Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1980/81:130

Regeringens proposition

1980/81:130

om industripolitikens inriktning, m. m.

beslutad den 26 februari 1981.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll för de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

NILS G. ÅSLING

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag om industripolitikens inriktning under 1980-talet. Den centrala uppgiften för industripolitiken är att stimulera och underlätta överförandet av produktionsresurser till de lönsamma och kon­kurrenskraftiga delarna av industrin och därmed befrämja industrins inter­nationella konkurrenskraft. Omstruktureringen måste ske i socialt accep­tabla former och med beaktande av övergripande samhälleliga målsättning­ar.

Som speciellt viktiga områden för att påverka industrins utveckling på medellång och lång sikt framhålls försörjningen med riskkapital samt forsknings- och utvecklingsinsatser.

Huvudlinjer när det gäller atl förändra näringslivets kapitalförsörjning bör vara att påverka kapitalmarknaden så att riskkapital i ökad takt förs över till näringslivet. I propositionen framhålls betydelsen av ett ökat riskengagemang från såväl banksektorn som hushållssektorn.

Forskning och utvecklingsinsatser får allt större betydelse för industrins utveckling och konkurrenskraft. Målet för tekniska forsknings- och ut­vecklingsinsatser är att ta fram nya eller förbättra befintliga processer, produkter och system. För atl effektivisera, och ge bättre kontinuitet åt verksamheten föreslås ett treårigt program för stöd till teknisk forskning och utveckling under budgetåren 1981/82- 1983/84. Propositionen innehål­ler också förslag till kapitaltillskott till fonden för industriellt utvecklings­arbete. 1    Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                    2

Den svenska ekonomin uppvisar f.n. betydande balansproblem. Ut­vecklingen inom industrin kommer att vara av avgörande betydelse i strävandena att återställa balansen. Ett övergripande industripolitiskt mål är att öka industrivaruproduktionen - för att därigenom kunna minska varuimporten och öka varuexporten. Kapitalvaruexporten är i defta sam­manhang av speciellt intresse inte minst när det gäller inbrytningar på för industrin intressanta nya marknader. I propositionen föreslås bl. a. fortsat­ta möjligheter lill statsstödda exportkrediter genom AB Svensk Exportkre­dit.

En betydelsefull målgrupp för industripolitiska åtgärder är de mindre och medelstora företagen. I propositionen föreslås bl.a. ändrade riktlinjer för de regionala utvecklingsfondernas kreditverksamhet. Utvecklingsfon­derna berörs också av propositionens förslag om fortsatt och utökad för­söksverksamhet rörande stöd till löntagarägda företag.

Propositionen innehåller ocksä förslag till riktlinjer för den mineralpoli­tiska verksorganisationen.

 

Prop. 1980/81:130                                                                   3

Utdrag
INDUSTRIDEPARTEMENTET                     PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-02-26

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden, Bohman, Wikström, Dahlgren, Åsling, Söder. Krönmark. Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri,

Föredragande: statsrådet Åsling

Proposition om industripolitikens inriktning m. m.

1    Inledning

Riksdagen antog våren 1979 riktlinjer för industripolitiken (prop. 1978/ 79: 123, NU 1978/79:59, rskr 1978/79:415). Riktlinjerna byggde i huvudsak på utredningsmaterial som logs fram under är 1978. Vid denna tidpunkt hade industriproduktionen och industrisysselsättningen minskat tre år i rad. I vissa branscher hade påtagliga förskjutningar i den relativa konkur­rensförmågan skett.

Riktlinjerna pekade bl.a. på industriell tillväxt och ökad export som vägar ur de akuta svårigheterna som industrin befann sig i. Vissa förslag lades fram som kunde underlätta en sådan utveckling. Samtidigt betonades den allmänna ekonomiska politikens betydelse för att nå den önskade utvecklingen. Dessa riktlinjer ligger i allt väsentligt fast.

Emellertid har sedan 1979 års industripolitiska beslut ett betydande utredningsmaterial framkommit. Jag skall strax återkomma till detta. Vi­dare har de gångna två åren givit ökad erfarenhet bäde när det gäller de internationella förutsättningarna för den svenska industrins expansions­möjligheter och de problem som är förknippade med den strukturella anpassningen till dessa yttre villkor. Samtidigt har den statsfinansiella situationen förändrat handlingsutrymmet.

De två senaste åren har lett till en viss förbättring när det gäller industri­produktionen och industrisysselsättningen. Dessa förbättringar är dock otillräckliga. Samtidigt finns betydande risker att vi nu går in i en ny period av internationell lågkonjunktur. Den strukturella anpassning som bedöms vara nödvändig har endast delvis kunnat genomföras. Framför allt har det visat sig svårt att uppnå den expansion inom långsiktigt konkurrenskraftiga branscher som är av avgörande betydelse för en snabb avveckling av olönsamma delar av industrin.

Mot denna bakgrund anser jag att det är viktigt att regeringen nu åter­kommer med en samlad syn på industripolitikens inriktning. I detta sam-

 

Prop. 1980/81:130                                                                   4

manhang lämnas också förslag till vissa förstärkningar inom det industripo­litiska området.

Som jag nämnde har ett flertal utredningar och rapporter initierats och framlagts. En inom industridepartementet genomförd beskrivning av ak­luella tendenser inom olika industribranscher bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

De småföretagsinriktade insatserna inom industripolitiken sker främst genom de regionala utvecklingsfonderna som finns inom varje län. Utveck­lingsfonderna kan bl.a. lämna bidrag och lån för utveckling av nya pro­dukter, processer eller system för industriell produktion. Statens industri­verk (SIND) har genomfört en utvärdering av dessa s.k. produktutveck­lingslån. Rapporten (SIND 1980:13) ""De regionala utvecklingsfondernas produktutvecklingsverksamhet" överiämnades i november 1980. Rappor­ten har remissbehandlats. En sammanfattning av rapporten bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 2 samt en förteckning över remissin­stanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3.

I enlighet med riksdagens beslut (prop. 1978/79: 123 bil. 1. NU 1978/ 79:59, rskr 1978/79:415) pågår sedan år 1979 en försöksverksamhet med företagsserviceinsatser i samband med att löntagarägda företag bildas. Verksamheten bedrivs av SIND och vissa regionala utvecklingsfonder i samråd med kooperationsutredningen (1 1977:01). Kommittén har i ett delbetänkande (SOU 1980:36) '"Arbetskooperation"" föreslagit en fortsatt och utvidgad försöksverksamhet. En sammanfattning av betänkandet samt en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remiss­yttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4 resp. bilaga 5.

I prop. 1980/81: 100 (bil. 17 s. 122) har regeringen föreslagit riksdagen att. i avvaktan på särskild proposition, för budgetåret 1981/82 beräkna till Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling ett reservationsanslag av 476550000 kr., till Styrelsen för teknisk utveckling: Drift av forskningsstationer ett förslagsanslag av 1 000 kr. samt till Styrel­sen för teknisk utveckling: Utrustning ett reservationsanslag av 13,2 milj. kr. Jag anhåller alt nu få ta upp dessa frågor tillsammans med andra frågor rörande statliga stödåtgärder för teknisk forskning och industriellt utveck­lingsarbete.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) avlämnade i augusti 1980 sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 och plan för budgetåren 1981/ 82-1983/84. En sammanfattning av STU:s förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6.

STU:s anslagsframställning har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanfattning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.

Forskningsskattekommittén (B 1978:05) tillkallades med stöd av rege­ringens bemyndigande den 14 september 1978 för att utforma förslag till

 

Prop. 1980/81:130                                                                   5

åtgärder vid beskattningen för att främja forsknings- och utvecklingsin­satser.

Kommittén avlämnade i januari 1980 betänkandet (Ds B 1980:1) Stimu­lans av forskning och utveckling', innehållande utredning och diskussion av det nuvarande särskilda forskningsavdraget och förslag till nytt gene­rellt verkande system för att stimulera företagens forsknings- och utveck­lingsinsatser. En sammanfattning av betänkandet med redogörelse för nuvarande ordning bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 8. Forskningsskattekommitléns betänkande har remissbehandlats. En för­teckning över remissinstanserna och en sammanfattning av remissyttran­dena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 9.

Riksdagen har beslutat (prop. 1980/81:60, FiU 1980/81: 13, rskr 1980/ 81:66) att, i avvaktan på regeringens ställningstagande i frägan om generell stimulans av företagens forsknings- och utvecklingsinsatser, förlänga gil­tighetstiden för det nuvarande systemet med särskilt forskningsavdrag vid beskattning. Därvid blir de nuvarande reglerna tillämpliga pä kostnader för forskning och utvecklingsarbete t.o.m. år 1981.

Regeringen uppdrog den 19 juli 1979 åt STU att i samråd med SIND utreda frågor om regional projektledningshjälp m. m.

STU avlämnade i mars 1980 sin rapport Regional projektledningshjälp. En underhandsversion av rapporten har remitterats av STU till berörda organisationer och deras yttranden har även medtagits i rapporten. En sammanfattning av förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 10.

Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden) har hemställt om anslag för stöd till industriellt utvecklingsarbete under budgetåret 1981/ 82.

Vid behandlingen av prop. 1978/79: 123 om riktlinjer för industripolitiken m. m. förordade näringsutskottet att nationella utvecklingsbolag skulle inrättas inom områdena energi, miljövård och transportsystem. Riksdagen beslöt (NU 1978/79:59, rskr 1978/79:415) att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört, I ärendet har inkommit skrivelser från Svenska Utvecklingsaktiebolaget, Siudsvik Energiteknik AB och ordfö­randen i delegationen för energiforskning.

För att lämna närmare förslag om inriktning och utformning av de angivna bolagens verksamhet har en utredare' biträtt industridepartemen­tet. Han avlämnade förslag i ämnet genom PM 1980-12-15. Enligt förslaget bör bolagen få uppgifter inom teknikupphandlingens område. Förslaget bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga II.

Förslaget har remissbehandlats. Yttranden har avgivits av SIND, STU. Industrifonden, AB Asea-Atom, Studsvik Energiteknik AB och Svenska

' teknologie doktorn Curt Mileikowsky  planeringschefen Jan Olof Carlsson

 

Prop. 1980/81:130                                                                   6

Utvecklingsaktiebolaget samt av verkställande ledamoten i nämnden för energiproduktionsforskning (NE).

Som industrination är Sverige starkt beroende av den exportorienterade delen av industrin och det är en angelägen uppgift att på olika sätt underlät­ta en utbyggnad av denna sektor. Med stöd av regeringens bemyndigande i maj 1980 tillkallade chefen för industridepartementet en särskild utredare med uppgift att utvärdera systemet för statsstödd exportkreditgivning ge­nom AB Svensk Exportkredit m.m. Utredaren', överlämnade i december 1980 betänkandet (Ds 1 1980:24) Subventionerade exportkrediter. Betän­kandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet samt en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remiss­svaren bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 12 resp. bilaga 13. Vidare har inom industridepartementet utarbetats promemorian (Ds 1 1980: 11) Slöd till krediter för försäljning inom landet - en utvärdering. Promemorian har överlämnats till utredningen om statsstödd exportkredit­givning.

I september 1979 tillsattes en utredning med uppgift att analysera effek­terna av den icke permanenta industripolitiska stödverksamheten. Kom­mittén överlämnade i januari 1981 ett arbetsmaterial angående stödinsat­serna samt preliminära överväganden kring dessa och deras effekter. Ar­betsmaterialet har varit föremål för en diskussion inom näringspolitiska rådets ram. Jag avser återkomma till dessa frägor när utredningen färdig­ställts och remissbehandlats.

I syfte atl utreda frågan om en samordning av statliga ätgärder vid företagsobestånd och en lämplig organisation av denna samordning tillkal­lades i februari 1976 en särskild kommitté, företagsobeståndskommittén (FOK) (Fi: 1976:03). FOK överiämnade i november 1979 ett delbetän­kande (SOU 1979:91) Företagsobestånd. En sammanfattning av FOK:s förslag beträffande organisationen av samordningen bör fogas till protokol­let i detla ärende som bilaga 14. Delbetänkande! har remitterats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissytt­randena beträffande de organisatoriska frågorna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 15.

För att utreda vissa frågor rörande rekonstruktion av krisdrabbade före­tag, tillkallades i juni 1980 en särskild utredare (I 1980:04). Utredaren-, överlämnade i januari 1981 sitt betänkande (Ds I 1981: 1) Rådrumsstöd och handläggningen av obeståndsärenden m. m. En sammanfattning av belän­kandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 16.

I ett flertal industripolitiska utredningar publicerade under senare år förordas en omstrukturering av industrin i riktning mot en mer högteknolo-gisk och kunskapsintensiv verksamhet. Läkemedelsindustrin nämns i des-

ambassadör Bengt Dennis ' hovrättslagmannen Hans Svahn

 

Prop. 1980/81:130                                                                   7

sa sammanhang ofta som ett exempel på en sådan verksamhet. Branschens konkurrensförutsättningar har utretts av läkemedelsindustridelegationen (tilläggsdirektiv I 1978:5). Delegationen överlämnade sitt huvudbetän­kande (SOU 1980:33) Svensk läkemedelsindustri, hösten 1980. En sam­manfattning av betänkandet samt en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilag 17 resp. bilaga 18.

I juni 1979 förordnades en särskild utredare' med uppgift att analysera den långsiktiga industripolitikens informationsunderlag. 1 juni 1980 över­lämnade utredaren betänkandet (Ds 1 1980: 17) Att utveckla en långsiktig industripolitik. En sammanfattning av betänkandet och en sammanställ­ning av remissyttrandena bör fogas till detta protokollet i detta ärende som bilaga 19. resp. bdaga 20.

Mineralpolitiska utredningen som tillkallades 1974 överlämnade våren 1980 sitt slutbetänkande (SOU 1980: 12) Mineralpolitik. En sammanfatt­ning av ulredningens överväganden bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 21. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställ­ning av remissyttrandena över de organisatoriska förslagen i betänkandet (SOU 1980: 12) '"Mineralpolitik"" bör fogas till detta protokoll som bilaga 22.

2    Allmänna utgångspunkter

2.1 Utvecklingen under 1960- och 1970-talen

Industrins utveckling under 1970-talet skiljer sig i flera avseenden från utvecklingen under den tidigare efterkrigsperioden. 1950- och 1960-talens relativt jämna och snabba tillväxt har följts av en mera ryckig och ojämn utveckling. Åren kring mitten av 1960-talet framstår - nu i efterhand -som en brytpunkt i den industriella utvecklingen. Detta gäller inte bara för Sverige utan för flertalet av i-länderna även om den svenska utvecklingen under 1970-talel varit mer negativ än flertalet andra länders. För svenskt vidkommande framgår trendbrottet tydligt om industriprodukiitviens ge­nomsnittliga tillvä.xltakt studeras. Tillväxten ökade från 3% per år under mitten av 1950-talet till 8% år 1965. Därefter har en i det närmaste kontinu­erlig minskning av tillväxttakten pågått i 13 är. Detta framgår av figur 1. Under slutet av 1970-talet stagnerade tillväxten helt inom industrisektorn och vändes t. o. m. till en minskning under några år.

Även induslrisysselsätlningen nådde sin kulmen omkring år 1965. Däref­ter har antalet sysselsatta inom industrin minskat långsamt och uppgår nu till knappt en miljon. Den kraftiga produktivitetsökningen inom industrin under 1950- och 1960-talen medförde att sysselsättningen kunde överföras ' Ekon. dr. Bengt Rydén

 

Prop. 1980/81:130

Figur I. Den svenska industriproduktionens årligti lillväxl (procent per år)

Ariig till­växt (%)

1955

Anm.: Den ärliga tillväxten har redovisats som slulårsbaserade glidande femårsme­delvärden. Källor: Nationalräkenskaperna.

till andra sektorer. I förhållande till den totala sysselsättningen i riket har dock tillverkningsindustrin (inkl. gruvor) en starkt fallande andel.

Gränsdragningen mellan tillverkningsindustri och annan verksamhet med stark anknytning till industrisektorn håller i vissa avseenden på att suddas ut. Ofta ingår exempelvis entreprenad- och montagearbeten i leve­ranser av industriell utrustning. Även mellan tillverkningsindustri och viss konsultverksamhet finns starka beröringspunkter bl.a. som en följd av utvecklandet av styrsystem i samband med datoriseringen i samhället.

En jämförelse av sysselsättningsutvecklingen inom vad som normalt klassificeras som tillverkningsindustri, byggnadsverksamhet samt upp­dragsverksamhet (konsultverksamhet m.m.) visar att tillverkningsindu­strin tappar andelar. Som framgår av figur 2 har byggnadsindustrin andels­mässigt fallit tillbaka något efter det stora bostadsbyggnadsprogrammet under 1960-talet. Däremot har ökningen inom området uppdragsverksam­het varit stabil.

 

Prop. 1980/81:130                                                                   9

Branschen kan redovisa en sysselsältning som i dag uppgår till cal % av den inom tillverkningsindustrin. Överiappningen mellan verksamheter klassificerade som tillverkningsindustri och konsultverksamhet torde av statistiska skäl innebära en viss underskattning av uppdragsverksamhetens omfattning. Många industriföretag utför i dag uppgifter av karaktären uppdragsverksamhet. Bl.a. kännetecknas den starkt expanderande mark­naden av export av hela system och anläggningar av en stor andel mjuk­varor, dvs. av systemutformning, installation, igångsättning, driftlednings­ansvar m. m.

Figur 2. Sysselsättningsfördelning mellan tillverkningsindustri, byggnads- resp. uppdragsverksamhet åren 1960- 1978. (Procent resp. totalt antal sysselsatta i lusen­tal)

Synelsättnings-
•ndel.(%)_

1430 100-

90-

80-

70-

60-

50-

40-

30-

20-

10

Totalt antal sysselsatta
1400             1380

1350

1380

1975

1970

1978    Ar

J960               1965

BH uppdragsverksamhet ix-;;:;;] Byggnadsverksamhet I      I   Tillverkningsindustri

Källor: Folk- och bostadsräkningen 1960. 1965. 1970. 1975 samt Arbetsmarknads-statistisk Årsbok 1978.

 

Prop. 1980/81:130                                                                  10

I labell I redovisas medelantalet sysselsatta år 1979 i olika branscher inom tillverkningsindustrin (inkl. gruvor) samt genomsnittet under åren 1975-1978.

Tabell 1. Medelantalet sysselsatta i olika branscher år 1979 samt genomsnittet under perioden 1975-1978

 

Bransch

Anlal sysselsatta

Genomsnitt för

(enl. SIND:s indelning)

år 1979

perioden 1975-1978

Gruvindustrin

16 300

17 700

Skyddad livsmedelsind.

53000

53 300

Konkurrensutsatt livsmedelsind.

21800

21600

Dryckesvaru- och tobaksind.

6800

7 600

Textil- och konfektionsind.

50900

60700

Trävaruind.

94 600

96 100

Massa- och pappersind.

62 000

62 200

Grafisk ind.

59700

60700

Kemisk ind. och plastvaruind.

54 500

54 300

Petroleum- och kolproduklind.

3 400

3 100

Gummivaruind.

12 100

13 300

Jord- och stenvaruind.

30100

34000

Järn-, stål- och metallverk

64 800

69000

Eleklroind.

85200

85 100

Varvsind.

29 200

36 500

Övrig verkstadsind.

316 200

334 900

Annan tillverkningsind.

7 500

8400

Totalt

968 100

1018 500

Källa: Nationalräkenskaperna

Som framgår av tabell 1 har en kraftig sysselsättningsminskning skett även inom den i produktionstermer expansiva verkstadsindustrin. Framför allt är det sysselsättningen inom metallmanufakturindustrin som gått ned (med 15000 årsanställda) men även maskinindustrin har en lägre syssel­sättning år 1979 än under den närmasl föregående fyraårsperioden (-7000 årsanställda).

År 1979 vände industrikonjunkturen åter uppåt efter fiera svaga år. Trots detta var sysselsättningen detta år lägre än tidigare under perioden 1975-1978 i samtliga branscher utom delar av livsmedelsindustrin, den kemiska och petrokemiska industrin samt elektroindustrin.

Produktionsuppgången under år 1979 utnyttjades i stor utsträckning av företagen för att fylla ut tidigare outnyttjat kapaciletsutrymme. Kapaci­tetsutnyttjandet - mätt som faktiskt kapacitetsutnyttjande i procent av praktisk möjlig driftsnivå - var inom industrin som helhet under första kvartalet år 1980 ca 84% enligt uppgifter från statistiska centralbyrån. Branschvariationerna är stora. Ett högt kapacitetsutnyttjande redovisas för massa- och pappersindustrin med 90-96% medan exempelvis varvsin­dustrin enbart nådde upp till 66%.

Den minskning av sysselsättningen inom industrin som framför allt har skett under den senaste femårsperioden har föregåtts och åtföljts av en stagnerande investeringsaktivitet.

 

Prop. 1980/81:130                                                                 II

Investeringskvoten - mätt som bruttoinvesteringen i förhållande till industrins förädlingsvärde - har legat pä i stort sett oförändrad nivå från början av 1960-talet till mitten av 1970-talet om man bortser från konjunk­lurella svängningar. Investeringskvoten har genomgående legat högre i de råvambaserade näringarna än i den övriga industrin. Investeringskvoten inom verkstadsindustrin (exkl. varv) understiger genomsnittet för indu­strin. Detla sammanhänger bl.a. med att verkstadsproduktion är mindre kapitalkrävande än basnäringarna. Det skall i detta sammanhang också noteras att den expansion som svenska verkstadsföretag har upplevt under 1970-talet till stor del har skett genom investeringar i andra länder, vilket många gånger är en direkt förutsättning för att företagen överhuvudtaget skall kunna vara med och konkurrera på marknaderna ifråga. Efter år 1976 har en dramatisk sänkning skett av investeringskvoten. Detta framgår av figur 3.

Figur3. Investeringskvotens utveckling inom svensk industri 1963- 1978. (Procent)

Investerings­kvot (%)

SO-

IS-

■-................. —"        '■■X':.

10-

5-

I   I   I   I   !   I   I   I   I   I   I   I   I   I   i 1963 64 65 66 67 63 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78  Ar

Hela industrin

Industrin exkl. rävarubaserade_närga_r ' VerkstadsinduRrin exkl. varv

Anm.: Investeringskvoten har definierats som industrins brulloinvesleringar i rela­tion lill förädlingsvärdet. Källa: Nationalräkenskaperna.

 

Prop. 1980/81:130

Mätt i absoluta värden har industrins investeringar i byggnader och maskiner ökat kontinuerligt under större delen av 1960- och 1970-talen. Cykliska variationer förekommer dock. Under perioden 1970-1976 ökade investeringarna trendmässigt med 7.7% per år (räknat i 1975 ärs priser). Som jag tidigare konstaterat har investeringsnivån gått tillbaka mycket kraftigt under senare år. För perioden 1976- 1978 minskade investeringar­na i genomsnitt med 14,9% per år (i fasta priser). Investeringarna i byggna­der och maskiner är 1978 uppgick enbart till ca två tredjedelar av investe­ringarna två år tidigare. Industrins investeringar har ökat 1979-1980. De statliga företagen svarar för en stor del av uppgången.

De invesleringar i produktionen som förekommit under senare delen av 1970-talet är till större delen än tidigare av rationaliseringskaraktär och har primärt syftat till att minska kostnaderna. Offensiva investeringar i forsk­nings- och utvecklingsarbete och pä marknadssidan har framför allt skett inom verkstadsindustrin och inom delar av den kemiska industrin.

Produktivitetsökningen (förädlingsvärdet per arbetstimme) har sjunkit kraftigt under 1970-talet. Under perioden 1963-1974 låg produktivitets­ökningen för industrin (ovägt genomsnitt för samtliga branscher) på i genomsnitt 13,9% per år. Åren efter 1974 sjönk takten i produktivitetsök­ningen kraftigt. Även om en viss återhämtning skett under de senaste åren låg produktiviteten är 1979 endast 8% över motsvarande värde för 1974. Verkstadsindustrin ligger något över detta genomsnitt medan bl.a. kris­branscherna varv. gruvor samtjärn- och stålindustrin ligger markant under genomsnittet. För varven och gruvorna är 1979 års produktivitetsindex endast 87 resp. 82 (år 1974= 100).

Utvecklingen för svensk industri under perioden 1963-1978 illustreras av figur 4.

Figiir4 Utvecklingen inom svensk industri - Någia nyckelvariabler

irrvetatUNe tass - ia7«      index toes -ie

laea issa taes loes laa? igsa laoa lara ia7i \vtz wrs ia74 ta7s ia7o ia77 ia7«

------------    FOIWDUHCSVXRDe PRO0VX»rrPKIS   .   INDUSTRI   SAKT   SBUVOR

------------- MEDEUWTAL  SYSSELSATTA   .   IMJUSTRI  SAMT  SAUVOR

------------- INVESTEKtNS  rlA3*aNCR PCR IHVESTCRANOe SEXTOR   i   INDUSTRI SAMT  SRUi

——.-------- 1NVESTERIN8AR  BYSQNAOeR  OCH  MASIdNeR      i   INDUSTRI  SAMT  SRUVOR

 

Prop. 1980/81:130                                                                  13

Lönsamheten inom svensk industri har minskat trendmässigt ända sedan högkonjunkturåren i början av 1950-talet. Nedgången var mer markerad under 1970-talet än under 1950-talet.

Samtidigt blev också de konjunklurella variationerna tydligare. Den återhämtning i lönsamheten, som med vissa mellanrum ägt rum, har för varje ny högkonjunktur skett till en lägre nivå än den som gällt vid föregå­ende konjunkturtopp. Detta mönster bröts tillfälligt åren 1973 och 1974. Därefter följde en ännu kraftigare nedgång åren 1975-1978. Lönsamheten i den senaste konjunkturuppgången var lägre än vid de föregående kon­junkturtopparna.

SIND har i en utredning (SIND 1980:2) Vinster och sysselsättning i svensk industri konstaterat att 23% av sysselsättningen inom industrin åren 1975- 1977 fanns i arbetsställen med en minimal lönsamhet. Lönsam­heten inom dessa arbetsställen ligger under eller når högst upp i nivå att täcka löner och avskrivningar på maskiner etc. Huvuddelen av arbetsstäl­lena med minimal lönsamhel har t. o. m. negativa bruttovinster.

Figur 5 Nellovinslmarginalen inom verkstadsindustrin (exkl. varv). Förelag med fler än 500 anställda. (Proceni)

Nettovinst-marginal (%)

T--- 1--- 1-- 1-- 1-- 1—I---- 1-- 1-- 1-- 1-- 1-- 1—r

196S 66  67  68  69 70 71  72  73 74  75 76 77  78 79  Är

Anm.: Nettovinslmarginalen har definierats som vinst före skatt i relation lill om­sättningen.

Källa: Sveriges Verkstadsförening. Lönsamheten inom verkstadsindustrin. Stock­holm 1979.

Prop. 1980/81:130                                                                  14

Bland de branscher som lönsamhetsniässigt klarat sig bäst märks verk­stadsindustrins. Även här har dock lönsamheten försämrats kraftigt. Lön­samhetsutvecklingen inom verkstadsindustrin åren 1965-1979 visas i figur 5.

Den vikande lönsamheten har resulterat i en successivt försämrad solidi­tet. Med en dålig finansiell styrka i företagen följer begränsade möjligheter till offensivt risktagande. Den genomsnittliga soliditeten (eget kapital inkl. hälften av obeskattade reserver i relation till balansomslutningen) inom svensk tillverkningsindustri var år 1978 för företag med minst 50 anställda 20% (medianföretaget). Detta innebär en minskning med 8 procentenheter sedan år 1975 resp. 11 procentenheter sedan år 1970. Skuldsättningsgraden har under samma åttaårsperiod ökat från 2.2 till 2,9. För småföretagen är den finansiella stadgan väsentligt sämre än för de större företagen.

Figur 6. Export- resp. importkvolens utveckling under perioden 1960-1979. (Pro­cent)

imoonhvQt 1%}

Exportkvoten har definierats som varuexporten i förhållande lill industriproduk­tionen.

Imporlkvolen har definierats som varuimporten i förhållande lill inhemsk förbruk­ning. Källa: Nationalräkenskaperna.

 

Prop. 1980/81:130                                                                 15

Sverige har medvetet gått in för att dra nytta av de fördelar ett fritt internationellt handelsutbyte erbjuder. Sverige har i relation till den totala ekonomin en stor internationell handel. Exportens andel av indusiripro-duktionen har ökat kraftigt. Figur 6 visar detta tydligt. Utvecklingen av export- resp. importkvoterna har gått mycket snabbare under 1970-talet än under 1960-talet. Verkstadsindustrins expansion under senare år torde ha bidragit lill denna utveckling.

En annan dimension av svensk industris relationer till utlandet är ut­vecklingen inom de multinationella företagen. Framför allt gäller detta företag inom verkstadsindustrin. För att bibehålla och stärka sin mark­nadsställning i olika länder är utlandsetableringar ofta nödvändiga. Av en utredning inom SIND (SIND 1980:4) Multinationella företag: FoU-verk­samhet, tekniköverföring och företagstillväxt framgår att andelen syssel­satta inom maskin-, elektro- samt transportmedelsindustri i producerande svenskägda dotterföretag i utlandet utgjorde inte mindre än drygt 40% av antalet anställda i Sverige vid mitten av 1970-talet.

Andelen har ökat sedan dess. Även om någon tillförlitlig löpande stati­stik inte föreligger är det således rimligt att anta att en mycket stor del av den tolala ullandsfaktureringen från svenskägda företag sker från dotter­bolag i utlandet. Detta gäller framför allt inom verkstadsindustrin. Totalt sett torde därför den svenska industrins ställning på världsmarknaden vara starkare än som återspeglas av den löpande utrikeshandelsstatistiken.

2.2 Problembilden

I mitten av 1970-talet ställdes svensk industri inför betydande problem. Flera branscher och stora förelag hotades av utslagning. Många förklaring­ar har lämnats till orsakerna till dessa problem. De fiesta bedömare är ense om atl ingen enskild faktor kan förklara problemen. Det torde snarare vara en kombination av faktorer inom och utom landet som samverkat till att problemen fått elt snabbt genomslag och vuxit i omfattning. Allmänt kan hävdas att de långsiktiga problem som till en del hade gjort sig påminda redan dessförinnan, plötsligt utlöstes till fullo genom den mycket drama­liska internationella konjunkturavmatlningen åren 1974-1975 som en följd av 1973-1974 års oljekris. Genom den överbryggningspolitik som fördes i Sverige under dessa år fördröjdes och förvärrades de aktuella problemen för svensk del.

Den konjunklurella problembilden från 1970-talets första hälft känne­tecknas framför allt av de mycket kraftiga reala oljeprishöjningarna under åren 1973 och 1974. Den med oljeprishöjningarna nära sammanhängande mycket kraftiga tillbakagången för de inbördes beroende branscherna far­tyg-stål—järnmalm var en annan del av konjunkturproblemen. 1 denna produktionskedja fanns emellertid sedan länge betydande latenta struktur­problem för traditionellt stora producenter i industriländerna. En tillta-

 

Prop. 1980/81:130                                                                  16

gande konkurrens från Japan och vissa andra länder med stark indu­stritillväxt utgjorde ett snabbt växande hot.

Till konjunkturproblemen måste för svenskt vidkommande även hänfö­ras de mycket kraftiga kostnadsökningarna under åren 1975 och 1976. Jämfört med våra viktigaste konkurrentländer försämrades det svenska kostnadsläget under dessa två år med ca 20%.

De akuta problemen som drabbade svensk industri i mitten av 1970-talet identifierades till en början som konjunklurella problem. Först efter liera år och betydande utredningsinsatser klarnade bilden och de långsiktiga problemen lyftes i förgrunden. Olika aspekter på detta har lyfts fram i olika sammanhang. Jag vill framför allt framhålla tre dimensioner av de långsik­tiga problemen:

1.   Problemen är en följd av förändrade betingelser för marknadsekono­mins funktions - systemproblem. Förändrade värderingar har i allt högre grad gjort sig påminda i länder med hög välfärd. Bl.a. har de ekonomiska incitamenten minskat. En minskning av arbetskraftens rörlighet (antalet arbelsgivarbylen i procent av sysselsättningen) kan också noteras. Ytterii­gare en systemförändring är att den offentliga sektorn under 1970-talet har vuxit så kraftigt att den i många västländer numera har nått samma omfatt­ning som de marknadsstyrda delarna av ekonomin. En effekt av en stor skattefinansierad sektor - med höga marginalskatter - är försämrade ekonomiska incitament. En annan är skattesystemets negativa effekt på företagens soliditet och den "inlåsningseffekt" skattesystemet kan skapa genom nedplöjning av vinstmedel i det egna företaget. Åter en annan aspekt på marknadsekonomins förändring gäller det allt snabbare utveck­lingstempot och den relativt sett ökade risknivån i förhållande till den förväntade avkastningen på nya investeringsprojekt som industrin ställs inför.

2.   Problemen är en följd av den internationella obalansen i den ekono­miska utvecklingen - omvärldsproblem. Det gäller exempelvis en allt skarpare gränslinje mellan några få länder med bytesbalansöverskott och den allt större andelen länder med betydande underskott och de valutapoli­tiska, handelspolitiska m.m. komplikationer detta medfört. Traditionella handelspartners har således i stor utsträckning hamnat i en likartad situa­tion med lågt kapacitetsutnyttjande, bytesbalansunderskott och en strävan alt skapa en exportledd återhämtning i direkt konkurrens med varandra. I samband härmed skall också noteras de röster för protektionism som på olika håll höjs och som bryter mot strävan att värna om en fri internationell handel.

3.   Problemen är en följd av att de delar av svensk industri som behöver omstruktureras är större än någon gång tidigare under efterkrigstiden -strukturproblemen. Det höga svenska kostnadsläget har redan nämnts. De långsiktigt fallande sjötransportkostnaderna har minskat fördelarna av att ligga nära marknaderna vilket har varit till  nackdel för den svenska

 

Prop. 1980/81:130                                                   17

råvambaserade industrin. Inom vissa branscher - bl.a. varv, handelsstål, vissa delar av skogsindustrin — har några industriellt mer utvecklade låglöneländer (Newly Industrialized Countries-NIC-länder) gjort inbryt­ningar. Låga löner kombinerat med avancerad produktionsteknik och goda marknadskanaler har gjort viss produktion i dessa länder mycket konkur­renskraftig.

Enligt min bedömning kan orsaken till 1970-talets ekonomiska besvärlig­heter sökas i samtliga dessa tre huvudproblem. En grundorsak till att nedgången i ekonomin under slutet av 1970-talet för Sveriges del blev särskilt djup och utdragen i tiden beror på att Sveriges komparativa förde­lar under efterkrigstiden gradvis har minskat just på de områden där svensk industri varit hårdast specialiserad. Det gäller bl.a. stålet och malmen. Även inom skogsindustrin har konkurrensfördelarna minskat i takt med att den ekonomiskt utnyttjningsbara råvarubasen har kommit att ulgöra en restriktion.

Det finns ett starkt behov av att anpassa det svenska näringslivet till förändrade internationella konkurrensförhållanden. Strukturomvandlings­problemen har sin rot i bristande förmåga till omställning mot lönsam produktion under tidigare decennier.En väsentlig skillnad mot tidigare decennier är därvid att det nu är höglönebranscher som utsätts för krav på nedskärningar. Det torde vara svårare att hantera denna omstrukturering än när det gäller hotade låglönebranscher.

Industrins utredningsinstitut har i sin rapport Att välja 80-tal understru­kit detta genom att visa alt det föreligger en obalans mellan resursfördel­ning resp. resultatfördelning mellan olika industrisektorer. Den råvamba­serade industrins användning av produktionsresurserna har hittills varit oförändrad sedan början av 1950-talet. Således har sektorns andel av industrisysselsättningen varit konstant sedan 1950-talels början. Med un­dantag för en viss uppgång omkring är 1960 gäller detsamma även för investeringarna.

Däremot har den råvambaserade sektorns andel av industrins resultat i form av förädlingsvärde och bruttoöverskott kraftigt minskat. Minskat bidrag till resultatet med konstant andel av resursförbrukningen indikerar strukturella problem under 1980-talet. A andra sidan kan framhållas att investeringarna har haft karaktären av rationaliseringsinvesteringar som bidrar till en produktivitetshöjning inom basnäringarna. Sannolikt kommer dessa investeringar endast i vissa fall att uppfylla normala lönsamhetskrav.

Kraven på omställning inom svensk industri synes ha ökat längt snab­bare än vår förmåga atl genomföra förändringar. SIND menar i sin höst­rapport 1980 (SIND 1980: 12) Industriutvecklingen i Sverige att - om 1970-talets utvecklingstendenser fär fortsätta att verka till år 1985 - kommer bristen på strukturell anpassning under slutet av perioden att vara mycket påtaglig. Svensk industri kommer under dessa omständigheter att vara synnerligen dåligl rustad att möta andra hälften av 1980-talet. 2    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                    18

3    Svensk industri inför 1980-talet — problem och möjligheter

3.1 Allmänt

Den svenska ekonomin uppvisar f.n. betydande balansproblem. Som framgått bl.a. av 1980 års långtidsutredning (SOU 1980:52) och SIND:s höstrapport 1980 (SIND 1980: 12) torde balansproblemen endast kunna avhjälpas på lång sikt. Tillverkningsindustrin kommer att spela en viktig roll i strävandena att återställa balansen i ekonomin. Jag delar denna uppfattning. Den allmänna ekonomiska politiken spelar i detta samman­hang en avgörande roll. Industripolitiken får dock en viktig kompletteran­de betydelse. De övergripande industripolitiska målen bör därvid vara

—alt öka produktionen av industrivaror och tjänster för att genom ökad export och minskad import bidra till den externa balansen,

—att öka effektiviteten i industrin för att därigenom lämna största möjliga resursutrymme ät andra samhällssektorer,

—att utveckla industrin så att den kan bidra lill en regional balans och utnyttja undersysselsatta resurser,

—att medverka till att strukturomvandlingen sker i socialt acceptabla former.

Grundförutsättningen för att nå dessa mål är goda. Sverige har ett stort anlal vitala industriföretag med betydande tillväxtpotentialer. En omstruk­turering av industrin mot lönsammare branscher är långsiktigt av godo. En alltför snabb strukturomvandling innebär dock en mängd påfrestningar.

Den problembild som jag tidigare har tecknat av svensk industri inför 1980-talet kan kort sammanfattas enligt följande:

—behoven av omstrukturering är större än under tidigare decennier.

—problemen vid omstrukturering av höglönebranscher är speciellt stora.

—omstrukturering tar tid. Neddragningen kan visserligen ske snabbt men det finns en mängd faktorer som hindrar en mycket snabb expansion,

—de regionala konsekvenserna av den fortsatta strukturomvandlingen kan vålla speciella problem,

—omvärldsproblemen kvarstår (exempelvis ökar efterfrågan inom OECD-området endast långsamt),

—syslemproblem finns (bl.a. i form av otillräcklig lönsamhet, höga kost­nader för riskkapitalförsörjning och låg soliditet).

Vad jag här sagt understryker betydelsen av att strukturomvandlingen underlättas. Det är därvid viktigt att anlägga ett långsiktigt perspektiv.

De regionala problemen inför 1980-talet kan komma att visa sig speciellt besvärliga. De branscher inom vilka expansiva produktområden kan för­väntas är inte jämnt fördelade över landet utan i stor utsträckning lokalise­rade till storstadsregionerna. Sysselsättningsgraden i dessa regioner är allmänt sett hög medan arbetskraft finns tillgänglig i andra delar av landet. Industrins expansion i samverkan med en fortsatt tillväxt inom tjänstesek-

 

Prop. 1980/81:130                                                                 19

torn kan därför medföra att de regionala obalanserna förvärras. En eventu­ellt ökad inflyttning av arbetskraft lill storstadsregionerna kan kräva bety­dande samhällsinvesteringar medan infrastrukturen i utfiyttningsregio-nerna skulle lämnas underutnyttjad. Jag avser att återkomma till de regio­nala frågeställningarna i en särskild proposition under budgetåret 1981/82. Jag vill samtidigt understryka att många positiva drag kan noteras för svenskt näringsliv. Från industristruktursynpunkt kan framhållas

-     en växande och lönsam verkstadsindustri,

-     en snabbt växande kemisk industri inom områden för icke-baskemika-lier,

-     en stor industritjänslesektor med betydande internationell konkurrens­kraft.

Andra starka sidor vad avser svensk industris möjligheter att hävda sig under 1980-talet är

-     internationellt väletablerade företag,

-     företagartradition och välutvecklade underieverantörssystem,

-     välutbildad arbetskraft, samt

-     väl utvecklade samarbetsformer mellan företag och fackliga organisatio­ner.

3.2 Det medellånga perspektivet

I 1980 års långtidsutredning (LU 80) återges alternativa scenarier för svensk industris utveckling. Den väg mot balans i ekonomin i LU 80:s hu­vudalternativ innebären produktionstillväxt inom industrin med 5,1 % per år under perioden 1980-1985. Denna tillväxttakt mäste betraktas som hög. Man får gå tillbaka till 1960-talet för att finna motsvarande värden. Efter­som flera branscher kan beräknas stagnera eller minska är expansionskra­ven mycket högt ställda på andra branscher. Verkstadsindustrin (exkl. varv) och den kemiska industrin beräknas öka produktionen med 7.6 resp. 7,1 % per år och exporten med 7,5 resp. 9,0% per år.

LU 80:s huvudalternativ är en optimistisk kalkyl över svensk industris tillväxt under 1980-talets första hälft. Möjligheterna att ändra industri­strukturen och företagens produktionsinriktning är på denna relativt korta sikt begränsade. Avsättningsmöjligheterna för traditionella produkter är avgörande för expansionstakten. Denna avsättning är i sin tur i första hand beroende av den ekonomiska tillväxten i Sverige och våra stora export­länder samt de priser som svenska exportörer har i förhållande till sina utländska konkurrenter. Den relativa pris- och kostnadsutvecklingen i Sverige kan enligt min bedömning inte följa 1970-talets utvecklingslinjer om en industriexpansion på medellång sikt skall vara möjlig.

Viktigt är vidare att företagen kan friktionsfritt öka sin produktionsvo­lym i takt med att avsättningsmöjligheterna ökar. I delta medellånga per­spektiv blir utnyttjandet av befintlig produktionskapacitet en avgörande

 

Prop. 1980/81:130                                                   20

fråga. Eftersom kapacitetsutnyttjandet legat högt under år 1980 för flertalet branscher utom vissa krisbranscher är kapaciletsutrymmet dock begrän­sat. För att nå upp till tillväxttalen i LU 80:s huvudalternativ kommer personalutvidgningar och kapitalutökande investeringaratt fordras.

I ett medellångt perspektiv finns normall betydande möjligheter till rationalisering av produktionen. Utnyttjandet av ny produktions- och or­ganisationsteknik kan nedbringa kostnader och pris samt underlätta vo­lymökningar. En förutsättning för volymökningen är att industrins tillgång till olika produktionsresurser säkras. Tillgäng pä arbetskraft, energi och råvaror är av stor betydelse. SIND kommenterar bl.a. arbets­kraftstillgången. Speciellt framhåller verket atl bristen på yrkesarbetare kan försvåra nödvändig omstrukturering av industrin.

Lika viktigt som att tillförsäkra företagen Ullgång till arbetskraft och råvaror är att företagen finner marknader för sina produkter. 1 ett flerårs­perspektiv kan avsättningsmöjligheterna förskjutas mellan olika mark­nadsområden. Allmänt gäller att det är förenat med betydligt större svårig­heter atl erövra ytterligare marknadsandelar i en efterfrågeexpansion. Svensk industri är, som jag tidigare har understrukit, starkt exportinriktad. Hemmamarknaden är begränsad. En mycket stor del av svensk industri­produktion avsätts inom OECD-området. Dessa marknader väntas uppvisa endast en svag tillväxt under perioden 1980- 1985.

För att klara en hög tillväxttakt ställs krav på svensk industri att den såväl ökar nuvarande marknadsandelar som förmår bryta in på nya mark­nader. Att finna nya marknader kan bl.a. innebära en ökad export till slalshandels- och u-länder. Della gäller främsl de delar av induslrin som i dag redan är stora exportörer på i-landsmarknaden. För den hemmamark-nadsorienterade delen av industrin och då framför allt för den stora grup­pen underleverantörer bör en ökad export till andra geografiskt näralig­gande industriländer vara möjlig, inte minst en ökad expori lill övriga nordiska länder, Likasä bör goda utsikter finnas att den expansiva utveck­lingen vad avser tjänsteexporten kan fortsätta.

Att på medellång sikt få till ständ den utveckling inom industrin som är önskvärd kräver alt en rad komplexa orsak/verkansam.band utvecklas i positiv riktning. Speciellt villjag understryka de problem som uppkommer i en ekonomi om en relativt stor del av industriproduktionen ligger i branscher som på grund av t. ex. råvarubrist inte kan växa. där kapacitets­utnyttjandet är högt eller där konkurrensförutsättningarna har kraftigt försämrats. Kraven på tillväxt blir då onormalt stor i de andra sektorerna.

En förutsättning för en industriell expansion är att den svenska kost­nadsutvecklingen är långsammare än omvärldens. Ett sänkt relativt kost­nadsläge kan ge olika effekter:

- viss i utgångsläget (och på lång sikt) olönsam produktion kommer upp på den nivå där priset överstiger driftskostnaderna varvid denna pro­duktion kan fortsätta ännu en tid.

 

Prop. 1980/81:130                                                   21

-     ökad avsättning och produktion genom sänkt pris och utnyttjande av ledig kapacitet,

-     högre lönsamhet med möjlighet till kapacitetsutvidgning.

Ett lägre kostnadsläge ger också värdefulla indirekta effekter såsom sänkta räntor, högre incitament för risktagande och ökad investeringsbe­nägenhet.

Kostnadssänkningar ställer bl.a. krav på att löneutvecklingen hålls nere. Arbelsmarknadens parter har härvid ett avgörande inflytande. Det torde finnas en enighet i princip för tanken att lönekostnaderna i Sverige måste hållas på en sådan nivå att vi kan behälla konkurrenspositionen på de produktområden där svensk industri bedöms vara långsiktigt konkur­renskraftig och att relationerna mellan lön och bruttovinst kan återtoras till den nivå som rådde i början av 1970-talet.

Expansionen i den växande delen av svensk industri sätter en gräns för hur snabbt de icke-konkurrenskraftiga delarna av vårt näringsliv kan krympas. Alltför snabb neddragning med åtföljande outnyttjade produk­tionsresurser kan vara en samhällsekonomiskt oförmånlig lösning.

Industristödsutredningen har i sina analyser över det ickepermanenta industristödets samhällsekonomiska effekter diskuterat strukturomvand­lingstakten inom industrin. Bl. a. har SIND genomfört beräkningar avseen­de effekterna av en omfördelning av industristödet från varv, järn- och stålverk, gruvindustri samt skogsindustri till verkstadsindustrin. De slut­satser som kan dras av industristödsutredningens analyser indikerar att en snabbare omstrukturering av industrin skulle ha varit önskvärd utifrån ekonomiska utgångspunkter.

3.3 Det långa perspektivet

I ett längre perspektiv (bortom fem år) blir strukturella förskjutningar och utveckling av nya produkter av större betydelse. Utveckling av ny teknik och nya produkter samt etablerandet av nya företag är en process som kräver lång lid innan den ger mätbar effekt. Ju längre tidsperspektiv desto större betydelse får dessa faktorer.

Vissa fördelar som ett land har för viss typ av produktion är naturligt givna -såsom mineralförekomster - medan andra fördelar är en följd av den historiska ekonomiska utvecklingen. Japansk stålindustri tillhör i dag världens mest moderna trots avsaknad av malm, kol, kapital och historiskt teknologiskt försprång. Oljeländerna satsar på en industrialisering i fler branscher än den petrokemiska osv. Ett lands komparativa fördelar är därför enligt min mening endasi i viss utsträckning givna utifrån naturliga fömtsättningar eller utifrån den rådande situationen på världsmarknaden; i väsentlig utsträckning är komparativa fördelar något som kan påverkas och skapas.

Synen på förekomsten av komparativa fördelar har starkt modifierats

 

Prop. 1980/81:130                                                                 22

under senare tid. Flera orsaker kan nämnas till detta. Kapitalets internatio­nella lättrörlighet - bl.a. inom ramen för multinationella företag - bidrar till att även länder med egen kapitalknapphet kan ha komparativa fördelar vid kapitalintensiv produktion. Kapital har varit lätt att attrahera till exportinriktade projekt speciellt om dessa har varit rävaruexploaterande eller råvaruförädlande och därigenom kunnat bidra till i-ländernas råvaru­försörjning. På liknande sätt har i vissa fall ny färdigutvecklad produk­tionsteknik kunnat överföras till länder som har små möjligheter till egen teknikutveckling. Även i dessa fall har multinationella företag ofta spelat en central roll i framgångsrika projekt. De faktorer som inle på samma sätt är lättrörliga är tillgången på billig arbetskraft, tillgången till yrkeskunnig arbetskraft och tillgången till bred teknisk kompetens. Råvarutillgångar ingår naturligtvis också i bilden över faktorer som inte är "lättröriiga".

När det gäller arbetsfördelningen mellan industri- och utvecklingsländer ger de faktorer som har nämnts en rimlig förklaring till nuläget och grund för en grov framtidsprognos. Den produktion som u-länderna med fram­gång inriktat sig på har i första hand varit arbetsinlensiv verksamhet av den lyp som finns inom lekoindustrin och metallmanufaktur. Vidare har rå­varor kunnat exploateras och vidareförädlas när specifika förutsättningar för detta funnits. 1 takt med att industrierfarenheten breddas och yrkesutbildningen ökar har förutsättningar skapats för produktion av mera avancerade verkstadsprodukter, fartyg, bilar och viss kapitalintensiv processindustri typ handelsstål, oljeraffinering etc.

Fortfarande har tillverkningen av mer avancerade produkter endasi en blygsam omfattning i u-länderna.

Av den totala världshandeln med bearbetade produkter är u-ländernas andel bara knappt 8%. År 1955 var motsvarande andel knappl 5%. Av OECD-ländernas totala import (exkl. olja) kom år 1978 ca 17% från u-länder. År 1970 var motsvarande andel 15%. Enligt min mening kommer u-länderna med undantag för vissa länder och produktionsområden, att endast i begränsad utsträckning utgöra ett hot mot svensk industri. Tvärt­om är möjligheterna till ett positivt ekonomiskt utbyte för bägge parter av en ökad i-land/u-landshandel mycket stort.

U-ländernas behov av sådana varor där i-länderna har komparativa fördelar (exempelvis maskiner och annan utrustning för utbyggnad av industri, energiförsörjning och övrig infrastruktur) växer snabbt. Samtidigt växer de områden, där u-länderna har komparativa fördelar, också snabbt genom den allmänna konsumtionstillväxten i världen, men framför allt genom att många av de mera utvecklade u-länderna nu har goda förutsätt­ningar att producera sädana varor som tidigare var förbehållna i-länder. Jag bedömer därför att det föreligger goda förutsättningar för snabbt ökad i-lands/u-landshandel.

När det gäller konkurrensen med företag i andra länder inorn induslri-landskretsen ger den tidigare analysen av komparativa fördelar liten eller

 

Prop. 1980/81:130                                                                 23

ingen vägledning. Jämför man industriländer på ungefär samma utveck­lingsnivå finner man att skillnaderna mellan produktionsförutsättningar ofta är mycket små. I-länderna har vidare en sedan många år uppbyggd industriell struktur. Den baserar sig ofta på tidigare råvarusituation. på gamla handelsmönster och på etablerade marknader. I detta fall kan man snarare tala om konkurrensfördelar än om komparativa fördelar. De kon­kurrensfördelar som förekommer har sin grund i helt andra faktorer än de som tidigare nämnts.

-       Den som redan producerar en vara har ofta ett betydande försprång.
Erfaren arbetskraft, produktionsteknisk kunskap och utbyggd distribu­
tions- och marknadsföringsorganisation kan spela en mycket stor roll.
Förekomsten av stordriftsfördelar förstärker delta. Ett sådant försprång
omfattar också produktionstekniskt och marknadsmässigt näraliggande
varor. Vär egen industriella utveckling belyser detta förhållande utom­
ordentligt väl. Nästan alla våra stora exportprodukter har lång förhisto­
ria där tillverkning av samma eller näraliggande produkter förekommit
under lång tid.

—     Förekomsten av väl fungerande underleverantörssystem, ett stor antal
mindre och medelstora företag och en hög nyetableringstakt innebär ett
dynamiskt inslag i strukturen och förbättrar möjligheterna att snabbt ta
upp nya produkter, utnyttja ny teknik och bygga upp nya produktions­
system.

-       En stor hemmamarknad kan ge betydande fördelar. Den relativt stora
tillverkningen av t.ex. gruvutrustning, maskiner för skogsbruk och
skogsindustri, vattenkraft och kraftöverföring samt teleutrustning i vårt
land skall ses mot denna bakgrund av en lidig och kraftig utbyggnad av
vissa sektorer inom landet. I nästan samtliga fall har dessutom lett till att
de svenska företagen på dessa områden lyckats bygga upp en stor
exportmarknad för sina produkter.

—     Vissa statliga utvecklingssatsningar kan ha stor betydelse. Kärnkraft,
försvar, tele och flyg samt rymdindustrins utveckling i olika länder är
exempel på detta.

Hittills har i-ländernas industriexpansion, sett i ell makroperspektiv, följt ett relativt lugnt mönster. De länder som redan har produktion inom vissa varuområden expanderar ungefär i takt med efterfrågan så att mark­nadsandelen behålls. Stora snabba förändringar i expansiv riktning före­kommer mera sällan. När strukturproblem uppkommer har dessa i stort sett drabbat samtliga i-länder samtidigt.

Sett i mikronivå är bilden inte alls lika lugn och harmonisk. Kampen om marknadsandelar kan vara hård. Förändringarna kan vara både stora och snabba. Erfarenheterna har lärt oss att den styrkeposition som ligger i att ha stor produktion och uppbyggd marknadsposition snabbt kan ryckas undan om produkter eller produktionsteknik radikalt förändras. Exempel­vis har omläggning från mekaniska till elektroniska komponenter skett i många fall.

 

Prop. 1980/81:130                                                                 24

För enskilda företag (särskilt inom verkstadsindustrin) har marginalen mellan framgång och misslyckande vid nya satsningar visat sig vara myc­ket liten. Tillväxtdelen i företagen synes vara känsliga även för mindre störningar i produktionsförutsättningar. Själva tidpunkten för satsningen kan vara avgörande för framgång eller misslyckande. Detta är en konse­kvens av att företagen ofta har inga eller mycket små konkurrensförsteg i förhållande till förelag i andra i-länder när det gäller dessa nya satsningar. Genom att det inte finns några direkta komparativa fördelar att luta sig emot får sådana faktorer som kostnadsläge, marknadsställning och finansi­ell styrka avgörande betydelse för företagens förmåga att tåla en riskex­ponering.

Hur ser då förutsättningarna ut för Sveriges del? Enligt min bedömning har svensk industri inom vissa produktområden föriorat sin tidigare starka ställning i konkurrensen med framförallt vissa u-länder. När det gäller järnmalmsproduktion och handelsstål samt vissa skogsprodukter har för­delarna minskat. Vi har inga framtidsförutsättningar för en mera omfat­tande fartygsproduktion. Teko-seklorn kan komma att krympa ytterligare. För annan produktion där lönekostnaderna är utslagsgivande kommer ytteriigare krympningar att ske. Detta kan exempelvis gälla viss typ av monteringsarbete.

Vilka är då den svenska industrins långsiktiga komparativa fördelar?

Sveriges komparativa fördelar har belysts av ett flertal utredningar som har behandlat frågan om Sveriges långsiktiga ekonomiska utveckling. Samtliga utredningar är eniga om att svensk industri har bäst framtidsut­sikter inom kunskapsintensiv produktion. Sverige har i internationell jäm­förelse god tillgång på välutbildad arbetskraft. Satsningar på kunskaps­intensiv produktion förespråkas i de flesta i-länder och vi måste därför räkna med att möta hård internationell konkurrens på de flesta produktom­råden.

Slutsatser har dragits att vissa branscher har större förutsättningar att hävda sig i internationell konkurrens under 1980-talet än andra. Enligt min mening bör sådana resonemang föras med viss försiktighet. Lika litet som man kan döma ut en bransch i sin helhet kan man säga att vissa branscher generellt kommer alt vara långsiktigt konkurrenskraftiga. För det första kan en bransch, som i genomsnitt är kunskapsintensiv, mycket väl innehål­la delbranscher vars produktion är arbetsinlensiv. För det andra kan, även om viss slutprodukt är kunskapsinlensiv, produktionsprocessen innehålla vissa arbetsmoment som kan ulföras av lågutbildad arbetskraft och därför kan importeras från länder med en lägre lönenivå än i Sverige. Det är exempelvis detla som i stor utsträckning sker vid internationella entre­prenadprojekt. Ett annat exempel kan gälla monteringsarbete vid löpande band inom verkstadsindustrin. Man måste här räkna både med ett högre inslag av automatisering för att produktionen av lönsamhetsskäl skall stanna i landel eller en ökad andel underleveranser från länder med lägre

 

Prop. 1980/81:130                                                   25

lönenivå. Begreppel komparativa fördelar skall därför tolkas utifrån pro­dukter och produktionsmoment, inte utifrån branscher.

Allmänt torde kunna sägas atl expansionen i allt väsentligt utgår från redan existerande företags produkter och kompetens. Visserligen sker en snabb introduktion av nya produkter men dessa bygger i mycket hög grad på Udigare produkter eller tidigare tekniska och marknadsmässiga erfaren­heter. Det finns därför anledning att tro alt delar av den produktion som är inlernationellt konkurrenskraftig i dag även kommer att bilda basen för svensk industri i slutet av 1980-lalet. Exempelvis bör gynnsamma förut­sättningar finnas när det gäller maskinindustri. Denna branschgrupp krä­ver slor andel tekniker och yrkesarbetare och kan därigenom hålla u-landskonkurtensen på avstånd. Sverige har elt stort antal framgångsrika företag inom detta område vilket bör ge oss en hygglig utgångspunkt i konkurrensen med övriga i-länder. Man kan på liknande sätt peka ut specialkemi med bl.a. läkemedel och biokemiska produkter som ett lik­nande område. Inom del stora och snabbt växande eleklronikområdet bör vi ha gynnsamma fömtsättningar bl. a. för delar av de områden där elektro­nik och mekanik integreras.

Även svensk industris förmåga alt organisera större projekt bör ulgöra en god grund för framtida expansion. Jag tänker här närmast på den starkt växande exporten av systemleveranser lill industri- och anläggnings­projekt. Denna s. k. projektexport riktar sig framför allt till länder inom statshandels- och u-landsgmppen. De bedömningar som har gjorts bl. a. av Världsbanken visar att tillväxten i dessa länderområden genomsnittligt sett kan väntas vara högre än inom i-länderna under 1980-talet.

4   Industripolitikens inriktning

4.1 AUmänt

Industripolitiken bör främja etl decentraliserat ekonomiskt system byggt på marknadshushållningens principer och präglat av socialt ansvar och god resurshushållning. Ett sådant syslem har betydande fördelar. I systemet finns inbyggt en strävan till effektivitet vid utnyttjande av resurserna och lill en sådan inriktning av produktionen att avnämarnas önskemål tillgo­doses. Ansvar och beslut är också decentraliserade i ett sådant system, vilket ger möjlighet till brett deltagande i beslutsprocessen.

Marknadssystemet bygger på att de enskilda företagen fattar beslut om vilka produkter som skall tillverkas, hur de skall framställas och på vilka marknader de skall avsättas. Förändringar i priser och avsättningsmöjlig­heter ger företaget anledning att anpassa produktionsvolymen och om­pröva marknadsinriktning, produktval och produktionsteknik. Marknads­ekonomins styrka ligger bl.a. i en smidig anpassning till lägen med nya förutsättningar.

 

Prop. 1980/81:130                                                   26

Företagens beslut bygger även på annan information än den som avser nuläget. Investeringsbesluten fattas på grundval av förväntningar om mera långsiktiga förändringar i efterfrågan, produktionsteknik, konkurrensför­hållanden, löner etc. Även för denna typ av mera framtidsinriktade beslut är emellertid marknadssystemet normalt överlägset andra hushållnings-syslem.

Samhället bör emellertid ange ramar och förutsättningar för marknads­ekonomin. Därigenom styrs näringslivet att tillgodose angelägna krav i samhällsutvecklingen, bl.a. regional- och sysselsättningspolitiska samt miljöpolitiska krav. Näringslivet skall genom samhällets insatser stimule­ras till att medverka till en balanserad regional utveckling saml en teknisk och industriell utveckling som främjar en ekologiskt balanserad utveckling och en human livsmiljö.

En decentraliserad marknadsekonomi bör säledes verka inom de ramar som ställs upp genom samhälleliga beslut. Ramarna får emellertid inle bli snävare eller ändras snabbare än vad som motiveras av att de övergripande målen skall kunna uppfyllas. Alltför snäva ramar eller alltför snabba änd­ringar i ramarna urholkar marknadssystemets funktionsförmåga. Det är också viktigt att ramarna utformas och tillämpas pä ett sä klart och för företagen förutsebart sätl som möjligt. Villkoren för näringslivet måste utformas så alt de ger goda förutsättningar för en rationell fördelning av produktionsresurser och hög effektivitet.

En marknadshushållning kräver således en mängd samhällsfunktioner som stödjer eller korrigerar marknadens funktionssätt. Denna påverkan sker på en rad olika områden. Syftet är ofta alt förhindra eller att påverka de effekter som marknadskrafterna annars skulle leda till. Åtgärder inom ramen för t. ex. den ekonomiska politiken, arbetsmarknadspolitiken, indu­stripolitiken och utbildningspolitiken syftar främst till att stödja och för­bättra marknadens funktionssätt, medan åtgärder inom t. ex. regional- och miljöpolitiken syftar lill alt korrigera marknadskrafterna av hänsyn till andra politiska mål som eljest bedöms få alltför liten vikt.

Näringspolitiken bör inriktas på mångfald och decentraliserat inflytan­de. Ekonomisk maktkoncentration och skadlig kartell- och monopolbild­ning bör motarbetas. Vittförgrenat ägande och personliga initiativ samt' nyföretagande och utveckling av småföretag bör främjas. De kooperativa ägandeformernas möjligheter till personligt engagemang och inflytande måste las till vara.

Som ett led i näringspolitiken är det önskvärt att åstadkomma en ytterli­gare spridning av aktieägandet dels för att förse näringslivet med nytt riskvilligt kapital, dels för att åstadkomma en motvikt mot en koncentra­tion av aktieägandet till elt antal större institutioner. Flera åtgärder har vidtagits i detta syfte. Näringslivets möjligheter att dra till sig riskvilligt kapital har förbättrats genom att dubbelbeskattningen i aktieutdelningar lindrats. Denna reform vänder sig i första hand till fysiska personer med

 

Prop. 1980/81:130                                                                 27

mindre och medelstora aktieinnehav. Vidare har de s. k. Annell-avdragen utvidgats i syfte atl underiätta nyemissioner. För den enskilde aktieägaren erbjuder tillkomsten av skaltefondsparandet elt nytt alternativ för det enskilda aktiesparandet. Möjligheter har ocksä öppnats för anställda i företag eller koncerner att spara i en aktiesparfond i vilken ingår uteslutan­de aktier i företaget eller i ett förelag inom koncernen, på samma villkor som skaltefondsparandet erbjuder.

Det är generellt av stor vikt att vi har ett mångsidigt och differentierat näringsliv. Näringslivet bör bestå av förelag av varierande storlek samt skilda ägarformer.

De större privala företagen svarar för huvuddelen av industriproduk­tionen och industrisysselsättningen. De står för den helt dominerande delen av exporten. Huvuddelen av företagssektorns tekniska forsknings-och utvecklingsarbete sker i de större företagen. Dessa företag utgör således grunden för Sveriges industriella utveckling. I de större privata företagen är ägande och ägarinflytande å ena sidan samt företagsledning å andra sidan ofta uppdelat på olika personer. Bakom storföretagens till­komst och utveckling ligger ofta rena vinstmotiv i motsats till andra före­tagsformer. Enskilda beslut i de större företagen kan få långtgående konse­kvenser för landels tolala industriproduktion och sysselsättning. Dessa stora företag är för sin utveckling också starkt beroende av de beslut och åtgärder som vidtas från samhällets sida. Det är viktigt att det sker ett kontinuerligt informationsutbyte mellan ledningarna i dessa företag och statsmakterna.

De privata småföretagen är en viktig källa för teknisk förnyelse och för nya affärsidéer. De spelar i många fall en avgörande roll för möjligheterna att erbjuda induslrisysselsätlning "åt människor på mindre orter. Vidare fungerar de ofta som underleverantörer och legotillverkare Ull större före­tag. En väl fungerande underleverantörssektor innebär en ökad flexibilitet för industrin i dess helhet. En vital småföretagssektor är därför av mycket slor betydelse. 1 småföretagen finns ofta starka samband mellan företags-ägande och förelagsledning. Bakom småföretagens tillkomst och utveck­ling ligger därför ofta personliga intressen av olika slag.

Den kooperativa företagsformen har som grundläggande målsättning att på bästa sätt lillgodose medlemmiarnas krav i fråga om inköp, avsältning, tjänster eller arbete. När det gäller arbelskooperaliv - dvs. när anställda i ett företag gemensamt driver företaget i en kooperativ form - finns det mycket få sådana företag i Sverige.

Det är emellertid min bedömning att det bör finnas goda möjligheter att framför allt i småföretag utveckla denna företagsform. Den ökade effekti­vitet och ökade arbetstillfredsställelse som en koppling mellan arbete och inflytande ger bör kunna leda till en snabb utveckling av arbetskooperati-ven.

De statliga Jöretagen är ofta av stor regionalpolitisk eller sysselsätt-

 

Prop. 1980/81:130                                                   28

ningspolitisk betydelse. Staten har tagit över företag som varit i ekonomisk kris och som stått inför hotet om nedläggning i sysselsättningsmässigt känsliga regioner. Staten har vidare etablerat företag för att skapa syssel­sättning i sådana regioner. I en del fall utgör det statliga företagandet ett led i den ekonomiska försvarsberedskapen.

En viktig strävan för de statliga företagen, även när motiven för det statliga engagemanget är näringspolitiskt, måste vara företagsekonomisk lönsamhet. Det är endast konkurrenskraftig verksamhet som kan säker­ställa att de anställda på längre sikt kan beredas trygghet i anställningen. Ett företagsekonomiskt lönsamhetskrav innebär emellertid inte att ekono­miskt förlustbringande verksamhet utan vidare skall upphöra. Som i alla företagssammanhang ställs stora krav pä ledningarna i berörda företag och koncerner att medelst rationaliserings- och strukturinriktade åtgärder för­söka förbättra lönsamheten i sådana företag. Nedläggningar av statliga företag kan i sisla hand dock inte uteslutas.

Det statliga företagandet är inte ett självändamål. Lika väl som den statliga företagsgruppen kan utökas med inköpta företag bör ocksä statliga förelag kunna säljas, helt eller delvis, till intressenter inom den privatägda eller kooperativa företagssektorn. Jag anser det vara angelägel med en hög grad av flexibilitet i fråga om sådana strukturella ätgärder som kan bidra till en utveckhng för såväl del enskilda företaget som till utvecklingen inom en bransch.

Såväl privatägda och kooperativa som statliga företag bör kunna med­verka i slmkturella uppgifter, regionalpolitiska insatser eller beredskaps-mässig produktion. Om detta kräver större ekonomiska uppoffringar av förelaget än vad som är företagsekonomiskt motiverat bör företagen i speciella fall kunna erhålla särskilda medel härför enligl den s. k. offert-principen.

Jag övergår nu till att beröra industripolitiska frågor.

De industripoliliska insatserna bör utformas på grundval av de synsätt jag nyss redovisat och den problembild som skisserades tidigare. Jag angav därvid att de övergripande industripolitiska målen i nuvarande ekonomiska läge är

-     att öka produktionen av industrivaror och tjänster för att genom ökad export och minskad import bidra till den externa balansen,

-     alt öka effektiviteten i industrin för att därigenom lämna största möjliga resursutrymme åt andra samhällssektorer,

-     att utveckla industrin så att den kan bidra till en regional balans och utnyttja undersysselsatta resurser,

-     att medverka till att strukturomvandlingen sker i socialt acceptabla former.

För att nå dessa mål har inte endasi industripolitiken ulan också den allmänekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken stor betydelse. Genom insatser inom dessa politikområden påverkas löne- och räntenivån.

 

Prop. 1980/81:130                                                   29

samt arbetskrafts- och kapitaltillgången. Av avgörande betydelse är också att industripolitiken kompletteras med en kraftfull regionalpolitik. Jag vill därför nämna atl jag avser återkomma till regeringen med förslag om en regionalpolitisk proposition under nästa budgetår. För Sverige som Fri­handelsnation är också handelspolitiken av stor betydelse.

Jag vill nu i korthet beröra vissa centrala frågor inom industripolitiken, som enligt min mening nu bör ges en offensiv och långsiktig inriktning. Jag avser därmed främst ätgärder för att främja utvecklingen av små och medelstora företag samt ätgärder för att förse industriföretagen med erfor­derligt riskkapital och för att stödja forskning och utveckling. Jag anser del emellertid också nödvändigt att industripolitiken har Ullgång till vissa mer defensiva ålgärder. Jag tänker främst på det statssubvenlionerade export­kreditsystemet, vars syfte är att under en period av temporär internationell kreditkonkurrens, underlätta utvecklingen för de branscher i vilka Sverige har långsiktiga komparativa fördelar. Till den defensiva industripolitiken hör också de särskilda åtgärder, som ibland kan behöva vidtas för att rekonstruera företag och för att underlätta stmkturrationalisering i vissa branscher. Vidare kommer jag att ta upp frågor om industripolitikens informationsunderlag.

4.2 Kapitalförsörjning och riskfrågor

De finansiella frågorna är centrala vid en analys av industrins utveck­lingsmöjligheter. Finansiella hinder kan på olika sätt hämma en önskad utveckling. Lånefinansiering erbjuder normalt inte några större problem så länge företagen kan presentera fullgoda realsäkerheter eller har en gynn­sam vinstutveckling och god soliditet. Finansieringssvårigheler uppslår normalt först vid försörjningen med lån med hög risk och eget kapital.

I del nuvarande ekonomiska systemet finns starka incitament alt plöja ner vinsten i respektive företag. Möjligheterna till skattefria avsättningar är stora. Beskattade vinster används till att utöka det egna kapitalet snara­re än till utdelning. För aktieägare ger det normalt större behållning att få ul avkastningen via värdestegring/realisationsvinstbeskattning än genom utdelning/inkomstskatt.

Avsikten bakom denna politik, som har en lång tradition i Sverige, har bl. a. varit atl söka hålla kvar de vinster som genererats i företagen för att därigenom få en säker och jämn försörjning med eget kapital. Ett system av detta slag skapar dock en tendens till "inläsning" av kapitalet och kapitaltillväxten i respektive företag. Man bibehåller sin egen kapitaltill­växt i förelaget men får svårt att attrahera nytt kapital utifrån. Företagens substansvärde blir ofta mycket större än dess marknadsvärde.

De expansionspotentialer som finns i ett företag kan inte alltid förverk­ligas enbart med den kapitalbas som genereras av egna vinster. Så länge expansionen sker i jämn takt och ungefär likformigt i alla sektorer är

 

Prop. 1980/81:130                                                   30

problemen mindre men om tillväxtmöjligheterna - som situationen nu ter sig - är mera ojämnt fördelade över branscher och företag kan en "inlås­ning" av detta slag skapa stora expansionshinder. Problemen för starkt expanderande företag och för nystartade företag och andra mindre företag med smal kapitalbas är uppenbara.

För företagen är kostnaderna för att finansiera sina kapitalbehov med lån avsevärt lägre än genom aktieemission. Ersättningen till aktieägare måste tas av beskattade medel. Möjligheten till s.k. Annell-avdrag har något minskat denna kostnadsskillnad men effekten kvarstår i huvudsak. Svårigheterna att på aktiemarknaden kunna placera större volymer och de höga kostnaderna för finansiering genom aktieemission har gjort att till­skottet utifrån av riskkapital är begränsat.

Genom att det totala kapitalbehovet ökat snabbare än del egna kapitalet har soliditeten långsiktigt sjunkit. Bakom detta ligger en tidigare snabb investeringsökning och ökad kapitalintensitet, ett ökat behov av rörelse­kapital och etl ökat behov av immateriellt kapital, dvs. investeringar i forskning och utveckling och marknadsorganisation.

Soliditeten utgör ett grovt mått på företagens förutsättningar för risk­tagande och fungerar också som ett riktmärke för banker och andra kredit­givare i deras långivning när inte säkerhet i realkapilal finns. En låg soliditet kan både skapa svårigheter att få låna och minska företagens möjligheter att klara av tillfälliga resultatförsämringar.

Det finns också drag i utvecklingen som har förändrat företagens risk­situation. Marknaden har blivit mera osäker. Konkurrensen på världs­marknaden har hårdnat i takt med att ny teknik allt snabbare blir tillgänglig för flera länder. Produktutvecklingen och utvecklingen av ny produktions­teknik går nu snabbare än förr. Kostnaderna för att utveckla nya produkter är slörre än tidigare. Den tekniska komplexiteten har ökat och den snab­bare produktcykeln ger kortare pay-off-Uder. När del gäller anläggnings­projekt - som är en växande del av den svenska industriproduktionen -tvingas huvudentreprenören till finansiella engagemang och risker som successivt blir allt större i relation till företagens egen tillverkningsandel av projektet. De immateriella invesleringarna ökar. En sådan satsning ger avkastning i produktion och lönsamhet på längre sikl. Betydande belopp måste dock i ett inledande skede bindas i tekniska utvecklingsprojekt, syslemkunnande och maskinell utrustning i samband med fortgående da­torisering och automatisering av produktionen. Ett problem för många företag kan i detta sammanhang vara att satsning av detta slag inte genere­rar traditionella banksäkerheter.

Den förändrade risksituationen i kombination med sjunkande soliditet ger en besvärande situation. Ökade yttre riskförhållanden och minskad förmåga att ta risker leder till en alltför försiktig hållning både hos företag och kreditgivare och därigenom en obenägenhet till nya större satsningar. Speciellt drabbas risksatsningar, t.ex. expansion på nya marknader och

 

Prop. 1980/81:130                                                   31

utvecklandet av nya produkter. En försiktighet av detta slag kan få oöns­kad effekt på den industriella utvecklingen.

Bankernas möjlighet, incitament och villighet att ge lån på hög risknivå är begränsad. Bankernas risktagande baseras dels på den lagstiftning om kapitaltäckning som finns till insältarnas skydd, dels på bankernas möjlig­heter att följa utvecklingen av ett företags engagemang. Från och med 1980 har bankernas möjlighet att ge Bancokrediter utvidgats. Banklagsutred­ningen har därutöver fått tilläggsdirektiv att pröva möjligheten att slopa eller modifiera kravet på formell säkerhet för utlåningen. Samtidigt behö­ver möjligheterna ökas för bankerna att i högre grad differentiera utlån­ingsräntorna efter risk. Åtgärder pä dessa områden är viktiga om banker­nas stora kapacitet för kreditbedömning, problemlösning och uppföljning skall kunna utnyttjas effektivt i den framtida strukturomvandlingen.

För alt belysa dessa frågeställningar som berör bankernas roll i industri­politiken och för att få underlag för ätgärder har nyligen en informell arbetsgrupp bildats med deltagande av representanter för regeringskan­sliet, bankerna samt den större och mindre industrin.

Ett ökat utbud av lån på normala villkor löser emellertid inte problemen för de företag som på gmnd av låg soliditet eller många riskengagemang inte ansett sig kunna ta ytterligare engagemang även om dessa har hög förväntad lönsamhel. I dessa fall måste finansiering av annat slag erbjudas - en finansiering som samtidigt minskar företagens riskbelastning. När­mast till hands ligger då finansiering av enskilda utvecklingsprojekt där också återbetalningen knyts till det enskilda projektets framgång.

STU arbetar med sådana villkorslån när del gäller tekniskt utvecklings­arbete. Industrifonden och de regionala utvecklingsfonderna kan också ge villkorslån för produklutvecklingsstadiet. Beträffande dessa olika institu­tioner återkommer jag strax med förslag. Nämnden för svensk projektex­port inom Sveriges Exportråd kan ge villkorslån till kostnaderna att utar­beta ett anbud när det gäller slörre projekt.

Etablering på de internationella marknaderna och samarbete med före­lag i andra länder kan innebära stora risker. Möjligheterna till samarbete på det nordiska planet mellan företag med stora FoU- eller marknadsin­vesteringar kan ge fördelar. Bl.a. kan ett gemensamt uppträdande på marknaderna ge fördelar. Inom det nordiska samarbetets ram har diskute­rats gemensamma ansträngningar för projektexport bl.a. genom stöd till konsultinsatser och bättre möjligheter för Nordiska Investeringsbanken att finansiera gemensamma nordiska exportprojekt. Även inom det bilaterala samarbetet diskuteras gemensamma statliga åtgärder för att avlyfta risker i samband med utvecklingsprojekt av teknisk och kommersiell art.

Möjligheterna atl öka företagens risksatsningar genom att öka och modi­fiera utbudet av krediter med villkoriig återbetalning och dylikt är dock begränsade. Enligt min uppfattning har man med de former som nu finns tänjt denna möjlighet så långt som det är lämpligt. Som jag tidigare har

 

Prop. 1980/81:130                                                                 32

framhållit måsle det huvudsakliga kostnadsansvaret för nya satsningar ligga på företagen. Skulle riskavlyftet göras ännu större kan denna princip lätt urholkas.

Den helt avgörande vägen för att öka företagens risksatsningar är därför att öka deras försörjning med eget kapital. En målsättning bör vara att återställa soliditeten i industriföretagen till den nivå som företagen hade från början av 1970-lalet - strax under 30%.

Flera ätgärder är nödvändiga för att öka strömmen av riskkapital till näringslivet. Ersättningen till aktieägarna mäste överstiga den ränta som kan erhållas för riskfria placeringar. En återgång till normal lönsamhet och ett modifierat skattesystem är förutsättningar för delta.

Det sparande som skall generera riskkapitalet förväntas komma från olika håll. Största delen kan liksom nu förväntas komma från företags­sektorn genom att vinster stannar kvar i företagen och genom att utdelning återinvesteras. Den kraftiga riskkapitalökning som nu krävs erfordrar emellertid att en del sparandeöverskott i andra delar av ekonomin tillförs industrin i form av riskkapital. Det är min uppfattning att man bör söka stimulera hushållens aktiesparande. De olika kapitalförvaltande institutio­ner som finns bör också stimuleras till etl ökat aktieinnehav.

En särskild ny fond - en femte AP-fond - inriktad på de mindre och medelstora företagens kapitalförsörjningsproblem övervägs f.n. av ulred­ningen (E 1980:5) om de små och medelstora förelagens finansiella situa­tion.

Jag vill också erinra om atl utredningen (Fi 1975:03) om löntagarna och kapitaltillväxten överväger andra former av individuellt och kollektivt sparande.

En återgång lill en normal lönsamhetsnivå, ett förändrat skattesystem, en effektiv kapitalmarknad, ett ökat aktiesparande hos hushällen och de olika kapitalförvaltande institutionerna inklusive ett eventuellt tillska­pande av en femte AP-fond för kanalisering av kollektivt sparande till aktiemarknaden samt ett ökat sparande genom kooperativa företagsformer utgör enligt min mening den huvudsakliga vägen för finansiering av indu­strins framlida expansion. Industripolitiskt måste dessa frågor noga följas och om behov skulle uppstå kompletteras med särskilda ätgärder via de industripolitiska institutionerna, t.ex. Investeringsbanken, som kan till­handahålla såväl aktiekapital som lånekapital med eller utan formella sä­kerheter.

4.3 Småföretagsfrågor

Små och medelstora företag, dvs. företag med mindre än 200 anställda, spelar en viktig roll inom den svenska industrin. Jag använder i fortsätt­ningen benämningen småföretag för denna grupp av företag. Inom tillverk­ningsindustrin sysselsätts ungefär en tredjedel av alla yrkesverksamma i

 

Prop. 1980/81:130                                                   33

småförelag. Antalsmässigt är småföretagen hell dominerande. Deras bely­delse för utvecklingen inom näringslivet är stor. De är en viklig källa för leknisk förnyelse och för nya affärsidéer. Småföretagen spelar i många fall en avgörande roll för möjligheterna att erbjuda industrisysselsättning åt människor pä mindre orter. Vidare fungerar de ofta som underleverantörer och legotillverkare till större företag.

Riksdagen beslutade år 1977 om omfattande åtgärder för att främja de små och medelstora företagens utveckling (prop. 1977/78:40, NU 1977/ 78:34, rskr 1977/78:110). Åtgärderna inriktades bl. a. på områdena kapital­försörjning, kapitalbeskattning, företagsservice, exportfrämjande och fö­relagsmiljö. Åtgärderna utformades så att de skulle jämna ut orättvisor mellan små och stora företag och hjälpa småföretagen eliminera olika tröskelproblem.

De skulle dock inte lyfta över företagsansvaret på samhällsorganen. Det ankommer sålunda på förelagen själva all bestämma om de skall utnyttja de hjälpmedel samhället ställer till förfogande.

Förslagen i 1977 års småföretagsproposition var ett första steg i ett fortlöpande reformarbete på småföretagsområdet. Jag räknar med att en ny småföretagsproposition skall kunna föreläggas riksdagen våren 1982. Avsikten är att liksom år 1977 ta upp frågor inom olika områden som särskilt berör småföretagen. Jag vill dock redan nu behandla några frågor inom industripolitiken som främst avser småföretag.

De småföretagsinriktade insatserna inom industripolitiken sker främst genom de regionala utvecklingsfonder som sedan den I juli 1978 finns i varje län. Fonderna har två huvuduppgifter, nämligen företagsserviceverk­samhet och kredilverksamhet. Särskild uppmärksamhet skall därvid ägnas ät insatser inom områdena produktförnyelse och marknadsföring samt etableringsfrämjande och underieverantörsinriktade åtgärder. Hänsyn skall också tas till gällande regionalpolitiska riktlinjer. Jag återkommer strax till förslag om ändrade regler för fondernas verksamhet med s.k. produktulvecklingslån och vissa andra frågor som gäller fondernas kredit­verksamhet. När det gäller den allmänna inriktningen och utformningen av de regionala utvecklingsfondernas verksamhet räknar jag med att åter­komma i den planerade småföretagspropositionen år 1982. En utgångs­punkt är därvid att de givna resurserna blir bäst utnyttjade om fonderna inom givna ramar ges större frihet att själva fatta beslut om hur resurserna skall användas. Mina förslag i dag ligger i linje med detta synsätt.

År 1979 anvisades I milj. kr. för en försöksverksamhet med fördjupade företagsserviceinsatser i samband med att löntagarägda företag bildades (prop. 1978/79:123 bil. 1, NU 1978/79:59, rskr 1978/79:415). Försöksverk­samheten skulle bedrivas av statens industriverk och vissa regionala ut­vecklingsfonder i samråd med kooperationsutredningen (I 1977:01). Kooperationsutredningen har därefter i betänkandet (SOU 1980:36) Ar­betskooperation föreslagit fortsatt och utvidgad försöksverksamhet. För 3    Riksdagen 1980181. I saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                   34

egen del anser jag att det är viktigt att företag med annan ägarstruktur än den gängse ges likvärdiga möjligheler att bildas och drivas. Den kooperati­va företagsformen är härvid av särskilt intresse. Inte minst för småföretag och förelag med verksamhet som inte är särskilt kapitalintensiv torde denna företagsform vara väl lämpad. Jag återkommer strax med förslag om fortsatt och utvidgad försöksverksamhet på grundval av kooperations­utredningens förslag.

4.4 Teknisk forskning och utveckling

Utnyttjandet av ny teknik är centralt för den ekonomiska tillväxten. Särskill i det längre perspektivet är forskning och industriellt utvecklings­arbete av avgörande betydelse för industrins förnyelse och konkurtens­kraft. Den nya teknik som vi utnyttjar är i stor utsträckning tillgänglig för alla industriländer. Teknisk utveckling är normalt en konUnuerlig process baserad på många successiva förbättringar. Den tekniska informaUonen flyter i ganska jämn takt på olika vägar till de länder som har kompetens atl tillgodogöra sig den. Många företag och även länder kan leva hell på "importerad teknik". För ett land av Sveriges typ är detta inte möjligt. För alt kunna bibehålla vår relaUva levnadsstandard mäste ett betydande antal av våra företag besitta kompetens och kunnande nära den teknologiska fronten. De tekniska möjligheterna skapas såväl genom forskning som genom mer eller mindre forskningsoberoende uppfinningar.

Jag har tidigare berört frågan om svensk industris långsiktiga kompara­tiva fördelar. Sveriges traditioneUa konkurrensfördelar i form av råvamlill­gångar och tillgång på billig energi har successivt minskat i betydelse. Samtidigt har betydelsen av stordrift ©ch tillgång tiU en stor hemmamark­nad ökad vilket verkar till Sveriges nackdel. Jämfört med förhållandena på 1960-lalet har konkurtensen hårdnat; konkurrerande industri finns nu inte bara i Västeuropa och Nordamerika utan även i bl.a. Sydostasien och Sydamerika.

Detta ställer ökade krav på strukturella förändringar och teknisk förny­else av svenskt näringshv. Ökad kunskap och förmåga att omsätta den i industriell verksamhet är ett av de verksammaste medlen för att på längre sikl kunna anpassa sig till nya fömtsättningar och vidmakthålla svensk industris internationella konkurrenskraft. Tekniskt kunnande blir ett avgö­rande konkurrensmedel för svensk industri i framtiden. Tekniskt industri­ellt utvecklingsarbete blir därmed bland de viktigaste medlen för näringsli­vets förnyelseprocess. Svensk industri satsar också betydande resurser på tekniskt utvecklingsarbete. Del finns emellertid också flera starka skäl för att också från samhällets sida resursmässigt stötta denna verksamhet. Samtidigt bör de möjligheter till förnyelse och utveckling som teknikim­port innebär utnyttjas. Särskilt de mindre och medelstora företagen med begränsade egna utvecklingsresurser bör kunna dra nytta av detta. För­söksverksamheten inom Teknikimportkommittén (Dir I 1979:86) syftar till att stimulera sådan teknikimport.

 

Prop. 1980/81:130                                                                 35

Industriellt utvecklingsarbete bör betraktas som en investering. Sett ur samhällets synvinkel kan de koslnader som nu nedläggs vägas mot den framtida nyttan för företag och konsumenter. Ett företag som satsar på utvecklingsarbete väger huvudsakligen in framtida egna inkomster. Nor­malt överstiger nyttan av en lyckad utvecklingssatsning den avkastning företaget kan få. Flera företag tar upp den nya tekniken och får därigenom fördelar. Genom konkurrensen pressas priserna ner Ull fördel för konsu­menterna men till förfång för det företag som har satsat på utvecklingsar­betet. Med patentskydd ökar visserligen möjligheterna alt tillgodogöra sig det ekonomiska värdet av en innovation, men alla utvecklingsresultat är inte patenterbara och patent ger heller inte alltid ett tillräckligt skydd. Om ett företag inte får tillräckligt stor del av det ekonomiska värdet i form av egna intäkter kommer investeringen inte till stånd. Detta förhållande ger tendens till underinveslering i industriellt utvecklingsarbete.

Begränsas det samhällsekonomiska perspektivet till svenska konsu­menter och företag, minskas skillnaden mellan elt samhällsekonomiskt och ett företagsekonomiskt betraktelsesätt. Detta gäller särskilt för utpräglade exportprodukter. Tendensen till underinvestering kvarstår dock.

Stora skillnader mellan ett samhällsekonomiskt och ett företagsekono­miskt betraktelsesätt kan uppkomma för produkter som huvudsakligen går lill den inhemska marknaden, speciellt om tekniken är svår att kommer­sialisera. Den kan t.ex. vara lätt att kopiera och svår atl patentera. Stora delar av den produktion som inriktas på inhemsk konsumtion upphandlas inom den offentliga sektorn. Inom vissa områden finns stora köpare och gmpper av köpare som också kan ta ansvar för teknikutvecklingen inom sina områden. Det ligger i deras eget långsiktiga intresse. När det gäller telekommunikationer, vägar, järnvägar finns huvudsakligen en enda upp­handlande myndighet inom resp. område vilket skapar goda förutsättning­ar för industriellt intressant teknikupphandling. Inom sjukvårds- och ut­bildningssektorerna däremot är upphandlarsidan mera splittrad.

Det finns många faktorer som pekar mot att svensk industri med dess traditionellt höga tekniska nivå kommer att ställas inför en allt hårdare internationell konkurrens på delvis nya villkor. Jag anser det nödvändigt för svensk industri att denna konkurtens möts med ökade satsningar på tekniskt och kommersiellt utvecklingsarbete.

Samhället kan kortigera tendenserna till underinvestering genom att på olika sätt öka utvecklingsinvesteringarnas lönsamhet och minska en del av riskerna. Problemen är störst för företag som gör stora satsningar i relation till sin egen storlek. Problemen kan därför vara störst för mindre och medelstora företag men den stigande storleken i utvecklingsprojekten gör detta ocksä till ett problem för större företag.

Ansvaret för forskning och utveckling har alltid varit delat mellan staten och näringslivet. De statliga insatserna har framför allt koncentrerats till att upprätthålla kunskapsbasen genom satsningar på utbildning och grund-

 

Prop. 1980/81:130                                                   36

läggande forskning inom högskolan. Den nationella forskningen har kan­ske — i varje fall i ett mindre land med dess starkt begränsade resurser — sin största betydelse genom den allmänna kompetens och utbildningseffekt den ger. Forskningsresultat blir normalt tillgängliga för alla länder och ger ursprungslandet en mycket begränsad fördel. Genom den nationella forsk­ningen skapas emellertid nödvändiga förutsättningar för att kunna tillgodo­göra sig de forskningsresultat som framkommer i andra länder. Den mera grundläggande forskningen ligger långt frän ett kommersiellt utnyttjande. Enskilda förelag kan inte normalt finansiera en sådan verksamhet och detta blir därför en uppgift för företagen kollektivt eller ytterst för staten. Behovet av stöd till enskilda uppfinnare och mindre förelag har också uppmärksammats på ett tidigt stadium och en kraftig intensifiering av detta stöd har sketl under slutet av 1970-talet.

Den successivt försämrade soliditeten i svenska företag tillsammans med de allt högre utvecklingskostnaderna har ökat behoven av stöd även för de störte företagens utvecklingsarbete. Den försämrade soliditeten måste naturligtvis angripas med generella ekonomisk-politiska åtgärder, men parallellt härmed, för att uppnå ett resultat på kortare sikt, krävs mera riktade ålgärder inom det industripolitiska området. Den försämrade fi­nansiella basen i företagen kan inle tillåtas äventyra de nödvändiga sats­ningar som behövs på teknisk forskning och utveckling för alt vidmakthål­la och stärka svensk industris positioner i världen. Att bygga upp den lönsamhet och finansiella styrka i företagen som erfordras för en sund utveckling av svenskt näringsliv är en långsiktig process. Genom statligt stöd till utvecklingsarbetet i företagen kan en del av hindren för ökade utvecklingssatsningar i företagen undanröjas.

Jag kommer strax atl föreslå att de stora insatser som redan i dag görs av STU fullföljs och vidareutvecklas genom ökade resurser. STU:s stöd avser de tekniskt inledande faserna av innovationsprocessen. För faserna som följer efter prototypstadiet, där STU:s slöd slutar, är de kommersiella riskerna fortfarande betydande och kostnaderna högst avsevärda. Här kan Industrifonden lyfta av en del av risken för företagen genom mjuka lån. Fonden tillkom år 1979 och är under uppbyggnad. Jag kommer därför atl föreslå att kraftigt ökade resurser ställs till fondens förfogande. Jag kom­mer ocksä strax att lämna förslag till nya regler för de regionala utveck­lingsfondernas produktutvecklingslån.

4.5 Exportkreditfrågor

1 samband med export av kapitalvaror har möjligheterna för leverantö­rerna att ge långfristiga krediter blivit allt mer betydelsefulla. Det började med alt varvsindustrin under 1960-talet offererade krediter till redare i samband med försäljning av fartyg. Vissa länder började att med statliga medel subventionera krediterna. Inom kort var andra länder tvungna alt

 

Prop. 1980/81:130                                                   37

följa efter. Till slut utnyttjade alla viktiga varvsländer finansieringsmöjlig­heterna till all subventionera den egna varvsindustrin med hjälp av billiga krediter. Numera är kreditkonkurrensen hård på hela kapitalvaruområdet. Flertalet industriländer har system för subventionerade exportkrediter. Vissa begränsningar i subventionerna har förhandlats fram på det interna­tionella planet genom den s. k. consensusöverenskommelsen inom ramen för OECD. Innan jag närmare diskuterar konsekvenserna av den ökade kreditkonkurrensen för svensk del villjag något beröra utvecklingstenden­serna för den svenska kapitalvaruexporten. Underiaget har hämtats från betänkandet (Ds 1 1980:24) Subventionerade exportkrediter som nyligen avlämnats av 1980 års exportkreditutredning.

Den svenska exporten av maskiner och transportmedel (exkl. fartyg) till u-länder har under perioden 1971-1978 enligt exportkredilutredningens bedömning hävdat sig relativt väl jämfört med de europeiska industrilän­derna i genomsnitt, bortsett från den latinamerikanska marknaden. De allra senaste åren har dock svensk industri erhållit ett antal myckel stora order för den latinamerikanska marknaden. De europeiska i-ländernas export har å andra sidan ökat i långsammare takt än de utomeuropeiska i-ländernas (framför allt Japans) på samtliga utlandsmarknader utom i Afri­ka. Enligt utredningens bedömning uppgick kapitalvaruexporten till stats­handelsländerna och u-länderna år 1979 till ca 13,8 miljarder kr. Detta motsvarar ungefär 12% av den totala svenska varuexporten och knappt 5% av den svenska industrins totala saluvärde. Andelen räknat i föräd­lingsvärde är något mindre än andelen av exporten pä grund av det höga importinnehället i kapitalvaror i allmänhet.

En enkätundersökning som utredningen genomfört visar alt ca 19% av den svenska kapitalvaruexporten f. n. säljs med medel- och långfristiga krediter medan 81 % säljs kontant eller med krediter understigande tvä år. De mindre och medelstora företagen erbjuder medel- och långfristiga ex­portkrediter i mindre utsträckning än de störte företagen.

I Sverige infördes år 1978 för en treårig försöksperiod ett system för statsstöd lill finansiering av exportkrediter, del s. k. SEK-systemet. Syste­met som jag skall beskriva senare möjliggör för svenska företag att offerera statsstödda exportkrediter till köpare i främst u-länder och statshandels­länder. Om del kan antas att konkurtenter erbjuder statsstödd kredit kan svensk stalsstödd kredit erbjudas köpare i i-länder.

Utnyttjandet av SEK-systemet har ökat snabbt under den tid som sy­stemet funnits. Av de kontrakt med medel- och långfristiga krediter som företagen beräknades teckna år 1980 refinansieras ungefär tre fjärdedelar i SEK-systemet. De statsstödda exportkrediterna är starkt koncentrerade till de största företagen. Dessa storförelags export innehåller emellertid också betydande leveranser från andra företag, inte minst underleveranser från mindre och medelstora företag.

Vad gäller de medel- och långfristiga exportkrediternas fördelning på

 

Prop. 1980/81:130                                                   38

olika länderområden visar en enkät som utredningen genomfört att ca 22% av de kontrakt med medel- och långfristiga krediter som företagen beräk­nades teckna under år 1980 gällde krediter till i-länder. Statshandels­ländernas andel utgjorde 28% medan resterande 50% var kontrakt på u-länder (framför allt i Mellan- och Sydamerika).

Det främsta skälet för staten att gå in med statligt stöd till exportkredi­terna är att den snedvridning av konkurrensen som åstadkoms av andra länders temporära subventionssystem inte bör leda till utslagning av de företag som verkar i branscher där Sverige har långsiktiga komparativa fördelar. Det medför dock problem att avväga stödets storlek i jämförelse med andra åtgärder som har liknande strukturella effekter, t.ex. stöd till FoU-verksamhet. Dessutom kan del innebära att de svenska företagens aktiviteter i alltför hög grad inriktas på betalningssvaga länder vilket får besvärande konsekvenser för riskspridningen i den kreditförsäkringsverk­samhet exportkreditnämnden bedriver. Mot denna bakgrund finns goda skäl för Sverige att även i fortsättningen slälla statsstödda exportkrediter till förfogande för företag med goda framtidsutsikter. För att värna om en viktig del av svensk industri avser jag alt i det följande närmare ta upp frågan om förlängning av det s. k. SEK-systemet m. m.

Jag vill dock starkt betona all anslrängningarna att komma Ull rätta med de snedvridande exportkreditsubventionerna genom internationella över­enskommelser måste fortsätta med all kraft.

I detta sammanhang vill jag understryka betydelsen av atl de svenska underleverantörernas ställning stärks. Svenska verkstadsföretag är i stor utsträckning beroende av underleverantörer bland de mindre och medel­stora företagen. Samtidigt har andelen utländska insatsvaror ökat i vissa branscher på senare år. Jag avser att ta upp diskussion med företrädare för industrin och de fackliga organisationerna om ett åtgärdsprogram. En informell arbetsgrupp har bildals. Jag avser atl återkomma till denna fråga i samband med alt jag tar upp frågan om behandlingen av de utländska varor som finansieras med statsstödda exportkrediter.

4.6 Bransch- och företagsinriklad stödverksamhet

De senaste årens omfattande industripolitiska stöd till branscher och företag med akuta omstrukturerings- eller överlevnadsproblem speglar givetvis de speciella problem som har drabbat industrin under denna period. Problemen har som jag lidigare nämnt lett till osedvanligt stora och akuta svårigheier för många företag samtidigt som efterfrågan på arbets­kraft i långsiktigt expansiva företag har varit exceptionellt låg.

En olycklig kombination av olika faktorer, nämligen

—omvärldsproblem; tillväxten i OECD-området stagnerade,

—konjunkturproblem; kostnadsproblematiken 76-78,

—strukturproblem; behov att omstrukturera en större del av vår industri än någon gång tidigare,

 

Prop. 1980/81:130                                                   39

- systemproblem; låg soliditet, låg riskbenägenhet, svaga ekonomiska

incitament, gjorde att vi under senare delen av 1970-talet hamnade i problem av ett helt annat slag än tidigare.

Syftet med de ålgärder som staten då tvingades sätta in var att rädda de delar av krishotade branscher och företag som bedömdes vara långsiktigt konkurrenskraftiga,

att underlätta sådana omstruktureringar som kunde stärka konkurtens-kraften på längre sikt,

att se Ull att omslmklureringen skedde i sådan takt atl den friställda arbetskraften kunde nyttiggöras i andra verksamheter utan längre mellan­liggande perioder av arbetslöshet och utan alltför omfattande fiyltningar.

Både samhällsekonomiska och sociala skål låg således bakom åtgärder­na.

I september 1979 tillkallade dåvarande chefen för industridepartementet en utredning (Industristödsutredningen, I 1979:17) med uppgift att analy­sera effekterna av industripohtiska stödverksamheter av icke-permanent karaktär. Utredningen överlämnade den 15 januari 1981 ett arbetsmaterial innehållande en redogörelse för några av 1970-talets icke-permanenia in­dustristödsinsatser samt prehminära överväganden kring dessa och deras effekter. Utredningens arbetsmaterial har varit föremål för diskussion vid en hearing som inom ramen för näringspohtiska rådets verksamhet anord­nades med företrädare för näringliv, banker, fackliga organisationer etc. Några konkreta förslag har industristödsutredningen ännu inte redovisat. Utredningen kominer senare att överlämna sina slutsatser och förslag. Då remissbehandling skett avser jag att återkomma j frågan. Av utredningens hittills presenterade material och de diskussioner som förts i anslutning till detta liksom av andra utredningars resultat kan emellertid redan nu vissa slutsatser dras.

Omställning av industrin kräver alltid ett betydande handlingsutrymme i form av tid och ekonomiska resurser för att bli effektiv. Strukturomvand­lingstakten inom svensk industri har historiskt och vid en internationell jämförelse varit hög. Ett villkor för alt upprätthålla en hög stmklurom-vandlingstakt har dock varit en jämn tillväxt i ekonomin. På denna punkt har fömtsättningarna för genomförande av önskvärd stmkturomvandling förändrats under den senaste femårsperioden. EnUgl min mening kan inte utan allvarliga följder arbetsställen läggas ned i snabbare takt än vad som motsvarar tillväxten i kvarvarande och nya företag. Sker della kan arbets­lösheten Öka snabbt och de negativa effekterna på produktion och bytesba­lans bli stora. Om stimulans sätts in för att absorbera denna arbetskraft i andra sektorer, t. ex. den offentliga sektorn, kan det bli betydande problem alt i ett senare skede återföra motsvarande arbetskraft till induslrin. Samti­digt måste man undvika att krympningen av icke konkurrenskraftiga sek­torer fördröjs på ett sätt som försvårar expansionen i tillväxtsektorer, t.ex. genom brist på yrkeskunnig arbetskraft.

 

Prop. 1980/81:130                                                   40

Överföring av arbetskraft från krympande till växande delar av industrin är förenad med betydande tröghet. Den svenska industrin är geografiskt starkt spridd vilket försvårar en omställning. Ett nytt drag i omstrukture­ringsproblematiken är också att de svaga delarna av industrin ofta har specialiserad arbetskraft med högre löner än genomsnittet vilket försvårar arbetskraftens yrkesmässiga röriighet. Delvis kan detta vara etl resultat av att offentliga subventioner har satts in.

Vissa yttre faktorer som t. ex. den dämpade utvecklingen i OECD har vi små möjligheter att påverka. När det gäller strukturproblem och system­problem bör åtgärder för att minska deras negativa inverkan snarast inle­das. Problem av dessa slag tar dock lång tid att åtgärda. Man kan därför inte utesluta atl Sverige ånyo hamnar i en situation som till en del liknar den under våren 1976-1978. Detla understryker det angelägna i att snabbt arbeta sig bort från denna risk.

Gmndläggande är att den allmänna ekonomiska politiken inriktas på ett sådanl sätt att den kostnadsproblematik som genererades 1975-1976 inte upprepas, att inflationstakten hålls nere och att tillväxten i ekonomin är hög. En sådan politik underlättar en ökad strukturell omvandling. Med en politik som förstärker företagens lönsamhet och soliditet skapas en bättre grund för företagen själva atl klara en omstrukturering.

Det är från samhällets synpunkt önskvärt att företag som förändrar sin produktionsinriktning med omfattande konsekvenser för sysselsättningslä­get genomför dessa förändringar i en takt som underlättar arbetskraftens övergång till ny verksamhet.

Mot denna bakgrund ämnar jag inom kort inhämta regeringens bemyndi­gande att tillkalla en kommitté med uppgift att förutsättningslöst utreda frågan om avsättning av medel till särskilda trygghetsfonder, som kan disponeras för förlängda uppsägningslider och avgångsvederlag för överta­lig personal eller för etablering av ny produktion och för investeringar i ny verksamhet. Som villkor för avsättning av sådana medel bör i så fall gälla att samråd skett och medgivande inhämtats från representanter för de anställda.

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer enligl vad jag har inhämtat inom kort bl. a. att föreslå riktlinjer för särskilda arbetsmarknads­politiska ålgärder för att underlätta omställningen vid strukturförändringar av stor betydelse för lokala arbetsmarknader. Vid strukturomvandling bör enligt min mening de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna vara det primära komplementet lill de åtgärder som företagen själva vidtar. 1 vissa fall kan de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna behöva kompletteras med regional­politiska åtgärder.

De regionalpolitiska stödmedlen är uppbyggda främst för att hjälpa till att skapa ökad sysselsättning i de regioner som har långsiktiga arbetsmark­nadsproblem orsakade av exempelvis den sedan länge minskande syssel­sättningen inom jord- och skogsbruket och av en alltför låg industriell

 

Prop. 1980/81:130                                                   41

tillväxt. Åtgärderna syftar till alt överbrygga nackdelar som beror på sådana gmndläggande faktorer som liten industriell erfarenhet, otillräckligt utbildad arbetskraft, långa avstånd, högre kostnadsläge och större riskta­gande.

Regionalpolitiken har följaktligen alltsedan begynnelsen på 1960-talet varit inriktad på främst skogslänens inre delar. En successiv utvidgning av stödområdena har dock skelt och i dag finns vissa stödområden även i södra Sverige.

Det behov av snabb stmkturomvandling av det svenska näringslivet som jag tidigare beskrivit kommer sannolikt att innebära ökade långsiktiga sysselsättningsproblem inom områden som traditionellt inte har omfattats av regionalpolitiken. På grund av stora eller många induslrinedläggningar kan även orter utanför stödområdena komma att få långsiktigt allvariiga sysselsättningssvårigheter. Jag är här angelägen atl påpeka att regeringen redan nu när sådana svårigheter inträffar har möjligheler att använda sig av det regionalpolitiska stödet. Regeringen har exempelvis riksdagens full­makt att när def gäller lokaliseringsstöd tiU företag ge maximalt stöd även utanför stödområdena.

Det är samtidigt viktigt att påpeka att både de begränsade statsfinan­siella resurserna och hänsynen till de bestående allvariiga problemen inom stödområdena förutsätter en noggrann prövning av när det kan vara moti­verat atl använda regionalpolitiskt stöd på orter utanför stödområdena. Situationen på sådana orter bör med hänsyn till de relativt korta avstånden bedömas med utgångspunkt i hela arbetsmarknaden inom pendlingsav­stånd.

De synpunkter jag nu redovisat återspeglar i huvudsak de riktlinjer som regeringen hittills följt. I samband med de förslag om regionalpolitiken som regeringen har för avsikt att framlägga under nästa riksmöte kan det finnas anledning för mig att återkomma till denna fråga.

Sammanfattningsvis innebär vad jag här anfört att strukturomvandlingen och de problem för anställda och berörda orter som denna i de enskilda fallen kan skapa i första hand bör bemästras genom insatser från företagen själva och genom arbetsmarknadspolitiska och i vissa fall regionalpolitiska insatser. Undantagsvis måste staten emellertid av samhällsekonomiska och sociala skäl också vara berett att lämna särskilt företags- eller bransch­stöd. Det senare brukar ske inom ramen för de s. k. branschprogrammen, till vilka jag strax återkommer. Några bestämda kriterier för när företags-eller branschstöd är berättigade kan enligt min mening inte ställas upp. Samhällsekonomiska och sociala skäl måste från fall till fall vägas mot de negativa effekterna av alt intervenera i marknadsekonomin. Stöd till en­skilda företag kan leda lill konkurtensproblem och försening av omstruk­turering av de berörda företagen. Överföringen av livskraftiga delar av företagen till nya effektivare konstellationer kan fördröjas. Attityderna till förändringssituationer kan påverkas negativt genom vetskapen att pro­blemen kan lösas genom stödåtgärder.

 

Prop. 1980/81:130                                                   42

Industristödsutredningen har pekat på vissa motiv för förändringar i hantering av sådana staUiga insatser i krisföretagen som man ansett som motiverade. Vidare har en särskild utredare studerat vissa frågor belräf­fande handläggningen av obeståndsärenden m. m. (Ds 1 1981:1) Rådrums­stöd och handläggning av obeståndsärenden m. m.

Industristödsutredningen anför att en finansiell rekonstruktion genom konkurs eller ackord i allmänhet synes kunna förbättra förutsättningarna för fortsatt drift och reducera behovet av framlida ytterligare stödinsatser.

Jag delar denna uppfattning. Jag vill emellertid erinra om att fall kan finnas där en konkurs eller ackord skulle få sådana konsekvenser i olika avseenden atl elt annat förfaringssätt är motiverat.

Industrislödsulredningen har också pekat på att möjlighelen att skilja den operativa hanteringen av rekonstmklionsföretagen från den politiska beslutsnivån bör övervägas. Jag delar induslristödsutredningens uppfatt­ning. I linje med della kommer jag i det följande atl föreslå en ökad delegering av beslut om eftergift av lokaliseringslån.

I många sammanhang har det ställts krav på att ett särskilt organ för att hantera krisföretag - ett rekonstmkUonsbolag - skapas. Även andra lösningar kan tänkas i samma syfte. Företagsobeståndskommittén (Fi 1976:03) utreder f. n. detta.

I speciella fall kan en finansiell rekonstruktion kräva att staten går in som ägare. Jag anser dock i likhet med industristödsutredningen alt statligt ägareengagemang i krisföretag i största möjliga utsträckning bör undvikas. Om statligt ägande förutsätts bör detta redan i förväg beräknas bli av temporär karaktär.

Branschprogrammen

Enligt de riktlinjer som gäller för branschprogrammen är dessa tidsbe­gränsade insatser under en omställningsperiod för att främja konkurrens­kraften inom vissa branscher. Ätgärderna avses upphöra när utvecklingen inom en bransch vänts till en normal situation jämfört med den övriga industrin eller när konkurtenskraften inom en bransch inte längre anses kunna återvinnas. Ett program kan självfallet också avbrytas oavsett bran­schens läge om det står klart att ytterligare branschfrämjande åtgärder inte kan ge tillräckliga effekter i förhållande till insatserna på branschens kon­kurtenskraft. Ett exempel på program som har upphört är ätgärderna för järn- och metallmanufakturindustrin, som upphörde år 1979. Vidare har i budgetpropositionen (prop. 1980/81: 100 bil. 17 s. 42) föreslagits att pro­grammet för gjuteriindustrin skall börja trappas ned och avslutas efter ytterligare tvä budgetår.

I vilken mån utvecklingen inom olika branscher kan komma att slälla krav i framtiden på branschfrämjande åtgärder kan inte överblickas nu. Jag vill dock stryka under att en strävan bör vara atl nu löpande branschpro­gram efer hand kan avbrytas. Elt avskaffande av branschprogrammen helt

 

Prop. 1980/81:130                                                   43

eller delvis behöver dock inte innebära att åtgärder av liknande karaktär helt upphör. Sålunda bör exempelvis stöd till marknadsföringsarbete på exportmarknaderna för branscher som tidigare omfattats av särskilda pro­gram i framliden kunna ingå i det allmänna exportfrämjandet.

4.7 Industripolitikens informations- och utredningsbehov samt myndighet­sorganisation

För att kunna bedöma behovet av särskilda industripolitiska insatser krävs en fortlöpande bevakning av fömtsättningarna för den industriella utvecklingen. Den sker f. n. framför allt inom industridepartementet och SIND samt genom den industripolitiska utredningsverksamhet som sker i kommilléform i anslutning lill industridepartementet.

Inom industridepartementet sker bevakningen genom den breda kontakt med industriföretagen som den löpande verkamhelen ger. Genom lokali­seringssamrådel hålls exempelvis löpande kontakt med 150 slörre industri­koncerner. Genom de olika branschråden hålls löpande kontakt med flera stora branschers företrädare. Till detta kommer den stora mängd kontakter i samband med atl olika frågor behandlas i departementet eller på initiativ av företagen själva.

En särskild utredare har på regeringens uppdrag analyserat behovet av elt förbättrat informationsunderiag. Utredarens överväganden finns i be­tänkandet (Ds 1 1980:17) Att utveckla en långsiktig industripolitik. En sammanfattning av betänkandel och remissutfallet åter finns i bilagorna 19 och 20. Utredningen - som tagit arbetsnamnet KIPI - framhåller att informationsbehovet i hög grad beror på vilken industripolitisk strategi som väljs.

Jag anser i likhel med utredningen atl den industripoliliska utrednings­verksamheten i större utsträckning än tidigare bör inriktas på att följa och analysera utvecklingen på för svensk industri viktiga områden i andra länder. Vidare bör de långsiktiga utvecklingsperspektiven ges en väsentligt ökad tyngd. Kunskap om industriella utvecklings- och förändringspro­cesser och vilka verkningar olika samhällspolitiska åtgärder har på dessa bör förbättras.

Studier av detla slag sker redan i viss utsträckning inom SlND:s planer­ings- och utredningsbyrå samt i olika utredande kommittéer och i andra tillfälliga former genom industridepartementets försorg. Den nuvarande utredningsverksamheten med syfte att skapa underlag för en långsiktig och övergripande industripolitik är emellertid splittrad och utan kontinuitet. Den förekommer i vissa fall i en besvärande konkurrens med lösningar av mer kortsiktiga problem.

För att komma till rätta med dessa problem avses ett struktursekretariat inrättas inom industridepartementet. Jag återkommer strax till denna frå­ga.

 

Prop. 1980/81:130                                                   44

Jag har tidigare berört vikten av framförhållning när det gäller den tekniska forskningen. Det är viktigt att hålla en viss grundläggande kompe­tens inom ett mycket brett område. Samtidigt bör dock prioritering ske mot bakgrund av en bedömning av på vilka teknikområden svensk industri har stora utvecklingspotentialer. För att skapa underiag för en sådan prioritering och för att få en bättre samordning mellan de forsknings- och utbildningsinsatser vid de lekniska högskolorna som sker inom ramen för anslag under utbildningsdepartementets huvudtitel och de forsknings- och utvecklingsinsatser som görs med stöd av industridepartementets anslag avser jag att inom kort föreslå regeringen att bemyndiga mig att tillkalla ett särskill industriellt och tekniskt råd knutet till industridepartementet. Rå­det avses bli vara elt diskussionsforum för tekniska forsknings- och ut­vecklingsfrågor med både utbildnings-, forsknings- och industriintressen representerade. Ett sådant råd blir ett viktigt kontaktorgan mellan departe­menten, industrin och den tekniska forskningen. Jag har i denna fråga samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

Jag vill också kort kommentera den industripolitiska myndighetsorgani­saiionen.

Statens industriverk inrättades år 1973 (prop. 1973:41, NU 1973:54, rskr 1973:225) som central myndighet för industri-, energi- och mineralpolitiska frågor. Under de år som förflutit sedan verkets tillkomst har förändringar genomförts eller föreslagits för flera delar av verksamheten. Bl. a. föreslås i (prop. 1980/81:90) om riktlinjer för energipolitiken att större delen av industriverkets energibyrå förs över till en nybildad myndighet, statens energiverk. Vidare överförs verkets enhet för företagsutveckling (SIFU) genom beslut (prop. 1979/80:88, NU 1979/80:41, rskr 1979/80: 274) till den självständiga Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling under första halv­året 1981, Jag återkommer strax med förslag rörande den mineralpolitiska myndighetsorganisationen, som innebär att industriverkets mineralbyrå förs bort från verket.

Genom förändringarna kommer industriverket att i högre grad än tidi­gare inriktas pä främjandet av de små och medelstora företagen. Dessa företag spelar ofta en avgörande roll för möjligheterna att erbjuda syssel­sättningstillfällen på mindre orter. Stödet till småföretagen har därför även en väsentlig regionalpolitisk betydelse. En ökad samordning mellan nä­rings- och regionalpolitiken i dessa delar framstår som både naturlig och önskvärd.

I betänkandet (SOU 1971:69) Näringspolitiken - ny verksorganisation, den s.k. KK-utredningen, som utgjorde det huvudsakliga beslutsunderia­get då statens industriverk bildades år 1973, föreslogs bl.a. att handlägg­ningen av de lokaliseringspolitiska frågorna skulle föras över från arbets­marknadsstyrelsen till det nya näringspolitiska verk som utredningen skis­serade.

Remissopinionen var delad beträffande frägan om en överflyttning av

 

Prop. 1980/81:130                                                   45

lokaliseringsstödet från arbetsmarknadsstyrelsen till industriverket. Flera av av de instanser som var negativa till förslaget ansåg dock att frågan borde tas upp till förnyad prövning då de regionalpolitiska riktlinjerna i stort samt arbetsfördelningen mellan departementen fastställts.

Enligl min mening har utvecklingen efter år 1973 väsentligt rubbat de förutsättningar på vilka 1973 års beslut om den näringspolitiska verksor­ganisationen vilade. Enligt min mening är tiden nu mogen att ånyo över­väga lämplighelen av att överföra de regionalpolitiska frågorna från arbets­marknadsstyrelsen lill industriverket. Dessa överväganden får ankomma pä den kommitté med uppgift att se över arbetsmarknadsstyrelsens upp­gifter och organisation som jag har erfarit att chefen för arbetsmarknadsde­partementet avser begära regeringens bemyndigande att få tillkalla.

Jag vill också kort kommentera erfarenheterna av lokaliseringssamrå­det.

Regeringen träffade 1976—1977 överenskommelser med Sveriges Indu­striförbund resp. Kooperativa Förbundet och Lantbrukarnas Riksförbund om elt samråd i lokaliseringspoliUska frågor med de industriföretag som inom landel sysselsätter minst 500 anställda. Ca 150 industrikoncerner/ företag har sedan undertecknat en skriftlig förbindelse att delta i samrådet. En delegation för lokaliseringssamråd svarar inom industridepartementet för denna verksamhel.

Regeringens överenskommelser om lokaliseringssamråd med de slörre industriföretagen tillkom under en period då man antog en fortsatt kontinu­erlig Ullväxt av industrins investeringar och sysselsättning. Verkligheten i form av den allmänna ekonomiska utvecklingen har därefter blivit en annan. Sedan lokaliseringssamrådel inleddes har sysselsättningen inom industrin minskal med ca lOOOOO arbetstillfällen och industrins investe­ringar minskat med ca 30% i fasta priser.

Lokaliseringssamrådet har trots dessa omständigheter enligt min mening visat sig kunna fylla en viktig funktion som kontakt- och informationskanal mellan regeringen och de slörre industriföretagen. Under de rådande om­ständigheterna har samrådet spelat en viktig roll när del gällt alt från regeringens sida med de enskilda företagen diskutera investeringar, struk­turförändringar, omlokaliseringar, åtgärder för att mildra effekterna av sysselsältningsinskränkningar etc.

Den svaga utvecklingen av industrikonjunkturen under perioden med åtföljande bransch- och stmklurkriser har dock varit en bidragande orsak Ull alt frågor rörande enskilda företags planer på förändring av verksamhe­ten, t.ex. i form av investeringar eller sysselsältningsinskränkningar, starkt påverkats av hänsyn lill allmänna bransch- och strukturaspekter. Företagen har även visat elt posilivt intresse av atl inom samrådets ram diskutera sina planer från etl vidare industripolitiskt perspektiv.

Enligt min mening finns anledning atl ta fasta på de goda erfarenheterna av lokaliseringssamrådet som kanal för kontakter mellan regeringen och de

 

Prop. 1980/81:130                                                                 46

större industriföretagen samt vidareutveckla det ytterligare. De senaste årens struktur-, bransch- och företagskriser, som ofta drabbat utsatta orter och regioner, har visat atl behovet av sådana kontakter är stort, samt att det är viktigt att de äger rum kontinueriigt och inte uteslutande i akuta krissituationer.

Ett vidareutvecklat och intensifierat samråd med de slörre industriföre­tagen bör kunna tjäna såväl deras som samhällets intressen. Genom samrå­det förbättras regeringens kännedom om sådana förhållanden inom indu­strisektorn som kan vara av betydelse vid utformning av mål och medel för närings- och regionalpolitiken. Samtidigt ges tillfälle att förmedla informa­tion till industrin beträffande statsmakternas mål och medel för den indu­striella och regionala utvecklingen.

5    De regionala utvecklingsfondernas verksamhet

5.1 Organisatoriska frågor

Sedan den 1 juli 1978 finns en regional utvecklingsfond i varje län. Fonderna, som bl.a. övertog de tidigare företagareföreningarnas upp­gifter, är stiftelser med staten och resp. läns landstingskommun och i förekommande fall kommun utanför landsUng som huvudmän. Till grund för verksamheten ligger avtal mellan slalen och resp. landstingskommun samt Gollands, Malmö och Göteborgs kommuner om bildande av regiona­la utvecklingsfonder. Verksamheten i fonderna regleras av avtalen och de i avtalen fastställda stadgarna. Fondernas statligt finansierade kreditverk­samhet regleras genom förordningen (1978:506) om kredilslöd genom re­gional utvecklingsfond. Avtalen gäller t.o.m. den 31 december 1982. De förlängs därefter i perioder om tre år, om inte uppsägning sker av någon­dera parten. Uppsägning skall göras senast ett år innan en ny avtalsperiod inleds.

Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att staten före utgången av år 1981 säger upp samUiga avtal om av regionala utvecklings­fonder. På så sätt ges möjlighel att i nya förhandlingar under år 1982 göra de ändringar i avtal och stadgar som erfarenheterna av verksamheten kan motivera. SIND har nyligen påbörjat en utvärdering av fondernas verk­samhel. Utvärderingen beräknas vara slutförd under hösten 1981. Jag räknar med att på grundval av bl.a. denna utvärdering ta upp frågan om allmän inriktning och utformning av utvecklingsfondernas verksamhet våren 1982. Jag vill framhålla att avsikten med en avlalsuppsägning är att träffa nya avlal där erfarenheterna av den bedrivna verksamheten tas till vara.

Jag vill dock redan nu något närmare beröra frågan om sammansättning­en av styrelserna i de regionala utvecklingsfonderna. F. n. utses styrelser-

 

Prop. 1980/81:130                                                   47

na av resp. läns landstingskommun samt i förekommande fall kommun utanför landsting. Val förtättas enligt bestämmelserna i kommunallagen (1977:179). I samband med beslutet att inrätta utvecklingsfonderna utta­lade jag (prop. 1977/78:40 bil. 1) att styrelsen borde bestå av personer med praktisk erfarenhet från främst industriell verksamhet eller bank- och försäkrings väsen. Den borde vara väl förtrogen med länets näringsliv och därför utgöras av personer med professionellt företagskunnande, t.ex. företagsledare, företrädare för de anställda eller företagens organisationer. Även företrädare för landstingets förvaltningsutskott eller personer som annars har en ställning som ger överblick över den regionala näringspoliti­ken borde kunna ingå i slyrelsen. Vidare borde beslut om styrelsens sammansättning fattas på länsnivå och av landslingen. Det borde dock ligga i landsUngens intresse att vid valet av styrelseledamöter samråda med företagens och de anställdas organisationer.

För alt göra ytterligare påverkan av organisationerna möjlig, kan enligt gällande avlal en särskild beredningsgmpp inrättas. Beredningsgruppen skall forfiöpande kunna delta i kansliets beredning av de ärenden som skall behandlas i styrelsen, I beredningsgrappen skall ingå verkställande direk­tören samt två företrädare för företagamas organisaUoner och två företrä­dare för arbetstagarnas organisationer. En beredningsgrupp skall inrättas om en av huvudmännen begär det. Enligt avtalen fömtsätts att båda huvudmännen normalt kan nå samstämmighet i sina bedömningar av beho­vet av beredningsgmpp. Hittills har inga sådana beredningsgmpper inrät­tats.

Frågan om sammansättningen av utvecklingsfondemas styrelser be­handlades av riksdagen senast våren 1979 med anledning av motion 1978/ 79:1519. I motionen yrkades att riksdagen hos regeringen skulle anhålla om förslag om vidgad representation för de fackliga organisationerna och företagarorganisationerna i de regionala utvecklingsfondernas styrelser. Riksdagen uttalade (NU 1978/79:59, rskr 1978/79:415) att regeringen borde vidta åtgärder i den riktning som angavs i motionen.

Jag har tidigare redovisat (prop. 1979/80:100 bil. 17 s. 53) atl statssekre­teraren i industridepartementet i brev till samtliga berörda landsting och kommuner bl.a. har erinrat om möjligheten att inom ramen för gällande avtal och stadgar vid val Ull styrelse för tiden 1980-1982 låta de fackliga organisationerna bli företrädda i utvecklingsfondernas styrelser. Samtidigt anmälde jag att jag avsåg att återkomma till regeringen i frågan när jag närmare hade analyserat hur de nyvalda styrelserna var sammansatta.

Jag har nu haft kontakt med samtliga övriga huvudmän i denna fråga. Mitt intryck är att styrelserna är sammansatta på ett sådant sätt att de grundläggande principer, som jag nyss redogjorde för, är tillgodosedda. Jag anser därför alt riksdagens uttalande inte bör föranleda någon ytterliga­re åtgärd från regeringen.

Jag vill i detta sammanhang nämna att TCO i skrivelse till regeringen har

 

Prop. 1980/81:130                                                   48

hemställt att staten som huvudman skall begära att beredningsgrupper tillsätts i samtliga regionala utvecklingsfonder. Vid min förfrågan har samt­liga övriga huvudmän motsatt sig att beredningsgrupper inrättas. Jag finner därför inte anledning att ta några ytterligare initiativ i denna fråga.

5.2 Utvecklingsfondernas produktutvecklingslån

Den Ijuli 1973 infördes en möjlighet till kreditstöd till produktutveckling i det skede av ett utvecklingsprojekt då de tekniska riskerna kunde bedö­mas som små men betydande kommersiella risker ännu kvarstod. En särskild myndighet, statens utvecklingsfond (SUFO), inrättades för atl handlägga stödet (prop. 1973:41, NU 1973:54, rskr 1973:225). SUFO:s ändamål blev att stödja riskbelonade investeringar inom industrin för utveckling av nya produkter, processer eller syslem.

Stödet fick formen av lån med villkorlig återbetalningsskyldighet, dvs. SUFO:s lånefordran kunde efterges, helt eller delvis, om projektet miss­lyckades. Stor frihet gavs att anpassa lånens löptider, amorteringsvillkoren och tidpunkterna för räntebetalning till projektens återbetalningsförmåga och företagens situation i övrigt. SUFO lade i regel en särskild riskpremie på 25% lill kapitalet för att bl. a. kompensera för de stora kreditrisker som var förenade med verksamheten. Stödets storlek skulle i varje låneärende begränsas så att låntagaren själv fick bära en del av risken. Vidare bestäm­des att royalty eller annan löpande ersättning lill SUFO kunde utgå då det gällde projekt som uppnådde kommersiell exploatering.

Den I juli 1978 upphörde SUFO i samband med att dess verksamhet regionaliserades och övertogs av de då nybildade regionala utvecklingsfon­derna (prop. 1977/78:40 bil. 1, NU 1977/78:34, rskr 1977/78: 110). Samfi­digt utvidgades ändamålet med stödet till att omfatta även rena marknads­föringsinvesteringar. Återbetalningen av lånen förutsattes normalt ske med en viss procent av projektens omsättning. För att lånen (s. k. produkt­utvecklingslån) inte skulle snedvrida konkurrensen gentemot andra låne­möjligheter fastställdes kravet att en riskpremie på mellan 10 och 25% skulle läggas till lånebeloppet. Gällande regler återfinns i förordningen (1978:506) om statligt kredilslöd genom regional utvecklingsfond.

SIND har gjort en utredning om denna låneform. Resultatet av utred­ningen har redovisats i rapporten (SIND 1980:13) De regionala utveck­lingsfondernas produktutvecklingsverksamhet - utvärdering och förslag lill ålgärder.

Under liden den 1 juli 1973-den 31 december 1979 har SUFO och utvecklingsfonderna betalat ut produktulvecklingslån på 129 milj. kr., varav endasi 5 milj. kr. har återbetalats under samma lid. Enligt industri­verket hänger den låga återbetalningen samman med bl.a. lånekonstruk­tionen.

Verket föreslår därför en ny låneform som innebär alt länen blir billigare

 

Prop. 1980/81:130                                                   49

för låntagaren, vilken dock samtidigt får högre krav på sig att betala tillbaka lånet. De väsentliga förändringarna föreslås vara att man tillåter en utvecklingstid på 3—5 år som är hell räntefri samt att den särskilda riskpre­mien slopas. Lånets nominella storlek hålls oförändrad under utvecklings­tiden, varefter återbetalningen sker med fasta amorteringsbelopp i stället för att som f.n. baseras på nettofaktureringen. Vidare föreslås att lånet skall kunna finansiera mellan 50 och 90% av de lotala projektkostnaderna. Liksom tidigare skall lånet vara knutet till projektet, vilket innebär att lånet kan avskrivas om projektet misslyckas.

Flertalet remissinstanser anser att reglerna för stödet bör ändras. Remissopinionen är emellertid splittrad vad gäller industriverkets förslag till ny lånekonstruktion.

Jag anser att fondemas engagemang i småförelagens produktutveck­lingsarbete utgör ett värdefullt inslag i deras verksamhet. Sedan denna typ av villkoriiga lån till produktutveckling började handläggas av fonderna år 1978 har stödet i väsentligl högre grad än tidigare kunnat utnyttjas även utanför storstadsområdena, inte minst i skogslänen. Regionaliseringen av SUFO har således fått avsedd regionalpolitisk effekt.

Enligt min mening bör fonderna även i fortsättningen kunna stödja riskbelonade investeringar för utveckling och marknadsföring av nya pro­dukter, processer och system liksom marknadsinvesteringar i övrigt. Detta har heller inte satts ifråga av SIND eller remissinstanserna. Jag vill betona att produktutvecklingslånen kan användas även för att finansiera riskfyllda exportprojekt eller andra marknadsföringsåtgärder. Fonderna har möjlig­hel att samråda med Sveriges exportråd i sådana ärenden. Jag vill i detta sammanhang erinra om att chefen för handelsdepartementet inom kort kommer redovisa vissa förslag om exportfrämjande åtgärder med särskild inriktning på små och medelstora förelag.

Den av industriverket redovisade låga återbetalningen har tagits upp av flera remissinstanser. Bl.a. RRV och Svenska uppfinnarföreningen påpe­kar alt återbetalningsprocenlen inte är ett relevant mått på effektiviteten hos denna typ av lån. Jag delar denna uppfattning. Utvecklingsprojekt av del slag det här är fråga om är dessutom i regel mycket tidskrävande. Eftersom den nuvarande låneformen, i synnerhet efter SUFO:s regionalisering, har tillämpats under så pass kort tid, finner jag det vara svårt att redan nu med säkerhet avgöra i vilken utsträckning själva lånevillkoren har verkat hämmande pä återbetalningen. Däremot finns skäl att tro att nuvarande länekonstruktion har uppfattats som kostsam och därför begränsat intresset för denna stödform. Det är därför enligt min mening befogat att försöksvis pröva något andra regler för stödgivningen.

Jag anser att följande riktlinjer bör vara vägledande för stödets framlida utformning. Målet med verksamhelen bör som tidigare vara alt stimulera och effektivisera arbetet med produktutveckling och marknadsföring i små och medelstora förelag. Fonderna bör stödja sådana lovande men risk-4    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                   50

fyllda projekt som utan stöd inte skulle kunna genomföras. Stödet bör fungera så alt det lyfter av en del av företagets/innovatörens risk med projektet. Det innebär alt stödet som hittills bör förknippas med villkorlig äterbetalningsskyldighet. Låntagaren bör finansiera en rimlig del av den tolala utvecklingskostnaden på annal sätt än genom kreditstöd från fonden eller andra samhällsorgan. Enligt min mening bör fondernas produktut­vecklingslån som hittills i normalfallet svara för högst 50% av den beräk­nade utvecklingskostnaden. Högre andel än 50% bör säledes beviljas endast i rena undanlagsfall.

Del är vidare väsentligt atl stödet inte utformas så att det uppfattas som oskäligt dyrt för stödmoltagaren. En sådan ordning leder lätt till atl företa­gen avskräcks från att satsa på riskfyllda utvecklingsprojekt. Ett stöd som är kostsamt men förknippas med stora möjligheter till avskrivning kan tendera att efterfrågas för att finansiera huvudsakligen projekt med små möjligheler att nå kommersiell framgång. Andra riskfyllda men mer realis­tiska projekt kan i vissa fall komma alt finansieras med t.ex. fondernas rörelselån men ofta riskera att inte komma lill stånd. I likhel med SIND och flera remissinstanser anser jag att någon speciell riskersättning inte skall belasta projekt finansierade med produktulvecklingslån.

Liksom bl. a. STU anser jag å andra sidan att det ligger en fara i att göra stödet så billigt alt del snedvrider konkurrensen gentemot andra finansie­ringsformer. En alltför låg kostnad för produktutvecklingsstödet gör att företagen efterfrågar detla för alt finansiera projekt som bör kunna finansi­eras på den ordinarie lånemarknaden eller med rörelselån från utvecklings­fonderna. Resultatet blir bl.a. onödigt förhandlingsarbete och gränsdrag­ningsproblem för fonderna. Jag förordar därför i motsats till SIND att ränta på utbetalt belopp som tidigare bör debiteras och läggas till kapitalet även under den första s. k. utvecklingstiden. Det ankommer pä resp. utveck­lingsfond att från fall till fall bestämma vilken ränta som skall debiteras.

I likhet med flera remissinstanser anser jag det vara en viktig princip att sättet för återbetalning av stödet liksom hittills i möjligaste mån anpassas till resp. projekts förmåga att generera intäkter och därmed till möjligheter­na att betala tillbaka stödet. Det bör kunna avtalas att återbetalningen beräknas som en viss procentsats av nettofaktureringen eller i form av annan löpande ersättning till utvecklingsfonden. Del är i dessa fall naturligt att återbetalningen påbörjas först sedan projektets resultat har börjat ut­nyttjas kommersiellt.

I vissa fall kan det dock passa såväl företaget som fonden bättre att, som i industriverkets förslag till länekonstruktion, lägga upp en plan med regel­bundna årliga avbetalningar. Det bör då slå fonden fritt att bestämma om en sådan ordning.

SIND föreslår vidare att utvecklingsfonden och stödmottagaren efter normalt tre års utvecklingstid skall avgöra om projektet är lyckat eller inte. I samband därmed skall fonden besluta om eventuell avskrivning av sin

 

Prop. 1980/81:130                                                   51

fordran. Enligt min mening kan det i många fall vara svårt alt redan efter så kort tid med säkerhet avgöra om projektet har lyckats eller inte. Jag räknar med att fonden i normalfallet behöver avvakta ytterligare några år innan beslut fattas om avskrivning av länet. Jag vill dock betona vikten av att fonden och låntagaren från början klart avtalar om villkoren för eventuell eftergift av fondens fordran.

En viktig princip bör vara att utvecklingsfonderna själva har en långtgå­ende frihet att anpassa såväl sättet för återbetalning som övriga stödvillkor lill de omständigheter som råder i det enskilda stödärendet. Enligt min mening kan en alltför slor centralstyrning onödigtvis byråkratisera hand­läggningen av stödet och därmed hämma effektiviteten i småföretagens produktutvecklingsarbete.

F. n. kan utvecklingsfonderna bevilja rörelselån och/eller produktut­vecklingslån på totalt 500000 kr. till en och samma låntagare utan att samråda med SIND resp. STU. Jag kommer i det följande alt föreslå en höjning av denna gräns till I milj. kr. vad gäller rörelselånen (avsnitt 5.3). Jag förordar att det obligatoriska samrådet med STU i fortsättningen gäller produktutvecklingslån som överstiger 1 milj. kr. Detta hindrar givetvis inle att det hittillsvarande samarbetet mellan STU och fonderna även beträf­fande mindre projekt fortsätter och vidareutvecklas. Vidare delar jag SIND:s bedömning att samrådet mellan fonderna i stödärenden kan behö­va öka. Verket kan i samråd med STU medverka till en ökad samordning mellan fonderna i dessa frågor.

Några remissinstanser påpekar att stödet, trots att det är villkorligt, normalt bokförs som en skuld hos mottagaren. Företagets utvecklingskost­nader kan däremot inte alllid tas upp som en tillgång i balansräkningen, vilket kan skapa soliditetsproblem hos främst mindre, nystartade företag. Vissa förslag till stödkonstruktioner förs fram i syfte att undvika detta problem. Vissa skattemässiga konsekvenser av olika stödformer ses f. n. över av bidragsskattekommittén (B 1980:01). När del gäller frågan om företagens soliditet villjag efter samråd med chefen för justitiedepartemen­tet anföra följande.

Stödformerna lån och bidrag med villkoriig återbetalningsskyldighet har kommit till allt störte användning under senare tid. Syftet med dessa stödformer är i allmänhet att avlasta stödmottagaren risken för ett miss­lyckat utvecklingsprojekt. Stödet är i regel knutet lill elt visst projekt och återbetalningsskyldigheten faller bort om projektet misslyckas. Exempel på sådana stödformer är stöd som lämnas av STU och Industrifonden samt de regionala utvecklingsfondernas produktutvecklingslän. För vissa typer av stöd, främst större företagsspecifika lån, har dock ålerbetalningsskyl-digheten knutits till låntagarens framtida resultatutveckling eller beslut om aktieutdelning. En tredje typ av län med villkorlig återbetalningsskyldighet är regionalpolitiskt slöd i form av avskrivningslän av del slag som infördes den I juli 1979. Dessa lån skiljer sig från de andra typerna av lån med

 

Prop. 1980/81:130                                                   52

villkorlig återbetalningsskyldighet genom att de skrivs av i de fall projekten lyckas och ger den avsedda regionalpolitiska effekten.

Bokföringsnämnden har utfärdat anvisningar om redovisning av statliga stöd. Enligt anvisningarna skall lån och bidrag med villkorlig äterbetal­ningsskyldighet som används för definierade projekt redovisas som skuld i balansräkningen hos låntagaren/bidragsmottagaren till dess den låne- resp. bidragsgivande myndigheten har fattat beslut om eftergift av lånet resp. att bidraget inte skall krävas åter. De kostnader som svarar mot lånet eller bidraget kan aktiveras i balansräkningen.

De problem som påpekas av några remissinstanser gäller den redovis­ningsmässiga behandlingen av bidrag och lån med villkoriig återbetal-ningsskyldighel. Ett exempel är aktiebolagslagens regler om likvidations­skyldighet. Syftet med reglerna torde vara alt skydda fordringsägarna mot att det egna kapitalet urholkas. Det kan dock finnas skäl att i det samman­hanget bedöma lån med villkorlig återbetalningsskyldighet pä annat sätt än vanliga lån. En översyn av hur sådana lån skall behandlas i redovisnings­hänseende kommer mot denna bakgrund att göras inom regeringskansliet. Jag räknar med att regeringen därefter får anledning att återkomma till frågan.

SIND förordar att redan beviljade produktutvecklingslån och lån från SUFO anpassas till de förändrade reglerna för stödel. Det ankommer pä resp. utvecklingsfond och låntagare att genomföra eventuellt omförhand­ling av slödvillkoren. Det ankommer på SIND att ge ut råd och anvisningar i kreditfrågor. Verket kan sålunda i samråd med STU bistå fonderna med rekommendationer vad gäller nämnda övergångsanordningar liksom lö­pande handläggningsfrågor, juridiska problem som är förknippade med stödverksamheten etc. Trots den betydande regionala frihet som jag föror­dar, räknar jag med att verkets samordnande roll kan bidra till att de stödvillkor som tillämpas av enskilda fonder inte skiljer sig i sådan ut­sträckning att företag i vissa län uppfattar systemet som orättvist.

Såväl SIND som flera remissintanser tar upp frågor som rör fondernas resurser för verksamheten med produktutvecklingsstöd. Vissa fonder för fram önskemål om särskilda bidrag för att täcka förluster i verksamheten med denna lyp av riskfyllda avskrivningslån. Jag är inte beredd att föreslå etl system med sådana föriusttäckningsbidrag. Fonderna bör som hittills själva svara för täckning av förluster inom ramen för sina totala kreditme­del.

Vad gäller frågan om personal för fondernas handläggning av produktut­vecklingslån ankommer det på den enskilda utvecklingsfonden att själv­ständigt prioritera inom ramen för sina totala resurser. I likhet med bl.a. utvecklingsfonden i Stockholms län anser jag att en s.k. projektlednings­hjälp i många fall kan leda till bättre möjligheler för utvecklingsprojekt att lyckas och därmed även bidra till ökad återbetalning av produktutveck­lingslånen. Jag återkommer strax med förslag om försöksverksamhet med projektledningshjälp i vissa utvecklingsfonder (avsnitt 8.6).

 

Prop. 1980/81:130                                                   53

Det ankommer pä regeringen att närmare utforma de regler för produkt­utvecklingslånen som skall gälla i framtiden. I likhet med STU anser jag att stödvillkoren bör utvärderas efter någon tid.

5.3      Övriga kreditfrågor

Jag övergår nu till att behandla vissa andra frågor som rör de regionala utvecklingsfondernas kredilverksamhet.

F.n. kan utvecklingsfonderna lämna rörelselån och/eller garanti för lån till en och samma låntagare på högst 500000 kr. I undantagsfall kan större lån eller garantier lämnas, efter hörande av SIND. Med hänsyn till den fortlöpande penningvärdeförändringen sedan fonderna bildades och till att fonderna bör ha en stor självständighet förordar jag atl lånegränsen per företag höjs till 1 milj. kr. Liksom hittills bör lån och/eller garantier på högre belopp kunna lämnas ut om det finns särskilda skäl till det och då efter hörande av SIND.

Det ankommer på resp. utvecklingsfond att fastställa säkerheter för rörelselån. Normalt accepteras relativt svaga säkerheter och därmed bety­dande kreditrisker. 1 vissa fall skulle ett företags utveckling kunna under­lättas om utvecklingsfonden hade möjlighet att bevilja företaget lån utan krav på säkerheter. Enligt min mening bör fonderna därför ges möjlighet alt i särskilda fall lämna s. k. föriagslån. Sådana län har sämre förmånsrätt än samtliga övriga borgenärers fordringar och kommer i riskhänseende närmast det egna kapitalel. Det bör ankomma på regeringen eller myndig­hel som regeringen bestämmer att utforma närmare regler för fondernas verksamhet med förlagslån.

Sedan våren 1980 kan utvecklingsfonderna teckna egna lånegarantier (prop. 1979/80:101 bil. 8, NU 1979/80:32, rskr 1979/80:172). Systemet bygger i stort på den ordning som gäller för statliga s. k. industrigarantilån. Av praktiska skäl kan bankernas engagemang gentemot företagen i vissa fall ta formen av s. k. bankgaranti i stället för rena krediter. Även för sådana engagemang kan samhället behöva gä in och förstärka bankernas säkerheter. Sedan den 1 juli 1980 kan statlig garanti lämnas som säkerhet inte bara för krediter utan även för bankgaranti (prop. 1979/80:100 bil. 17, NU 1979/80:43, rskr 1979/80:395; SFS 1980:472). Endast ett fåtal sådana statsgarantier har hittills beviljats. Enligt min mening bör även utveck-hngsfonderna kunna bevilja garanti för bankgaranti, såvida de allmänna fömtsättningarna för kredilslöd av utvecklingsfonderna är uppfyllda. Jag förordar atl riksdagens godkännande härtill inhämtas.

5.4      Utvecklingsfondernas samarbete med Sveriges Investeringsbank AB

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor som rör de regionala utveck-hngsfondernas samarbete med Sveriges Investeringsbank AB. Investe-

 

Prop. 1980/81:130                                                   54

ringsbanken samverkar sedan år 1974 med företagareföreningarna/utveck­lingsfonderna när det gäller kreditgivning till små och medelstora företag. Med låneutredningar frän fonderna som huvudsakligt beslutsunderlag kan fondernas rörelselän (på f.n. högsl 500000 kr.) kombineras med lån från Investeringsbanken på f. n. högst 1 milj. kr. Fonden svarar för hantering av säkerheter, uppföljning m. m. T. o. m. år 1980 hade banken beviljat ca 450 sådana lån på totalt ca 230 milj. kr.

Enligt vad jag har erfarit har Investeringsbanken för avsikt att erbjuda fonderna etl utvidgat samarbete. Banken avser atl till mindre förelag, efter förberedande utredningar från fonderna, lämna s.k. förlagslån - dvs. lån utan säkerhel med en förmånsrätt närmast före det egna kapitalet i företa­gel. För att få utrymme för den nya verksamheten behöver banken vidgade möjligheler att lämna lån ulan säkerheter, vilket kräver en ändring av bankens bolagsordning.

För egen del anser jag att det är värdefullt om Investeringsbanken i ökad utsträckning lämnar riskvilliga län till de mindre företagen. Det ankommer på regeringen atl besluta om godkännande av erforderlig ändring i bankens bolagsordning.

6   Stöd tili småföretagsinriktade regionala utvecklings- och investmentbolag

Jag vill nu ta upp vissa frågor om regionala utvecklings- och investment­bolag. Sådana bolag har under de senaste åren med statligt stöd i olika former inrättats i olika delar av landet. Jag anser det lämpligt att nu lämna en samlad redogörelse för statens åtgärder på delta område. Redogörelsen bygger bl.a. på rapporten (SIND 1980:14) Regionala utvecklingsbolag -problem och möjligheter. Jag vill i detta sammanhang också erinra om att regeringen har fått framställningar från länsstyrelser m.fi. om att inrätla ylterligare regionala utvecklings- och investmentbolag.

År 1977 bildades ett investmentbolag knutet till Norrbottens Järnverk AB (prop. 1976/77:125, NU 1976/77:40, rskr 1976/77: 345). För ändamålet anslogs 25 milj. kr. som medelstillskott till Statsföretag AB. Bolaget som numera heter Regioninvest i Norr AB, tillfördes ytterligare 75 milj. kr. genom beslut våren 1979 (prop. 1978/79:127, NU 1978/79:45, rskr 1978/ 79: 322). I samband därmed uttalades alt en utvärdering av verksamhelen skulle ske före utgången av år 1981.

Regioninvest är numera helägt dotterbolag till Statsförelag. Verksam­hetsområdet omfattar Nortböttens län. I Regioninvests styrelse finns re­presentanler för moderbolaget, regeringskansliet samt regionala och fack­liga intressen. Styrelsen beslöt våren 1979 att bolaget i första hand skall satsa på ny verksamhet, dvs. bedriva projekt och utredningsverksamhet

 

Prop. 1980/81:130                                                   55

som skall resultera i företagsetableringar där Regioninvest kan ingå som delägare. Bolaget skall också genom olika sökprocesser tillföra regionens företag nya produkter genom produktutveckling, licensförmedling etc. Vidare skall bolaget stödja en god infrastruktur i Norrbotten och stimulera länets industriella verksamhet genom stöd till marknadsföring av företa­gens produkter. Slutligen skall bolaget i undantagsfall ta på sig uppdrag av rekonstruktionskaraktär. Vid årsskiftet 1980-1981 hade Regioninvest 13 helägda och 6 delägda dotterbolag. Antalet anställda inom företagsgruppen var 340 personer.

Riksdagen beslöt år 1977 att Svenska industrietableringsaktiebolagets (Svetab) nyetableringsfrämjande verksamhet försöksvis skulle organiseras inom ramen för tvä särskilda regionala dotterbolag till Svetab (prop. 1977/ 78:40 bil. 1, NU 1977/78:34, rskr 1977/78:110). Investmentbolagens insat­ser skulle koncentreras till två geografiska regioner, Värmland/Bergslagen och mellersta Nortland. Varje bolag tillfördes ett eget kapital på 20 milj. kr. Verksamheten startades den I juli 1978. 1 samband med beslutet att inrätla bolagen uttalades att en utvärdering av verksamheten skulle göras efter en ivåårsperiod. Våren 1979 beslöt riksdagen att inrälta ytterligare två regionala investmentbolag som dotterbolag till Svetab (NU 1978/79:59, rskr 1978/79:145). Dessa bolag tillfördes vardera ett eget kapital på 15 milj. kr. Samtidigt anvisade riksdagen 5 milj. kr. för höjning av aktiekapitalet i moderbolaget Svetab och I milj. kr. för bolagets kontaklskapande verk­samhel för att spåra upp intressanta projekt. Regeringen beslöt alt de nya bolagens verksamhetsområden skulle omfatta i huvudsak Södermanlands, Östergötlands och Gotlands län resp. Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Blekinge län. De båda nya bolagens verksamhet startade under hösten 1979.

