Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1980/81:132

Regeringens proposition

1980/81:132

med förslag till lag om vissa avgifter i allmän hamn m. m.;

beslutad den 26 februari 1981.

Regeringen föreslär riksdagen atl antaga de förslag som upptagits i bifogade utdrag ur regeringsprolokoll ovannämnda dag.

Pä regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

ULF ADELSOHN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås alt skyldigheten för kommuner alt söka faststäl­lelse av hamnavgifter upphävs. Detta medför att kommunerna själva får besluta om avgifter.

1    Riksdagen 1980/81: I saml. Nr 132

 

Prop. 1980/81:132

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:180) om införande av kommunallagen

(1977:179)

Härigenom föreskrivs atl 16 § lagen (1977: 180) om införande av kommu­nallagen (1977:179) skall upphöra att gälla vid utgången av september 1981.

2   Förslag till

Lag om vissa avgifter i allmän hamn

Härigenom föreskrivs följande.

Den som innehar en allmän hamn får ta ul avgifler, ulan alt hamninneha­varen tillhörig kaj, brygga eller liknande anordning inom hamnens omräde anlöps eller nyttjas,

1,   för fartyg som anlöper kaj, brygga eller liknande anordning som tillhör nägon annan än hamninnehavaren men som ligger inom hamnens omräde,

2,   för fartyg som passerar hamnens vattenområde,

3,   för gods som lastas eller lossas över kaj, brygga eller liknande anord­ning som tillhör någon annan än hamninnehavaren men som ligger inom hamnens område.

Rätten att ta ut avgift enligl första stycket 2. gäller endasi inom det område där trafiken enligt vad sjöfartsverket faslslällt kan anses ha nytta av hamninnehavarens anordningar och tjänster. Ansökan om fastställelse görs av hamninnehavaren.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1981. Sjöfartsverket fär dock före nämnda dag pröva ansökan enligt andra stycket i lagen.

 

Prop. 1980/81:132

Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET  PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-01-22

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Buren­stam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Adelsohn

Lagrådsremiss med förslag till lag om vissa avgifter i allmänna hamnar m.m.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 september 1965 upp­drog chefen för kommunikationsdepartementet den 18 oktober 1965 ät sakkunniga att utreda vissa frågor om hamnväsendet. De sakkunniga av­lämnade i mars 1974 sitt slutbetänkande' (SOU 1974:24) Förslag till hamn­lag. Detla betänkande behandlar frågor om den förfaltningsmässiga regle­ringen av hamnväsendet vari ingår taxesältning och prövning av tvister mellan en innehavare av en allmän hamn och hamnens trafikanter.

Beträffande historisk bakgrund och nuvarande förhållanden samt utred­ningens närmare överväganden vad gäller bestämmandet av avgifter och prövning av tvister hänvisas till belänkandet.

Efter remiss har yttranden avgetts av hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Stockholm, Vänersborgs tingsrätt, vattendomstolen, sjö­fartsverket, statskontoret, statens naturvårdsverk, generaltullstyrelsen, kommerskollegium, samtliga länsstyrelser, vattenlagsutredningen (Ju 1969:58), Landsorganisationen i Sverige (LO), Näringslivels Trafikdelega­tion, Svenska hamnförbundel. Svenska kommunförbundet, Sveriges re-

' Betänkandet avgavs av f.d. generaldirektören Erik Severin, ordförande, f. om­budsmannen hos Svenska Transportarbetareförbundet Gunnar Gustafsson, rege­ringsrådet Eskil Hellner, f. d. direktören i Svenska hamnförbundet Knut-inge Las­son, direktören Olov Berglund och f. d. hamndirektören Helge Linder.

 

Prop. 1980/81:132                                                    4

dareförening, Sveriges skeppsklarerareförening, Sveriges speditörsför-bund, Tjänstemännens centralorganisation. Svenska petroleuminslitulet. Kommerskollegium har bifogat yttranden av ell fiertal handelskammare och LO har bifogat yttranden frän Svenska kommunalarbetareförbundet. Svenska sjöfolksförbundet och Svenska Transporlarbetareförbundet.

