skall få rätt att - bl.a. genom föreskrifter i arbetsordningen - bestämma domförheten, dvs. hur många ledamöter som skall delta strider klart mot 11 kap. 4 § regeringsformen. Där föreskrivs nämligen att domstolarnas rättsskipningsuppgifler, huvuddragen av deras organisation och rättegången skall regleras i lag. Varken 11 kap. 4 § eller någon annan föreskrift i regeringsformen gör det möjligt att på domstol delegera rätten atl bestämma i angivna frågor. I detla sammanhang må erinras om atl nuvarande domförhetsregler — som ger högsla domstolen och regeringsrätten en viss rätt att själva bestämma antalet ledamöter - har tillkommit, innan den nuvarande regeringsformen trädde i kraft och att dessa regler alhså är giltiga enligt punkl 6 i övergångsbestämmelserna lill regeringsformen. Alt det ansetts möjligt att införa dessa regler innebär alltså inte alt sådana regler är tillåtna enligl 11 kap. 4 § regeringsformen.

En så viklig fråga som domförheten bör för övrigt under inga förhållanden få avgöras av domstolen själv. Domstolen skulle om så skedde också kunna få svårigheter att värna sin egen integritet mot parter som begär alt deras sak skall behandlas i en "störte" eller "mindre" av flera möjliga sammansättningar. Det föreliggande förslagel torde dessutom i praktiken leda till att det blir föredraganden eller någon annan tjänsteman på kansliet som avgör hur många ledamöter som skall pröva frågan huruvida prövningstillstånd skall beviljas i ett mål. Detta kan självfallel inle accepteras.

Regeringsrådet Petrén tillägger för sin del: Det är med stor tvekan jag anslutit mig till tanken alt med utgångspunkt från den remitterade prome-

Prop. 1980/81:154 61

morian nu ändra regeringsrättens domförhetsregler. Det i regeringsrättens remissyttrande framlagda lagförslaget innebär all från huvudregeln enligl gällande rätt all för domförhet erfordras deltagande av 5 eller under viss fömtsättning 4 regeringsråd undantag göres för vissa slag av avgöranden. För dessa tillskapas som en nyhet avdelningar i regeringsrätten domföra med tre regeringsråd.

Förslaget har tämligen svagt samband med den remitterade promemorian, som föranletts av akula problem i högsta domstolen. 1 promemorian förekommer överhuvud blott några spridda notiser avseende regeringsrättens förhållanden. Förslagel till ändring av regeringsrättens domförhetsregler har därför måst byggas på erfarenheter som samlats inom regeringsrätten under tiden efter förvallningsreformens ikraftträdande vid ingången av 1972. Visst statistiskt underlag har kunnat framtagas under remissvarets utarbetande och redovisas i della.

Min tvekan härrör inte av lagförslagels innehåll, även om man givetvis kan ha någol olika meningar rörande detaljer i della. Exempelvis skulle man gärna sett att tiden medgivit regeringsrätten all göra en statistisk analys av resningsansökningarna, i senare lid 75 ä 100 om året. En sådan behövs för atl man skall kunna beräkna storieken av den rationaliseringsvinst som görs när man skiljer ul vissa enklare resningsansökningar som Ire-mansmål.

Det är lagstiftningsärendet som sådant som inger olust och förorsakar min tvekan. Frågan om de högsla domstolsinstansernas domförhet ulgör nämligen enligl min mening elt ämne av avsevärd tyngd. Det kräver all den omsorg som normalt ägnas viktigare lagstiftningsfrågor i vårt land. Intill 1975 fillhörde det t.o.m. grundlagsområdet.

Det borde icke ifrågakomma att göra brådstörlade ändringar i dessa regler utan elt tillfredsställande underlag. Skall ingrepp av principiell natur göras i domförhetsreglerna, som är hell cenirala för domstolarnas organisation, måste förslagen härom redovisas mot bakgrund av en genomtänkt sammanhängande syn på de högsta domstolarnas roll i samhällel, deras uppgifter och deras arbetssätt.

Hittills lorde ha ansetts närmasl självklart all en slutinstans skall besluta, såvitt rör huvudsaken, i kollegial sammansättning, dvs., om ett ojämnt antal ledamöter befinnes önskvärt, med tre, fem, sju elc. domare. Att frångå denna grundsals och låta slutliga avgöranden träffas av en enda domare är ett allvarligt steg, som icke kan tas ulan ingående överväganden av konsekvenserna.

Antalet i etl avgörande dellagande domare måsle självfallel i första hand bestämmas utifrån behovet av allsidig bedömning. Enmansavgöranden i de högsla instanserna framstår då som otänkbara så snart en sak ger reellt utrymme för olika individuella bedömningar. Blott belräffande beslul av närmast registrerande karaktär kan det vara tillfyllest med en domare. Andra faktorer som inverkar på domförhelsfrågan är självfallel vilka och hur många mål man vill släppa fram till de högsta instanserna, hur många domare som bör få verka i dessa instanser elc. Dessa olika faklorer påverkar varandra på olika säll och måsle ses i etl sammanhang.

I de flesta länder är de högsla instanserna inte allmänna revisionsdomstolar utan prejudikaldomslolar. I sådant fall erfordras en ordning för utväljandet av de avgöranden från lägre instanser som de högsla skall ompröva för att tillgodose prejudikatbehovel. Det finns många olika meloder för att genomföra detta urval. I Sverige har vi låtit tre medlemmar av vederbörande slutinstans bestämma vilka mål av de lill domstolen inkomna

Prop. 1980/81:154 62

ändringsansökningarna som skall väljas ut. Redan i våra grannländer till-lämpas andra metoder. Även om det ankommer på tre domare att träffa valet kan dessa lösa uppgiften på hell olika sätt. Alla tre kan lägga ned samma arbete på uppgiften, men verksamheten kan också ordnas så atl blott en domare granskar varje mål närmare, medan övriga två endast deltar i själva urvalsbedömningen. Ett annal sätl är alt begära av den klagande att han noggrannare angiver varför just hans mål skall väljas ut för prövning. Urvalsprövningen kan sedan inskränkas till en granskning av vad klaganden själv anfört och urvalet göras med utgångspunkt härifrån. Man kan också tänka sig all domstolen själv först bestämmer på vilka punkter prejudikat behövs och sedan letar i hela massan av ändringssökande för att finna lämpliga mål.

Om urvalel läggs på slutinstansen själv - vilket i och för sig ej är nödvändigt - bör man självfallel välja en ordning, så all icke huvuddelen av arbetstiden i den högsta instansen åtgår för att göra urvalel. Skulle man ha hamnat i ell sådant läge, får man givetvis eftersträva en ändring. Det kan bli fråga om all finna andra rutiner men också om en övergång till någon helt ny ordning.

Kan man inte bemästra uppkomna svårigheter inom ramen för gällande rätt, blir lagändringar aktuella. 1 den mån det icke blir fråga endasi om någon smärre justering, bör i övervägandena indragas alla de olika faktorer som tillsammans är av betydelse vid utformning av domförhetsreglerna för den domstol det gäller.

Det är mol denna bakgrund som del synes mig svårt alt godta den föreliggande promemorian som utgångspunkt för lagändringar av någon betydelse rörande domförheten i högsta domstolen och regeringsrätten. Del i promemorian redovisade materialet är i mitt tycke helt otillräckligt som motivering för ett så allvarligt steg som att införa ordningar med enmansavgöranden i våra två högsta domstolsinstanser. Förslagel om att låta domförhetsregler inflyta i arbetsordningar är tvivelaktigt ur grundlagssynpunkt. För lagändringar avseende domförheten i regeringsrätten presenteras överhuvudtagel knappast någol faktaunderlag alls. Del synes mig betänkligt atl behandla domförhetsreglerna så lättvindigt mol bakgrund av de uppgifter som tillagt regeringsrätten belräffande lagenligheten inom hela förvaltningsområdet. Remissförfarandet i lagstiftningsärendet blir därmed också i fråga om regeringsrätten närmasl meningslöst, då remissinslanserna blott fått en lagtext utan egentliga motiv atl yttra sig om. Ulan upplysningar om arbetsförhållanden och frågeställningar i regeringsrätten kan utomstående knappast bilda sig en sakligt grundad mening om lagförslagen avseende regeringsrätten.

Som regeringsrätten angivit i sitt yttrande synes lämpligl all man på gmndval av de erfarenheler som vunnits sedan 1972 överser domförhetsreglerna för regeringsrätten. Del måste ske mot bakgrund av den växande betydelse regeringsrätten kan väntas få bl.a. för tillämpningen av den nya regeringsformens regler i del praktiska rältslivet. Erfarenheler från andra oss närslående länder med enahanda problem bör självfallel ulnylljas. Del låter sig säkeriigen göra alt nå fram till rationellare arbetsformer än de som fillämpas idag.

Regeringsrätten har i sitt yttrande ansett sig kunna, i avvaktan på en allmän översyn i ralionaliseringssyfle förorda införandel av en ordning innebärande atl avdelningar i regeringsrätten med tre medlemmar blir domföra belräffande vissa rutinbelonade avgöranden. Även om det ligger närmast att helt avstyrka promemorian och dess förslag på grund av dennas gmnd-

Prop, 1980/81:154 63

läggande brister, kan goda skäl anföras alt redan nu ta ut de rationaliseringsvinster, som - lät vara tämligen begränsade - ligger inom räckhåll. Jag har trots min principiella tveksamhet av dylika prakfiska skäl anslutit mig till regeringsrättens yttrande med det däri intagna lagförslaget.

Justitiekanslern: Genom lagstiftning år 1971 fastslogs att högsta domstolens och regeringsrättens funktion i inslanssystemet skulle vara inriktad på prejudikatbildningen. Detta åstadkoms genom alt prövningstillstånd krävs för sakprövning i högsta instans och att dispensgrunderna inte ger utrymme för ändringsdispens, bortsett från fall där resningsskäl föreligger. Hovrätter och kammarrätter är således i princip sista instans för omprövning i ordinär rättsmedel svag. Dispensprövningen i högsta domstolen och regeringsrätten skall ha till huvudsakligt syfte att utvälja de rättsfall som kan tjäna Ull prejudikat.

Som framgår av utvecklingen för högsta domstolens vidkommande -och för den delen också för regeringsrätten även om arbetsbelastningen där inte påverkats på samma sätt som i högsta domstolen - synes dock den roll, som genom 1971 års lagstiftning sålunda tillmätts den högsta instansen, i slor utsträckning inte ha uppfattats av den rätlssökande allmänheten. Att döma av den stora måltillströmningen till högsta instans torde fullföljd till denna alltjämt i slor omfattning ses som elt normalt led i rättsmedelskedjan för att åstadkomma materiell rättelse.

Arbetet med dispensprövningen har på grund härav kommit alt la en oproportionellt stor del av de högsta instansernas tid och arbetskraft i anspråk. Såväl högsta domstolen som regeringsrätten torde därigenom ha fått dimensioner som mera är betingade av arbetet med utväljande av lämpliga prejudikatsfall än av arbetet med alt utforma prejudikaten. Det är därför angeläget att man tar tillvara alla möjligheler att förenkla den förstnämnda proceduren och koncentrera arbetet till domstolarnas egentliga uppgift, prejudikaibildningen. Delta gäller också regeringsrätten, även om för närvarande arbetsläget inte inger samma oro där som i högsta domstolen.

De remitterade förslagen synes anvisa en framkomlig och lämplig väg att uppnå det ovan angivna målet utan alt därigenom ett evenluellt mera djupgående nydaningsarbete på rätlegångslagstiftningens område föregrips.

Riksåklagaren: Allmän enighet lorde numera råda om alt de högsta dömande instansernas viktigaste uppgift bör vara atl svara för rältsenligheten och ge vägledning för rättstillämpningen. Det är därför angeläget att fullföljdsreglerna är så utformade all de så långt möjligt avgränsar domstolarnas funktioner till rent prejudikalbildande verksamhet. Såvitt avser processen i högsla domstolen gjordes genom 1971 års fullföljdsreform betydelsefulla ändringar i detla syfte. Nu föreliggande förslag tillgodoser främst det angelägna syftet att minska högsla domstolens befattning med ärenden som ligger utanför denna verksamhet och kan således sägas vara en vidareutveckling av intentionerna bakom 1971 års fullföljdsreform.

Jag tillstyrker i allt väsentligl de nu framlagda förslagen. Det är angelägel alt åtgärderna genomförs snarast möjligt. På sikt kan det vara motiverat atl högsta domstolens funktioner i rättsskipningen och ordningen för fullföljd blir föremål för en mera genomgripande översyn.

Domstolsverket: De föreslagna ändringarna av domförhetsreglerna syftar till att åstadkomma en minskning av arbetsbördan för i första hand högsta domstolens ledamöter. I promemorian redovisas emellertid inte hur stor denna minskning blir eller vilka konsekvenser ändringarna får för personalen i övrigt. Innan reformen genomförs bör därför högsta domstolens

Prop. 1980/81:154 64

organisation undersökas närmare i syfte att klarlägga resursbehovet för de olika personalkategorierna.

I promemorian uttalas att det skulle vara en möjlig väg att ersätta det nuvarande systemet med dispensprövning i högsta domstolen med en ordning som innebär att frågan om prövningstillstånd tas upp redan i hovrätten i samband med att målet avgörs där. DV delar uppfattningen att detta är en komplicerad fråga. Den bör dock ägnas fortsatt uppmärksamhet i syfte att få till stånd ett enklare prövningsförfarande än för närvarande.

Svea hovrätt: I departementspromemorian aktualiseras principiellt viktiga spörsmål, främst frågan huruvida prövningstillstånd inte längre skall behandlas i en kollegial sammansättning utan kunna handhas även av en ledamot ensam. Enligt hovrättens mening hade det varit önskvärt med en mera ingående diskussion av vilka följder som detta kan tänkas medföra. Arbetsgruppen synes ha ansett att förslaget huvudsakligen är att betrakta som förändring av arbetsteknisk natur.

Den väsenfiiga och principiellt belydelsefulla frågan huruvida begränsningen av beslutande antal ledamöter till en ledamot kan antagas påverka säkerheten i avgöranden berörs knappast alls. Promemorian ger därför inte något fillfredsställande underlag för bedömning av lämpligheten av att frågor om prövningstillstånd primärt skall avgöras av endast en ledamot. Enligt hovrättens mening är det angeläget att en mera fullständig översyn av systemet för fullföljd lill HD och därmed sammanhängande frågor kommer fill stånd.

Hovrätten över Skåne och Blekinge:- Hovrätten vill rekommen
dera fortsatta överväganden beträffande möjligheterna att begränsa antalet
dispensansökningar. Här kan ifrågakomma möjlighet för hovrätt att för
ordna om omedelbar verkställighet av brottmålsdom, regler om prövnings
tillstånd i hovrätt för bölesmål samt avskärande av ytteriigare målgmpper
från fullföljdsmöjlighel lill HD.