Fömtom de regionala bolagen bildades år 1978 ylterligare ett dotterbolag till Svelab. Delta dotterbolag, Investkontakt AB, arbetar på uppdrag främst av Svetabs regionala investmentbolag med den kontaklskapande verksamhelen i systematiska former. Personer med planer på att utveckla sin affärsverksamhet kan härigenom få hjälp med att analysera sina förut­sättningar, att diskutera behovet av att företagsledningen skaffar sig kom­pletterande kompetens och att påbörja arbetet med affärsplaner. Detta sker i seminarieform för atl sedan leda över i förhandlingar om finansi­ering. Investkontakts verksamhet finansieras delvis genom bidrag från statens industriverk som belastar anslaget Bidrag till regionala utvecklings­fonder m.m.

De regionala Svetabbolagens affärsidé är att som minoritetsintressent investera riskkapital i tillväxtföretag. Det sker normalt i form av vinstan­delslån med konverteringsrätt så att lånen kan konverteras till aktier. Engagemangen är avsedda att vara tidsbegränsade och majoritetsägaren skall kunna lösa ut det regionala Svetabbolaget när detta ter sig lämpligt från affärsmässig synpunkl.

 

Prop. 1980/81:130                                                   56

Vid årsskiftet 1980- 1981 hade ca 160 personer deltagit i Investkontakts seminarieverksamhet. De fyra regionala bolagen hade engagerat sig finan­siellt i sammanlagt 10 projekt.

År 1978 föreslogs i prop. 1978/79:49 om vissa varvsfrågor bl.a. att särskilda statliga investmentbolag skulle bildas för envar av Göteborgsre­gionen, Uddevallaregionen och Malmö—Landskronaregionen. För ända­målet beräknades 75 milj. kr. Vid riksdagsbehandlingen anförde närings­utskottet att det bästa resultatet skulle uppnås om resp. regional utveck­lingsfond, som har kännedom om de lokala förhållandena, fick avgöra hur det föreslagna beloppet skulle användas. Fonden kunde då själv besluta om investmentbolag skulle bildas och hur omfattande verksamheten skulle bli. Vidare ansåg utskottet atl möjligheterna lill samarbete med Svetab borde undersökas. Riksdagen anslöt sig till utskottets mening (NU 1978/ 79:17, rskr 1978/79:115). Regeringen beslöt därefter att tillföra den regio­nala utvecklingsfonden i Malmöhus län 35 milj. kr. och den regionala utvecklingsfonden i Göteborgs och Bohus län 40 milj. kr. i särskilt medels­tillskott. Beloppen fick användas dels för att bilda investmentbolag, dels för utvecklingsfondens reguljära utlåning i vissa kommuner.

Malmöhus läns utvecklingsfond har därefter bildat ett dotterbolag, Mal-möhusinvest AB, och avsatt högst 35 milj. kr. för dess verksamhet. Göte­borgs och Bohus läns utvecklingsfond har bildat ett dotterbolag. Start Invest AB, och avsatt 15 milj. kr. för dess verksamhet. De båda bolagens verksamhetsområden omfatlar de kommuner som närmast berörs av om­stmkturering av varvsindustrin i Malmö-Landskronaområdet resp. Göte­borgs-Uddevallaområdet. Bolagens verksamhet har hittills varit av be­gränsad omfattning. Något närmare samarbete med Svetab har inle kom­mit till stånd.

I samband med att SSAB Svenskt Stål AB bildades år 1978 inrättades två utvecklingsbolag med syfte att stimulera etablering av nya företag och utveckla befinlliga företag inom främsl Borlänge och Ludvika resp. Oxelö­sunds kommuner.

Bolaget med verksamhet främst i Borlänge och Ludvika kommuner. Dala Invest AB, ägs numera av de nämnda kommunerna, SSAB, Stora Kopparbergs Bergslags AB samt lokala avdelningar av Svenska gruvindu-slriarbetareförbundet. Svenska metallindustriarbetareförbundet. Svenska industritjänstemannaförbundet, Sveriges arbetsledareförbund och Sveri­ges civilingenjörsförbund. Stora Kopparberg avsatte 10 milj. kr. för Dala Invests verksamhet under en femårsperiod. Något statligt finansiellt stöd lämnades inte i samband med att Dala Invest bildades. År 1979 beslöt dock riksdagen med hänvisning till det dåliga sysselsättningsläget i Boriänge och Ludvika kommuner att den regionala utvecklingsfonden i Kopparbergs län skulle Ullföras ett särskilt medelstillskott av 7,5 milj. kr. (prop. 1978/ 79:126, NU 1978/79:43, rskr 1978/79: 369). Fonden fick använda beloppet dels för bidrag till Dala Invest, dels för sin reguljära utlåning i de berörda

 

Prop. 1980/81:130                                                   57

kommunema. Utvecklingsfonden har därefter beslutat atl lämna 5 milj. kr. som bidrag till Dala Invest.

Dala Invests verksamhet är främst inriktad på att finna nya produkter, produktidéer och affärsidéer samt alt få del av avkastningen vid fram­gångsrik exploatering av dessa. SIND har i rapporten (SIND PM 1980:21) Dala Invest — etl regionall utvecklingsbolag under uppbyggnad lämnat en redogörelse för bolagets verksamhet från starten fram till våren 1980. Av rapporten framgår att upphovsmännen till de produktidéer som Dala In­vest har prövat, i stor utsträckning önskar överlämna hela exploaterings­ansvaret till Dala Invest för att själva kunna fortsätla alt utveckla nya idéer. Dala Invests verksamhet har därigenom i huvudsak blivit att ta aktivt och ägarmässigt ansvar för etableringsprocessen. Riskvillig finansie­ring i kombination med delansvarig projektledning har blivit Dala Invests affärsidé.

Dala Invest hade våren 1980 engagerat sig ekonomiskt i 26 projekt. Engagemangen omfattar såväl majoriletsägda rörelsedrivande dotterbolag som förvärv av olika typer av rättigheter till nya produkter.

Bolaget med verksamhet i Oxelösunds kommun, Oxelöinvest AB, ägs av kommunen, SSAB och de lokala fackliga organisationerna. Gränges AB avsatte 7,5 milj. kr. för Oxelöinvests verksamhet under en femårsperiod. Något statligt finansiellt stöd har ännu inte lämnats lill Oxelöinvest. Rege­ringen har dock nyligen i prop. 1980/81:67 om vissa frågor angående stålindustrin m. m. föreslagit atl 20 milj. kr. ställs till regeringens förfogan­de för medelstillskott till utvecklingsbolag med verksamhet i Borlänge, Ludvika och Oxelösunds kommuner.

Våren 1979 beslöt riksdagen efter olika motionsyrkanden att anvisa medel för att bilda två regionala utvecklingsbolag, ett i Jämtlands län och ett i Västerbottens län (NU 1978/79:59, rskr 1978/79:415). För ändamålet anvisades 5 milj. kr. per bolag. Sedan frågan beretts ytterligare inom industridepartementet beslutade statsmakterna år 1980 om ytterligare ka­pitaltillskott till bolagen och om den närmare inriktningen av bolagens verksamhet (prop. 1979/80:125 bil. 11, AU 1979/80:29, rskr 1979/80:362). Vardera bolaget tillfördes därigenom ytterligare 25 milj. kr. under en femårsperiod. Dessa medel skall räknas av mot den ram för beslul om regionalpolitiskt slöd som riksdagen tidigare har fastställt (prop. 1978/ 79:112, AU 1978/79:23, rskr 1978/79:435). Avtal har vidare träffats mellan staten och landstingskommunerna i de båda länen. Enligt avtalen skall resp. landsting lämna bidrag med 5 milj. kr. under en femårsperiod till resp. bolags verksamhet. Vidare har avtal träffats mellan staten och vissa banker med verksamhet i de berörda länen. Enligt avtalen skall bankerna reservera ett visst belopp för kreditgivning utan särskild säkerhet till utvecklingsprojekt som utvecklingsbolagen engagerar sig i.

De båda bolagen, som har namnen Z-Invest AB resp. AC-lnvest AB, har nyligen startat sin verksamhet. Av vad jag anförde i prop. 1979/80: 125 (bil.

 

Prop. 1980/81:130                                                   58

11) framgår att tyngdpunkten i verksamhelen skall avse produktutveck­lingsprojekt. Det finns således stora likheter mellan inriktningen av Dala Invests verksamhet och den planerade verksamheten i Z-Invest och AC-lnvest.

I detla sarnmanhang bör också nämnas alt Företagskapital AB, som bildades år 1972 och ägs till hälften av staten och till hälften av affärsban-kema, medverkar vid finansieringen av riskkapital till små och medelstora företag (prop. 1972:101, NU 1972:44, rskr 1972:265). Genom beslut år 1977 (prop. 1977/78:40 bil. 2, NU 1977/78:34, rskr 1977/78:110) gavs bolaget ökade möjligheter att förvärva minoritetsandelar och lämna lån mot panträtt i ett företags aktier.

Fömtom de nu nämnda bolagen, som staten i olika former har stött finansiellt, har några landsting beslutat bilda regionala utvecklingsbolag. Även vissa kommuner har bildat bolag med likartad verksamhet.

Av redogörelsen framgår att staten genom beslut under de senaste fem åren genom kapitaltillskott på sammanlagt ca 300 milj. kr. har slött tio regionala utvecklings- och investmentbolag. Gemensamt för bolagen är att de syftar till att medverka i den industriella förnyelsen. De flesta har tillkommit för att möta akuta eller bestående sysselsättningsproblem i vissa regioner. När det gäller verksamhetsinriktning, arbetsformer, organi­sation, finansiering etc. har dock bolagen givits eller själva valt olika utformning.

När det gäller verksamhetsinriktningen kan två huvudlinjer utskiljas. Den ena representeras främst av Svetab och innebär en tyngdpunkt på finansiering av riskkapital i småföretag. Den andra linjen representeras främst av Dala Invest och innebär en koncentration till produktutveck­lingsprocessen med aktivt deltagande, även ägarmässigt, i hela processen. De olika verksamhetsinriktningarna har också medfört skillnader i arbets­sätt. Sålunda strävar Svetab efter att som minoritetsintressent samarbeta med personer med utpräglade entreprenörsegenskaper, dvs. med intresse och förmåga att genomföra sina idéer. Stor uppmärksamhet ägnas därför äl bedömning av samarbetspartnern. Dala Invest har däremot kommit att självt få rollen av entreprenör i samarbete med produktutvecklare som själva inte vill eller kan driva sina projekt vidare. Regioninvest har efter hand också medverkat i projekt med syfte att förbättra den industriella miljön inom verksamhetsområdet. 1 fråga om huvudmannaskap finns stora skillnader. Regioninvest och Svetab ingår i Statsföretagskoncernen. De nyligen bildade Z-Invest och AC-lnvest ägs direkt av staten genom fonden för statens aktier. Malmöhusinvest och Start Invest ägs av den regionala utvecklingsfonden i resp. län. Dala Invest ägs av kommuner, fackliga organisationer och två stora industriföretag, av vilka det ena är halvstat-ligt.

I SIND:s rapport Regionala utvecklingsbolag - problem och möjligheter (SIND 1980: 14) konstaterades att det ännu är för tidigt att dra några

 

Prop. 1980/81:130                                                   59

definitiva slutsatser om de regionala inveslment- och utvecklingsbolagens verksamhet. Eftersom bolagen har olika modeller för sin verksamhet, är det viktigt atl följa utvecklingen i de befintliga bolagen för atl så småning­om närmare analysera de erfarenheter som kan dras av deras verksamhet. SIND anser alt inga nya regionala inveslment- och utvecklingsbolag bör bildas innan sådana erfarenheter har vunnits.

Jag vill i detta sammanhang nämna att jag avser att senare idag föreslå regeringen atl avge proposition om vissa varvsfrågor, m.m. Jag kommer därvid att förorda att högst 100 milj. kr. av anslaget Bidrag till Svenska Varv AB för budgetåret 1980/81 överförs till ett planerat etableringsbolag med syfte att utveckla näringslivet i Landskronaregionen.

Som jag har anfört har slaten under de senaste åren med betydande belopp medverkat till atl bilda ett anlal regionala inveslment- och utveck­lingsbolag. Bolagen har tillkommit under skilda omständigheter och har olika inriktning, verksamhetsformer, organisation etc. Jag anser det vara värdefullt att olika modeller för sådna bolag får prövas prakUskt. Liksom SIND anser jag dock att ytterligare erfarenheter av de befintliga bolagen bör vinnas innan frågan om att inrätta nya sådana bolag tas upp till prövning. Därvid kan också behov av och former för samordning bedö­mas.

Jag vill dock redan nu någol beröra de regionala utvecklingsfondernas roll som huvudman för inveslment- och utvecklingsbolag. Enligt min me­ning bör den regionala utredningsfonden vara ett serviceorgan som små och medelstora företag med förtroende kan vända sig till. Om utvecklings­fonden direkt eller indirekt äger rörelsedrivande bolag finns en risk att fonden av vissa företag uppfattas som en konkurrent. Vidare måste invesl­ment- och utvecklingsbolagen vara beredda att lägga ner misslyckade projekt. Vid dotterbolagsförhållande till den regionala utvecklingsfonden kan lätt krav ställas upp att fonden skall ta på sig förelagsansvaret för dotterbolagets samtliga projekt. Detta kan i sin tur medföra antingen att ekonomiskt osunda projekt drivs vidare alltför länge eller att projekt- eller företagsnedläggningar sker som kan innebära förtroendekriser gentemot fondens målgrupp. Av vad jag nu har sagt framgår, att de regionala utveck­lingsfonderna enligt min mening varken direkt eller indirekt bör äga rörel­sedrivande bolag av detta slag. Däremot bör ett nära samarbete ske mellan utvecklingsfond och inveslment- och utvecklingsbolag.

Inte heller landsting bör enligt min mening bilda sädana bolag med den regionala utvecklingsfonden som huvudman för verksamheten. Jag avser att ta upp denna fråga vid de förhandlingar om förlängning av avtalen mellan staten och landsUngen och vissa kommuner om bildande av regio­nala utvecklingsfonder som skall äga rum år 1982.

Jag har hittills redogjort för de regionala utvecklings- och investmentbo­lag där staten direkt eller indirekt är huvudman för verksamheten. Riksda­gen behandlade våren 1980 också frågan om regionala eller lokala invest-

 

Prop. 1980/81:130                                                   60

mentbolag på privat basis. 1 motioner (mot. 1979/80: 333 och 1430) hävda­des att någon form av stimulans i ell inledningsskede för bolag av denna typ borde övervägas. Näringsutskottel fann tanken väl värd att pröva men ansåg atl ett utredningsarbete först fordrades. Det borde enligt utskottet ankomma på regeringen atl välja lämplig form för detla arbete. Riksdagen beslöt göra ett uttalande av denna innebörd (NU 1979/80:43, rskr 1979/ 80: 395).

IVA har i sin rapport (IVA meddelande nr 223) Kunskap och konkur­renskraft tagit upp frågan om tekniska utvecklingsföretag med uppgift att stödja teknikbaserade småföretag under deras utveckling från etablering till konsolidering. Enligt IVA borde staten i första hand stimulera det privata näringslivet att starta utvecklingsföretag i samarbete med ban­kerna. En väg som IVA pekar på är att staten efter t.ex. amerikanskt mönster skjuter till lånekapital i proportion till de privata investerarnas insatser. I Förenta staterna finns ca 400 sådana utvecklingsbolag, s. k. Small Business Inveslment Corporations (SBIC). Dessa finansieras genom atl det statliga organet Small Business Administration (SBA) utan krav på formell säkerhet lånar ut upp till fyra gånger SBIC:s eget kapital. SBIC kan sedan efter egna bedömningar köpa aktieposter i eller ge lån till företag som behöver riskvilligt kapital för sin utveckling. SBA:s förluster på verksamheten har hittills varit försumbara. Särskilt förmånliga beskatt­ningsregler främjar att privata investerare bildar SBIC. Det amerikanska systemet innebär således alt riskvilligt kapital ställs till näringslivets förfo­gande av flera olika affärsdrivande företag på kommersiella gmnder. På så sätt uppnås en mångfald och ett decentraliserat beslutsfattande som är av slor betydelse när nya projekt skall bedömas. Vidare innebär systemet elt ekonomiskt och personligt engagemang av dem som startar och driver ett bolag av den här typen.

Frågan om åtgärder för att underlätta att privata, småföretagsinriktade utvecklings- och investmentbolag bildas i Sverige bereds f. n. inom rege­ringskansliet. Gällande beskattningsregler torde innebära svårigheter för privala, småföretagsinriktade investmentbolag, även om förmånliga kredi­ter ställs till förfogande för sådana bolag. Beskattningsfrågor med anknyt­ning till detta område behandlas f. n. av bl. a. 1980 års företagsskattekom­mitté (B 1979: 13), kapitalvinstkommittén (B 1979:05) och 1980 års kom­mitté (B 1980:01) för översyn av reglerna för beskattning av statsbidrag m. m. Jag avser därför att efter samråd med chefen för budgetdepartemen­tet återkomma till denna fråga under våren 1982.

När det gäller krediter till sådana investmentbolag vill jag peka på möjligheterna för Sveriges Investeringsbank att redan nu lämna lån efter en affärsmässig prövning i varje enskilt fall. När skatteförhållandena bättre kan överblickas, kan det visa sig lämpligt att genom Investeringsbanken mera systematiskt främja att sådana investmentbolag bildas.

Jag vill framhålla att avsikten inte är att bygga upp en ny organisation vid

 

Prop. 1980/81:130                                                   61

sidan av befintliga finansieringsinstitut på småföretagsområdet, utan att ta till vara möjligheterna att utnyttja affärsmässigt kunnande och riskvilligt kapital inom det privata näringslivet för att utveckla småföretag.

Ytterligare exempel på privata initiativ inom detta område är de förslag som har förts fram att bilda investmentbolag genom att ägare till fåmanfö-retag överlåter aktierna i sina bolag till ett gemensamt ägt investmentbolag. Ett sådant projekt, den s. k. Westbogruppen, har inte genomförts på grund av skattekonsekvenserna för intressenterna. Regeringen har möjlighet att medge befrielse från skatt på realisationsvinst som uppkommer vid aktie­överlåtelse om överlåtelsen är elt led i en slmkturtationalisering som är önskvärd frän allmän synpunkt. Bestämmelserna har inte ansetts tillämp­liga i de fall som här avses. Kapitalvinstkommittén (B 1979:05) skall enligt sina direktiv bl. a. undersöka om det är möjligt att utvidga dispensreglernas tillämpningsområde så att dispens kan medges bl.a. i de fall då en aktie­överlåtelse har till syfte att ändra ägarstrukturen i ett eller fiera företag. Jag räknar efter samråd med chefen för budgetdepartementet med att dessa frågor skall kunna tas upp år 1982.

7   Arbetskooperativ

7.1      Inledning

Sedan år 1979 pågår en försöksverksamhet med fördjupade företagsser­viceinsatser i samband med att löntagarägda företag bildas (prop. 1978/ 79: 123 bil. 1, NU 1978/79:59, rskr 1978/79:415). Verksamheten bedrivs av SIND och vissa regionala utvecklingsfonder i samråd med kooperationsut­redningen (I 1977:01).

Kooperationsutredningen skall enligt sina direktiv bl.a. överväga och lägga fram förslag om olika kooperativa verksamhetsformer. Kommittén har i delbetänkandet (SOU 1980:36) Arbetskooperation föreslagit en fort­satt och utvidgad försöksverksamhet med löntagarägda företag.

Jag vill nu närmare behandla dessa frågor.

7.2      Behov av fortsatt försöksverksamhet

Den nuvarande försöksverksamheten innebära» 1 milj. kr. har ställts till SIND:s förfogande för särskilda bidrag till regionala utvecklingsfonder som gör företagsserviceinsatser i samband med alt löntagarägda företag bildas. Avsikten är också att utvecklingsfonderna genom sådana insatser skall fä ett underlag för att bedöma fördelar och nackdelar med löntagar­ägda företag, samt vilka problem som finns när sådana företag skall bildas. De medel som har anvisats för verksamheten bedöms räcka till insatser i ca tio förelag inom fyra utvecklingsfonders verksamhetsområden.

 

Prop. 1980/81:130                                                   62

Kooperationsutredningen föreslår atl försöksverksamheten skall utvid­gas sä att den omfattar samtliga län. Vidare föreslås försöksverksamheten byggas ut till tre huvudkomponenter i form av kunskapsuppbyggnad och information, företagsservice samt kapitalstöd. Försökverksamheten före­slås vidare löpa under minst fem år.

Kommittén menar atl den resursmässigt begränsade engångsinsats som gällt för nuvarande försöksverksamhet visat sig otillräcklig för att man skall kunna få tillfredsställande kunskaper om företagsformens problem och fördelar och att en fortsatt och utökad försöksverksamhet bör ske. Av både rättviseskäl och pedagogiska skäl anser utredningen att den fortsatta försöksverksamheten bör omfalla hela landet.

Flertalet remissinstanser inslämmer i utredningens bedömning atl en utökad försöksverksamhet behövs och att denna bör löpa under minst fem år. Några remissinstanser, bl.a. RRV, SAF, SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Industriförbund anser dock alt en spridning av försöksverksam­heten till hela landet medför risk för att syftet med verksamheten, all samla fördjupade kunskaper från konkreta fall, inte uppnås.

För egen del villjag anföra följande.

Sedan statsmakterna senast har tagit ställning till en försöksverksamhet har kooperalionsuiredningen närmare granskat förutsättningar och pro­blem i samband med företagsformer som bygger på de anställdas ägande och arbete. En expertutredning fogad som bilaga till betänkandel (SOU 1980:36) Arbetskooperation har legat till grund för utredningens ställnings­lagande och förslag. Liksom utredningen och flertalet remissinstanser bedömer jag att försöksverksamheten bör byggas ut och fortsätta samt utvidgas till att gälla samtliga län. Eftersom en försöksverksamhet av denna karaktär enligt min bedömning kräver en relativt lång försöksperiod bör den utvidgade försöksverksamheten bedrivas under fem år och sker successivt utvärderas.

7.3 Företagsformer

Enligt kommittén bör den fortsatta och utvidgade försöksverksamheten företrädesvis avse arbetskooperativa företag. Etl arbetskooperativt före­lag är ett företag som ägs av dem som arbetar i företaget och vars organisa­tion och mål baseras på de kooperativa principerna, som bl. a. innebär att företaget är en ekonomisk förening där de anställda i företaget kan bli medlemmar genom att äga nominella andelar och där de har del i överskot­tet i egenskap av anställda. Vidare finns regler om hur de anställda skall ta del av företagets skötsel på alla nivåer samt principer om en röst per medlem och om begränsad kapitalränta. I ett löntagarägt företag finns däremot i regel inget krav på öppet medlemsskap. Ett löntagarägt företag är i delta sammanhang ett företag med minst fem anställda som också är delägare och där minst hälften av de anställda äger minst hälften av aktie/

 

Prop. 1980/81:130                                                   63

insatskapitalet. Ägandet skall dessutom vara jämt fördelat mellan de an­ställda delägarna. Det övervägande antalet löntagarägda företag i Sverige drivs i aktiebolagsform.

Kommittén anser emellertid att associationsformen inte bör vara avgö­rande utan främst företagets reella karaktär. Utredningen menar att om bolagsformen valts, men företaget genom särskild ägarförening eller kon-sortialbestämmelse getts eller ges en omisskännlig kooperativ prägel bör stöd kunna påräknas.

Av remissinstanserna anser länsstyrelsen i Norrbottens län att den ut­vidgade försöksverksamheten inte i första hand skall koncentreras till arbetskooperativa företag utan alt också närbesläktade initiativ bör stödjas för att tjäna liknande övergripande syften t. ex. försök med löntagarstyrda företag. Vad gäller löntagarstyrda förelag är enligt länsstyrelsen lednings-och styrfunktionerna det väsentliga och inte ägarförhållandena.

Liksom kommittén anser jag alt aktiebolagsformen är konstruerad för att i första hand passa kapitalintressenlerna. Det innebär att aktiebolaget inle utan vidare tillgodoser de krav som kan resas när kapitalintressen­terna/ägarna också är de anställda och som sådana har vissa krav på företagets förvaltning. Del är vidare klart att aktiebolagsformen inte utan särskilda specialanpassningar kan fungera för elt kooperativt företag. Kon­kret har problemen aktualiserats genom uppkomsten av två skilda grupper inom förelaget, dvs. anställda som också är delägare och anställda som inte är delägare. Detta påverkar bl. a. frågor om lönen/kapitalersättningen, avgång och antagande av anställda/delägare etc.

För elt löntagarägt företag — kooperativt eller inle - är det enligt min mening önskvärt alt redan från starten få en lämplig företagsform så att inte formen som sådan lägger hinder i vägen för en tillfredsställande utveckling. Men även om företagsformen kan lägga hinder i vägen för en tillfredsställande utveckling, sett från strikt kooperativ utgångspunkt, så finner jag det angeläget att inte försöksverksamheten ges alltför snäva gränser. Löntagarägda företag bör således enligt min mening kunna påräk­na samma stöd som de direkt arbetskooperativa i den fortsatta och utvid­gade försöksverksamheten. Därmed erhålls också möjlighet att öka sam­hällets kunskaper om företagsformer som det i likhet med direkt arbets­kooperativa företag kan vara motiverade alt stödja på sikt. Även de fall då anställda genom ägarförening blir delägare i ell företag t. ex. som led i elt planerat slulligl övertagande, bör inrymmas inom riktlinjerna för försöks­verksamheten.

7.4 Inriktning av verksamheten

Vad gäller verksamhetens inriktning har kommittén föreslagit alt den fortsatta verksamheten skall omfatta tre delar, nämligen kunskapsupp­byggnad och information, företagsservice samt kapitalstöd. Beträffande

 

Prop. 1980/81:130                                                   64

kunskapsuppbyggnad och information framhåller kommittén att kunska­perna om den kooperativa företagsformen är mindre tillfredsställande hos de organ som har till uppgift att främja nyetablering och företagsamhet i övrigt. Kommittén föreslår därför dels att en mindre informationsskrift om arbetskooperativ företagsetablering samt en handbok eller riktlinjer för de praktiska åtgärderna i samband med kooperativ företagsetablering utarbe­tas, dels atl kurser om kooperativa etableringsfrågor anordnas för utveck­lingsfondernas och industriverkets personal.

De remissinstanser som behandlat förslaget är samtliga positiva. SAF, SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Industriförbund framhåller således i etl gemensamt yttrande att en handbok med riktlinjer för praktiska åtgär­der vid företagsetablering förefaller motiverad. Handboken bör enligt nämnda remissinstanser innehålla stadgar för en ekonomisk förening för arbetskooperativ verksamhet. Remissinstanserna finner det också angelä­get att olika standardlösningar för ombildande av olika företagsformer till ekonomisk förening ingår i handboken.

Vad gäller kommitténs förslag om kursverksamhet för industriverkets och de regionala utvecklingsfondernas personal tillstyrker det övervä­gande antalet remissinstanser som behandlat frågan. Bl.a. finner länssly­relserna i Malmöhus och Värmlands län saml LRF att en kursverksamhet är angelägen. Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller dessulom som angeläget att kurserna är öppna också för länsstyrelsens personal.

Jag delar kommilléns och flertalet remissinstansers uppfattning om be­hovet av en mindre informationsskrift om arbetskooperativ företagsetab­lering samt en handbok eller riktlinjer för de praktiska åtgärderna i sam­band med kooperativ företagsetablering. Likaså instämmer jag i kommit­téns förslag om kurser i kooperativa etableringsfrågor. I likhet med läns­styrelsen i Värmland anser jag dock att kurserna inte bara bör omfatta personal från utvecklingsfonderna och industriverket ulan också skall vara öppna för berörd personal inom länsstyrelserna.

Kommittén har föreslagit att en företagsservice som speciellt tar sikte på de kooperativa företagens villkor och problem byggs upp. En sådan före­tagsservice bör enligt utredningen bl.a. ha som uppgift att ge råd om lämpliga associationsformer och andra principer för verksamheten, dvs. regler för medlemskap, överskottsfördelning, företagsledning etc. samt de mer traditionella frågorna om exempelvis ekonomi, produktutveckling och marknadsföring. I ett utvecklingsskede för ett arbetskooperativt företag anser utredningen att denna service bör kunna ges utan kostnad eller till nedsatt pris för det sökande företaget.

Som ett led i förelagsservicen föreslår kommittén att man utarbetar "normalsladgar" för en ekonomisk förening för arbetskooperativ verk­samhel, en "standardlösning" för ombildning av aktiebolag till ekonomisk förening samt en "ask-i-ask"-lösning för bildande av en ekonomisk för­ening för övertagande av ett befintligt aktiebolag.

 

Prop. 1980/81:130                                                   65

Frågan om en speciallagstiftning för arbetskooperativ verksamhet i lik­het med den som f.n. finns för bostadsrättsföreningar och sambruksför­eningar har således inte aktualiserats av utredningen. Viss tids ytterligare erfarenhet av arbetskooperativ bör enligt kommittén inhämtas innan frå­gan om speciallagstiftning aktualiseras.

Av de remissinstanser som berört frågan om speciallagstiftning har ingen haft några erinringar mot kommitténs förslag. Av remissinstansernas svar framgår atl de flesta anser förslagen vara en logisk konsekvens av den fortsatta försöksverksamhetens inriktning.

Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning vad gäller företagsservice samt att någon speciallagstiftning f. n. inte bör föreslås. Jag vill i detta sammanhang framhålla att det är angeläget att företagsservicen inte byggs upp inom så snäva arbetskooperativa ramar att olika former av löntagarägda företag i praktiken utesluts från företagsservice i försöks­verksamheten.

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor som rör kapitalstöd.

Kommittén påpekar att bildandet av arbetskooperativ kräver både upp­lånat kapital och egna kapitalinsatser av kooperativets medlemmar. Kom­mittén föreslår bl.a. atl man inom försöksverksamhetens ram utarbetar fungerande lösningar för lån till arbetskooperativa företagsetableringar inom de gränser som nuvarande bestämmelser för statligt kreditstöd ge­nom regionala utvecklingsfonderna ger i fråga om rörelselån och produkt­utvecklingslån. Kommittén framhåller dock att nämnda kreditstöd inte är utformat med tanke på det kooperativa företagets villkor och att en vidgad försöksverksamhet aktualiserar vissa kapitalfrågor som inte alls eller en­dast med svårighet kan lösas inom gällande bestämmelsers ramar. Enligt kommittén gäller detta främst finansiering av erforderligt insatskapital. Kommittén föreslår därför att, där kravet pä egna insatser överskrider en viss nivå — förslagsvis 5000 kr. per medlem - och det gängse statliga kreditstödet (inkl. den i undantagsfall befintliga möjligheten till lån för egna insatser) inte är tillgängligt, möjligheter skapas för att erhålla särskilda län för det överskridande beloppet.

Tilläggsmöjligheten att erhålla stöd till riskkapitalinsatsen bör enligt kommittén endast gälla företag som drivs i reell kooperativ form och där möjlighet lill enskild kapitalvinst vid utträde eller överlåtelse av andel saknas eller är starkt begränsad. Detta skulle enligt kommittén ocksä motivera att villkoren för insatslånen görs gynnsammare än för vanliga rörelse- och produktutvecklingslän. Kommittén föreslår att detta kapital­stöd handläggs centralt och atl särskilda medel anslås för verksamheten. Inom ramen för föreslagen verksamhet föreslås också utarbetande av standardlösningar för lån till riskkapitalinsatser inom ramen för utveck­lingsfondernas nuvarande resurser samt förslag till en ny särskild låneform för vidgad långivning till täckning av arbetskooperationens riskkapitalbe­hov. 5    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                   66

Förslaget får slöd från huvuddelen av remissinstanserna. RRV, SIND, länsstyrelsen i Nortböttens län, SAF, SHIO-Familjeföretagen och Sveri­ges Industriförbund delar dock inte utredningens uppfattning att en ny låneform bör införas för ändamålet. SIND anför bl.a. alt det inte finns några formella hinder för kooperativa förelag att erhålla lån inom befintliga låneformer och att kapitalbehovet bör kunna täckas inom ramen för dessa. Länsstyrelsen i Nortböttens län anser däremot förslaget alltför begränsat och föreslår att stöd bör kunna ges även utöver de ramar som föreslagits, t. ex. när nya projekt framkommer.

För egen del anser jag liksom SIND att behovet av krediter till arbets­kooperativa förelag kan täckas av befintliga former för kreditstöd. Jag tänker främst på rörelselån, lånegarantier och produktutvecklingslån ge­nom de regionala utvecklingsfonderna samt systemet med industrigaranti­lån.

När det gäller förslaget om en särskild låneform för egeninsatser över en viss nivå, förslagsvis 5000 kr., villjag erinra om de regionala utvecklings­fondernas möjligheter att lämna s. k. personlån om synnerliga skäl finns. Fonderna kan lämna lån för aktieförvärv eller liknande ändamål. Enligt min mening ryms behovet av lån för arbetskooperativt riskkapital inom de bestämmelser som gäller för personlånen. Någon särskild låneform bör därför inle skapas.

7.5 Organisation av den fortsatta försöksverksamheten

Vad gäller den fortsatta försöksverksamhetens organisation har kommit­tén föreslagit att den regionala ledningen bör ligga hos utvecklingsfon­derna. Arbetet med vägledning, erfarenhetsförmedling och erfarenhets­återföring föreslås däremot ligga hos SIND. Vidare bör, enligt kommitténs förslag, del centrala ansvaret för försöksverksamhetens initiering, inrikt­ning, genomförande, uppföljning och utvärdering ankomma på en särskild tillkallad delegation, direkt underordnad chefen för industridepartementet. Delegationen föreslås i övrigt bestå av företrädare för industriverket, de regionala utvecklingsfonderna, kooperationen i allmänhet, de arbetsko­operativa företagen och de fackliga organisationerna. Förslaget innebär också att en sekreterare bör knytas till delegationen samt att det bör åligga SIND att svara för frågornas beredning och verkställigheten av delegatio­nens beslut.

Utredningens förslag att försöksverksamheten på regional nivä bör ligga hos de regionala utvecklingsfonderna och atl arbetet med vägledning, erfarenhetsinsamling, utvärdering och erfarenhetsåterföring bör åläggas industriverket tillstyrks av samtliga remissinstanser som behandlat frå­gorna. Tillkallandet av en särskild delegation med ett centralt ansvar tillstyrks av bl.a. länsslyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län och LRF. Flertalet remissinstanser som behandlat förslaget om en särskild

 

Prop. 1980/81:130                                                                 67

delegation är dock negativa. Bl. a. har RRV, SIND, STU. länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar och Västerbottens län, SAF, SHIO-Familjeföretagen, Sveriges Industriförbund med olika motiveringar av­styrkt. SAF, SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Industriförbund fram­håller bl.a. alt en delegation bara skulle bidra till en onödig utveckling av byråkratin och atl berörda parter och intressenter redan finns inom SIND:s styrelse.

Jag finner del i likhet med samtliga remissinstanser lämpligt att, som kommittén föreslär, lägga den fortsatta arbetskooperativa försöksverk­samheten hos de regionala utvecklingsfonderna. Likaså delar jag kommit­téns och remissinstansernas uppfattning att ansvaret för arbetet med väg­ledning, erfarenhetsinsamling och erfarenhetsåterföring bör ligga hos SIND.

Jag avser vidare att i enlighet med kommitténs förslag i annat samman­hang föreslå regeringen att bemyndiga mig att tillkalla en särskild delega­tion med företrädare för olika berörda intressenter. Remissinstansernas uppfattning här är delade. Jag vill framhålla fördelen av att ha en centralt placerad och pådrivande delegation med direkt anknytning till berörda intressenter.

Också kommitténs förslag att det bör åvila SIND att svara för frågornas beredning och verkställighet finner jag lämpligt.

Den av kommittén föreslagna uppgiften för denna delegation att inled­ningsvis precisera och planera sin verksamhet under försöksperioden bör utföras i samarbete med industriverket. Likaså bör den föreslagna årsvisa redovisningen av verksamhetens förlopp göras i samarbete med industri­verket. Vad slutligen gäller förslaget om att delegationen i god tid före försöksperiodens utgång skall framlägga förslag till ätgärder för fortsatt verksamhet inom detta område så anser jag att även denna uppgift bör utföras i samarbete med industriverket.

7.6 Resursbehov

Kommittén anser att de föreslagna utrednings- och utvecklingsinsat­serna i huvudsak kan ske inom industriverket eller i verkels regi. Kostna­derna för dessa insatser beräknas av utredningen till 500000 kr. per år under försöksperioden.

För fördjupade konsultinsatser avseende enskilda etableringsprojekt i uppskattningsvis 20-25 fall per år behövs enligt kommittén 2 milj. kr. per år. När det gäller kreditstödet, som beräknas medföra en viss ökad efter­frågan på medel som står till förfogande för utvecklingsfondernas vanliga kreditstödsverksamhet anser kommittén att en ökning av dessa medel fär bedömas i andra sammanhang. För det av kommittén föreslagna särskilda kapitalstödet i form av en fond föreslås däremot ett engångsanslag om 5 milj. kr.

 

Prop. 1980/81:130                                                                 68

Sammanfattningsvis har kommittén uppskattat resursbehovet till 2,5 milj. kr. per år exkl. elt engångsanslag för särskilt kapitalstöd om 5 milj. kr.

Kommittén anser att kostnaderna bör läckas genom omdisponering av medel under vissa av Qorlonde huvudtitelns anslag till industri m. m.

Remissinstanserna har inte funnit anledning att beröra resursbehoven närmare.

För egen del finner jag att utredningens bedömning av resursbehovet vad gäller kostnaderna för industriverkets insatser liksom kostnaderna för fördjupade konsultinsatser är väl avvägd. Jag ansluter mig också Ull kom­mitténs förslag att frägan om en ökning av utvecklingsfondernas medel för kreditverksamhet bör bedömas i annat sammanhang även om försöksverk­samheten kan komma att innebära en viss ökad efterfrågan.

Vad beträffar engångsanslaget om 5 milj. kr. till en särskild fond sä är jag mot bakgrund av vad jag tidigare framhållit inte beredd att biträda utred­ningens förslag.

Vid min anmälan till budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 17) anförde jag under anslaget B 3. Bidrag till regionala utvecklingsfonder m.m. att jag avsåg att återkomma till den närmare användningen av medlen. Kostnaderna för den utvidgade försöksverksamheten med lönta­garägda företag som jag nu har redogjort för, bör täckas inom ramen för de 95 milj. kr. som regeringen lidigare har föreslagit riksdagen atl anvisa pä delta reservationsanslag.

8    Åtgärder för teknisk förnyelse inom industrin

8.1 Teknisk utveckling och industriell förnyelse

Forskning och utveckling får allt större belydelse för industrins utveck­ling och konkurrenskraft. De industrigrenar - delbranscher inom verk­stadsindustri och kemisk industri — som växer snabbast är också de mest forsknings- och utvecklingsintensiva. De har hög andel kvalificerad arbets­kraft medan däremot realkapitalvolymen per sysselsatt är liten.

Målet för tekniska forsknings- och utvecklingsinsatser är att ta fram nya eller förbättra befintliga processer, produkter och syslem. Tekniskt fram­åtskridande är i betydande utsträckning resultatet av en kumulativ process baserad på mänga små innovationer och successiva förbättringar. Innova­tioner kommer till ständ genom etl samspel mellan marknadsbehov och tekniska möjligheter. Innovationsprocessen kan sägas innefatta alla de tekniska, organisatoriska och kommersiella åtgärder som krävs för atl föra en ny produkt eller process från idéstadiet lill kommersiellt bärkraftig verksamhet. Viktiga ingredienser är ofta idéutvärdering, tekniskt och kom­mersiellt utvecklingsarbete med inslag av teknisk forskning, produktions­investeringar och marknadsföringsinsatser. Tekniska möjligheter kan ska-

 

Prop. 1980/81:130                                                   69

pas genom såväl grundläggande som tillämpad forskning liksom genom uppfinningar med obetydlig koppling till forskningsarbete.

Forskningens inriktning styrs av såväl vetenskapliga mäl och krav som problem och behov utanför forskningssystemet. Resultaten av enskilda forskningsprojekt bygger på tidigare forskningsinsatser och de flesta forsk­ningsresultat kommer till användning främst som utgångspunkt för ny forskning. Från tid till annan kommer resultat fram som genom att bilda utgångspunkt för eller på annat sätt användas i en innovationsprocess direkt nyttiggörs inom det omgivande samhället.

Betraktad från samhälls- och industrisynpunkt kan den tekniska forsk­ningen vid universitet och högskolor uppfattas som en nödvändig infra­struktur av personal och resurser. Genom att göra infrastrukturen lättill­gänglig för företagen kan de industriella innovationsprocesserna stödjas och påskyndas. Forskningens produkter och prestationer är att utveckla ny kunskap, utbilda forskare och tekniker med hög kompetens, möjliggöra utnyttjande av utländska forskningsresultat samt - ibland - åstadkomma banbrytande tekniska idéer som kan ligga till grund för framgångsrika innovationer.

Spridningen av forskningsresultat sker via vetenskapliga tidskrifter, råd­givning och konsultation, uppdragsforskning, utbildning av tekniker samt genom att forskarna själva flyttar från högskola till industri. Undersök­ningar tyder på att av dessa kanaler är de två sistnämnda de viktigaste medlen för att överföra ny kunskap frän forskningssystemet till samhället utanför forskningsinstitutionerna.

Det lekniska utvecklingsarbetet baseras i allmänhet på identifiering av ett marknads- eller användarbehov. Det händer att upprinnelsen till en lyckad innovation är nya lekniska möjligheler eller lösningar men detta är mera sällsynt. Medan forskningsresultat mer eller mindre är fritt tillgäng­liga är resultatet av utvecklingsarbete vanligen ett viktigt konkurrensmedel i en affärsdrivande verksamhet. Syftet med utvecklingsarbete är således oftast kommersiellt och den helt övervägande delen utvecklingsarbete görs ocksä i företagen.

En rad faktorer samverkar och bestämmer utvecklingsarbetets slutliga värde och nytta. Avgörande för introduktion av ny teknik är att investe­rings- eller marknadsbehov föreligger. Flera studier visar att spridningen av innovationer sker genom att den nya teknologin "byggs in" i den utrustning som maskintillverkare tar fram och alt spridningen mellan olika sektorer av näringslivet sker just i denna form. God tillväxt i ekonomin medför en hög investeringstakt och en tämligen snabb ersättning av gamla anläggningstillgångar så att nya generationer utrustningar med inbyggd ny teknik kan tas i bruk.

Den snabbare strukturomvandling som följer av en snabb teknisk ut­veckling medför inte nödvändigtvis större omställningsproblem än dem som följer av den långsammare strukturomvandling som kännetecknar

 

Prop. 1980/81:130                                                                 70

utvecklingen i mer statiska branscher. Framtida omslällningskrav i bran­scher med utebliven eller mycket långsam teknisk utveckling kan i ogynn­samma fall leda till längt svårare problem än de som följer av en kontinuer­lig strukturomvandling.

Normalt har anläggningarna i en bransch olika produktivitet. Den tek­niskt sämsla anläggningen är den som vid i övrigt lika förhållanden står närmast i tur att läggas ned om priset skulle sjunka, arbetskostnaderna skulle öka eller de finansiella villkoren skulle försämras så mycket att de rörliga kostnaderna inte kan täckas. Härvid frigörs arbetskraft som, i bästa fall, genom nyinvesteringar kan erbjudas arbete i nya anläggningar i sam­ma bransch eller i andra växande sektorer. Om produktivitelsspridningen är stor, berörs en mindre andel av branschen vid pris- och kostnadsförsäm­ringar än om spridningen är liten, dvs. när många anläggningar har ungefär samma andel rörliga kostnader. Risken för utslagning av hela branscher tenderar alltså att vara större om den tekniska utvecklingen har varit långsam och skapat likartade anläggningar.

Med en ökad världsmarknadskonkurrens inom olika delmarknader, en låg nyinvesteringsaktivitet och en snabb utslagning av de minst effektiva anläggningarna, som de senaste åren, utjämnas produktivilelsstrukturen och industrin blir mera sårbar för en omfattande strukturomvandling. Teknisk utveckling skapar buffertar så att inte stora delar av ekonomin drabbas av samtidiga kriser. Teknisk utveckling, i förening med nyinveste­ringar, gör att den nödvändiga strukturomvandlingen sker kontinuerligt, i relativt liten omfattning, i stället för språngvis med längt obehagligare omställningsproblem som följd.

Avgörande för svensk industris utveckling på sikt är den vitalisering och förnyelse som startande av ny industriell verksamhel innebär. Etablering av nya företag baserade på innovationer har visat sig ha särskill stora utvecklingsmöjligheter. En viktig uppgift för samhällets stöd till tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete är därför att främja tillkomsten av inno­vationer och stötta nyföretagandet kring dessa.

Slora ekonomiska effekter fås emellertid först vid ett brett utnyttjande av den nya tekniken. För detta krävs slora satsningar på marknadsföring och uppbyggnad av en rationell produktionsapparat. Här spelar de stora företagen en helt avgörande roll. Dessa satsar ocksä betydande resurser på industriellt utvecklingsarbete. Utvecklingsarbetet är dock här främst inrik­tat på alt förfina och effektivisera produktionstekniken samt pä att förbätt­ra förelagets produkter. Radikala utvecklingssteg är relativt sällsynta i denna miljö.

Det ständigt ökande tempot i produktutvecklingsarbetet ställer emeller­tid ökande krav på företagens resurser samtidigt som utvecklingssatsning­ar normalt ger utdelning först på längre sikl och i regel är förknippade med betydande osäkerheter. Oförutsedd protektionism i olika former kan plöts­ligt begränsa marknadsmöjligheterna för nyutvecklade produkter, pro-

 

Prop. 1980/81:130                                                                 71

cesser och system. Företagen tenderar därför att minska risktagandet genom atl satsa på projekt som är relativt kortsiktiga och säkra men där samtidigt den förväntade avkastningen är måttlig. Utvecklingsprojekt med hög sannolik avkastning men med relativt stor risk för misslyckande får stå tillbaka liksom mer långsiktiga projekt. Det är därför viktigt att samhället stöder utvecklingsarbete även i de större företagen för att stimulera till ökade satsningar pä riskfyllda men på sikt mycket lönsamma projekt.

Jag har tidigare berört frågan om svensk industris komparativa fördelar. Därav framgick att för etablerade industrinationer som Sverige med deras relativt höga löneläge och utbildningsnivå blir rollen att i första hand svara för de delar av industriell verksamhet som kräver mer yrkesskicklighet och specialkunnande. Det är härvid av stor betydelse att dessa länder satsar mer på forskning och utvecklingsarbete för att finna innovationer som ger vinster i initialskedet och gör det möjligt att bibehålla försprånget i pro­duktutvecklingen.

Flera internationella studier har gjorts med syfte alt undersöka olika länders komparativa fördelar. De visar att svensk industri under 1950- och 60-talen i betydande utsträckning var inriktad på standardiserade varu­grupper med långsam tillväxt i världshandeln. Inom dessa varugrupper var dock Sverige specialiserat på relativt avancerade varianter. Fördelas Sve­riges export på grupperna råvaror, standardvaror och varor under snabb teknisk utveckling, finner man att en förskjutning har skett mot den sist­nämnda gruppen. År 1960 var andelen 52,2 % och år 1977 var den 63.9 %. Standardvarornas andel har varit relativt konstant, 29,7 % är 1960 och 28,6% år 1977'.

Den tekniska utvecklingens betydelse för industrins produktionsökning sammanhänger bl.a. med att den möjliggör ökad kvalitet och prestations­förmåga hos realkapilalel. Stordriflsfördelar och organisatoriska förbätt­ringar är andra faktorer bakom produktionsökningen. Centrala i samman­hanget är forsknings- och utvecklingsinsatserna. Som jag nämnde har produktionsökningen och exportutvecklingen varit snabbast inom bran­scher med stor forsknings- och utvecklingsverksamhet.

Ett flertal utredningar har de senaste åren behandlat frågor om Sveriges långsiktiga ekonomiska utveckling. Vid min anmälan till budgetproposi­tionen 1980 (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 237-238) redovisade jag kortfattat några av dessa. De innehåller olika former av bedömningar av lämplig framlida produktionsinriktning för svensk industri.

Samtliga utredningar är eniga om att svensk industri har bäst framtidsut­sikter inom kunskapsintensiv produktion. Sverige har i internationell jäm­förelse god tillgång på och relativt låga löner för välutbildad arbetskraft. Konkurtensen från utvecklingsländer (u-länder) och nyindustrialiserade

' Källa: Särskilda Näringspolitiska Delegationens betänkande (Ds ju 1979: I) Vägar lill ökad välfärd, bil. 2.

 

Prop. 1980/81:130

72

länder (nic-länder) är hård vad gäller arbetsinlensiv och i växande omfatt­ning kapitalintensiv produktion. Satsning på kunskapsintensiv produktion förespråkas därför inom de flesta industriländer (i-länder). Det innebär att svensk industri mäste hitta områden inom den kunskapsinlensiva produk-Uonen där den kan bli konkurrenskraftig.

8.2 Internationell översikt

1 alla industrinationer satsas betydande resurser på tekniskt forsknings-och utvecklingsarbete. I samtliga i-länder griper slaten numera in i indu­strins utvecklingsverksamhet, både med direkta och indirekta medel. Det synes vara en allmän uppfattning att satsning på tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete har en avgörande betydelse för internalionell konkur­renskraft, ekonomisk tillväxt och välfärd.

Resultaten av forsknings- och utvecklingsverksamhet visar sig normalt först på lång sikt. Sammanställningar mellan utgifter för forskning och utvecklingsarbete och tillväxttakt i ekonomin visar inte på något direkt samband. Vid sidan av satsningar på tekniskt forsknings- och utvecklings­arbete påverkas den ekonomiska tillväxten av t.ex. förändringar i utbild­ningsnivå, arbetsorganisation, industristruktur, investeringstakt, kapaci­letsulnytljande och skaleffekter. Kunskapsspridningen i det starkt interna-Uonaliserade forskarsamhället liksom handeln med ny teknik mellan olika länder gör att det är svårt alt på nationell nivå isolera och beräkna värdet av ett lands egna satsningar på forskning och utveckling. Tillgänglig stati­stik visar dock entydigt att det är de ledande industrinationerna som satsar mest på tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete. Följande sammanställ­ning visar för ett urval av länder bl. a. den totala satsningen under år 1977 på tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete i belopp och som andel av bmltonalionalprodukten (BNP). Sammanställningen bygger på den insam­ling av uppgifter som görs av OECD om kostnader m. m. för forskning och utvecklingsarbete i medlemsländerna.

 

 

 

 

Forsknings- oc

h ul-

Andel

Förelags;

sektorns

Andelen

forsk-

 

vecklingsarbeti

: är

av BNP

andel av

 

nings- och ut-

 

1977

 

%

finansie-

utfö-

vecklingsarbete

 

Kostnad, milj.

kr.

 

ring,

%

rande,

%

av BNP,

%

 

 

 

 

1973

1975

Förenta staterna

202900

 

2,4

44

67

2,5

2,4

Japan

64 500

 

1,9

59

58

1,9

1,9

Förbundsrepubliken

 

 

 

 

 

 

 

Tyskland

50200

 

2,1

53

65

2,1

2,2

Frankrike

30600

 

1,8

41

60

1,8

1,8

Storbritannien

24000

 

2,1

41

63

2,1

2,1

Nederiänderna

9600

 

2,0

49

52

2,0

2,1

Sverige

6800

 

1.9

59

71

1.6

1,8

Schweiz

6 300

 

2,3

77

76

2,2

2.4

Norge

2300

 

1,4

36

47

1.2

1.3

Danmark

2000

 

1,0

45

49

0,9

1.1

Finland

1500

 

1,1

51

52

0,9

1.0

 

Prop. 1980/81:130                                                   73

Av sammanställningen framgår att de svenska insatserna för forskning och utvecklingsarbete ligger på en relativt hög nivå. Två länder av Sveriges storlek hade år 1977 en högre kvot mellan forsknings- och utvecklingssats­ningar och BNP än Sverige (1,9%), nämligen Schweiz (2,3%) och Neder­länderna (2,0%). Den högsta forsknings- och utvecklingsintensiteten hade Förenta staterna med 2,4%. Sveriges position är i första hand ett resultat av en hög tillväxt i forsknings- och utvecklingssatsningar under 1970-talet men lill viss del även en följd av stagnationen i BNP-utvecklingen. Forsk­nings- och utvecklingsarbetets andel av BNP har under 1970-talet ökat från 1,4% år 1970 till 1,9% år 1977. Det är en ökningstakt som Sverige torde vara ensamt om i världen. Även i Förbundsrepubliken Tyskland och Japan har forsknings- och utvecklingsintensiteten ökat men i långsammare takt medan forsknings- och utvecklingsintensiteten i Förenta staterna och Stor­britannien t. o. m. har minskat något.

Den totala resursförbrukningen i Sverige för teknisk och naturveten­skaplig forskning samt industriellt utvecklingsarbete uppgick år 1977 till 6800 milj. kr., varav ca 40% finansierades av staten och resten av svensk industri. Svensk industris egna satsningar på detta område har varit kraf­tigt stigande under 1970-talet. Räknat på industrins storlek avsätter svensk industri klart mer än industrin i Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike och Japan. Endast Förenta staternas industri har relativt sett en forsk­nings- och utvecklingsintensitet i nivå med den svenska.

Sverige svarar emellertid endast för någon procent av den samlade tekniska forskningen i världen. Sverige har inte möjlighet alt bedriva högt kvalificerad forskning inom alla områden och är i hög grad beroende av att kunna delta i del internationella forskningssamarbetet för att tillgodogöra sig de forskningsresultat som kommer fram utomlands. Minskade handels-barriärer och Sveriges stora utrikeshandel medför att den tekniska utveck­lingens resultat i form av produkter, processer och system i hög grad påverkar konkurrensförutsättningarna på hemma- och exportmarknader. En begränsad hemmamarknad gör att på många områden är försäljning på världsmarknaden en förutsättning för lönsamhet hos tekniska utvecklings­projekt.

Förutom genom egna satsningar kan ny teknik även erhållas genom att den importeras från andra länder som redan har utvecklat den. Det är därför av inlresse att i detta sammanhang veta något om omfattningen av denna leknikhandel. 1 följande sammanställning redovisas för år 1975 och år 1977 uppskattade kostnader för såväl import som export av teknik (milj. kr.).

 

Prop. 1980/81:130                                                   74

 

 

 

 

 

 

Relation

 

Land

Import

 

Expori

 

Imporl/Exporl

 

1975

1977

1975

1977

1975

1977

Förenta staterna

2450

1983

20764

20446

0,1

0,1

Japan

3611

4506

736

932

4,9

4,8

Förbundsrepubliken

 

 

 

 

 

 

Tyskland

3 730

3 729

1596

1531

2.3

2,4

Frankrike

2663

2495

995

1266

2.7

2,0

Storbritannien

2 502

2 367

2544

2 888

1,0

0,8

Sverige

601

693

212

343

2,8

1,8

Av sammanställningen framgår att Japan och Förbundsrepubliken Tysk­land är de siörsta teknikimportörerna medan Förenta staterna svarar för den i särklass största exporten.

Det är intressant att konstatera att de två länder bland i-länderna som under det senaste decenniet har redovisat den kraftigaste ekonomiska utvecklingen också är de största teknikimporlörerna.

Under industridepartementet arbetar f. n. en särskild kommitté - Tek­nikimportkommittén (I 1979:14) - med uppgift att undersöka om och på vilket sätt och i vilka former samhället kan stimulera och stödja små och medelstora företag att söka ny teknik och nya produkter utomlands. Kom­mitténs arbele påbörjades år 1979 och bedrivs i form av försöksverksam­het. Kommittén bistår med hälften av företagens kostnader för att hitta utländska licenser inkl. resekostnader och delar av eget arbete. Stödet behöver betalas tillbaka bara om licensköpet blir lyckosamt. En första delrapport om verksamheten är planerad till hösten 1981.

Jag vill i detta sammanhang erinra om den av chefen för handelsdeparte­mentet tillsatta kommittén som har att utreda frågan om teknikhandel. Kommittén beräknar slutföra sitt arbete under år 1981.

För att få en uppfattning om inriktning och omfattning av satsningarna på teknisk forskning och utveckling utomlands ger jag en kortfattad be­skrivning av direkt innovationsinriktade åtgärder i tre länder; Förbundsre­publiken Tyskland, Frankrike och Japan. Dessa länder är enligt min me­ning av särskilt intresse med tanke på den kraftiga ekonomiska utveckling som har ägt rum där under det senaste decenniet och den expansion som kan förväntas i framtiden. Dessa länder satsar i absoluta tal mångdubbelt mer än Sverige på forskning och utveckling men mätt i relation till brutto­nationalprodukten är förhållandena jämförbara.

Innovationspolitiken i Förbundsrepubliken Tyskland följer två huvud­linjer. Genom forsknings- och teknikministeriet. Bundesministerium fiir Forschung und Technologie (BMFT). lämnas stöd lill industriella utveck­lingsprojekt inom utvalda områden. Dessa projekt drivs i huvudsak inom större företag. Stöd till innovationer i mindre och medelstora företag förmedlas till stor del genom ekonomiministeriet. Bundesministerium fiir Wirtschaft (BMW). Detta stöd ses som en del främst i regionalpolitiken

 

Prop. 1980/81:130                                                   75

och drivs ofta som delprogram inom större program för allmänt stöd till mindre och medelstor industri. Bl.a. stöder BMW utvecklingsverksamhet i mindre och medelstora företag genom att subventionera personalkost­nader för forsknings- och utvecklingsarbete i sådana företag.

Efter de stora satsningarna under 1960-talet på högteknologiområden (rymd, kärnkraft och flyg) har ansträngningarna under 1970-talet inriktats på att minska gapet mot Förenta staterna inom vissa kritiska teknikområ­den, I.ex. datateknik och elektronikkomponenter, och på att främja ut­vecklingen på områden där tysk industri har bedömts kunna få konkur­rensfördelar. Dessa satsningar har inte varit helt utan framgång.

Det forsknings- och utvecklingspolitiska inflytandet har alltmer centrali­serats och BMFT har fått en allt viktigare roll i planeringen av forsknings-och utvecklingsinsatserna. BMFT:s forsknings- och utvecklingsbudgel för innevarande år kommer att koncentreras till att stödja finansieringen av demonstrationsanläggningar inom industri och kommunalväsen i syfte att öka investeringsviljan och främja innovationer. Särskilt prioriterade områ­den är havsteknik, råvaruforskning, elektronik och kommunikationstek­nik. För projekt inom de olika fackprogrammen kan stöd erhållas med mellan 50 och 100% av projektkostnaden. Formen för stöd är bidrag med eller ulan villkorlig äterbetalningsplikt.

För atl stödja exploatering av tekniskt färdigutvecklade produkter bil­dades år 1975 av sex banker med stöd av BMFT ett särskilt investment-företag, Deutsche Wagnisfinanzierungs GmbH (DWFG). BMFT har åtagit sig alt täcka 75% av förlustrisken. DWFG lämnar stöd till mindre och medelstora företag för invesleringar för att bygga upp ny produktion eller för alt marknadsföra färdiga produkter. Stödet sker i form av tillskjutet eget kapital i företaget men endast med minoritetsandelar. Verksamheten är fortfarande under uppbyggnad men hittillsvarande erfarenheter kan betecknas som goda.

1 Frankrike utgör industripolitiken elt led i den ekonomiska långsiktspla­neringen med femåriga ekonomiska planer. Inom ramen för dessa har beslut fattats om ett antal stora forsknings- och utvecklingsprogram som i första hand har till syfte att främja pågående industriell verksamhet men som också har innovationspolitiska inslag. De statliga forsknings- och utvecklingsinsatserna anpassas lill de politiska mål som uppställs i femärs-planen.

De områden som f. n. prioriteras är integrerade kretsar, informationstek­nik, koilektivlransporter, rymdteknologi, havsteknik med inriktning pä i första hand offshore-teknik och exploatering av mineralresurser på havs­bottnen samt energibesparing och alternativa energikällor med stark inrikt­ning på solenergi. Stora resurser satsas på kärnkraftteknik.

Med tanke på de allt större satsningar som erfordras för att ligga vid forskningsfronten inom olika områden har den franska regeringen beslutat göra en generalinventering av olika teknikområden som grund för priorite-

 

Prop. 1980/81:130                                                   76

ring av fortsatta satsningar. I enlighet härmed har på uppdrag av den franske presidenten en rapport om forskningssektorns roll i Frankrike under den närmaste tioårsperioden utarbetats av framstående representan­ter för den franska vetenskapen. Rapporten presenterades i oktober 1980 och skall bilda underlag för den franska forskningspolitiken.

För att främja forskning, utveckling och innovationsverksamhet inom olika teknikområden finns en hel uppsättning av åtgärder. Tonvikten i den franska innovationspolitiken ligger på direkt finansiellt stöd lill forskning och utvecklingsarbete. Ansvaret för genomförande av programmen ligger på olika organisationer. De två viktigaste programmen är Actions Concer-lées och L'Aide å ITnnovation.

Actions Concertées administreras av Delegation Générale ä la Re-cherche ScienUfique et Technique (DGRST), som svarar för en stor del av den franska tillämpade forskningen.

Actions Concertées stödjer forskning och utvecklingsarbete inom fram­för allt nya teknikområden, där branschforskningsinstitut, universitet och industrin går samman i gemensamma program. Programmen är tidsbegrän­sade och avser i huvudsak grundforskning och tillämpad forskning. Ett företag kan få 50% av sina projektkostnader läckta medan en forskningsin­stitution kan få upp till 100%. Actions Concertées finns inom i storl sett alla branscher. För varje speciellt aktionsområde bildas en särskild kom­mitté som ansvarar för planering, medelsfördelning etc.

Ansvaret för L'Aide å ITnnovation vilar pä Agence Nalionale pour la Valorisalion de la Recherche (ANVAR), som ombildades år 1979. 1 sam­band med ombildandet regionaliserades organisationen med en Delegation Régionale de TANVAR i varje departement.

L'Aide å ITnnovation, som startades år 1979, syftar till atl hjälpa fram innovationer genom stöd till industriellt utvecklingsarbete såsom utveck­ling av nya eller förbättrade produkter och processer, framtagning av prototyper, marknadsundersökningar, demonstrationsanläggningar och nollserieproduktion. Stödet sträcker sig fram till marknadsintroduktion. Staten bidrar med upp till 50% av kostnaden. Bidraget betalas sedan tillbaka om det går bra för projektet.

ANVAR administrerar även ett annat relativt nystartat program, nämli­gen La Prime å ITnnovation. Detta program har tillkommit för att stimule­ra användning av extern expertis i små och medelstora företag. Detta skall uppnås genom att staten subventionerar kostnaderna för atl anlita kon­sulter o.d. Stödet är satt till 25% av konsultkostnaden eller maximalt 1 miljon francs per företag och är.

Förutom dessa stödformer lämnas ocksä statliga krediter för marknads­föring av nya produkter. 80% av kostnaderna täcks genom statliga medel som ställs till förfogande mot mycket fördelaktiga räntevillkor.

Två typer av skattelättnader kan direkt hänföras till forskning och ut­vecklingsarbete. För det första är koslnader för forsknings- och ulveck-

 

Prop. 1980/81:130                                                   77

lingsverksamhet avdragsgilla upp till belopp som motsvarar företagets bruttovinst för det år kostnaderna har uppstått. För det andra har skapats förmånliga avskrivningsvillkor för investeringar för forsknings- och ut­vecklingsverksamhet. En avskrivning upp till 50% kan beviljas för det första året. Resterande belopp kan avskrivas enligt normal avskrivnings­plan.

I syfte att stimulera uppbyggnaden av privata finansieringsorgan som kan tillgodose behovet av egenkapital och långsiktig kapitalförsörjning för nya innovativa företag och entreprenörer kan staten också ge särskilda skatteförmåner. Genom sådana stimulerades bildandet av investmentföre-taget Société pour le Financement de ITnnovation (SOFINNOVA) år 1972. Aktieägarna är i huvudsak franska och utländska banker. Företaget har byggt upp en väl spridd aktieportfölj i små och medelstora innovations-företag. SOFINNOVA har dock ännu inte kommit igång i den utsträckning som planerats.

Arbete pågår f. n. i Frankrike för atl bygga upp en innovalionspolitik för l98()-talet. De innovationspolitiska insatserna kommer att koncentreras till att förbättra incitamentsstrukturen, att skapa ett teknikmedvetande, att minska olika typer av utvecklingshinder inom olika områden, upphandling, lagstiftning, beskattning, finansiering, utbildning.

I Japan har industri- och handelspolitiken samordnats och inpassats i den långsiktiga ekonomiska planeringen. Basen för den industriella ut­vecklingen i Japan var länge importerad teknik från Västeuropa och Fören­ta staterna. Att utnyttja och förbättra teknologi framtagen i väst har varit en japansk specialitet. Ett nationellt forsknings- och utvecklingsprogram skapades i mitten av 1960-talet med syfte atl få till stånd storskaliga innovationer på områden där den enskilda sektorn inte själv kunde bära riskerna. Speciella skatteregler infördes och särskilda organ bildades för stöd till tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete och för att försörja industrin med riskkapital.

Pä senare tid har en ny politik inletts som är inriktad på utveckling av egen teknologi.

Huvudansvaret för stöd till tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete i Japan ligger hos Agency of Induslrial Science and Technology (AlST), som är ett organ inom Ministry for International Trade and Industry (MITI). En stor del av AIST:s verksamhet är inriktad på nationella forsk­nings- och utvecklingsprogram inom områden där insatserna är så stora eller tidsperspektivet så långt att industrin inte kan väntas själv svara för finansieringen.

Forsknings- och utvecklingsinsatserna i Japan är inriktade mot att lösa energi- och miljöproblemen samt atl förstärka den japanska industristruk­turen. Det sistnämnda skall ske genom alt staten hjälper fram nästa genera­tion industrier, till vilka räknas informations- och elektronikindustrin samt flygindustrin.

 

Prop. 1980/81:130                                                                 78

Även i Japan lämnas skattereduktion för forskning och utvecklingsarbe­te. Systemet är utformat så alt om forsknings- och utvecklingsulgifterna ett år överskrider den största insatsen av sådana utgifter efter år 1966 sä medges skatteavdrag för 20% av sådant överskridande. Det största belopp som kan dras av är 10% av den totala skatten.

I Japan får vidare etl företag under anskaffningsåret skriva av en tredje­del av kostnaden för utrustning som behövs för att "utveckla nya pro­dukter som är nödvändiga för del ekonomiska framåtskridandet" eller som kommer att "producera eller använda teknologi som är ny för Japan".

För att stimulera enskilda förelag till tillväxt bildades i början av 1950-talet en särskild bank. Japan Development Bank (JDB). AIST spelar stor roll för att placera långa lån hos Japan Development Bank i syfte att utnyttja ny teknik för att bygga upp privata företag. En särskild organisa­tion för små och medelstora förelag. Small and Medium Enterprises Loan Corporation, bidrar på samma sätt med län till små och medelstora företag.

Research Development Corporation of Japan (JRDC) är ett statligt ut­vecklingsföretag efter brittiskt mönster. Syftet är att främja utveckling av ny teknologi av nationell ekonomisk betydelse och att föra ut teknologi i industriell tillämpning. JRDC lämnar bl.a. lån med villkorlig återbetalning och förmedlar licenser. JRDC har varit relativt framgångsrik i projekt baserade på universitetsforskning.

8.3 Teknisk forskning och utveckling i Sverige

Den totala forsknings- och utvecklingsverksamheten i Sverige år 1977 uppgick enligt statistiska centralbyråns (SCB) statistik lill 6797 milj. kr. Huvuddelen av detta forsknings- och utvecklingsarbete bedrevs inom in­dustrin samt vid universitet och högskolor: 71 % utfördes inom induslrin, 20% vid universitet och högskolor samt resterande 9% vid myndigheter, affärsverk, privata institut och organisationer. Industrin finansierade 59% av de totala kostnaderna medan äterstoden till helt övervägande del finan­sierades av staten.

Såväl vad gäller utförande som finansiering har tendensen under senare år varit att en ökande andel har fallit pä industrins lott.

Den statliga organisationen för stöd till forskning och utvecklingsarbete kan karaktäriseras som sektoriserad, decentraliserad och pluralistisk. Sek-toriseringen innebär att forskning och utvecklingsarbete ses som ett medel för att uppnå de samhälleliga målen och att insatserna inom olika sektorer avvägs mot andra möjligheter att uppnå resp. sektors mål. Decentralise­ringen innebär att besluten i stor utsträckning fattas under regeringsnivån, hos de självständiga myndigheterna och de forskningsutförande organen. Pluralismen innebär att finansieringen sker genom beslut i många olika organ och att resurserna kanaliseras pä många vägar till de utförande organen.

 

Prop. 1980/81:130                                                   79

Utbildningsdepartementet har ansvaret dels för den dominerande delen av universitets- och högskoleorganisationen, dels för de flesta av forsk­ningsråden, som sköter den rörliga finansieringen av grundforskningen. Industridepartementet har det centrala ansvaret för stöd lill teknisk forsk­ning och utvecklingsarbete, medan övriga departement svarar för resp. fackområde.

Högskolan är landets största resurs för teknisk-vetenskaplig forskning. En successiv utbyggnad av den sektoriella organisationen har dock skett som en följd av att forskning och utvecklingsarbete har tillmätts allt större betydelse för samhällsutvecklingen. Verksamheten inom högskolan har dock en avgörande betydelse för att bevara och på lång sikt förstärka kompetensen i svensk industri. Mot den bakgrunden är det angeläget atl åstadkomma en ökad samordning mellan insatserna inom främst teknisk och naturvetenskaplig forskning och utbildning inom utbildningsdeparte­mentets område och forsknings- och utvecklingsinsatserna inom industri­departementets område. En viss sådan samordning har också skett de senaste åren.

Chefen för utbildningsdepartementet kommer att i början av år 1982 ta upp frägan om förslag till flerårigt forskningsprogram. 1 samband därmed kommer tidsomfattningen av programmet att övervägas. En avpassning kommer dock att ske så att forskningsprogrammen inom industrideparte­mentets resp. utbildningsdepartementets områden i framtiden kan sam­planeras. Härigenom tas nästa stora steg mot en mer samordnad politik för teknisk och naturvetenskaplig forskning och utbildning och industriellt utvecklingsarbete.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) är statens centrala förvaltnings­myndighet för stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. STU:s verksamhel är i förhållande till de sektoriella organen av komplette­rande natur. STU:s insatser är koncentrerade till projekt för kunskapsupp­byggnad inom teknikområden av betydelse för svensk industris framtida konkurtenskraft och till industriella utvecklingsprojekt. Stöd utgår i det förta fallet vanligen som rent bidrag och i det senare i allmänhet som bidrag med villkorlig återbetalningsplikt.

För att stödja industriella utvecklingsprojekt förbi prototypsladiet och fram till kommersiell produktion finns för de mindre och medelstora före­tagen de regionala utvecklingsfonderna och för större företag Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden). Dessa organ lämnar stöd med villkorlig återbelalningsskyldighet om normall högst 50% av projekt­kostnaden. Vid sidan av dessa fonder lämnar bl.a. Sveriges Investerings­bank lån till industriella utvecklingsprojekt som inte kan finansieras på den vanliga kreditmarknaden.

Statens stöd till industriellt utvecklingsarbete sker även i indirekta former. Som exempel kan nämnas statens stöd till SIS - Standardiserings­kommissionen i Sverige. Standardiseringsverksamhelen har anknytning

 

Prop. 1980/81:130                                                                 80

lill samt påverkar och päverkas av i storl sett alla former av teknisk utveckling. Verksamheten lägger grunden och ger impulser Ull praktisk tillämpning av ny teknik. Den statliga investeringen under de senaste åren i en ny anläggning för statens provningsanslalt i Borås innebär också etl stöd till det industriella utvecklingsarbetet. På della sätl har industrin fått tillgång till moderna och avancerade resurser för materialprovning och kvalitetskontroll, vilka ofta utgör elt värdefullt och nödvändigt komple­ment lill företagens egna laboratorier. Ett annal exempel på delta är investeringen i ett manöver- och våglaboratorium vid statens skeppsprov­ningsanstalt i Göteborg. Fartyg och offshore-tekniska konstruktioner kan här provas i en realistisk miljö.'

1 Sverige svarade år 1977 fyra branscher tillsammans för 74% av hela industrins forsknings- och utvecklingssatsningar, nämligen elektronikin­dustrin (23%), transportmedelsindustrin (23%), maskinindustrin (20%) och läkemedelsindustrin (8%). Dessa branscher är ocksä de mest forsk­nings- och utvecklingsintensiva.

Sambandet mellan förelagsstoriek och forsknings- och utvecklingsinlen-sitel är starkt. Företag med mer än 1 000 anställda svarade år 1977 för 82% av tolala forsknings- och utvecklingsinvesteringarna men stod för knappt 56% av den totala produktionen. Dessa företag har en forsknings- och utvecklingsinlensitet pä 8%. Företag med mindre än 200 anställda svarar för lite mer än 2% av forsknings- och utvecklingsinvesteringarna och har lägre intensitet än 1,2%.

Orsakerna till atl stora företag har hög forsknings- och utvecklingsinlen­sitet är flera. Slora företag har oftast en stark marknadsposition som kan befästas och ökas genom forskning och utveckling, eftersom nya pro­dukter differentierar utbudet. Forskning och utvecklingsarbete innebär ett visst risktagande. Utfallet av forsknings- och utvecklingssatsningar är normalt osäkrare än investeringar i realkapilal. I stora företag kan resulta­ten av forsknings- och utvecklingsarbete fördelas på flera produktgrupper, varigenom sannolikheten atl dra nytta av forsknings- och utvecklingssats­ningarna blir större. Vissa stordriflsfördelar kan anlas finnas i forsknings-och utvecklingsverksamhet, eftersom möjligheterna till kunskapsintegra-tion ökar och specialutrustning kan utnyttjas bättre i stora forsknings- och utvecklingsavdelningar.

Även om säledes de stora forsknings- och utvecklingssatsningarna görs i storföretagen, visar elt flertal internalionella undersökningar att de stora innovationerna, dvs. innovationer baserade på radikalt ny teknik och med språngartad utvecklingspotential, huvudsakligen görs inom små, ofta ny­etablerade företag. De stora företagen är genom kapitalinvesteringar ofta uppbundna kring ett visst produktsortiment och de stora forsknings- och utvecklingssatsningar som görs är hårt styrda mot utveckling av det egna produktsortimentet.

 

Prop. 1980/81:130

U

Följande sammanställning, baserad på SCB:s staUslik, visar kostnaden för industrins forsknings- och utvecklingsverksamhet för år 1977 uppdelad på olika branscher. Vidare anges verksamhetens intensitet i förhållande till förädlingsvärdet för säväl år 1975 som år 1977.

Forsknings-  Forsknings- och

och utvecklings-           utvecklingskostnader

Bransch                                   koslnader     % av förädlings-

milj. kr.         värde

1977            1975          1977

 

Eleklroinduslri

964,2

12,2

14,2

Transporimedelsinduslri

 

 

 

ulom skeppsvarv och båt-

 

 

 

byggeri

952,9

13,5

14,0

Maskinindustri

820,8

6,5

6,8

Läkemedelsindustri

328,1

30,0

34,3

Metallvaruinduslri

183,1

2,0

2,6

Kemikalie-, gödselmedels-,

 

 

 

plastindustri saml annan

 

 

 

kemisk industri ulom läke-

 

 

 

medelsindustri

168,5

3.9

6.1

Massa-, pappers- och pap-

 

 

 

persvaruinduslri

152,3

1.3

2.2

Järn-, slål- och ferro-

 

 

 

legeringsverk

151,5

1.8

3,2

Livsmedels-, dryckesvaru-

 

 

 

och lobaksvaruinduslri

99,3

1,6

1,6

Industri för instrument,

 

 

 

foto- och optikvaror, ur

54,9

7,8

3.4

Tegel-, cement- och annan

 

 

 

mineralvaruindustri

51,8

3,0

2,6

Skeppsvarv, bålbyggeri

50,2

1,9

2,9

Gummivaru- och plastindustri

30,3

1,6

1,9

Ickejärnmetallverk

28,3

4,1

2,6

Gruvor och mineralbrotl

27,9

0,7

3,8

Porslins-, lergods-, glas-

 

 

 

och glasvaruinduslri

24,5

1,4

2,5

Textil-, beklädnads- och

 

 

 

lädervaruinduslri

22,2

0.6

0,8

Trävaruindustri

15.6

0.3

0,3

Pelroleumraffinaderier,

 

 

 

smörjmedels-, asfalt- och

 

 

 

kolproduktindustri

14,8

5.7

2,6

Grafisk industri, förlag

6,3

0.1

0,1

Annan tillverkningsindustri

5,6

2,1

1,7

Samtliga branscher

4 153.0

4,4

5,4

En motsvarande redovisning för gruppen myndigheter, affärsverk, pri­vata institut och organisationer lämnas i följande sammanställning, som är baserad pä SCB:s statistik. Härav framgår att de största insatserna gjordes inom försvarssektorn (24%) och kärnenergiforskning (18%). Dessa ande­lar har dock minskat något under de senaste åren.

6    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                                 82

Forsknings- och

Verksamhetsgrupp                     utvecklingskostnad

milj. kr. 1977

Försvar                                                            295.8

Kärnenergiforskning                                        217.1

Väg och vallen                                                    99.2

Jordbruk                                                             79,4

Trävaror, massa, papper                                    63,0

Medicin                                                               52,7

Maskinteknik, elektroteknik                                43,9

Transportmedel                                                  43,8

Livsmedel                                                           39,9

Matematik, fysik                                                 38,7

Järn, slål och metall                                            35,3

Skogsbruk                                                          25,9

Byggnad                                                            22,5

Veterinärmedicin                                                14,4

Beklädnad                                                            6.9

Kemiska produkter                                               5.4

Byggnadsämnen                                                  4,5

Kombinerad verksamhet                                  126,0

Totalt                                                             1214,4
varav

Offentlig sektor (exkl. universitet och hög­
skolor)                                                             582.0
Affärsverk (ej industriella), privata insti­
tut och organisationer                                     632.4

Forskning och utvecklingsarbete i Sverige bedrivs som nämnts främst vid universitet och högskolor samt inom induslrin. Forsknings- och ut­vecklingsverksamheten vid lärosätena domineras dock klart av utpräglade forskningsaktiviteter medan insatserna inom industrin till mycket stor del består av utvecklingsarbete. Forskningsdelen inom industrins forsknings-och utvecklingsverksamhet uppskattas till 15%. För universitet och hög­skolor antas forskningen utgöra ca 90% av forsknings- och utvecklings­verksamheten.

Tillgänglig statistik täcker f. n. inte alla områden där forskning och utvecklingsarbete förekommer. Bl.a. ingår inte teknisk uppdragsverksam­het, byggnadsindustri, el-, gas- och värmeverk och, framför allt, hälso- och sjukvård. Vidare saknas uppgifter för universitets- och högskolesektorn. SCB har dock uppskattat denna sektors forsknings- och utvecklingskost­nader till ca 1400 milj. kr. för år 1977. Analys av brislerna i nuvarande statistik indikerar att insatserna för forskning och utvecklingsarbete är väsentligt underskattade.

8.4 Motiv och former för statligt stöd till forskning och utvecklingsarbete

Flera skäl kan äberopas för atl staten bör gä in och stödja forskning och utveckling.

- För att forcera utvecklingen inom vissa samhällssektorer och snabbare uppnå för samhället angelägna mål fordras statliga stödåtgärder. Ener­giområdet är ett exempel härpå.

 

Prop. 1980/81:130                                                                 83

-     Den företagsekonomiskt motiverade forsknings- och ulvecklingsvoly-men är för liten från samhällsekonomisk synpunkt. Detta gäller speciellt där avståndet till praktisk tillämpning är storl, t. ex. för grundforskning inom olika områden. Det gäller också s.k. samhällsnyttiga innova­tioner, exempelvis handikapphjälpmedel, som uppfyller angelägna be­hov men erbjuder en alltför begränsad marknad för att vara företagseko­nomiskt intressanta.

-     Mindre företag och uppfinnare har i allmänhet inle de resurser som fordras för industriellt utvecklingsarbete, samtidigt som de utgör grun­den för den industriella förnyelsen i samhället.

-     På många områden har utvecklingskostnaderna blivit så slora all även ett storl företag kan stå och falla med ett enskilt utvecklingsprojekt. Detta tillsammans med företagens sjunkande soliditet gör risktagandet orimligt stort för det enskilda företaget. Företagen tenderar att satsa på kortsiktiga och säkra projekt vilket på lång sikt hämmar konkurrens­kraften.

Ett lands innovationsklimat är resultatet av en mångfald åtgärder inom en rad olika områden. Som exempel härpå villjag ta upp följande.

-     Genom utbildning och forskning kan kompetensen i samhällel höjas och erforderlig kunskapsbas byggas upp.

-     Genom att stimulera tekniköverföring såväl mellan olika foretag och organisationer i Sverige som mellan Sverige och utlandet kan ett ökat tekniskt kunnande tillgodogöras i näringslivet.

-     Genom skatte-, avdrags- och bidragssystem och genom insatser för minskad byråkrati i företagens miljö kan företagens kostnader för forsk­ning och utvecklingsarbete minskas och de ekonomiska drivkrafterna för uppfinnarverksamhet och egenföretagande förbällras.

-     Genom projektbundna lån eller bidrag kan riskerna med satsningar på forskning och utveckling minskas.

-     Genom normer, standarder och offentlig teknikupphandling kan mark­naden för nya produkter och processer påverkas.

-     Genom att förbättra lillgången pä riskvilligt kapital i lämpliga former kan nyetablering av teknik- eller innovationsbaserade företag underiättas.

Den industripolitiska medelsarsenalen utgör sålunda bara en del av de åtgärder med vilka slaten kan påverka den tekniska förnyelsen i samhällel.

Industripolitiken syftar till att påverka industrins arbetsförhållanden och utveckling i etl långsiktigt, nationellt perspektiv inom ramen för övergri­pande samhälleliga målsättningar. Utgångspunkten för samhällsinsatserna inom industripolitiken är att det slutgiltiga ansvaret för varje industriell

 

Prop. 1980/81:130                                                                 84

satsning, t.ex. introduktion av ny teknik eller nya produkter pä markna­den, måste ligga hos företaget. Det är företagen som bäst känner mark­nadsförutsättningarna.

Tilltron till en marknadshushållning är således en grundläggande ut­gångspunkt i den politik som regeringen har valt i syfte alt stärka en industriell expansion.

Ett flertal internationella studier har visat att det är de nyetablerade teknik- eller innovationsbaserade småföretagen som har den siörsta växt­kraften och ger det största tillskottet av nya arbetstillfällen i samhället. Bl.a. brist pä eget kapital är ofta ett hinder för framväxten av sådana företag. För att undanröja detta kommer jag, som jag Udigare berört, att föreslå regeringen att under nästkommande riksmöte, i samband med att småföretagsfrägorna behandlas, återkomma till denna fråga.

Slalens stöd lill forskning och utveckling saml innovations- och uppfin­narverksamhet är ett viktigt medel i en politik som syftar till att stärka och utveckla svensk industri. Genom satsning på forskning och utveckling kan produktivitetsutvecklingen i industriproduktionen främjas och därmed in­dustrins konkurrenskraft. Genom att stimulera utvecklingen av ny teknik skapas förutsättningar för innovationer som är grunden för industrins förnyelse. Genom att stödja utveckling av småskalig teknik och teknik för informationsöverföring skapas förutsätlningar för ett decentraliserat sam­hälle och en regionalt välbalanserad utveckling. Genom automatisering kan monotona och hälsovådliga arbetsmoment elimineras.

Teknikens möjligheler är således stora och använd på rätt sätt är tekni­ken ett kraftfullt och oundgängligt instrument för att tillgodose angelägna samhällsbehov. Industriell tillväxt förutsätter utveckling och förnyelse. Genom stöd- och stimulansåtgärder i olika former skapas bättre förutsätt­ningar för industrins egna initiativ.

Statens stöd till forskning och utveckling sker såväl genom selektiva stödåtgärder som genom olika slag av mer generella stimulansinsatser. Med selektiva stödåtgärder avser jag åtgärder riktade mot ett bestämt företag eller en bestämd organisation. Statens slöd till Datasaab AB för tekniskt utvecklingsarbete inom dataområdet är elt exempel härpå.

De stödformer för teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete som jag här kommer atl behandla närmare, är insatser av mer eller mindre generell natur. Den tradhionella och renodlat generella stödformen utfor­mas vanligen som nägon typ av skaltefavör i samband med koslnader för utvecklingsarbete, antingen direkt vid taxeringen eller genom olika typer av fondavsättningar. Stödel utgär här utan krav pä projektgranskning frän stödgivarens sida.

 

Prop. 1980/81:130                                                   85

Övriga samhälleliga icke-selektiva stödåtgärder ulgör i allmänhet någon form av projektbundna bidrag eller lån med eller ulan villkorlig äterbetal­ningsskyldighet. De är generella i bemärkelsen att de inte är avsedda för nägot specifikt företag eller organisation. Statsmakterna avsätter i detta fall medel för delfinansiering av forsknings- och utvecklingsprojekt. Slöd kan erhållas efter ansökan hos av statsmaklerna utsett organ. Detta organ granskar och prioriterar projektförslagen inom ramen för de direktiv som statsmakterna har angivit. Stödel syftar i allmänhet lill att lyfta av en del av riskerna för enskilda projekt.

Utvecklingsstöd i samband med upphandling utgör en annan möjlighet för samhället att stimulera industriellt utvecklingsarbete. Metoden är in­tressant med tanke pä de stora belopp som varje år används för upphand­ling inom offentlig sektor och med hänsyn till den betydelse som förekoms­ten av en kund med särskilda krav kan ha för en industriell utvecklingspro­cess. Därtill kan läggas stödåtgärder av typen rådgivnings-, service- och förmedlingsverksamhet.

Existerande icke-selektiva stödformer i Sverige omfattar bäde genuint generellt stöd, i form av särskilt forskningsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt, och olika former av projeklbundet stöd.

En stor del av statens stöd till teknisk forskning och utveckling i samhäl­le och näringsliv kanaliseras genom STU, vars stöd till teknisk forskning sker genom finansiering av ramprogram och projekt för kunskapsuppbygg­nad huvudsakligen vid kollektivforskningsinstitut och vid de lekniska hög­skolorna. STU:s insatser för produktutveckling inom näringslivet sträcker sig i huvudsak frän idéprövning lill framtagande av prototyper. Denna del av utvecklingsprocessen präglas huvudsakligen av tekniska risker.

Ungefär en fjärdedel av de STU-finansierade utvecklingsprojekten re­sulterar inom fyra år i nya produkter på marknaden. Del åriiga försälj­ningsvärdet av dessa produkter har erfarenhetsmässigt visat sig bli tre till nio gånger större än STU:s lämnade finansieringsstöd till utvecklingsarbe­tet.

För de mindre och medelstora företagen tar de regionala utvecklings­fonderna vid där STU:s insatser slutar. Utvecklingsfonderna kan bl.a. lämna län om högst 3 milj. kr. för produktutvecklingsprojekt från prototyp till s.k. nollserie inkl. vissa produktionsförberedelser. Här är det framför allt fråga om kommersiella risker. Som jag tidigare har redovisat förordar jag att nya regler införs för produktutvecklingslån från de regionala utveck­lingsfonderna.

När det gäller investeringar i utvecklingsprocessens avslutningsskede, i produktionsutrustning och vid start av serieproduktion kan Sveriges Inve­steringsbank AB lämna lån. I detta fall är det fråga om mer ordinära kredit-

 

Prop. 1980/81:130                                                                 86

risker även om risktagandel vanligen är större än vad övriga på marknaden förekommande kreditinstitut normalt accepterar.

För att ytterligare stimulera utvecklingsarbetet inom framför allt de större svenska industriföretagen har det stöd och den finansiering som kan lämnas av STU, de regionala utvecklingsfonderna och Investeringsbanken kompletterats med stöd frän Industrifonden, som stöder utveckling av nya produkter, processer och system med upp till 50 milj. kr. Stödet riktar sig mol projekt som kan bedömas ha hög lönsamhet pä längre sikt men där de lekniska eller kommersiella riskerna är stora och ulvecklingsstegen är större än normalt.

Utvecklingsprojekt av betydelse för svensk energiförsörjning kan få stöd genom det statliga programmet för forskning och utveckling inom ener­giområdet. Huvudprogram Energiforskning, vars fortsättning under treårs­perioden 1981/82 - 1983/84 regeringen nyligen har lämnat förslag om (prop, 1980/81:90). Stödet fördelas av flera olika organ, bl.a. nämnden för energiproduktionsforskning, statens råd för byggnadsforskning och STU, Stöd till prototyper och demonstrationsanläggningar inom energiområdet kan lämnas genom det nya stödsystem för åtgärder för att ersätta olja eller spara energi som riksdagen nyligen har fattat beslut om (prop. 1980/81:49, NU 1980/81: 19, rskr 1980/81: 100).

Vid sidan av vad jag nu har nämnt förekommer i Sverige liksom i andra länder statliga beställningar av utvecklingsarbete, vanligtvis inom för­svarsområdet och för energiförsörjningen. Staten har också gjort särskilda insatser inom dataområdet och för den civila flyg- och rymdindustrin.

8.5 Det särskilda forskningsavdraget

Inom alla industrialiserade länder griper staten in och stöder industrins forsknings- och utvecklingsverksamhet. Della sker säväl genom selekliva stöd som genom mer generella stimulansåtgärder.

Ett stöd av generell natur är det särskilda forskningsavdraget enligt lagen (1973:421) om forskningsavdrag vid taxeringen lill statlig inkomst­skatt. Bestämmelserna är tidsbegränsade och gäller endast kostnader för forsknings- och utvecklingsarbete under åren 1973-1981. För atl särskilt forskningsavdrag skall kunna medges krävs att företaget bedriver industri­ell tillverkning. Avdraget baseras pä sädana kostnader för tekniskt och naturvetenskapligt forsknings- och utvecklingsarbete som kan få betydelse för rörelsen. Det särskilda avdraget består av ett basavdrag och ett ökningsavdrag. Basavdraget utgör 10% och ökningsavdraget 20% av un­derlaget för resp. avdrag. Utgångspunkten för beräkning av underlaget är summan av fem tredjedelar av lönekostnaderna för den del av företagets personal vars arbete till övervägande del utgörs av forsknings- och ulveck-

 

Prop. 1980/81:130                                                   87

lingsarbete, vad företaget har gett ut i bidrag för sådanl arbete utanför företaget och kostnader för förvärv av forsknings- och utvecklingsresultat. Frän denna summa frånräknas dels vad företaget har erhållit i bidrag för forsknings- och utvecklingsarbete, dels de inläkter som har erhållits genom försäljning av forsknings- och utvecklingsresultatet.

Forskningsskattekommittén har gjort en översyn av det särskilda forskningsavdraget och lämnat förslag tiil åtgärder för att främja forskning och utvecklingsarbete (bilaga 8). Utredningsförslaget har remissbehand­lats (bdaga 9).

Forskningsavdraget har, enligt vad som har redovisats i forskningsskat­tekommitléns betänkande, knappast påverkat forsknings- och utvecklings­budgeten i företagen. Som skäl härför har angetts att ett förelags budget ularbelas utan att hänsyn tas till skatteeffekten. Ett annat skäl är att möjlighet saknas att utnyttja avdraget om företaget inle har någon redovi­sad vinst. Ett tredje skäl är att skattelättnaden inte är tillräcklig för att nyanställa forsknings- och utvecklingspersonal, eftersom en anställning i allmänhet medför ett kostnadsåtagande för flera år framåt medan skatte­lättnaden huvudsakligen begränsas till ett år.

Andra argument som har åberopats mot avdraget är att små företag missgynnas genom bestämmelsen att endast kostnader för personal som till övervägande del har arbetat med forsknings- och utvecklingsverksam­het är avdragsgilla.

En utgångspunkt för utredningens arbete har varit att söka finna former för att stimulera företagens forsknings- och utvecklingsverksamhet genom generella åtgärder på skatteområdet.

Utredningen föreslär i sill betänkande att del nuvarande systemet med elt särskilt avdrag vid beskattningen ersätls av ett system i vilkel ett generellt forskningsstöd lämnas som skattefria bidrag. Del föreslagna sy­stemet avser - i likhet med det nuvarande systemet - teknisk och natur­vetenskaplig forskning och utvecklingsverksamhet hos företagen. Forsk­ningsstödet skall enligt förslaget bestå av dels ett bassiöd som beräknas efter 2% av totalkostnaden för forsknings- och utvecklingsarbetet för det aktuella året, dels ett ökningsstöd som lämnas för ökningsåret och vart och ell av de två följande åren med 10% per år av kostnaden för den ökade forsknings- och utvecklingsinsatsen. Som förutsättning för att ökningsstöd skall lämnas för de två senare åren skall gälla att den kostnadsnivå som ökningen har lett till vidmakthålls. Beräkningsunderiaget enligt förslaget överensstämmer i stort sett med vad som gäller enligt det nuvarande systemet. Regeln om att endast kostnad för personal som till övervägande del har utfört forsknings- och utvecklingsarbete skall beaktas mildras genom att kravet på arbetsinsats begränsas till minst en fjärdedel i forsk­nings- och utvecklingsverksamhet. En annan ändring är att lönefaktorn räknas upp med 2,5 i stället för med fem tredjedelar. Bidragen föreslås betalas ut av länsstyrelsen efter beslut i taxeringsnämnden.

 

Prop. 1980/81:130                                                                 88

1 ett särskilt yttrande hävdar tvä sakkunniga i utredningen att andra och mer effektiva former för stöd borde övervägas. Som allernaliv åberopas ökad användning av offentlig teknikupphandling samt forskning som be­drivs vid statliga institutioner.

Remissinstanserna är eniga om att etl samhälleligt stöd till företagens forsknings- och utvecklingskostnader är nödvändigt för att bibehålla kon­kurrenskraften gentemot företag i utlandet och för atl upprätthålla en hög levnadsnivå.

En grupp av remissinstanserna betonar vikten av generella åtgärder. Den består av IVA, SACO/SR, KF, Svensk industriförening. Näringslivets skattedelegation. Svenska byggnadsenlreprenörföreningen. Svenska före­tagares riksförbund och SHIO-Familjeföretagen.

En annan grupp anser att stöd till forsknings- och utvecklingsarbete bör läggas på projektstöd. Hit hör SIND. länsslyrelserna i Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län samt Västerbottens län, LO, Landstingsförbun­det och TCO.

En tredje grupp med RRV, kammarrätten i Stockholm, konjunkturinsti­tutet, AMS, STU och Industrijönden anser att tillräckligt underiag för en bedömning av effekterna av ell generellt stöd av föreslagen typ saknas.

1 fråga om avvägningen av ett generellt verkande stöd godtas kommit­téns förslag om elt kombinerat bas- och ökningsstöd av bl.a. IVA, Lant­brukarnas skattedelegation, KF. Svensk industriförening. TCO och SHIO-Familjeföretagen. LO förordar - för det fall att etl generellt stöd skall finnas - ett ökningsstöd av måttlig omfattning. Svenska byggnadsentre­prenörföreningen anser att ökningsstödet bör ulvidgas i förhållande till kommittéförslaget. Allmänna ombudet för mellankommunala mål ifråga­sätter om ökningsstimulansen har någon effekt. Konjunkturinstitutet be­farar att förslaget kan medföra att forsknings- och utvecklingsverksamhe­ten pä sikt blir ryckigare. Institutet betonar faran av att forsknings- och utvecklingsinsatserna i företagen efter en god effekt av stödet i starten planar ut efter några år. SIND anser att ökningsstödet framstår som tvivelaktigt eftersom det gynnar företag med varierande resursinsatser. Detta skulle medföra snedvridning av resursanvändningen. Industrifonden uttalar sig lill förmån för ett realt beräknat ökningsstöd med hänsyn tagen till inflationseffeklen.

Kommitténs förslag om ordning för beslut och tillgodoförande av stödet har i stort sett godtagits av remissinstanserna. Förslaget om beslutsmyn­dighet har godtagits av organisationerna men mött kraftig kritik från myn­dighetshåll.

För egen del anser jag i likhet med kommittén och remissinstanserna att statligt stöd bör lämnas till företagens forsknings- och utvecklingsarbete. Som framgår av min tidigare redogörelse är också statens insatser härför omfattande. Som jag nämnde i avsnittet om former och motiv för statligt stöd är jag dock kritisk mot de föreslagna formerna för etl mer renodlat generellt stöd av följande skäl.

 

Prop. 1980/81:130                                                   89

De försök lill utvärderingar som har gjorts beträffande det särskilda forskningsavdraget har indikerat atl stödet har varit i det närmaste verk­ningslöst. Det ligger emellertid i sakens natur att avdragets direkta stimu­lanseffekt inle är så lätt att fastställa. Även med beaktande av detla torde dock den ekonomiska effekten av stödel för företagen kunna bedömas vara mycket begränsad. År 1979 satsade företagen ca 5000 milj. kr. på forsk­ning och utvecklingsarbete medan den ekonomiska effekten av det särskil­da forskningsavdraget var mindre än 200 milj. kr. Huvuddelen av avdraget har medgetts för företagens totala forskningsvolym, s. k. basstöd.

Det av kommittén lämnade förslaget innebär vissa förbättringar i förhål­lande till del nuvarande systemet. Genom att avdraget ersätts av ett bidrag kan även företag som inte redovisar vinst tillgodogöra sig stödet. Ett bidragssystem innebär också att förelagen på förhand kan fastställa effek­ten av det statliga stödet vilket medger alt forskningsbidraget kan kalky­leras in redan i budgetarbetet och därmed få den stimulanseffekt som eftersträvas. Eftersom kravet på andelen forsknings- och utvecklingsarbe­te för bidragsgrundande personal föreslås sänkas till minst en fjärdedel kan även mindre företag i större utsträckning få stöd. Genom att ökningsstödet höjs i förhållande till basstödel och lämnas under tre är vid bibehållen forskningsvolym kommer stödet bättre att motsvara det kostnadsåtagande som nyanställning av forskningspersonal innebär och därmed verka stimu­lerande pä ökningen av sådana insatser.

Ser man till stödets enskilda delar innebär ett basstöd att storleken av stödet helt bestäms av förelagets forskningsvolym. Basstödet blir störst i forskningsintensiva förelag. Ett renoldat basstöd är en helt generell stöd­form och om procentsatsen sätts tillräckligt högt är det rimligt att tänka sig att stödet skulle ge effekt. Kostnaden för ett bassiöd är emellertid mycket hög i förhållande lill kostnaden för ett ökningsstöd. Relationen är att en enhet basstöd kostar ca tio enheter ökningsslöd. Om syftet med stödet är att stimulera företagen att öka forsknings- och utvecklingsvolymen torde ökningsstödet vara det mest ändamålsenliga. Detta stöd premierar enbart ökningen av forsknings- och utvecklingsinsatserna utan hänsyn lill den tolala forsknings- och utvecklingsverksamhetens omfattning. Det av kom­mittén föreslagna ökningsstödet ligger dock på en så relativt låg nivå ur företagens synvinkel att det förmodligen inle har annat än en marginell effekt.

Eftersom basstödet innebär den avgjort största belastningen på statskas­san, skulle enbart ett ökningsstöd, men ett relativt kraftigt sådant, kunna ge en påtaglig stimulanseffekt och samtidigt kunna kombineras med önske­målet om att inte öka statens utgifter jämfört med nuvarande ordning. En ensidig inriktning på ett högt ökningsstöd blir emellertid alltför känslig för manipulation och anpassningar hos företagen i syfte att uppnå ett mer omfattande stöd. Kraven på kontroll kommer alt öka. Länsslyrelserna, som lämpligen får administrera ett eventuellt forskningsbidragssystem.

 

Prop. 1980/81:130                                                   90

kommer att behöva personalförslärkningar för alt kunna klara dessa upp­gifter. Att bygga upp en ny offentlig kontrollapparat för alt dela ut ca 200 milj, kr, i forskningsbidrag förefaller tveksamt.

Kostnaden för det av kommittén föreslagna alternativet med ett kombi­nerat bas-och ökningsstöd skulle för år 1981 bli ca 285 milj. kr., vilket är ca 100 milj. kr. mer än kostnaden för det nuvarande avdragssystemet. Kost­naden är med hänsyn till den osäkerhet som finns om effekten av stödet statsfinansiellt svårmotiverad.

Del hittillsvarande syslemel med forskningsavdrag utlöper som jag nyss nämnde med utgången av år 1981. Det finns enligt min mening skäl att ytteriigare överväga behovet och utformningen av ett ev. stöd av denna art. Regeringen har mot bakgrund av den redogörelse som här lämnats inte slutgiltigt behandlat det förslag som forskningsskattekommittén framlagt och därmed inte heller tagit ställning till huruvida en förlängning av forsk­ningsavdraget bör beslutas.

8.6 Verksamheten vid STU

STU:s uppgifter är att främja och stimulera teknisk-industriella innova­tioner samt att stödja kunskapsuppbyggande teknisk forskning för närings­liv och samhälle. STU:s operativa medel för att genomföra sina uppgifter och bidra till att målen för samhället nås är planerings- och utredningsverk­samhet, stöd till tekniska forsknings- och utvecklingsprojekt, biträde till uppfinnare, förmedling till exploatering av resultat av forskning och ut­veckling, industriell serviceverksamhet och internationell kontaktverk­samhet.

STU har i de av statsmaklerna fastställda riktlinjerna för STU:s verk­samhet (prop. 1977/78:111, NU 1977/78:75, rskr 1977/78:361) givils tre roller. Den första innebär atl med hjälp av tillgänglig eller ny teknik främja utvecklingen inom olika samhällssektorer - samhällssektorrollen (S-rol­len). En andra huvuduppgift är att främja industrins innovationsverksam­het och tekniska kvalitet - industrirollen (1-rollen). STU:s tredje huvud­uppgift är att inom den lekniska forskningen höja den vetenskapliga nivån och öka kunnandet inom skilda områden - forskningsstödjande rollen (F-rollen).

Verksamheten vid STU är uppdelad pä program. Stöd till utvecklingsar­bete baserade på STU:s S-roll och 1-roll kanaliseras via program 1. Indu­striellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete medan F-rollen hu­vudsakligen uppfylls genom projektstöd från program 2. Kunskapsutveck­ling.

STU har i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 lämnat förslag till plan för verksamheten för budgetåren 1981/82-1983/84 (bilaga 6). An­slagsframställningen har remissbehandlats (bilaga 7).

 

Prop. 1980/81:130                                                   91

Såväl Sveriges Industriförbund som IVA efteriyser i sina remissyttran­den en precisering av STU:s S-roll. Industriförbundet menar att STU i alltför hög grad som argument för flera av STU:s engagemang anför sektor-och industripolitiska skäl blandade. Förbundet anser atl bedömningsmöj­ligheterna skulle förbättras för mänga projekt, om del klarare kunde anges vilka motiv som kan återföras till STU:s S-roll resp. Ull STU:s 1-roll.

Jag delar i stort remissinstansernas uppfattning att STU tydligare bör ange vilket motiv som är vägledande för insatserna under olika delpro­gram. Samtidigt är jag väl medveten om problemen med att hålla isär dessa motiv. Stöd till utvecklingsprojekt kan i flertalet fall motiveras av såväl samhällssektorskäl som industripolitiska skäl och en nödvändig förutsätt­ning för att en sektormotiverad insats skall bli framgångsrik är ofta atl den också resulterar i företagsekonomiskt lönsam tillverkning i företag. Det var också denna bakgrund som föranledde statsmaklerna att i de nyss nämnda riktlinjerna för STU:s verksamhet avstä från att skilja insatsen utifrån S- och I-rollen i olika program. Jag finner inte skäl att ändra pä denna ordning. Det ankommer emellertid pä STU att i ökad utsträckning söka klargöra vilka effekter som kan väntas av föreslagna insatser och hur dessa fördelar sig på resp. roller. I likhet med vad Industriförbundet framhåller bedömer jag att det skulle underlätta STU:s dialog med omväri­den och möjliggöra en bättre avstämning av STU:s insatser mot olika intressenters behov.

Som underlag för sina insatser bedriver STU en omfattande planerings-, utrednings-, uppföljnings- och utvärderingsverksamhet. Uppföljningen görs löpande och rutinmässigt medan mer krävande utvärderingsinsatser enligt STU mäste begränsas till områden där förändringar och ompriorite­ringar övervägs. STU:s uppgifter ställer stora krav på kontakter med omvärlden. STU har därför inrättat ett industriellt och ett vetenskapligt råd, vilka biträder verksstyrelse och verksledning med förslag och syn­punkter. För biträde vid planering och styrning av den löpande verksamhe­len har STU inrättat ett slorl antal grupper i anslutning till olika program-aktiviteter.

Remissinstanserna är genomgående positiva i sina kommentarer av STU:s planerings-, utrednings-, uppföljnings- och utvärderingsverksam­het. Flera remissinstanser framhåller dock att STU i ökad utsträckning bör engagera internationell expertis vid utvärderingen av sina insatser. IVA menar att alla viktigare programinslag i STU:s verksamhel bör göras till föremål för en sådan granskning. IVA föreslär vidare atl nya programakli-vileter etappindelas med klart angivna beslutspunkter för att härigenom underlätta för utomstående atl följa och bedöma verksamheten. För att bättre kunna bedöma balansen och riktigheten i olika prioriteringar före­slår UHÄ att STU i störte utsträckning redovisar planerade insatser även inom icke-prioriterade områden. Industrifonden understryker vikten av att induslrin i ökad utsträckning engageras i styrningen av inriktningen av insatserna inom program Kunskapsutveckling.

 

Prop. 1980/81:130                                                   92

Jag finner STU:s planerings-, utrednings-, uppföljnings- och utvärde­ringsverksamhet vara ett nödvändigt instrument för att skapa underiag såväl för statsmakternas beslut om verksamhetens inriktning och omfatt­ning i stort som för myndighetens egen detaljplanering och styrning av verksamheten. En ökad användning av internafionell expertis utöver an­vändning av inhemsk expertis vid utvärderingsarbetet bedömer jag som värdefull. Det bör ge ökad möjlighet att jämföra forsknings- och utveck­lingsinsatsernas inriktning och kvalitet i Sverige med molsvarande insatser i andra länder. Det ankommer på STU att besluta om utvärderingens närmare uppläggning.

Det är väsentligt att industriintressen på olika sätt ges möjlighet att påverka planering och inriktning av STU:s insatser. STU är etl industripo­litiskt instrument och STU:s insatser vad gäller såväl utvecklingsprojekt som projekt för kunskapsuppbyggnad bör anpassas efter industrins lång­siktiga behov och möjligheter. Jag vill i detta sammanhang erinra om de problem som uppkommer i samband med avvägningar mellan insatser inom etablerade områden och insatser inom nya områden där i dag såväl den vetenskapliga som industriella verksamheten är begränsad men där utvecklingsmöjligheterna för framliden är slora. De etablerade områdena har i allmänhet starka och inflytelserika påtryckningsgrupper medan före­trädarna för nya områden vanligen inle har hunnit organisera sina intressen eller fått fotfäste i etablissemanget. Det ankommer på STU att aktivt söka motverka denna obalans.

Med tanke på att STU:s verksamhet äger rum i olika former och under olika program kan det vara svårt att överblicka STU:s insatser inom olika områden. Jag kommer att i annat sammanhang föreslå regeringen all uppdra åt STU att i fortsättningen i sin anslagsframställning göra en sam­manställning över mer betydande satsningar inom insatsområden, teknik­områden och kunskapsområden. En sädan sammanställning bör omfatta såväl prioriterade som icke prioriterade satsningar.

STU har inom industripolitiken uppgifter som avser långsiktig och stra­tegiskt viktig kunskapsutveckling. Det gäller främst STU:s stöd till forsk­ningen inom högskolesystemet och inom de bransch- eller teknikoriente-rade kollekliva forskningsinstituten. STU har även uppgifter som mer direkl underlättar och påverkar innovaUonsprocessen i näringslivet. Del gäller stödet lill innovationsprojekl hos uppfinnare, tillverkande företag och utvecklingsbolag.

STU:s program för kunskapsuppbyggnad innebär ett indirekt stöd för företagens utvecklingsarbete på längre sikt. Här avses, vid sidan av stödet till kollektiv forskning. STU:s finansiering av högskoleforskning som ock­sä har återverkningar pä en till forskningen knuten högre teknisk ulbild­ning. För de tekniska högskolorna och fakulteterna är stöd från STU det mest betydande resurstillskottet vid sidan av basresurserna.

 

Prop. 1980/81:130                                                   93

STU föreslår en lyngdpunktsförskjulning av insatserna mol program 2. Kunskapsutveckling. Motivet härför har varit behovel av en förstärkt kunskapsbas inom ett anlal för industrins framtida konkurrenskraft strate­giskt viktiga områden och att STU har en unik möjlighet att snabbi driva fram en angelägen uppbyggnad av för landet gemensamma forskningsre­surser inom sådana områden.

STU:s slöd till kunskapsuppbyggnad är särskilt betydelsefullt för de störte företagen. Dessa satsar betydande resurser pä tekniskt utvecklings­arbete men har i allmänhet inte möjlighet att bedriva den breda kompetens­uppbyggande forskning som är en nödvändig bas för industriell utveckling. Industriförbundet tillstyrker också STU:s förslag att STU:s insatser för­skjuts mol ökat stöd till kunskapsuppbyggnad. Det är enligt Industriför­bundet statens främsta ansvar inom forsknings- och utvecklingsområdet alt långsiktigt garantera konkurtenskraftig kunskapsutveckling inom lan­det. Även IVA framhåller samhällets ansvar för atl den kompetensupp­byggande forskningen fär tillräcklig omfattning. Enligt IVA:s uppfattning är STU:s F-roll den grundläggande och mest betydande av STU:s roller. STU:s program för kunskapsutveckling ulgör enligt lVA:s uppfattning ett värdefullt tillskott till den kunskapsuppbyggnad som är en av högskolesy­stemets grundläggande uppgifter och det utgör ett viktigt stöd för kompe­tensuppbyggnad särskill inom nya teknikområden. STU:s stöd till utveck­ling inom industri och olika samhällssektorer är däremot enligt IVA visser­ligen betydelsefullt men marginellt i relation till de totala utvecklingsinsat­serna där. Såväl Industriförbundet som IVA framhåller dock den stora betydelsen av STU:s stöd för innovationsverksamheten i små och medel­stora företag.

Även UHÄ tillstyrker en förskjutning av STU:s insatser mot stöd till kunskapsutveckling. UHÄ framhåller emellertid behovet av balans mellan den typ av flexibla rådsresurser som STU lämnar och fasla basresurser. STU:s resurser för kunskapsuppbyggnad är numera enligt UHÄ av en sådan storleksordning att denna balans svårligen kan upprätthållas.

Industrifonden motsätter sig att kunskapsutveckling prioriteras framför industriellt utvecklingsarbete. Fonden menar att i del läge där svensk ekonomi f. n. befinner sig måste STU:s induslriroll prioriteras. De små och medelstora innovationsföretagen har dragit störst nytta av STU:s stöd till utvecklingsarbete inom induslrin. Dessa företag är dock dåligt represente­rade bland remissinstanserna, vilka oftast främst beaktar storföretagens eller forskningsinstitutionernas intressen. Fonden påpekar samtidigt att STU är det enda organ bland de småföretagsinriktade stödorganen som besitter tillräcklig kompetens för alt bedöma nya projekt av högteknolo-gisk karaktär.

Jag vill för min del gärna framhålla betydelsen av STU:s stöd till kun­skapsuppbyggnad. STU har bred kompetens och god överblick över vad som händer i såväl industri och samhälle som högskolevärlden. STU kan

 

Prop. 1980/81:130                                                   94

därigenom spela en viktig roll för att rikta högskolans uppmärksamhet pä och genom direkt stöd stimulera till forskning på problem som är angelägna för industri och samhälle. STU kan vidare pä olika sätl underiätta att forskningsresultat nyttiggörs inom industrin. STU:s program för kun­skapsutveckling bör emellertid användas som en röriig resurs för tidsbe­gränsade och målinriktade insatser för atl bygga upp ny kunskap och förslärka kompetensen inom nya och eftersatta områden av betydelse för svensk industris framtida konkurrenskraft.

Även om uppbyggnad och vidmakthållande av kunskapsbasen är viktigt och förvisso nödvändigt för den industriella utvecklingen är detta inte tillräckligt för industrins förnyelse och konkurrenskraft. Kunskaperna måste omsättas i nya produkter, processer och system genom utvecklings­arbete. Huvuddelen av detta arbete utförs i företagen.

Behovet av projektstöd från STU till tidiga faser av riskfyllda utveck­lingsprojekt som initieras av mindre företag och enskilda innovatörer är uppenbart. Dessa grupper har små resurser för att finansiera utveckling och exploatering av ny teknik och mycket svårt att sprida riskerna till flera utvecklingsprojekt. STU finansierar uppskattningsvis en tredjedel av det forsknings- och utvecklingsarbete som utförs i företag med mindre än 100 anställda.

STU:s finansiella stöd till de större förelagen motsvarar mindre än 1 % av företagens egna satsningar pä forsknings- och utvecklingsarbete. STU:s roll som finansiär av de störte företagens forsknings- och utvecklingsarbe­te är således mycket marginell. Erfarenheter visar emellertid att STU:s stöd till projekt vid slörre förelag bidrar till att satsningar pä potentielU betydelsefulla utvecklingsprojekt särskill i tidiga och riskfyllda faser kom­mer lill stånd.

Mot denna bakgrund har jag inte funnit skäl lill några större relativa förskjutningar i fördelningen mellan insatser för industriellt och samhälls­inriktat utvecklingsarbete ä ena sidan och kunskapsutveckling å andra sidan. För de närmaste åren kan det dock finnas skäl till en viss särskild förstärkning av insatserna för kunskapsuppbyggnad för att snabbt få till stånd en kompetensuppbyggnad inom vissa strategiskt viktiga områden.

Jag vill i detta sammanhang beröra frågan om avgränsning av STU:s insatser riktade mot högskoleforskning gentemot andra insatser på detta område. 1 enlighet med statsmakternas beslut (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 255, NU 1979/80:43, rskr 1979/80:395) skall STU:s stöd till grundläggande kunskapsuppbyggnad lämnas via program Kunskapsutveckling och ha for­men av tidsbegränsade målinriktade insatser inom områden där den tek­niska kunskapsbasen måsle förstärkas. STU skall inte finansiera uppbygg­naden av basresurser vid högskolorna. Som påpekas av bl. a. UHÄ är dock erforderiiga basresurser vid högskolorna en nödvändigt förutsättning för att STU:s insatser skall få avsedd effekt. Chefen för utbildningsdeparte­mentet har också bäde för innevarande budgetår och i förslagen i budget-

 

Prop. 1980/81:130                                                   95

propositionen 1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 12) prioriterat matemalisk-na­lurvetenskaplig och teknisk forskning. Det är nödvändigt att gä vidare med dessa prioriteringar.

Genom den koncentration av STU:s insatser mol vissa teknikområden som har gjorts under de senaste åren och med den ändrade inriklningen mot störte samlade insatser påverkar STU:s slöd i allt större utsträckning forsknings- och utvecklingsverksamheten vid främst de tekniska högsko­lorna. För att STU skall kunna genomföra angelägna insatser för kun­skapsuppbyggnad behövs elt samspel med andra berörda organ. 1 detta sammanhang vill jag erinra om vad chefen för utbildningsdepartementet anförde vid sin anmälan av anslag under nionde huvudtiteln för budgetåret 1980/81 (prop. 1979/80:100 bil. 12 s. 563) rörande vikten av aktiv samver­kan mellan NFR och STU varvid även NFR:s ansvar för finansieringen av den mot tekniska tillämpningar riktade naturvetenskapliga gmndforskning-en betonades.

Som jag Udigare har nämnt avser jag att, för att uppnå bättre samordning av de insatser som görs för atl stödja leknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete över anslag under industridepartementets huvudtitel med de satsningar som görs för att stödja forskning och utbildning vid de lekniska högskolorna över anslag under utbildningsdepartementets huvud­titel, inom kort föreslå regeringen att bemyndiga mig att tillkalla ett särskilt industriellt och tekniskt råd knutet till industridepartementet. Rådet avses bli ett diskussionsfomm för tekniska forsknings- och utveck­lingsfrågor med både utbildnings-, forsknings- och industriintressen repre­senterade. Ett sådant råd blir etl viktigt kontaktorgan mellan departemen­ten, induslrin och den tekniska forskningen. Jag har i denna fråga samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

För spridning av forskningsresultat lill industrin är den kunskapsöver­föring som sker genom alt forskare anställs av eller på annat sätt knyts lill induslrin den ofta viktigaste. Mänga gånger kan den träning av forskare som elt forskningsprogram innebär vara betydligt mera värd för industrin än forskningsresultatet som sådant.

I forskningssamverkanskommilténs (FOSAM) regi pågår sedan ett par år tillbaka en försöksverksamhet med s. k. kontaktforskare. Systemet in­nebär att mindre och medelstora företag bereds tillfälle att "låna" forskare från universitet och högskolor.

Försöksverksamheten är ännu inte avslutad. Chefen för utbildningsde­partementet avser att våren 1982 förelägga regeringen vissa förslag rörande forskningspolitiken. I samband härmed kommer han att lämna en redogö­relse för försöksverksamheten med kontaktforskare saml behandla verk­samhetens eventuella fortsättning.

En väsentlig och ökande del av STU:s stöd avser sammanhållna sats­ningar som sträcker sig över flera år. Sådana satsningar är ofta nödvändiga för att STU:s stöd skall få effekt. För att få kontinuitet i verksamheten bör.

 

Prop. 1980/81:130                                                   96

som jag framhöll vid min anmälan av STU:s anslag föregående budgetår (prop. 1979/80:100 bil. 17 s. 255), denna planeras i flerårsperspektiv. STU har i enlighet med ett av regeringen lämnat uppdrag i sin anslagsframställ­ning för budgetåret 1981/82 lämnat förslag till ett treårigt program (se bilaga 1). STU:s stöd till teknisk forskning och utveckling finansieras från anslagen Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling och Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning. Därutöver lämnar STU stöd till forsknings- och utvecklingsarbete inom energiområdet inom ra­men för Huvudprogram Energiforskning (prop. 1980/81:90). Jag förordar att regeringen mot bakgmnd av STU:s redovisade treårsplan förelägger riksdagen förslag om ett treårigt program för STU:s stöd till teknisk forsk­ning och utveckling under budgetåren 1981/82-1983/84.

För den verksamhet som finansieras över anslaget F 1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling beräknar jag för denna period ett medelsbehov av totalt 1 775 milj. kr. varav för budgetåret 1981/82 540 milj. kr. Jag förordar alltså att regeringen inhämtar riksdagens godkännande av att 1 235 milj. kr. disponeras för STU:s verksamhel avse­ende teknisk forskning och utveckling under budgetåren 1982/83-1983/84. Hämtöver beräknar jag för anslaget F 3. Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning under samma period ett medelsbehov av totalt 44 milj. kr. varav för budgetåret 1981/82 13,2 milj. kr. Jag förordar alltså att regeringen inhämtar riksdagens godkännande av att 30,8 milj. kr. disponeras för STU:s finansiering av utrustning för teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete under budgetåren 1982/83-1983/84.

De medelsramar som jag har beräknat innebär en något höjd ambitions­nivå för STU:s stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbe­te.

F 1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveck­ling

1979/80 Utgift  '375618659        Reservation      209982527

1980/81 Anslag  476550000

1981/82 Förslag        540000000

' Disponerat 417 550 000  Odisponerat 1050000

Följande sammanställning ger en ekonomisk översikt av verksamheten under delta anslag (milj. kr.).

 

Prop. 1980/81:130

97

 

 

 

 

1979/80

1980/81

1981/82

 

 

Ulfall

Budget

Beräknar

 

 

STU

Föredra-

 

 

 

 

ganden

Kostnader

 

 

 

 

Program 1

 

 

 

 

Industriellt och

 

 

 

 

samhällsinriktat

 

 

 

 

tekniskt utveck-

 

 

 

 

lingsarbete

261,8

293.0

363,0

318,6

Rymdverksamhet

10,1

11,5

14,2

12,5

Program 2

 

 

 

 

Kunskapsutveckling

133,0

158,0

210,6

184,0

Program 3

 

 

 

 

Internalionell

 

 

 

 

kontaktverksamhet

14,55

16.4

25,8

20,35

Program 4

 

 

 

 

Myndighetsservice

4,0

5,2

5,7

5,8

Informationsförsörj-

 

 

 

 

ningsverksamhet

7,5

8,0

11,1

8,75

Ofördelade medel

-

4,5

10,0

10.0

Summa koslnader

430,55

496,6

640,4

560,0

Avgår finansiering

 

 

 

 

ulöver anslag

 

 

 

 

Återbetalningar m. m.

13,4

20,0

20,0

20,0

Minskning av reservation

1,0

-

-

-

Summa anslag

416,55

476,6

620,4

540,0

Som framgår av sammanställningen harjag under detta anslag beräknat ett totalt medelsbehov av 540 milj. kr. för budgetåret 1981/82.

Med utgångspunkt i de allmänna överväganden som jag tidigare har redovisat harjag gjort en preliminär fördelning av anslaget för budgetåret 1981/82 pä program, delprogram och programelement. Det ankommer på regeringen att besluta om den slutliga fördelningen sedan STU har redovi­sat sin detaljerade planering av verksamheten för kommande budgetär. Jag gär nu närmare in på verksamhelen inom de olika programmen.

Program I. Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete är indelat i fem delprogram. Följande sammanställning ger en ekonomisk översikt av verksamheten inom programmet (milj. kr.)

 

 

 

 

Program 1

Delprogram

1979/80 Ulfall

1980/81 Budget

1981/82 Beräknar

 

STU

Föredra­ganden

la. Insatsområden Ib. Teknikområden Ic. Industriservice ld. Förmedling le. Arbetstagarprojekt

37,7

203,5

12,5

3,1

5,0

261,8

43.5

225,4

10,8

3,3

10,0

293,0

64,4

269,0

13.6

4.0

12.0

363.0

50.4

241.6

13,0

3.6

10,0

318,6

7    Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                                 98

Under innevarande budgetår pågår verksamhet inom 14 insatsområden. Verksamheten avser störte, målinriktade, fleråriga men tidsbegränsade utvecklingsinsatser. För genomförandet engageras i allmänhet ett flertal företag, högskoleinstitutioner och andra organisationer enligt en samman­hållen plan.

STU föreslår att pågående verksamhet fullföljs och alt verksamhel på­börjas under budgetåret 1981/82 inom två nya insatsområden, nämligen Polymera konstruktionsmaterial och Djupprospeklering. Det innebär atl en viss förstärkning av programmet Insatsområden eribrdras för budget­året 1981/82 men att resursbehovet sedan successivt minskar genom atl arbetet inom nägra av de tidigast startade insatsområdena avslutas. Indu­striförbundet ställer sig tveksamt lill slart av nya insatsområden och ifråga­sätter om inte några av de tidigare besluten om insatser kan omprövas och eventuellt senareläggas. IVA ansluter sig lill STU:s förslag. Flera remissin­stanser framhåller svårigheterna att bedöma betydelsen av satsningarna inom programmet och om deras volym och inriktning är välavvägd. Fakul­telsnämnden vid Chalmers tekniska högskola (CTH) anser alt den lotala volymen på insatsområdena bör kunna minskas men har inget att erinra mot de två nya förslagen lill insatsområden.

Jag föreslår att pågående verksamhet inom samtliga 14 insatsområden får fortsätta i huvudsak enligl tidigare planerad omfattning och har beräk­nat medel härför. Jag har härvid utgått från att STU aktivt och kontinuer­ligt följer upp de olika insatserna och inför varje nytt budgetär tar ställning till verksamhetens fortsatta inriktning och omfattning. Som jag redan har framhållit i samband med min behandling av STU:s roller, bör STU söka bättre belysa motiven bakom STU:s satsningar inom ett insatsområde.

Med hänsyn till det ansträngda budgetlägel harjag beräknat att utrymme finns för endast ett nytt insatsområde under nästa budgelår.

Av de nya insatsområden som STU har föreslagit harjag bedömt Poly­mera konstruktionsmaterial som särskilt angeläget. Det är en relativt all­män uppfattning att polymera material kommer att få en ökad användning som konstruktionsmaterial inom verkstadsindustrin. Användning av så­dana material ställer hell nya krav pä konstruktören. För att kunna utnyttja den potential de erbjuder bäde vad gäller produkt- och produktionsutveck­ling är det viktigt att kompetens inom och erfarenhet frän detta material­område byggs upp inom induslrin.

Jag föreslär därtbr att ett nytt insatsområde tas upp enligt följande sammanställning och beräknar medel för detla under budgetåret 1981/82.

Kostnad        Total              Tidsomfatl-

1981/82        kostnad         ningar

milj. kr.          milj. kr.

Polymera konstruktions­
material                       5.0                35,0              5

 

Prop. 1980/81:130                                                                 99

Jag vill emellertid underslryka att detla inle belyder att planerna på del andra av STU föreslagna insatsområdet, Djupprospeklering, är avskrivna. Senare under treårsperioden kommer enligl planen insatserna inom flera områden att vara avslutade, varvid resurser frigörs för verksamhet inom nya insatsområden.

Huvuddelen av STU:s finansiella stöd till leknisk forskning och utveck­lingsarbete lämnas inom delprogram 1 b. Teknikområden och program 2. Kunskapsutveckling. Insatserna inom kunskapsutvecklingsprogrammel har tyngdpunkten på forskning medan insatserna inom teknikomrädespro-grammel i huvudsak avser industriellt utvecklingsarbete. STU föreslår en ökad koncentration av insatserna mol ett begränsat anlal prioriterade områden.

Remissinslanserna lar i allmänhet inte upp frågan om koncentration av STU:s satsningar till någon principiell diskussion. FOA och IVA uttalar sig emellertid explicit för en sådan koncentration medan MFR anser att bred­dad satsning på grundläggande teknisk forskning bör ske. Flera remissin­stanser, däribland Industriförbundet, påpekar liksom STU allmänt beho­vel av att en stor andel av STU:s resurser hålls obundna till förmån för stöd till inkommande ansökningar vid sidan av planerade program.

Som jag tidigare har framhållit måste svensk industri i ökad utsträckning orientera sig mot teknikinlensiva produkter, processer och syslem. Här har svensk industri de största konkurrensfördelarna, vilkel blir alltmer accentuerat sett i ett längre lidsperspektiv. En sädan inriktning kräver emellertid alt ökade resurser satsas på forskning och utveckling. Med beaktande av del kärva statsfinansiella läge som vi befinner oss i kan detla vad gäller samhällets stöd uppnås bara genom en ökad prioritering av de statliga satsningarna mot områden av särskild betydelse för svensk indu­stris långsiktiga internationella konkurrenskraft. Jag vill emellertid betona att detta inle innebär att STU är förhindrat att satsa på projekt utanför de prioriterade områdena. Prioriteringen innebär en identifiering av områden där säväl behoven av förstärkta satsningar som potentialen för svensk industri har bedömts vara störst och där följaktligen huvuddelen av resurs­förstärkningen bör sättas in. STU måste dock även framgent avsätta medel för projekt inom andra områden där STU:s stöd kan leda till satsningar av strategisk betydelse.

De prioriterade satsningarna bör inriktas dels mot teknikområden som är av strategisk betydelse för utvecklingen av svensk industri, dels mot teknik för användning inom branscher eller områden av speciell belydelse för svensk ekonomi.

STU har föreslagit att följande områden prioriteras: elektronik och dala­teknik, bioteknik, materialteknik, verkstadsteknik, kemiteknik, iräteknik, massa- och pappersteknik samt teknik för hälso- och sjukvärd. Della val av prioriterade områden stöds praktiskt laget genomgående av remissin­stanserna. Enstaka remissorgan anger dessutom några ytterligare områden

 

Prop. 1980/81:130                                                                100

som anses vara i behov av förstärkt stöd. CTH antyder indirekt en viss tveksamhet inför prioriteringen av de tre sistnämnda områdena. När det gäller omfattning och inriktning av satsningarna inom de prioriterade om­rådena stöds i allmänhet ocksä STU:s förslag. För kemiteknik finner såväl IVA som CTH STU:s ökningsförslag representera en miniminivå. Även inom bioteknik anser/VA en störte satsning befogad medan IVA ifrågasät­ter om inte satsningarna pä det trätekniska området är för kraftiga i förhällande till andra områden.

Jag har tidigare (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 256) framhållit betydelsen för den industriella utvecklingen av insatser på områdena elektronik och datateknik, materialteknik, kemiteknik, bioteknik och verkstadsteknik. Riksdagen har sedermera fastslagit denna prioritering för innevarande budgetår (NU 1979/80:43, rskr 1979/80:395). För att STU:s insatser skall ge resultat bör dessa prioriteringar i huvudsak ligga fast även under den kommande treårsperioden. STU har därtill föreslagit alt ylterligare tre områden prioriteras, nämligen träteknik, massa- och pappersteknik samt leknik för hälso- och sjukvård. Med tanke på dessa områdens stora bety­delse för svensk ekonomi finner jag del motiverat att stora framtidsoriente-rade satsningar görs pä dessa områden. Jag vill emellertid erinra om de stora summor som STU redan i dag satsar inom dessa områden. Dessa satsningar bör fortsätta pä i huvudsak nuvarande nivä men ges en delvis förändrad inriktning, vilket jag återkommer till.

Jag vill i detla sammanhang peka på de stora möjligheler som kan skapas genom en ökad integration mellan olika teknikområden. Detla kan ge upphov till hell nya produkter, processer och system och medföra etable­ring av nya industriförelag med inriktning pä marknader, vilka till stor del inte är kända i dag.

Jag avser nu någol utförligare kommentera insatserna under de lidigare nämnda områdena.

Elektronik och datateknik är områden där den lekniska utveck­lingen går mycket snabbt. Utvecklingen av elektroniska och eleklroopiiska komponenter har utgjort grunden för den minialyrisering och prissänkning pä elektroniska apparater som har lett till en nästan explosionsartad ut­veckling av anlalel tillämpningsmöjligheler och marknader för elektronik. Denna utveckling kan väntas prägla även de närmaste decennierna. Hu­vuddelen av mikroelektroniken kommer i framtiden alt finnas i produkter som inte kallas datorer i gängse mening. Detta innebär att denna teknik brett och genomgripande kommer att påverka utvecklingen i industri och samhälle. Detla medför stora omställningsproblem för svensk industri men ocksä stora utvecklingsmöjligheter för företag som kan utnyttja den nya tekniken. Utvecklingen är således inte begränsad till elektronik- och da­taindustrin utan flertalet industribranscher och samhällssektorer kommer att beröras i slörre eller mindre omfallning. För atl kunna möta och utnyttja den utmaning som den nya tekniken erbjuder krävs industriell

 

Prop. 1980/81:130                                                  101

kompetens och kapacitet inom området. På hårdvarusidan behövs kunnan­de för bl.a. utveckling av kundspecificerade integrerade kretsar och på mjukvarusidan behövs, vilket inte är minst viktigt, kunnande alt använda den nya tekniken dels för att framställa konkurrenskraftiga produkter inom olika industribranscher utanför den egentliga elektronik- och dataindu­strin, dels för all från användarsynpunkt rätt kunna använda datateknik och elektronik i olika konstruktions-, produktions- och administrationssy­stem. För atl bygga upp kompetensen inom elektronik- och dataområdet harjag beräknat medel för slora insatser även i fortsättningen med tonvikt pä framför allt kunskapsutveckling, vilken bör ge den nödvändiga basen för en vidare industriell utveckling.

Datateknikens snabba utvecklingslakt har lett till en markant ökning i antalet möjliga användningsområden. Den utgör elt hjälpmedel i industriell produktion, vetenskapligt arbete, administration och vid beslutsfattande. Förväntningarna inom industrin och samhället inför denna tekniks utveck­ling och ulnyltjande är blandade. Förhoppningar knutna till dess möjlighe­ter att åstadkomma markanta effektivitetsförbättringar samt nya produkter och tjänster bryts mot farhågor om ökat krångel, minskat anlal arbetstill­fällen, försämrad arbetsmiljö, utarmning av arbetsinnehåll och hot mot den personliga integriteten.

För att vi skall kunna försäkra oss om denna tekniks positiva potential och undvika de användningssvårigheter och läsningar som tekniken kan medföra, erfordras atl vi i möjligaste mån - i ett sammanhang - betraktar tekniken, dess användning samt konsekvenserna av denna användning på människor, organisationer och samhället. Forsknings- och utvecklingsin­satserna vid STU mäste planeras med delta som utgångspunkt.

I direktiven till delegationen för datafrågor (Dir 1980: 15) har delegatio­nen fått i uppdrag alt utarbeta förslag lill principer och riktlinjer för datateknikens utveckling och användning i samhället. Delegationen skall vidare ägna stor uppmärksamhet åt forskning avseende datateknikens framlida användning och konsekvenser i syfte att öka samhällets hand­lingsberedskap.

1 syfte att anpassa inriktningen och organisationen av STU:s rampro­gram inom det datatekniska området till de principer och riktlinjer som utarbetas inom delegationen avser jag - efter samråd med statsrådet Johansson - föreslå regeringen att i annat sammanhang uppdraga åt data-delegaUonen atl i samverkan med STU se över dessa ramprogram.

Regeringen anser vidare dessa frågor vara så betydelsefulla att den under våren 1982 avser att lägga fram en dalapolitisk proposition som bl. a. kommer att behandla forskning kring datateknik.

Biotekniken befinner sig i ett dynamiskt utvecklingsskede där tek­niska tillämpningar inom ett stort antal områden kan fömtses. Denna leknik innebär ulnyltjande av cellers eller cellbeståndsdelars egenskaper för industriell produktion. Biotekniska processer är vanligen kunskapsin-

 

Prop. 1980/81:130                                                  102

lensiva, energisnåla och kräver begränsade investeringar, vilket bl.a. gör dem relativt oberoende av anläggningsstorlek. Ökad användning av denna teknik ger möjligheter lill bättre råvaru- och energiutnyttjande, nya och mer effektiva metoder för läkemedels- och livsmedelsframställning och effektiv nedbrytning av miljöfarliga ämnen. Med tanke på områdets kun­skapsintensiva karaktär, utvecklingspotentialen och den kompetens som finns i Sverige inom närbesläktade områden bör biotekniken kunna erbju­da en intressant utvecklingsmöjlighet för svensk industri. Jag har därtör beräknat medel för en fortsatt ökning av insatserna inom detla omräde för att möjliggöra en framlida industriell expansion.

Utvecklingen av materialtekniken mot alltmer kvalificerade kon­struktionsmaterial och för ändamålet väl avvägda materialkombinationer är en av grundförutsättningarna för en konkurrenskraftig verkstadsproduk­tion. Detta kräver ett materiallekniski kunnande inom etl flertal områden. Det traditionellt dominerande konstruktionsmaterialet stål kommer även inom överskådlig tid alt vara del mest använda materialet. Nya material kommer dock atl få en allt större belydelse. För att kunna utnyttja de möjligheter som de nya materialen erbjuder krävs en ökad integrering mellan materialtillverkningsledet och konstruktions-/bearbetningsledel. Detta innebär stora omställningsproblem för speciellt verkstadsindustrin. Stål är ett väl beprövat konslruklionsmaterial och såväl forskarkompeten­sen som den industriella kompetensen är mycket hög i Sverige. Företagen satsar stora summor pä forskning och utveckling kring stälmaterial. STU:s insatser blir därmed relativt marginella. STU;s roll är betydligt mer strate­gisk och avgörande vad gäller forskning och utveckling kring nya material. STU:s insatser inom det materialtekniska området bör därför i ökad ut­sträckning inriktas mol nya materialområden med slor framlida använd­ningspotential men där kompetensen i dag är alltför låg hos konstruktö­rerna. Jag tänker här på polymerer, avancerade komposiler, högtempera-turkeramer och nya former av metalliska material som pulverpressade och arnorfa metaller. Jag har beräknat medel för en viss ökning av insatserna inom det materialtekniska området. Genom denna ökning av de totala satsningarna på materialteknik och framför allt genom att STU successivt gör omprioriteringar från konventionella material mot nya material bör en kraftig ökning av satsningarna på nya malerial och deras användning komma till stånd.

Verkstadsindustrins stora betydelse för svensk ekonomi har framhållits i många sammanhang. Inom verkstadsindustrin har Sverige sina mest ex­pansiva produkter och företag. Verkstadstekniken har avgörande betydelse för den produktionstekniska förnyelsen i flertalet branscher. För att konstruera och tillverka produkter på ett internationellt konkurrens­kraftigt sätt krävs en alltmer avancerad teknik. Insatserna på det verk-stadstekniska området bör i första hand inriktas på utveckling av automati­serade, flexibla produktionssystem. Härigenom kan på sikt skapas arbets-

 

Prop. 1980/81:130                                                  103

platser med god arbetsmiljö med för konkurrenskraften nödvändig fler-skiftsproduktion men med enbart dagtidsbemanning. Jag har beräknat medel för att den redan under innevarande budgetär upptrappade satsning­en på verkstadsteknik skall kunna fortsätta. Huvuddelen av insatserna bör inriktas på industriellt utvecklingsarbete.

Flertalet industribranscher utnyttjar i ökande grad kemikalier och ke­miskt kunnande som produklivitetshöjande instrument och för produklför-ädling. Utvecklingen inom den svenska kemiindustrin fokuseras alltmer på atl tillfredsställa dessa behov och därmed exploatera den marknadspoten­tial som här erbjuds samt atl med utnyttjande av avancerad kemiteknisk kompelens producera och sälja speciella råvaror och halvfabrikat för vi­dareförädling. En sådan strategi kräver mycket tvärlekniskt arbele, stora inslag av applikationsforskning och ett unikt kunnande inom området kemiteknik. Jag har beräknat medel för ökade insatser inom detta område för dels utveckling av användarorienterade prestationskemikalie-system, dels kunskapsuppbyggnad inom yt- och kolloidkemin samt inom syntetisk organisk kemi.

Skogen är en av vårt lands viktigaste råvaruresurser. Till skillnad från exempelvis malm är skogen dessutom en resurs som kan förnyas. Den svenska skogsråvaran håller god kvalitet. Med avseende pä den näriig­gande västeuropeiska marknaden är vidare transportförulsältningarna mycket gynnsamma för svensk skogsindustris internationella konkurrens­kraft. Skogsindustrin är vår i särklass största nettoexportör.

Knappt hälften av den svenska skogsråvaran går till den trätekniska industrin för vidareförädling. Av skogsindustrins nettoexport härrör knappt 30% från träindustrin, vilket i absoluta tal innebär ett större posi­tivt bidrag till Sveriges handelsbalans än vad bil- och varvsindustrin ger tillsammans. Den svenska träindustrin är sysselsättningsintensiv och re­gionalpolitiskt av stor betydelse. Företagen är i allmänhet små och resur­serna för forsknings- och utvecklingsarbete myckel begränsade. Den nuva­rande forsknings- och utvecklingsinsatsen är bäde vad avser inriktning och volym otillräcklig i elt läge där priskonkurrensen är stark och konkurren­terna har ett stort och ökande inflytande på marknaden. För att den svenska träindustrin även i framtiden skall kunna hävda sig på export­marknaden krävs dels åtgärder för att på olika sätt öka vidareförädlings­graden inom hela branschen, dels produktförnyelse och därtill hörande förbättring och förnyelse av produktionsmetoder. STU har under såväl föregående som innevarande budgetår kraftigt ökat satsningarna pä områ­det träteknik. Dessa satsningar har till viss del inriktats på att höja den trätekniska kompetensen inom högskolesystemet, men framför allt på alt stödja företagens arbete med vidareförädling och produktförnyelse. Jag bedömer STU:s satsningar som nödvändiga för alt industrin skall stimule­ras att öka de egna utvecklingsinsatserna. Dä detta har uppnåtts bör STU:s stöd åter kunna minskas. Jag har t. v. beräknat medel för fortsatta insatser på hög nivä inom det trätekniska området.

 

Prop. 1980/81:130                                                  104

Massa- och pappersindustrin är i och med sin höga neltoexport den bransch som har haft och alltjämt har den största enskilda betydelsen för Sveriges handelsbalans. Massa- och pappersindustrin har förutsättningar att även framledes spela en central roll för Sveriges ekonomi. En förutsätt­ning härför är dock en utveckling mot en ökad förädlingsgrad hos de produkter som exporteras. Huvudsyftet med STU:s stöd till massa-och pappersteknik bör vara all hävda långsikliga utvecklingsbehov och stimulera företagen att aktivare satsa pä nya produktområden. Jag har beräknat medel för en något ökad ambitionsnivå med denna inriktning. Även inom energiforskningsprogrammet är massa- och pappersindustrin ett prioriterat område. Sammantagna bör de statliga resurser som kommer denna sektor till del kunna ge markanta bidrag lill bl.a. den processtek­niska utvecklingen inom området.

Hälso- och sjukvård är en viktig samhällssektor och i hög grad teknik­beroende. De stigande kostnaderna, kraven på bättre vård för patienterna och mindre påfrestande arbetsmiljö för personalen ökar betydelsen av att tekniken för hälso- och sjukvärd utvecklas så atl en resurs- och kvalitetsmässigt förbättrad sjukvård kan uppnås samtidigt som drift- och underhållskostnader reduceras. Härigenom ökas också Sveriges möjlighe­ter alt industriellt konkurrera på detta område, som väntas erbjuda en alltmer expanderande internationell marknad för avancerade tekniska pro­dukter. STU:s insatser på detta område bör i ökad utsträckning inriktas på atl få till stånd landstingskommunal teknikupphandling. Med teknikupp­handling avses köp av ett system - vara eller tjänst - som fullgör en funktion och som kräver utveckling av ny teknik för atl förverkligas. Genom att utnyttja teknikupphandling kan med relativt små medel en behovsbaserad teknikutveckling skapas till gagn för både hälso- och sjuk­vården och för de företag som tillverkar produkter för denna sektor. Jag har beräknat medel för atl de redan i dag stora insatserna på delta område skall kunna fortsätta i oförminskad omfattning.

57'L' beräknar atl stödet lill enskilda uppfinnare och mindre företag skall öka under den kommande treårsperioden. STU föreslär vidare ökade insatser för att stimulera innovationsverksamhelen bl.a. vid de tekniska högskolorna genom att stödja inrättande av s. k. innovationscenlra.

Jag vill i detta sammanhang anföra följande. En balanserad och livskraf­tig näringslivsstruktur kräver såväl slora som små förelag. Storföretag är vanligen skickliga på att vidareutveckla, tillverka och marknadsföra pro­dukter för en bred marknad. Utvecklingsarbetet sker vanligen i relativt små steg inom ramen för den egna affärsstrategin och är ofta relativt hårt knutet till det befintliga produktsortimentet och befinlliga tillverkningspro­cesser. De stora företagen har de största forsknings- och utvecklingsresur­serna och står för den dominerande andelen innovationer. Etl flertal inter­nationella studier visar dock att avkastningen till följd av framgångsrika innovationer per satsad krona på utvecklingsarbete är störte i små leknik-

 

Prop. 1980/81:130                                                  105

intensiva företag. Detta kan förklaras av atl små organisationer ger större handlingsfrihet för den enskilde och störte utrymme för egna initiativ samtidigt som incitamenten ofta är störte och hindren mindre än i stora organisationer. Småföretagen fyller en viktig funktion genom att exploate­ra marknadssegment som bedöms vara för små eller för riskfyllda för att intressera de större företagen. För att föra fram radikalt nya idéer till innovationer spelar de små företagen en särskilt viktig roll. Teknikinten­siva småföretag baserade på innovationer med inriktning på nya mark­nader utgör ocksä grunden för nya högtillväxtindustrier. Jag vill emellertid understryka att våra nuvarande kunskaper om innovationsprocessen till stor del grundas på utländska och då framför allt amerikanska erfarenhe­ter. För alt avhjälpa denna brist har STU i samarbete med Center for Policy Alternatives vid Massachusetts Institute of Technology påbörjal en studie för alt bl.a. kartlägga unga högteknologiska företags roll i svensk industri. Resultatet av denna studie, som beräknas vara avslutad är 1982, bör utgöra ett viktigt underlag för industripolitikens framlida inriktning.

Flera remissinstanser, bl.a. IVA, påpekar också den stora betydelse som STU:s stöd har för innovationsverksamhelen i små och medelstora företag. En styrka hos STU:s stöd är i detta sammanhang enligt Industri­förbundet möjligheterna att kombinera finansiellt stöd med rådgivning. Förbundet framhåller också behovet av särskild stimulans för att främja Ulllkomslen av nya företag kring ny teknik.

Jag finner det angeläget att STU:s stöd lill utvecklingsarbete även fort­sättningsvis får en stark inriktning mot de mindre förelagen. Etablering av nya företag baserade på innovationer och entreprenörskap är en mycket viktig faktor för industriell förnyelse. Detta gäller, som jag tidigare nämnt, speciellt vid tillämpning av ny teknik och inom högteknologiområden. STU bör därför öka ansträngningarna alt i samarbetet med de regionala utvecklingsfonderna stimulera och stödja företagsetablering baserad på ny teknik.

Jag har beräknat medel för en ökning av insatserna på projekt från enskilda uppfinnare och mindre företag. Den under inneva­rande budgetår påbörjade tyngdpunktsförskjutningen mot projekt basera­de pä radikala produktidéer inom områden med hög tillväxtmöjlighet bör fortsätta.

FOSAM har undersökt olika vägar att öka samverkan mellan högskolan och näringslivet. I sitt betänkande (SOU 1980:46) Högskolan i fou-samver-kan, som överlämnades i december 1980, pekar FOSAM bl.a. på att möjligheten för universitet och högskolor att bilda "särorganisationer" i anslutning till högskolan bör ökas. Dessa avses få en självständig ställning gentemot högskolans övriga verksamhet men ändå ha vissa kopplingar lill högskolan, bl.a. genom gemensamt resursutnyttjande. FOSAM:s betän­kande remissbehandlas f. n. 1 de förslag rörande forskningspolitiken som chefen för utbildningsdepartementet avser att lägga fram under våren 1982

 

Prop. 1980/81:130                                                                106

kommer även FOSAM:s förslag att prövas. 1 samband därmed får frågan om STU:s eventuella roll som stödjare av innovationscentra i Sverige tas upp.