2   Nuvarande förhållanden

Den nuvarande kontrollen av hamntaxor sker med tillämpning av kungö­relsen om fastställelse av hamn- och grundpenningtaxor samt taxor ä sluss-, kanal- och andra farledsavgifler (1950; 152, ändrad senast 1977:872), hamntaxekungörelsen. Den tillgodoser trafikanternas intresse av alt inte belastas med oskäligt höga avgifler. Principen är alt en hamns inläkter inle får användas till annat än hamnens direkta behov. Skyldighet att söka fastställelse av taxor gäller för hamnar i kommunal ägo och regler om della finns numera i 16§ lagen (1977: 180) om införande av ny kommu­nallag (1977: 179). Taxemyndigheten, numera sjöfartsverket, kan i den måipien anser det befogal sänka en avgift som föreslagils av en hamninne-hävare. För hamnar som inte är i kommunal ägo föreligger ingen motsva­rande skyldighet men däremot rätt att få sin taxa fastställd. Detsamma gäller för hamn som inte är allmän.

3    Hamnutredningens förslag

Hamnutredningen föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1974:24) Förslag till hamnlag beträffande avgiftsfrågorna följande. Avgift i allmän hamn skulle bestämmas efter skälig och rättvis gmnd och beslutas av hamninne­havaren. Avgifter i hamnar som inte är allmänna lämnades utanför försla­gel lill lagstiftning. En särskild rådgivande nämnd - statens hamnnämnd -föreslogs för att avge opartiska utlåtanden i bl. a. laxefrågor i tvister mellan innehavare av allmän hamn och hamnens trafikanter. En reservant i utred­ningen förordade att en hamnnämnd med dömande uppgifter skulle inrät­tas. Den på kommunallagstiflningen grundade skyldigheten att underställa beslut om hamnavgifter borde alltså upphävas enligt utredningen.

4   Remissyttrandena

Utredningens förslag att slopa underställningsskyldigheten stöds av åt­skilliga remissinstanser däribland kommerskollegium, flertalet länsstyrel­ser. Svenska kommunförbundet och flertalet handelskammare. Tvek­samma beträffande förslaget i denna del är sjöfartsverket, länsslyrelsen i

 

Prop. 1980/81:132                                                    5

Göteborgs och Bohus län och Svenska hamnförbundel. För fortsatt för­handsprövning i någon form uttalar sig länsslyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Älvsborgs län. Näringslivets trafikdelegation. Svenska Pe­troleuminslitulet samt Skånes handelskammare och Stockholms handels­kammare. Svenska Petroleuminstitutet anför bl.a. all risk finns att en hamn utnyttjar sitt faktiska monopol vid avgiftssällningen och att man i vissa fall kunnat konstatera bristande konkurrensvilja mellan hamnarna, dokumenterad bl.a. genom att hamnavgifter bestäms lika.

5   Riksdagens ställningstagande  beträffande underställningsskyl­dighet

Vid sin behandling av prop. 1975/76:187 om kommunal demokrati, ny kommunallag m. m. och prop. 1976/77:1 om minskad statlig detaljreglering av kommunerna uttalade konstitutionsutskottet (KU 1976/77; 25) följande.

Hamnutredningens förslag innebär att de nuvarande bestämmelserna om underställningsskyldighet hos regeringen för de nyss nämnda hamnavgif-tema m. m. skall upphävas. Kommunallagsulredningen har anslutit sig till della förslag. Enligl ulskollels mening står del inte i särskilt god samklang med de ovan redovisade strävandena alt på olika sätt minska underställ­ningsskyldigheten för kommunerna och landsUngskommunerna att behålla delaljbestämmelser av detta slag i den nya kommunallagen. Innan slutlig ställning las till bestämmelsernas sakliga innehåll bör dock, såsom fram­hålls i propositionen, avvaklas resultatet av övervägandena inom kom­munikationsdepartementet. Utskottet har erfarit alt proposition kan vän­tas under är 1977 och anser - under hänvisning till det nu anförda — att bestämmelserna därför bör tas in i en särskild paragraf i lagen om införan­de av kommunallagen och gälla tills vidare.

Riksdagen godtog utskottets förslag (rskr 1976/77; 148).

6   Föredraganden

För egen del gör jag följande bedömning.