Kammarrätten i Stockholm: Kammarrätten är - — — positiv till syftet med promemorian och finner sig i stort sett kunna tillstyrka de förslag som den innehåller. Reformen är av sådan natur all den enligt 11 kap. 4 § regeringsformen (RF) skall återspeglas i lag. Detta krav får enligt kammarrättens mening anses ha lillgodosetts i erforderlig mån.

Domstolen befarar emellertid att förslagen inte kommer att visa sig tillräckligt effektiva. Risk föreligger nämligen för atl antalet ansökningar om prövningstillstånd inte kommer att minska i önskvärd omfattning. Även andra vägar att lätta arbetsbördan för i första hand högsta domstolen bör därför övervägas.

Kammarrätten erinrar om att den redan tidigare har uttalat sig för att det vid tillfälle bör övervägas om inle arvs- och gåvoskattemålen, åtminstone från och med andra instans, bör flyttas från allmän domstol till allmän förvaltningsdomstol. Den omständigheten att dessa mål har ett nära samband med civilrättsliga förhållanden torde knappast behöva hindra en reform. Elt sådant samband föreligger också i fråga om många andra mål som handläggs av allmän förvaltningsdomstol, inte minst övriga skattemål som för övrigl utgör den största målgruppen i kammarrätt.

1 promemorian diskuteras (s. 16) frågan om advokatärendena kan flyttas från högsta domstolen till hovrätt. Det kan i anledning härav erinras om att mål av närliggande natur handläggs av regeringsrätten och denna kammarrätt. Som exempel kan nämnas frågor om behörighet för och om disciplinära ålgärder mot läkare, revisorer m.fl. Det synes mot denna bakgmnd inte onaturligt att, i syfte att lätta högsla domstolens arbetsbörda, lägga över

Prop. 1980/81:154 65

advokatärendena på kammarrätten och, efter prövningstillstånd, regeringsrätten.

Vidare bör ytterligare övervägas- alt i större utsträckning än hit
tills medge omedelbar verkställighet av domar i andra instans. Kammarrät
ten ställer sig med andra ord tveksam lill om de skäl som anges (s. 13 f) i
promemorian mol en sådan reform behöver vara avgörande.

Det synes vidare lämpligt att över lag i olika sammanhang uppmärksamma möjligheterna aU genom reformer - även av begränsad omfattning -på andra rättsområden minska belastningen i högsla instans. Som exempel kan nämnas att en dröjsmålsränta, som är bättre anpassad lill marknaden än den som stadgas i 5 § räntelagen (1975:635), säkerligen skulle få en god effekt när del gäller alt motverka onödiga bestridanden av krav på betalning och därmed minska antalet rättegångar om sådana fordringar.

Rättegångsutredningen: Det kan nog vara riktigt att genom begränsade reformer av det slag, som promemorian tar upp och vilka kan genomföras snabbi, underiälla arbetet i HD och koncentrera domstolens resurser till egentlig dömande verksamhet. Reformerna bör emellertid inle få undanskymma det faktum aU del kan finnas flera andra och kanske bättre meloder att komma till rätta med problemen. Sådana metoder kräver emellertid yllerligare utredning.

Såvitt gäller behovet av alt på elt enkelt sätl kunna begränsa anlalel dis-pensansökningsfall tänker vi i första hand på möjligheler att införa regler om fullföljdsförbud, om omedelbar verkställighet av hovrättsdomar och om att häklningstid inle får avräknas vid obefogad fullföljd av talan.

Såvitt gäller behovet av all åstadkomma en bättre prejudikatbildning kan man tänka sig bl.a. särskilda former för prejudikaltalan.

Viktigt är också, att processen i HD får en så rationell utformning som möjligt. 1 det avseendet är avvägningen mellan munllighel och skrifllighet intressant.

Domareförbundet: Förbundet har inget att erinra mol vad som föreslås belräffande regeringsrätten.

Frågan om när i olika fall den större eller mindre sammansättningen av en avdelning skall komma till användning föreslås reglerad i arbetsordning. Det kan dock ifrågasättas om det inte vore mera i överensstämmelse med RF:s krav att åtminstone huvudgrunderna för fördelningen anges i rättegångsbalken och i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.

---- Förbundet vill framhålla, atl det efter förslagets genomförande

framstår ännu tydligare än tidigare alt hovrätter och kammarrätter i praktiken är slutinstanser. Detta är etl förhållande som enligt förbundets mening måste tillmätas betydelse vid överväganden rörande rättegångsreglema för underinstansema, bl.a. bestämmelserna om domförhet.

Advokatsamfundet: Samfundet tillstyrker med nedan angivet undantag (domförhet vid dispensprövningen) de föreslagna ändringarna i högsta domstolens och regeringsrättens arbetsformer. Vad samfundet till utveckling därav anför nedan avser i första hand högsta domstolen.

Advokatkårens medlemmar har inle kunnal undgå att uppmärksamma
den ökande måkillströmningen lill högsla domstolen, som bland annat
medfört de olägenheter som arbetsgmppen belyst i sin promemoria. Dessa
har medverkat till förhållandevis långa handläggningstider i högsla dom
stolen. Mot denna bakgrund är det angelägel att åstadkomma de förbätt
ringar i domstolens nuvarande arbetsförhållanden som kan vinnas utan att
effekfivilelen åsidosätts eller rättssäkerheten äventyras.

Samfundet instämmer i vad arbetsgmppen anför som skäl för alt inte 5 Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 154

Prop. 1980/81:154 66

flytta de s.k. advokalärendena från högsta domstolen. Det är angeläget alt upprätthälla en enhetlig praxis beträffande inträde i och uteslutning ur advokatsamfundet och detla skulle sannolikt försvåras om besvärsrällen lill högsta domstolen slopades och besvär i stället skulle anföras till hovrätterna som sisla instans. Det är endast ett fåtal advokalärenden per år som förs under högsla domstolens prövning, men domstolens rättstillämpning i dessa ärenden är av vikt både som garanti för rättssäkerhet och som ledning för samfundets styrelse. Det senare har inte minst gällt under de senaste åren, då ett stigande antal inträdesansökningar kommit från jurister med annan bakgmnd och erfarenhet än vad som man brukat finna hos dem som söker sig till advokatyrket.

SACOISR: SACO/SR finner att de föreslagna ändringarna i huvudsak är välmotiverade och nödvändiga.

Såsom redovisas i promemorian har mållillströmningen lill HD starkt ökat under senare år och har även antalet balanserade mål stigit betydligt. Antalet domslolsledamöter har däremot bibehållits oförändrat, vilkel medfört att arbetsbördan för ledamöterna blivil besvärande stor. Det är uppenbart all det krävs åtgärder som snabbt förbätlrar situationen.

1 det uppkomna läget framslår det som naturligt att frsl granska de i 3 kap. 6 § RB givna reglerna om HD: s domförhet. 1 promemorian föreslås nu all i etl nytt första stycke i nämnda paragraf föreskrivs att en avdelning av domstolen - såsom hittills gällt - är domför med fem ledamöter men atl vid prövning av ansökningar om resning eller återställande av försutten tid eller besvär över domvilla avdelningen är domför med tre ledamöter. 1 dessa målkategorier återfinns naturiigtvis mål som är besvärliga och tveksamma och även i fortsättningen skall avgöras av avdelning om fem ledamöter. Man kommer emellertid inle ifrån att det bland dessa slag av mål återfinns etl mycket betydande antal i vilka det är helt självklart om ansökan skall bifallas eller ej. I sådana fall är det helt omotiverat att fem mycket högt kvalificerade domare måsle vara med om avgörandet. Det är närmasl förvånande att en ändring inte kommit till stånd långt tidigare.

När det gäller det stora antalet ansökningar om prövningstillstånd har i paragrafens andra stycke föreslagits att en avdelning skulle vara domför med en ledamot.

Ulan tvekan förhåller del sig så att det beträffande etl myckel belydande antal ej finns någon som helsl tvekan om ansökan skall bifallas eller avslås beroende på om prejudikatintresse föreligger eller ej. Det torde knappast möta några betänkligheter att anförtro avgörandet i dessa självklara fall ål endast en ledamot. Man får förutsätta att föredragande revisionssekreterare vid minsta tveksamhet om avgörandet anmäler målet på en Iremansav-delning; har så ej skett har ju ledamoten själv möjlighel alt hänskjula avgörandet till sådan avdelning. Belräffande regeringsrätten kan det däremot med hänsyn till målens skiftande karaktär och specialiseringen hos föredragandena inte anses lämpligl att ansökningar om prövningstillstånd avgörs av en ledamot.

Alt de i paragrafens Iredje stycke omnämnda typerna av avgörande skall kunna prövas av en enmansavdelning är ganska uppenbart.

Genomföres förslaget i dessa delar uppnås atl ledamöternas arbete med dess typer av arbetsuppgifter avsevärt minskas och kan i slällel ägnas ål den vikliga prejudikatulbildningen. Ett genomförande fömtsätter emellertid att föredragande- och kansliorganisationen dimensioneras efter det ökade målantal som kommer att avverkas.

Prop, 1980/81:154 67

Revisionssekreterareföreningen: Inledningsvis framhålles i promemorian att den kraftiga ökningen av antalet dispensansökningar och andra mål för med sig en besvärande stor arbetsbelastning för HD;s ledamöter. Revisionssekreterarna märker belastningen inte minst därigenom atl målantalet pä framför allt turindelade rotlar ständigt växer trots god avarbetning av ledamöternas tid går åt lill atl pröva dispensansökningar. Denna omständighet minskar utrymmet för den prejudikatbildande verksamhet som utgör HD:s huvuduppgift. Revisionssekreterama märker med bekymmer alt del är svårt att få föredragningsUd för mål som dispenserats. Det är helt otillfredsställande att nuvarande förhållanden medför alt väsentliga rättsavgöranden får vänta, medan domstolen i stor utsträckning sysselsätts med mål som sorgfälligt prövats i två instanser och som därjämte saknar varje prejudikatintresse.

------ Föreningen understöder med eftertryck tanken att genom lagänd
ringar påverka målantalet och arbetsformerna hos HD. Ändringarna bör
vidtas utan fidsutdräkt och inte sättas i samband med rättegångsutredning
ens översyn av rättegången i storl.

Föreningen vill framhålla att den information som kommer att ges till berörda myndigheter och allmänheten om de nya reglerna i rättegångsbalken m.m. även måste avse innebörden av 1971 års fullföljdsreform. Den kraftiga ökningen av antalet obefogade dispensansökningar efter reformen visar att reformens reella innbörd, i princip ett tvåinstanssystem, inte nått ul så som den borde ha gjort. Förhoppningsvis kan en bättre information nu bidra till att antalet obefogade dispensansökningar minskar.

Även om det skulle råda en sådan s.k. prejudikatlorka som nämns (s. 14 f) torde dock fler prejudikat kunna bildas om ordningen för dispensprövning förenklas utan att kraven på rättssäkerhet efterges. Måhända upphör prejudikattorkan när fullföljdsreformens avsikter förverkligas genom lagändringar som gagnar arbetet i HD.

I promemorian framhålls (s. 13) alt fullföljdsreformen inte inneburit att begränsningen av möjligheterna till dispens fått någon motsvarighet i en begränsning av rätten att begära dispensprövning. Föreningen inslämmer i att ordningen för dispensprövning bör ändras och att prövningen fills vidare bör ske hos HD.

2 Handläggningen av nådeärenden

Högsta domstolen: HD tillstyrker förslaget om atl regeringen i nådeärenden skall höra domstolen endast om särskild anledning föreligger. Elt argument som tidigare förts fram lill förmån för atl i vidare utsträckning inhämta HD;s yttrande i nådeärenden är att detla skulle innebära en viss trygghet för kontinuitet vid behandling av ärendena. Detta argument har förlorat i styrka sedan inom jusfitiedepartementet inrättats en enhet för föredragning av nådeärenden, där erfarenheter från handläggningen av sådana ärenden finns samlade. I ömtåliga nådeärenden kan naturligtvis ett yttrande av den högsta dömande instansen vara av betydelse för regeringens prövning. Förslaget ger regeringen möjlighet att i sådana fall inhämta yttrande av HD.

Regeringsrätten: Regeringsrätten har inte någon erinran mol den föreslagna ändringen i lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden.

Justitiekanslern har ingen erinran mot förslagen.

Prop. 1980/81:154 68

Riksåklagaren har ingen erinran mot att högsta domstolens och regeringsrättens befattning med nådeärenden inskränks på sätt som föreslagits.

Svea hovrätt: Hovrätten vill anmäla tvekan om lämpUgheten av att ändra reglema för handläggning av nådeärenden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrätten finner del angeläget all domarsynpunkler får komma fram i de nådeärenden som kan komma atl bifallas. Särskilt i tider av politisk oro är delta viktigt. Tillräckliga skäl för ändring i nu gällande regler finns knappast. Förslaget i denna del avstyrks.

Kammarrätten i Stockholm: Kammarrätten tillstyrker det förslag som promemorian innehåller men vill tillägga.

Det har ansetts att del av kontinuilelshänsyn är angeläget atl högsla domstolen hörs i nådeärendena. I detta hänseende måste beaktas att nådeenheten inom justitiedepartementet är så uppbyggd, med bl.a. en endast varsam fortlöpande förnyelse av personalen på enheten, att den är väl skickad att redovisa ärendena på ett sådant sätt alt det ansvariga statsrådet vid sin bedömning kan väga in konUnuiletsintresset.

Kammarrätten vill understryka vad högsta domstolen tidigare har uttalat om värdet för regeringen av all i etl ömtåligt utrikes- eller inrikespolitiskt läge kunna hänföra sig till etl yttrande från domstolen. Det bör kunna förutsättas atl regeringen i fall, som kan antas vara av denna art, utnyttjar möjligheten att inhämta yttrande. I övrigt synes vad som anges (s. 41) i promemorian om när yttrande kan böra inhämtas väl ägnat all tjäna till ledning i tillämpningen.

Domareförbundet: Nu gällande ordning, enligl vilken HD hörs i alla de fall då nådeansökan ej kan avslås omedelbart, innebär en viss garanti för kontinuitet vid behandling av ärendena. Sedan inom justitiedepartementet tillskapats en särskild enhet för föredragning av nådeärenden, har dock detta skäl för HD;s hörande ej samma tyngd som tidigare. De nuvarande reglema utgör emellertid en rältssäkerhetsgaranli, ägnad alt förhindra nådeprövningens utveckling till en "fjärde instans". Förbundet ställer sig därför iveksaml till förslaget atl HD skall höras endast om särskild anledning föreligger.

3 Ärenden om utlämning för brott

Högsta domstolen: Även förslagen till ändringar i de båda utlämningslagarna synes väl avvägda. Det kan vitsordas atl tillämpningen av den allmänna ullämningslagen medför avvägningar, som kan motivera att HD hörs. När den som begärs utlämnad samtycker till atl han utlämnas bortfaller dock detta motiv. Vad angår den nordiska ullämningslagen är förhållandet mellan de nordiska ländernas rättsordningar sådant, att betänkligheter i allmänhet inte kan föreligga mot att en framställning från annat nordiskt land om utlämning bifalls. Genom möjligheterna att - i alla ärenden som överlämnats lill regeringens avgörande - inhämta yttrande från HD, när särskilda skäl föreligger, tillgodoses det behov av en kvalificerad juridisk bedömning av opolitisk natur som i enstaka fall kan föreligga.