Regeringen uppdrog den 19 juli 1979 ål STU atl i samråd med statens industriverk utreda frågor om regional projektledningshjälp m. m. Syftet med utredningsuppdraget var att studera förutsättningarna för och den närmare utformningen av en allmänt utbredd projektledningshjälp i landet. Resultatet av STU:s arbete redovisades i en särskild rapport den 3 mars 1980 (se bilaga 10). 1 rapporten har tagits med även synpunkter frän ett ljugotal berörda organisationer som har yttrat sig över en underhandsver­sion av STU:s rapport. Vid utarbetandet av slutversionen av rapporten har STU tagit hänsyn till inkomna synpunkter.

STU;s förslag innebär att ett företag eller en uppfinnare - projektägaren - som har en produktidé som han vill utveckla men som saknar kompetens eller resurser att driva sitt utvecklingsprojekt genom subventioner bereds ökade möjligheler att anlita en konsult i funktionen att sammanhålla arbe­tet i produktutvecklingsprojektet. Den administrativa hanteringen av be­slut om ekonomiskl stöd till projektägarens upphandling av kommersiellt tillgängliga konsulttjänster föreslås skötas av de regionala utvecklingsfon­derna efter rekommendation från den fasla samarbelsgruppen mellan STU och utvecklingsfonden i varje län. STU har emellertid inte ansett det möjligt atl utifrån hittillsvarande erfarenheter av pågående verksamheter vid olika typer av regionala utvecklingscenlra precisera storieken på beho­vet av insatser. STU:s förslag innebär därför att det nya systemet införs i två etapper med mellanliggande kontrollstation. 1 en första etapp föreslås att en treårig försöksverksamhet genomföras i fyra län pä i princip två olika nivåer vad gäller insatsernas storlek; den lägre nivån i två län och den högre nivån i två län. Försöksverkamheten beräknas kosta drygt 9 milj. kr. Efter två år görs en preliminär utvärdering av försöksverksamheten varvid förslag till ett fullt utbyggt system får övervägas. STU föreslär vidare att kostnaderna för den treåriga försöksverksamheten lill 55 % täcks av staten och till 45 % av berörda landsting.

Jag finner det angeläget att möjligheterna för samhället att genom pro­jektledningsservice stödja produktutvecklingsarbete i mindre och medel­stora företag och hos enskilda uppfinnare studeras närmare. Jag har ocksä erfarit att STU under år 1980 är har undersökt landstingens intresse för att finansiellt medverka i en försöksverksamhet enligt STU:s förslag och fått positivt besked från den helt övervägande andelen landsting. Jag utgår från alt landstingen har prövat frägan om en medverkan i försöksverksamheten mot bakgrund av de samhällsekonomiska förutsättningar som råder för kommunsektorn. Jag avser därför föreslå regeringen att STU ges i uppdrag att i samråd med statens industriverk och de regionala utvecklingsfonderna starta försöksverksamhet i fyra län enligt föreslagen modell. Det bör an­komma på STU att i samråd med industriverket och resp. landsting besluta

 

Prop. 1980/81:130                                                                107

om val av försökslän. Jag har beräknat medel för statens andel av kostna­derna för försöksverksamheten under delprogrammet / c. Industriservice.

Verksamheten inom del under föregäende budgetår inledda delprogram­met / e. Arbelstagarinilierade projekt är under uppbyggnad. Programmet har karaktären av försöksverksamhet och syftar Ull att fånga upp och utveckla idéer som annars bedöms som alltför osäkra att sätta i produktion och därmed förblir oprövade. STU föresliir för den kommande treårsperio­den kraftigt ökade resurser för denna verksamhel.

IVA och Industriförbundet tillstyrker STU:s förslag men betonar samti­digt betydelsen av alt de projektförslag scim tas upp inom försöksverksam­heten utsätts för granskning enligt samma kriterier som andra teknisk­industriella utvecklingsprojekt.

Vad remissinstanserna här för fram rörande kvalitetskraven vid bedöm­ning av arbelstagarinilierade projekt överensstämmer med vad statsmak­lerna redan har beslutat (prop. 1979/80: 101 s. 42-44, NU 1979/80: 32, rskr 1979/80:172). STU skall således handlägga dessa projekt enligl de rutiner som tillämpas för övriga utvecklingsprojekt. Innan beslut fattas i ett stöd-ärende åligger del dock STU att inhämta yttrande från en särskild nämnd med representanter för löntagarna. Jag har inte bedömt det möjligt alt nu ta ställning till verksamhetens omfattning på längre sikt. I takt med att verk­samheten kommer i full gång fär den närmare inriktningen och behovet av en förstärkning av resurserna prövas. 1 avvaktan härpå beräknar jag medel för en verksamhet med oförändrad omfattning.

STU har i sin anslagsframställning hemställt alt inom ramen för pro­grammet Kunskapsutveckling få inrätla särskilda forskartjänster inom äm­nesområden där behov föreligger atl snabbt bygga upp forskningsresurser och kompetens.

Ett flertal remissinstanser, däribland NFR och Industriförbundet, Ull­styrker STU:s förslag. UHÄ instämmer i atl denna lyp av tjänster kan vara av mycket stort värde för att initiera forskning inom nyare områden. UHÄ anser dock alt beslul om formen för sådana tjänster bör avvakta dels behandlingen av de förslag som har presenterats av FOSAM, dels beslul med anledning av lärarljänstutredningens förslag.

Jag inslämmer i alt inrättande av särskilda forskartjänster kan vara ett medel för kompetensuppbyggnad. STU har emellertid möjlighet alt i varje särskilt fall inge framställan till regeringen om att inrätta särskild befattning motsvarande rådsprofessur vid universitet och högskolor. Jag finner inte skäl att ändra gällande ordning. Jag har i denna fräga samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

En stor del av STU:s insatser under program 2 görs i form av rampro­gram för kunskapsutveckling men en hel del av medlen under programmet reserveras fortfarande för obundet projektstöd. Utvecklingen mot ökat utnyttjande av ramprogram betraktas som något positivt av de flesta re­missinslanserna. Industriförbundet m.fl. remissinstanser pekar dock pä

 

Prop. 1980/81:130                                                  108

behovet av stöd för projektförslag utanför ramprogrammen. De understry­ker vikten av balans mellan bundna och obundna resurser hos STU. UHÄ är visseriigen positivt lill ramprogram som stödform men påpekar nödvän­digheten av en planerad avveckling av större ramprogramsalsningar i samverkan med UHÄ för att få kontinuitet i högskolans verksamhet. UHÄ föreslår vidare att en störte andel av resurserna under program 2 än vad STU föreslår bör hällas utanför ramprogrammen.

Jag vill i detta sammanhang anföra följande. Forskning är lill sin natur långsiktig och bör följaktligen planeras i ett flerårsperspektiv. Härigenom kan slörre bredd och tyngd pä satsningarna uppnäs inom angelägna områ­den samtidigt som arbetstryggheten för forskarna förbättras. Det var mol denna bakgrund statsmakterna beslutade att ramprogramfinansierad forsk­ning skulle användas i ökad utsträckning (prop. 1977/78: 111 s. 111-112, NU 1977/78:75, rskr 1977/78:361). Denna utveckling mäste emellertid avvägas mot behovet av medel för projektförslag utanför ramprogrammen. Det är nödvändigt att en icke obetydlig del av STU:s resurser för kun­skapsutveckling reserveras för obundna projekt för att ett tillräckligt stort handlingsutrymme för att satsa pä ny teknik skall finnas och en bred kunskapsberedskap skall kunna upprätthållas.

Naturvetenskapliga forskningslaboratoriet i Studsvik (NFL) bedriver forskning inom en rad områden. Basverksamheten finansieras idag till viss del av STU men Ull huvuddelen av NFR, som också är huvudman för laboratoriet. Med hänsyn till forskningsinriktningens grundläggande ka­raktär bör finansieringsansvaret för NFL successivt och fr.o.m. budget­året 1982/83 i sin helhet förs över till NFR under utbildningsdepartemen­tets huvudtitel. Jag har i denna fråga samrått med chefen för utbildningsde­partementet.

En betydande del av STU:s resurser används för att stödja kollekliv forskning. F.n. löper 32 kollektivforskningsprogram. STU beräknar att den kollektiva forskningen totalt sett kommer alt få en oförändrad omfatt­ning under den kommande treårsperioden. Inom en sådan total ram kom­mer dock vissa förändringar alt göras.

IVA tillstyrker STU:s förslag till oförändrad total omfattning av den kollekfiva forskningen under treårsperioden. Kollektivforshungsinstitu-tens samarbetsorgan (SAMKO) efteriyser motiveringar för STU:s förslag om oförändrad omfattning av den kollektiva forskningen. Industriförbun­det uttalar sig mycket positivt om den kollekliva forskningen och anser att STU bör vara berett att öka sina insatser i den takt som företagen är villiga att slälla upp med ökade resurser även om delta innebär atl en ökad andel av STU:s budget gär till kollektiv forskning.

Med tanke på de allt större resurser som krävs för att upprätthålla och vidareutveckla kunskapsbasen inom olika för förelagen angelägna områ­den bör denna form av forskningssamarbete vara etl effektivt medel för kompetensutveckling. De större mer forsknings- och utvecklingsinlensiva

 

Prop. 1980/81:130                                                                109

företagen ligger inom sina specialområden ofta nära den teknologiska fronten och har i allmänhet inget behov av kollektiv forskning inom dessa områden. Det finns emellertid områden som är av inlresse för ett företag utan att för den skull tillhöra dess specialområde. Här kan kollektiv forsk­ning vara ett sätt att med små medel följa utvecklingen och bygga upp och upprätthålla viss kompetens. För de mindre företagen utgör kollekliv forskning många gånger det enda sättet alt skaffa fram ny kunskap anpas­sad till förelagens behov. Kostnaden för varje enskilt förelag är relativt överkomlig samtidigt som de aggregerade resurserna för den kollektiva forskningen är tillräckliga för att bedriva ell meningsfullt och fruktbring­ande forsknings- och utvecklingsarbete. För atl nä ut till de mindre företa­gen med den kunskap och de resurser som den kollektiva forskningen har byggt upp krävs emellertid mänga gånger extraordinära insatser. Det är viktigt att STU genom ett flexibelt agerande försöker hitta lösningar anpas­sade till varje enskild bransch. Kollekliv forskning är emellertid inget självändamål. En kontinuerlig utvärdering och omprövning av verksamhe­ten i linje med vad STU redogör för i sin anslagsframställning är nödvändig för ett rationellt resursutnyttjande. Jag vill i detla sammanhang betona vikten av elt industriellt engagemang i institutens verksamheter. Därige­nom bör även en grund skapas för ökade finansiella tillskott frän industrin. Jag är inte beredd att ta ställning Ull den kollektiva forskningens totala omfattning. Stödet lill den kollektiva forskningen är elt medel som måste prövas och avvägas mol andra medel fiir att på effektivast möjliga sätt uppnå de mål som finns uppsatta för STU:s verksamhet. Det ankommer på STU alt göra denna avvägning inom ramen för anvisningar som regeringen meddelar och de medel som anvisas.

Under anslagsposten Rymdverksamhet harjag beräknat medel för viss nationell rymdverksamhet vid delegationen för rymdverksamhet. Delega­tionen föreslår ökade insatser för delprogrammet Rymdforskning, avseen­de sludier av malerial i tyngdlöst tillstånd, samt för delprogrammet Fjärr­analys avseende metodutveckling och demonstrationsprojekt för utnytt­jande av data från fjärtanalyssatelliter.

Regeringen har tidigare i prop, 1980/81:100 (bil, 17) under anslaget Europeiskt rymdsamarbete m. m. föreslagit en avsevärd ökning av medlen för nationell rymdverksamhet. Med hänsyn till detta är jag inte beredd att nu under detta anslag föreslå nägra större höjningar för detta ändamål. Jag har under anslagsposten Rymdverksamhet beräknal medel för fortsatt verksamhet i oförändrad omfattning.

Under program 3. Internationell kontaktverksamhet stöds bl.a. Sveri­ges Teknisk-Vetenskapliga Atlachéverksamhet (STATT). Huvuddelen av verksamheten finansieras genom bidrag från STU medan återstoden finan­sieras genom uppdragsinläkter. Inom programmet stöds också internatio­nell projektsamverkan i olika former. STU anser att en ökad internationell orientering och kontakt är angelägen för hela STU:s verksamhet och STU föreslär därutöver väsentligt ökade resurser till program 3.

 

Prop. 1980/81:130                                                                HO

Flera remissinstanser anser det väsentligl att STU pä olika säll stimu­lerar personkontakter mellan svensk och utländsk forskning. Industriför­bundet nämner generös tillgång på stipendier som en framkomlig väg men pekar även på möjlighelen till finansiering av mer stadigvarande svenskt engagemang i utländska forskningsprojekt som ett intressant medel. Såväl IVA som UHÄ framhåller betydelsen av informella och personliga kon­takter mellan forskare i olika länder. Detta kan t.ex. åstadkommas genom forskarutbyte inom vikliga områden. UHÄ föreslär att satsningar görs pä ett gästforskarprogram inom det tekniska området. IVA rekommenderar ett ökat utnyttjande av IVA:s kontaktnät.

Attachéverksamheten är ett mycket viktigt instrument för avspaning av den teknikpolitiska, tekniska och industriella forskningen och utveckling­en utomlands. Genom det nät av attachéer som i dag finns uppbyggt är de intressantaste länderna vad gäller leknisk forskning och utveckling in­täckta. Jag avser därför inte nu föreslå nägon utvidgning av verksamheten till nya länder. Uppdragsverksamheten har successivt ökat och intäkterna från denna täcker i dag ca en fjärdedel av attachéverksamhetens totalkost­nader. Denna utveckling är positiv och visar på ett intresse frän industrins sida för verksamhelen. För att den skall kunna uppfylla de kvalitetskrav som uppdragsgivarna har rätt all ställa är det emellertid nödvändigt att uppdragsverksamheten bygger pä en bidragsfinansierad basverksamhet som är tillräckligt stor för att ge attachéerna den grundkunskap och över­blick över utvecklingen som uppdragen förutsätter. I vissa fall ger upp­dragsverksamheten f. n inte ens täckning för de särkostnader som uppkom­mer. Jag bedömer atl verksamheten framdeles bör inriktas på att med i stort sett nuvarande balans uppnå en högre kostnadstäckning för uppdra­gen.

STATT drivs f.n. som en självständig verksamhet med en särskild av regeringen utsedd styrelse men med utnyttjande av vissa administrativa tjänster hos IVA. För att få en klarare ansvarsfördelning i förhållande lill IVA bör verksamhelen i fortsättningen drivas i form av en stiftelse. Inom ramen för en sådan stiftelse avses verksamheten ske enligt nuvarande riktlinjer. Slaten och IVA är överens om att detta bör ske och förhandling­ar pågår mellan slaten och IVA om ell avtal för stiftelsebildning. De erforderiiga medlen för statens tillskott till stiftelsen beräknar jag kunna inrymmas i de medel jag har beräknat under program 3 under detta anslag. Jag förordar att regeringen inhämtar riksdagens medgivande att staten tillsammans med IVA bildar en stiftelse som skall svara för Sveriges teknisk-vetenskapliga attachéverksamhet.

Jag delar i övrigt såväl STU:s som remissinstansernas synpunkter om behovet av en ökad internalionell orientering av det svenska forsknings-och utvecklingsarbetet. STU avser att senare i är redovisa hur internatio­nella frågor på olika sätt griper in i STU:s verksamhel och hur den interna­tionella orienteringen skall förstärkas.

 

Prop. 1980/81:130                                                                111

För program 3 harjag beräknat medel för en fortsatt verksamhet med i huvudsak oförändrad omfattning och inriktning.

Program 4. Myndighetsservice avser dels internalionell myndighetsser­vice, dels teknikupphandlingsservice. Huvuddelen av programmet avser teknikupphandlingsservice och denna syftar till att främja och underlätta teknikupphandling vid främst statliga och kommunala myndigheter.

STU:s hittillsvarande verksamhet har i huvudsak omfattat information till bl. a. myndigheler om hur teknikupphandling bör planeras och genom­föras. Under program 1 har vidare utvecklingsstöd lämnats till enskilda teknikupphandlingsprojekt. STU beräknar att successivt ökande resurser kommer att erfordras i takt med att en samverkan kring olika utvecklings­program kommer till ständ på beställarsidan.

Flera remissinstanser framhåller möjligheten alt genom teknikupphand­ling stimulera till teknisk utveckling i företagen. Industriförbundet menar atl STU här har viktiga uppgifter när det gäller alt ta fram utbildningsma­terial, att ordna kontakter mellan kunder och potentiella leverantörer m.m. Samtidigt framhåller förbundet dock att för alt uppnå ordentliga stimulanseffekter i industrin krävs mer omfattande åtgärder. Förbundet varnar för upphandling genom ställföreträdare. IVA menar atl målsättning­en bör vara att de upphandlande seklororganen själva skall ha erforderiig kompetens. Under en uppbyggnadsfas kan STU ha en stödjande funktion, varvid utvecklingsengagemanget sä snart som möjligt överförs till sektor­organen. Såväl Industriförbundet som IVA pekar på att olikheterna mellan olika samhällssektorer måste beaktas vid utformningen av åtgärder för att stimulera teknikupphandling. Industriförbundet föreslår att STU medver­kar lill att olika modeller för teknikupphandling tas fram.

Jag vill i detta sammanhang anföra följande. Teknikupphandling har i de senare årens utredningar ofta framhällits som ett effektivt instrument för atl stimulera den tekniska utvecklingen. Detta understryks ytterligare i en OECD-rapport i vilken konstateras att teknikupphandling är den enda metod om vilken man med säkerhet vet att man med dess hjälp kan beordra fram lönsam teknisk utveckling genom offentliga insatser.

Med tanke på atl kommunerna - primärkommuner och landstingskom­muner - årligen gör myckel stora investeringar utgör de en slor potentiell beställare av ny teknik från näringslivet. Driftkostnader för kommunala anläggningar m.m. tenderar att ta allt störte resurser i anspråk. Det är således väsentligt för kommunernas framtida ekonomi att de vid investe­ringsbeslut i ökad utsträckning beaktar livstidskostnaderna, dvs. anskaff­ningskostnader plus driftkostnader. Ett sådant synsätt gynnar i allmänhet också investeringar i nya tekniska lösningar anpassade till de specifika behoven. Sett över produktens livscykel kompenserar vanligen de minska­de driftkostnaderna mer än väl de ökade kapitalutlägg som måste göras för atl få den nya tekniken utvecklad. Ny och bättre teknik kan bidra till alt få kommunernas framtida ekonomi under konlroll.

 

Prop. 1980/81:130                                                                112

För leverantören innebär etl teknikupphandlingsprojekt impulser och
medel för elt marknadsanpassal tekniskt utvecklingsarbete. Leverantören
får härigenom tillämpningskunskaper och en referensanläggning med åtföl­
jande konkurrensfördelar vid försäljning av molsvarande system till andra
kunder. Det innebär naturligtvis ocksä risker, vilkel utveckling av ny
teknik alltid är förknippad med. Leverantörens risker kan minskas pä
vanligt sätt genom stöd lill tekniskt utvecklingsarbete via exempelvis STU
eller Industrifonden.                               

Beställarens risktagande består i att han tar en viss direkt eller ekono­misk risk genom att välja en oprövad leknisk lösning. För att pä beställarsi­dan förbättra förutsättningarna för teknikupphandling kan flera åtgärder behövas.

Ofta framhålls upphandlingsförordningen (1973:60, ändrad och om­tryckt 1980:850) och andra instruktioner för offentlig upphandling som ett hinder för del livstidskostnadsresonemang som är nödvändigt för atl teknikupphandling skall vara ett intressant alternativ till köp av på markna­den tillgängliga tekniska lösningar. Enligt min bedömning föreligger emel­lertid inget egentligt hinder på detta område. Det är naturiigt att myndighe­terna beaktar ett livstidskostnadsresonemang vid sin upphandling. Upp­kommer tveksamhet i ett upphandlingsärende om ett sädani betraktelse­sätt är förenligt med upphandlingsförordningen sä bör frågan underställas regeringens prövning. Jag har i denna fråga samrått med chefen för budget­departementet. Som det ankommer på att förslå regeringen alt utfärda erforderliga bestämmelser.

Den kommunala och landstingskommunala upphandlingen regleras ge­nom ett upphandlingsreglemente. Jag avser ta kontakt med kommun- och landstingsförbunden för att ta upp en diskussion med dem om möjligheter­na att pä olika sätt verka för atl krav på funktion och driftkostnad över en längre tid i fortsättningen bättre beaktas vid teknikupphandling.

Många gånger begränsas möjligheterna till teknikupphandling av bris­tande kompetens hos beställaren. STU avses här bistå med råd om extern expertkompetens som upphandlaren kan behöva under teknikupphandlingen. STU kan vidare genomföra förprojekteringar och verka för samordning av kravspecifikationer m. m. vid teknikupphandling.

STU kan även i övrigt på många sätt verka för att initiera och underlätta teknikupphandling. Bl. a. bör STU kunna ta fram olika modeller för teknik­upphandling i enlighet med vad som har föreslagits av remissinstanserna. Del är emellertid viktigt att kommma ihåg att STU aldrig kan ersätta leverantör och beställare. Dessa båda parters vilja att åstadkomma något är helt avgörande för förverkligande av ett teknikupphandlingsprojekt. STU kan bara verka som katalysator i denna process.

Det är med andra ord viktigt atl kommunerna själva griper initiativet och i ökad utsträckning utnyttjar teknikupphandling vid sina investeringar. Härigenom bör förutsättningarna ökas för balans i den kommunala ekono-

 

Prop. 1980/81:130                                                  113

min, samtidigt som en kraftig stimulanseffekt uppnås för industrins utveck­ling.

STU prövar också möjligheten att utnyttja teknikupphandling inom den privala sektorn där beställaren är ell enskilt företag. Dessa försök bör vidareutvecklas och därefter utvärderas.

Jag har beräknat medel för en fortsalt verksamhet med i huvudsak oförändrad omfattning under detta program.

Teknikupphandling i den här beskrivna formen leder till ett starkt mark­nadsanpassal utvecklingsarbete i vanligen relativt små steg. För atl få till ständ en utveckling i störte steg, med i bästa fall tekniska genombrott som följd, krävs ofta att ytterligare åtgärder vidtas. Ett utvecklingsbolag kan här ge vissa om än begränsade möjligheter att forcera utvecklingen inom några angelägna områden. Jag återkommer i det följande vid min behand­ling av nationella utvecklingsbolag till denna fräga.

Under anslagsposten Informationsförsörjningsverksamhet har medel beräknats för den del av verksamheten vid delegationen för informations­försörjning som gäller teknisk forskning, utvecklingsarbete och viss servi­ceverksamhet inom området vetenskaplig och teknisk information och dokumentation. Delegationen föreslär ökade insatser för utveckling, upp­byggnad och utnyttjande av system, informationsöverföringsnät och data­baser samt för forskarutbildning och kompetensuppbyggnad inom områ­den av särskild betydelse för informationsförsörjningen.

Jag har under denna anslagspost beräknat medel för fortsatt verksamhet i oförändrad omfattning.

För budgetåret 1980/81 har regeringen i likhet med tidigare budgetår av riksdagen bemyndigats att godkänna avtal och beslut rörande stöd till leknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete m. m. som innebär åtaganden för flera budgetår. Sålunda har regeringen bemyndigats godkän­na sådana avtal och beslut som, inberäknat löpande avtal och beslut, innebär åtaganden om högst 180 milj. kr. under vart och ett av budgetåren 1981/82-1984/85. Detta bemyndigande avser ocksä bidrag lill den lidigare nämnda teknisk-vetenskapliga attachéverksamheten. Med hänsyn till att jag har förordat en treårig ram för verksamheten under delta anslag erford­ras inget bemyndigande för de närmaste tre åren. Ett sådant bör däremot inhämtas för de därpå följande två åren för att möjliggöra en femårig planeringsperiod för STU. Jag förordar därför alt regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att under budgetåret 1981/82 få fatta beslut om stöd till nämnda ändamål som, inberäknat löpande avtal och beslut, inne­bär åtaganden om högsl 200 milj. kr. under vart och ett av budgetåren 1984/ 85 och 1985/86. Lämnas bemyndigande ankommer det på regeringen att meddela de närmare föreskrifter som behövs.

Som jag tidigare har nämnt beräknar jag alltså medelsbehovet under detta anslag för budgetåret 1981/82 lill 540 milj. kr.

8    Riksdagen 1980181. 1 .saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                                114

F 2. Styrelsen för teknisk utveckling: Drift av forskningsstationer

1979/80 Utgift

1980/81 Anslag            1000

1981/82 Förslag          1000

Under anslaget, som tas upp med formellt 1 000 kr., redovisas kostnader och intäkter för drift och förvaltning av forskningsstationer.

En forskningsstations uppgift är atl ställa lämpliga forskningslokaler och därtill anknuten service till förtbgande för mindre forskargrupper och insiitut. Programmet omfatlar f. n. endasi forskningsstationen i Stock­holm, vars drift handhas av en särskild stiftelse.

Jag förordar att anslaget tas upp med oförändrat I 000 kr. för budgetåret 1981/82.

F 3. Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning

1979/80 Utgift     '11979379           Reservation         "20447835

1980/81 Anslag     13200000

1981/82 Förslag    13 200000

' Disponerat 16 100000 ' Odisponerat 754 000

Över anslaget anvisas medel för anskaffning av dyrare apparater och instrument för teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. Nylt­jare av utrustning som har anskaffats med medel från anslaget belastas med kostnader för avskrivningar och förräntning. Medel motsvarande dessa kostnader omförs till särskild inkomsttitel i stalsbudgelen.

STU anser alt utruslningsanslagel bör räknas upp enligt samma prin­ciper som STU:s projektanslag och föreslär att 14,5 milj. kr. tas upp under detta anslag för budgetåret 1981/82.

Jag vill i detta sammanhang understryka behovet av att STU samråder med andra berörda organ innan beslut om bidrag för finansiering av dyrbar utrustning tas. Regeringen har därtbr föreskrivit att STU skall ta kontakt med statens provningsanstalt innan stöd lämnas för anskaffning av dyrbar provningsutrustning. Härigenom kan onödiga utrustningsdubbleringar undvikas och elt bättre utnyttjande av befintliga resurser uppnäs.

Den kunskapsuppbyggnad vid högskolan som STU stöder kräver som regel tillgång till avancerad vetenskaplig ulrustning. Som jag lidigare har framhållit skall dock STU:s medel inle användas till atl finansiera upp­byggnaden av basresurser vid högskolan. Däremot skall koslnader för dyrbar specialutrustning med direkl koppling till genomförandel av STU-

 

Prop. 1980/81:130                                                                115

stödda projekt kunna bestridas frän detta anslag. Jag vill här erinra om vad chefen för utbildningsdepartementet vid sin anmälan av budgetproposi­fionen 1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 12 s. 571) har anfört om behovet av samordning och överblick av olika forskningsorgans finansiering av dyrbar vetenskaplig utrustning.

För budgetåret 1981/82 beräknar jag 13.2 milj. kr. under della anslag för att anskaffa mer kostnadskrävande utrustning.

8.7 Stöd till större utvecklingsprojekt

Genom STU:s stöd till teknisk forskning och utveckling söker slaten bidra till att bl.a. skapa förutsättningar för nya produkter och processer inom industrin. 1 mänga fall, särskilt för större projekt, gäller emellertid all betydande tekniska och marknadsmässiga risker kan kvarstå även sedan projekten har passerat den del i utvecklingskedjan där slöd från STU kan komma i fräga. För atl möjliggöra statligt slöd även i delta senare utveck­lingsskede inrättades den 1 juli 1979 stiftelsen Fonden för industriellt utvecklingsarbete - Industrifonden (prop. 1978/79: 123 bil. 1, NU 1978/ 79:59, rskr 1978/79:415).

Fonden har lill ändamål att genom stöd enligl förordningen (1979:630) om statligt stöd genom Fonden för industriellt utvecklingsarbete (ändrad 1980:470) stödja utveckling av nya produkter, processer och system för industriell produktion (industriellt utvecklingsarbete). Fonden skall pä be­gäran av regeringen avge yttranden i andra ärenden rörande statligt slöd lill industriellt utvecklingsarbete.

F 19. Stöd till industriellt utvecklingsarbete

1979/80 Utgift     300000000

1980/81 Anslag

1981/82 Förslag  150000000

Budgetärel 1979/80 anvisades under denna anslagsrubrik etl reserva­tionsanslag av 300 milj. kr. Därutöver beräknar Industrifonden att de totala ränteintäkterna för tiden till den 30 juni 1981 uppgår till ca 55 milj. kr.

Industrifondens praktiska verksamhet inleddes i slutet av år 1979 och fonden har under det första halvåret fäll förirågningar och ansökningar rörande totalt ca 90 projekt. De totala anspråken på lånemedel har för dessa projekt uppgått till ca 800 milj. kr. Industrifonden har t.o. m. den 1 september 1980 fattat beslul om lån till 12 projekt och det sammanlagda låneåtagandet uppgår till ca 140 milj. kr.

 

Prop. 1980/81:130                                                                116

Industrifonden konstaterar att del förefaller uppenbart att den form av lånefinansiering av utvecklingsarbete som Industrifonden kan erbjuda är intressant för svensk industri. Fonden finner del dock f. n. svårt att från sina utgångspunkter göra en långsiktig prognos över vilken nivå som är lämplig för nägot hittills så oprövat som lånefinansiering av stora och riskfyllda utvecklingsprojekt. Samtidigt är verksamhetens karaktär sådan att en viss långsiktighet när del gäller medelslillförsel är nödvändig och fonden anser det inte naturiigt atl i ell forlvarighelstillsländ driva verksam­heten med årligen bestämda anslag.

För atl slulsalser skall kunna dras av behovet pä längre sikl av de finansieringsformer som Industrifonden erbjuder krävs emellertid atl verk­samhelen kan drivas pä minst nuvarande nivå under yllerligare ett lill två år. Detta innebär att den årliga utlåningen skall ligga på ca 250 milj. kr. i 1980 års penningvärde, vilket för det kommande budgetåret innebär ca 280 milj. kr. Därvid förutsätts att Industrifonden inle åläggs att hell eller delvis överta finansieringen av större utvecklingsprogram som tidigare har finan­sierats av slalen i annan ordning eller atl statsmakterna ålägger fonden alt särskilt finansiera vissa nya projekt. Vidare har Industrifonden förutsatt atl fonden inte behöver stödja projekt som riktar sig mot den svenska energimarknaden.

En ytterligare förutsättning har varit att Industrifondens uppgift även framledes skall vara att stödja projekt i de större industriföretagen. Fonden har inte resurser all handlägga ansökningar och projektstöd från mindre företag. De problem som erfarenhetsmässigt kan uppstä i sådana projekt fordrar annan kompetens än de projekt som fonden normall arbetar med. Denna finns i de regionala utvecklingsfonderna. Undantagsvis kommer fonden dock att kunna lämna slöd lill projekt med mindre ekonomisk omfattning än den gräns som f. n. tillämpas, ca 5 milj. kr.

Industrifonden bedömar all en utlåning under budgetåret 1981/82 av ca 280 milj. kr. till ca 60 milj. kr. bör kunna ske med ränteintäkter. Nägra återbetalningar eller eftergifter av lämnade lån förutses inle bli aktuella förrän tidigast under år 1983. Industrifonden bedömer med dessa ulgångs­punkter ett medelstillskott av minst 220 milj. kr. som nödvändigt för budgetåret 1981/82. Mot denna bakgrund har fonden ansett ett medelslill-skott av 225 milj. kr. vara lämpligt.

Jag vill i detta sammanhang anföra följande.

Genom inrättandet av Industrifonden har statens möjligheter att lämna stöd till större industriella utvecklingsprojekt väsentligt förbättrats. Indu­strifonden har under sina första 16 månaders verksamhel beslulal om lån till 17 olika projekt med totalt ca 176 milj. kr. 1 följande sammanställning redovisas kortfattat några av de projekt som hittills har fäll slöd.

 

Prop. 1980/81:130

117

 

Förelag; Projekltitel

stödbelopp (milj. kr.)

Beskrivning av projektets syfte

 

GAMBRO                  2,5

Konlinueriig mätning av blodsockerhalten hos diabe­liker

KABIVITRUM           11,5

Framställning av tillväxthor­mon med hybrid-DNA-lek­nik

3,3

LKAB

Kulsinlerprocess - pilotanläggning i Malmber­get

Gambro, som framgångsrikt tillverkar konstgjorda njurar, utvecklar nu ett instrument för kontinuerlig mätning av blodsockerhalten hos diabeliker med slöd av etl län frän Industrifonden. Instrumentet kommer att öppna nya möjligheter alt förbättra diabetesbehandlingen och avsikten är att senare använda samma princip för att utveckla en "konst­gjord bukspollkörlel".

Vissa former av dvärgväxt har sin grund i brist på tillväxthormon. Dylik dvärgväxt kan förebyggas med hjälp av tillväxthormon som KabiVitrum idag framställer ur hypofyser från avlidna människor. Med medel från Industrifonden utvecklar nu Kabi­Vitrum reningsmetoder och genomför klinisk pröv­ning av ett tillväxthormon som framställs genom odling av en bakterietyp som har utvecklats med hybrid-DNA-leknik. På detta sätt kan man häva den idag svåra råvarubristen och möjliggöra be­handling av många fler patienter än tidigare.

I masugnar används ofta järnmalm i form av pellets (kulsinler) som är anrikat malmpulver sintrat till kulor. Idag krävs myckel stora sinterverk för all få god ekonomi. LKAB har fått etl lån för att utveck­la en metod som kan bli ekonomisk även i liten skala.

 

LM ERICSSON         16,7

Konslruklionscenler och halvledarlaboratorium för in­tegrerade kretsar

LKB-PRODUKTER 9,5 Mätinstrument för biologiska vätskor i mikromängder

PERSTORP              13,7

Kontinuerlig framställning av tunt höglryckspressat la-minat

SCANDITRONIX        2,1

Köllimalor   för   neutronbe­strålning av cancertumörer

LM Ericsson kommer under de närmaste åren all bygga upp resurser för all internt i bolaget kunna konstruera egna avancerade integrerade halvle-darkretsar. Genom ell län från Industrifonden kommer denna verksamhet - som innebär bety­dande tekniska och ekonomiska risker - all kunna bedrivas snabbare och med högre ambitionsnivå. Om projektet blir framgångsrikt kommer LM Ericsson all kunna införa den senaste halvledartek-nologin pä bred front i sin tillverkning.

Proteinanalys är viklig för bl.a. födoämnesana­lyser och för diagnostik i sjukhusens laboratorier. Med det nya instrument som LKB-Produkter nu utvecklar med lån från Industrifonden kommer man att kunna analysera mycket små mängder, under en miljondels liter, av kroppsvätskor och andra biologiska välskor.

Höglryckslaminat. "perslorpsplalla", kan fn. bara framställas i ark. Ett utvecklingsarbete som nu bedrivs vid Perstorp med slöd frän Industrifon­den syftar till konlinueriig framställning av laminal, vilkel kan sänka kostnaderna avsevärt. Produktens egenskaper kan också förbättras om bolaget lyckas med utvecklingen av den nya höglrycksmetoden.

Neutronbeslrålning av tumörer är en av de många nya behandlingsformer som prövas i kampen mol cancer. Scandilronix. som sedan länge arbetar med acceleratorer. utvecklar nu med stöd av Industri­fonden en ny typ av köllimalor, som kommer all göra del lällare att snabbt slälla in slrålfältet sä atl omgivande organ skonas.

 

Prop. 1980/81:130

Företag:

Projekttitel

stödbelopp (milj. kr.)

Beskrivning av projektets syfte

 

SSAB                       6,4

Mekaniserad fläckhyvling av stålämnen

20,0

VOLVO/UNITED

TURBINE

Personbilsgaslurbin

Manuell borthyvling av ytfel hos stålämnen är idag etl smutsigt, bullrigt och hell arbete. Med stöd av Inudstrifonden installerar nu SSAB i Luleå i sam­arbete med Cenlro-Maskin Göteborg en helt ny typ av anläggning för syrgashyvling av varma stäläni-nen i direkl anslutning till sin nya slränggjutnings-maskin för slabs. Della innebär bl.a. att man inle behöver använda någon brännbar gas utan enbart syrgas. Om projektet lyckas har man löst ett svårt arbetsmiljöproblem samtidigt som svensk industri får en värdefull referensanläggning.

Volvo har fåll ett lån från Industrifonden för att inom utvecklingsbolaget United Turbine vidareut­veckla en gasturbin för personbilsdrift. Konstruk­tionen (KTT - Kronogård Turbine Transmission) är baserad på delvis nya principer och behöver t.ex. ingen växellåda av den typ som krävs för kolvmotorer eller andra gasturbiner. KTT-projek-tel har en intressant och delvis unik utvecklingspo­tential vad avser verkningsgrad, vikl. miljöegen­skaper och möjlighelen all använda olika bränslen.

Enligt min uppfattning illustrerar sammanställningen väl den variation och mångfald som fondens hittillsvarande stödverksamhet har karaktäri­serats av. Detla gäller säväl i fråga om arten av företag som har beviljats stöd som beträffande projektens egen karaktär. Vissa projekt är utpräglat "högteknologiska" medan andra representerar en mera verkstadsnära ut­vecklingsinsats där riskerna dock kan vara betydande.

Industrifonden lämnar normalt slöd med högsl 50% av den beräknade projektkostnaden. Elt av de viktigaste syftena med fondens verksamhet är att möjliggöra ökade utvecklingsinsatser inom industrin. Stöd lämnas där­för inte till projekt som bedöms vara ett led i ett företags normala produkt­utveckling eller till projekt som företagel kan genomföra utan stöd. Erfa­renheterna har visat att del trots de problem som ligger i att bedöma projekt mot dessa kriterier ändå är möjligt atl inrikta fondens stöd i enlighet härmed. Jag bedömer det därför rimligt alt anta att fondens stöd t. o. m. utgången av år 1980 har lett till ökade utvecklingsinsatser inom den svenska industrin om ca 300 milj. kr.

En fortsatt offensiv satsning på svensk industris tekniska och kommer­siella konkurtenskraft är som jag tidigare har angivit av största betydelse för att stärka den svenska ekonomin i ett perspektiv som sträcker sig fram emot nästa decennium. De hittills vunna erfarenheterna av Industrifon­dens verksamhel är positiva. Det ligger emellertid i sakens natur att en egentlig utvärdering av denna stödform inle kan göras förrän ett större antal projekt har hunnit genomföras och deras resultat kunnat utnyttjas under viss tid.

 

Prop. 1980/81:130                                                  119

En sådan utvärdering kan alltså inte göras ännu pä flera år. Jag anser emellertid att de hittillsvarande eriarenheterna av fondens verksamhet är sä goda och perspektiven sä intressanta att statsmakterna bör kunna ge fonden planeringsförutsättningar för den närmaste treårsperioden. Jag godtar i huvudsak fondens utgångspunkter för beräkning av erforderiig stödkapacilet men beräknar etl något lägre medelstillskotl än vad fonden har angivit. Jag förordar att fonden under budgetåren 1981/82-1983/84 årligen tillförs kapitaltillskott om 150 milj. kr. i form av statliga anslag, dvs. totalt 450 milj. kr. Härtill kan fonden disponera vissa ränteintäkter varför den faktiska stödkapaciteten under perioden kan beräknas komma atl uppgå lill i storieksordningen 500 milj. kr.

Den nyligen inrättade oljeersättningsfonden (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:49, rskr 1980/81:100) kommer atl kunna tillföra energisektorn betydande kapitalbelopp för projekt som är av särskill intresse när del gäller att ersätta olja i den svenska energiförsörjningen. Den kompletterar därvid när det gäller industriella utvecklingsprojekt inom energiområdet Industrifondens stöd till allmänt industriellt utvecklingsarbete. Jag har beaktat detta vid min beräkning av medelstillskotl till fonden.

Till slöd lill industriellt utvecklingsarbete bör för budgetåret 1981/82 anvisas ett reservationsanslag av 150 milj. kr. att ställas till Industrifon­dens förfogande. Regeringen bör härutöver inhämta riksdagens godkän­nande av att 300 milj. kr. disponeras för fonden under budgetåren 1982/ 83-1983/84.

8.8 Nationella utvecklingsbolag

Vid behandlingen av prop. 1978/79: 123 om riktlinjer för industripolitiken m.m. förordade näringsutskottel med anledning av motionerna 1978/ 79: 1010, 1495, 1652, 2020 och 2427 att nationella utvecklingsbolag skulle inrättas inom områdena energi, miljövård och transportsystem. Riksdagen beslöt (NU 1978/79:59, rskr 1978/79:415) i enlighet med utskottets hem­ställan att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört.

Som grundkapital för bolagen har riksdagen under fonden för statens aktier anvisat ett investeringsanslag av 15 milj. kr.

Vid behandlingen av frågan om anslag till Studsvik Energiteknik AB för budgetåret 1979/80 gjorde näringsutskottet vissa uttalanden (NU 1978/ 79:60) om bl.a. samarbete mellan Studsvik Energiteknik AB och det föreslagna utvecklingsbolaget för energiområdet. Riksdagen beslöt (rskr 1978/79:429) att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört.

För att lämna närmare förslag om inriktning och utformning av bolagens verksamhet har planeringschefen hos STU Jan Olof Carlsson biträtt i industridepartementet. Hans förslag återfinns som bilaga 11.

 

Prop. 1980/81:130                                                  120

Er\ligt förslaget, som har baserats pä de uttalanden av näringsutskottet som låg till grund för riksdagens beslut, bör bolagen inriktas på teknikupp­handling med bivillkoret all upphandlingen skall leda till produkter med en klar internationell marknadspotential. Bolagens uppgifter föresläs vara i första hand

-     att identifiera möjligheler till teknikupphandling som kan leda till inter­nationellt konkurrenskraftig produktion av varor eller ijänsler

-     att ta initiativ till teknikupphandling av myndigheter

-     att handla upp teknik i sådana fall där ingen myndighet vill engagera sig men där bolagen kan finansiera verksamheten pä annat sätt.

Därutöver föreslås bolagen kunna åta sig betalda uppdrag inom sina resp. kompetensområden.

Enligt förslaget bör funktionerna som utvecklingsbolag knytas lill redan existerande verksamheter och i första hand förordas alt särskilda juridiska personer inte skapas för all genomföra den avsedda verksamhelen. De uppgifter som har föreslagits för ett nytt utvecklingsbolag inom energiom­rådet föresläs läggas på AB Asea-Atom medan för motsvarande uppgifter inom miljö- och transportsystemområdena föreslås att Svenska Ulveck-lingsaktiebolaget (SU) skall beredas tillfälle att åta sig dessa. I det fall bolagen inte knyts till en existerande verksamhet föreslås att bolagen sinsemellan samordnas.

Remissorganen tillstyrker i huvudsak förslagen om verksamhetens i n-ri ktning. Verkställande ledamoten I nämnden för energiproduktions­forskning (NE-VL) konslalerar all frågan om bolagens uppgifter har analy­serats förtjänstfullt och framhåller:

Jag delar i stort sett åsikten alt de uppgifter som skulle kunna motivera inrättandet av ytterligare utvecklingsbolag är leknikupphandlingsservice, exploateringsservice och projektledningsservice ål slalliga och kommuna­la myndigheter. Från NE:s ulgångspunkter skulle ett statligt utvecklings­bolag med dessa uppgifter kunna vara en ändamålsenlig samarbetspartner och uppdragstagare för vissa typer av uppdrag. Jag är övertygad om atl molsvarande gäller en rad andra ulvecklingsfinansierande myndigheter och offentliga organ.

Flera remissorgan tar upp frägan om avvägningen mellan resurser och ambitioner för bolagens verksamhet. SIND erinrar om en nyligen redovi­sad utredning om regionala utvecklingsbolag (SIND 1980: 14) och konsta­terar:

De behandlade bolagen har ännu arbetat för kort tid för att någon egentlig utvärdering av deras verksamhel skall kunna genomföras. Utred­ningen anger emellertid en rad problem och svårigheter som möter förela­gen och tyder på att de torde ha små möjligheter atl uppfylla de ambitiösa uppgifter de getts. Detla kan till viss del sammanhöra med de regionala begränsningarna för deras verksamhet. Den främsta orsaken synes emel­lertid vara att deras organisation och de resurser som tillförts bolagen inte tillnärmelsevis molsvarar de målsättningar för deras verksamhet som for­mulerats.

 

Prop. 1980/81:130                                                                121

Mot denna bakgrund framhåller SIND behovet att slarkl begränsa de föreslagna bolagens uppgifter i förhållande till vad som angavs vid riks­dagsbehandlingen av frågan.

SIND och Asea-Atom poängterar att inriktningen på teknikupphandling måste förenas med krav på alt den skall leda till produkter med en klar internationell marknadspotential för vilken en lämplig marknadsorganisa-Uon finns tillgänglig.

I frågan om den föreslagna verksamhetens organisation är remissopinionen klart splittrad. SU och Asea-Atom, som endast har yttrat sig över del föreslagna organet för energiområdet, betonar det angelägna i att knyta uppgifterna till redan existerande organ och förklarar sig beredda att åta sig uppgifterna, SU för samtliga tre områden, Asea-Atom för energiområdet.

SIND framhåller alt de nationella utvecklingsbolagen innebär en splitt­ring av resurserna vilken kan leda till lägre effektivitet. Verket föreslår därför att bolagen nära knyts till befintliga myndigheter eller företag som redan har kompetens inom området. I första hand föreslås en knytning lill STU.

Studsvik Energiteknik AB påpekar atl varje förelag har sin speciella inriktning och torde vara lämpat endast för exploatering av objekt inom sitt område. En knytning av ett nationellt utvecklingsbolag till ett företag inom resp. bransch riskerar att leda till snedvriden konkurtens och ensidig inriktning av teknikupphandlingen. Även SU har tagit upp konkurrensfrå­gan och framhåller alt utvecklingsenheten inte fär knytas på ett sådant sätt till något kommersiellt företag alt objektiviteten i dess bedömningar kan ifrågasättas.

NE-VL utvecklar denna problematik ytterligare i sitt yttrande:

Det finns i dag elt antal utvecklingsbolag som kan anses vara "nationel­la". SU, Siudsvik och Asea-Atom är exempel på delta. Del föreligger i dag inga som helst hinder för att dessa av eget val engagerar sig i verksamhet av nu aktuellt slag. Att så inte skett anser jag indikera att uppgifterna inte passar in i den verksamhet de har kompetens, resurser och motiv för. Att tillföra dessa de ytterst begränsade resurser som nu finns tillgängliga och atl i samband härmed ålägga dem de aktuella uppgifterna skulle inte pä något väsentligl sätt ändra deras situation. Härtill kommer att de akluella företagen inte skulle uppfattas som neutrala och objektiva på det sätt som de aktuella uppgifterna kräver. De skulle knappast heller kunna vara det -ASEA, Statsföretag och Studsvik har ju egna utvecklingsintressen, som i princip konkurrerar med resten av näringslivet.

Han menar mot den bakgrunden att den föreslagna utvecklingsbolags­funktionen bara kan skapas i form av en ny, fristående och specialinriktad organisation. Med hänvisning till de begränsade resurser som står till förfogande föreslär han därför att frågan om att skapa etl nytt utvecklings­bolag för de tre arbetsområdena specialstuderas ytterligare. Även Siudsvik Energiteknik AB föreslår denna utformning.

 

Prop. 1980/81:130                                                  122

För egen del ansluter jag mig liksom remissinslanserna lill förslagen om verksamhetens inriktning mot teknikupphandling med de precise­ringar som jag nyss redovisade. Jag finner det angeläget att inom de områden som riksdagen har angivit söka stimulera den process som teknik­upphandlingen kan sägas utgöra på ett sädant sätt att internationellt kon­kurtenskrafliga och lönsamma produkter, processer och syslem utvecklas och marknadsförs. Delta skulle komplettera den verksamhet som framför allt STU bedriver och som har elt relativt begränsat mäl alt lämna biträde till statliga och kommunala organ. Särskilt inom energi- och miljöområ­dena bedömer jag att de betydande insatser som har gjorts och görs i Sverige för alt utveckla ny teknik bör göra förutsättningarna gynnsamma för en framgångsrik internationell lansering av vissa produkter eller sy­stem. Även inom området transportsystem torde det finnas goda förutsätt­ningar för svensk industri att göra sig gällande pä världsmarknaden. Jag vill i detta sammanhang erinra om kollektivtrafikberedningens (K 1979:07) uppgifter att initiera, följa upp och utvärdera försöksverksamhet med nya trafiksystem.

I frågan om verksamhetens organisation är remissopinionen splittrad. Det kan vara naturligt alt i första hand söka finna möjligheter att knyta verksamheten till andra redan existerande organ för att därigenom bli delaktig av dessa organs bredare kompetens och uppbyggda administra­tiva organisation. Som NE-VL har framhållit innebär emellertid de re­surser som i så fall skulle komma dessa värdorganisationer till del endast mycket marginella tillskott Ull redan nu tillgängliga resurser. Den nya uppgiften skulle i dessa relativt slora bolag bli en myckel liten del av värdorganisationens totala verksamhet. Dessutom skulle knytningen till ett visst företag kunna innebära betydande svårigheier när det gäller atl hävda den nya organisationens opartiskhet i konkurrenssituationer. Jag bedömer därför all dessa nya uppgifter kräver självständiga bolag. Av praktiska skäl bör verksamheterna inom energi-, transportsystem- och miljöområdena i varje fall inledningsvis bedrivas samordnat. Vad gäller de närmare formerna för bolagens verksamhet vill jag framhålla följande.

Bolagen bör ha till föremål för sin verksamhet atl inom områdena energi, miljö resp. transportsystem

-     identifiera möjligheter till teknikupphandling som kan leda till interna­tionellt konkurrenskraftig produktion av varor eller tjänster,

-     ta initiativ till teknikupphandling av myndigheter,

 

—handla upp leknik i sådana fall där ingen myndighet vill engagera sig men där bolagen kan finansiera verksamhelen på annal sätt,

—mot betalning åla sig uppdrag inom sitt kompetensområde.

I de enskilda upphandlingsfall som blir aktuella bör bolagen givetvis samverka med berörda offentliga organ samt statliga och andra bolag m. fl. som kan bidra till alt syftena med verksamheten uppnäs.

 

Prop. 1980/81:130                                                  123

I Carlssons förslag berörs särskilt frågan om sammansättningen av sty­relsen för de föreslagna bolagen. Mot bakgrund av målel om en internatio­nellt konkurrenskraftig produktion och marknadsföring framhålls bolagels behov av kvalificerad kompetens inom och ett rikt kontaktnät med svensk industriell utveckling, produktion och marknadsföring liksom stor över­blick över den svenska forsknings- och utvecklings- samt förvaltningsor­ganisationen. Bolagens styrelser bör därför enligt Carlsson sättas samman av personer som fyller höga krav på bl. a. personlig erfarenhet av industri­ell utveckling, produktion och marknadsföring. SU har i sitt yttrande också tagit upp denna fråga. För egen del ansluter jag mig till denna syn på betydelsen av att få en styrelse med hög kompetens och stort kunnande. Behovet accentueras av alt bolagens fasta organisation med nödvändighet måste vara liten. Jag avser atl tillse all bolagens styrelser i varje fall inledningsvis får enahanda sammansättning.

Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att de nya utveck­lingsbolagen får ett aktiekapital av vardera 2,5 milj. kr. Staten bör direkt äga samtliga aktier i bolagen. De bör tecknas till en överkurs av 100%. varigenom bolagen tillförs ett visst frilt kapital, vilket dock inte bör få förbrukas. Bolagens löpande verksamhet bör - i den mån inte andra intäktskällor kan uppbådas - bekostas med den avkastning bolagens kapi­tal ger.

De nya bolagens administration blir med den uppläggning som jag har förordat mycket begränsad. Del kan vara naturligt att bolagen genom lämplig samverkan med annan organisation tillförsäkrar sig tillgäng till erforderliga resurser härvidlag. Del är också viktigt atl bolagen i sin egentliga verksamhet söker samverkan med olika intressenter inom resp. sektor.

Enligl riksdagens beslul (NU 1978/79:59 sid. 42. rskr 1978/79:415) an­kommer det på regeringen atl utforma närmare föreskrifter för verksamhe­len. Mot bakgrund av del slora inlresse som denna fråga har väckt förordar jag emellertid all regeringen bereder riksdagen tillfälle atl la del av vad jag nu har anfört.

9    Åtgärder för att stödja svensk kapitalvaruexport

9.1 Inledning

Som jag tidigare här nämnt är svensk industris export av kapitalvaror utsatt för stark konkurrens frän andra länder. Exporten av kapitalvaror framförallt lill u-länder och statshandelsländer sker i slor utsträckning med medel- eller långfristig exportkreditfinansiering. De flesta OECD-länderna liksom vissa andra länder erbjuder idag refinansiering av sådana krediter till särskilt förmånliga villkor. Statliga subventioner utgår som regel för att villkoren skall kunna bli förmånliga.

 

Prop. 1980/81:130                                                  124

För att neutralisera den utländska statsstödda kreditkonkurrensen har möjligheter getts för svenska företag alt med statligt stöd kunna deltaga i konkurtensen. De svenska exportföretagen har sedan år 1973 haft möjlig­het att genom ett extra avdrag vid inkomsttaxeringen kompensera sig för skillnader mellan den ränta företagen på grund av den utländska konkur­rensen tvingats offerera och refinansieringsräntan. Sedan den 1 juli 1978 har det halvstatliga bolaget AB Svensk Exportkredit (SEK) kunnat ställa statsstödda exportkrediter till förfogande. SEK lånar upp på den svenska och pä de internationella kapitalmarknaderna och lånar ul till lägre räntor. Staten står för mellanskillnaden. Som jag tidigare nämnt har 1980 ärs exportkreditulredning utvärderat nuvarande system i betänkandet (Ds 1 1980:24) Subventionerade exportkrediter - en utvärdering av nuvarande syslem. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av belän­kandet och remissvaren återfinns i bilaga 12 och 13. Jag har tidigare i avsnitt 4.5 Exporlfrågor något berört ulredningens analys av den svenska kapital varuexporten.

Genom riksdagens beslul (prop. 1980/81:41, UU 1980/81: 16, rskr 1980/ 81:122) har möjligheter vidare öppnats för förmånlig kreditgivning till u-länder. Dessa förmånliga u-landskrediter som är knutna till leveranser av kapitalvaror m.m. från Sverige innebär möjlighet till ännu förmånligare villkor än de nyss nämnda statsstödda exportkrediterna.

Utnyttjandet av SEK-systemet har ökat snabbt under den tid som syste­met funnits. Av de kontrakt med medel- eller långfristiga krediter som förelagen beräknades teckna är 1980 finansieras ungefär tre fjärdedelar i SEK-systemet. De statsstödda exportkrediterna är starkt koncentrerade till leveranser frän de största företagen. Hela 74% av kontrakten tecknas av fem stora svenska företag eller koncerner. Kännetecknande för dessa företag är dock alt de i hög grad köper komponenter av svenska och utländska underleverantörer. En icke obetydlig del avsäg entreprenad och konsultarbeten. Ca 22% av de kontrakt som avser affärer som finansieras med medel- eller långfristiga krediter avser industriländer. Statshandels­ländernas andel utgjorde 28% medan resterande 50% var kontrakt på u-länder. Utredningen framhåller att den medel- och långfristigt finansierade kapitalvaruexporlen till statshandelsländer och u-länder kan beräknas motsvara ca 3,5 % av den tolala svenska varuexporten och ca 1,5 % av den svenska industrins saluvärde. Andelen av förädlingsvärdet är något lägre. Enlreprenadarbeten är då inräknade.

9.2 Nuvarande regler för statsstödda exportkrediter

Det svenska statliga exportkredilslödet har utformats som tvä parallella system dels det s.k. SEK-systemet, dels del s.k. avdrag-/bidragsyslemet som bygger på möjligheten till extra avdrag vid inkomsttaxeringen. 1 bägge fallen innebär det främst en räntesubvention. Stödet avser att underlätta

 

Prop. 1980/81:130                                                  125

finansiering av export av varor och tjänster med kredittider på två år eller längre. Exportkredilslödet avser atl underlätta för svenska företag att lämna konkurrenskraftiga exportkrediter vid försäljning lill främsl stats­handelsländer och u-länder. Vid försäljning till industriländer krävs i varje enskilt fall för att statsstödd kredit skall beviljas att del kan påvisas att utländsk konkurrent erbjuder statsstödd exportkredit.

Genom det s. k. SEK-systemet för stalsstödd exportkreditfinansiering som beslutades är 1978 (prop. 1977/78:155, NU 1977/78:73, rskr 1977/ 78:379) gavs SEK möjlighet att inom en ram av 10000 milj. kr. genom statsstödda krediter underlätta exportkreditfinansieringen. Ramen har se­nare höjts till 18000 milj. kr. (prop. 1979/80:125 bil. 11, NU 1979/80:58, rskr 1979/80:346). Närmare bestämmelser om slöd finns i förordningen (1978:404) om exporlkreditfinansiering med statligt stöd, m.m. (ändrad senasl 1981:77). Genom lagen (1978:403) om beslutanderätt för svenskt kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa fall fär regeringen över­lämna till SEK att besluta om statligt stöd. Sådant överlämnande har skett. SEK-systemet innebär att exportförelag och banker hos SEK kan refinan­siera exportkrediter lill fast och subventionerad ränta. Staten svarar för de kostnader som uppstår för SEK genom differensen mellan upp- och ullå-ningsräntor och eventuella realiserade kursförluster. Kostnaderna belastar anslaget B 17. Kostnader för statsstödd exportkreditgivning genom AB Svensk Exportkredit. För stöd krävs att vissa förutsättningar beträffande den önskade krediten skall vara uppfyllda, t.ex. i fräga om kredittid, avlyftstidpunkt och amortering. 1 det följande lar jag upp vissa ytterligare fömtsättningar som gäller för stödet. För den kredit som sälunda beviljas används uttrycket statsstödd exportkredit.

För att erhålla stöd för en exportaffär krävs att kreditbeloppet uppgår till minst 300000 kr. eller motsvarande i utländsk valuta och atl kreditvill­koren överensstämmer med exportkredilnämndens (EKN:s) regler för ga­rantigivning och de internationella regler som uppställts inom ramen för den s. k. consensusöverenskommelsen och Sveriges internalionella åta­ganden i övrigl. En närmare redogörelse för innebörden av consensusöver­enskommelsen finns i bilaga 7. Krediter för finansiering av fartygsexport innefattas inte av överenskommelsen. Enligt en särskild OECD-överens-kommelse har Sverige förbundit sig atl inte stödja refinansering av far­tygskrediler där räntevillkoren ligger under vissa angivna procentsatser och där kredittiden överstiger viss tid.

För att reglera användningen av statsunderstödda exportkrediter som konkurtensmedel har alltså flertalet OECD-länder ingått den s. k. consen­susöverenskommelsen eller the Arrangement. 1 denna regleras villkoren för exportkrediter med statligt stöd dels med hänsyn till köpariändernas utvecklingsnivå, dels efter kreditens löptid i krediter pä två-fem år resp. krediter med mer än fem års löptid. Krediter med en löptid under två år omfattas inte av överenskommelsen. Tre räntenivåer har överenskommits

 

Prop. 1980/81:130                                                  126

med hänsyn till köpariandets utvecklingsnivå. De högsta räntorna lilläm­pas för gruppen rika länder - huvudsakligen industriländer - därnäst kommer mellankategorin - huvudsakligen statshandelsländer - medan de lägsta räntorna tillämpas för gruppen fattiga länder som uteslutande består av u-länder. Om det kan påvisas att consensusanslutna eller andra länder lämnar krediter med slalligl stöd som avviker från de överenskomna kreditvillkoren kan s.k. matching göras. Innebörden av detla är att andra länder tillåts erbjuda lika förmänliga villkor. De andra länderna som har ingått överenskommelsen skall i sä fall underrättas om della. De i consen-susöverenommelsen angivna villkoren gäller enbart den statligt subven­tionerade exportkreditfinansieringen. Exportörerna är sålunda oförhind­rade att med köparna överenskomma om kontraklsränta som avviker frän den subventionerade refinansieringsräntan.

Slatssiödda exportkrediter genom SEK kan lämnas i olika former. Van­ligast är att SEK övertar eller refinansierar krediter som lämnats av expor­törens bank till exportören, den utländske köparen eller dennes bank. Exportörens bank svarar då för uppläggning och hantering av krediterna under hela kredittiden. SEK kan också lämna lån direkt till den svenska exportören eller lyfta av dennes kredit till den utländske köparen eller lämna lån direkt till den utländske köparen eller dennes bank.

Redan i samband med offert till den utländske köparen kan SEK lämna en kostnadsfri utfästelse om lån till fast ränta. Utfästelsen skall normalt accepteras inom högst sex månader. Från den tidpunkt då SEK:s utfäs­telse accepteras fram till tidpunkten för kreditens ianspråktagande utgår en löftesprovision med f. n. 0,1 % per år.

SEK:s fasta utlåningsränta utgörs av minimiräntan enligt consensus plus en kostnadsmarginal pä 0,25% per år. För krediter i svenska kronor tillkommer en avgift pä 0,5 % per är. Vid stöd lill expori till industriländer krävs att exportören i sin ansökan om stöd lämnar uppgifter om konkurre­rande utländska förelag som erbjuder stalsstödd kredit. Konlroll av upp­gifterna görs av SEK i samarbete med EKN. Till de räntesatser SEK erbjuder kommer affärsbankernas ersättning för uppläggning och hand­läggning av krediten samt eventuella garantipremier. Lånen amorteras halvårsvis med lika stora belopp i enlighet med den internationella praxis pä området som överenskommits mellan exportkreditförsäk-ringsinstituten. SEK kräver sedvanliga säkerheter och kreditbeloppet ut­betalas normalt efter verkställd leverans.

I frågor om hur 1. ex. kredittidens längd, avlyftstidpunkter, amorterings­villkor etc. för de statsstödda krediterna stämmer överens med internalio­nella överenskommelser och internationell praxis sker samråd mellan SEK och EKN. 1 flertalet fall är EKN-garanli eller garanti från nämnden för fartygskreditgarantier (FKN) den säkerhel SEK bygger sin långivning på men även annan säkerhel t.ex. bankgaranli eller garanti från exportören kan accepteras. SEK avgör i vilken utsträckning utländska varor kan ingå i

 

Prop. 1980/81:130                                                                127

den affär som finansieras med statligt stöd. Som regel finansieras samtliga varor som importeras till Sverige som insatsvaror och komponenter medan utländska varor som levereras direkt till köparen och lokala kostnader behandlas mera restriktivt.

SEK avgör vidare i vilken valuta lån kan lämnas. Förutom lån i svenska kronor har utlåning skett i US dollar, franska francs, engelska pund samt norska kronor. Löften har lämnats om utlåning i ytterligare sex valutor. Upplåning sker i stor utsträckning i utlandel. Den utländska andelen av SEK:s upplåning har ökat. Upplåningen i Sverige har förutom refinansie­ring i AP-fonden skett genom att SEK har emitterat obligationslän pä den svenska kapitalmarknaden.

SEK fär ersättning av staten årsvis i efterskott för kostnader pä grund av räntedifferenser och för utbetalade kursförluster som uppkommit genom att upplåning skett i annan valuta än utlåningen. Eftersom tillgången till den svenska kaptialmarknaden är begränsad tvingas SEK i ökad utsträck­ning låna upp ulomlands. Därigenom ådrar sig SEK kursrisker framför allt vid utlåning i svenska kronor. Ett särskill avlal har träffats mellan staten och SEK som reglerar ersättningen lill bolaget.

Avdrag-/bidragsystemet innebär atl exportföretag kan göra ett exlra ränteavdrag för en del av refinansieringskostnaden av en exportkredit vid inkomsttaxeringen eller fä ett skattefritt exportkreditbidrag. Förelaget kan välja den stödform som är förmånligast vid varje exporttillfälle eller använ­da SEK-systemet för en del av en affär och avdrag-Zbidragsystemel för resten. Endast en lyp av statligt stöd kan utnyttjas för etl och samma kreditbelopp. Vidare gäller alt minst 50% av krediten mäste refinansieras i bank eller annat kreditinslitut. Bestämmelser om stöd enligt detta system regleras genom lagen (1978:401) om exportkreditstöd samt i förordningen (1978: 402) om villkor för exportkreditslöd.

I princip gäller samma förutsättningar och villkor för stöd under såväl SEK-systemet som avdrag-/bidragsyslemet. Beslut om slöd enligt avdrag-/ bidragsystemel fattas av EKN. EKN skall pröva om förutsättningar för stöd finns saml om hur del stödberältigade beloppet skall begränsas. Taxeringsmyndigheterna kontrollerar det sökande förelagets uppgifter om räntebelopp och beslutar om storleken på avdrag. Ansökan om exporlkre­ditbidrag prövas och administreras av riksskatteverket (RSV). Systemet kan användas för kreditavtal som träffas senast den 31 december 1981.

9.3 Effekter av hittills lämnade statsstödda exportkrediter via SEK

Innan jag gär över till utredningens förslag belräffande SEK-systemet villjag lämna en redogörelse för hur systemet hittills kommit till använd­ning. Redogörelsen bygger i huvudsak på utredningens uppgifter.

SEK-systemet är fortfarande inne i en uppbyggnadsfas. Nyutlåningen har ökat från 79 milj. kr. under det första halvåret efter SEK-systemets

 

Prop. 1980/81:130                                                                128

införande till 613 milj. kr. under första halvåret 1980. För helåret 1980 beräknar utredningen atl nyutlåningen i SEK-systemet blir 2450 milj. kr. Den utestående kreditstocken i SEK-systemet efter amorteringar vid ut­gången av är 1980 uppgick lill 2926 milj. kr. Även volymen av kreditof­ferter har ökal markant. SEK erbjuder som jag lidigare har nämnt kost­nadsfritt krediloffert (utfästelse) till exportören. Om exportören fär export-kontraktet omsätts utfästelsen i ett kreditavlal. I samband med leverans kan därefter exportören i normalfallet lyfta krediten hos SEK. Under andra halvåret 1978 beviljades nya ansökningar till ett sammanlagt belopp av 6395 milj. kr. Motsvarande värde för första halvåret 1980 uppgick till 23456 milj. kr. I slutet av januari 1981 uppgick utestående kreditofferler till ca 20000 milj. kr. Utredningen räknar med att normalfiödet av beviljade ansökningar är ca 16000 milj. kr. per år.

Vid SEK-systemets införande fastställde riksdagen att en totalram om 10000 milj. kr. fick utnyttjas för statsstödda exportkrediter. Ramen har senare utökats lill 18000 milj. kr. Lämnade kreditofferler avräknas mot ramen med 25% av oiferlbeloppet. Kreditavlal avräknas till sill fulla värde.

Regeringen har medgett att bolaget fär ta i anspråk den av riksdagen beviljade ramen i takt med att SEK:s kreditgivning ökar. SEK har f.n. tillgäng lill hela det av riksdagen medgivna beloppet. Hela ramen på 18000 milj. kr. beräknas vara fullt utnyttjad före den 1 juli 1981.

Under den förhållandevis korta tid som SEK-systemet existerat har enbart en mindre del av den totalt behandlade ärendevolymen slutligt avgjorts. Totall hade den 1 juli 1980 exportaffärer motsvarande 14900 milj. kr. i kreditofferter slutligt avgjorts. Av detta belopp har sammanlagt 4 704 milj. kr. resulterat i kreditavtal och krediter. Omräknat innebär detta atl 32% av SEK:s hittills lämnade och avgjorda offerter resulterat i export-order samt åtföljande kreditavtal och krediter.

Den stora andelen kreditavtal som del första halvårets ärenden resul­terat i samt förhållandet att andelen kreditavlal är relativt storl bland de snabbt avgjorda ärendena förklarar enligt- ulredningen den höga siffran 32% för andelen kreditavlal i relation till alla slutligt avgjorda ärenden. Utredningen anför att det dock förefaller rimligt att fortsättningsvis utgå från alt högst 15—20% av kreditofferlerna kommer all resultera i kreditav­lal.

Den statsstödda exportkreditfinansieringen har framför allt riktals mol u-länder. Räknat i andel av den totalt utestående kreditvolymen har när­mare hälften av krediterna gått till projekt i relativt fattiga länder. Den höga kreditvolymen som riktas mot u-länder skall inte tolkas som all SEK-krediter är vanligast vid u-landsaffärer. Mätt i relation till exporten av kapitalvaror destinerad till olika ländergrupper förekommer SEK-krediter ungefär dubbelt så ofta vid affärer pä statshandelsländer som vid u-landsaf­färer. Detta kan till en del förklaras av en stor andel konlantaffärer på vissa Opec-länder.

 

Prop. 1980/81:130                                                  129

Inom ramen för SEK-systemet svarar fartygsexporlen för en betydande andel (26%) av utestående krediter och kreditavtal räknat per den sista juni 1980. Andelen kan väntas sjunka eftersom enbart 13% av de totalt beviljade ansökningarna under SEK-systemets tvä första är avser fartygs­export. Andra karaktäristika är atl offerter för finansiering av entrepre­nadverksamhet visar en kraftig ökning och att stora projekt. Lån över 50 milj. kr. svarar för två tredjedelar av kreditvolymen.

Utredningen har sökt bedöma de framtida kostnaderna för SEK-syste­met. För åtaganden som gjorts t.o.m. utgången av juni 1980 bedömer utredningen kostnaderna till drygt 660 milj. kr. under åren 1981-1990. Vid en fortsatt användning av stödet bedöms kostnaderna bli mellan 120 och 485 milj. kr. per år i fasta priser vid mitten av 1980-talet. Den lägre siffran avser oförändrad realvolym och en räntedifferens på ca 1,5 procentenhe­ter. Den högre siffran avser 15 %> årlig volymtillväxt och en ränledifferens om drygt 5 procentenheter. Kostnadernas storlek beror huvudsakligen på räntedifferensens sloriek. Eftersom länga kredittider är vanliga sträcker sig statens åtaganden långl in i framtiden. Redan nu innebär SEK:s åtagan­den kostnader för staten lill omkring är 1990.

Utredningen finner det ytterst svårt att peka på direkta effekter av ett system med subventionerade exportkrediter. En subvention pä 9-14% räknat pä exportpriset som SEK-systemet f. n. innebär bör enligt utred­ningen medföra atl Sveriges export av kapitalvaror (inkl. entreprenad- och konsulttjänster) blir större än om sädan subvention inte förekommer. Speciellt betydelsefulla torde de subventionerade krediterna vara för stör­re projekt och för projekt pä statshandelsländer och u-länder, dvs. projekt där subventionsinslaget är särskilt högt. En fortsalt subventionering av kapitalvaruexporlen kommer att resultera i en, allt annat lika, relativ förskjutning mot kapitalvaruindustrin. Handeln med kapitalvaror kan un­der 1970-talet redovisa etl positivt saldo gentemot utlandet. Detta bör tolkas sä att svensk industri har komparativa fördelar för denna typ av produktion. Å andra sidan kommer en förskjutning mot ökad andel kapital-varuproduktion att medföra ett ökat importbehov. Importinnehället i kapi­talvaror, vilket i genomsnitt utgör 30% av varornas exportvärde, är högre än för exempelvis Sveriges traditionella basnäringar. En förskjutning mol ökad kapitalvarutillverkning bedöms av ulredningen medföra en relativ förbättring av energibalansen genom att den leder till mindre energiinten­siv produktion samt, vad gäller sysselsättningen, ett ökat behov av utbil­dad arbetskraft.

Remissinslanserna lar upp analysen av den svenska kapitalvaruexporlen och dess betydelse. Flertalet instanser delar utredningens bedömning alt kapitalvaruindustrin utgör en expansiv del av industrin där Sverige har komparativa fördelar. Industrins organisationer framhåller den positiva utveckling som det hittillsvarande systemet med statsstödda exportkre­diter lett till. Andra pekar på den spjutspetseffekt många av de projekt har 9   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                                130

som finansieras med statsstödda exportkrediter. Svenska byggnadsentre­prenörföreningen (SBEF) lämnar en ingäende redogörelse för de svenska byggföretagens inbrytning pä den internationella marknaden på senare år och framhåller finansieringsvillkorens betydelse. Några remissinstanser, t.ex. bankorganisationerna, efterlyser en mer ingående samhällsekono­misk bedömning av effekterna av den statsstödda kreditgivningen.

Jag har i del föregående redovisat hur systemet med statsstödda ex­portkrediter - i första hand via kreditgivning av SEK - fungerat och vilka konsekvenser det har haft. Jag har då stött mig pä utredningens bedöm­ningar. Jag delar utredningens slutsats alt del är svårt att direkl peka på vilka samhällsekonomiska effekter stödet haft och kommer atl få. Del är dock väsentligt att konstatera att stödet berör en del av svensk industri där Sverige enligt min mening har ett gott konkurrensläge och där konkurrens­förhållandena kraftigt störts av stora statliga subventioner frän många länder till sin resp. industri. Att subventionerna har blivit sä stora som utredningen konstaterat torde delvis sammanhänga med atl de internalio­nellt överenskomna minimiräntorna blivit normerande och i många fall blivit maximiräntor samtidigt som de legal i stort sett stilla sedan är 1978 medan marknadsräntorna därefter stigit mycket kraftigt.

9.4 Ställningstagande till fortsatt statsstöd till exportkredilgivningen

Den treåriga försöksperioden för SEK-systemet löper ut den 1 juli 1981. SEK kan därefter inte lämna nya löften om statsstödda exportkrediter. SEK kan dock infria redan lämnade löften som får gälla i högst sex månader. Jag tar nu upp frågan om vad som skall gälla efter den Ijuli 1981.

Jag vill dock först kortfattat redovisa den genomgäng av olika argument för statsstödda exportkrediter som 1980 års exportkreditulredning gjort. Ofta har ställningstagande för statsstödda exportkrediter vilat på argumen­tet att en ökad export är värdefull i sig, framför allt genom den ökade import, det anlal nya sysselsättningstillfällen eller del tillskott lill valutare­serven den ger upphov lill. Utredningen konstaterar dock alt dessa effek­ter måste sättas i relation till den resursuppoffring som exporten orsakar. Den import Sverige på lång sikt bör eftersträva är sädan som erhålls i utbyte mot den export som svensk industri har komparativa fördelar jämfört med andra länder att producera. Om subventioner sätts in för atl exportera inte konkurrenskraftiga varor kommer denna export att ge allt­för dyr import i utbyte. Pä liknande sätt kan hävdas att den sysselsättnings­ökning som eftersträvas mäste ställas i relation till kostnaden. Vad slutli­gen gäller det valutapolitiska motivet äger det möjligen relevans om växel­kurser och valutareserv kortsiktigt kan väntas avvika frän optimalt läge. 1 denna situation bör det dock finnas bällre samhällsekonomiska instrument än den långsamt verkande åtgärden att söka höja exporten medelst ex-portkreditsubvenlioner.

 

Prop. 1980/81:130                                                                131

Jag delar ulredningens uppfattning att ökad export i sig knappast moti­verar statsstödda exportkrediter. Det handelsutbyte med omvärlden Sveri­ge pä läng sikl bör eftersträva är del handelsutbyte som har sin bas i en export av produkter som svensk industri har reella försteg framför andra länder att producera. Atl öka exporten för alt därigenom möjliggöra ytterli­gare ökad import, ökad sysselsättning eller ökad valutareserv är vidare i grunden stabiliseringspolitiska överväganden. För att rätta till sådana till­fälliga obalanser i ekonomin torde andra mera generella medel föreligga som omfattar hela eller större delar av exporten. De ger därmed bättre effekt.

Utredningen behandlar vidare frägan om statsstödda exportkrediter kan motiveras med långsikliga industripoliliska motiv. Den slutsats som dras är atl del från strukturomvandlingssynpunkt är motiverat att ge sädana krediter till den del av svensk industri som kan förutsättas ha långsiktiga komparativa fördelar och som utsätts för kreditkonkurrens frän utlandet. Denna slutsats baseras dock på förutsättningen att den utländska kredit-konkurrensen är av temporär karaktär. En utländsk kreditkonkurrens som varar mycket lång tid bör Sverige däremot, enligl utredningen, inte kopi­era. De här aktuella delarna av svensk industri är kapitalvaruproduce-rande. För denna typ av industri krävs det läng tid för att bygga upp ny produktion med internalionell konkurrenskraft. Med temporär kreditkon­kurrens fär därtör förstås förhållandevis länga lidsperioder. Jag instämmer i utredningens bedömning och vill betona all statsstödda exportkrediter kan motiveras industripolitiskt förutsatt, dels att de avser den del av svensk industri som kan antas ha långsiktiga komparativa fördelar på väridsmarknaden, dels att den utländska kreditkonkurrensen inte kan vän­tas vara permanent.

1980 års exportkreditutredning har haft i uppdrag all utvärdera det nuvarande systemet och föreslå evenluella förändringar när det förlängs. Utredningen har dragit slutsatsen atl Sverige även i forlsältningen bör ha ett system för statsstödda exportkrediter. Detta sker mot bakgrund av alt Sverige under lång tid har byggt upp en industriell kapacitet med goda konkurrensmöjligheter pä kapitalvaruområdet. Därtill kommer att leveran­ser av entreprenader och hela anläggningar stimulerats pä andra säll pä senare är och utgör en väsentlig del av de svenska förelagens internationel­la aktivitet. Remissinstanserna framhåller den mycket svåra konkurrens­snedvridning andra länders exportkreditsubventioner innebär och de stora problem för de svenska företagen ett upphörande med exportkredilstödet skulle medföra. Man pekar pä alt slora delar av den kapitalvaruproduce-rande industrin skulle få avsevärda svårigheter att upprätthälla sin tillverk­ningskapacitet och få avsättning för sina produkter. Därtill hävdar man från flertalet remissinstanser att det är ologiskt att staten på många sätt stimulerar export av kapitalvaror, anläggningar m.m. och samtidigt inför en restriktivitet i exportkreditstödel son) skulle motverka de andra insat-

 

Prop. 1980/81:130                                                                132

serna. Det viktigaste är dock enligt utredningen och remissinslanserna all andra länder använder subventioner som etl konkurrensmedel på ett så­dant sätt att Sverige inte har möjlighet att genom avskaffande av subven­tionen föra en självständig linje. Sverige är i detta avseende beroende av den internationella konkurrensen pä detta omräde.

Jag delar utredningens och remissinstansernas grundsyn all statsstödda exportkrediter mäste bibehållas i Sverige. En subventionering av del slag krediterna f. n. innebär är alltid problemfylld och bör helsl undvikas. Elt upphörande med statsstödet när den nuvarande försöksverksamheten går ut den 1 juli 1981 skulle dock enligt min mening innebära en alltför kraftig omställning för den svenska kapitalvaruindustrin. Dessutom finns del sam­hällsekonomiska skäl att bibehålla subventionerna under en övergångspe­riod i väntan på att de subventioner andra länder ger efter hand trappas av. Detta är ett långsiktigt intresse för den svenska industriella utvecklingen. Jag vill ocksä poängtera alt Sverige arbetar mycket aktivt på det internatio­nella planet för att undanröja eller kraftigt minska exportkreditsubventio­nerna. Jag förordar alltså att del s. k. SEK-systemet för stalsstödd export­kreditgivning skall finnas kvar även efter försöksperiodens utgång. Det innebär alt systemet i sin nuvarande form förlängs. Jag återkommer senare till frägan om villkor m. m. för det svenska exportkreditstödet.

Innan jag går närmare in på riktlinjerna för systemet villjag konstatera att utredningen inle har föreslagit nägon ny begränsad tidsperiod. Vissa remissinstanser har tagit upp frägan. Sä har t. ex. Sveriges Industriförbund yrkat pä att systemet förlängs under en tvåårsperiod medan bl.a. kom­merskollegium (KK) och riksbanken förordar omprövning varje år. För egen del kan jag inte nu bedöma i vilken takt systemet evenluellt skulle kunna trappas av. Del blir beroende på resultaten av de internationella förhandlingarna om begränsningar i exportkreditsubventionerna och på den allmänna ekonomiska utvecklingen i landet. För alt företagen skall ha planeringsmöjligheter villjag dock redan nu framhålla atl nägon avveckling av systemet enligt min mening knappast kan ske under de närmaste två åren även om jag instämmer i utredningens uppfattning att stödet bör trappas ned så snabbt som möjligt. Jag förordar därför att det förlängs för en tid av tvä år. 1 samband med att jag senare tar upp anslagsfrågor kommer jag ocksä att redogöra för det uppföljningsarbete som bör äga rum i fortsättningen.

Utredningen föreslär att det s. k. avdrag-Zbidragsystemel avskaffas. Re­missinstanserna har biträtt förslaget eller lämnat det utan erinran. Vissa remissinsianser, bl.a. bankorganisationerna och Industriförbundet, påpe­kar dock att ett alternativt system i någon form vore angeläget med hänsyn till företagens valmöjligheter. Bankorganisalionerna har lämnat etl förslag till sådant syslem och utredningen har i en appendix till betänkandel lämnat en skiss till elt nytt bidragssystem. Jag finner de nämnda förslagen till alternativa system värda atl ytterligare utreda. Förslagen kommer alt

 

Prop. 1980/81:130                                                                133

övervägas inom industridepartementet. Avdrag-/bidragsystemet upphör den 31 december 1981. Det ankommer pä chefen för budgetdepartementet att ta upp frågan om en eventuell förlängning av detla system.

9.5 Riktlinjer för SEK-systemet

1 enlighet med sina direktiv har utredningen övervägt en rad kostnadsbe­gränsande ätgärder om SEK-systemet äger bestånd efter försöksperioden. Utredningens förslag bygger huvudsakligen på en strävan att uppnå stats­finansiella besparingar. Utredningen redovisar beräkningar över de framti­da slatsfinansiella kostnaderna och vissa förslag lill besparingar. Bl.a. föreslår utredningen höjda ränlor för krediter till industriländer, höjda räntor för krediter i svenska kronor och höjd löftesprovision med 0,5 procentenheter. Andra utvägar för alt uppnå lägre statsfinansiella kostna­der redovisas också. Samtidigt har dock utredningen konstaterat all de statsfinansiella kostnaderna är mycket svårbedömda och att de besparings­förslag som lämnas har begränsad effekt.

Remissinstanserna framhåller svårigheten att pä läng sikt göra bedöm­ningar av de statsfinansiella konsekvenserna av SEK-systemet. Flera fak­torer är osäkra, framför allt den framtida ränteutvecklingen i vad avser uppläningskostnaden och consensusniväns utveckling. Sålunda anser bankorganisationerna kostnaderna vara för högt beräknade medan KK anser att beräkningarna är tilltagna i underkant. Samtidigt pekar näringsli­vets organisationer på de stora negaliva konsekvenser för möjligheterna till svensk kapilalvaruexport som de kostnadsbegränsande åtgärderna medför. Framför allt syftar man på direkta kostnadsnackdelar men ocksä på den psykologiska olägenheten i alt erbjuda räntevillkor som alllid skulle komma att ligga något över de villkor som konkurrenterna erbjuder. Bank­organisationerna, näringslivets organisationer samt SEK förordar därför atl elt ökal slöd än f.n. bör ulgå. Riksbanken saml nationalekonomiska institutionen vid universitetet i Slockholm och KK anser atl sub­ventionerna måsle minskas pä ett eller annal sätt. Riksrevisionsverkei (RRV), Landsorganisationen i Sverige (LO) och Melallindustriarbelareför-bundet pekar pä möjlighelerna att införa selektiva inslag i stödet ifall nedskärningar måste göras. Del gäller i första hand begränsningar av finansieringen av utländska varor och importerade komponenter. Jag åter­kommer till detta i det följande.

För egen del finner jag del nödvändigl alt de svenska villkoren för statsstödda exportkrediter även i fortsättningen ligger vid eller nära den s.k. consensusöverenskommelsens villkor. Den svenska industrins situa­tion är enligt min bedömning f. n. sädan all en ensidigt genomförd minskad subventionsnivå frän svensk sida skulle leda till mycket stora omställ­ningsproblem för en del av svensk industri som enligt vad jag tidigare har anfört har långsiktigt goda möjligheler alt hävda sig. Jag vill också poäng-

 

Prop. 1980/81:130                                                                134

lera att i de krediter som hittills beviljats inom ramen för SEK-systemet går övervägande delen av subventionerna till de fattigare länderna. Med hänsyn till vad jag har anfört bör enligt min mening utredningens förslag om särskilt påslag för exportkrediter till industriländer, särskill ytteriigare påslag vid krediter i svenska kronor, samt förslaget om en allmän höjning av räntenivåerna med 0.5% inle genomföras. Den höjning av löfteprovi­sionen utredningen har föreslagit bör begränsas till 0,4 procenlenheler. Löftesprovisionen bör säledes i fortsättningen uppgå lill 0,5% per är. Därtill anser jag all SEK i princip skall kunna ställa krediter till förfogande till de räntor som anges i den s.k. consensusöverenskommelsen. SEK:s kostnadsmarginal läggs f. n. till de räntor som utgår enligt consensusöver­enskommelsen. Jag föreslår nu att SEK:s s. k. kostnadsmarginal i forlsält­ningen inkluderas i det statliga åtagandet. Koslnadsmarginalen är avsedd att läcka bolagets hanteringskostnader samt vissa kreditrisker. Det ankom­mer på regeringen atl i avräkningen med SEK tillse att koslnadsmarginalen inkluderas i det statliga åtagandet.

SEK har hittills på egen hand beslutat om koslnadsmarginalens storiek. Den har varit 0,25 % per är. Jag avser all la upp frägan om koslnadsmargi­nalens storlek till diskussion med SEK. Jag förutsätter alt den är oföränd­rad under budgetåret 1981/82. Del av mig förordade stödet innebär atl banker och företag fär tillgång till krediter till consensusränla. Det nuva­rande tillägget på 0.5 % per är för krediter i svenska kronor bör dock enligt min mening bibehållas främst av valulapoliliska skäl. Enligl min mening är det väsentligl alt kreditgivningen i möjligaste mån styrs mot valutor som kan lånas upp pä de internationella valutamarknaderna.

Nägra remissinstanser, bl. a. bankinspektionen, har förordat en avveck­ling av den statsstödda kreditgivningen vid försäljning till industriländer. Även om jag hell instämmer i det angelägna i att snarast upphöra med subventionerade exportkrediter vid handel med andra industriländer skulle del enligl min mening få alltför stora negaliva effekter för industrin om Sverige ensidigt införde en sädan begränsning. Del ligger i Sveriges inlres­se atl verka för en begränsning av statsslödd kreditgivning lill industrilän­der genom internationella överenskommelser.

F.n. gäller att affärer med ett lägsta kreditbelopp pä 300000 kr. kan finansieras via SEK-systemet. Ulredningen har föreslagit atl i slällel för lägsta kreditbelopp för att komma i åtnjutande av stalsstödd exportkredit via SEK ett lägsta kontraktsbelopp skall anges. Jag delar denna uppfatt­ning. Utredningen föreslår att lägsta konlraktsbelopp sätts till 500000 kr. vilket motsvarar ett lägsta kreditbelopp på ca 425000 kr. Motivet är att anlalel affärer av denna storieksordning är myckel blygsamt. Mänga re­missinstanser, däribland Industriförbundet, bankorganisationerna och SEK samt utvecklingsfonden i Stockholms län. har dock påpekat alt en höjning av minimibeloppet skulle innebära att de mindre och medelstora företagens exporlansträngningar försvåras. Jag delar denna uppfattning

 

Prop. 1980/81:130                                                  135

och förordar att ett lägsta kontraktsbelopp införs för affärer som kan finansieras inom SEK-systemet och att det sätts till 350000 kr. vilkel normalt motsvarar ett lägsta kreditbelopp på ca 300000 kr.

Utredningen har tagit upp två frågor som rör viken lyp av varor som bör komma i åtnjutande av statsstödd finansiering vid expori. Det gäller dels om andra varor än kapitalvaror bör finansieras, dels vilken andel utländska varor eller komponenter som bör tolereras. F.n. finansieras ulöver kapi­talvaror där EKN godtar tvä års kreditlid eller däröver även råvaror och konsumtionsvaror där EKN beviljat förlängd kredittid pä grund av konkur­rerande offert med längre kredittid än EKN eljest skulle acceptera. Utred­ningen har föreslagit att endast kapitalvaror skall komma i fråga för stats­stödda krediter. Industrins organisatoner motsätter sig en mera restriktiv inställning på detta omräde än vad som f. n. gäller. För egen del anser jag att bedömningen av vilka varor som bör finansieras med statsstödda kredi­ter i första hand bör bygga pä de varukategorier för vilka EKN regelmäs­sigt lämnar garanti på tvä är eller längre kredittid. Som vägledande princip bör uppställas att råvaror och rena konsumtionsvaror endast i undantags­fall bör komma i åtnjutande av statsstödda exportkrediter.

F. n. finansierar SEK i viss utsträckning utländska varor dels direktle­veranser, dels utländska komponenter i de varor som levereras från Sveri­ge. Utredningen har föreslagit att en restriktiv praxis tillämpas när del gäller utländska varor. Industrins organisationer motsätter sig detla med motivet att det ofta kan vara svårt att finna svenska varor för alla ändamål och alt industrin i stor utsträckning är beroende av utländska komponen­ter. Däremot konstaterar KK, EKN, SEK, fullmäktige i riksbanken. LO och Metallindustriarbetareförbundet att frägan om finansiering av utländs­ka varor bör övervägas noga. Metallindustriarbelareförbundet föreslår att statsstödets storlek knyts till andelen svenskt förädlingsvärde i de finansi­erade varorna.

För egen del vill jag anföra följande. När det gäller sådana varor som levereras direkt till etl anläggningsbygge eller liknande frän en utländsk säljare bör en synnerligen restriktiv inställning intas med syfte alt sådana leveranser i första hand bör finansieras av säljarlandet. Endast i ytterligt sällsynta fall, det kan gälla i första hand entreprenadarbeten, bör finansi­ering av sädana leveranser äga rum.

När det gäller till Sverige importerade komponenter i de varor som finansieras med statsstödda exportkrediter kan ofta den situationen upp­komma att den svenske exportören inle kan fä tag i svensktillverkade komponenter. Den svenska verkstadsindustrin är mycket aktiv pä de inter­nalionella marknaderna med ett brett produktsortiment. Man kan inte förutsätta att komponenter i alla lägen kan skaffas inom landet. De företag som arbetar i slora industriländer eller inom EG har en annan situation. Därför måste man enligt min mening acceptera en relalivi hög andel utländska komponenter i den expori som finansieras av SEK. EKN ställer

 

Prop. 1980/81:130                                                  136

dock som allmänt villkor att varor skall ha minst 50 % svenskt förädlings­värde. Delta bör självfallet gälla även de varor som finansieras inom SEK-systemet.

Jag är inle nu beredd att förorda någon fasl reglering av vilken högsta andel utländska komponenter som kan tolereras vid statsslödd finansi­ering. En sådan reglering skulle leda till en orimlig kontrollapparat och kunna få den effekten att en tillverkning med otillräcklig produktivitet byggs upp. Enligt min mening bör en förutsättning för slöd vara atl svens­ka komponenter används där så är möjligt. Jag vill poängtera atl detta är en viktig fråga särskilt för många mindre och medelstora företag. För att få underlag för eventuella fortsatta åtgärder avser jag att i samband med de rapporter om kreditgivningens utveckling som SEK lämnar också begära redogörelser för läget på delta omräde.

EKN har i sitt remissyttrande anfört att SEK bör ha möjligheteratt avslå en ansökan som i och för sig fyller kraven för stöd men där statsstöd inle skulle vara nödvändig för affärens genomförande. Jag vill i detta samman­hang påpeka att som en allmän förutsättning gäller att stödet är nödvändigt för affärens genomförande. Å andra sidan bör framhållas att de räntor som SEK tillämpar vid finansieringen av exportkrediter i och för sig inte binder säljarens möjligheler atl erbjuda andra räntevillkor som ligger på en högre eller en lägre nivå. De svenska exportörernas villkor bör enligt min mening inle avvika alltför mycket frän de villkor andra länder erbjuder. Vad gäller villkoren m.m. för exportkreditstödel i övrigt förordar jag att nuvarande riktlinjer i huvudsak skall gälla även i fortsättningen.

9.6 Anpassning till andra länders villkor i enskilda affärer — s. k. matching

F. n. finns möjligheter atl i SEK-systemet anpassa villkoren för stats­stödda krediter till konkurrerande statsstödda ofterter från förelag i annat land, Consensusöverenskommelsen innehåller bestämmelser om detla. Beslut har, i de fä fall där sådan s. k. matching beviljats, fattals av regering­en i varje enskilt fall sedan SEK har hänskjutit ärendena till regeringen. I vissa fall fattar EKN beslut om längre kredittid än vad som eljest förekom­mer för en viss vara pä grund av konkurrens från annal land. Denna matching av kredittid behandlas inte här. Den har delvis berörts tidigare.

Utredningen har diskuterat vilka möjligheter till följsamhet gentemot andra länders kreditvillkor i enskilda affärer som svenska exportkredilvill-kor skall ha. Ulredningen har därvid föreslagit att frägan om subventione­rade villkor över huvud taget skall lillämpas bör avgöras av SEK med ledning av de uppgifter man kan fä från EKN. När det däremot gäller atl konkurrera med andra länders bud som ligger under consensusnivån före­slår ulredningen atl besluten i de fallen bör ligga pä regeringen. Utredning­en har också föreslagit att de tillägg till consensusvillkoren som finns i det svenska systemet dvs. den nuvarande koslnadsmarginalen för SEK på

 

Prop. 1980/81:130                                                  137

0,25 % och del nuvarande påslaget pä 0,5 % pä krediter i svenska kronor alltid skall utgå även om matching under consensusnivåerna beviljas. Utredningen föreslär en myckel restriktiv tillämpning av matchingmöjlig-heterna.

Remissinstanserna har i många fall uppfattat ulredningens förslag när det gäller matching som oklara. Näringslivets organisationer har genomgå­ende förordat en liberal inställning till matching så att möjligheter öppnas att med svenskt statsstöd helt följa andra länders offerter. Med hänsyn till de förslag till sänkning av räntan vid statsstödda krediter som jag nyss har lämnat erfordras matching ned till consesusvillkoren, mera sällan. 1 vissa fall kan del dock förekomma att andra länder går under consensusvillkoren av skilda skäl. 1 många fall är det då fråga om utökningar i statsstödet genom alt även inkludera biståndsmedel. Då föreligger en s. k. blandad kredit. Sverige har som jag nyss nämnt möjligheter att lämna sådana krediter vid offerter till vissa u-länder. I likhel med ulredningen finner jag inte anledning atl inom det ordinarie SEK-systemets ram införa möjlighe­ter att matcha andra länders blandade krediter. Denna fräga får behandlas inom ramen för det svenska systemet för förmånliga utlandskrediter. Där­emot kan det hända att konkurrenter i andra fall offererar krediter med räntevillkor under de överenskomna consensusnivåerna. För dessa fall finns i consensusöverenskommelsen regler om notifika m. m. För vissa projekt av särskilt stort intresse för svensk industri är jag beredd atl förorda att möjligheter till matching öppnas under de i consensusöverens­kommelsen angivna räntenivåerna. Beslut i dessa frägor bör förbehållas regeringen och tillämpningen bör vara restriktiv. Jag vill ocksä understry­ka att jag ser denna matchingmöjlighet som ett sätt för Sverige att fä till stånd en diskussion med andra länder om möjlighelen alt undvika villkor som ligger under de som överenskommits.

Det extra räntepäslag som f.n. utgär vid kredit i svenska kronor kan, efter beslul av regeringen f.n. elimineras. Utredningen har föreslagit all det extra påslaget på svenska kronor som föreslogs utöver del nuvarande påslaget skulle kunna elimineras genom beslut av regeringen. Del skulle då avse krediter pä visst land under viss tid. Jag har tidigare (avsnitt 9.5) förordat att det nuvarande räntepåslaget pä 0,5% per år bibehålls vid krediter i svenska kronor. Eftersom motivet att bibehålla kronpäslagel pä 0,5% per är är att kreditgivningen i möjligaste män bör styras Ull sådana valutor som kan lånas upp pä de internationella länemarknaderna, bör enligl min mening regeringen liksom hittills ges möjlighet att besluta om undantag från kronpäslagel och då i första hand för enskilda affärer pä vissa marknader. Undantagen bör avse sådana affärer som är av särskilt stort intresse och sådana marknader där preferensen för krediter i svenska kronor är så stor atl frånvaron av möjligheter alt erbjuda krediter till consensusvillkor även i svenska kronor skulle få allvariiga konsekvenser för de svenska företagens möjligheter att marknadsföra sina produkter.

 

Prop. 1980/81:130                                                                138

9.7 Verksamheten inom SEK m. m.

Verksamheten i SEK har på senare är till följd av en stor efterfrågan på statsstödda exportkrediter expanerat myckel snabbt. Ut- och upplåning ökar f. n. i en årstakt pä I 500 ä 2000 milj. kr. Detla har givelvis inneburit påfrestningar för bolagets personal och det har även lett till att soliditeten sjunkit. Bolagets upplåningsrätl uppgår f.n. enligt bolagsordningen till 90% av den utlåning som säkras av statsgaranti genom EKN resp. nämn­den för fartygskreditgaranti (FKN) samt tio gånger del egna kapitalel. De senare garantierna tecknas av riksgäldskontoret. Delta innebär att om fordringar som inte är läckta av statens garanti utgör en hög andel av utlåningen, krävs ett störte eget kapital hos bolaget. Statens garanti för en stor del av utlåningen torde även avspegla sig i lägre upplåningskoslnader. Inför en fortsatt snabb utlåningsökning är del av stort intresse atl upplå­ningskostnaderna till följd av sjunkande soliditet eller otillräckligt upplä-ningsunderlag inte försämras. Detta skulle innebära ökade statsfinansiella kostnader för SEK-systemet. En strävan bör därför vara att öka andelen EKN-resp. FKN-täckta affärer i verksamheten.

EKN och Industriförbundet har i sina remissyttranden över utredning­ens betänkande berört möjligheten att föreskriva alt etl villkor för stals­stödd kredit skulle vara att krediten i fråga säkras av EKN eller FKN. Industriförbundet framhåller atl delta förekommer i vissa andra länder. Detta skulle enligt min mening innebära en alltför stor restriktion i bolagets verksamhet på samma gång som mänga affärer där EKN inte har möjlighet att av riskskäl ställa garanti skulle falla utanför systemet. Enligt min mening skulle en annan mera flexibel utväg kunna prövas. Dä icke stats-garanterade lån kräver högre eget kapital är det enligt min mening moti­verat atl en högre koslnadsmarginal las ul för en sådan långivning, för­slagsvis ytterligare 0,25 % per år. Jag vill dock framhålla all del ankommer pä SEK att besluta om kostnadsmarginalen. Skulle bolaget anse en högre kostnadsmarginal motiverad bör detta pålägg betraktas som riskpremie och kreditkostnad och alltså inte ingå i det statliga åtagandet alt finansiera till consensusvillkor. En lösning i enlighet med vad jag har anfört torde innebära en god möjlighel till flexibilitet i bolagets verksamhet samtidigt som det torde leda lill att en större andel av de affärer som berör industri­länder kan komma att säkras av EKN-garanli vilket i sin tur skulle ge EKN en bättre riskspridning i sin verksamhet.

Jag avser att denna dag föreslå regeringen alt besluta om proposition om vissa varvsfrägor, m.m. I det sammanhanget berör jag möjligheterna att lämna räntestöd för krediter i samband med svenska redares beställningar vid svenska varv. Det kan enligt min mening bli nödvändigl att för vissa av de krediter som då blir aktuella, utnyttja SEK:s finansieringskapacitet trots att det inte rör sig om export. Det ankommer på regeringen att godkänna den ändring av SEK:s bolagsordning som erfordras.

 

Prop. 1980/81:130                                                  139

9.8 Ramkrediter

Internationellt förekommer ramkrediter i inte obetydlig omfattning. En ramkredit innebär bl. a. att det på förhand anges vilka villkor som skall gälla för en viss kreditgivning under en viss tidsperiod. I ramkrediten regleras ofta refinansieringsränta, kreditavgifter, säkerheter etc. sä atl villkoren för de affärer som blir aktuella enkelt kan förutses.

Inom SEK-systemet har tre ramkrediter lämnats, en till Kina och en till Algeriet samt en till Mo9ambique. Motivet har varit att underlätta svenska exportörers verksamhet genom alt finansieringsvillkoren är klargjorda pä förhand. Jag avser här att behandla frågan om ramkrediter i allmänhet.

Utredningen har berört frågan om möjligheterna att lämna ramkrediter lill vissa köparländer. Utredningen har pekat på de fördelar ramkrediler kan innebära i handelsutbytet med statshandelsländer och andra länder med centralplanerad ekonomi. 1 de fallen kan en ramkredit innebära en förenkling av handläggningen som är av betydelse för de svenska exportö­rernas möjligheter att komma in pä marknaden. Utredningen pekar också på de nackdelar som vidlåder ramkrediter därigenom atl de kan uppfattas negativt av länder som inte åtnjuter lika goda villkor. De förslag beträffan­de räntevillkoren för svenska statsstödda exportkrediter som jag nyss har lämnat undanröjer i slor utsträckning dessa nackdelar. Utredningen har föreslagit att ramkrediter huvudsakligen skall användas i form av s. k. projektramar samt eljest i undanlagsfall dä det är motiverat av utrikespoli­tiska skäl. Remissinstanserna har pekat på nägra andra användningsområ­den. EKN framför att för de länder där EKN:s möjligheler alt ta risker är begränsade del kan finnas anledning att genom en ramkredit göra del möjligt för landet ifråga att bedöma vilka affärer man vill göra med Sverige. Industrins organisationer har framhållit de fördelar som ramkrediter inne­bär från exporlfrämjande synpunkl i samband med handeln med framför allt statshandelsländerna. Exportrådet anser all ulredningens förslag är alltför restriktivt och menar atl ramkrediter bör kunna användas i de fall de innebär möjligheler lill ökad expori.

Jag anser att regeringen även i fortsättningen bör kunna ta initiativ till ramkrediter inom det statsstödda systemet i den mån sädana skulle utgöra en fördel för de svenska exportörernas möjligheter till marknadsföring pä resp. marknad. Villkoren bör enligt min mening i regel överensstämma med de ordinarie villkoren inom SEK-systemet. Det ankommer på rege­ringen att fatta beslul i dessa fall. Det finns f. n. ingenting som hindrar SEK att offerera s. k. projeklramar. Bolaget bör självfallet även i fortsättningen ha denna möjlighet och även ha möjlighet alt pä egen hand eller i samarbe­te med bankerna överenskomma om ramkrediter med sina motparter i köparländerna i den män överenskommelserna inte innebär något åtagande ulöver de riktlinjer jag tidigare har förordat.

 

Prop. 1980/81:130                                                                140

9.9 Anslagsfrågor m. in.

Kostnaderna för SEK-systemet belastar anslaget B 20. Koslnader för stalsstödd exportkreditgivning genom AB Svensk Exportkredit. I budget­propositionen 1981 (prop. 1980/81:100 bil. 17 s. 52) anfördes bl.a. att i fall systemet förlängdes efter I juli 1981 skulle belastningen pä anslaget inte öka annat än marginellt eftersom huvuddelen av de krediter som beviljas under andra halvåret 1981 inte kommer att betalas ut förrän längre fram. Belastningen pä anslaget harjag i budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/ 81:100 bil. 17 s. 51) beräknat till 180 milj. kr. Jag anser alt nägon uppräk­ning av anslaget med hänsyn till de förslag jag lidigare lämnat f. n. inte behövs.

1 samband med införandet av SEK-systemet beslutades som nämnts att statsstödda exportkrediter skulle kunna lämnas inom en ram av 10000 milj. kr. Avräkningen frän ramen skulle ske med hela beloppet av avtalade krediter samt med 25% av lämnade löften. Senare har rambeloppet höjts till 18000 milj. kr. Anhopningen av ansökningar i SEK-systemet har varit mycket stor. Etl flertal större affärer har inneburit alt belastningen på ramen varit stor. Samtidigt kan konstaleras all man inte genom någon lämplig prioriteringsordning kan använda ramtekniken såsom en begrän­sande faktor. En ram innebär heller inte någon koppling till de åtaganden staten gör eftersom statens kostnader i huvudsak bestäms av skillnaden mellan nivån på marknadsräntorna och nivån på de överenskomna consen-susräntorna.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört finner jag att del inle behövs någon ram i fortsättningen. Jag förordar i stället att SEK i enlighet med de riktlinjer jag tidigare har redogjort för under tiden fram lill den 1 juli 1982 får lämna statsstödda exportkrediter och löften om sådana krediter. Lik­som hittills bör löftena inte avse längre tid än sex månader. I mänga fall kan kortare tid vara motiverad med hänsyn till affärsuppläggningen m. m. De slatsfinansiella kostnaderna är så stora och betydelsen för den svenska kapitalvaruindustrin så avgörande all en fortlöpande avvägning av stödet måsle ske. Jag avser att tillse att SEK senast den 1 september 1981 skall lägga fram förslag till villkor m.m. som bör gälla budgetåret 1982/83 tillsammans med en bedömning av effekter och slatsfinansiella kostnader. Bolaget kan då lämpligen även anmäla om det avser att ändra kostnads­marginalen för det kommande budgetåret. Regering och riksdag kan där­med åriigen ta ställning till huruvida den i sin helhet skall inkluderas i det statliga ränteåtagandet eller inte. Jag avser i fortsättningen att se till att en redovisning lämnas av tillämpningen av systemet t.ex. behandlingen av utländska varor, matching m. m. Jag vill även poängtera atl de av mig föreslagna riktlinjerna för de statsstödda exportkrediterna leder till ökning­ar av de statsfinansiella kostnaderna. Tillsammans med gjorda åtaganden leder det  till  betydande  ökningar.  Tillväxten  i  kostnadsökningen  är

 

Prop. 1980/81:130                                                  141

oroande liksom den utveckling som kan förutses för den första hälften av 1980-talel. Likväl bör - med hänsyn till dess samhällsekonomiska för­tjänster - SEK-systemet förlängas. Jag avser att noga följa kostnadsut­vecklingen och att årligen redovisa densamma i budgetpropositionen. Jag avser atl återkomma till frägan om villkor för budgetåret 1982/83 i min anmälan till budgetpropositionen 1982. Jag avser vidare att ta upp förhand­lingar med övriga aktieägare i SEK och med bolaget om eventuella föränd­ringar av de avtal som har träffats i anslutning till 1978 års riksdagsbeslut om verksamhelen i bolaget och om avräkningen mellan staten och bolaget.

10    Statsstödd kreditgivning vid leveranser inom landet i vissa fall

10.1 Inledning

1 samband med 1978 års beslut om stalsstödd exportkreditfinansiering fattades även beslut om ett system för statsstödd kreditgivning vid försälj­ning inom landet, s.k. hemmamalching. Systemet innebär atl regeringen efter beslut i varje enskilt fall kan lämna stöd till svenska tillverkare av kapitalvaror vid försäljning pä hemmamarknaden. Statsslödd kredit läm­nas dä det klart kan påvisas att konkurrerande offert föreligger med sär­skilt förmånliga villkor. Systemet syftar bl.a. till atl motverka effekten av att utländska företag vid offerter till svenska köpare med hjälp av subven­tionerade exportkrediter får en utslagsgivande konkurrensfördel. Rege­ringen beslutar som nämnts om statsstöd för kredit skall lämnas. Bere­dande organ är Sveriges Investeringsbank AB (SIB) som också lämnar krediten. SIB tar ställning lill krediten och täcker kreditrisk etc. Bestäm­melser om hemmamalching finns i förordningen (1978:404) om exportkre­ditfinansiering med statligt stöd, m.m. (ändrad senast 1981:77). Villkoren för krediten skall i huvudsak överensstämma med de villkor som gäller för statsstödda exportkrediter. Kredit skall avse samma varugrupper som den statsstödda exportkredilgivningen omfattar.

1 1978 års riksdagsbeslut (prop. 1977/78: 155, NU 1977/78:73, rskr 1977/ 78: 379) fastslogs atl möjlighelen lill hemmamalching skulle utnyttjas yt­terst restriktivt. Vid regeringens prövning har därför följande varil vägle­dande.

-     Offert frän utländsk konkurrent skall vara lämnad i svenska kronor.

-     Produkten som anbudet avser skall ha hög leknisk nivä.

-     Offert skall vara pä minst 5 milj. kr. eller motsvara minst 25%' av del sökande företagels årsomsättning.

-     Dokumentation som styrker alt utländsk konkurrent erbjuder särskill förmånliga kreditvillkor skall företes.

-     Stöd utgår inte när det är uppenbart atl kreditvillkoren inte är väsent­liga.

-     Räntedifferensen läcks endast delvis.

 

Prop. 1980/81:130                                                   142

Intill utgången av december 1980 hade regeringen behandlat 93 ärenden varav 54 bifallits. Därav hade 34 fall resulterat i order för svenska leveran­törer. De krediterna motsvarar elt kredilbelopp pä 1 273 milj. kr. Per den 31 december 1980 hade av SIB utbetalats 162 milj. kr. Slalens kostnader utgjorde under år 1980 2,6 milj. kr. 1980 års exportkreditutredning har utvärderat systemet i samband med utvärderingen av exporlkredilsyste-met. Jag går nu över till utredningens förslag.

10.2 Fortsatt statsstödd kreditgivning vid leveranser inom landet via Sveri­ges Investeringsbank AB

1980 års exportkreditulredning har föreslagit att den statsstödda kredit­givningen via SIB vid leveranser inom landet bör fortsätta. Syftet bör vara detsamma som hittills, nämligen att lämna stöd lill svenska tillverkare av kapitalvaror vid försäljning pä hemmamarknaden i de fall där utländska krediter erbjuds svenska köpare pä speciellt förmänliga villkor som beror på statligt stöd. Som en första försvarslinje mot den utländska kreditkon­kurrensen vill utredningen se internationella uppgörelser. Ulredningen har föreslagit atl frägan skall tas upp i Nordiska ministerrådet med syfte att nå fram lill en uppgörelse mellan de nordiska länderna. En sådan skulle enligt utredningen ocksä kunna anknyta till den överenskommelse som redan träffats mellan EG-länderna. I avvaktan på att överenskommelse av detta slag kommer till stånd behövs enligl utredningen ett syslem för slöd direkl till svenska tillverkare.

Remissinstanserna, bl.a. bankinspektionen, SIND, Industriförbundet, bankorganisationerna, LO och Metallindustriarbetareförbundet, anser alt möjlighet till hemmamalching är ett nödvändigt komplement för att klara en för företagen myckel besvärande konkurrenssituation. Fem slörre före­lag inom maskinindustrin har i en särskild skrivelse pekat pä betydelsen av atl konkurrera på lika villkor om de fåtaliga objekt som är akluella f. n. och därmed bl.a. erhålla nödvändiga referensobjekl. Kommerskollegium pe­kar dock pä de internatioinella åtaganden som Sverige gjort inom GATT och EFTA. Kollegiet anför att ell hemmamalchingsystem, som i och för sig synes vara relativt sällsynt i andra länder, innebär en subvention som enligl nämnda överenskommelser kan leda till motåtgärder från andra länder.

För egen del anser jag att det bästa sättet att förhindra en besvärande subventionskonkurrens pä den svenska hemmamarknaden för kapiialvaru-producerande företag är att söka åstadkomma internalionella överenskom­melser. Sverige har också i olika sammanhang aktivt stött tanken på att en överenskommelse inom industrilandskrelsen skulle åstadkommas som in­nebär att subventionerade exportkrediter industriländer emellan inte skul­le förekomma. Dessa ansträngningar har tyvärr hittills inte lett till resultat. Vidare har Sverige tagit upp frägan med de nordiska länderna bäde i

 

Prop. 1980/81:130                                                                143

nordiska fora och bilateralt. Inte heller dessa diskussioner har hittills lett till resultat. Diskussionerna kommer inom kort atl fortsättas och fördju­pas. För många svenska företag, särskilt för dem som levererar maskiner m.m. till skogsindustrin, har de subventionerade offerterna frän andra länder varit särskilt besvärande. Inom såväl detta område som andra delar av industrin är den svenska utrustningsindustrin i hög grad beroende av all ha referensanläggningar inom landet.

Ett relativt omfattande investeringsbehov i den svenska skogsindustrin de närmaste åren kan förutses. Det gäller då för de svenska maskinleveran-lörerna att bibehålla kapacitet och konkurrenskraft. Jag är därför beredd att förorda att den statsstödda kreditgivningen vid leveranser inom landet i vissa fall även i fortsättningen finns tillgänglig.

Ulredningen föreslår vissa ändringar i vad som f.n. gäller. I stället för nuvarande praxis som har inneburit etl stöd med 2 å 3 procentenheter bör räntan knytas lill consensusöverenskommelsen och ligga 3% över den. Kravet på hög teknisk nivå bör slopas. Vidare anför utredningen atl offerten bör vara av väsentlig betydelse för företaget för atl slöd skall ulgå. Utredningen föreslär vidare att ett lägsta belopp för offerten skall gälla och vara 500000 kr. och minst 10% av det sökande förelagets årsomsättning. Detta bör dock inle gälla för offerter över 50 milj. kr. Där bör endast kravet att offerten skall vara av väsentlig betydelse för företaget gälla. Utredning­en har också föreslagit att regeringen i vissa fall skall kunna gå längre när det gäller subvention m. m. än vad som här har angivits. Delta kan enligt utredningen bl.a. erfordras när andra länder erbjuder räntevillkor som ligger under de som anges i consensusöverenskommelsen.

Endasi ett fåtal remissinstanser har yttrat sig om villkor och förusätt-ningar för dessa statsstödda krediter. Industriförbundet och bankorganisa­tionerna anser atl räntorna bör överstiga consensusnivån med högst 1 % vilket motsvarar den fördel ett svenskt företag kan bedömas ha på grund av närheten till köparen. Investeringsbanken anför atl kravet pä att offert-beloppet skall utgöra lägst 10% av det sökande bolagets omsättning borde kunna utgå med hänsyn lill de lillämpningssvårigheter som uppkommer i förelagsgrupper och divisionaliserade förelag. Hittills har stödels storiek varit olika beroende pä affärens betydelse och räntelägel.

En fastlagd subventionsnivä bör enligl min mening införas nu. Stödet bör säledes uppgå till högst 3 procentenheter av räntan. Räntenivån bör dock enligt min mening vara lägst 2 procentenheter över consensusnivån. I övrigt ansluter jag mig till utredningens förslag vad avser de kriterier som bör gälla. Bland kriterierna bör även ingå dels atl produkten har hög teknisk nivå, dels att offert frän utländsk konkurrent skall vara lämnad i svenska kronor. Särskilda möjligheler för regeringen att gå under de här angivna räntenivåerna erfordras inle enligl min mening .

Utredningen har föreslagit att beslutanderätten förs över till SIB för ärenden upp till 50 milj. kr. Övriga ärenden bör enligt utredningen liksom

 

Prop. 1980/81:130                                                  144

hittills beslutas av regeringen. Utredningen poängterar alt räntestödet till hemmamalching bör användas restriktivt även i fortsättningen. Investe­ringsbanken bör få en halvårsvis alternativt helårsvis ram för sina beslut. SIB har i sitt remissyttrande förklarat sig beredd att under i första hand en lolvmånadersperiod pröva ärenden om räntestöd. Kreditgivningen måste självfallet enligt bankens uppfattning anpassas till de resurser banken fortsättningsvis kan komma att förfoga över.

För egen del vill jag när det gäller handläggningsordningen anföra föl­jande. Med hänsyn lill kravet att stöd i dessa fall bör lämnas i restriktiv anda bör besluten förbehållas regeringen i varje särskilt fall även i fortsätt­ningen. För alt underslryka systemels temporära karaktär bör det omprö­vas varje år. Jag förordar att regeringen inhämtar riksdagens godkännande av de av mig angivna grunderna för stödet.

Ersättningen lill Investeringsbanken bör liksom hittills utgå årsvis och i efterskott. Jag förordar därför att möjlighet för regeringen liksom hittills bör föreligga all ikläda staten förpliktelser avseende koslnadsläckning i detta sammanhang. Kostnaderna för räntestöd vid hemmamalching belas­tar f.n. anslaget B 21. Kostnader för viss kreditgivning hos Sveriges Investeringsbank AB. Även i fortsättningen bör kostnaderna belasta delta anslag. 1 budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 17 s. 53) harjag beräknat kostnaderna under budgetåret 1981/82 till 10 milj. kr. Med hänsyn till osäkerheten i kommande medelsbehov finner jag inte anledning att nu ändra min beräkning av medelsbehovet under anslaget för budgetåret 1981/ 82.

11    Vissa frågor rörande rekonstruktion av krisdrabbade företag rådrumsstöd m. m.

Frågan om behovet av en ny form av statligt stöd, s. k. rådrumsslöd, har under senare tid utretts inom regeringskansliet. Utredningsarbetet finns redovisat i en inom arbetsmarknadsdepartementet utarbetad promemoria (Ds A 1979: 7) Betalningsinställelse och rådrumsslöd m. m.

Enligt promemorian är del i vissa fall angelägel atl stödja företag som pä grund av ekonomiska svårigheter behöver tid för alt överväga om verk­samheten skall fortsätta eller avvecklas. För att möjliggöra detta föresläs dels ett nytt rättsinstitut, registrerad betalningsinställelse, som skall ge elt visst skydd mol säraklioner frän borgenärerna i form av ansökan om konkurs eller utmätning, dels tvä nya stöd former, ett rådrumsslöd, saml ett rekonstruktions- eller avvecklingsstöd.

För att bl.a. ytterligare utreda vissa frågor rörande det föreslagna råd­rumsslödel tillkallades som tidigare nämnts våren 1980 en särskild utreda­re. Utredaren har nyligen redovisat sina förslag i betänkandet (Ds I 1981: 1) Rådrumsslöd och handläggning av obeståndsärenden m. m. I betänkandet

 

Prop. 1980/81:130                                                                145

tar utredaren upp också vissa andra frågor, lill vilka jag strax återkommer. En sammanfattning av betänkandet återfinns som bilaga 16.

Enligt utredarens uppfattning finns det inle nägot belägg för att del föreligger elt behov av ett rådrumsstöd av det generella slag som prome­morieförslaget innebär. Tvärtom är utredarens mening att de möjligheter som f. n. finns att åstadkomma frister för ylterligare överväganden i hu­vudsak är tillräckliga.

Även om den nuvarande ordningen säledes i huvudsak är tillräcklig svarar de befintliga medlen enligl utredarens uppfattning i vissa undanlags­fall dock inte helt mot del behov som finns att skapa rådrum. Speciellt gäller detta enligt utredaren sådana fall där en rekonstruktion förutsätter nya intressenter i företaget. Utredaren föreslär därför att del behov av särskilda stödmöjligheter som visat sig föreligga tillgodoses genom all del för dessa och liknande fall skapas en möjlighet atl lämna lokaliseringsstöd eller statlig garanti för lån (industrigarantilån).

Enligt utredarens förslag bör för en sädan användning av dessa stöd­former mycket stränga krav uppställas. Ett krav bör enligt ulredaren vara att del är klariagt att företagel inte med egna resurser kan uppehålla driften under rådrumstiden. Andra ändamålsenliga möjligheter att skapa rådrum bör vara uttömda. Som regel bör enligl förslaget som villkor för stöd gälla att god man förordnats enligl ackordslagen (1970:847). Stödet föresläs gälla endast sådana företag som har särskild betydelse frän sysselsättnings-politisk, regionalpolitisk eller näringspolitisk synpunkt och fär inte lämnas när en konkurs framstår som den mest ändamålsenliga formen för att genomföra en eventuell rekonstruktion. Utredaren föreslär vidare all stöd som regel inte får lämnas med större belopp än som behövs för alt säker­ställa driften under tre månader. Prövningen föreslås bli förbehållen rege­ringen.

Den utvidgade möjlighelen att ge stöd, som är avsedd att komma i fräga endast i rena undantagsfall, bör enligt utredarens förslag belasta gällande ramar för de angivna stödformerna.

Utredaren tar i anslutning till detla också upp frägan om verkan av ett godmansförordnande enligt ackordslagen.

Enligt ackordslagen gäller att ett ackordsförfarande inleds genom att en god man förordnas. Ett godsmansförordnande medför bl. a. vissa begräns­ningar i borgenärernas rätt alt söka en gäldenär i konkurs. Sålunda skall, när god man förordnats, en konkursansökan av en borgenär, vars fordran skulle komma att omfattas av ackordet, förklaras vilande om gode mannen begär det i avvaktan pä att en uppgörelse med borgenärerna kommer till stånd eller att gäldenären ansöker om förhandling om offentligt ackord. Vilandeförklaring skall dock inte meddelas om det finns särskilda skäl alt anta att borgenärens rätl är i fara. I fråga om utmätning gäller bl. a. att, om sådan sker sedan god man förordnats, den utmätta egendomen som regel inte fär säljas utan gode mannens medgivande. Detta gäller dock inte om 10    Riksdagen 1980181. I saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                                146

utmälningssökanden har särskild förmånsrätt i egendomen. Syftet med de angivna inskränkningarna i borgenärernas räll under tiden för godmansför-ordnandet är att förhandlingarna om en ackordsuppgörelse skall kunna föras i lugn och ro. Verkan av ett förordnande om god man förfaller om inte ansökan om förhandling om offentligt ackord görs inom två månader efter förordnandet.

Utredaren har funnit alt denna tid för verkan av ett godmansförordnande i vissa fall är för kort och föreslår att den förlängs lill tre månader.

För egen del vill jag anföra följande.

Enligt min mening har utredarens undersökningar rörande behovet av elt rådrumsstöd entydigt visat att de möjligheler som f. n. finns alt dä företag råkat i kris skapa rådrum för överväganden rörande fömtsätlning-arna för en rekonstruktion så gott som alllid är tillräckliga. Det framslår därför som uppenbart att det inte kan komma ifråga att införa en ny generell stödform för ändamålet. Jag ansluter mig således till den särskilda utredarens uppfattning i delta hänseende.

Som utredaren framhållit motsvarar tillgängliga medel att skapa rådrum för ytterligare överväganden i krissituationer i vissa undantagsfall dock inte helt behovet. Enligt min mening är det angeläget att det skapas en möjlighet att tillgodose detta behov. Del är självfallet olyckligt om i grun­den livskraftiga företag måsle läggas ned utan att erforderligt rådmm kan skapas eller att staten tvingas ta ställning i obeståndsärenden på grundval av ett material som av rena tidsskäl är otillräckligt.

Utredarens förslag att regeringen i vissa fall skall fä möjlighet atl lämna lokaliseringsstöd eller garanti för lån (industrigarantilån) anser jag vara i huvudsak väl avvägt. Det innebär dels att stöd inte skall komma i fråga annat än i rena undantagsfall, dels att i de fall där stöd är motiverat stödet kan anpassas efter förhållanden i det enskilda fallet. Enligl min mening bör del dock räcka med att industrigarantilån får lämnas i dessa fall.

Jag förordar atl regeringen inhämtar riksdagens medgivande att garanti för lån (industrigarantilån) får lämnas i huvudsaklig överensstämmelse med utredarens förslag. Den närmare utformningen av slödvillkoren, som bör präglas av det mycket strikta synsätt utredaren har, bör ankomma pä regeringen. Del bör framhållas att förhållandena härvid skall vara sådana att möjligheterna till en rekonstruktion förefaller goda och stödet därefter kan kvarstå i del rekonstruerade företaget. De utvidgade möjligheterna att ge stöd bör belasta gällande ram.

Utredaren har, som berörts, vid sina undersökningar funnit att tiden, två månader, för verkan av elt godmansförordnande enligt ackordslagen i vissa fall är för kort. Enligt förslagel skall denna tid förlängas till tre månader.

Enligt vad jag erfarit har pä senare tid flera frågor som rör bl. a. ackords­förfarandet aktualiserats. Även om, som utredaren framhållit, den berörda . Ivåmånadersfrislen ibland kan vara knapp, talar övervägande skäl för att

 

Prop. 1980/81:130                                                                147

utredarens förslag får las upp i elt vidare sammanhang. Jag är således inle beredd att nu lägga fram något förslag i ämnet. Jag har i denna fräga samrått med chefen för jusUUedepartementet.

Jag vill hämtöver la upp ytterligare en fräga som rör rekonslruklionsä­renden men som inte berörts av ulredaren och inle heller ingått i hans uppdrag.

I fråga om lokaliseringslån gäller atl låntagaren får medges anstånd med betalning av ränta eller amortering under längst fem är av lånets löptid.

I fräga om industrigarantilån gäller att återbetalning skall ske enligt fastställd plan och påbörjas inom högst tre eller, vid nyetablering, fem år och avslutas inom högst 20 år från dagen för första utbetalningen.

När ett företag med industrigarantilån eller lokaliseringslån råkat i akut ekonomisk kris skulle situationen ibland kunna klaras med ett betalnings­anstånd utöver vad som nyss angetts. Detta är f. n. inte möjligt utan den enda möjlighel som återstår om en rekonstruktion framstår som angelägen är att staten efterger fordringen. Detta är givetvis inte tillfredsställande. Jag förordar därför att riksdagens medgivande inhämtas, alt för sädana fall ytterligare anstånd får ges. Denna anståndsmöjlighel bör handhas av rege­ringen.

11.1 Uppföljning av statligt stöd och handläggning av obeståndsärenden

Statligt stöd till företag förekommer i en rad olika former. För de olika stödformerna finns i allmänhet mer eller mindre detaljerade föreskrifter om skyldighet för de stödgivande organen eller närstående organ all följa verksamheten vid de företag som fält stöd och att vidta åtgärder i syfte all skydda statens inlressen. De befogenheter som gäller för de olika uppfölj­ningsorganen i händelse av obestånd hos stödföretag varirerar mellan de olika stödformerna.

De angivna förhållandena skapar särskilda samordningsproblem. Av störst belydelse för de frågor som gäller samordningen av uppföljningen av statens engagemang och handläggningen av obeståndsärenden är regional­politiskt stöd och statligt kredilslöd i form av industrigarantilån.

Den 1 januari 1973 upprättades inom dåvarande inrikesdepartementet en expertgmpp med uppgift att som försöksverksamhet samordna uppfölj­ningen och bevakningen av statens fordringar i företag som fått statligt stöd samt arbeta fram förslag till ätgärder i enskilda ärenden (EFSU). EFSU är numera knutet till industridepartementet och verksamheten har i första hand kommit atl inriklas pä enskildobeståndsärenden.

Senare under år 1973 beslöt riksdagen (prop. 1973:50, InU 7, rskr 248) att uppföljnings- och bevakningsverksamheten på det regionala planet försöksvis skulle knytas Ull länsstyrelserna.,

Regeringen har vidare den 5 juni 1973 utfärdat föreskrifter rörande uppföljningen av ärenden angående statligt stöd. Föreskrifterna behandlar

 

Prop. 1980/81:130                                                                148

uppföljningen av ärenden angående statligt stöd i form av lokaliserings­stöd, utbildningsslöd, industrigarantilån saml hotellgaranlilån. Föreskrif­terna innebär i huvudsak atl ansvarel för den rutinmässiga uppföljningen i fråga otn lokaliseringsstöd och industrigarantilån främsl vilar på den regio­nala utvecklingsfonden medan ålgärdsbeslulen meddelas av länsstyrelsen, AMS, SIND eller regeringen.

Som lidigare nämnts har företagsbeslåndskommittén (FOK) i ett nyligen framlagt betänkande (SOU 1979:91) Företags obestånd och Samordning av statliga ätgärder föreslagit en delvis ny organisation av den statliga uppföljnings- och rekonslruktionsverksamhelen.

För samordningen pä länsnivån föreslår FOK att del vid länsslyrelsen i varje län skall finnas en beredningsgrupp, som skall vara det sammanhål­lande organet för uppföljningsverksamheten och för beredning av ärenden om åtgärder vid inträffade obeslåndsfall. 1 beredningsgruppen föresläs ingå företrädare för länsstyrelsen, länsarbetsnämnden, kronofogdemyndighe­terna och den regionala utvecklingsfonden i länel.

1 fräga om den rutinmässiga uppföljningen av företag som fält statligt stöd föreslår FOK ingen ändring av nuvarande ordning. FOK anser emel­lertid att beredningsgruppen i sitt kontinuerliga arbete ofta kommer att finna behov att följa även andra förelag än stödföretag. FOK föreslår all utvecklingsfonden skall vara skyldig alt på begäran av beredningsgruppen biträda vid uppföljningsverksamheten ocksä i fräga om sädana förelag.

När del gäller samordningen på den centrala nivån föreslår FOK att EFSU avvecklas och alt i stället en central samrådsdelegation för hand­läggning av obeståndsfrågor inrättas med administrativ anknytning till SIND.

FOK föreslår härutöver att, i motsats till vad som gäller f. n., AMS resp. länsstyrelsen fär befogenheter all efterge statens rätt på grund av lokalise­ringslån som den egna myndigheten själv beviljat.

En sammanfattning av FOK:s förslag i de delar som berörts och en sammanställning av remissutfallet i detta hänseende återfinns som bilaga 14 och 15.

Den särskilde utredare som haft till uppgift alt utreda vissa frägor röran­de rådrumsslödel har också haft uppdraget att med utgångspunkt från hittillsvarande erfarenheter av rekonstruktionsärenden ta ställning till om den av FOK föreslagna organisationen lillräckligl väl uppfyller kraven pä överblick, beslutsförhet och beslutssnabbhet.

Ulredaren tillstyrker i huvudsak FOK:s förslag beträffande den regiona­la nivån. På några punkter intar utredaren dock en annan ståndpunkt.

Dels avstyrker utredaren förslaget att länsstyrelsen skall få utökade beslutsbefogenheter i fråga om regionalpolitiskt stöd, dels avslyrker han förslaget alt de regionala utvecklingsfonderna skall bli skyldiga att biträda den föreslagna beredningsgruppen i ärenden som rör andra företag än stödförelag.

 

Prop. 1980/81:130                                                                149

I fråga om den centrala nivån föreslär ulredaren i likhet med FOK att AMS får befogenhet att beslula om eftergift av statens anspråk pä grund av lokaliseringslän. Befogenheten bör enligt förslaget omfatta dels anspråk pä grund av lån som beviljats av AMS själv eller av länsstyrelsen, dels borgensansvar efter låntagarens konkurs även om regeringen beviljat det län som borgensansvaret avser. Föreligger särskilda skäl skall enligt försla­get prövningen dock förbehållas regeringen. För SlND:s vidkommande föreslås inte några utökade beslutsbefogenheter, eftersom de befogenheter som f. n. gäller enligt ulredaren får anses tillräckliga.

En förutsättning för att de föreslagna vidgade beslutsbefogenheterna för AMS skall fä den åsyftade effekten att fler ärenden än f.n. avgörs pä verksnivå är enligt utredaren att det sker ell utökat samråd mellan AMS och SIND. FOK:s förslag atl det bildas en central samrådsdelegation med företrädare för de båda verken innebär dock enligt utredarens uppfattning en onödig formalisering av samrådet som förlänger handläggningsliderna. Enligt utredarens mening bör det behövliga samrådet ske under så enkla former som möjligt och anpassas till behovet i det enskilda fallet. Hur samrådet närmare skall ske bör enligt utredaren vara en fräga som avgörs av verken själva.

1 fråga om FOK:s förslag all EFSU skall avvecklas anmärker ulredaren att det enligt såväl FOK:s som utredarens förslag förutsätts att vissa ärenden även fortsättningsvis skall avgöras av regeringen. Enligl utreda­rens mening är del inte realistiskt att regeringens beredningsorgan för dessa ärenden avvecklas. Utredaren avstyrker därför FOK:s förslag i detta hänseende.

För egen del vill jag anföra följande.

FOK:s förslag att det för samordningen av uppföljningsärendena vid varje länsstyrelse skall finnas en beredningsgrupp med företrädare för länsstyrelsen, länsarbetsnämnden, kronofogdemyndigheten och den regio­nala utvecklingsfonden motsvarar en ordning som redan tillämpas inom flera län. Flertalet remissinstanser liksom den särskilda utredaren har tillstyrkt förslaget. För egen del anser jag liksom dessa organ all den föreslagna ordningen skapar goda förutsäitningar för en allsidig belysning och en snabb handläggning av ärendena.

Jag anser vidare förslagel att den rutinmässiga uppföljningen av stödä­rendena liksom hittills bör ankomma pä de regionala utvecklingsfonderna. Denna uppföljning bör omfatta - förutom stöd som beviljats av fonderna själva - garantier enligt förordningen (1978:507) om industrigarantilån m. m. och regionalpolitiskt stöd i den omfattning som gäller f. n.

När del gäller FOK:s förslag i övrigt i fräga om länsnivån delar jag flera utvecklingsfonders och den särskilde utredarens uppfattning atl utökade myndighetsuppgifter för fonderna skulle kunna rubba deras egentliga roll som service- och utvecklingsorgan för näringslivet. Jag kan således inte biträda FOK:s förslag alt fonderna skall vara skyldiga att bistå berednings­grupperna i fräga om andra ärenden än sädana som rör slödförelag.

 

Prop. 1980/81:130                                                  150

Jag kan vidare inte biträda förslaget att ge länsstyrelsen utvidgade befo­genheter att besluta i ärenden rörande lokaliseringsstöd. Jag delar i detta hänssende flera remissinstansers och den särskilde utredarens uppfattning att en utvidgning av länsstyrelsens beslutsbefogenheter skulle fördröja handläggningstiderna i sädana ärenden där även andra statliga engagemang är inblandade liksom att en utvidgning skulle medföra risk för all andra än regionala intressen inte blir tillräckligt beaktade.

Beträffande samordningen på den regionala nivån förordar jag samman­fattningsvis att regeringen inhämtar riksdagens godkännande av alt för uppföljningen av stödärenden och handläggningen av obeslåndsärenden utformas i huvudsaklig överensstämmelse med den särskilde utredarens förslag. Det bör ankomma pä regeringen atl besluta om de närmare for­merna för verksamheten.

Vad slutligen den centrala nivån beträffar ankommer det pä regeringen atl besluta i dessa frägor. Jag vill emellertid redan nu anmäla alt jag ansluter mig till FOK:s och den särskilde utredarens uppfattning att AMS i vissa fall bör få befogenhet att besluta om eftergift av statens anspråk på grund av lokaliseringsstöd.

Som utredaren anfört är en förutsältning för att de förordade vidgade beslutsbefogenheterna för AMS skall fä den åsyftade effekten all fler ärenden än f. n. avgörs pä verksnivå att elt utökat samråd mellan AMS och SIND kommer lill ständ. Jag kan emellertid i likhet med flertalet remissin­stanser och ulredaren inte biträda FOK:s förslag att det för detta ändamål bildas en central samrädsdelegalion med företrädare för de båda verken. Det behövliga samrådet bör som utredaren framhållit ske i former som verken själva bestämmer. Jag kan slutligen inte heller på skäl som utre­daren anförl ansluta mig till FOK:s förslag alt EFSU skall avskaffas.

12    Vissa frågor rörande skogsindustrin

I början av år 1976 påbörjades på iniUativ av industridepartementet etl omfattande utredningsarbele rörande skogsindustrin. Våren 1979 redovi­sade industridepartementet en sammanfattning av utredningsarbetet inom det skogsinustriella området i promemorian (Ds I 1979:5) Skogsindustrin - nuläge och utvecklingsmöjligheter. Promemorian har remissbehandlats. Som ett komplement till utredningsarbetet inom det skogsindustriella om­rådet hade jag under åren 1979-80 enskilda överiäggningar med företräda­re för såväl företagen som de anställda inom skogsindustrin.

Under den lågkonjunktur som drabbade skogsindustrin åren 1977- 1978 kom staten att i flera fall engagera sig för att bidra till atl lösa de problem som uppstod inom branschen, framför allt vad gäller sysselsättningen. En rad strukturförändringar genomfördes. I takt med atl konjunkturläget för­bättrades inleddes en gradvis nedtrappning av de slalliga insatserna.

 

Prop. 1980/81:130                                                  151

Mot bakgrund av erfarenheterna från 1970-talet finns det enligt min mening nu anledning att närmare precisera statens roll i skogsindustrins strukturomvandling under 1980-talet.

12.1 Statens roll i skogsindustrins strukturomvandling

De allmänna riktlinjerna för industripolitiken äger giltighet ocksä för skogsindustrin. Detta gäller t.ex. stöd i form av finansiering och riskläck-ning, stöd till forskning och utveckling och stöd lill mindre och medelstora företag.

Två förhållanden gör emellertid alt utvecklingen inom skogsindustrin bör följas med särskild uppmärksamhet - den regionala betydelsen och den begränsade rävamlillgängen. Det är med utgångspunkt i dessa förhål­landen som statens huvudsakliga uppgifter i skogsindustrins strukturom­vandling kan preciseras, nämligen atl

-     främja regional balans,

-     främja utbudet av virke.

Angelägenhetsgraden i ovanstående uppgifter har varierat över tiden. Detsamma gäller de medel som har använts. Förutom temporära stimu­lans- och stödåtgärder utgörs de huvudsakliga medlen av det regionalpoli­tiska stödet och prövningen enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385 nu gällande lydelse 1976:213) av industriella nyanläggningar och utvidgning­ar. Till detta kan man även lägga ägarfunktionen - staten är numera hel-eller delägare till fyra slora skogsindustriföretag: ASSI, domänverket, Norrlands Skogsägares Cellulosa AB (Ncb) och Södra Skogsägarna AB -som tillsammans ulgör en betydelsefull del av den svenska skogsindustrin.

Jag övergår nu lill att redogöra för hur jag ser pä behovet av statliga insatser inom de angivna områdena samt alt ange principer för utformning­en av statliga insatser inom resp. omräde. Dessulom redovisar jag min syn pä frågan om stmklurplaner för skogsindustrin och rävaruprövningen en­ligt 136a§ byggnadslagen.

12.1.1. Regional balans

Skogsindustrin har stor belydelse för sysselsättningen i vissa delar av landet. De regionalpolitiska målsättningarna har därför varit ett viktigt motiv för de statliga insatser som har vidtagits inom denna bransch. Enligt min uppfattning kommer de regionala aspekterna att vara utomordentligt betydelsefulla även i fortsättningen.

Det är angeläget att företagen tar på sig etl stort ansvar när det gäller den regionala balansen. I samband med beslul om nedläggningar bör företagen medverka till en omställning i socialt acceptabla former. 1 den utsträckning som företagen inte fullt ul klarar delta föreligger emellertid elt samhällsan­svar att med de instrument som har skapats - regionalpolitiska och arbets­marknadspolitiska — söka lösa återstående problem. Även särskilda insat-

 

Prop. 1980/81:130                                                  152

ser därutöver kan i vissa situationer var befogade. Här kan nämnas de insatser som staten som ägare har gjort. Till grund för de statliga insatserna under senare år i ASSI, Ncb och Södra Skogsägarna ligger säledes ett ansvar inför de regionala sysselsättningsfrågorna. Även om dessa insatser enligt min mening har spelat stor roll för den regionala balansen måste i framtiden - med hänsyn till det rådande budgetläget - stor restriktivitet iakttas vad gäller statliga kapitalinsatser säväl inom skogsindustrin som inom andra branscher.

Regionalpolitiskt motiverade statliga insatser får inle leda lill att struk­turomvandlingen avstannar. Produktionsenheter som inte kan bedömas som livskraftiga mäste på sikt tas ur drift. Företagens resurser bör i stället inriktas pä enheter som är lönsamma och utvecklingsbara.

Massa- och pappersindustrin är en kapilalinlensiv bransch. Detla gäller emellertid inte i samma utsträckning sågverksindustrin. Det finns mänga exempel på mindre sågverk som med en enkel produktionsutrustning kan hålla en hög konkurrenskraft. Sågverk av denna typ återfinns ofta i gles­bygder bl.a. i Norrlands inland. Det ingår som en väsentlig del i skogsin­dustripolitiken att på olika sätt bidra till att förslärka och utvidga verksam­heten i denna typ av småskalig industri. Mot denna bakgrund är det intressant att det utredningsmaterial rörande sågverksindustrin som nyli­gen har redovisats av SIND i rapporten (SIND PM 1980: 16) Sågverkens vidareförädling - en omvärldsanalys ger en ljus bild av sågverksindustrins möjligheler till fortsatt utveckling bl.a. genom ökad vidareförädling. Pro­memorian remissbehandlas f. n. Därefter kommer ställning alt las till beho­vet av eventuella statliga insatser inom branschen.

12.1.2 Utbudet av skogsråvara

I beslutet år 1979 om skogspolitiken uttalade sig riksdagen för elt skogs­produktionsprogram som skall möjliggöra en årlig bruttoavverkning av ca 75 milj. skogskubikmeter (m' sk). Med nuvarande skogsindustriella kapa­citet skulle ett rävaruutbud av denna storlek medge ett genomsnittligt kapacitetsutnyttjande i skogsindustrin pä ca 90%. Under perioden 1973-

1978   motsvarade skogsindustrins råvaruförbrukning en genomsnittlig brut­
toavverkning på ca 72 milj. m sk, en nivä som säledes endast obetydligt
understeg den beräknade, långsiktigt möjliga tillgängen.

Under åren 1977-1978 genomgick skogsindustrin en djup konjunktur­svacka. Virkesförbrukningen och avverkningarna sjönk påtagligt. När konjunkturläget för skogsindustrin successivt förbättrades under år

1979   ökade emellerUd inte avverkningarna i takt med efterfrågan på virke.
För att stimulera avverkningarna i del goda marknadsläge som skogsindu­
strin befann sig i åren 1979 och 1980 beslutade riksdagen om vissa tillfälliga
stimulansåtgärder. Således infördes för är 1979 ett särskill bidrag lill gall­
ring av skog på enskilda mindre fastigheter (prop. 1978/79:199, JoU 1978/
79:38, rskr 1978/79:427). Bidraget förlängdes sedermera ytterligare ett

 

Prop. 1980/81:130                                                  153

halvår (prop. 1979/80: 101 s. 17, JoU 1979/80:28, rskr 1979/80: 166). Våren

1980  beslutade riksdagen vidare om förmånligare regler för insättning på skogskonto i fråga om skogsintäkter under år 1980 och första hälften av år

1981  (prop. 1979/80: 173, SkU 1979/80:58, rskr 1979/80:399). Även den i huvudsak tekniska omläggning av skogsbeskaltningen som beslutades våren 1979 hade avverkningsstimulerande inslag (prop. 1978/79:204, SkU 1978/79:54, rskr 1978/79:392). En parlamentarisk utredning om virkesför­sörjningen (I 1979: 18) tillsattes 1979. Den har i uppdrag att utreda behovet av statliga ätgärder och ändringar i beskattningsreglerna för alt påverka utbudet av virkesrävara. Utredningens förslag väntas under är 1981.

Trots de vidtagna åtgärderna och trots att virkespriserna höjdes kvar­stod problem med virkesförsörjningen. Under högkonjunklurären 1979 och 1980 hade en virkesförsörjning motsvarande en årlig brutloavverkning på 70-75 milj. m' sk krävts för atl induslrin skulle ha kunnat utnyttja kapacitet och marknadsläge fulll ut. 1 stället beräknas avverkningarna ha stannat vid ca 60 milj. m' sk i genomsnitt. Mellanskillnaden täcktes till en del genom lageravveckling och ökad import. Produktionen begränsades dock påtagligt av brist pä virke. Enligt beräkningar inom industrideparte­mentet gick Sverige miste om exportinkomster pä totalt 4000 ä 6000 milj. kr. åren 1979- 1980 till följd av virkesbristen.

Den nu pågående konjunkturavmatlningen inom skogsindustrin har re­ducerat efterfrågan på virke. Problem med virkesförsörjningen kvarstår dock inom flera företag, vilket i kombination med del försämrade avsätl­ningsläget har lett till relativt omfattande driftsinskränkningar inom fram­förallt massaindustrin. Om inte virkesförsörjningsläget förbättras kan en ökad virkesbrist förutses när konjunkturen förstärks.

Begränsningar i virkesutbudel fär inte bara effekter i form av lägre aktivitetsnivå i den svenska ekonomin och förlorade exportintäkter. Den ökade takten i strukturomvandlingen inom skogsindustrin under de senas­te åren kan till viss del hänföras till virkesbristen. För att undvika kapital­förstöring och underlätta en socialt acceptabel omställningstakl är det därför angeläget alt förbättra virkesförsörjningsläget.

Orsakerna till den rådande obalansen mellan tillgång och efterfrågan på virkesmarknaden har varit föremål för en omfattande diskussion. Det har bl.a. ifrågasatts om den skogsvärd som f.n. bedrivs verkligen har den omfattning som fömtsätts i del skogsproduktionsprogram som riksdagen ställde sig positiv till. Det har också ifrågasatts om en ärlig avverkning om 75 milj. m sk är samhällsekonomiskt optimal. En avverkning av den storleksordningen innebär nämligen att virkesförråden minskar under näg­ra decennier för att därefter äter öka om tillräckliga äterväxtätgärder sätts in. Det har hävdats att en nägot lägre avverkning, som skulle ge en ökning i virkesförråden och därigenom medge en ännu högre framtid tillväxt och avverkning, skulle vara samhällsekonomiskt fördelaktigare sett på längre sikt.

 

Prop. 1980/81:130                                                                154

Vidare har framhållits atl avverkningarna, i förhållande till tillväxten, är speciellt låga på den del av skogsarealen som ägs av privata skogsägare. Efter att ha uppvisat en trendmässig uppgång sedan slutet av 1950-lalet började avverkningsintensiteten inom privatskogsbruket att sjunka i mit­ten av 1970-talet. Det finns flera tänkbara förklaringar till denna utveck­ling. Förändrade ägarförhållanden torde i mänga fall ha lett till en minskad bmkningsintensitet. Höjda marginalskatter i kombination med en ökad inflationstakt kan ha minskal avverkningsbenägenheten.

Dessa förhållanden torde ha bidraget till att göra virkesutbudel mindre priskänsligt. Detta är elt strukturellt fenomen, dvs. inte av övergående natur. Statsmakterna mäste därför vara beredda till kraftfulla ingripanden för alt i etl längre perspektiv maximera de samhällsekonomiska intäkterna från skogssektorn genom att stimulera lill högre avverkningar inom ramen för den fastlagda skogspolitiken. De ätgärder som kan bli akluella - bl. a. förändringar i skogsbeskaltningen - är emellertid komplicerade. Det finns därför anledning att avvakta virkesförsörjningsutredningens förslag i dessa frågor innan mera genomgripande åtgärder vidtas.

Virkesförsörjningsutredningens förslag lill ålgärder väntas, som jag tidi­gare nämnt, föreligga under år 1981. Eventuella åtgärder som vidtas med anledning av förslagen kan inle väntas fä full effekt förrän under avverk­ningssäsongen 1982/83. Regeringen har i avvaktan på utredningen och dess vidare behandling nyligen lagt fram förslag till ätgärder som i det korta perspektivet kan förbättra virkesförsörjningen (prop. 1980/81:118 och prop. 1980/81: 136). Dessa ätgärder innefattar skattelättnader vid försälj­ning av rotposter och leveransvirke och ökat stöd till återväxlåtgärder i den inre zonen av det skogliga stödområdet. Åtgärderna avses finansieras med skogsvårdsavgiftsmedel.