Som framgårav beslutet att flytta underställningsskyldigheten beträffan­de hamnavgifter från kommunallagen till lagen om införande av kommu­nallagen har riksdagen förutsatt att underställningen i dess nuvarande form upphävs. Annan förhandsprövning av vad som i övervägande antalet fall är kommunala beslut bör inte heller förekomma. En naturlig följd av att förhandsprövningen upphör är alt hamninnehavaren själv bestämmer av­gifterna i hamnen. Det finns i detta sammanhang enligt min mening ingen anledning att särbehandla allmän hamn i enskild ägo eller s. k. lastageplats, dvs. hamn som inte är allmän. För de sistnämnda hamnarna finns inte

 

Prop. 1980/81:132                                                     6

heller f.n. någon skyldighet atl söka fastställelse av taxa däremot en möjlighet därtill.

Hamnulredningens förslag om prövning av tvister om bl.a. hamnav-gifter erhöll kraftig kritik under remissbehandlingen. Flertalet som yttrade sig förordade reservantens förslag om en dömande hamnnämnd. Nägra remissinstanser gjorde gällande atl man kunde befara missförhållanden av olika slag i hamnarnas avgiftssättning. Dessa tänkbara missförhållanden kan närmast beskrivas som priskarteller eller diskriminerande eller mono-polisUsk prissättning. En av remissinstanserna ansåg att det av utredning­en föreslagna tvisteförfarandet inle var ägnat atl komma tillrätta med angivna problem. Det finns enligl min mening anledning alt överväga om inte skyddsvärda Irafikantintressen bättre kan tillgodoses genom det regel-syslem som gäller för näringslivet i övrigt än genom ett speciellt förfarande för prövning av tvister angående hamnavgifter. Här vill jag särskill fram­hålla att Irafikintressenterna normalt inte är kommunalbesvärsberättigade.

Enligl lagen (1953:607) om motverkande i vissa fall av konkurrensbe­gränsning inom näringslivet (KBL) kan ingripande ske mot sådana konkur­rensbegränsningar i form av t.ex. priskarteller eller diskriminerande eller monopolistisk prissätlning som har skadlig verkan. Skadlig verkan har enligt KBL en konkurrensbegränsning som på elt från allmän synpunkl otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivel eller försvårar eller hindrar annans näringsulövning. Den som anser att en konkurrensbegränsning med skadlig verkan förekommer kan anmäla detta till näringsfrihelsombudsmannen (NO). NO kan också ta upp ärenden på eget initiativ. Vid sin handläggning har NO att verka för att den skadliga konkurrensbegränsningen upphör. NO kan hos marknadsdomsto­len påkalla förhandling i ärendet. Domstolen skall sedan den har konstate­rat atl en konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligger genom förhandlingar med parterna söka undanröja denna verkan. Om domstolen skulle misslyckas i sin förhandlingsverksamhel har domstolen möjlighet och — i fall av större vikt - skyldighet att anmäla misslyckandet för regeringen.

Emellertid måste en tillämpning av KBL pä det kommunala området ses mol bakgmnd av de allmänna kommunalrältsliga principer som gäller för kommunal verksamhet. I fråga om kommunala avgifter är det framför allt självkostnadsprincipen som gör sig starkt gällande. Betingelserna för t. ex. en kommunal hamnverksamhet är därför inte direkt jämförbara med dem som gäller för det privata näringslivet. En gmndfömtsättning för KBL:s tillämpning på det kommunala området är alt det kommunala organ som bedriver hamnverksamhet kan anses bedriva rörelse. Om så är fallet skulle konkurrensbegränsningslagen således kunna få tillämpning också på hamnavgiftsområdet.

Jag anser mot bakgrund av det anförda att det inte finns tillräckliga skäl för en särreglering beträffande avgifler i hamnar.

 

Prop. 1980/81:132                                                     7

Sveriges anslutning till 1923 års havshamnkonvention förpliktar till att hamnar som är öppna för allmän trafik tar ut avgifler enligt offentliggjorda taxor. Jag anser mig emellertid kunna utgå från alt hamnarna utan direkta föreskrifter respekterar de folkrättsliga åtaganden som Sverige har gjort. Någon reglering av detta anser jag därför f. n. inte nödvändig.