JustUiekanslern har ingen erinran mot förslagen.

Riksåklagaren: I fråga om utlämningsärenden saknas det anledning atl höra högsta domstolen i de fall vederbörande själv samtycker till att han utlämnas. I övriga ärenden enligt den allmänna ullämningslagen bör såsom anförts i promemorian högsta domstolen fortfarande höras. När det gäller nordiska utlämningsärenden föreslås den ovillkorliga rätten för den som

Prop. 1980/81:154 69

avses med framställningen att påkalla prövning i högsta domstolen avskaffad och ersatt med en bestämmelse som ger möjlighet för regeringen att inhämta yttrande från högsta domstolen när särskilda skäl föreligger. Främst med hänsyn till den allmänna rättslikhet som föreligger mellan de nordiska länderna inbördes får den nu föreslagna ordningen anses tillgodose rimliga krav på medverkan av domstol i ärenden av denna art.

Svea hovrätt har ingen erinran mot förslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrätten tillstyrker förslaget.

Kammarrätten i Stockholm: Kammarrätten ansluter sig lill de förslag som promemorian innehåller och de skäl som har anförts till stöd för dessa.

Domareförbundet: De föreslagna ändringarna kan få endast marginell effekt vad gäller domstolens arbetsbörda, men förbundet finner inte anledning till erinran mot förslaget.

Revisionssekreterareföreningen: Promemorians förslag i fråga om HD;s medverkan i utlämningsärenden synes välgrundade och torde inte strida mot intresset av nordisk rättslikhet eller någon inlernationell överenskommelse. Vad gäller lagtextens utformning bör det beaktas att innehållet i andra stycket av den föreslagna nya 15 a § nordiska ullämningslagen är hämtat från nuvarande 11 §. Eftersom den inledande meningen i sistnämnda paragraf därvid inte har tagits med, framgår det inte längre tydligt av lagtexten att det är HD som skall göra bedömningen huruvida förhandling skall hållas. Föreningen föreslår att 15 a § andra stycket första meningen får lydelsen "Högsta domstolen skall hålla förhandling om det bedöms erforderligt". 1 övrigt tillstyrks de föreslagna lagändringarna.

4 Dispensansökningars innehåll

Högsta domstolen: Beträffande förslagen att den som fullföljer talan till HD skall vara skyldig alt i sin första inlaga närmare ange de omständigheter han åberopar till stöd för att prövningstillstånd skall meddelas samt atl HD:s dispensprövning får begränsas till omständigheter som har åberopats i ansökningen får HD anföra följande.

Vid tillkomsten av nuvarande regel i 55 kap. 4 § andra stycket RB uttalade föredragande departementschefen (NJA II 1971 s. 540), att det inte kan anses vara för strängt mol en klagande all kräva av honom all han närmare anger vilka omständigheter han åberopar lill slöd för sin fullföljd. En sådan precisering skulle enligl departementschefen i hög grad underlätta för HD att snabbt nå ett avgörande i tillståndsfrågan och föredragningen skulle i stort sett kunna begränsas till de förhållanden som förts fram i ansökningen. Alt man stannade för en "bör"-regel motiverades med all det inte kan generellt föreskrivas någon påföljd för underlåtenhet att ange dispens-gmnd, eftersom HD inle under alla omständigheter bör vara bunden av de skäl som klaganden anfört. Departementschefen uttalade i anslutning härtill att det ligger i partens eget intresse att tydligt ange de omständigheter som motiverar dispens och atl om han försummar atl föra fram någon sådan grund han löper risk att inle få prövningstillstånd.

Förhoppningen att klagandena i sill eget inlresse skulle komma att ange dispensgrunder har emellertid i allmänhet inte infriats. Del förekommer i mycket stor ulslräckning atl dispensfrågan inte alls berörs i fullföljdsinla-gorna eller att man bara mer eller mindre ordagrant återger lagtexten i 54

Prop. 1980/81:154 70

kap. 10 § första stycket RB. När dispensgmnder anges sker delta inte sällan på elt slentrianmässigt och konstruerat sätl som avslöjar att syftet med överklagandet är atl förhala verkställigheten eller att det i själva verket inte finns några grunder atl anföra.

Mol bakgrund av de erfarenheter som HD sålunda vunnit av det nuvarande systemet anser HD del väl motiverat alt på sätt som föreslagits skärpa reglerna om dispensansökningars innehåll. Även om HD har möjlighet att meddela prövningstillstånd oberoende av vad parten anfört eller inte anfört, medför den föreslagna ordningen den fördelen att HD som regel kan nöja sig med all pröva de anförda dispensskälen eller att ulan ytterligare prövning avslå en ansökan som inte är närmare motiverad. Man kan vidare hoppas vinna att, när parter och ombud nödgas tänka igenom vilka dispensskäl som kan föreligga, fullföljd uteblir i en del fall där överklagande annars skulle ske bara slentrianmässigt eller i förhalningssyfte.

När det gäller möjligheten atl erhålla prövningstillstånd på grund av synnerliga skäl, såsom att grund för resning föreligger eller domvilla förekommit eller att målels utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misslag, motsvarar förslaget om att endast omständigheter som åberopats av sökanden behöver beaktas i huvudsak den praxis som numera lillämpas av HD. Som anförs i promemorian beaktas endasi sådana fel som har påpekats av en part eller som direkl faller i ögonen vid inläsningen av målet. Det är en fördel alt denna praxis nu kommer till uttryck i lagtexten.

Vad angår utformningen av 55 kap. 4 § andra slyckel resp. 56 kap. 4 § andra stycket lorde den avsedda innebörden komma till tydligare ullryck, om däri föreskrivs alt käranden/klaganden skall i sin första inlaga "närmare ange de omständigheter som föranleder att prövningstillstånd må meddelas enligl de i 54 kap. 10 § angivna grunderna". En sådan formulering kan förebygga del missförståndet att del skulle vara tillräckligt att hänvisa till lagens bestämmelser om grunderna för prövningstillstånd.

Den föreslagna bestämmelsen i 54kap. 12 § RB kan naturligtvis utformas på olika sätl. Lydelsen enligt promemorian får emellertid anses ge etl riktigt uttryck för tanken atl HD inte behöver men väl kan beakta andra skäl för prövningstillstånd än dem parten åberopat. Möjligen medför den föreslagna lydelsen behov av en övergångsbestämmelse som anger alt den nya lydelsen inte äger tillämpning när dom eller beslul meddelats av hovrätten före lagens ikraftträdande. Eftersom delta ter sig tämligen självklart synes dock en sådan bestämmelse kunna undvaras.

I promemorian har på goda skäl avvisats tanken atl göra reglerna i 55 kap. 7 § resp. 56 kap. 7 § RB om föreläggande att avhjälpa brisl i fullföljdsinlaga tillämpliga på dispensfrågan. Denna ståndpunkt lorde emellertid kräva en jämkning av dessa lagrum så alt 55 kap. 4 § andra stycket resp. 56 kap. 4 § andra stycket undantas (jfr NJA II 1943 s. 713 f). Detta kan lämpligen ske genom att "4 §" byts ut mot "4 § första, tredje och femte slyckena" i 55 kap. 7 § resp. "4 § första, Iredje och fjärde slyckena" i 56 kap. 7 §. Att bestämmelserna om föreläggande jämkas på delta sätt innebär inte alt HD blir förhindrad all begära en komplettering, när det anses behövligt och meningsfullt.

Det kan ifrågasättas, om inte även 55 kap. 4 § iredje slyckel och 56 kap. 4 § tredje stycket RB bör ses över. Med hänsyn till syfiet med de föreslagna ändringarna synes det tveksamt om man av den som fullföljer talan bör begära, att han redan i sin första inlaga skall ange de bevis han vill åberopa elc.

Prop. 1980/81:154 71

Riksåklagaren:--- Även om högsla domstolen fortfarande skall ha

möjlighet alt meddela prövningstillstånd på gmnder som inte har åberopats av parten sätter den föreslagna skärpningen av regeln om dispensansökningarnas innehåll ett visst tryck på parter och ombud. Eventuellt kan bestämmelsen medverka lill atl hindra de obefogade överklaganden som sker enbart i förhalningssyfte. I vart fall medför bestämmelsen den obestridliga fördelen att högsta domstolen i allmänhet kan nöja sig med att pröva de dispensgmnder som parten har åberopat. När det gäller möjligheten alt få prövningstillstånd på grund av synnerliga skäl innebär förslaget för övrigt en kodifiering av den praxis som redan nu fillämpas av högsta domstolen. Med hänsyn till att ändringar vad gäller processuella bestämmelser i allmänhet blir omedelbart tillämpliga om inte annat särskilt föreskrives bör den nya lydelsen av 54 kap. 12 § rättegångsbalken förses med en övergångsbestämmelse av innebörd att regeln inle är tillämplig när det gäller fullföljd av talan mot dom eller beslut som meddelats före ikraftträdandet.

Både från de enskildas och det allmännas synpunkt är det angeläget att rättsskipningen sker så snabbt omständigheterna medger. Förslaget atl dispensansökningarna skall kunna prövas av en ledamot kommer otvivelaktigt alt leda till alt handläggningstiderna nedbringas och öka utrymmet för den rent prejudikatbildande verksamheten. Under förutsättning alt så sker huvudsakligen i okomplicerade fall harjag inle någon erinran mot förslaget i denna del. Regeln bör dock utformas så att avdelning är domför med antingen en eller tre ledamöter och inle som den föreslagna lagtexten torde medge även med två ledamöter. Jag vill dock understryka vikten av att dispensfrågan avgörs i den större sammansättningen i de fall då denna fråga i sig är av principiellt intresse. När del gäller ansökningar om resning och återställande av försutten tid saml besvär över domvilla godtar jag den föreslagna ordningen enligt vilken ärendena normall bör prövas av tre ledamöter. Även här villjag emellertid framhålla att Iveksamma fall eller mål av principiellt inlresse bör avgöras på femmannaavdelning.

Domstolsverket: Beträffande lagtextens utformning har DV följande erinran. I promemorian avvisas tanken på att högsta domstolen skulle kunna förelägga revisionskäranden eller klaganden att komplettera sin inlaga med uppgift om vari prejudikalintresset ligger. Detta har emellertid inle kommit lill uttryck i förslagel. DV föreslår därför att 55 kap. 7 § och 56 kap. 7 § rättegångsbalken ändras så att detta framgår.

Svea hovrätt har ingen erinran mot förslaget.

Kammarrätten i Stockholm: Kammarrätten tillstyrker att en föreskrift införs om att den som söker prövningstillstånd hos högsta domstolen skall ange grunden för att ullstånd bör beviljas.

Hur pass effektivt reformen kommer att ulfalla kommer emellertid alt i mycket bero på den högsta instansen själv. Det är sålunda väsenlligt all domstolen ålägger sig en stark restriklivilel när det gäller att gå ulöver de grunder som sökanden har angivit. Det torde också vara angeläget att domstolen vid kostnadsprövningen låter brister i aktuellt hänseende från sökandeombud få påtaglig effekt när del gäller ersättningen till ombudet.

Kammarrätten vilsordar atl de skäl i och för sig är för handen som i promemorian redovisas för atl en motsvarande ändring inle bör genomföras när del gäller fullföljd till regeringsrätten. Del ligger dock - inle minst för regeringsrättens egen del - ett avsevärt värde i alt samma förfaranderegler gäller i så stor utsträckning som möjligt med avseende på rättegången i de båda högsta domstolarna. Kammartätten sätter i fråga om det inte är lillräckligl att de skäl som har anförts mot ändringen för regeringsrättens del

Prop. 1980/81:154 72

får fill följd att denna domstol, särskilt när en enskild person själv för sin talan, är förhållandevis generös då det gäller att meddela prövningstillstånd för annan gmnd än vad som har angetts av parten. Det förordas sålunda att samma ordning genomförs för regeringsrätten som för högsta domstolen.

I specialmofiveringen (s. 39) fill 54 kap. 12 § RB har syftet med de nya bestämmelserna begränsats i förhållande Ull den allmänna motiveringen (s. 25 f) Ull att i första hand gälla sådana obefogade dispensansökningar som huvudsakligen görs för att förhala verkställigheten. Begränsningen är inte påkallad utan bestämmelsen bör ges den vidsträcktare innebörd som anges i den allmänna motiveringen. En sådan reglering hindrar inte att, om del någon gång skulle anses motiverat, föreläggande ges om komplettering av gmnden för dispensansökningen.

Kammarrätten vill vidare framhålla att det är angeläget att formulären rörande fullföljd av talan från hovrätt utformas så att det av dem klart framgår att högsta domstolen kan begränsa sin prövning i tillståndsfrågan fill omständigheter som har åberopats av sökanden. Om samma ordning i aktuellt hänseende införs för regeringsrättens del bör vad som har sagts nu få motsvarande tillämpning på fullföljdshänvisning från kammarräti.

55 kap. 7 § och 56 kap. 7 § RB bör utformas så att det klart framgår att domstolen inte behöver meddela föreläggande om avhjälpande av brist i fråga om dispensgrunden, jfr promemorian s. 26 samt förslaget till 55 kap. 4 § andra stycket och 56 kap. 4 § andra stycket RB.

Rättegångsutredningen: I promemorians lagförslag sägs - — — atl en kärande i revisions- eller besvärsinlaga .yÄ:a// (och inte som nu bör) närmare ange de omständigheter han åberopar lill stöd för att prövningstillstånd skall meddelas.

Enligt 54 kap. 10 § RB får prövningstillstånd meddelas i två fall. Det ena är att det är av vikt för rättstillämpningen att talan prövas av HD. Av promemorians motiv framgår emellertid alt det inte räcker med att ange denna omständighet. Att någonting mera kan krävas av den enskilde anses troligen ligga i lagens krav på atl käranden skall närmare ange vad han åberopar. Att lagtexten skall tolkas på det angivna sättet anser vi inte vara oemotsägligt.

Vi vill i delta sammanhang tillägga att vi betvivlar alt utbytet av ordet bör mot ordet skaU kommer att leda Ull någon mera betydande förbättring av revisions- och besvärsinlagornas innehåll på den berörda punkten. Att man ställer ökade krav på käranden kan vi emellertid godta, även om det skäl som i promemorian anförs härför (nederst på sidan 25) närmast går i motsatt riktning. Att den enskildes intresse - som del påstås - inte skall tillmätas någon betydelse är en dålig bakgrund för att ställa ökade krav på honom.

En annan innebörd av förslaget är enligt motiven att dispensfrågan skall tas upp till prövning även i det fall att dispensgrunden är bristfälligt angiven, dvs. utan att kärande ges möjlighet att komplettera sin inlaga. Den ordningen är kanske välbehövlig, men den torde sakna stöd i lag. Av 55 kap. 7 § och 56 kap. 7 § får i stället anses framgå att käranden skall ges tillfälle alt inkomma med behövliga kompletteringar.