Bakgrunden till åtgärderna är alt det inom stora delar av skogsbruket inte är lönsamt att avverka trots relativt kraftiga uppgångar i virkespri­serna under åren 1979 och 1980. Av den beräknade, fysiskt möjliga årsav-verkningen på 75 milj. m sk utgörs enligl vissa beräkningar ca 10 milj. m' sk av kvantiteter som inte är praktiskt eller - med dagens priser och kostnader - ekonomiskt tillgängliga för avverkning. En stor del av dessa kvantiteter återfinns i Norrlands inland. Om dessa kvantiteter kunde göras tillgängliga för produktion av t.ex. avsalumassa som sedan exporterades skulle ett årligt nettotillskott till den svenska bytesbalansen på ca 4000 milj. kr. kunna erhållas.

En av orsakerna till den låga lönsamheten vid slutavverkning i inlandet är det slora avståndet till skogsindustrin. Eftersom denna till största delen ligger vid kusten blir kostnaderna för virkesiransporterna höga. Det är angelägel att inlandsvirkets kostnadsnackdel elimineras. Därigenom skulle virkesutbudet öka och sysselsättningen i inlandsskogsbruket stimuleras. Mol denna bakgrund är det enligt min mening av storl värde att virkes­marknadens parter i de prisdiskussioner som har förts har enats om att

 

Prop. 1980/81:130                                                                155

massavedspriserna i ökad ulslräckning skall fä karaktären av bilvägs­priser. Efter den senaste prisuppgörelsen är därigenom ungefär hälften av inlandsvirkels transportkostnadsnackdel eliminerad.

En annan viktig orsak till den låga lönsamheten vid avverkningar inom delar av inlandet är de - bl. a. pä grund av svära klimatiska förhållanden -små virkesförråden, som ofta ger mycket små bidrag till äterväxtätgärder. Regeringens förslag om ett ökat bidrag för äterväxtätgärder har som syfte att möjliggöra ökade avverkningar. Genom att stödel är geografiskt be­gränsat uppnäs även en regionalpolitisk fördel i och med att sysselsällning­en i skogsbruket i berörda regioner stimuleras.

12.2 Strukturplaner

Omsorgen om den regionala balansen och knappheten pä skogsråvara har varit några av motiven bakom de krav på olika former av samhälleliga stmklurplaner och handlingsprogram som har framförts under senare år. Regeringen har vid fiera tillfällen avvisat krav som innebär att staten tar pä sig ansvaret för alt fastställa och genomdriva en viss utveckling av bran­schens struktur. Det finns flera skäl för delta.

1 vårt ekonomiska system är det företagen som har det huvudsakliga ansvaret för att industristrukturen utvecklas så att konkurrenskraften suc­cessivt stärks. Del decentraliserade beslutsfattande som marknadsekono­min innebär är enligt min mening det bästa sättet att säkerställa en konkur­renskraftig industristruktur. Det kan i detta sammanhang finnas anledning att erinra om att förelagens eget agerande historiskt har visal sig mycket effektivt i detla avseende. Enligt min mening bör företagen även i fortsätt­ningen ta på sig detta ansvar genom alt på egen hand utarbeta struktur-planer eller på något annat sätt.

I en marknadsekonomi styrs företagens beteende i första hand av den företagsekonomiska lönsamheten. Statsmakterna har å andra sidan den samhällsekonomiska lönsamheten som riktmärke för sill agerande. Del kan finnas anledning att påpeka att den förelagsekonomiska lönsamheten ofta - men inte alltid - är avgörande för den samhällsekonomiska lönsam­heten. Detta gäller i särskill hög grad inom skogsindustrin där företagen genom bl.a. rävarurestriktionen och den höga kapitalintensiteten tvingas ha ett långsiktigt perspektiv i sitt agerande. 1 vissa fall kan det emellertid hända atl resultatet av företagens strukturarbete inte står i överensstäm­melse med de övergripande samhälleliga målsättningarna t.ex. vad gäller den regionala balansen.

Slatsmaklerna kan givetvis inte avhända sig möjligheten att i sådana situationer med regionalpolitiska och andra befintliga medel påverka ut­vecklingen i önskad riktning. Detta kräver en konlinueriig bevakning av utvecklingen inom branschen. Denna bevakning sker dels inom industride­partementet, bl.a. genom kontakter med enskilda förelag (genom lokali-

 

Prop. 1980/81:130                                                                156

seringssamrädet) och inom ramen för skogsbranschrådels arbele. dels inom statens industriverk. Vidare har staten god inblick i branschens utveckling genom det relativt omfattande statliga ägandet.

Statliga åtgärder för alt påverka förelagens agerande är emellertid inte detsamma som atl staten utarbetar detaljerade planer fbr branschens ut­veckling och sedan genomdriver dessa. En rad invändningar av säväl praktisk som principiell natur kan riktas mot en sädan ordning.

För det första kan själva löftet om en statlig sturkturplan leda till alt företagens spontana strukturarbete avstannar - ett stopp för nedläggning­ar i väntan på en övergripande plan är ju ocksä elt krav som vanligen framförs. Den fördröjning av strukturomvandlingen som därvid uppslår kan leda till stora samhällsekonomiska kostnader genom att industrins förnyelse och konkurrenskraft försvagas.

En andra huvudinvändning mot statliga strukturplaner är de svårigheter som ligger i själva utarbetandet av sädana planer. Här har staten betydligt sämre kunskap än den som finns hos företagsledningar och de anställda. Dessutom förekommer en rad avvägningsproblem i samband med de sam­hällsekonomiska bedömningar som avses ligga lill grund för strukturpla­nerna. Även med strukturplaner kommer nedläggningar av mindre konkur­renskraftiga enheler alt behöva ske.

En tredje invändning mot samhälleliga strukturplaner är att slalen sak­nar medel att genomdriva sådana planer som omfattar även enskilda före­tag. Staten saknar t.ex. medel att tvinga enskilda företag att dra ned sin verksamhel för alt på så sätt få bort en del av en eventuell överkapacitet inom en bransch. Staten kan inte heller tvinga företag att genomföra investeringar i strid med företagets egna bedömningar. Skall slalen ha möjligheter att genomdriva en strukturplan måsle nya styrmedel skapas som innebär betydande, icke önskvärda, ingrepp i marknadsekonomin.

Ett ytterligare argument mol statliga strukturplaner är att man blir bero­ende av en bedömning av marknadsutveckling m. m. En felaktig bedöm­ning fär därigenom betydligt slörre genomslag än om olika bedömningar tillåts påverka de beslul som fattas i företagen. Erfarenheterna från 1970-talet belyser svårigheterna att göra riktiga prognoser och riskerna av att låta en viss bedömning få ett alltför stort genomslag.

Sammanfattningsvis finner jag således att staten inte bör ta över ansva­ret för struklurutvecklingen inom skogsindustrin. Strukturarbetet inom branschen sköts bäst av företagen själva i samråd med de anställda. I vissa fall kan del vara ändamålsenligt atl förelagen gemensamt och i samråd med de anställda arbetar fram en plan för hur detta skall ske.

Statens uppgift bör vara att noga följa utvecklingen inom branschen med möjlighel att ingripa då företagens agerande tenderar att ge upphov till en utveckling som inte är önskvärd frän samhällsekonomisk synpunkt. Jag har inledningsvis i korthet berört vilka styrmedel staten i sädana fall har till sitt förfogande. Det kan i detta sammanhang finnas anledning att närmare

 

Prop. 1980/81:130                                                                157

beröra ett av dessa medel - prövningen enligt 136 a § byggnadslagen av skogsindustriella utbyggnader. Jag förordar atl regeringen bereder riksda­gen tillfälle att ta del av vad jag nu har anfört.

12.3 Råvaruprövningen enligt 136 a § byggnadslagen

Hushållningen med iräfiberråvara infördes i mitten av 1970-talel som ny grund för prövning enligt 136 a § byggnadslagen av nyanläggningar och utvidgningar inom skogsindustrin. Bakgrunden var alt den snabba utbygg­nad av skogsindustrins kapacitet som skedde i början av 1970-lalet hade fört upp den samlade råvaruförbrukningen till en nivå som motsvarade den årliga skogstillväxlen och alt ylterligare utbyggnadsplaner förelåg. Genom alt reglera kapacitelshöjande åtgärder och råvaruförbrukning inom skogs­industrin skulle en långsiktig hushållning med träfiberråvara främjas och en överelablering med åtföljande kapitalförstöring kunna undvikas. Det kan konstateras att tillämpningen av 136 a § byggnadslagen i kombination med en betydande virkesbrisl har lett till att vissa uibyggnadsplaner inle har realiserats och att vissa andra projekt har begränsats eller skjulils upp.

Situationen har förändrats påtagligt sedan råvaruprövningen infördes. Utbyggnadstakten inom de rävamförbrukande delarna av skogsindustrin är förhållandevis låg. Råvaruförbrukningen vid fullt kapacitetsutnyttjande har t. o. m. minskat något sedan är 1977. Det finns en utbredd medvetenhet om den restriktion som virkeslillgängen innebär och del är osannolikt att rävamförbrukande kapacilelsulbyggnader i större skala skulle påbörjas om regleringen slopades. Det finns därför enligl min mening anledning alt se över det nuvarande prövningssyslemet och därvid försöka bedöma behovet av en fortsatt rävaruprövning. En fråga som därvid är av stor betydelse är skogsråvarans användning för energiändamål.

De kraftiga relativprishöjningarna på olja har gjort det alltmer attraktivt att använda skogsråvaran som bränsle för atl därigenom minska oljeför­brukningen. SIND och skogsstyrelsen har pä regeringens uppdrag utrett konsekvenserna av en utveckling i denna riktning. Resultaten har redovi­sats i rapporten (SIND PM 1980:2) Ökad eldning med skogsråvara. 1 rapporten föresläs att 136 a § byggnadslagen t. v. tillämpas även för eld­ningsanläggningar i syfte alt styra träfiberförbrukningen vid dessa anlägg­ningar mot sortiment som inte är användbara för skogsindustrin. Regering­en har också sedan en tid för eldningsanläggningar använt den möjlighel till prövning i det enskilda fallet som finns i 136 a § byggnadslagen. Nyanlägg­ning och utvidgningar av ell lO-tal eldningsanläggningar har prövats. Till­stånd har i samtliga fall medgivits dock förknippade med villkor bl.a. om förbrukning av visst slag av iräfiberråvara. Råvaruvillkoren är emellertid inle i något fall slutligt avgjorda. 1 praktiken är det självfallet svårt att kontrollera efterlevnaden av villkor av denna lyp.

Pä läng sikt är enligl min mening prismekanismen del bästa sättet alt fördela skogsråvaran. Skogsindustrin mäste vara beredd all betala mer för

 

Prop. 1980/81:130                                                  158

sin råvara än eldningsanläggningarna, vilka kan nöja sig med enklare sortiment. Statsmakterna har emellertid en viktig uppgift att fylla genom att stimulera lill teknikutveckling för att därigenom minska kostnaderna för tillvaratagande av skogsavfall för eldningsändamäl. Omfattande statligt stöd i detta syfte lämnas i dag inom ramen för energiforskningsprogram­met.

Eldningsanläggningar baserade pä skogsråvara uppförs idag i vissa fall med statligt, energipolitiskt motiverat, stöd. Detta gäller bl.a. inom den kommunala sektorn där utbyggnadstakten f. n. är hög. Denna utveckling kräver enligt min mening ökad uppmärksamhet.

I en promemoria från bostadsdepartementet (Ds Bo 1980:2) Tillätlig­hetsprövning av viss industriell verksamhet m. m. föreslås vissa formella förändringar i den nuvarande prövningen enligt 136 a S byggnadslagen. Promemorian har remissbehandlats. Av särskill intrese för skogsindustrin är förslaget atl utbyggnader av eldningsanläggningar skall genomgå en obligatorisk prövning om ökningen av träfiberförbrukningen överstiger en viss nivå. Motivet för detta är alt eldningsanläggningar i detta avseende skall vara jämställda med skogsindustriella anläggningar.

Den inom bostadsdepartementet genomförda översynen tar inte upp den Övergripande frågan om det finns ett fortsatt behov av uibyggnadsprövning av träfiberförbmkande verksamheter. Denna fräga aktualiseras emellertid i vissa remissvar.

Enligt min mening bör lämplighelen all använda andra styrmedel än rävaruprövningen enligt 136 a § byggnadslagen för atl skapa balans mellan de energipolitiska strävandena att minska oljeförbrukningen och önskemå­let om en stabil virkesförsörjning till skogsindustrin övervägas. Jag tänker här närmast på det nyligen (prop. 1980/81:49, NU 1980/81: 19, rskr 1980/ 81: 100) inrättade stödet för ätgärder för att ersätta olja m. m. och samråds­förfarandet enligl den s. k. fastbränslelagen.

Jag har erfarit atl chefen för bostadsdepartementet avser föreslå rege­ringen alt för riksdagen framlägga förslag belräffande prövningen av träfi-berförbrukande verksamheter enligl 136 a § byggnadslagen i samband med ställningstagandet till förslagen i nyss nämnda departementspromemoria.

Jag kommer i annal sammanhang, efter samråd med statsrådet Petri. att återkomma till frägan om hur man kan motverka alt industriellt användbar skogsråvara används för energiändamål.

 

Prop. 1980/81:130                                                  159

13   Vissa frågor rörande läkemedelsindustrin

13.1 Läkemedelsindustrins utveckling

I ett flertal industripolitiska utredningar publicerade under senare år förordas en omstrukturering av det svenska näringslivet i riktning mol mer högteknologisk och kunskapsintensiv verksamhet. Läkemedelsindustrin nämns i dessa sammanhang ofta som en "framUdsbransch" och ett exem­pel på en sådan verksamhet. Det finns därför anledning att söka klarlägga vilka förväntningar man kan ställa pä branschens utveckling, exportpoten-lial och sysselsättning.

Läkemedelsindustrins relativa belydelse för den svenska ekonomin är lägre än för flerlalel OECD-länder. Induslrin sysselsätter i dag ungefär 12000 personer varav ca 8000 inom landet. Produktionens saluvärde upp­gick år 1978 lill ca 2800 milj. kr. Det finns fem större inhemska tillverkande företag: Astra, Fortia, där Pharmacia ingår, KabiVitrum, Leo och Ferro-san. 1 ett internationellt perspektiv är de svenska företagen - förutom Astra - små eller mycket små.

Samtliga svenska läkemedelsföretag arbetar pä hemmamarknaden med elt tämligen brett produktsortiment som väsentligen kan karakteriseras som standardläkemedel. Utlandsförsäljningen är däremot koncentrerad till ett fätal egna originalpreparat, vilka är resultat av en mångårig och intensiv FoU-satsning. Samtliga svenska företag haren mycket hög FoU-inlensitet (14-20% av omsättningen).

Svensk läkemedelsindustri har under lång tid haft en positiv och jämfört med många andra branscher problemfri utveckling. Dock har läkemedels­produktionens saluvärde under perioden 1970-1976 (55 %) inte utvecklats markant snabbare än för tillverkningsindustrin lolalt (50%). Antalet an­ställda inom branschen ökade under samma period med 20% (knappl 1 400 personer) medan sysselsättningen inom tillverkningsindustrin totalt i stort sett var oförändrad. Efter år 1975 har underskottet i handelsbalansen pä läkemedelsområdet kunnat minskas lill 80 milj. kr. är 1978.

Den kommande utvecklingen beror i hög grad på hur de inhemska läkemedelsföretagen lyckas pä utlandsmarknaderna. Inte annat än i undan­tagsfall är det möjligt att åstadkomma nägon snabbare företagstillväxt enbart pä den begränsade hemmamarknaden, vilken de svenska företagen dessutom redan täcker till hälften. Expansionen mäste väsentligen ske genom ökad utlandsförsäljning av egna originalprodukter. Avgörande för svensk läkemedelsindustris framtid blir således hur företagen lyckas inom funktionerna FoU och internationell marknadsföring. Dock är även den svenska industrins hemmamarknadsförsäljning och lönsamheten i denna för de flesta företagen av slor betydelse.

Läkemedelsindustridelegalionen (1 1975:9) bedömer atl branschens po­sitiva utveckling kommer atl fortsätta under i varje fall de närmaste 10-20

 

Prop. 1980/81:130                                                  160

åren. I sitt huvudbetänkande (SOU 1980:33) Svensk läkemedelsindustri belyser delegaUonen i form av elt räkneexempel effekterna på bl. a. syssel­sältning och handelsbalans av en tillväxt inom branschen fram till år 2000 i samma takt som för perioden 1968-1977.

Tillväxttakten i branschens totala försäljning uppgick under denna peri­od till 7,5% per år, medan hemmamarknadsförsäljningen ökade med i genomsnitt 5% per år. Förutsatt samma utvecklingstakt fram till är 2000 kommer den svenska läkemedelsindustrins totala resp. hemmamarknads­försäljning vid denna tidpunkt att uppgå tiil resp. 11 000 och 3000 milj. kr. (1977 års priser). Den antagna utvecklingen skulle innebära att svensk läkemedelsindustri fördubblar sin väridsmarknadsandel Ull ca 2 %.

Den ökade försäljningen kommer dock inte att leda till en proportionell ökning av sysselsättningen i Sverige. Utlandsexpansionen förutsätter alt företagen bygger ut försäljningsorganisationerna i utlandet och även i ökad utsträckning förlägger produktionen där. Delegationen uppskattar att sys­selsättningseffekten av den ökade försäljningen blir 70% av sysselsätt­ningseffekten åren 1970-1977 och att exportens andel av ökningen i ul-landsförsäljningen minskar från 65 till 50%. Under dessa förutsättningar kommer läkemedelsindustrins anställda i Sverige att öka till 18000 (-1-10000) år 2000 och den totala läkemedelsexporten Ull 4600 milj. kr. (-1-4000 milj. kr.). Läkemedelsindustridelegationen understryker slufiigen alt räkneexemplet inte skall ses som en prognos för läkemedelsindustrins utveckling.

Delegationens huvudbetänkande har remissbehandlats. Av remissin­stanserna har endast Svenska fabriksarbetareförbundet någon mer omfat­tande kommentar till utredningens branschbedömning. Fabriksarbetare-förbundet menar att delegaUonen har gjort en mekanisk trendframskriv-ning, som man kan sätta fiera frågetecken för. Ett härdare marknadsklimat under 1980-lalet, ökad priskonkurrens, ökat utrymme för plagiatföretag, försämrad lönsamhet, minskat utrymme för FoU-verksamhet etc. ger san­nolikt en dämpning av expansionen under 1980-talel.

Även Apotekarsocieteten, som har inkommit med yttrande, har intryck av att den hittillsvarande utvecklingstendensen har extrapolerats, Apote­karsocieteten framför dock ingen egen uppfattning om läkemedelsindu­strins Ullväxttakt.

13.2 Läkemedelsindustridelegationen - förslag om branschråd

I januari 1978 beslöt regeringen att läkemedelsindustridelegationen skul­le fortsätta sitt arbete men med delvis ändrade direktiv. 1 tilläggsdirektiven angavs bl. a. att utgångspunkten för delgationens arbete skulle vara dels att goda betingelser skall föreligga för en konkurrenskraftig svensk läkeme­delsindustri, dels att bra och sä längt möjligt billiga läkemedel skall stå till förfogande inom landel. Vidare anfördes atl delgalionen särskilt skulle belysa den svenska industrins roll i den inhemska läkemedelsförsörjningen

 

Prop. 1980/81:130                                                  161

samt undersöka möjligheterna till ell mer utvecklat samarbete mellan industrin och samhället. Den övergripande målsättningen atl i samhällets regi sammanföra läkemedelsindustrin borde enligt tilläggsdirektiven inle längre gälla.

I sitt huvudbetänkade anför delegationen, som under hösten 1980 avslu­tade sitt arbele, atl en generell förstärkning av grundforskningen inom de områden som läkemedelsindustrin replierar pä är samhällets främsta medel att på sikt gynna en positiv utveckling av branschen. Delegationen har vidare bedömt det som angelägel att läkemedelskonlrollen, priskonlrollen och formerna för den kliniska läkemedelsprövningen utformas med beak­tande av dessa funktioners betydelse för den svenska läkemedelsindustrin.

Delegationen har studerat möjligheterna atl genom samhällsinsatser resp. närmare samarbete mellan företagen, särskilt vad gäller FoU och internalionell marknadsföring, stärka branschens konkurrenskraft. Vidare har elt resonemang förts om tänkbara effekter av en förändrad företags­struktur. Delegationens slutsats av dessa studier är atl det i dagslägel inte finns anledning att föreslå nägra direkta åtgärder.

Delegationen har i sina överväganden bedömt atl etl direkt samhälleligt inflytande över läkemedelsindustrins FoU-verksamhet inte är motiverat. Man har vidare mot bakgrund av bl. a. atl staten genom Industrifonden har fått möjlighet att stödja speciellt riskfyllda och kapitalkrävande utveck­lingsprojekt, inte heller ansett det motiverat all inrälta en särskild fond för läkemedelsforskning. Enligt branschen har det nuvarande generella stödet till företagens forskning verksamt bidragit till den snabba expansionen i läkemedelsindustrins FoU-verksamhet.

I sin beskrivning och analys av den svenska läkemedelsförsörjningen konstaterar delegationen att denna hittills i allt väsenlligt har fungerat väl, och man har således inte bedömt det som motiverat att föreslå några omedelbara ätgärder.

Delegationen anser del dock angelägel att branschens utveckling följs och analyseras i ett fortlöpande samråd mellan samhällel. förelagen och de anställda och att ett särskilt branschråd bör inrättas för läkemedelsindu­strin, I rådet bör behovel av industripolitiska eller andra samhälleliga ätgärder som främjar branschens resp. läkemedelsförsörjningens effektivi­tet och utveckling fortlöpande analyseras. Speciell vikt bör enligl delega­tionen läggas vid informationsutbytet mellan industrin och sjukvårdshu­vudmännen angående industrins FoU-planering.

Rapporten (SOU 1980:33) Svensk läkemedelsindustri har, som jag tidi­gare nämnt, remissbehandlats. Utredningens överväganden och förslag återfinns som bilaga 17 och en remissammanställning som bilaga 18.

Flertalet remissinstanser ansluter sig lill ulredningens förslag om inrät­tande av ett branschråd för läkemedelsindustrin. SIND anför däremot att chefen för industridepartementet inte torde ha några svårigheter all samla företrädare för berörda grupper för diskussioner utan tillgäng lill ett perma-11    Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                                162

nenl råd. Verkel redovisar att en referensgrupp har knutits lill en nyligen igångsatt branschutredning om den kemiska sektorn, där även läkemedels­industrin ingår. STU anser att de föreslagna uppgifterna för branschrådet bör kunna lillvarats av existerande organ.

I likhet med ulredningen och remissopinionen anser jag alt ett kontinuer­ligt informationsutbyte mellan berörda intressenter vad gäller läkemedels­industrin är av slor vikl. Jag bedömer del emellertid som mindre ändamåls­enligt att inrätla ett särskilt branschråd för detta ändamål. Jag avser att regelbundet och vid behov sammankalla representanter för i första hand sjukvårdshuvudmännen, läkemedelsföretagen och de anställda lill gemen­samma diskussioner och samråd. En sådan lösning ger enligt min bedöm­ning en högre grad av flexibilitet än den elt branschråd kan ge. Jag avser atl vid dessa tillfällen la upp branschens problem och utvecklingsmöjligheter samt frägor rörande industrins FoU-planering. Jag kommer dä också alt la upp olika förslag lill industripolitiskt agerande inom detta omräde.

14    Industripolitikens informationsunderlag och utredningsbehov

14.1 Bakgrund

Jag har tidigare redogjort för industrins strukturella utveckling och för­ändring under 1960- och 1970-lalen. Förskjutningarna mellan olika bran­scher och produktgrupper har varil betydande under hela efterkrigstiden. Förklaringen Ull dessa strukturella förändringar ligger i det förhällandet att fömtsättningarna för olika typer av verksamhet ständigt skiftar. Således förändras efterfrågan kontinueriigt beroende pä bl.a. ändrade preferenser vid stigande konsumtionsslandard. Produktionsförutsättningarna päverkas vidare av teknisk utveckling och förändrade relativpriser för olika produk­tionsfaktorer. Analyser av länder-data, utförda inom OECD, visar atl just ändrade relativpriser ofta spelar en avgörande roll. Skillnaden i pristrender mellan sektorer och mellan inhemska priser och export- eller imporlpriser är en av de viktigaste faktorerna bakom industrins strukturella utveckling under senare tid.

Strukturomvandling är således en naturlig process som dessutom varit en gmndläggande förutsättning för välståndsökningen i såväl Sverige som i de flesta andra länder. Det är ocksä naturligt atl vi även framdeles räknar med en fortsatt omstrukturering av den svenska industrin. Om del svenska deltagandet i den internalionella arbetsfördelningen skall bibehållas i nuva­rande omfattning krävs att förändringarna i den internationella konkur­renssituationen möts med anpassning av den svenska produktionsstruk­turen. Omfattningen och hastigheten i denna omställning är i dagslägel svåra att bedöma. Bl. a. beror detta på slor osäkerhet i bedömningarna av den internationella efterfrågeutvecklingen och utvecklingen av den inter-

 

Prop. 1980/81:130                                                                163

nationella handeln. Del sistnämnda hänger bl.a. samman med att flertalet industriländer har utsatts för etl ökat tryck pä bytesbalansen och vidtagit olika åtgärder för att korrigera delta. Myckel talar för alt OECD-området som helhet, de närmaste åren framöver, kommer alt präglas av en restrik­tiv politik. Samtidigt har man att vänta alt kraftfulla insatser kommer all göras för atl främja industriländernas produklions- och produktivitetsut­veckling.

Produktutveckling, produktanpassning och utveckling av produktions­tekniken kommer att gå snabbare samtidigt som kostnaderna för alt ge­nomföra förändringar ökar i förhållande till dagsläget.

Som jag ser del blir en viktig konsekvens av denna framtidsbild all företagen kommer att få arbeta i en mer osäker och riskfylld konkurrenssi­tuation. Osäkerheten inför långsikliga beslul blir slörre samtidigt som man måste bygga upp en beredskap som möjliggör relativt snabba anpassningar lill förändringar i eftertrågemönslret.

Vad som nu sagts om företagens planeringssituation gäller i än högre grad samhället. Speciella krav mäste ställas på kunskapsunderlaget för närings- och industripoliliska beslut. En viktig uppgift för den offensiva industripolitiken blir, som jag tidigare framhållit, alt underlätta strukturan­passningen och att mildra påfrestningarna i dess spår. Detta kräver ell beslutsunderlag som möjliggör att relevanta ätgärder kan förberedas och genomföras i god tid.

Frägan om industripolitikens informationsunderiag har utretts. Rege­ringen bemyndigade den 14 juni 1979 chefen för industridepartementet att utse en särskild utredare med uppgift att analysera behovet av etl förbätt­rat informationsunderlag (Dir. 1979:67). 1 uppdraget ingick att utreda samhällets behov av kunskap om den industriella utvecklingen, de former i vilka sådan kunskap produceras och de sätt på vilka den används av dem som är inblandade i och berörs av det industripolitiska skeendet. Utred­ningen antog namnet KlPl-ulredningen. I juni 1980 överlämnade utredaren betänkandet (Ds 1 1980: 17) Att utveckla en långsiktig industripolitik. Be­tänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet och en remissammanställning har fogats till protokollet i detta ärende som bilaga 19 och bilaga 20. Jag övergår nu till en genomgång av utredningens centrala problemområden och förslag.

14.2 KIPI-utredningen

En utgångspunkt för KIPI-utredningen är den förväntade ekonomiska och sociala miljön på 1980-talel. Det är denna miljö som bestämmer kraven på kunskapsbas och informationsunderiag. Den industripolitiska miljön har därvid delats in i tre delar, nämligen internationella förhållanden, svenska förhållanden samt som konsekvens av detta exempel pä krav som kan ställas pä industripolitiken från skilda grupper i samhället.

 

Prop. 1980/81:130                                                                164

Som exempel pä internationella förhållanden nämner utredningen en fortsatt internationalisering av världsekonomin, med ökad konkurrens frän nya industriländer i u-världen samt skärpt konkurrens mellan gamla i-länder. Vidare uppmärksammas tendenserna lill protektionism i i-världen, ofta i nya och komplexa former. Andra kännetecken pä 1980-talels ekono­miska och sociala miljö som utredningen bl. a. nämner är samarbete mellan stater och företag saml direkt mellan stater i industriella frågor, en snabb teknologisk utveckling och snabb global spridning av teknik samt atl u-länderna ökar i betydelse som marknader och som producenter av industri­varor.

Bland de specifikt svenska förhållanden som ulredningen tar upp vill jag nämna kravet pä fortsatt hög materiell standard, ekonomisk tillväxt och full sysselsättning, krav pä geografisk spridning av den industriella verk­samheten m.m.

Utredningen tar också upp de direkta krav pä den svenska industripoliti­ken som kan komma att ställas. Bl.a. framhålls kravet pä att industrisek­torn skall byggas ut, krav på slöd till nedläggningshotade branscher och företag, och krav på stimulans av tillväxtbranscher och -företag.

Utredningen identifierar också kravet pä alt skapa klarhet i "spelreg­lerna" för industripolitiken och på beslutsformerna. Därigenom minimeras risken för kortsiktiga inoptimala lösningar.

En annan viktig utgångspunkt för KIPI är beskrivningen av 1980-lalets industripolitik i fyra olika modeller. Beskrivningen klargör hur behovet av kunskapsbildning och informationsunderiag i industripolitiska samman­hang beror av strategisk inriktning.

"Marknadsstrategin" litar främst lill marknadslösningar, dvs. lill mark­nadsekonomins självreglerande förmåga och företagens förmåga alt göra bättre bedömningar av marknader, produktionskostnader och teknologier än politiker och myndigheler. En sädan politik arbetar för att undanröja hinder för marknadslösningar och konkurrens, på att förbättra informa­tionsflödet till och mellan företag, organisationer, individer, myndigheler etc. för decentraliserande beslul, på atl skapa motivation för ekonomisk effektivitet på individnivå. Statens roll blir i första hand miljöskapande, politiken generell och behovet av detaljerad information för statliga indu­stripolitiska beslut litet. Därmed läggs stor vikt vid korrekt och aktuell information om den allmänna ekonomiska utvecklingen. Direkt stöd till företag begränsas till viss hjälp till mindre företag samt generelll stöd till forskning och utveckling.

"Pick the winner-strategin" utgär frän att Sverige snabbt mäste nå framgång pä världsmarknaderna för att lösa sina problem. Del är nödvän­digl att aktivt satsa på de utvecklingsbara storföretag vi redan har och att pä längre sikt utveckla nya verksamheter. "Pick the winners" är etl nyckelbegrepp. Denna långsiktiga, nationella strategi kan företagen inte genomföra ensamma, utan staten mäste medverka aktivt genom urvalsbe-

 

Prop. 1980/81:130                                                                165

slut, offensivt stöd och andra slag av finansiella insatser. Branscher som skall krympas och branscher som skall expandera måsle identifieras, och en långsiktig strategi för att genomföra politiken måste utvecklas.

Denna strategi baseras på uppfattningen atl marknadslösningar är otill­räckliga. Större eller mindre inslag av den finns i mänga industriländer. Den rymmer betydande selektiva inslag med stora krav på slalliga utgifter och detaljerad strategisk och operaliv information. Den ställer slora krav på industriell erfarenhet hos handläggare/beslutsfattare och på väl uppar­betade kanaler för informell kommunikation ofta i muntlig form mellan industriledare och industripolitiker. Värdering av genomförda åtgärder samt av den nationella industriella strategin blir också en viklig uppgift.

"Upphandlingsstraiegin" har likheter med den föregående eftersom den förutsätter aktivt statligt dellagande för atl bygga upp ny industri. Emellertid är utgångpunkten här eftersatta samhälleliga behov i stället för exportmarknaderna. Industrin anlas själv kunna beslula om hur den skall expandera på exportmarknaderna, givet all industripolitiken i slorl inriklas som i marknadsstrategin. Däremot kan enskilda industriföretag inte ge­nomföra infrastrukturella projekt av betydelse för hela landets ekonomi. Denna politik är alltså mer nationellt inriktad än pick the winner-strategin vad de selektiva och offensiva ingreppen beträffar. Den är vidare inte nödvändigtvis inriktad enbart på industriell verksamhet. Statliga insatser definieras och subventioneras frän efterfrågesidan snarare än från utbuds­sidan. Utgångspunkten är att del är slalens roll att definiera, samordna, beställa och åtminstone delvis finansiera ell antal "nationella storprojekt" med starka inslag av allmänna nyttigheler och med slora potentiella sprid­ningseffekter. Exempel på områden som kunde vara tänkbara för sädana projekt är energi, iransportsyslem, utbildning, den yttre och den inre miljön, citysanering och utbildning.

Upphandlingsstrategin är självfallet utpräglat selektiv och kräver omfat­tande kunskap om komplicerade förhållanden och omfattande strategisk information, fastän av annal slag än i pick the winner-strategin. Pä det operativa planet uppslår informationsbehov som liknar ett företags eller en huvudentreprenörs, eftersom slalens roll här kan bli projekladminislre-rande. Upphandlingsstraiegin är emellertid på ell mer uttalat säll än den föregående endasi ell komplement, och då främsl lill marknadsstrategin.

"Småskalighetsstrategin" tar sin utgångspunkt i kravet pä decentrali­sering och smäskalighel. Uppbyggnaden av självförsörjande industrire­gioner stimuleras. De geografiska och förelagsmässiga koncentrations-processerna motverkas. Koncernupplösningar och företagsbildningar upp­muntras. Nationella lösningar föredras. Teknik pä t.ex. dataområdet som gynnar smäskalighet och geografisk spridning stimuleras. En sädan politik kan innehålla inslag av både generella och selektiva medel. Den ställer kanske mindre krav på kunskap och information pä central nivä än de två föregäende. 1 gengäld lägger den ökad tyngd på den regionala industripoli-

 

Prop. 1980/81:130                                                                166

tiken. Den nationella industripolitiken måste emellertid innebära principer för och beslut om fördelning av resurser på regioner, vilket kräver analys av både strategiskt och operativt slag. För det andra innebär ambitionen atl skapa och upprätthålla självförsörjande regioner all staten måste ingri­pa om och när regionerna misslyckas alt själva genomföra en sådan ut­veckling.

KIPI konstaterar att praktisk industripolitik under 1980-talet kommer all inrymma inslag från flera av dessa fyra strategier eller från samtliga. Man framhåller alt en grund för industripolitiken bör vara alt upprätthålla och förstärka fungerande marknader för slutprodukter och produktionsfak­torer. Staten bör därför undanröja hinder och motverka monopol pä dessa marknader.

Utredningen menar atl marknadsstrategin är önskvärd för den stora del av induslrin som inte har akuta problem och som inle står inför expansion pä hell nya områden. Man konstaterar ocksä att en defensiv industripolitik som underlättar nedskärning och avveckling av vissa företag inle kan undvikas. Den bör dock arbeta med ett längre tidsperspektiv än i dag, så att potentiella problemområden identifieras tidigt och så all metoden all möta problemen kan övervägas omsorgsfullt.

Pick the winner-strategin bör enligt utredningen användas med försiktig­het. Den förutsätter att det är möjligt all centralt välja avgränsade bran­scher, produkter, marknader och företag som gär ljusa eller mörka fram­lider till mötes. Tanken på en central planering av industristrukturen stämmer dåligt med kunskapen om hur komplexa system bäsl förhäller sig till en snabbt föränderlig omgivning. Pick the winner-strategin kan ocksä innebära en risk för atl kortsiktiga och partsmässiga hänsyn lätt kan komma alt dominera över långsikliga och nationella intressen.

Utredningens slutsatser beträffande Industripolitikens kunskaps- och infor­mationsunderlag

KlPLs analys av den framtida miljön för svensk industripolitik och av möjliga industripolitiska inriktningar leder till följande slutsatser belräffan­de kunskaps- och informationsunderlagel.

— Det viktigaste är atl skapa former för en successiv utveckling av bättre kunskaper om industriella utvecklings- och förändringsprocesser.

— Industripolitiken bör inle läsas till givna scenarier för den globala eller svenska ekonomiska utvecklingen, eftersom osäkerheten är för stor för alt sådana anlaganden skall kunna läggas till grund för handlande.

— Korrekt och aktuell information om det allmänna ekonomiska läget och om effekterna av ekonomisk-politiska åtgärder är viktigare än mer spe­cifik information om enstaka branscher och företag.

— Återinföringsinformation om effekterna av industripoliliska ätgärder bör insamlas inte minst vad avser långsiktiga, indirekta samt oönskade effekter.

 

Prop. 1980/81:130                                                  167

—Det strategiska industripolitiska informationsinsamlandel och spridan­det bör förstärkas vad avser bevakningen av andra länder. Detta bör ske i syfte att främst identifiera problemområden inom svensk industri. Sannolikheten atl finna nya, av industrin icke upptäckta möjligheter är inte särskilt stor. Bevakningen bör inriktas mot handelspolitik, utveck­lingsstrategier och planerad kapacitetsuppbyggnad.

—För den offensiva industripolitiken behövs främst information om in­frastrukturella hinder för utveckling samt om eftersatta samhällsbehov. När nationella mobiliserande projekt satts igång bör de drivas ungefär som i elt företag, med påföljande konsekvenser för informationsbeho­ven. Närmare specificering av dem bör överlåtas åt ledningen av projek­ten.

—Information är etl viktigt industripolitiskt medel för alt stimulera ut­veckling av mindre företag. Främst bör information om leknisk utveck­ling och tekniska genombrott, inle minst utländska sädana, samt om exportmöjligheter stödjas.

Utredningens förslag

KlPI-utredningens förslag präglas av den uppfattningen att det inle finns nägon optimal organisalionsstmktur på det industripolitiska området vare sig pä kort eller läng sikl. Man menar atl en större öppenhet när det gäller organisatoriska lösningar är önskvärd. Olika organisatoriska lösningar bör därför betraktas som experiment och därvid få karaktären av provisorium. Utfallet bör sedan utvärderas sä att erfarenheterna kan analyseras.

Utredningens konkrela förslag rör forskning i industripolitiska frågor, förslag som är avsedda alt förstärka den internationella bevakningen av industripolitisk information. Vidare framläggs förslag till hur samråd, dia­log och debatt skall stimuleras. Ulredaren föreslär slutligen atl ell nytt organ. Expertgruppen för industripolitisk utveckling (EIU), inrättas. Moti­vet till inrättandet av EIU är att den utveckling och förändring av industri­politiken som enligt utredaren bör eftersträvas inle kan genomföras till­räckligt snabbt av existerande organ. En viktig uppgift för EIU skulle därför vara att initiera och stimulera förändringsprocesser. Utredaren före­slår att EIU skall arbeta som en kommitté under industridepartementet, men ha en uttalad självständighet gentemot detta. Till expertgruppens viktigaste uppgifter hör enligt förslaget att

—tjäna som kvalificerad diskussionspartner äl industridepartementet men också åt andra organ på området

—bidra till atl olika aktörer fär överblick över industripolitisk debatt, forskning och utredningsverksamhet

—stimulera långsiktigt tänkande kring industriell och industripolitisk verk­samhet genom atl medverka till tanke- och kunskapsutbyte mellan olika aktörer

 

Prop. 1980/81:130                                                                168

— initiera industripolitisk forsknings- och utredningsverksamhet

— bidra till att forsknings-, utrednings- och annan informationsverksamhet av industripolitiskt intresse sammanställs, tolkas och kommer till an­vändning

— bidra Ull kritisk granskning och diskussion av den förda industripoliti­ken.

ElU skall således, enligl utredningen, medverka till alt öka kunskapen och intresset i industriella och industripolitiska frågor. Ett viktigt sätt att uppnå delta är att initiera och arrangera debatter, konferenser etc. med medverkan från myndigheter, organ, intressegrupper och andra som deltar i den industripolitiska utvecklingsprocessen. Även massmedia är en viktig målgrupp. En annan tänkbar arbetsform är atl vid lämpliga tillfällen arran­gera hearings - gärna offentliga - med viktiga industripolitiska aktörer. Utgivning av kortare rapporter som försöker sammanfatta, tolka och i praktiska termer dra slutsatser av ofta svårtillgängligt utrednings- och forskningsmaterial är en annan lämplig arbetsform.

14.3 Vissa frågor rörande informationsunderlaget för den långsiktiga indu­stripolitiken

I likhet med flertalet remissinstanser anser jag alt KIPI har genomfört en pä ett principiellt plan, intressant analys av industripolitikens informationsunderlag. Jag finner det naturligt alt i en studie av ifrågavaran­de typ utgå från en uppfattning om den ekonomiska och sociala miljö som industrin kan komma att fungera i under 1980-talel. En annan viklig ansats som ulredningen har är redogörelsen för hur behovet av industripolitisk kunskapsbildning och informationsunderiag beror pä vilken industripoli­tisk strategi som väljs.

Den inriktning på den långsikliga offensiva industripolitik som jag före­språkar kommer i många stycken att slälla krav pä sädana förbättringar av kunskapsunderlaget som förespråkas av KIPI. I likhel med ulredningen bedömer jag att vår bevakning av andra länder och ländergrupper bör förstärkas. Bevakningen bör därvid inriktas bl.a. mot industripolitik, eko­nomisk politik, handelspolitik, utvecklingsstrategier och planerad kapaci­tetsutveckling. Återföringsinformation om verkningarna för industrin av åtgärder inom olika polilikområden bör insamlas och analyseras. Vidare bör information om tekniska genombrott, tillämpningsområden för ny tek­nik och intressanta exporlmöjligheler insamlas och spridas. Jag anser detta särskilt viktigt eftersom denna typ av information är ett viktigt planerings-och strategiunderlag för såväl samhälle som näringsliv.

När det gäller den organisatoriska ram som skall möjliggöra detla före­slär KIPI, som jag nyss har nämnt, bl. a. att en expertgrupp för industripo-liUsk utveckling (EIU) bildas.

Flertalet remissinsianser ställer sig iveksamma eller avvisande till EIU.

 

Prop. 1980/81:130                                                  169

Dessa menar bl.a. atl huvuddelen av de tilltänkta uppgifterna på ell naturligt sätl ingär i industridepartementets uppgifter eller alt de i viss utsträckning kan tilldelas det till induslrideparlemenlel knutna näringspoli­tiska rådet. Jag delar remissinstansernas inställning på denna punkt.

För alt bäst uppfylla kravet på flexibilitet och koppling mellan olika politikområden bedömer jag att en verksamhet av ifrågavarande slag bör byggas upp inom industridepartementet och i samarbete med de till depar­tementet knutna samrådsorganen, särskill näringspolitiska rådet. Arbetet avses koordineras i ett struktursekretariat, som skall ha lill uppgift att i ett internationellt perspektiv arbeta med frågor av belydelse för industrins långsikliga strukturella utveckling.

15    Mineralpolitisk verksorganisation

En livskraftig gruv- och mineralindustri med god konkurrenskraft är viktig för svenskt näringsliv. Förutom försörjningstrygghet i fråga om vissa metaller erbjuder den sysselsättning i glesbygden. Den har regionalt och lokalt stor betydelse i samhällsekonomin. Den har ocksä betydelse för verkstadsindustrin. Den svenska gruvutruslningsindustrins utveckling sammanhänger till stor del med gruvindustrins utveckling.

Gruvindustrin har under senare är fält möta en härdare internationell konkurrens. På järnmalmssidan har della medfört försämrad lönsamhet. LKAB:s svårigheter är väl kända liksom problemen för den mellansvenska gruvindustrin. Förutsättningarna är bättre för sulfidmalmsgruvorna. Här är dock minskande malmreserver ett hot. Utvinning av induslrimineral och legeringsmetaller har haft en begränsad omfattning i Sverige trots att vär import är betydande. Dessa områden väntas dock pä sikl bli intressanta för gruvindustrin. Det finns goda möjligheler till betydande fynd i Sverige.

En omfattande utredningsverksamhet på mineralområdet har bedrivits de senaste åren. Mineralpolitiska utredningen (MPU) överlämnade år 1977 deibetänkandet (SOU 1977:75) Industrimineral. Den publicerade under åren 1978-1979 rapporter om malmtillgångar och prospektering, forskning och utveckling inom svensk mineralindustri samt miljöpåverkan och åter­ställning vid mineralutvinning. Genom delbetänkandet (SOU 1979:40) Malmer och metaller fullgjorde ulredningen sin första uppgift alt utarbeta långsiktiga prognoser över Sveriges försörjning med mineraliska ämnen för tiden till år 2000. MPU hade också till uppgift atl på grundval av de gjorda prognoserna överväga om en ändrad inriktning eller utformning av mine­ralpolitiken är motiverad med hänsyn till samhällets långsiktiga behov. I sitt slutbetänkande (SOU 1980:12) Mineralpolitik redovisade ulredningen sina slutsatser.

MPU:s betänkanden har under hösten 1980 remissbehandlats. Dess förslag bereds f.n. inom regeringskansliet. Jag vill dock redan nu ta upp

 

Prop. 1980/81:130                                                                170

frågan om mineralpolitisk verksorganisaiion mot bakgrund av dels remiss­yttrandena över MPU:s förslag, dels behovel av atl effektivisera prospek­teringsverksamheten i landel. Frågan om den slalliga prospekteringens organisation, och samverkan mellan olika prospekteringsorganisationer, tas upp även i motioner vid innevarande riksmöte.

Den nuvarande verksorganisationen på mineralområdet fastställdes av riksdagen år 1973 (prop. 1973:41, NU 1973:54, rskr 1973:225) och år 1974 (prop, 1974:60, NU 1974:23, rskr 1974:152).

SIND är central förvaltningsmyndighet bl.a. för ärenden rörande mineralhantering. Verket gör utredningar på det mineralpolitiska området saml handlägger ärenden och utövar tillsyn enligt minerallagstiftningen och enligt lagstiftningen om kontinenlalsockeln. 1 uppgifterna ingår även att bereda ärenden åt nämnden för statens gruvegendom (NSG) samt atl biträda nämnden vid verkställigheten av dess beslut. NSG förvallar statens mineralfyndigheter och annan gruvegendom som tillhör staten. I NSG:s uppgifter ingär även att utöka statens gruvegendom genom t. ex. prospek­tering där så är lämpligt.

Statens industriverk är chefsmyndighet för bergsstaten som är den re­gionala statliga organisationen för ärenden rörande bergshantering och därmed sammanhängande frägor. Den är organiserad pä tvä bergmästar-distrikt med kontor i Falun resp. Luleå. 1 bergsstatens uppgifter ingär alt handlägga ärenden om förvärv och försvar av gruvrättigheter, atl anvisa områden för gruvarbete och alt utöva leknisk inspektion och tillsyn av gruvfyndigheler.

Sveriges geologiska undersökning är cenlral förvaltningsmyndighet för ärenden om landets geologiska beskaffenhet. Verket utför allmän geolo­gisk kartering saml bedriver informations- och dokumentationsverksamhet på del geologiska området. Denna verksamhel är anslagsfinansierad. Ver­ket kan även på uppdrag uppsöka och undersöka förekomster av tekniskt användbara mineral, bergarter och jordarter samt grundvatten. Denna verksamhel bekostas av uppdragsgivaren. SGU:s siörsta uppdragsgivare är NSG.

Enligt min uppfattning har förutsättningarna för myndighelsorganisa­tionen inom mineralsektorn i åtskilliga stycken förändrats sedan den nuva­rande ordningen antogs. Som exempel kan nämnas att medlen till statens prospektering genom NSG har mer än trefaldigals på fem år. För budget­året 1981/82 har drygt 72 milj. kr. beräknats (prop. 1980/81: 100, bil. 17). SGU:s uppdragsverksamhet har haft en liknande utveckling inom områ­dena prospektering och leknisk geologi. Dessa verksamheter beräknas budgetåret 1981/82 omsätta ca 122 milj. kr. Kartering samt information och dokumentation beräknas samtidigt omsätta ca 36 milj. kr. Antalet anställda pä SGU har ökat med ca 200 till 780 personer under motsvarande femårs­period. Denna tillväxt har medfört att kompetensen har fördjupats dch breddats. Omlokaliseringen av SGU till Uppsala och Luleå har medfört att

 

Prop. 1980/81:130                                                                171

resurserna för uppdragsverksamheten i huvudsak har lokaliserats lill Luleå och Mala medan resurserna för karlering och annan anslagsfinansierad verksamhet har placerats i Uppsala. Trots expansionen har inga föränd­ringar av organisationen vid SGU hittills gjorts. Detla har medfört svårig­heter att överblicka verksamheten. Genomförda utredningar visar pä ell stort behov av alt organisera om SGU, så atl den bättre kan möta de krav som den alltmer dominerande affärsverksamheten ställer på organisatio­nen.

MPU framhåller i sitt slutbetänkande att de industripoliliska insatserna inom mineralomrädet bör förstärkas. Vidare bör industripoliliska och han­delspolitiska överväganden i slörre utsträckning än nu ske samordnat inom detta omräde. Enligt MPU bör även forsknings- och utvecklingsinsatser samordnas närmare med industripolitiken pä området. Möjlighelerna att ge information om rävarutillgäng och utnyttjande bör ökas. Antalet bergmäs-tardislrikt föresläs bli utökade till fyra för alt förbättra förulsältningarna för tätare kontakter med kommuner och länsstyrelser, och underlätta den regionala bevakningen av mineralsektorn. MPU anser att behovet av s. k. länsgeologer därmed minskar. Samarbetet mellan prospekteringsorganisa-tionerna bör förbättras och ges fastare former. MPU föreslår att etl pro-spekteringsräd inrättas. 1 detta bör ingå representanter för statliga myndig­heter, företag och fackliga organisationer. Gränsdragningen mellan statens affärsverksamhet och myndighetsutövning bör ocksä göras klarare.

Med dessa utgångspunkter har MPU i fråga om myndighetsorganisa­tionen föreslagit följande:

-     NSG bör överta större delen av myndighetsuppgifterna på mineralomrä­det och byta namn till bergskollegium.

-     SIND bör behålla tillsynsuppgifterna. Inom bergsstaten bör antalet bergmästardislrikl ökas från två till fyra.

-     För SGU föresläs inga organisationsförändringar men en klarare gräns­dragning bör göras mellan uppdragsverksamheten och SGU:s övriga uppgifter. Ett geodataregister bör upprättas.

En sammanfattning av ulredningens överväganden i denna fräga åter­finns som bilaga 21 och en sammanfattning över remissyttrandena i de delfrågor, som jag tar upp nu, som bilaga 22.

Remissinstanserna är på flera punkter kritiska mol förslaget att inrätta ett bergskollegium. Flera remissinstanser, däribland statskontoret, riks­revisionsverket, statens naturvårdsverk, kommerskoUegium, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, statens industriverk, styrelsen för leknisk utveck­ling, IVA, Sveriges Industriförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Handelskammarförbundet, Sveriges Civilingenjörsförbund, Svenska Metallindustriarbetareförbundei, SALF och Statsföretag AB av­slyrker förslaget. Nägra remissinstanser bl.a. RRV, kommerskoUegium, SIND, STU, IVA, Svenska Handelskammurförbimdet. SAF, LO, Svenska Metallindustriarbetareförbundet och flera länsstyrelser pekar på riskerna

 

Prop. 1980/81:130                                                                172

med atl avskärma bedömningarna av en sektors utveckling frän andra sektorers. Industri- och handelspolitiska insatser bör enligt dessa instanser bedömas av branschövergripande organ. Positiva till förslaget atl inrätta bergskollegium är bl.a. SGU, länsslyrelserna i Kalmar, Blekinge, Kristi­anstad, Malmöhus, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt TCO.

Statskontoret efterlyser en fördjupad ekonomisk analys och anser inle att utredningen har visat tillräckligt starka skäl för att motivera de organi­satoriska förändringar som föresläs. Statskontoret påpekar ocksä att or­ganisationsförslaget innebär att en och samma organisation skulle fä upp­giften att vara förvaltare av statens gruvegendom och samtidigt ha vissa myndighetsfunktioner, t.ex. finansiering och styrning av forskning och utveckling och prospektering. Denna blandning av funktioner anser stats­kontoret vara olämplig.

Ö£T delar inte MPU:s uppfattning om behovet av en ny myndighet ulan bedömer del möjligt att inom nu befintliga verk lösa de uppgifter MPU vill ålägga ett bergskollegium. Den funktionsinriktade verksorganisation som nu finns skulle allvarligt störas om näringsorienlerade verk med uppgifter enligt MPU:s förslag började inrättas.

SIND anser det vara av fundamentalt intresse atl industri-, regional-, forskningspolitiska och andra insatser från slalens sida inom mineralsek­torn vägs mot liknande behov i andra industrisektorer. En sädan avvägning sker naturligtvis inom regeringen och dess kansli och i riksdagen. Industri­verket vill emellertid starkt understryka vikten av atl en sådan avvägning och en samordning av verksamheter riktade till olika delar av induslrin sker även på myndighetsplanet.

LO anser att det finns påtagliga risker med alt bryta ut de industripolitis­ka frågorna kring gruvor och gruvindustrin från den myndighel som hante­rar de industripoliliska frågorna i övrigl. LO påpekar också all en lösning av de långsiktiga sysselsättningsproblemen och regionalpolitiska problem som gruvindustrins situation aktualiserar sannolikt förutsätter omfattande insatser också inom andra branscher, vilkel snarare talar för behov av bättre samordning. Mot detta skall vägas de fördelar som ulredningen anser den föreslagna organisationen skulle ha från ren mineralpolitisk synpunkt. Eftersom det enligt LO är svårt att bedöma dessa pä grundval av utredningens analys avstår LO frän att närmare ta ställning till ulredning­ens organisalionsförslag, men vill dock starkt ifrågasätta den passiva roll nuvarande NSG skulle få i den föreslagna organisationen.

Svenska Gruvindustriarbetareförbundet föreslär att ett statens mine­ralverk inrättas. Verkel föreslås ansvara för samhällets samlade insatser på gruv- och mineralområdet.

Beträffande SGU:s organisation och uppgifter framhåller fiera remissin­stanser, däribland högskolan I Luleå, Kungl. Vetenskapsakademin och LKAB att en uppdelning bör övervägas så att en mer eller mindre friståen­de organisation för uppdragsverksamhet bildas.

 

Prop. 1980/81:130                                                                173

SIND anser att SGU:s prospekleringsdel och även laboratoriet vid den geokemiska byrån bör få självständig ställning som resultatenheter.

IVA, länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län. Statsföretag och LO vill atl förutsättningarna skall prövas för alt sammanföra delar av SGU:s, LKAB:s och Bolidens prospekteringsenheter till en gemensam organisation.

Även NSG, Sveriges Industriförbund, SAF, Svenska Handelskammar­förbundet, Boliden AB och Svenska Gruvindustriarbeiarejörbundet anser att SGU:s organisationsstruktur bör ses över.

Enligt min bedömning finns det skäl att. mot bakgrund av vad jag tidigare har sagt om ändrade förutsättningar för myndighetsorganisationen och vad MPU föreslår, ändra myndighetsorganisationen. Jag delar MPU:s uppfattning att råvarufrågoma har blivit alltmer betydelsefulla. Myndig­helsorganisationen på området bör anpassas till de ändrade förutsättning­arna. Jag är dock inte beredd att föreslå bildandet av en sektormyndighet med etl så brett ansvarsområde som MPU förutsätter. I likhet med nyss nämnda remissinstanser anser jag att allmänna näringspolitiska och han­delspolitiska insatser bör bedömas av branschövergripande organ. Enligt min uppfattning finns det ocksä, som fiera remissinsianser påpekar, skäl att ändra SGU:s organisation. Utredningarna som föregick organisations­beslutet år 1974 pekade pä möjlighelen att göra SGU till mineralpolitisk myndighet och bilda en särskild organisation för prospektering och egen­domsförvaltning. Detta förslag avvisades dock bl. a. pä grund av atl kom­petens och andra resurser pä geoomrädet skulle behöva delas upp och pä det sättet försvagas. Sedan år 1974 har emellertid, som jag tidigare anfört, förutsättningarna i mänga avseenden ändrats. Bl. a. har SGU:s kompetens inom uppdragsområdena breddats och fördjupals. En delning är möjlig atl genomföra utan att de olika kompetensområdena splittras eller blir alltför små.

Utvecklingen på rävaruomrädet synes gä mol all råvarufrågoma får ökad betydelse. Del är mol den bakgrunden angelägel atl sammanföra olika kompetenser och verksamheter på området. Kartläggningen av in­hemska naturtillgångar, prognos- och utredningsarbete samt tillämpning av vissa lagar som reglerar utnyttjandet av mineraltillgångarna bör sålunda utföras av samma myndighel. En sädan organisationsförändring skulle innebära att SGU:s anslagsfinansierade verksamhel - kartering samt in­formation och dokumentation avseende landets geologiska beskaffenhet -skulle sammanföras med industriverkels mineralbyrä. Enligl min uppfatt­ning bör dock, såsom flera remissinsianser anför, en klar gränsdragning göras mellan slalens myndighetsutövning och affärsverksamhet. Della innebär att mineralbyrän efter den föreslagna organisationsförändringen inle kan fungera som kansli ät nämnden för statens gruvegendom. Jag förordar alltså atl myndighetsuppgifter, såsom karlering, information, do­kumentation, prognosverksamhel och tillämpning av gällande lagstiftning.

 

Prop. 1980/81:130                                                                174

samlas i en myndighel som är fristående från statens affärsverksamhet och uppdragsverksamhet. Jag förordar vidare all den del av SGU som f.n. sysslar med uppdragsverksamhet blir ett fristående organ med prospekte­ring och andra geologiska uppdrag som arbetsområde.

Nägra av remissinstanserna har föreslagit all NSG skall få ett eget kansli. För egen del villjag anföra följande. Nämndens uppgifter bör som f. n. vara förvaltning av statens gruvegendom och prospektering för statens räkning. Nämndens arbetsuppgifter har ökat avsevärt sedan det förra organisationsbeslutet. Budgetåret 1981/82 föreslås nämnden disponera drygt 72 milj. kr. för olika prospekteringsuppdrag och drygl 6 milj. kr. för atl läcka kostnader för egendomsförvallning m.m. Därtill kommer de kostnader som industriverket har för personal m.m. för beredning av nämndens ärenden. Egendomsförvaltningen beräknas inbringa 18 milj. kr. Utformning av prospekleringsstrategi, förberedelser och beslut om pro-spekteringsinsatser samt utvärdering av dessa kommer efter hand alt kräva allt större insatser när informationsmängden ökar. Dessutom kan också komma atl krävas allt större insatser för att undersöka möjlighelerna atl exploatera olika fyndigheter. En nära kontakt med prospekteringsarbetet blir allt viktigare. Mot denna bakgrund anser jag att etl kansli för NSG bör bildas. De närmare detaljerna härvidlag bör utredas av den organisations­kommitté som jag återkommer till i det följande.

Sammanfattningsvis förordar jag av de skäl jag nyss anfört en delning av SGU. Till den anslagsfinansierade delen av verksamhelen - kartering, information och dokumentation av landets geologiska beskaffenhet - bör läggas de uppgifter som f. n. utförs av mineralbyrän vid SIND. Denna nya myndighet bör bli central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör lan­dets geologiska beskaffenhet och ärenden rörande bergsbruk. Frågor rö­rande naturresurser, såsom mineral, bergarter och jordarter samt grund­vatten, faller naturiigen inom myndighetens arbetsområde. Genom den reguljära geologiska karteringen samt informations- och dokumentations­verksamheten fär myndigheten en god överblick över tillgång och utnytt­jande av naturresurserna. Genom att överta statistik- och prognosupp­gifter, vissa utredningsuppgifter och tillämpningen av vissa lagar frän industriverket skapas även goda förutsäitningar för myndigheten alt bedö­ma hur naturtillgångarna bör utnyttjas. Förutsätlningar finns även atl, genom uppbyggnad av ett s. k. georegister, effektivt möta de ökade infor­mationsbehoven pä området. Jag återkommer i det följande till denna fråga. Till den centrala förvaltningsmyndigheten pä mineralomrädet bör även det av MPU föreslagna prospekieringrådel läggas. Del kommer alt få en viktig uppgift i arbetet att samordna de olika prospekteringsorganisa-tionernas verksamhel. Rådet bör bl.a. kunna la iniUativ till och föreslå störte projekt för alt snabbt kartera intressanta områden genom t. ex. s. k. förenklad berggrundskartering eller storregionala geokemiska undersök­ningar. Resultaten från dessa verksamheter bör vara offentliga och kunna

 

Prop. 1980/81:130                                                                175

utnyttjas av alla prospekteringsorganisationer. Detla innebär att den cen­trala förvaltningsmyndigheten bör disponera de delar av anslagen till mine­ralförsörjning m.m. som är avsedda för nyss nämnda ändamål. Den nya myndigheten bör även bli chefsmyndighet för bergsstaten.

Den andra delen av SGU, i huvudsak lokaliserad till Luleå och Mala, bör bilda elt fristående organ med prospektering och andra geologiska under­sökningar som verksamhetsområde. Det får i det fortsatta arbetet närmare övervägas om en ny myndighet skall bildas eller om aktiebolagsformen är lämpligare för verksamheten. Den nämnda organisationskommittén bör utreda även denna fräga. Den förordade organisationsförändringen bör medge att en effektiv prospekteringsorganisalion skapas. Förutsättningar skapas ocksä för längre gående samverkan och samordning med andra prospekteringsorganisationer.

Jag går nu över till frägan om regional organisation för mineral­frågor. Med anledning av två motioner om att inrätta tjänster för s.k. länsgeologer uttalade riksdagen våren 1979 (NU 1978/79:41, rskr 1978/ 79: 325) atl det är "angeläget att det hos myndigheterna finns regionalt placerade befattningshavare med uppgift att aktivt bevaka olika aspekter av mineralförsörjningsfrågorna." Enligt riksdagens mening borde rege­ringen överväga hithörande frågor mot bakgrund av de förslag som MPU väntades lägga fram.

MPU har som nämnts föreslagit att antalet bergmästardislrikl ökas frän två till fyra. Vidare föreslås att bergmästarna fär vidgade informations- och rådgivningsuppgifter på regional nivå i frägor som kräver geologisk kompe­lens.

Utredningens förslag att förstärka bergsstaten stöds bl. a. av SGU, läns­styrelserna i Blekinge, Kristianstads, Örebro, Västmanlands, Västernorr­lands, Jämtlands och Västerbottens län, Nora, Askersunds och Gällivare kommuner, Örebro och Jämtlands läns utvecklingsfonder, Västerbottens läns landsting och Norrlandsfonden,

RRV, bergmästarna och LKAB är negativa till alt antalet bergmästardi­slrikl ökas.

RRV finner inte motiven för utredningens förslag om en utökning av antalet bergmästardislrikl tillräckligt starka. Enligt verkets uppfattning bör de av MPU påtalade bristerna i bergsstatens säll atl fungera i första hand lösas inom den nuvarande organisationen genom en omprioritering av arbetsuppgifterna.

Flera remissinstanser understryker att behovet av länsgeologer kvarstår bl.a. universitet i Umeå, SGU, länsstyrelserna i Gävleborgs, Västernorr­lands, Västerbottens och Norrbottens län. Norrlandsfonden, personalor­ganisationerna vid SGU och Sveriges naturvetareförbund.

Enligt MPU fungerar bergsstaten bra vad gäller de uppgifter den enligt sin instruktion skall sköta. Del ökande behovel av information och rådgiv­ning på mineralområdet till regionala organisationer och myndigheter har

 

Prop. 1980/81:130                                                  176

emellertid lett till att resurserna synes vara för små. Jag vill i detta sam­manhang erinra om att den förordade cenirala förvaltningsmyndigheten kommer att ha ansvaret för information pä mineralområdet. Etl geodatare­gister kommer att byggas upp vid myndigheten. Den kommer med detta hjälpmedel och regionalt utplacerade befattningshavare att effektivt kunna möta det ökade informationsbehovet.

Den information, rådgivning och utvärdering i samband med olika mi­neralprojekt som regionala och lokala organ efterfrågar ställer höga krav både på bredd och djup i kompetens. Sakkunnighet krävs inom flera olika områden. Det är tveksamt om en länsgeolog skulle kunna motsvara de krav som kommer att ställas. SGU har i dag lokala kontor i Göteborg och Lund. Bergmästarna är placerade i Falun och Luleå. Enligt min uppfatt­ning är en regional organisaUon med ell färre antal filialer men med möjlighet atl fä sakkunnig hjälp frän en större myndighet alt föredra framför att sprida ut befattningshavare på olika länsstyrelser.

Jag förordar därför att det ökade behovet av information m.m. på regional och lokal nivå möts genom att ett informations- och rådgivnings-system organiseras, med de lokala kontoren i Göteborg och Lund och bergmästarämbetena i Falun och Luleå som bas. Dessa bör i mer kompli­cerade frågor kunna utnyttja den centrala myndighetens resurser. Bergs­statens organisation bör med denna lösning inte ändras. Den nya förvalt­ningsmyndigheten bör, som jag har nämnt, bli chefsmyndighet. Det bör närmare undersökas i vad mån bergmästarämbetena och de lokala kon-loren behöver förslärkas för att kunna fungera som regionala informations­givare m. m. Den av mig förordade lösningen torde medföra all kraven på kompetens vid information och rådgivning uppfylls samtidigt som kostna­derna begränsas.

Jag avser alt denna dag hemställa att regeringen bemyndigar mig atl tillkalla en organisationskommitté med uppdrag alt närmare utreda vissa frågor i det organisationsförslag jag har förordat och förbereda omorgani­sationen. Kommitténs förslag skall hällas inom ramen för oförändrade resurser till anslagen för mineralförsörjning m. m. Den nya organisationen bör träda i funktion den 1 juli 1982. Ställning till organisationskommitténs förslag avses bli taget i en proposition hösten 1981.

 

Prop. 1980/81:130                                                                177

16   Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anförl hemställer jag att regeringen dels föreslår riksdagen att

1.    godkänna den inriktning av industripolitiken som jag har föror­dat,

2.    godkänna de ändrade riktlinjer för kreditverksamhelen vid de regionala utvecklingsfonderna som jag har förordat,

3.    godkänna vad jag har anförl om användningen av reservations­anslaget Bidrag till regionala utvecklingsfonder m. m.,

4.    vad gäller verksamheten vid styrelsen för leknisk utveckling

a.    till Styrelsen för leknisk utveckling: Teknisk forskning och
utveckling för budgetåret 1981/82 under fjortonde huvudtiteln
anvisa etl reservationsanslag av 540000000 kr..

b.    till Styrelsen Jör teknisk uiveckling: Drift av forskningssia-
tioner för budgetärel 1981/82 under fjortonde huvudtiteln an­
visa elt förslagsanslag av 1 000 kr.,

c.     till Styrelsen för leknisk utveckling: Utrustning för budgetåret
1981/82 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett reservations­
anslag av 13200000 kr.,

d.    medge att under budgetåren 1982/83-1983/84, ulöver under
budgetärel 1981/82 ej disponerade medel, 1 235000000 kr. fär
användas för STU:s stöd till teknisk forskning och utveckling,

e.    medge atl under budgetåren 1982/83-1983/84, utöver under
budgetåret 1981/82 ej disponerade medel, 30800000 kr. fär
användas för STU:s slöd till finansiering av utrustning,

f.     bemyndiga regeringen alt under budgetåret 1981/82, i enlighet
med vad jag har anfört, ikläda staten ekonomiska förpliktelser
i samband med stöd lill teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete m.m. som, inberäknal löpande avtal och
beslut, innebär åtaganden om högst 200000000 kr. under vart
och ett av budgetåren 1984/85-1985/86,

5. vad gäller Fonden för industriellt utvecklingsarbete,

a.    till Stöd till industriellt utvecklingsarbete för budgetåret 1981/
82 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 150000000 kr.,

b.    godkänna att 300000000 kr. disponeras för medelstillskott till
fonden under budgetåren 1982/83-1983/84,

6.    godkänna de grunder för fortsatt statligt stöd vid exportkredit­givning genom AB Svensk Exportkredit som jag har förordat,

7.    bemyndiga regeringen att i anslutning lill stalsstödd exportkre­ditgivning genom AB Svensk Exportkredit ikläda staten de eko­nomiska förpliktelser som jag har angett,

12    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                                178

8.    godkänna de grunder för statligt stöd vid kreditgivning genom Sveriges Investeringsbank AB som jag har förordat,

9.    bemyndiga regeringen att i anslutning lill statsslödd kreditgiv­ning genom Sveriges Investeringsbank AB ikläda slaten ekono­miska förpliktelser avseende kostnadstäckning i enlighet med vad jag har förordat,

 

10.   godkänna de ändrade riktlinjer i fräga om industrigarantilån och lokaliseringsstöd i samband med rekonstruktion av krisdrabbade företag som jag har förordat,

11.   godkänna atl uppföljning av slödärenden och handläggning av obeslåndsärenden utformas i enlighet med vad jag förordat,

12.   beslula att en cenlral myndighet för de uppgifter rörande landets geologiska beskaffenhet och bergsbruk som jag har förordat skall inrättas den Ijuli 1982,

13.   besluta att elt organ för uppdragsverksamhet inom geoomrädet i enlighet med vad jag har förordat skall inrättas den 1 juli 1982,

14.   bemyndiga regeringen atl vidtaga de övergängsåtgärder och åt­gärder i övrigt som behövs för atl genomföra förslagen om änd­rad organisation inom mineralområdet,

15.   bemyndiga regeringen att i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag har anfört träffa avtal med Ingenjörsvetenskapsakade­mien om att bilda en stiftelse för Sveriges tekniska-vetenskapliga atlachéverksamhet, i vad avlalel innebär ekonomiska förpliktel­ser för staten.

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anförl om

1.        inriktningen av verksamheten inom utvecklingsbolag fbr energi-,
transportsystem- och miljöområden,

2.    samarbete mellan Sveriges Invesleringsbank AB och de regiona­la utvecklingsfonderna,

3.    regionala inveslment- och utvecklingsbolag.

17    Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandens hemstäl­lan.

 

Prop. 1980/81:130                                                                179

Bilaga I

Branschbedömningar

Industriländerna har under efterkrigstiden genomgått en ekonomisk ut­veckling som inte har sin motsvarighet i nägot annat tidsskede. Denna utveckling bröts emellertid under åren 1974 och 1975 i samband med den kraftigaste internalionella lågkonjunkturen sedan 1930-lalet.

Under den följande perioden har industriländerna drabbats av betydan­de ekonomiska svårigheter med sjunkande industriproduktion, hög arbets­löshet, hög inflation och stagnerande industriinvesteringar.

Flera av de faktorer som låg bakom den internalionella krisen har fått speciellt allvarliga återverkningar i Sverige. Det finns också nationella faktorer som förstärkt den negativa utvecklingen. Regeringens överbrygg­ningspolitik ledde till att den internationella konjunkturuppgång som inled­des under är 1975 inte satte några spär i den svenska konjunkturen förrän är 1978. Oljeprishöjningarna drabbade Sverige i särskill hög grad eftersom vi tillhör en gmpp industriländer som är speciellt beroende av importerad olja i förhållande till vår lotala energiförbrukning. Kriserna inom varvs-, stål- och gruvnäringarna slog extra hårt i vårt land beroende pä dessa branschers stora andel av industrisysselsättningen. Jämfört med våra vikti­gaste konkurrentländer försämrades vidare del svenska kostnadsläget un­der åren 1975 och 1976 med ca 20%.

Den främsta orsaken till den svenska industrins problem under senare delen av 1970-talet har emellertid varit minskad internationell efterfrågan. Detta kan dock inte dölja det faktum atl betydande beslående förändringar sketl i konkurrensförhållanden och efterfrågemönster. En väsenllig del av den svenska industrin har därför kommit all stä inför slora strukturella problem.

Krisen inom olika delar av industrin är inte nägot nytt fenomen. Tidigare har emellertid nedläggningar av arbetsställen och friställningar av personal skett dä stora delar av induslrin befunnit sig i tillväxt varför de friställda kunnat erbjudas sysselsättning pä annat häll. Detta underlättades också av alt rörligheten pä arbetsmarknaden stimulerats. Kännetecknande för de senare årens bransch- och förelagskriser är atl de berörda förelagen syssel­sätter sä stor andel av befolkningen och att de är dominerande arbetsgivare på sin ort.

Normalt delas industrin i industripolitiska sammanhang upp i branscher. Branschbegreppet bygger dä pä induslristatistikens indelning (den s. k. SNI-koden). Indelningen baseras pä typen av råvara som används i pro­duktionen. Denna branschindelning kan vara användbar i mänga fall, spe­ciellt i branscher som producerar samma eller likartade produkter. Företa­gen möter då i huvudsak likartade problem. De konkurrerar om samma marknadsulry mme.

 

Prop. 1980/81:130                                                                180

1 många branscher, exempelvis inom den slora verkstadsindustrin och dess olika delbranscher, är emellertid produktionen ofta så specialiserad att branschbegreppel i traditionell mening är mindre användbart. Till detla bidrar ocksä att förelag som tillverkar likartade produkter kan rikta sin försäljning mol helt olika typer av marknader. I stor ulslräckning är det därför enskilda företag och inle hela branscher som visar sig starka eller svaga. 1 de stora branschaggregaten kan samtidigt finnas stagnerande och snabbt växande förelag. När del gäller all diskutera industripolitiska åtgär­der, sker detta ofta frikopplal frän branschbegreppet. Det handlar dä om enstaka företags eller en begränsad grupp av företags problem snarare än om branschproblem. Del finns dock i allmänhet så mycket gemensamt alt del i en översiktlig beskrivning av utvecklingstendensen i industrin är motiverat att utgå från branschbegreppet.

Nedan följer en översiktlig redogörelse för situationen på branschnivå. Någon fullständig genomgäng av samtliga delbranscher har inte bedömts vara ändamålsenlig i detla sammanhang, utan framställningen koncen­treras till dels vissa traditionella basnäringar som karaktäriserats av en genomgripande strukturomvandling under senare är, dels nägra av de branscher som brukar karaktäriseras som utvecklingsintensiva och fram-tidsorienterade.

Gruvindustrin i Sverige genomgår f.n. en relativt kraftig strukturför­ändring. Den tar sig uttryck i dels en minskad järnmalmsproduktion och dels en ökad malmproduktion för basmetallerna koppar, zink och bly. Även för legeringsmetaller, ädelmelaller och industrimineral föreligger möjligheter till ökad produktion.

Sulfidmalmsbrytningens lönsamhel påverkas kraftigt av metallprisernas förändringar på världsmarknaden. Särskill kopparn visar stora prisfluktua­tioner. Priserna på de viktigaste av de metaller som utvinns av malm från de svenska sulfidmalmsgruvorna har nu ökat kraftigt efter alt de senaste åren ha legat på en låg nivå. Priserna bedöms under hela 1980-lalet ligga på en sädan nivå alt de svenska sulfidmalmsgruvorna erhåller god lönsamhel. Branschen kännetecknas av en omfattande integration framåt i förädlings­ledet. Ett förelag, Boliden Mineral AB, intar en dominerande ställning inom sulfidmalmsindustrin.

De svenska järnmalmsgruvornas konkurrenskraft har successivt försäm­rats. Orsakerna härtill är flera. Stora dagbrottsgruvor med lägre brytnings­kostnader och större möjligheter atl möta koslnadsstegringar än de svens­ka gruvorna har öppnats i andra länder. Sänkta sjöfraktskostnader, bl,a, beroende på slörre tonnage har ytteriigare stärkt dessa gruvors konkur­renskraft på den västeuropeiska marknaden. Del senaste året har dock priserna på sjöfrakter ökat starkt. De svenska järnmalmerna är vidare till stor del fosforrika. Antalet stålverk som använder sådana malmer har under senare år minskat, bl.a. beroende på utvecklingen av mindre kost­nadskrävande processer för järnframställning från icke-fosformalmer.

 

Prop. 1980/81:130                                                                181

Järnmalmsgruvindustrin karaktäriseras av atl etl fåtal stora enheter sva­rar för huvuddelen av både produktion och anlal anställda. Det statliga Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) dominerar branschen och har sin verksamhet koncentrerad till relativt fä men slora gruvor i norra Sverige. Den mellansvenska järnmalmsindustrin består av relativt små gruvor och ägs framför allt av Svenskt Stål AB.

En av de viktigaste faktorerna när det gäller att bedöma marknadsförut­sättningarna pä längre sikt för järnmalmsgruvorna är utvecklingen inom EG-ländernas stålindustri. Stålverken inom EG är de svenska järnmalms­gruvornas dominerande kunder. Det finns idag anledning atl se med viss oro pä utvecklingen för EG:s stålindustri. De flesta större europeiska stålverken, med undanlag av vissa tyska verk, har sedan är 1975 redovisat stora förluster. Nuvarande prognoser indikerar en räslälsproduktion som ligger avsevärt lägre än de prognoser EG-länderna har redovisat tidigare. Det föreligger därför en risk för alt EG-ländernas stålindustri stagnerar pä en lägre nivä än vad som tidigare har antagils. Man kan därför befara ett fortsatt övemlbud av järnmalm pä den europeiska marknaden. De svenska järnmalmsgruvorna står inför mycket stora lönsamhetsproblem under kommande år.

Den djupa krisen under 1970-talets senare hälft för väslväridens stålin­dustri sätter alltså fortfarande spår i stålindustrins utveckling. Till detla kommer att slålkonjunkturen, efter en viss uppgång under år 1979, åter avmattas. Stålindustrins slora föriuster under senare år har framtvingat omfattande statliga åtgärder i flertalet slälproducerande länder för att hälla stålindustrin vid liv. Konjunkturuppgången under är 1979 var inte tillräck­lig för att återföra västvärldens stålindustri till etl kapacitetsutnyttjande som gav underiag för en lönsam produktion.

Den del av stålindustrin som drabbades snabbast och hårdast vid mitten av 1970-talet var handelsslälindustrin. Genom ell samgående mellan de tre största, malmbaserade handelsstälverken bildades är 1978 Svenskt Stål AB (SSAB) som ägs till hälften av slalen. Slaten medverkade finansiellt lill en genomgripande strukturomvandling som ännu inle är avslutad. Vid sidan av SSAB, som svarar för ca 3/4 av handelsstålproduklionen i landet, finns sju mindre, skrotbaserade handelsslålverk.

Kännetecknande för den svenska stålproduktionen är den starka inrikt­ningen på specialstål. De svenska specialslålverken kan vad avser produk­tionsstorlek mäta sig med de största i Europa. Tidigare hade den svenska specialslålindustrin relativa konkurrensfördelar genom tillgäng till högkva­litativa råvaror. Genom den tekniska utvecklingen har kraven på råvaror­nas renhet minskat varigenom detla tekniska förspräng jämfört med om­väriden minskat. Genom tidigt uppbyggande av effektiva utländska för­säljningsorganisationer skapade svensk specialstålindustri ell försprång även på marknadssidan. Även i detta avseende har försprånget jämfört med andra länder under årens lopp minskal. Slaten har genom finansiell

 

Prop. 1980/81:130                                                  182

medverkan underlätlat en önskvärd strukturomvandling, främst vad avser produktionsstrukturen, inom specialslålindustrin. Även inom specialstål­branschen återstår dock behov av ytterligare strukturell anpassning.

Under överskådlig tid kan man inte förvänta nägon egentlig minskning av överkapaciteten i västvärldens stålindustri. 1 första hand läggs mindre och äldre anläggningar ned, men denna kapacitet kan lätt ersättas med marginella utbyggnader av befintliga verk. Parallellt härmed pågår en fortsatt utbyggnad av stålindustrin i fiera utvecklingsländer.

Enligl bedömningar från branschhåll finns del inga tecken som lyder på atl marknadsutsikterna för den västeuropeiska stålindustrin kommer att ändras radikalt under överskådlig tid. Den låga eller stagnerade tillväxten i dessa länder kan väntas beslå. För att bryta trenden skulle det krävas en betydande ändring i de industriella förutsättningarna så att behov av nya stälkrävande industriinvesteringar och stora infrastrukturella satsningar åter uppstår. Detta förefaller inte vara sannolikt, åtminstone inte pä medel­lång sikt.

Allmänt sett förväntas prisökningar pä olja och annan energiråvara. Enligt den bedömning som redovisas i LU 80 och i prop. 1980/81:90 om riktlinjer för energipolitiken förväntas priserna på olja stiga med ca 2 % per år realt under 1980-talel. För el bedöms prisstegringarna bli mindre. De stigande oljepriserna kommer atl medföra högre fraktkostnader. Detta skulle kunna försvåra export till avlägsna marknader varför den västeuro­peiska stålindustrin i ökad utsträckning troligen fär anpassas lill den in­hemska förbrukningen. Eftersom det i dag finns en nettoexport kan detta innebära ylterligare minskning av kapacitet och produktion.

Under de senaste årtiondena har den tekniska utvecklingen inom stålin­dustrin framför allt karaktäriserats av försöken alt ta tillvara stordriflsför­delar i produktionen, något som lett till högprodukliva produktionsenheter i melallurgi-och valsverksled. Mycket lyder på atl trenden att bygga allt större anläggningar för alt därigenom uppnå produktivitetsfördelar kom­mer att brytas. Utvecklingen kan nu förväntas gå efter två utvecklings­linjer, den ena att eliminera eller förenkla processer och aktiviteter, den andra alt med olika åtgärder minska energiförbrukningen eller substituera dyra energikällor med billigare eller sådana som visar större försörjnings­trygghet.

Inom befintliga enheter kan därvid ytterligare förbättringar av produkti­vitet, utbyte och precision göras, bl. a. med hjälp av dalaslyrning. Utveck­lingen kan dessutom i allt högre grad leda till minskad energiförbrukning i olika stålprocesser och bearbetningssteg.

Bestämmande för utvecklingen på slålomrädet är utvecklingen inom de viktigaste avnämarinduslrierna, bl.a. varvsindustrin och verkstadsindu­strin.

Utvecklingen inom varvsindustrin har alltsedan mitten av 1970-lalet präglats av den internationella varvs- och sjöfarlskrisen. Den utlöstes av

 

Prop. 1980/81:130                                                  183

oljeprishöjningarna åren 1973 och 1974 och förstärktes av en föregäende, omfattande alltför stor uppbyggnad av lankerflottan i världen. Överkapaci­teten av stort tankertonnage blev därför betydande och förstärktes av fortsatta nytillskott ända fram till år 1977. Därefter har emellertid genom­förts - snabbare än väntat - en betydande nedtrappning av den internatio­nella produktionsvolymen. 1 Sverige orienterades varvspolitiken förhällan-devis tidigt mot kapacitetsnedskärning.

Situationen pä fartygsmarknaden förblir emellertid - trots den nu upp­nådda globala balansen - krisartad med ringa efterfrågan pä bulkfartyg, pressade priser och fortsatt härd konkurrens. Väsentliga anpassningspro­blem kvarstår, säsom den pågående omfördelningen lill de nya varvslän­dernas fördel och - främsl i Västeuropa - de strukturella konsekvenserna av den lägre produktionsnivån. Till problemen hör även atl den höga subventionsnivån i flertalet varvsländer tenderar att reservera inhemska fartygsorder för de egna varven.

Den svenska varvsindustrins produktion och sysselsättning har minskal starkt sedan topparen 1974 och 1975. Den kraftiga bantningen av varvsin­dustrin har i Sverige omfattats av betydande samhällsålgärder som bl.a. inneburit att samtliga större varv blivit helstatliga. Företagen ingår i den är 1977 bildade varvskoncernen Svenska Varv AB. Totalt torde de statliga insatserna för beställarstöd, avveckling och omställning inkl. läckande av valuta- och produktionsförluster, ha varit större än i nägot annat land.

De svenska varvens djupa kris kan inte lösas isolerad från den övriga världens. Anpassningskraven är ocksä mera omfattande än för flertalet andra varvsländer. Det beror dels på de svenska varvens tidigare höga exportkvol, dels pä deras starka specialisering på slörre tankfartyg.

Enbart en bantning av produktionsvolymen förslår sålunda ej. En vä­sentlig kostnadsnackdel innebär att framtida marknader måsle sökas för nya fartygstyper och alternativa produkter för vilka kostnadsnackdelen men även produktionserfarenheten är mindre. 1 den av Svenska Varvs styrelse i januari 1980 fastställda slrukturplanen, vilken även låg lill grund för regeringens proposition i mars 1980 om fortsatt stöd till varvens om­ställning, har antagits att den sedan år 1975 fallande produktiviletstrenden kan vändas. Bl.a. torde detta förutsätta alt den koncentration av produk­tionsresurser och penetrering av nya marknader som strukturplanen räk­nar med gär snabbare än i övriga västeuropeiska varvsländer, som söker lösa sina varvsproblem på väsenlligen samma sätt som Sverige.

Verkstadsindustrin (exkl. varv) har haft en snabbare produktionsökning än industrin i övrigt. Detta sammanhänger med alt man trots en viss nedgång har kunnat redovisa en högre lönsamhet än andra branscher. Lönsamheten inom branschen har naturligtvis varierat med konjunkturen, men lönsamhelsvarialionerna har varit betydligt mindre än i basindustrier såsom massa- och pappersindustrin och stålindustrin. Verkstadsindustrins lönsamhet försvagades markant under perioden 1975-1978 men har däref­ter åter förbättrats.

 

Prop. 1980/81:130                                                                184

Parallellt med en snabb tillväxt har också ulrikeshandelsbehovel ökat kraftigt. Samtidigt som exportens andel av produktionen ökal under efter­krigstiden har branschens andel av hemmamarknaden minskat. Detla är elt utslag av den ökade specialiseringen inom branschen. Till bilden hör ocksä alt den ökade internationaliseringen inneburit en kraftig ökning av utlands­investeringarna sedan början av 1960-talel.

Maskinindustrin är den största delbranschen. Branschen svarar för drygt 30% av verkstadsindustrins produktion och sysselsättning. Metall-vam-, elektro- resp. transportmedelsindustri är ungefär lika stora med vardera drygt 20% av verkstadsindustrins produktion och sysselsättning. Till verkstadsindustrin räknas även inslmmenttillverkning vilken i Sverige endast är av liten omfattning.

Melallvaruindustrin, som är en mycket heterogen bransch ur bäde efter-fråge- och produktionssynpunkt, är relativt hemmamarknadsinriktad jäm­fört med övrig verkstadsindustri. Huvuddelen av metallvaruindustrins pro­dukter används som insatsvaror inom näringslivet. Studier har visat att metallvaruinduslrin i slor utsträckning ingår som underleverantör i lokala underleverantörssystem. Utvecklingen inom branschen är därför i hög grad beroende av hur övriga sektorer inom näringslivet utvecklas, främst då byggnads- och övrig verkstadsindustri. Etl starkt hot mot melallvaruin­dustrin har under senare år utgjorts av nya material i form av framför allt plast. Branschen är småföretagsdominerad.

Även maskinindustrin är relativt heterogen till sin karaktär. Ca hälften av produktionen utgörs av investeringsvaror. Utvecklingen för branschen är således starkt avhängig av investeringsaktiviteten såväl hemma som ulomlands. Industrins investeringar fick under 1970-talet alltmer karaktär av rationaliseringsinvesteringar som en följd av förelagens strävan att sänka arbetskostnaderna. Detta ledde till atl investeringarna i maskiner ökade snabbare än byggnadsinvesteringarna, vilket gynnade företagen inom maskinindustrin. Produktionen inom branschen steg snabbare än för industrin som helhet under 1960- och första hälften av 1970-talel. Hemma­marknaden har dock inte varit tillräcklig för maskinindustrin då den tek­niska utvecklingen lett till krav på längre serier för god produktionseko­nomi. En allt större andel av maskinindustrins produktion har därför kommit att avsättas på utlandsmarknaden samtidigt som det har skett en ökad specialisering.

Bland de större företag som specialiserat sig långt och varil framgångs­rika internationellt kan nämnas storförelag som Allas Copco AB och Alfa-Laval AB.

Studier av hur verkstadsindustrins lönsamhetsstruktur utvecklats under 1970-talet visaratt en stor del av branschens anläggningar saknar förutsätl­ningar alt på längre sikl generera tillräckligt med medel för sin förnyelse. Detta gäller inte minst maskinindustrin. Den har i jämförelse med övriga delar av verkstadsindustrin en särskilt ogynnsam lönsamhelsstruktur sam-

 

Prop. 1980/81:130                                                  185

tidigt som den enligt olika bedömningar är just den del av verkstadsindu­strin som har de bästa utvecklingsförutsättningarna pä litet längre sikl.

Den snabba utvecklingen på elektronikomrädet har spritt sig bl.a. lill maskinindustrin och där ett till att exempelvis numeriskt styrda maskiner har blivit allt viktigare. För atl svensk maskinindustri även i fortsättningen skall kunna hävda sig internalionelll krävs fortsatta forsknings- och ut­vecklingsinsatser rörande elektronikens och datateknikens utnyttjande i produktion och produkter.

Elektroindustrin har sedan millen av 1960-lalet varit den mest expansiva delbranschen inom verkstadsindustrin. Drygt hälften av produktionen inom elektroinduslrin består av leleprodukler, som ocksä är den mest expansiva produktgruppen. Totalt exporteras ungefär hälften av eleklroin-dustrins produktion. Utvecklingen på den internationella marknaden är således av stor belydelse för branschens utveckling och flera länder utan­för OECD har under senare är blivit allt viktigare marknader. Elektroin­dustrin torde ha gynnsamma utvecklingsförulsältningar. Vissa större svenska förtag har lyckats väl i den internationella marknadsföringen av sin speciella kompetens. Det gäller exempelvis pä högspännings- och tele­kommunikationsområdet, där ASEA resp. Telefon AB L M Ericsson intar en särställning.

Transportmedelsindustrin (exkl. varv), och i synnerhet bilindustrin, har också tillhört de mer expansiva branscherna. Detta har resulterat i en ökande andel av industrisysselsältningen. Tvä företag, Saab-Scania AB och AB Volvo, dominerar branschen vad gäller produktion och sysselsätt­ning.

Närmare hälften av transportmedelsindustrins produktion exporteras, varför förändringar i utlandsefterfrågan är av slor betydelse för branschens utveckling. Detta gäller inte minst för bilindustrin, som svarar för ca 95% av branschens totala expori. Under senare år har den snabba expansionen avstannat. Detta gäller specielll personbilsmarknaden, medan marknaden för bussar och tunga lastbilar fortfarande befinner sig i en expansionsfas.

Personbilsmarknaden kommer sannolikt att även i fortsättningen karak­täriseras av svag tillväxt, en hårdnande internationell konkurrens och en förskjutning i efterfrågan mol lättare, mer energisnåla fordon.

Sammanfattningsvis kan konstateras att stora delar av verkstadsindu­strin har goda utvecklingsmöjligheter. För atl dessa skall kunna tillvaratas krävs att prisutvecklingen blir gynnsam i förhållande till utländska konkur­renter samt att investeringar och kapitalbildning ökar.

Verkstadsindustrins härda internationella konkurrenssituation kan san­nolikt inle mötas pä annat sätt än genom ökad användning av elektronik. Verkstadsindustrin i sin helhel kommer därför att i ännu högre grad än i dag utnyttja den nya tekniken såväl i sin produktionsapparat som i sina produkter. Under den senare delen av 1980-talet kan man även förutse en

 

Prop. 1980/81:130                                                  186

ökad inbrytning av nya material i verkstadsindustrins produkter, vilkel kan leda till avsevärda omställningar.

Av vitalt intresse för den svenska data- och elektronikindustrin är att den inhemska komponentindusirin förmår atl ylterligare flytta fram sina positioner. För ökad användning av informationssystem krävs under de närmaste åren stora arbetsinsatser även inom programvaruområdet. Det nyligen av styrelsen för teknisk utveckling och Sveriges Mekanförbund initierade ramprogrammet för elektronisk och eleklrooptisk komponent­teknologi samt för informationsbehandling bör fä betydelse i delta sam­manhang.

Hittills vunna utredningserfarenheter tyder pä atl utnyttjandet av mik­roelektroniken i verkstadsindustrins produkter synes ha haft begränsade effekter pä sysselsättningen i produktionen. Däremot innebär utnyttjandet av den snabba komponent- och produktutvecklingen med stor sannolikhet att negativa sysselsättningseffekter kan komma att inträffa inom vissa användningsområden.

Den kemiska industrin är i produkt- och tillverkningshänseende mycket heterogen och omfattar framställning av såväl oorganiska och organiska kemikalier som av läkemedel, kosmetika, färger, tvättmedel, sprängäm­nen, gödselmedel m. m. Det är viktigt alt beakta branschens heterogena karaktär vid bedömning av dess framtidsutsikter.

Kemisk industri räknas till de expansiva branscherna. Tillväxttakten har varil relativt hög särskilt under 1960-talet då kemisektorn i de flesta indu­striländer visade ungefär dubbelt sä hög årlig tillväxt som BNP. Den snabbaste expansionen kan noteras för tung organisk produktion och plast­tillverkning samt läkemedel. Trots att den kemiska industrin har expan­derat relaUvt snabbt ulgör den relativt sett en liten andel av industrin.

Företagsstmkluren inom svensk kemisk industri kännetecknas bl.a. av att företagen är små i jämförelse med såväl sina utländska konkurrenter som svenska företag i andra branscher. Därutöver utgör i mänga fall den kemiska tillverkningen en mindre del av företagets verksamhel, vilken huvudsakligen är förlagd lill andra branscher. Flertalet företag har tillverk­ning inom endast en begränsad del av det kemiska produktområdet. 1 Sverige finns endast en kemikoncern med verksamhet inom stora delar av den kemiska industrin, nämligen KemaNobel AB. Svensk kemisk industri har en gynnsam produktionsstruktur i den meningen att det bara för ett fåtal produkter finns flera inhemska producenter. Genom koncentration till smala segment av marknaden kan ocksä den mindre företagsstorleken ofta kompenseras.

Den kemiska industrin har gynnats av att den internationella efterfrågan och handelsutbytet har växt kraftigt. Efterfrågan på kemiska produkter kommer dock sannolikt att öka långsammare i framtiden, samtidigt som konkurtensen i Västeuropa och på andra marknader ökar från bl. a. stats­handelsländerna samt från oljeexporterande länder med ambitionen atl

 

Prop. 1980/81:130                                                                187

vidareförädla petroleum och naturgas. Det blir därmed svårare för svensk kemisk industri alt etablera sig på nya områden.

FramUdsulsikterna för den svenska kemiska induslrin kan dock allmänl bedömas som goda. Tillverkningen är ofta automatiserad och fabriksper­sonalen sysslar huvudsakligen med övervakning och underhåll. Kemisk industri sysselsätter förhållandevis få personer och andelen välutbildad personal är hög jämfört med andra branscher. Den relalivi låga lönekost­nadsandelen och den höga tekniska nivån kan ge vårt land vissa kompara­tiva fördelar på en del kemiska tillverkningsomräden. Skillnaderna mellan olika delbranscher är stora.

Den snabba tillväxten inom plaslvaruindustrin under 1960-talet och förs­ta hälften av 1970-lalet förklaras till stor del av att det har skelt en omfattande materialsubstitution, vilken underlättades av en relativ pris­sänkning pä basplaster. När det gäller konsumtionsvaror och förpackning­ar torde inte substitulionsgraden kunna ökas i någon slörre omfattning. Däremot torde det finnas goda möjligheler att öka plastanvändningen i investeringsvaror. Plastmaterialen kommer även att utnyttjas i helt nya produkter och på nya marknader.

Under senare delen av 1970-lalet steg priserna kraftigt på basplaster till följd av oljeprishöjningarna. Priserna har emellertid stigit kraftigt även för konkurrerande materialgrupper såsom aluminium, stål, trävaror, papper och glas. För mänga traditionella material kan oljeprisernas genomslag på färdigprodukternas kostnader bli större än för plasterna.

Plastmaterialen används huvudsakligen inom förpacknings-, transport­medels- och byggnadsindustrin. Den plastbearbetande industrins utveck­ling beror således främst pä utvecklingen inom dessa sektorer. Nyligen framlagda prognoser tyder på en tillväxttakt i Västeuropa pä 3-4% fram till år 1985, dvs. nägot snabbare tillväxt än för induslrin i genomsnitt.

Gummivaruinduslrin kan indelas i gummivarufabriker saml regumme-rings- och gummireparationsindustri.

Gummivarufabrikerna utgör den mest betydelsefulla delen av bran­schen. Drygt hälften av produktionen från gummivarufabrikerna är insats­varor i bl.a. verkstadsindustrin, resten är konsumentvaror. Av tillförseln svarar däcken och s. k. industrigummi vardera för ungefär hälften.

Under 1970-talet har däcktillverkningen minskal kraftigt. Flera stora tillverkare har lagt ned sin produktion i Sverige. En viktig orsak till stagnationen på marknaden är radialdäckens ökade marknadsandel. En övergång från diagonaldäck till radialdäck med betydligt längre livslängd har minskat ersältningsefterfrågan avsevärt. I dag återstår endast en till­verkare av personbilsdäck inom landet, nämligen Gislaved AB.

Konkurrensen inom däcktillverkningen i Västeuropa kommer också framöver att vara härd och kännetecknas av överkapacitet och bristande lönsamhet. Den inhemska däckmrknaden har under senare är vidare utsatts för en tilltagande konkurtens frän s. k. låglöneländer.

 

Prop. 1980/81:130                                                  188

Industrigummiprodukter används huvudsakligen som komponenter och halvfabrikat inom den övriga industrin, företrädesvis inom verkstadsindu­strin (transportmedel). För industrigummi väntas tilltagande konkurrens inom området standardvaror bl. a. från lågkostnadsländer. En konsekvens av den internationella överkapaciteten i däcklillverkningen är att företagen försöker satsa pä ersättningsprodukter. Detla kan leda lill att konkurren­sen blir härdare även för industrigummiprodukter.

Svensk gummivaruindustri torde dock ha goda möjligheter att hävda sig på detta omräde, förutsatt atl förelagen satsar tillräckligt på utveckling.

Svensk läkemedelsindustri har under lång tid haft en positiv och jämfört med mänga andra branscher problemfri utveckling. Den kommande ut­vecklingen beror i hög grad på hur de inhemska läkemedelsföretagen lyckas på utlandsmarknaderna. Inte annat än i undantagsfall är del möjligt att åstadkomma någon snabbare företagstillväxt enbart på den begränsade hemmamarknaden, vilket de svenska företagen redan täcker till hälften. Expansionen mäste väsentligen ske genom en ökad ullandsförsäljning av egna originalprodukter. Avgörande för svensk läkemedelsindustris framtid blir säledes hur företagen lyckas inonf forskning och utveckling och inter­nationell marknadsföring. Även den svenska industrins hemmamarknads­försäljning och lönsamheten i denna har dock för de flesta förtagen stor belydelse. Dominerande företag inom den svenska läkemedelsindustrin är AB Astra.

Läkemedelsindustridelegationen har bedömt alt branschens positiva ut­veckling kommer atl fortsätta fram till sekelskiftet. 1 sitt huvudbetänkande förutspår delegationen att svensk läkemedelsindustri fördubblar sin världs­marknadsandel till ca 2% fram till är 2000.

Den ökade försäljningen kommer dock sannolikt inte att leda till en proportionell ökning av sysselsättningen i Sverige. Ullandsexpansionen förutsätter atl man bygger ut försäljningsorganisationerna i utlandel och även i ökad ulslräckning förlägger produktionen där.

Den tidigare negaliva utvecklingen inom tekoindustrin som kulminerade i en krisartad tillbakagång under åren 1977 och 1978 har fr.o.m. 1979 ersatts av en viss stabilisering. Produktionen t. o. m. ökade något under år 1979 och antalet nedläggningar och driftsinskränkningar reducerades kraf­tigt. Det gynnsamma efterfrågeläget kunde dock endast lill viss del utnytt­jas av den svenska industrin. Importen ökade kraftigt och den svenska andelen av hemmamarknaden sjönk ylterligare något. Tekoindustrin har omfattats av olika statliga stödinsatser under senare är. Staten har bl.a. gäll in som ägare i ett antal tekoföretag, vilka samlats i tekokoncernen AB Eiser.

Sysselsätlningsminskningen var lidigare myckel kraftig inom tekoindu­strin. Frän är 1975 till är 1978 föll nästan vart fjärde sysselsättningstillfälle bort. Efter år 1978 har sysselsättningen minskat i betydligt lägre takt. Den jämfört med det tidigare förloppet lugnare utvecklingen inom lekoindustrin

 

Prop. 1980/81:130                                                                189

fortsatte även under är 1980. Exporten av kläder fortsatte atl öka. Inom textilindustrin minskade produktionen för säväl hemmamarknad som ex­port.

En nyligen genomförd enkätundersökning anger emellertid att en klar försämring för tekoindustrin åler är i sikte. Orderingången inför våren 1981 är svag. Lagersituationen uppgavs redan under hösten 1980 vara otillfreds­ställande med alltför slora lager av färdigvaror och planer på fortsall tillverkning av lagervaror i ovanligt stor omfattning. Enligl undersökning­en kan en nedgång inom konfektionsområdet väntas under första delen av år 1981.

Inom den manuella glasinduslrin tillverkas huvudsakligen hushälls- och prydnadsglas. Tillverkningen av belysningsglas har gäll tillbaka och sker numera vid endasi ett glasbruk.

Våren 1979, när riksdagen uttalade sig för att den manuella glasindu-slrins långsiktiga konkurrenskraft och konstnärliga kvalitet skulle bevaras sä att sysselsättningsnivån kan bibehållas, sysselsattes ca 2 050 personer inom branschen. Hösten 1980 hade anlalel anställda minskat till ca 1900 personer. Nedläggningar hade dä under loppet av ett är skett av tre bruk. Efter dessa nedläggningar tillverkas glas vid 19 bruk.

Den nuvarande branschstrukturen är resultatet av kraftiga omstrukture­ringar under 1970-talet.

Utvecklingen under 1970-lalet för hushälls- och prydnadsglas karaktäri­seras av att importökningen har varit väsentligl slörre än ökningen för exporten. År 1979 var dock fortfarande exportvärdet större än importvär­det. Pä hemmamarknaden har utvecklingen för den svenska industrin varit svag.

Lönsamhetsläget har under hela 1970-talet varil otillfredsställande för branschen som helhel även om stora skillnader finns mellan de enskilda glasbruken. Totall har branschen uppvisat förluster under samtliga år under 1970-lalel. Fr.o.m. är 1977 har lönsamhelsläget markant försäm­rats.

Slora invesleringar har gjorts inom de båda flerbruksföretagen i form av s.k. kontinuerliga varor med hög kapacitet och effektivitet i syfte alt trygga företagets långsiktiga lönsamhet. Gjorda invesleringar och svag utveckling av avsättningssidan har letl fram till en betydande överkapaci­tet.

Branschens bristande konkurrenskraft är i hög grad knuten lill inrikt­ningen pä arbelskraftsinlensiv tillverkning och värt internalionelll sett höga kostnadsläge.

Industriverket räknar i en avslutad branschutredning med en fortsatt förbättring av produktiviteten per anställd inom den manuella glasindu­slrin, som klart överstiger de begränsade möjligheterna lill ökningar som föreligger. En fortsatt minskning i sysselsättningen mäste således ske. Därtill bedömer industriverket en minskning av överkapaciteten genom ytterligare minskad sysselsättning som ofrånkomlig.

 

Prop. 1980/81:130                                                                190

Regeringen har nyligen i proposition till riksdagen föreslagit slalligl finansiellt slöd till den manuella glasinduslrin.

Skogsindustrin är av vital betydelse för Sveriges ekonomi. Ungefär en femtedel av Sveriges exportintäkter kommer från skogssektorn. Genom den låga importandelen är betydelsen för bytesbalansen stor.

Den framtida marknadsutvecklingen för skogsindustriprodukter bedöms med nägra få undantag vara relativt stabil. Höjda oljepriser har minskat konkurtensen frän plastbaserade substitut. En växande efterfrågan från bl.a. utvecklingsländerna kan förutses. Vad gäller det globala utbudet av skogsindustriprodukter kan konstateras att utbyggnaden av cellulosakapa­citeten i subtropiska och tropiska regioner har bromsals påtagligt, bl. a. pä grund av stigande kapitalkostnader. Detla har lett flera bedömare till slutsatsen att det kan uppstå en brist på cellulosa under 1980-talet. En faktor som är betydelsefull vid bedömningen av marknadsförutsättning­arna är den successiva tullavtrappningen på pappersomrädet gentemot EG som kommer att förslärka de svenska tillverkarnas konkurrenskraft gent­emot tredje land på denna marknad.

I viktiga konkurrentländer som Förenta Staterna och Kanada nås lön­samhet i skogsbruket vid betydligt lägre virkespriser än i Sverige. Orsak till detta är bl.a. att skogen växer snabbare än i Sverige och atl avverk­nings- och skogsvärdskoslnaderna är lägre pä grund av mer utpräglad stordrift och en lägre intensitet i skogsvården. Detla möjliggör i sin tur högre lönsamhet för skogsindustrin i dessa länder vid givna produktpriser. Vid försäljning pä Västeuropa kompenseras en del av denna konkurrens­nackdel för de svenska tillverkarna av lägre transportkostnader. Konkur­rensen från länder med lägre virkespriser påverkar våra möjligheter att med nuvarande produktsammansättning över en längre period erhålla till­fredsställande lönsamhet inom både skogsbruk och skogsindustri. Den utveckling mot mer rävarusnåla processer och ökad vidareförädling som pågår inom svensk skogsindustri är därför av utomordentlig betydelse.

Vad gäller produktionsstrukturen har flera svenska tillverkare inom massa- och pappersindustrin anläggningar som till fullo utnyttjar storskale-fördelarna. Många mindre anläggningar är dock i det längre perspektivet mindre konkurrenskraftiga. Fortlöpande investeringar är nödvändiga dels för moderniseringar inom massaindustrin och dels i form av ökad grad av integrerad papperstillverkning.

Inom sågverksindustrin är skalfördelarna inte lika utpräglade. Avgöran­de är i stället en god marknadskontakt och en flexibel produktionsapparat som möjliggör anpassning av produktionen efter kundernas önskemål. Enligt en av statens industriverk nyligen publicerad utredning (SIND PM 1980:16) Sågverkens vidareförädling - en omvärldsanalys, borde svenska sågverken ha goda utvecklingsmöjligheter.

 

Prop. 1980/81:130                                                  191

Bdaga2

Statens industriverks utredning "De regionala utveck­lingsfondernas produktutvecklingsverksamhet — utvär­dering och förslag till åtgärder" (SIND 1980:13)

Kapitel 6. Slutsatser, överväganden och förslag

6.1 Slutsatser

Resultaten av denna studie baseras på en genomgång av samtliga bevil­jade SUFO- och PU-län fram tom 31 december 1979. Parallelll med denna studie har även genomförts en utvärdering av de regionala utvecklingsbo­lagens verksamhel (se SIND 1980:14 och SIND PM 1980:21). 1 slutsat­serna har därför försök gjorts att jämföra produktul vecklingsverksamhelen hos de regionala utvecklingsfonderna och utvecklingsbolagen.

Såväl de regionala utvecklingsfonderna som de regionala utvecklingsbo­lagen har kommit i kontakt med många produktidéer. Etl gemensamt drag är all kredilengagemang i någon form endast skelt för ungefär tio procent av totalt inkomna idéer. Delta innebär att en mycket slor andel av de idéer som organisationerna kommer i kontakt med sållas bort av olika orsaker.

Vid studier varifrån produklidéerna kommer framgår alt majoriteten av idéerna kommer från enskilda innovatörer. Däremot förekommer relaUvt få idéer frän befintliga företag. Om man sedan studerar organisationernas kreditengagemang visar del sig alt de regionala utvecklingsbolagen i slor utsträckning satsar på enskilda innovatörer medan utvecklingsfonderna nästan uteslutande beviljar län till företagare. Enskilda innovatörer tycks ha svårt all få lån hos utvecklingsfonderna. De regionala utvecklingsfon­derna är i sin kredilverksamhet inriktade pä företag. Fonden har av natur­liga skäl god kontakt med regionens företagare medan man ännu ej känner de enskilda innovatörerna i regionen i tillräcklig omfattning. Vidare har inriktningen av utvecklingsfondernas verksamhel inneburit all projektbe­dömningar till stor del sker på basis av ekonomiska kalkyler. Sådana kalkyler är svåra att ta fram för verksamheter som ej har startats. Innova­törer med tekniska idéer har svårt all uttrycka sig i ekonomiska termer. Därför kan viss "språkförbistring" uppstå mellan innovatörer och kredit­bedömare. Slutligen är det så att befintliga förelag normall kan avsätta vissa resurser för produktutveckling. Kravet pä 50 procentig finansiering för låntagaren medför därför större problem för enskilda innovatörer än för företag. Sammanfattningsvis har organisationernas kredilengagemang in­neburit att innovatören som önskar bli entreprenör i hög grad saknar stöd i någon befintlig organisaUon. Såvitt vi förstår existerar idag en grupp inno­vatörer pä marknaden som har svårt att fä sina behov tillgodosedda speci­ellt gäller delta för de fall där dessa innovatörer vill undvika utomstående ägarintressen i sina företagsbildningar.

 

Prop. 1980/81:130                                                   192

Industriverket har försökt bedöma var i utvecklingskedjan* organisatio­nerna huvudsakligen går in. Det visar sig alt utvecklingsfonderna främst är engagerade i de senare delarna av utvecklingskedjan, medan utvecklings­bolagen i högre grad finansierar de tidigare faserna. Fondernas engage­mang skulle kunna förklaras med att företagen normalt har relativt väl utvecklade idéer innan de söker extern finansiering. Däremot är det svåra­re att förklara varför utvecklingsbolagen gär in sä pass tidigt i utvecklings­kedjan. Dessa företag har nämligen bildats med tanke pä att de inom en relativt kort lidsperiod lill slor del skall ha en självfinansierande verksam­hel. Det är svårt atl se hur utvecklingsbolagen skall uppnå detta mäl om de går in i ett tidigt skede av processen med tanke på den långa utvecklingsti­den för sädana produkter.

De flesta idéer där nägon form av kredilengagemang förekommer kan anses vara förändringar av kända produkter. Kreditengagemang i nya produkter är uppskattningsvis 14 procent för Dala Invest (se SIND PM 1980:21 sid 15) saml 11 procent i genomsnitt för de regionala utvecklings­fonderna. Motsvarande siffror pä satsningar på gamla produkter är fem procent för Dala Invest och tio procent för utvecklingsfonderna. De skill­nader som här finns förefaller rimliga med tanke på var i processen organi­sationerna går in samt vilka typer av projekt man satsar på.

Sammanfattningsvis förefaller organisationerna komplettera varandra. De regionala utvecklingsfonderna tycks dock i ökad omfattning behöva stödja innovatörer som önskar bli entreprenörer. Problemet för båda ty­perna av organisationer är att de tycks ha dålig räntebililet på sin kredit­givning. Här bör dock observeras den korta lid som förflutit sedan organi­sationerna bildats varför del är svårt att dra några generella slulsalser.

6.2 Överväganden

Utmärkande för framtagande och introduktion av nya produkter är alt det krävs långa utvecklingstider i alla faser av utvecklingskedjan. Därför kommer det alltid att finnas ett gap mellan när krediten betalas ut och när den kan börja återbetalas. Dessutom är det uppenbart att detta är en myckel riskfylld verksamhet där många projekt aldrig kommer att generera nägra intäkter. Om man därför ur industripolitisk synpunkt anser att man vill främja produktutveckling måste man vara beredd på elt storl riskta­gande. Detla medför att denna verksamhet aldrig kan vara självfinan­sierad. Man bör alltså vara medveten om att satsningar pä produktutveck­ling totalt sett kommer atl medföra ekonomiska förluster på kort sikt. Enda sättet alt undvika detta vore atl mycket hårt belasta de framgångsrika projekten. Industriverket anser inte detta vara lämpligl. Däremot har vi inte tagit ställning till hur stora dessa förluster får vara pä kort sikl.

* Utvecklingskedjan finns beskriven i kapitel 1.

 

Prop. 1980/81:130                                                                193

Givetvis skall de produktutvecklingsfrämjande organisationerna alltid sträva efter atl fä verksamheten att gå ihop. Eftersom indusiriverkel inle tar ställning till nivån på framtida resurser inom produktutvecklingsområ-del koncentreras våra förslag mot hur givna resurser bättre kan utnyttjas.

Organisationen av kreditgivning till produktutvecklingsverksamhet är idag i stor utsträckning regionaliserad. Kopplingen lill central nivä svarar idag främst STU för. De medverkar i de rådgivande bedömningsgrupperna som finns på regional nivå. Förslag har framförts alt i ökad omfattning centralt styra kreditgivningen pä detta område. Motivet lill delta är att man härigenom skulle undvika "dubbelsalsningar" i olika regioner. Vidare skulle man kunna bygga upp en större kompetens för tekniska bedömning­ar inom speciella områden. Industriverket anser dock inte att del finns några motiv för atl bygga upp en sådan cenlral organisation. Vad gäller behov av teknisk kompelens borde detla kunna tillgodoses av samarbetet mellan STU och de regionala organisationerna. Däremot anser verket all ett ökat informationsutbyte mellan olika regioner krävs för atl undvika "dubbelsatsningar". Fördelen med en regional organisation är alt den ger möjlighet till ingäende kunskaper rörande förutsättningar för de enskilda innovatörernas och företagens möjligheter och problem. Sammanfatt­ningsvis anser industriverket således atl man även fortsättningsvis bör hålla fast vid en regionaliserad produktutvecklingsverksamhet. Viktigt är då givetvis att samarbetet med STU fortsättningsvis intensifieras speciellt för tekniskt svårt bedömbara projekt.

Idag finns i ett flertal regioner dels ett regionall utvecklingsbolag dels en regional utvecklingsfond. En slutsats av denna studie är att dessa båda organisationer kompletterar varandra i sä motto att del tycks finnas behov både av ägarkapital och länemedel. Industriverket anser därför att pä regional nivå bör det finnas möjligheter atl lillgodose båda dessa behov. Däremot kan diskuteras hur behoven skall tillgodoses. För närvarande har de regionala utvecklingsfonderna tillräckligt med medel för kreditgivning till produktutvecklingsverksamhet. Vi har ej funnit nägot fall där ansök­ningar har behövt avslås p.g.a. bristande ekonomiska resurser. Däremot tycks utvecklingsfonderna ha mycket begränsade personella och admini­strativa resurser. Detta gör atl fonderna endast i mindre omfattning kunnat följa upp enskilda ärenden samt bedöma möjligheterna av att förlägga produkUdéer hos existerande företag. För fiera av de regionala utveck­lingsbolagen tycks del vara så att man både har begränsade ekonomiska och personella resurser. Industriverket har inte med utgångspunkt från gjorda undersökningar kunnat bedöma om man f. n. har en rimlig relation mellan lånemedel och riskvilligt kapital. Däremot anser verket att de personella resurserna för denna verksamhet bör förslärkas. Härigenom ökar möjligheten av alt exempelvis utvecklingsfonderna i större omfatt­ning kan följa upp enskilda ärenden och hjälpa innovatörer med en del av de problem som kan uppstå. 13   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                                194

1 vissa regioner finns idag möjlighet att erhålla såväl ägarkapital som länemedel för produktutveckling. Genom den korta tid som förflutit sedan organisationerna bildades är det svårt att bedöma effekten av deras verk­samhet. Industriverket anser därför att man bör avvakla med atl ta ställ­ning till hur en framtida regional produktutvecklingorganisation bör utfor­mas tills dess att tillräckliga erfarenheter finns av de nuvarande organisa­tionernas verksamhet.

6.3 Utformning av alternativa lånekonstruktioner

Industriverket föreslår att den nuvarande konstruktionen för produktut­vecklingslån avskaffas. I stället för dessa lån anser vi atl man bör införa någon av nedan föreslagna konstruktioner.

Modell A — Lånealternativet

1.     Utvecklingsfonden fastställer tillsammans med låntagaren den beräkna­
de utvecklingstiden för projektet. Företagel erhåller ränte- och amorte­
ringsfrihet under denna period.

2.    Utvecklingstiden för ett projekt bör i normala fall vara högst tre år. För särskilda fall skall möjlighet finnas all förlänga utvecklingstiden lill högst fem år.

3.    Lånet löper pä förslagsvis tio år efter utvecklingsperiodens slut. Räntan på lånet skall vara fyra procentenheter över diskontot och börjar löpa direkl efter utvecklingstidens slut.

4.    Ingen riskpremie skall utgå.

5.    Länet skall kunna finansiera mellan 50 till 90 proceni av de tolala projektkostnaderna. Dock förutsätts att den återstående finansieringen ej består av annan villkorlig låneform, t. ex. STU-anslag.

6.    Nägra säkerheter för att lån skall kunna utgå bör ej finnas. Så länge länen löper har fonderna utnyltjanderätten till projekten.

7.    Lånet skall successivt utbetalas till låntagaren i takt med uppkomna kostnader. I de fall låntagaren är ett förelag skall lånet redovisas som skuld i balansräkningen. Företagets kostnader är avdragsgilla.

8.    Lånet skall återbetalas på tio år.

9.    Lånet är knutet till projektet och om projektet misslyckas åligger det låntagaren atl bevisa detla varefter fonden avskriver lånet.

Modell B — uppdragsalternativet

1. De regionala utvecklingsfonderna uppdrar åt företaget/innovatören att driva utveckling av ett visst projekt. Uppdraget kan initieras från båda parter. När fonden beslutat ge uppdraget ål företaget/innovatören upp­rättas ett avtal varefter medel utbetalas. Dessa medel är en skattepliktig intäkt för företaget. Företagets koslnader är avdragsgilla. Medlen skall även i företagets bokföring redovisas som inläkt.

 

Prop. 1980/81:130                                                  195

2.    Medlen skall utbetalas successivt i takt med uppkomna kostnader. Dessa medel fär uppgå lill mellan 50 till 90 procent av projektets tolala kostnader. Dock förulsätts att den återstående finansieringen ej består av annan villkorlig låneform t. ex. STU-anslag.

3.    Den regionala utvecklingsfonden behäller sä länge uppdraget gäller rätten till projektet. 1 avtalet stadgas att fonden överiäter resultatet till företaget mot en överenskommen royalty sedan uppdraget slutförts (optionsrätt). När avtalet upphör övergår rätten till projektet till förela­get.

4.    Om projektet misslyckas har fonden rätt atl bryta avtalet och alerta rätten till projektet. Vad som skall anses som misslyckanden bör stad­gas för varje enskilt fall.

5.    Varje enskild fond bör kunna besluta om hur länge olika uppdrag skall löpa.

6.    Royaltyn skall vara tids- eller beloppsbegränsad.

7.    Royaltyn uppgår med två till fyra procent av nettofaktureringen. Ju längre lid som uppdraget varar desto högre bör royaltyn sättas.

8.    Royaltyn är en avdragsgill kostnad när den betalas.

6.4 Effekter av modellerna A och B

Modellerna A och B kan användas var för sig eller tillsammans. Det ger tre möjliga framtida lösningar pä fondernas kreditgivning till produktut­veckling.

6.4.1 Modell A — lånealternativet

Denna modell är en modifiering av de befintliga rörelselänen. Modellen innebär alt fonderna redan i förväg kan beräkna den ärliga avkastningen pä satsat kapital. I det beskrivna exemplet i kapitel fem skulle denna kon­stmktion ge en effektiv ränta under en 13 ärs period pä omkring tio procent. Lånekonstruktionen blir därigenom billigare än de befintliga rö­relselänen.

Jämfört med de existerande produklutvecklingslänen är detta en billi­gare låneform för lyckade projekt. En stor skillnad är att modell A kräver fasta amorteringar vilket medför att vissa låntagare inte kommer att klara lånekraven. Troligtvis är det dock sä att dessa låntagare i stor utsträckning även med nuvarande lånekonstruktion inte kan fullfölja sina åtaganden mot fonden. Industriverket anser därför att denna lånekonstruktion totalt sett ger minskade kreditförluster.

En risk med denna modell är att fonderna kommer alt få elt kraftigt ökat anlal låneansökningar. Del kan därför bli svårt att bedöma om varje ansökan avser produktutvecklingsverksamhet. Exempelvis kan man idag erhålla produktutvecklingslån för marknadsföringsinsatser av befintliga produkter. Vid val av projekt finns det en risk all fonderna väljer mer

 

Prop. 1980/81:130                                                  196

"säkra" projekt för alt därigenom minska kreditrisken. Etl annat problem skulle kunna vara att vissa låntagare upplever de fasta årliga amortering­arna som etl problem specielll om det rör sig om mycket riskfyllda projekt. Vad som lalar emol det är att denna modell medger långa utvecklingstider och därigenom är en relativt sett mycket billig låneform. Ett möjligt sätl att underlätta kravet pä regelbunden återbetalning vore att införa en s.k. omvänd återbetalningsprincip (se kapitel fem). Andra alternativ att öka risktagandel är all medge längre utvecklingstider och/eller löptider för länen.

6.4.2   Modell B — uppdragsalternativet

Denna modell innebär en villkorlig återbetalning baserad pä nettofaklu-reringen. Effekten av della blir att fonderna pä förhand ej kan bedöma avkastning på "utlånat" kapital. Industriverket tror atl ett uppdragsalter­nativ medför att det kommer atl ta myckel läng tid innan fonderna fär avkastning pä sitt kapital. Ett sätt att förkorta tiden blir dä att öka royal-tyns storlek.

En fördel med detta alternativ för en innovatör/förelagare är att återbe­talningen baseras på projektets avkastning. Samtidigt innebär denna prin­cip att man ej på förhand kan bestämma när avtalet skall upphöra såvida inte avtalet redan från början bestäms atl löpa under en läng tid. Effekten av detla är alt rätten till projektet innehas av utvecklingsfonden tills dess avtalet upphört. Industriverket tror alt många innovatörer/företagare skul­le uppleva detta negativt. En annan fördel med uppdragsalternativet är atl "bidraget" intäktredovisas (se kapitel fyra).

6.4.3   Kombinationsalternativet A och B

Ett alternativ vore alt ge fonderna möjlighet alt välja mellan alternativen A och B. Det skulle innebära att fonderna själva fick avgöra för vilka projekt uppdrags- respektive lånealternativet skulle väljas. En sädan vari­ant innebär atl fonderna för relativt riskfyllda projekt väljer uppdragsalter-nativet. För projekt i de senare faserna av produktutvecklingskedjan skulle däremot länealternativet vara att föredra.

Fördelen med delta alternativ är att del ger fonderna slor frihet att anpassa kreditformer efter de enskilda projekten. Dessulom ges valmöjlig­het även för innovatörer/företagare.

Det stora problemet med denna variant är atl man måsle finna en rimlig avvägning mellan kostnaderna för modellerna A och B. Om modell A kräver en återbetalning på tio år efter utvecklingstiden innebär detta alt om modell B inte skall bli mycket billigare så måste antingen royallyavtalet löpa under en mycket lång Ud eller beloppsgränsen sättas relativt högt.

 

Prop. 1980/81:130                                                                197

6.5 Åtgärdsförslag

Industriverket anser att produktutvecklingslånens konstruktion bör för­ändras enligt de riktlinjer som finns beskrivna i modell A. Denna modell är en rimlig avvägning mellan risktagande och avkastningskrav på utlånat kapital. Om man vill öka risktagandel kan detta ske som tidigare påpekats genom att tillåta längre utvecklingstider och/eller återbetalningstider. Al­ternativt kan även en lägre ränta användas. Modell B innebär dels mycket osäker avkastning dels att innovatören/företagaren under en mycket lång tid måste avsäga sig rätten till projektet. KombinaUonsalternativel har den nackdelen att det blir mycket svårt att erhålla en rimlig relation mellan kostnaderna för modell A och B.

Införandet av modell A medför att fonderna på kort sikt fär vidkännas kreditförluster på denna verksamhet. Verket anser att man kan diskutera två alternativ för förlusttäckning. Det första är all fonderna som lidigare svarar för denna kreditföriust. För det andra kan diskuteras statligt föriust-bidrag. Det senare alternativet innebär att man dels mäste finna en metod för att göra en regional fördelning av bidraget dels bestämma gränser för hur slor del av förlusten som bör täckas. Vad gäller föriusttäckningens storiek förefaller en 50/50 fördelning (staten/utvecklingsfonderna) vara rimligt. Däremot finner industriverket att det f. n. är svårt att finna någon metod för hur bidragen regionall skall fördelas. Verket anser att fondernas produktutvecklingsverksamhet pågått under sä kort tid atl det inle är rimligt att f. n. bestämma i vilken omfattning denna verksamhet bör bedri­vas inom respektive fond. Därför föreslär industriverket att man under en försöksperiod med modell A låter fonderna själva stå för kreditföriusterna. Detta innebär även alt varje utvecklingsfond själv får avgöra omfattningen på den framtida produktutvecklingsverksamhelen. Samtidigt innebär den egna förlusttäckningen en begränsning av denna verksamhet.

Under de första 18 månaderna har fonderna sammanlagt utbetalat unge­fär 34 milj. kronor. Av detta har återbetalats drygl en milj. kronor. Delta innebär givetvis stora påfrestningar på fondernas egna kapital. En förut­sättning för att fonderna skall kunna täcka framlida "föriuster" som mo­dell A ger upphov lill är att återbetalningarna för de nuvarande projekten kraftigt ökar. Om detta ej sker mäste eventuellt en föriuslläckning ske för den hittillsvarande verksamheten.

Sammanfattningsvis föreslår industriverket alt modell A införs genom att nuvarande regler för de s. k. rörelselänen (SFS 1978: 506) kompletteras och att reglerna för nuvarande produktulvecklingslån avskaffas. Alterna­tivt kan reglerna för produklutvecklingslänen förändras enligt den före­slagna modellen. Om systemet införs föreslär utredningen all redan bevil­jade produktulvecklingslån i möjligaste mån överförs lill detta system. Det sker lämpligen genom att man för varje enskilt lån bedömer återstående utvecklingsUd och därefter gör upp en äterbetalningsplan på högsl tio är.

 

Prop. 1980/81:130                                                  198

Vid beräkning av skuldbeloppet föreslås atl man utgår ifrån det utbetalda beloppet. Denna princip innebär att riskpremien och den kapitaliserade räntan avskrivs. För de låntagare som ej önskar att få sina lån omlagda enligt modell A bör dessa få löpa med den nuvarande länekonstruktionen. För dessa län bör respektive fond i störte omfattning än som f.n. sker kontrollera att uppgjorda utvecklingsplaner fullföljs. Industriverket anser även att beviljade SUFO-lån i möjligaste mån lägges om enligt ovanslåen­de principer. För många av dessa lån är det svårt att hävda alt ytterligare utvecklingstider skulle krävas. De "gamla" lån som ej kan klara en upp­gjord äterbetalningsplan bör avskrivas.

För atl fonderna skall kunna klara de krav som ovanstående föreslagna ålgärder ställer rörande bedömning och uppföljning av enskilda låneären­den måste en förslärkning ske av de personella och administrativa resur­serna på detta omräde.

 

Prop. 1980/81:130                                                  199

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över statens indu­striverks utredning "De regionala utvecklingsfondernas produktutvecklingsverksamhet — utvärdering och för­slag till åtgärder" (SIND 1980:13)

Efter remiss har yttranden över rubricerade utredning avgetts av bok­föringsnämnden, riksrevisionsverket, styrelsen för teknisk utveckling. Centralorganisationen SACO/SR - som bifogat yttrande av Sveriges Civilingenjörsförbund, Ingenjörsvetenskapsakademien, Landsorganisa­tionen i Sverige, Landstingsförbundet, SHIO - Familjeföretagen, Stiftel­sen Nortlandsfonden, Svenska Bankföreningen, Svenska Uppfinnareför­eningen, Sveriges Exportråd, Sveriges Industriförbund, Tjänstemännens Centralorganisation saml de regionala utvecklingsfonderna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Malmö­hus, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län.

Denna remissammanställning återger, med citat, väsentligen de syn­punkler som har redovisats. Beskrivningar av rådande ordning eller rena referat av vad utredningen har anfört har dock inle tagits med. Synpunk­terna har i sammanställningen delats in i avsnitten 1. Allmänna syn­punkter, 2. Organisationsfrågor, 3. Kostnad för stödet, 4. Återbetcdning av stödet och 5. Övriga frågor. För en fullständig version av enskilda remissvar hänvisas till resp. remissinstans.

1    Allmänna synpunkter

Bokföringsnämnden

"Kravet på återbetalning har av BFN sälunda uppfattats mera vara ett sätt för fonderna att fä ett hjälpmedel i kontrollen och uppföljningen av projekten än ett reellt amorteringskrav.

Sammanfattningsvis rekommenderar BFN alt industriverkets rekom­mendation av alternativ A prövas med hänsyn till det huvudsakliga syftet av stödel och dess troliga framlida konsekvenser. Om huvudsyftet med stödet är begränsat till en finansiell hjälp och där sannolikheten för återbe­talning förväntas bli hög kan lånealternativel vara att föredraga."

Riksrevisionsverket

"Den slutsats som RRV drar av utredningens kartläggning är atl flera ålgärder krävs för att produktutvecklingsverksamhelen i länen skall få den inriktning och omfattning som statsmakterna avsett. Utredningen har dock enligl RRVs mening alltför hårt begränsat sina förslag till ätgärder avseen­de produklulvecklingslänens konstruktion och som huvudproblem fram­hållit den ovanligt låga återbetalningsprocenlen. Endasi i förbigående har administrativa och organisatoriska brister i verksamheten tagits upp. Detla

 

Prop. 1980/81:130                                                                200

är så mycket mer anmärkningsvärt som utredningen själv påpekar att brist på medel aldrig varit den begränsade faktorn för verksamheten. Redan i STU-kommitténs betänkande (SOU 1977:64) visades att återbetalnings­procenten inte är etl relevant mått på effektiviteten hos denna typ av lån. Denna utredning framhöll således att 'återbetalningsvolymen kan inte an­nat än i ytterst begränsad utsträckning spegla samhällsnyttan av stödet lill ett innovationsprojekl'. Vidare framhöll utredningen att ökade krav pä återbetalning kan ha en direkl negativ inverkan på projektval."

Styrelsen för teknisk utveckling

"STU anser att följande krav bör ställas på stöd lill utvecklingsprojekt. Det bör

—sUmulera till atl öka del totala innovationsarbetets omfattning,

—effektivisera det samhälleliga innovationsarbetet så att fler idéer, pro­jekt etc. leder fram till marknadsintroduktion och nyttiggörande,

—påverka och styra del samhälleliga innovalionsarbetets inriktning mot angelägna områden,

—vara villkorligt dvs. ha karaktären av riskavlyft,

—vara konkurrensneutralt och inte billigare än andra finansieringsformer, samt vara skattemässigt neutralt och inte heller påverka stödmottaga­rens soliditet, vidare bör återbetalningsvillkoren vara flexibla och an­passningsbara för det enskilda projektets ekonomiska utveckling och krav på säkerheter inte ställas.

Det är vidare STUs uppfattning atl statligt utvecklingsstöd bör ha åter­betalnings- och ränteberäkningsregler som harmonierar med stödets syfte.

STU finner att det förslag som utredningen förordar inte i tillräcklig grad uppfyller ovanstående krav.

STU föreslår atl slödmollagaren får möjlighet alt välja mellan följande två återbelalningsmodeller.

1.     Slödel ges på i stort sett samma villkor som nu med undantag av alt
riskpremien slopas. Återbetalningen baseras på omsättningen.

2.     Med hänsyn till bokföringsnämndens anvisningar bör ett alternativ infö­
ras, där återbetalningen inte är fixerad till ett belopp, utan utgår i form
av royalty under en bestämd tidsperiod. Därvid undviks kravet att
skuldföra stödet."

Sveriges Civilingenjörsförbund

"Enligt förbundets mening är det i enlighet med vad som ovan sagts för tidigt att uttala sig om PU-länens effekt och alt ta ställning till hur lånekon­struktionen skall eventuellt förändras. Det bör 1. ex. yllerligare utredas hur nuvarande och andra länekonstruktioner skulle kunna påverka den totala stödvolymen pä längre sikt.

Atl ensidigt salsa på modell A kan leda till atl man ej uppnår det avsedda mälet atl stödja och uppmuntra utveckling av produktidéer som är förknip­pade med avsevärda risker."

Ingenjörsvetenskapsakademien

"Pä denna grund tillstyrker IVA alt man avskaffar riskuppskrivningen med 10—25%, de inflexibla fordringarna på 50% medfinansiering från

 

Prop. 1980/81:130                                                               201

låntagaren och fordringen på återbetalning med en fasl och ofta orimligt hög procentsats av faktureringen. Det sistnämnda villkoret kan om det genomförs med konsekvens och ulan kompromiss omöjliggöra för ett innovationsföretag att konsolidera sin verksamhet.

IVA uppfattar utredningens föreslagna lånemodell dvs. alternativ A, som ett stort framsteg gentemot det nuvarande. Modellen synes i huvud­sak vara ändamålsenlig för utvecklingslån till redan etablerade och någol sånär konsoliderade förelag.

Under utvecklingstiden skall inga amorteringar företas och länet skall vara ränlefritt. IVA anser att denna plan i stort sett är rimlig. Sä vikliga faktorer som längden av utvecklingstiden respektive ålerbelalningsliden saml äterbelalningstakten bör dock ej vara fastlagda i stela ramar utan mäste kunna överenskommas frän fall till fall med hänsyn till de individuel­la egenskaperna hos projektet."

Landsorganisationen i Sverige

"Utredningens belysning av produktutvecklingslånens hittillsvarande sätt att verka tyder på att man bör söka sig fram lill en ny utformning av lånen. Dessa har i sin nuvarande form existerat i 18 månader. De under denna korta tid vunna erfarenheterna måste uppfattas som relativt begrän­sade och osäkra. LO anser det därför vanskligt alt definitivt slå fast en godtagbar finansieringsform. Av denna anledning finner LO del rimligt att tillstyrka en försöksverksamhet för finansiering av produktutveckling i enlighet med modell A."

Landstingsförbundet

"Förbundsstyrelsen anser sig emellertid trots detla inle kunna tillstyrka att utredningens förslag förverkligas med angiven utformning.

I likhet med utredningen konstaterar slyrelsen att utveckling av nya produkter tar tid och är förenat med betydande risker samt att utvecklings­fonderna i ökad utsträckning kan behöva stödja innovatörer. Det ligger dä i sakens natur att en intensifierad produktutvecklingsverksamhet från fon­dernas sida leder till ökade förluster totalt sett. Detta pris måste samhället emellertid vara berett atl betala."

Norrlandsfonden

"Norrlandsfonden anser att de nuvarande villkoren för utvecklingsfon­dernas s.k. PU-lån är olämpligt utformade. Ulredningens förslag till nya villkor synes i hög grad ha inspirerats av de villkor som Norriandsfonden tillämpar och har goda erfarenheler av. Norrlandsfonden tillstyrker före­slagna ändringar."

Svenska Uppfinnareföreningen

"Samhället erhåller intäkter inte enbart genom återbetalning och räntor på lån utan i långt störte utsträckning genom skatter och ökad sysselsätt­ning och även i misslyckandefall genom värdefull kunskapsökning.

SUF instämmer i Industriverkels förslag att nuvarande konstruktion av produktutvecklingslån avskaffas. Det lånealternativ som föreslås enligt Modell A tillstyrkes i princip. Projekt med särskilt ekonomiskt värde kan

 

Prop. 1980/81:130                                                                202

på gmnd av den tekniska utvecklingen, myndighels- och konsumentintres­sen genomföras på så kort tid som tre år varför bättre anpassning till de enskilda projekten bör ske. Föreningen vill ocksä framhålla det synnerii­gen angelägna i all nu löpande lån omräknas retroaktivt till av SIND föreslagen utformning."

Sveriges Industriförbund

"Det föreslagna PU-länesystemet (modell A) innebär förbättringar, i synnerhet genom att riskpremien avskaffas. Det är ocksä rimligt att man lägger fasl en grundmodell för lånen (3-5 års utvecklingstid, därefter 10 års amorteringslid med fasta amorteringar)."

Tjänstemännens Centralorganisation

"I föreliggande utredning från industriverket föreslås att de nuvarande reglerna för produktutvecklingslån avskaffas och ersätts med ett helt nytt lånesystem (modell A).

TCO tillstyrker utredningens förslag."

Uppsala läns utvecklingsfond

"Stödets allmänna utformning bör i största möjliga utsträckning få avgö­ras av den enskilda fonden.

Vårt förslag är följande. De nuvarande utvecklingslånen avskaffas och ersätts av ett utvecklingsstöd i form av bidrag med villkoriig återbetal­ningsskyldighet, varvid återbetalningen sker i form av royalty enligl upp­rättat avlal,"

Malmöhus läns utvecklingsfond

"Enligt fondens mening mäste nuvarande låneformer och förslag lill nya stödformer bedömas med hänsyn till följande faktorer:

1. Förmågan atl stimulera Ull produktförnyelse.

2.    Hur återbetalningarna relateras till återbelalningsförmågan.

3.    Balansen mellan olika låne- eller stödformer vad gäller kostnader, risk­tagning och säkerheter.

4.    Bokföringen av stödet hos företagen.

5.    Administrationen av stödet hos fonderna."

Jämtlands läns utvecklingsfond

"Fonden instämmer i allt väsenlligt med utredningens förslag att införa slödkonstmktion enl. modell A - länealternativet. Fonden instämmer också i stort med motiven för införande av en sädan modell. Dock anser Fonden att ulredningens övervägande om modellernas skilda möjligheter att beräkna avkastningen pä kapitalet är mindre relevant för valet av modell, eftersom avkastningen och risktagandet i huvudsak samman­hänger med frägan om projekten överhuvudlaget ger någon återbetalning, dvs. kreditförlusterna beror mera på hur stor osäkerhet som accepteras för beviljade projekt."

Norrbottens läns utvecklingsfond

"BDU förordar att reglerna för framtida PU-lån ändras enligt i ulred­ningen föreslagen modell - länealternativet. Redan beviljade PU-lån er­bjuds möjlighelen atl få länen omskrivna till den nya låneformen varvid skulden baseras på lånebelopp exklusive riskpremie och upplupen ränta."

 

Prop. 1980/81:130                                                                203

2    Organisationsfrågor

Riksrevisionsverket

"RRV instämmer i utredningens bedömning atl ett regionaliserat slöd till produktutveckling har klara fördelar framför ett centraliserat.

Den regionaliserade verksamhelen innebär emellertid också vissa nack­delar. Således varierar handläggningen vid fonderna säväl beträffande den preliminära "sållningen" av projekt som när det gäller bedömningsgrup­pens inflytande och sammansättning samt fondens vilja till risklagande vid kreditbedömningen. Detla gör att möjlighelerna till ekonomiskt och annat stöd kan bero pä i vilket län företaget eller innovatören verkar. Detta kan ur samhällsekonomisk synpunkt inte vara önskvärt.

För alt uppnå en störte likformighet i fondernas bedömning av produkt­utvecklingsidéer anser RRV atl SINDs roll i detta sammanhang bör över­vägas. Som RRV framhöll i sin revisionsrapport, "Statens industriverk -uppgifter gentemot de regionala utvecklingsfonderna", bör SIND i första hand ägna sig åt policyfrågor, samordning och informationsspridning mel­lan fonderna, SIND bör i dettta sammanhang bevaka att produktutveck­lingsverksamhelen får en offensivare karaktär än vad som hitUlls varit fallet. Även när det gäller villkoren för avskrivning av lån bör SIND kunna ha en rådgivande och policyskapande funktion.

RRV instämmer i utredningens uppfattning att utvecklingsfonderna sat­sat alltför begränsade kansliresurser för produktutvecklingsverksamhelen, som borde vara en av fondernas viktigaste uppgifter. Personalresurserna varierar emellertid mellan olika län liksom ambitionerna för beredning, samordning och informationsspridning.

För atl förslärka resurserna för produktutvecklingsverksamheten före­slår RRV att bedömningsgmpperna i ökad utsträckning deltar på ett tidigt stadium vid projekturvalet och att gruppernas tekniska kompetens för­stärks genom alt man på konsultbasis anlitar experter frän de tekniska högskolorna."

Sveriges Civilingenjörsförbund

"Förbundet delar dock SINDs uppfattning att produktutvecklingsstödet bör vara regionaliserat. Etl centralt kreditinstitut på detta område skulle visserligen få en större överblick för att undvika dubbelsatsningar men skulle inte ha samma möjlighet att lära känna de enskilda innovatörernas och företagens resurser och problem. Del är dock viktigt att de regionala fondernas kompetens ligger på en sådan nivä att olika produkt­utvecklingsidéer kan bedömas frän såväl teknisk som marknadsmässig synpunkt så att de realiserbara idéerna vaskas fram. Fonderna har i regel goda kunskaper för atl göra företagsekonomiska bedömningar men behö­ver förslärkas med kvalificerade, marknadsinriktade tekniker. Del är ock­så viktigt alt samarbetet med STU intensifieras. Förbundel anser att även sakkunniga personer vid de tekniska högskolorna bör kopplas in i vissa projekt."

Landsorganisationen i Sverige

"Fondema mäste därför intensifiera sitt samarbete med STU. Eftersom
STU besitter specialkompetens för att göra tidiga bedömningar av tekniska
utvecklingsprojekt, som del måste anses svårt för de regionala utveck­
lingsfonderna att bygga upp, följer alt STU ocksä måste spela en mer aktiv
roll ute i regionerna."                     i,

 

Prop. 1980/81:130                                                                204

Landstingsförbundet

"Enligt utredningen kan det förordade alternativet förväntas komma att utnyttjas för främst relativt säkra projekt i senare delen av produktutveck­lingskedjan. För projekt i de tidigare utvecklingsfaserna där det är svårare att bedöma såväl utvecklingstidens längd som potentiella avsättningsmöj­ligheter, torde utredningens alternativ emellertid inte le sig lika attraktivt. Detta förstärks ytterligare av bl.a. utredningens eget konstaterande att innovatörer som önskar bli entreprenörer i dag i hög grad saknar ekono­miskt stöd.

För att åstadkomma förbättringar i del avseendet är det angeläget alt samarbetet mellan de regionala utvecklingsfonderna och Styrelsen för leknisk utveckling (STU) vidareutvecklas.

Även om tillgängen till ell effektivt kreditinstrument är av avgörande betydelse för en intensifierad produktuvecklingsverksamhet hos fonderna vill styrelsen avslutningsvis understryka vikten av en noggrann uppföljning av projekten. Utvecklingsfonderna bör därför tillföras ekonomiska re­surser för kompetensförstärkningar och förbättrad projektledningshjälp lill företagen."

SHIO-Familjeföretagen

"Industriverket konstaterar i ulredningen alt det f. n. är en rimlig rela­tion mellan lånemedel och riskvilligt kapital dä det gäller produktutveck­lingslänen. Däremot anser verket alt de personella resurserna för verksam­heten bör förstärkas. SHIO-Familjeföretagen avstyrker förslaget till per­sonalförstärkningar vid utvecklingsfonderna."

Sveriges Industriförbund

"Enligt Förbundets mening finns det inte utrymme för atl vidga fonder­nas arbetsområde utöver stöd och information. Därmed saknas motiv för alt pä bred bas anställa personal med annan typ av utbildning än vad som idag finns inom fonderna. Om man inom en enskild fond bedömer att arbetet med förmedling av inkommande idéer bör prioriteras, är det natur­ligast att så sker i förhällande till övriga uppgifter och inom ramen för nuvarande personalresurser."

Tjänstemännens Centralorganisation

"Erfarenheterna av hittillsvarande slöd till produktutveckling visar att de regionala utvecklingsfondernas resurser för uppföljning av beviljade låneansökningar måste förstärkas. Detta är nödvändigt både för att minska samhällets kreditföriuster och för alt underlätta projektens utveckling.

När företag ansöker om produktutvecklingslån bör alltid de lokala fack­liga organisationernas yttranden bifogas ansökan. De fackliga organisatio­nernas roll i samhällets stödgivning till näringslivet mäste erkännas."

Stockholms läns utvecklingsfond

"Del kan sålunda konstateras atl återbelalningsförmågan hos projekten hittills varit mycket låg. Det är fondens uppfattning att en projektled­ningshjälp av det slag som förekommit i diskussionen runt PU-lånehante-ringen avsevärt skulle stärka projekten och möjligheterna att kommersiellt exploatera dessa inom en rimlig tid.

 

Prop. 1980/81:130                                                  205

Förhandlingsarbetet i det enskilda projektet torde komma atl öka såväl vid kredilbedömningen som när fråga om eventuell av- eller nedskrivning uppstår. De nuvarande resurserna torde vara tillräckliga för ett sådant arbete."

Östergötlands läns utvecklingsfond

"Ulöver de här angivna förslagen bör Statens Industriverk (SIND) i ökad utsträckning medverka till atl ett fortlöpande erfarenhetsutbyte rö­rande PU-verksamheten kommer till stånd mellan de olika fonderna."

Jönköpings läns utvecklingsfond

"För att underiätta produktutveckling och öka återbetalningen pä länen torde införande av projektledningshjälp och en förstärkt bevakning av det enskilda engagementet vara lämpliga åtgärder,"

Blekinge läns utvecklingsfond

"Ulredningen framhåller betydelsen av att fonderna samarbetar med STU både vad gäller den tekniska bedömningen av olika projekt och för alt dubbelsalsningar i olika regioner skall kunna undvikas. Delta samarbete har under senare år byggts upp genom samarbelsgrupper mellan fonderna och STU. Fondens erfarenheter av detta samarbete är positiva. Avväg­ningen mellan vad som bör stödjas av STU och vad som bör stödjas av fonden har kunnat avgöras informellt och effektivt.

STUs centrala kompetens har kunnat utnyttjas vid projektbedömningen. Enligt författningen för PU-lånen skall samråd genomföras med STU för projekt överstigande 500 tkr. Genom kravet pä ett formellt samråd finns en risk atl detta begränsas till vissa speciella frägor. Det kan därför bli mindre meningsfullt än det normala informationsutbytet i samarbelsgruppen. Fon­den föreslår att bestämmelsen om samråd utgår ur författningen och att de uppbyggda samarbetsgrupperna får i uppgift alt lösa de problem som samrådet var avsett alt lösa."

Malmöhus läns utvecklingsfond

"Enligt författningen för PU-lånen skall samråd genomföras med STU för projekt överstigande 500 tkr. Genom kravet pä ett formellt samråd finns en risk att della begränsas till vissa speciella frägor. Det kan därför bli mindre meningsfullt än det normala informationsutbytet i samarbets­gruppen. Fonden föreslår att bestämmelsen om samråd utgär ur författ­ningen och att de uppbyggda samarbetsgrupperna fär i uppgift alt lösa de problem som samrådet var avsett att lösa.