En annan fråga kräver dock författningsreglering. Det gäller möjligheten för innehavare av allmän hamn att i likhet med vad som gäller f.n. ta ut avgifter av olika slags passerande trafik. Enligt gällande hamntaxekungö-relse har hamninnehavaren att i samband med begäran om fastställelse av taxa ange det omräde i vatten inom vilket avgifter avses tas ut. Hamninne­havaren skall därvid ange ägande- och dispositionsförhållandena för vat­tenområdet. Kungörelsen föreskriver vidare att särskild utredning skall förebringas om hamninnehavaren önskar ta ut avgift av olika slags passe­rande trafik. Taxeomrädet behöver inte överensstämma med det område som är allmän farled dvs. allmän hamn i vattenlagens mening. Om inte särskilda skäl talar emot det skall dock taxeområdet överensstämma med tillämpningsområdet för hamnordning. Som exempel på sådan Irafik kan jag nämna en industrikaj i en allmän hamn, enklavtrafik. Anlöpen sker alltså till anläggning som ägs av annan än hamninnehavaren. I detta fall tar trafiken i anspråk de anordningar i hamnen som bekostats av hamninneha­varen. Det är därför rimligt att hamninnehavaren får ta ut avgift även av denna trafik. Ett annal exempel är trafiken till och frän Vänern som passerar Göteborgs hamn, passagelrafik. Det är även här rimligt att trafi­kanterna i fråga genom avgifler bidrar Ull finansieringen av de fariedsan-ordningar i Göteborgs hamn som är till nytta för vederbörande fartyg. Avgiftsnivån måsle naturligtvis anpassas efter den nytta passagetrafiken har av hamnens anordningar och även efter den andel som denna Irafik utgör av den tolala trafiken över hamnen. Hamntaxeomrädel fastställs f.n. av sjöfartsverket och verket beaktar i sin prövning särskill den nytta passerande trafik har av hamninnehavarens anordningar och tjänster. I åtskilliga fall har dock särskilda avtal träffats mellan hamninnehavaren och innehavaren av lastageplats inom hamnområdet varför nägon särskild taxa för denna trafik inte behövt fastställas. Erfarenheterna av den nuvarande tillämpningen har givit vid handen att det inte sällan förekommit konflikter mellan hamninnehavaren å ena och trafikanter och andra intressenter å andra sidan. I samband med att sjöfartsverkets befattning med hamnarnas avgiftssältning upphör finns det anledning att ompröva frägan om vem som bör besluta om taxeområdets utsträckning. Enligt min mening är det inte lämpligt att denna uppgift ankommer pä hamninnehavaren. Erfarenheterna från den nuvarande tillämpningen talar för att sjöfartsverket även i fortsätt­ningen bör besluta om laxeområdet efter samma riktlinjer som f n. I likhet med vad som nu gäller bör säväl fartygsavgift som varuavgift få tas ul av enklavtrafik medan endasi fartygsavgift bör fä las ul av passagetrafik.

Taxefastställelsen enligt hamntaxekungörelsen kan alltså enligl min me­ning upphöra.

 

Prop. 1980/81:132                                                              8

Hemställan

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom kommunikationsdeparte­mentet upprättals förslag till

1.   lag om ändring i lagen (1977: 180) om införande av kommunalla­gen (1977: 179),

2.   lag om vissa avgifter i allmän hamn.

Det under 1. angivna förslaget har upprättats efter samråd med chefen för kommundepartementel.

Förslagen bör fogas lill regeringsprolokollel i detta ärende som bilaga 1.

Jag hemställer alt lagrådets yttrande inhämtas över del lagförslag som angivits under 2.

Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1980/81:132                                                              9

Bilaga I

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:180) om införande av kommunallagen

(1977:179)

Härigenom föreskrivs alt 16§ lagen (1977: 180) om införande av kommu­nallagen (1977:179) skall upphöra att gälla vid utgången av september 1981.

2   Förslag till

Lag om vissa avgifter i allmän hamn

Härigenom föreskrivs följande.

Den som innehar en allmän hamn får la ul avgifter, utan alt hamninneha­varen tillhörig kaj, brygga eller liknande anordning inom hamnens område anlöps eller nyttjas,

1.    för fartyg som anlöper kaj, brygga eller liknande anordning som tillhör någon annan än hamninnehavaren men som ligger inom hamnens område,

2.    för fartyg som passerar hamnens område utan att där lämna eller hämta passagerare eller gods,

3.    för gods som lastas eller lossas över kaj, brygga eller liknande anord­ning som tillhör någon annan än hamninnehavaren men som ligger inom hamnens område.