Domareförbundet: I samband med tillkomsten av 1971 års fullföljdsreg-ler uttalade departementschefen, att HD inte borde vara under alla omständigheter bunden av de skäl klaganden anfört samt all del därför inte kunde generelll föreskrivas påföljd för underlåtenhet att ange dispensgrund och atl ovillkorlig skyldighet att ange sådan grund då inle heller bor-

Prop. 1980/81:154 73

de föreskrivas (prop. 1971:45 s. 94). Utvecklingen efter 1971 ger, som närmare beskrivs i promemorian, fog för alt i dag ifrågasätta eU dylikt ställningstagande. Arbetsgruppen föreslår nu aU skyldighet atl ange dispensskäl förenas med en regel att HD äger begränsa prövningen lill skäl som klaganden anfört. DeUa förslag kan visserligen synas svårförenligt med ell bibehållande av HD:s ex officioprövning. Det ter sig emellertid i praktiken rimligt alt begära atl den som klagar lill högsta instans preciserar de skäl som enligt hans mening medför atl dispensgmnd föreligger. AU det därvid inle är tillräckligt alt hänvisa lill lagens bestämmelser om prövningstillstånd är självklart. Det kan möjligen ifrågasättas om della ändå inle borde komma Ull klart uttryck i 55:4 andra stycket och 56:4 andra stycket. Del förhållandel alt HD som regel kan nöja sig med all pröva de anförda dispensskälen eller avslå ansökan som inle är närmare motiverad torde medföra en väsentlig fördel i effektiviletshänseende.

När det gäller möjligheten att erhålla prövningstillstånd på grund av synnerliga skäl synes förslaget i huvudsak överensstämma med den praxis som redan nu tillämpas i HD.

Reglerna i 55:7 och 56:7 lorde böra jämkas så alt det framgår aU föreläggande inle behöver utfärdas i fråga om utebliven motivering för prövningsfillstånd.

Det kan ifrågasättas om den föreslagna lydelsen av 54:12 bör kompletteras av en övergångsbestämmelse med innehåll atl 54:12 ej skall tillämpas belräffande avgörande av hovräu som meddelats före 1.7.1981.

Revisionssekreterareföreningen: Under mbriken "Dispensansökningars innehåll" föreslås all revisionskäranden resp. klaganden iA:a// ange de omständigheter som åberopas till stöd för prövningstillstånd. Denna skärpning tillstyrks på de i promemorian angivna grunderna. HD:s möjlighet att bevilja dispens på grunder som inte har åberopats av den ändringssökande bör kvarstå. Särskilt i specialmål är det inte ovanligt att domstolarna har en långt gående officialprövning. 1 sådana mål kan del inle krävas all revisionskäranden resp. klaganden uttömmande skall ange skälen för dispens. Därför måste HD även i fortsättningen i mänga specialmål avgöra frågan om dispens på grundval av domstolens egen kännedom om räusläget på ifrågavarande område.

Såsom uttalats i promemorian (s. 11 och 25) skall HD vid dispensprövningen inte vara bunden av vad klagande åberopat som skäl för prövningsUllstånd. HD skall som prejudikaUnslans verka för den räUsbildande verksamhelen i princip oberoende av den enskilda partens förmåga atl ange prejudikatskäl. Detla bör med hänsyn lill den föreslagna och ovan tillstyrkta ändringen i 55 kap. 4 § andra slyckel RB och motsvarigheten i 56 kap. RB komma lill positivt uttryck. Den föreslagna nya 12 § i 54 kap. RB, enligt vilken behandlingen av frågor huruvida prövningstillstånd skall meddelas får begränsas fill omständigheter som har åberopats av sökanden, ger enligt föreningens uppfattning inte tillräckligt tydligt uttryck åt den ovan uttalade grundsatsen. Föreningen föreslår därför aU 54 kap. 12 § RB istället erhåller följande lydelse; "Vid behandling av frågor huruvida prövningstillstånd skall meddelas får Högsta domstolen även beakta omständigheter som inte har åberopats av sökanden."

Av vikt synes vara vad som anförs (s. 26) för de fall att dispensgrund inte anges. Föreningen anser inte aft parten obligatoriskt bör ges tillfälle till komplettering. Ansökningen bör under alla förhållanden prövas i sak. Det kan antas aU det därvid inte kommer att göras någon skillnad mellan mål i vilka inlagan till HD - trots lagens föreskrift - saknar angiven dispensgrund och sådana i vilka grunder ulan bärkraft angivils.

Prop. 1980/81:154 74

Vad sedan gäller frågor om dispens enligl 54 kap. 10 § 2 RB lorde del ligga i sakens natur att sådant prövningstillstånd alltjämt bör kunna meddelas oavsett om det är part, revisionssekreterare eller ledamot som upptäcker anledning därtill.

Om 54 kap. 12 § RB får den lydelse som föreslås i promemorian bör en övergångsbestämmelse övervägas. Nya processrältsliga regler tillämpas om inte annat sägs även i mål som har anhängiggjorts före lagändringen. Verkan av en processhandling anses emellertid allmänt böra bedömas efter de lagregler som gällde när den förelogs. Mol denna bakgrund vill föreningen sätta i fråga om det är möjligt alt tillämpa den i promemorian föreslagna regeln i mål där talan har fullföljts till HD före ikraftträdandet. Revisionskärande och klagande har ju enligt nu gällande regler inte någon skyldighet att ange skälen för prövningstillstånd. Av praktiska skäl bör tidpunkten för hovrättens dom hellre än tidpunkten för fullföljdsinlagans ingivande vara avgörande för frågan om äldre eller ny lag skall lillämpas. Övergångsbestämmelserna lill RB föreslås därför kompletterade med en regel atl 54 kap. 12 § RB inte skall tillämpas i mål eller ärende där hovrätten har meddelat dom eller beslul före den Ijuli 1981.

5 Domförhet vid dispensprövningen

Högsta domstolen: Av de förslag som läggs fram i promemorian i syfte atl minska HD;s arbetsbörda när det gäller andra uppgifter än prejudikatbildningen är det framför allt förslaget atl dispensansökningar skall kunna prövas av en ledamot som är av inlresse. Övriga förslag kommer otvivelaktigt att bidra lill alt angivna syftet nås, men man måste räkna med alt de varken var för sig eller ens sammantagna medför någon mera betydande minskning av arbetsbördan. Däremot finns det utsikter alt ett förfarande som innebär att vissa dispensansökningar prövas av en ledamot efter föredragning av en revisionssekreterare kan ge ledamöterna betydligt mera tid till den dömande - och sålunda i princip prejudikatbildande - verksamhelen. Med en lämplig utveckling av formerna för samverkan mellan föredragande och ledamot bör delsamma i viss utsträckning gälla även föredragandenas verksamhet. Däremot lorde arbetsbördan för kanslipersonalen inte minska. Under en övergångstid, medan den nuvarande balansen avarbetas, kan tvärtom en viss personalförstärkning på avdelningskanslierna bli nödvändig.

Ett viktigi krav på rättsskipningen måste vara alt den är så snabb som hänsynen till rättssäkerheten medger. De senasle årens ökande tillströmning av mål till HD och den på gmnd därav växande balansen medför att den slutliga handläggningen av många mål försenas. Della innebär att i tvistemål den slutligt vinnande parten får vänta allt längre tid på alt komma Ull sin rätt resp. att i brottmål verkställigheten av slutlig dom, som är fällande, fördröjs. I den belydande andel av målen vari dispensansökningen saknar varje utsikt alt vinna bifall framstår olägenheterna av en sådan försening med särskild tydlighet. Men det är naturligtvis inte mindre allvarligt, atl handläggningen av de dispenserade målen fördröjs och att det alltså tar längre tid innan prejudikat kan komma till stånd i olika rättsfrågor. Om förfarandet vid prövningen av dispensansökningar förenklas, bör detta leda till atl den genomsnittliga handläggningstiden förkortas.

När del gäller att ta ståndpunkt till del angivna förslaget med hänsyn till

Prop. 1980/81:154 75

parternas rättssäkerhet gör sig något olika synpunkter gällande beträffande de skilda dispensgrunderna. Såvitt angår prövningen av huruvida etl mål är lämpat som underlag för prejudikatbildning kan inga betänkligheter föreligga mot alt låta vissa dispensansökningar prövas av en enda ledamot, under förutsättning alt de fall då della får ske avgränsas på lämpligl sätt. En sådan avgränsning kan ske genom bestämmelser i arbetsordningen. Parterna har uppenbarligen i regel inte intresse av prejudikatfrågan som sådan. En prejudikatdispens kan exempelvis meddelas i syfte att slå fast atl hovrättens avgörande är rikligt. För den vinnande parten innebär emellertid detta att han får vänta pä att komma till sin rätt. Om man genom att minska HD:s arbete med dispensprövningen kan ägna mera tid åt de framsläppta målen, blir slutresultatet till fördel för prejudikatbildningen.

Allvarligare från de enskilda parternas synpunkt kan förslaget synas vara när fråga är om den andra dispensgrunden, nämligen när det föreligger synnerliga skäl atl talan prövas av HD, såsom atl grund för resning föreligger eller domvilla förekommit eller all målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misslag. Till en början må emellertid framhållas atl i förhållande till det stora antalet dispensansökningar är fall när denna dispensgrund verkligen föreligger sällsynta. Del är också rimligt alt så är fallel. Sökandens talan har tidigare prövats i minst två instanser. Hovrätterna är väl lämpade att i princip utgöra sista instans vid den sakliga prövningen. Härtill kommer, att om en sådan dispensgrund som det nu är fråga om verkligen föreligger, detla förhållande jämförelsevis lätt kan påvisas av den missnöjda parten. Det bör i detta sammanhang också understrykas, alt revisionssekreterarna har flerårig domarerfarenhet från tingsrätt och hovrätt och är väl lämpade atl bedöma frågor av delta slag. Likaledes under förutsättning att de fall då dispensfrågan skall prövas av en ledamot avgränsas på lämpligt sätt kan inte heller när det gäller nu ifrågavarande dispensgrund hinder anses föreligga att dispensfrågan prövas av en enda ledamot.

Vad angår det antal ledamöter som skall handlägga dispensfrågor står valet i praktiken mellan en och tre ledamöter. Skulle två ledamöter delta i avgörandet, uppkommer omröstningsproblem. En modell att lösa dessa finns i och för sig i 24 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Däri föreskrivs om behandlingen i hovrätt av fråga om prövningstillstånd, enligl den lagen, att hovrätten beslår av två ledamöter och att om en av dem vill bevilja prövningstillstånd, hans mening gäller som hovrättens beslut. 1 HD borde i en sådan situation målel i stället tas upp på tremannaavdelning. Situationen torde emellertid ej behöva regleras i lagtexten. Del får anses tillräckligt att i HD;s arbetsordning endast alternativen med en och tre ledamöter anges.

Som framgår av det förut anförda är det av stor betydelse vilka dispensansökningar som skall få prövas av en enda ledamot. Utgångspunkten bör vara, att så får ske om det inte råder någon tvekan om antingen att ansökningen skall avslås eller att den skall bifallas. I första hand bör det ankomma på föredraganden att ta ställning härtill. Finner han det tveksamt om dispens bör beviljas eller avslås, bör han föredra ansökningen direkt på tremansavdelning. Är del emellertid enligt föredragandens mening klart, anfingen att ansökningen skall beviljas eller att den skall avslås, föredrar han ansökningen för en ledamot. Denne kan naturligtvis ändå finna saken tveksam eller i allt fall att den såsom principiellt betydelsefull bör diskuteras med flera ledamöter och skall då själv hänskjula ansökningen Ull prövning av tremansavdelning. Är det däremot enligt hans mening klart, hur frågan skall avgöras, meddelar han själv beslutel.

Prop. 1980/81:154 76

Regeringsrätten (majordeten): Systemet med prövningstillstånd infördes som allmän princip på förvallningsrättsskipningens område försl 1972. Systemet var då oprövat på detta område och hur del skulle komma att vefka i fråga om förvaltningsmålen kunde inte närmare överblickas. Erfarenheter har naturligtvis vunnits efter hand som del nya förfarandet praktiserats, men-någon utvärdering av systemets tillämpning under de gångna åren har inle sketl. I del remitterade förslaget anförs att del finns flera skäl som lalar för att systemet för fullföljd till högsta domstolen ses över i sin helhel. Skäl kan anföras för atl även ordningen för fullföljd till regeringsrätten bör bli föremål för en samlad översyn i lämpligl sammanhang.

Arbetsgruppens förslag om en minskning av antalet ledamöter vid prövning av dispensansökningar är för högsla domstolens del ytterst betingat av den kraftiga ökning av antalet mål i domstolen, främst dispensmålen, som har ägt rum på senare år. För regeringsrättens del har mållillslrömningen inte företett samma oroande utveckling som i högsta domstolen och regeringsrätten har därför inle heller samma behov som högsta domstolen av att kunna arbeta med färre antal ledamöter på dispensavdelning än vad som gäller enligt nuvarande ordning.

Givetvis kan utvecklingen i fråga om måltillströmningen bli ogynnsammare i framtiden. En ökad tillströmning kan sålunda väntas i samband med alt länsrätterna avarbeiar sin nu mycket stora balans av oavgjorda skaltemål samt i anslutning lill 1981 års allmänna fastighetstaxering. Vidare kommer troligen antalet överklagade förhandsbesked i taxeringsfrågor atl öka betydligt som en följd av riksdagens beslut att införa en allmän skatteflyktsklausul. Ökningen kan dock väntas åtminstone delvis komma att motsvaras av den minskning som föranleds av att det efter den 1 januari 1981, frånsett övergångsfallen, krävs prövningstillstånd för att fullfölja kommunalbesvär till regeringsrätten.

Det sagda kan i och för sig anföras som skäl för att - inför möjligheten av en eventuell framtida ökning av arbetsbelastningen för regeringsrättens ledamöter till en oacceptabel nivå - skapa förutsättningar för att låta dispensavdelning också för regeringsrättens del vara domför med en ledamot. Härvidlag bör emellertid beaktas att målen i regeringsrätten såsom framhålls i promemorian rör en mängd olika rättsområden och att behovet av prejudikat inte är så läll atl överblicka. Ledamot ställs under sina första år i regeringsrätten ofta inför rättsfrågor av ett slag som han inte mött i sin tidigare verksamhet. Den nuvarande kollegiala sammansättningen innefaltar en garanti för enhetlig och kvalificerad bedömning av frågan i vilka fall prövningstillstånd bör meddelas. Angivna förhållanden medför att det beträffande det helt övervägande antalet dispensansökningar i regeringsrätten inte framslår som en tillfredsställande ordning att låta dispensfrågan avgöras av en ledamot.