I samarbetet med STU har vid mänga tillfällen diskuterats vilka möljlig-heter STU och fonderna har att påverka ett projekt sä alt det leds till elt lyckat resultat. STU och SIND har under 1980 presenterat en utredning om projektledningshjälp. Fonden har bland SUFO-lånen några misslycka­de projekt och har därigenom också kunnal konstatera alt en effektiv projektledning sannolikt skulle kunnat rädda en del av dessa, framförallt genom att förkorta utvecklingstiden mellan framtagen prototyp och pro­duktens marknadsföring. Det finns en tendens hos uppfinnare och utveck­lingsföretag att fortsätta utvecklingsarbetet alltför länge. Fonden har till­styrkt att en projektledningshjälp införs. Fonden har emellertid valt uttryc­ket projektlots för alt markera att del slutliga ansvaret för projektet fortfa­rande ligger kvar hos uppfinnaren/företagel. I elt par fall har projektlots också tillsatts. Återbetalningsvolymen bör genom detta kunna öka kraftigt

 

Prop. 1980/81:130                                                                206

och fonden vill därför även i detta sammanhang understryka betydelsen av att projektledningshjälp införs."

Kopparbergs läns utvecklingsfond

"Fonden bör ges ökade resurser för såväl projektledningshjälp som löpande uppföljning samt möjlighet till smärre bidrag i projektens inled­ningsskede."

Jämtlands läns utvecklingsfond

"Förslaget om ett förbättrat utvecklingsstöd leder naturligen till en ökad låneefterfrågan. Eftersom fonden lider brist pä personal, är det som utred­ningen påpekat nödvändigl att förslärka de personella resurserna.

Avslutningsvis vill Fonden föreslå att Industriverket, när stödkonstruk­tionen fastställs, medverkar till framtagning av en gemensam länerevers, eftersom det mäste anses vara slöseri med resurser att varje fond för sig svarar för framtagning och tryckning av länereverser."

Norrbottens läns utvecklingsfond

"Slutligen fär BDU betona vikten av atl ytterligare personella resurser kan avsättas till uppföljning av läneärenden då detta verksamt kan bidra till att minska kreditförlusterna. Med uppföljning avses då en aktiv projektled­ningshjälp och inle en fiskal kontroll av lånereversens villkor.

STU och SIND har under 1980 presenterat en utredning om projektled­ningshjälp. BDU har den erfarenheten att en erfaren projektledning eller lotsning skulle kunnal rädda en del projekt som misslyckats och, vilket är mycket väsenlligt, skulle förkorta utvecklingstiden till produktens mark­nadsintroduktion.

BDU har Ullstyrkt utredningen atl projektledningshjälp införs. Detta skulle innebära atl återbetalningsvolymen på PU-lån skulle öka och kredit­förlusterna begränsas."

3    Kostnad för stödet

Styrelsen för teknisk utveckling

"Syfiet med PU-lånen är alt locka fram satsningar pä utvecklingsarbete, som inte kan finansieras av ägarkapital eller pä den vanliga kredilmarkna­den. Stödformerna bör därför utformas så att de inle konkurrerar med etablerade sätt atl finansiera utvecklingsarbete. Blir villkoren väsentligl förmånligare än för annal främmande kapital finns risk för en överström­ning av projekt från den traditionella kreditmarknaden lill samhällsstödet. Pä så sätt kan de projekt, för vilka PU-lånen egentligen var avsedda, komma att trängas undan.

Även andra skäl talar för alt återbetalning skall ske och att marknads­mässig ränta beräknas. Ett rent bidrag kan snedvrida konkurrensen. En subventionerad prissätlning pä visst utvecklingsarbete kan vidare leda lill en mindre effektiv industri. Det kan också från moralisk synpunkt anses stötande alt den som får goda inkomsler p. g. a. samhällets slöd, inte skall återbetala sitt bidrag från samhället på markandsmässiga grunder.

 

Prop. 1980/81:130                                                  207

För utvecklingsfonderna har systemet med riskpremier visat sig ha negativa effekter eftersom låntagarna upplever att samhället på ett oskäligt sätl utnyttjar deras situation.

Räntefriheten under utvecklingsperioden medför vidare all ett subven-Uonsmoment förs in, som låntagare på den övriga kreditmarknaden eller de som finansierar utvecklingsarbete med eget kapital inte kan tillgodogöra sig. Räntefriheten ger en dålig balans mellan PU-lån och rörelselån. PU-lånen får inte enbart funktionen av riskavlyft utan kommer även kostnads­mässigt att framstå som den mest fördelaktiga finansieringsformen framför rörelselån och normala krediter."

Landstingsförbundet

"Under alla förhållanden måste det, i enlighet med utredningens förslag, anses angelägel att gränsen för projektfinansiering höjs till 90 procent och riskpremien slopas. Samtidigt är det emellertid viktigt att i delta samman­hang beakta förhällandet att fondernas normala rörelselån idag torde vara en attraktiv kreditform för projekt som befinner sig i produktutvecklings­kedjans senare del. Styrelsen kan därför inte finna skäl för att en kredit­form nu skapas som genom ytterligt förmånliga villkor i praktiken kan väntas leda till en överströmning av låntagargrupper frän rörelselån lill denna nya låneform."

SHIO-Familjeföretagen

"Räntan föreslås vara fyra procentenheter över diskontot. Tar man hänsyn till den ränte- och amorteringsfria utvecklingsperioden innebär detta att den genomsnittliga räntan blir betydligt lägre än räntan för utveck­lingsfondernas rörelselån. I utredningen motiveras inte denna räntediffe­rens. Enligt SHIO-Familjeföretagens uppfattning kan det vara motiverat att av detta skäl sätta räntan för produktutvecklingslånen till minst fem procentenheter över diskontot.

SIND föreslår alt det inle skall utgå någon riskpremie. Förslagel till­styrkes."

Svenska Bankföreningen

"Ränta utgår efter diskonto-I-4 procent. Föreningen anser, att räntan bör vara mer marknadsmässig. Med tanke på risknivån och även de gynn­samma villkoren under utvecklingstiden bör ränta utgå med minst diskon­to-I- 5,5 procent."

Stockholms läns utvecklingsfond

"Utredningens förslag om ränte- och amorteringsfrihel under 3-5 år är en positiv faktor som kan medverka till att de angivna problemen över­vinns. Detta innebär en subvention till vilken medel inte anslagits i utred­ningens förslag.

Den föreslagna lånemodellen A kommer atl bli gynnsam för förelagen och torde därmed bli mer attraktiv än den nuvarande konstruktionen. I praktiken torde fördelarna med modell A komma atl innebära en omsväng­ning från de nuvarande rörelselånen mot den nya modellen."

 

Prop. 1980/81:130                                                                208

Södermanlands läns utvecklingsfond

"Sörmlandsfonden hälsar därför med tillfredsställelse att SIND:s utred­ningsförslag bl. a. innebär borttagande av PU-länens riskpremier.

Sörmlandsfonden delar dock inte utredningens förslag orn alt PU-lånen skall räntebefrias under en bestämd projeklutvecklingstid (högst fem år). Enligt fondens mening skulle en sädan räntebefrielse - i kombination med den villkorliga äterbetalningsplikten - göra lånen alltför förmänliga. Krav på PU-lån skulle inte bara resas för finansiering av projekt med stor osäkerhet och risk, ulan för att över huvud taget få relativt billig finan­siering (låg effektiv ränta). Detta bör inte vara syftet med fondernas PU-läneverksamhet.

Lånens mycket riskfyllda karaktär bör inte kompenseras med hjälp av riskpremier, utan skulle i stället kunna balanseras t. ex. av elt något högre ränteläge på länen än för normala krediter. Atl belägga PU-lånen med 1 -2 procentenheters högre ränta än andra statliga lån förefaller här vara en bättre lösning än riskpremielillägg."

Östergötlands läns utvecklingsfond

"Ulredningen kommer fram till tvä olika konstruktioner av produktul­vecklingslån, varav man slutligen väljer alternativ A. Båda förslagen myn­nar ut i billiga PU-lån. Man går så längt i sin iver att främja produktutveck-hng all man gör dessa lån billigare än fondens rörelselån. Delta kan leda Ull en snedvridning av efterfrågan på olika lånetyper.

På grund av den inbyggda bristen på balans mellan rörelselän och före­slagna PU-lån kommer fonderna att fä mycket svåra gränsdragningspro­blem."

Jönköpings läns utvecklingsfond

"Fonden bör stimulera produktutveckling genom risktagande och inle genom subvention av kapitalkostnaden. Varje projekt måste under sin ekonomiska hvslängd generera sä stora inläkter så det orkar bära samtliga kostnader, även kapitalkostnaden.

Räntan bör ligga 2-4 % över räntan på rörelselän."

Blekinge läns utvecklingsfond

"Kostnaden skall däremot vara eller synas vara högre än för rörelselån. Återbetalningarna skall ske med roally. Ränta och riskpremie skall inle finnas."

Malmöhus läns utvecklingsfond

"Med de förmåner som modell A ger: ingen ränta under utvecklingsti­den, inga pantbrev eller företagsinteckningar, ingen borgen och möjlighet till avskrivning av lånet helt eller delvis, kommer låntagarna att sträva efter att fä A-lån i stället för rörelselän.

På grund av den inbyggda bristen pä balans mellan rörelselån och modell A kommer fonderna att få myckel svära gränsdragningsproblem.

Vad gäller utvecklingsstödet anser fonden att stimulansen i första hand skall ligga i att återbetalningarna anpassas till den successivt uppkom-

 

Prop. 1980/81:130                                                               209

mande återbetalningsförmågan och om en sådan inle uppslår, skall stödet helt eller delvis kunna avskrivas. Kostnaden skall däremot vara eller synas vara högre än för rörelselän."

Kopparbergs läns utvecklingsfond

"Den nya lånekonstruktionen bör dock inte framstå som förmånligare än STU's villkorliga lån. Detta för att STU's roll även i fortsättningen bör vara i projektens begynnelsefas."

Jämtlands läns utvecklingsfond

"Utredningen pekar på risken att modell A ger en kraftig ökning av låneansökningar, särskilt som gränsen till rörelselän är relativt mjuk. Den­na risk är uppenbar och måste antagligen hanteras så att projekten prövas mer restriktivt. Alternativt kunde lånen åsättas en hög ränta för att bli mindre attrakliva än rörelselånen. En hög räntenivå torde också kunna motiveras med dess karaktär av riskkapital. Å andra sidan visar hittillsva­rande verksamhet atl utvecklingsprojekt sällan ger sädan avkastning att de kan bära en hög ränta. Skulle det visa sig att låneeflerfrågan på grund av den låga räntan ökar myckel kraftigt och kanske även leder till en förskjut­ning från rörelselänen, bör detta således kunna hanteras med att kraven på projektens 'utvecklingsnivå' skärps."

4   Återbetalning av stödet

Riksrevisionsverket

"Beträffande utvecklingstiderna anser RRV att ulredningen inte ger underlag för ett ställningstagande huruvida de föreslagna tidsgränserna är rimliga. En utvärdering av STUs erfarenheter på området hade här varit värdefullt.

RRV tillstyrker utredningens förslag att lånen bör återbetalas genom fasta amorteringar. RRV vill dock betona vikten av att äterbetalningsvill-koren tillämpas flexibelt. Så t.ex. är det viktigt att stödja nyetablerade företag genom att tillämpa en s. k. 'omvänd' äterbetalningsprincip."

Styrelsen för teknisk utveckling

"Således omöjliggör den föreslagna fasta amorleringsplanen en anpass­ning till det enskilda projektet."

Ingenjörsvetenskapsakademien

"Likaså bör amorteringstakten bestämmas med hänsyn lill utvecklings­planen. Dess cash-flow-budget ger upplysning om i vilken takt projektet genererar överskott och därmed utrymme för återbetalningar. Normalt kommer utrymmet att vara trångt i början av amorteringsperioden. Därför bör det finnas möjlighet atl avpassa amorteringsplanen härefter genom att successivt öka amorteringsbeloppet säsom utredningen anger under av­snittet 5,3, näst sista stycket. Då man bestämmer amorteringarnas storlek bör man naturligtvis hälla i minnet att det ofta finns andra anslagsgivare som också fordrar återbetalning, I.ex. STU. Låntagaren har också ofta förpliktelser atl betala royalties för utnyttjande patent. 14   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                                210

Syftet med STUs och Utvecklingsfondernas verksamhet är att få fram livskraftiga induslriprojekt. Återbetalningarna mäste underordnas detta syfte. De måste avpassas så alt de ej inkräktar pä företagens rörelsekapi­tal."

SHIO-Familjeföretagen

"Den föreslagna ränte- och amorleringsfriheten under den beräknade utvecklingstiden tUlstyrkes.

Produktutvecklingslånens särskilda karaktär gör emellertid det moti­verat att överväga en hell annan ålerbelalningsmetodik än ränlor och amorteringar. Genom alt lånen föreslås vara villkorliga kommer del alllid att finnas en gräns dä projektet är lönsamt men dock inte sä lönsamt sä att den givna räntan och amorteringarna kan bäras. Mot denna bakgrund bör man överväga att i stället låta återbetalning ske i form av roaylly."

Norrlandsfonden

"Dock anser fonden icke att man såsom regel bör låta länen löpa på 10 är säsom utredningen föreslagit. Norrlandsfonden har funnit del riktigare att knyta återbetalningstiden mera klart till projektets pay-offperiod vilken sällan överstiger fem år. Fonden föreslär därför att återbetalningsperioden skall bestämmas med hänsyn till projektets pay-off period och atl man endast om särskilda skäl föreligger skall ge längre amorteringslid än fem år."

Sveriges Industriförbund

"Uppläggningen av PU-länen mäste i det enskilda fallet ske med hänsyn till prognos och cash flow-plan för projektet. Variabel tidsomfattning, med tiden progressiv amortering liksom förskottsbetalning måste kunna komma ifråga."

Stockholms läns utvecklingsfond

"Fonden delar utredningens uppfattning att en återbelalningstid pä 5 är är orealistisk. Återbetalning skall enligt fondens uppfattning ställas i rela­tion till faktisk förmåga att genomföra återbetalningen. Hänsyn bör även las lill produktens förväntade livslängd. Den nuvarande konstruktionen innebär att återbelalningsförmåga anses ha uppkommit samma år som försäljningen börjar, dvs. som fakturering sker. Det är tveksamt om så är fallet. Troligen hämmas återbetalningsförmågan av sädana faktorer som uppbyggnad av rörelsekapital, kostsamma marknadsansträngningar, rela­tivt höga personalkostnader och även i övrigt en kostnadsbild som ännu inte har hunnit anpassas till en egentlig serieproduktion.

Vi vill dock påpeka att modell A enligt vår uppfattning är en olämplig form av produktutvecklingsstöd eftersom återbetalningarna inte relateras till den faktiska återbetalningsförmågan.

Vi anser att återbetalning i form av royalty pä erhållen försäljning är en riktig metod i sig, men vill samtidigt påpeka atl den kan slå förhållandevis hårt mot företag med nya produkter eller helt nystartade företag, varför ytterligare möjlighet till anstånd bör kunna prövas."

 

Prop. 1980/81:130                                                                211

Södermanlands läns utvecklingsfond

"Inte heller är fonden övertygad om all återbetalningen av PU-län fortsättningsvis skall ske efter fastlagd amorleringsplan (enligt utredning­ens förslag baserad pä tio ärs amorteringstid). Nuvarande princip som innebär att återbetalning sker i proceni av de intäkter som utvecklade projekt genererar, har den väsentliga fördelen framför normala amorle-ringsprinciper atl amorteringskraven kopplas direkt till projektens betal­ningsförmåga."

Östergötlands låns utvecklingsfond

"Det har ibland antytts att fasta ränte- och amorteringstider enligl mo­dell A skall leda till en högre äterbetalningsvolym. Fonden vill inte bestrida att den kan leda lill en högre belalningsdisciplin. Så länge säkerheter saknas och de juridiska möjligheterna att överta projekten är sä oklara, bedöms effekten dock bli mycket marginell. Fasla ålerbetalningskrav leder inte automatiskt till återbelalningsförmåga.

Möjlighelen atl enligt denna modell efter utvecklingstidens slut förhand­la bort återbelalningsskyldighelen att fä länet helt eller delvis avskrivet måste dock ulgöra en stark lockelse för låntagaren. Fonden förutser all dessa förhandlingar kommer att bli besvärande och tidskrävande. För låntagaren kan det vidare vara intressant att vid en senare tidpunkt åter­uppväcka projektet. Man måste då har klara regler över hur fonden skall kunna komma tillbaka med sitt ålerbetalningskrav. Ocksä detta kommer att leda till svåra administrativa problem. Fonden ifrågasätter ocksä om inte "Villkorligheten" i sig är tillräckligt skäl för all återbetalningen skall vara bunden till projektens framtida intäkter (nettofaklurering).

Fonden förordar alltså en återbetalning baserad på framtida intäkter för projektet."

Blekinge läns utvecklingsfond

"Modellen innebär atl ingen ränta skall belasta låntagaren under en utvecklingstid på 3 till 5 år, att man därefter tar ställning lill om återbetal­ning skall ske och om så blir fallet skall räntor och amorteringar betalas vid fasta tidpunkter liksom för fondernas rörelselän. Modell A kommer därför att leda lill myckel låga kostnader, den uppfyller sålunda kravet på att utgöra en god stimulans till produktförnyelse. Möjligheter skapas för fon­derna alt i inledningsskedet ta en mycket stor andel av risktagandel.

RelaUonen till projektets återbetalningsförmåga är emellertid myckel svag. Visserligen sker ingen återbetalning under själva utvecklingstiden men när denna är slut och projektet fortfarande kräver kapital för sin tillväxt och genereringen av internt tillförda medel fortfarande är låg, uppträder krav på kraftiga utbetalningar för ränta och amorteringar. För företag som kan tillföra internt genererade medel blir låneformen attraktiv. För enskilda uppfinnare och projektföretag blir kraven så hårda att de enligt fondens bedömning kan leda till att dessa målgrupper tvingas avstå från stödet.

Vid utarbetande av förslag till nya villkor för utvecklingsstödet anser fonden alt stimulansen i första hand inle skall ligga i att återbetalningarna anpassas till den successivt uppkommande återbetalningsförmågan och om en sådan inte uppslår, skall stödet helt eller delvis kunna avskrivas."

 

Prop. 1980/81:130                                                  212

Malmöhus läns utvecklingsfond

"Återbetalningsförmågan uppkommer emellertid inte samma år som försäljningen av produkten börjar. Del kan dröja fiera år innan expansion och rörelsekapitaltillförsel genom internt tillförda medel eller genom upp­låning kommer i balans.

Relationen till projektets återbelalningsförmåga är emellertid mycket svag. Visserligen sker ingen återbetalning under själva utvecklingstiden men när denna är slut och projektet fortfarandet kräver kapital för sin tillväxt och genereringen av internt tillförda medel fortfarande är låg, uppträder krav på kraftiga utbetalningar för ränta och amorteringar. För företag som har annan verksamhet som kan tillföra internt genererade medel blir låneformen attraktiv. För enskilda uppfinnare och för projekt­företag blir kraven så hårda att de enligt fondens bedömning kan leda till att dessa målgrupper tvingas avstå från stödet."

Jämtlands läns utvecklingsfond

"Genom en fast äterbetalningsplan motiveras företagen i väsenlligt stör­re utsträckning rapportera om projektutvecklingen, särskilt då denne av­viker från planerna och betalningsplanen härmed inte kan fullgöras."

5    Övriga frågor

Bokföringsnämnden

"Till de föreslagna modellkonstmklionerna (sid. 78-79) vill BFN dess­utom göra följande påpekanden.

I båda fallen sägas att "företagels koslnader är avdragsgilla". Delta är etl fiskalt ställningstagande som snarast bör avgöras av vad som stadgas i kommunalskattelagen och inte precieras i stödvillkor; det förekommer ju icke avdragsgilla poster, poster för vilka gäller vissa avskrivningsregler och direkt avdragsgilla poster. Sannolikt kan vid avtalstillfället inte avgö­ras, vad medlen används Ull.

1 modell A talas det om atl de regionala utvecklingsfonderna har ulnyll-janderätlen till projekten så länge lånen löper och i modell B att fondema behåller rätten till projekten så länge uppdragen gäller.

1 de fall stödmottagarna är skyldiga avge årsredovisning bör upplysning om sädana förhållanden lämnas däri pä liknande sätt som nu sker beträf­fande tillgängar som innehas med äganderättsförbehåll respektive leasade tillgångar. Påpekande om denna upplysningsplikt bör finnas i fondernas låne- och uppdragshandlingar."

Riksrevisionsverket

"RRV avstyrker den föreslagna höjningen av lånefinansieringen lill upp till 90% av projektkostnaden. Det faktum atl Norrlandsfonden har rätt att finansiera en så slor del av projektkostnaden motiveras av fondens klart regionalpolitiska syften.

Utredningen själv uttrycker farhågor för att den föreslagna låneformen kommer alt leda till förluster som kommer alt göra fonderna alltför försik-

 

Prop. 1980/81:130                                                                213

tiga vid sina projektbedömningar. Delta tyder enligl RRVs mening pä atl en utvärdering av den nya lånekonstruktionens effekter är viktig och bör komma till stånd efter relativt kort tid. Skulle man då finna alt den förvän­tade effekten på produktutvecklingsverksamhelen uteblivit bör man enligt RRVs mening pröva om ett statligt bidrag till förlusttäckning på denna typ av lån kan stimulera fonderna till ökat risklagande."

Styrelsen för teknisk utveckling

"PU-lån. STU-bidrag och liknande slöd bör enligt STUs uppfattning behandlas som en intäkt i företagels redovisning i likhet med den praxis som gäller beträffande skattesidan.

I realiteten kommer PU-län och STU-bidrag ocksä så småningom att bokföras som ett bidrag.

En konstruktion med en återbetalning som är relaterad lill projektets omsättning torde inle civilrällsligl kunna betraktas som en skuld.

STU anser även att villkoret atl fonderna skall ha nyltjanderälten till projekten under lånens löptid får negativa konsekvenser och är en juridiskt och praktiskt svår konstruktion.

STU föreslår atl nuvarande system med ell fondkapital alt förränta slopas. Medel för verksamhelen bör anslås årligen och lyftas i takt med låneutbetalningarna. En sädan åtgärd bör bidra till atl ulnylljandegraden höjs samt atl riskbenägenheten ökas."

Ingenjörsvetenskapsakademien

"Begreppel "nyltjanderätl" har inte definierats av ulredningen, och IVA kan ej ulan vidare acceptera förslagel all fonderna skall ha nyttjande­rätt till det stödda projektet under hela utvecklingstiden."

Landsting.sförbundet

"Därmed talar ocksä övervägande skäl för all elt beslul i frägan samti­digt innebär att slalen pålar sig ansvaret atl i efterhand tillskjuta en bety­dande del av de förlusttäckningsmedel som krävs hos fonderna."

Norrlandsfonden

"Problemen i de fyra nordligaste länen har inneburit behov av speciella insatser. Norrlandsfondens kreditvillkor för industriellt utvecklingsarbete har givit förelagen i de berörda länen relativa fördelar jämfört med möjlig­helerna i andra län och har utgjort ell slagkraftigt argument i diskussion med förelag, som övervägt all bedriva verksamhel i de fyra nordligaste länen. Utredningsförslaget, som innebär en klar förbättring generelll i hela landet, medför enligt Norriandsfonden en uttunning av regionalpolitiken vilket bör beaktas."

Svenska Bankföreningen

"Att tro att bankernas insatser för produktutvecklingsverksamhet be­gränsar sig lill de speciella krediter som nämns i utredningen - Handels­bankens innovationsfond. Wermlandsbankens "värmlandslän" etc. - ger dock en felaktig bild av verkligheten. Dessa krediter ulgör i själva verkel

 

Prop. 1980/81:130                                                                214

endast en ytterst blygsam del av bankernas insats i sammanhanget. Den övervägande delen av produktutvecklingen i landel sker inom redan eta­blerade företag, där ju bankerna bidrar med finansieringen genom de normala rörelsekrediterna. Härutöver kommer, atl bankerna i slor ut­sträckning hjälper innovatörer genom "teknikförmedling", dvs. hjälp att komma i kontakt med lämpliga instanser och personer.

Förslaget att lägga om nuvarande SUFO- och PU-lån till den nya formen ställer sig bankföreningen mycket tveksam till. 1 samband med en sådan omläggning skulle vissa gamla SUFO-lån skrivas av och riskpremier och kapitaliserad ränta på PU-länen efterskänkas. Della förefaller alltför gene­röst och mäste dessutom upplevas grovt orättvist för de låntagare som skött sina skulder. Länen bör alltså löpa enligl hittillsvarande villkor, möjligen med efterskänkande av riskpremierna."

Sveriges Exportråd

"Vi vill emellertid ge uttryck åt förhoppningen alt slöd lill produkt- och systemutveckling även framgent baseras pä överväganden om produkter­nas/tjänsternas avsättningsmöjligheter."

Sveriges Industriförbund

"Förslagel om fondens "nyttjanderätt" mäste avstyrkas. Nyttjande-(men ej ägande-)rätt torde ha ell mycket begränsat värde för fonden. Begreppet är oklart och synes inle ge någon förmänsräll i en konkurs framför andra oprioriterade fordringsägare. All nyttjanderällen kringgär­das av förbehåll kan dock kraftigt sänka värdet hos etl enproduktbolag ur kreditsäkerhetssynvinkel. Verkels förslag torde snarast försämra mottaga­rens kredilvärdighel visavi andra finansieringskällor ulan att ge fonden fördelar."

Stockholms läns ulvecklingsjönd

"Fonderna mäste pä någol sätt ersättas för de förluster som uppstår i samband med hanteringen av PU-län. Utredningen har inle lämnat nägot sädant förslag. Samtidigt bör undvikas all PU-länen i framliden hell får karaktären av bidrag. En seriös inställning frän den presumtive låntagaren och en professionell bedömning frän fonden måsle vara avgörande faktorer för den framtida PU-verksamheten.

Fonden föreslår alt förlusltäckningsmedel bör ulgå med 50% av bevil­jade PU-län. Detta kan ske pä sä sätt atl staten i efterhand täcker 50% av föriusterna pä PU-länen.

Fonderna bör ges rätt att självständigt bestämma produktulvecklingsstö-dets andel av totala projektkostnader."

Östergötlands läns utvecklingsfond

"Fonden kan däremot inle instämma i utredningens konstaterande all fonderna har tillräckligt med kapital för produktutveckling och alt man därför i varje fall pä kort sikl skall stå för förlusterna.

Fonden föreslår att förlusltäckningsmedel bör utgä med 50% av bevil­jade PU-lån. Detta kan ske på så sätt alt staten i efterhand täcker 50% av konstaterade förluster pä PU-länen. I praktiken skulle detta innebära att

 

Prop. 1980/81:130                                                                215

samma bedömning, som varje år måste göra på rörelselänen vad gäller förluster, även görs på PU-lånen."

Jönköpings läns utvecklingsfond

"Länets storlek bör i normalfallet motsvara 50% av den beräknade projektkostnaden. Möjlighet bör finnas att i särskilda fall utsträcka länet lill 75 % av projektkostnaden.

En ökning av produktutvecklingslånen torde innebära att det goda egna kapital som fonderna har för närvarande kommer att urholkas.

Fonderna måste på något sätt få ersättning för de förluster som uppstår på produktutvecklingslän. Konstaterade förluster bör delas lika mellan staten och fonderna."

Blekinge läns utvecklingsfond

"Fonden föreslär att förlusltäckningsmedel bör utgä med 50% av bevil­jade PU-lån. Detta kan ske på så sätl atl staten i efterhand läcker 50% av konstaterade förluster pä PU-länen."

Malmöhus läns utvecklingsfond

"Avgörande för hur slor lånevolym på PU-lån som fonden kan ha, är hur stora resurser fonden har för föriuslläckning innevarande är och kom­mande år. Om låneformen skall kunna fä tillräcklig volym och därmed bli en god stimulans för den tekniska förnyelsen, måste det redan vid besluls-tillfället ställas i utsikt alt minst en del av eventuell förlust täcks av för ändamålet externt tillförda medel. Fonden anser att en praktisk metod för en sådan förlusldelning är att fonden svarar för 50% och slalen för 50%. Med förlust avses då utbetalt belopp och ränta efter avdrag av eventuella inbetalningar. Fonden kan ärligen lämna en rapport över konstaterade förluster till SIND. Genom all fonderna själva svarar för halva förlusten kan en markant ändring av fondernas risktagning inte ske. En i förväg gjord regional fördelning av förlusltäckningsmedel bör därför i varje fall under en försöksperiod inte vara nödvändig.

Den nuvarande författningen har givit produklutvecklingslänen ell vi­dare användningsområde än enbart leknisk förnyelse. Således kan län lämnas till marknadsföringskostnader av bäde nya och lidigare utvecklade produkter avsedda för industriell produktion. Del är emellertid angelägel alt fonderna kan medverka i utveckling av andra konkurrensfaktorer än just produkter exempelvis vid utveckling av nya ijänsler eller vid fram­tagning av mjukvara som dalaprogram för försäljning. Det nuvarande namnet, produktulvecklingslån, har också medverkat till atl exempelvis finansiering av koslnader för utveckling av expori på nya marknader inle har efterfrågats. Fonden föreslär därför att den nuvarande beteckningen produktutvecklingslån utbyts mol namnet utvecklingsstöd."

Älvsborgs läns ulvecklingsjönd

"Förlusterna pä PU-lånen kan förmodas bli relativt höga. För all elimi­nera riskerna för en restriktiv hållning gentemot PU-lån. bör frägan om statlig förlusttäckning få en annan lösning än den ulredningen föreslagil.

Utvecklingsfondernas finansiering av de totala projektkostnaderna bör uppgå till max. 65%."

 

Prop. 1980/81:130                                                                216

Kopparbergs läns utvecklingsfond

"Frågan om förlusttäckning blir därför avgörande för utvecklingsfon­dens förutsättningar atl tillämpa produktutvecklingsstöd. Om man vill uppnå en verklig sUmulans till produktförnyelse och ett större risktagande från kreditgivarens sida bör enligt vär bedömning staten medverka till att avlasta fonden åtminstone 50% av förlusttäckningen. I annat fall kommer fondens engagemang i produktutvecklingsstöd att begränsas till en betyd­ligt lägre nivä än vad som är önskvärt med avseende pä länels näringslivs­utveckling.

Produktutvecklingslån bör kunna beviljas upp till max. 80% av projekt­kostnaden istället för föreslagna 90% p.g. a. alten störreegen insats mäste krävas av låntagaren. Detta borde medföra en seriösare prövning av pro­jekten även från låntagarens sida."

Jämtlands läns utvecklingsfond

"Fonden anser det nödvändigt atl i samband med överväganden om förbättrade stödformer för produktutveckling, som naturiigen innebär stort risktagande och härmed stora läneförluster, även överväga fondernas framtida föriustläckningssyslem. Sådana överväganden bör emellertid en­ligt Fondens mening även omfatta den större frågeställningen om fonder­nas tolala föriuster inkl. förlusterna på rörelselånen och den härmed sam­manhängande frägan om fondernas kapitalförsörjning i stort. Ett förlustbi­drag med viss andel av föriusterna pä PU-lån läckta av staten kan lika gärna utformas som en årlig kapitalförstärkning hos fonderna för all här­igenom kompensera för gjorda kapitalförluster. Det är härvid ocksä nöd­vändigt aU hänsyn tages till föriusterna på rörelselän, eftersom dessa i lika hög utsträckning påverkar fondernas utlåningsmöjligheter. Vidare bör elt sädant syste, oavsett om del utformas som elt föriusttäckningsbidrag eller en allmän kapitalförslärkning, inrymma en regionalpolitisk protll,"

Norrbottens läns utveckling.sfond

"Det är orealistiskt att räkna med all avkastningen på PU-lånen fram­deles kommer att täcka kreditförlusterna i misslyckade projekt om en önskvärd aktivitetsnivå upprällhålles. Förlusttäckningen bör ordnas efter en modell med samma principer som finansiering av utvecklingsfondernas allmänna verksamhet, alltså lika stor för staten som för utvecklingsfon­den."

 

Prop. 1980/81:130                                                                217

Bdaga4

Sammanfattning av utredningsförslaget om arbets­kooperativ försöksverksamhet (SOU 1980:36)

Kooperationsutredningen (I 1977:01) har i ett delbetänkande (SOU 1980: 36) Arbetskooperation föreslagit att ätgärder vidtas sä att den genom statens industriverk och ett antal regionala utvecklingsfonder bedrivna försöksverksamheten med löntagarägda förelag föriängs. utvidgas och ges en mera preciserad inriktning. Utredningen menar att nuvarande försöks­verksamhet är en resursmässigt begränsad engångsinsats där det anslagna beloppet 1 milj. kronor endast beräknas räcka lill 10-12 företagsetable­ringar i fyra län. Vidare anses alt en fortsatt försöksverksamhet bör omfal­la hela landel. För detta talar enligt utredningen både rättviseskäl och pedagogiska skäl.

Utredningen understryker nödvändigheten av atl en fortsatt försöks­verksamhet får en sådan inriktning alt verksamhetsformen som sådan får rimliga fömtsättningar att prövas och utvecklas. Därför bör vid prövningen av aktualiserade etableringar av arbetskooperativa företag krävas att såväl affärsidén som fömtsättningarna i övrigt ger förelaget rimliga överlevnads-och utvecklingsmöjligheter.

Enligl ulredningen bör den fortsatta och utvidgade verksamheten före­trädesvis avse arbetskooperativa företag. Den formella associationsfor­men bör dock härvid ej vara avgörande. Större vikt bör enligl utredningen läggas på företagets reella prägel. Om bolagsformen valts, men företaget genom särskild ägarförening eller konsortialbestämmelser getts eller ges en omisskännlig kooperativ prägel bör stöd kunna påräknas.

Beträffande försöksperiodens längd måste, enligt ulredningen, etable-ringsprocessens tidskrävande natur tillsammans med behovet av lillräck­ligl många fall vara avgörande. Utredningen föreslår därför en försökspe­riod om minimum fem år. Inom denna tidsperiod anser ulredningen atl också en utvärdering bör göras med förslag lill eventuell fortsatt stödjande verksamhel.

Verksamhetens inriktning

Nuvarande försöksverksamhet är inriktad pä fördjupade företagsin-salser. Den av utredningen föreslagna utbyggda verksamheten omfattar tre delar, nämhgen kunskapsuppbyggnad och information, företagsservice samt kapitalstöd.

Kunskapsuppbyggnad och information

Kunskaperna om den kooperativa företagsformen är enligt utredningen liten även i de kretsar som har till uppgift att främja en nyetablering och företagsamhet i övrigt.

 

Prop. 1980/81:130                                                                218

Jämsides med en ytteriigare utveckling och ett klarläggande av företags­formens förutsätlningar och möjligheler bör därför enligt utredningen in­formationen om särskilt den kooperativa formen förbättras. 1 del skriftliga material som framställs av statliga och halvstatliga organ bör således även det kooperativa alternativet presenteras. Vidare bör i kurser för speciellt de regionala utvecklingsfondernas personal den kooperativa formen pre­senteras och diskuteras. För information och överläggning om gemensam­ma problem föreslår utredningen alt initiativ också tas till årliga konferen­ser med företrädare för de arbetskooperativa företagen.

Ulredningen anser att det även från kooperativ synpunkl bör vara ange­läget alt det successivt utvecklas en för dessa företag gemensam kunskap som på självhjälpsbasis kan stödja en arbetskooperativ utveckling. Om frågan om en arbetskooperativ samorganisation aktualiseras bör enligt utredningen temporärt statligt adminislralionsbidrag kunna utgå genom initiativ från de arbetskooperativa företagen. Mot denna bakgrund föreslår utredningen utarbetande av:

—         en mindre informationsskrift om arbetskooperativ företagsetablering

-       en handbok eller riktlinjer för de praktiska åtgärderna i samband med
kooperativ företagsetablering.

Vidare föreslår utredningen alt kurser om kooperativa etableringsfrågor anordnas för utvecklingsfondernas och industriverkets personal.

Företagsservice

Utredningen föreslär att en företagsservice som speciellt tar sikte på de arbetskooperativa företagens villkor och problem bör byggas upp. 1 denna bör ingå bl.a. att ge råd om lämpliga associationsformer och andra prin­ciper för verksamhelen, dvs. regler för medlemskap, insatser och övriga kapitalfrågor, överskottsfördelning, företagsledning etc. samt givelvis de mer traditionella frågorna om exempelvis ekonomi, produktutveckling och marknadsföring. Speciellt frågan om associationsform anser utredningen vara av stor betydelse för dessa företag.

Utredningen anser att i vissa fall synes en kombination av formerna ekonomisk förening och aktiebolag vara nödvändig för att tillgodose både vissa kooperativa inlressen och vissa affärsmässiga krav. För rådgivning i dessa frägor krävs speciell erfarenhet av den kooperativa formens villkor. Mönslerstadgar eller exempel pä olika företagskonstruktioner bör därför finnas tillgängliga.

I ett utvecklat skede bör denna service enligt utredningen stä till de rådsökandes förfogande pä villkor jämförliga med dem som i övrigt gäller fpr nyttjande av utvecklingsfondernas tjänster. 1 ett utvecklingsskede bör emellertid servicen kunna ges utan kostnad för den sökande eller till reducerad kostnad.

Vid en positiv utveckling av denna företagsform kan enligt utredningen på sikt frågan om lagändringar för alt skapa en särskild form av ekonomisk

 

Prop. 1980/81:130                                                                219

förening passande dessa företag aktualiseras. Sådana former finns för närvarande för bostadsrättsföreningar och sambruksföreningar inom jord­bruket. Viss tids ytterligare erfarenhet av arbetskooperativ verksamhet bör dock enligl utredningen erhållas innan frågan om speciallagstiftning tas upp till prövning. Mot denna bakgrund föreslår utredningen utarbetande av:

-     "normalstadgar" för ekonomisk förening för arbetskooperativ verk­samhet

-     "standardlösning" för ombildning av aktiebolag till ekonomisk förening

—     "ask-i ask" -lösning för bildande av ekonomisk förening för överta­
gande av befintligt aktiebolag.

Kapitalstöd

Bildandet av arbelskooperaliv kräver enligl utredningen bäde upplånal kapital och riskkapitalinsatser av kooperativets medlemmar. Samhällel har genom bl.a. utvecklingsfonderna utvecklat olika former för kapitalstöd. 1 begränsad omfattning kan län även lill egna insatser förekomma.

Inom försöksverksamhetens ram bör därför enligt utredningen fungeran­de lösningar utarbetas för lån till arbetskooperativa företagsetableringar inom de gränser som nuvarande bestämmelser (SFS 1978:506) för statligt kreditstöd genom regional utveckling ger, vad gäller rörelselån och pro­duktulvecklingslån.

Det nämnda kreditstödet är dock inte utformat med tanke pä det koope­raUva företagets villkor. Vid en vidgad försöksverksamhet torde därför enligt utredningen vissa kapilalfrågor aktualiseras som inle alls, eller en­dast med svårighet kan lösas genom gällande bestämmelsers ramar. Främst kan detta gälla finansieringen av erforderligt insatskapital. Därför bör enligt ulredningen, i den föreslagna vidgade försöksverksamheten där kravet på egna insatser överskrider en viss nivä — förslagsvis 5000 kr. per medlem - och det gängse statliga kreditslödet inklusive den i undantags­fall befintliga möjligheten till län för egna insatser inte är tillgängligt, möjligheter finnas atl erhålla särskila lån för det överskridande beloppet.

Denna "tilläggsmöjlighel" att erhålla stöd lill riskkapitalinsatsen bör enligt utredningen endast gälla företag som drivs i reell kooperativ form och där möjlighet till enskild kapitalvinst vid utträde eller överlåtelse av andel saknas eller är starkt begränsad. Med hänsyn härtill bör dä också villkoren för insatslänen vara gynnsammare än för vanliga rörelse- och produktutvecklingslån.

Under försöksverksamheten bör enligt utredningen della särskilda kapi­talstöd handläggas centralt. Särskilda medel bör anslås för verksamhelen.

Inom ramen för föreslagen verksamhel bör därför enligt utredningen utarbetas:

—     "standardlösningar" för lån lill riskkapilalinsatser (inom ramen för ut­
vecklingsfondernas nuvarande resurser)

 

Prop. 1980/81:130                                                  220

- förslag till en ny särskild låneform (fond) för vidgad långivning lill täckning av arbetskooperativa företags riskkapitalbehov.

Försöksverksamhetens organisation

Som tidigare framhållits bör enligt utredningen den arbetskooperativa försöksverksamheten utvidgas till att omfatta hela landet samt regionalt ligga hos utvecklingsfonderna. Arbetet med vägledning, erfarenhetsin­samling, utvärdering och erfarenhetsåterföring föresläs ligga hos statens industriverk. Även beredningen och handläggningen av del särskilda kapi­talstödet och de olika utvecklingsuppgifter som angetts föresläs bli hand­lagda av industriverket.

Det centrala ansvaret för försöksverksamhetens initiering, inriktning, genomförande, uppföljning och utvärdering bör enligt utredningen ankom­ma på en särskilt tillkallad delegation direkt underordnad chefen för indu­stridepartementet. Företrädare för industriverket, utvecklingsfonderna, kooperationen i allmänhet, de arbetskooperativa företagen och fackliga organisationer föreslås ingå i delegationen. Till delegationen bör knytas en sekreterare. I övrigt anser utredningen atl det bör åligga industriverket atl svara för frågornas beredning och verkställigheten av delegationens beslut.

Enligt utredningen skall delegationen inledningsvis precisera och plane­ra verksamheten under försöksperioden. Därefter skall den varje är redo­visa verksamhetens förlopp. I god tid före försöksperiodens utgång skall på grundval av uppföljning och utvärdering av verksamheten, förslag fram­läggas om ätgärder för fortsatt verksamhet inom detla område.

Resursbehov

För försöksverksamheten bör enligt utredningen vissa nya resurser anvi­sas. Som framgått av förslagen behövs på flera punkter vissa utrednings-och utvecklingsinsatser. Huvuddelen av dessa kan enligl utredningen gö­ras inom industriverket eller i verkels regi. För dessa arbeten föreslås atl 500000 kr. per år anvisas under försöksperioden.

Huvuddelen av verksamhelen bör enligt utredningen avse fördjupade konsultinsatser avseende enskilda etableringsprojekt. Med en fortsatt tillämpning av den hittills prövade insatsen bestående av en helt gratis första företags- eller projektanalys plus en till hälften rabatterad fördjupad konsultinsats i uppskattningsvis 20-25 fall per år bedöms verksamheten erfordra 2 milj. kronor årligen. När det gäller kreditslödet väntas den föreslagna verksamheten medföra viss ökad efterfrågan på de medel som står till förfogande för utvecklingsfondernas vanliga kreditstödsverksam­het. En ökning av dessa medel får enhgt utredningen bedömas i andra sammanhang. För det föreslagna, särskilda kapitalstödet fordras dock vissa nya resurser. Ett engångsanslag om 5 milj. kronor föreslås bli anvisat

 

Prop. 1980/81:130                                                  221

för delta ändamål. Erfordras ytterligare medel under försöksperioden bör enligt utredningen frågan tas upp i särskild ordning.

Sammanfattningsvis har utredningen uppskattat resursbehovet för den föreslagna verksamheten till 2,5 milj. kronor per år plus elt engångsanslag för särskill kapitalstöd om 5 milj. kronor. Dessa kostnader anser utred­ningen kunna täckas genom omdisponering av medlen under Qortonde huvuddtitelns anslag B Industri m. m.

 

Prop. 1980/81:130                                                  222

Bilaga 5

Sammanställning av remissyttranden över Kooperationsutredningens delbetänkande Arbets­kooperation (SOU 1980:36)

Efter remiss har yttranden över betänkandel avgetts av riksrevisionsver­ket (RRV), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU), länsstyrelserna i Stockholms, Upp­sala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kop­parbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Ar-betslivscentmm, SACO/SR, Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Stiftelserna Stockholms och Västerbottens läns utvecklingsfonder. Svenska sparbanksföreningen. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) samt Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Industriförbund i ett gemensamt yttrande.

Sammanställningen återger synpunkter på ulredningens förslag - Be­skrivning av rådande ordning eller referat av vad ulredningen anfört har inte tagits med.

Fortsatt försöksverksamhet

Den övervägande delen av remissinstanserna delar utredningens upp­fattning att en fortsatt och utvecklad försöksverksamhet av den arbetsko­operativa företagsformen bör stödjas och bör fortlöpa i minst 5 år. AMS framhåller bl. a. alt det är myckel angelägel alt frägan om förutsättningarna för arbetskooperativa företag närmare prövas i syfte att finna konkreta lösningar på de problem som aktualiseras i samband med sådana företags­former både i initialskedet och i den fortsalla driften.

Flera instanser anser - i likhel med utredningen - alt försöksverksam­heten bör omfatta hela landet. Till dessa hör bl. a. länsstyrelserna i Stock­holms, Uppsala, Gotlands, Blekinge, Malmöhus och Hallands län, lands­tingsförbundet, Stockholms läns utvecklingsfond och TCO. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att en försöksverksamhet som omfattar hela landet automatiskt skulle ge en bred kunskapsulvidgning hos alla berörda.

RRV, SAF, SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Industriförbund till­styrker däremot inte en landsomfattande försöksverksamhet. RRV anser att en sädan spridning medför risk för all syftet med verksamheten, alt samla fördjupade kunskaper frän konkreta fall, inle uppnäs.

Utredningens förslag att den fortsatta och utvidgade verksamheten bör avse arbetskooperativa företag tillstyrks inte av länsstyrelsen i Norrbot-

 

Prop. 1980/81:130                                                                223

tens län. Länsstyrelsen anser i stället att försöksverksamheten inte bör koncentreras enbart till arbetskooperativa företag, utan atl ocksä närbe­släktade initiativ bör stödjas för atl "tjäna liknande övergripande syften, t. ex. försök med löntagarstyrda företag".

Kunskapsuppbyggnad, företagsservice, kapitalstöd

De tre huvudkomponenterna i försöksverksamheten - kunskapsupp­byggnad och information, förelagsservice samt kapitalstöd, anser övervä­gande antalet remissinstanser vara en logisk utvidgning av nuvarande försöksverksamhet, Bl.a. tillstyrker länsstyrelserna i Stockholms, Söder­manlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bo­hus, Skaraborgs och Örebro län, SACO/SR och Stockholms läns utveck­lingsfond förslagen. RRV, SIND, länsstyrelsen i Norrbottens län, SAF, SHIO och Sveriges Industriförbund delar dock inte utredningens uppfatt­ning att en ny låneform bör införas för vidgad långivning av riskkapital för denna företagsform.

SIND anför bl. a.: "Dä det ej finns några formella hinder för de koopera­tiva företagen att erhålla län genom befintliga låneformer bör kapitalbeho­vet kunna täckas inom ramen för dessa. Del är i detta sammanhang mycket viktigt med en utbyggd information om de kooperativa företagens problem och möjligheler lill bl. a. kredilgivande organisationer".

Länsstyrelsen i Nortböttens län anser däremot att ulredningens förslag är alltför begränsat, trots att en utvidgning föresläs. Stöd bör enligl länssty­relsen även kunna ges ulöver de ramar som diskuterats, t.ex. när nya projekt framkommer.

De remissinstanser som behandlat frågan om utarbetande av en informa­tionsskrift och en handbok om arbetskooperativ företagsetablering, är samtliga positiva lill förslagel. SAF, SHIO-Familjeföretagen och Sveriges Industriförbund anför att en handbok med riktlinjer för praktiska ålgärder vid företagsetablering förefaller motiverat. Handboken bör enligt remissin­stanserna innehålla förslag till stadgar för en ekonomisk förening för ar­betskooperativ verksamhet. Olika standardlösningar bör ocksä finnas för ombildning av andra förelagsformer lill ekonomisk förening.

Utredningens förslag att kurser om kooperativa etableringsfrågor för utvecklingsfondernas och industriverkets personal anordnas tillstyrks av bl. a. länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län samt LRF.

Länsstyrelsen i Värmlands län som delar utredningens uppfattning, framhåller dessutom att även länsstyrelsens personal behöver kunskap om förelagsformen. Kurserna bör därför ocksä vara öppna för länsstyrelsens personal.

Organisation

Utredningens förslag att försöksverksamheten på regional nivå bör ligga hos utvecklingsfonderna och alt arbetet med vägledning, erfarenhetsin-

 

Prop. 1980/81:130                                                  224

samling, utvärdering och erfarenhetsåterföring bör ligga hos SIND till­styrks av samtliga remissinstanser som behandlat organisaUonsfrågorna.

Förslagel att det centrala ansvaret för försöksverksamhetens initiering, inriktning, genomförande, uppföljning och utvärdering bör ankomma på en särskild tillkallad delegation under ordförandeskap av chefen för industri­departementet Ullslyrks av bl. a. länsslyrelserna i Skaraborgs och Norrbot­tens län och LRF. Flertalet remissinstanser som behandlat frågan är dock negativa Ull alt en särskild delegation ska inrättas. Bl.a. har RRV, SIND, STU, länsslyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar och Västerbot­tens län, SAF, SHIO, Sveriges Industriförbund m.fl. med olika motive­ringar avstyrkt förslaget. SAF, SHIO och Sveriges Industriförbund anför: "Vi delar dock inte utredningens uppfattning atl en speciell delegation med någon form av centralt ansvar för försöksverksamheten behöver inrättas. Denna skulle bara bidra till en onödig utveckling av byråkratin. Berörda parter och intressenter finns redan nu företrädda inom Industriverkets styrelse".

 

Prop. 1980/81:130                                                  225

Bilaga 6

STU:s anslagsframställning

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) är central förvaltningsmyndighet för statens initiativ och stöd till leknisk forskning och industriellt utveck­lingsarbete.

STU har till uppgift bl. a. att följa den lekniska utvecklingen, alt initiera samarbete, inom, alt ta initiativ till och stödja teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete, att ge råd och stöd åt uppfinnare samt att förmedla forskningsresultat till kommersiellt utnyttjande.

STU leds av en styrelse. Chef för ämbetsverket är en generaldirektör. Inom verket finns fem projektenheter, en serviceenhet, en internalionell enhet, en administrativ enhet samt en planeringsenhet.

Vid STU fanns den 1 juli 1980 290 anställda, varav 169 utgjorde handläg­gande personal.

Vid STU tillämpas programbudgetering med följande programindelning.

1.    Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete

2.    Kunskapsutveckling

3.    Internalionell kontaktverksamhet

4.    Myndighetsservice

5.    Drift av forskningsstationer

Programmet Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete indelas i följande delprogram.

1 a. Insatsområden

1 b. Teknikområden

1 c. Industriservice

I d. Förmedling

1 e. Arbetstagarprojekt

STU:s verksamhet under programmen 1—4 finansieras frän reserva-Uonsanslaget Fl. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling.

Stöd till forsknings- och utvecklingsarbete inom energiområdet lämnas under särskilda program frän anslaget Energiforskning.

Program 5 finansieras från förslagsanslaget F2. Styrelsen för teknisk utveckling: Drift av forskningsstationer. Detta anslag får i princip inte belastas. För att lösa tillfälliga eller säsongmässiga likviditetsproblem för drift av forskningsstalioner disponerar STU en rörlig kredit i riksgäldskon­toret på lOOOOOkr.

För finansiering av investeringar i utrustning anvisas medel under reser­vationsanslaget F3. Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning.

15    Riksdagen 1980181. I saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                  226

F 1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveck­ling

Följande sammanställningar ger en ekonomisk översikt av STU:s förslag till verksamhet under detta anslag (milj. kr.).

 

 

1979/80

1980/81

1981/82

1982/83

1983/84

 

Utfall

Budget

STU:s

förslag

 

Kostnader

 

 

 

 

 

Program 1

 

 

 

 

 

Industriellt och sam-

 

 

 

 

 

hällsinriktat tekniskt

 

 

 

 

 

utvecklingsarbete

261,8

293,0

363,0

399,1

429,8

Rymdverksamhet

10,1

11,5

14,2

15,7

17,7

Program 2

 

 

 

 

 

Kunskapsutveckling

133,0

158,0

210,6

250,8

288,5

Program 3

 

 

 

 

 

Internationell kontakt-

 

 

 

 

 

verksamhet

14,55

16,4

25,8

27,8

30,9

Program 4

 

 

 

 

 

Myndighetsservice

4,0

5,2

5,7

6,3

6,9

Informationsförsörj-

 

 

 

 

 

ningsverksamhet

7,5

8,0

11,1

12,8

14,2

Ofördelade medel

-

4,5

10,0

20,0

20,0

Summa kostnader

430,55

496,6

640,4

732,5

808,0

Avgår Onansiering utöver

 

 

 

 

 

anslag

 

 

 

 

 

Återbetalningar m. m.

13,4

20,0

20,0

20,0

20,0

Minskning av reservation

1,0

-

-

-

-

Summa anslag

416,55

476,6

620,4

712,5

788,0

Statsmakterna har för verksamheten vid STU angett tre huvuduppgifter (prop, 1977/78:111, NU 1977/78:75, rskr 1977/78:361).

Den första innebär att med hjälp av tillgänglig eller ny teknik främja utveckhngen inom olika samhällssektorer — samhällssektorrollen. Inom de sektorer där särskilda resurser finns för planering och ledning av forsk­nings- och utvecklingsarbete begränsas dock STU:s uppgift Ull alt i mån av behov biträda med sakkunskap och erfarenheter. Den andra huvuduppgif­ten är att främja industrins innovationsverksamhet och lekniska kvalitet -industrirollen. STU:s resurser används här för bl.a. stöd till sådant ut­vecklingsarbete där det tekniska risktagandet är stort utan att ett direkt samband föreligger med omedelbara svenska samhälleliga behov, men där resultaten bedöms kunna bh kommersiellt värdefulla i internaUonell kon­kurtens inom och ulom landet. STU:s tredje huvuduppgift är att inom den tekniska forskningen höja den vetenskapliga nivån och öka kunnandet inom skilda områden -forskningsstödjande roUen.

STU:s programstruktur är målinriktad och har sin utgångspunkt i de tre roller som statsmakterna har angivit för STU. Program 1. Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete, svarar mol de två första rol-

 

Prop. 1980/81:130                                                  227

lerna — samhällssektorrollen och industrirollen - genom kompetensupp­byggande och koncentrerade insatser inom utvecklingsbara områden samt genom stöd till innovationsverksamhet. Program 2. Kunskapsutveckling, svarar mot den tredje rollen, som är forskningsstödjande.

Under program 1 görs insatser på insatsområden, teknikområden och serviceinriktade aktiviteter säsom industriservice och förmedling. För alt stimulera de anställda i företagen att i ökad utsträckning bidra till förnyel­sen i näringslivet har under detta program dessutom avsatts särskilda medel för att stödja projekt initierade av de anställda.

Under delprogrammet la. Insatsområden genomförs större, konkret målinriktade insatser för utveckling av produkter, processer, metoder eller system av betydelse för olika områden av näringsliv och samhälle.

Delprogrammet Ib. Teknikområden innefattar teknisk-industriell ut­veckling av produkter, processer, metoder eller system som avses utnytt­jas i industriell eller annan verksamhet.

Under program 2. Kunskapsutveckling genomförs forskningsverksam­het som syftar till att ta fram ny teknisk-vetenskaplig kunskap eller kompe­tens av betydelse för STU:s ansvarsområde.

STU har i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 lämnat förslag till verksamhet under budgetåret 1981/82 och plan för budgetåren 1981/82-1983/84. STU:s förslag innebär en prioritering av långsiktig kunskaps- och kompetensuppbyggnad framför stöd till utvecklingsarbete och en fortsatt koncentration av insatserna mot områden som av STU bedömts ha slor strategisk betydelse för den industriella utvecklingen i Sverige, nämligen följande:

-     Bioteknik

-     Elektronik och datateknik (inkl. informationsteknik)

-     Materialteknik — nya material

-     Verkstadsteknik

-     Träteknik

-     Massa- och pappersteknik

-     Kemiteknik - särskilt tillverkning och användning av prestationskemi­kalier

-     Teknik för hälso- och sjukvård

För flertalet av dessa områden har statsmakterna redan tidigare beslutat om större samlade satsningar (prop. 1979/80:100 bil. 17, NU 1979/80:43, rskr 1979/80: 395). I sin anslagsframställning lämnar STU en utföriig redo­visning av dessa prioriterade områden samt förslag till satsningar.

För att uppnå tillräcklig slagkraft inom de prioriterade områdena är enligt STU:s bedömning en betydande ytterligare förstärkning av resur­serna till dem nödvändig. En sådan förstärkning kan på kort sikt endast i begränsad ulslräckning tillgodoses genom omfördelning av resurser inom oförändrad resursram. En dominerande el av STU:s förslag till ökade resurser avser därför de prioriterade områdena.

 

Prop. 1980/81:130                                                  228

Tvä nya insatsområden föreslås påbörjas budgetåret 1981/82, nämligen Polymera konstruktionsmaterial och Djupprospeklering.

En ökad internationell orientering och kontakt är angelägen och kommer under de närmaste åren att eftersträvas för samtliga STU:s program. För att understödja denna ambition föreslår STU väsentligt ökade resurser till program 3. Internationell kontaktverksamhet.

I övrigt föreslås ökade insatser avseende

—innovationsfrämjande åtgärder

—utvecklingsprojekt som initieras av anställda i företag.

Stödet till enskilda uppfinnare och mindre företag under STU:s program beräknas öka under treårsperioden.

Insatserna inom de prioriterade områdena sker via såväl program la, program 1 b som program 2. Följande sammanställning ger en översikt över de totala satsningar som STU föreslår för de prioriterade områdena under den kommande treårsperioden (milj. kr.).

 

Prioriterade områden

1979/80

1980/81

1981/82

1982/83

1983/84

 

Utfall

Budget

STU:s

förslag

 

Verkstadsteknik

24,1

33,9

48,1

59,4

69,8

Bioteknik

6,5

11,2

15.1

19,9

27,4

Datateknik/elektronik

50,7

64,9

87,7

102,3

107,9

Materialteknik - nya

 

 

 

 

 

material

1,8

4,8

15,9

18,8

21.3

Kemiteknik

8.2

13,3

17,3

18.8

23,3

Träteknik inkl. skogs-

 

 

 

 

 

teknik

22,6

26,9

33,7

39,6

47,0

Teknik för hälso- och

 

 

 

 

 

sjukvård

30,8

34,0

42,8

48,9

51,6

Massa- och pappersteknik

19,3

22,2

27.2

30,9

35,1

Totalsumma

164,0

211,2

287,8

338,6

383,4

Total satsning på pro-

 

 

 

 

 

gram la+Ib-f-2 (milj. kr.)

374,2

426.9

544,0

615,9

676,5

De prioriterade områdenas

 

 

 

 

 

andel av dessa program (%)

43,8

49,5

52,9

55,0

56,7

De prioriterade områdenas

 

 

 

 

 

andel av ökningen av dessa

 

 

 

 

 

program (%)

 

 

60,3

64,6

61,3

Program 1. Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete

Under detta program planeras, genomförs och uppföljs STU:s insatser för innovationsinriktad verksamhet av betydelse för olika samhällssek­torer och näringslivet. Programmet syftar till att generera ny teknik och lill effektivare användning av säväl ny som tidigare känd teknik. Vidare syftar programmet till att genom uppsökande regional verksamhet öka STU:s konlakler med enskilda och förelag som har utvecklingsbara idéer för atl stimulera dem till fortsatt utveckling och nyttiggörande.

 

Prop. 1980/81:130

229

Program 1 är indelat i fem delprogram. Följande sammanställning ger en ekonomisk översikt av STU:s förslag lill verksamhet under program 1 (milj. kr.).

 

Program 1

Delprogram

1979/80 Utfall

1980/81 Budget

1981/82 STU:s

1982/83 förslag

1983/84

la. Insatsområden Ib. Teknikområden le. Induslriservice ld. Förmedling le. Arbetstagarprojekt

Summa program 1

37,7

203,5

12.5

3,1    .

5,0

261,8

43,5

225,4

10,8

3,3

10.0

293,0

64.4

269.0

13,6

4,0

12,0

363,0

58.7

306.4

15.0

4.0

15.0

399,1

43.9

344,9

17.0

4,8

20.0

429,8

Delprogram la. Insatsområden

Inom delprogrammet genomförs större, konkret målinriktade insatser för utveckling av produkter, processer, metoder eller syslem av betydelse för olika områden av näringsliv och samhälle. Insatserna skall vara begrän­sade till tid och omfattning enligt en för satsningen upprättad plan. Insat­sen innebär i regel ett omfattande planerings- och samordningsarbete av eller initierat av STU.

Under innevarande budgetär pågår i enlighet med statsmakternas beslul verksamhet inom 14 insatsområden. Inom nio av dessa områden påbör­jades verksamheten under budgetåret 1978/79, inom fyra under budgeråret 1979/80 och inom ett under innevarande budgetår. Pågående verksamhet inom samtliga 14 insatsområden föreslås fortsätta under budgetåret 1981/ 82 enligt följande sammanställning (milj. kr.).

 

 

Påbörjades

Kostnad

Kostnad

Total-

Beräknas

 

 

1980/81

1981/82

kostnad

vara

 

 

(Budget)

(Förslag)

 

avsliilal

Storkök 90

1978/79

3.7

4.1

21,4

1983/84

Kollekliva transporter

1978/79

4.0

5,0

24,7

1982/83

Olje- och gasutvin-

 

 

 

 

 

ningsteknik till havs

1978/79

2,4

4,0

21,4

1982/83

Stålframställning ur

 

 

 

 

 

fosforrika malmer

1978/79

3.3

3.9

17,8

1983/84

Gjutjärnsprodukter

1978/79

1.7

2,2

10,6

1983/84

Hydrometallurgi

1978/79

3.2

2.8

11,0

1982/83'

Rening av ventilations-

 

 

 

 

 

luft i industrin

1978/79

2.8

2.7

10.5

1982/83'

Sjukvårdsmiljö

1978/79

2.7

3,3

18.4

1984/85

Trafiksäkerhet

1978/79

4.0

4,0

21.9

1982/83

Framtida järnverk

1979/80

2.4

2.2

8.8

1981/82

Blod och blod-

 

 

 

 

 

produkter

1979/80

4.4

4.5

20.1

1983/84

Grundläggningsteknik

 

 

 

 

 

i tätort

1979/80

1.4

3.7

12.0

1983/84

Datorbaserad bild-

 

 

 

 

 

behandling

1979/80

4.5

5,0

18,8

1983/84

Oljebekämpning/

 

 

 

 

 

sanering

1980/81

3,0

6.0

30.0

1984/85

 

 

43,5

53,4

274,4

 

' Enligt den ursprungliga planen skulle verksamheten inom detta insatsområde ha avslutats under budgetår 1981/82. Vissa smärre insatser under nästföljande budgetår har emellertid bedömts nödvändiga.

Prop. 1980/81:130                                                  230

STU föreslår för budgetåret 1981/82 atl arbete påbörjas inom två nya insatsområden, nämligen Polymera konstruktionsmaterial och Djuppro­speklering.

—Polymera konstruktionsmatericd. Målet för STU:s insatser inom detta omräde anges vara att genom material- och produktionsteknisk utveckling av polymerbaserade material bredda materialvalet inom svensk verkstads­industri. Ett preliminärt forsknings- och utvecklingsprogram för insats­området har utarbetats i samråd med berörda industrier och institutioner. Etl detaljerat programförslag beräknas vara klart under första kvartalet 1981. Enligt det preliminära programmet har satsningar beräknats för en femårsperiod med en total kostnad på 35,0 milj. kr.

—Djupprospeklering. STU:s insatser syftar till atl bidra lill atl utveckla fungerande system och strategi för prospektering efter djupt belägna malmkroppar, i första hand sulfid- och legeringsförande malmer. Den närmare planeringen och genomförandet av verksamheten inom insatsom­rådet avses ske i nära samarbete med bl.a. Boliden AB, LKAB, Sveriges geologiska undersökning (SGU) och Svenska Gruvföreningen. Den plane­rade verksamheten sträcker sig över en femårsperiod med en total kostnad på 14,5 milj. kr.

STU räknar med att ytterligare två insatsområden blir aktuella inom den kommande treårsperioden, nämligen Teknik för begränsning av luftförore­ningarna vid oljeförbränning och Direktvisande mätinstrument för mätning av luftförorening. Planering av dessa insatsområden pågår.

Delprogram Ib. Teknikområden

Delprogrammet omfattar utveckling av produkter, processer, metoder eller system som avses utnyttjas i industriell eller annan verksamhet. Till delprogrammet förs även sådan forskningsverksamhet som behövs för atl utvecklingsarbete skall kunna genomföras. Delprogrammet är indelat i följande fem underprogram: Processteknik, Tillverkningsteknik, Social­teknik, Informations- och systemteknik samt Produkt- och uppfinningsul-veckling samt rådgivning.

Sammantaget motsvarar delprogrammet Teknikområden STU:s totala ansvarsområde inom den lekniska utvecklingen. Produkt- och uppfin­ningsutveckling saml rådgivning inbegriper även rådgivning i tekniska, ekonomiska och juridiska frägor till mindre företag och enskilda personer.

Ökade insatser föreslås för bl. a. innovationsfrämjande åtgärder.

En detaljerad redogörelse för programinnehållet lämnas i STU:s anslags­framställning. Tonvikten i satsningarna ligger pä de prioriterade områdena där ökade insatser föreslås. Följande sammanställning ger en översikt över de satsningar som STU föreslär inom delta delprogram för de prioriterade områdena under den kommande treårsperioden (milj. kr.).

 

Prop. 1980/81:130                                                  231

 

Prioriterade områden

1979/80

1980/81

1981/82

1982/83

1983/84

 

Utfall

Budget

STU:s

förslag

 

Verkstadsteknik

15,9

22,1

30,8

38,6

45,9

Bioteknik

3,2

5.3

7,6

9,4

12,6

Datateknik/elektronik

11,4

14,9

17,5

21,3

21,0

Materialteknik -

 

 

 

 

 

nya malerial

0,6

0,7

1,2

1,4

1,6

Kemiteknik

2,8

4,5

6,2

7,5

9,3

Träteknik inkl. skogs-

 

 

 

 

 

teknik

19,1

23,8

29,1

33,7

39,3

Teknik för hälso- och

 

 

 

 

 

sjukvård

21,6

23,3

28,0

31,1

33,1

Massa och pappersteknik

11,1

10,6

13,1

15,5

17,5

Summa under delprogram Ib. 85,7

105,2

133,5

158,5

180,3

KollekUv forskning bedrivs i enlighet med ett av STU och en grupp företag (och eventuellt någon ytteriigare part, t.ex. sektormyndighet) ge­mensamt finansierat flerårigt ramprogram. Denna s. k. kollektiva forsk­ningsverksamhet har inslag av både utvecklingsarbete och kunskapsupp­byggnad. Finansieringen av den kollektiva forskningen sker således bäde under delprogram Ib. Teknikområden och program 2. Kunskapsutveck­ling. För att ge en samlad bild av den kollektiva forskningen redovisas denna i sin helhet under program 2.

Delprogram le. Industriservice

Delprogrammet omfattar verksamhel som syftar till att främja produkt­utveckling och arbetsmetoder hos den mindre och medelstora industrin saml att genom uppsökande regional verksamhet öka STU:s kontakter med företag och enskilda.

I verksamheten, som i stor utsträckning planeras tillsammans med sta­tens industriverk, ingår att i samarbete med de regionala utvecklingsfon­derna ge service till mindre och medelstora företag. STU:s uppgift är därvid dels att Ullföra teknisk kompetens, dels att verka för samordning av utvecklingsverksamhet föranledd av regionala stödinsatser. Genom alt STU har ett fast regionalt samarbete med alla utvecklingsfonder har STU en aktuell överblick över de olika länens produktslödjande aktiviteter. Fonderna kan därigenom hos STU komplettera sitt beslutsunderlag före sina beslut.

I verksamheten ingår också att bistå verkstäder som drivs av Samhälls­företag AB med atl ta fram och utveckla nya produkter saml att främja kontakter mellan högskolor, universitet och andra forskningsinstitutioner å ena sidan och främst de mindre och medeltora förelagen ä den andra sidan.

Samverkan med utvecklingsfonderna sker i samarbetsgrupper som har etablerats i samtliga län. Samarbetsgrupperna har till uppgift att

-     ge information och rådgivning,

-     bedöma produktidéer.

 

Prop. 1980/81:130                                                                232

-    ge visst finansiellt produktslöd samt förmedla kontakter för finansiellt stöd frän resp. utvecklingsfond, STU m. fl.

-    kartlägga företagens behov av nya produkter,

-    bedöma och förmedla nya produkter till förelag,

-    bedriva särskilda kampanjer, s. k. produktidé- och behovsinventeringar. För perioden 1981/82-1983/84 föreslår STUatt nuvarande inriktning på

verksamheten under delta delprogram bibehålls och all medel beräknas för ökad produklutvecklingsservice vid de lekniska högskolorna saml för sam­arbetet med utvecklingsfonderna.

Delprogram I d. Förmedling

Delprogrammet avser biträde med förmedling lill exploatering av uppfin­nings-, forsknings- och utvecklingsresultat. Målet är att till tillverkande företag överföra sådana av STU ej tidigare stödda uppfinnings-, forsk­nings- och utvecklingsprojekt som kan vara av.betydelse för svensk indu­stris konkurrenskraft eller på annat sätl av samhällsintresse. Under delpro­grammet Teknikområden bedrivs molsvarande verksamhet vad avser av STU tidigare stödda projekt.

Verksamheten omfattar teknisk-kommersiell granskning av projekt, för­medlingsinsatser samt löpande rådgivning i förmedlingsfrågor.

STU:s insatser på detta område kompletteras av den verksamhet som teknikförmedlande företag, s.k. exploateringsföretag bedriver. För alt minska dessa företags risklagande lämnar STU under detta delprogram stöd till sådana företag.

För perioden 1981/82-1983/84 föreslår STU en oförändrad inriktning men något ökade resurser för verksamheten inom detla delprogram.

Delprogram I e. Arbelstagarinilierade projekt

Delprogrammet syftar lill att'stimulera till ökat tillvaratagande av de anställdas idéer och förslag till ny teknik, nya produkter och alternativ produktion genom att med särskilda medel främja teknisk-industriella ut­vecklingsprojekt. Verksamhetei kompletterar den sedan länge tillämpade och inom många företag aktiva förslagsverksamheten. Genom de stödin­satser som detla delprogram erbjuder kan även sädana förslag tillvaratas som för att kunna realiseras fordrar tekniskt utvecklingsarbete.

STU har gått ut med särskild information om delta stöd lill ell flertal förelag och intressegrupper. Pä nägra större företag är konkreta kampanjer igångsatta.

1 takt med att informationen om STU:s slöd tränger ut i företagen väntar STU en kraftigt ökad efterfrågan på denna typ av projektstöd. STU före­slår därför kraftigt ökade resurser inom detla delprogram för den kom­mande treårsperioden.

Statens delegation för rymdverksamhet, som under innevarande budget­år disponerar 11,5 milj. kr. för nationell rymdverksamhet under detta

 

Prop. 1980/81:130                                                               233

anslag, föreslär en uppräkning av detla belopp till 14 176000 kr. för budget­året 1981/82. Medlen fördelas pä tre av delegationens delprogram. Delega­tionens förslag innebär följande.

Inom delprogrammet Rymdforskning utnyttjas medel frän delta anslag för studier av malerial i tyngdlöst tillstånd, i synnerhet metallers stelnings-processer och diffusionsprocesser i flytande metaller. Arbetet bedrivs i samarbete med rymdforskningsprogrammet i Förbundsrepubliken Tysk­land. För att möjliggöra elt fortsall samarbete föreslär delegationen en ökning av resurserna för materialforskning med 500000 kr. för kommande budgetär, varav 250000 kr. bör belasta detla anslag. Totalt under delta anslag föresläs 6061 000 kr. för detta delprogram.

Inom delprogrammet Fjärranalys utnyttjas medel från detla anslag för bl. a. metodutveckling och demonstrationsprojekt avseende utnyttjande av data frän fjärranalyssatelliter inom olika områden säsom skogsbruk och geologi, för bedömning av vattenkvalitet i sjöar och för torvinventering. Dessa projekt genomförs i nära samarbete med användarna, dvs. konsult­företag eller myndigheler som skogsstyrelsen, SGU och statens natur­vårdsverk. Delegationen föreslår inom detta omräde en ökning av resur­serna med 800000 kr. Totalt föreslås 6289000 kr. för detta delprogram.

Inom delprogrammet Industriutveckling används medel frän della anslag för förberedande arbele med nya projekt. Delegationen beräknar medel för en oförändrad ambitionsnivå. Totalt föreslås 1 826000 kr. för detta delpro­gram under delta anslag .

Program 2. Kunskapsutveckling

Under detla program planerad, genomförs och uppföljs STU:s stöd till kunskapsutvecklande och kompetensuppbyggande leknisk forskning. Mä­let för insatserna är att skapa en kunskapsbas för framlida utveckling av industriella processer, metoder och produkter inom sektorer som från industriell synpunkt framslår som intressanta.

STU har delat in programmet i tretton specificerade och ett ospecificerat kunskapsområde. Denna indelning är enligl STU inte heltäckande efter­som behov av nya insatser ständigt uppslår pä nya områden. STU arbetar emellertid aktivt för att kontinuerligt beakta sådana tillkommande kun­skapsbehov.

I likhet med verksamheten under programmet Teknikområden ligger tonvikten på insatserna under detta program på de prioriterade områdena. Följande sammanställning ger en översikt över de satsningar som STU föreslår inom delta program för de prioriterade områdena under den kom­mande treårsperioden (milj. kr.).

 

Prop. 1980/81:130                                                                234

 

Prioriterade områden

1979/80

1980/81

1981/82

1982/83

1983/84

 

Utfall

Budget

STU:s förslag

 

Verkstadsteknik

8,2

11.8

17,3

20,8

23,9

Bioteknik

3,3

5,9

7,5

10,5

14,8

Datateknik/elektronik

36,0

45,5

65,2

77,0

84,9

Materialteknik - nya

 

 

 

 

 

material

1,2

4,1

7,2

8,9

20,7

Kemiteknik

3,2

5.6

8,3

11,0

14,0

Träteknik inkl. skogs-

 

 

 

 

 

teknik

3,5

3,1

4,6

5,9

7,7

Teknik för hälso-

 

 

 

 

 

och sjukvård

3,2

3,6

7,0

10,2

11,3

Massa- och pappersteknik

8,2

11,6

14,1

15,4

17,6

Summa under program 2

66,8

91,2

131,2

159,7

184,9

Inom kunskapsområdena gör STU olika typer av insatser enligt nedan­stående tre ambitionsnivåer.

STU:s                     STU:s

ambitionsnivå         arbetsmetoder

Aktiva samlade       Ramprogram med styrgrupper eller referens-

åtgärder                 grupper

Förberedande åtgärder med expertgrupper
för ramprogramplanering
Höjd beredskap med uppdrag till expert­
grupper atl analysera behov av ramprogram
Beredskap             Normall projektstöd

Bevakning              Begränsat stöd (resebidrag, resestipendier,

gästforskarverksamhet)

En stor del av STU:s insatser under program 2 görs i form av rampro­gram för kunskapsutveckling, STU har fattat beslut om genomförande av f, n. tretton ramprogram. Planering av ylterligare åtta pågår.

Underlag för planering av ramprogram och andra kunskapsuppbyggande akUvileter tas fram på olika vägar. Förutom av STU initierade utredningar och enkäter till universitet och högskolor om nuvarande forskningsinrikt­ning och angelägna forskningsinsatser artangeras årligen en s. k. högskole­dag med möjlighet för universitets- och högskolerepresentanter att disku­tera former för och inriktning av STU:s kunskapsuppbyggande aktiviteter.

STU hemställer om atl få inrälta särskilda forskartjänster inom ämnes­områden där behov föreligger att snabbt bygga upp forskningsresurser och kompetens. STU:s ramprogram kan användas som instrument för att byg­ga upp sådan verksamhet. STU påpekar emellertid alt STU:s resurser inte skall bindas upp som basstöd till högskoleinstitutioner. Stöd till rampro­gramfinansierad forskning får inte leda till atl STU-slödet till en viss forskargmpp automatiskt permanentas utan bör enligt STU inriktas sä att finansieringsansvaret för verksamheten, om denna efter ett uppbyggnads­skede bedöms angelägen, kan föras över till högskolan.

Kollektiv forskning används som benämning på sädana insatser som

 

Prop. 1980/81:130                                                  235

innebär att en grupp intresserade företag och/eller organisationer samver­kar i planering, styrning och finansiering av ell gemensamt forskningspro­gram. Verksamhetens inriktning och finansiering regleras genom ett van­ligtvis flerårigt avtal mellan en intressesammanslutning och STU samt eventuellt någon ytteriigare part, t.ex. en seklormyndighet.

Under budgetåret 1980/81 löper sammanlagt 32 avtal om kollektiv forsk­ning mellan staten och olika intressenter, främst inom industrin. STU tillskjuter sammanalgt 77 milj. kr., varav 37 milj. kr. belastar delprogram I b och återstoden belastar program 2. Intressesammanslutningarna till­skjuter under samma tid totall drygt 84 milj. kr. Under innevarande bud­getår har 17 avtal förnyats och ett nytt tillkommit, nämligen för skeppstek­nisk forskning.

Varje nytt eller förnyat avtal skall i princip föregås av en omsorgsfull prövning av STU. En reell omprövning av den kollektiva forskningsverk­samheten inom ett område kräver särskilda utvärderingsinsatser. Under de tre senaste budgetåren har STU påbörjat utvärdering av tio kollektiva ramprogramverksamheter. Fyra av dessa är slutförda och utvärderingsre­sultaten har i etl fall föranlett vissa organisatoriska och programmässiga förändringar, i etl annat fall startat en dialog mellan STU och indu-slriintressenterna om väsentliga förändringar. Målsättningen från STU:s sida är atl samtliga program för kollektiv forskning successivt skall utvärderas. STU beräknar att den kollektiva forskningen under perioden 1981/82-1983/84 kommer att få en oförändrad total omfattning. STU före­slår atl sammanlagt 210,6 milj. kr. anvisas för program 2 för budgetåret 1981/82.

Program 3. Internationell kontaktverksamhet

Under detta program faller verksamhel vid STU som rör andra länder utom sådan som är direkt knuten till pågående projekt under programmen för utvecklingsarbete och för kunskapsutveckling eller som enbart avser biträde Ull departement och myndigheter i internalionella frågor. Program­mel är indelat i delprogrammen Kontaktverksamhet och Projektsamver­kan. STU föreslår atl sammanlagt 25,8 milj. kr. anvisas för detta program för budgetåret 1981/82.

Delprogram 3a. Kontaktverksamhet

Delprogrammet omfattar finansiering av Sveriges Teknisk-Vetenskapli­ga Attachéverksamhet (STATT), stöd till bilaterala samverkansorgan samt viss utredningsverksamhet.

Teknisk-vetenskapliga attachékontor finns f. n. i sju länder, nämligen Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Japan, Kina, Sovjetunionen, Storbritannien och Förenta staterna (2 kontor). Attachérnas huvuduppgif-ter är att bevaka och rapportera om viktigare förändringar i forsknings- och

 

Prop. 1980/81:130                                                  236

utvecklingspolitik och leknisk utveckling, etablera kontakter och bedriva uppdragsverksamhet. Målgrupper för verksamhelen är främst företag, de­partement, myndigheter och forskningsinstitutioner. Attachéverksamhe­ten bedrivs sedan den 1 januari 1979 som en självständig verksamhet men med utnyttjande av viss administrativ service från Ingenjörsvetenskaps­akademien (IVA) inom ramen för ett avtal mellan STU och IVA. En översyn av den juridiska formen för den teknisk-vetenskapliga attaché-verksamheten har helt nyligen genomförts. Fr.o.m. den 1 juli 1981 före­släs STATT ulgöra en självständig stiftelse med staten och IVA som huvudmän.

Under innevarande budgetär har verksamheten utökats med en biträ­dande attaché i Bonn och en biträdande attaché i Paris.

Uppdragsverksamheten inom STATT har fält en successivt ökad om­fattning. I en nyligen genomförd utvärdering av uppdragsverksamheten konstaterar STU atl denna under budgetåret 1978/79 stod för 17,8% av verksamheten. Denna andel ökade under budgetåret 1979/80 till 24,5%. En ytterligare ökning är enligt STU:s bedömning möjlig men kräver att ökade resurser avsätts vid hemmakontoret för marknadsföring av verksamhelen. STU rekommenderar emellertid inle en sådan utveckling eftersom en alltför stor andel uppdragsverksamhet innebär risker för att fältresurserna i stor utsträckning läses Ull atl utföra beställningsarbele. Utrymmet för mer aktiva insatser, inriktade mol att bidra till den kunskapsuppbyggnad som är nödvändig som grund för framtida industripolitiskt handlande, kan därigenom bli så begränsat att attachéerna inte har möjlighet alt menings­fullt medverka i den industripolitiska debatten i Sverige.

Bilaterala forskningsorgan finns f. n. för samarbete med tre länder, näm­ligen Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland och Japan. De är kontakt-skapande och främjar kunskapsutbyte och vetenskapligt och industrielU samarbete mellan Sverige och de nämnda länderna. Delta samarbete stöds i ett initialskede av STU, men förväntas därefter bli självfinansierande.

För treårsperioden 1981/82-1983/84 föreslår STU en viss ökning av attachéverksamhetens omfattning medan övrig verksamhet under delpro­grammet avses fortsätta på oförändrad nivå. För budgetåret 1981/82 före­slås 13475 kr. för detla delprogram.

Delprogram 3b. Projektsamverkan

Delprogrammet omfattar stöd till förberedande kontakter och för att sätta igång internationellt forsknings- och utvecklingssamarbete.

Under delprogrammet genomförs projekt i samverkan med EG-länder, länder med vilka Sverige har avlal om bl.a. tekniskt-vetenskapligt samar­bete och u-länder.

Under delprogrammet lämnas stöd Ull resor för experter, deltagande i konferenser och induslribesök. Förberedande projekt stöds för atl pröva intresset för längre gående konkret samarbete med forskningsorgan eller

 

Prop. 1980/81:130                                                                237

industrier utomlands. Verksamheten bedrivs i.nära konlakl med STU:s övriga aktiviteter. Om elt förberedande projekt visar sig bärkraftigt finan­sieras det fortsättningsvis under program 1 eller 2.

För perioden 1981/82-1983/84 föreslår STU ökade resurser för främst utvidgat samarbete med Japan och Förenta Staterna, samverkansprojekt med oljeproducerande länder samt för projektsamarbete med utvecklings­länder kring anpassad teknologi. För budgetåret 1981/82 föresläs 12325000 kr. för detta delprogram.

Program 4. Myndighetsservice

Programmet avser STU:s uppgift att vid behov biträda departementet och myndigheter med sakkunskap och erfarenheter. Biträde vid förhand­lingar med främmande länder och internationella organisationer faller un­der detta program. En annan viktig del av programmel är de av STU:s aktiviteter i samand med teknikupphandling som inte innebär direkt pro­jektstöd. Programmet är indelat i delprogrammen Internationell myndig­hetsservice och Teknikupphandling. STU föreslår att sammanlagt 5,7 milj. kr. anvisas för programmet för budgetåret 1981/82.

Delprogram 4a. Internationell Myndighetsservice

Delprogrammet avser biträde åt departement och myndigheter i sam­band med förhandlingar med främmande länder och internationella organi­sationer.

Antalet avtal om bl.a. tekniskt-vetenskapligt samarbete med andra länder väntas öka, främst med oljeproducerande utvecklingsländer. Detta medför ökande anspråk på STU:s resurser för förberedelse för och delta­gande i sammanträden med bl.a. blandade kommissioner. STU har dock beräknal i stort sett oförändrad omfattning av verksamheten under delta delprogram för den kommande treårsperioden. För budgetåret 1981/82 föresläs 2 130000 kr. för detta delprogram.

Delprogram 4b. Teknikupphandling

Under detla delprogram lämnas biträde ät departement och myndighe­ler. Delprogrammet syftar företrädesvis lill att främja en utökad och för­bättrad teknikupphandling genom atl STU aktivt söker påverka myndighe­terna och stödja dem i teknikupphandlingsfrägor.

STU:s hittillsvarande verksamhel med teknikupphandling har omfattat information till bl.a. myndigheter om hur teknikupphandling bör planeras och genomföras. Stöd har lämnats till Svenska Kommunförbundet för alt planera etl större program för kommunalteknisk databehandling saml för alt förbereda en samordnad upphandling inom brandteknik- och rädd-ningstjänslomrädet. Till landstingen har stöd lämnats för alt påbörja upp­handlingen av datoriserade informationssystem för sjukvärden. Planering för teknikupphandling har inletts tillsammans med Göteborgs kommun.

 

Prop. 1980/81:130                                                  238

STU väntar en påtaglig ökning av antalet projektförslag lämpade för kommunal teknikupphandling under den kommande treårsperioden. Detta kommer alt ställa ökade krav på insatser från STU inom detta omräde. STU har emellertid räknat med att detta bör kunna ske med i stort sett oförändrad omfattning av verksamheten under detla delprogram. För bud­getåret 1981/82 föreslås 3570000 kr. för detla delprogram.

Delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning som under innevarande budgetär disponerar 8000000 kr. för leknisk forskning, utvecklingsarbete och viss serviceverksamhet inom området vetenskaplig och teknisk information och dokumentation under detta anslag, föreslår att delta belopp höjs till 11 100000 kr. för budgetåret 1981/82.

Delegationens verksamhet är uppdelad på tre program; Planering och samordning, Forskning och utveckling samt Nationella serviceuppgifter. Delegafionens verksamhet finansieras dels via etl anslag under utbild­ningsdepartementets huvudtitel, dels via detta anslag. Den del av verksam­helen som finansieras under detla anslag faller till helt övervägande del under programmet Forskning och utveckling men viss finansiering av övriga program avses ocksä ske. Delegationens förslag inom de tre pro­grammen innebär följande.

Programmet Planering och samordning syftar till att åstadkomma en övergripande planering och samordning av informationsförsörjningen för alt få en sammanhållen utveckling på området och ett effektivt utnyttjande av resurserna. Under detta program äskas medel för viss internationell kontaktverksamhet, utveckling av mtiner för rapporthantering samt för att öka tillgängligheten på informationstjänster. Delegationen beräknar en belastning på detta anslag under budgetåret 1981/82 av 500000 kr.

Inom programmet Forskning och utveckling stöds forsknings-, utveck­lings- och försöksverksamhet för vidareutveckling av informationsförsörj­ningen mol ett effektivt totalsystem, säväl funktionellt som organisato­riskt. Delegationen föreslår att insatserna under detta program ökas och inriklas på metodutveckling för fastställande av informalionsanvändarnas behov, systemutveckling för informaUonsförsörjningsprocessen, nätverks­utveckling, försöksverksamhet för uppbyggnad och utnyttjande av data­baser samt slutligen utbildningsakliviteter. Delegationen föreslår att 9075000 kr. satsas pä programmet frän delta anslag under budgetåret 1981/82.

Under programmet Nationella serviceuppgifter utgär bidrag lill vissa organisationer och sammanslutningar med uppgifter på informationsför­sörjningsområdet. Programmet inrymmer också viss begränsad rådgiv­ningsverksamhet. Delegationen beräknar belastningen pä detta anslag un­der budgetåret 1981/82 till 1 550000 kr.

 

Prop. 1980/81:130                                                  239

F 3. Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning

Följande sammanställning ger en ekonomisk översikt av STU:s förslag Ull verksamhet under detta anslag (milj. kr.).

 

 

 

1979/80 Utfall

1980/81 Budget

1981/82 STU:s

1982/83 förslag

1983/84

Kostnader

 

 

 

 

 

 

Utrustning

 

18,1

15,2

16,5

17,9

19,5

Avgår finansiering utöver anslag

 

 

 

 

 

 

Återbetalningar m. m. Minskning av reservation

2,0 3,9

2,0

2,0

2,0

2.0

Summa anslag

 

12,2

13,2

14,5

15,9

17,5

Över anslaget anvisas medel för anskaffning av dyrare apparater och instrument (lägst 50000 kr.) för leknisk forskning och industriellt utveck­lingsarbete. Nyttjare av utmstning som har anskaffats med medel från anslaget belastas med kostnader för avskrivningar och förräntning. I den mån som nyttjaren inle har möjlighet atl svara för dessa kostnader är STU skyldigt all hell eller delvis svara för nämnda kostnader genom belastning av berört program under amorteringstiden. Medel motsvarande avskriv­ning och förtänlning skall föras till särskild inkomsttitel i statsbudgeten.

STU framhåller ett beslut om lån för utrustningsanskaffning fattas efter samma principer som för anslag till enskilda projekt. Det är således den verksamhet som avses bedrivas med hjälp av utmstningen som är av avgörande belydelse för STU:s beslut. Efterfrågan följer i stort efterfrå-geutveckhngen på STU:s projektanslag. För budgetåret 1981/82 beräknar STU att 14,5 milj. kr. erfordras.

 

Prop. 1980/81:130                                                  240

Bilaga 7

Remissyttranden över STU:s anslagsframställning

STU:s anslagsframställning för budgetåret 1981/82 med förslag lill plan för verksamheten under budgetåren 1981/82-1983/84 har remissbehand­lats. Yttranden över anslagsframställningen har avgelts av försvarets forskningsanstalt (FOA), sjukvårdens och socialvärdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), televerket, statens järnvägar (SJ), trans-portforskningsdelegationen (TFD), sjöfartsverket, luftfartsverket, stats­kontoret, riksrevisionsverkei (RRV), delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning (DFl), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) efter hörande av universiteten i Uppsala, Göteborg, Umeå, Stock­holm, högskolan i Linköping (LiTH) och Chalmers tekniska högskola (CTH), forskningsrådsnämnden (FRN), medicinska forskningsrådet (MFR), naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), statens naturvårds­verk (SNV), konsumentverket, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens råd för byggnadsforskning (BFR), statens planverk, statens industriverk (SIND), Sveriges geologiska undersökning (SGU), nämnden för energipro­duktionsforskning (NE), statens provningsanstalt (SP), statens skepps­provningsanstalt (SSPA), statens delegation för rymdverksamhet (DFR), delegationen för energiforskning (DFE), Centralorganisationen SACO/SR, Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden), Ingenjörsve­tenskapsakademien (IVA), Kollektivforskningsinstitutens samarbelsorgan (SAMKO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, norrlandsfonden, Riksdataförbundet, Svenska kommunförbundet. Svens­ka uppfmnareföreningen (SUF), Sveriges civilingenjörsförbund (CF-STF), Sveriges industriförbund och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

1 Allmänt

Ett genomgående omdöme om STU:s anslagsframställning med förslag till ireårsplan är att den representerar ett värdefullt planeringsarbete och att STU:s inriktning och ambition är mycket tillfredsställande. Förvalt­ningsnämnden vid LiTH anser att STU:s anslagsframställning andas en välbehövlig framåtanda och tillförsikt och fakultelsnämnden vid Uppsala universitet hälsar med glädje alt STU föreslär ett treårsprogram för sin verksamhel eftersom detta underlättar för universitet och högskolor alt planera sin utbildning så att den samverkar med STU:s intentioner.

Det råder f. n. enligt IVA och SIND en ekonomisk obalans i Sverige som kan förväntas bestä under läng tid. Bäde IVA och SIND framhåller atl ett viktigt medel alt råda bol pä denna obalans är leknisk utveckling. TCO

 

Prop. 1980/81:130                                                  241

understryker särskilt i sitt remissyttrande betydelsen av all teknisk forsk­ning och industriellt utvecklingsarbete ges elt gott stöd i dagens ekonomis­ka situation. För att åstadkomma detta är det enligt TCO viktigt att resurser för teknisk forskning och utveckling ges i form av flerårsprogram. STU har ett stort ansvar både när det gäller att upprätthålla kvaliteten på forskning och utveckling och att vidmakthålla den förtroendefulla atmosfär som nu i huvudsak präglar STU:s verksamhel.

SP påpekar att provningsanstalten numera har kapacitet och resurser för störte insatser inom STU:s ansvarsområde än vad som framgår av STU:s anslagsframställning och treårsplan. SP ämnar därför ta intitialiv till för­djupade kontakter mellan STU och SP.

FOA nämner att den i STU:s anslagsframställning inledande beskriv­ningen av STU:s framtida inriktning och det resonemang som ligger bakom gjorda prioriteringar i huvudsak stämmer med FOA:s uppfattning. Den övergripande och långsiktiga planeringen inom STU är emellertid enligt FOA ännu inte färdigutvecklad och kan väntas ge bällre resultat i framti­den.

FOA kan f. n. inte uttala sig om huruvida den föreslagna totalramen för STU:s verksamhel ligger pä en i förhällande tiil andra samhällsaktiviteter lämplig nivä. FOA finner emellertid att mot bakgrund av STU:s deklarera­de policy och den alltmer genomarbetade insamlingen av beslutsunderlag bör de av STU fördelade medlen komma till god nytta i det svenska samhällel.

2 STU:s roller

Det råder delade meningar om vilken av STU:s tre roller som är den viktigaste; den forkningsstödjande rollen, industrirollen eller samhällssek-tortollen. Förespråkare finns bland remissinstanserna för alla tre alternati­ven.

Industrifonden framhåller alt i det läge som Sveriges ekonomi f.n. befinner sig i måsle industrirollen prioriteras.

UHÄ och IVA framhållei den forskningsstödjande rollen som den grund­läggande och långsiktigt mest betydande. Beträffande samhällssektorrol­len finner IVA att presentationen av verksamheten är för splittrad för atl en samlad bedömning skall kunna göras. IVA efterlyser därför ett underlag som bättre kan belysa STU:s samhällssektortoll.

Sveriges Industriförbund efteriyser ä sin sida en klarare specifikation av vilka motiv som kan återföras till STU:s samhällsroll resp. industriroll. Industriförbundet anser att STU blandar ihop samhällssektormotiv och industripolitiska motiv som argument för flera av STU:s engagemang.

Belräffande avvägningen mellan Program 1. Industriellt och samhällsin­riktat tekniskt utvecklingsarbete och Program 2. Kunskapsutveckling an-16    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                  242

ser Industrifonden att stöd till utvecklingsarbete bör prioriteras. Fonden anser vidare att programmet Kunskapsutveckling i större ulslräckning bör styras mot kommersiella mäl. Denna inriktning av STU:s arbele på före­tagsekonomiskt lönsamma projekt som leder fram till produkter som går att sälja är emellertid tveksam enligt SIND. Denna senare uppfattning delas av SNV.

Fakultelsnämnden vid CTH framhåller att det är väsentligl att STU presenterar sina planer på ett sädant sätt atl riksdag, regering, forskare och andra berörda får en klar uppfattning om STU:s intentioner. SUF anser alt STU borde göra upp en plan som visar hur det av statsmakterna angivna målel för STU:s verksamhet skall uppnås. TCO framhåller att det vilar ett stort ansvar hos alla parter i samhället att verka för atl teknisk utveckling uppfattas som nägot positivt. Detla ansvar ligger enligt TCO särskill tungt hos dem som beslutar om resurser inom stat, kommun och näringsliv saml hos framträdande opinionsbildare.

3 Prioriterade områden

Samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker STU:s val av prioriterade områden. Statens planverk framhåller den slora strategiska betydelse som en fortsatt koncentration av insatserna mot de prioriterade områdena kan komma att ha för Sveriges industriella utveckling. IVA anser alt valet av områden stämmer väl överens med av akademien tidi­gare framförda rekommendationer. Beträffande områdena kemi- och bio­teknik finner emellertid IVA att satsningarna är alltför begränsade i rela­tion till hur viktiga dessa områden är.

UHÄ och CTH finner att de av STU prioriterade områdena stämmer väl överens med vad fiera utredningar föreslagit under senare är. CTH påpe­kar emellertid att det dels är svårt att göra verkliga bedömningar mellan insatserna på de olika prioriterade områdena, dels all göra riktiga indel­ningar av dessa. CTH ifrågasätter om inte satsningarna pä det trälekniska området är för höga i jämförelse med andra områden och om inle träteknik borde hänföras till det materialiekniska området. Denna uppfattning delas av IVA.

Den miljövårdstekniska forskningen måste enligl SNV ges ökat omfång. SNV lämnar också förslag till nya projektområden för STU att satsa på.

MFR tillstyrker de av STU inom medicinen prioriterade områdena. MFR menar emellertid att STU:s satsningar på mer grundläggande leknisk forskning borde breddas och inte så explicit koncentreras lill de priorite­rade områdena. Enligl MFR:s uppfattning sker belydelsefulla genombrott inom säväl teknisk som medicinsk forskning inte som en följd av noga genomförd detaljplanering ulan som en konsekvens av en bred satsning på forskning av hög kvalitet.

 

Prop. 1980/81:130                                                  243

FOA finner det välmotiverat med samlade insatser inom ett relalivi begränsat antal prioriterade områden. Beskrivningen av dessa områden är lättläst och ger en god grund för förståelsen av STU:s arbele. FOA påpe­kar emellertid att de prioriterade områdena inle fär "inslilutionaliseras", dvs. STU mäste utveckla rutiner för att lägga ner gamla och ta upp nya områden i en kontinuerlig och långsiktigt planerad process.

4 Insatsområden

Beträffande stödformen Insatsområden anser CTH att del är svårt atl avgöra dels om volymen, dels om inriktningen på insatsområdena är välav­vägd. CTH anser vidare atl områdena är myckel heterogena och finner det svårt att se något mönster i valet av områden. CTH har emellertid ingen­ting att invända mot de två nya insatsområdena men den totala satsningen på insatsområden skulle enligt CTH kunna minskas.

IVA anser att volymen av insatsområdena kan hällas pä oförändrad nivå under programperioden.

Industriförbundet anser att nya insatsområden bör prövas noggrant. Med hänsyn till nuvarande budgetiestriklioner bör även pågående insats­områden utvärderas med avseende på hur resultaten av dem kan utnyttjas. Industriförbundet påpekar vidare atl del är viktigt atl hålla en del av STU:s budget obunden till förmån för projekt utanför ramprogram, insats­områden, kollektivforskning, etc. Denna farhåga alt programmera en allt­för stor del av STU:s insatser delas av CTH.

5 Teknikområden

CTH finner att indelningen under rubriken teknikområden är svåröver­skådlig och ifrågasätter om den inte är en följd av gamla indelningar i stället för etl systematiskt nytänkande. De olika delområdena under varje huvud­område uppvisar också svåiförståeliga underrubriker, detta gäller exem­pelvis för området socialteknik.

Beträffande teknikområdet Produkt- och uppfinningsutveckling saml rådgivning anför LiTH bl. a. följande.

STU;s insatser inom området avses att koncentreras mot kreativitets-främjande åtgärder och åtgärder för att stödja själva utvecklingsarbetet. STU:s insatser borde i stället koncentreras mot den något mindre glamou­rösa uppgiften atl förmedla nya produkter från innovatörer till kommer­siellt utnyttjande. STU:s uppgifter torde med andra ord vara atl bedriva någon sorts förmedlings- och mäklarverksamhei för innovatörer, att hjälpa dem med att upprätta marknadskonlalter och atl engagera entreprenörer. Denna verksamhet borde även inkludera produktionsanpassningsfasen.

 

Prop. 1980/81:130                                                  244

SUF delar uppfattningen att innovationsfrågorna måste behandlas på ett annal sätt än vad som framgår av anslagsframslällnigen. STU måste i högre grad än f. n. koncentrera sina resurser till att förverkliga innova­tioner genom att öka stödel till enskilda uppfinnare eller grupper av inno­vatörer. STU måste vidare göra sin personal mer lyhörd för den känshga situation som de fria uppfinnarna befinner sig i. De framtida innovatörerna får inte bli ännu mer tveksamma eller negativa till att vända sig till STU med sina bästa uppfinningar.

Statskontoret framför atl del är svårt för enskilda innovatörer och mind­re företag alt fä en överblick över de stödorgan utöver STU som kan lämna bidrag Ull forskning och utvecklingsarbete. Det vore därför önskvärt att STU kunde fungera som förmedlande länk mellan bidragssökande och sådana organ.

Om nyttan i sammanhanget av de regionala utvecklingsfonderna råder delade meningar. Industrifonden hävdar att det i praktiken har visat sig all fonderna inte är lika skickliga som STU i att bedöma nya projekt ulan hellre satsar pä modifieringar av befintliga produkter eller etableringar i nya regioner med på marknaden redan existerande produkter. AMS no­terar med tillfredsställelse alt STU har etablerat samarbetsgrupper med utvecklingsfonderna i samtliga län.

6 Arbetstagarinitierade projekt

TCO ser med tillfredsställelse att ett särskilt program för arbelstagarini­lierade projekt har kommit igång. Detta är enligt TCO en ny, konslmktiv och angelägen riktning i STU:s stödverksamhet. IVA tillstyrker också insatser på detta område. De arbetstagareinitierade projekten måste dock enligl IVA:s mening tåla samma granskning som övriga teknisk-vetenskap­liga projekt. Denna uppfattning ger också Industriförbundet uttryck för.

7   Kunskapsutveckling

Fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet anser att programmet Kun­skapsutveckling är av sådan vikt att det bör ges ökade resurser. Nämnden lämnar ocksä förslag till nya satsningar. Vidare noterar televerket med tillfredsställelse att STU ämnar prioritera långsiktig kunskaps- och kompe­tensuppbyggnad framför slöd till utvecklingsarbete eftersom det för sådant arbete finns andra finansieringskällor vid sidan av STU.

LiTH framhåller att ramprogramformen har inneburit en efterlängtad möjlighet till långsiktig planering av forskningen vid högskolorna. CTH påpekar emellertid att trots att ramprogrammen har många fördelar så leder den arbetsformen ofta till en tungrodd administration. CTH fram-

 

Prop. 1980/81:130                                                  245

häller vidare atl varken volym eller innehåll av ramprogrammen närmare har presenterats i STU:s anslagsframställning. CTH anser sig därför inte ha nägon möjlighet att yttra sig kring dessa frågor. Denna uppfattning delas av FOA. FOA finner det svårt atl ur anslagsframställningen utläsa hur stor del av de begärda anslagen som redan är intecknade på grund av tidigare åtaganden resp. hur "fria pengar" fördelar sig pä olika program. Enligl FOA går del inte heller att bedöma hur resultat fortplantas mellan olika program och programdelar.

UHÄ anser att en större andel av STU:s medel för kunskapsuppbyggnad bör hållas utanför ramprogrammen och i stället utnyttjas för projektförslag utanför dessa program.

Ett flertal remissinstanser, i synnerhet universiteten och de tekniska högskolorna, anser att forskarna själva bäst kan bedöma och identifiera nya viktiga forskningsområden. Mol denna uppfattning vänder sig Indu­strifonden med skärpa och påpekar atl eftersom forskares främst mål ofta är den egna meriteringen så är de i allmänhet mycket lite intresserade av den kommersiella eller praktiska tillämpningen av sina forskningsresultat. Fonden finner det föga förvånande alt de projekt som drivs vid universitet och högskolor i allmänhet omfattas av etl ganska ljumt intresse frän indu­strins sida. Ur industrins synvinkel fär man enligt fonden ofta fel kunska­per på fel plats. Ansatserna till att låta industrins prioriteringar styra störte delen av den kunskapsutveckling som STU finansierar är enligt Industri­fonden fortfarande otillräckliga.

STU:s förslag att fä inrätta särskilda forskartjänster inom områden där de behövs för att snabbt kunna bygga upp forskningsresurser och kompe­lens tillstyrks av samtliga remissinstanser som uttalat sig i frägan, bl.a. NFR, IVA och Industriförbundet. UHÄ finner det lämpligl atl formen för sädana tjänster samordnas med vad forskningssamverkanskommittén (FO­SAM) och lärartjänsteutredningen föreslår.

8    Kollektiv forskning

Synpunkterna på den kollektiva forskningen är övervägande positiva. CTH finner arbetsformen som sådan viklig och konsumeniverkel påpekar alt den kollekliva forskningen på senare tid i allt högre grad är motiverad lika myckel av ett allmänt samhällsintresse som av industrins intresse. Konsumentverket finner det också helt riktigt atl sektormyndighelerna fär en mer aktiv roll inom sina ansvarsområden när del gäller kollektiv forsk­ning. CTH finner del svårt för vissa forskargrupper att konkurrera med de kollektiva forskningsprogrammen och anser ocksä all satsningarna på del trätekniska området förefaller vara för kraftiga i förhällande lill de forsk­ningsresurser som finns tillgängliga totalt. Beträffande träforskning fram­håller SP att det är viktigt att den verksamhel och de resurser som finns vid SP beaktas vid pågående resursuppbyggnad och samordningsarbete.

 

Prop. 1980/81:130                                                  246

IVA tillstyrker STU:s förslag till oförändrad total omfattning av den kollekfiva forskningen under den kommande treårsperioden. SAMKO an­ser emellertid att det av anslagsframställningen inte framgår vilka beräk­ningar som ligger bakom STU:s bedömning. SAMKO påpekar att den pågående utvärderingen av de kollektiva forskningsinstituten kommer atl ha ett stort värde vid bedömningen av institutens framtida inriktning. Eftersom endast fyra institut hittills utvärderats kan dock inte detta utgöra en grund för bedömning av del totala behovet av kollektiv forskning.

Enligt Industriförbundet ar stödet lill kollektiv forskning en av de effek­tivaste vägarna att med selektiva medel stimulera teknisk utveckling och därmed konkurrensförmåga i företagen. Förbundet anser atl STU bör öka sina insatser i takt med företagen även om detla skulle innebära att andelen stöd till kollektiv forskning ökar.

SSPA betonar särskilt betydelsen av alt de nyligen ingångna avtalen om skeppsteknisk- och sjöfartsteknisk forskning föriängs och ytteriigare för­stärks.

9    Internationell kontaktverksamhet

UHÄ och CTH finner STU:s program för imernationell kontaktverk­samhet synneriigen viktigt och understryker värdet av att det internalio­nella utbytet intensifieras. Ett brett internationellt kontaktnät är nämligen enligt CTH en absolut nödvändighet för elt land som Sverige.

Atlachéverksamheten utgör enligl IVA en för Sverige värdefull ullands-inriktad kontakt- och informationsförmedling. IVA anser dock alt den bör kompletteras med möjligheter till ylleriigare specialiserad och kvalificerad informationsöverföring. När del gäller alt stimulera personkontakter mel­lan svensk och utländsk forskning föreslår Industriförbundet en generös tillgång på stipendier som en naturiig väg till detta mäl. Finansering av mer stadigvarande engagemang i utländska forskningsprojekl bör också kom­ma i fråga, även vid sidan av formaliserad samverkan som mellanstalliga avtal om tekniskt och vetenskapligt utbyte.

10   Teknikupphandling

Beträffande delprogrammet Teknikupphandling delar Spri STU:s syn pä teknikupphandling som ett intressant och verksamt medel för alt stimulera behovsdefinition inom värden samt produktutveckling inom svensk indu­stri. Spri framhåller dock att teknikupphandling bör ses som etl av flera hjälpmedel med vilka önskade produkter kan tas fram.

Industriförbundet framhåller att STU har belydelsefulla uppgifter när det gäller teknikupphandling. För atl få de önskvärda stimulanseffekterna i induslrin krävs det dock enligt förbundel mer omfattande ätgärder än f. n.

 

Prop. 1980/81:130                                                  247

Bilaga 8

Forskningsskattekommitléns förslag

Forskningsskattekommittén (B 1978:05) tillkallades med stöd av rege­ringens bemyndigande den 14 september 1978 för att utforma förslag till åtgärder vid beskaltningen för att främja forsknings- och utvecklingsin­satser.

Kommittén avlämnade i januari 1980 betänkandel (Ds B 1980:1) Stimu­lans av forskning och utveckling, innehållande ulredning och diskussion av det nuvarande särskilda forskningsavdraget och förslag till nytt generellt verkande syslem för att stimulera förelagens forsknings- och utvecklings­insatser. En sammanfattning av betänkandet med redogörelse för nuvaran­de ordning redovisas i det följande.

Argument för stimulans av forskning och utveckling i industrin och former härför

Huvuddelen av den tekniska forsknings- och utvecklingsverksamheten i Sverige bedrivs av industrin. Enligt SCB;s forskningsstatistik uppgick kostnaden år 1977 för forskning och utveckling (FoU) inom företagen till ca 4 150 milj. kr. Verksamhelen torde öka i omfattning med ca 2% per är i reala termer.

I egenskap av litet land har Sverige tvingats avstå från att konkurrera på vissa av de mest resurskrävande områdena. Med denna inskränkning upprätthåller vårt land emellertid ambitionen att konkurrera på elt stort fäh. Vi har därvid till betydande del att tävla med stora länder som har en högt utvecklad teknologi. Framgång härvidlag är en oundgänglig förutsätl­ning för att våra reallöner och vår levnadsnivå skall kunna hävdas i förhällande till konkurrentländernas.

För att fä tillräckligt stora serier är svenska företag generellt sett mer beroende av att kunna exportera sina produkter än förelagen i de stora länderna. Även om företagen lyckas uppnå en betydande export måsle de ofta ändå arbeta med mindre serier än vad konkurrenterna behöver göra. Dessa villkor för den svenska företagsamheten medför all det är nödvän­digl att stora ansträngningar görs för att höja vär teknologiska nivå om vi skall kunna konkurrera framgångsrikt utan att eftersätta kravet pä goda reallöner och hög levnadsnivå. Den nuvarande reala ökningen av FoU-verksamhelen inom industrin på ca 2 % per år kan inte anses tillräcklig för att svara mot behoven.

I våra konkurrentländer - även i de stora länderna - vidtar staten åtgärder av skiftande slag för att stimulera FoU-verksamheten. Mot bak­grund av det lidigare sagda synes det därför ofrånkomligt all även hos oss

 

Prop. 1980/81:130                                                  248

FoU-verksamheten inom industrin stimuleras genom insatser av det all­männa.

Så sker också, såväl genom generellt verkande åtgärder som genom stödåtgärder av selektiv natur. De generellt verkande åtgärderna har f. n. formen av ett särskilt avdrag vid statstaxeringen. Selektivt stöd - villko­rade bidrag eller lån utan krav på bankmässig säkerhet m. m. - lämnnas av styrelsen för leknisk utveckling (STU), den s. k. industrifonden och de regionala utvecklingsfonderna. Till de selekliva stödåtgärderna kan ocksä räknas offentlig upphandling med innehåll av ny svensk teknik. I tabell 1 lämnas en översiktlig jämförelse av de nämnda metoderna för stimulans av FoU och korta kommentarer i anslutning därtill.

På den senaste liden har skelt en enligt vår mening värdefull förstärkning av de selekliva stödåtgärderna såvitt avser bidrag och lån. Kommittén anser del lämpligt att gradvis ytterligare steg tas på denna väg. Kommittén konstaterar alt den offentliga teknikupphandlingen tyvärr föriorat i bely­delse under 1970-talet jämfört med förhållandena under 1950- och 60-talen. Kommittén anser det önskvärt att denna stimulansmetod kommer till ökad användning.

Det generellt verkande systemet - det särskilda avdraget - har varit oförändrat sedan det infördes år 1973. På senare tid har emellertid fram­förts önskemål om en förstärkning även av denna stimulansform i motioner i riksdagen från olika partier.

För atl en så säker och bred stimulansverkan som möjligt skall erhållas är del enligt kommilléns uppfattning lämpligt atl ordningen med såväl ett generellt verkande system som selektiva stödåtgärder behälls. Förstärk­ningarna i fråga om åtgärder av typen bidrag och lån bör följas av en förstärkning även av del generellt verkande systemet.

Det särskilda forskningsavdraget

Det särskilda forskningsavdraget vid statsbeskallning infördes är 1973. Forskningsavdraget har provisorisk natur. Det är tillämpligt på skattskyl­diga som bedriver industriell tillverkning och som under åren 1973-1980 (sedermera förlängt till 1981) har kostnader för FoU-arbete.

Det särskilda forskningsavdraget består av elt basavdrag och ett ök­ningsavdrag. Basavdragel utgör 10% av ett på visst sätt fastställt underiag. Detta underlag avser förhållandena under ell kalenderår. Ökningsavdraget utgår med 20% av den ökning av underlaget för basavdrag som skett mellan två kalenderår. 1 underlaget för basavdraget ingär bl.a. lönekost­nader för anställda som till övervägande del utfört FoU-arbete samt kost­nader för förvärv av FoU-resultat. I syfte alt få en neutral behandling av interna och externa kostnader räknas lönerna om med faktorn 5/3. Bidrag och kostnader som avser FoU-arbete i utlandet och som sammanlagt överstiger 250000 kr. fär räknas in i underlaget endast-om regeringen medger det.

 

Prop. 1980/81:130                                                  249

Förslaget

En utgångspunkt för utredningsarbetet har enligt direktiven varit att del är angeläget att stimulera företagens FoU-arbete genom generella ätgärder på skatteområdet även efter del att de provisoriska bestämmelserna upp­hört att verka. Vår uppgift har bestått i att utforma förslag till sådana ålgärder.

Kommitténs överväganden och förslag har sammanfattats på följande sätt.

Del föreslagna systemet avser - i likhet med vad som gäller enligt del nuvarande, provisoriska systemet — teknisk och naturvetenskaplig FoU-verksamhet hos industriföretagen.

Den nuvarande anknytningen av underlaget för beräkningen av stimu­lansen till kalenderår föreslår kommittén skall ersättas av en anknytning Ull företagets räkenskapsår.

Som redan nämnts beaktas vid beräkningen av underlaget för det särskil­da avdraget endasi kostnader för personal som till övervägande del utfört FoU-arbete. Med hänsyn främst lill att denna begränsning i praktiken verkar till nackdel för mindre företag föreslår vi atl den ersätls av elt krav på att den anställde till minst en fjärdedel skall ha sysslat med FoU-verksamhet.

Kommittén föreslår att lönekostnaderna skall räknas om med faktorn 2,5 i stället för 5/3 innan de tillförs beräkningsunderlaget. Förslaget innebär att omräkningsfaktorn anpassas till den rådande genomsnittliga relationen mellan lönekostnader och lolalkostnader för FoU-verkamhet inom det egna företaget.

Någon särbehandling av kostnader avseende FoU-verksamhet i utlandet anser kommittén inte längre erforderlig.

I övrigt överensstämmer beräkningsunderlaget enligt kommitténs för­slag i huvudsak med vad som gäller i det nuvarande, provisoriska syste­met.

Enligl det provisoriska systemet tillgodoförs företagen stimulansen i form av en skatteminskning. Denna uppkommer genom atl företagen vid den statliga taxeringen får dra av vissa procentuella andelar av underlaget för basavdragel och för ökningsavdraget frän vinsten innan skatten beräk­nas.

Systemet har den olägenheten att stimulansen bara lämnas till förelag som visar skattemässig vinst. Olängenheten mildras i viss män av möjlig­heten Ull förlustavdrag för elt senare beskattningsår då företaget har över­skott vid laxeringen. Nuvärdet av en framtida oviss skatteminskning torde dock i allmänhet vara avsevärt mindre än det nominella beloppet. Härtill kommer hkviditetsaspekten. Dessutom får det anses vara en nackdel atl det tidsmässiga sambandet mellan forskningsinsatsen och lillgodoförandet av stimulansen blir svagt.

 

Prop. 1980/81:130                                                  250

Enligt kommitténs uppfattning är det angeläget alt stimulansen blir lika effektiv i fråga om företag som inte har laxeringsmässig vinst som för övriga förelag. Ell framlida system bör därför utformas så alt stimulansen blir oberoende av vinstsiluationen för företaget. Mot denna bakgrund -och med tanke pä att även etl kombinerat avdrag- och bidragssystem av lyp investeringsavdrag/invesleringsbidrag är behäftat med flera nackdelar - föreslär kommittén atl lillgodoförandet av stimulansen i det nya syste­met skall ske i form av direkta utbetalningar.

Kommittén nämner i della sammanhang också följande. Det har gjorts gällande atl själva formen för lillgodoförandet av den nuvarande stimulan­sen — avdrag vid beskattningen - bidrar till atl den i otillräcklig utsträck­ning beaktas vid planeringsarbetet inom förelagen. Förklaringen härtill skulle vara den att stimulansen uppfattas som en renodlad skattefråga, och många förelag är obenängna att anlägga skattemässiga synpunkter vid budgetarbetet - skattefrågor anses ofta inom företagen vara hänförliga till bokslutsarbetet. Om denna uppfattning är riklig borde enligt kommitténs bedömning förslås att stimulanseffekten förbättras om lillgodoförandet sker i annan form än genom ett avdrag vid taxeringen eller från den uträknade skatten.

Frän de nämnda utgångspunkterna vore del möjligt all konstruera en ordning för beslut om FoU-stimulans och utbetalning av slimulansbelopp hell utan anknytning till beskattningsväsendet. Uppgifterna skulle t.ex. kunna anförtros något statligt verk eller en särskill inrättad nämnd e.d.

Enligt kommitténs uppfattning har emellertid uppgiften att fastställa underlaget för beräkningen av stimulansen en naturlig anknytning till taxe­ringsarbetet. Underlaget utgörs ju av kostnader som är avdragsgilla vid beskattningen. Vidare har taxeringsnämnden direkt tillgäng till räken­skapshandlingarna för rörelsen. Inom taxeringen finns det utvecklade mti­ner för revision och annan kontroll. Nämnas kan också alt del inom taxeringsväsendet finns en väl utbyggd bevakning av det allmännas rätt. Kommittén framhåller dessutom atl fömtsättningarna för elt effektivt och kompetent arbete hos taxeringsnämnderna nyligen förbättrats genom den s. k. RS-reformen. Inom ramen för reformen har ocksä beslut fattals om utvidgningar av taxeringsnämndernas beslutsområde.

Kommittén anser med hänsyn till vad som anförts all anknytningen lill beskattningen bör behällas såtillvida att taxeringsnämnden även inom det av kommittén föreslagna systemet bör vara beslutsmyndighet.

Däremot kan anknytningen upplösas såvitt avser lillgodoförandet av beslutat stimulansbelopp. Vad som förloras genom en sådan ålgärd är närmast — utom tillgången Ull etablerade rutiner - möjligheten till kvitt­ning mot kvarstående skatt. A andra sidan hör lill bilden atl denna möjlig­het saknas även i fråga om andra statliga stöd- och stimulansformer, t. ex. investeringsbidraget för invenlarieanskaffning. Mot bakgrund härav anser inle kommittén att ett bortfall av möjligheten till kvittning mot kvarstående

 

Prop. 1980/81:130                                                  251

skatt kan betraktas som nägon allvarligare olägenhet. Del kan nämnas att vid utbetalning i särskild ordning utmätning kan ske för reslförda skatter m.m.

Kommittén föreslår på grund av det sagda alt av taxeringsnämnden beslutat stimulansbelopp skall betalas ut i särskild ordning. Utbetalning bör ombesörjas av länsslyrelsen.

Kommittén har bedömt stimulanseffekten av det provisoriska systemet som relativt begränsad. Skälet härför anser kommittén främsl vara dels att inslaget av särskilt stöd för ökade FoU-insatser är alltför litet, dels atl det lotala stöd som det särskilda avdraget medför ligger pä en tämligen låg nivå.

När man i företagen överväger förslag och uppslag till nya projekt är den centrala frågan vilka ytterligare intäkter och koslnader som projektet kan anlas tillföra respektive belasta företaget med. Med hänsyn härtill finns det anledning att förmoda att en påtaglig lättnad i kostnaderna för nya projekt är ägnad att öka förelagens benägenhet att satsa pä sädana.

All utbyggnad av forskningsresurserna i företagen sker visserligen inle med anledning av konkreta projekt. Ofta ställs förelagsledningarna inför problemel huruvida forskningsavdelningen bör tillföras ökade resurser för att allmänt upprätthålla eller utveckla företagets tekniska nivä. Det förefal­ler sannolikt atl även i sädana situationer ätgärder som är särskilt inriktade på att minska kostnaderna för en utökning av forskningen är ett verksami medel för alt stimulera till ökade FoU-insatser.

Elt system med inslag av ökningsstöd fär vidare den effekten att ett förelag relaUvt sett fär störte bidrag till de totala FoU-kostnaderna över en längre tidsperiod ju högre takten för ökningen av FoU-kostnaderna är. Denna effekt borde utgöra ett incitament för företagen alt långsiktigt sträva mot en god tillväxttakt avseende FoU-arbetel.

Med hänsyn till det anförda anser kommittén atl inslaget av ökningsstöd i elt framlida syslem bör väsentligt ökas i förhållande lill vad som gäller i det provisoriska systemet. Alt gå över till ett system med enbart öknings­stöd skulle däremot enligt kommitténs uppfattning föra alltför långl. Med en sådan ordning skulle förelag vars koslnader för FoU ligger stilla eller går tillbaka inte fä nägot stöd alls, trots att sådana företag inte sällan torde ha ett särskilt behov härav. Företagen i fråga kan ha en omfattande FoU-verksamhet som byggts upp under tidigare är. En sådan konsekvens anser kommittén olämplig. Vidare befarar kommittén alt ett renodlat öknings-stödsystem skulle kunna få ojämna verkningar och också medföra onödiga frestelser och möjligheter till missbruk.

I syfte att fä en bättre stimulanseffekt och minska möjligheterna till missbmk bör ökningsstödet fördelas på fiera är och utgä endasi i den män den uppnådda FoU-nivån vidmakthålls.

Efter en genomgång av olika kombinationer åv procenttal för basstöd och ökningsstöd föreslär kommittén mot bakgrund vad som tidigare an-

 

Prop. 1980/81:130                                                  252

förts alt forskningsstödet skall bestä av dels elt bassiöd som beräknas efter 2%, dels ett ökningsstöd som utgår för ökningsåret och vart och ett av de två följande åren med 10% per år av kostnaden för den ökade FoU-insatsen. Som förutsättning för att ökningsstöd skall utgå för de två sist­nämnda åren skall gälla att den kostnadsnivå som ökningen lett till vid­makthålls. Förslaget innebär atl etl företag för är 4 kan erhålla ökningsstöd som är hänförligt till ökningar av basunderlagel mellan åren 1 och 2, 2 och 3 samt 3 och 4. Vid jämförelse av de föreslagna procenttalen och procent­talen i det provisoriska systemet måste beaktas den ändring av omräk­ningsfaktorn för lönekostnader som vi föreslär. 1 ett system med den nu gällande omräkningsfaktorn motsvaras procenttalen 2 och 10 av 3 resp. 15.

Ett företag som etl är ökar sina FoU-insatser med 10% från 1000 enheter, dvs. med 100 enheter, fär - såvitt gäller själva ökningen - enligt förslaget stöd på 12 enheler (basstöd 2 och ökningsslöd 10 enheter) ärligen under tre år om den uppnådda nivån vidmakthålls. Med hänsyn till att stödet avses vara skattefritt är det för aktiebolag likvärdigt med en skatte­pliktig intäkt under vart och ett av åren på 27 enheter. Kostnaden för en ökning av FoU-kostnaderna täcks således til 27% av stöd under treårspe­rioden (resultatet blir detsamma om man ställer beloppet 12 i relation till ökningen av FoU-kostnaderna "efter skatt"). Basstödet på 2% motsvarar för aktiebolag en skattepliktig inläkt på 4,4% av FoU-kostnaderna.

Vid inflation får även företag med reellt oförändrad FoU-nivå del av ökningsstöd, eftersom detta enligt kommitténs förslag beräknas i löpande priser. Med ett realt betraktelsesätt verkar därför ökningsstödet vid infla­tion till viss del som elt basstöd. Med etl sådant betraktelsesätt kan det samlade "basstödet" vid en inflation på x% anses bestå av dels det egentliga basstödet, dels den del av ökningsstödet som är hänförlig lill en nominell kostnadsökning på x%.

Det system som kommittén föreslår avses tillämpas första gången på FoU-kostnader under år 1981. Utifrån ett antagande om en årlig ökning av FoU-kostnaderna inom industrin pä 10% från nivån år 1977 blir de statsfi­nansiella kostnaderna det förstnämnda året, om systemet dä antas vara i verkan fulh ut, ca 285 milj. kr. Med hänsyn lill att ökning av basunderlaget under tidigare år än 1981 inte berättigar Ull ökningsstöd enligt vårt förslag till bestämmelser om ikraftträdandet beräknas kostnaden vid det angivna antagandet stanna på ca 185 milj. kr. Som jämförelse kan nämnas att kostnaden för det provisoriska systemet år 1981 - om giltighetstiden förlängdes - utifrån samma antagande om utvecklingen av FoU-kostna­derna kan beräknas till ca 176 milj. kr.

I labell 2 lämnas sammanfattande jämförelse av det nuvarande, proviso­riska systemet.

 

Prop. 1980/81:130

253

 

on

c

2

o

■U "

'öb

■X .

(U

-o v

IZ

3   C --

 

E

=

b.

 

£

C .

 

OCB

 

 

TD

1- r

o

uf.

,=-c/5


S £

S £? U o

r-l o

'u jiö               en

tS " CO     E

g-i>E   E

t/1  > 2 — OJ  ca 3

u c .5 >-

 u K "

cd 3 w >>  .cd-■>*-... oec

M   U   «   ti

. is

 ' - >-

il ;cd   cd — *

r.sp

c t

 

o

" c E =

■O   -. CO   0(1

■6 IJ

- 0(1 K.   c

 E

i, °

CQ t/1 00 —

.ES

c " CocO •?   D-

"2.

 

bo

u

 

a>

S

.00

c«

■o

—

c

 

>,

-o

E

a

OJ

 

 

■y

Cd

c/1

c

1

c

3

E

E

O

U

jit:

is

c u 1) .c 00 op

E.g

cd c (u

111

(/, ra OJ

.=:d.. _ "3 o- X tt; C 3 u

(U

u

v

4j o -a u-, ra ov .c

•u

2-Ö u c E = ra

Si

C

>.

.•a

t/5 _ „ c

3    t/5    U

E> III

2 > .:«:

X) -u   O

ra T3 S .c  >, u

c u E

gj= >

t — ra - rä oo

räEtg

>  i

fc-    Cd    Cd  :C

3:Si£2O:0

o

 

iS

o

tL.

 

E rä

-   CO

»5TJJ2

■g u

ra JO

EJi

>. t- ra (Al -a c« w > = = « 'T

o -O i?, u

o oo

w 'c

CO   —

c :ra

CJ£

;cd   lU   _,

__     c/1    >

 5 -S E

s = ??

■-   Cd   oo

:rä-°

13   C -O

1/ ra C Ei« c sr., c

£382

u z: (u

ri :cd a>

Cd  1)

Cd

C/5  J     (U

c t;   c

> u (/) 3 £ c c  5=cd

"U  a3  <

 S '2 É JH 7?

S      a

 

 

a

OJ

 

J

 

 

 

c

 

 

 

:0

c:

 

E

u

1- Sj

c X) 00

c/]   c   — O    OJ

     cd  ort

 

C

00-

 

rt   3

'2

OJ

1

m < o.

 

Prop. 1980/81:130

254

Tabell 2. Sammanfattande Jämförelse av det nuvarande, provisoriska systemet och det föreslagna systemet

Jämförelsefaktor

Det nuvarande, provi­soriska systemet

Det föreslagna systemet

 

Företag som bedriver industriell tillverkning

Lönekostnader för FoU-personal, omräknade med en omräkningsfaktor, samt bidrag till FoU-arbete och kostnader för förvärv av FoU-resultat

1     Krets av företag som omfattas av stimulansen

2     Underlaget för basav­drag/basstöd

Krav på anställds arbetsinsats

Faktorn för omräk­ning av lönekost­naderna

Beräkningsperiod

Basavdrag/basstöd ut­tryckt i termer av ekonomiskt tillskott till företaget (jfr rad 8)

Basavdrag/basstöd ut­tryckt i termer av avdrag vid stats­taxeringen (jfr rad 8)

Underiaget för ök­ningsavdrag/ök­ningsstöd

6      Ökningsavdrag/ök­ningsstöd uttryckt i termer av ekonomiskt tillskott till fö­retaget (jfr rad 8)

7      Ökningsavdrag/ök­ningsstöd uttryckt i termer av avdrag vid statstaxeringen

(jfr rad 8)

8      Formen för tillgodo-
förandet

Den anställde skall till övervägande del ha utfört FoU-arbete

5/3

Kalenderår

4% av underlaget för basstöd

10% av underlaget för basstöd

Ökningen av underlaget för basavdrag i förhål­lande till underlaget kalenderåret före

8% av underlaget för ökningsavdrag

20% av underlaget för ökningsavdrag

Avdrag vid taxeringen till statlig inkomst­skatt

Den anställde skall till minst en fjärdedel av sin arbetstid ha utfört FoU-arbete

2,5

Beskattningsår

2% av basunderlaget

5% av basunderlaget

Summan av ökningarna av basunderlagen avseende det senaste beskattnings­året och de tvä närmast föregäende beskattnings­åren, för vart och ett i förhållande till underla­get beskattningsåret före

10% av ökningsunderlaget. Utgår normalt i tre år (jfr rad 5), alltså sam­manlagt med ca 30% av underlaget

25% av ökningsunderlaget. Utgär normalt i tre är (jfr rad 5), alltså sam­manlagt med ca 75% av underlaget

Utbetalning av länsstyrel­sen på grundval av beslut av taxeringsnämnden

 

Prop. 1980/81:130                                                                255

Bilaga 9

Remissyttranden över forskningsskattekommitténs för­slag

Forskningsskattekommitléns betänkande (Ds B 1980:1) Stimulans av forskning och utveckling har remissbehandlats. Yttranden över betänkan­det har avgetts av riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), allmänna ombudet för mellankommunala mäl, kammarrätten i Stockholm, statistiska centralbyrån (SCB), konjunkturinstitutet, arbetsmarknadssty­relsen (AMS), statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveck­ling (STU), Ingenjörsvelenskapsakademien (IVA), Industrifonden, läns­styrelsen i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bo­hus, Örebro saml Västerbottens län, delegationen (B 1977:09) för företa­gens uppgiftslämnande (DEFU), Centralorganisationen SACO/SR, För­eningen auktoriserade revisorer (FAR), Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svensk industriförening. Svenska arbetsgivareför­eningen (SAF), Svenska byggnadsenlreprenörföreningen (SBEF), Svens­ka företagares riksförbund. Svenska kommunförbundet. Svenska konsull­föreningen, Svenska revisorssamfundet, Svenska uppfinnareföreningen (SUF), Sveriges hantverks- och industriorganisation - Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen), Sveriges industriförbund, Taxeringsnämndsord­förandenas riksförbund (TOR) samt Tjänstemännens Centralorganisation (TCO).

Länsstyrelsen i Västerbottens län har till sitt yttrande fogat en reserva­tion av tre ledamöter samt yttranden från Västerbottens handelskammare och Västerbottens läns TCO-distrikt. LRF åberopar etl yttrande av Lant­bmkarnas skattedelegation. SAF och Sveriges industriförbund åberopar etl yttrande av Näringslivets skaiiedelegaiion.

Allmänna synpunkter

Flertalet remissinstanser anför allmänna synpunkter pä frägan om stat­ligt stöd för FoU inom industrin. Remissinstanserna är eniga om att statligt stöd i nägon form är nödvändigt för att stimulera företagens FoU. I stort sett råder enighet om att utredningens förslag allmänt sett är en förbättring i förhållande till det särskilda forskningsavdraget. 1 fräga om utformningen av forskningsstöd betonar en grupp med bl.a. IVA. SACO/SR. KF, Nä­ringslivets skaiiedelegaiion, SBEF, Svenska företagares riksförbund, SHIO-Familjeföretagen, betydelsen av en satsning pä generella åtgärder.

IVA anför:

 

Prop. 1980/81:130                                                  256

Om FoU-verksamhetens volym stagnerar begränsas företagens förmåga alt förnya sin tekniska kompetens genom nyrekrytering av FoU-personal starkt. Detta innebär att FoU-verksamheten i ännu större utsträckning kommer att inriktas på vidareutveckling av existerande produkter och teknologi. Detta är i och för sig en viklig del i förelagens FoU-verksamhet, men den måste kompletteras med en långsiktig utvecklingsverksamhet, med syfte att mer genomgripande förnya produktprogrammen.

Förelagens redovisade soliditet har, till följd av vikande lönsamhet, sjunkit från i genomsnitt drygl 40% under 1950-talel till ca 22% är 1977. Detta begränsar starkt företagens förmåga alt bära långsiktiga risker. Sam­tidigt har de enskilda FoU-projektens storlek ökat i många branscher, så alt företagens möjligheler atl sprida riskerna på flera projekt minskat.

Den starka inflationen minskar också nuvärdet av den möjliga framtida avkastningen på långsiktiga utvecklingsprojekt.

Statligt stöd lill FoU kan i viss utsträckning förbättra kalkylen för FoU-invesleringar, jämfört med andra, mer kortsiktiga alternativ. FoU-kostna­derna är dock bara en del av de tolala kostnaderna för utveckling av nya produkter och processer. Innan dessa börjar ge intäkter krävs också inves-. teringar i t.ex. produktionsapparat och marknadsföring. Statligt slöd till FoU kan i viss utsträckning bidra till att upprätlhålla FoU-kapacitelen och till alt fler alternativ kan studeras innan de avgörande investeringsbesluten tas.

På lång sikt kan dock bara en acceptabel lönsamhet garantera att till­räckliga resurser kan avsättas för alla led i företagens anpassning till ändrade konkurrensförhållanden.

Den viktigaste fömtsättningen för framgångsrik utveckling av nya pro­dukter och processer är detaljerad kunskap om marknadens behov. Till­räcklig sådan kunskap, och kännedom om företagets förmåga att fylla behoven, finns endasi inom respektive företag. Detta motiverar att stöd till forskning och utveckling utformas så att det så litet som möjligt inverkar pä det normala marknadsspelet mellan köpare och utvecklare av ny teknik, dvs. som generellt stöd.

Liknande synpunkter framförs av SACO/SR:

Även om en förbällrad vinstnivå i förelagen skulle medföra att företa­gens satsning pä FoU ökades, delar SACO/SR utredningens uppfattning atl statligt, ekonomiskt stöd i olika former är nödvändigt. Vidare delar centralorganisationen utredningens uppfattning att säväl generella som selektiva ätgärder är nödvändiga. SACO/SR vill i sammanhanget varna för en övertro på selektiva åtgärder pä bekostnad av generella. En alltför omfattande selektiv ätgärdsarsenal leder enligt centralorganisationens me­ning till en centralisering och byråkratisering som inle är förenlig med en fungerande marknadsekonomi.

KF anför:

Det statliga stödet har hittills givits såväl selektivt i form av bidrag, lån och offentlig upphandling som generellt genom det särskilda forskningsav­draget vid den statliga beskattningen. Det kan naturiigtvis diskuteras huru­vida de generellt verkande åtgärderna är lika effektiva som de selektiva. Såsom kommittén konstaterar har lån och selektiva bidrag ökat under 70-talet, medan den offentliga teknikupphandlingen under samma tid förlorat i

 

Prop. 1980/81:130                                                  257

betydelse. Det är önskvärt atl denna stimulansmetod kommer till ökad användning. Detta utesluter emellertid inte all rätt utformade generella åtgärder på skatteområdet kan medföra önskad ökning av FoU-verksam­heten, även om stimulanseffekten av det provisoriska systemet visat sig vara relativt begränsad.

Näringslivets skattedelegation är i stort sett nöjd med utredningens förslag och anför:

Dä det särskilda forskningsavdragel infördes i början av är 1973 fram­hölls från skattedelegationens sida att det var väsentligt att stimulanser till FoU-verksamhet gavs en generell inriktning. Pä denna punkt stämmer förslagel med våra önskemål. Man kan inte nog kraftigt understryka vådor i en marknadsekonomi av ett selektivt stöd av den art som skisseras i det vid betänkandet fogade särskilda yttrandet.

SBEF finner att ett selektivt stöd ibland blir svårhanterligt i vissa före­tag:

Den typ av FoU-arbete i byggföretag som i första hand bör omfattas av generell stimulans är mänga gånger av sädan art atl den inte pä ett enkelt sätt låter sig beskrivas i en ansökan om selektivt bidrag. För att slippa etl krångligt ansökningsförfarande, en mänga gånger godtycklig bedömning och en formalistisk avrapportering har man i företagen ibland underiåtit att utnyttja de selektiva bidragsmöjligheter som finns. Inte minst på grund av sädana negativa konsekvenser av det selektiva bidragssystemet hälsar föreningen med tillfredsställelse en utvidgning och förbättring av det gene­rella stödel.

En annan grupp med bl.a. SIND, länsstyrelserna i Malmöhus, Göte­borgs och Bohus och Västerbotlens län, LO, Landslingsförbundet och TCO anser atl generella åtgärder i avvaktan pä en bättre stödform bör finnas kvar men i begränsad omfattning.

SIND anför:

Enligl Statistiska centralbyråns forskningsstatistik har industriföreta­gens FoU-kostnader under de senaste tio åren stigit med ca 16% per år, vilket molsvarar 6—7% per år i fasta priser. Underlag saknas för en siffermässig uppskattning av i vad mån denna relativt snabba ökning på­verkats av det statliga forskningsstödet - via en reell stimulanseffekt och/ eller genom att fördelningen mellan kostnadsposter kan ha påverkats i en del företags redovisning. Det förefaller dock inte sannolikt att ett generellt forskningsstöd i den begränsade storleksordning det här rör sig om skulle få nägon mer betydande inverkan pä industriföretagens FoU-politik.

Det generella stödets troligen begränsade stimulanseffekt kan tala för att resurserna i stället sätts in för alt förstärka de riktade ålgärdsprogrammen. De omfattande studier som de senaste åren genomförts av IVA och STU beträffande betingelserna för leknisk utveckling bör ocksä ha ökat möjlig­heterna att genomföra sådana riktade ätgärder. Om man utgår från anta­gandet att företagens FoU-insatser generellt sett tenderar att bli mindre än

17    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                  258

vad som frän samhällets synpunkt vore motiverat, finns emellertid enligt industriverkets mening motiv för att vid sidan av de riktade åtgärdspro­grammen ge visst generellt stöd för industrins FoU. Genom ett sädant stöd förbättras företagens möjligheler att själva planera och genomföra forsk­nings- och utvecklingsprojekt.

Den administrativa och utredningsmässiga kapaciteten för att från stats­makternas sida hantera ett selektivt FoU-stöd är begränsad. Stora delar av den svenska industrin lämnas därför utanför de FoU-satsningar som byggs upp med statligt stöd. Det gäller särskill beträffande små och medelstora industriförelag. Det generella stödet får därför särskild vikt för de mindre förelagen och för företag inom "icke-prioriterade" delar av industrin. De ändringar, som nu föreslås i reglerna för beräkning av stödberältigade koslnader, torde också göra det lättare för små och medelstora företag alt utnyttja FoU-stödet.

Enligt industriverkels mening talar - trots osäkerheten beträffande stö­dels effekter i olika avseenden - övervägande skäl för atl behålla och generellt verkande forskningsstöd lill industrin. Tills vidare bör man för detta stöd kunna använda den tekniska lösning, som föreslagits av forsk­ningsskattekommittén. Däremot har enligl verkets uppfattning inga över­tygande skäl anförts för en ökning av stödels storlek med ca 100 miljoner kronor per år, som utredningen föreslär. Procenttalet för basstöd och ökningsstöd bör därför ändras, sä att utgifterna för (del fullt utbyggda) bidragssystemet inte överstiger det skattebortfall, som skulle uppkomma om det nuvarande systemet bibehölls.

LO:s uppfattning är att ett FoU-stöd lill induslrin skulle göra mera nytta som beställarstöd, men om ett generellt stöd skall finnas bör del utformas som elt måttligt ökningsstöd. LO anför:

LO:s uppfattning är att ett generelll stöd till forskning i företagen inte har den effekt som är avsedd. Det är en rad andra faktorer som är mycket mer väsentliga. Likväl kan det föreliggande förslagel sägas innebära en viss förbättring, särskilt vad gäller betoningen av ökningsstöd och den annorlunda formen för stödet som gör att det skulle kunna fungera mer långsiktigt och även omfatta företag som inte redovisar vinst för beskatt­ning.

Om ett stöd av generell natur ska införas för alla industriföretag förordar LO ett ökningsstöd av måttlig omfattning. Ett sådant stöd kan då ulgå beräknat på nominella ökningar och fungera som etl basstöd för dyrare FoU-kostnader. Den nuvarande begränsningen när del gäller alt i underla­get för beräkning av forskningsavdrag även ta med kostnader för forskning i utlandet bör enligt LO även finnas med i ett eventuellt nytt system för forskningsstöd.

LO:s principiella uppfattning är dock att ett FoU-stöd till industrins forskning skulle göra mera nylta som elt beställarstöd.

En Iredje grupp med bl.a. RRV, konjunkturinstitutet, AMS, STU och Industrifonden har den uppfattningen att frågan om stöd i den föreslagna formen inle blivit tillräckligt utredd för att ställning till förslaget skall kunna tas.

RRV anför:

 

Prop. 1980/81:130                                                                259

Forskningsskattekommittén framhåller att nuvarande satsning pä forsk­ning och utveckling (FoU) inom industrin inte är tillräcklig för att den internationella konkurrenskraften pä sikt skall kunna bibehållas och stär­kas. RRV delar renl principiellt denna syn. RRV saknar dock i betänkan­det en analys av vissa frågor som verket anser väsentlig för att kunna ta ställning till kommitténs förslag.

De undersökningar som föreligger pekar mot att del gällande provisoris­ka systemet med skatteavdrag, det s. k. särskilda forskningsavdraget, har haft begränsade effekter vad gäller industrins satsningar på FoU. En måttlig ökning har kunnat iakttas. Sambandet mellan ökningen och det särskilda forskningsavdragel är dock oklart. Underlag för bedömningar härav saknas i betänkandet.

Vidare saknas i betänkandet en belysning av orsakerna till industrins otillräckliga satsningar på FoU. Man har utgått ifrän att del har sin orsak i del generella stödets konstruktion. Det finns enligt RRV:s mening anled­ning att anta att andra faktorer än ofullständigheter i det generella stödels konstruktion har påverkat industrin. En kartläggning och analys av samtli­ga faktorer, bl.a. sådana som har atl göra med nyttiggörande och långsik­tighel, borde ha genomförts.

Slutligen saknar RRV en kvalitativ undersökning av det särskilda avdra­gels effekter. Vad är det för slag av forskning och utveckling som har stimulerats? RRV har i sin undersökning av det särskilda forskningsavdra-gels effekter avseende år 1974 (dnr 1975: 1443) bl. a. pekat pä att en stor del av den ditlillsvarande ökningen av FoU tycktes äga rum i företag som samtidigt ökade sina kostnader för inköp av FoU-resultat från utlandel. RRV framförde ocksä misstanken atl begreppel FoU-kostnader bokfö­ringsmässigt hade vidgats.

Innan kunskap och förbättrat underlag för bedömningar om de här berörda frågorna föreligger kan RRV inle tillstyrka att en fortsättning eller ändring av nuvarande stöd medför ökade kostnader för slaten.

Konjunkturinstitutet anför:

Som bakgrund till ett ställningstagande till frågan om stöd till forskning inom företagens ram hade det enlif.t konjunkturinslilutets uppfattning varit värdefullt om remissinstanser och beslutsfattare haft tillgång till en analys av de väsentliga motiven för ett sådant stöd. Anledningen till att staten bör stödja forskning och utvecklingsarbete i företagen är främst att de privat­ekonomiska intäkterna av sådan verksamhet ofta kan bedömas vara lägre än de samhällsekonomiska. Orsakerna till sädana skillnader har fält en relativt omfattande behandling i ekonomisk forskning. Enskilda företag har svårt alt hävda en upphovsmannarätt och ta betalt för användningen av FoU-resultaten. Riskvärderingen kan också skilja sig mellan samhället och enskilda industrier. Privata företag kommer därmed att investera för litet i FoU. Ofta är den naturliga lösningen att forskningen då finansieras av slaten och bedrivs vid offentliga institutioner. Detta gäller huvuddelen av all grundforskning. Eftersom del ofta föreligger betydande positiva syner­gieffekter vid samordning av forskning och utvecklingsarbete med produk­tion och marknadsföring i privata företag finns det emellertid skäl att också med offentliga medel subventionera FoU i privata förelag.

Del borde ur en sådan uppläggning av«analysen kunna dras slutsatser hur stimulans av forskning och utveckling i det privata näringslivet bör utfor­mas och dimensioneras. Varken direktiven eller förslaget tar dock sin utgångspunkt i en sådan analys, vilket gör det svårt all frän principiella utgångspunkter bedöma de förslag som framläggs.

 

Prop. 1980/81:130                                                  260

AMS anför:

Arbetsmarknadsstyrelsen har i olika sammanhang understrukit betydel­sen av ett målmedvetet slöd till FoU-verksamheten inom näringslivet, inte minst mot bakgrund av den sviktande induslrisysselsätlningen under den senaste lågkonjunkturen. En fortsatt, snabb strukturomvandling inom nä­ringslivet, i förening med ett mera begränsat utrymme än hittills för en sysselsättningsexpansion inom den offentliga sektorn, skärper enligt sty­relsens mening ytterligare kraven på en hög konkurrenskraft i den svenska industrin. Det är därför oroande att, som utredningen visar, ökningstakten för FoU-verksamheten inom induslrin har stagnerat under de senaste åren.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser mot denna bakgrund att det är motiverat att genomföra en mera ingående översyn av samhällstödets omfattning, fördelning och effektivitet pä detta omräde, än den som har gjorts av utredningen.

STU anför:

Forskningsskattekommitténs uppdrag har varit att utforma förslag till
åtgärder vid beskattningen för att främja forsknings- och utvecklingsin­
satser. Med dessa direktiv är det naturligt att utredningen koncentrerat sig
på konkreta förslag. En djupare diskussion om olika alternativ och dess
konsekvenser saknas. Det är enligt STU:s mening en brist, då stöd till FoU
inte kan vara ett mäl i sig.  

Utredningen har inte heller haft till uppgift att analysera behovet av selektiva, kollektiva och generella insatser eller konsekvenserna av etl ökat generellt stöd. Det är därför inte möjligt atl med utgångspunkt i utredningen bedöma behovet av ett ökat generelll statligt FoU-stöd i enlighet med utredningens förslag i relation lill övrigt stöd.

Industrifonden anför:

Forskningsskattekommittén har uppenbarligen i sitt arbete lagl tonvik­ten vid en leknisk översyn av de gällande bestämmelserna och på ett förtjänstfullt och allsidigt sätt belyst olika alternativ inom samma princi­piella ram som gäller för det nuvarande systemet. Det förslag som kommit­tén framlägger förefaller från denna utgångspunkt vara väl avvägt och innebär alt flera av de uppenbara brister som vidlåder den nuvarande ordningen har undanröjts.

Samtidigt kan emellertid konstateras att förslaget innebär betydande koslnader. Vid totalt sett oförändrad FoU-volym i svensk industri och en 10-procentig lönekostnadsinflation kostar det föreslagna bidragssystemet närmare 300 Mkr per år. Denna "grundkostnad" skulle säledes vara moti­verad enbart för att förmå företagen atl vidmakthålla sin FoU-verksamhel på oförändrad nivä. Eftersom del är föga sannolikt att svensk industri i dagsläget minskar sin FoU-verksamhet kan förslaget i denna del ses som en ren subvention utan nämnvärd stimulanseffekt. Kostnaden för en real ökning av FoU-volymen utöver vidmakthällandenivä blir i jämförelse med den nämnda "grundkostnaden" relativt blygsam, vid en ökning på nägra procent c:a 50-100 Mkr.