Rätten att la ut avgift enligt första stycket gäller inom det vattenområde där trafiken kan anses ha nytta av hamninnehavarens anordningar och tjänster. På begäran av hamninnehavaren fastställer sjöfartsverket vilket område delta är.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1981.

 

Prop. 1980/81:132

Utdrag
LAGRÅDET                                    PROTOKOLL

vid sammanträde 1981-02-05

Närvarande: fd. justitierådet Petrén, regeringsrådet Hilding, justitierådet Vängby.

Enligt lagrådet den 29 januari 1981 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 22 januari 1981 har regeringen på hemstäl­lan av statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Adelsohn beslulal inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om vissa avgifter i allmän hamn.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ingrid Forsström.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Sä som remissen beslämts kan frägan om avgifter för fartyg som anlöper eller utnyttjar hamninnehavarens kaj eller annan anordning icke anses ha blivit överlämnad lill lagrådet. Ej heller finns skäl att i anledning av remissen ingå pä spörsmålet om Sveriges anslutning till 1923 års havs­hamnkonvention påkallar särskild reglering i fråga om hamntaxorna. An­märkas mä endast att Sveriges anslutning till konventionen inte med mind­re föreskrifter meddelas av staten medför förpliktelser för hamninneha­varna.

Genom punkt 2 i första stycket medges hamninnehavaren rätt alt ta ul avgifl av fartyg som passerar "hamnens område". Härmed torde emeller­tid avses något annat än vad som åsyftas när motsvarande uttryck används i punkterna 1 och 3. De senare punkterna tar sikte på enklaver som ligger inom del egentliga hamnområdet. Med hamnens område torde däremot i punkt 2 avses såväl vattenområde inom det egentliga hamnområdet som i vissa fall även vattenområde dämtanför. Avsikten torde nämligen, som andra stycket får anses ge vid handen, vara att hamninnehavaren skall få ta ut avgifter för passage även genom exempelvis inloppet till en slorhamn, om han där har gjort investeringar för atl trygga hamnens åtkomlighet säsom genom atl muddra eller spränga inseglingsrännor, anlägga fyrar och andra navigationshjälpmedel osv. Som sådan passage skulle sålunda even­tuellt kunna räknas atl fartyget går tvärs över inloppet Ull en storhamn eller går genom inloppet men lägger till innan det kommit fram till den avgiftsbe­lagda hamnen. För att klargöra skillnaden mellan det område som avses i punkterna I och 3, ä ena sidan, och det område som avses i punkt 2, å andra sidan, kan i punkt 2 förslagsvis användas ullrycket "hamnens vat­tenområde". Den närmare bestämningen av detla område ges i andra stycket.

 

Prop. 1980/81:132                                                   11

Bestämningen i punkt 2 "utan atl där lämna eller hämta passagerare eller gods" skulle kunna läsas som en begränsning av rätten att ta ul avgifter från passerande fartyg (sä alt avgift inte fick tas ut om passagerare eller gods utväxlades mellan passerande fartyg). Även om en sådan läsart kanske faller pä sin orimlighet, är bestämningen överflödig. Den bör därför utgå.

I enlighet med det anförda bör punkten 2 ges följande lydelse: "2. för fartyg som passerar hamnens vattenområde,".

Utformningen av andra stycket kan ge anledning till den tolkningen, all möjligheten att få visst område fastställt av sjöfartsverket är fakultativ och atl alltså hamninnehavaren själv kunde bestämma ell omräde inom vilket han gjorde anspråk på avgifter för att i händelse av tvisl fä frägan prövad av domstol. Avsikten torde emellertid vara atl sjöfartsverket skall ha fastställt visst område för att avgift över huvud laget skall få tas ul. För att detta klart skall framgå krävs en omredigering av lagtexten.

Del område som skall bestämmas enligt andra stycket synes få betydelse endast med avseende på rätten atl ta ut avgifter enligt punkt 2 i första stycket. Vad som vid tillämpningen av punkterna 1 och 3 i första stycket skall anses utgöra hamnens område torde som regel framstå som klart och avsikten torde inle vara att det skall särskill fastslällas av sjöfartsverkel. Den sålunda åsyftade begränsningen av andra stycket bör framgå av lag­texten.

