Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1980/81:119

Regeringens proposition 1980/81:119

om miijösäkrare sjötransporter;

beslutad den 2 april 1981.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll för de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

ANDERS DAHLGREN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram elt förslag till handlingsprogram för miijösäk­rare sjötransporter. Handlingsprogrammet är inriktat pä säväl förebyggan­de åtgärder, dvs. åtgärder för att förhindra utsläpp, som åtgärder för atl minska skadeverkningarna för miljön när utsläpp väl har inträffat.

Handlingsprogrammet utgår, när del gäller säkerheten i farleder, frän sjöfartsverkels program för ökad farledssäkerhet. Sjöfartsverkels pro­gram, som ger ilttryck för en ökad ambitionsnivå och bygger på en helhets­syn på säkerhetsfrågorna, förutsätter etl långsiktigt och fortlöpande arbe­te. Sjöfartsverket föreslås få ökade resurser för utvecklingsverksamhet och farledsundersökningar inom ramen för programmet. Vidare föresläs att medel ställs till verkets förfogande för ett effektivare utnyttjande av vissa navigeringshjälpmedel. När det gäller lolsning föreslås elt system som utgår frän farledsförhållanden, områdets miljökänslighel, fartygets utrustning och bemanning samt lastens miljöfarlighet. Sjöfartsverket be­myndigas att successivt utforma ett behovsanpassat lotstvång. För att ytterligare höja lotsningens kvalitet förordas att sjöfartsverket tillförs re­surser för vidareutbildning av loisar.

Användandet av säkrare fartyg i första hand för trafik i svårnavigabla och miljökänsliga områden såsom Stockholms skärgård, Mälaren, Vänern och Göta älv stimuleras genom ett särskilt avgiftssystem. För att öka säkerheten i farlederna till Stockholm föreslås atl Sandhamns- och Dalarö-ledernas gemensamma sträckning rustas upp.

I fräga om åtgärder för att minska skadeverkningarna för miljön när I    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 119

 

Prop. 1980/81:119                                                    2

utsläpp har inträffat innebär handlingsprogrammet alt den hittillsvarande inriklningen av vär oljeskyddsberedskap bibehålls. Olja som har kommit lös skall så långt det är möjligt och rimligt bekämpas lill sjöss och på mekanisk väg. Nuvarande ordning belräffande ansvarel för insatser till sjöss resp. på land föresläs inte bli ändrade. Däremot föreslås atl åtgärder vidtas för att underiätta samordningen. Medel slälls också lill förfogande för gemensamma övningar.

En fortsatt förstärkning föreslås av de resurser för olje- och kemikaliebe­kämpning som successivt har tillförts tullverkels kustbevakning. Nybygg­nad av miljöskyddsfarlyg avses även i fortsättningen ske som fidigare­läggning av statliga beställningar. Ytterligare utveckling och anskaffning av utrustning för bl. a. lidig upptäckt av oljeutsläpp föreslås ske. När det gäller anskaffning av materiel i övrigt avses betoningen ligga på skyddet av strandzonen. Det föreslås därför att medel för anskaffning av båtar som är lämpade för insatser i slrandnära, grunda vallen ställs lill kustbevakning­ens förfogande. Vidare förordas att staten svarar för en ökad materielbe-redskap för oljepåslag på stränderna. Del föreslås atl slaten bygger upp regionala förråd av oljebekämpningsmateriel, som vid behov kan användas av kommunerna.

1 avsikt atl underiätta bekämpningsarbetet skall SMHI vidareutveckla och anpassa spridningsprognoser för olja som har kommit lös till havs. Vidare ges SAKAB i uppdrag att ta fram en beredskapsplan för förvaring, transport och behandling av upptagen olja.

Propositionen innehåller också förslag om en ny ordning för handlägg­ning av bemanningsfrågor för samhällets havs- och kustanknutna aktivi­teter. Genom denna handläggningsordning införs en informations- och utredningsskyldighet så alt personalinskränkningar som medför allvarliga verkningar inte kan genomföras utan all en samordnad lösning försl har prövats.

Kostnaderna för de i propositionen föreslagna åtgärderna uppgår lill ca 17,5 milj. kr.

 

Prop. 1980/81:119                                                    3

Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET            PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-04-02

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsråden Dahlgren, Adelsohn och Boo

Proposition om miijösäkrare sjötransporter

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Dahlgren, anför.

1    Allmän bakgrund

Alla transportslag medför risker för miljön i olika avseenden. Landlrans­porter med järnväg och på väg innebär kontinuerliga störningar gé'riom t.ex. buller och utsläpp av avgaser. Även flygtransporter medför buller­störningar och avgasutsläpp. Vid såväl land- som flygtransporter av främst hälso- och miljöfarligt gods föreligger också risker för olyckor med allvar­liga konsekvenser för både människan och miljön. Sjötransporter kan förorena den marina miljön dels genom utsläpp i samband med fartygens kontinuerliga drift, dels vid olyckor e. d.