Det är mot denna bakgrund otillfredsställande att kommittén inte tagit fasla pä den del av direktiven där det sägs atl effekterna av de nu gällande bestämmelserna bör undersökas, och att man bör söka bedöma i vad mån

 

Prop. 1980/81:130                                                  261

de är ägnade atl lillgodose önskemålet att långsiktigt stödja den svenska industrins förmåga lill utveckling och förnyelse. I betänkandet refereras tvä tidigare undersökningar och det konstateras helt riktigt atl de i olika avseenden är bristfälliga. Dessa undersökningar visar emellertid att det hittillsvarande systemet sannolikt inte har haft någon stimulanseffekt vad gäller företagens FoU-verksamhet och det borde därför ha varil särskill angeläget att kommittén gjort en fördjupad analys pä denna punkt.

Del måste anses råda fortsatt oklarhet om det går atl konstruera ett generellt bidrags- eller avdragssystem för FoU-kostnader som har den avsedda stimulanseffekten. Det torde dock stä i det närmaste klart att det nuvarande systemet i praktiken är verkningslöst och att del förslag som kommittén nu har lagt innebär betydande förbättringar. Frägan är emeller­tid om det inte finns anledning att göra en betydligt mer genomgripande förändring av systemet och därvid i första hand inrikta sig pä att stimulera en real ökning av FoU-verksamheten.

Även SACO/SR och SIND finner att erfarenheterna av det särskilda forskningsavdragel inle utvärderats tillräckligt.

SACOISR anför:

SACO/SR beklagar atl nägon egentlig utvärdering av del särskilda forsk­ningsavdragel inle ägt rum. Den undersökning som RRV genomförde 1975 anser centralorganisationen genomfördes alldeles för kort lid efter det atl reformen trädde i kraft. Utredningen borde enligl SACO/SR:s mening ha initierat en egen utredning som underlag för om och hur forskningsavdra­get skall utformas efter det att försöksperioden gäll ut. Trots bristen pä relevant underlag för utvärdering anför utredningen att stimulanseffek­terna varit begränsade. Centralorganisationen ifrågasätter denna slutsats. Även om alltför entydiga resultat enligt SACO/SR:s mening saknas, delar centralorganisationen utredningens uppfattning att industrins satsning pä FoU är otillräcklig och att ätgärder måste sällas in pä bred front.

SIND anför:

En svårbedömd fråga, som ocksä diskuteras i elt särskill yttrande till ulredningen, gäller valet mellan generelll utformade stimulansåtgärder och en förslärkning av de selekliva ålgärdsprogrammen i fråga om industriellt FoU. Utredningen ger inte heller här något underlag för bedömningen, eftersom inget försök gjorts att utvärdera eller redovisa erfarenheter från det nuvarande, provisoriska systemet. Betänkandet innehåller ingen be­dömning av frågan om och hur detta system påverkat FoU-verksamheten, inte heller av bieffekter, kontrollproblem e.d.

Några remissinstanser anser att tillämpningsområdet för stödet bör ut­vidgas. STU anser att även utvecklingsbolagen bör omfattas av slöd. IVA och FAR pekar på de problem som finns när FoU-arbelet bedrivs i särskil­da bolag inom en koncern och framhåller att organisationsformen inte bör fä utgöra hinder för stöd. Ett antal remissinstanser förordar all nya områ­den bör ges stöd, exempelvis konsultverksamhet, industriservice, uppfin­narverksamhet, transport och distributionen samt jordbruk och skogsbruk.

 

Prop. 1980/81:130                                                                262

Vissa remissinstanser, däribland AMS, SIND. och länsstyrelsen I Väs­terbottens län är tillfreds med atl små och medelstora företag i utredning­ens förslag ges ökade möjligheter till stöd.

AMS anför:

Styrelsen instämmer i utredningens uppfattning att ett generelll forsk­ningsstöd mer än i nuvarande form bör göras åtkomligt för de små och medelstora företagen, något som inte minst ur regionalpolitisk synpunkt är av betydelse.

Det finns skäl att tro att den potentiella effekten av etl samhällsstöd till FoU-verksamhet i mänga fall kan vara större i små och medelstora företag än i stora.

SIND anför:

Den administrativa och utredningsmässiga kapaciteten för att frän stats­makternas sida hantera ett selektivt FoU-stöd är begränsad. Stora delar av den svenska industrin lämnas därtör utanför de FoU-satsningar som byggs upp med statligt stöd. Det gäller särskilt beträffande små och medelstora industriföretag. Del generella stödet får därför särskild vikl för de mindre företagen och för företag inom "icke-prioriterade" delar av industrin. De ändringar, som nu föreslås i reglerna för beräkning av stödberältigade kostnader, torde ocksä göra det lättare för små och medelstora förelag att utnyttja FoU-stödel.

Andra remissinstanser hävdar att förslaget inte tillräckligt tillgodoser de mindre företagens behov, däribland STU. Lantbrukarnas skattedelega­tion. Svensk industriförening. Näringslivets skaiiedelegaiion. Svenska fö­retagares riksförbund och SHIO-Familjeföretagen.

STU anför:

Inom de mindre företagen är den tekniska kompetensen mänga gånger bristfällig, vilkel medför att tekniska möjligheter inte tillvaratas. Delta leder på sikt till onödigt dyra produktionsmetoder och mindre konkurrens­kraftiga produkter.

I många länder har detla problem uppmärksammats allt mer under senare år. Samtidigt har allt fler internalionella ulredningar visat alt del är bland de mindre företagen den största förnyelseförmågan finns och därmed möjligheterna lill bl. a. nya arbetstillfällen.

STU anser att ulredningen inle lillräckligl uppmärksammat de mindre företagens problem. Det vore naturligt atl de mindre företagen med ingen eller en begränsad FoU-budget fick slörre stimulans att bedriva FoU-verksamhet och höja sin tekniska kompetens.

Sådan stimulans skulle enligt STU:s uppfattning erhållas om bidragsan­delen gjordes beroende av företagens totala FoU. Ett exempel på en dylik konstruktion vore att låta ett procentpålägg utgå när bidragsbeloppet är litet för atl sedan successivt avta.

STU föreslär alt stödet inriklas sä atl företag med liten bidragsgrun­dande verksamhet får en större del av stödet.

 

Prop. 1980/81:130                                                               263

Näringslivets skaiiedelegaiion anför:

Kommittén anser att kravet pä anställds arbetsinsats under året med FoU-arbete kan sänkas från nuvarande 50% till 25%. Vi delar denna uppfattnng. Ändringen bör medföra alt ett ökat antal mindre och medel­stora industriföretag kan komma i åtnjutande av stöd. Ä andra sidan finns mänga företag som inte heller kan uppfylla detta sänkta krav trots att man bedriver intern FoU-verksamhet. Det kan därför ifrågasättas om inte en alternativregel, som inle ställer krav på viss FoU-arbetstid för varje en­skild anställd utan för företaget som helhet, borde tillskapas. De kontrollsvårigheter som en sädan allernalivregel medför bör kunna be­mästras genom en något ökad redovisnings- och uppgiftsskyldighet.

Stödets beräkning

En del remissinstanser bl.a. IVA, lantbrukarnas skattedelegation, KF, Svensk industriförening, TCO och SHIO-Familjeföretagen tillstyrker ut­redningens förslag om fördelning mellan basstöd och ökningsstöd. Andra, däribland länsstyrelsen i Malmöhus län, LO och SBEF anser att endast ökningsslöd skall lämnas eller atl ökningsstödet skall ökas pä bekostnad av basstödet. Konjunkturinstitutet och SIND ifrågasätter ökningsstödet. All­männa ombudet för mellankommunala mål tror inte ökningsstimulansen har nägon effekt på utvecklingen av forskningskostnaderna i elt företag medan konjunkturinstitutet och SIND pekar på risker för varierande insat­ser och fara för snedvridning av resursanvändningen.

Förfarandet m. m.

1 fråga om ordningen för beslut och tillgodoförande har förslaget att stöd skall lämnas i form av bidrag allmänt godtagits av remissinstanserna med undantag för kammarrätten i Stockholm. Kammarrätten förordar att stö­det även i fortsättningen utformas inom ramen för beskattningen. Endast i de fall då avdragsmöjlighet saknas skall stödet utformas som bidrag.

Beträffande beslutsmyndigheten har organisationerna godtagit atl taxe­ringsnämnden skall pröva stödfrågorna. Bland myndigheterna har försla­get däremot mött en omfattande kritik.

ÄÄ V anför:

RRV vill ifrågasätta om taxeringsnämnden är ell lämpligt organ när del gäller att fatta beslut om ett stöd av det slag som föreslås. Vid administra­tionen av det nuvarande särskilda forskningsavdraget har taxeringsnämn­den varit den naturliga beslutande instansen. Vid en eventuell övergäng till elt bidragssystem som utredningen föreslär är det inte lika självklart atl bibehålla taxeringsnämnden som beslutande organ. RRV anser dessutom att det vore värdefullt med en generell uppföljning av medlens användning och förordar därför något organ som sköter bäde administrationen och en dylik uppföljning. De regionala utvecklingsfonderna är enligt verkets me­ning de organ som är bäst lämpade för detla.

 

Prop. 1980/81:130                                                  264

Riksskatteverket anför:

RSV motsätter sig atl uppgiften al pröva ansökan om forskningsstöd skall vila på taxeringsnämnderna. RSV anser av principiella skäl att taxe­ringsmyndigheterna inle skall handlägga frågor om bidrag. Elt genomfö­rande av etl bidragssystem i enlighet med kommitténs förslag medför att taxeringsnämnderna fär en avsevärd ökad arbetsbelastning i förhållande till dagens situation. Med hänsyn till de resurser som taxeringsnämnderna förfogar över innebär delta att arbetet med deklarationsgranskningen blir lidande. Dessutom framgår inte i vilken utsträckning uppgifter rörande forskningsstöd skall dalaregislreras. RSV kan därför inte bedöma om de befinlliga tekniska resurserna pä RSV:s dataenhet är tillräckliga för att klara eventuell dataregistrering. Enligt RSV:s mening kan prövning av ansökan om forskningsstöd lämpligen göras av den utbetalande myndighe­ten dvs länsstyrelsen.

Även Allmänna ombudet för mellankommunala mål. kammarrätten i Stockholm, STU, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Malmö­hus, Göteborgs och Bohus och Örebro län samt majoriteten i länsstyrelsen för Västerbottens lan är kritiska och föreslär att beslut i stödfrågor skall fattas av annan myndighet. Vissa förordar länsstyrelserna medan andra anser att de regionala utvecklingsfonderna med SIND som central myndig­het är lämpligast.

 

Prop. 1980/81:130                                                  265

Bilaga 10

Regional projektledningshjälp 1    Inledning

Regeringen lämnade den 19 juli 1979 STU i uppdrag att i samråd med SIND utreda regional projektledningshjälp. En utredningsgrupp bildades med representanter för STU och SIND. Gruppen utarbetade etl förslag lill rapport som utskickades till ett antal berörda organisationer vilkas syn­punkter kunnat infogas i det slutgiltiga rapportförslaget.

Rapporten studerar utvecklingsprocessen med nedanstående enskilda moment i utvecklingsarbetet

-     produktöversyn

-     idéanskaffning (identifiering av behov och lekniska möjligheler)

-     idégallring (teknisk och marknadsmässig granskning)

-     patentarbete

-     konstruktionsarbete

-     prototyparbete

-     provning av prototyp

-     produklionsanpassning

-     underleverantörsanskaffning

-     tillverkning

-     marknadsföring och försäljning

För fristående idégivare tillkommer i varje enskilt fall ytteriigare minst ett av följande två moment

-     etablering av företag

-     försäljning av exploateringsrätt

Nämnda två moment kan även vara aktuella för företag liksom

- köp av exploateringsrätt

Under hela arbetets gång krävs

-     sammanhållning av projektarbetet

-     finansiering

Utredningsgruppen fann alt de största problemen i utvecklingsarbetet sällan avsåg de direkta insatserna fram till en prövad prototyp. 1 allmänhet kan projektägaren eller anlitad verkstad tillverka en fullgod prototyp. Ett mycket brett utbud finns pä den kommersiella marknaden för att bistå i dessa moment. Della förhållande var ett huvudskäl varför utredningsgrup­pen förkastade uppslaget att den regionala projeklledningshjälpen skulle

 

Prop. 1980/81:130                                                  266

erhålla formen av uppflnnarverksläder där projeklägarna under sakkunnig ledning kunde tillverka prototyper. Det faktum att projektägare som be­härskar den utrustning som kan tillhandahållas i en uppfinnarverkstad ofta har annan tillgång till motsvarande utrustning leder också till en relativt begränsad efterfrågan pä denna typ av verkstadsresurser. Andra faktorer talar ocksä mot uppfinnarverkstäder säsom svårigheter att kunna tillhan­dahålla ett tillräckligt omfattande utbud av maskiner och verktyg, höga kostnader för fast personal, sekretessproblem saml arbetarskyddspro­blem. Projektgruppen fann i stället att nedanstående moment var betydligt mera kritiska för ett lyckosamt genomförande av utvecklingsarbetet.

2   Marknadsföring och försäljning av produkten

Marknadsföring och försäljning av en egen produkt kan ske i egen regi, genom försäljningsföretag, agent eller handelshus. Den första marknads­föringsformen är ofta kostsammast men mest ändamålsenlig, den sista minst kostsam. Under uppbyggnaden och intrimningen av försäljnings­funktionen ligger stora penningbelopp ute som först efter hand kan betala sig. Lanseringen av en för företaget tekniskt och marknadsmässigt ny produkt utgör vanligen den ojämförligt största kostnadsposten i utveck­lingsarbetet. Risken för felbedömningar med vittgående koslnadskonse­kvenser är slor. Särskilt gäller delta för företag och fristående projektägare som saknar tidigare erfarenhet av marknadsföring inom det aktuella pro­duktområdet. Vid exportansträngningar tillkommer ylterligare problem. Idégivande projektägare har därtill oftare teknisk snarare än merkantil bakgmnd.

Det kommersiella utbudet av tjänster för att bistå under detta moment är omfattande. Bl.a. genom bristande ekonomiska möjligheler och svårighe­ter att värdera arbetsinsatserna är efterfrågan på dessa tjänster frän mindre och medelstora företag samt fristående projektägare sannolikt mycket mindre än det egentliga behovet. Svårigheterna är mycket slora atl på kommersiella villkor låna pengar lill marknadsföringsmomentet eftersom del i sig inte medför uppbyggnad av belåningsbara tillgångar. Säkerheterna måste således ordnas på annat sätt.

Utvecklingsfonderna kan bidra med medel som åsatts villkorlig återbe­lalningsskyldighet. Investeringsbanken kan lämna lån till kommersiella villkor men med begränsade krav på säkerheter.

3   Etablering av företag

Företag väljer emellanåt alt starta nytt företag kring en ny produkt. Denna typ av företagsbildande är oftast jämförelsevis oproblematisk.

 

Prop. 1980/81:130                                                  267

För en fristående projektägare som avser atl starta etl nytt företag uppkommer dock vanligen en rad problem. Mänga projektägare väljer trots detta att exploatera sin idé genom egen tillverkning, egen marknads­föring och/eller egen försäljning.

Vanligen bildas en enskild firma, ett handelsbolag eller elt aktiebolag. Verksamheten inriktas i allmänhet mol de aktiviteter som idégivaren upp­fattar sina resurser vara bäst lämpade för men företagel tvingas ibland -ofta av ekonomiska skäl - att även arbeta inom andra områden.

För de fristående projektägare som saknar tidigare erfarenhet av före­tagsetablering är problemen många gånger mycket stora. Svårigheterna avser säväl de juridiska, ekonomiska och administrativa problem vilka är förknippade med företagsstarten i sig som bristande erfarenhet av förela­gets drift. Ekonomiska förutsättningar att köpa välbehövlig service saknas ofta.

Problemen är uppmärksammade. Industriverket samt flertalet utveck­lingsfonder lämnar kurser i företagsstarlande. Utvecklingsfonderna kan erbjuda kostnadsfria konsultationer i etableringsfrågor liksom kommuner­na. Etl kommersiellt utbud av tjänster har också börjat etableras.

4   Försäljning av exploateringsrätt

För att överlåtelse av en licens skall vara möjlig krävs som ovan nämnts i allmänhet en funktionsprototyp som visar att produkten fungerar pä avsett sätt. En mycket stor inlernationell marknad finns uppbyggd för handel med licenser. Trots det är erfarenheterna av försök med licensför­säljning ofta nedslående.

STU bedriver verksamhet med villkorlig äterbetalningsskyldighet för att förmedla exploateringsrätter men arbetet är tidskrävande och resurserna täcker endasi en begränsad del av behoven. Kommersiella företag erbjuder också tjänster inom detta fält men dessa täcker inte heller det totala behovet av tjänster. I kombination med de höga kostnader som är förknip­pade med dessa köpta tjänster har många idégivare, ofta med bristfälliga egna marknadskunskaper, själva försökt sälja exploateringsrätter. Resulta­ten av dessa aktiviteter har sällan blivit tillfredsställande.

5    Köp av exploateringsrätt

Köp av exploateringsrätt är ofta ett billigt sätt för företag atl erhålla nya exploateringsobjekl även om den initiella kapitalinsatsen kan bli betydan­de. De problem som gäller vid försäljning av exploateringsrätter gäller i hög grad även vid köp av dem.

Det kommersiella och offentliga\itbudel av tjänster för att bistå förelag i

 

Prop. 1980/81:130                                                  268

frågor om licensköp är sämre och mera splittrat än i fråga om licensför­säljning. Ett antal offentligt understödda försök är igångsatta för förmed­ling av i första hand utländska licenser till svenska företag. Ingen utvärde­ring har genomförts av någon av dessa verksamheter.

6   Sammanhållning av projektarbetet

Under hela processen frän idé Ull marknadsintroducerad produkt krävs ett kvalificerat arbete för att till lägsta kostnad och med så liten tidsför­dröjning som möjligt slussa projektet via de olika mycket varierande ar­betsmomenten fram till och med marknadsintroduktion. Della arbele un­derlättas avsevärt om de personer som utför tjänsterna har tidigare erfa­renheter av arbetet, ett etablerat kontaktnät med de funktioner som nor­malt skall inkopplas samt arbetar flexibelt under de ofta mycket omväx­lande och snabbt förändrande förutsättningar som gäller för denna typ av projekt.

Många projektägare saknar tidigare erfarenhet av arbetet och saknar därigenom även nämnda kontaktnät vilket leder till tidsfördröjningar och kostnadshöjningar. Företagsledare som samtidigt avser att vara projektle­dare kan sällan ägna en tillräckligt helhjärtad insats ät de problem som uppkommer under projektarbetet eftersom de dagliga driftproblemen ten­derar atl ta i anspråk alltför stor andel av tiden. Även projektägare som driver projektarbetet på fritid är handikappade i detla avseende. Projektar­betet drivs då föga rationellt och med stora tidsfördröjningar.

Kommersiella tjänster finns att tillgå inom området men efterfrågan pä dessa förefaller vara mycket liten i förhållande till behoven i varje fall frän små och medelstora förelag saml fristående projektägare. Eftersom storfö­retag normalt har egna resurser inom denna funktion har nägon etablerad marknad för dessa tjänster knappast uppkommit. Offentliga stödfunktioner i detta arbete är också mycket sparsamt företrädda. En viss kompetens inom området uppbyggs för närvarande vid utvecklingsfonderna både ge­nom egen verksamhel och genom förmedling av konsulttjänster. Även dessa insatser är dock mest av punklkaraktär. Stöd lill övergripande sam­manhållning av hela enskilda projekt sker inte annat än i undantagsfall.

Ett visst arbete med denna inriktning bedrivs bl. a. vid Produktutveck­lingscentrum i Göteborg även om verksamhetens tyngdpunkt ligger i kon­taklskapande funktioner i de lidigare utvecklingsstadierna fram lill och med prototyp. Svenska Utvecklings AB arbetar också efter dessa linjer i sina strävanden att åstadkomma nya sysselsättningstillfällen som kompen­sation för nedläggningar av Eisers konfektionsenheter i Norrland.

 

Prop. 1980/81:130                                                  269

7   Finansiering

Finansieringsfrågorna är ofta mycket svårlösta. Särskilt akuta är pro­blemen för fristående projektägare som i många fall saknar nämnvärda egna resurser alt sätta in i projekten. Möjligheten för dem atl erhålla ekonomisk goltgörelse för utvecklingsarbetet ligger ofta enbart i atl sälja licens. Svårigheterna är också stora för mindre och medelstora företag eftersom stora utlägg måste göras innan intäkter uppkommer. De största kostnaderna och finansieringsproblemen ligger för en produkt som är ny för företaget i normalfall i fallande ordning från marknadsföring, uppbygg­nad av tillverkningsresurser och framställning av prototyp. Särskilt be­kymmersamt är atl uppbyggnaden av marknadsföringsresurser ej medför uppbyggnad av beläningsbara tillgångar.

STU kan delfinansiera och i vissa fall helfinansiera uppbyggnaden av en prototyp med villkorlig återbelalningsskyldighet. Utvecklingsfonderna kan delfinansiera resterande insatser med villkorlig äterbetalningsskyldighet. Investeringsbanken kan ocksä bidra med medel till kommersiella villkor men med begränsad säkerhel. Kommersiella krediter kan erhållas när tillfredsställande säkerheter kan erhållas. Privata och offentligägda invest­mentbolag kan köpa in sig i företag. Av de senare bildades Företagskapital AB 1973 för att med minoritetsposter gå in med aktier och konvertibla län i små och medelstora förelag. Svetab, Svenska Industrietablerings AB bil­dade 1978 två samt under 1979 ytterligare tvä regionalt inriktade invest­mentbolag för att bidra med försörjningen av eget kapital till expanderande små och medelstora företag inom intressanta branscher. Engagemangen begränsas ocksä här till rninoritetsposter. Den ökning av egel kapital investmentbolagen medverkar lill ökar länemöjligheterna vid de kommer­siella kreditinstituten.

8   Utredningsförslaget

Fränsett finansieringsfrågan är problemområdenas gemensamma näm­nare att problemen i allmänhet kan lösas genom att projektet tillförs kompetens. Kompetenstillskottet kan ske i form av kosultinsalser.

Utredningsgruppen föreslår därför alt projektägare genom subventioner bereds ökade möjligheter alt anlita konsulter i funktionen atl sammanhålla arbetet i produktutvecklingsprojekt. Därigenom bör de trösklar kunna sänkas som tidigare har förhindrat efterfrågan av dessa tjänster att uppnå en sådan volym att elt reellt utbud har uppkommit. Projektägarens möjlig­heler att bedöma värdet av en konsultinsats inom dessa områden är nämli­gen begränsade, framför alli när beslul om insats skall fattas, dvs. ofta innan arbetet är planerat (konsulten kan bidra i detta arbete) men även efter genomförd insats. Konsultarvodena uppfattas ocksä som mycket höga.

 

Prop. 1980/81:130

270

 

c a

XJ

(/)

00

c

.£3

= E.5

o j<: j<:

 

00        00

u                 u            L

ll oa u oa          °?_, u CQ

r.                 —                           TOPQ*-..

>  c   > c        >  c

 

 

cd —

 

oo 

op

— XJ

 

OA U

c

 

(4-1

— o

O

"w     t/3

u.;3333P3U,u.i-u oSc/ic/iizioot/icoQiQinä

ti.

Di

 

1>

c  u

w 00 o  y

'■= oo c    Cl

c c u    u

o ~       «

Di      c/D c/5

Qi

ll.

D Di

Q Z

tt.

Di

c/5 c/n

 

u   S?

ecu

c Ito -T

o.2?£;

.JM «   c/:

X   X   X   X   X

T3

1>   00

E 2

E2

(/)    c/1

X   X   X   X

 

E

 

u (fl

o

OJ

ÖO

B

■Q

C

w

v

(U

12

x>

'S

a>

o

1/3

'o*

D.

i:

Q.

>.

OO

in

C

 

 

tu

'c

> 

i:

;0

cfl

 

J

:£>

t/3

3

C

Ta

rt

o

'W

o,

•T3

00            '.Z'

°-'-  

2      >. C .:<:

OJ         yo '/

I   !««

.,   c   (U   C3 -o

ii   O XI   >   ■/>   C   '*

oo'U'i-n3Cc: .E •£ - 2. 00.2 > -c i i5 I >.E S--if

oou Cr; £T3>

-n   ra . j   t-   1-   t- . •-'

2D-i(:Q.D.a.DH

en    t/5    Q.

o   00

a> ii oo

.5 2 •= C c       c u

= >«■;;; s " E c

" S-E 3 i2Sc2E

00 "g

■! =

:ra • —

i: 15

(/3    CJ

= !i

-o   M

03 " ra

'-  "::: O0;co  ra

oo oo o

I    I    I tt.

3

 

Prop. 1980/81:130                                                  271

Konsultinsatserna bör kunna innefatta att bistå kunden i arbetet med

- att upprätta Udplan och ekonomisk plan för projektarbetet

—    att kontakta lillslåndsgivande myndigheter, konstruktions-, tillverk­
nings-, provnings- och marknadsföringsresurser samt underleverantörer

-    uppbyggnad av tillverknings- och marknadsföringsresurser

-    öppnande av marknadskontakter

 

—licensförsäljning och licensköp när inte särskilda resurser anlitas härför

—start av nya företag som etableras kring en ny produkt

—övrig sammanhållning av projektarbetet

Därutöver bör kunna ingå smärre arbetsuppgifter av annan karaktär när projektet så fordrar för atl kunna löpa smidigt. Sådana uppgifter kan också ibland vara en lämplig inkörsporl i ett projekt för att etablera kontakt mellan projektägare och projektkonsult. Huvudregeln är dock att arbets­uppgifter av detta slag, exempelvis av karaktären konstruktionsarbete eller framtagande av prototyp skall finansieras via andra redan existerande stödformer.

I projektkonsultens arbetsuppgifter ingår alllid att

-     fortlöpande bedöma projektets tekniska och marknadsmässiga förut­
sättningar att kunna drivas till lönsam exploatering. I flertalet fall är de
tekniska kunskaperna i bedömningsarbetet väl företrädda genom idégi­
varen, som ofta har teknisk inriktning, samt, såsom framgår nedan, av
samarbetsgruppen. De tekniska förutsättningarna förändras också
mindre ofta än de marknadsmässiga i etl projekt som lätt päverkas av att
funktion, formgivning och pris blir annoriunda än avsett, att marknaden
förändras genom tillkomsten av andra produkter, nya konkurrenter, nya
lagar, modeförändringar etc. Därvid kan förutom nya hot även nya
marknadsmöjligheter öppna sig.

Projektets framtidsmöjligheter i dessa avseenden meddelas fortlöpande till projektägaren.

Erfarenhetsmässigt ligger de största problemen i ett utvecklingsprojekt i de senare stegen av utvecklingskedjan. Dessa moment är samtidigt mycket kostnadskrävande varför felaktigt agerande där kan bli mycket kostsamt. Huvuddelen av efterfrågan på konsulttjänster förutses därför bli kompe­tensmässigt inriktad mot kommersialiseringsfrågorna i utvecklingsproces­sen.

För tekniska frågors lösning föresläs särskild behandling när så är lämp­ligt. Problemen kan vara av sådan karaktär att de bäsl löses via den tekniska kompetens som finns samlad vid högskolorna.

Kontaktsekretariatens s.k. förstärkningar som består av fem kontakt-sekreterare har bl. a. i direktiven till uppdraget att överflytta kontaktsekre­tariaten lill UHÄ älagts uppgiften alt kunna åla sig sammanhällningsfunk-Uonen i utvecklingsprojekt (prop. 1977/78: 111 s. 110 och 131). Utrednings­gruppen föreslär därför att konlaklsekreterarna vid sidan av sina övriga uppgifter bör kunna åta sig uppdrag som projektkonsulter för dessa pro-

 

Prop. 1980/81:130                                                                272

jekl. Sedan de tekniska problemen är lösta väljer projektägaren mellan fortsatt konsultinsats från kontaktsekreterarens sida eller andra konsultin­satser.

I vissa fall bör förmedling av ägarkapital kunna ske. Detta kan i lämpliga fall kombineras med konsultinsatser.

Organisatorisk uppläggning av verksamheten Följande fem modeller är tänkbara för verksamhetens utformning.

1.    Vid utvecklingsfonden fast anställda konsulter.

2.    En basfunktion vid utvecklingsfonden som ekonomiskt stödjer projekt­ägares upphandling av kommersiellt tillgängliga konsulttjänster.

3.    En fristående organisation med fast anställda konsulter.

4.    En frislående organisation som ekonomiskt stödjer projektägares upp­handling av kommersiellt tillgängliga konsulttjänster.

5.    Konsultstödet bakas in i nuvarande projektstöd från STU och utveck­lingsfonderna.

Utredningsgruppen föreslär att organisationsmodell 2 skall gälla. Pro­jektägaren bestämmer själv lämplig konsult men om utvecklingsfonden bedömer konsullen som olämplig kan stödel avslås.

Utredningsgruppen föreslär vidare alt beslut om konsultstöd skall fattas av utvecklingsfonden efter rekommendation från den fasta samarbetsgrup­pen mellan utvecklingsfonden och STU. Denna organisationsmodell möj­liggör fri specialisering av tjänsterna efter behoven i varje enskilt projekt. Resurserna kan avpassas till en volymmässigt varierande efterfrågan utan att besvärande kösituationer uppstår. Ett kommersiellt utbud uppkommer inom detta för småförelagen mycket väsentliga område som även kommer icke understödda projekt tillgodo. Den konstruktion tillåter i tillämpliga fall ett ägarsamarbete mellan idégivare och entreprenör (konsult). Organi­sationsmodellen kan lätt anpassas efter nya förhållanden. Utvecklingsfon­derna och projektkonsullerna kommer att tillföra varandra värdefulla kun­skaper inom produktutvecklingsomrädel men kan trots detta verka i ett oberoende förhållande till varandra. Kontaktsekreterarna fär en ställning som är likvärdig övriga konsulters.

För alt handlägga stödel föreslär utredningsgruppen ett resurstillskott vid utvecklingsfonderna, en basfunktion, där en ansvarig handläggare om­besörjer att beslul om konsultstöd verkställs. Denna projeklsamordnare bör enligt utredningsgruppen ingå i samarbetsgruppen - lämpligen som sekreterare och föredragande.

Debitering

Utvecklingsfonden bör söka den subventioneringsandel av kostnaderna som leder till att tjänster frän projektkonsulter efterfrågas pä en ur sam­hällsekonomisk synvinkel lämplig nivå. Som riktvärde för subvenlione-ringsandelen föreslår utredningsgruppen 50%. Subventioneringsandelen

 

Prop. 1980/81:130                                                               273

bör dock kunna variera från projekt lill projekt beroende på behoven av medel i varje enskilt fall efter de normer som f.n. lillämpas av STU. Fristående projektägare kan enligt dessa normer erbjudas en högre subventioneringsandel än foretag.

I enlighet med tidigare praxis föreslär utredningsgruppen att projekt­ägaren avgiftsfritt erbjuds en konsultinsats motsvarande tre dagars arbete. Denna tid kan exempelvis disponeras för att upprätta offert för en större konsultinsats. Beslul om tredagarsinsats kan delegeras till samarbelsgrup­pen och - mot krav pä efterhandsrapporlering - vidare till projeklsamord-

Kostnader och finansiering

Även om en viss erfarenhet finns inom området betraktar utrednings­gruppen efterfrågevolymen av projektkonsultstödet som osäker. Som tidi­gare nämnt är även lillgången till kommersiella tjänster av berört slag begränsad. Utredningsgruppen har därför stannat för en försöksverksam­het med i princip två olika nivåer för insatsernas storlek. Inkl. projekt­ägarnas egen finansiering motsvarar dessa nivåer 15 milj. kr. resp. 40 milj. kr. i extern, riksomfattande och fullskalig verksamhet. Utredningsgruppen föreslår att försöksverksamheten startas i fyra län varav med den lägre nivån i två län och den högre nivån i tvä län. Utfallet av försöksverksamhe­ten fär sedan utvisa vilken dimensioneringsmodell som kan vara lämpligast för riksomfattande verksamhet.

För försöksverksamheten föreslår utredningsgruppen att basfunklionen färdigdimensioneras redan från starten. I inledningsskedet kommer bas-funktionerna att lida av begränsningar som följd av bristande kontaktnät och bristande kunskaper om lämpliga konsulter. En successiv utbyggnad av de externa medlens nivå är därför motiverad. Utredningsgruppen före­slår att denna uppbyggnadsperiod utsträcks till tre år.

Utredningsgruppen föreslår vidare att den statliga finansieringen av utvecklingsfondernas driftverksamhet den 1 juli 1979-den 31 december 1980 skall utgöra fördelningsgrund för den länsvisa dimensioneringen av projektkonsultverksamhetens försöksverksamhet. Denna fördelnings­grund bör representera en sammanvägning av lämpliga dimensionerande faktorer såsom befolkningsunderlag, näringslivsslruktur - främst med avseende på små och medelstora företag - saml regionalpoliliska övervä­ganden.

Därvid uppkommer fördelningen enligt tabell 2.

18    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                                274

Tabell 2, Externa kostHader för projektkonsultverksamheten efter uppbyggnadsperio­dens slut, 1980 års kostnadsläge 1000-tal kr.

Län                                                                              Alt I Alt 2

AB,

Stockholm

C, D,

Uppsala Södermanland

E, F, G, H,

Östergötland Jönköping Kronoberg Kalmar

I,

Gotland

K,

L,

Blekinge Kristianstad

M,

Malmöhus

N,

Halland

0, P, R,

S,

Göteborgs- och Bohus Älvsborg Skaraborg Värmland

T,

Örebro

U,

Västmanland

w,

X,

Y,

Kopparberg

Gävleborg

Västernorriand

z,

Jämtland

AC,

Västerbotten

BD,

Norrbotten

I 150                   3070

460                    1230

520                    1390

640                    1700

860                   2 310

590                    1560

620                    1650

300                      800

480                    1290

660                    1760

680                    1830

520                    1390

850                    2270

830                   2 220

660                    1750

640                    1700

540                    1450

500                    1330

670                    1800

530                    1400

580                    1540

510                    1360

620                    1640

590                    1560

Summa                                                                       15000 40000

För flertalet län uppgår därvid de externa kostnaderna till storleksord­ningen 600000 kr. resp. 1600000 kr. per år vilkel ungefär motsvarar arbetsinsatserna från en å tvä resp. fyra heltidsarbetande konsulter. Med­len bör täcka nägot till nägra tiotal projekt per är i varje län.

Utredningsgruppen föreslår att varje utvecklingsfond i initialskedet er­håller samma resurser, nämligen medel för en kvarts- resp. trekvarts-lidstjänst som projeklsamordnare samt övriga kansliresurser enligt nedan­stående sammanställning.

Per utvecklingsfond (kostnadsläge 1980) 1 000-lal kr.

Alt I      Alt 2

Projeklsamordnare, kvarts- resp. trekvartslid Kontorist, åttondels- resp. tredjedelstid Lokaler

Resor, expenser Förundersökningsmedel Externa kostnader för information och register

Summa

 

50

150

10

30

5

10

10

20

10

20

5'

10'

90

240

' 35000 resp. 70000 kr. under första verksamhetsåret.

Särskilda förundersökningsmedel för snabba insatser i första hand för alt finansiera bättre beslutsunderlag föresläs utgä med 10000 resp. 20000 kr. per år. De ställs till ansvarig projeklsamordnares förfogande.

 

Prop. 1980/81:130                                                                275

Särskill under första verksamhetsåret krävs externa medel för att mark­nadsföra projektkonsultverksamheten till projektägare, för all samla in uppgifter om tänkbara projektkonsulter saml för registrets upprättande och underhåll. Denna kostnadspost antas uppgå till 35000 resp. 70000 kr. första verksamhetsåret samt därefter till 5000 resp. 10000 kr. per är.

De interna kostnaderna kommer fr. o. m. tredje verksamhetsåret att uppgå till 13% av den tolala verksamhetens kostnad både i alternativ t och alternativ 2. Under beaktande av den noggranna precisering av projekt­konsulternas arbete och den omfattande uppföljning som krävs får detta betraktas som befogat.

Utvecklingsfondernas nuvarande verksamhel finansieras av slalen och landstingen gemensamt. Utredningsgruppen föreslär alt även finansiering­en av konsultverksamhetens underskott skall finansieras av staten och landstingen. Landslingens medverkan motiveras av alt verksamhelen knyts lill utvecklingsfonderna saml av verksamhetens utpräglade regionala inriktning.

Utredningsgruppen föreslär därvid att tillkommande nettokostnader för projektkonsultverksamheten under uppbyggnadsskedet i princip delas lika mellan stat och landsting (samt landstingsfria kommuner). Utrednings­gruppen föreslår alt delta sker genom all specialdestinerade medel ställs till förfogande för de tre första verksamhetsåren från bäde stal och lands­ting. Utredningsgruppen föreslår vidare att formen för detla skall vara all staten finansierar sin del av verksamheten i resp. län först sedan landsting­et i länel har fattat beslut om sin finansiella medverkan. Landstingets finansiering av de tre första årens verksamhel kan härigenom betraktas som en inträdesbiljett till systemet. Fr.o.m. fjärde verksamhetsåret före­slår utredningsgruppen atl projektkonsultverksamhetens finansiering sker via utvecklingsfondernas ordinarie budgetarbete utan krav pä specialdes-tinering av medel till konsultstödet. Genom denna konstruktion uppnäs syftet atl verksamheten i initialskedet tillförsäkras tillräckliga resurser samtidigt som verksamhelsvolymen efterhand smidigt kan avpassas efter resp. utvecklingsfonds prioritering av konsultstödet mol annan verksam­het.

Statens kostnader för projektstöd via STU och utvecklingsfonderna kommer att minska när projeklkonsultslödet tillkommer men förmodligen endast förhållandevis obetydligt. Orsaken härtill är alt de sammanhållande funktioner som projeklkonsultslödet i första hand avses stödja visserligen kan erhålla projektstöd men all funktionen f. n. i hög ulslräckning fullgörs av projektägaren själv, utan, eller med begränsat stöd. Utredningsgruppen föreslår därför att staten och landslingen (samt landstingsfria kommuner) schablonmässigt läcker 55% resp. 45% av verksamhetens underskott. Projektägarens egenfinansiering av konsultkostnaderna beräknas uppgå till 45%.

Detta bildar underlag för nedanstående uppdelning av konsultverksam­hetens finansiering mellan stat och landsting samt projektägarnas beräkna­de egna kostnadstäckning. Beloppen är uppskrivna med index 10% per år. (Tabell 3 och 4.)

Prop. 1980/81:130

276

oooooooooooooooooooooooo r*", — r-4 r-- - tr, \o *o — r~- oc r-4 ■ r-i r~- r- fi r-l oo r-l - tt r-l rJ r-l r* rJ r-i — n r n rs r-, r*-i r-i rJ n r-i r i r r-j rj ri n

OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO

oorrvoonr-r- — TJ■ooool — ocoo£3/"JOOlor~-/-lOor- •4——— r-l——————— r-ir-i—————————'—

oooooooooooooooooooooooo

riV-iQori — OrJONr-OO — Orr-li3S\D"00Or-- — o •/"i rsl n r*~i - m m — n m ri r - Tj- r, r r ri r*", r-l r<-i rt (~n ri

oooooooooooooooooooooooo ■rirjoco — oorirJ0--£'rJr■Jocr*oa — o ri — — n rj n ri - — r-i r4 — r-i n r-i r» —' — ri — r4 — rj n

o e o

oooooooooooooooooooooooo O\oo — GOri"/"ir-oot>o — - — OONoorJOOrj»/ — r~-v-i

C r4 r*-| r* I/-, r*-i r* — r-l tJ- Tf r*"i »r t/", r*~i f

OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO rjr-iJvrn—' — m — oo-rfi/-!! — — "fmooo-fijv — oorj — Tt — — r-l rt n rj — - r4 n — r*-( r*i ri n rl — ri — r — rj r-l

O

oooooooooooooooooooooooo

 

oooooooooooooooooooooooo (-»rJONtri>rioor*o*oo — ov—'r~->/r-J>sDOOr~--oor40o

»oo-Dc» — r-ooTi-s£)GOONso — — oooor-sDONr-t-Docr-

■a

 

OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO

rnr-r-irJOr~-OTfOr*>/-»rJ0Nr~-rn"O"rir~--'—or~- Om-torinr-ifvtovCv-iv-iTTvrj-TrTj-vTf

 

«

M

w

oooooooooooooooooooooooo

nr~-Or*~ir — r< — OOTfV~)t — —'Tt-r*000>/ON — ONrfl

Tj-i— — r-if*-.r4ri — — nn — mmririrJ — rJ — ri — nr-i

 

é2

-N

E E

3 tTi

 

Prop. 1980/81:130

277

oooooooooooooooooooooooo m»ooo — "sDi — rriiooooor-ioroo-ov-iONOOo

oooooooooooooooooooooooo — \Da\i/-i\£)rJ'oor-r--ON'v-iiyi»rOoor-ONriONTj-r-4 r~-mr*rt-v-iTf-rJr--m>/-i/-i-Tj-"rtrTj-rnTtr*-iTj-Tt

OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO

rcr-ooONOr-ir- — rir--v£)»/-i — Ooor- — --or--oo ■rjrir

oooooooooooooooooooooooo — r-oooo — "or--oc>*c — o-Ot-o Tj-r-oo—oooo'/v£)ooONr--oooooor~-roroorocoo

oooooooooooooooooooooooo D-ooon-iA, »/-isDoooooO's0o»oovr-r-oO'—rr*-jrj

oooooooooooooooooooooooo rjnTtiT}-i/--)r~-oor-iocoO'rmr-r~-"rooTi-i/-if\c>/~,

oooooooooooooooooooooooo Tl-■rt*-lnooTtooo-~Wl0lD*l/", rJr-or-ri — Ov'

OOrOOOr*-iOOV"r~-OOOOmr*-iOOOOOOOOOOOOasO

oooooooooooooooooooooooo ■nr-oooor>or--'orir-r-sooooo'. — oor\0\Dr*~. OTrTr"/nr->v-i»onTi-\o"r-r-'>/~ivTj-\0'i/"j""/"itn

oooooooooooooooooooooooo

— OrOOOO\Drr*~i — OOmr~->sDO00Tj-r-IOr*-isDf*r-' "/ r-l r-t rj m n r-l — r-l n r r-l m r n n n r-i m rj n ri ri n

OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO

ri n n n r-l rj ri rj ri n ri ri r-l ri n ri r4 rJ r rj ri ri rj ri

OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO On On On On On On ' On On On On On O' CT\ On On i CTv 0\ On On i On CT

n r-l r rl n r-l rl n ri r-i ri r-i ri r-i rj ri n n n rJ r-i r-i r-i ri

OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO

o

W

OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO

ooTr>/-\or-ooor~- — Trri/-irNOr*mr-ON\D"o — onoo ONDoor-ioor-ior--r*-ooooNr*-, noNr-r*-iooooo — o Tf — — r4 ( r4 r-l — — r-l r-l — r ri ri ri — — r-l — ri — r-l r-l

oooooooooooooooooooooooo riiv-, oooow — r--root/-irioor-iaNO — NOrr-iTfoo r*-iONorir-- — riooNrr, or-NCrr-j — or*-iO — on —

oooooooooooooooooooooooo m>/-i — r-4>/-, r — or-vir- — r-Ti-nrON\o — r-oor-

— Tj-v-isOOOi/iNDr*", Tj-sOsDt/iOOOONONOtv--NOtv-wO*/

-N

 

 

 

 

 

c E

 

 

y

f*

 

E

Vi

 

2

O

 

 

o

 

ra o

r*

C

So

 

3

E E

 

O

E E

 

o

ot) oo

 

t/5

c c

 

■o

 

03

E

c _ra

-O -O

c c

3

 

rt   rt

OJ-)

 

Prop. 1980/81:130                                                                278

Försöksverksamhet

Utredningsgruppen föreslår att STU i samråd med SIND erhåller rege­ringens uppdrag atl välja ut fyra försökslän i samverkan med resp. lands­ting i enlighet med föreliggande förslag. I försökslänen ulförs verksamhe­ten i full skala. Utredningsgruppen föreslår atl försöksverksamheten i dessa län igångsätts den Ijuli 1981. För försöksverksamheten äskar utred-ningsgmppen ett anslag om 1 lOOOOOkr. år 1981/82, 1600000 kr. år 1982/83 samt 2400000 kr. år 1983/84.

Utredningsgruppen föreslär all en förenklad utvärdering sker som grund för etl fullskaligt införande av projeklkonsultslödet tvä är från försöks­verksamhetens start samt atl den utförs av STU i samråd med SIND.

Central samordning och information

Utredningsgruppen föreslår atl central samordning av verksamheten sker via SIND:s enhet för förelagsservice och utbildning.

På central nivå föreslär utredningsgruppen alt ett engångsanslag om 100000 i alternativ 1 resp. 200000 kr. i alternativ 2 slälls till SIND:s förfogande för att sprida upplysningarom verksamhelen i samband med all verksamheten introduceras i riksomfattande skala.

Sammanfattning av kostnader för verksamhelen

Nedanstående sammanställning visar de beräknade lotala kostnaderna för riksomfattande verksamhet för de tvä alternativen löpande priser', 1000-tal kr.

Tabell 5 Beräknade totala kostnader för riksomfattande verksamhet

 

 

Alternati

iv 1

 

Aiterna

tiv 2

 

 

år 1

år 2

år 3

år 1

år 2

år 3

Statlig finansie­ring till 24 ut­vecklingsfonder

3 380

5 110

7 620

8 790

12980

20 330

Särskilda informations­aktiviteter genom SIND

100

 

 

200

 

 

Summa statlig finansiering

3 480

5 110

7620

8.990

12980

20 330

Landstingskommunal fi­nansiering' till 24 ulveck lingsfonder Beräknad finansiering via projektägare

2 770 2470

4180 5 450

6240 8990

7 200 6600

10620 13 600

16630 23960

Summa

8720

14740

22850

22790

37 200

60920

Inkl. finansiering från landstingsfria kommuner.

Utgående frän 1980 ärs kostnadsläge och 10% inflation per år.

 

Prop. 1980/81:130                                                  279

1 1980 års kostnadsläge uppgår kostnaderna år tre för staten till 5,7 milj. kr. för all I och 15,3 milj. kr. för alt 2. Landstingens motsvarande kostna­der uppgår till 4,7 resp. 12,5 milj. kr.

9 Underhandsremiss

En underhandsremiss sändes ut till berörda organisationer under hösten 1979. Den skilde sig främst från det nu framlagda förslaget i att stödet inte begränsades till sammanhållande funktioner utan avsåg elt bredare spek-tmm av konsultstöd i utvecklingsprojekt. Genom den smalare inriktningen i föreliggande förslag är verksamhelsvolymen sänkt från 50 milj. kr. till 40 milj. kr. i alternativ 2 och från 20 milj. kr. till 15 milj. kr. i alternativ 1. I underhandsremissen förutsattes ingen försöksverksamhet eftersom flerta­let utvecklingsfonder har erfarenhet av elt bredare konsultstöd. Samtliga utvecklingsfonder avsägs erhålla samma statliga medelslillskotl lill verk­samhelen.

Underhandsremissen lämnades till följande organisationer.

—Centralorganisationen SACO/SR

—Kontaktsekretariaten vid högskolorna

—Landsorganisationen i Sverige

—Landstingsförbundet

—Mekanförbundet

—Regionala utvecklingsfonder 24 st

—Stiftelsen Industriellt utvecklingscentrum i övre Norriand (lUC)

—Stiftelsen Produklutvecklingscentmm i Göteborg (PUC)

—Svensk Industriförening

—Svenska arbetsgivareföreningen

—Svenska handelskammarförbundet

—Svenska kommunförbundel

—Svenska konsulterande ingenjörers förening

—Svenska konsultföreningen

—Sveriges hantverks- och induslriorganisation - familjeföretagen

—Sveriges industriförbund

—Tjänstemännens centralorganisation

—Universitets- och högskoleämbetet

Diskussioner har därutöver förls med

—       Etableringsdelegalionen inom industridepartementet

—       Intensifierad produklutvecklingsservice i Eskilstuna

—       Intensifierad produktutvecklingsservice i Västerås

—Intensifierad produktutvecklingsservice i Östersund

—Nya verksläder i Norr

—       Prototypverkstaden vid Teknologiska institutet i Köpenhamn

 

Prop. 1980/81:130                                                  280

—      Stiftelsen Malmö uppfinnarverkstad

- Svenska Ulveckiings AB

—      Teknik i Dalarna

- Trygghetsrådet för Statsägda bolag

Förslaget i stort

Flertalet organ är positiva till offentligt stöd inom della område. Central­föreningen SACO/SR anser sålunda alt samhällel bör slödja de mindre och medelstora företagens produktutveckling. Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland, lUC. "anser att det föreslagna stödet kommer all vara av slor belydelse för möjligheterna atl hjälpa mindre och medelstora företag i övre Norrland att ta fram säljbara, bärkraftiga produkter". SHIO-familje-företagen anför atl "det är naturligt att mindre och medelstora företag använder konsulter i samband med produktutvecklingsarbetet. Mot denna bakgrund och med tanke på det statliga stöd som för närvarande lämnas till produktutveckling finner vi det lämpligl att utvecklingsfonden skall kunna lämna slöd till mindre och medelstora företag för anlitande av konsulter". Sveriges Industriförbund anser det vara "bra att man i rapporten markerar alt stöd till utvecklingsfonderna skall kunna lämnas till konsulter".

LO inslämmer i stort sett med utredningsförslagets uppläggning. Svensk Industriförening anser verksamheten vara angelägen och uppläggningen rimlig. TCO instämmer rent allmänt i utredningsförslaget och anser ökade insatser inom detta omräde vara befogade. UHÄ som i första hand ägnat intresse åt de frägor som sammanhänger med konlaktsekrelerarens roll i förslaget anser uppläggningen av förslagel vara rimlig.

De utvecklingsfonder som yttrat sig ställer sig positiva till förslaget. Exempelvis delar utvecklingsfonden i Västmanlands län "den framförda synpunkten atl projektledningshjälp kan vara påkallad i många fall av ... utvecklingsarbete alltifrån idéstadiet tom lanseringsfasen". De "delar ocksä uppfattningen att konsultinsatserna bör kunna subvenlioneras av stat och landsting i förening för att dels hos vår målgrupp sprida tekniken att nyttja utomstående specialister dels stimulera utbudet av relevanta konsulttjänster". Sveriges Mekanförbund som instämmer i Industriför­bundets (positiva) yttrande (se ovan) anför som enda organ kritiska syn­punkter. "1 stället för att anslå ytterligare allmänna medel till att öka floran av stödåtgärder, anser vi att det nu är hög tid att använda sädana medel till satsning pä en förbättring av företagandets villkor genom generella ätgär­der."

Svenska handelskammarförbundet yttrar sig inte om projektets upplägg­ning i stort men menar att det är väsenlligt att resultatet av utvecklingsfon­dernas verksamhel utvärderas innan nya beslut om alt tillföra fonderna ytterligare medel för speciella ändamål tas.

Svenska kommunförbundel och Produklutvecklingscenlrum i Göleborg är båda posilivt inställda till offentligt stöd inom området.

 

Prop. 1980/81:130                                                               281

Organisatiorisk uppläggning

Flertalet organ stödjer organisationsmodell 2 dvs. del av utrednings­gruppen förordade förslaget med en basfunklion vid ulvecklingsfonden som ekonomiskt slödjer projektägarens upphandling av kommersiellt till­gängliga konsulttjänster. "SACO/SR anser att konsultorganisationen skall vara flexibel och förordar därför all slödel skall ges genom en basfunklion vid utvecklingsfonderna för köp och förmedling av kommersiellt tillgäng­liga konsulttjänster. Det ger en bredare kompetens och bättre möjlighet alt välja lämplig konsult från fall till fall än de alternativa förslagen med fasl anställda konsulter".

lUC anser atl "av de redovisade organisationsmodellerna är ulan tvekan alternativ 2.. .den bästa lösningen". Kommunförbundet slödjer alternativ 2 "alt utvecklingsfonderna fär resurser för förmedling av kommersiellt tillgängliga konsulttjänster".

SHIO anser det vara "en självklarhet atl företaget självt ska få välja vilken konsult som skall anlitas". En stor del av förelagen som önskar projektledningshjälp kommer "atl även pä annat sätt ha kontakter med Ulvecklingsfonden. Del är därför naturligt atl låta dessa ärenden handläg­gas av samma handläggare". För att åstadkomma enklast möjliga arbets­former anser SHIO vidare att det är rimligt låta den enskilde projekthand­läggaren vid ulvecklingsfonden få avgöra om han skall bevilja konsultstöd eller om han först rådfrägar samarbetsgruppen.

Industriförbundet anser det vara bra all valet av konsult skall vara fritt i det enskilda fallet. Förslaget om obligatorisk prövning av ansökningarna i samarbetsgupperna, anser dock Industriförbundet, kunna upplevas som förmyndarstyrning. "Del förefaller dä naturiigast alt den enskilde projekt­handläggaren vid utvecklingsfonden själv avgör om han skall bevilja kon­sultstöd eller bör rådfråga samarbetsgruppen".

Utvecklingsfonderna ställer sig i flertalet fall positiva till organisations­modell 2 medan även modell 1 med fast anställda konsulter vid utveck­lingsfonderna har nägra företrädare.

Övrigt

SACO/SR anser atl konsultinsatser molsvarande tre dagars arbele blir avgiftsfria enligt lidigare praxis. Svenska konsultföreningen uttalar en principuppfattning om atl förslagel inte skall tillåtas ge konkurrensnedvri-dande effekt.

 

Prop. 1980/81:130                                                                282

Bilaga 11

Nationella utvecklingsbolag 1    Bakgrund och riktlinjer

I promemoria upprättad inom industridepartementet den 4 september 1979 redovisas bakgrund och allmänna rikflinjer för de i denna PM redovi­sade övervägandena.

Övervägandena om utvecklingsbolagen påbörjades i oktober 1979 men avbröts i november samma år efter direktiv under hand att bolagen t. v. inte skulle inrättas. Frågan anmäldes i budgetpropositionen 1980 under anslaget F 1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 259) varvid föredraganden anförde:

Vid riksdagens behandling av prop. 1978/79; 123 om riktlinjer för indu­stripolitiken m. m. förordade näringsutskottet atl nationella utvecklingsbo­lag skulle inrättas för i första hand områdena energi, miljövård och trans­portsystem. Riksdagen beslöt alt som sin mening ge regeringen lill känna vad utskottet hade anfört och anvisade till Grundkapital för samhällsägda utvecklingsbolag ell invesleringsanslag av 15 milj. kr. (NU 1978/79:59 s. 42, rskr 1978/79:415).

Enligl näringsutskottet skall utvecklingsbolagen främja utveckling av teknik för atl uppnå kommersiellt utnyttjande samt främja samarbete mel­lan producenter och avnämare. De skall vidare i samverkan med kommu­nala organ och institutioner samt med privata och kooperativa företag lägga ut beställningar och producera referensanläggningar. Bolagen skulle således ges en inriktning mot uppgifter inom teknikupphandlingens omrä­de. För sin verksamhet skulle bolagen kräva betydande resurser ulöver akUekapitalet. I avvaktan på att erfarenheter vinns frän den verksamhel som STU bedriver inom della område saml med beaktande av övriga redan tillgängliga resurser - jag avser då närmasl Siudsvik Energiteknik AB och Svenska Utvecklingsaktiebolaget, som är att betrakta som nationella ut­vecklingsbolag inom det energitekniska området - anser jag atl nägra nya naUonella utvecklingsbolag inle bör inrättas nu. De resurser som härige­nom frigörs harjag tagit hänsyn till vid min beräkning av anslaget lill STU för nästa budgetär.

I svar pä en interpellalion rörande de nationella utvecklingsbolagen av Ingvar Carisson (s) med anledning av budgetpropositionen anförde stats­ministern den 26 februari 1980 bl.a. alt det enligt regeringens uppfattning fanns skäl att avvakla resultat av den verksamhet som styrelsen för teknisk utveckling (STU) bedriver inom områdena energi, miljövård och Iransport­syslem innan man bestämmer sig för vilka organisatoriska anordningar belräffande utvecklings- och forskningsverksamheten som bör göras inom denna sektor. Frågan om särskilda utvecklingsbolag var inte lagd ål sidan.

Arbetet har därefter återupptagits under innevarande höst.

 

Prop. 1980/81:130                                                                283

2   Sammanfattning

Arbetsuppgifter och riktlinjer för nationella utvecklingsbolag för områ­dena energi, transportsystem och miljö diskuteras. Bolagen föreslås få till uppgift alt identifiera möjligheter all la initiativ till samt med extern finan­siering genomföra teknikupphandling med syfte alt skapa grunden för en inlernationellt konkurrenskraftig produktion och marknadsföring av varor och tjänster. Bolagen föresläs därutöver få äta sig uppdrag inom sina kompetensområden mot ersällning. Bolagen föreslås slulligen anknytas lill redan existerande företags näraliggande verksamheter.

3   Utvecklingsbolagens uppgifter enligt riksdagens beslut

Utvecklingsbolagen skall enligl riksdagens beslut ha följande mäl, upp­gift och arbetsområden.

Gemensamt

Mål och uppgifter

Utveckla teknik för exploatering i den offentliga upphandlingen.

Främja samarbetet mellan tillverkare och konsument.

Främja exporlförsäljning.

Finna ändamålsenliga former för snabb exploatering av forsknings- och utvecklingsresultat.

Främja teknisk utveckling som kan bidra lill ökad export av svenska industriprodukter.

I samverkan med privata eller kooperativa förelag, inslituiioner, myn­digheter och kommuner lägga ut beställningar för framtagning av proto­typer och referensanläggningar.

Energiutvecklingsbolaget

Mål och uppgifter

Främja regionala och lokala initiativ av utvecklingsarbete inom skilda energikällor.

Främja utvecklingsarbete inom skilda energikällor.

Arbetsområden

Utvecklings- och exploateringsarbete inom alternativa och förnybara bränslen.

Handha vissa av vattenfallsverkels utvecklingsprojekt.

Teknikutveckling för solvärme och vindkraft.

Produktion och marknadsföring av mindre vindkraftverk.

v

I samverkan med privata eller kooperativa förelag samt kommuner lägga ul beslällningar och producera referensanläggningar.

 

Prop. 1980/81:130                                                                284

Transportutvecklingsbolaget

Mål och uppgifter

Främja regionala och lokala inilialiv till utvecklingsarbete inom trans­portområdet.

Arbetsområden

Utvecklings- och exploateringsarbete avseende nya transport- och han­teringssystem.

Som projektledare medverka i vissa av STU:s utvecklingsprojekt, exem­pelvis avseende

— kollektiva transportmedel (nya spärfordon m.m.)

— Irafiksäkerhelsteknik

— materialhanteringsutrustning

— elfordon och andra individuella transportmedel.

Miljövårdsbolaget

Mål och uppgifter

Främja regionala och lokala initiativ av utvecklingsarbete inom skilda miljövårdsområden.

Arbetsområden

Främja utvecklingsarbete inom skilda miljövårdsområden. Utvecklings- och exploaleringsarbete inom miljövård. Teknikutveckling avseende avfalls- och återvinningshanlering.

4    Erfarenheter från tidigare statliga utvecklingsbolag

Svenska Utvecklingsakliebolaget (SU) tillskapades 1968 (prop. 1968:68). Dess uppgifter skulle vara bl.a. att initiera och genomföra pro­jekt med eget kapital.

Bolagels aktiekapital, som vid tillkomsten uppgick till 15 milj. kr., upp­gick vid utgången av år 1974 efter flera nyemissioner till 50,5 milj. kr. Såsom aktieägarlillskott eller genom atl aktierna tecknats till överkurs hade vid samma lidpunkt tillförts 25,5 milj. kr.

Under 1975 befann sig bolaget i allvarliga ekonomiska svårigheier. För att sanera och rekonstruera bolaget tillförde statsmakterna under budget­åren 1975/76 och 1976/77 yllerligare 94 milj. kr. varjämte aktiekapitalet skrevs ned till 2,5 milj. kr. Aktierna i bolaget överläts slutligen lill Stats­förelag AB för 100 kr.

I regeringens proposition om överlåtelse av aktierna i SU (prop. 1975/ 76:151) anförde föredraganden bl.a. om förulsältningarna för bolagets verksamhet alt

 

Prop. 1980/81:130                                                                285

— försäljning av utvecklingsprojekt på företagsekonomiskt försvarbara grunder är svär att genomföra innan man hunnit myckel långt fram i etl exploaleringsskede samt att

— detta kräver att bolaget ägs av elt större företag med utvecklings- och produktionsresurser, kännedom om marknaden och försäljningsorgani­sation.

Föredraganden strök vidare ytterligare under vikten av anknytning (av utvecklingsbolaget) till företag med omfattande industriell produktion och marknadskontakt, som skapar möjligheler lill samarbete med andra ut­vecklingsresurser och smidig fortsatt exploatering i elt rörelsedrivande bolag när projekten när tillräcklig mognad.

Riksdagen anslöt sig till vad föredraganden anförde.

De ovan redovisade erfarenheterna torde ha generell räckvidd.

5   Utgångspunkter för den fortsatta diskussionen

De uppgifter som redovisas i avsnitt 4 ovan är uppenbart så omfattande alt de inte kan lösas ens tillnärmelsevis utan myckel slora kapilalUllskott och utan mycket omfattande analyser av bl. a. förutsättningar och alterna­tiva organisationsformer.

Del är därför uppenbart nödvändigl alt begränsa bolagens uppgifter och arbetsområden jämfört med de företag riksdagens beslul grundar sig på.

För en sådan begränsning kan flera utgångspunkter las. Lämpliga ut­gångspunkter kan vara

— det kapital riksdagen anvisat för ändamålet

— de erfarenheler som vunnits av tidigare ställiga utvecklingsbolag

— redan befintliga resurser på de områden som bolagen avses bedriva verksamhel, vilka bör utnyttjas, saml

— att bolagens verksamhet i övrigt bör få en inriktning så atl de komplet­terar — inle dubblerar — redan bedriven verksamhel.

Inom ramen för de medel riksdagen anvisat kan bolagen uppenbart inle ges uppgiften alt bedriva utvecklingsarbete, produktion eller marknadsfö­ring. De kan inte heller finansiera vare sig utvecklingsarbete, produktion eller marknadföring i annans regi. I bägge fallen krävs extern finansiering som går långt utöver vad riksdagen anvisat.

Erfarenheterna från bl.a. Svenska Utvecklingsakliebolaget och United Stiriing AB & Co KB visar att kapitalförsörjningen till av slaten ägda utvecklingsbolag innebär ständiga problem för säväl bolagen som för re­geringskansliet.

Del finns anledning alt ulgå frän alt de nu övervägda utvecklingsbolagen kommer all medföra samma problem om staten skall ansvara för kapital­försörjningen direkt över statsbudgeten.

Vad gäller medel för tekniskt utvecklingsarbete kan del konstateras all

 

Prop. 1980/81:130                                                  286

en mängd statliga finansieringskällor finns tillgängliga. Från denna ut­gångspunkl torde i och för sig inga ytterligare slalliga medel behöva anvi­sas för de uppgifter som tänkts för utvecklingsbolagen. En svårighet upp­kommer emellertid genom all de åsyftade finansieringskällorna i regel fömtsätter en viss egen finansiering av stödmoltagaren. Vad gäller STU finns dock möjlighel till vissa avsteg från nämnda regel. STU disponerar därtill över särskilda medel för teknikupphandling.

Med hänsyn lill vad som nu sagts synes en praktisk ansats kunna vara all omfattningen av bolagens egna verksamheter i varje fall lill en början får bestämmas av storleken av de internt genererade medlen, dvs. av avkast­ningen på aktiekapitalet. Verksamhet därutöver bör då fä tas upp endasi i den mån externa medel kan tillföras som lån eller bidrag. Därigenom skapas en grund för en mera bestämd långsiktig planering av inriktning och omfattning av den egna verksamhelen och organisaUonen.

Avkastningen pä 5 milj. kr. torde f. n. uppgå till ca 600000 kr./är. Della belopp torde som ell räkneexempel läcka kostnaderna för två kvalificerade handläggare jämte biträde i vart och ett av bolagen.

6   Teknikupphandling

I den industripoliliska debatten - Särskilda näringspolitiska delegatio­nen, IVA:s rapport Kunskap och Konkurrenskraft, ett slorl anlal debattin­lägg - framhålls teknikupphandling som en metod för statligt stöd till teknisk industriell utveckling som bör ges ökad användning.

Teknikupphandling kan definieras som köp av en vara eller Ijänsl som inle finns på marknaden och som förutsätter tekniskt utvecklingsarbete av leverantören för alt köparens krav skall uppfyllas.

Upphandling i allmänhet har lill syfte all under konkurrens köpa en vara eller Ijänsl. För den offentliga upphandlingen har i regel köparens mål nätts då varan levererats eller ijänsten utförts. Upphandlingen har inte haft till syfte att leverantörens kompetens och konkurrensförmåga skall ökas. Del har i och för sig varit effekten av den offentliga upphandlingen av bl.a. telekommunikationssystem, kraftöverföringssystem och försvarsmateriel. Tillskapandet av Ellemtel Utvecklings AB hade delvis syften som sam­manfaller med motiven för de nyss nämnda förslagen om en ökad använd­ning av teknikupphandling som etl industripolitiskt instrument. De torde sålunda ha haft som syfte atl genom tekniska upphandlingsinstrument skapa nya produkter eller tjänster med ett nytt teknikinnehåll, som kan marknadsföras pä den internationella marknaden, av vilka Sverige ulgör en för svensk industri och ekonomi viktig del.

Om den offentliga teknikupphandlingen skall ges en klarare industripoli­tisk inriktning förutsäller del dels i och för sig all teknikupphandling pä flera sätl stimuleras yllerligare, dels ocksä alt förutsättningarna för all

 

Prop. 1980/81:130                                                                287

upphandlingen skall leda lill en inlernationellt konkurrenskraftig produk­tion och marknadsföring av nya varor eller tjänster tillmäts stor vikt.

Det kan nu erinras om att riksdagen beträffande utvecklingsbolagen betonade vikten av atl de fick en inriktning mol export. Inom ramen för de utgångspunkter som angavs i avsnitt 5 kan bolagen inriklas pä alt pä olika sätt verka för teknikupphandling med tilläggskravet att teknikupphandling­en skall leda Ull en internationellt konkurrenskraftig produktion och mark­nadsföring av varor och tjänster. Genom en sådan inriktning skulle uppnås dels att riksdagens beslut om utvecklingsbolagen kan innehållas inom anvisade ekonomiska ramar, dels all teknikupphandling fär en enligl mänga uttalade önskemål ökad användning.

7    Uppgifter för utvecklingsbolagen

Med utgångspunkt i vad som anförts i närmasl föregående avsnitt kan bolagens uppgifter utvecklas närmare.

I den svenska teknikpolitiska debatten har hävdats bl.a. atl de högt ställda kraven i Sverige på arbetsmiljö och yttre miljö och de höga ambitio­nerna för vär hälso- och sjukvård borde föra med sig en inlernationellt konkurrenskraftig svensk produktion och marknadsföring av processer, produkter, metoder och system med ett avancerat teknikinnehåll. Sä har i huvudsak inte blivit fallet. Den närmare analysen av orsakerna härtill är svär, men en förklaringsgrund torde vara att den kompetenta teknikupp­handling, som borde ha blivit en konsekvens av statsmakternas skärpta krav pä elt antal områden i stor utsträckning uteblivit. Där den möjligen förekommit har den inle utformats så atl den leder till produktion av varor eller Ijänsler som har en internationell marknad.

Som anförts i det föregående borde de nu föreslagna utvecklingsbolagen inriklas på teknikupphandling med bivillkoret atl upphandlingen skall leda till produkter med en klar internationell marknadspotential. Detta bivillkor bör förstärkas därhän att bolagen inom ramen för egna medel bör engagera sig i en teknikupphandling endast om den leder till alt varor eller tjänster utvecklas som har en inlernationell marknadspotential för vilken en lämp­lig marknadsorganisation finns tillgänglig.

Underlaget för identifiering av möjliga projekt bör i övrigt utgöras av bl.a. följande delar.

a.     Lagar, förordningar, föreskrifter och avtal, vars förverkligande torde
förutsätta atl ny teknik eller nya produkter, processer, metoder och
system, som använder teknik pä elt nytt sätt, utvecklas.

Forsknings- och utvecklingsplaner som arbetas fram eller genomförs av det svenska offentliga forsknings- och utvecklingssystemet.

b.     De svenska förvaltningsmyndigheternas uppgifter i den utsträckning de
förutsätter alt ny teknik utvecklas för atl uppgifterna skall fullgöras.

 

Prop. 1980/81:130                                                  288

Ansvaret för finansieringen av teknikupphandlingen bör då vila pä resp. myndighel och bolagets uppgift i första hand vara att biträda myndighe­ten mol ersättning på kommersiella villkor.

De föreslagna bolagens verksamhel med teknikupphandling bör emellertid inle förutsätta medverkan av myndighel inom ramen för dess eget intresse för en vara eller tjänst.

c.    De finansieringsmöjligheter som erbjuds av olika FoU-stödjande organ
såsom STU, oljeersättningsfonden (OEF), slalens industriverk (SIND),
de regionala utvecklingsfonderna, nämnden för energiproduktions­
forskning (NE), statens råd för byggnadsforskning (BFR), Fonden för
industriellt utvecklingsarbete m, fl.

d.    De resurser för utveckling, produktion och marknadsföring som finns
tillgängliga i det svenska näringslivet.

e. De internationella marknaderna.

Om tillgängligt underiag från övervägandena under d och e ovan leder till bedömningen att utvecklingen av en vara eller tjänst inte sannolikt kan skapa tillräcklig grund för en internationellt konkurrenskraftig marknadsföring bör de föreslagna bolagen inte engagera sig, med mind­re än atl en svensk myndighet lämnat direkl uppdrag atl biträda myndig­heten och själv står för finansiering och samtliga övriga koslnader.

Sammanfattningsvis bör utvecklingsbolagens uppgifter i första hand vara atl

—identifiera möjligheter till teknikupphandling som kan leda lill interna­tionellt konkurrenskraftig produktion av varor eller tjänster

—ta initiativ till teknikupphandling av myndigheter

—handla upp leknik i sådana fall där ingen myndighel vill engagera sig men där bolagen kan finansiera verksamheten pä annat sätt.

Utöver bolagens verksamhet med inriktning på teknikupphandling och vars omfattning bör bestämmas av de internt genererade medlen bör bola­gen som anförts kunna åta sig uppdrag inom sina resp. kompetensområ­den. Genom sådana uppdrag bör förutsäitningar skapas för en bredare kompetens och verksamhet.

Sådana uppdrag bör kunna innebära bl.a. ledning av utvecklingsarbete lill definierade mål, utredningar och projektering. Exempel härpå lämnas i det följande.

STU tar initiativ till och finansierar i huvudsak bl.a. ett anlal större målinriktade och mycket komplexa insatser, s. k. ramprogram och insats­områden. Båda kräver ett omfattande ledningsarbete utöver de rena FoU-resurser som las i anspråk. De föreslagna utvecklingsbolagen skulle inom sina resp. kompetensområden kunna åta sig som uppdrag sådanl lednings­arbete. Liknande uppdrag borde även kunna komma i fräga frän bl. a. NE och BFR.

 

Prop. 1980/81:130                                                               289

Vad gäller STU:s s. k. insatsområden torde del vara möjligt alt anlita de föreslagna utvecklingsbolagen redan på planeringsstadiet. Det torde i sär­skilt hög grad gälla dä statsmakterna tar initiativ till sådana insatsområden säsom sketl belräffande området Teknik för oljebekämpning lill sjöss samt för bekämpning och sanering av olja i strandzonen. I fråga om della insats­område har statsmakterna därtill särskill ullalat (prop. 1979/80; 100 bil. 17) alt möjlighelerna att utnyttja teknikupphandling som ell instrument bör undersökas.

Flera myndigheter saknar i dag kompetens att planera och genomföra en i och för sig angelägen teknikupphandling inom sina ansvarsområden. STU har visserligen till uppgift atl hjälpa myndigheterna all bygga upp sådan kompelens. Flera myndigheler torde emellertid vara för små för all själva bära kostnaderna för en sådan kompelens inom den egna organisationen. Avsikten är dä all externa konsulter skall kunna anlitas och STU avses dä kunna anvisa lämpliga sädana konsulter. De föreslagna utvecklingsbola­gens kompetensprofil bör inriklas så all den motsvarar nyssnämnda behov av biträde. Erfarenheter torde därvid stä alt finna vid bl.a. försvarets materielverk, som bl.a. lämnar liknande biträde till myndigheter i behov av ny teknik.

Vad som anförts här och i underlagen för riksdagens beslut rörande utvecklingsbolagens mer konkrela arbetsuppgifter bör ses som allmänna riktlinjer. Seda bolagens verksamhet påbörjats bör del fä ankomma pä dem att välja konkreta,projekt inom de arbetsområden som anvisats och inom de allmänna riktlinjer som föresläs i denna PM.

8    Organisationsfrågor

Den tidigare diskussionen har tagit sikte pä funktioner hos utvecklings­bolagen. I del följande skall bolagens knytning och evenluella inordning i befintliga verksamheter diskuteras.

Utgångspunkten för riksdagens beslul om utvecklingsbolagen synes utan närmare diskussion i motionerna eller i näringsutskottet ha varit att självständiga aktiebolag skall bildas. Denna fräga bör emellertid övervä­gas.

En utgångspunkt härför bör vara atl det tar avsevärd tid all starta en ny verksamhel. Del gäller än mer om den nya verksamhelen skall bedrivas inom ramen för en självständig juridisk person. De fasla kostnaderna kan i varje fall inledningsvis bli höga och flexibiliteten låg.

Om man i stället utgår från atl funktionerna är avgörande, inte formen, bör möjligheten övervägas att knyta funktionerna lill en redan fungerande verksamhet med kompelens för de funktioner utvecklingsbolagen skall fullgöra. Det kan ske antingen genom atl uppdra åt ett befintlig förelag att fullgöra funktionerna eller - om de särskilda aktiebolagen är väsentliga -19    Riksdagen 1980181. I saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                                290

all aktiebolagens verksamhel får bedrivas i omedelbar anslutning till en redan pågående verksamhet i etablerade förelag. Motivet härför är atl uppgifterna då kan fullgöras med utnyttjande av företagels egna resurser för eller normala konlakler med resurser för utveckling, produktion, och marknadsföring. Förstnämnda alternativ förordas, dvs. särskilda juridiska personer bör inle tillskapas för alt genomföra utvecklingsbolagens verk­samhet.

En allmän utgångspunkt för de följande förslagen bör vara alt ulveck-lingsbolagsfunklionerna bör knytas till redan existerande verksamheter. Om självständiga aktiebolag anses böra bildas bör det avgöras från fall till fall. Även i sädani fall bör de knytas till en existerande verksamhet.

Om särskilda skäl skulle anses tala för alt bolagen inte knyts till en existerande verksamhet bör del i stället övervägas om de tre utvecklings­bolagen kan samordnas sinsemellan. Med utgångspunkt i beräkningen av avkastningen pä aktiekapitalet kan den självfinansierade verksamhelsvoly­men för de tre bolagen tillsammans uppskattas till omkring sex heltids-manår med specialkompetens, jämte erforderiigt biträde. Denna volym skapar möjligheler lill betydligt större flexibilitet än om bolagen skulle arbeta var för sig.

Styrelsens sammansättning

I det föregående har förordals att uppgiften atl fullgöra utvecklingsbola­gens uppgifter enligt denna PM bör lämnas lill ell befintligt förelag och alt någon särskild juridisk person inle tillskapas. Vid denna lösning faller frågan om styrelse.

Skulle särskilda motiv anses föreligga för alt särskilda juridiska personer inrättas, bör styrelsernas sammansättning ägnas särskild uppmärksamhet.

En bärande tanke bakom föreliggande PM har varit all målel skall vara en internationellt konkurrenskraftig produktion och marknadsföring. Detta mäl kräver för all kunna uppnås kvalificerad kompetens inom och ell rikt kontaktnät med svensk industriell utveckling, produktion och marknadsfö­ring. Bolaget behöver dessutom en stor överblick över den svenska FoU-och förvaltningsorganisationen.

Höga krav bör även ställas pä initiativförmåga och erfarenheler hos dem som skall genomföra verksamheten. Det gäller inte enbart den anställda personalen ulan även styrelserna. De bör därför sättas samman av perso­ner som tillsammans fyller höga krav pä, förutom överblick och kontakt­nät, även personlig erfarenhet av industriell utveckling, produktion och marknadsföring.

Samband med intressenter

I förslagen bakom riksdagens beslul anges institutioner etc. med vilka samarbete bör ske.

 

Prop. 1980/81:130                                                                291

Energiutvecklingsbolaget

Statliga, kommunala och regionala företag, organ och inslilulioner. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundel. Studsvik Energiteknik AB.

Transportsystemutvecklingsbolaget

Statliga, kommunala och regionala företag, organ och institutioner. Tra­fikföretag, Svenska Utvecklingsakliebolaget.

Miljöutvecklingsbolaget

Statliga, kommunala och regionala förelag, organ och institutioner. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Svenska Utvecklingsakliebolaget (Statsföretag AB).

Det bör fä ankomma pä bolagen själva eller på dem det uppdras åt all fullgöra bolagens funktioner att överväga hur samarbete med bl. a. nämnda företag och organisationer bör äga rum.

9   Om kapitaltillförsel

Näringsutskottel (NU) anför

dels atl bolagen bör tillföras vardera 5 milj. kr. i aktiekapital

dels i sin hemställan alt lill grundkapital för samhällsägda utvecklingsbo­lag anvisas 15 milj. kr.

Om särskilda aktiebolag bildas torde beloppet antingen i sin helhel kunna tillföras som aktiekapital eller till del som aktiekapital och till del som aktieägartillskolt. Aktierna torde vidare kunna tecknas med överkurs. Val av metod torde alltså fritt kunna bestämmas med hänsyn lill t. ex. övrig finansiering.

Av förslagen i del föregäende framgår att bolagens egenfinansierade verksamhet bör begränsas lill vad som kan länkas ulgöra avkastningen frän aktiekapitalet, som därvid beräknats till 5 milj. kr. per bolag.

NU anför vidare att medel för påbörjandet av projektarbetet lämpligen kan beviljas av Fonden för industriellt utvecklingsarbete. NU anför vidare att för regionalt eller lokalt intressanta objekt bör medel ocksä kunna ställas till förfogande av de regionala utvecklingsfonderna saml, i den mån industriell verksamhet kommer till stånd, av de regionala investmentbola­gen som har inrättats av Svelab.

NU:s uttalande rörande Fonden för industriellt utvecklingsarbete synes strida mol riksdagens beslul beträffande riktlinjer för fonden (prop. 1978/ 79: 123 bil. 1 s. 90, NU 1978/79: 59 s. 27, hemställan p. 7 a).

 

Prop. 1980/81:130                                                                292

Det torde därför fä övervägas särskilt om utskottets intentioner bör föranleda förslag om medel för det av utskottet avsedda ändamålet, eller om uttalandet enbart skall anses vara en exemplifiering av i och för sig länkbara finansieringskällor. Vad beträffar de regionala utvecklingsfon­derna och investmentbolagen synes NU:s uttalande ha innebörden endasi atl utskottet inle har nägon invändning mol all medel ställs lill förfogande av dem. 1 övrigl har i denna PM inga förslag lämnats om all särskilda medel skulle anvisas för de av NU avsedda ändamålen.

10    Särskilda förslag beträffande enskilda bolag

Energiutvecklingsbolaget

Under övervägandena rörande bolagens uppgifter har del från STU framhållits alt för all uppnå konkreta resultat av energiforskningsprogram­mel det krävs en omfattande teknikupphandling. Särskilda behov härav anses ocksä föreligga i anslutning lill de kommunala energisparprogram-men.

Inom energiutvecklingsområdel finns i första hand tre förelag verk­samma som bedriver säväl utveckling som i olika omfattning och i olika former produktion och marknadsföring. Del är AB Asea-Atom, Studsvik Energiteknik AB och Svenska Utvecklingsakliebolaget (SU).

Asea-Atom ingår i ASEA-gmppen, som förfogar över omfattande re­surser för säväl utveckling och produktion som marknadsföring. AB Asea-Atoms egna utvecklingsprogram vid sidan av kärnenergiområdet synes f. n. i första hand vara inriktat mol leknik grundad främsl pä utnyttjande av kol.

Asea-Atom torde vara högt kompetent atl pålaga sig de uppgifter som föreslagits ankomma pä Energiulvecklingsbolagel. Om verksamhet knyts till Asea-Atom kan den bedrivas med anknytning lill ulveckiings- och produktionsresurser av hög kvalitet och utnyttja en omfattande internalio­nell marknadsföringsorganisalion.

SU som tillhör Slatsföretagsgruppen bedriver f.n. en verksamhel som pä flera sätt skapat kompetens atl handha de uppgifter som föreslagits för de tre utvecklingsbolagen. SU har därtill omfattande erfarenheler av kvali­ficerat utvecklingsarbete pä energiområdet. Bolaget har självt begränsade erfarenheter av produktion och marknadsföring på energiområdet och några självklara resurser inom Slatsföretagsgruppen synes inle heller fin­nas.

Studsvik Energiteknik AB vidgar f. n. sin verksamhel ulöver områden med anknytning till kärnenergiområdet. Förelaget besitter omfattande och hög kompetens för att påtaga sig vissa av de uppgifter som föreslagils för Energiutvecklingsbolaget men saknar mera omfattande resurser för pro­duktion och i synnerhet internationell marknadsföring.

 

Prop. 1980/81:130                                                  293

De uppgifter som föreslagils för Energiulvecklingsbolagel bör läggas på AB Asea-Atom.

Transportsystemutvecklingsbolaget

Arbetsområdet är oklart. Även mycket begränsade ambitioner pä områ­det torde kräva väsentligl slörre verksamhet än vad som kan åstadkommas inom ramen för de av riksdagen anvisade medlen. Bolagels verksamhet bör därför ses som en försöksverksamhet, som i hög grad själv fär finna sitt innehåll.

SU torde besitta en unik utredningskompetens inom området och bör beredas tillfälle atl äta sig atl fullgöra de uppgifter som föreslagils för Transporlsyslemutvecklingsbolagel.

Miljöutvecklingsbolaget

Inom miljöområdet föreligger i vissa hänseenden stora möjligheler alt nä de mäl som i denna PM ställts upp för utvecklingsbolagen. Emellertid synes i alltför hög grad företag saknas som kan färdigulveckla de idéer som föreligger, och producera och marknadsföra produkterna. Utvecklingsbo­lagen fär inom detta omräde i viss utsträckning till uppgift även all kombi­nera tillgängliga resurser sä all del angivna mälet, en internationellt kon­kurrenskraftig produktion och marknadsföring, kan nås.

STU har genomförl elt omfattande utrednings- och planeringsarbete på området miljömälteknik, som bör kunna ligga lill grund för Miljöulveck-lingsbolagets verksamhel.

SU torde inneha kompelens atl genomföra de uppgifter som föreslagits för Miljöulvecklingsbolaget. SU bör därför beredas tillfälle all åta sig uppgiften.

 

Prop. 1980/81:130                                                                294

Bilaga 12

Sammanfattning av betänkandet (Ds I 1980:24) Subven­tionerade exportkrediter avgivet av 1980 års export­kreditutredning

Det svenska statliga exportkredilslödet (SEK-systemet och avdrag/bi­dragsystemet) och ränteslödet vid leveranser till hemmamarknaden (hem-mamatchingstödel) omfattar kreditgivning vid försäljning av kapitalvaror, entreprenad- och konsulttjänster med krediter till löptider pä två år eller längre, 1980 års exportkreditulredning har haft lill uppgift atl utvärdera systemet med subventionerade expori- och hemmamatchingkrediler inför utgången av den treåriga försöksperioden vid halvårsskiftet 1981.

Det svenska statliga exportkredilslödet har utformats som tvä parallella syslem. Slödel omfatlar finansiering av export av varor och ijänsler med krediter som har löptider på två är eller längre.

1)   SEK-systemet vilket innebär all exportföretag och banker hos SEK kan refinansiera exportkrediter till fast och subventionerad ränta. Staten svarar för de koslnader som uppstår genom ränledifferensen och eventuel­la realiserade kursförluster.

2)   Avdrag/bidragsystemei vilkel innebär atl exportförelag kan göra elt extra ränteavdrag för en del av refinansieringskostnaden av en exportkre­dit vid inkomsttaxeringen eller fä elt skattefritt räntebidrag.

Företagel kan välja den stödform som är förmånligast vid va"xporl-lillfälle eller använda SEK-systemet för en del av en affär och avdrag/ bidragsystemel för resten. Endasi ell syslem kan utnyttjas för etl och samma kreditbelopp.

Exportkredilslödet avser all underiätta för svenska företag att lämna konkurrenskraftiga exportkrediter vid försäljning till främst statshandels­länder och u-länder.

De krav som ställs för all erhålla slöd för en exporlaffär är all kredilbe-loppet uppgår till minst 300000 kr. eller motsvarande i utländsk valuta och atl kreditvillkoren överensstämmer med exportkredilnämndens (EKN:s) regler för garantigivning och de internationella regler som uppställts inom ramen för den s.k. consensusöverenskommelsen och Sveriges internalio­nella åtaganden i övrigt.

SEK-systemet

Genom det syslem för stalsstödd exportkreditfinansiering som besluta­des år 1978 gavs SEK möjlighet alt inom en ram på 10 miljarder kr. (senare höjd lill 18 miljarder kr.) via olika låneformer underiätta exportföretagens finansiering. Bestämmelser om stöd regleras genom lagen (1978:403) om beslutanderätt för svenskt kreditaktiebolag i fråga om exportkredit i vissa

 

Prop. 1980/81:130                                                  295

fall samt i förordningen (1978:404, ändrad senast 1981:77) om export­kreditfinansiering med statligt stöd, m. m.

Statsstödda exportkrediter genom SEK kan lämnas i olika former. Van­ligast är alt SEK övertar eller refinansierar krediter som lämnats av expor­törens bank till exportören, den utländske köparen eller dennes bank. Banken svarar då för uppläggning och hantering av krediterna under hela kredittiden. SEK kan ocksä lämna lån direkl: till den svenska exportören eller lyfta av dennes kredit till den utländske köparen eller lämna län direkt lill den utländska köparen eller dennes bank.

Redan i samband med offert lill den utländske köparen lämnar SEK en kostnadsfri utfästelse om län lill fast ränta. Utfästelsen skall normall accepteras inom 6 månader. Frän den lidpunkt dä SEK:s utfästelse accep­teras fram lill lidpunkten för kreditens ianspråktagande utgår en löftes­provision med 0,1 procent per är.

SEK:s fasta utlåningsränta utgörs av minirniränla enligl consensus plus en räntemarginal på 0,25% per är. För krediter i svenska kronor tillkom­mer en avgifl på 0,5 % per år.

Från och med 1980-07-01 tillämpas följande räntesatser:

Tabell I SEK:s utlåningsräntor

 

 

Vid exportkredit till land

inom ländergrupp:

 

Relativt             Mellan-

Relativt

 

rika*                  kategori

fattiga

Kredit i svenska kronor

 

 

- löptid 2-5 är

9.25 %              8,75 %

8,25 %

- överstigande 5 år

9,5   %              9,25 %

8,5   %

Kredit i utländsk valuta

 

 

- löptid 2-5 år

8.75 %               8,25 %

7,75 %

- överstigande 5 år

9      %               8,75 %

8      %

* Vid export till i-land dock endast efter särskild piövning.

I gruppen rika länder ingär de flesta i-länder saml vissa OPEC-länder. I mellankategorin ingår huvudsakligen statshandelsländer. Gruppen fattiga länder består uteslutande av u-länder.

Vid stöd till expori lill industriländer krävs alt exportören i sin ansökan om stöd lämnar uppgifter om konkurrerande utländska företag och eventu­ell statsstödd kreditkonkurrens. Konlroll av uppgifterna görs av SEK i samarbete med EKN.

Till räntesatser enligt matrisen ovan kommer affärsbankernas ersättning för uppläggning och handläggning av krediten saml ev. garantipremier.

Lånen amorteras halvårsvis med lika stora belopp i enlighet med de intemationella reglerna pä området. SEK kräver sedvanliga säkerheter och kreditbeloppel utbetalas dä sädana säkerheter föreligger. Normalt sker utbetalning efter verkställd leverans.

SEK kan ge län i valfri valuta. Förutom län i svenska kronor har utlåning

 

Prop. 1980/81:130                                                                296

sketl i US dollar, franska francs, engelska pund saml norska kronor. Löften har lämnats om utlåning i ylterligare sex valutor.

Upplåning sker i stor utsträckning i utlandel. Den utländska andelen av SEK:s upplåning har ökat. Upplåningen i Sverige har förutom refinansie­ring i AP-fonden sketl genom all SEK har emitterat obligationslån pä den svenska kapitalmarknaden.

Utöver de statligt stödda krediterna beviljar SEK liksom lidigare kredi­ter lill marknadsmässiga villkor. Dessa berörs i det följande endasi om detla särskilt anges.

Avdrag/bidragsystemet

Företag som inte utnyttjar SEK-systemet kan erbjuda köparen statligt stödda exportkrediter enligt det s. k. avdrag/bidragsystemet. Bestämmel­ser om stöd enligt detta syslem regleras genom lagen (1978:401) om ex­portkreditstöd saml i förordningen (1978:402) om villkor för exportkredit­slöd.

Stödel är utformat så atl etl förelag under vissa förutsättningar kan göra ett extra avdrag i sin deklaration för ränteskillnaden mellan refinansie­ringsräntan och den ränta som den utländske köparen betalar (exporlkre-ditränlan enligt försäljningskontraklel). Minst 50% av leverantörskrediten måsle refinansieras i bank eller annat kreditinstitut.

Stödets storlek begränsas pä följande sätl;

1.   Det extra avdraget får inte överstiga skillnaden mellan refinansie­ringsräntan och den ränta som köparen betalar. Om räntan som köparen betalar är lägre än tillämpbar consensusränla erhåller exportören slöd endast för skillnaden mellan refinansieringsräntan och tillämpbar consen­susränla.

2.   Det extra avdraget får inte överstiga 4% av del vid beskattningsårets ingång uteslående exporlkredilbeloppet. Om exportkrediten har börjat löpa först efter beskattningsårets ingång får emellertid avdraget beräknas som om hela kreditbeloppel hade varil utestående vid årets början.

Exportkredilbidragel är skattefritt och utgår bara i de fall avdraget pä grund av otillräcklig vinst inle kan utnyttjas hell. Bidraget uppgår till hälften av avdraget.

I princip gäller samma förutsäitningar och villkor för stöd under såväl SEK-systemet som avdrag/bidragsystemei. Beslut om stöd enligt avdrag/ bidragsystemel fattas av EKN. Ansökan skall ha gjorts hos EKN före sista dagen för självdeklaration för det beskattningsår då kreditavlalet ingicks. EKN skall pröva om förutsättningar för slöd finns samt om och hur det stödberältigade beloppet skall begränsas. Taxeringsmyndigheterna kon­trollerar del sökande förelagets uppgifter om räntebelopp och beslutar om storieken på avdrag. Ansökan om exporlkreditbidrag prövas och admini­streras av riksskatteverket (RSV).

 

Prop. 1980/81:130                                                                297

Hemmamatching

Under en försöksperiod på tre år från 1 juli 1978 kan Sveriges Investe­ringsbank AB (SIB) ge statsstödda krediter för leveranser inom landet i vissa fall när utländsk statsslödd kredilkonkurrens kan påvisas. Stödet är avsett att främja sysselsättningen och åstadkomma en gynnsam utveckling av handelsbalansen genom alt utjämna skillnader i konkurrensvillkor mel­lan svenska och utländska förelag till följd av subventionerade exportkre­diter frän andra länder.

Ansökan om räntesubventionerad kredit slälls till SIB där krediten prö­vas pä sedvanliga bankmässiga grunder. Dessutom skall villkoren för krediten överensstämma med vissa av de villkor som gäller för statsstödda exportkrediter. Vid positivt ulfall överlämnas ärendet lill regeringen för beslut.

Strukturomvandlingen inom industrin

Utredningen konstaterar alt utvecklingen i den svenska industrin under det senaste decenniet i flera avseenden avvikit från utvecklingen under 1950- och 1960-talen. Förutom en lägre tillväxt har ocksä variationerna varit större. Åren kring mitten av 1960-lalel framstår - nu i efterhand -som en brytpunkt i den industriella utvecklingen för västvärlden som helhet. Svensk näringsliv står inför ett betydande omstrukturerings-problem. Den sektor inom näringslivet som svarar för kapitalvaruexporlen (inkl. entreprenad- och konsultverksamhet) - med undantag av varven -klarar sig bättre än stora delar av den övriga induslrin. Utredningen delar den bedömning som bl. a. gjorts av slalens industriverk att denna sektor är den del av näringslivet som även långsiktigt bör ha goda möjligheler alt hävda sig i internalionell konkurrens.

Den svenska kapitalvaruexportens utveckling

Exporten av maskiner och transportmedel har ökat starkt under efter­krigstiden och då speciellt på u-landsmarknaderna. Svensk industri har under perioden 1971-1978 i stort sett försvarat sina andelar vad avser handeln med i-länderna samt med Mellanöstern. Marknadsandelen har förstärkts på u-länder i Afrika medan den minskal krafligl pä statshandels­länder och u-länder i Syd- och Mellanamerika.

Bland konkurrentländerna har framför allt Japan och Västtyskland kraf­tigt stärkt sina positioner under 1970-talet. Vidare har exporten frän vissa mindre, europeiska konkurrentländer som Norge, Finland och Österrike också växt mycket snabbi. Dessa tre länders kapital varuexport är dock fortfarande liten.

För att i absoluta värden redovisa den del av den svenska exporten som utgörs av kapitalvaror (inkl. entreprenad- och konsultverksamhet) och

 

Prop. 1980/81:130                                                  298

som därmed är av primärt intresse för exporlkreditstödets utveckling och utformning är den officiella statistiken otillräcklig. Delta beror dels på atl exporten av entreprenad- och konsultverksamhet är ofullständigt redovi­sad, dels att den officiella statistiken även omfattar inlernleveranser frän svenska företag till utländska dotterbolag. Internleveranser är inle stöd­berältigade. Ulredningens enkät om exportfinansieringsfrägor, som besva­rats av 75 svenska kapilalvarutillverkare saml entreprenad- och konsult­företag med betydande verksamhel i utlandel, innehöll även frågor om företagens export. Samtliga slora exportörer av kapitalvaror (inkl. entre­prenad- och konsultverksamhet) besvarade enkäten. Utredningen be­dömer därför att enkäten tämligen väl återger den svenska kapilalvamex-portens totalvolym exkl. inlernleveranser.

Enkätföretagens export (exkl. inlernleveranser) uppgick är 1979 till 25550 milj. kr. Enligt den prognos förelagen redovisade i september-oktober 1980 beräknas exporten för helåret 1980 uppgå till 30220 milj. kr. Under perioden 1977-1980 har denna expori ökal med 12,4% per är i löpande priser vilket beräknas motsvara ca 3,5% per år i volym.

En liten men växande del av kapitalvaruexporlen utgörs av enlreprenad-och konsultverksamhet. År 1979 svarade dessa branscher för 18% av enkätföretagens lotala expori. Koncentrationen är kraftig. Hälften av kapi­talvaruexporten (inkl. entreprenad- och konsultverksamhet) kommer frän de fem största exportörerna. Samtidigt konstaterar ulredningen att de medelstora förelagen haft en starkare exportökning under senare är än övriga företag.

Av enkätföretagens redovisade expori gär 46% till andra i-länder, 11 % till statshandelsländer, 27% till OPEC-länder samt resterande 16% lill övriga u-länder. Den sistnämnda posten är tämligen jämnt fördelad pä u-länder i Afrika, Asien resp. Syd- och Mellanamerika. Exportens fördelning på enskilda länder kan variera starkt frän år lill år p.g.a. vissa myckel stora kontrakt. Kontrakt över 100 milj. kr. svarade år 1979 för drygt en fjärdedel av hela kapitalvaruexporten. Samtidigt konstaterar ulredningen att hela 19% utgjordes av kontrakt understigande en milj. kr. Bilden av kapitalvaruexporten som enbart bestående av mycket stora anläggnings­projekl är därför felaktig.

För alt fä etl perspektiv på den "potentiellt" statsstödda kapital varuex­portens (inkl. entreprenad- och konsultverksamhet) nuvarande betydelse för svenskl näringsliv har utredningen gjort en jämförelse med den totala varuexporten. Enkälförelagens export av kapitalvaror (exkl. inlernleve­ranser) lill slalshandels- och u-länder uppgick är 1979 till ca 13,8 miljarder kronor. Detta molsvarar ungefär 12% av den totala svenska varuexporten och knappt 5% av den svenska industrins totala saluvärde. Andelen av förädlingsvärdet är nägot mindre än andelen av exporten på grund av det höga importinnehållet i kapitalvaror.

 

Prop. 1980/81:130                                                                299

Kapitalvaruexportens Hnansiering

Den statsstödda exportkredilgivningen omfattar stöd lill medel- och långfristig finansiering (krediter med löptider på två år eller längre). Av ulredningens enkät framgår att medel- och långfristig kreditgivning enbart utnyttjas för en mindre del av förelagens kapilalvaruexport. För enkälföre-tagen gäller atl 81 % av exporten är konlantaffärer eller affärer med kort-frisliga exportkrediter. De medel- och långfristiga exportkrediterna svarar således för 19% av exporten. Dessa krediter har ökat i betydelse under de senaste åren.

Två huvudformer av exportkrediter brukar vanligtvis urskiljas. Leve­rantörskrediter innebär i korthet atl exportören finansierar den lämnade krediten med egna medel eller genom lån. Köparkrediler å andra sidan innebär att det är köparen eller köparens bank som slår som låntagare. Köparkrediterna har blivit allt vanligare och har ökal sin andel av enkät-företagens medel- och långfristiga exportkrediter frän 47% av kontrakt tecknade år 1977 till prognostiserade 83% för kontrakt som tecknas år 1980.

De statsstödda exportkrediterna är, liksom exporten, slarkl koncentre­rade till de största företagen. Av de redovisade enkätsvaren framgår atl 74% av de statligt subventionerade exportkrediterna är 1980 beräknas gå lill fem stora företag och koncerner. De mindre och medelstora företagen tecknar i ytterst ringa ulslräckning kontrakt med kreditlider överstigande fem år. Av de medel- och långfristiga exportkrediter som dessa företag lämnade under 1979 hade bara 13% en löptid överstigande fem år medan motsvarande andel för storföretagen var 70%.

Den totala medel- och långfristigt finansierade kapitalvaruexporlen (inkl. entreprenad- och konsultverksamhet men exkl. internleveranser) till slalshandels- och u-länder motsvarar enligt ulredningens bedömning ca 3,5% av den lotala svenska varuexporten.

Vissa effekter av statsstödd exportkreditfinansiering

Utredningen konstaterar att erfarenheterna av SEK-systemet är begrän­sade såväl tidsmässigt som vad gäller systemels utbredning. Avdrag/bi­dragsystemet används i mycket ringa omfattning.

En utvärdering av etl stödsystem av typen subventionerade exportkre­diter mäste grundas på ett antagande om vad som skulle inträffa om stödet inte funnits. Utredningen slår fast atl några säkra svar pä sädana hypote­tiska frägor aldrig kan ges.

Med anledning av de begränsade erfarenheterna och de metodologiska svårigheterna gör utredningen därför inle några kvantitativa bedömningar av subventionernas betydelse för exporten av kapitalvaror (inkl. entrepre­nad- och konsultverksamhet). Med utgångspunkl från bl.a. den svaga

 

Prop. 1980/81:130                                                                300

lönsamheten inom svensk verkstadsindustri, den hårda konkurrens som föreligger samt de betydande subvenlionsinslag som de statsstödda ex­portkrediterna innebär (9-14% räknat på exportpriset) anser utredningen det dock sannolikt att exporten av kapitalvaror blivit slörre än om sädan subventionering ej förekommit. Speciellt belydelsefulla torde de subven­tionerade krediterna ha varit för slörre projekt och för projekt pä slalshan­dels- och u-länder, projekt där subventionsinslagel är särskill högt.

Utredningen har ocksä granskat exporten av kapitalvaror ur vissa andra aspekter. Bl. a. kan konstateras atl den del av denna export som i dagslägel finansieras med medel- och långfristiga krediter kan beräknas beröra 25000-30000 sysselsättningstillfällen av vilka mer än hälften finns i vissa slörre tätorter i Syd- och Mellansverige.

Vidare kan konstateras att samtliga delbranscher inom kapitalvaruomrä-det kan klassificeras som kunskapsinlensiv tillverkning. Sverige kan redo­visa ell växande överskott i handeln med utlandel vad avser kunskapsin­tensiva resp. mycket kunskapsintensiva produkter. Det är framför allt de myckel kunskapsintensiva kapilalvaruproducerande branscherna som re­dovisar etl stigande överskott i utrikeshandeln. Samtidigt bör framhållas att kapitalvaror innehåller en högre andel importvaror än genomsnittet för svensk industri. Av varje krona i kapilalvaruexport ulgör den inhemska förädlingsvärdeandelen i genomsnitt 70 öre medan 30 öre köps in i form av underleveranser m. m. frän utlandel.

Belräffande konjunkturberoendet pekar uppgifter frän enkälföretagen pä att utvecklingen under perioden 1977—1980 varit stabil. För enskilda förelag har dock de ärliga variationerna i vissa fall varil slora.

Ylterligare ett av kapitalvaruproduktionens kännetecken är den relativt låga förbrukningen av energi. Räknat per försäljningskrona gör exempelvis verkstadsindustrin av med mindre än en sjundedel av den energi som förbrukas inom massaindustrin.

Som avslutning på genomgången av effekter av en statsslödd exporlkre­ditfinansiering ägnar ulredningen stor uppmärksamhet ål de slatsfinan­siella kostnaderna. Under perioden juli 1978-juni 1980har staten utbetalat 51 milj. kr. till SEK. Under andra halvåret 1980 beräknas den statliga kostnaden bli närmare 52 milj. kr. Della är emellertid bara början av en läng period av statliga ersättningar till SEK även om hänsyn enbart las till redan ingångna avtal. Eftersom en betydande eftersläpning föreligger vad avser statens kostnader kommer slora utgifter för redan ingångna avtal atl åsamkas staten under hela 1980-talet. De tvä första årens krediter och kreditavlal i SEK-systemet beräknas under perioden 1981-1990 komma all kosta staten ytteriigare 470-630 milj. kr. i fasla (1980 års) priser utöver de drygt 100 milj. kr. som redan utbetalats t. o. m. är 1980.

Utredningen har också beräknal statens koslnader vid en fortsatt expan­sion av SEK-systemet. Beräkningarna, som bygger på uppgifter frän SEK;s kansli, har gjorts utifrån olika antaganden om volymutveckling

 

Prop. 1980/81:130                                                                301

m. m. Kalkylerna visar att det framför allt är skillnaden mellan marknads­räntan (SEK:s upplåningskostnad) och SEK-ränlan som påverkar statens koslnader. Vid nuvarande (10 dec. -80) räntegap mellan marknadsränta och SEK:s genomsnittliga ullåningsränta (drygl 5 procenlenheler) kommer statens åriiga kostnader all stiga till ca 240 milj. kr. år 1982 och 295-485 milj. kr. år 1985 (räknat i 1980 ärs priser).

Utredningen redovisar ocksä vissa kalkyler över avdrag/bidragsyste­mets kostnad. Denna kostnad är dock svår atl exakt uppskatta eftersom tillgängliga uppgifter är ofullständiga dels om systemets verkliga ulnylljan-degrad. dels om refinansieringsräntan, tidpunkt för kredilavlyft m.m. I den grova kalkyl som utredningen redovisar uppskattas den sammanlagda statliga kostnaden (i löpande priser) för hittills gjorda åtaganden i avdrag/ bidragssystemet till ca 40 milj. kr. Kostnaden fördelar sig ungefär lika pä statsskatten och kommunalskallen.

Internationella riktlinjer för statsstödd exportkreditfinansiering

I flera internalionella sammanhang har regeringsätaganden gjorts i syfte atl begränsa konkurrensen med statliga exporlkredilsubvenlioner. Den viktigaste av de internationella överenskommelserna är the Arrangement (consensus) inom OECD från år 1976. 1 Sverige kallas överenskommelsen consensus-överenskommelsen även om den ursprungliga överenskommel­sen är 1978 utvidgades till flera länder och därefter benämnts the Arrange­ment.

Den nu gällande överenskommelsen, som är frän 1978 (med vissa änd­ringar fr.o.m. juli 1980) avser främst minimivärden för konlanlandelens storlek, lägsta refinansieringsränta samt maximal kreditlid. I fräga om refinansieringsränta och löptid indelas de lånlagande länderna i tre kalego­rier med avseende pä BNP per capita. Differentieringen av villkoren inne­bär att de falUgasle länderna kan erbjudas de längsta kredittiderna och lägsta refinansieringsränlorna.

Del bör observeras all villkoren enligt the Arrangement enbart gäller den statligt subventionerade exportkredilfinansieringen. Exportörerna är sälunda oförhindrade alt med köparna överenskomma om kontraklsränta som avviker frän den subventionerade refinansieringsräntan.

Följande räntevillkor gäller enligt the Arrangement.

 

Prop. 1980/81:130                                                                302

Tabell 2 Minimiräntor enl. the Arrangement

Typ av låntagande länder

Rika           Mellan-      Fattiga

kategorin

Förskott minimum                                  15% 15%                15%
Miniminettoränta

-  längre krediter

(överstigande 5 år)                             8.75% 8.50%             7,75%

-  kortare krediter

(2-5 år)                                              8,50% 8,00%             7,50%

Maximal kredittid                                   8.5 år 8,5 år              10 år

Anm. SEK tillämpar dessa räntor med ett tillägg          för krediter i svenska kr. pä 0,5%
och ett allmänt tillägg för bolagets kostnader med 0,25 %.

Under hösten 1980 har förls överiäggningar om vissa höjningar av con-sensusräntorna. Något beslut om en höjning har ännu den I mars 1981 inle fattats. Sverige har arbetat för en reducering av subventionsgraden.

Statligt stöd till exportkreditfinansiering i vissa andra länder

I flertalet industriländer förekommer statsstödda refinansieringssyslem i syfte att stärka exportföretagens möjligheter atl lämna medel- och långfris­tiga krediter till förmänliga villkor. 1 betänkandel jämförs de subventione­rade exportkreditsyslemen i Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, För­enta Staterna, Italien, Japan, Nederländerna, Norge, Storbritannien, Väst­tyskland och Österrike med det svenska systemet.

Utredningen konstaterar all det föreligger betydande svårigheier att väga samman olika länders syslem till något enhetligt mätt över förmån­ligheten. Ulredningen kan dock konstatera att det svenska systemet i vissa avseenden framstår som förmånligare än andra länders. Detta gäller fram­för allt möjlighelerna lill finansiering i annan valuta än den inhemska. Å andra sidan är det svenska systemet mindre förmånligt än vissa vikliga konkurrentländers avseende grundräntan.

Enligt utredningens mening ligger del svenska systemet i dagslägel nå­gonstans i mitten av konkurrensordningen vad gäller förmånligheten i olika länders system. Delta ligger i linje med de ambitioner Sverige har haft atl inte leda eller bidra lill den internationella kreditkonkurrensen. Ulredning­ens slutsals är atl del knappast kan hävdas att svenska exportörer, gene­rellt sett, befinner sig i elt underläge mot konkurrenterna pä världsmarkna­den.

Utvecklingen på sikt — fillväxt, exportkrediter och betalningsläge

Den internalionella efterfrågan pä kapitalvaror resp. pä medel- och långfristiga exportkrediter styrs av en rad faktorer, bl.a. ekonomisk till-

 

Prop. 1980/81:130                                                  303

växt och investeringsbehov. Ulredningen anser det rimligt all på medel­lång sikt räkna med en nägot lägre ökningstakt i exporten av kapitalvaror från OECD till statshandels- och u-länder jämfört med perioden 1970-1980. Fortfarande gäller dock alt den procentuella ökningen och därmed exportpotentialen för kapitalvaror (inkl. entreprenad- och konsulttjänster) genomsnittligt sett är högre i statshandels- och u-länder än på i-landsmark­naderna. I absoluta tal kommer i-landsmarknaderna under överskådlig tid atl vara dominerande.

Även om kapitalvaruexporten under 1980-talet kommer atl vara mindre expansiv än under 1970-talet kommer trycket på extern finansiering pä gynnsamma villkor att öka i del ansträngda belalningsläge som förutses för en myckel stor grupp statshandels- och u-länder. Detta är sedan nägra år Ullbaka fullt märkbart i Östeuropa och i många u-länder. Kravet pä expor­törerna atl ställa upp med goda kreditvillkor kan därför förväntas öka under 1980-talet. Utredningens slutsats är alt Sverige i allt väsenlligt måste anpassa sig till det läge som större exportländer skapar.

Som EKN erfarit är det förenat med betydande risker atl lämna export­kreditgarantier. Under de allra senaste åren har ocksä EKN:s utveckling vad beträffar rörelseresultat och reserver varil negaliv. Vid en jämförelse med andra länders insiitut uppvisar EKN ell mycket svagt resultat.

Inom EKN diskuteras olika möjligheler atl vända utvecklingen. 1980 ärs exportkreditutredning framhåller att det inle ankommer på den all lämna förslag i denna fråga men då den intimt sammanhänger med SEK-systemet och den svenska kapitalvaruindustrins framlida utveckling understryker ulredningen behovet av en skyndsam prövning. Utredningen pekar bl.a. pä de problem som sammanhänger med all EKN tenderar alt i hög grad bli etl försäkringsinslitut för täckning av stora risker.

För och emot statsstödda exportkrediter — en principdiskussion

Ett flertal faktorer bestämmer konkurrensförmågan hos kapilalvaruex-portörerna: pris, kvalitet, design, jämförbarhet med lidigare installationer, leveranssäkerhel, servicenivå, finansiering m.m. Nägon slulsais om vil­ken faktor som är viktigast gär inte all dra p. g. a. svårigheterna att kvanti­fiera de olika faktorernas inverkan pä köparnas beslut. Det kan emellertid konstateras att finansieringsfrågorna ofta tilldrar sig speciell uppmärksam­het när det gäller expori till statshandelsländer och icke-oljeexporterande u-länder. Del nuvarande systemet med subventionerade exportkrediter infördes framförallt av hänsyn till bytesbalans och sysselsättning.

Ulredningen ansluter sig inle reservalionslösl lill dessa argument. Om subventioner sätts in för atl exportera ej konkurrenskraftiga varor kommer denna export att ge alltför dyr import i utbyte. För all bemöta tillfälliga obalanser i ekonomin torde andra, generella och mer effektiva medel föreligga. Utredningens överväganden leder fram lill slutsatsen atl Sverige

 

Prop. 1980/81:130                                                  304

dock bör föriänga ell system med subventionerade exportkrediter. Ett viktigt skäl till detta är att Sverige för att hävda sin ställning på export­marknaderna måste anpassa sig till den snedvridning av konkurrensen som andra länders subventionering av exporten förorsakar.

Kapitalvamindustrin (inkl. entreprenader och konsultverksamhet) är ett område inom vilket svensk industri kan antas ha långsiktiga komparativa fördelar. Kompetens pä detta område lar lång lid att bygga upp. Enligt ulredningens bedömning kommer visserligen subventionerna inte atl kun­na avvecklas inom en snar framtid men subventionstiden kommer ändå att vara kortare än den tid som del lar alt nu lämna en marknad för att sedan åler söka bygga upp en kapitalvaruexport då andra länder upphört att subventionera sin export.

Utredningen slår vidare fasl atl exporten av kapitalvaror till slalshan­dels- och u-länder är av långsiktigt svenskt intresse. Den del av svensk kapitalvaruindustri som är konkurrenskraftig möter stor efterfrågan frän statshandels- och u-länder. Tillväxten på dessa marknader är starkare än på i-länderna. Kapitalvaruexporlen har också spjutspelseffekter som pä längre sikt kan vara betydelsefulla för annan export.

Utredningen betonar dock atl Sverige aldrig kan tjäna pä en ökad pro­tektionism och ett ökat inslag av statliga subventioner. Sverige bör därför använda exporlkredilsubvenlioner restriktivt och även fortsättningsvis ak­tivt verka internationellt för alt begränsa sädana.

Riktlinjer för fortsatt exportkreditsubventionering

Subventionsgraden

De kalkyler som utredningen presenterar visar alt det nuvarande sub­ventionsinslagel i SEK-systemet uppgår till i genomsnitt 9-14% av ex­portvärdet (13—19% av förädlingsvärdet). Per tillkommande års-arbetstillfälle i den berörda delen av kapitalvaruindustrin kan subventio­nerna beräknas utgöra 22000-32000 kr. Länga krediter och krediter till u-länder är betydligt mer subventionerade än genomsnittet. Enligt utredning­ens beräkningar uppgår subventionen - med del räntegap som f.n. (10 december 1980) existerar mellan SEK-ränlorna och marknadsräntorna — som mest lill ca 21 % av exportvärdet. Subventionen är med andra ord i vissa fall större än vad den nedre gränsen (15%) för blandade krediter anger.

Såväl exportföretagen som bankerna har i sina konlakler med ulredning­en pläderat för ett större inslag av subventioner för all svensk industri skall ha samma konkurrensförutsättningar som utländska leverantörer. Framför allt har Frankrike, Japan, Västtyskland, Storbritannien och Finland nämnts som länder varifrån kredilkonkurrensen är särskilt hård. Förelagen och bankerna föreslär bl.a. att det nuvarande räntepåslaget i SEK-syste­met (utöver consensus-räntenivån) skall avskaffas. Enligl förelagen finns

 

Prop. 1980/81:130                                                                305

ett stort behov av subventionerade exportkrediter. Svenska företag har i nuvarande höga kostnadsläge ingen möjlighet alt möta den utländska stats­stödda konkurrensen genom atl pä egen hand täcka nägon slörre merkost­nad. Utredningen menar dock att en restriktiv tillämpning av exportkredit-subvenlioneringen i Sverige är påkallad. Marknadsränteförändringar och slatsfinansiella överväganden kommer atl kräva en ständig uppföljning och prövning av systemels subventionsinslag.

Kostnadskontroll och kostnadsbegränsning

SEK-systemet bygger på alt ramar anges för kreditgivningens omfatt­ning. Ulredningen konstaterar dock all ramarna inte har använts och all de knappast med nuvarande riktlinjer kan användas för all styra verksamhe­tens omfattning.

Även om ramarna skulle användas för all begränsa verksamheten tillgo­doses inle därmed önskemålet om att på förhand kunna fastställa de statsfinansiella effekterna. Nägra möjligheler finns inle, enligl ulredning­ens mening, atl på förhand kontrollera de statsfinansiella kostnaderna i SEK-systemet ulan all man samtidigt skapar elt kösystem. Dä ell sådanl rymmer många problem avvisas del av ulredningen.

Kostnadsbegränsade åtgärder berör frågan om förelags- och marknads-neutralitet. Starka skäl finns enligt utredningens mening all förorda ett neutralt exportkredilsyslem sä lill vida atl alla förelag, som möter subven­tionerad konkurrens och som exporterar kapitalvaror till visst land, skall ha i princip samma förutsättningar alt erhålla statsstöd. Ulredningen drar dock slutsatsen att olika restriktioner med nödvändighet måste införas i ett svenskt exportkredilsyslem.

Slalens möjligheter alt begränsa kostnaderna bör enligt ulredningen utgä ifrån atl del inte bör förutsättas atl svenska företag alltid skall ges möjlig­hel atl bjuda med utländska konkurrenter likvärdiga finansieringsvillkor. Del kan inte heller anses rimligt alt svenska staten skall möta utländsk kredilkonkurrens oavsett omfattning och marknad. Härav skulle följa — under antagandel att konkurrentländerna prioriterar olika exportländer och marknader — atl Sverige kommer all vara det land i världen som intar en tätposililion i kreditkonkurrensen. Detta strider mot den politik som Sverige sedan läng lid följt. Exempel har redovisats där utländska konkur­renter erbjuder 20 års krediter till en ränta på 5,4%. Omräknat innebär detta ett subvenlionsinslag pä ca 46% av kreditbeloppel. Det är utredning­ens uppfattning atl svensk industri inle bör driva expori med så stora subvenlionsinslag om della inle sker i bislåndspolitiska syften.

Ulredningen anför, atl restriktionerna i subvenlioneringsgraden bör ge­nomföras somk generella påslag och (1) vara i linje med den politik Sverige drivit i internationella sammanhang, (2) i sä liten ulslräckning som möjligt rubba neutraliteten mellan olika lyper av tillverkare, saml (3) få ett så snabbi genomslag som möjligt i kostnadsbesparande syfte. 20    Riksdtigen 1980/81. 1 stunl. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                                306

Val av system

SEK-systemet har fungerat väl och nägra förändringar i systemets all­männa funktion och organisation är inle påkallade. Ulredningen föreslär atl SEK-systemet förlängs efter försöksperiodens utgång den 30 juni 1981.

Svenska Bankföreningen har i en promemoria som överlämnats lill ulredningen diskuterat kompletlerande stödformer som utgår frän en änd­rad arbelsfördelning mellan SEK och affärsbankerna. Ell sädani alternativ är all överlåta all eller viss valulafinansiering av exportkredilgivningen lill affärsbankerna. Ulredningen har inle haft möjlighel att i sak granska för-och nackdelar med ett sädani system eller närmare överväga hur del skulle kunna utformas. Enligl utredningens mening torde en sädan systemför­ändring kräva omfattande sludier.

Riktlinjer för SEK-systemet

SEK ägs av slalen och elt antal banker med hälften vardera. Bolaget driver dels kreditgivning till marknadsmässiga villkor, dels subventionerad sådan genom del s, k. SEK-systemet.

SEK-systemet har enligl ulredningen sedan del infördes den I juli 1978 vunnit stor anslutning. För samtliga kontrakt med kredittider pä tvä är eller mer som enkätföretagen tecknar under år 1980 beräknas SEK-systemets andel bli ca 73%.

Exportkreditgivning genom SEK-systemet befinner sig ännu i ell upp­byggnadsskede. Hittills (början av december 1980) har avlal om krediter till elt sammanlagt belopp på 7 miljarder kr. ingåtts. Uteslående kreditlöf­ten i SEK-systemet var 1980-06-30 ungefär 29 miljarder kr. Inom SEK räknar man med att normalfiödet av beviljade ansökningar ligger omkring 16 miljarder kr. per år. Utredningen bedömer det som troligt all ca en femtedel av dessa kommer atl leda lill krediter.

Kostnadernas fördelning

SEK:s uUåningsränlor är differentierade utifrån tre variabler; land, lå­nens löptid samt valula (LLV-fördelningen). Inom ramen för denna LLV-fördelning varierar utlåningsräntorna som lidigare framgått (labell 1) för närvarande mellan 7,75 och 9,5%. Fördelas de utestående krediterna och kredilavtalen enligl LLV-fördelningen erhålles följande belopp, tabell 3.

 

Prop. 1980/81:130                                                                307

Tabell 3 Fördelning av utestående krediter och kreditavtal på olika ländergrupper, löptider och valutor (% av totalt utestående belopp).'

 

 

Relativt

Mellan-

Relativt

Summa

 

rika

kategori

fattiga

 

Kredit i svenska kronor

 

 

 

 

- löptid 2-5 år

3,4

9,6

6,5

19.5

- överstigande 5 år

0,3

18.2

13,0

31.5

Kredit i utländsk valuta

 

 

 

 

- löptid 2-5 är

5,5

2,2

8,1

15,8

- överstigande 5 år

8,9

8,3

16.0

33.2

Summa

18,1

38,3

43,6

100 %

' Beräknat på utestående krediter och kreditavtal 1980-06-30 Källa: SEK

Tabell 3 visar atl krediter överstigande 5 år svarar totalt för ca 65% av SEK:s utestående krediter och kreditavtal. Av dessa krediter och kredit­avtal överstigande 5 år gär en mycket stor del lill kategorin fattigare länder (29% av totalvolymen). Motsatt gäller alt knappt 9% utgörs av krediter på 2-5 år till i-länder.

Länga krediter lill kategorin fattigare länder är mer subventionerade än vad exempelvis kortare krediter pä kategorin rika länder är. Del kan därför vid besparingsöverväganden vara meningsfullt atl väga samman kreditför­delningen med subventionsgraden för olika lyper av krediter (se tabell 4).

Tabell 4 Fördelning av den totala subventionen på olika ländergrupper, löptider och valutor (%).

 

 

Relativt

Mellan-

Relativt

Summa

 

rika

kategori

fattiga

 

Kredit i svenska kronor

 

 

 

 

- löptid 2-5 år

1.0

5,5

5.1

11.6

- överstigande 5 är

0.2

14.7

15.1

30.0

Kredit i utländsk valuta

 

 

 

 

- löplid 2-5 är

3.0

1.8

8.7

13.5

— överstigande 5 år

7.8

10.5

26.6

44.9

Summa

12,0

32,5

55,5

100 %

Även om tabellen bygger på vissa antaganden och data av historisk karaktär torde man som ell genomsnitt kunna utgå ifrän all drygl 40% av kostnaderna för SEK-systemet är all hänföra till krediter överstigande 5 är till kategorin fattigare länder. Krediterna överstigande 5 år svarar samman­lagl för ca tre fjärdedelar av kostnaderna.

En besparing i SEK-systemet genom minskade subventioner utifrån förändringar i LLV-fördelningen kan ges olika inriktning. Vid en renl mekanisk besparing är det uppenbart atl ell extra påslag pä mycket länga krediter och krediter till kategorin fattigare länder ger slörst besparingsef­fekt. Delta skall dock vägas mol alt denna lyp av krediter (lill större upphandlingar av lurn-key karaktär) är av strategisk betydelse för svensk industriutveckling pä sikl.

 

Prop. 1980/81:130                                                                308

Valuta

Ett motiv för det existerande påslaget för utlåning i svenska kronor är att etl sädani påslag återspeglade skillnaderna i marknadsmässiga ränlor för olika valutor. Sedan 1978 har snabba och stora förändringar av ränteläget pä kapitalmarknaden inträffat. Detla speglas även i SEK:s genomsnittliga uppläningsränla för olika valutor under olika halvår (se tabell 5).

Tabell 5 SEK:s genomsnittliga upplåningsränta under olika halvår {%).

1978:11     1978:1       1979:11     1980:1

 

Svenska kronor

10.7

10.2

10.4

13.5

US dollar

lO.I

11.5

12.3

13.5

Franska franc

-

8.2

11.0

13.6

Engelska pund

-

-

13.2

13.6

Som framgår av tabell 5 har den ränledifferens mellan svenska kronor och US dollar som förelåg vid syslemel införande ändrats krafligl. Nägon grund för atl framhålla kostnadsaspekter som skäl för elt extra kronpäslag synes enligt utredningen knappast föreligga.

Kriterier för stöd

Stöd enligt SEK-systemet bör, enligt ulredningen, även fortsättningsvis ske i överensstämmelse med de internationella riktlinjer inom OECD som Sverige anslutit sig lill. Den svenska huvudlinjen har hela liden varil atl systemet skall ses som en retaliation pä utländsk subventionerad konkur­rens. Denna grundsyn bör kvarstå oförändrad.

Utredningen konstaterar att grundregeln för att stöd till exportkrediter skall kunna ulgå är alt del kan antagas atl konkurrerande utländskt förelag med hjälp av statligt slöd erbjuder särskilt förmänliga ränievillkor. Ulred­ningen föreslår följande förändringar i nuvarande regler och praxis:

1.    Regeln om minsta kredilbelopp föreslås ersatt med en regel om lägsta konlraklsbelopp och beloppsgränsen sättas till 500000 kr.

2.    Enligl gällande författning skall statsstödda exportkrediter kunna ulgå under förutsättning att exportkreditgaranli kan lämnas av EKN. Den praxis som lillämpas inom SEK-systemet följer i det närmaste helt de av EKN tillämpade bedömningsnormerna för exportkreditgarantier. Detla bör gälla som huvudregel även fortsättningsvis.

Enligt utredningens mening kan det dock i vissa avseenden vara moti­verat med en något snävare syn då SEK-systemet är ett subventionssy­stem medan EKN bygger på självfinansiering. Ulredningen anser sälun­da alt större krav bör ställas pä all svenska varor ingär i den stödberälti­gade exporten. 1 fråga om entreprenader och anläggningar (säsom stör­re maskinkomplex) bör SEK förhandla med exportörerna om utlands­andelen i varje enskilt fall. Som allmän vägledning bör gälla alt värdet av den svenska exporten skall ulgöra minst 90% av länet. SEK bör dock ges frihet att kräva slörre resp. medge lägre andel.

 

Prop. 1980/81:130                                                                309

3. Nuvarande ränlor i SEK-systemet ligger 0,25% över consensusrän-lorna, för svenska kronor 0,75% över. Regeringen kan medge lägre ränlor. Ulredningen föreslår vissa ändringar i förhållande till nuvarande praxis vad avser särskild malching. Ulredningen föreslår bl.a. alt en ökad delegering av matchingmöjlighelerna görs lill SEK. Ulredningen belönar dock slarkl alt räntenedsältelse bör prövas med yttersta res­triklivilel.

SEK:s upplåning

1 fråga om SEK;s uppläningspolilik föreslär ulredningen endast mindre förändringar. Ulredningen framhåller dock att del bör klarläggas all SEK inle har skyldighet atl lillgodose alla önskemål om val av valula. Ulred­ningen gör detla påpekande mol bakgrund av all SEK redan har slälll ut löften om utlåning i tio olika valutor.

Kursriskerna bör reduceras så längl som möjligi genom all upp- och utlåning sker i samma valuta under förutsätlning atl förhållandena på uppläningsmarknaderna är sädana atl del övergripande kravet på billigast möjliga upplåning kan tillgodoses.

Eftersom SEK:s efterfrågan pä svenska kronor överstiger tillgängen på den svenska kapitalmarknaden föreslär ulredningen all efterfrågan dämpas genom en höjning av SEK-ränlan för svenska kronor med en procenten­het. Då detla kan förorsaka svårigheier för exportörerna på vissa mark­nader föresläs atl regeringen fär möjlighet alt medge undantag från det extra kronpäslagel.

Kostnadsbegränsande ålgärder

Enligl sina direktiv skall utredningen granska olika möjligheler till kost­nadsbegränsande ätgärder. Utredningen diskuterar tre nivåer av kostnads­begränsande åtgärder.

1. Ulredningen föreslår atl SEK-ränlan för krediter pä industriländer höjs med 1 procentenhet och löflesprovisionen med 0,5 procentenhet, från 0,1 till 0,6%. Dessa ränte- och avgiftshöjningar kan beräknas ge en besparing om ca 2-4 milj. kr. år 1982 och ca 11-16 milj. kr. år 1985 (1980 ärs priser). Någon besparingseffekt uppstår knappast genom del extra kronpäslagel eftersom utlåningen sannolikt förskjuls lill andra valutor.

Ulredningens förslag innebär all de nya ränlesatserna, (elt extra kron­päslag med 1 procentenhet saml en höjning av räntan pä i-länder med 1 procentenhet) därmed skulle blir följande:

 

Prop. 1980/81:130                                                                310

Tabell 6 Utredningens förslag lill nya räntesatser i SEK-syslemel

Vid expori till land inom ländergrupp

Relativt rika

Mellan­kategorin

Relativt fattiga

Nu

Förslag

Nu

Förslag

Nu

Förslag

9,25 9.5

8.75 9

11.25 11.5

9.75 10

8.75 9.25

8.25 8.75

9.75 10.25

8.25 8.75

8.25 8.5

7.75 8

9.25 9.5

7.75 8

Kredit i svenska kronor

-    löptid 2-5 är

-    överstigande 5 år Kredit i utländsk valuta

-    löptid 2-5 år

-    överstigande 5 år

Anm: Baserat på de consensus-räntor som gäller den 10 december 1980.

2.     Ulredningen anser vidare alt ylterligare besparingsmöjligheter bör seri­
öst prövas. Dels kan etl generelll räntepäslag om 0.5% införas, dels kan
en avgift om I % införas för krediter under upparbetningsliden (liden
mellan kredilavlyft och lidpunkten då kredittiden börjar löpa).

Dessa ränte- och avgiftshöjningar skulle ge en besparing om ca 10 -14 milj. kr. är 1982 och ca 45 - 65 milj. kr. är 1985 (räknat i 1980 ärs penningvärde). Effekten av höjningarna fär fulll genomslag först om­kring år 1993.

3.     Utredningen avvisar tanken pä en väsenllig nedskräning av subventio­
nerna i SEK-systemet men anser att om ambitionen skulle vara alt
halvera kostnaden för staten bör man välja all genomföra den genom en
allmän höjning av räntorna. En sädan höjning skulle - med nuvarande
consensus- och marknadsräntor - behöva bli ca 2.5 procentenheter.

Påvisandet av utländsk ränlekonkurrens Två typer av sädan s. k. malching förekommer.

1.  Allmän malching. För att lämna subventionerad SEK-kredit överhu­vudtaget mäste del kunna antagas atl statsstödda krediter frän annat kon­kurrentland förekommer beträffande export av ifrågavarande slag. Praxis härvidlag är att man i normalfallet vid export till slalshandels- och u-länder utgår ifrån att kredilkonkurrens föreligger om exportören uppger konkur­rens från land där exportfinansiering med räntesubvention förekommer (i allmänhet ned till consensusnivå). Vid export lill i-länder fär exportören närmare precisera uppgiften om sådan konkurrens och pä basis härav prövar EKN om särskild undersökning av malchingsituationen erfordras för lämnande av subventionerad SEK-kredit.

2.  Särskild matching. Vid särskild matching kan SEK-Jcredit lämnas med ränta till consensusnivå (ulan de av SEK annars tillämpade påslagen om 0,25% jämte 0,50% vid finansiering i svenska kronor) eller därunder efter beslul av regeringen. Sädan finansiering har medgivils i nägra fall: antingen

 

Prop. 1980/81:130                                                               311

har den utländske exportören haft tillgäng till statsslödd kredit lill ränta under consensus eller ocksä har den svenska regeringen ansett synnerliga (inle specificerade) skäl föreligga.

För påvisande av ulländsk kredilkonkurrens sker elt samarbele mellan SEK och EKN. Della gäller säväl vid allmän malching på i-länder som vid särskild malching.

Den nuvarande ordningen rymmer enligt utredningen vissa olägenheter. Framför allt kan det vara svärl för förelagen att veta vilka krav på bevisfö­ring som reses från SEK:s sida saml att överhuvudlagel påvisa ulländsk kredilkonkurrens i enskilda fall. Detla gäller säväl vid allmän malching pä i-länder som vid särskild malching. Bland annat inverkar sädana faktorer som att utländska konkurrenter - i förvissningen om all erhålla slöd för finansiering lill ränta på eller under consensusnivå - inle ansöker om stöd förrän man befinner sig i slutförhandlingar med kunden. EKN får därför vid förfrågan lill garanliinslitul i konkurrentlandet besked om att stats­stödda krediter inte begärts för den akluella affären. I dylika fall kan del sedan hända att då det gäller räntor under consensusnivån all garanliinsti-tulet i del konkurrerande landet ger "förhandsnolifikation" till andra OECD-länder om all exportkreditsubventioner avses alt lämnas men pä etl sä sent sladium all malching i praktiken är omöjliggjord.

Vad beträffar den allmänna malchlngen (ned lill räntenivån för SEK;s normala subventionering) anser ulredningen all nuvarande regler och praxis bör gälla forlsätlningsvis. Vid malching pä i-länder innebär detla att SEK har rätt all efter samråd med EKN medge finansiering inom SEK-systemets ram även i fall där bevisföring inte föreligger i del enskilda fallet med där exportören gör sannolikt att konkurrens föreligger frän förelag i land som enligt tillgängliga uppgifter tillämpar räntesubventionering.

För särskild matching bör enligl utredningens mening gälla atl denna tillämpas med yttersta restriktivitet. SEK skall efter samråd med EKN kunna medge särskild matching ned lill consensusräntenivån om ulländsk konkurrent med hjälp av statsstödda krediter erbjuder räntevillkor under denna nivå. Vid särskild matching under consensus-räntenivån bör beslul fallas av regeringen.

Vid båda typerna av särskild matching (ned till resp. under consensus-räntenivån) föreslår utredningen all SEK;s normala räntepäslag alltid be­aktas. Detta är konsistent med det slällningstagande som regering och riksdag gjorde när nuvarande system infördes och dä Sverige valde atl genom påslagen ligga nägot över consensus-ränleniväerna. Anledningen härtill var såväl statsfinansiella skäl som en önskan atl inte medverka i en upptrappning av kreditkonkurrensen. Utredningen finner del senare moti­vet särskilt vägande vid fall av matching. Vid valulafinansiering bör sålun­da SEK-ränlan alltid ligga 0,25%, vid kronfinansiering 0,75%, över den utländske konkurrentens refinansieringsränta. Om en generell höjning av SEK-ränlorna genomförs bör denna pä motsvarande sätl slå igenom.

 

Prop. 1980/81:130                                                                312

Utredningen har föreslagil att kronpäslagel skall höjas frän 0,5 lill 1,5%. Regeringen föreslås få möjlighel all medge undanlag från della exlra kron­päslag om 1 %. Sådanl undanlag kan avse krediter till visst land för viss tid.

Riktlinjer för avdrag/bidragsystemet

Vid sidan av SEK-sysiemel finns del s. k. avdrag/bidragsyslemel. Syste­met är sä utformat alt leverantören under vissa förutsättningar kan göra ell exlra avdrag i sin deklaration för ränteskillnaden mellan refinansierings­räntan och exportkreditränlan. I de fall avdraget inte kan utnyttjas på grund av otillräcklig vinst i företagel kan elt skatlefrill bidrag utgå. Del extra avdraget fär inte överstiga 4% av det vid beskattningsårets ingång utestående kreditbeloppel. Bidraget uppgår till hälften av avdraget.

Avdrag/bidragsyslemel, har under perioden 1 juli 1978-30 juni 1980 utnyttjats av 21 förelag med ett kredilbelopp om 983 milj. kr. Fem företag svarar för 80% av beviljat belopp. Användningen har successivt minskat under perioden och är numera myckel liten.

Ulredningen har funnil skäl säväl för som emol ell bibehållande av avdrag/bidragsyslemel.

Argumenten för ett bibehållande kan sägas ha sin tyngdpunkt i atl banker och exportförelag har elt alternativ till SEK-systemet som ger direktkontakt med utlandel i finansieringsfrågor. Ell annal av exportörer framfört argument är att avdrag/bidragsyslemel i vissa marknadslägen ger en större subvention än SEK-systemet.

Den viktigaste invändningen mol avdrag/bidragsyslemel är all del jäm­fört med SEK-systemet är komplicerat för företagen och all vissa företag p.g.a. credit-of-tax-regler utestängs frän användningen av såväl avdrag som bidrag. För slalens del är de bristande styrningsmöjlighelerna påtag­liga vilket kan länkas leda till högre kostnader än för SEK-systemet. Vidare är förekomsten av två syslem, varav del ena är komplicerat, inle i samklang med de allmänna strävandena atl förenkla och rationalisera den näringspolitiska stödpoliliken ifråga om regler och institutioner.

Dä ulredningen funnil alt svagheterna i avdrag/bidragsyslemet inte kan undanröjas pä ell tillfredsställande sätl och då exportörerna har tillgång till elt mycket väl fungerande SEK-syslem föreslår ulredningen atl avdrag/ bidragsystemel inte förlängs vid försöksperiodens utgång.

Riktlinjer för hemmamatching

Den 1 juli 1978 infördes elt syslem för statsunderstödd kreditgivning vid försäljning inom landet, s.k. hemmamalching. Hemmamatchingsyslemel, är avsett alt utjämna skillnader i konkurrensvillkor är utländska förelag till följd av subventionerade exportkrediter snedvrider konkurrensen pä den svenska marknaden.

 

Prop. 1980/81:130                                                                313

Systemet med hemmamalching innebär att regeringen efter beslut i varje enskilt fall kan lämna stöd till svenska tillverkare av kapitalvaror vid försäljning på hemmamarknaden. Beredande och kredilgivande organ är Sveriges Investeringsbank AB.

Stödet ges i form av räntebidrag till krediter när utländska krediter på speciellt förmånliga villkor erbjuds svenska köpare. Systemet gäller för en försöksperiod fram lill halvårsskiftet 1981. Målsättningen vid införandel av hemmamatchingsyslemel angavs vara all genom utjämning av konkurrens­villkoren på kredilområdel främja sysselsättningen och en gynnsam ut­veckling av handelsbalansen.

Utgångspunkten för nuvarande syslem för hemmamatching är de villkor som gäller för den statsstödda exportkredilgivningen. Därutöver gäller all offert från utländsk konkurrent skall vara lämnad i svenska kronor, alt produkten som stödel avser skall ha hög leknisk nivä, atl offerten skall vara på minst 5 milj. kr. eller motsvara minst 25% av det sökande förela­gets årsomsättning. Vidare krävs dokumentation som styrker alt ulländsk konkurrent erbjuder särskilt förmånliga kreditvillkor. Slöd ges inle när del är uppenbart alt kreditvillkoren inte är väsentliga. Räntan subventioneras med högst 2%.

Under år 1979 bifölls 18 ansökningar med elt kredilbelopp om 326 milj. kr. Under år 1980 har l. o. m. den 10 november bifallits 24 ansökningar om 825 milj. kr. Ansökningarna har i allt väsentligl koncentrerats till atl möta konkurrens från Finland vid leveranser av kapitalvaror till den svenska pappers-och cellulosaindustrin.

Utredningen finner ett hemmamalchingsystem vara motiverat på samma grunder som subventionerade exportkrediter. Internationella överenskom­melser gör dock atl elt hemmamatchingsyslem bör tillämpas med största reslriklivitel.

Ulredningen vill därför som en första försvarslinje mol den utländska kreditkonkurrensen se internationella uppgörelser. Utredningen föreslär att frägan tas upp i Nordiska minjslerrådel i syfte alt nä fram lill en uppgörelse mellan de nordiska länderna. En sädan skulle kunna anknyta till den som redan träffals mellan EG-länderna. Även bilaterala uppgö­relser kan vara av värde. 1 avvaktan på sädana överenskommelser behövs enligt utredningens mening etl system för slöd direkl lill svenska tillverka­re.

Ulredningen föreslår följande ändringar i nuvarande hemmamalching­system:

-     Räntan knyts lill OECD-uppgörelsen och sätts lill consensusränlan-l-3 procentenheter. Räntorna i hemmamatchingsyslemel bör dock aldrig understiga motsvarande SEK-räntor. Ulredningens förslag innebär i dagsläget (1980-12-10) en subvention om 2,75 procentenheter (krediter pä 2-5 år) resp. 3 procenlenheler (krediler överstigande 5 år).

-     Kravet på hög leknisk nivä slopas.

 

Prop. 1980/81:130                                                                314

-    Offerten skall vara av väsentlig belydelse för företagel. Beloppsgränsen för lägsta offerlbelopp föresläs bli 500000 kr. och minst 10% av del sökande företagets årsomsättning.

-    För offerter över 50 milj. kr. bör ingen procentregel gälla, endasi kravet att offerten skall vara av väsentlig betydelse för företaget.

-    Beslutanderätten föreslås överförd till Sveriges Invesleringsbank för alla ärenden upp lill 50 milj. kr. Övriga ärenden besluias av regeringen. Utredningen anser det angeläget alt ränteslödet vid hemmamalching

används reslriklivl. I syfte atl förhindra en slentrianmässig och beslående subventionering föreslås att stödel begränsas lill en period om 6 alt. 12 månader. Därigenom framtvingas en återkommande prövning av behovel av fortsatt stöd. Regeringen kan ocksä beslula alt slödel skall begränsas lill atl omfalta vissa typer av kapitalvaror och/eller vissa länder/ländergrup-per.

Del kan enligl utredningen dock uppslå silualioner dä regeringen skulle behöva ett retalialionsinstrument som är effektivare än del som utredning­en föreslagit. Elt exportland kan exempelvis systematiskt störa den svens­ka marknaden med långtgående subventioner mol vilka del svenska hem­mamatchingsyslemel är ineffeklivi. Det kan inle uteslutas all mer resoluta motåtgärder skulle kunna framtvinga förhandlingsuppgörelser med export­landets regering eller till alt subventionen på annal sätl stoppas eller minskas.

Ulredningen anser atl för sådana fall bör regeringen ha möjlighet alt ingripa med stöd till svenska leverantörer utan den begränsning av ränte­subventionens storlek som ulredningen föreslagit. Beslut om slöd i sädana fall bör alltid fattas av regeringen.

Ramkrediter

Många länder har ingått ramavlal om finansiering av krediler för expori lill vissa länder, främsl u-länder och statshandelsländer. Sverige har f.n. avtal om slatstödda ramkrediter med Kina (sedan 1980-01-01) och Algeriet (sedan 1980-07-01). Erfarenheterna av dessa avtal är begränsade. Förela­gen har i ulredningens enkät uttryckt önskemål om ramkrediler med 23 länder men önskemålen är ytleriigl splittrade. Endast för Östeuropa ut­trycks ett mera allmänt intresse.

Bland fördelarna med slatssiödda ramkrediler framhålls atl ramavtalen förenklar handläggningsprocedurerna, atl avtalen innebär en politisk mar­kering som uppfattas positivt hos motparten och alt svenska exportörer kan komma i ett gynnsamt läge genom alt finansieringen av ett projekt kan sägas vara ordnad i förväg. Bland nackdelarna nämns att ramarna binder ett kreditutrymme som kanske inle kommer alt utnyttjas, att ramavtalen kan tolkas som en politisk markering även i de fall då det svenska intresset begränsas lill det kommersiella, alt andra länder kan kräva liknande ärran-

 

Prop. 1980/81:130                                                  315

gemang om ramvillkoren är särskill gynnsamma och alt villkoren kan vara svåra att omförhandla när behov av räntehöjningar etc. föreligger.

Vid en vägning av för- och nackdelar finner ulredningen all en allmän försiktighet med nya ramkrediter är motiverad. Inom ramen för en sädan restriktiv politik kan dock ramkrediler vara motiverade i vissa fall. Utred­ningen pekar pä tvä sädana silualioner. Dels kan projeklramar vara värda atl prövas. Sverige saknar erfarenhet av sädana projeklramar. Dels kan mindre ramar komma till användning i de fall då utrikespolitiska skäl, alltså inte kommersiella, gör del nödvändigt atl ingå ramavtal.

Utredningen anser alt för nya ramkrediler bör som huvudlinje gälla all villkoren är desamma som i SEK-systemet. Förändras villkoren i SEK-systemet bör också villkoren i ramarna ändras vid en ev. förlängning av löptiden. Beslut om ramar lill räntesatser som är lägre än gällande SEK-ränta bör liksom hittills fallas av regeringen som bemyndigar SEK alt teckna avlal med ulländsk part.

Svenska exportörer har framhållit atl del är särskill angelägel all använ­da ramkrediter på Östeuropa. I många fall har dock förutsatts att villkoren skall vara bättre än vad SEK erbjuder. Ulredningen pekar härvid pä atl även inom Östeuropa förekommer slora skillnader i fråga om kreditkon­kurrens. 1 de fall konkurrenslägel är sädant all gynnsammare villkor måste ges, åtminstone för delar av exporten, bör i slällel för allmäna ramar särskild matching för de enskilda exportaffärerna vara all föredra.

 

Prop. 1980/81:130                                                  316

Bilaga 13

Sammanställning av remissyttranden över 1980 års exportkreditutrednings betänkande Subventionerade exportkrediter — en utvärdering av nuvarande system (Ds I 1980:24)

1980 ärs exportkreditulredning har avlämnat betänkandet (Ds I 1980:24) Subventionerade exportkrediter - en utvärdering av nuvarande syslem. 1 betänkandet analyseras effekterna pä svensk industri och pä den svenska kapitalvaruexporlen av krediter i samband med expori av kapitalvaror. I betänkandet föreslås att det syslem för statsstödda exportkrediter som infördes är 1978 för en treårig försöksperiod med vissa ändringar ulnylljas även i fortsättningen. Ulredningen föreslär alt det syslem för statsstöd lill exportkrediter via extra avdrag i beskattningen, del s. k. avdrag/bidragsy­slemel avskaffas.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgelts av slyrelsen för inlernationell utveckling (SIDA), bankinspektionen, konjunkturinstitutet, riksrevisionsverkei (RRV), riksskatteverket (RSV), kommerskollegium (KK), exportkreditnämnden (EKN), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), sla­lens industriverk (SIND), statistiska centralbyrån (SCB), fullmäktige i Riksbanken, Sveriges Exportråd, Svenska Handelskammarförbundet, Statsföretag AB, Ulvecklingsfonden i Stockholms län, Sveriges Industri­förbund med instämmande av Svenska Arbetsgivareföreningen och Svens­ka Kons"reningen, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Lands­organisationen i Sverige (LO), Svenska Melallinduslriarbelareförbundel, Sveriges Redareförening, Sveriges Invesleringsbank AB, Svenska Bank­föreningen med instämmande av Sveriges Föreningsbankers Förbund, Svenska Sparbanksföreningen och PK-banken, AB Svensk Exporlkredil (SEK), Svenska Byggnadsentreprenörföreningen (SBEF), Svenska Varvs-induslriföreningen. Svensk Industriförening, nationalekonomiska institu­tionen vid Stockholms universitet. Vidare har en särskild skrivelse kommit frän Götaverken Ångleknik AB, AB Karlslads Mekaniska Werkslad, Mo-DoMekan AB, AB Svenska Fläklfabriken och Sunds Defibrator AB. 1 föreliggande bilaga lämnas en sammanfattning av remissvaren.

1    Allmänna synpunkter

De remissinstanser som har yllral sig om kapilalvaruexportens belydel­se och finansieringsfrågornas vikt i det sammanhanget understryker all Sverige bör salsa pä denna del av induslrin där den svenska ekonomin kan länkas ha långsiktiga fördelar. Riksrevisimisverkei (RRV), konjunklurinsli­tulel (Kl) och Industriverket (SIND) pekar på de spjutspelseffekter vid arbele pä nya marknader som etl slöd till kapitalvaruexporlen kan innebä-

 

Prop. 1980/81:130                                                                317

ra. Exportrådet. Industriförbundet, och bankorganisationerna (Svenska Bankföreningen, Svenska Sparbanksföreningen och Sveriges förenings­bankers förbund) understryker kapitalvaruindustrins slora betydelse för den framtida industriella utvecklingen i Sverige. Bankorganisationerna efterlyser dock en mera ingående samhällsekonomisk analys av konse­kvenserna av finansieringsstödet. Industrijörbundet, Exportrådet och SEK understryker alt del visseriigen är slora förelag som i hög ulslräckning är engagerade i de projekt som finansieras via de slatssiödda krediterna men underleverantörerna är många och de här akluella affärerna har slor bety­delse för dem. Kommerskollegium (KK) och Landsorganisationen (LO) samt Metallindustriarbetareförbundet oroar sig dock för de minskade net-toexportinnehället i de här akluella affärerna.