I enlighet med det nu anförda kan ändra stycket förslagsvis ges följande lydelse: "Rätten att ta ut avgifl enligt första stycket 2 gäller endast inom det område där trafiken enligt vad sjöfartsverket fastställt kan anses ha nytta av hamninnehavarens anordningar och tjänster. Ansökan om fast­ställelse görs av hamninnehavaren."

Utöver det nu anförda synes ytterligare en omständighet böra framhål­las. Den trafik det remitterade lagförslaget gäller är s. k. enklav- respektive passagetrafik. För trafik av detta slag synes möjligheterna att välja annan hamn eller annan passage vara synnerligen begränsade. Det kan därför ifrågasättas om inte lagen bör innehålla en bestämmelse som utsäger någol om avgifternas storlek. Avses att den för bestämmande av kommunala avgifter allmänt tillämpade självkostnadsprincipen skall gälla synes be­stämmelsen kunna utformas med hamnutredningens förslag som förebild (6 § förslagel till hamnlag). Bestämmelsen - som kan upptagas som ett tredje stycke i lagen - kan då ges följande lydelse: "Avgift enligl denna lag skall bestämmas efter skälig och rättvis gmnd." Är det däremot meningen atl annan princip för bestämmande av avgifternas storlek skall gälla bör denna komma till uttryck.

Det synes praktiskt att sjöfartsverket före lagens ikraftträdande kan meddela beslut i fråga som avses i lagens andra stycke. Till ikraftträdande­bestämmelsen bör därför fogas en andra mening av förslagsvis följande lydelse: "Sjöfartsverket får dock före nämnda dag pröva ansökan enligt andra stycket i lagen."

 

Prop. 1980/81:132                                                    12

Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-02-26

Närvarande: stalsminislern Fälidin, ordförande, och statsråden Bohman, Wikström, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Adelsohn

Proposition om vissa avgifter i allmän hamn m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till lag om vissa avgifler i allmän hamn.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har gjort vissa påpekanden om utformningen av lagstiftningen, till vilka jag kan ansluta mig.

Givetvis är hamninnehavaren som lagrådet påpekat inle förpliktad att iaktta innehållet i de internalionella konventioner Sverige tillträtt med mindre konventionens innehåll införlivats med den svenska lagstiftningen. Emellertid finns det - som jag framhöll i lagrådsremissen - anledning att utgå ifrån atl hamnarna ändå iakttar Sveriges folkrätlsliga förpliktelser bl. a. därför att det ligger i deras egel inlresse i förhållande till hamnens kunder alt göra så. Skulle så inte bli fallet är jag givetvis beredd att föreslå de åtgärder som kan behövas.

Beträffande lagrådets uttalande när det gäller avgifternas storlek vill jag dock anföra följande.

Självkostnadsprincipen upprätthålls i praxis sedan länge när det gäller avgiftsfinansierad kommunal verksamhet. Den innebär att det totala ve­derlag som kommunen uppbär av dem som tar nyttighelerna i anspråk i princip inte fär överstiga kommunens kostnader för verksamheten. Princi­pen gäller, om inte annat är särskilt föreskrivet, för alla typer av kommuna­la avgifter oberoende av om de tas ul med stöd av särskild lagsliflning eller med slöd av kommunallagens allmänna kompetensregel. Eftersom jag har

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 22 januari 1981.

 

Prop. 1980/81:132                                                   13

ansett det påkallat med specialreglering av rätlen alt la ut avgifler i allmän hamn endast såvitt avser enklav- och passagetrafik, finner jag inte anled­ning alt för dessa fall föreskriva vad som ändock gäller beträffande kom­munemas avgiftssältning. För allmänna hamnar som ägs av annan än kommun gäller givelvis inle självkostnadsprincipen. Som jag har redogjort för i lagrådsremissen kan en trafikant som menar att del pä hamnavgifts­området föreligger en konkurrensbegränsning med skadlig verkan påtala förhällandet hos NO med stöd av lagen (1953:607) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag alt regeringen föreslår riksdagen atl antaga

dels det vid regeringsprotokollet den 22 januari 1981 fogade försla­get till lag om ändring i lagen (1977: 180) om införande av kommu­nallagen (1977: 179), dels det av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagna ändringar.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag föredragan­den har lagt fram.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981