Även i regeringsrätten förekommer emellertid en del dispensmål som ulan olägenhet skulle kunna avgöras i en mindre kvalificerad sammansättning, t.ex. enklare skatte- och körkortsmål där det från början står alldeles klart att skäl för prövningstillstånd ej föreligger. Här kan även nämnas stundom förekommande serier av dispensmål av likartad beskaffenhet, exempelvis mål rörande allmän fastighetstaxering. Sedan ett av målen avgjorts, kan behandlingen av de övriga målen ofta bli helt rutinmässig. Den arbetsbesparing som skulle vinnas om mål av nu avsett slag fick avgöras av regeringsrätten på avdelning bestående av en ledamot skulle dock bli ganska ringa. Uppskattningsvis torde högst en femtedel av ledamöternas arbetstid ägnas ål prövningen av dispensansökningar. År 1979 tog föredrag-

Prop. 1980/81:154 77

ningen av dispensmålen i anspråk 632 timmar av den totalt till 1 610 limmar uppgående föredragningsliden eller således cirka 40 procent av denna tid.

Alla dispensmål föredrages i sin helhet på avdelning. Ledamöterna läser aldrig något tryck i förväg. Varje mål kontrolläses efter föredragningen av en ledamot. I sådana dispensmål av enkel beskaffenhet, belräffande vilka föreslagna domförhetsregler skulle kunna få aktualitet, består eftergransk-ningen i huvudsak av atl kontrollanten tar del av underinstansernas domar och besvären i regeringsrätten samt aktens innehåll i övrigt i den mån det behövs, medan övriga ledamöter främst gör sin insats under föredragningen och vid målets återställning. Regeringsrätten som i annat sammanhang överväger sin framtida organisation och sina arbetsformer har inte några planer på att behandla dispensmålen på annal sätl. Tidsvinsten skulle således inskränka sig till inbesparad sessionstid för de ledamöter som inte är kontrollanter. Mål tillhörande ifrågavarande kategori kräver normall mycket kort tid för föredragning och återställning. Det är svårt att uppskatta hur stor denna besparing skulle bli, men den kan inte vara så slor all den tar över de skäl som ovan anförts om värdet av den nuvarande ordningen i regeringsrätten.

Regeringsrätten utgår vid sill ställningstagande från dels atl det

för regeringsrättens vidkommande inte för närvarande föreligger något av arbetsläget betingat behov av en minskning av antalet ledamöter vid behandling av frågor om prövningstillstånd, dels all det synes tveksamt om införandet av en sådan ordning skulle ge några rationaliseringseffekter av betydelse och dels att den kollegiala sammansättningen av dispensavdelning i regeringsrätten i sig innefattar en garanti för enhetligt och kvalificerat bedömande av fråga om prejudikatinlresse föreligger. En sammanvägning av dessa faktorer leder till att regeringsrätten starkt ifrågasätter lämpligheten av att utan mera ingående överväganden företaga så genomgripande ändringar i de för regeringsrätten gällande reglerna om domförhet i dispensmål som det remitterade förslaget innebär. Regeringsrätten kan därför inte biträda förslaget i denna del. Frågan om en eventuell ändring av dessa regler bör lämpligen anstå lill en kommande översyn av systemet för fullföljd till regeringsrätten.

Regeringsråden Wieslander, Körlof, Lidbeck, Reuterswärd och Brodén är av skiljaktig mening: Majoriteten har belyst de skillnader som finns mellan högsta domstolen och regeringsrätten i fråga om målens beskaffenhet, arbetssätt, m.m. Vidare har framhållits atl arbetsläget i regeringsrätten för närvarande inle kräver någon minskning av anlalel ledamöter vid behandling av frågor om prövningstillstånd. Man har också pekat på alt den kollegiala sammansättningen av dispensavdelning i regeringsrätten i sig innefattar garanti för etl enhetligt och kvalificerat bedömande av frågorna om pre-judikalsintresse föreligger. Även med beaktande av dessa synpunkter anser vi alt det finns visst utrymme för och kan uppkomma behov av att pröva förslagel med en ledamot på dispensavdelning. Vi har därför inte något alt erinra mot att del även för regeringsrättens del öppnas möjlighet att avgöra enklare dispensmål med endast en ledamot. 1 vilken ulslräckning denna möjlighet kommer atl utnyttjas får bli beroende på olika faktorer såsom mållillslrömningen, arbetsläget i övrigt m.m.

Regeringsrådet Mueller är av skiljaktig mening: Sedan myckel länge gäller som grundläggande princip för organisationen av en domstol som är högsta instans alt domstolen i all sin dömande verksamhet skall ha en kollegial sammansättning. Detta har gällt såväl när domstolen har prövat målen i sak som när domstolen avgjort frågor om prövningstillstånd (Jfr i sisl-

Prop. 1980/81:154 78

nämnda hänseende bl.a. SFS 1915:139 jfr med 137, NJA II 1943 s. 43, SFS 1958:115 och prop. 1958:32 s. 52. Se även domslolskommitténs betänkande Fullföljd av talan m.m. SOU 1969:41 särskilt s. 58 och 59). Här föreligger alltså en långvarig rättstradition. Denna tradition måste anses vara av väsentlig betydelse för bl.a. tilltron lill dessa domstolars verksamhel.

Liksom hittills talar starka principiella skäl för att en domstol som är högsta instans i all sin dömande verksamhet måste ha en kollegial sammansättning. Sålunda kan man endast genom en sådan sammansättning generellt skapa förutsätlningar för en så allsidig och fullständig bedömning som samhället och de rättssökande har räU att kräva av en högsla instans. Inte minst gäller detta eftersom utvecklingen i samhället går mycket snabbt och ställer domstolarna inför ständigt nya problem vid tillämpning av såväl äldre lagstiftning som den nya lagstiftning som tillkommer i anledning av utvecklingen eller för att möta en icke önskad utveckling. För regeringsrättens del får i detta sammanhang som ett exempel åberopas den nya lagen (1980:865) om skatteflykt.

En kollegial sammansättning vid all dömande verksamhel lorde också uppfattas som en klart bättre garanti för högsta domstolens och regeringsrättens integritet än en ordning med ensamdomare.

Vidare bör framhållas atl högsta domstolens och regeringsrättens huvuduppgift numera är alt vägleda rättstillämpningen. Det är alltså mycket viktigi att dessa domstolar vid sina egna avgöranden tillämpar så långt möjligt enhetliga principer. Om dessa domstolar - som alltid är uppdelade på flera av varandra oberoende avdelningar - skall kunna uppfylla detta krav på enhetlighet är det nödvändigt att de i sin dömande verksamhel har en kollegial sammansättning. Del torde nämligen knappasi vara möjligt för varje enskild ledamot att i alla situationer ensam ha en lillräcklig överblick över domstolens hela verksamhetsområde och över alla avgöranden som domstolens skilda avdelningar meddelar. Detta skulle gälla alldeles särskill om förslagen i Ds Ju 1980:12 förverkligas. Enligt dessa skulle nämligen flertalet avgöranden beslutas av ensamdomare. Förslagen innebär ju all huvudparten av alla frågor om prövningstillstånd skall avgöras av en avdelning som består av endast en ledamot, vilket i sin tur fakfiskt skulle innebära att vardera domstolen i betydande omfattning skulle arbeta på etl 20-lal avdelningar.

För en kollegial sammansättning lalar också i vad avser såväl högsla domstolen som regeringsrätten den konstitutionella roll som dessa domstolar har (jfr 11 kap. 11 och 14 §§ samt 12 kap. 3 och 8 §§ regeringsformen).

För alt de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna skall kunna fylla de uppgifter som anförtrotts dem är det mycket väsentligt att deras verksamhel vinner allmän tilltro. Att de högsta instansernas avgöranden alltid beslutas av ett kollegium torde vara av stor belydelse för alt nå och ständigt befästa en sådan tilltro.

I det föregående har anförts en rad skäl för all högsla domstolen och regeringsrätten skall ha en kollegial sammansättning i sin dömande verksamhel. Det anförda gäller i fråga om all dömande verksamhet, alltså bl.a. även vid avgörande av frågor om prövningstillstånd. Utöver det anförda bör beträffande avgöranden av frågor om prövningstillstånd framhållas alt det är genom beslut i frågor om prövningstillstånd som högsta domstolen och regeringsrätten avgör inom vilka rättsområden som prejudicerande domar och beslut behövs. Avgöranden av frågor om prövningstillstånd blir alltså av gmndläggande betydelse för att domstolarna skall kunna fullgöra

Prop. 1980/81:154 79

sin huvuduppgift att vägleda rättstillämpningen. Såsom domstolskommittén uttalat i SOU 1969:41 s. 58 är prövningen av frågan om prövningsfillstånd skall ges eller ej knappast mindre viktig än den prövning som sker sedan prövningstillstånd meddelats. Enligt kommittén gäller detta såväl ur allmän synpunkt som ur synpunkter av parternas intressen. Även det senasl anförda talar enligl min mening bestämt för att högsta domstolen och regeringsrätten vid avgörande av frågor om prövningstillstånd alltid skall ha en kollegial sammansättning. Den omständigheten atl elt stort anlal av de uppkommande frågoma om prövningstillstånd för en domare eller föredragande kan förefalla alt vara lätta att avgöra kan inte föranleda en annan bedömning. Som ytteriigare skäl mot förslaget att en domare skall få behandla vissa frågor om prövningstillstånd ensam får här åberopas att det inte är möjligt att utforma en tillräckligt tydlig generell regel om hur man skall avgöra vilka prövningstillståndsfrågor som är lillräckligl läUa för att de skall få behandlas av en domare.

Skulle flertalet frågor om prövningsUllstånd - såsom fömtsattes i Ds Ju 1980:12 - komma att avgöras av ensamdomare, kommer detta att få lill konsekvens att det blir ännu svårare för varje enskild domare all skaffa sig en god överblick över akluella problem och avgöranden inom domstolens verksamhetsområde, eftersom domaren då skulle komma alt delta vid avgörande av ett mycket mindre antal frågor om prövningstillstånd än f.n.

Med kollegial sammansättning avses i det föregående atl minst tre ledamöter deltar i avgörandet. Om endast två ledamöter deltar måste nämligen alllid någon ledamot erhålla utslagsröst, vilket ju innebär aU avgörandet ytterst ligger i denne ende ledamots hand.

Justitiekanslern: Vad gäller dispensprövningen bör understrykas att eftersom syftet med denna i huvudsak endast är alt utvälja lämpliga prejudikatmål, rättssäkerhelsfrågoma inte slår i förgrunden. Flertalet fullföljda mål lämpar sig inte för prejudikat, och detta torde i allmänhet stå klart utan någon mera ingående prövning. Det bör enligl min mening vara tillräckligt att dispensprövningen i sådana fall ulförs av en ledamot. Naturligtvis förekommer även etl - ehum långl mindre - antal fall då dispensprövningen är mera krävande och då två eller tre ledamöter bör delta. Särskilt torde för uppnående av kontinuitet och balans i prejudikatmaterialel vara nödvändigt att prövningstillstånd inte beviljas utan kollegialt samråd. Bestämmandet av gmnderna för hänskjutande av dispensfrågor till avdelning med två eller tre ledamöter bör kunna anförtros åt de högsta domstolarna själva.

Inte heller i övrigt föranleder förslagen i fråga om prövningstillstånd någon erinran från min sida. Jag har dock svårt all förstå de i belänkandet (s. 27) anförda skälen mol att för förvallningsprocessens del uppställa de strängare krav på dispensansökningarnas innehåll som föreslås för civil-och straffprocessen. Enligt min mening bör i förvaltningsprocesslagen företas ändringar molsvarande den föreslagna 54 kap. 12 § och ändringarna i 55 kap. 4 § och 56 kap. 4 § rättegångsbalken.

Domstolsverket: 1 fråga om regeringsrätten kan — med beaktande av rättsområdets vidd och ledamöternas varierande bakgrund - viss tveksamhet råda när det gäller lämpligheten av de föreslagna domförhetsreglerna vid dispensprövningen. Vid tillstyrkan av förslaget i denna del har DV - i likhet med arbetsgruppen - utgått från att den störte sammansättningen blir den normala. Även beträffande regeringsrätten bör frågan om prövningstillstånd i lämpligl sammanhang bli föremål för nya överväganden.

Svea hovrätt: Utmärkande för prövning i överinstans har bl.a. varit atl

Prop. 1980/81:154 80

denna skett i en kollegial sammansättning. Det har ansetts vara särskilt värdefulh att målen kunnat penetreras vid överläggning mellan flera domare. Även om prövning av dispensansökningar kan ses som en "sorteringsverksamhet" och inte har samma karaktär som egentlig dömande verksamhel sä har den många gemensamma drag med den dömande verksamheten. Allmänheten torde också i stor utsträckning uppfatta HD som sista instans i ett treinstanssystem. Det kan därför från olika synpunkter finnas goda skäl för en ordning som den nuvarande.

Det finns onekligen många fall där prövning av endast en ledamot i och för sig kan synas tillräcklig. Emellertid har som tidigare berörts överläggning i en kollegial sammansättning ett särskilt värde. Överläggning kommer naturligtvis att ske med föredraganden men en sammansättning med två eller flera justitieråd ger större säkerhet för en riktig bedömning.

Tanken på en ordning med dispensprövning av två ledamöter har avvisats i förslaget, enär en sådan lösning inte anses ge de vinster ur arbetssynpunkl som man vill nå. Hovrätten anser emellertid - mot bakgmnd även av de erfarenheter hovrätten har av sådan prövning enligt småmålslagen -att en sådan lösning förtjänar atl övervägas ytterligare. På de skäl som anförts i promemorian vill hovrätten dock inte motsätta sig förslagel alt dispensprövning skall kunna göras av en ledamot.

Enligl hovrättens mening bör, bl.a. mot bakgmnd av stadgandet i 11 kap. 4 § regeringsformer, frågan om domförheten vid dispensprövningen bestämmas i lag. Det kan vidare ifrågasättas om inte huvudregeln bör vara atl avdelning vid behandling av fråga om prövningsfillstånd är domför med tre ledamöter, dock att - om tvekan inte råderom hur frågan bör bedömas och den ej är av principiell belydelse - prövningen kan ske av en ledamot.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrätten anser lika med arbetsgruppen att dispensprövningen bör kunna inskränkas till att avse av sökanden angivna grunder. Om man utan ingripande i hela fullföljdssystemet skall kunna nedbringa arbetsbördan för HD:s ledamöter, är det naturligt att ändra reglema för dispensprövningen och domförheten därvid. Även om det för många fall är tillfyllest att prövningen görs av en ledamot torde en sådan nedskäming kunna medföra vissa nackdelar. I en del fall torde målet behöva hänskjutas till prövning av tre ledamöter och sålunda få föredragas på nytt. Därigenom elimineras en ej obetydlig del av besparingseffekten. Om dispensprövningen istället alltid görs av två ledamöter undgår man att målet kommer alt föredragas två gånger. Redan härigenom blir det en god besparing, måhända jämförbar med arbetsgmppens förslag. En sådan ordning skulle även medföra fördelar i andra hänseenden. Sålunda skulle därigenom tillgodoses det av arbetsgmppen anmärkta behovet för en ledamot alt kunna diskutera målet med en kollega. Vidare behöver man inle hysa farhågor beträffande prövning av inhibition och tvångsmedel i sådan sammansättning. Om sammansättningen bestäms lill två ledamöter behövs naturligtvis kompleUerande stadgande om att dispens skall ges om någon av ledamöterna finner detta.