Sä gott som samtliga remissinstanser instämmer i ulredningens princi­piella resonemang om värdet av subventionerade exportkrediter och fram­håller att en långsiktig strävan bör vara all avskaffa denna form av sned­vridning av den internationella konkurrensen. Effekterna på exporten anses genomgående vara väl belysta. Flertalet remissinsianser inslämmer i utredningens slutsats atl Sverige även i fortsättningen bör ha etl syslem för statsstödda exportkrediter framförallt för att skydda en betydelsefull del av svensk industri från subventionerad ulländsk konkurrens. Exportrådet, Industriförbundet och bankorganisalionerna understryker dock att samti­digt som utredningen pekar på finansieringens slora betydelse så vill ulred­ningen genom en rad förslag försämra villkoren i sädan utsträckning atl en stor del av fördelarna med det nuvarande statsstödet bortfaller.

Allmänl konstaterar Exportrådet att slaten i övrigt stöder export av kompletta anläggningar m. m. bl. a. genom nämnden för svensk projeklex­port, särskilda S/U-garanlier osv. Rådet menar all det dä vore ologiskl alt införa försämrade villkor för exportkredilgivningen. SBEF och Statsföre­tag AB anför liknande synpunkler. SBEF redovisar i sill remissyttrande nägra viktiga drag i byggindustrins utveckling på senare år. Föreningen framhåller att antalet anställa minskat med omkring 50000 personer under 1970-lalet. Nedgången pä svenska byggmarknaden har lill en del kompen­serats genom en offensiv och målmedveten salsning på verksamhet i utlandet. Mellan år 1969 och är 1979 har utlandsproduklionen ungefär älladubblals. Produktionsvärdet uppgick 1979 till ungefär 4 miljarder kr. I stor utsträckning har denna lyp av export skelt i samarbele med annan svensk exportindustri. Byggföretagens export är i hög grad inriktad pä statshandelsländerna och pä vissa OPEC-länder. En styrning över lill projekt i u-länder har dock kunnal märkas. Föreningen delar ulredningens uppfattning att u-landsmarknaderna pä sikt kommer all få en ökad belydel­se för svensk expori. SBEF framhåller ocksä alt ullandsbyggandet motsva­rar det krav pä expori som ulredningen finner angelägel för svenskl vid­kommande att salsa pä och man konstaterar att byggexporten innehåller en stor tjänstedel samt medför export av tekniskt "know-how" av stor bely­delse. Beställare efterfrågar ocksä i ökande utsträckning förelagslednings-

 

Prop. 1980/81:130                                                                318

Ijänsler i form av skötsel, drift och ulbildning efter färdigställande av bygget. Föreningen konslalerar all malerialandelen i entreprenadverksam­heten uppgår till cirka 40%. Till en mycket stor del svarar svenska bygg-varuleverantörer för leveranser till ullandsbyggandet.

Vidare understryker SBEF atl utlandsbyggandet har spjutspetseffekter dvs. atl svenska förelag ges möjlighel lill atl introducera sina produkter pä nya marknader. Byggexporten har dessutom i vissa fall ulgjorl den förslå och inledande formen för samarbele och som följts av försatt kapilalvaru­export från Sverige. Ytterligare etl motiv för ett syslem med slatstödda exportkrediter är enligl föreningen atl mänga köpare redan när man under­söker vilka säljare som överhuvudlaget är akluella bedömer köparna ut­ifrån vilka möjligheter de har atl ordna finansiering lill villkor som överens­stämmer med de som gäller i consensusöverenskommelsen.

Sveriges Redareförening anför all man redan tidigare påpekat värdet i atl fä finansiera exporten av andrahandstonnage med subventionerade exportkrediter.

2 Effekten på export och statsnnanser av systemet med statstödda exportkrediter och ställningstagande till om Sverige även i fortsätt­ningen skall ha statsstödda exportkrediter.

Näringslivets organisationer och bankorganisalionerna framhåller del som nödvändigl att även i fortsättningen ha subventionerade exportkre­diter i Sverige. Flertalet vill dock ha en generösare behandling än för närvarande. Bl.a. framhåller man all utredningens analys av kapitalvaru­industrins betydelse pekar en så stor belydelse för den svenska industriella utvecklingen att de förslag lill inskränkningar som ulredningen presenterar inte stämmer med ulredningens syn på kapitalvaruindustrins roll. Fullmäk­tige i riksbanken framhåller dock all man som ell allernaliv lill exportkre­ditstödel hade kunnal pröva vilka effekter ell liknande slöd pä t. ex. FoU-omrädet skulle ha inneburit.

LO inslämmer i utredningens slutsats all ell system för statsslödd exportkreditgivning bör finnas men alt det bör vara av temporär karaktär och trappas ner sä snart som möjligt.

När det gäller beräkningen av de slatsfinansiella kostnaderna anser KK att utredningens bedömningar slutar på en för låg slatsfinansiell kostnad. SIND framhåller all om ett syslem med statsstödda exportkrediter anses ha samhällsekonomiska fördelar är de slatsfinansiella kostnaderna endasi en leknisk fråga. Banktnganisalionerna och Exportrådet anser alt ulred­ningens bedömning av de slatsfinansiella kostnaderna slutar i alltför höga belopp med hänsyn laget till sannolikheten för nedjusteringar i den interna­tionella räntenivån och höjningar av consensusränlorna. Även om fiertalet remissinstanser anser att subventioner av delta slag i princip bör avskaffas

 

Prop. 1980/81:130                                                  319

är man dock eniga om atl statsstödda krediter även i fortsättningen åtmins­tone temporärt bör finnas.

Bankinspektionen anser atl subventionssystemet bör förlängas. Kl anser att en förlängning kan motiveras om kostnaderna för syslemel är lägre än de omställningskostnader som skulle uppkomma vid avveckling. Enligl institutet förstärks motivet av all de produkter som berörs av subvenlio-nerna är synnerligen betydelsefulla i den svenska exporten. Endasi SIND och fullmäktige i riksbanken företräder en annan linje bl. a. att del varil av inlresse atl pröva alternativ t.ex slöd till FoU. Flertalet remissinstanser anser att SEK-systemet bör fortsätla med i princip samma uppläggning som hittills. KK och SIND påpekar atl elt svenskl dellagande i ell subventioneringskrig drabbar svensk ekonomi härdare än mänga andra länder p.g.a. Sveriges stora utrikeshandelsberoende pä kapilalvaru-omrädet. Industriförbundet, EKN m. ft. konslalerar alt SEK-systemet fun­gerat bra. Bankorganisationerna framhåller alt samtidigt som ulredningen överskattat de statsfinansiella kostnaderna har inte hela kostnadsbilden analyserats och ulredningen har utelämnat hanteringskostnader, risk-täckning etc. Bankerna har föreslagit alt etl alternativt system skapas där kreditgivning och beslut läggs pä bankerna.

Bankorganisalionerna finner del särskill allvarligt atl ulredningen till följd av den alltför korta tid som slätt till förfogande ofullständigt eller inle alls beaktat så viktiga frägor som möjlighelerna att sprida den växande upplåningen i utlandel på fiera länder, systemets samlade effektivitet, tänkbara förbättringar i nuvarande ordning och val av kompletterande finansieringsalternativ. Organisationerna anser atl eftersom utredningen förutser en fortsatt härd inlenationell kreditkonkurrens och pä sikl minskal statligt interventionsinslag, blir behovel av effektivitet och anpassningsför­måga inför framliden mycket stora. Mot den bakgrunden skissar bankor­ganisalionerna ell allernalivl syslem med i huvudsak följande uppläggning:

-      Bankerna fär rätt atl handha finansieringen i elt anlal valutor för vilka del finns korta och långa internationella marknader

-      Bankerna kan ge bindande utfästelse om kredit, riksgäldskonloret före­slås fungera som "lender of last resort"

-      EKN bedömer om krediterna är stödberältigade

-      Bankerna refinansierar krediterna i utländsk valula

-      Bankerna får månadsvis ersättning pä basis av 6 månaders korla inter-bankräntor och inte pä grundval den faktiska uppläningskostnaden.

TCO framhåller atl SEK:s organisation bör ändras med tanke på hur exportkredilsystemet har utvecklats. Del är enligt TCO olämpligt all af­färsbankerna har slorl infiytande i SEK och samtidigt har nära affärsmäs­siga relationer till dem. Även omfattningen av systemet gör det motiverat att del handläggs av en statlig organisation. TCO anser att det bör övervä­gas att göra SEK till elt helstatligt bolag eller all samordna SEK;s verk­samhet med EKN:s.

 

Prop. 1980/81:130                                                               320

Samtliga remissinstanser anser atl avdrags/bidragssystemet mycket väl kan avskaffas. Exportrådet och Indiislrijörbundei anser dock att etl alter­nativt system kan erfordras. Bankinspektionen anser all man bör fortsätta undersökningen av möjligheterna all åstadkomma etl alternativ till SEK-systemet som baseras på medverkan från bankerna. Fullmäktige i riks­gäldskonloret anser det önskvärt atl den privala sektorn särskill bankerna alltjämt kommer alt spela en framträdande roll för alt sprida upplåningen på fiera händer. SEK anses kunna ta en del av statens utrymme i anspråk. Exportrådet anser atl om etl alternativt syslem inle kan införas för närva­rande bör avdrags/bidragssystemet bibehålls med den ändringen all den ränlemellanskillnad som täcks bör höjas lill 6 procenlenheler.

3 Riktlinjer för SEK-systemet, m. m.

Ulredningens bedömning alt det svenska exporlkredilsyslemel är förmån­ligare än några andra länders syslem samtidigt som de är mindre förmånligt än andra länders får instämmande av bl. a. fullmäktige i riksbanken. Indu­strins organisationer. Exportrådet och bankerna hävdar alt det svenska systemet är oförmänligare än andra länders eftersom consensusnivåerna inle upprätthålls. Bl. a. hävdas alt de för Sverige viktigaste konkurrentlän­derna Finland. Japan, Storbritannien, Västtyskland och Österrike erbjuder bättre villkor. SIND och RRV konstaterar dock att Sverige ingalunda i alla lägen måste följa alla andra länder.

När det gäller subventionsgraden i allmänhet konstaterar bankinspektio­nen att den kan vara oförändrad i väntan på ev. förändringar i consensus­överenskommelsen. KK förordar all den svenska exporlkredilränlan ej binds till consensus. Kollegiet diskuterar olika alternativa meloder för kostnadsbesparingar bl.a. begränsningar i subventionsnivån, lägre sub­vention vid handel med relativt rika länder eller vid slörre affärer. Samti­digt yrkar kollegiet på atl betydligt större möjligheler atl kontrollera del statliga kostnaderna införs. EKN vill ha en generalklausul som säger att SEK vid prövningen av ansökningar om stalsstödd kredit bör ha möjlighet att avslå ansökan där de formella kraven för den önskade krediten visserli­gen är uppfyllda men där behovet av subventionerad finansiering av ex­portaffärer inte kan anses särskilt påkallad för alt affären skall kunna framgångsrikt genomföras eller där del av andra skäl inte kan anses påkal­lat att medge sådan finansiering. Fullmäktige i riksbanken framhåller all subvenlionsgraden måsle minska.

Kl, industrins organisationer, bankerna. Svenska Varvsindustriföre­ningen och SEK anser atl subventionen bör vara större än för närvarande och närmare ansluta till konkurrentländernas villkor. Riksbanksdirektören Erik Karlsson har i etl särskilt yttrande till SEK:s remissvar tagit avstånd från bolagets oförbehållsamma och okritiska attityd lill värdet av subven-

 

Prop. 1980/81:130                                                               321

tioner i detta sammanhang. Nägra av de remissinstanser som talar för minskade subventioner bl.a. LO och Melallindustriarbelareförbundel an­ser alt en minskning av subventionsinslaget bör komma till stånd genom att ett mer selektivt system utformas framförallt genom begränsning av im­portinnehållet i de varor som finansieras. RRV talar för en begränsning genom prioritering av t.ex. vissa geografiska marknader. KK anför alt exportkredilgivningen i enlighet med förslaget bör begränsas till kapital­varor och inte avse andra varor än kapitalvaror som får en längre kreditlid än pä två år p.g.a. att EKN matchar andra länders kreditvillkor. Bankin­spektionen delar utredningens uppfattning att målet bör vara alt avskaffa stödinsatserna vid handel mellan industriländerna. RRV anser all del med hänsyn lill sysiemels slora statsfinansiella kostnader mäste beslutas om en fortsatt kvalificerad löpande uppföljning och utvärdering. Fullmäktige i riksbanken anser atl kostnaderna för systemet bör tas upp i varje ärs budgelbehandling dä även förändringar bör prövas. KK anser all subven­tionerad ränta skall utgå först efter leverans resp. slulmonlage.

Utredningens förslag om en höjning av minimibeloppet lill elt konlrakts­belopp på 500000 kr. har inle väckt nägon anklang hos remissinslanserna. Flertalet av remissinstanserna som har yttrat sig över förslagel däribland SIND, Exportrådet, Svenska handelskammareförbundet, utvecklingsfon­den i Stockholms län. Industriförbundet, bankorganisalionerna och SEK har förordat atl antingen del nuvarande lägsta kreditbeloppel på 300000 kr. bibehålls eller att del sänks ytterligare. Remissinslanserna godlar dock all man i fortsättningen knyter minimigränsen lill konlraktsbeloppet och inte som f. n. till kreditbeloppel. KK delar ulredningens uppfattning all minimi­beloppet bör höjas.

Utredningens förslag all utländska varor skall finansieras med största restriklivilel har behandlats av fiera remissinstanser. EKN. KK och juli-mäktige i riksbanken anser del nödvändigt att komma fram till stramare regler. LO samt Meiallinduslriarbeiareförbundei framhåller della som en viklig fräga. Melallinduslriarbetareförbundet anser all subvenlionsgraden bör knytas till innehållet av svenskt förädlingsvärde i de exporterade produkterna. Även uiveckling.sjönden i Stockholms län anser all andelen utländska varor bör minimeras samtidigt som man pekar pä problemen all inom landel fä tag i erforderliga komponenter.

Statistiska centralbyrån (SCB) pekar på svärighelerna alt få uppgifter om andelen utländska varor.

Industriförbundet och Exportrådet vill ha en generös praxis och anser all konkurrensförhällandena bör vara utslagsgivande. Exportrådet föror­dar en friare praxis än den SEK tillämpar och anser atl SEK bör ansluta sig till EKN:s 30-procentregel. Den innebär alt EKN alltid lämnar garanti för utländska varor intill 30% av respektive affär i alla fall då EKN har avlal på reciprocitetsbasis med det land som levererar de utländska varorna. Vidare framhåller Exportrådet alt SEK bör lillämpa EKN:s praxis när 21    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                                322

det gäller utländska komponenter som ingår i svenska varor. Man moti­verar ställningstagandet framför allt med att det är viktigt i samband med leveranser av kompletta anläggningar. Även Industrijörbundet anser all SEK skall tillämpa EKN;s nämnda 30-procenlregel och därmed ha en mera liberal praxis än f. n. En större restriklivilel skulle allvarligt försvåra den framtida exporten av kompletta anläggningar. Förbundet påpekar att Sverige är ett litet land med en begränsad industriproduktion och därtbr tillverkas ofta inle alla varor som skall ingå i etl större projekt inom landel.

Förbundet framhåller atl det är absolut nödvändigt för de svenska före­tagen att fä utnyttja utländska underleverantörer och för all därigenom kunna lillgodose köparens önskemål om en komplett anläggning. Konkur­rerande företag är ofta frän slörre industriländer t.ex. Västtyskland, Frankrike eller Japan där industrin har etl betydligt bredare produktsorti­ment än i Sverige och de behöver därför endasi i begränsad ulslräckning vända sig lill ulländska underleverantörer. I praktiken torde problemet med omfattande ulländska underleveranser kunna lösas genom all man arbetar med samordnade garantier och finansiering vid affärer med bety­dande utländskt innehåll. Del har dock enligl förbundel visat sig svårt all genomföra, särskill vid köparkrediler som är den vanligaste finansierings­formen vid större projekt, eftersom det inte finns avlal mellan EKN och andra garanliinslitul om samordnade garantier vid köparkrediler. Del är ocksä enligt förbundel ofta tidsödande och komplicerat all förhandla fram samordnade garantier i dess fall.

Bankorganisationerna finner nuvarande praxis hos SEK och EKN rim­lig-

De skärpningar i villkoren för de svenska statsstödda exportkrediterna som utredningen har föreslagit har genomgående tillbakavisats av närings­livels organisationer. Bland dessa märks Exportrådet, Industriförbundet, Svenska handelskammarförbundet, bankorganisationerna, SEK och SBEF. Vidare tillbakavisar metallindustriarbetareförbundet den särskilda höjningen pä svenska kronor och det allmänna påslaget på 0,5 procenten­het men anser att räntevillkoren på industriländerna bör kunna höjas med 1 procentenhet. SEK och bankorganisationerna anser atl de särskilda tilläg­gen inle kan accepteras men att löftesprovisionen bör kunna höjas lill 0,25% vilket skulle innebära en bättre anpassning till gällande marknads­villkor. Även fullmäktige i riksgäldskonloret anser att löflesprovisionen kan höjas.

Nalionalekonomiska inslilulionen vid Stockholms universitet anser ut­redningens förslag är elt steg i rätt riktning. Fullmäktige i riksbanken anser att subvenlionsnivän mäste begränsas och föreslår bl. a. all man prövar en maximal subenlion på 5 procentenheter. Vidare pekar riksbanken pä alt systemet främjar en från risksynpunkl mer ömtålig geografisk fördelning av exportkredilgivningen. Även SIND och KK företräder en restriktiv syn vad gäller subventionsinslagel i exportkrediterna.

 

Prop. 1980/81:130                                                                323

När det gäller anpassningen lill andra länders kreditvillkor för enskilda affärer s.k. malching framhåller bankinspektionen. SEK och näringslivets och bankernas organisationer att sädana möjligheler mäste finnas. KK varnar för all konsekvenserna all Sverige därigenom kommer alt ligga i täten för subventionsulvecklingen. Näringslivsorganisalionerna talar för en mera liberal praxis än för närvarande.

Nägra remissinstanser har yttrat sig om frågan om ramkrediter där utredningen har föreslagit alt sädana kan utnyttjas antingen som projektra­mar eller undanlagsvis av utrikespolitiska skäl. EKN anvisar ylleriigare etl användningsområde nämligen vid handel med länder där EKN:s möjlighel lill risktäckning är begränsad kan man genom en ramkredit överiåta pä köparlandet att prioritera inom en begränsad ram. Exportrådet anser atl ulredningens förslag är alltför restriktivt och anser all ramkrediler bör kunna användas i de fall de innebär möjligheler till ökad expori. Det gäller enligl Exportrådet statshandelsländer och sådana u-länder där handeln sker i statlig regi eller där slalen eljest har ett betydande infiytande över utrikeshandeln. Indusiriförbundei talar ocksä för en mera utbredd använd­ning av ramkrediler och framhåller att de ofta kan ha en exportfrämjande effekt. Bankerna ullalar viss tveksamhet och förordar ratnar upprättade av bankerna. Bankerna framhåller atl projeklramar redan förekommer och de etableras som regel av bankerna själva. LO och Metallindustriarhctareför-bundet anser atl ramkrediter bör utnyttjas i kontakten med länder där Sverige av andra skäl har ell inlresse av ulvidgat samarbete. KK påpekar alt mänga länder sätter värde på etl direkl statligt engagemang i handeln.

För alt uppnå en naturlig samordning mellan SEK och EKN:s krav i frågan om betalningsvillkor saml när utländsk konkurrens skall styrkas m.m. anser EKN atl det bör prövas att det skall vara obligatoriskt med exportkreditgaranti för att statsstödd kreditfinansiering skall kunna medges. Detta skulle innebära ök,?de kostnader för vissa exportaffärer lill följd av ökade garanlikostnader men samtidigt lillgodose SEK:s önskemål om säkerheter för krediter. Vidare skulle enligt EKN etl sådanl allmänt krav sannolikt medföra en betydligt ökad riskspridning för EKN:s garantigivning och därigenom ökad riskvillighet frän EKN:s sida. På sikl skulle delta också kunna inverka förmånligt på EKN:s premienivå. Även SEK:s upplåningsmöjligheter skulle enligl EKN påverkas posilivt. Indu­striförbundet pekar på en sådan lösning som ett alternativ lill ett system inom EKN med obligatoriska globalgarantier. Undantag bör dock kunna medges bl.a. i de fall EKN av skilda skäl inle anser sig kunna täcka affärer. Industriförbundet och Exportrådet tar upp vissa andra aspekter pä EKN:s verksamhel. Sålunda pekar Industriförbundet pä att andra länders exportkreditgarantiinstilut ger högre täckning än EKN. Exportrådet kon­staterar all molsvarande institut i mänga konkurrentländer arbetar med lägre premier och högre täckningsgrader samt efterlyser EKN:s utredning om säkerheter i samband med lyft under kredittiden vid refinansiering av leverantörskrediter.

 

Prop. 1980/81:130                                                                324

4   Kreditgivning vid leverans inom landet i vissa fall

Samtliga instanser som har yllral sig över frågan om den särskilda kredilgivningen inom landel via Sveriges Invesleringsbank AB inslämmer i huvudsak i ulredningens slutsatser och förordar att sädan kreditgivning även i fortsättningen skall äga rum. SIND m.fi. yrkar på en restriktiv tillämpning och fortlöpande omprövning. KK manar till försiktighet efter­som statsstödda krediter i dessa fall utgör sådan subvention som andra länder har möjlighel att vidta repressalier mol enligl överenskommelser inom GATT och EFTA. KK påtalar ocksä all hemmamalching inle före­kommer i särskill mänga länder och atl del i Sveriges fall i första hand riktar sig mot Finland. Bankinspektionen lillslyrker atl även mindre kredit­belopp kan komma ifråga enligl utredningens förslag men pekar på ris­kerna för snedvridande effekter på hemmamarknaden. Indusiriförbundei anser att räntesatsen bör sällas med ledning av consensusränlorna men den bör inte översliga den räntesatsen med mer än I procentenhet. Kravet pä att affären i fräga skall motsvara minst 10% av företagels omsättning är enligt förbundel en alltför stark begränsning. Förbundet föreslår all kredi­ter fär ges inom en ram på 2000 milj. kr. för de två kommande åren i slällel för 1500 milj. kr, som ulredningen föreslagil. Vidare pekar förbundet pä vissa problem med atl Invesleringsbanken hanterar dessa ärenden. 1 fall banken redan har storl engagemang på den akluella svenska köparen och därför inte vill lämna yllerligare kredil ulan alt anhålla om omfattande säkerheter kan det välla problem atl fä fram dessa. De ulländska konkur-renlerna har inte samma problem utan de kan ofta försäkra sig mot kom­mersiella risker hos hemlandets exporlgarantiinstilul eller på annal sätt. En lösning kan enligl förbundel vara all andra svenska banker får medver­ka vid hemmamalching och ta kreditriskerna pä köparen i de fall investe­ringsbanken inte anser sig kunna göra della. En annan lösning är all Investeringsbanken fär möjlighel atl la samma kommersiella risker som konkurrerande part erbjuder och atl Investeringsbanken fär etl separat blancoulrymme för dessa engagemang. Vidare pekar förbundel på de stora problem som den finska konkurrensen vid leveranser av ulruslning lill massaindustrin, pappersbruk, sågverk och liknande har inneburit för de svenska förelagen på det omrädel. Ell motiv att bibehålla systemet är att den expori berörda svenska leverantörer har och som förbundet beräknar till 1 000 milj. kr. per är i hög grad skulle försväras om företagen i framliden inte skulle kunna åberopa referensanläggningar i Sverige. 1 en särskild skrivelse framhåller fem' företag på området alt de inländska kreditsub-ventionerna vållar slora problem. Bl.a. pekar man på betydelsen av alt kunna konkurrera pä lika villkor om de fåtaliga objekl som är aktuella f. n.

' Götaverken .Ångleknik AB. AB Karlstads Mekaniska Werkslad. MoDoMekan AB, AB Svenska Fläklfabriken. Sunds Defibralor AB.

 

Prop. 1980/81:130                                                  325

och därmed erhålla nödvändiga referensobjekt. Företagen anser alt utred­ningens förslag är otillräckligt och anser all fullständig matching av de utländska konkurrenternas villkor måste införas omgående med hänsyn till företagens silualion och de viktiga projekt som kommer att upphandlas den närmaste liden.

Investeringshanken vill inle molsälla sig ulredningens förslag om all hemmamalchsystemel lills vidare bibehålls. Samtidigt vill banken betona vikten av all överenskommelser som reducerar och helsl eliminerar an­vändningen av exporlkredilsubvenlioner snarast kan träffas. Banken för­klarar sig beredd att under förslagsvis en lolvmånadersperiod pröva ären­den om ränlestöd. Banken bilräder utredningens förslag till regler för tillämpningen av syslemel, men anser all kravet atl konlraktsbeloppet i aktuella affären skall utgöra lägst 10% av sökande bolagets omsättning borde kunna utgå. Man pekar pä problem i koncernsammanhang och i de fall dä fiera svenska företag lämnat offert pä en och samma anläggning och där även utländska leverantörer är aktuella. Banken påminner om ulred­ningens konstaterande atl bankens utläningskapacitet inte är obegränsad och tillägger att kredilgivningen självfallet måste anpassas till de resurser som banken fortsättningsvis kan komma all förfoga över.

 

Prop. 1980/81:130                                                                326

Bilaga 14

Sammanfattning av vissa av företagsobeståndskommit-téns förslag beträffande samordning av statliga åtgärder vid företags obestånd

FOK:s huvuduppgift har varit att utreda frägan om en samordning av slalliga åtgärder vid förelags obestånd och en lämplig organisation för denna samordning. En väsentlig del i delta uppdrag har varit frägan om en samordning av bevakningen av skalle- och avgiftsfordringar med den verksamhet som bedrivs med sikte pä de regional-, sysselsättnings-, nä­rings- och försörjningspoliliska intressena. 1 uppdraget har även ingått all dels granska de möjligheler som finns för slalliga organ alt fä tidiga signaler om begynnande likviditetssvårigheter i företag, dels försöka utforma mo­deller för en bestämning av de koslnader för del allmänna som en företags-nedläggelse orsakar, dels belysa frägan om hur intensivt kronofogdemyn­digheten skall ägna sig åt indrivningsverksamhel m. m. mol företag, dels ta ställning till olika förtatlningsfrågor.

Såvill är av inlresse i förevarande sammanhang tar FOK upp två huvud­frågor beträffande samordningen av de statliga ätgärderna vid företags obestånd nämligen I) samordningen pä cenlral nivå och 2) samordningen pä regional nivå.

1. När del gäller sam.ordningen pä den cenirala nivån av slalens ålgär­der i obeslåndsärenden anför kommittén all förläggningen lill deparle-menlsnivå av EFSU:s verksamhet bl.a. har letl till alt många ärenden inkommit direkl lill regeringen med förbigående av centrala och regionala organ. Della har enligl kommittén - ulöver en tyngande belastning på regeringskansliel - fått lill konsekvens all de berörda verken, främsl AMS och SIND, alltmer kommit all ställas äl sidan vid beslutsfattandet inom sina respektive ansvarsområden.

En av kommitténs målsättningar har varit all obeslåndsproblem som inte kan lösas regionall i siörsla ulslräckning skall handläggas på cenlral verksnivå och endasi i undanlagsfall uppläs pä regeringsnivå. Kommittén föreslär därför atl EFSU avvecklas och att istället en cenlral samrädsdele­galion för handläggning av obesländsfrågor inrättas med administrativ anknytning till SIND. Samrådsdelegalionens kärna skall enligt förslagel bestå av företrädare för AMS och SIND. lill vilken vid behov skall adjun­geras företrädare för andra myndigheler och intressen. Resultatet av sam­rådet i delegationen förutsätts kunna läggas till grund för beslul av respek­tive ordinarie myndighel.

För AMS och SIND skall del enligl förslaget vara obligatoriskt med samråd i obeständsärenden som tillhör dessa myndighelers respekUve verksamhetsområden, om de är av sädan natur att de på nägot sätt kan ha beröring med den andra myndighetens ämbetsutövning. Skulle de båda

 

Prop. 1980/81:130                                                                327

verken efter samrådsdelegalionens behandling av ärendet inla skiljakliga ståndpunkter, skall ärendet enligt förslaget hänskjutas till regeringen, lik­som även i de fall då regeringen enligl gällande författningar skall vara den beslutande instansen.

Ulöver en obligatorisk samordning enligl det föregäende förutsätter kommittén atl grunder för frivilligt samräd ofta kan finnas. I kommitténs förslag är därför inbyggt en möjlighel för varje myndighel eller annal organ alt begära överläggningar med och yttranden från samrådsdelegalionen. Denna skall ocksä enligt förslagel verka för alt sä sker när behovet därav framslår som angelägel.

Genom del beskrivna förfarandet kan man enligt kommittén förvänta sig all regeringskansliel skall kunna avlastas en stor del av de obeslåndsären­den som förelag, fack. kommuner och regionala organ numera direkt för upp lill regeringsplanet. En förutsättning för della är enligl kommittén bl.a. atl de cenirala verken och de regionala organen får vidgad kompe­tens. Kommittén föreslår i delta hänseende alt AMS respektive länsstyrel­sen tilldelas befogenheter atl efterge statens räll på grund av lokaliserings­lån som den egna myndigheten själv beviljat.

En annan förutsätlning för alt regeringen skall kunna avlastas obeslåndsärenden är enligl kommittén att SIND kan bringas atl beakta de sysselsältningspolitiska, regionalpolitiska och försörjningspoliliska strä­vandena. Kommittén, som anser all författningsbestämmelser samt utta­landen av departementschefer och utskott redan nu lämnar utrymme för SIND atl la hänsyn lill dessa strävanden, understryker vikten av atl verkel i sin faktiska verksamhet inle begränsar sig lill renl företagsekonomiska överväganden, ulan även gör sädana samhällsekonomiska avvägningar som bottnar i regionalpoliliska, sysselsältningspolitiska och försörjnings­politiska synpunkter.

2. I fräga om samordningen pä regional nivå - länsnivån - innebär kommitténs förslag all del klart skall släs fasl all länsslyrelsen skall svara för samordningen av dels uppföljningsverksamheten, dels åtgärder vid ell förelags obesländ. För denna samordning skall enligl förslagel lill länssty­relsen i varje län knytas en beredningsgrupp, som skall vara det samman­hållande organet för uppföljningsverksamheten och för beredning av ären­den om ätgärder vid inträffade obeslåndsfall.

1 beredningsgruppen föreslås ingå företrädare för länsslyrelsen, länsar­betsnämnden, kronofogdemyndigheterna och den regionala ulvecklings­fonden i länet. Vid inträffade akula obeslåndsfall förutsätts atl överlägg­ningar om den uppkomna situationen och beredningen av förslag till ålgär­der närmast äger rum inom en kärna av beredningsgruppen, i regel beslå­ende av planeringsdirektören, berörd kronofogde, länsarbetsdirektören och fonddireklören.

Beredningsgruppens ulredningar, överväganden och förslag skall enligt kommitténs förslag överlämnas lill del eller de länsorgan som enligt gallan-

 

Prop. 1980/81:130                                                                328

de föreskrifter har att besluta eller vidta nägon åtgärd, länsslyrelsen, kronofogdemyndigheten, länsarbetsnämnden eller ulvecklingsfonden. 1 de fall dä länsorganen kan besluta i elt ärende förutsätts sedvanligt under­handssamråd med vederbörande cenirala verk. När beslul om ätgärder tillkommer cenlral myndighel. skall enligl förslaget länsslyrelsen eller vederbörande regionala organ vidarebefordra ärendei med utredning och förslag lill behörigt centralt verk.

Kommitténs förslag innebär således all länsslyrelsen skall ha en samord­nande funktion i den regionala organisationen. Kommittén konslalerar dock alt länsstyrelsen för närvarande har otillräckliga personella resurser för erforderliga insatser pä della omräde och föreslär därför att de regional­ekonomiska enheterna förstärks med en befattningshavare för dessa upp­gifter.

I fräga om den rutinmässiga uppföljningen av utvecklingen hos förelag som fåll regionalpolitiskt stöd, industrigarantilån eller kredilslöd frän ut­vecklingsfonden föreslär kommittén ingen ändring. Kommittén anser emellertid alt beredningsgruppen i sill kontinuerliga arbele ofta kommer alt finna behov att följa även andra förelag med sysselsätlningspolitisk. regionalpolitisk, näringspolitisk eller försörjningspolitisk belydelse. Be­redningsgruppen kommer därför enligt kommittén i olika lägen alt behöva ulvecklingsfondens medverkan för all närmare sludera vissa företag som inle är stödföretag. I del syfiet föreslår kommittén en skyldighet för ul­vecklingsfonden alt pä begäran av beredningsgruppen biträda vid uppfölj­ningsverksamheten ocksä beträffande förelag där fonden inle är direkl engagerad. Kommittén anser ocksä att fondernas medelstilldelning måste beräknas med beaktande av de arbetsinsatser som faller inom sektorn uppföljning av förelag. Redan de hittillsvarande resurserna bedömer kom­mittén ofta som knappa för fondernas oboligatoriska uppföljning. Del är därför enligt kommittén angeläget att fonderna fär särskilda anslag som täcker uppföljningsverksamhelens behov i alla delar.

En ledamot av FOK har i vissa delar reserverat sig mot förslagen. Denne ledamot förordar bl.a. atl länsstyrelsens beslulsbefogenheler inskränks i förhållande till majoriletsförslaget och alt det istället för en central sam­rädsdelegalion inrättas ett centralt samordnande bevakningsorgan med egna beslutsbefogenheter.

 

Prop. 1980/81:130                                                               329

Bilaga 15

Remissyttranden över Företagsobeståndskommitténs förslag

Yttranden över FOK:s delbetänkande (SOU 1979:91) Förelags obe­stånds Samordning av statliga åtgärder har avgelts av justitiekanslern, bokföringsnämnden, riksförsäkringsverket, konjunkturinstitulel, kammar­kollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), kommerskollegium, generaltullslyrelsen, överslyrelsen för ekono­miskt försvar (ÖEF), exportkreditnämnden (EKN), arbetsmarknadsstyrel­sen (AMS), slalens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU), försäkringsinspeklionen, kammarrätten i Jönköping, Slockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Älvsborgs, Värmlands, Västerbottens, Skaraborgs, Norrbottens. Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar. Gollands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Väst­manlands samt Jämtlands län, fullmäktige i riksbanken, delegationen för informationssystemet företag — samhälle, stiftelsen Industricentra, de re­gionala utvecklingsfonderna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings. Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västerbottens län, lokala skattemyndigheten i Slockholms fögderi, ulredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skalteprocessen, insti­tutionen för ekonomi och administration vid högskolan i Växjö, expert­gruppen för forskning om regional uiveckling, Ceniralorganisationen SACO/SR, Finansbolagens förening. Föreningen Auktoriserade revisorer (FAR), Föreningen Sveriges Kronofogdar, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svensk Industriförening, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Industriförbund, Svenska Bankföreningen, Svenska Företagares Riksförbund. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Svenska Revisors-samfundet, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Grossistförbund, Sveriges Hantverks- och Induslriorganisation — Familjeföretagen (SHIO - Familjeföretagen). Tjänstemännens centralor­ganisation (TCO), Sveriges Ackordscentral.

Flera remissinsianser har till sina yllranden fogat yttranden av olika andra organ.

1 det följande lämnas en kortfattad sammanställning av inkomna syn­punkler pä FOK;s förslag i de delar som rör organisationen av samordning­en.

Vissa allmänna synpunkler

Nägra remissinsianser konslalerar all samordningsproblemen i första hand beror pä del slora anlalel stödformer och stödorgan och föreslär atl

 

Prop. 1980/81:130                                                                330

möjlighelerna alt begränsa fioran av stödsystem ses över. Synpunkter av delta slag har lämnats av bl.a. bokJÖrlngsnämnden, stalskonloret, kom­merskoUegium, Stockholms tingsrätt, Finansbolagens Förening och Svenska Bankjöreningen.

STU anser för sin del all ell väl fungerande informationssystem bör vara lillräckligl för all beakla olika statliga intressen när ell förelag kommer pä obestånd och all envar av myndigheterna bör ges rätt atl beakta samlliga slalliga synpunkter vid obeständsärenden.

Några remissinsianser lar upp frägan vilka inlressen som bör vara före­trädda i de olika samordningsorganen.

ÖEF anser atl det ekonomiska försvarets företrädare bör medverka när det gäller försörjningsviktiga varor och tjänster. Från bl.a. LO och TCO framhålls betydelsen av atl de fackliga organisationerna är företrädda. Stiftelsen Industricentra förklarar sig vilja medverka vid uppföljningen och rekonslruktionsverksamhelen i fräga om förelag i industricenleranlägg-ningarna.

Konjunklurinslitulel anser slutligen atl man inle skall knyla alltför slora förhoppningar till det syslem för samordning och informationsutbyte som FOK föreslagil.

Cenlral handläggning

Det övervägande antalet remissinstanser som yttrat sig över förslaget atl avveckla EFSU och i slällel införa en cenlral samrädsdelegalion avstyrker förslagel eller ställer sig iveksamma till det. Della gäller bl. a. koinmerskol-legiiim. Skånes och Stockholms handelskaininarc. kaininarrällen i Jönkö­ping, länstyrelserna i Värmlands. Ösiergöllands. Norrhollens och Göte­borgs och Bohus län. de regionala iilvecklingsfönderna i Östergötlands. Kalmar, Värmlands t>ch Västerbotlens län. LO. Beklädnadsarbelarnas förbund, Handelsanställdas jörhund. Svenska Jäbriksiirbelareförbundel, Svensks skogsarbetare förbundet. Svenska Iräindiislriarbel are förbundet. Svenska Företagares Rik.sjÖrbund.

Som skäl för sin sländpunkl anför koininerskollegiin:

Beträffande förslagel all inrätla en cenlral rådgivande delegation för atl lösa samordningsproblemen torde kunna förutses alt relativt många ären­den kommer all kräva behandling i denna delegalion eftersom företag ofta torde ha beviljats slöd av såväl AMS som SIND och kanske ylterligare instanser. Kommittén förutsätter att samstämmighet i fierlalel fall kommer att uppnäs i delegationen; i annat fall skall ärendet prövas av regeringen. Då de i delegationen ingäende myndigheterna emellertid har olika instruk­tioner atl följa och skilda inlressen all bevaka bedömer kollegiet alt repre­sentanterna i delegationen i många fall kommer fram lill olika ställningsta­ganden varav följer en risk för att åtskilliga ärenden mäste föras vidare lill regeringen. Vidare kommer regeringen att handlägga alla besvärsärenden. Konsekvenserna synes i samlliga fall bli atl handläggningsliderna belräf­fande obeståndsärenden förlängs jämfört med nulägel.

 

Prop. 1980/81:130                                                                331

Nästan alla de lill förslagel negaliva eller iveksamma instanserna anför likande skäl.

Länsstyrelsen i Norrbollens län anser den föreslagna organisationen mindre lämplig av framför allt tvä skäl;

1.    Kraven pä snabbhet och beslutskompelens hos den som skall handha rekonslruklionsärenden är slora. Della lalar för all del cenirala ansvaret bör finnas mycket nära regeringskansliel.

2.    Förutom den industri och branschbedömning som skall göras i rekon-slruktonsfallen skall regionalpolilisk och samhällsekonomisk hänsyn las. Enligl länsstyrelsens uppfattning kan en starkare knytning lill SIND mot­verka strävandena efter en mera allsidig sysselsältningspolilisk bedöm­ning.

Bl.a. nägra av de regionala ulvecklingsfonder som inle ansluter sig till förslagel påpekar alt den nuvarande handläggningen inom EFSU känne­tecknas av snabbhet och ett obyräkratisk! agerande.

Nägra remissinstanser framhåller vidare alt ställningstaganden lill re­konslruklionsärenden är av politisk natur och all det därför ofta är rikligt atl ärendena avgörs pä regeringsnivå. Delta gäller bl.a. Skånes handels­kammare och några fackförbund.

Elt mindre antal av de angivna remissinslanserna anser all elt särskilt verk med egna beslutsbefogenheter i de akluella frågorna bör övervägas. Della gäller bl.a. kammarrätten i Jönköping, den regionala ulvecklings­fonden i Värmlands län och Svenska fubriksarhelareförhundel.

Sveriges Ackordscentral går inle närmare in på FOK:s olika förslag men anser renl allmänl all förslagen kan leda lill en lung byräkralisk ordning som molverkar del syfte som FOK velat uppnå.

Till de remissinsianser som intar en mera positiv attityd till FOK:s förslag i fräga om den cenirala organisationen hör bl. a. AMS. SIND. RRV. RSV. länsslyrelsen I Skaraborgs län. de regionala utvecklingsfonderna i Stockholms. Jönköpings och Malmöhus län. SACO/SR. TCO. och För­eningen Sveriges krontifogdar.

AMS anför för sin del bl.a.:

AMS anser atl en övertlyllning av samordningen på del centrala planet till verksnivän är motiverad bäde ur principiell och praktisk synpunkt. Den nuvarande ordningen har bidragit lill en uiveckling där hjälpsökande före­lag och kommuner i alli slörre omfattning med förbigående av den ansvari­ga myndigheten har kommit all vända sig direkt till regeringskansliet. Delta är med hänsyn lill den traditionella ansvarsfördelningen mellan regeringen och ämbetsverken en olycklig utveckling.

SIND anför liknande synpunkler och framhåller dessulom all verkel har betydande ertarenhel av rekonslruklionsärenden och är vant vid att agera snabbi. Den föreslagna ordningen behöver därför enligl SIND inte innebä­ra någon förändring av beslutssnahbheten. varför man utöver vad FOK

 

Prop. 1980/81:130                                                                332

föreslagil bör överväga mera radikala grepp, säsom att slopa besvärsrät­ten, men med skyldighet att till regeringen hänskjula ärenden, där det bedöms som särskill angelägel.

Ökade beslutsbejögenheier för AMS och länsslyrelsen

Flertalet av remissinstanserna har inte särskill berört förslaget all ge AMS och länsslyrelsen ökade beslutsbefogenheter i fräga om lokalise­ringslån.

Bland dem som yttrat sig tillstyrks förslaget av bl. a. AMS. länsslyrelser­na I Stockholms. Kronobergs och Skaraborgs län. iiiveckling.sfonden i Västmanlands län. SACO/SR och Föreningen Sveriges Kronofogdar.

Också SIND tillstyrker förslagel men understryker atl eftergift bör be­viljas mycket reslriklivl.

Länsslyrelsen i Värmlands län anser förslagel i princip rikligt. Länssly­relsen framhåller ock att den kunskap och överblick som krävs om förhål­landena inom olika branscher m. m. för riket som helhet i viss ulslräckning saknas pä regional nivå, varför behov av samräd med cenirala organ kommer alt behövas. Liknande synpunkter anförs av bl.a. RRV och utvecklingsfonden i Kronobergs län.

Enligl länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län är förslagel vad gäller länsslyrlesens befogenheter inle tillräckligt långtgående för all få den av­sedda effekten. 1 huvudsak samma ståndpunkt redovisas bl.a. av länssly­relserna I Gollands tich Norrhollens län saml iiiveckling.sfonden i Gol­lands län.

Kommerskollcgiiiin betonar alt förslaget kan komma alt föranleda en förlängning av handläggningstiderna.

Nära remissinstanser fiamhäller all en decentralisering av beslutande­rätten till regional nivå kan medföra en risk för att regionala intressen inte tillräckligt balanseras av andra samhälleliga intressen. Detta gäller bl.a. Ktnijunklurinslilulel. ulvecklingsfonden i Västerbottens län och F.AR. Konjunkturinstitutet anför i della hänseende bl. a.;

Pä grund av ell i många fall slarkl lokalt tryck blir nämligen dessa organ lätt ulsalla för frestelsen atl verka för all den befinlliga närings- och förelagsstrukturen konserveras även i sådana fall där detta innebär atl man motverkar en strukturomvandling som skulle vara fördelaktig och önsk­värd ur mera långsiktiga allmänna samhällsekonomiska synpunkter.

Regional handläggning

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller erinrar ej mol förslaget om beredningsgrupper för uppföljningen vid länsstyrelserna eller de föreslagna formerna för gruppens arbele. Frän flera häll påpekas att förslaget i huvud­sak motsvarar vad som gäller f. n. Bland de remissinsianser som ullryckli-gen tillstyrker förslaget kan nämnas AMS. RRV. RSV. iiivecklings.fön-derna i Södermanlands. Malmöhus och Västmanlands län. Föreningen

 

Prop. 1980/81:130                                                                333

Sveriges kronofogdar. TCO sann länsslyrelsen i Skaraborgs och Gollands län.

RSV och Föreningen Sveriges krt>no.lögdar pekar i sammanhanget på att del i vissa fall kan bli konflikt mellan verksamhelen i beredningsgrupperna och de regler som rör sekretess mellan myndigheter. Föreningen Sveriges kront>j()gdar anför i detla hänseende:

Kommittén har endasi tlykligl berört problemen om informalionsutbyle mellan myndigheterna och hänvisat lill alt förslaget lill ny sekretesslag innefattar, alt även vissa mäl hos kronofogdemyndigheten skall omfattas av sekreless. Liksom kommittén vill föreningen hävda att det för etl meningsfylll arbete inom beredningsgruppen förulsätts en fri information mellan ledamöterna säväl muntligen som skriftligen. Problem i detla avse­ende har dock redan förekommit. Som exempel kan nämnas all i något län skattechefen inte ansett sig kunna informera om utfallet av skatlerevision, än mindre i gruppen lämna ut revisionsprornemorior. Nyligen har man ocksä funnil all kronofogdemyndigheten inle skall få omedelbar åtkomst till den belydelsefulla information som lagras i de nya skaiteregistren. Föreningen menar all man allmänl kunnat märka en skärpt attityd vad gäller uppgiftslämnande mellan myndigheler saml all den kommande sek­retesslagen innebär hinder för myndighetssamarbete. Della har observe­rats t.ex. i planeringen av samarbetet mot ekonomisk brottslighet och föranlett Brottsförebyggande rådet (BRÅ) all snabbulreda ell förslag lill särskild lag om information mellan myndigheter för att kunna realisera idéerna om samarbele i kampen mol ekonomisk och organiserad brottslig­het. Föreningen utesluter inle all man i del nu aktuella lagsliflningsarbeiel bör överväga alt la in en särskild regel som gör klart, all ledamöterna kan lägga fram eljest sekretessbelagda uppgifter inom beredningsgruppen saml alt dessa uppgifter inle fär föras vidare lill utomstående.

Somliga instanser - bl.a. länsstyrelsen i Göiebt>rgs och Bohus län och Sveriges Induslriförhiind — är emellertid mot atl verksamheten formalise­ras. Frän bl.a. kommerskollegium, SIND, länsslyrelsen i Krt>nobergs län och uiveckling.sjönden i Ösiergöllands län görs gällande att förslagen kan medföra längre handläggningstider eller ökad byråkratisering.

Förslaget atl uppföljningsverksamheten skall omfatta inte bara företag som fått statligt stöd utan även andra företag av betydelse har fått elt blandat mottagande. Flera remissinstanser avslyrker förslagel. bl.a. läns­styrelserna i Slockholms, Kronobergs och Norrbollens län saml flerlalel näringsTivsorganisationer som yllral sig. Förslagel bedöms av dessa regel­mässigt som orealistiskt, alltför resurskrävande och i nägra fall helt onö­digt. Nägra remissinsianser framhåller atl föislagel är opreciserat, vartör del är svärl atl bilda sig en uppfaUning om innebörden. Flertalet ulveck­lingsfonder avslyrker eller anför tveksamhet i fråga om förslaget all fon­derna skall vara skyldiga alt biträda beredningsgruppen i denna uppfölj­ning. Som skäl härför anges framför allt all dessa uppgifter för fondernas vidkommande skulle komma i konfiikt med fondernas roll som service-och utvecklingsorgan. Liknande synpunkler anförs av bl.a. SIND och

 

Prop. 1980/81:130                                                                334

TCO. Några utvecklingsfonder, bl.a. utveckling.sjtnulerna i Söderman­lands. Västmanlands och Kronobergs län ar dock mera prosiliva lill försla­get. Positiva är också bl.a. länsslyrelserna i Uppsala, Gollands och Väst­manlands län. Föreningen Sveriges kronoft>gdar samt några fackförbund.

 

Prop. 1980/81:130                                                                335

Bilaga 16

Sammanfattning av promemorian (Ds I 1981:1) Råd­rumsstöd och handläggning av obeståndsärenden m. m.

Frägan om behovel av en ny form av slalligl slöd, s. k. rådrumsstöd. har under senare lid utretts inom arbetsmarknadsdepartementet. Utrednings­arbetet finns redovisat i en inom arbetsmarkndsdeparlemenlet utarbetad promemoria (Ds A 1979; 7) Betalningsinslällelse och rådrumsslöd m. m.

Enligt promemorian är del i vissa fall angelägel atl stödja förelag som p.g.a. ekonomiska svårigheter behöver lid för atl överväga om verksam­helen skall fortsätta eller avvecklas. För alt möjliggöra detla föresläs elt nytt rättsinstitut, registrerad betalningsinslällelse, som skall ge ell visst skydd mot säraklioner frän borgenärerna i form av konkurs eller utmät­ning. Till detta har knutils två nya stödformer, dels etl rådrumsslöd. dels ell rekonstruktions- eller avvecklingsstöd.

Enligt förslaget skall rådrumsslöd kunna lämnas lill en näringsidkare som fått betalningsinställelse registrerad, dock inte om det är uppenbart atl driften ändå kan uppehållas. Kravet pä den ulredning som åberopas för all fä stöd skall enligl förslaget inle slällas alltför högt. Stödel föresläs utgä under Ivä månader och ulgöra 50 procent av näringsidkarens kostnader för lön och sociala avgifler för de anställda.

Förelagsbesländskommillén (FOK) har haft till uppgift bl.a. all ulreda frågan om en samordning av statliga åtgärder vid företags obestånd och en lämplig organisation av denna samordning. FOK har nyligen avgivit betänkandet (SOU 1979:91) Förelags obestånd Samordning av ställiga ålgärder.

För samordningen på länsnivån föreslår FOK all del vid länsstyrelsen i varje län skall finnas en beredningsgrupp, som skall vara del sammanhål­lande organet för uppföljningsverksamheten och för beredning av ärenden om ätgärder vid inträffade obeslåndsfall. 1 beredningsgruppen föreslås inga företrädare för länsstyrelsen, länsarbetsnämnden, kronofogdemyndighe­terna och den regionala ulvecklingsfonden i länet.

I fräga om den rutinmässiga uppföljningen av företag som fäll slalligl slöd föreslär FOK ingen ändring av nuvarande ordning. FOK anser emel­lertid atl beredningsgruppen i sill kontinuerliga arbele ofta kommer atl finna behov alt följa även andra förelag än stödförelag. FOK föreslär all ulvecklingsfonden skall vara skyldig all pä begäran av beredningsgruppen biträda vid uppföljningsverksamheten ocksä i fräga om sådana företag.

När det gäller samordningen pä den cenirala nivån föreslär FOK all den vid industridepartementet verksamma expertgruppen för uppföljning m.m. (EFSU) avvecklas och att i slällel en central samrädsdelegalion för handläggning av obesländsfrågor inrättas med administrativ anknytning till statens industriverk (SIND).

 

Prop. 1980/81:130                                                                3.36

FOK föreslär härutöver all arbelsmarknadsstyrelsen (AMS) respekUve länsstyrelsen får befogenheter att efterge statens riitl pä grund av lokali­seringsstöd som den egna myndigheten själv beviljat.

Utredarens uppgift har varil dels atl med utgångspunkt frän de möjlighe­ter som f. n. finns för atl skapa rådrum då företag råkar i kris analysera och precisera i vilka fall den nuvarande ordningen är olillräcklig och ange hur man bäsl kommer lill rälla med evenluella brister, dels all med utgångs­punkt frän hittillsvarande erfarenheler av rekonstruklionsäreden ta ställ­ning till om den av FOK föreslagna organisationen tillräckligt väl uppfyller kraven på överblick, beslutsförhet och beslutssnabbhet.

I fräga om rådrumsslödel konslalerar utredaren atl promemorian om betalningsinställelse och rådrumsslöd saknar underlag som gör del möjligt att bedöma behovet av det föreslagna slödel. För alt få ell sådant underlag har ulredaren inhämtat yllranden från vissa länsstyrelser i fråga om erfa-renhelerna av de befinlliga möjlighelerna alt skapa rådrum. Ulredaren har vidare haft överläggningar med företrädare för AMS och SIND i dessa frägor och har därjämle tagil del av vissa regeringsärenden, som berells främsl inom EFSU.

Enligl utredarens uppfattning ger den gjorda kartläggningen inte nägot belägg för atl del finns behov av ell rådrumsslöd av del generella slag som promemorieförslagel innebär. Tvärtom styrker den enligl utredarens me­ning enlydigt uppfattningen all de möjligheler som f. n. finns atl åstadkom­ma frister för ytteriigare överväganden i huvudsak är tillräckliga.

Utredaren lämnar därutöver nägra ylterligare synpunkler på promemo­rieförslaget och pekar därvid framför allt på atl del föreslagna stödel är så utformat atl stöd kan komma alt utgå i långl fler fall än som avsetls. Enligt utredaren kan stödet vidare komma att motverka snabba lösningar i de fall en konkurs framslår som bästa vägen all genomföra en rekonstruktion.

Utredaren anmärker vidare alt promemorieförslagel i och för sig är ägnat alt minska behovel av andra ålgärder men framhåller atl del finns en påtaglig risk för atl rådrumsslöd får utbetalas vid sidan av sädana ätgärder i oförminskad omfattning.

Även om den nuvarade ordningen i huvudsak är tillräcklig svarar de befinlliga medlen enligt utredarens uppfattning i vissa undantagsfall inte hell mol det behov som finns all skapa rådrum. Specielll gäller detla enligl utredaren sädana fall där en rekonstruktion förutsätter nya intressenter i företagel. Sökandet efter nya intressenter och förhandlingar i anslutning därtill tar enligl ulredaren erfarenhetsmässigt viss tid. I nägra fall har regeringen inte hell enligl grunderna för slödel utnyttjat främst del regio­nalpoliliska slödel och industrigaranlilänesyslemel för all vinna lid. Ulred­aren föreslär alt det behov av särskilda stödmöjligheter som sälunda visat sig föreligga tillgodoses genom att det för dessa och liknande fall tillskapas en möjlighet alt lämna lokaliseringstöd eller garanti för län (industrigaranti­lån).

 

Prop. 1980/81:130                                                               337

Enligl utredarens förslag bör för en sådan användning av dessa stöd­former myckel stränga krav uppställas. Ett krav bör enligt ulredaren vara alt det är klarlagt all företaget inte med egna resurser kan uppehålla driften under rådrumstiden. Andra ändamålsenliga möjligheter att skapa rådrum bör vara uttömda. Som regel bör enligt förslagel som villkor för slöd gälla att god man förordnas enligt ackordslagen (1970; 874). Stödet föreslås gälla endasi sådana företag som har särskild betydelse från sysselsätlningspoli­tisk, regionalpolitisk eller näringspolitisk synpunkt och får inte lämnas när en konkurs framstår som den mest ändamålsenliga formen för all genomfö­ra en eventuell rekonstruktion. Utredaren föreslår vidare atl stöd som regel inte får lämnas med större belopp än som behövs för all säkerställa driften under tre månader. Prövningen föreisås bli förbehållen regeringen.

Den ulvidagde möjlighelen att ge slöd, som är avsedd alt komma i fräga endast i rena undantagsfall, bör enligt förslaget belasta gällande ramar för de angivna stödformerna.

Utredaren föreslår avslutningsvis i detla hänseende att tiden för verkan av godmansförordnande enligt ackordslagen förlängs frän nuvarande tvä till tre månader.

I fräga om samordningen av uppföljningen av slödförelag och ätgärderna vid obestånd väcker utredaren inledningsvis frägan om inte en översyn med sikte pä atl begränsa antalet stödformer bör ske. Enligl utredarens mening sammanhänger nämligen samordningsproblemen i hög grad med del slora antalet stödformer och stödorgan.

1 fråga om FOK:s förslag till lösning pä regional nivå anser ulredaren all de föreslagna beredningsgrupperna för samordningen skapar goda förut­sättningar för en allsidig belysning av ärendena. Ulredaren lillslyrker därför FOK:s förslag i della hänseende.

Om länsstyrelsen fär utökade beslutsbefogenheter i fråga om lokali­seringsstöd kan enligt utredarens mening handläggningsliderna i en del fall förkortas. Utredaren framhåller emellertid atl länsstyrelsen även med ut­ökade befogenheter i flertalet sådana fall där andra statliga engagemang är inblandade inle kan fatta samlliga de beslut som behövs. 1 sädana fall skulle enligl ulredaren elt genomförande av förslaget kunna medföra en förlängning av handläggningstiderna. Enligl utredarens mening går del inle heller all bortse frän riskerna av att en decentralisering av beslutanderät­ten medför all andra än regionala inlressen inte blir lillräckligl beaklade. Ulredaren avslyrker därför förslaget om utökade beslutsbefogenheter för länsslyrelsen.

Vad FOK:s förslag i fräga om den regionala nivån i övrigl beträffar lillslyrker ulredaren all den rutinmässiga uppföljningen av stödföretag även fortsättningsvis handhas av ulvecklingsfonden. Förslagel alt utveck­lingsfonden skall vara skyldig all bilräda beredningsgruppen även i ären­den som rör andra förelag än slödförelag avstyrks däremot. Som skäl härför anger ulredaren all ulökade myndighelsuppgifter för fonderna skul-22    Riksdagen 1980181. I saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                                338

le kunna rubba deras egenlliga roll som service- och uivecklingsorgan för näringslivel.

I fräga om den centrala nivån föreslår ulredaren i likhel med FOK all AMS får befogenhet alt beslula om eftergift av statens anspråk pä grund av lokaliseringsstöd. Befogenheten bör enligt förslagel omfatta dels anspråk p. g. a. län som beviljats av AMS själv eller av länsslyrelsen. dels borgens-ansvar efter låntagarens konkurs också om regeringen beviljat del län som borgensansvaret avser. Föreligger särskilda skäl skall enligl förslaget pröv­ningen dock förbehållas regeringen.

För SlND:s vidkommande föreslås inle några utökade beslutsbefogen­heter, eftersom de befogenheter som f. n. gäller får anses tillräckliga.

En förutsältning för att de föreslagna vidgade beslutsbefogenheterna för AMS skall få den åsyftade effekten atl fler ärenden än f.n. avgörs pä verksnivå är enligl ulredaren att del sker ell utökat samräd mellan AMS och SIND. FOK:s förslag atl del bildas en cenlral samrädsdelegalion med företrädare för de bada verken innebär dock enligt utredarens uppfattning en onödig formalisering av samrådet som förlänger handläggningsliderna. Enligl utredarens mening bör det behövliga samrådet ske under så enkla former som möjligt och anpassas lill behovet i det enskilda fallet. Hur samrådet närmare skall ske bör enligl ulredaren vara en fräga som avgörs av verken själva.

I fråga om FOK:s förslag atl EFSU skall avvecklas anmärker utredaren atl del såväl enligt FOK:s som utredarens förslag förutsälls all vissa ärenden även fortsättningsvis skall avgöras av regeringen. Enligl utreda­rens mening är det inle realistiskt att regeringens beredningsorgan för dessa ärenden avvecklas. Utredaren avslyrker därför FOK;s förslag i della hänseende.

Avslulningsvis framhåller ulredaren alt de framlagda förslagen i fråga om organisationen för samordningen inte innebär några ytterligare slalliga uppgifter, varför förslagen inle är ägnade all medföra några ökade kostna­der för staten.

 

Prop. 1980/81:130                                                  339

Bilaga 17

Utdrag ur betänkandet (SOU 1980:33) Svensk läkeme­delsindustri

Kapitel 6. Överväganden och förslag

6.1 Inledning

I LIND;s tilläggsdirektiv (1 1978:5) angavs bl. a. att utgångspunkten för dele­gationens arbete skulle vara dels att goda betingelser skall föreligga för en konkurrenskraftig svensk läkemedelsindustri, dels all bra och så långl möj­ligt billiga läkemedel skall stå till förfogande inom landet. Vidare anfördes alt delegationen särskilt skulle belysa den svenska industrins roll i den in­hemska läkemedelsförsörjningen samt undersöka möjligheterna till ett mer utvecklat samarbete mellan industrin och samhällel.

I de tidigare kapitlen har delegationen beskrivit och analyserat dels lä­kemedelsindustrin och dess fömtsättningar, dels den svenska läkemedels­marknaden varvid den svenska industrins roll i den inhemska läkemedels­försörjningen belysts.

6.2 Sammanfattning av delegationens överväganden

Den svenska läkemedelsindustrin har expanderat snabbt under den senaste tioårsperioden. Denna expansion har framför allt skelt på utlandsmarkna­derna där man under denna period i fasta priser mer än fördubblat sin försäljning.

Den svenska industrins fortsatta utveckling är i hög grad beroende av olika åtgärder från samhällets sida. Della gäller inte minst inom området högre ulbildning och forskning då induslrin p. g. a. sin höga FoU-iniensiiet är beroende av dels en stark och autonom akademisk forskning som på sina egna villkor kan fungera som en värdefull samarbetspartner till in­dustrin, dels all högutbildad personal finns alt rekrytera. LIND:s uppfattning är att en generell stärkning av grundforskningen inom de ämnesområden som läkemedelsindustrin replierar på är samhällets främsta medel atl pä sikt gynna en positiv utveckling av branschen. Exempel på ämnesområden som bör prioriteras är farmaceutisk teknologi, toxikologi, biokemi, immu­nologi och hybrid-DNA-teknologi. Vi har också betonat vikten av ett nära samarbele mellan induslrin och samhällels forsknings- och utbildningsin­stitutioner.

Läkemedelsindustrin påverkas även av läkemedelskonirollens och pris-kontrollens utformning och funktionssätt. Man är vidare i hög grad beroende

 

Prop. 1980/81:130

340

 

av ett nära och väl fungerande samarbete med den svenska sjukvården. Detta gäller inte minst i samband med den kliniska läkemedelsprövningen. LIND har därför bedömt det som angelägel all läkemedelskontrollen, pris­kontrollen och formerna för klinisk läkemedelsprövning utformas med be­aktande av dessa funktioners betydelse för den svenska industrin.

Den svenska läkemedelsindustrin består av fem sinsemellan relativt he­lerogena företag. Frånsett det siörsta företaget, Astra, som svarar för mer än hälften av den svenska industrins läkemedelsförsäljning är de interna­tionellt sett små eller myckel små. De skiljer sig också ål beträffande forsk­ningsinriktning och iniernationaliseringsgrad.

Även om utvecklingen för den samlade svenska industrin varil positiv har dock enstaka företag vissa problem. Dessa problem torde bl. a. sam­manhänga med de snabbt stegrade FoU-kostnaderna och svårigheter atl på egen hand bygga upp en slagkraftig internationell marknadsföringsor­ganisation. Av bl. a. dessa skäl har LIND studerat vilka möjligheter som finns atl antingen genom mer riktade stödinsatser från samhällets sida eller genom ett närmare samarbete mellan förelagen stärka framför allt industrins forskning resp inlernalioneHa marknadsföring.

Delegationens slutsats av dessa studier är att det i dagsläget inte finns anledning atl föreslå några direkta ålgärder.

Detta innebär dock inle att LIND utesluter behovet av sådana insatser i framliden. Delegationen anser det därför vara väsentligl att branschens utveckling fortlöpande bevakas så att önskvärda och/eller nödvändiga åt­gärder från samhällets sida eller inom industrin (1. ex. strukturella föränd­ringar) vid behov kan vidtas.

Läkemedlen utgör en viktig och alltmer integrerad del av vårt hälso-och sjukvårdssystem. De svarar för en icke obetydlig del av hälso- och sjukvårdskostnaderna (ca 9 % av drygt 35 miljarder kronor). Dessulom bär samhället idag huvuddelen av kostnaderna för läkemedelskonsumtionen - dels genom sjukförsäkringen, dels genom landstingen. Den samhälleligt finansierade delen uppgick 1977 till ca 2 000 Mkr av totalt ca 2 700 Mkr' (73 96).

Mot bl. a. ovanstående bakgrund och det faktum atl den svenska induslrin svarar för ca 50 % av den inhemska läkemedelsförsäljningen har delega­tionen i sill arbete prövat huruvida samhället i ökad utsträckning bör påverka läkemedelsindustrins FoU-verksamhet. Därvid har vi bl. a. diskuterat möj­ligheten att bilda en särskild utvecklingsfond (molsvarande). Därigenom skulle samhällel kunna rikta elt aklivi finansiellt slöd lill läkemedelsföretag för vissa FoU-projekl eller för utveckling av avancerad teknik (t. ex. hybrid-DNA), projekt, som på gmnd av sin storiek eller företagsekonomiskt sell höga risknivå är svåra atl finansiera på vanligt sätt. Genom en sådan fond ges också möjligheter för samhällel att få insyn i läkemedelsindustrins ut­vecklingsverksamhet samt atl i viss ulslräckning påverka denna utveckling i överensstämmelse med mer övergripande hälso- och sjukvårdspoliiiska mål.

1 sina överväganden har LIND bedömt all etl direkl samhälleligt infly­tande över läkemedelsindustrins FoU-verksamhet inte är motiverat. Även om den svenska induslrin svarar för 50 % av läkemedelsförsäljningen i Sverige så utgör industrins FoU-verksamhet endast ca 1,5 96 av den lotala

'Varav ca 60 % (ca 1,600 Mkr) ulgör ersättning till industrin och ca 40 % (ca 1,100 Mkr) utgör distribu­tionskostnader.

 

Prop. 1980/81:130                                                  341

läkemedelsinduslriella forskningen i väriden. Då den svenska sjukvården, i likhel med andra industriländers sjukvårdssystem, utnyttjar och är be­roende av i del närmaste samtliga forskningsresultat som produceras inom väridens läkemedelsindustrier är det inte troligt alt en samhällelig styrning av 1,5 96 av dessa FoU-resurser på något avgörande säll skulle förbällra den svenska hälso- och sjukvården. Då staten genom den nyligen inrättade industrifonden fått möjlighet alt stödja specielll riskfyllda och kapitalkrä­vande utvecklingsprojekt anser LIND det inte heller vara motiverat att in­rätta en särskild fond för läkemedelsforskning.

LIND anser dock all informations- och kunskapsutbytet mellan framför allt sjukvårdshuvudmännen och industrin böre förbättras och formaliseras. Del synes särskilt angeläget för dem som är ansvariga för sjukvårdens ut­veckling atl få information om läkemedelsindustrins långsiktiga forsknings­projekt med de möjligheter för rationalisering av sjukvården del kan in­nebära. Industrin ges därigenom också tillfälle atl öppet få redovisa sina forsknings- och utvecklingsplaner och deras bakomliggande motiv. Dess­utom skulle ett sådant informationsutbyte kunna medföra både en bättre förankring av planerade projekts kliniska delar och en möjlighet till kon­tinueriigt återförande av kunskap och erfarenheter från sjukvårdsansvariga lill industrins forskare.

I sin beskrivning och analys av den svenska läkemedelsförsörjningen konstaterar LIND all denna hitintills i allt väsentligt fungerat väl. Dele­gaUonen har således inte bedömt det vara motiverat att med utgångspunkt i denna studie förslå några omedelbara åtgärder. Däremot anser delegationen att utvecklingen inom läkemedelsområdet fortlöpande bör följas vad avser såväl utbudet som pris- och koslnadsulveckling. I denna bevakning bör även de försörjningsberedskapsmässiga aspeklerna beaktas.

En sådan samlad bevakning av den svenska läkemedelsförsörjningens utveckling gör det möjligt att vid behov vidta korrigerande åtgärder.

6.3 Inrättande av branschråd för läkemedelsindustrin

Den bild som i delta belänkande ges av den svenska läkemedelsindustrin visar på en relativt liten men slarkl expansiv bransch. Den tillhör de hög­teknologiska branscher som bl. a. IVA och STU bedömt ha stora utveck­lingsmöjligheter och därför bör prioriteras i en industripolitisk satsning.

Det är vidare en bransch som bl, a. på grund av sin höga FoU-intensiiei och nära samband med sjukvården har många och breda kontaktytor med olika delar av samhällels inslilulioner. Utvecklingshastigheten inom läke­medelsområdet och därmed också branschen är hög varför företag och fö­retagsstrukturer som idag är livskraftiga relativt snabbt kan komma alt ut­sättas för hot vilka på olika sätl måsle bemötas genom förändringar.

Svensk läkemedelsindustri har att tävla med slora utländska läkemedels­industriföretag. Konkurrensen är hård. För atl ell läkemedelsförelag skall kunna erövra och behålla goda positioner på marknaden erfordras elt fort­löpande tillfiöde av nya produkter och offensiv marknadsföring av dessa.

Svensk läkemedelsindustri har också en betydande roll i den för sjuk-och hälsovården betydelsefulla läkemedelsförsörjningen.

 

Prop. 1980/81:130                                                  342

Det är mot den här tecknade bakgrunden angeläget all branschens ut­veckling följs och analyseras i ett fortlöpande samråd mellan samhällel, företagen och de anställda. För atl ge detla samråd en fast form och säkra kontinuiteten i arbetet bör ett särskilt branschråd inrättas för läkemedels­industrin.

Branschrådet bör vara etl organ för samråd och informalionsutbyle och skall således inle ha några beslutande eller verkställande funktioner. I rådet bör utväxlas information om och bedömningar av branschens men även läkemedelsförsörjningens utveckling. Behovet av induslripolitiska eller and­ra samhälleliga ålgärder som främjar branschens resp läkemedelsförsörjning­ens effektivitet och utveckling bör fortlöpande analyseras. Speciell vikt bör läggas vid del ovan föreslagna informationsutbytet mellan industrin och sjukvårdshuvudmännen angående industrins FoU-planering. Rådet bör ta initiativ lill utredningar om sådana frågor där informationsunderiaget brister. Befinlliga utredningsresurser bör härvid utnyttjas i första hand.

Branschrådet bör kunna fungera även som en kanal för kontakter mellan branschen och myndigheler, kommittéer m. fi. som överväger åtgärder av belydelse för läkemedelsindustrin.

Branschrådet bör innehålla representanter för staten (representerande so­cial- och industridepartementen), sjukvårdshuvudmännen (Landstingsför­bundet), läkemedelsindustrin (via LIF) och företrädare för de industrian-slälldas fackliga organisaUoner. Till rådet bör dessutom knytas permanent men även lillfällig expertis från andra berörda myndigheter och organisa­tioner (t. ex. Apoteksbolaget, medicinska forskningsrådet, socialstyrelsen). Rådet bör vara formellt frislående men administrativt och arbetsmässigl repliera på induslridepartemeniel. Rådet bör ha etl permanent sekretariat.

 

Prop. 1980/81:130                                                  343

Bilaga 18

Sammanställning  av   remissyttranden  över  rapporten (SOU 1980:33) Svensk läkemedelsindustri

Läkemedelsindustridelegalionens (LIND) rapport (SOU 1980:33) Svensk läkemedelsindustri har remissbehandlats.

Yttranden över betänkandet om svensk läkemedelsindustri har avgelts av socialstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), kommers­kollegium, slalens pris- och kariellnämnd (SPK), överslyrelsen för ekono­miskt försvar (ÖEF), statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU), medicinska forskningsrådet (MFR), Centralorganisa­tionen SACO/SR (SACO/SR), Landsorganisationen i Sverige (LO), Landslingsförbundet, Läkemedelsinduslriföreningen (LIF), Representant-föreningen för utländska farmaceutiska industrier (RUFI), Svenska arbets­givareföreningen (SAF) och Sveriges industriförbund (SI), vilka har avgett ett gemensamt yttrande. Svenska fabriksarbelareförbundet. Svenska in­dustritjänstemannaförbundet (SIF), Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Sveriges farmacevtförbund, Sveriges kemiska industrikonlor (Kemikoniorel), Sveriges läkarförbund och Tjänstemännens centralorga­nisation (TCO).

Vidare har yttrande inkommit frän Apotekarsocieteten.

Vissa remissinstanser har till sina yllranden fogat yttranden från andra instanser. Sålunda har universitets- och högskoleämbelel bifogat yttran­den från karolinska institutet och Uppsala universitet. Kommerskollegium har bifogat yttranden från Västsvenska handelskammaren, Stockholms och Skånes handelskammare saml handelskammaren i Gävle.

1    Allmänt

Flera remissinstanser kommenterar inledningsvis hur utredningen har fullgjort sitt uppdrag. 1 regel är omdömena positiva. Exempelvis anser medicinska forskningsrådet alt utredningen fullgjort sitt uppdrag pä ell förtjänstfullt sätt, dvs. man har gjort ell anlal ingående och värdefulla analyser saml dragit välgrundade slulsalser mol bakgrund av dessa analy­ser, och Centralorganisationen SACO/SR all ulredningens beskrivning av den svenska läkemedelsindustrin i nationellt och internalionelll perspektiv ger en god och nyanserad bild av branschen samt atl denna beskrivning ger en god grund för de överväganden som delegationen presenterar.

Några remissinstanser ger dock inte utredningen odelat beröm. Statens industriverk anser atl betänkandet ger en god bild av läkemedelsindustrin vad gäller de kartläggande och probleminventerande delarna men konsta­terar dock all samtidigt som utredningen framhåller atl den svenska lake-

 

Prop. 1980/81:130                                                                344

medelsinduslrin tillhör de högteknologiska branscher som bör prioriteras i en industripolitisk salsning ger man inga förslag till hur en sådan priorite­ring skall komma till ständ. Apotekarsocieteten framhåller all belänkandet ger en allsidig, översiktlig och korrekt beskrivning av den svenska läkeme­delsindustrin. Endasi vad beträffar analysen av den svenska läkemedelsin­dustrins konkurrenskraft anser man atl LIND lyckats mindre väl. Apote­karsocieteten anser alt detta är en brist särskilt eftersom läkemedelsindu­strin under de senaste åren i olika sammanhang nämnls som exempel pä de högteknologiska och kunskapsintensiva branscher, i riktning mot vilka det svenska näringslivet borde omstruktureras. Vidare menar Landslingsför­bundet atl del hade varil värdefullt om man i betänkandet vid genomgäng­en av läkemedelsindustrins roll och struktur med avseende pä främst den inhemska läkemedelsförsörjningen ylterligare hade kunnal belysa konse­kvenserna av förändrade förutsättningar, dvs. alt volymutvecklingen inom hälso- och sjukvården nu mäste dämpas samt alt kraven pä omstrukture­ring av värden blir allt starkare och man framhåller all behoven av samver­kan mellan systemets olika delar på grund av dessa förändringar nu måste ökas.

Svenska fabriksarbetareförbundet finner del förvånande att utredning­ens egna slutsatser är att nägra direkta åtgärder inte är påkallade och drar slutsatsen att denna passivitet inför 1980-talets problem närmast är beting­ad av svårigheter att jämka samman skilda ägarintressen. Förbundel anser att företagen har behov av ett omfattande fortsatt samhälleligt slöd, inte minst mot bakgrund av all förbundet bedömer framtidsutsikterna mindre positivt än vad LIND har gjort. Både finansiellt och organisatoriskt stöd behövs enligt förbundet och del organisatoriska stödet är viktigt för all nå en nödvändig samordning mellan företagen i forskning och internalionell marknadsföring. Dock framhåler förbundet att ett vidmakthållet eller ökat stöd ät läkemedelsindustrin också kräver en motprestation från industrins sida i form av ett ökat infiytande för samhället.

2   Direktiven

Landsorganisationen i Sverige pekar pä de ursprungliga direktiven till den av den socialdemokratiska regeringen tillsalta läkemedelsindustridele­galionen, där del sades atl "arbetet bör bedrivas med särskild inriktning på att lillgodose samhällels krav på inflytande över läkemedelsindustrin" och "att en övergripande målsättning bör vara alt i samhällels regi sammanföra läkemedelsindustrins verksamhet". 1 och med alt dessa direktiv efter regeringsskiftet 1976 ändrades till all i stället utmynna i önskemål om en i huvudsak allmän beskrivning av svensk läkemedelsindustri samt till för­slag om inrättandet av ett lill intet förpliktande branschråd för samråd och informationsutbyte tvingas LO konstatera at\ det ursprungliga syftet med

 

Prop. 1980/81:130                                                                345

Ullsätlandel av läkemedelsdelegationen inle fullföljts. LO kan inle bilräda en sädan passiv linje ulan föreslär att läkemedelsindustrin skyndsamt blir föremål för förnyade överväganden och att Svenska fabriksarbetarför­bundets förslag till elt delvis samhällsägt sälj- och forskningsstödjande bolag då allvarligt beaktas.

Läkemedelsindustriföreningen räknar upp utgångspunkterna för läke­medelsindustridelegationens tilläggsdirektiv, nämligen atl goda betingelser för en konkurrenskraftig svensk läkemedelsindustri skall föreligga, atl bra och så långt möjligt billiga läkemedel skall stå lill förtbgande i landet, alt den svenska industrins roll i den inhemska läkemedelsförsörjningen sär­skill skall belysas samt att möjligheterna till elt mera utvecklat samarbele mellan induslrin och samhällel skall undersökas och anser att den sam­manfattning som görs i belänkandet redovisar de väsentligaste problem­områdena som måste beaktas för att dessa direktiv skall uppfyllas.

Socialstyrelsen beklagar att betänkandet enbart ägnar sig äl den inhems­ka läkemedelsförsörjningen i fredstid. Man pekar vidare på atl den succes­sivt ökande specialiseringen inom läkemedelsindustrin liksom ökad etable­ring av tillverkning utomlands medför starkt ökade beredskapsproblem pä läkemedelsområdet.

3   Läkemedelsindustrins utveckling

Kemikontoret framhåller att det vid sidan av verkstadsindustrin i allmän­het är mot kemiseklorn - och särskilt den kemiska induslrin - som uppmärksamheten riktas för att inom denna finna grenar som borde vara lämpade för en fortsatt gynnsam utveckling i värt land. Kemikontoret påpekar alt det är svårt att söka förutsäga möjligheterna till framtida expansion inom en viss industriseklor men hävdar med denna reservation all läkemedelsindustrin hör till de branscher där förutsättningarna bör vara relativt ljusa för en fortsatt god utveckling.

Sveriges farmacevtförbund instämmer i utredningens konstaterande atl utvecklingshastigheten inom läkemedelsinduslribranschen är hög och alt förelag och förelagsstrukturer som i dag är livskraftiga relalivi snabbt kan komma att utsättas för hot som på olika sätt mäste bemötas genom föränd­ringar och hänvisar till de svåra problem som vållats bl.a. inom Kabi-koncernen och hos Ferrosan.

Svenska fabriksarbetareförbundet sätter fiera frågetecken för LlND:s bedömning alt den höga tillväxttakten inom läkemedelsindustrin kommer atl beslå även undet; 1980-lalet och 1990-talel bäde internalionellt och i Sverige. Faktorer som lalar emol en sådan positiv utveckling är bl. a. enligt förbundet det faktum alt fiertalet länder nu och under 1980-lalel drabbas av nedskärningar i den offentliga sektorn som ju har en avgörande roll som marknad för läkemedelsindustrin.  Kopplat till denna utveckling växer

 

Prop. 1980/81:130                                                                346

enligt förbundet en mer centraliserad upphandling av läkemedel upp inom den slutna värden och med den ell ökal koslnadsmedvetande och en strävan all minska antalet preparat. Andra faktorer som enligl förbundel pekar mol ell härdare marknadsklimal under 1980-lalel är ökad priskon­kurrens, ökal utrymme för vad LIND kallar plagiatförelag, försämrad lönsamhet, minskal utrymme för forsknings- och utvecklingsverksamhet.

4   Forskning och utveckling

4.1 Allmänna synpunkter

Socialslyrelsen framhåller alt betänkandet vid diskussionen om FoU nästan enbart sysslat med innovationer varför slyrelsen vill underslryka behovet av fortsatt forskning för all behålla eller utöka marknaden för befinlliga preparat. Forskningen kan enligt slyrelsen gälla såväl försök alt åstadkomma bällre och mer ekonomiska framställningsmetoder som kli­nisk forskning. Slyrelsen pekar pä all det här i etl par fall brustit inom svensk industri så atl försäljningen av ifrågavarande produkter från all ha varil i huvudsak svenska i framtiden kan förväntas ske framför allt genom import.

Svenska jäbriksarbelarejörbundet framhåller alt forskningskostnaderna ökar snabbi och bedömer all andelen icke-palenlskyddade produkter i läkemedelsföretagens utbud kommer atl öka. I sin bedömning atl förelagen inom läkemedelsindustribranschen fär etl omfattande fortsatt samhälleligt slöd saml all molpreslalion ocksä skall krävas frän industrins sida i form av ökal infiytande för samhället föreslär förbundet atl bildandel av ett sälj-och forskningsstödjande bolag bör utredas. Ägare lill detla slödbolag skall vara samhället med 51 % och övriga läkemedelsförelag med 49% tillsam­mans. Genom slödbolagel skall enligt förbundet statliga pengar kanaliseras till forskning inom resp. delägarbolag och i samverkan mellan två eller flera delägare. Vidare skall den forskning som organiseras genom della stödbolag ske i bl. a. läkemedelsföretagen pä uppdrag av slödbolagel. som också gemensamt med det forskande delägarförelaget skall förfoga över rätlen till forskningsresultaten och deras användande. Elt kronoandelssys-tem liknande del som i dag finns inom gruvseklorn bör enligl förbundet införas pä läkemedelsområdet mol bakgrund av att samhällel som marknad och genom en generös prispolitik möjliggör förelagens egenfinansierade forskning. Det skulle innebära alt slödbolagel i framtiden, gemensamt med resp. delägarbolag, skulle förfoga över de forskningsresullal som kommer ut av den egenfinansierade forskningen i resp. bolag. För atl la tillvara de slorskalefördelar som finns i vissa led i forskningen skulle slödbolagel enligt förbundel ocksä aktivt verka för att samordna forskning mellan tvä eller fiera läkemedels- eller kemiska företag, där sä är värdefullt. Slödbola-gels andra huvuduppgift skulle vara all verka för en samordning av den

 

Prop. 1980/81:130                                                               347

inlernalioneHa marknadsföringen. Förbundel häller inle med LIND om all samarbete med utländska läkemedelspartners sannolikt är bäsl ulan påslår sig ha negaliva erfarenheler av branscher som splittras upp pä skilda utländska ägarintressen eller samarbetspartners. Förbundet ser snarare en nationell "kraftsamling" som långsiktigt förnuftigt för alt behålla en livs­kraftig svensk läkemedelsindustri och menar atl nyss beskrivna kraftsam­ling skulle ge särskilt de mindre företagen en viss möjlighel till risksprid­ning och större uthållighet i sin forskning, samtidigt som de ges större möjlighel alt genom en bredare marknad täcka in sina forskningskosl-nader. Avslutningsvis hävdar man alt nödvändiga internationella samar­betsprojekl utifrån en sädan bas kan diskuteras och alt bl.a. nordiskt samarbele dä skulle vara av värde all lilla pä.

4.2 Samhällets roll

Flera remissinsianser kommenterar samhällets roll och statliga insatser vad gäller FoU på läkemedelsområdet, och säsom exempelvis SACO/SR instämmer i utredningens påslående alt en stärkning av grundforskningen inom de områden som läkemedelsindustrin replierar pä är del bäsla sällel för samhällel atl långsiktigt gynna en positiv utveckling av branschen. Man påminner också om möjligheten att industridepartementet utöver finansi­ering via seklorsorgan direkl finansierar industripolitiskt angelägen forsk­ning vid universitet och högskolor. Vidare är del SACO/SR;s mening all det inle finns anledning lill samhälleligl inflytande över industrins FoU-verksamhet eller dess internationella marknadsföring. Man menar atl FoU-verksamheten till stor del styrs av den kompelens som finns dels inom förelagens forskningsavdelningar, dels hos de experter och specialis­ter som finns inom universiteten och sjukvårdsorganisationen och atl det alltså är svårt att med statliga styråtgärder åstadkomma nägra väsentliga förändringar/fbrbältringar av forskningsinriktningen.

Sveriges arbelsledareförbiind anser däremot att det finns starka skäl för alt man frän samhällels sida skall kunna styra inriklningen på forskningen. SALF menar all man i ökad utsträckning bör inrikta produktutvecklingen mot områden där de slora problemen inom sjukvärden finns. SALF anser också att läkemedelsindustrin i större ulslräckning bör inriklas på all la fram aktiva substanser.

Läkemedelsinduslriföreningen finner det sjunkande intresset för fors­karutbildning i Sverige och den dramaliska minskningen av antalet avlagda forskarexamina myckel oroande och menar all detla snabbt kan fä nega­tiva konsekvenser för svensk läkemedelsindustri. LIF anser det därför synnerligen angeläget atl elt positivt utbiklningsklimat skapas och all forskarutbildningen snarast tillförs erforderliga resurser. Framförallt mäs­te enligl LIF de av ulredningen uppräknade ämnesområdena biokemi, immunologi, toxikologi, hybrid-DNA teknologi och farmacevtisk teknolo­gi förslärkas.

 

Prop. 1980/81:130                                                                348

Medicinska forskningsrådet påpekar alt bland de ämnesområden som LIND speciellt vill prioritera är biokemi och immunologi områden inom vilka MFR har gjort och gör stora satsningar bäde i form av projektanslag och forskartjänster. Toxikologi har ocksä länge prioriterats av MFR, men som ocksä anförs av LIND, har det varil svårigheter alt rekrytera forskare Ull området. Därför finner MFR delegationens förslag när det gäller stimu­lerande åtgärder inom ämnesområdet toxikologi mycket värdefulla. Dock bör man enligt MFR i detla fall avvakla de förslag som kommer att framläggas av universitelskanslerämbelels enmansutredare i ärendet. Be­träffande området hybrid-DNA teknologi nämner MFR att man stöder etl antal grundläggande projekt med anknytning härtill men att den mer tilläm­pade forskningen här snarast faller inom STU:s ansvarsområde och att STU också prioriterat området.

Vidare hänvisar MFR lill att LIND finner det nödvändigt att statsmak­terna i första hand bör salsa på ell stöd lill den grundläggande biomedi­cinska forskningen och anser del mot denna bakgrund oroande att utveck­lingen av MFR;s anslag under 1970-lalet inneburit en successiv urholkning av dess reella värde. MFR delar helt LlND:s synpunkler all denna uiveck­ling måste brytas och att MFR under 1980-lalel bör ges även reellt ökade anslag och påpekar atl en väsenllig del av MFR:s anslag ulnylljas för forskningsprojekt som har betydelse för svensk läkemedelsindustri och dess fortsatta expansion.

Slyrelsen för teknisk utveckling framhåller beträffande statligt stöd till läkemedelsteknisk FoU all förslag i denna riktning framförts av STU i 1980 års anslagsframställning ulöver de ökade insatser som redan inletts på det biotekniska området. STU hänvisar till elt antal hinder mol branschens fortsatta utveckling som utredningen pekar på, dvs. svårigheter att i erfor­derlig omfattning utföra kliniska studier vid svenska sjukhus, ett utdraget registreringsförfarande samt prissällningsförhandlingar där olillräcklig hänsyn tas till industrins höga utvecklingskostnader, och menar alt etl undanröjande av dessa hinder ur industripolitisk synpunkl torde vara mera angeläget än andra statliga stödälgärder.

Socialstyrelsen påpekar all ulöver de olika stödinsatser frän slalens sida som diskuteras i betänkandel - stöd för att stärka induslrin eller stöd till ökad ulbildning - kan elt positivt stöd frän staten i andra former vara lika viktigt. Som exempel nämner man alt den långdragna utredningen om hybrid-DNA-leknik och den omständliga proceduren för godkännande av sådan verksamhet starkt har försenat igångsättandet av denna typ av verksamhel i Sverige och alt det därmed kan dröja länge innan den blir konkurrenskraftig med slora ekonomiska förluster som följd.

Universitets- och högskoleämbetet framhåller alt en fortsatt god rekry­tering lill de medicinska och farmaceutiska fakulteterna vid universiteten förutsätter att antalet forskarrekryteringsljänsler ökar, eftersom många studerande avbryter sina sludier på grund av atl framtidsutsikterna upp-

 

Prop. 1980/81:130                                                               349

levs som osäkra. UHÄ pekar vidare pä att nya professurer i toxikologi, klinisk immunologi och biofarmaci inrättades sä sent som är 1979 samt all man i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 begärt en professur i biokemisk farmakologi. Slulligen nämner UHÄ all även en allmän för­stärkning av de rörliga resurserna för forskning fordras för etl ämnes fortsatta utveckling, bl.a. för all stimulera rekryteringen av forskarstude­rande till området.

Apotekarsocieteten anser — i likhet med LIND - atl slandard och omfattning av högre utbildning och forskning, inle minst grundforskning, är av avgörande belydelse för läkemedelsindustrins utvecklingsmöjlighe­ter. Apotekarsocieteten tillstyrker LlND:s förslag all medicinska forsk­ningsrådet under 1980-talet ges även reellt ökade anslag men framhåller samtidigt atl det är minst lika angeläget att den farmaceutiska fakulteten, som är den enda universiletsinslitution, där man är specialinriktad pä läkemedelsfrågor, ges tillräckliga resurser för kvalificerad ulbildning och forskning,

4.3 Forskningssamordning och Fmansiering

Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan delar ulredningens slut­satser vad gäller dubbelforskning i branschen. Sälunda instämmer medi­cinska forskningsrådet helt i LIND:s konstaterande all någon dubbel­forskning inte förekommer inom svensk läkemedelsindustri och att nägra vinster inle kommer alt uppnäs genom sammanslagningar av nuvarande forsknings- och utvecklingsarbete ulan snarast skulle vara till nackdel för svensk läkemedelsindustri.

Däremot anser statens industriverk alt det finns en risk för att konkurre­rande företag satsar resurser på samma eller liknande forskningsprojekl, vilket kan leda till en överoptimal resursinstans pä vissa områden. Dock menar man alt sädana risker finns även i andra branscher men alt de möjligen kan vara allvarligare i läkemedelsindustrin på grund av dess högre forskningsintensitel och dess marknadsstruktur. Enligt verkets bedömning är emellertid delta problem inte av så slor kvantitativ betydelse alt nägra särskilda statliga åtgärder erfordras utöver den insyn som erhålls i sädana fall där slalliga insatser i en eller annan form påkallas.

Läkemedelsindustriföreningen vill liksom ulredningen underslryka all forsknings- och marknadsföringssatsningar mäste självfinansieras. SAF tillsammans med Sveriges industriförbund har samma uppfattning. Efter­som externa lånemöjligheler inle slär till buds för denna lyp av riskfinan­siering, mäste de svenska läkemedelsföretagen enligl LIF ges möjligheler all generera eget kapital, vilket endasi kan ske via prissättningen pä företagens produkter på hemma- och exportmarknaderna.

Vidare anser LIF all svensk läkemedelsindustri ocksä i fortsättningen bör kunna hävda sin uppnådda position men att en förutsättning härför är

 

Prop. 1980/81:130                                                                350

atl de svenska läkemedelsföretagen förmår generera egel kapital som kan satsas på nya forskningsprojekt inom ramen för resp. förelags specialkom­petens och prioritering. Vid prissättningen av sina produkter måste företa­gen beakla FoU-verksamhelens krav all få disponera minst 15% av för­säljningsintäkterna.

Svenska fabriksarhetareförbundel menar atl del sälj- och forsknings­stödjande bolag till 51 % slalligl och lill 49% industriägt som de föreslår aktivt skulle verka för alt samordna forskning mellan tvä eller flera läke­medels- eller kemiska förelag, där sä är värdefullt. Pä detla säll skulle man enligt förbundet kunna ta tillvara de slorskalefördelar som finns i vissa led i forskningen.

SIF anser, med anledning av att LIND inte finner del angeläget atl föreslå ett närmare samarbele mellan läkemedelsindustrierna, att visst samarbete borde gynnas, nämligen forskningssamordning, produktions­samordning i Sverige samt marknadsföringssamarbete internalionellt och SALF menar att del är helt nödvändigt med en samverkan mellan företa­gen på FoU-området för atl la tillvara stordriftsvinster, undvika dubbel­forskning och onödig konkurrens med höga marknadsföringskostnader som följd.

Apotekarsocieteten instämmer i LIND:s slutsatser i samordningsfrågan, nämligen att dubbelforskning inte förekommer samt alt inga vinster uppnås genom ökal samarbele mellan förelagen vad gäller FoU. Dock vill man peka på möjligheterna lill etl fortsatt samarbete vad gäller produktbyten på den svenska marknaden i syfte att uppnå en sortimentsminskning i läkeme­delsförsörjningssystemet, vilket hittills genomförts bl. a. vad gäller penicil­linpreparat och intravenösa nutritionslösningar. Vidare pekar man pä atl del också finns slruklurproblem som kräver en lösning varav del mest akula torde vara överetableringen på infusions- och spolvätskemarknaden.

4.4 Bättre kunskapsutbyte

Flera remissinstanser bl. a. medicinska forskningsrådet har i sak samma uppfattning som Sveriges industriförbund, som betonar viklen av atl det för läkemedelsindustrin väsentliga samarbetet med universiteten, andra statliga institutioner och sjukvårdshuvudmännen underlättas. Systemet med adjungerade professorer är enligt förbundet elt bra medel för atl stärka samarbetet mellan läkemedelsindustrin och institutionerna vid hög­skolorna och finner all en utökning av della syslem torde vara befogad.

Sveriges farmacevtförbund påpekar atl en stark autonom universitets­forskning som samarbetspartner för induslrin är en nödvändighet mer än någonsin och att systemet med adjungerade professorer därför mäste bibe­hållas och helst utvecklas ytteriigare.

Läkemedelsindustriföreningen framhåller atl en viktig förutsältning för svensk industriell läkemedelsforskning är ett fortsatt gott samarbele med

 

Prop. 1980/81:130                                                                351

universitetens forskare, kliniskt verksamma läkare och sjukvårdens hu­vudmän. Delta för Sverige karakteristiska samarbete har enligt LIF hittills varit myckel framgångsrikt och mäste under vederbörlig insyn ges möjlig­het till fortsatt utveckling.

UHÄ hänvisar till påpekandet i betänkandel atl planeringsberedningen för sektorn för utbildning för värdyrken saml för de medicinska, de odon­tologiska och de farmaceutiska fakulteterna, som är knuten lill UHÄ, saknade en representant för läkemedelsindustrin. 1 den nya planeringsbe­redning som tillsattes av regeringen 1980 finns numera enligl UHÄ en sådan representant.

RUFI poängterar atl LlND:s uppfattning atl informations- och kun­skapsutbytet mellan främst sjukvårdshuvudmännen och induslrin bör för­bättras och formaliseras bör gälla hela den i Sverige verksamma läkeme­delsindustrin.

SACO/SR påpekar all samarbele mellan universitetens forskning och förelagens FoU-verksamhet är naturligt och helt nödvändigl och under­stryker vidare atl ell nära samarbete med den svenska sjukvården, framför allt vad gäller kliniska läkemedelsprövningar, är väsenlligl. SACO/SR instämmer i LIND;s påpekande atl informations- och kunskapsutbytet mellan industrin och sjukvårdshuvudmännen för etl förtroendefullt och förbättrat samarbele bör förbättras till gagn för båda parter.

5    Inhemsk och utländsk marknad

Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier häller med LIND om att den svenska läkemedelsindustrins konkurrenskraft vä­sentligen kommer att bestä.mmas av dess förmåga att utvecka och på utländska marknader sälja nya värdefulla läkemedel men vill även under­stryka den vikl som ocksä samhällels utformning av den mer allmänna näringspolitiken har för läkemedelsindustrin.

Med anledning av atl den svenska läkemedelsmarknaden uppvisar en sjunkande tendens framstår enligt LIF en fortsatt framgångsrik internalio­nell utveckling som än mer nödvändig och svenska framgångar i en hård­nande inlernationell läkemedelsmarknad förutsätter ell successivt tillfiöde av höginnovaliva produkter, menar man.

Vidare påpekar LIF alt den offensiva marknadsföring som LIND fram­håller som nödvändig för alt de svenska företagen skall lyckas pä hemma-och utlandsmarknaderna med rimlig framförhållning måste planeras i lids-och koslnadslermer. Man framför alt alltför länga registreringslider är en hindrande faktor i dessa sammanhang.

Socialstyrelsen understryker behovel av fortsatt forskning för att behål­la eller utöka marknaden för befinlliga preparat. Man menar all forskning­en kan gälla säväl försök att åstadkomma bättre och mer ekonomiska

 

Prop. 1980/81:130                                                                352

framställningsmetoder som klinisk forskning och pekar pä att del i ell par fall här har brustit inom svensk industri så all försäljningen av ifrågavaran­de produkter frän atl ha varit i huvudsak svenska nu kan förväntas ske genom import.

Sveriges järmacevtjörbund är mot bakgrund av atl den allmänna expan­sionen på marknaden nu blivit alltmer stillastående samt att de svenska företagen också fär det allt svårare all möta de utländska läkemedelsföre­tagens expansion i Sverige övertygat om all elt ökal samarbete pä mark­nadsföringssidan är nödvändigl. Man påpekar atl utredningen ej föreslär några åtgärder av delta slag men finner del rimligt att i första hand indu­strin inom sig agerar i frägan.

Med anledning av att utredningen pekar pä att försäljningsorganisa­tionen är myckel avgörande för om företagen skall bli framgångsrika pä utlandssidan, beklagar SALF all inle ulredningen närmare studerat frågan om att samarbete kommer till stånd mellan förelag på försäljningssidan.

Kommerskollegium håller med om vad som antyds i betänkandet om alt ökat inlernationellt samarbele bl. a. bör kunna leda till atl undanröja hinder i varuutbytet och därmed underlätta den internationella marknadsföringen för läkemedelsindustrin men påpekar att del samarbete som f. n. redan bedrivs av detta slag ej behandlats i ulredningen. Som exempel pä sädant samarbete hänvisar kollegiet lill läkemedelskonventionen inom EFTA som avser ömsesidigt erkännande av ansvariga myndighelers inspektioner av­seende läkemedelskonventionen saml lill ett annal samarbete inom EFTA som avser överenskommelse om registrering av läkemedel och vars syfte är att underlätta registreringsprocedurerna mellan länderna och all stimu­lera internationellt samarbete avseende registrering av läkemedel. Även inom nordiska läkemedelsnämnden pågår liknande samarbele påpekar man.

6   Läkemedelskontrollen

Mänga remissinsianser har synpunkter pä regislreringsföifarandet, och bl, a. Kemikontoret, SACO/SR, RUFI och LIF menar atl länga registre­ringslider är en hindrande faktor.

Apotekarsocieteten tillstyrker LlND:s uttalande för en anpassning av läkemedelskonirollens arbetsformer och resurser i syfte atl minska hand­läggningstiden för regislreringsärenden saml för harmonisering av interna­tionella kontrollkrav. Vad del gäller harmonisering av konlrollkraven in­stämmer apotekarsocieteten i LlND:s förslag om alt knyla en särskild läkemedelsexperl lill Sveriges officiella sändebud vid EG-kommissionen i Bryssel med uppdrag atl också vara ackrediterad vid WHO:s regionalkon­tor i Köpenhamn.

Även bl. a. SACO/SR understryker behovel av en resursförstärkning pä socialstyrelsens läkemedelsavdelning och påpekar att i begreppel "resurs-

 

Prop. 1980/81:130                                                                353

förstärkning" ligger ocksä frågan om att rekrytera och behälla kvalificerad personal för vilket krävs en bättre marknadsanpassning av anställningsvill­koren.

Liksom Apotekarsocieteten har bl.a. Sveriges läkarförbund. SACO/SR och Sveriges farmacevtförbund tagit fasta på ulredningens synpunkler på socialstyrelsens internationella arbete, ökad harmonisering av kontrollkra­ven och en läkemedelsexpert vid EG-kommissionen i Bryssel.

Sveriges läkarförbund anser alt statsmakterna aktivt bör främja en ut­veckling som medför atl svensk läkemedelsindustri borde kunna hävda sig internationellt och pekar i sammanhanget pä atl en fortsatt harmonisering av kontrollkraven inom Norden och EG därior är synnerligen angelägen. Statsmakterna bör enligt förbundet pröva delegationens förslag atl knyta en läkemedelsexperl till EG-kommissionen i Bryssel med ackredilering till WHO och dess regionkontor i Köpenhamn.

Styrelsen för teknisk utveckling pekar pä ell antal hinder för svensk läkemedelsindustris fortsatta utveckling säsom utdraget registreringsför­farande, prissättningsförhandlingar där otillräcklig hänsyn tas till indu­strins höga utvecklingskostnader m. m. och ger förslag lill undanröjande av dessa hinder. Man vill åstadkomma en effektivisering av registre­ringsförfarandet vid socialstyrelsen dels genom en revision av dess verk­samhel, dels genom kontinuerlig anpassning av de svenska registrerings­kraven lill inlernationell praxis, i första hand till regelsystemet som är under utarbetande vid EG. Vidare vill man fä lill stånd en standardisering av samarbetsformerna mellan läkemedelsföretagen och den svenska sjuk­vården avseende läkemedelsprövningar vid svenska sjukvårdsinrättningar, genom att socialstyrelsens nyligen färdigställda rekommendationer fast­ställs som anvisningar samt alt sjukvårdshuvudmännen uppdras att skynd­samt förhandla med läkemedelsindustrins organisationer om enhetliga regler för ekonomisk ersättning avseende dessa prövningar.

Slutligen vill man all lagstiftningen avseende industriell verksamhel med hybrid-DNA-leknik ses över i syfte alt få fram ett klarare myndighets­ansvar. Denna fråga är av stor vikt för läkemedelsindustrins framtid och bör enligl STU ges hög prioritet inom älgärdspaketet.

RUFI instämmer i LIND:s uppfattning att en harmonisering av kon­trollkraven är önskvärd och menar atl en sädan i första hand bör kunna uppnäs i Norden. RUFI menar vidare all dessa harmoniseringsslrävanden bör resultera i likartad värdering av dokumentationen av nya läkemedel. Etl säll för den svenska kontrollorganisationen atl effektivare utnyttja egna resurser är enligt RUFI atl den i betydligt större utsträckning är vad som nu sker utnyttjar bedömningsmaierial frän andra välrenommerade kontrollorgan.

Kemikoniorel påpekar atl kostnaderna för prövningsprocessen nu nätt det ansenliga beloppet av 150-250 milj. kr. bl. a. beroende pä atl kraven på djurförsök ökal i avsevärd grad. En fortsättning av denna trend under

23    Riksdagen 1980/81. 1 .saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                  354

1980-talet riskerar enligt kemikoniorel att hämma utvecklingen av nya läkemedel, samtidigt som säkerheten rörande toxiska och cancerframkal­lande egenskaper icke nämnvärt förbättras.

När det gäller LIND;s uttalande att det är av största vikt alt industrin även i fortsättningen har möjlighel att i tillräcklig utsträckning ulföra kliniska prövningar i den svenska sjukvården vill Landstingsförbundet instämma men framhåller samtidigt att huvudmännen mäste ha inflytande över verksamheten. Man påpekar också att överläggningar påbörjats mel­lan Landstingsförbundet och läkemedelsindustrins branschorganisationer om regler för kliniska prövningar av läkemedel inom sjukvården.

Socialstyrelsen framhåller atl samhället mäste kräva att nödvändiga prövningar utföres innan nya medel las i bruk och atl använda metoder står i överensstämmelse med vetenskapens senaste rön. Mot denna bakgrund är det enligt styrelsen anmärkningsvärt att betänkandet generellt karakteri­serar dessa prövningar som "de nationella kontrollorganisationernas allt mer rigorösa krav" resp. uppger att "registreringsprocessen är således mycket omfattande och resurskrävande för företagen och har påtagligt förlängt och fördyrat FoU-arbelet". Socialstyrelsen menar att sädana på­ståenden kanske kunde förväntas i länder där man först på senare år börjat kräva bevis för de nya preparatens terapevtiska effekt men knappast frän ett land där standarden hos den nationella kontrollen utomlands används som försäljningsargument. Pä samma sätt ger del styrelsen etl egendomligt intryck när hög toxicilet i betänkandet anförs som svårighet att klara myndigheternas registreringskrav eftersom hög toxicilet automatiskt borde leda till att tillverkaren ej söker registrera eller saluföra ett preparat.

Styrelsen understryker även att en ökning med ca 800% av antalet balanserade registreringsärenden ingalunda ägt rum under åren 1974-1979 såsom anges i betänkandet. Tabellen som citeras fastslår balansläget den 1 januari 1980 och ger enligt styrelsen inget underlag för den jämförelse som görs i betänkandet. Den aktuella kolumnen visar enbart vilket är en balan­serad ansökan ingavs lill läkemedelskonlrollen och jämfört med 1974 ligger balansen i dag pä en nägot lägre nivå, menar socialstyrelsen.

Socialstyrelsen tillstyrker vidare atl en särskild läkemedelsexperl knyts till Sveriges officiella sändebud vid EG-kommissionen i Bryssel för att öka informationsutbytet internationellt i olika registreringsfrågor. För att fä optimal effekt skulle enligt styrelsen ifrågavarande person sortera under läkemedelsavdelningen eller på annat sätt nära knytas till den. Man fram­håller också atl arbetet för internalionellt samarbete starkt hämmats av läkemedelsavdelningens hell otillräckliga anslag för utländska resor och atl det är dessa som i första hand bör ökas om ett fruktbart internationellt samarbele skall utvidgas.

SACO/SR betonar den svenska kontrollmyndighetens belydelse för den svenska läkemedelsindustrins internationella konkurrenssituation och krä­ver resursförstärkning pä detla område.

 

Prop. 1980/81:130                                                  355

7   Priskontrollen

Statens pris- och kariellnämnd påpekar all den beskrivning av priskon­trollen som LIND ger i sitt betänkande är en beskrivning av de förhållan­den som förekom före 1970, dvs. innan läkemedel kom att omfattas av SPK:s prisövervakning. Prishöjningar för varje enskilt läkemedels­industriföretag baseras enligl SPK i dag på resp. företags kostnadssitua­tion. Tidigare räknades en genomsnittlig prishöjning fram som gällde för samlliga svenska läkemedelsföretag.

Rutinen vid fastställande av ett pris är enligt nämnden atl SPK analyse­rar de enskilda läkemedelsföretagens kostnadsunderlag för aviserade pris­höjningar och efter överläggningar med företagen kommer man fram till vilket prishöjningsbehov resp. företag har. Med utgångspunkt frän det sålunda framräknade prishöjningsbehovet förhandlar förelaget med Apo­teksbolaget om hur den erforderiiga genomsnittliga prishöjningen skall läggas ut på enskilda preparat.

Härmed anser SPK att den pris- och kostnadsuppföljning som LIND efteriyser i sitt betänkande alltså redan existerar.

Kemikontoret konslalerar alt den svenska priskontrollen blir av avgö­rande betydelse för att generera medel äl forskning och inlernationell marknadsföring och därmed för företagens utvecklingsmöjligheter. Man menar att kravet pä skälig avkastning för att kunna stödja en gynnsam industriell utveckling här bör få väga tungt vid avvägning mot andra intressen - t.ex. önskemålet om så billiga läkemedel som möjligt. SACO/ SR och STU har kommentarer liknande de av kemikoniorel framförda.

Enligt SAF och Sveriges industriförbund får de svenska prisreglerande myndigheternas agerande en avgörande betydelse för i vilken utsträckning företagen kan fä täckning för sina FoU-kostnader. Man påpekar också all det emellertid inte bara är vid introduktion av produkter som prissättning­en är betydelsefull utan den är minst lika viklig när det gäller del mer slandardbetonade sortimentet för alt företagen skall kunna klara av alt generera erforderliga finansiella resurser för utvecklingsarbete och mark­nadsföringsinsatser.

RUFI hänvisar till LIND:s konstaterande atl man emellertid inle kan utesluta möjligheten av alt priskonlrollen får den paradoxala effekten att prisnivån blir högre än om priskontrollen inte funnits och kan inte finna något som talar för atl en priskontroll leder lill all priskonkurrensen ökar.

Svenska fabriksarbetareförbundet framhåller all samhällets prispolilik och priskontroll inte bara avgör den inhemska prisnivån ulan ocksä blir en norm för den internalionella prissättningen och drar slutsatsen atl samhäl­lel härigenom i hög grad ger läkemedelsföretagen den lönsamhel och de resurser de behöver för sin forskning och marknadsföring.

Landstingsförbundet framhåller att en fråga av stor vikt för läkemedels­industrin och sjukvärden är att försöka påverka koslnadsulvecklingen och

 

Prop. 1980/81:130                                                                356

att detta, såsom LIND också hävdar, främst kan ske genom att styra läkarens förskrivning och/eller införa hårdare priskontroll. Man påpekar ocksä alt landstingens läkemedelskommittéer är ell uttryck för strävan­dena alt via rekommendationer påverka konsumlionsbesluten i säväl den öppna som den slutna värden och finner det därför angeläget atl ökade ansträngningar görs för att förbällra deras arbete.

Förbundet noterar att LIND pä olika ställen i betänkandel diskuterar läkemedelsindustrins marknadsföring och hänvisar Ull alt man för egen del tidigare har uttalat sig för en reduktion av industrins marknadsföringsåt­gärder till förmån för mer problemorienterad, obunden läkemedelsinfor­mation.

8   Branschråd för läkemedelsindustrin

Flerlalel instanser bl.a. LandslingsjÖrbundet, SACO/SR och Kemikon­toret har yttrat sig i denna fräga och tillstyrker tillsättandet av ett bransch­råd för läkemedelsindustrin.

Läkemedelindustriföreningen välkomnar LlND:s förslag om etl branschråd som synes kunna bli del centrum för information och kommu­nikation mellan intressenter pä sjukvärdens område som samhällel uppen­bariigen har ell behov av. Man pekar i sammanhanget ocksä pä all del är rimligt alt anta alt elt organ för kontinueriigt informationsutbyte skall kunna göra det myckna utredandet på läkemedelsindustrins område över­flödigt. Inrättandet bör enligt LIF ske utan dröjsmål.

SAF och Sveriges industriförbund känner rent allmänl elt betydande mått av skepsis inför organ av det slag som branschrådet är. Man menar all erfarenheterna av verksamheten i de hittillsvarande branschråden moti­verar en sädan uppfattning. Om man med inrättandet av etl branschråd kan skapa etl forum för en mer saklig debatt än hittills anser SAF och Industri­förbundet ändå all detla är nägot positivt. Till branschrådet bör enligt SAF och Industriförbundet i sädana frågor när så är önskvärt även kunna inkallas representanter för RUFI. Dock anser man atl RUFI inle borde beredas perma'henl plats i rådet pä grund av att rådets verksamhel specielll skall inriktas pä FoU-planeringen inom de svenska förelagen.

RUFI lillslyrker LlND;s förslag till inrättande av ell branschråd för läkemedelsindustrin under förutsättning att den i Sverige verksamma ul­ländska läkemedelsindustrin via sin branschorganisation RUFI blir repre­senterat i ett sådanl branschråd.

Statens pris- och kariellnämnd uppger sig vara beredd atl - om del av LIND föreslagna branschrädel kommer lill sländ - medverka lill all den samlade erfarenhel och kompelens som finns på nämnden rörande läkeme­delsindustrin pä bäsla säll kommer rådet lill del.

Medicinska forskningsrådet lillslyrker förslagel om branschråd och kon-

 

Prop. 1980/81:130                                                                357

staterar alt såväl permanent som lillfällig expertis från berörda myndighe­ler och organisationer bör knytas till branschrådet. MFR räknar självt med atl fä bli representerat på permanent bas.

Sveriges läkarförbund ansluter sig lill ulredningens förslag om elt branschråd som bör bli elt ändamålsenligt organ för information om bran­schens allmänna utveckling och lönsamhel men ocksä elt forum för plane­ring av forskning och vidareutveckling, diskussion och behov av ändrade organisatoriska former samt klarläggande av evenluelll behov av stöd från statsmakternas och sjukvårdshuvudmännens sida.

Svenska liidustritjänstemannaförbiindet anser atl texten kring inrättan­det av elt branschråd i betänkandet borde ha varit mer pregnant utformad. Med hänvisning till samhällets och de anställdas berättigade krav pä insyn i denna bransch anser förbundel att del föreslagna rådet borde lilldelas vissa slyrande funktioner, exempelvis i frägor angående samordning av indu­strins FoU-planering. SIF framhåller även vikten av alt de fackliga organi­sationerna erhåller en allsidig representation i rådet.

Sveriges arbetsledarejörbund stöder utredningens förslag om inrättande av ett branschråd för läkemedelsindustrin med det syfte som anges i belänkandet. Man förutsätter också att rådet ges initiativ- och förslagsrätt till de åtgärder man finner påkallade samt att SALF blir representerat i rådet.

Sveriges farmacevtförbund anser att det föreslagna branschrådet kan bli rätt forum för informations- och kunskapsutbyte mellan branschens olika intressenter saml för fortlöpande bevakning och analys av branschens utveckling. Vidare förutsäller man att rådet eftersträvar etl smidigt och obyräkratisk! arbetssätt samt alt förbundel blir representerat i rådet.

Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker att etl branschråd för läkemedelsindustrin elablers och anser all rådet ärligen bör rapportera till industridepartementet om sin verksamhet. I rådet bör enligt TCO ingå representanter bäde frän producent- och konsumentsidan saml fackliga representanter frän båda sidorna. Man anser vidare att rådet bör diskutera de problem som kan uppstå för läkemedelsindustrin när det gäller atl finansiera ökade FoU-insatser samt internalionell marknadsbearbelning. När det gäller den senare frägan torde pä sikl elt ökat samarbete mellan företagen bli fördelaktigt enligt TCO. i synnerhet på de växande u-lands­marknaderna. Slutligen framhåller TCO atl rådet böria initiativ till utveck­lingsprojekt där landsting och läkemedelsindustrin kan samverka.

Kommerskollegium finner ingen anledning att erinra mol delegationens förslag om inrättande av etl branschråd, trots atl man finner förslaget vad avser rådets uppgifter och moliv för dessa någol oklart och ej närmare utvecklat. Kollegiet vill dock underslryka vikten av all de internationella synpunkterna ges en framträdande roll i rådets arbete. Avslutningsvis finner kollegiet det önskvärt all man bereds möjlighet alt della i rådels arbele mot bakgrund av de uppgifter som kollegiet har i anslutning lill internationell handel bl.a. på läkemedelsområdet.

 

Prop. 1980/81:130                                                                358

Statens industriverk anser alt erfarenheterna från tidigare inrättade branschråd i Sverige och andra länder visar all sådana råd fär en begränsad betydelse för den förda politiken. Del synes enligl SIND främst fungera som elt forum där departementsledningen kan diskutera branschens pro­blem med företrädare för företagen och deras anställda och i vissa fall fä synpunkter på planerade politiska åtgärder. SIND menar alt industriminis­tern inle borde ha några svårigheter atl samla företrädare för berörda grupper för sådana diskussioner när sä behövs utan tillgång till etl perma­nent råd med mer eller mindre fasta sammanträdestider och med eget sekretariat.

Styrelsen för teknisk utveckling anser i likhet med ulredningen att sam­spelet mellan berörda myndigheler och sjukvärden å ena sidan och svensk läkemedelsindustri ä andra sidan är långtifrån optimalt. Vad beträffar den konkreta åtgärden att inrätta ett branschråd för att förbättra samarbetet delar STU emellertid inte utredningens uppfattning. Man anser att branschrådet i sin sammansättning är så brett och dess uppgifter så vagt definierade att dess handlingsförmåga torde bli starkt begränsad och före­slår att branschrådets tänkta uppgifter bör kunna tillvaratas av existerande organ.

9    Övriga synpunkter

Landstingsförbundet åberopar LlND:s diskussion om möjlighelerna för sjukvårdsorganisationen atl genom olika former av teknikupphandling dels lösa problem inom sjukvården, dels stimulera läkemedelsindustrin. Sådanl samarbete kan enligt Landstingsförbundet leda lill alt de hälso- och sjuk­vårdspolitiska målen snabbare kan uppnås och bör därför eftersträvas.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar framhåller alt försörjningen med läkemedel under en avspärrning till stor del beräknas kunna klaras med hjälp av den inhemska läkemedelsindustrin saml med hjälp av bered­skapslagrade råvaror, substanser och halvfabrikat. ÖEF framhåller vikten av alt ha en inom landel fungerande produktion av läkemedel som bör vara så differentierad som möjligt. Under sådana förhållanden och med hjälp av vissa beredskapslagrade substanser och viss omställning inom industrin kan sannolikt läkemedelförsörjningen enligl ÖEF hjälpligt klaras under en längre avspärrning. Då LIND endasi berört läkemedelsindustrin i fredstid, avstår ÖEF från att vidare yttra sig över betänkandet.

Sveriges läkarförbund delar utredningens synpunkler pä frägan om elt evenluellt förstatligande av läkemedelsindustrin, nämligen atl del i nuläget inle synes vara befogal eller önskvärt att förstatliga läkemedelsindustrin eller öka samhällets mera direkta inflytande.

 

Prop. 1980/81:130                                                  359

Bdaga 19

Utdrag ur betänkandet (Ds 11980:17) Att utveckla en långsiktig industripolitik

Kapitel 5. Vägar till utveckling av en långsiktig industripolitik

5.1 Utgångspunkter

1 kapitel I angavs fem bärande idéer - "teser" - som genomsyrar ulredningen. Med hjälp av analyserna i kapitlen 2 och 3 kan nu dessa idéer utvecklas och ses i relation till den kartläggning av kunskaps- och informa­tionsförsörjningen på det industripolitiska området som gjorts i kapitel 4.

Den första tesen innebär atl det för närvarande är viktigare att förstärka utvecklingen av mer grundläggande kunskap än att bygga upp rutiner för löpande datainsamling. Flera av förslagen i detta kapitel har detta syfte (särskilt avsnitten 5.2, 5.3 och 5.4). Vissa förslag avser dock förbättringar i fråga om insamling och användning av löpande information (avsnitten 5.3, 5.4 och 5.5).

Den andra tesen innebär atl internationella aspekter bör prioriteras. Förslag beträffande internationellt inriktad forsknings- och utrednings­verksamhet framläggs i avsnitt 5.2 och om utveckling av den löpande internationella bevakningen i avsnitt 5.6

Jag framför även förslag som syftar till förstärkning av den internationel­la erfarenheten hos olika befattningshavare (avsnitt 5.4).

Det föreligger inte totalt sett en brist på resurser för kunskaps- och informationsutveckling på del industripolitiska området. Delta är den tred­je tesen. Förslag beträffande omprioritering av resurserna för ulredning och forskning framläggs i avsnitt 5.2

Med utgångspunkt från den fjärde tesen presenteras i avsnill 5.3 förslag om hur initiering och beställning av ulredningar och forskning skall kunna förbättras. Förslag framläggs även om förbättring av möjligheterna att analysera och tolka utrednings- och forskningsresultat. Båda dessa förbätt­ringar syftar till att öka användningen av resultat från utrednings- och forskningsverksamhet i etl industripolitiskt sammanhang.

Enligt den femte tesen bör förutsättningarna för samråd, dialog och debatt förbättras, I avsnitt 5,5 ges förslag tiil hur sådan verksamhet skall kunna stimuleras.

Merparten av mina förslag berör relationerna mellan följande fyra för industripolitiken centrala grupper eller funktioner:

—De industripolitiska beslutsfattarna i vid mening, dvs. riksdagen, indu­stridepartementet, industriverket, STU och slalliga organ av typ inves­teringsbanken och industrifonden.

—Andra viktiga intressenter på det industripolitiska omrädel, nämligen

 

Prop. 1980/81:130                                                                360

vissa övriga deparlemenl och verk, arbetsmarknadens organisationer, andra intresseorganisationer samt, inle minst, företagen.

-     De som genom forskning och utredande bidrar till den industripolitiska kunskapsutvecklingen, dvs. uiredningsfunklioner inom den slalliga sek-torn, kommittéväsendet, privata utredningsinstitut, universitet och hög­skolor.

-     De som samlar in information och dala för användning i industripolitiskt sammanhang. Förutom organ som gör sådan insamling för den egna operativa verksamhelen samt för utrednings- och forskningsändamål, återfinns t.ex. SCB samt olika känselspröt för information utomlands.

Jag har i mitt arbete funnit att kontakterna mellan dessa fyra grupper bör förbättras i en rad avseenden. Innebörden i de förslag som anknyter lill de fem bärande idéerna är ofta just olika slag av bällre kontakter.

Förslagen innebär, förutom förstärkningar av vissa funktioner som finns idag, ocksä i en del fall riktningsförändringar i förhållande till existerande aktiviteter. Det blir inte fräga om nägra spektakulära omkastningar. Jag har tagit fasla på de utvecklingsmöjligheter som befinlliga resurser och resursfördelningar skapar. De konsekvenser som mina förslag får för olika aktörer berör till inle ringa del just deras kontakter med omgivningen. Del är genom sådana konlakler som aktörens egen verksamhet bör päverkas. Industridepartementet och industriverket berörs direkl i slörre omfattning än andra aktörer.

För att bidra till flera av de förändringar som jag anser önskvärda lägger jag fram etl förslag om inrättande av ettjiyll organ. Expertgruppen för industripolitisk utveckling (EIU). Detla organ skallinte ersälla verksam- het som bedrivs eller med fördel kan bedrivas av befintliga organ pä det industripolitiska omrädel. Syftet är istället atl bidra till alt de befinlliga organens resurser utnyttjas bällre.

Jag vill här ånyo betona det experimentella synsätt som präglar idéer och förslag i detla belänkande och som ocksä bör prägla industripolitiken i stort.

Enligt min uppfattning finns del inle någon "optimal" organisalions­stmktur på industripolitikens område vare sig pä kort eller läng sikl. Utgångspunkten har varit atl försl pröva om den organisationsstruktur som vuxit fram kan väntas ha en utvecklingspotential för all möta de krav som bör ställas. Varje organisatorisk lösning bör emellertid betraktas som etl experiment och därvid fä karaktären av provisorium. Utfallet bör därför utvärderas sä alt erfarenheterna kan analyseras. En slörre öppenhet och rörlighet när del gäller organisatoriska förändringar är önskvärd. Ex­perimenterande och prövning mäste känneteckna inte bara industripolilis­ka ätgärder utan även den underliggande kunskaps- och informationsverk­samheten och formerna för den.

Det är, enligt de tilläggsdirektiv som utgått frän budgetdepartementel

 

Prop. 1980/81:130                                                  361

(Dir. 1980:20), utredningens ambition att presentera förslag som endast förutsätter omprioriteringar av givna resurser och inom givna kostnadsra­mar.

Kapitlet är disponerat pä följande sätt.

I avsnitt 5.2 presenteras förslag belräffande kunskapsområden som bör prioriteras. Vikliga forskningsområden föreslås. Tre områden ägnas sär­skild uppmärksamhet: forskning med internationell inriktning, utveckling av s. k. förvarningssyslem samt ulvärderingsforskning.

1 avsnitt 5.3 föresläs metoder för att förbättra relationerna mellan utred­nings- och forskningsverksamheterna och beställare och användare av resultat från sådan verksamhet. I syfte all öka användbarheten bör därvid initierings- och beställningsfunktionerna förstärkas, likaså analys- och tolkningsfunktionerna.

Andra sätt för erfarenhetsuppbyggnad än utredande och forskning be­handlas i avsnitt 5.4. Jag föreslår vägar all öka befattningshavarens kom­pelens genom cirkulationstjänstgöring och annan ulbildning.

I avsnitt 5.5 framläggs förslag till hur samräd, dialog och debatt skall kunna stimuleras.

Förbättringar i fråga om den internalionella bevakningen av industripoli­tisk information presenteras i avsnitt 5.6.

I avsnitt 5.7 lägger jag fram förslaget om ett nytt organ. Expertgruppen för industripolitisk utveckling.

I avsnitt 5.8 behandlas konsekvenser av förslagen för induslrideparle­mentet (inklusive dess relationer lill riksdagen och andra deparlemenl).

I avsnitt 5.9, slutligen, diskuteras konsekvenserna av förslagen för in­dustriverket, särskill dess utredningsverksamhet.

Förslagen sammanfattas i kapitel 6,

5.2 Forsknings- och utredningsbehov

En utförligare diskussion om forskningsbehov förs i bilaga 3,

Ett viktigt område för kunskapsutveckling är industriella ulvecklings-och förändringsprocesser, där vi trots en ganska omfattande forskning fortfarande lider av rätt stora kunskapsbrister.

Olika synsätt, perspektiv och teorier bör vara användbara i denna forsk­ning: ekonomisk-historiska perspektiv för alt förklara långsiktiga industri­ella utvecklingsförlopp; samhällsekonomiska f)erspekliv för all pä aggre­gerade nivåer kunna behandla tillväxt- och balansproblem i ekonomin; struklurekonomiska perspektiv för att fä grepp om branschutveckling, beroendeförhållanden mellan företag vertikalt och horisontellt; organisa­tionsperspektiv för att förstå förändringsprocesser inom förelag.

Ulredningar och forskning som belyser internalionella aspekter bör i framliden prioriteras starkare än hittills. 1 industriverkels PM 1978: 5 fram­läggs ett förslag till forsknings- och utredningsprogram om strukturom-

 

Prop. 1980/81:130                                                  362

vandlingen och den internalionella konkurrensen. Mänga goda uppslag ges.

Studier kring internationell konkurrenskraft - utifrån olika perspektiv -är önskvärda liksom studier av effekterna av de nya industriländernas framväxt. För många forskningsprojekt med statistikbehov är det viktigt atl utveckla de internationella organens - t. ex. FN och OECD - statistik av industripolitisk relevans. Information om efterfrågeutveckling och ka-paciletsulbyggnad för olika produktområden framslår som myckel önsk­värd.

Ett område som anknyter lill kunskap om industriella utvecklingspro­cesser är early warning systems eller förvarningssyslem. Metoder som gör det möjligt att i god Ud förutse risker och problem för industri och industri­politik är naturiigtvis önskvärda.

Förvarningssystem i form av datoriserade informationssystem som kan peka ut problembranscher och andra problemområden är knappast möjliga idag. Kunskapen om grundläggande mekanismer för industriell utveckling är nämligen alltför bristfällig för atl sädana system skall kunna byggas upp. Dock är andra slag av förvarningssystem tänkbara, närmast i form av forsknings- eller utredningsprojekt kring specificerade problem. Här följer några exempel:

-     De nya industriländernas industriella utveckling får effekter på svensk industri. Förutom att följa planerade och beslutade investeringar i så­dana länder kan man också identifiera förhållanden som pekar på sår­barhet hos svensk industri. Så kan exempelvis branscher som saknar teknologiskt förspräng, med produkter som är enkla atl marknadsföra och distribuera befinna sig i utsatt konkurrensläge.

-     Importulvecklingen med avseende på importens andel av den inhemska förbrukningen i en bransch kan studeras. Ökade imporlandelar kan vara tecken på alt problem kan uppstå i framtiden. Etl annat exempel på tänkbara "varningsindikatorer" är relativa produklivitetstal för med Sverige konkurrerande tillverkning av betydelse.

-     Industriverket försöker i sin prognosverksamhet identifiera branscher o. dyl. som synes visa oroande utveckling, t, ex, ifråga om lönsamhet, och som därför anses i behov av närmare studium.

Brister i mer grundläggande kunskaper om industriell utveckling tvingar fram en lång rad antaganden i förvarningsstudier av det här slaget. Det är därför inle lämpligt att bygga industripolitiska ätgärder på enstaka studier.

Detta är dock inle det enda problemet. Som lidigare diskuterats finns en benägenhet all blunda för obehagliga signaler (jfr oljekrisen 1973).

Slutligen bör framhållas att de förvarningssyslem som behandlats här har till syfte atl identifiera problemområden (framtida krisbranscher o. dyl) och inle framtida expansionsområden. Möjligheterna atl utveckla förvar­ningssystem för s. k. framlidsbranscher torde vara betydligt mindre. 1

 

Prop. 1980/81:130                                                  363

STUs arbete uppmärksammas nya teknikområden som kan ge underlag för induslripolitiska insatser i form av teknikupphandling etc. Bland källor för indikatorer på utvecklingsområden märks palentslatistiken. Pä detla områ­de är det emellertid ännu viktigare att skapa en för innovationsarbele och entreprenörskap gynnsam miljö så atl bedömningar och rikstagande kan göras där detaljerad information om teknologi och marknader kontinuerligt genereras.

Det föreligger, enligt min bedömning, brister i kunskapen om hur indu­stripolitik utvecklas i komplexa processer. Här behövs utvärderande insat­ser av statsvetare och organisationsforskare. Nära detla omräde finner vi forskning kring förändringar i attityder, mäl och värderingar, dvs. problem som ligger närmast till för tvärvetenskaplig forskning med sociologiskt inslag.

Industripolitikens mål, medel och organisation bör bedömas och utvär­deras i betydligt högre grad än hittills. Detta bör göras kontinuerligt som etl normalt inslag i industripolitiken och inte bara då problem uppkommer.

Det behövs statliga insatser för atl stimulera till forskning om industri och industripolitik. Jag föreslår att industridepartementet och industriver­ket i ökad grad beställer forskning vid universitet och högskolor. Den expertgrupp för industripolitisk utveckling (EIU) som föresläs i avsnill 5.7 kan därvid vara behjälplig. EIU bör vidare ordna kontakter mellan forska­re och olika avnämnare för problemdiskussioner och utveckling av forsk­ningsprogram. Det är även vikligl alt olika synsätt pä industri och industri­politik kommer fram. Som komplement behövs därför även förutsättnings­lös forskning.

Konlakler med forskare, utredningsorgan o.dyl. i andra länder bör stimuleras både genom utlandsresor och besök i Sverige av ulländska forskare. I samband med beställning av forskning bör finansiella medel avsättas för sådana ändamål. Forskningsfonder bör ocksä stimuleras atl göra sädana avsättningar. Den föreslagna expertgruppen för industripoli­tisk utveckling bör verka för atl etl antal industripoliliska forskningsstipen­dier inrättas.

Bättre användning av forskningsresultat bör eftersträvas. De föreslagna kontakterna mellan forskare och användare är viktiga för della. Forskare bör vidare uppmuntras att skriva användaranpassade rapporter och artik­lar. Samarbele i analys och tolkning av forskningsresultat mellan forskare och användare bör stimuleras.

När forskningsanslag beviljas bör krav på sådana rapporter slällas och medel avsättas för eventuella koslnader i samband med direkta kontakter med användare.

De förslag som framförs i delta avsnitt innebär all slörre resurser ägnas ål vissa angivna problemområden. Inom ramen för givna lotala resurser innebär det atl andra områden måste få mindre utrymme. Omfördelningen bygger på att här prioriterade områden genom förslagen får ökad konkur­renskraft i kampen om medel.

 

Prop. 1980/81:130                                                                364

5.3 Bättre användning av resultat från utredning och forskning

Bl.a. med utgångspunkt från kartläggningen i kapitel 4 anser jag att de resurser som i Sverige ägnas ål utredande av industri och industripolitik knappast är otillräckliga. I avsnitt 5.2 harjag pekat på en del problem som bör ägnas större uppmärksamhet än idag.

Här skall jag ta upp en annan form av omprioritering. 1 kapitel 3 visas att det kan brista ifråga om initiering och beställning saml analys, tolkning och användning. Utredningar kan vara genomförda pä elt kompetent sätl, men om förberedelserna är otillräckliga eller tolkning gjorts ulan tanke pä användning kan rapporten förbli oanvänd.

I kapitel 4 hävdas att direktiv lill ulredningar frän industridepartementet ibland är vaga. Detta kan vara fallet även om direktivutformningen ägnats stor uppmärksamhet i departementen och många personer i och utanför departementet varil inblandade. Ibland görs mindre, interna förstudier i sammanhanget. Men trots detta kan direktiven uppfattas som vaga av t. ex. kommittéer och industriverket.

I kapitel 3 beskrivs olika skäl till att utredningar tillsätts. Det är inle alltid som de faktiska skälen framgår av de skriftliga direktiven eller pä annat sätt uppfattas av utredaren. Även om skriftliga direktiv ofta kom­pletteras med muntliga kontakter tycks inte heller detla alltid räcka. Utre­dare bör i ökad utsträckning kopplas in på tidigare stadier, helsl under direktivarbetet, som bör kunna ulföras gemensamt av beställare och utre­dare. Vidare bör om möjligt direktiv kunna bli föremål för förstudier av kompetenta ad hoc-grupper som på mycket kort tid fär ytlra sig över förslagel innan del egentliga ulredningsarbetel startar. Den expertgrupp för industripolitisk utveckling som jag föreslär kan förmedla kontakter.

Därtill bör i ökad utsträckning direktiv ses som preliminära och proviso­riska. Det bör vara naturiigt att direktiv förses med tillägg efter det all ulredaren fält möjlighet all bedöma konsekvenserna av alt följa de prelimi­nära direktiven.

Samprojekt där flera myndigheter, departement, organisationer och fö­retag medverkar kan vara värdefulla. Samprojekt bör i ökad utsträckning kunna bedrivas mellan industridepartementet och vissa verk, mellan in­dustriverket och STU samt mellan industriverket och kommerskollegium. Expertgruppen för industripolitisk utveckling bör bidra med uppslag lill områden som lämpligen kan bedrivas i sådan samverkan. Framgången är dock avhängig av vissa villkor. För det första måste deltagaren ha ett eget intresse av all aktivt medverka. För det andra mäste deltagaren vara beredd atl försöka förstå andra deltagares intressen och synsätt. Vill man utnyttja en utredning för atl komma fram till en gemensam ståndpunkt kan samprojekt vara värdefulla. Vill man däremot fä fram en mångfasetlerad bild kan flera oberoende utredningar kring samma problem vara atl före­dra.

 

Prop. 1980/81:130                                                               365

Jag övergår nu lill frägan om analys, tolkning och användning i utred­ningsprocessen. Det skriftliga remissförfarandet spelar slor roll i svensk statsförvaltning och är mycket värdefullt. Jag anser dock atl del bör kompletteras med inslag av muntlig kontakt, exempelvis i form av diskus­sioner mellan utredare och vissa remissinstanser eller hearings med utre­dare. Pä så sätt skulle kvaliteten pä remissförfarandet kunna höjas och möjligheterna att utredningsresultatet verkligen kommer lill användning ökas. Den föreslagna expertgruppen bör ta sädana initiativ.

När beställaren gör budgeten för en ulredning bör avsällas vissa resurser för specifikt användarorienterat arbete, exempelvis dellagande i hearings och författande av förklarande och tolkande uppsatser kring utredningen.

5.4 Förbättrad erfarenhetsuppbyggnad

Kunskap byggs upp inte enbart genom ulredningar och forskning ulan även genom atl personer skaffar sig erfarenheter av olika slag och genom praktisk försöksverksamhet. Ibland är sådana vägar lämpligare än all försl avvakta resultat från forsknings- och utredningsverksamhet.

På industripolitikens område är det angeläget alt det finns befattningsha­vare i departement och verk som har erfarenhet från arbete i industrin, i utlandel, i branschorganisationer samt i andra departement och myndighe­ter. För förståelse av andra aktörers problem och villkor är del svärl att finna nägot bättre än egen direkl erfarenhet.

Betydelsen av informella kontakter mellan statliga myndigheter och privata företag, branschorganisationer etc. är slor i mänga länder. I Japan byggs dessa informella kontakter upp systematiskt genom atl tjänstemän frän statsförvaltningen arbetar under en begränsad tid ute i det privata näringslivet, i branschorganisationer, banker, privata utredningsinstitut etc. Genom denna cirkulationstjänstgöring, som kan omfatta även utlands­praktik, uppstår en bred kontaktyta mellan förvaltning och näringsliv.

Motsvarande informella kontakter i Sverige är ej lika utvecklade, och det finns inget organiserat erfarenhetsutbyte mellan den privata och offent­liga sektorn i form av cirkulalionsljänstgöring. Den typ av cirkulations­tjänstgöring som existerar sker mestadels mellan olika avdelningar i ett verk eller en myndighet eller i ett storförelag.

Cirkulationstjänstgöring i olika myndigheter är ofta en form av utbild­ning av handläggare, utredare eller aspiranter. Den förekommer eller har förekommit vid statskontoret, riksrevisionsverket, UD, vägverket, pos­ten, televerket samt vid länsslyrelserna. Utbildningen är ofta varvad teore­tisk och praktisk och pågår från ca tre månader upp till elt par år. Erfaren­heterna är i huvudsak goda och intresset att fä della i ulbildningen är stort.

Jag föreslär att cirkulationstjänstgöring påbörjas sä snart som möjligt, i första hand mellan induslrideparlemenlel och 1. ex. verk, företag och orga­nisationer. Även om det på kort sikl kan välla svårigheter bör departe-

 

Prop. 1980/81:130                                                  366

mentsledningen stimulera och underlätta cirkulationstjänstgöring för hand­läggare. För atl bredda erfarenheterna hos departementels handläggare bör även möjligheter till tjänstgöring och vidareutbildning utomlands ut­ökas. Träning i andra viktiga språk än engelska bör uppmuntras.

5.5 Fora för samråd, dialog och debatt

I kapitel 3 diskuterades betydelsen av att intressenter i industripolitiken är villiga alt delta i dialog och debatt och verkligen lyssna och försöka förstå andra inlressen än de egna. Annars uppstår slora svårigheter att skapa grunder för en långsiktig industripolitik.

Det behövs många fora med deltagande av olika grupper på olika håll i samhället. Jag skall här diskutera några möjligheter att stimulera till sam­råd, dialog och debatt.

För en bredare förståelse för industrins villkor borde massmedia kunna bidra med mer analyserande och diskuterande inlägg än i dag. För atl stimulera journalister att vidareutbilda sig på hithörande områden föreslår jag atl journalisthögskolorna, gärna i samarbete med Tidningsulgivareför-eningen och eventuellt forskningsfonder, utökar stipendiemöjligheterna för utlandsstudier och praktikarbete på internationellt erkända tidningar och tidskrifter med inriktning på ekonomi och industri. Vidare bör möjlig­heterna att underiätta de ekonomiska villkoren för svensk fackpress på området undersökas. Tillämpningen av reglerna för momsbefrielse av peri­odisk press bör närmare studeras.

Det är önskvärt att få till stånd konferenser, seminarier och liknande sammankomster med inriktning på industripolitik. Det är viktigt att olika värderingar, attityder och intressen blir ordentligt artikulerade så att indu­stripolitiken får fäste i samhällsutvecklingen i storl. Därför bör inte bara specialisterna delta i diskussionen utan även andra grupper, t.ex. från ulbildningsväsen och förvaltning. Expertgruppen för industripolitisk ut­veckling bör arrangera sådana sammankomster.

Expertgmppen bör vidare kunna medverka till att initiera offentliga hearings med myndigheter, näringslivsorganisationer, fackliga och andra fristående organisationer angående industripolitiska frågor.

I kapitel 4 harjag beskrivit den rådsverksamhet som finns i anknytning Ull industridepartementet. Som där framgick finner jag skäl att ompröva den verksamhet som sedan 1968 bedrivs i näringspolitiska rådet. Detta skulle kunna utvecklas, avvecklas eller möjligen ersättas av andra sam­rådsformer. En väg är alt ulgå från ungefär samma uppbyggnad som idag och utveckla innehållet i verksamheten. För detla talar önskvärdheten av ett någoriunda permanent samrädsorgan som kan ge kontinuitet ät verk­samheten. Man behöver då inte "starta på nytt" vid»varje sammanträde, och ett förtroende kan successivt byggas upp till fromma för en öppen och konslmktiv diskussion. Men det finns även argument mot atl utveckla

 

Prop. 1980/81:130                                                  367

rådet på detta sätt: rådet synes i myckel vara en diskussionsklubb, och hos ledamöter av rådet finns en viss skepsis mol verksamhelen.

För mig är behovet av flexibilitet avgörande. Viktigare än kontinuiteten är alt samrådet flexibelt kan anpassas till växlande behov, bl. a. genom att departementet inte skall vara läst till att alltid inkludera en viss begränsad grupp personer utan mera fritt kunna välja deltagare. Jag föreslår därför alt rådets nuvarande form och uppbyggnad överges och all departementsled­ningen i slällel upprättar en informell lista på kanske 50-100 personer. Listan bör inle enbart omfatta företrädare för etablerade inlressen. Denna utvidgade grupp utgör ett mer informellt näringspolitiskt råd. Beroende på vilka områden departementet vill la upp till diskussion inbjuds en mindre grupp frän detla större råd. Departementet kan pä sä sätt rikta sig lill dem, vilkas synpunkter är av speciellt intresse med hänsyn till det valda proble­met och också få ett lämpligt antal deltagare. Medel bör avsättas för denna verksamhet och en handläggare bör ge service ål departementets politiska ledning och ål de olika enheterna med avseende pä lämpliga diskussions-områden. Den i avsnitt 5.7 föreslagna expertgruppen bör kunna ge stöd äl rådsverksamhelen.

Vissa branschråd synes åtminstone tidvis ha svårt atl finna meningsfull verksamhet, som framgår av diskussionen i kapitel 4. Jag har även tagit del av erfarenheter frän liknande verksamheter i andra länder, bl.a. de s.k. sector working parties i Storbritannien. Branschrådstanken har vissa be­gränsningar. Sädana är tänkbara endasi där det finns "branscher", vilket är fallet när ett visst industriellt område institutionaliserats, när branschor­ganisationer etablerats, när statistiska avgränsningar blivit möjliga osv. För nya och för starkt heterogena områden gäller inte dessa förutsättning­ar. Vidare kan branschråd tendera att tillkomma i branscher med problem. Men är problemen krisartade synes råden inte bli använda som fora för diskussion kring dem. Och när problemen är små kan råden tendera alt bli betydelselösa diskussionsklubbar. Branschråden är dock mycket olika, och jag föreslår att det görs en utvärdering av verksamheten och att departementet därefter tar ställning till fortsatt verksamhet. Resultatet blir troligen att vissa råd avvecklas och kanske i en del fall ersätls med andra samrådsformer.

Jag framhöll inledningsvis i avsnittet atl del finns behov av förståelse för andra intressen än de egna. Det innebär inte att förekomsten av olika inlressen och småkonflikter ifrågasätts. Men de förslag som presenterats i detta avsnitt syftar inte till att skapa fora för konfliktlösning t. ex. i form av organisation för förhandling. Det finns ocksä behov av atl utveckla della område. Det väsentliga är att utveckla accepterade och någorlunda stabila spelregler. Det gäller t.ex. att utveckla klara kriterier för vilka slag av förhandlingslösningar som skall anses legitima i direktkontakter mellan departement och företag. Finns sådana spelregler kan del vara lättare att acceptera atl förhandlingar och konfiikllösning omges med viss sekreless;

 

Prop. 1980/81:130                                                  368

den insyn som behövs gäller frågor om spelreglerna följs eller ej. Industri­departementet bör utarbeta förslag lill spelregler av detla slag.

5.6 Satsningar på internationell bevakning

En viktig förutsätlning för alt utveckla en effektiv svensk industripolitik är att de induslripolitiska aktörerna ökar sina kunskaper om industriella förhållanden och marknader i andra länder. I första hand faller det pä företagen - och i viss män pä deras organisationer - att hålla sig informe­rade om marknader, konkurrensförhällanden, leknisk utveckling etc. i andra länder.

Beträffande viss kunskap och information kan det dock vara svårt för företag och branschorgan atl själva stå för denna bevakning. Del kan t. ex. gälla andra länders industripoliliska program, planer och åtgärder som administreras pä central statlig nivä. Här bör därför staten på olika sätt öka sina insatser. Industridepartementet bör ge större priorilel ät en sädan bevakning och aktivt engagera sig i arbelel inom internationella organ som FN och OECD samt i ökad utsträckning samarbeta med UD, handelsde­partementet och de existerande attachénälverken. Möjlighelerna för in­dustridepartementets handläggare att skaffa sig kanaler och konlakler i utlandel och därigenom öka kunskapen om dessa länder bör uppmuntras. Departementet bör även verka för alt myndigheter inom SIND och STU bygger upp en högre kompetens i internationella frågor. Min uppfattning är atl utlandsresor i delta syfte bör prioriteras mer än idag inom ramen för departementets och myndigheternas resurser.

När det gäller information om teknisk utveckling och industripoliliska planer i utlandet har den teknisk-vetenskapliga atlachéverksamheten en viklig uppgift alt fylla. Industridepartementet bör dock verka för all de intäktsfinansierade uppdragen inte ytteriigare expanderar sä att atta­chéerna kan fä möjlighel att ägna tillräcklig lid äl den mer industristrate­giska informationen och kunskapsuppbyggnaden. För närvarande kommer ungefär 30 procent av de totala intäkterna frän betalda uppdrag medan deras andel av attachékontorens nedlagda tid är sä stor som 60 procent. Eftersom dessa siffror är genomsnitt, kan andelen på vissa håll vara ännu slörre.

Vidare bör personalsammansällningen på hemmakonlorel undan för undan förändras i riktning mot ökad leknisk kompelens sä alt del malerial attachéerna skickar hem bättre kan bearbetas, analyseras och distribueras till olika intressenter.

Jag bedömer de teknisk-vetenskapliga attachéerna som en viklig resurs för alt löpande samla in industriell information av internalionell karaktär. Om nya länder, som idag inte bevakas av attachéer, visar sig fä ökad betydelse för svensk industri, kan det vara lämpligt atl bygga ul atlaché­verksamheten till alt läcka även dessa länder. I vissa länder skulle vid ambassaderna kunna inrättas industriräd.

 

Prop. 1980/81:130                                                  369

För att utnyttja hela den potential som finns hos de olika svenska kanalerna till utlandet krävs ökat samarbete över organisationsgränserna. Specielll bör induslrideparlementet verka för alt samarbetet mellan de teknisk-vetenskapliga attachéerna och handelssekreterarna förbällras. Om Sverige skall kunna följa den utveckling som sker inom del industripolitis­ka området i omvärlden, trots de tämligen små resurser som satsas på denna avspanande verksamhet, krävs det en viss fantasirikedom och flexi­bilitet i kontakter och samarbetsformer mellan de olika nätverken samt mellan utlandsstationerad personal och hemmaorganisationen. Det bör observeras att den kunskap och information som finns samlad hos svenska dotterföretag utomlands bör tas till vara, även av ambassader, attachéer m.fl. organ.