Jämförelser mellan de miljöskador som olika iransportslag kan ge upp­hov till kan vara mycket svära alt göra. Bedömningar av miljörisker bör dock så långt möjligi utgå från en helhetsbild av transportsystemets mil­jöeffekter, varvid bl.a. konsekvenserna för miljön av en överflyttning av t. ex. vissa sjötransporter till landtransporter beaktas. Det är också viktigt att bedömningar av behovet av insatser för att öka säkerheten och förbäll­ra miljöskyddet när det gäller ett transportslag ses i förhållande till behovet av motsvarande åtgärder rörande andra iransportslag.

Utsläpp från fartyg av olja och andra skadliga ämnen sker, som jag nyss har berört, säväl under fartygens normala drift som vid olika slag av olyckor. Vid kollisioner, gmndstölningar och andra olyckor kan förekom­ma stora utsläpp, som orsakar mycket påtagliga skador på såväl stränder som i den marina miljön. Genom kontinuerliga utsläpp i samband med rengöring av lasllankar, maskinrum m.m. sker en ständig belastning på den marina miljön som på sikt också kan vara mycket allvarlig.

 

Prop. 1980/81:119                                                    4

Havsmiljön betraktades under lång tid som okänslig för föroreningar. All delta var en felsyn har nu blivit allt mer uppenbart. De vattenområden som omger Sverige har visat sig vara särskilt känsliga för föroreningar. Låg vattenlempeialur och liien vattenomsättning är en del av förklaringen härtill.

Havs- och kustområdena påverkas genom utsläpp av föroreningar från flera källor. De landbaserade utsläppen är härvid de siörsta och i många avseenden de allvarligaste. Utsläppen av olja och kemikalier i samband med sjötransporter är emellertid också ett mycket svårt hot mol både livet i havet och pä stränderna. Utsläppen vid olyckor har ofta väl synliga, dramatiska korttidseffekler. De kontinueriiga utsläppen från fartygen och de landbaserade källorna är inle lika uppseendeväckande.

Miljöeffekterna av de olika typerna av utsläpp är ofullständigt utfors­kade. Specielll långtidseffekterna av de kontinuerliga utsläppen är föga kända, men del finns anledning att befara att bestående skador på ekosy­stemen kan uppstå.

Till sjöss har utsläpp av olja och kemikalier visat sig orsaka sjukdomar, beteenderubbningar och genetiska förändringar hos de djur och organis­mer som lever i och pä vattnet. Utsläppen kan orsaka omfattande fägeldöd och skador på fiskbestånden samt bidra till utrotning av känsliga arter t. ex. salar och vissa sjöfåglar.

Även vid stränderna har utsläppen biologiska effekter. Strandzonens djur är känsliga för påverkan. Utsläppen smetar också ned klippor, bad­stränder, båtar, bryggor m.m. och kan därmed bl.a. orsaka omedelbara skador.

Skadorna på miljön kan ocksä på annat säll fä ekonomiska konsekven­ser. Fiskerinäringen störs allvarligt av utsläpp genom nedsmutsning av redskap och genom atl fisken kan bli oanvändbar för konsumtion. Även för friluftslivet och turismen kan särskilt sådana utsläpp som medfört skador på stränderna få negativa ekonomiska effekter.

Utsläpp av olja sker enligt tillgängliga uppgifter i betydande utsträck­ning. Under år 1979 registrerade tullverkets kustbevakning 363 oljeutsläpp inom sitt ansvarsområde, varav 180 inom svenskt terrilorialhav. De flesta av dessa utsläpp är medvetna s. k. operativa utsläpp som har skett i strid mot svensk lag eller internationella överenskommelser. Förutom de rap­porterade utsläppen kan ett stort anlal utsläpp ha skett utan att bli upptäck­ta, trots att kustbevakningens övervakning av havsområdena sker med användande av modern teknik bl.a. flygburen fjärranalysulrustning. Un­der år 1979 var tankfartyg inblandade i sjöolyckor i 33 fall, i några fall med oljeutsläpp som följd. Kustbevakningen utförde under år 1979 sammanlagt 60 bekämpningsaktioner. Motsvarande samlade statistik finns inte för kommunerna, men uppskattningsvis torde här operationerna uppgå till flera hundra.

En rad ålgärder har vidtagils i Sverige för att förbättra säkerheten och

 

Prop. 1980/81:119                                                                  5

miljöskyddet till sjöss. Sä har t. ex. lagstiftningen skärpts successivt. Lots-plikt gäller i vissa områden för alla slörre oljetransporter och för vissa kemikalietransporter. Farledsuimärkningen i form av t.ex. fyrar, bojar och radarreflektorer har förbättrats. Trafikföreskrifter har utfärdats och trafikinformation har införts. Fartygens konstruktion har förändrats för att minska utsläpp. Förbättringar i de ombordanslälldas arbetsmiljö torde också ha haft positiv effekt på säkerheten. iMottagningsanordningar för oljerester har byggts i en rad hamnar.