Kammarrätten i Stockholm: Förslagen är inte problemfria. Om en domare ensam har att avgöra dispensfrågan blir naturligtvis trycket på honom slörre än om han är en av medlemmarna i elt tremannakollegium. På ena sidan gäller det för honom att fatta sina avgöranden så att inte alltför många dispenser meddelas, eftersom i annat fall vinstema av reformen snabbt skulle konsumeras genom att belastningen i femmannasammansätt-

Prop. 1980/81:154 81

ning skulle öka. På andra sidan får inte ett alltför begränsat antal mål släppas upp till prövning till nackdel för prejudikaibildningen. Mellanlösningen att hänskjula dispensfrågan lill tre justitieråd bör naturligtvis inte heller tillgripas i stor utsträckning, om reformen skall ge vinster av verklig belydelse. Självfallel måste vederbörande justitieråd kunna ha avsevärl utbyte av samråd med den revisionssekreterare som föredrar dispensfrågan. Del står dock klart att både erfarenheten och kompetensen i övrigt hos dessa tjänstemän kan variera avsevärt.

Högsta domstolen torde själv bäsl kunna bedöma den akluella frågan. Kammartätten har alltså inte anledning alt i denna del motsätta sig alt den lösning väljs som högsta domstolen vid en samlad bedömning finner mest ändamålsenlig.

Om förslaget genomförs, framstår del som lämpligt att högsta domstolen i sin arbetsordning, inom ramen för 11 kap. 4 § RF, ger de närmare riktlinjer som är möjliga att meddela rörande när tremannasammansätlning bör väljas.

När det gäller regeringsrätten erinras om värdet av lika regler för

de båda högsta instanserna. I övrigt inslämmer kammarrätten i vad som sägs (s. 32) i promemorian om atl man måste räkna med att tremannasam-mansättning skulle komma atl behövas i etl stort anlal mål. Det är väsenlligt att prejudikaibildningen inle blir lidande på del breda ansvarsområde som är regeringsrättens. Del måste sålunda många gånger vara förenat med avsevärda svårigheter och kräva belydande insikter i ämnesområdet för att avgöra i vilka mål inom det vidsträckta skalleområdet som prejudikatdispens är motiverad. Det kan därför inte uteslutas atl tremannasam-mansättningen blir den vanligare formen för regeringsrättens del. Det får ankomma på denna domstol att, lika som högsla domstolen, i sin arbetsordning ge de närmare rikfiinjer som är möjliga.

Inte heller när det gäller regeringsrätten anser sig kammarrätten böra
motsätta sig att den lösning väljs som regeringsrätten själv vid en samlad
bedömning anser mest ändamålsenlig.

I detta sammanhang kan framhållas att den fyramannasammansätlning, som för närvarande är möjlig för regeringsrättens del om tre av ledamöterna är ense om slutet, torde vara förenad med nackdelar i praktiken. Del sätts därför - och i enhetlighetens intresse - i fråga om inte regleringen bör avskaffas.

Domareförbundet: För att dispensprövning skall kunna ske med endasi en ledamot bör som fömtsättning uppställas atl de fall som på detla säll kan prövas blir avgränsade på etl tillfredsställande sätt. Dispensprövningen av HD i sammansättningen en ledamot bör endast komma ifråga i de klara och okomplicerade fallen, dvs. de fall där det ej råder någon tvekan om antingen atl ansökningen skall avslås eller att den skall bifallas. Med hänsyn till att en mycket stor del av dispensansökningarna är klara fall torde den föreslagna ordningen kunna bli ett verksamt medel att nedbringa målbalansen och ge domstolen lid för dess väsentligaste verksamhet. Avgränsas enledamotsfallen på lämpligt sätt synes vägande skäl från rättssäkerhetssynpunkt ej heller kunna riktas mot förslaget. Förbundet vill därför tillstyrka förslaget i denna del.

Advokatsamfundet: Mol arbetsgruppens förslag om ändrade domförhetsregler har samfundet invändningar endast i ett hänseende. Samfundet vill sålunda uttala tvekan beträffande förslaget om högsta domstolens domförhet vid dispensprövningen. Det kan visserligen sägas alt avslag på en dispensansökan formelh ej innebär någon rättsförlust för den part som

6 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 154

Prop. 1980/81:154 82

begärt prövningstillstånd, eftersom parten inte har någon rätt atl få sin sak prövad på nytt annal än om del föreligger synneriiga skäl för sådan prövning enligt 54 kap, 10 § första stycket 2 RB, Emellertid är det samfundets erfarenhel, som också bestyrks av del synnerligen stora antalet fall där prövningstillstånd inte meddelas, att allmänheten och möjligen i vissa fall även deras rådgivare, upplever dispensansökan såsom ytterligare en möjlighel alt komma till vad parten anser vara hans rätt. För den enskilde upplevs ofta en vägrad dispens som en rättsförlust.

Samfundet vill därför i första hand förorda alt man söker uppnå den med arbetsgruppens förslag avsedda minskningen i mållillslrömningen genom atl i lagtexten klarare understryka alt vi har ett tvåinstanssystem och alt högsla domstolens prövning är begränsad till prejudikalsinlressen och sådana fall där synnerliga skäl föreligger. Nu föreslås den ändringen i 55 kap. 4 § andra stycket RB aU käranden i revisionsinlagan skall ange de omständigheter han åberopar till stöd för prövningstillstånd. Någol av den önskade effekten kunde evenluelll nås genom all i den bestämmelsen göra en direkt hänvisning lill 54 kap. 10 § RB, men helsl borde en ännu tydligare markering ske.

Till dess allmänheten bibringats en riktig uppfattning om fömlsätlningama för en prövning i högsla domstolen kommer det att uppfattas såsom en fråga om den enskildes rättssäkerhet hur dispensprövning sker. De former i vilka domstolarna fattar sina beslut har enligl samfundels erfarenhel stor belydelse för allmänhetens förtroende. Från denna synpunkt släller sig samfundet tveksamt till atl dispensprövningen sker med endast en domare.

Prövning är stundom påkallad för att rälla förbiseende, misstag eller felaktig lagtillämpning som påverkat utgången i hovrätten eller för atl på annat sätl lillgodose ell berättigat enskilt intresse. Dessa fall kan vara svåra att urskilja i mängden av mindre välgrundade ansökningar. Del är ett rätls-säkerhetsinlresse all systemet ger trygghet för att dessa fall uppmärksammas utan all del därför blir så betungande atl balanser uppslår.

Det förhållandet all dispens ej meddelas har understundom en rättsskapande effekt därigenom atl hovrättens dom står fast och blir vägledande. Även i detta fall kan det understundom vara etl rättssäkerhetsintresse all i prövningen deltagit mer än en ledamot.

I avvägningen mellan rätlssäkerhetsinlressel och de synnerligen beaktansvärda skäl arbetsgruppen åberopat till stöd för förslagen skulle samfundet sålunda vilja lägga en något störte vikl vid rältssäkerhetsintresset. Samfundet är medvetet om att Icen endast skulle ange minimigränser och atl begränsningar skall kunna föreskrivas i en av högsta domstolen antagen arbetsordning. Trots detta vill samfundet föreslå att minimigränsen höjs för domförhet vid dispensprövningen.

Den lösning som samfundet närmast skulle vilja förorda är den som arbetsgruppen berör, nämligen att - i stället för en ledamot - två ledamöter läser handlingarna och prövar dispensfrågan. Skulle de två ledamöterna komma till olika uppfattning kan antingen den lösningen tänkas att prövningstillstånd meddelas eller alternativt alt ylterligare en ledamot läser handlingama, i vilkel fall man uppnår samma resultat som beskrivits på sid 31 i betänkandel. Samfundet hyser den förhoppningen att arbelsgmppens övriga förslag kommer att medföra en ej oväsenfiig förbättring av arbetsläget i högsta domstolen så att utrymme finns även för detta förslag.

Revisionssekreterareföreningen: Föreningen ansluter sig till anvisade lösningar och föreslagna lagändringar i fråga om HD;s domförhet. Det bör

Prop. 1980/81:154 83

dock framhållas atl i specialmålen och i andra vidlyftiga mål torde dispensfrågan endast undantagsvis komma all avgöras av en ledamot. Detla kommer främst'i fråga i de fall föredraganden bedömer utgången av dispensprövningen som given. Många mål är däremot tämligen komplicerade och innehåller så pass Iveksamma frågor att det från början är helt klart all dispensfrågan bör avgöras i en större sammansättning. Givetvis kommer det även att uppstå situationer där föredraganden blir tveksam när det gäller valet av HD;s sammansättning. Om föredraganden bedömer det som säkrast att föredra ell mål för prövningstillstånd inför en större sammansättning är det viktigt att denna möjlighet alltid står öppen.

6 Domförhet vid prövningen av resningsansökningar m.m.

Högsta domstolen: Förslaget upptar även ändrade regler om avdelningens domförhet vid prövning av ansökningar om resning och återställande av försutten tid saml besvär över domvilla. När det gäller ansökningar om resning är sakmaterialet inte sällan omfattande vilket medför betydande arbete för föredraganden med alt penetrera ärendet och disponera föredragningen. Sedan detta arbete ulförts, är det emellertid i en avsevärd andel av ärendena klart, att resningsansökningen saknar grund. Det synes väl motiverat att i sådana fall ansökningen prövas av tre ledamöter, på samma sätt som för närvarande sker i fråga om alla dispensansökningar. Den föreslagna ordningen medför att avdelning i denna sammansättning, om ansökningen bifalls, omedelbart kan ändra domen under de fömtsättningar som anges i 58 kap. 7 § RB. Om frågan angående resning är tveksam eller av principiellt intresse, bör den hänskjutas till femmansavdelning. Vad som nu sagts om resningsansökningar gäller i huvudsak även domvillobesvär och ansökningar om återställande av försutten tid.

Regeringsrätten (majoriteten): Regeringsrätten är behörig all be
vilja resning i det stora flertalet förvaltningsärenden. Handläggningen av
resningsärenden sker på fullsutten avdelning. Antalet resningsansökningar
var 87 år 1977, 77 är 1978, 85 är 1979 och 104 är 1980.

För resning i förvaltningsärenden finns inte någon motsvarighet till de regler om resning som enligt 58 kap. rättegångsbalken gäller för mål vid de allmänna domstolama. Vid prövning av resningsärenden brukar regeringsrätten visserligen beakta rättegångsbalkens regler om resning men domstolen känner sig inle helt bunden av dessa regler; förvaltningsärendenas särart och skiftande karaktär medför all även andra omständigheter måste vägas in. Till belysning av det sagda kan framhållas att regeringsrätten anser sig oförhindrad att pröva en resningsansökan även om denna gjorts efter utgången av den i 58 kap. 4 § rättegångsbalken stipulerade lidsfristen. Helt allmänl kan sägas att regeringsrätten anser sig ha ganska fria händer atl bevilja resning i syfte atl nå materiell rättvisa och att resningsärendena inte låter sig behandla efter några enhetliga regler.

Till skillnad mot vad som för högsta domstolens del gäller i följd av huvudregeln i 58 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken att vid bifall till resningsansökan målet skall tas upp på nytt av den rätt som sist har dömt i målet avgör regeringsrätten, när frågan faller inom regeringsrättens kompetensområde, ofta själv målet, såvitt utredningsmässiga eller andra skäl inte lägger hinder i vägen härför.

De resningsansökningar som inkommer till regeringsrätten är ofta ut-

Prop. 1980/81:154 84

siktslösa. Det är sålunda vanligt att den resningssökande inle anger några skäl för sin ansökan utan endasi önskar omprövning av saken. När skäl anges är dessa i många fall av den beskaffenheten atl de uppenbariigen inte kan leda till bifall till ansökningen. Dylika ärenden kräver helt naturiigt inte någon mera ingående prövning. I åtskilliga fall kan emellertid en resningsansökan beröra svårbedömda frågor och föranleda ingående överväganden. Detla gäller bl.a. många av de fall, där resningsansökningen avser ett förvaltningsområde som regeringsrätten ej sysslar med inom ramen för sin vanliga kompetens.

Det kan enligl regeringsrättens mening inte möta betänkligheter mol alt låta resningsansökningar, i fråga om vilka skäl för bifall uppenbariigen saknas, prövas i en sammansättning med enbart tre ledamöter och regerings-rätlen har ingen erinran mot atl en sådan ordning införs. Övriga resningsansökningar bör emellertid alltjämt prövas av regeringsrätten i ordinarie sammansättning.

Uppdelningen får i praktiken ombesörjas av föredragandena. De ansökningar dessa bedömer utsiktslösa och varande av enkel beskaffenhet får de föredraga på tremannaavdelning. Skulle denna då undantagsvis finna all föredraganden gjort en felbedömning, får målet i stället upptas på fullsutten avdelning. Det kan vänlas att en klar praxis utvecklar sig relativt snabbt och atl uppdelningen inte kommer atl vålla några svårigheier.

Arbetsgruppen har föreslagit att ansökningar om återställande av försutten lid skall kunna avgöras av regeringsrätten i sammansättning med tre ledamöter. I dessa ärenden gäller det som regel att bedöma om laga förfall förelegat eller ej. Denna prövning kan inte anses mera krävande än alt den kan fullgöras av tre ledamöter. En sådan ordning skulle också kunna bidraga till en viss rationalisering av arbetet. Regeringsrätten lillslyrker därför arbetsgruppens förslag i denna del.

Regeringsrådet Mueller är av skiljaktig mening: Frågor om resning har ansetts vara av sådan principiell betydelse att den gmndläggande föreskriften härom lagils in i regeringsformen. Resningsinslitutel är del yttersta hjälpmedel som står till buds för den som blivil felaktigt bedömd. Redan mot denna bakgrund är del självfallet all frågor om resning liksom hittills måste behandlas av en fullsullen avdelning. Även vissa andra skäl talar härför. En ansökan om resning kan t.ex. avse ett avgörande av regeringen eller ett sådant avgörande som högsta domstolen eller regeringsrätten själv meddelat på fullsutten avdelning. Vidare kan förväntas atl svårbedömda frågor om tillämpningen av lagprövningsrätlen kommer atl aktualiseras. Den omständigheten alt många resningsansökningar är ogrundade bör inte föranleda att antalet ledamöter vid prövning av alla resningsansökningar skall minskas till tre. Att införa en särskild domförhelsregel för "enkla" resningsansökningar bör inle heller komma i fråga, eftersom det torde vara ogöriigt att i lag tillräckligt tydligt precisera i vilka fall en sådan regel skulle gälla.