Induslrideparlementet bör bygga upp en sädan kompelens pä det inter­nationella området alt de rapporter och den information attachéer och andra sökorgan vidarebefordrar till Sverige skall kunna tolkas och synteti­seras inom departementet. Helsl bör varje enskild handläggare ha tillräck­liga utlandskunskaper inom sitt sakområde för atl kunna följa utvecklingen i ett internaUonellt perspektiv. Med en ökad kompetens i internationella frågor växer också företagens intresse av industridepartementet som sam­arbetspartner. Departementets bibliotek bör få ökade resurser för inköp av utländska publikationer inom ramen för departementets budget.

När del gäller internalionell information om kapacitelsförändringar, pro­dukt- och processutveckling och marknadssatsningar är det möjligt alt även mycket slora svenska företag kan ha svårt alt kontinuerligt följa andra förelag än de som för tillfället anses vara de svåraste konkurrenter­na. Arbetsfördelning och verksamhetsinriktning förändras ständigt i den internationella ekonomin, särskilt pä nya expansiva områden. Av bl.a. dessa skäl finns det anledning alt undersöka möjlighelerna att bygga upp en bevakningsfunktion av de 50-100 viktigaste konkurrentförelagen som påverkar svensk induslris villkor i Sverige och utomlands. För närvarande arbetar DIRK-utredningen med ett informationssystem för internationella invesleringar och SIND med etl bevakningssyslem för multinationella företag. Del vore önskvärt om DIRK och SIND även övervägde det internationella bevakningssyslem som här skisserats. Det kan nämnas all det nyligen har påbörjats en verksamhel i Frankrike pä detta omräde. (Se bilaga 3.) Det bör dock betonas att endast förelagen själva kan klara den mer ingående konkurrentbevakningen. Den information som ett system av här skisserat slag skulle kunna ge blir närmast av översiktlig karaktär.

Den betoning jag här gjort av betydelsen av alt bygga upp kunskaper om andra länders industripolitik och löpande följa den industriella utveckling­en utomlands bör kunna innebära minskade risker för svensk industri atl göra felsatsningar. Det får dock inte tolkas som all svensk industripolitik passivt skall anpassa sig till omväriden.

24    Rikstlagen 1980/81. 1 saml. Nr I.W

 

Prop. 1980/81:130                                                  370

5.7 Expertgruppen för industripolitisk utveckling

De förändringar som jag tidigare diskuterat vad gäller den industripolitis­ka kunskaps- och informationsförsörjningen kommer all ta tid atl genom­föra. Det långsiktiga målet är naturligtvis att de synsätt jag pläderar för tas upp och accepteras av framför allt industridepartementet men också av andra organ. Jag tror emellertid att det behövs särskilda åtgärder för att initiera och stimulera denna process.

I delta syfte föreslär jag att ett nytt organ bildas, förslagsvis kallat Expertgruppen för industripolitisk utveckling (EIU), Della organ bör vara litet, experimentellt lill karaktären och arbeta i kommittéform under indu­stridepartementet. Verksamheten bör komma igång under 1981 och däref­ter successivt byggas upp. Den bör utvärderas av departementet, som sä småningom får bedöma behovet av den på längre sikt. Avsikten med förslaget är emellertid inte att skapa ett nytt permanent organ.

Bland de viktigasl uppgifterna ingär alt:

— tjäna som kvalificerad diskussionspartner ät framför allt industridepar­tementets ledning och olika enheter men också ät andra organ på omrädel

— bidra lill att olika aktörer får överblick över industripolitisk debatt, forskning och utredningsverksamhet i Sverige och andra länder

— stimulera till långsiktigt länkande kring industriell och industripolitisk verksamhet genom alt medverka till tanke- och kunskapsulbygge mel­lan olika aktörer

— initiera industripolitisk forsknings- och utredningsverksamhet

— bidra till att forsknings-, utrednings- och annan informationsverksam­het av industripolitiskt inlresse sammanställs, tolkas och kommer till användning

— bidra till en kritisk granskning och diskussion av den förda industripoli­tiken

EIU skall alltså fungera som idégivare, initiativtagare, arrangör av de­batter, seminarier och konferenser samt uttolkare av utredningar och forskningsrapporter med avseende pä existerande problem och behov. Expertgruppen skall inte ersätta redan befinlliga verksamheter ulan snara­re förslärka vissa funktioner inom dessa. Den skall inte bedriva egen forskning och utredningsverksamhet ulan snarare initiera, stimulera och driva pä sädan i redan existerande offentliga och privata organ. EIU skall endasi i begränsad utsträckning själv finansiera forskning och utredningar. Dessa bör i stället även i fortsättningen i all huvudsak finansieras som hittills dvs. av forskningsstiftelser, universitet, myndigheter, departement etc. Exempel pä situationer när egen finansiering bör kunna komma ifråga är när förstudier snabbt behöver komma igång och när finansiering av fiera organ eller parter är önskvärd. En särskild uppgift kan för övrigt vara atl just stimulera samprojekl mellan myndigheler, institut etc. och därigenom en ofta värdefull samverkan mellan dessa. Detla fär emellertid inte leda till

 

Prop. 1980/81:130              .                                   371

att expertgruppen utvecklas till, eller primärt uppfattas som, ett samord­ningsorgan. Den fär naturligtvis inle heller urarta till ell sammanlrädesor-gan.

EIU skall medverka till all öka kunskapen och inlresset i industriella och industripoliliska frägor. Etl viktigt säll att uppnä detta är att initiera och arrangera debatter, konferenser etc. med medverkan från myndigheter, organ, intressegrupper och andra som deltar i den induslripolitiska utveck­lingsprocessen. Även massmedia är en viktig målgrupp. En annan tänkbar arbetsform är att vid lämpliga tillfällen arrangera hearings - gärna offent­liga - med vikliga induslripolitiska aklörer. Utgivning av kortare rappor­ter som försöker sammanfatta, tolka och i praktiska termer dra slutsatser av ofta svårtillgängligt utrednings- och forskningsmaterial är en annan lämplig arbetsform.

Kontakter bör utvecklas med utländska organ och insiitut med industri­politisk inriktning. Studieresor till utlandet är vikliga, liksom inbjudan lill Sverige av i industripolitiskt sammanhang intressanta personer. Möten med utländskt deltagande bör initieras.

Uppgiften att tjäna som diskussionspartner ät framför allt induslridepar­lementet är viktig men ocksä grannlaga. Den förutsäller förtroende, base­rat på säväl kompetens som förståelse för politiska problem och processer. Men dessa egenskaper mäste förenas med oberoende och integritet, efter­som i EIUs uppgift bör ingå att initiera aktiviteter som inte nödvändigtvis ligger i departemenlets direkla och omedelbara inlresse. Del är därför viktigt att EIUs direktiv utformas sä att en betydande självständighet garanteras.

Den föreslagna kommittéformen har fiera fördelar jämfört med allernali­vet myndighet. Viktigast är alt den uppfyller kravet pä experimentella och flexibla arbetssätt. Den innebär inte nägon permanentning av verksamhe­ten och den medger slörre frihet ''ad gäller former och villkor för anställ­ning och andra kontrakt. Som nämnls bör självständigheten gentemot departementet garanteras genom direktivens utformning, men man kan ändå inte bortse frän risken för sädani beroendeförhållande lill deparle-mentel som skulle kunna inverka menligt på verksamheten. Hur detla ulfaller avgörs i hög grad av vilka personer som kan rekryteras och av departementets attityd till verksamhelen.

Expertgruppens "styrelse" (dvs. kommitténs ledamöter) bör inle utses på partsgrunder ulan med tanke på den kompelens och erfarenhel ledamö­terna representerar på industripolitikens omräde. I "slyrelsen" bör ingå representanter för industri-, handels- och arbetsmarknadsdepartementen. SIND, STU och KK, saml en industri-, en facklig och en forskningsrepre­sentant. Den sistnämnde bör vara ordförande. Del bör understrykas atl ledamöternas uppgift skall vara att utifrån olika perspektiv tillföra kunskap och erfarenhet och inle all driva paris- och inlressesynpunkter. EIUs "styrelse" får inle bli ett förhandlingsorgan. Karaktären av expertorgan måste så långl som möjligt fä prägla verksamheten.

 

Prop. 1980/81:130                                                                372

EIUs kansli skall vara lilel - 5- 10 personer — och ledas av kommilléns huvudsekreterare som måste ha dokumenterat hög kompelens på området, helsl både som forskare och pä annal sätl. Till kommittén knyts experter med en samlad, bred erfarenhet av samhällsvetenskaplig och kanske också teknisk forskning men även av industri, förvaltning och fackligt arbele. Huvudsekreteraren och experterna, som tillsammans skall utgöra EIUs kansli, bör sä längt som möjligt komplettera varandra ifråga om kompe­tens, erfarenhet och allmänna synsätt. Medarbetarna bör ha grundläggan­de insikter i samspelet mellan olika för industripolitiken relevanta discipli­ner och även i de sociala och politiska processerna. EIUs kansli mäste även besitta kompetens när del gäller atl arrangera konferenser etc. och i andra praktiska angelägenheter, som är typiska för den föreslagna verk­samheten. Experterna engageras pä hel- eller dellid och om nödvändigl, eller önskvärt, även för begränsade tidsperioder. De höga kompetenskrav som måste ställas innebär all man mäste räkna med relativt förmänliga, marknadsanpassade ekonomiska villkor. Det är huvudsekreteraren och experterna som skall utföra EIUs arbetsuppgifter. "Styrelsen" bör ge dem stor frihet att arbeta flexibelt och självständigt.

EIU skall ha funktioner som endast kan ulföras inom ramen för elt frislående organ. Av avgörande belydelse är här den vikliga självständig­heten i förhållande lill alla andra organ och intressegrupper, vilken bör bidra till trovärdigheten och till ell nödvändigt slorl handlingsutrymme. De aktiviteter som EIU skall initiera är svåra atl fä igång inom de existerande organen, vilket kan bero på att organisatoriska eller andra hinder ligger i vägen. Det är därför inte lämpligl alt uppdra åt t.ex. industriverket och dess PU-byrä att genomföra de aktiviteter som den föreslagna expertgrup­pen skulle ha, oavsett i vilken form PU-byrån kan komma all organiseras (se avsnitt 5.9). Inte heller bör EIU inordnas i Näringspolitiska rådet, vars uppgifter, arbetsformer och inriktning är, och även föreslås bli. av helt annan karaktär än EIUs (se avsnill 5.4). Rådet skall, under statsrådets direkla ledning, vara elt forum för tanke- och kunskapsutbyte, medan EIU skall vara ell genom sitt kansli arbetande organ.

EIU bör ha goda förulsällningar all lyckas i sitt arbele om uppdragsgiva­ren ger den rimliga ekonomiska och andra förutsättningar och om de existerande organen pä industripolitikens område ser den som en värdefull ny resurs - om än ifrågasättande - och inte som en konkurrent. EIUs syfte är ju alt bidra till atl utveckla och stärka viktiga funktioner i departe­ment och verk, inle alt ersätta dessa funktioner.

Jag uppskattar årskostnaden för den föreslagna verksamheten lill 3-4 milj. kronor. Beloppet bygger pä att kansliet omfattar cirka 5 ärspersoner utöver normal servicepersonal. En betydande del av budgelen ulgörs av kostnader för konferenser, resor, viss forskningsfinansiering och liknande. Beloppet bör enligl min mening rymmas inom industridepartementets kommilléanslag.

 

Prop. 1980/81:130                                                                373

5.8 Konsekvenser för industridepartementet

Induslridepartemenlets roll och verksamhetsinriktning har de senaste åren i hög grad styrts av industripolitikens inriktning pä stödärenden och behandling av akuta krisfall. Med hänsyn till departementels begränsade personella resurser har därvid mindre utrymme lämnats ät verksamheter som syftar lill atl utveckla grunderna för en långsiktig induslripolilik, dess mäl, medel och förulsällningar. Jag anser atl departementet nu mer än hittills bör engagera sig i en intern men även offentlig diskussion om den långsiktiga industripolitiken. Kunskaps- och informationsförsörjningen för olika aktörer kommer därvid i blickpunklen.

Jag vill också betona alt jag ser det som en viklig och nalurlig uppgift för departementet att i skilda situationer agera som företrädare för det långsik­tiga industriintresset i stort - dvs. ej enskilda företags eller gruppers intressen - gentemot andra inlressen. t.ex. andra departement. Industri­departementet bör alltså även i fortsättningen aktivt bevaka atl industriella och induslripolitiska synsätt anläggs och att industriella konsekvenser beaktas när enskilda beslul fallas av regering och riksdag, kanske framför allt beslut som har indirekta och långsiktiga konsekvenser för landels industriella utveckling. Denna utveckling ställer stora krav på industripoli­tiskt kunskaps- och informationsunderlag.

Trots att det ligger utanför utredningens egentliga arbetsområde, vill jag i detta sammanhang påpeka att rådande departementsindelning ibland utgör en komplikation för handläggningen av industripolitiken. 1 etl land som är så internationellt beroende som Sverige och där handelspolitiska avtal har uppenbara industripoliliska syften och verkningar, gäller della i särskill hög grad förhållandet mellan industri- och handelsdepartementen. En integration av industri- och handelspolitiken förefaller därför naturlig, och jag vill påpeka att dessa funktioner i många länder sköts av elt och samma departement.

Jag anser att behovet av en långsiktig policyinrrktning av departementets verksamhet nu är sä storl att särskilda åtgärder bör vidtas i della syfte. En sädan åtgärd föreslogs i föregående avsnitt - bildandet av expertgruppen för industripolitisk utveckling, som på olika sätt skulle stödja departemen­tet i de angivna strävandena. Men även andra ålgärder är motiverade.

Ulredningen har noga övervägt frågan om en särskild enhet eller på annat säll avdelad verksamhel i departementet skulle inrättas med uppgift att utveckla etl långsiktigt, strategiskt länkande. Trots all de mer långsik­tigt inriktade arbetsuppgifterna lätt trängs undan av de dagliga ärendena, förefaller det emellertid inte ändamålsenligt att föreslå en sädan lösning. En sådan enhet skulle riskera alt även den dras in i de dagliga ärendena eller alt inte vinna gehör och infiytande. Erfarenheterna av den föreslagna expertgruppen bör kunna bidra till bedömningen av vilken organisation av departementet som bäsl tillgodoser de långsiktigt inriktade arbetsuppgif­terna.

 

Prop. 1980/81:130                                                                374

Oavsett hur denna fråga löses tror jag emellertid all ell ökal utrymme för policyutvecklande verksamhel, och i anslutning därtill också för kunskaps-och informationsförsörjningsfrägor, bäsl skapas genom en avlastning av delar av departementets operativa verksamhel. Del borde noga prövas om inte slödärenden i ökad utsträckning kunde hanteras av industriverket, investeringsbanken och andra myndigheter och organ. Förelagsobeständs­kommillén har varit inne pä liknande tankegångar. Del ankommer inle på denna ulredning all lämna förslag om den framlida slödpolilikens utform­ning, men det kan konstateras all den nuvarande beslutsordningen förefal­ler vara till men för de kunskaps- och informationsfrågor som jag behand­lar.

Som lidigare utvecklats bör större insatser göras i departementet för initiering och beställning av ulredningar. Atl beställda utredningar ibland ligger oanvända kan förklaras av brister i departemenlels beslällarfunk-tion. Förslaget om inrättande av EIU syftar bl.a. till atl förbättra denna. Ytterligare en väg som jag vill föreslå är all departementet i sin rekryle­ringspolilik och genom en systematisk cirkulationstjänstgöring söker byg­ga upp en bredare erfarenhet hos departementels handläggare. Jag anser alt denna senare väg bör rekommenderas ocksä av andra skäl, som utveck­lats i avsnitt 5.4.

Som ocksä diskuterats lidigare bör departemenlels kompetensprofil för­ändras även när det gäller all lolka, synlelisera och dra slulsalser av kunskap och information som kommer fram genom exempelvis ulredning­ar och rapporter, ofta beställda av departementet självt. De lidigare i avsnittet skisserade förändringarna, liksom förslagel alt bilda EIU, skulle ha även detta syfte.

Departemenlets behov av egen utredningskapacitelär svårt att bedöma. Departementet har behov av ulredningar som bidrar lill den långsiktiga kunskapsutvecklingen och av informationsunderlag för den operativa verksamheten. För en utvidgning av den egna utredningsverksamheten talar atl styrningsmöjligheterna skulle bli slörre, all utredandet skulle komma närmare det politiska beslutsfattandet och att man i mindre grad behövde hyra in utredningskapacitel. Mot en utvidgning talar att del ändå inte är möjligt atl bygga upp en sä stor egen kapacitet att man klarar alla toppbelastningar saml alt inhyrning av konsulter medger god tillgång lill specialister. I framtiden torde dessutom kraven på spepcialistkunnande öka, liksom kraven pä flexibilitet. Jag vill därför inle rekommendera nägon utvidgning av departementets utredningsresurser.

Den internalionella bevakningen bör förslärkas pä alla nivåer. Varje handläggare bör ha ansvar för atl de internationella aspeklerna löpande bevakas på det egna området. Denna ytterst viktiga fräga kan inle hänskju­tas till en avskild verksamhet i departementet. Jag vill inte heller föreslå att en internationell handläggare inrättas i varje enhet i departementet, efter­som de industripolitiska frågorna idag är sä komDlexa atl en person inte

 

Prop. 1980/81:130                                                  375

skulle kunna klara av en godtagbar inlernationell bevakning. Det är inte möjligt att vara specialist pä internationella aspekter. Departementsled­ningen bör ocksä klart uttala atl internationella aspekter skall prioriteras pä bekostnad av andra områden. Internationella kontakter bör utvecklas på alla nivåer genom utlandsresor och besök frän ullandel. Som tidigare framgått bör EIU kunna hjälpa till i detta arbele.

Behovet av samräd och kontakter är, som tidigare framgått (avsnitt 5.4), stort i de industripolitiska frågorna. En intressant kontaktväg erbjuds av departementets etableringsdelegalion, som sedan nägra är har löpande muntliga kontakter med ett par hundra större industriförelag i landel. Denna direktkontakl mellan departementet och företagen kom lill i regio­nalpolitiskt syfte men skulle kunna utvecklas som en viklig informell kontaktväg även i andra frägor. Exempel pä sädana frågor är bransch- och utvecklingsplaner i vikliga konkurrentländer och induslripolitiska sats­ningar av annal slag, frägor som enligl min uppfattning av naturliga skäl inle alltid kan bevakas effektivt ens av de största industriföretagen.

Med den breddade kompelens och ökade inlerantionella inriktning och bevakning i departementet som jag ovan beskrivit som önskvärd kommer departementet på ett naturligt sätt atl framstå som en intressant samtals­partner för dessa företag. De risker för utverkande av otillböriiga förhand­lingsfördelar och liknande ("mygelekonomi") som föreligger med den skisserade inriktningen av konlaklverksamhelen bör vägas mot de möjliga förbättringarna av den industripolitiska informationsprocessen och dialo­gen. Förhandlingsekonomins speciella problem bör angripas genom alt någorlunda stabila och accepterade spelregler utvecklas för industripoliti­ken. Kan sådana regler skapas, begränsas problemel till frägan om de följs eller ej.

Jag vill avslutningsvis ta upp frägan om det beslutsunderlag som depar­tementet ställer till riksdagens och näringsutskottets förfogande. Ulred­ningen har låtit analysera detla underlag i ett antal större stödärenden från de senaste åren (se bilaga 3). Del skriftliga beslutsunderlag som ställs till politikernas förfogande synes, enligl analysen, ofta inte grundas på remiss-behandlade utredningar, ibland inte på offentliga ulredningar över huvud laget. Därigenom avslår departementet frän en möjlig förbättring och allsidig belysning av del industripolitiska beslutsunderlaget. All vikliga intressenter ofta deltagit i ulredningsarbetel är inle alllid tillräckligt. Dess­utom synes merparten av del skriftliga underiaget komma från berörda företag. Även om valstrategiska överväganden skulle vara det som huvud­sakligen styr besluten i riksdagen, finner jag förhållandena otillfredsstäl­lande. Departementet bör, om och när stödärenden kommer upp, i större utsträckning ställa remissbehandlat utredningsmaterial till utskottels förfo­gande.

 

Prop. 1980/81:130                                                                376

5.9 Konsekvenser för industriverket

Som framgår av kapitel 4 bedrivs vid industriverket en omfattande utredningsverksamhet. Mot bakgrund av de utredningsbehov jag beskrivit i avsnitt 5.2 och den utveckling av ulredningsprocessen som jag bedömer vara önskvärd (avsnitt 5.3) skall jag här analysera industriverkets roll inom ramen för del industripoliliska utredandet i storl i landel. Mina förslag preciserar den roll som statlig industripolitisk utredningsverksamhet i fasl organiserad form bör spela. Jag bortser därvid frän ulredningar som enbart har Ull syfte atl tillgodose utredningsinslansens egen interna verksamhel. Industriverkels planerings- och utredningsbyrä (PU-byrän) kommer dä i blickpunkten.

PU-byrån har 40 handläggare och disponerar ca 8 milj. kronor för utred­ningar m. m. (se kapitel 4). RRV har nyligen lagl fram förslag om hur dessa resurser bör utnyttjas effektivare än för närvarande (Revisionsrapport Dnr 1978: 1104). Där föresläs bl.a. att PU-byrån bör utveckla elt fortlöpande bevaknings- och informationssystem som kan identifiera branscher, del­branscher eller problemområden som bör utredas ytterligare, t.ex. av byrån själv. Denna bevakning skall vara bäde nationell och internalionell. Information som las fram i systemet bör ställas lill olika intressenters förfogande. Dessutom skall systemet ulgöra bas för en flexibel utrednings-organisation som snabbt kan ulföra åtgärdsinriktade utredningar på be­ställning av industridepartementet och kommittéer.

Jag anser alt RRV alltför optimistiskt bedömer möjlighelen atl få fram det föreslagna bevakningssystemel och ocksä dettas roll som främsta bas för identifiering av problemområden. Signaler som antyder problem kom­mer från olika häll och ofta på informella vägar. Del är därför tvivelaktigt om man i sä stor utsträckning skall låta elt sådant relativt formaliseral system styra utredandet av strategiska induslriproblem.

Jag är tveksam till en renodling av en flexibel ulredningsorganisalion för snabba utredningar, eftersom den försvårar planering av byråns övriga utredningsverksamhet. Industrideparlemenlels behov bör i stället lösas pä annat sätl (se avsnitt 5.8). Som framgått av diskussionen (t.ex. i avsnitt 5.2) harjag funnit del vikligl att grundläggande kunskap om industriella utvecklings- och förändringsprocesser las fram. Detta kan och bör ske vid universitet och högskolor samt forsknings- och uiredningsinstilul. Men staten behöver även mer direkta möjligheler att påverka kunskapsutveck­lingen. För detla behövs en fast ulredningsorganisalion. Områden som bör läckas är bl. a. del slag av prognosarbete som PU-byrån bedriver i anknyt­ning till industriverkets höstrapporl och längtidsulredningarna. Dock bör internalionella aspekter betonas i högre grad än idag. I anknytning lill detta kan det bli aktuellt med viss utökad löpande internationell bevakning (se avsnitt 5.5).

För närvarande bedrivs inom branschseklionen en hel del branschulred-ningar (bransch i vid mening). Jag tror all en probleminriklad utrednings-

 

Prop. 1980/81:130                                                  377

verksamhel i framtiden i ökad utsträckning kommer atl behöva utgä frän alltmer olikartade problem där marknader, konkurrensförhållanden, pro­duktområden, andra system av förelag än branscher elc. kommer i fokus. Mot den bakgrunden villjag föreslå att den löpande branschbevakning som industriverket tidigare avsett att bygga upp omprövas. Etl sådant system skulle - om det täckte flertalet större branscher - bli myckel kostnadskrä­vande att underhålla. Jag har i avsnitt 5.2 emellertid pekat på behovet av att utveckla förvarningssystem. Därmed harjag ej avsett system för en omfattande löpande datainsamling på branschnivå. Kunskaperna om de utvecklingsprocesser som branscher genomgår är för bristfälliga för att man skall kunna välja ut hela syslem av relevanta data och ur dem härleda varningsindikalorer. I stället bör man satsa pä förvarningssystem i form av fördjupade utredningsprojekt och även pröva användbarheten av någor­lunda lätt tillgängliga nyckeltal.

Vidare föreslår jag alt branschutredningar i mer konveniionell mening i ökad utsträckning knyts till operaliv verksamhet, t.ex. i samband med att en bransch får allvariiga problem.

Industriverket är huvudman för de regionala utvecklingsfonderna. Hos dessa finns en kunskap om regionala induslriproblem och mindre företag. Del är önskvärt all samarbete mellan verket och fonderna utvecklas när del gäller utredningar. Fonderna kan behöva centralt gjorda utredningar som är användbara i deras operativa verksamhel, men de kan ocksä tillföra värdefull erfarenhel till utredningar om mindre företag och regionala pro­blem. Jag föreslår att den regionalt och småföretagsinriktade utrednings­verksamheten i PU-byrän i lämplig omfattning förs över lill den del av verket som svarar för service till fonderna.

En viktig industripolitisk insats är att förse förelag med information. För mindre företag är särskilt information om teknologisk utveckling och tek­niska genombrott samt om exportmöjligheter av intresse. Jag föreslär att industriverket i anknytning till sin service ät fonderna bidrar till atl bygga ut denna informationsverksamhet. Del bör ske i samarbele med STU och Sveriges Exportråd.

De förändringar jag föreslår innebär att den fasla utredningsorganisa­tionen inriklas på för del första fortsatt prognosverksamhet men med starkare internationell inriktning, för det andra viss ytterligare internatio­nell bevakning och för del tredje ett begränsat antal klart probleminriktade utredningar. Till den sistnämnda funktionen bör kunna knytas externa experter i större utsträckning än för närvarande. Användningen av PU-byråns resurser bör säledes omprioriteras.

Konsekvenserna för PU-byräns organisation blir följande. De nuvaran­de sektionsgränserna slopas; del är inle meningsfullt all fortsätta atl arbeta med nuvarande sektionsindelning. Om nägon ny formell seklionsindelning kommer att behövas fär erfarenheterna utvisa. När viss utredningsverk­samhet om t.ex. regionala problem och smäförelagsproblem förs över till

 

Prop. 1980/81:130                                                                378

andra delar av verket bör motsvarande resurser också föras dit. Vidare är det önskvärt alt möjligheterna alt köpa externa expertljänster ökas. Därför bör vissa resurser som nu binds av fasta tjänster omvandlas till medel för detla ändamål. Dessa tvä förändringar medför att antalet fasla handläggar­tjänster minskas. Antalet utredningsprojekt som kan bedrivas samtidigt av PU-byrån torde därmed bli mindre. Andra skäl lill delta är alt projekten i framtiden kan bli mer resurskrävande pä grund av dels ökade resurser för initiering/beslällning och analys/tolkning, dels mer kostnadskrävande in­ternationellt inriktade projekt.

De förändringar som föresläs bör genomföras i takt med att pågående projekt avslutas. Den kompetensprofil som bör eftersträvas vid nyrekryte­ring bör även i fortsättningen bygga på kvalificerad ulredningserfarenhel och ekonomisk eller leknisk utbildning. Cirkulationstjänstgöring av det slag som föreslås för departementet bör prövas även av PU-byrån.

Jag har övervägt om den fasta utredningsorganisationen i stället borde ha formen av etl fristående utredningsinstitut, t.ex. genom alt PU-byrån bryts ul ur industriverket. Ett sådant alternativ kunde ha vissa fördelar. Självständigheten kunde öka, liksom kanske även möjligheterna att ulreda flera alternativ, atl föreslå obekväma ätgärder och atl självständigt della i den industripolitiska debatten. Acceptansen hos andra myndigheter och hos organisationer och företag skulle kunna bli större om verksamhelen inte bedrevs inom ramen för ell stort verk. En annan juridisk form än myndighel skulle också kunna ha fördelar.

Ett fristående inslilui skulle dock få slörre avstånd till industriverkels operativa verksamhet. Möjligheterna att inom ramen för industriverket fiexibelt flytta resurser mellan operativ verksamhet och utredningsverk­samhet skulle vidare bortfalla. Del kan slutligen hävdas atl de fördelar med elt fristående insiitut som ovan anförts ändå inte är särskill slora.

Jag har kommit lill den slutsatsen alt PU-byrän tills vidare bör bli kvar i industriverket. Byrån borde kunna utvecklas i den riktning som skisserats här, vilket innebär en betydande förnyelse av verksamheten. Utvecklingen bör emellertid noga följas och utvärderas av departementet. Omprövning av utredningsverksamhetens inriktning och organisation ligger i linje med den experimentella syn som genomsyrar belänkandet.

 

Prop. 1980/81:130                                                                379

Bilaga 20

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (Ds 11980:17) Att utveckla en långsiktig industripolitik

Till betänkandel (Ds 1 1980: 17) Atl utveckla en långsiktig industripolitik

—         avgivet av kommittén för industripolitikens informationsunderlag (KIPI)

-  har yttranden avgivils av försvarets forskningsanstalt (FOA), statistiska
centralbyrån (SCB), konjukturinsilutet, stalskontorel, riksrevisionsverket
(RRV), kommerskollegium(KK), slalens pris- och kariellnämnd (SPK),
överstyrelsen för ekonomiskl försvar (ÖEF), arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), statens industriverk (SIND), styrelsen för leknisk utveckling
(STU). länsstyrelsen i Jönköpings och Göteborgs och Bohus län, industri­
slödsulredningen, direktinvesteringskommittén (DIRK), forskningsråds­
nämnden, Sveriges Riksbank, universiteten i Uppsala, Linköping, Lund,
Göteborg och Umeä, Sveriges Exportråd, Svenska handelskammarförbun­
det, Stockholms handelskammare, statsföretag AB, Stiftelsen Slockholms
läns utvecklingsfond, ingenjörsvelenskapsakademien (IVA), landslings­
förbundet, Sveriges industriförbund (SI), Sveriges hantverks- och indus­
lriorganisation - Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen), lantbrukar­
nas riksförbund (LRF), tjänstemännens centralorganisation (TCO), centra­
lorganisationen SACO/SR (SACO/SR), landsorganisationen i Sverige
(LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Arbetsledareför­
bund (SALF), kooperativa förbundet (KF), Svenska bankföreningen.

Vidare har länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län bifogat yttranden frän Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län, Göteborgs och Bo­hus läns landsting saml regionala utvecklingsfonden i Göteborgs och Bo­hus län. SACO/SR har bifogat yllranden frän förbundel för jurister, sam­hällsvetare och ekonomer och Sveriges civilingenjörsförbund. LO har bifogat yttrande frän Svenska Melallarbelareförbundei.

Sekretariatet för framlidsstudier, expertgruppen för forskning om regio­nal utveckling, exportkredilnämnden, universitetet i Slockholm, institutet för internationell ekonomi vid universitetet i Stockholm, ekonomiska forskningsinstitutet vid handelshögskolan i Stockholm, Kungliga Veten­skapsakademien, Industriens utredningsinstitut. Sveriges inveslerings­bank AB, AB Svensk Exportkredit, studieförbundet näringsliv-samhälle. Alfa Laval AB, AB Volvo, har avstått frän all yttra sig.

1    Allmänt

Flera remissinsianser instämmer i utredningens allmänna synpunkter om behovet av att förbättra nuvarande informationsunderiag. RRV anför att detta särskilt gäller önskemål om förstärkta beställar- och avnämar-

 

Prop. 1980/81:130                                                                380

funktioner, betoningen av äterföringsinformationen och kraven på ökad långsiktighel och ökad belysning av och debatt om allernaliva industipoli-liska handlingslinjer och synsätt. RRV accepterar också synsättet atl slal­lig verksamhel inom indsulripolitikens omräde i högre grad än nu bör ses som provisorisk och experimentell. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför: "Utredningsmannen har på etl intressant och klargörande sätt behandlat frågorna kring industipolilikens informations- och kunskapsun­derlag. Länsstyrelsen understryker vikten av s.k. "förvarningssyslem". En systematisk avspaning av omväriden är angelägen för atl industriella strukturomvandlingar skall kunna observeras i lid. Varvsindustrins om­vandling bör kunna ge lärdomar. Länsstyrelsen vill därför föreslå all ell forskningsprojekt startas kring faktorerna bakom krisen. Statsföretag framhåller att KIPI lyckats väl i sin analys av industripolitikens framväxt, beslutsprocess och allmänna problematik. Betänkandet präglar elegans och klarhet. I remissvaret frän IVA sägs: "IVA finner ulredningens över­väganden om och synsätt pä industripolitiken och dess långsiktiga innehåll i stort sett rikliga. Förutsättningarna för industripolitiken pä läng sikt i Sverige kan endast lill en viss del redan nu preciseras. Man har all arbeta utifrån olika antaganden om bl.a. den internationella utvecklingen för alt säkra beredskap inför olika utvecklingsalternativ. Insatserna vad gäller bl.a. teknisk och industriell utveckling och därmed förknippad FoU-verk­samhet i utlandel kan emellertid redan nu bedömas bli omfattande i framti­den. Detta kan förutses fä särskilt belydelse för industripolitiken i Sverige. Avspaning av teknisk och industriell utveckling saml FoU-verksamhet i utlandet utgör därmed ett informationsobjekt med hög rang". Z,/?f framför all utredningens analyser och förslag grundas pä fem "teser", vilka LRF finner relevanta. Det bör dock påpekas all leserna är generelll gilliga för hela näringspolitiken; uppenbarligen kan inle informationssystem som till­kommit under en markant tillväxtperiod tillämpas i ell hell annat samhälls­ekonomiskt läge.

Önskemålet om industridepartementets ökade inriktning pä den långsik­tiga industripolitiken är naturligtvis i sig okontroversielll anser LRF. Det måste dock vägas mol den bistra verkligheten som inle kan undvara handläggning av bl.a. stöd till nedläggningshotade företag och branscher samt lill ekonomiskl ulsalla regioner.

Med en starkare betoning av sambandet mellan induslripolilik och re­gionalpolitik anser LRF att utredningen framför riktiga slutsatser vad gäller önskvärda informationsunderiag för den långsiktiga industripoliti­ken. LRF instämmer även i atl de resurser i fräga om ulredning och forskning, som står lill förfogande, är tillräckliga inom området.

FOA framhåller det nödvändiga i alt definiera och strukturera begreppen induslripolilik pä elt klarare sätl för atl kunna precisera kunskaps- och informationsbehovet. FOA anför: "Kommilléns begränsning av begreppet industripolitik leder ocksä till allvarliga begränsningar i kommitténs ge-

 

Prop. 1980/81:130                                                  381

nomgång av tillgängligt underiag och av relevanta forsknings- och utred­ningsorgan. Exempelvis nämns varken UD eller FÖD. Kommittén hamnar bl.a. därför i en i stora stycken felaktig bild av möjligheterna att med kompetens och underlag inom befinlliga organ redan på relativt kort sikt lämna ökal stöd för industridepartementels och riksdagens långsiktiga bedömningar och planeringsåtgärder.

Kommittén har dessulom vall all i huvudsak behandla enbart ekono­miskl och samhällsvelenskapligt informationsunderiag. Behovel av tek­niskt underlag som element i en långsiktig industripolitik förbigås nästan hell. FOA anser detla vara en allvarlig brist. För utformning av en fram­synt induslripolilik fordras en långsiktig bedömning av industrins möjlighe­ler mot bakgrund av teknikens och väridsekonomins utveckling. För della krävs en aktiv uppföljning av leknik av intresse för svensk industri. STU har härvid en roll och en kompetens som bör uppmärksammas". TCO konslalerar all ulredningens slulsalser är myckel allmänna till sin karaktär och behöver utredas ytterligare innan de kan förverkligas. Del är vidare av vikl menar T(ZO alt effekterna pä industrin övervägs när olika former av samhällspolitiska åtgärder vidtas.

2    Expertgruppen för industripolitisk utveckling (EIU)

EIU ska enligt utredningen vara en kommitté, som arbetar under indu­stridepartementet, men ha en uttalad självständighet genlemol delta. EIU skall inte ersätta existerande organ och verksamheter utan bidra lill att förstärka vikliga funktioner inom dessa.

Flertalet av instanserna är negaliva lill inrättade av etl nytt organ.

Industristödsutredningens uppfattning angående de nämnda funktioner­na är atl de idag är starkt eftersatta. Industristödsutredningen anser dock alt långsiktig policyformulering och beställning av erforderiigt industripoli-Uskt underiag är en självklar uppgift för regeringskansliel. En kommitté torde inte kunna ersätta denna funktion inom regeringskansliel, anser industristödsutredningen. Tvärtom skulle dess tillkomst medföra risker för en ytteriigare effeklivitetshämmande splittring av resurserna på området. Industrislödsulredningen avslyrker förslaget om inrättande av en Expert­grupp för industripolitisk utveckling.

Utvecklingsfonden i Stockholms län framhåller att man ställer sig tvek­sam till om inrättandet av ett helt nytt organ, med den inriktning som utredningen föreslagil, är den bästa lösningen. Fonden anser alt risken för dubbelarbete och en splittrad struktur vad gäller utredningsresurser inte är obefintlig. SI anser för sin del atl det inte finns behov av någol nytt expertorgan under industridepartementet utan att industriminislern i stäl­let bör utnyttja de redan tillgängliga Näringspolitiska rådet. KF anser att förslaget inle är moliverat p.g. a. att det kan uppstå risk för resursdubble-

 

Prop. 1980/81:130                                                                382

ring och atl industripolitiken blir allt mer experlstyrd i slällel för polilik-styrd. Svenska Bankföreningen anför: "Bankföreningen avslyrker det i betänkandel framlagda förslagel att inrätla elt nytt organ — Expertgruppen för industripolitisk utveckling (EIU) - vilket skulle fungera som idégivare, initiativtagare, arrangör av debatter, seminarier och konferenser inom del industripolitiska området saml ha lill uppgift att sammanställa och lolka utredningar och forskningsrapporter. Visseriigen synes flera av dessa upp­gifter angelägna all ulveckla, men del bör kunna ske inom ramen för redan befintliga organ, i första hand slalens industriverk".

Nägra av remissinstanserna förordar, i likhel med ulredningen, atl ell nytt organ EIU inrättas. Bl.a. ÖEF, STU och forskningsrådsnämnden.

ÖEF ansluter sig till kommitténs förslag och förutsätter atl det ekono­miska försvarets intressen och kunskaper kommer alt representeras bäde i expertgruppens styrelse och i dess kansli. STU uppfattar fiera av förslagen vara angelägna bl.a. inrättande av EIU, under förutsättning atl expert­gruppen inle ges operativa uppgifter eller ansvar och atl viklen av ökad samverkan mellan redan tillgängliga resurser i stället betonas. Forsknings­rådsnämnden motsätter sig inle alt en expergrupp för industripolitisk utveckling inrättas, men vill understryka de betydande problem som kan uppstå. Vad gäller den forskningsinitierande rollen bör uppmärksammas att denna lyp av organ kan utvecklas lill mindre lämpliga "hybridlbrmer" med oklart ansvar för forskningens finansiering och utförande. SCB, KK och SPK är inte direkl avvikande frän förslagel men SCB anför: "Om en expertgrupp enligt ulredningens förslag skulle tillsättas, vill SCB under­stryka behovel av elt nära samarbete mellan denna och SCB. Den utred­nings- och informationsverksamhet som skall initieras av EIU betingas i hög grad av tillgäng och anpassning av existerande statistik samt möjlighe­len att utveckla ny sädan. Samräd med SCB blir därför en nödvändig uppgift för EIU pä detta initieringsstadium. SCB bör därför lämpligen representeras i expertgruppen. Huruvida detla skall ske permanent vill dock verket f. n. lämna öppet. I samband med en utvärdering av verksam­heten, som enligt SCB:s mening lämpligen görs efter ett par år, bör även frägan prövas om SCB skall kvarstå i gruppen eller om samarbetet med SCB bör ske i andra former. SPK anför; "Om gruppen kommer lill stånd bör den enligt nämndens uppfattning som en av sina huvuduppgifter ha atl följa utrednings- och forskningsarbetet hos myndigheter och inslilulioner så alt behovet av industripolitiskt beslutsunderlag så längt möjligt kan beaktas redan i utredningsplaneringen. Härigenom skulle ocksä onödigt dubbelarbete inom samhällets utrednings- och forskningsväsende kunna undvikas".

 

Prop. 1980/81:130                                                  383

3    Internationella aspekter

Ulredningen framhåller atl ökade insatser bör göras för internationell bevakning, bl.a. genom systematisk utveckling av internalionella kon­lakler. Liknande synpunkler framförs bl.a. av SCB. RRV, SPK, TCO, SALF.

SCB anför: "Den nationella ekonomiska statistiken i Sverige är sedan gammalt anpassad lill internationella normer och standarder. Denna an­passning görs fortlöpande och ulgör etl normall led i den svenska stalislik­produklionen. Genom vår medverkan i del intemationella samarbetet på området framför SCB svenska önskemål om atl andra länder rapporterar statistik som är av intresse för Sverige. Del är emellertid viktigt all denna rapportering sker via de internalionella organen (i första hand ECE och OECD) sä att statistiken blir internationellt jämförbar".

KK redovisar uppfattningen att det hittills bedrivna induslripolitiska arbetet varit alltför centrerat på internt svenska problem, finansiering och sysselsättning. Man framhåller vidare att man i industripoliliska samman­hang ofta möter uttryck för en bristande insikt om vilka internationella spelregler som gäller och vilka förpliktelser Sverige åtagit sig, i detta fall speciellt vad gäller subventioner och andra stödåtgärder åt industrin. Ej heller är insikten allmän att stödåtgärder som fär användas i nödfallslägen mäste vara temporära för att godkännas internationellt. STU anser att den av STU finansierade teknisk-vetenskapliga atlachéverksamheten (STATT) fyller en myckel viktig uppgift genom att hämta hem information från uUandet. SALF anser att framtidens industripolitik måste baseras på en bättre uppfattning om de internalionella ekonomiska och politiska förhål­landena. Världsekonomin kommer att internationaliseras ännu mer och Sverige kommer att få vidkännas en ökad konkurrens från nya industrilän­der i "u-världen". 1 dag märks ökade tendenser till protektionism i "i-världen" och samtidigt ökar u-länderna i belydelse som marknader och som producenter av industrivaror. Den teknologiska utvecklingen sker allt snabbare och sprids globalt med allt högre hastighet. Della leder i sin tur lill en allt snabbare global strukturomvandling i olika branscher. SALF delar utredarens syn på att ökade satsningar pä inlernationell bevakning bör göras, myndigheter som SIND och STU bör bygga upp en högre teknisk kompelens, bygga ut den teknisk-vetenskapliga attachéverksam­heten, bygga upp en bevakningsfunktion över de 50-100 viktigaste ul­ländska konkurrensföretagen.

Det finns även remissinstanser som pekar på alt den information som produceras och den forsknings- och utredningsverksamhet som initieras av staten måste inriktas t.ex. på hur en minskad imporlhandel i vår lotala försöjning kan kombineras med industriell tillväxt sett till både produk­tionsvolym och sysselsättning. Landstingsförbundet framhåller vidare att kunskap om internationella konkurrensförhållanden självfallet måste utgö-

 

Prop. 1980/81:130                                                                384

ra en väsenllig ingrediens i informationsunderlagel för en långsiktig indu­stripolitik. Delta fär inle bli liktydigt med atl man ensidigt satsar krafl pä att påverka det industripolitska skeendet i riktning mot ökal internationellt beroende hos svensk industri och därmed del svenska samhällel.

4    Statens industriverks planerings- och utredningsbyrå

Ulredningen föreslär en omorganisation av statens industriverks plane­rings- och utredningsbyrä (PU-byrä) och får medhåll frän bl.a. statskon­toret, RRV, regionala utvecklingsfonden i Slockholm, IVA, Svenska Bankföreningen,

Statskontoret föreslär alt regeringen tar initiativ till en översyn av SIND i dess helhet. Statskontoret anser emellertid alt det finns skäl all i ell sammanhang pröva vilka arbetsuppgifter SIND bör ha i framliden, lämplig organisation samt resurstilldelning. Statskontoret framhåller vidare att SIND:s utredningsverksamhet bör inriklas pä atl ge service äl de regionala utvecklingsfonderna. Översynen bör även pröva inriktning och former för en sådan service. RRV anser atl förslagel alt upphäva seklionsindelningen stämmer överens med vad RRV kommit fram lill i sin förvaltningsrevision, nämligen alt utredningsresurserna bör utnyttjas mer fiexibelt än för närva­rande. Däremot skulle en uppdelning av utredningsresurserna sä atl en del särskilt avdelas för utvecklingsfonderna antagligen verka i motsatt rikt­ning. Utvecklingsfonden i Slockholm framhåller beträffande de förslag som direkt berör småföretagen alt fonden slödjer en överföring av vissa utredningsresurser från industriverkels planerings- och utredningsbyrä lill verkels service genlemol utvecklingsfonderna. Härigenom torde den små­företagsinriktade utredningsverksamheten, som redan i dag fungerar bra ur fondens synvinkel, kunna göras mer lillämpad och operativ.

Några remissinstanser finner del inle nödvändigl att skära ned SlND:s ulredningskapacilel.

Landstingsförbundet framför atl starka skäl talar för alt ulredningskapa­citelen i stället bör förstärkas genom omprioriteringar och omdisponering­ar inom SIND. Syfiet bör vara all skapa möjligheter för verkel atl ta pä sig en roll som mer än idag är av framåtsyftande och initierande karaktär och mindre en fråga om traditionellt myndighetsutövande på industripolitikens område. Delta torde i sin tur kräva både kompetensförstärkningar och en hög grad av öppenhet i arbetssätt såväl internt som externt gentemot högskolor, andra myndigheter liksom näringslivs- och fackliga organ. I likhet med utredaren anser landstingsförbundet alt klara motiv för att SIND:s utredningsresurser förstärks visavi den regionala nivån och de regionala utvecklingsfonderna. Liknande synpunkter framförs av länssty­relsen i Jönköpings län. Statsföretag konstaterar med intresse den debatt som KIPI med utgångspunkl från RRV:s förslag om SIND:s PU-byrä drar

 

Prop. 1980/81:130                                                  385

upp beträffande den branschpoliUska informationen. Som statsförelag uppfattar saken är såväl KIPI som RRV och SIND överens om alt del behövs nägon form av översiktligt bevaknings- och varningssystem pä branschnivå, liksom ocksä om atl dessa översiktliga sludier bör fördjupas antingen genom åtgärdsinriktade ulredningar pä direkl beställning av olika uppdragsgivare eller mera åtgärdsinriktade branschutredningar. Statsföre­tag förordar att SIND när det gäller vägvalet fär pröva sig fram och inhämta reaktioner frän olika intressenter. TCO anför för sin del atl KIPI inte bör tas till utgångspunkt för en diskussion om verkets interna organi­sation.

25    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                                386

Bilaga 21

Sammanfattning av mineralpolitiska utredningens för­slag till mineralpolitisk verksorganisation [del av (SOU 1980:12) Mineralpolitik].

Den nuvarande statliga myndighelsorganisationen pä mineralomrädet infördes åren 1973-1974, dä statens industriverk (SIND) och nämnden för statens gruvegendom (NSG) bildades, samtidigt som Sveriges geologiska undersökning (SGU) omorganiserades och inledde en övergång till huvud­sakligen uppdragsfinansierad verksamhet belräffande prospektering. I ka­pitel 6 beskrivs den nuvarande statliga myndighetsorganisationen i detalj och behovet av förändringar analyseras. Därefter anges utgångspunkterna för våra förslag vad gäller myndighetsorganisationen. En viklig utgångs­punkl är att de industripoliliska insatserna i syfte att åstadkomma en gynnsam utveckling inom mineralseklorn bör förslärkas. Dessulom bör ell samhällsekonomiskt synsätt, där också andra hänsyn än de renl företags­ekonomiska tas, komma till starkare uttryck vid beslut om förändringar i produktionsstrukturen och vid planeringen av den långsiktiga inriktningen av produktionen. Industripolitiska och handelspolitiska överväganden bör i större utsträckning än nu ske samordnat och statens insatser i syfte atl främja forskning och utveckling pä mineralomrädet bör samordnas närma­re med den del av industripolitiken som rör mineralomrädet i övrigt. Vidare bör informationen från de ansvariga myndigheterna på mineralom­rädet Ull planeringsorgan pä läns- och kommunnivå förbättras samtidigt som samarbetet mellan statliga myndigheter och företag bör förbättras och ges fastare former, särskilt vad gäller prospekteringen. Underiaget för prospektering i form av berggrundskartor etc. bör förbättras. Slulligen bör gränsdragningen mellan statens egendomsförvallande och övervakande funktioner göras tydligare.

Med dessa utgångspunkter till grund har vi bedömt det som lämpligl att större delen av myndighetsuppgifterna pä mineralområdet samlas lill NSG, som i samband härmed bör byta namn till bergskollegium. SIND bör behälla tillsynsuppgiflerna, medan bergskollegium bör få följande upp­gifter:

1. Ansvar för induslripolitiska och handelspolitiska insatser som berör mineralsektorn, vari bör inga:

-     Inilativtagande lill och genomförande av näringspolitiska ålgärder i syfte atl främja en positiv uiveckling av mineralseklorns produktion och struktur saml av försöijningen med mineralråvaror.

-     Branschutredningar och bevakning av branschutvecklingen.

-     Bevakning av försörjningssituationens och handelns utveckling.

-     Prognosverksamhet.

-     Samordning av statliga åtgärder som rör mineralsektorn.

 

Prop. 1980/81:130                                                  387

2. Prospektering, vari bör ingå:

-    Finansiering och styrning av översiktliga grundläggande arbeten (för­enklad berggrundskartering, geofysiska flygmätningar, storregionala geokemiska undersökningar, regionala gravimetermälningar och över­siktliga kvartärgeologi ska undersökningar) genom uppdrag till SGU.

-    Finansiering och styrning av prospektering och andra undersökningsar­beten som är motiverade frän samhällssynpunkl genom uppdrag lill SGU och förelagens prospekteringsorganisationer.

-    Planering och samordning av prospekteringsverksamheten.

 

3.    Förvaltning av statens gruvegendom

4.    Finansiering av från samhällssynpunkt motiverad gruvbrytning

5.    Finansiering och styrning av forskning och utveckling på mineralom­rädet

Inriktningen av bergskollegii prospektering bör främst bestämmas av vad som är motiverat frän samhällssynpunkt. Bergskollegium bör i sin prospektering använda elt längre tidsperspektiv och slyras mer av hänsyn till regional balans och försörjningstrygghel än förelagen. Detla innebär all bergskollegium bör prioritera projekt som har betydelse från försörjnings-eller sysselsättningssynpunkt eiler innebär prospektering i "okända" om­råden. Gjorda fynd förutsätts blir utbjudna till företagen för gruvunder-sökning och eventuell exploatering.

Bergskollegium bör vidare, med utgångspunkt frän sitt ansvar för gruv­näringens utveckling på läng sikt, verka för en frän samhällets synpunkt önskvärd inriktning av företagens prospektering genom att ge lämpligt utformade uppdrag till dessa.

Förelagen förutsätts därutöver bedriva egenfinansierad prospektering på åtminstone nuvarande nivå. Deras möjligheler all reservera resurser för detta ändamål bör förbättras genom att de bereds tillfälle atl avsätta vinstmedel Ull prospekleringsfonder. Dessa fonder, som anlas bli undan­tagna frän skall pä samma villkor som gäller för allmänna investerings­fonder, skulle fä las i anspråk för täckande av framlida prospekleringsul-gifter.

I anslutning till bergskollegiet bör elt särskill rådgivande organ, prospek-teringsrädet, inrättas. 1 rådet bör, förutom bergskollegii representanler, ingå representanter för företag och fackliga organisationer samt SGU. Rådet bör fungera som elt forum för informationsutbyte och diskussioner mellan prospekleringsorganisationerna. Inom rådet träffas ocksä överens­kommelser om vilka områden, slag av mineral elc som varje prospekte­ringsorganisalion skall ägna sig ät. Vi utgår ocksä frän alt de olika prospek-teringsorganisationerna söker samarbete i konkreta frägor genom gemen­samt utnyttjande av utrustning, standardisering av mätmetoder etc.. vidare alt de håller varandra informerade om sin verkamhet och atl de kontinuer­ligt informerar berörda myndigheter.

Det bör överlåtas till en organisationskommitté atl ange formerna för

 

Prop. 1980/81:130                                                                388

överföringen av delar av SlND;s verksamhet lill bergskollegium, liksom den organisatoriska uppbyggnaden av kollegiet.

Som etl led i den ökade betoningen av regional information i mineralfrå­gor bör också bergsstalen, den regionala organisationen pä mineralområ­det, förstärkas. Bergmästarna bör på elt mer fullständigt sätl än tidigare förmedla information om pågående prospekteringsarbelen elc. lill länssty­relser och kommuner, medverka vid planeringsmyndigheternas konlakler med prospektörer saml biträda kommuner och länsstyrelser med sakkun­nigutlåtanden och upplysningar. För all dessa uppgifter skall kunna ulföras behövs personalförstärkningar på bergmästarämbetena. Vi föreslår också att antalet bergmästardislrikl ökas från nuvarande ivä till fyra.

Vad gäller SGU päverkas inte dess inlerna organisation primärl av förslagen till organialoriska förändringar. Belräffande SGU:s arbelsformer .fömlses ingen förändring ulöver vad som följer av den redan föreslagna intensifieringen av samarbetet i praktiska frågor mellan de olika prospek­leringsorganisationerna och prospekteringens ökade omfallning. För all man skall kunna upprätthålla väl fungerande uppdragsrelationer mellan SGU och dess uppdragsgivare torde del vara nödvändigl att SGU bedriver ell kontinuerligt utvecklingsarbete belräffande uppdragsspecifikationer, rapporteringssystem, budgeteringssystem och rutiner för utvärdering av avslutade projekt. I della sammanhang är det också vikligl att man kan komma fram till klarare ansvarsförhållanden vad gäller den prospektering som sker pä uppdrag, och en klarare gränsdragning mellan denna verksam­hel och SGU:s övriga uppgifter.

 

Prop. 1980/81:130                                                                389

Bilaga 22

Sammanställning av remissyttranden över mineralpoli­tiska utredningens förslag till mineralpolitisk verksor­ganisation [del av (SOU 1980:12) Mineralpolitik]

Remissammanställningen omfattar endast yttranden över mineralpoli­tiska utredningens organisalionsförslag. Över betänkandet (SOU 1980: 12) Mineralpolilik har yttranden avgivits av statistiska centralbyrån (SCB), kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), universitels-och högskoleämbetet (UHÄ), som bifogat yllranden frän Stockholms uni­versilel, rektorsämbetet, Slockholms universitet, nalurgeografiska inslilu­lionen, Uppsala universitet, geologiska institutionen. Lunds universitet, biologisk-geovetenskapliga sektionsnämnden, Göteborgs universitet, fa­kultetsnämnden vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten, högskolan i Luleå, högskolestyrelsen, kontakt- och forskningssekretariatet, Umeå universitet, geografiska institutionen, lantbruksslyrelsen (LBS), som bifo­gat yllrande frän lantbruksnämnderna i Jämtlands och Västerbottens län, skogsstyrelsen, statens nalurvärdsverk, kommerskollegium, överslyrelsen för ekonomiskl försvar (ÖEF), arbelsmarknadsstyrelsen (AMS), arbelar­skyddsstyrelsen, slalens planverk, statens industriverk (SIND), Sveriges geologiska undersökning (SGU), nämnden för statens gruvegendom (NSG), styrelsen för leknisk utveckling (STU), domänverket, forsknings­rådsnämnden (FRN), norra bergmästardistriklel, södra bergmästardislrik-tel. Norrlandsfonden, Statsföretag AB, länsslyrelsen i Slockholms län, länsslyrelsen i Uppsala län, som bifogat yttrande från Östhammars kom­mun, länsstyrelsen i Södermanlands län, länsstyrelsen i Östergötlands län, som bifogat yttrande från Norrköpings kommun, länsstyrelsen i Jönkö­pings län, länsslyrelsen i Kronobergs län, länsstyrelsen i Kalmar län, som bifogat yttranden frän Mörbylånga kommun och lantbrukarnas länsför­bund i norra och södra Kalmar, länsstyrelsen i Gotlands län, länsslyrelsen i Blekinge län, länsslyrelsen i Kristianstads län, länsslyrelsen i Malmöhus län, länsslyrelsen i Hallands län, länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Älvsborgs län, länsstyrelsen i Skaraborgs län, som bifogat yttranden från Västsvenska handelskammaren och Svenska industritjän­stemannaförbundet, avd. 12, länsstyrelsen i Värmlands län, länsstyrelsen i Örebro län, som bifogat yttranden frän Örebro läns landsting, Askersunds, Lindesbergs, Ljusnarsbergs, Hällefors och Nora kommuner. Skiffergrup­pen (samordnande organ för Hallsbergs, Kumla och Örebro kommuner i frägor rörande alunskiffer), länsarbetsnämnden i Örebro län, utvecklings­fonden i Örebro län, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län. Svenska arbetsgivareföreningens regionkontor Örebro, länsslyrelsen i Västmanlands län, länsslyrelsen i Kopparbergs län, länsstyrelsen i Gävle­borgs län, som bifogat yttrande frän ulvecklingsfonden i Gävleborgs län,

 

Prop. 1980/81:130                                                                390

länsslyrelsen i Väslernorrlands län, länsstyrelsen i Jämtlands län, som bifogat yttranden från Krokoms, Strömsunds, Åre, Bergs, Härjedalens och Östersunds kommuner samt Jämtlands läns utvecklingsfond, länssty­relsen i Västerbottens län, som bifogat yttranden frän Västerbottens läns landsting, Dorotea, Lycksele, Norsjö, Sorsele, Storumans, Skellefteå, Umeä och Åsele kommuner, lantbruksnämnden i Västerbottens län, läns­arbetsnämnden i Västerbottens län saml Västerbottens TCO-distrikt. läns­slyrelsen i Norrbottens län, som bifogat yttranden frän Kiruna, Gällivare och Arjeplogs kommuner samt högskolan i Luleä, Luleå kommun, delega­tionen för glesbygdsfrägor, Kungl. Vetenskapsakademien, Ingenjörsve­tenskapsakademien (IVA), Stiftelsen bergleknisk forskning (BeFo), Stif­telsen mineralteknisk forskning (MinFo), Svenska kommunförbundet. Svenska Samernas Riksförbund (SSR). Sveriges Industriförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska Handelskammarförbundet (ge­mensamt remissvar från de tre sisl nämnda organisationerna), Sveriges Civilingenjörsförbund (CF-STF), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, som utan eget ställningstagande bifogat yttrande frän Sveriges Naturvetareförbund, med bilaga och yttran­de frän SACO/SR-föreningen vid SGU, Landsorganisationen i Sverige (LO), som bifogat yllranden frän Svenska Gruvindustriarbetareförbundet och Svenska Metallindustriarbetareförbundel, Sveriges arbetsledareför­bund (SALF), personalorganisationerna vid Sveriges geologiska undersök­ning, Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB), AB Slatsgruvor, Boliden Aktiebolag.

Organisatoriska frågor

1 Statens industriverk och nämnden för statens gruvegendom

Utredningens förslag

- Slörre delen av myndighetsuppgifterna på mineralområdet bör samlas

lill NSG, som i samband härmed bör byta namn lill bergskollegium.

SIND bör behälla tillsynsuppgiflerna, medan bergskollegium bör få

följande uppgifter.

1.    Ansvar för industripolitiska och handelspolitiska insatser som berör mineralseklorn (se avsnitt l.l).

2.    Prospektering (se avsnitt 1.2).

3.    Förvaltning av statens gruvegendom (se avsnitt 1.3).

4.    Finansiering av frän samhällssynpunkt motiverad gruvbrytning (se avsnitt 1.4).

5.    Finansiering och styrning av forskning och utveckling på mineralom­rädet (se avsnitt 1.5).

 

Prop. 1980/81:130                                                                391

Förslagel om inrättande av bergskollegium tillstyrks av Lunds universi­tet, SGU, länsslyrelserna i Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, Asele kommun saml TCO.

Svenska Gruvindustriarbeiarejörbundet och Norsjö kommun föreslär atl ett "Statens mineralverk" inrättas, som skall svara för samhällels samlade insatser pä gruv- och mineralomrädet

Bergmästaren i södra distriktet och Kungl. Vetenskapsakademien är tveksamma lill förslaget om bergskollegium.

Statskontoret, RRV, statens naturvårdsverk, kommerskollegium, ÖEF, SIND, STU, länsstyrelsen i Jämtlands län, IVA, Svenska Handelskam­marförbundet, Sveriges industriförbund, SAF, Sveriges Civilingenjörsför­bund, Svenska Metalllndustriarbetareförbundet, SALF och Statsföretag AB avslyrker förslaget.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och IVA anser att nuvarande organisation kan behällas.

Kommerskollegium, SIND, NSG och Sveriges CivilingenJörsjÖrbund föreslår att NSG endast skiljs frän SIND och får ett egel kansli.

Remissinstansernas kommentarer

Enligt TCO:s mening har förslaget om en branschmyndighet för mineral­politiken stora förtjänster. TCO vill därför tillstyrka principförslaget och -som utredningen förordar - föreslå att dess konkrela innebörd får utredas av en organisationskommitté med representantion från bl.a. Ijänsteman-narörelsen.

SGU instämmer i utredningens åsikt all stålens insatser bör förstärkas vad gäller den näringspolitiska bevakningen av mineralseklorn. SGU fin­ner det också rimligt att dessa funktioner överförs på elt särskilt statligt organ kallat bergskollegium, medan tillsynsuppgiflerna ligger kvar på SIND.

Länsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens län delar utred­ningens uppfattning om behovet av en kraftig förstärkning av den statliga myndighetsorganisaiionen. Ralionaliseringsvinsler kan sannolikl uppnäs om arbelsuppgifler som f. n. utförs av NSG, SIND och kommerskollegium överförs lill elt nyinrättat ämbetsverk i enlighet med utredningens förslag. Samtidigt som mineralhanteringens stora belydelse för svensk ekonomi härigenom markeras, främjas gruvnäringens inlressen vid en samordnad bedömning av försörjnings- och regionalpolitiska frågor.

Länsstyrelsen i Norrbottens län räknar upp ett anlal faktorer som ger gruvnäringen dess särprägel och som skiljer den från tillverkningsindu­strin, bl.a. följande: Gruvnäringen baserar sig på en naturresurs precis som jordbruk, skogsbruk, fiske. Förfogandet över denna resurs regleras av en särskild lagstiftning. Statens roll är redan av det skälet större än inom industrin. Mineralbrytningen är första etappen i en läng process. Gruvnä-

 

Prop. 1980/81:130                                                                392

ringen har sekundära effekter som ingen industrigren har. Samhällsekono­miska faktorer väger därför tyngre här än pä andra häll. Länsslyrelsen tar också upp bl.a. försörjningsaspeklerna och all gruvnäringen kan fungera som ett viktigt regionalpolitiskt instrument. Bl.a. dessa faktorer ställer enligl länsslyrelsen krav pä en målmedveten och väl genomtänkt mineral­politik. Ett särskilt ämbetsverk ulgör den bäsla organisatoriska förutsätt­ningen för att en sådan politik skall komma till stånd och bli framgångsrik. Gruvnäringen skulle pä del sättet fä en centralare roll och större tyngd i statsapparaten.

Liknande tankegångar framför också av länsslyrelsen i Västernorrlands län.

Svenska Gruvindustriarbetareförbundel förslår atl ell "Statens Mineral­verk" inrättas. Verket skall svara för samhällels samlade insalser på gruv-och mineralomrädel, t.ex. angelägna industripolitiska satsningar, göra bedömningar av konkurrenssituationen och initiera nödvändiga satsningar för atl förbättra konkurrenskraften, tillvarata tillväxtmöjligheterna, svara för prospektering, forskning och utvecklingsarbete. Förbundet framhåller viklen av all del nya verket bygger upp nödvändig kompetens pä de gruv-, mineral- och anrikningslekniska områdena.

Bergmästaren i norra dislriket påpekar all genom alt SlND:s mineral­byrä fungerar som kansli ål NSG så förelräder mineralbyrån i vissa fall sökanden eller annan part vid t.ex. ulmälsförrättningar, där bergmästaren är beslutande instans. Del torde dessutom närmast åvila nämndens kansli, dvs. mineralbyrån, att beakta gruvlagens föreskrifter i samband med för­valtningen av statens gruvegendom. Vid försummelser kan del åligga berg­mästaren alt ingripa.

Även om bergmästaren pä grund av sin ställning som självständigt beslutande instans har ansett sig kunna handlägga frågorna opartiskt, torde dock mineralbyräns dubbelroll som representant för säväl chefsmyndighet som part ej befrämja samarbetet mellan bergmästare och chefsmyndighet.

Om besluten vid en utmålsförrältning överklagas, går besvären i vissa hänseenden lill industriverket, och med nuvarande ordning kan den situa­tionen uppstå alt samma byrä dels å industriverkets vägnar är beslutande instans och dels representerar part i ärendet.

Bergmästaren anser all utredningens förslag att särskilja förvaltningen av statens gruvegendom frän mineralbyräns lillsynsuppgifler löser elt pro­blem, som under senare tid fäll ökad aktualitet, och därför tillstyrks förslagel i princip. De myndighels- och förvaltningsuppgifter som ulred­ningen vill hänföra till bergskollegium hör dock, enligt bergmästaren, närmare samman med industriverkets övriga uppgifter än de lillsländs- och tillsynsfrågor som utredningen föreslår skall kvarstanna pä verkets mine­ralbyrå. Den mest ekonomiska och rationella lösningen erhålls, om de fåtal uppgifter som ulredningen föreslär skall kvarstanna pä mineralbyrån över­förs till bergsstaten, och mineralbyrän i stället fillsammans med nämnden

 

Prop. 1980/81:130                                                                393

för statens gruvegendom fullgör de funktioner, som skulle ha åvilat bergs­kollegium. Myndighetsorganisaiionen skulle dä fä följande utformning:

1.   Statens industriverk upphör som besvärsinslans enligl gruv- och mine­rallagarna och överlåter även resterande uppgifter enligl dessa lagar till bergmästarna. Härvid uppnäs den minskning av antalet besvärsin­stanser som i särskilt i yttrande i slutbetänkandet (Ribrant) anges för­enkla hanteringen och minska samhällets kostnader. Evenluellt över­förs även tillsynen enligt kontinenlalsockellagen lill bergmästarna. Bergsstalen förblir administrativt anknuten lill SIND enligl sin instruk­tion. Mineralbyräns uppgifter härvidlag överflyttas förslagsvis pä admi­nistrativa byrån. För bergsstatens frågor avdelas en på industriverket anställd jurist, som tillsammans med bergmästarna ingär i en kommitté, som utarbetar, samordnar och fastställer för hela verksamhelen gemen­samma riktlinjer och yttranden. Juristen är föredragande i bergsstatens frägor inför verket.

2.   Industriverkets mineralbyrå fortsätter alt fungera som kansli för NSG och tilldelas övriga uppgifter som utredningen vill tilldela bergskolle­gium samt behäller även tillsländsfrägorna enligt konlinentalsockel- och rennäringslagarna.

Enligt LO är en invändning mol utredningens förslag all det finns påtag­liga risker med atl bryta ul de industripoliliska frågorna kring gruvor och gruvindustrin frän den myndighel som hanterar de induslripolitiska frå­gorna i övrigt. LO påpekar ocksä all en lösning av de långsiktiga syssel­sättningsproblemen och regionalpolitiska problem som gruvindustrins silu­alion aktualiserar sannolikt förutsätter omfattande insalser ocksä inom andra branscher, vilket snarare talar för behov av bättre samordning. Mot detta skall vägas de fördelar som ulredningen anser den föreslagna organi­sationen skulle ha ur ren mineralpolitisk synpunkl. Eftersom det enligl LO är svårt alt bedöma dessa pä grundval av ulredningens analys, avstår LO frän att närmare ta ställning lill ulredningens organisalionsförslag, men vill dock slarkl ifrågasätta den passiva roll nuvarande NSG skulle fä i den föreslagna organisationen.

Även SIND framhåller vikten av att NSG ges möjlighet till ett aklivi och målmedvetet agerande.

Liksom LO pekar ocksä fiera andra remissinstanser pä riskerna med en seklorisering av industripolitiken, bl.a. RRV. kommerskollegium, SIND, STU, IVA, Svenska Handelskammarförbundet, Sveriges Induslriförhiind, SAF, SALF, Svenska Metallindustriarbetareförbundet samt flera länssty­relser.

SIND anser det vara av fundamentalt intresse att industri-, regional-, forskningspoliliska och andra insatser från slalens sida inom mineralsek­torn vägs mol liknande behov i andra industrisektorer. En sådan avvägning

 

Prop. 1980/81:130                                                                394

sker naturiigtvis inom regeringen och dess kansli och i riksdagen. Industri­verket vill emellertid slarkl underslryka viklen av att en sädan avvägning och en samordning av verksamheter riktade till olika delar av industrin sker även på myndighelsplanet.

Enligt SIND skulle en särskild myndighet för en sä begränsad sektor som gmvindustrin oundvikligen medföra bristande koordinering i genom­förandel av politiskt beslutade statliga åtgärder mellan denna sektor och andra delar av industrin. Det skulle vidare starkt försvära för de politiska organen att få underiag för genomtänkta och väl avvägda beslul beträffan­de fördelningen av statliga insatser och andra ätgärder mellan olika bran­scher. Ur resurssynvinkel innebär ulredningens förslag all den nya myn­digheten mäste bygga upp och dubblera kompetenser som idag redan finns inom bl.a. SIND och STU. Det skulle vara en utveckling som knappast ligger i linje med dagens uttalade strävan mot rationaliseringar och kost­nadsbesparingar.

Den enligt SIND:s mening önskvärda förstärkningen av den induslripoli­tiska bevakningen av mineralseklorn, som även MPU förordar, bör i stället ske genom en förstärkning av SIND:s resurser för dessa ändamål.

ÖfF delar inte MPU:s uppfattning om behovel av en ny myndighel ulan bedömer det vara möjligt atl inom nu befintliga verk lösa de uppgifter MPU vill ålägga ett bergskollegium. Den funktionsinriktade verksorganisalionen som nu finns skulle allvarligt slöras om näringsgrensorienterade verk med uppgifter enligl MPU:s förslag började inrättas.

Svenska Metallindustriarbetareförbundet anser atl eftersom industriver­ket är ansvarigt för industripolitiken i stort så bör ansvaret för mineralpoli­tiken i första hand ligga där under förutsättning atl verket verkligen fär resurser och möjligheler alt bedriva en aktiv mineralpolilik. Enligt förbun­dets mening är en samordnad planering av gruv-, metall- och utruslningsin-dustrin med elt avgörande fackligt och samhälleligt inflytande nödvändigl.

Med hänvisning till den nuvarande omfattningen och del faktiska lägel inom svensk mineralinduslri är bergmästaren i södra distriktet tveksam till att det nu skall inrättas etl nytt slalligl verk enligl utredningens förslag. De motiv på vilka man 1974 grundade överförandet av arbetsuppgifter från KK till SIND torde fortfarande kvarstå. Om statens prospektering enligl utredningens förslag i framtiden uteslutande skall vara av regional och grundläggande karaktär eller motiverad frän samhällssynpunkt och om uppgifterna därtill läggs pä helt separata avdelningar torde skälen för kritik av att statens övervakande och förvallande funktion ligger inom samma verk minska. Bergmästaren föreslär atl finasiering och styrning av över­siktliga, grundläggande prospekteringsarbelen överförs direkt på SGU, varvid skälen lill kritik skulle minska ytteriigare.

Statskontoret efteriyser en fördjupad ekonomisk analys och anser inle alt ulredningen har visat tillräckligt starka skäl för all motivera de organi­satoriska förändringar som förslås. Statskontoret påpekar ocksä att organi-

 

Prop. 1980/81:130                                                                395

sationsförslaget innebär att en och samma organisation skulle fä uppgiften att vara förvaltare av statens gruvegendom och samtidigt ha vissa myn­dighetsfunktioner, t.ex. finansiering och styrning av FoU och prospekte­ring. Denna blandning av funktioner anser stalskonloret vara olämplig.

Även Svenska Handelskammarförbundet, Sveriges Industriförbund och SAF anser att det i och för sig berättigade argumentet om åtskillnad mellan myndighets- och förvallarfunktionen knappast förefaller bli tillgodosett genom tillkomsten av etl bergskollegium enligl ulredningens modell.

KommerskoUegium påpekar alt genom del föreslagna bergskollegium risken för en sammanblandning av statens myndighelsuppgifter, bedrivan­de av en övergripande mineralpolitik och förvaltning enligl affärsmässiga grunder av sina gruvinlressen knappast synes vara mindre än i nuvarande organisationsform.

Även SIND anser all förslagel väsenlligt torde öka risken för att myn­dighetsfunktionerna sammanblandas med de gruvförvaltande uppgifterna.

NSG framhåller alt frågan hur den organisation, som har atl lägga ut prospekteringsbeställningarna, skall få beslällningsverksamhelen alt flyta pä elt frän saklig synpunkt acceptabelt sätl är en av de mest angelägna vid bestämmande av organisationens närmare uppgifter och totala resurser. Det hade därför varil av storl intresse och för det fortsatta arbetet härvid­lag av avgörande belydelse. om utredningen, när den log upp de organisa­toriska frågorna, hade velal analysera och utvärdera det sätt på vilket NSG och SGU sökt all svara mol dels statsmakternas ambitioner frän beslutet alt övergå till uppdragsverksamhet, dels utredningsmännens egen uppfatt­ning i frågan. Den bristande analysen av NSG:s hittillsvarande verksam­hel kommer ocksä till ullryck i det faktum att mänga av utredningens förslag inom nämndens verksamhetsområde - såvitt nämnden kan finna -ligger i linje med av nämnden redan genomförda eller föreslagna åtgärder eller policydeklarationer. Nämnden har i sädana fall ansett åtgärderna genomförbara inom ramen för nuvarande organisation och givna riktlinjer.

NSG anser vidare att ulredningen inle tillräckligt analyserat de föränd­ringar i omväriden, som enligl utredningen leder lill nya krav pä myndig­helsorganisationen, för att kunna dra några mer bestämda slutsatser p. g. a. dessa.

Enligt kommerskollegium ger de sakskäl MPU anför som slöd för ökade insatser på det mineralpoliliska området inte i sig vid handen att dessa insalser kräver en ny eller förändrad organisation av statens uppgifter pä området. Även om justeringar i myndigheternas organisation och arbets­uppgifter kan aktualiseras som en följd av en ökad salsning pä det mineral­politiska området saknas närmare analys av nuvarande organisation och dess funktion mot bakgrund av de utgångspunkter ulredningen själv slälll upp.

SALF är renl allmänl skeptiskt mol en tilltro till de resultat som kan näs genom organisationsförändringar pä central myndighetsnivå. De slutliga

 

Prop. 1980/81:130                                                                396

kostnaderna tenderar alllid alt bli högre än vad som kalkylerats med, bäde i form av pengar och minskad produktivitet.

Bl.a. kommerskoUegium, SIND, NSG och Sveriges Civilingenjörsför­bund föreslär att NSG skiljs från SIND.

NSG medger att de uppgifter som lagts pä nämnden är sä viktiga, svära och omfattande att den nuvarande organisationen, med hänsyn till den begränsade personalstyrkan vid kansliet, nödvändigtvis fär svårigheter all med tillräcklig tyngd tränga in i och behandla alla uppgifter pä etl sädant sätt all verksamhelen vinner tillbörlig respekt frän andra myndigheler och förelag med vilka samarbele skall etableras.

SALF tror inte all utredningens förslag till organisation innebär några större fördelar. Förbundet anser i stället atl de brister som finns idag lill slor del beror pä alt SIND inte har fäll tillräckliga möjligheter och resurser för atl klara de uppgifter de ålades 1974. SALF hävdar all en klarare ansvarsfördelning mäste skapas mellan industridepartementet, som skall svara för den övergripande politiken, och indusiriverkel, som skall genom­föra denna i praktiken. Ansvarsfördelningen mellan SIND och olika "branschmyndigheter" har även den varit oklar och della förenat med små resurser har medförl all SIND inle kunnal agera särskill offensivt.

SALF betonar atl elt starkt industriverk har en viktig samordnande funktion för det svenska näringslivel. SALF delar utredningens uppfatt­ning att den nuvarande organisationen är splitlrad och inle har varit speci­ellt framgångsrik. Genom all avlöva SIND går man dock miste om möjlig­heterna till en samlad industriell överblick över och samordning med 1. ex. järn- och stålindustrin, verkstadsindustrin etc.

SIND delar i storl sett kommitténs uppfattning belräffande de utgångs­punkter som man anser bör vara vägledande för en förändrad myndighets­organisalion. Verket framhåller emellertid all en verksamhels organisaUon endasi är ell av flera medel som måste användas för atl säkerställa alt uppställda mäl och önskade effekter näs. För all nå fram lill en lämplig organisation är det säledes viktigt att syftena med verksamhelen klart anges i sä konkrela termer som möjligt. Av väsenllig betydelse är vidare vilka styrmedel som avses användas för alt nä målen saml kvalitén och omfattningen av de resurser som slälls lill förtbgande och hur dessa förde­las mellan olika grenar av verksamheten. Ulredningens utgångspunkter är dock bäde allmänl hållna och delvis så oklara och svårtolkade atl de ej ger nägon klar och entydig vägledning när del gäller val av lämplig organisa­tionsutformning för all nå de av ulredningen önskade effekterna.

Enligt verkels mening är det endast en av utgångspunkterna som är direkt organisationsstyrande, nämligen önskemålet om en tydlig gräns­dragning mellan slalens ägande respektive övervakande funktion.

Enligl SlND:s bedömning är etl av de största hindren för en aktivare medverkan i mineralpoliliken frän verkels sida otillräckliga utredningsre­surser och bristande personella och ekonomiska möjligheter all bevaka

 

Prop. 1980/81:130                                                                397

främsl inlernalioneHa marknads- och ulvecklingsfrågor. Även för NSG:s verksamhel anser verkel all en viss förslärkning ertordras.

Jämtlands läns utveckUng.sftmd finner de förändringar som ulredarna föreslär nägot drastiska mot den bakgrunden atl nuvarande organisation endasi verkat sedan 1973/74. Fonden vill därtbr ansluta sig till den reserva­tion som ledamoten Torsten Neyman lämnat och underslryka betydelsen av ett vidgat samarbele mellan SIND och andra berörda myndigheler.

Delegationen för glesbygdsfrågor föreslår att bergskollegium lokaliseras till nägot av skogslänen. Länsstyrelsen I Kopparbergs län vill atl NSG:s kansli (eller bergskollegiet) lokaliseras lill Ludvika kommun. Länsstyrel­sen i Norrbottens län och Luleå kommun föreslår lokalisering till Luleå.

/./ IndustripoUtiska och handelspolitiska insatser som berör mineralsek­torn

Utredningen föreslär atl bergskollegium får ansvar för industri­politiska och handelspolitiska insalser som berör mineralseklorn, vari bör ingå:

-     Initiativtagande till och genomförande av näringspolitiska ätgärder i syfte atl främja en positiv utveckling av mineralsektorns produktion och struktur samt av försörjningen med mineralrävaror.

-     Branschutredningar och bevakning av branschutvecklingen.

-     Bevakning av försörjningssituationens och handelns utveckling.

-     Prognosverksamhet.

-     Samordning av statliga ätgärder som rör mineralsektorn.

Remissinstansernas kommentarer

Bland den utbyggda organisationens uppgifter föresläs ingå ansvar för industripoliliska och handelspolitiska insalser som berör mineralseklorn, häribiand uppgifter för vilka nu statens industriverk och kommerskolle­gium svarar. NSG påpekar att en sådan koncentration naturligtvis kan ha fördelar för en ny mineralorganisation. Å andra sidan kan en nödvändig överblick och samordning med övriga industrisektorer komma atl saknas, med alltför sektorbundna och snäva bedömningar som följd. Den special­kompetens som nämnden besitter kan ändå ulnylljas pä säll som sker i dag genom dess medverkan i andra myndigheters arbete eller genom direkla uppdrag till nämnden.

KommerskoUegium framhåller alt frägor rörande mineral och metaller inte behandlas isolerat eller utgör nägon ensartad grupp i handelspolitiskt avseende. Kommerskollegium anser ocksä all det med all sannolikhet skulle väcka förvåning internationellt om i ett land som Sverige en myndig­het med uttalad uppgift alt svara för ägarintresse inom en viss sektor även skulle ha ansvar för de handelspolitiska frågorna just och enbart inom denna sektor. Del skulle även kunna uppfattas som om Sverige hade för avsikt att driva en särskild handelspolitik pä mineralomrädet. Delta är enligt kollegiet inle möjligt p.g. a. Sveriges internalionella åtaganden.

 

Prop. 1980/81:130                                                                398

Vid bestämmandet av den organisatoriska hemvisten för de industripoli­tiskt präglade uppgifterna mäste enligt kollegiets mening beaktas alt verk­samheten inom mineralseklorn alltigenom mäste betecknas som industri­ell. Den är i hög grad beroende av den industriella utvecklingen i övrigt. Ställningstaganden rörande mineralseklorn bör därför inle ske ulan beak­tande av industripolitiken i övrigl och omvänt mäste mineralseklorn beak­tas vid mänga andra ställningstaganden av industripolitisk natur. Frän denna utgångspunkt är det mindre välbetänkt atl etablera en särskild myndighet för mineralsektorn. Dess utveckling och roll torde bäsl främjas av att dess ulvecklingsfrågor m. m. behandlas med direkt anknytning lill industripolitiken i övrigt.

När det gäller ansvar för industripolitiska och handelspolitiska insatser framför Norrlandsfonden den uppfattningen att det inle finns någon rimlig anledning att särbehandla gruvindustrin i jämförelse med övrig industri.

Personalorganisationerna vid SGU menar atl del nu föreslagna bergs­kollegiet troligen kommer alt utsättas för liknande kritik som nu riktas mot NSG på grund av alt NSG och SIND har samma kansliorganisation. Personalorganisationerna ifrågasätter därför om inle bl.a. ansvarel för de industri- och handelspolitiska insatserna som berör mineralsektorn bör ligga kvar hos SIND.

Statskontoret anser atl organisationsförslagel torde innebära en försäm­ring för industri- och handelspolitiken i stort, eftersom både industri- och handelspolitiska insatser som berör mineralseklorn skulle brytas ut ur de myndigheler som f. n. sköter dessa. Statskontoret menar atl utredningen ej har visat att denna försämring kompenseras av att man effektivare skulle nå den angivna målsättningen genom att samla de i utredningen specifice­rade arbetsfunktionerna i en organisation än om dessa som nu ulförs av flera självständiga organisationer.

LKAB anser att innan slutlig ställning tas till bergskollegii ansvar för industri- och handelspolitisk bevakning bör de synpunkter på bl.a. nack­delarna med en branschvis splittring som i delta avseende framförs av SIND noga övervägas.

1.2 Prospektering

Ulredningen föreslår alt bergskollegium får följande uppgifter avseende prospektering;

-     Finansiering och styrning av översiktliga grundläggande arbeten (för­enklad berggrundskartering, geofysiska fiygmätningar, storregionala geokemiska undersökningar, regionala gravimetermälningar och över­siktliga kvartärgeologiska undersökningar) genom uppdrag lill SGU.

-     Finansiering och styrning av prospektering och andra undersökningsar­beten som är motiverade frän samhällssynpunkt genom uppdrag till SGU och företagens prospekteringsorganisationer.

-     Planering och samordning av prospekteringsverksamheten.

 

Prop. 1980/81:130                                                                399

Utredningen föreslår ocksä: — alt ell särskill rådgivande organ, prospekleringsrådel, inrättas i anslut­ning lill bergskollegiel. I rådet bör, förutom bergskollegii representan­ter, ingå representanter för förelag och fackliga organisationer samt SGU. Rådet bör fungera som ett forum för informalionsutbyle och diskussioner mellan prospekleringsorganisationerna. Inom rädel träffas ocksä överenskommelser om vilka områden, slag av mineral etc. som varje prospekteringsorganisalion skall ägna sig ål. Förslagel om inrättande av ett prospekteringsråd stöds av flera remissin­stanser, bl.a. RRV. SIND, SGU, ulvecklingsfonden i Örebro län, Sveriges Industriförbund, Svenska Handelskammarförbundet, SAF, Sveriges Civil­ingenjörsförbund, Sveriges Naturvetarejörbund och LKAB.

Svenska Gruvindustriarbetareförbundel och personalorganisationerna vid SGU är negativa till del föreslagna prospekleringsrådel.

Remissinstansernas kommentarer

Personalorganisationerna vid SGU föreslår all första punkten ovan kompletteras med "regionala fullprospekleringsprojekt, regionala pro­spekteringsprojekt, lokal mälprospektering inklusive prospektering efter nyfynd inom befinlliga anrikningsområden". Andra punkten kommer då att lyda: "Finansiering och styrning av andra undersökningsarbeten som är motiverade ..."

OrganisaUonerna anser det förvånansvärt att Sveriges största prospek­teringsorganisalion (SGU) enbart betraktas som etl komplement till gruv-bolagens prospekteringsorganisationer. Om förelagens prospektering i allt slörre omfattning finansieras med statliga medel befarar organisaUonerna atl landets tolala satsning pä prospektering inle kommer alt öka även om statens prospekteringskostnader ökar kraftigt. Bl.a. därför förutsätter de att alla statligt finansierade prospekteringsuppdrag även i fortsättningen utförs av statens egen prospekteringsorganisalion (SGU).

Personalorganisationerna framhåller ocksä alt SGU bör arbeta på alla nivåer av prospekleringen, frän slorregional lill lokal skala. De understry­ker ocksä atl större delen av SGU:s personal sysslar med objektinriklad lokalprospektering och alt maskinell utrustning, laboratorier m. m. till stor del är anpassade lill sädan verksamhet.

Bergmästaren i södra distriktet anser alt "finansiering och styrning av översiktliga, grundläggande arbeten" kan läggas direkt pä SGU. Om den regionala grundläggande basprospekleringen läggs direkl på SGU och SGU har skyldighet alt snarast efter fältarbetet offentliggöra resultaten samtidigt för alla, sä bortfaller grunden för kritik av NSG härvidlag. SGU:s planer för dessa grundläggande arbeten bör gä pä remiss till NSG och andra prospekterande företag.

Bergmästaren anser ocksä att resultaten frän statens översiktliga regio­nala karteringar skall vara offentliga och ej, som föresläs i utredningen, endast delges intressenterna (medlemmarna i prospekleringsrådel).

 

Prop. 1980/81:130                                                                400

SIND anser att planeringen av de storregionala undersökningarna an-lingen kan göras av SGU, men i nära samarbete med intressenterna, eller av SIND och SGU i samråd. För det senare alternativet talar förutsättning­arna att knyla planeringen närmare till de mineralpolitiska överväganden som förulsätts ske inom SlND:s ram. I della fall skulle ertbrderliga re­surser för genomförande av verksamhelen lämpligen slällas lill SlND:s disposition för upphandling av ijänsler pä samma sätt som nu sker för NSG:s prospekteringsverksamhet. Denna fräga har dock. liksom frägan om formerna för den slalliga prospekteringen, ell nära samband med SGU:s organisation. Utan alt SGU;s organisatoriska förulsällningar för olika uppdragsförhällanden närmare klarlagts, kan SIND inle uttala sig om vilket av ovannämnda allernaliv som är all föredra. Oberoende härav bedömer SIND dock att del av ulredningen föreslagna prospekleringsrådel kan fä en betydande roll för planeringen av dessa arbeten.

Sveriges Naturvetarejörbund anser all den organisatoriska formen egentligen är betydelselös. Del viktiga är all prospekteringen och anslu­tande geologiska arbeten fungerar optimalt utan dubbelarbete och utan onödiga fördröjningar i uppgiftslämnandet.

Personalorganisationerna vid SGU framhåller att del är vikligl att man innan arbetena påbörjas har en klar policy för hur resultatet av den grund­läggande basprospekleringen skall användas och hur evenluella uppslag skall fördelas. Risken är annars stor att del blir kapplöpning mellan pro-spekteringsorganisalionerna om atl försl hinna inmuta de uppslag som kommer fram vid basprospekleringen när kartmaterialel offentliggörs. Or­ganisationerna menar all SGU bör ges i uppdrag alt undersöka dessa uppslag.

IVA vill kraftigt underslryka viklen av alt SGU omfördelar sina resurser och förstärker sin organisation sä all karleringsverksamheten kan ökas. Resurser till detta kan bland annat tas frän den prospekteringsverksamhet som SGU för närvarande bedriver som uppdrag, dä uppdragsverksamhe­tens volym enligt akademiens mening är för hög i relation till volymen av översiktligt karleringsarbete.

SGU understryker att slörre delen av SGU:s personal sysslar med objektinriktad lokalprospektering. Också maskinell utrustning, laboratori­er m. m. är till slor del anpassade lill sädan verksamhet. Omlokaliseringen till framför allt Luleä skedde ju också som stödåtgärd för en sysselsätl-ningssvag region, vilkel måsle vara ylterligare ett skäl atl garantera syssel­sättningen för denna personal. Detla gäller givelvis också SGU:s Maläav-delning. Förutom den lokalinriktade prospektering som kommer att bedri­vas av bergskollegiet finns även utrymme för uppdrag lill SGU från gruv­företagen. Om det föreslagna prospekleringsrådel leder till bättre samord­ning och alltså bättre utnyttjande av SGU:s lotala resurser mäste detta självfallet ses som positivt.

Bäde SGU och personalorganisationerna vid SGU anser att all prospek-

 

Prop. 1980/81:130                                                  401

tering som beställs av bergskollegium bör utföras av SGU, dels för alt utnyttja de investeringar som gjorts och dels anser SGU atl utredningens målsättning innebärande ökad försörjningsberedskap, bredare mäl än de rent företagsekonomiska osv, även i framtiden kommer att förutsätta en statlig integrerad prospekteringsorganisalion av den typ SGU nu ulgör.

Enligt SGU förefaller det naturligt att gruvbolagen ocksä i fortsättningen koncentrerar sin prospektering till gruvområdena. Det är också rimligt alt bergskollegium mer än bolagen tar samhällsekonomiska och regionalpoli­tiska hänsyn i sitt arbete. I sä måtto kompletterar de olika organisationerna varandra. Gemensamt för organisationerna är dock självfallet att prospek­tering bedrivs för att hitta nya malm- och mineralfyndigheter. Det ligger alltså i malmprospekteringens natur att bergskollegii genom SGU bedrivna prospekteringsverksamhet kommer atl både konkurrera med och komplet­tera förelagens. Eftersom gjorda fynd i den statliga prospekteringen förut­sätts bli utbjudna till företagen för gruvundersökning är det också svärl att förstå eventuell misstro från förelagen mot den statliga prospekleringen.

TCO framhåller att utredningen dels skriver att konkurrens mellan pro­spekleringsorganisationerna har positiv belydelse för effektiviteten i pro­spekteringen, dels i andra sammanhang att konkurrensförhällande inte skall uppstä mellan bergskollegium och förelagen och att bergskollegii prospektering skall fungera som ell komplement till företagens prospekte­ring snarare än en konkurrerande verksamhet. Att enbart använda landets största prospekteringsorganisalion som komplement till företagens mindre organisationer förefaller, enligl TCO, mindre lämpligl mol bakgrund av ulredningens tidigare argumentering.

Även SIND understryker att det är viktigt att bäde slalen och förelagen aktivt utför nyprospektering, eftersom en konkurrens pä prospekterings-omrädet leder fram till den diversifiering i fråga om teknik och metodik som är en av de viktigaste förutsättningarna för en framgångsrik prospek­tering. SIND anser att den diversifierade forskning och utveckling inom metodik-teknikområdet som idag sker och som till stor del baseras pä etl konkurrensförhällande även forlsätlningsvis bör bedrivas för all bibehålla en hög utvecklingsstandard pä metodik-tekniksidan.

Enligl LKAB:s uppfattning är det elt viktigt konstaterande, när MPU skriver att bergskollegii prospektering bör fungera som ett komplement till företagens prospektering snarare än som en konkurrerande verksamhet. Detla anser LKAB vara grundläggande för den arbetsfördelning mellan bergskollegium och gruvföretagen, som är en avgörande förutsättning för kollegiets möjligheter atl verka som samordnare mellan olika prospekte-ringsinlressen. För prospekleringen grundläggande geologiska karlerings-arbelen bör kunna utföras av SGU pä uppdrag av bergskollegium, medan den målinriktade prospekteringen bör handhas av gruvbolagen. Dessa har kompetens att förutom de geovetenskapliga bedömningarna även göra anrikningstekniska och marknadsmässiga avvägningar samt alt ta infra-stmkturen i beaktande. 26    Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                                402

Även RRV delar utredningens uppfattning att den i statlig myndighets­form finansierade och bedrivna prospekteringen bör fungera som ett kom­plement till företagens prospektering snarare än som en konkurrerande verksamhet. Detta ter sig än mera naturiigt med tanke på att det redan finns en statsägd prospekteringsorganisalion inom LKAB som bedriver direkl fyndighelsinriklad prospektering.

Den prospektering som i framtiden skall bedrivas av NSG bör, enligt RRV, främst avse översiktliga, grundläggande prospekteringsarbelen. Denna prospektering bör i första hand förläggas hos SGU. NSG bör dock ha möjlighet att inom ramar som bestäms av statsmaklerna anlita annan prospekteringsorganisalion, om nämnden så finner motiverat. Detta bör stärka nämndens beställarroll i mer traditionell ekonomisk bemärkelse.

Norriandsfonden vill att insatserna pä gruvnäringens område skall kopp­las mer målmedvetet till regionalpolitiken än vad utredningen föreslår. Regionala organ och myndigheter bör få slörre möjligheler att påverka utformningen av den statliga prospekteringsverksamheten än vad utred­ningen förutsätter.

SIND framhåller att mot bakgrund av mineralförsörjningsaspekten mäs­te staten ta ansvar för en prospektering som redan pä etl tidigt sladium kan visa sig vara inriktad mol en gruvbrytning som inle uppfyller de definiera­de lönsamhetskrav som de enskilda företagen måste ställa. I detta fall bör staten kunna gä in med speciella stöd som dock vid varje tillfälle måsle prioriteras i förhällande lill andra typer av investeringar. För della måste finnas etl statligt organ som kan bedöma effekten av investeringar inom olika typer av industribranscher. Detta gäller även investeringar inom etablerade gruvfält, där speciella slöd kan krävas, bl.a. för mer omfat­tande prospekteringsinsalser.

NSG slöder ulredningens uppfattning atl den nya organisationen inte bör söka konkurrera i exploaleringsskedel med gruvindustrin. NSG anser dock atl organisationen bör bibehålla och bygga ut viss kompetens pä det gruv- och mineraltekniska omrädel. Sädan kunskap är nödvändig vid pros­pekleringen, vilken ju i vart fall bör drivas av staten så längl all utmäl kan läggas. Kompetensen är ocksä nödvändig för all slaten skall kunna ulföra de undersökningar av framkomna fyndigheler som framstår som önsk­värda frän samhällels synpunkl eller exploalera dessa fyndigheler om inle någol företag är inlresseral.

Även SGU och personalorganisationerna vid SGU understryker alt bergskollegium bör ha kompelens alt bedöma t.ex. brytningslekniska och ekonomiska aspekter av en gruvbrytning.

LKAB vill betona alt bergskollegium endasi bör engagera sig i sådan frän samhällssynpunkt motiverad gruvbrytning som annars inle skulle komma till sländ.

KommerskoUegium framhåller all en konsekvens av all NSG hell frigörs frän industriverket torde bli att i huvudsak företagsekonomiskt motiverad

 

Prop. 1980/81:130                                                               403

prospektering och medel härför bör ankomma pä NSG medan prospekte­ring med annan samhällsekonomisk motivering bör hänföras lill industri­verket eller — beroende av syftet - eventuellt till SGU.

Beträffande prospektering av regionalpoliliska skäl och sädana fall dä ovissheter ifråga om obrutna fjällområden gör prospektering riskabel anser Statsföretag atl gruvbolagen sannolikl skulle vara intresserade av alt utfö­ra sädana arbeten om möjlighet lill slalsbidrag funnes. Sädan prospekle-ring skulle inte kostnadsmässigt hell behöva belasta statsverket. Det är heller inte säkert att den "egen-regi"-princip som nu råder ifråga om statligt bekostad prospektering ger lägsta kostnader. Ett statsbidragssy­stem kunde tänkas möjliggöra viss resursöverföring från prospektering till kartering.

LKAB påpekar atl etl förslag som gär ut pä all bergskollegium regelmäs­sigt skulle bekosta hälften av den prospektering som företagen utför enligt prospekteringsplan godkänd av bergskollegium har diskulerals inom utred­ningen. Enligl LKAB:s mening skulle en sådan ordning medföra ytterliga­re ökade möjligheler att trygga råvarubasen för svensk gruvindustri.

Flera remissinstanser understryker vikten av en effektiv samordning av prospekteringsverksamheten. bl.a. SGU, NSG, Stockholms universilel, Västerbotlens läns landsting, länsstyrelserna i Västenwrrlands, Jämt­lands, Västerbottens och Norrbottens län, Norsjö, Sorsele och Gällivare kommuner, IVA, LO, Svenska Gruvindustriarbetareförbundel. personal­organisationerna vid SGU och Statsjörelag AB.

Västerbottens läns TCO-distrikt anser atl staten skall ges etl klart sam­ordningsansvar för prospekteringsverksamheten och all de olika prospek-teringsförelagen skall lämna ifrän sig resultaten av sina undersökningar, även de resultat som hittills har kommit fram. TCO-distriktet anser ocksä att samarbetet mellan t. ex. LKAB och Boliden niåste byggas på frihet från konkurrens för elt maximall samhällsutbyte av gruvfyndigheterna.

SGU inslämmer i att bättre samordning bör ske mellan de olika organisa­tionernas prospektering. Väsentliga delar i denna samordning är;

-     Ell frisläppande av resullal från översiktliga arbelen. Huvuddelen av dessa kommer atl ulföras av SGU. 1 den mån bolagen bedriver sädana arbeten skall naturligtvis resultaten frän dessa också frisläppas.

-     Överenskommelser i lämpliga fall om geologiska intresseområden, in­riktning pä olika malmlyper m. m.

-     Samordning av geofysiska flygmätningar.

Elt lämpligt organ för samarbetet bör kunna bli det föreslagna prospek­leringsrådel.

Sorsele kommun och Västerbotlens läns landsting anser atl en mera långtgående samordning av befinlliga prospekleringsorganisalioner bör ef­tersträvas bl. a. ur effektivitetssynpunkt och för att nä en slörre öppenhet kring prospekteringsarbetels resullal och därigenom fä etl bättre underlag för samhällsplanering och regionalpolitik.

 

Prop. 1980/81:130                                                                404

NSG framhåller att belräffande den samlade prospekteringens organisa­tion i landet har utredningen ytligt diskuterat frågan om lämpligheten av en odelad prospekteringsorganisalion. i stället för nuvarande ordning med fiera av varandra oberoende organisationer, men avvisat tanken på en förändring. Någon djupgående analys av modellens möjligheter och be­gränsningar har dock inle företagils, varför nämnden drar slutsatsen all frägan kan vara värd ylterligare studium.

LO vill starkt ifrågasätta om den nuvarande ordningen med tre prospek­teringsorganisationer medför ell ralinellt utnyttjande av vara prospekte-ringsresurser. Ulredningens förslag för all bällre samordna dessa förefaller otillräckliga och effektivare åtgärder bör därför övervägas.

Svenska Gruvindustriarbeiarejörbundet anser atl prospekleringen skall samordnas. Förelagens prospektering kan dä koncentreras pä prospekte­ring för alt trygga och utveckla gruvans malmbas.

Statsföretag AB finner del uppenbart att en väsenllig rafionalisering skulle kunna uppnås om malmlelningen organiserades i elt särskill bolag, där statens gruvnämnd och ätminslone de två siörsta gruvbolagen ingick. Säkerligen skulle därigenom resurser kunna frigöras pä malmletningssi-dan, vilka kunde tillföras karteringen. Statsföretag förbiser inle atl en sådan organisation kan mötas med mänga detaljinvändningar och delvis kan kollidera med de olika medverkandes särintressen. Det finns likväl skäl att undersöka, om en sådan ordning kan åstadkommas, eftersom det inte förefaller sannolikl all ulredningens förslag kan leda lill någon avse­värd mildring i nu rådande missförhållanden.

Norsjö kommun anser att prospekteringsverksamheten skall samordnas under elt samhällsägt förelag saml atl organ för politisk insyn bör skapas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår att inom SGU bildas en särskild prospekteringsenhet genom atl sammanföra de enheler inom SGU, Boli­den Mineral AB och LKAB som idag var för sig sysslar med basprospek­lering. Boliden och LKAB skulle därmed kunna koncentrera sina resurser på närprospektering och gruvundersökningar som är kostnadskrävande. Pä sä sätt kan ocksä gruvföretagens kunnande när del gäller bearbetning och marknadsförutsättningar maximall ulnylljas. Del nya prospekle-ringsföreiag som pä sä sätl tillskapas bör kunna drivas som ell affärsdriv­ande verk, knutet lill industriverket. Styrelsen bör bestä av representanter frän samhället, indusiriverkel och gruvindustrin. Den allmänna pros­pekteringen bestående av förenklad berggrundskartering m.m. blir dä lämpligen en myndighetsuppgift för SIND, eftersom resultaten frän denna karlering skall göras tillgänglig för olika intressenter inom mineralomrädel. De nya fyndigheler som man kan fä fram bör av NSG kunna utarrenderas till det gmvbolag som visar störst inlresse eller har bästa förutsättningarna för att bryta dem. Om NSG av syssselsältnings-, försörjnings- eller andra skäl vill driva fyndigheler vars lönsamhet är tveksam kan detla ske genom legodriflsavtal med ett gruvföretag.

 

Prop. 1980/81:130                                                               405

Även länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår att en ny organisation bildas, förslagsvis benämnd "Svensk Prospektering", av de enheter inom SGU, Boliden och LKAB som arbetar med basprospeklering. SGU skulle därmed delas i två frislående organisationer: SGU (Uppsala) med främsta uppgift alt kartlägga Sveriges berggrund och jordarter, och Svensk Pros­pektering (Luleä och Mala) som hell skulle inrikta verksamhelen på pros-pektering efter malm och induslrimineral. Boliden och LKAB skulle över­låta sin basprospeklering till det nya företagel. Den nya organisationen bör lill atl börja med finansieras genom direkta anslag frän statsbudgeten. Detla skulle göra det möjligt för Boliden och LKAB atl helt satsa på gruvprospektering och gruvundersökningar. NSG skulle fä som främsta uppgift alt förvalta statens mineraltillgångar. De nya fyndigheter som hittas utarrenderas genom NSG till det gmvbolag som har bäsl förutsätt­ningar att bryta dem. På sikt borde Svensk Prospektering kunna finansi­eras genom arrendeavgifter från "egna" fyndigheter.

IVA föreslår att förutsättningarna prövas atl sammanföra lämpliga delar av SGU:s, LKAB;s och Bolidens nuvarande resurser till en gemensam organisation, exempelvis i form av ett aktiebolag, för atl bedriva geofy­siska mälningsarbeten och borrningar i uppdragsform. Enligt IVA skulle organisationen kunna äta sig prospekteringsuppdrag för andra parter eller ge möjlighel för andra företag att inträda i inlressenlkrelsen. Utanför­stående bolag borde givetvis vara oförhindrade all på egen hand bedriva prospektering. Om denna lösning genomfördes kunde, enligl IVA, med all sannolikhet resurser frigöras för snabbare genomförande av karterings-verksamheten utan slörre resurstillskott.

Bergmästaren i norra distriktet påpekar atl ulredningen framhåller all existensen av fiera frän varandra fristående prospekteringsorganisationer har positiv betydelse för den lotala effektiviteten i prospekteringen. Enligl bergmästaren synes denna uppfattning riktig och bör vara utslagsgivande vid bedömningen av förslag frän olika häll om samordning av prospek­leringen.

Även Lunds universitet anser att det effektivaste är all ha kvar flera fristående prospekteringsorganisationer.

Flera remissinstanser diskuterar del föreslagna prospekleringsrådel.

SGU anser att det föreslagna prospekleringsrådel kan bli etl lämpligl organ för samarbetet mellan de olika prospekleringsorganisationerna. SGU vill dock understryka atl prospekleringsrådel skall vara ett rådgivan­de, alltså inte ett beslutande organ. SGU framhåller alt delta samarbele i prospekteringsrädet kan vara elt första steg till en fastare samordning av landels prospektering. Specielll gäller della den prospektering som staten bedriver i olika former.

LKAB finner att förslaget med ett prospekteringsråd ökar möjlighelerna att ge bergskollegii geologiska uppdrag en ändamålsenlig inriktning.

Västerbottens läns TCO-distrikt vill atl ett särskill organ för prospekle-27    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 130

 

Prop. 1980/81:130                                                                406

ringsversamhelen i landet inrättas, där bäde förelag, SGU och de fackliga organisationerna skall ingå. Detta organ skall dock ges en mer slyrande roll än del föreslagna prospekteringsrädet. TCO-dislriklet anser atl prospek-leringsorganet skall kunna överblicka den lotala prospekteringsverksam­heten och de erhållna resultaten.

Bergmästaren i södra distriktet anser all bergmästarna skall ingå i pros­pekteringsrädet, om detta inrättas.

Kungl. Vetenskapsakademien anser alt de råd för forskning och för prospektering som skall fungera inom bergskollegiet även skall ha repre­sentanter för universitelsseklorn.

Flera länsstyrelsen och kommuner är rädda för att den regionalpoliliska aspekten kommer i bakgrunden. Länsstyrelsen i Väslernorrlands län påpe­kar t.ex. atl ingen representant som företräder de strikt regionalpoliliska synpunkterna finns i prospekteringsrädet. Eftersom gruvföretag och fack­liga organisationer har elt betydande intresse av undersökningar i de traditionella malmprovinserna kommer sannolikt basprospekleringen i nya områden att ytterligare eftersättas. Dessulom är samordningsproblemen alltjämt olösta. Mol denna bakgrund ifrågasätter länsslyrelsen om inle etl radikalare angreppssätt är nödvändigt. Enligt länsstyrelsens uppfattning skall all information i anslutning lill basprospeklering slällas lill bergskolle­giets förfogande, ett bergskollegium som skall ha möjlighet all initiera fortsatt bearbetning av intressanta fynd 1. o. m. gruvundersökningsstadiet. Härigenom är det möjligt att tillgodose kravet på en från samhällels syn­punkt önskvärd inriktning av prospekteringen. Denna målsättning kan emellertid inte realiseras och nödvändig samordning åstadkommas med mindre del föreslagna prospekteringsrädet kompletteras så att regionalpo­litiska synpunkter kan göra sig gällande.

Länsstyrelsen i Västerbottens län vill att del föreslagna prospeklerings­rådel kompletteras med/ersätts av åtgärder av mera genomgripande natur för alt tillgodose kravet pä en från samhällets synpunkl önskvärd inrikt­ning av prospekteringen. Mot bakgrund av det stora samhällsintresset förordar länsstyrelsen att denna fräga blir föremål för ytterligare övervä­ganden innan beslut fallas.

NSG anser att det av utredningen föreslagna prospekteringsrädet som etl organ för samarbete mellan de olika prospekleringsorganisationerna i stort sett ulgör en institutionalisering av ett förfarande som i praktiken redan tillämpas inom vissa områden, främst i Norrbotten. Nämndens hittills gjorda erfarenheter av denna ordning är dessvärre inle odelal posi­tiva. Konkurrensen mellan gruvföretagen leder naturiigt till atl endast begränsade resultat kan åstadkommas och dä i huvudsak innebärande samräd med utgångspunkt frän information om den statliga prospektering­ens utfall.

Lunds universitet anser att prospekteringsrädets funktioner och upp­byggnad är otillräckligt definierade. Samarbete är naturligtvis önskvärt.

 

Prop. 1980/81:130                                                                407

men om prospekteringsrädet skall ha en bestämmande funktion uppstår en rad ulomordenlligl besvärliga följdfrågor. Om prospekleringsrådel åler skall vara uleslutande rådgivande kan dess verksamhet, av hittillsvarande erfarenheter atl döma, sannolikl bedrivas i mindre byråkratiska former, t.ex. som av bergskollegium administrerade samräd, som personmässigt kan anpassas till de vid olika tidpunkter föreliggande konkreta behoven.

På grund av de markant ökande konstnaderna för prospekteringsverk­samheten anser IVA all del är önskvärt att i möjligaste män försöka samordna resurserna. IVA påpekar att delta kanske inte är så enkelt att åstadkomma utan all störa den stimulans lill utveckling av specielll pros-pekteringsmeloder som konkurrens innebär. Likaså är del naturliga kravet på lillföriitlig sekreless kring respektive prospeklörs planer svärl att tillgo­dose i elt hell öppet samarbete mellan olika intressenter. Del föreslagna prospekteringsrädet är elt uppslag för att fä lill ständ en viss samordning mellan berörda parter. Akademien vill dock ifrågasätta om etl nytt statligt organ beträffande planering av malmlelning kan åstadkomma sä värst mycket mer än vad som kan nås genom ett samarbete parterna emellan, t. ex. inom Svenska Gruvföreningens ram.

Svenska Gruvindustriarbetareförbundel anser inte att prospekleringsrå­del i någol väsentligt kan bidra till att utveckla samhällets infiytande över prospekteringsverksamheten. Däremot tycks det, om man gär pä ulred­ningens tankegångar, ge företagen ökade möjligheter atl påverka den stat­liga prospekleringen. Frågan bör lösas pä annat sätt inom ramen för mineralverkets organisation.

Personalorganisationerna vid SGU framhåller atl risken för atl rådet skall få en slyrande i slällel för rådgivande funktion är uppenbar. Della skulle innebära att NSG:s/bergskollegii prospektering i alltför hög grad kan komma atl slyras av gruvbolagens intressen. Detla i sin tur kan innebära att NSG:s/bergskollegii prospektering inle kommer alt följa ulredningens intentioner. Om rådet skulle fä en slyrande funktion, innebär det även en ökad byråkrati. De övergripande besluten fattas ännu längre bort från dem som utför den statliga prospekleringen än vad som nu är fallet. Personalor­ganisationerna anser dock att etl organ skall inrättas för informalionsut­byle mellan prospekleringsorganisationerna. Inom della informalions-forum kan sedan ömsesidiga överenskommelser iräffas mellan prospek­leringsorganisationerna på jämställd basis.

1.3 Förvaltning av statens gruvegendom

Utredningen föreslår att bergskollegium fär lill uppgift alt förval­la statens gruvegendom.

Remissinstansernas kommentarer

Sveriges Industriförbund, Svenska Handelskammarförbundet och SAF inslämmer i all syftet med förvaltningen av den statliga gruvegendomen bör vara all främja gruvnäringens utveckling i Sverige.

 

Prop. 1980/81:130                                                                408

Della mäl kommer emellertid i konflikt med NSG:s ansvar atl öka statens inläkter från gruvverksamheten, varför vederbörande passus i NSG:s instruktion bör ändras.

I samband med förslagen avseende NSG/bergskollegium har flera re­missinstanser tagit upp frågorna om systemet med kronoandelar och sla­lens utarrendering av gruvrätter.

Syfiet med förvaltningen av den statliga gruvegendomen bör enligl ut­redningen vara atl främja gruvnäringen i Sverige. Målet bör således inle vara att maximera slalens intäkter frän gruvegendomen om detta skulle verka hämmande pä produktion eller hushållning. NSG anser att utred­ningens uppfattning härvidlag ligger i linje med den av nämnden redan tillämpade policyn.

Bergmästaren i norra distriktet tycker alt utredningens synpunkter ger uttryck för en välbehövlig förändring av rådande utarrenderingsprinciper och anser all dessa i tillämpliga delar även bör gälla när slalen i egenskap av markägare utarrenderar brytningsrätt lill s.k. markägarmineral inom områden där ökad sysselsättning eftersträvas.

LKAB föreslår ett vinstandelssystem ulan fasta eller tonbundna avgifter, vilkel enligt bolaget i flertalet fall synes bäst kunna lillgodose del angivna syftet.

Enligt Lycksele kommun har Norriandsförbundet utrett effekterna av de ställiga arrendeavgifterna och funnil all avgifler som förhindrar exploate­ring eller förkortar en gruvas ekonomiska livslängd bör prövas utifrån en tolal samhällssynpunkl. Lycksele kommun delar hell denna uppfattning.

IVA föreslår att i de fall staten inle deltagit i prospekleringsarbelet eller dess kostnader, bör kronoandelen endast utnyttjas till den insyn i gruvrät-lens utnyttjande eller det initiativ till sädant utnyttjande, som lagen ger möjlighet till. Genom att NSG;s uppgifter därigenom minskar i förhållande till ulredningens förslag såväl beträffande prospektering som arrendeför­handlingar, kan nuvarande organisation och samverkan mellan NSG och SIND bestä. Förslaget om inrättande av bergskollegium avvisas därmed.

Bibehållande av den nuvarande handläggningen av kronoandelsinslilutet förutsätter ä andra sidan en väsentligl förstärkt kompetens hos de myndig­heter som har alt arbeta med mineralindustrins utveckling. Denna kompe­tens måste omfatta teknik och marknad och inte minst hur dessa faktorer förändras i etl mycket komplicerat samspel inlernationellt.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län anser att den nuvarande organisatio­nen kan bibehållas, eftersom NSG:s exploateringsinriktade prospektering och undersökningsverksamhet enligl förslagen kommer att kraftigt begrän­sas. Den rent förvaltningsmässiga uppgift som dä kvarstår blir huvudsakli­gen förhandlingar med exploateringsförelagen om utarrendering av statliga utmål m.m. Nägon särskild kansliorganisation behövs därmed enligl läns­styrelsens mening inte.

Statsföretag AB anser atl statens ev. behov av insyn och makt kan

 

Prop. 1980/81:130                                                               409

tillgodoses pä andra och mera ändamålsenliga sätt än genom syslemel med kronoandelar. Slalen kontrollerar redan nu genom bergmästarämbetena och industriverket, bl.a. alt rovbrylning inle sker. saml genom arbelar­skyddsstyrelsen och miljövårdsmyndigheter. Även pä andra vägar och via kommunala organ övervakas mineralbrylning. Kommunerna har vetorätt mot mineralbrytning. Om ytterligare kontroll krävs och kronoandelen mo­tiveras därmed, torde delta behov böra preciseras och befinnas lillräckligl starkt för att motivera en ordning som medför vissa uppenbara nackdelar. För det fall all slalen anser att brytning bör komma lill sländ i utmål, där staten inle har kronoandel eller där den andra parten är av annan mening, torde, enligt Statsföretag, kronoandelen kunna ersättas med ett expropria-tionsförfarande. 1 övriga fall skulle del underlätta mineralutvinning om kronoandelen i hädanefter tillkommande utmäl slopas. Nu existerande statliga gruvrätter kan lämnas orörda eller i män av lämplighet överlåtas till gruvföretag. Statsföretag vill på anförda skäl förorda en omprövning av gruvlagens bestämmelserom kronoandelar.

1.4    Finansiering av från samhällssynpunkl motiverad gruvbiytning
Inga kommentarer.

1.5 Finansiering och styrning av forskning och utveckling på mineral­
området

Utredningens förslag:

— Bergskollegium bör ha till uppgift att stödja konkreta forsknings- och
utvecklingsprojekt som bedöms kunna få industri- och mineralpolitisk
belydelse. Delta innebär ingen förändring av STU:s uppgifter
Länsstyrelsen i Kopparbergs län och LKAB slöder förslagel om bergs­
kollegiums uppgifter belräffande forskning och utveckling.

Negativa lill förslagel är SIND. STU, forskningsrådsnämnden. IVA, BeFo, MinFo och Sveriges Natiirvelareförbund.

Högskolan i Luleå anser att dessa frägor måste ytteriigare beredas av en särskild organisationskommitté.

—     Vid bergskollegium bör inrättas etl särskill rådgivande organ med upp­
gift att ta initiativ till och bedöma forskningsprojekt som kan bli akluella
för stöd.

Förslagel om ett forsknings- och utvecklingsråd stöds av NSG. domän­verket, länsstyrelsen i Uppsala län. Svenska Gruvindustriarbetareförbun­det och LKAB.

SIND anser att samarbetsbehovel lämpligast tillgodoses genom etl ut­vecklat samarbete mellan STU och den centrala mineralmyndigheten.

 

Prop. 1980/81:130                                                            410

2 Bergsstaten

Utredningens förslag:

-    Bergmästarna bör på ett mer fullständigt sätt än tidigare förmedla infor­mation om pågående prospekteringsarbelen etc. till länsstyrelser och kommuner, medverka vid planeringsmyndigheternas konlakler med prospektörer samt bilräda kommuner och länsstyrelser med sakkunnig­utlåtanden och upplysningar.

-    Som ett led i den ökade betoningen av regional information i mineralfrä-gor bör bergsstaten förstärkas.

-    Antalet bergmästardislrikl bör ökas frän nuvarande två till fyra. Förstärkning av bergsstalen och utökning till fyra distrikt stöds bl.a. av

SGU, lönsstyrelserna i Blekinge, Kristianslads, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, Nora, Askersunds och Gällivare kommuner, utveckling.sjönderna i Örebro och Jämtlands län. Västerbottens läns landsting och Norrlandsfonden.

SIND är tveksamt till utökningen av antalet distrikt.

RRV. bergmästarna och LKAB är negaliva lill alt anlalel bergmästardi-strikt ökas.

Remissinstansernas kommentarer

Enligt bergmästaren i södra distriktet får berörda länsstyrelser och kommuner från bergmästarämbetena redan nu rutinmässigt kopior av samtliga mulsedlar, kopior av beslut om förlängd undersökningstid för inmutningar, kungörelser om bergmästarförrättningar (utmålsförrältning-ar, förrättning för markanvisning, avslående av mark m.m.) samt kopior av protokoll frän förrättningarna. Bergmästarens erfarenhel är all det föreligger ett visst uppdämt behov av allmän information om prospektering och gruvlagstiftning hos de planerande enheterna i kommuner och länssty­relser. Med rationella metoder kan detta behov tillgodoses ganska snabbi. För alt ta emot fortlöpande information om prospekleringsresultatet (geo-fysikaliska mätningar, borrningar m. m.) finns däremot vare sig behov eller kapacitet. Bergmästaren är dock positiv till ökad personlig kontakt med de enheter som önskar hjälp.

Informationsfrågan kan bedömas utifrån följande utgångspunkter, enligt bergmästaren:

Allernaliv 1. Länsstyrelser och kommuner erfordrar information för att kunna ta hänsyn till prospektering och mineralutvinning i sin samhällspla­nering avseende markanvändning, sysselsättning, natur- och kulturvård. Den information som har någon betydelse i dessa sammanhang är sådan som innebär positiva uppgifter eller upplyser om

 

Prop. 1980/81:130                                                  411

och kommuner enligt det syslem som började tillämpas år 1974-75. Erfor­derlig komplettering torde åstadkommas om del samrädsförfarande som föresläs i planverkels utredning genomförs och dessulom prospeklerings-företagen i enlighet med utredningens förslag blir skyldiga all lämna infor­mation. Den informationsskyldighet som utöver nu föreliggande skulle åvila bergsstalen blir av så begränsad omfallning all det inle föreligger anledning att utöka antalet distrikt.

Alternativ 2. Förutom sina uppgifter enligt föregäende allernaliv skall länsstyrelser och eventuellt även kommuner i sysselsättningsskapande syfte spela en aktiv pådrivande roll för atl åstadkomma prospektering och igångsättande och vidmakthållande av mineralutvinning. Länsstyrelserna skulle härvid regionalt överta funktioner, som idag åvilar nämnden för statens gruvegendom. Därvid kan givetvis all frän prospekteringen härrö­rande information vara av intresse i den mån den mottas och bearbetas av sakkunnig personal. Under dessa förutsättningar begränsas dock bergmäs­tarens möjlighet att fullgöra uppgiften om sakkunnig hos länsstyrelsen, eftersom risk för jäv kan uppstå vid utförande av nuvarande arbetsuppgif­ter som till väsentlig del utgörs av reglering av förhällandel mellan ä ena sidan inmulare, gruvägare och å andra sidan mark- och övriga sakägare. Eftersom utredningen föreslår alt prospekleringsorganisationerna skall åläggas skyldighet att såväl informera bergmästare som länsstyrelser och kommuner om sin verksamhet torde ocksä länsslyrelserna i första hand inhämta sin information direkl från prospekleringsorganisationerna och gruvföretagen.

Bergmästaren har varil i kontakt med nägra länsstyrelser och de erhållna synpunkterna tyder närmast på atl länsstyrelserna i viss utsträckning är intresserade av att fungera enligl alternativ 2 ovan.

Sammanfattningsvis säger bergmästaren att utredningen synes ha över­betonat den framtida roll som bergsstaten kan spela som informatör och sakkunnig hos länsstyrelser och kommuner. Bergmästaren drar den slut­satsen att antingen blir informationsbehovet relativt begränsat eller också blir bergmästaren, pä grund av befintliga arbetsuppgifter, förhindrad att agera som sakkunnig. I intet fall finns behov av en utökning av antalet bergmästardislrikl.

Flera länsstyrelser och kommuner framhåller vikten av utökad informa­tion enligt utredningens förslag.

Länsstyrelserna i Blekinge och Kristianstads län förväntar atl den före­slagna förstärkningen av bergsslalen med bl.a. elt särskilt distrikt för Götaland skall innebära bättre informalionsutbyle och smidigare kontakter med länsstyrelser och kommuner än vad som är möjligt med nuvarande organisation.

Länsstyrelsen i Väslernorrlands län anser att bergmästarna p.g.a. bris­tande personalresurser för närvarande har små möjligheter atl utöva den tillsyn och ta de initiativ som ingår i deras uppgifter enligt gruvlagen och

 

Prop. 1980/81:130                                                  412

minerallagen. En ökning av arbetsbördan kan dessutomväntas som resul­tat av en allmän ökning av aktiviteten inom mineralsektorn. Mot denna bakgrund finner länsstyrelsen all en ökning av anlalel bergmäslardistrikl frän två till fyra är väl motiverad.

RRV finner inte motiven för ulredningens förslag om en ulökning av antalet bergmästardislrikl lillräckligl starka. Enligt verkets uppfattning bör de av MPU påtalade bristerna i bergsstatens sätt all fungera i första hand lösas inom den nuvarande organisationen genom en omprioritering av arbetsuppgifterna.

Bergmästaren i norra distriktet framhåller atl etl tillräckligt verksam­hetsunderlag för bibehållande av yrkeskunskaperna förutsätter ett visst antal gruvor, elt visst antal ulmålsansökningar per är m.m. Distrikten måste vara så stora, att ansökningstillströmningen är någoriunda jämn och ej medför alltför varierande arbetsbelastning. Etl tillfredsställande verk-samhelsunderiag föreligger vid nuvarande distriklsindelning men torde ej erhållas vid övergång till fyra distrikt. Förändringen frän som mest elva distrikt till nuvarande två återspeglar gruvnäringens minskande belydelse men också kommunikationernas förbättring. De nuvarande distrikten är personalmässigl myckel små enheler och har de problem som är förenade därmed. En uppdelning på fyra distrikt skulle innebära atl problemen kvarstod, trots alt personalen och arbetsuppifterna för bergsslalen lolall utökas.

Bergmästaren föreslär i stället att nuvarande tvä distrikl genom lillfö-rande av de av ulredningen föreslagna, nya arbelsuppgifterna får en sädan arbetsvolym all en viss specialisering av den handläggande personalens verksamhetsinriktning kan ske. Ev. funktion som sakkunnig hos länssty­relser (jfr avsnittet om länsgeologer) torde erfordra att även personal med geoteknisk inriktning tillförs distrikten, men dessulom accentueras beho­vel av en specialisering ytterligare pä grund av alt de befintliga arbetsupp­gifternas svårighetsgrad har en tendens alt öka, t.ex. genom gruvornas ökade djupgående och bedrivandet av rasbrylning i närheten av tättbe­byggda samhällen. En utökning av arbetsvolym och personalstyrka per distrikl medför även en bättre funktionsduglighet för organisationen vid personalfränvaro.

Liknande synpunkter har framförts av bergmästaren i södra distriktet.

LKAB finner anledning ifrågasätta om den föreslagna ökningen av anta­let bergmästardislrikl är lämplig. Den kan tvärtom medföra alt överblick­barhelen minskar. Det angivna syftet bör kunna uppnäs inom ramen för nuvarande organisation.

Högskolan i Luleå föreslår att bergsstatens arbetsområde utvidgas till att även omfatta mineralbrott för mineral som ej omfattas av gruv- och minerallagarna.

Några remissinstanser har kommenterat del särskilda yllrande av leda­moten Gunnar Ribrant, som bifogats slutbelänkandel. 1 delta framför han

 

Prop. 1980/81:130                                                  413

den åsikten att den tillsyn över gruvdriften i landet som åvilar SIND och bergsstalen bör samordnas så atl bergsstaten blir en organisatorisk del av SIND:s mineralbyrå. De olika bergmästardislriklen blir regionala filialkon­tor lill mineralbyrän.

SIND har ingen principiell erinran mot en utökning av anlalel bergmäs­tardislrikl men anser att behovel av en utökning bör prövas när formerna för ett allsidigt informationsutbyte mellan bergsstalen, prospektörer saml planeringsorgan säsom länsstyrelser och kommuner stabiliserats. 1 elt inledningsskede bör en nödvändig förslärkning av bergsstalens resurser ske inom ramen för nuvarande distriklsindelning, oberoende av om bergs­stalen bibehålls som självständig myndighet eller, såsom föreslagits i sär­skilt yttrande, integreras som filialkontor till SIND. Bland de fördelar som skulle kunna uppnås genom en filialisering kan pekas pä den erfarenhets­breddning av SlND;s kompetens som kan uppnäs, ökade möjligheter till personalcirkulalion och lill utnyttjande av organisationens expertis saml en mer enhetlig beslutsnivå vid tillämpningen av minerallagsliftningen. Elt beslul om en integrering kräver dock ytteriigare förvaltningsrättsliga över­väganden och en omfattande teknisk omredigering av minerallagsliftning­en.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser alt om bergmästarna skall sortera under SIND så skapas etl avgränsningsproblem. Bergskollegium svarar för gruvnäringen med vissa undanlag. Bergmästarna fär avsevärt ökat ansvar för den regionala informationen om mineralfrägor. Samtidigt tillhör berg­mästarna SIND med dess begränsade uppgifter. Enligl länsslyrelsen finns det all anledning att göra en noggrann genomgång av bergmästarnas plats i systemet.

Bergmästaren i södra distriktet anför, belräffande de skäl som framförts till att bergmästardislriklen skall bli filialkontor lill SIND:

—Nägra problem beträffande tillsynsfrågan har inle förelegat under de sex år som den nuvarande organisationen fungerat.'

—Om man anser att det föreligger för många beslutsinstanser i vissa besvärsärenden så kan man slopa SIND som instans i dessa fall. Anlalel ärenden är dock så få atl man kan ifrågasätta om någon märkbar minsk­ning i arbetsbelastningen för SIND uppkommer.

—Del föreligger risk för att det förtroendefulla samarbele som nu kan äga rum mellan bergsstaten och prospekteringsföretagen minskar om bergs­staten knyts närmare lill en central myndighet, detta specielll om del inom denna myndighet bedrivs prospektering.

—Filialiseringen skulle innebära en centralisering utan någon nytta.

—Bergsstatens arbete innefattar frägor som kräver ett självständigt be­slutsfattande, vilket bäst sker inom den nuvarande organisationsfor­men.

Även bergmästaren i norra distriktet avstyrker förslagel om all berg­mästardislriklen skall bli filialkontor till SIND, med i slorl sett samma argument som bergmästaren i södra distriktet.

 

Prop. 1980/81:130                                                                414

2.1 Länsgeologer

Önskemål om inrättande av tjänster för s. k. länsgeologer har tidigare framförts frän några länsstyrelser. Länsgeologernas uppgift skulle bl.a. vara atl aktivt bevaka olika aspekter av mineralförsörjningsfrågorna regio­nalt. Genom den utvidgning av bergsstatens uppgifter som utredningen föreslår förbättras avsevärt förutsättningarna för denna regionala bevak­ning av mineralsektorn.

Flera remissinsianser understryker dock atl behovel av länsgeologer kvarstår, bl. a. Umeå universitet. SGU, länsstyrelsi rna i Gävleborgs, Väs­ternorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Norrlandsfonden, per­sonalorganisationerna vid SGU och Sveriges Naturvetarejörbund.

Remissinstansernas kommentarer

Bergmästaren i norra distriktet påpekar atl del vid diskussioner med länsstyrelserna framkom alt de länsgeologer som länsslyrelserna begärt all fä anställa skulle vara geolekniskl sakkunniga vid handläggning av planfrå­gor. Om bergsstaten skall fullgöra denna uppgift är alt observera atl bergsstaten i sina nuvarande arbetsuppgifter inle sysslar med geoteknik och således måste tillföras personal med denna inriktning.

SGU instämmer i alt vid länsstyrelserna tjänster som s. k. länsgeologer bör inrättas. Deras främsta upgifl bör vara att hjälpa samhällsplanerare och politiker att använda den geoinformation som finns, samt vara rådgivare i frägor om evenluella markundersökningar i samband med markexploale-ring av olika slag. Det är inte meningen all de själva skall utföra geologisk undersökning, utan de skall vara kontaktmän mellan politiker, samhälls­planerare och geologiska institutioner, geotekniska konsultfirmor m. m. Personalorganisationerna vid SGU har också framfört dessa synpunkter.

Umeå universitet anser det vara av behovet påkallat att förstärka den geologiska kunskapen säväl pä länsstyrelserna som i kommunerna. Allt fler ärenden som rör fysisk planering och ekonomisk utveckling handläggs ulan alt geologisk sakkunskap inhämtas, faslän ärendenas natur egentligen kräver detta.

Länsstyrelsen i Västernorriands län delar inte utredningens uppfattning att behovet av sakkunskap pä regional nivä skall kunna tillgodoses genom den föreslagna förstärkningen av bergmästarämbetena. Förstärkningen är väl motiverad med hänsyn lill nuvarande arbetsbelastning, den ökade aktivitet inom mineralsektorn som kan väntas och de ökade kraven pä information till länsorgan och kommuner. Det finns emellertid ett dagligt behov av geologisk sakkunskap vid länsstyrelsen. Föreslagna åtgärder är därför inte ett acceptabelt alternativ lill länsgeologer.

Länsstyrelsen anser vidare atl den ökade informationen från bergmäs-tarämbeten, prospekterande organisationer m.fl. inte kan utnyttjas pä ett rikUgt sätt, med mindre länsstyrelsen erhåller geologisk sakkunskap. Dess­utom kommer de informerande organen inle att kunna kommunicera med länsstyrelsen pä ett fackmässigt plan, ifall detta krav inte tillgodoses.

 

Prop. 1980/81:130                                                               415

Länsslyrelsen påpekar vidare all ulredningen i etl viktigt avseende synes ha missförstält länsstyrelsens argumentation för länsgeologer - då man uppfattar behovet säsom i huvudsak motiverat frän regionalpolitiska synpunkter, dvs. för främjande av sysselsättningsutvecklingen inom gruv­näringen. Det dagliga behovet av geologisk sakkunskap återfinns inle minst inom den fysiska planeringen. Som exempel på lämpliga arbetsupp­gifter kan nämnas inventering av. grus- och sandförekomsler. skred- och rasinventeringar, dokumentation av älvdalarnas geologiska historia elc. Dessa och liknande arbetsuppgifter inom naturvärden och fysisk planering kan inte utföras pä ell Ullfredställande sätl ulan tillgång lill geologisk sakkunskap.

Länsstyrelsen framhåller att länels naturresurser i form av jord och skog sedan länge är föremål för särskild uppmärksamhet frän regionala slalliga organisationers sida, lantbruksnämnden och skogsvärdsstyrelsen. Flerta­let centrala verksamhetsområden har numera företrädare pä länsplanet. Den erfarenhet detta givit är enbart positiv. Inte minst för den cenirala verksamheten är della tydligt. Det är nära nog generande atl elt för de nordliga länen så fundamentalt uvecklingsomräde som del geologiska sak­nar en regional sakkunskap.

Dessa synpunkter har ocksä framförts av länsslyrelsen i Västerbottens län, som dessutom understryker atl om beslutande centrala organ inte delar uppfattningen att säväl en förslärkning av landets bergmästarämbe-ten som tjänster som länsgeologer bör förordas, sä vill länsstyrelsen ge högre prioritet ät alternativet länsgeologer.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län understryker att förslagel om länsgeologer avspeglade helt andra ambitioner än vad som framgår av utredningen. Det syftade lill alt tillföra länsstyrelserna ell geologiskt kun­nande för att möjliggöra en sakkunnig behandling av mineralfrågorna. I områden av norrlandslänens karaktär är och kommer mineralfrägorna att vara utomordentligt viktiga ur regionalpolitisk synvinkel. För etl organ som har det översiktliga och samordnande ansvarel för samhällsplanering pä länsnivå och som genom riksdagens uttalande ocksä skall känna ansva­ret för den långsiktiga syselsättningsplaneringen är del naturligtvis ell svärl handikapp alt inte ha etl eget experlkunnande i dessa frågor. Del är länsstyrelsens bestämda uppfattning att en länsgeolog skulle kunna bidra med ett utomordentligt vikligl kompletterande kunnande i samhällsplane-ringsfrågor. Möjligheler att kunna arbeta mer progressivt i hithörande frägor skulle dä tillskapas, något som rimligtvis alla mäste vara betjänta av.

Enligt Norrlandsfondens mening bör i de fyra nordliga länen en länsgeo­log naturligt ingå i länsstyrelsernas organisationer där många samhällsfrå­gor, t.ex. den fysiska riksplaneringen, måste lösas i samförstånd mellan olika experter och där den geologiska kompetensen är betydelsefull. Detta innebär inte att fonden lar avstånd frän tanken pä att utöka antalet berg­mästardislrikl.

 

Prop. 1980/81:130                                                                416

Länsstyrelsen i Värmlands län påpekar atl under senare är förslag har väckts om all elt antal filialer till SGU skulle etableras i landet. Enligl länsstyrelsen skulle del i ulredningen påtalade informationsbehovet mellan ansvariga myndigheler pä mineralomrädel och planeringsorgan på läns-och kommunnivå väl kunna tillgodoses genom en sådan filialbildning.

3 Sveriges geologiska undersökning

Utredningen har diskuterat för- och nackdelar med atl ombilda en del av SGU lill elt aktiebolag eller en särskild myndighet med uppgift all bedriva prospektering på uppdrag. Slutsatsen blir att fördelarna med en uppdelning av SGU skulle uppvägas av de nackdelar som skulle uppslå för båda de nya organen. Det utvecklingsarbete som bedrivs på SGU vad gäller arbets­sätt och administrativa mtiner bör enligt utredningens mening kunna leda till betydande kontinueriiga effektivitetsförbättringar, särskilt om det be­drivs i nära samarbete med uppdragsgivarna. I detta sammanhang är det ocksä vikligl alt man kan komma fram till klarare ansvarsförhållanden vad gäller den prospektering som sker pä uppdrag och en klarare gränsdragning mellan denna verksamhet och SGU;s övriga uppgifter.

Flera remissinsianser anser dock all en uppdelning av SGU bör övervä­gas, så alt en mer eller mindre fristående organisation för uppdragsverk­samhet bildas, bl. a. högskolan i Luleå. Kungl. Vetenskapsakademien och LKAB.

Högskolan i Luleå och länsslyrelsen i Västernorrlands län föreslär atl SGU släs ihop med bergskollegium.

SIND anser atl SGU:s prospekleringsdel och även laboratoriet bör få självständig ställning som resultatenheter.

IVA, länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län. Statsföretag AB och LO vill att förutsättningarna skall prövas för att sammanföra delar av SGU:s, LKAB:s och Bolidens prospekteringsenheter lill en gemensam organisation.

Även NSG, Sveriges Industriförbund, Svenska Handelskammarförbun­det, SAF, Boliden AB och Svenska Gruvindiislriarbetareförbundet anser att SGU:s organisationsstruktur bör ses över.

Se även avsnitt 1.2 Prospektering

Remissinstansernas kommentarer

Argumenten för inrättandet av etl nytt ämbetsverk är enligt Kungl. Vetenskapsakademien ej övertygande. Det är troligare all en pluralistisk organisationsform, där funktionerna renodlats, kan ge effektivitetshöjande effekter. Enligt denna princip är en delning av vissa existerande organisa­tioner eftersträvansvärt och kan medföra ökad funktionsduglighet. Säsom exempel härpå kan nämnas SGU, vars prospekteringsverksamhet skulle kunna överföras till elt statligt bolag, bildal för detta ändamål.

 

Prop. 1980/81:130                                                               417

LKAB vill slarkl underslryka utredningens uppfattning all man mäste komma fram till en klarare gränsdragning mellan uppdragsverksamheten och SGU:s övriga verksamhet. Del är iveksaml om utvecklingen av vissa system och rutiner är tillräckligt för alt nå detla syfte. Även andra åtgärder bör övervägas. Framför allt bör övervägas alt ombilda en del av SGU lill en frislående organisation för viss uppdragsverksamhet. En klarare di­stinktion mellan SGU:s roll som ä ena sidan myndighel och å andra sidan en med andra konkurrerande prospekteringsorganisalion skulle medföra stora fördelar säväl i myndighetsutövningen som i samarbele med olika uppdragsgivare.

Högskolan i Luleå och länsslyrelsen i Västernorrlands län anser att del bör övervägas om SGU;s prospekteringsavdelning skall ingå i det föreslag­na bergskollegiet. Högskolan menar alt en slörre öppenhet dä skulle kunna uppnäs vad gäller resultaten av den statliga prospekteringen. För en orga­nisaUon som bibehåller SGU:s prospekteringsavdelning inom SGU;s nu­varande organisation talar andra skäl. Dä är det lill fördel med en friståen­de organisation för SGU:s prospekleringsavdelnings roll som uppdrags­tagare. Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län skulle, med SGU:s pro­spekteringsavdelning ingående i bergskollegium, en organisation pä den statliga sidan uppnås som är jämförbar med lösningar inom andra sektorer av samhällelig verksamhel. En ökad möjlighet alt kräva ansvar för resullal i uppföljningen av de av statsmakterna fastslagna programmen ges pä så sätl. Till etl samlat geologiskt verk skulle ocksä kunna knytas organ av typ tekniska råd etc. Därigenom kan - ulan att den organisatoriska fastheten går förlorad - en breddning av kontaktytan och en vidgad samordnings­möjlighet skapas.

SIND påpekar alt för genomförande av den anslagsfinansierade pro­spekteringen förutsätts ett organ som har förutsättningar att bedriva pro­spekteringen efter i storl sett samma riktlinjer som övriga prospekterings-organ och i konkurrens med dessa men som även har den svenska mine­ralförsörjningen i ett bredare perspektiv som mål för sin verksamhet. SIND menar att det såvitt avser inriktning och planering av denna pro­spektering endast krävs smärre justeringar av nuvarande organisations­struktur för att uppnå en mera effektiv ordning. I princip sker della genom en renodling av den organisalionsstmktur som idag finns. För SGU;s del bör prospekteringsdelen med projeklansvar utföras som en självständig resultatenhet, som kan utnyttja de cenirala funktioner som redan finns inom SGU. Laboratoriet bör även få en självständig ställning som resultat­enhet.

Svenska Gruvindustriarbetareförbundet anser atl genom de ökade ar­betsuppgifter som kommer atl läggas pä SGU, är del nödvändigt med en översyn av den nuvarande organisationsstrukturen inom SGU. Förbundel vill understryka vikten av en väl fungerande samordning mellan uppdrags­tagande fältorganisation och ansvarig uppdragsgivande myndighet.

 

Prop. 1980/81:130                                                                418

Länsstyrelsen i Norrbottens län framför argument för bildandel av en ny organisation, "Svensk Prospektering", av de enheler inom SGU, Boliden och LKAB som arbetar med basprospeklering. SGU skulle därmed delas i tvä fristående organisationer, en för kartering och en för prospektering. Enligt länsstyrelsen bör följande synpunkter väga lungt i detta samman­hang;

-    Effektivitetsvinster i prospekteringen tack vare en från samhällets syn­punkt bättre planering och elt bättre utnyttjande av maleriel och perso­nal.

-    I och med alt mineralpolitikens utformare via georegistrel får ell grepp om landels mineraltillgångar kan dessa utvinnas planmässigt, varvid del avgörande krileriel är det långsiktiga samhällsintresset.

-    En sädan planmässighel är bl. a. en förulsällning för all mineralpoliliken skall kunna medverka till atl förverkliga de regionalpoliliska målen.

-    Gruvföretagen utnyttjar brytvärda fyndigheter efter t. ex. ell anbudsför­farande. Delta måste vara del väsentliga ur förelagssynpunkt. Sveriges Industriförbund, Svenska Handelskammarförbundet och SAF

menar atl statens uppgift i första hand är att undersöka den svenska berggrunden och offentliggöra resultaten, så alt underiag finns för målin­riktad prospektering med sikte pä kommersiell verksamhet. Prospektering­en är i sin tur av ekonomiska och tekniska skäl intimt förknippad med gruvindustrins övriga verksamhet och bör därför utföras just av gruvindu­strins företag. Enligl organisationerna synes motiv för mälprospektering inom SGU inte föreligga, eftersom slalens andel av nya mineralfynd ge­nom kronoandelsinstitulel ändå ökar automatiskt vid prospektering genom gruvföretagen. Frigjorda resurser skulle kunna satsas pä atl stödja gruvfö­retagens prospektering med halva kostnaden, eftersom ju hälften av gjorda fynd tillfaller staten. Under alla omständigheter bör den olösta frägan om SGU:s ställning med funktionen av bäde prospekteringsorganisalion och myndighet utredas i annan ordning.

RRV anser atl man vid SGU:s interna organisationsöversyn bör ägna speciell uppmärksamhet äl frägan om hur ökad marknadsorientering i vid bemärkelse skall kunna uppnäs.

SGU och personalorganisationerna vid SGU framhåller alt en översyn av SGU;s organisation för närvarande genomförs, där även en klarare gränsdragning mellan SGU som myndighel och SGU som uppdragstagare diskuteras. Personalorganisationerna påpekar också alt om SGU skall kunna utföra prospekteringsuppdrag äl u-länder, eller hjälpa dessa att bygga upp egna prospekleringsorganisalioner, fordras alt verket besitter kompetens inom hela prospekteringskedjan. Enligl organisationernas me­ning bör staten mer aktivt än för närvarande stödja ö-länderna inom mineralomrädet.

 

Prop. 1980/81:130                                                  419

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll........................     1

Utdrag ur regeringsprotokoll den 26 februari 1981   ...     3

1   Inledning .......................................................     3

2   Allmänna utgångspunkter   ................................     7

3   Svensk industri inför 1980-talel - problem och möjligheler                 18

4   Industripolitikens inriktning   ..............................   25

5   De regionala utvecklingsfondernas verksamhel ......   46

6   Slöd lill småföretagsinriktade regionala utveck­lings- och investmentbolag              54

7   Arbetskooperativ ............................................   61

8   Åtgärder för teknik förnyelse inom industrin  .........   68

9   Åtgärder för alt stödja svensk kapital varuexport   123

10 Statsstödd kreditgivning vid leveranser inom

landet i vissa fall   ...........................................   141

11   Vissa frågor rörande rekonstruktion av kris­drabbade företag, rådrumsstöd m, m              144

12   Vissa frågor rörande skogsindustrin......................   150

13   Vissa frågor rörande läkemedelsindustrin ..............   159

14   Industripolitikens informationsunderiag och

utredningsbehov.............................................. 162

15   Mineralpolitisk verksorganisaiion   ....................... 169

16   Hemställan...................................................... 177

17   Beslut............................................................ 178

Bilaga I     Branschbedömningar   ...........................    179

Bilaga 2 Statens industriverks utredning (SIND 1980: 13) "De re­
gionala utvecklingsfondernas produktutvecklingsverk­
samhet - utvärdering och förslag till ålgärder"        191

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena över statens indu­
striverks utredning (SIND 1980; 13) "De regionala utveck­
lingsfondernas produktutvecklingsverksamhet - utvärde­
ring och förslag till åtgärder"   ...................    199

Bilaga 4    Sammanfattning av utredningen (SOU 1980:36) Arbets­kooperation om arbetskooperativ försöksverksamhet   ...   217 Bilaga 5    Sammanställning av remissyttranden över (SOU 1980:36)

Arbetskooperation   .................................    222

Bilaga 6    STU:s anslagsframställning    ..................    225

Bilaga 7    Remissyttranden över STU:s anslagsframställning          240

Bilaga 8    Sammanfattning av (Ds B 1980: 1) Stimulans av forskning

och utveckling   .....................................    247

Bilaga 9 Remissyttranden över (Ds B 1980: 1) Stimulans av forsk­
ning och utveckling    ..............................    255

Bilaga 10  Regional projektledningshjälp    ................    265

Bilaga 11   Nationella utvecklingsbolag   ..................    282

Bilaga 12 Sammanfattning av betänkandet (DS 1 1980:24) Subven­
tionerade exportkrediter angivet av 1980 ärs exportkredit­
ulredning ...............................................    294

Bilaga 13 Sammanställning av remissyttranden över (Ds 1 1980:24)
Subventionerade exportkrediter - en utvärdering av nu­
varande syslem   ....................................    316

 

Prop. 1980/81:130                                                  420

Bilaga 14 Sammanfattning av vissa av förelagsobeständskommilténs förslag beträffande samordning av statliga ätgärder vid förelags obesländ (SOU 1979:91) Företagsobestånd   ....   326

Bilaga 15 Remissyttranden över företagsbesländskommilléns för­
slag (SOU 1979:91) Förelagsobesländ   .......    329

Bilaga 16 Sammanfattning av promemorian (Ds 1 1981: I) Rådrums­
stöd och handläggning av obeständsärenden m.m            335

Bilaga 17 Utdrag av betänkandel (SOU 1980:33) Svensk läkeme­
delsindustri    .........................................    339

Bilaga 18   Sammanställning   av   remissyttranden   över   rapporten

(SOU 1980: 33) Svensk läkemedelsindustri ...    343

Bilaga 19   Utdrag ur betänkandet (Ds 1   1980; 17) Att ulveckla en

långsiktig induslripolilik .............................    359

Bilaga 20  Sammanställning av  remissyttranden över betänkandel

(Ds I 1980: 17) Alt ulveckla en långsiktig industripolitik   .   379

Bilaga 21 Sammanfattning av mineralpoliliska ulredningens förslag
lill mineralpolitisk verksorganisation [del av (SOU
1980: 12) Mineralpolilik] ...........................    386

Bilaga 22 Sammanställning av remissyttranden över mineralpoli­
liska utredningens förslag lill mineralpolitisk verksorgani­
sation [del av (SOU 1980: 12) Mineralpolilik]    389

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981