Även frågor om återställande av försutten tid har ansetts vara av sådan principiell betydelse att föreskrift härom tagits in i regeringsformen. Dessa frågor är dock generellt sett av sådan enklare karaktär att de bör kunna avgöras av en avdelning med tre ledamöter. Härför talar - i vad avser regeringsrätten - även det förhållandel att frågor om återställande av försutten tid ofta aktualiseras i besvär över beslut av kammarrätt atl inte pröva dil anförda besvär på gmnd av att besvärshandlingen kommit in för sent. Om regeringsrätten blir domför med tre ledamöter vid prövning av ansökningar om återställande av försutten tid, skulle nämligen i nyss angivna fall såväl

Prop. 1980/81:154 85

ansökningen som frågan om prövningstillstånd kunna prövas i etl sammanhang av en avdelning med tre ledamöter.

Jusdtiekanslern: På deUa område föreligger likheter med dispensprövningen såtillvida alt de ogmndade ansökningarna är tämligen läll urskiljbara. Förslaget att sänka domförhetskravet till tre ledamöter synes mig inte vara ägnat att inge betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt och torde kunna leda till en inte obetydlig effektivisering av domstolarnas arbete. Det bör på sätt föreslagits i fråga om dispensprövningen kunna överlåtas åt dessa att dra upp principerna för hänskjutande till störte avdelning.

Svea hovrätt: Hovrätten tillstyrker förslaget alt HD skall vara behörig att pröva resningsansökningar m.m. med tre ledamöter. Ulöver vad som anföres i promemorian om atl del kan finnas anledning alt använda den större sammansättningen med fem ledamöter i fall när resningsfrågan är invecklad eller när den har principiell räckvidd kan ifrågasättas, om inte fem ledamöter bör deUaga i de fall då HD i samband med alt den beviljar resning beslutar om ändring av dom eller beslut. I sådana fall utövas dömande verksamhet - innebärande ändring av dom eller beslul - beträffande vilken HD eljest är domför med fem till sju ledamöter.

Bestämmelserom när den större eller den mindre sammansättningen bör förekomma bör ges i lag.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: Hovrätten delar arbetsgmppens

mening---- . Del bör dessulom övervägas alt beträffande resning och

återställande av försutten lid införa samma ordning för prövningen som gäller för besvär över domvilla. Dessa mållyper är generelll sell inte av sådan svårighetsgrad att de alllid behöver avgöras av HD.

Kammarrätten i Stockholm: Kammarrätten har inga invändningar mol promemorians förslag.

Domareförbundet: På skäl som anförs i promemorian anser förbundet atl ledamotsanlalet vid prövning av resningsansökan, ansökan om återställande av försutten tid och besvär över domvilla kan minskas.

7 Domförhet vid prövning av inhibitionsfrågor, avvisning, avskrivning m.m.

Högsta domstolen: I syfte främst alt förebygga alt HD tvingas avgöra frågan om dispens i fullföljt mål på etl begränsat prövningsunderlag när en inhibitionsfråga uppkommer föreslås i promemorian, att vad i 55 kap. 11 § sista meningen RB sägs angående prövningstillstånd, innan fråga som avses i 55 kap. 8 § andra stycket RB upplages, skall utgå.

De åtgärder HD kan vidtaga enligl 55 kap. 8 § andra stycket har avseende på situationer då beslut har meddelats av hovrätt. Ändringen av 55 kap. 11 § inverkar inte på del krav på prövningstillstånd belräffande talan mot hovrätts beslut som uppställes i 54 kap. 13 § RB, vilkel kan få betydelse för vad som sägs om häktning och reseförbud i sista meningen av 55 kap. 8 § andra stycket. I övrigt bör ändringen av 55 kap. 11 § få lill följd alt HD kan vidtaga sådana åtgärder som avses i 55 kap. 8 § andra slyckel innan prövningstillstånd meddelats i målel. En åtgärd av den interimistiska karaktär det är fråga om kan då beslutas ulan att ställning behöver tagas till prejudikatintresset. Detta är av belydelse inte minst i specialmål som valtenmål o.l.

Prop. 1980/81:154 86

Den föreslagna ändringen tillstyrkes.

När det gäller andra inhibitionsfrågor än dem som för revisionsmålens del behandlas i 55 kap. 8 § andra stycket eller frågor om kvarstad, häktning m.m. som inte varil föremål för prövning i hovrätt utan väcks först i HD, finns ingen särskild bestämmelse i RB angående prövningstillstånd motsvarande vad som sägs i 55 kap. 11 §. Att prövningstillstånd i målet krävts i sådant fall (se t.ex. NJA 1964 s. 489) torde gmndas på överväganden om att den allmänna regeln om prövningstillstånd såsom förutsättning för saklig prövning i HD inte medger undantag för prövning av bifrågor. Den nu föreslagna ändringen av 55 kap. 11 § bör för besvärsmålens del leda lill atl frågor motsvarande dem som avses i 55 kap. 8 § andra stycket handläggs på samma säll som angivils för dessas del. Del bör även innebära, att innan prövningstillstånd meddelats förordnande kan ges om inhibition beträffande beslut som på grund av lagbestämmelse skall omedelbart verkställas.

Mera tveksamt är om frågor om säkerhetsåtgärder och häktning som väcks först i HD kan tas upp utan att prövningstillstånd meddelats i målel. Övervägande skäl talar emellertid för att den nu föreslagna ändringen bör medföra att så skall kunna ske. 1 fråga om interimistiska beslut blir då reglema i 15 kap. 5 § RB m.fl. att fillämpa.

I fråga om HD:s sammansättning vid prövning av frågor som avses i 55 kap. 8 § andra stycket RB föreslås, i tredje stycket av 3 kap. 6 § RB, att avdelning skall vara domför med en enda ledamot. Bestämmelsen är, sammanställd med paragrafens första och andra siycken, svårläst. Med tanke på atl den skall tillämpas enbart av HD, torde lydelsen kunna godtagas i förening med klargörande motivullalanden. Regeln blir tillämplig såväl vid prövning som sker innan prövningstillstånd meddelats i målet som vid prövning som sker därefter. En sådan ordning möter ingen erinran när det gäller inhibitionsfrågor. Såsom också påpekas i promemorian avser andra stycket i 55 kap. 8 § emellertid även andra frågor, såsom reseförbud och häktning. Del kan starkt ifrågasältas om fråga av denna beskaffenhet skall kunna avgöras av endast en ledamot — t.o.m. då prövningstillstånd beträffande frågan meddelats enligt 54 kap. 13 § - och om inte i lagen bör anges att avdelningen skall beslå av flera ledamöter. Det kan nämnas, att om en sådan fråga avgjorts av hovrätt genom slutligt beslul - och saken prövas av HD efter prövningstillstånd enligt 54 kap. 9 § - prövningen sker på femmansavdelning enligt huvudregeln i 3 kap. 6 § första stycket. Den prövning som då sker har visserligen kommit till stånd för all ledning skall ges för rättstillämpningen, men olikheten belräffande domförhetsreglerna är iögonfallande. Bestämmelsen i tredje stycket om atl avdelningen är domför med en ledamot torde därför böra begränsas fill alt gälla frågor som avses i första och andra meningarna i 55 kap. 8 § andra stycket. I enlighet med det fömt anförda utgår vi dock från att den föreslagna domförhetsregeln är tilllämplig också i motsvarande frågor i besvärsmål enligt 56 kap. RB.

Vad angår bestämmelsema om HD;s sammansättning vid prövning av hithörande spörsmål må vidare framhållas följande. 1 promemorian sägs på flera ställen (s. 36, 39) all dispensavdelning bör ha behörighet atl pröva inhibifionsfrågor och att avdelningen då kan bestå av en ledamot. Prövningen torde emellertid i dessa fall kunna tas upp utan samband med prövningen av dispens. Det blir alltså inte dispensavdelning som prövar inhibitions-frågan. Av den föreslagna lydelsen av 3 kap. 6 § tredje stycket framgår inte heller att frågan handläggs av dispensavdelning; bestämmelsen i tredje stycket utgör elt undantag - vid sidan av vad i andra stycket sägs om dispensprövning - från paragrafens första stycke. Del i andra stycket angiv-

Prop. 1980/81:154 87

na högsta antalet ledamöter för prövning av dispensfråga gäller alltså inte beträffande prövning av inhibitionsfrågor och andra sådana frägor. Hinder föreligger likväl självfallet inte mot alt tre ledamöter, som handlägger dispensfrågor, samtidigt prövar frågor om inhibition o.l. som förekommer i målen.

Förslaget att fråga om avskrivning av mål alltid skall kunna prövas av en enda ledamot tillstyrks.

Som anförs i promemorian bör frågan om när i olika fall den mindre eller den större sammansättningen av en avdelning skall komma till användning inte regleras i rättegångsbalken. De föreskrifter som kan erfordras därom bör tas upp i HD;s arbetsordning. Ett utkast lill ändringar i arbetsordningen bifogas detta yttrande.

Utkast tid bestämmelser i arbetsordningen

6 a §. Mål, vari prövningstillstånd erfordras, anmäls lill föredragning och handläggs på dispensavdelning, bestående av en eller tre ledamöter. Om revisionssekreteraren anser tvekan ej råda om hur frågan angående prövningstillstånd bör bedömas, anmäls målet lill föredragning för en ledamot. Finner denne frågan tveksam eller av principiell betydelse, hänskjuts frågan lill avdelning bestående av tre ledamöter.

6 b §. Ärenden angående resning eller återställande av försutten lid och besvär över domvilla anmäls till föredragning och handläggs på avdelning, bestående av tre ledamöter, eller på fullsutten avdelning. Om revisionssekreteraren anser tvekan ej råda om hur ärendei bör bedömas, anmäls ärendet lill föredragning på avdelning bestående av tre ledamöter. Finner avdelningen att bedömningen är tveksam eller att ärendet är av principiellt intresse, hänskjuts ärendet lill fullsutten avdelning.

Regeringsrätten (majoriteten): Såsom framhålls i promemorian kan enligl nuvarande domförhetsregler beslut om inhibition fattas endast av fullsutten avdelning i högsta domstolen och regeringsrätten. För regeringsrättens del innebär della att om elt inhibifionsyrkande framställs i ell till regeringsrätten fullföljt mål, som kräver prövningstillstånd, den avdelning som har att behandla dispensfrågan måste utökas med minst en ledamot för att beslut om inhibition skall kunna fattas. En sådan ordning låter sig mindre väl förena med ett krav på rationella arbetsformer. Della talar i och för sig för att en dispensavdelning ges behörighet att pröva också yrkande om inhibition. Några principiella betänkligheter häremot torde inle behöva möta eftersom ett beslut om inhibition generellt sett inte kräver en lika ingående prövning som ett ställningstagande i själva saken.

Regeringsrätten anser sålunda aU man bör kunna minska antalet

ledamöter, som skall deltaga i prövningen av inhibitionsfråga, när sådan uppkommer i mål där sakfrågan kräver prövningstillstånd. Härvid bör emellertid beaktas alt prövningen merendels kräver en tämligen ingående kunskap om omständigheterna i målet och även en viss - låt vara preliminär - prövning av huvudsaken. Med hänsyn härtill bör i fall som nu avses - oavsett hur domförhetsreglerna vid dispensprövning anses böra utformas - antalet ledamöter på avdelningen inle understiga tre. Regeringsrätten avstyrker därför förslaget all avdelningen skall kunna vara domför med endasi en ledamot vid prövning av inhibitionsfråga.

Prop. 1980/81:154 88

Belräffande avvisande av talan - i andra fall än när besvär anförts för sent - delar regeringsrätten arbetsgmppens uppfattning att härvidlag, liksom hittills samma domförhetsregler bör gälla som vid prövning i sak.

Vad angår avvisning på grund av för sent inkommen besvärsinlaga avser promemorieförslaget endast regeringsrättens arbetsformer. Beträffande sådan avvisning saml avskrivning av mål efter återkallelse - i vilka fall avdelning föreslås vara domför med en ledamot — vill regeringsrätten erinra om att domstolen i sitt remissyttrande över kommunalbesvärskommitténs betänkande (SOU 1978:84) "Instansordningen i kommunalbesvärsmål" föreslog vissa ändringar i domförhetsreglerna för regeringsrätten vid behandling av dessa frågor. Regeringsrätten anförde att till domstolen årligen inkommer ett mycket stort antal för sent anförda besvär över kammarrätts beslut och att det skulle innebära en betydande rationalisering av regeringsrättens arbete om frågan om avvisning i dessa mål kunde liksom prövningstillståndsmålen, avgöras på tremannaavdelning. Frågan om avvisning av för sent anförda besvär är normalt av så enkel beskaffenhet att inga betänkligheter kunde möta atl göra regeringsrätten domför med tre ledamöter beträffande sådana frågors avgörande. Även avskrivning av mål efler återkallelse borde enligt regeringsrättens yttrande kunna beslutas av tre ledamöter i mål som kräver prövningstillstånd. I sin anslagsframställning för budgetåret 1981/1982 återkom regeringsrätten till de framlagda förslagen och framhöll därvid att deras genomförande skulle medföra slora praktiska fördelar.

Regeringsrätten anser för sin del att man för att tillskapa en rationellare ordning för avvisande av för sent inkomna besvär och avskrivning av mål efler återkallelse bör knyla an till regeringsrättens förslag i berörda remissyttrande, vidgat att gälla alla till regeringsrätten fullföljda mål således även sådana som ej kräver prövningstillstånd. Det bör inte möta svårigheter att ordna föredragningarna på tremannaavdelningarna så att återkallade och deserta mål blir avgjorda omgående så snart återkallelsen eller de för sent anförda besvären kommit in. Regeringsrätten förordar således att regeringsrätten skall vara domför med tre ledamöter vid prövning av dessa slag av mål.

När del gäller alt utforma en lagregel för genomförande av de ändringar i

nuvarande ordning, som regeringsrätten förordat, har man alt utgå

från stadgandet i 11 kap. 4 § regeringsformen att föreskriftema om huvuddragen i domstols organisation, dvs. bl.a. domförhelsreglema, skall ges i lag. De nya reglema bör utformas så atl de blir uttömmande och ej kräver kompletterande bestämmelser. De kan lämpligen intagas i 4 § tredje stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, vilket föreslås få följande lydelse; "På avdelning dömer fem regeringsråd. Regeringsrätten är dock domför med fyra regeringsråd, om tre av dessa är ense om slutet. Regeringsrätten är domför med tre regeringsråd vid beslul om avvisande av för sent inkomna besvär och om avskrivning av mål efter återkallelse, vid prövning av frågor som avses i 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) samt vid prövning av ansökningarom resning, när skäl för bifall uppenbarligen saknas, och om återställande av försutten lid. Vid behandling av fråga om prövningstillstånd skall tre regeringsråd deltaga."

Regeringsråden Wieslander, Körlof, Lidbeck, Reuterswärd och Brodén är av skiljaktig mening: Vi anser att man i enlighet med arbetsgruppens förslag bör kunna minska antalet ledamöter, som skall deltaga i prövningen av inhibitionsfrågor, när sådana uppkommer i mål där sakfrågan kräver prövningstillstånd. Såsom arbetsgruppen tänkt sig bör inhibitionsfråga

Prop. 1980/81:154 89

kunna avgöras i samma sammansättning som fråga om prövningstillstånd. I likhet med vad som ovan anförts om förslaget om domförhet på dispensavdelning med en ledamot har vi inte något att erinra mot förslaget atl inhibitionsfråga skall kunna avgöras av en ledamot.

Då regeringsrätten i sill remissyllrande över kommunallagskommilténs betänkande (SOU 1978:84) föreslog att frågor om avvisning på grund av för sent inkommen besvärsinlaga och avskrivning av mål efler återkallelse inte skulle behöva avgöras på fullsullen avdelning hade tanken på att regerings-rätlen och högsta domstolen skulle kunna vara domföra med en ledamot ännu inte framförts. När nu förslag härom föreligger kan vi tillstyrka att avdelning kan vara domför med en ledamot vid beslut om avvisande av för sent inkomna besvär och avskrivning av mål efler ålerkallelse. Förslaget medför att här avsedda mål kan avgöras snabbare än för närvarande. Självfallel bör i de få fall då avgörandet i sådana mål kan vara av principiellt inlresse föredraganden anmäla målel lill föredragning på fullsutten avdelning eller den ledamot för vilken sådant mål anmäles få hänskjula målet till fullsutten avdelning.

Regeringsrådet MueUer är av skiljaktig mening: I vad avser regeringsrätten bör frågor om inhibition, om avvisande av talan i regeringsrätten och om avskrivning av mål som är anhängigt hos regeringsrätten men som återkallats kunna prövas av en avdelning med tre ledamöter.

Andra meningen i det förslag till lagtext som regeringsrättens majoritet
lagt fram avses ge regeringsrätten rätt att själv bestämma om antalet leda
möter skall vara 3, 4 eller 5. Detta kan inle accepteras, eftersom det

strider mot 11 kap. 4 § regeringsformen. Förslaget är även i vissa avseenden otydligt. Andra meningen av lagförslaget bör formuleras på följande sätl: Avdelning skall omfalta tre ledamöter när avdelningen prövar

fråga om att avvisa besvär hos regeringsrätten på grund av att besvärshandlingen kommit in för sent,

fråga om att avskriva eU mål, som är anhängigt hos regeringsrätten, på gmnd av alt besvären återkallats,

fråga om atl i mål hos regeringsrätten meddela beslut som avses i 28 § förvahningsprocesslagen (1971:291) eller

fråga om återställande av försutten tid.

Jusdtiekanslern tillstyrker förslagen.

Riksåklagaren:---- Jag har ingen erinran möt förslaget när del

gäller rena inhibitionsfrågor. Däremot ställer jag mig tveksam till lämpligheten av att så ingripande tvångsåtgärder som reseförbud och häktning skall kunna avgöras av endast en ledamot. I vart fall bör denna möjlighet inte utnyttjas annal än i helt klara fall.

------ Fråga om avskrivning och avvisande av för sent inkomna besvär

bör alllid kunna prövas av en ledamot.

Svea hovrätt: Hovrätten tillstyrker förslaget att inhibiUonsfråga i ett mål vari prövningstillstånd behövs får tas upp av HD innan frågan om prövningstillstånd har avgjorts. Vad gäller frågan om domförhet bör beaktas att vid övervägande huruvida inhibition skall meddelas eller ej sakfrågan ofta måste dryftas mer än vid dispensprövningen. Det synes därför böra gälla som regel att fråga om inhibition, som ej sker samtidigt som dispensprövning, skall prövas av tre ledamöter. Denna ordning förordas för övrigt i promemorian för prövning av frågor om häktning och reseförbud utan att dispensfrågan samtidigt prövas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: HD bör kunna meddela beslut i inhibitionsfrågor innan frågan om prövningstillstånd avgjorts. Också dis-

Prop. 1980/81:154 90

pensavdelning, två ledamöter, bör kunna besluta om inhibition. Den mindre sammansättningen bör vara tillräcklig för beslul även i övriga frågor som avses i 55 kap. 8§ 2 st. RB, bl.a. häktning och reseförbud. När det gäller avskrivning av mål finns i och för sig inte anledning atl tveka inför behörighet för en ledamot att besluta. Tidsvinsten lorde dock knappasi motivera en särreglering vad gäller avskrivning. Enligl hovrättens mening bör därför för delta fall endasi den ändringen göras att beslut om avskrivning alllid får meddelas av den mindre sammansättningen - två ledamöter.

---- Enligt hovrättens mening bör också övervägas möjlighel för HD att

beslula om avvisning av talan i den mindre sammansättningen.

Kammarrätten i Stockholm: Kammartätten har inga invändningar mol
promemorians förslag om domförheten vid avvisning och inhibition. Till
skillnad mot vad som föreslås i promemorian anser kammarrätten däremot
att samma domförhetsregler som för dispensprövning bör gälla också vid
avskrivning av mål-- . 1 sådana fall kan nämligen komplicerade be
dömningar bli aktuella, t.ex. i fråga om rättshjälp eller rättegångskostnader
i Övrigt. Med hänsyn främst till den ingripande naturen hos tvångsåtgärder,
särskilt häktning och reseförbud, förordar kammarrätten att motsvarande
ordning införs också med avseende på dem .

Domareförbundet: Med anledning av regeln i 55:11 sista meningen kan HD tvingas avgöra dispensfråga på elt begränsat underiag när fråga om inhibition uppkommer. I syfte att främst undgå detla föreslås en ändring som innebär alt inhibilionsfrågan får behandlas för sig. Ändringen torde vara av särskild betydelse i de s.k. specialmålen där frågan om prejudikalsinlresse föreligger ofta inte kan besvaras utan ett mer ingående penetrerande av de frågeställningar som uppkommer i målen. Den föreslagna ändringen, som tillstyrkes, synes jämväl få den önskvärda konsekvensen alt frågor om säkerhetsåtgärder och häktning som väcks först i HD kan tas upp ulan atl prövningstillstånd behöver meddelas i målet.

Revisionssekreterareforeningen: Vad gäller prövning av inhibitionsfrågor är det särskill för specialmålens del en fördel att den nuvarande föreskriften i 55 kap. 11 § tredje meningen RB upphävs. 1 elt stort och invecklat mål kan handläggningen kompliceras av att ett framställt inhibifionsyrkande inte får behandlas annal än i samband med frågan om prövningstillstånd. Sålunda kan exempelvis i ett valtenmål bestämmelsen i 11 kap. 103 § första stycket VL, jämförd med 11 kap. 108 § andra stycket samma lag, om minsta tid för atl avge genmäle — tre veckor från delgivningen — hindra all genmäle hinner inhämtas, även om det hade varit av värde för att bedöma dispensfrågan. Visserligen kan man någon gång under hand begära in ett genmäle i så god tid att målet hinner föredras innan arbetena skall påbörjas, men en sådan handläggning står knappast i överensstämmelse med vattenlagens regler. Den nu föreslagna ändringen innebär att inhibilionsfrågan får behandlas för sig och alt HD får möjlighet alt bereda revisionssvaranden tillfälle att snabbt komma in med särskilt yttrande över det i målet framställda inhibitionsyrkandet. - I specialmål, liksom i allmänna mål, bör dispensavdelning bli behörig alt pröva inhibifionsfrågor, varvid de synpunkter som tidigare framförts belräffande dispensprövning gäller även här.

Föreningen vill fästa uppmärksamheten på frågan om inte även innehållet i 55 kap. 4 § tredje stycket och 56 kap. 4 § tredje stycket RB bör ses över. Det kan med hänsyn tUl syftet med de föreslagna ändringama sättas i fråga om revisionskäranden (klaganden) redan i revisionsinlagan (besvärsinlagan), dvs. innan frågan om prövningstillstånd har avgjorts, skaU uppge de bevis han vill åberopa m.m.

Prop. 1980/81:154 91

8 Övrigt

JustUiekanslern: Högsta domstolen och regeringsrätten har numera samma funktion i instanssystemet. Delta borde leda fill samnria domförhetsregler för sakprövning av fullföljda mål i de båda domstolama. På denna punkt framläggs dock inte något förslag i promemorian. Det synes i och för sig möjligt att begränsa antalet ledamöter på avdelning i högsta domstolen till fem. Även om man anser att en sådan ändring hör hemma i etl annat och störte sammanhang, är det svårt alt motivera den olikhet som består mellan högsla domstolen och regeringsrätten på så vis alt den senare domstolen vid sakprövning kan vara domför med fyra ledamöter. Regeln härslammar från en tid då någon fullföljdsbegränsning till regeringsrätten inte gällde. Numera då sakprövningen har till enda uppgift atl skapa prejudikat är regeln olämplig. Om de nu föreslagna reglema om domförhet vid prövning av ansökningar om resning och återställande av försutten tid samt om avvisning, avskrivning och inhibifion genomförs, blir den dessutom helt obehövlig. Jag föreslår att i detta sammanhang beslutas att regeringsrättsavdelning vid prövning av besvär i sak skall bestå av fem ledamöter.

Svea hovrätt: Hovrätten vill framhålla angelägenhelen av att en

mer fullständig översyn kommer fill stånd beträffande ordningen för fullföljd ull HD och kanske även för fullföljd till regeringsrätten (RR). Tanken att avskära ytterligare målgrupper från fullföljdsmöjlighel bör därvid uppmärksammas. Vårt land har i förhållande till sin folkmängd fler domare i de högsla instanserna än vad som vanligen förekommer i andra länder. En minskning av antalet domare i HD och RR är önskvärd.

En annan fräga som det kan finnas anledning att något beröra i detta sammanhang är revisionssekreleramas uppgifter. Genom de föreslagna ändringarna, särskill att dispensansökningar skall kunna prövas av endast en ledamot, kommer revisionssekreterama att få vidgade uppgifter och troligen också störte inflytande vid dispensprövningen. Det skall enligt promemorian i första hand ankomma på föredraganden alt ta ställning till om ett mål skall anmälas till föredragning för en ledamot eller för tre ledamöter. Det är angeläget att rekryteringen till revisionssekreteraretjänsterna blir så god som möjligt och att tjänstgöring som revisionssekreterare ges starkt meritvärde vid tillsättning av domartjänster.

Kammarrätten i Stockholm: Kammarrätten vill - - - erinra om att domstolen i skrivelse tUl justitiedepartementet rörande en översyn av laxe-ringsprocessen har satt i fråga om inte tiden är mogen för att överväga om fullföljdsinlagor, lika som i de allmänna domstolama, bör ges in till den instans vars avgörande överklagas. Åtminstone när det gäller skaltemål torde åtskilligt stå att vinna med en sådan reform utan att några egentliga nackdelar skulle behöva ge sig till känna.

Revisionssekreterareföreningen: Föreningen vill framhålla att reformen bör följas av en omarbetning av arbetsordningen för HD. Ändringarna i arbetsordningen bör träda i kraft den I juli 1981. Väsentliga frågor hänför sig till fördelningen av arbetet mellan ledamöter och revisionssekreterare. Vidare bör arbetet på aktuariekontor och avdelningskanslier samt mtiner beträffande tryck m.m. ses över. Då de föreslagna ändringama syftar till bl.a. en större målavverkning än hittills är det nödvändigt att man fortsätter det arbete som redan inletts med att förenkla och effektivisera målens beredning, föredragning och expediering. De synpunkter som föreningen har i dessa viktiga frågor blir det anledning att återkomma till i samband med den nämnda omarbetningen av arbetsordningen.

Prop. 1980/81:154 93

InnehåU

sid.

Proposition......................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll................................ 1

Lagförslag.......................................................................... .... 2

1. Lag om ändring i rättegångsbalken............................... .... 2

2. Lag om ändring i lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden 5

3. Lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott 5

4. Lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge 7

5. Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar 8

Utdrag av regeringsprotokollet den 19 mars 1981 ........... .. 10

1 Inledning........................................................................ .. 10

2 Allmän motivering............................................................ 11

2.1 Allmänna synpunkter ................................................ .. 11

2.2 Handläggningen av nådeärenden............................. .. 12

2.3 Ärenden om utlämning för brott................................ .. 13

2.4 Dispensansökningars innehåll................................... .. 13

2.5 Domförhet vid dispensprövningen ............................ 14

2.6 Domförhet vid prövningen av resningsansökningar m.m 16

2.7 Prövningen av inhibitionsfrågor, domförhet vid avskrivning av mål m.m 17

2.8 Ikraftträdande m.m................................................... .. 18

3 Upprättade lagförslag..................................................... .. 19

4 Specialmotivering............................................................ .. 19

4.1 Förslaget om ändring i rättegångsbalken.................. .. 19

4.2 Förslaget om ändring i lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden 20

4.3 Förslaget om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott 21

4.4 Förslaget om ändring i lagen (1957:254) om utlämning för brott

till Danmark, Finland, Island och Norge..................... .. 21

4.5............................................................................. Förslaget om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvalt
ningsdomstolar ......................................................... .. 21

5 Hemställan...................................................................... 21

6 Beslut ............................................................................ 22

Bilaga 1 Departementspromemorian (Ds Ju 1980:12) Högsla dom
stolens och regeringsrättens arbelsformer........... 23

1 Inledning............................................................ 24

2 Gällande ordning ............................................... ... 25

3 Överväganden................................................... ... 29

3.1 Allmänna synpunkter.................................. ... 29

3.2 Handläggningen av nådeärenden ............. ... 32

3.3 Ärenden om utlämning för brott................. ... 34

3.4 Dispensansökningars innehåll.................... ... 37

3.5 Domförhetsreglerna ................................. ... 38

3.5.1 Domförhet vid dispensprövningen............. ... 40

3.5.2 Domförhet vid prövningen av resningsansökningar m.m 41

3.5.3 Domförhet vid avvisning, avskrivning m.m. ... 43

3.6 Ikraftträdande m.m.................................... 44

Prop, 1980/81:154 94

sid.

4 Specialmofivering.................................... . 45

4.1 Förslaget om ändring i rättegångsbalken . 45

4.2 Förslaget om ändring i lagen om handläggningen av nådeärenden 47

4.3 Förslaget om ändring i lagen om utlämning för brott 47

4.4 Förslaget om ändring i nordiska ullämningslagen .. 48

4.5 Förslaget om ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar 49

Bilagor

1 Stafistiska uppgifter............................... 50

2 Lagförslagen......................................... . 51

1. Lag om ändring i rättegångsbalken......... . 51

2. Lag om ändring i lagen om handläggningen av nådeärenden 53

3. Lag om ändring i lagen om utlämning för brott 53

4. Lag om ändring i nordiska ullämningslagen. 55

5. Lag om ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar 57

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över promemorian (Ds Ju 1980:12) Högsta domstolens och regeringsrättens

arbetsformer............................................. . 58

1. Allmänna synpunkler.............................. . 58

2. Handläggningen av nådeärenden.............. . 67

3. Ärenden om utlämning för brott............... . 68

4. Dispensansökningars innehåll.................. . 69

5. Domförhet vid dispensprövningen............. . 74

6. Domförhet vid prövningen av resningsansökningar m.m 83

7. Domförhet vid prövning av inhibitionsfrågor, avvisning, avskrivning m.m 85

8. Övrigt ............................................... 91

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981