Sjöfartsverket är den myndighet som har huvudansvaret för åtgärder för att förebygga utsläpp och olyckor till sjöss. Sjöfartsverket svarar för lots­ning, fyrar och andra säkerhetsanordningar, sjökartläggning, isbrytning m. m. Verket har utarbetat ett program för ökad farledssäkerhet som underlag för det långsiktiga arbetet inom farledsområdel. Beträffande far­tygen ansvarar sjöfartsverket för bl. a. inspektionsverksamhet enligt gäl­lande lagstiftning och ratificerade konventioner.

För alt minska skadeverkningarna av inträffade utsläpp har en bered­skap för bekämpning och sanering av miljöskadliga utsläpp till sjöss byggts upp. Beredskapsorganisationen har förstärkts successivt under en tioårs­period. Bekämpningsmateriel har anskaffats och specialfartyg för bekämp­ning av miljöfarliga utsläpp till .sjöss har byggts.

Ansvarel för oljebekämpningen till sjöss ligger på tullverkets kustbe­vakning. Det åligger verket att svara för åtgärder till havs och i kustvatt­nen, Vänern och Mälaren för atl avvärja eller begränsa skada fill följd av utflöde av olja eller annat som är skadligt. Uppgiften att bekämpa olja eller kemikalier som har kommit upp på land ankommer på kommunerna. Gränsen mellan kustbevakningens och kommunernas ansvarsområden är i princip strandlinjen. Kommunerna är berättigade till ersättning av statsme­del för kostnaderna för bekämpning samt för sanering, dvs. det uppstäd­nings- och ålerställningsarbele som utsläppen kräver.

Arbelel med att utveckla säkerheten och miljöskyddet lill sjöss måste till stor del ske genom internalionelll samarbete. Sverige har aktivt medverkat i detta samarbete som pågått under många år. Värt land har också anslutit sig till flera internationella överenskommelser som syftar lill att skydda den marina miljön.

Bland dessa överenskommelser kan nämnas 1954 års internationella oljeskyddskonvention som är i kraft f. n. i den lydelse konventionen fick genom ändringar är 1969. Konventionen innehåller förbud mot och be­gränsningar av utsläpp av beständiga oljor frän fartyg. Den kommer att ersättas av den internationella havsföroreningskonvenlionen av år 1973 i dess vid en internalionell konferens år 1978 ändrade lydelse (MARPOL 73/ 78). 1 överenskommelsen finns, till skillnad från i oljeskyddskonventionen, bestämmelser inle bara om utsläpp av beständig olja utan ocksä om utsläpp av s. k. lätta oljor samt andra skadliga ämnen, såsom kemikalier, toalettav­fall och fast avfall. En viktig nyhet är de särskilda bestämmelserna för

 

Prop. 1980/81:119                                                                   6

vissa speciellt ömtåliga områden, bl. a. Östersjöområdet. För dessa områ­den föreskrivs i princip totalförbud mot utsläpp av olja och skyldighet att upprätta mottagningsanordningar för oljeresler från fartyg. Överenskom­melsen innehåller också föreskrifter om oljetankfartygs konstruktion, ut­rustning och drift. MARPOL 73/78 beräknas kunna träda i kraft under år 1982.

Genom tre särskilda internationella överenskommelser förekommer re­gionalt mellanstatligt samarbete om ålgärder mol föroreningar från fartyg och om bekämpning av havsföroreningar. Konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö, den s.k. Helsingforskonventionen av år 1974, avser såväl ätgärder för alt förebygga och bekämpa havsföroreningar från fartyg som åtgärder för att begränsa havsföroreningar från andra källor än fartyg. Konventionen, som trädde i kraft i maj 1980, har av Sverige tillämpats i det svenska sjöterritoriet sedan år 1977. Den s.k. Köpenhamnsöverenskommelsen av är 1971 gäller främst bekämpnings­samarbete mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge, medan den s. k. Bonnöverenskommelsen av år 1969 omfattar samarbete mellan de älta Nordsjöstaterna vid bekämpning av oljeföroreningar i Nordsjön.

Insatserna för att hindra oljeutsläpp frän fartyg och för att begränsa skadeverkningarna från de utsläpp som ändock sker har successivt intensi­fierats. Olyckan i mars 1967 utanför södra England, dä tankfartyget Torrey Canyon förliste och ca 100000 lon olja släpptes ut i havet, visade påtagligt omfattningen av de skador som en stor oljekatastrof innebär. Sedan dess har ylleriigare etl anlal mycket slora olyckor inträffat vid sidan av de kontinuerliga utsläpp som sker avsiktligt eller vid mindre olyckor. Också havsområdena runt Sverige och svenska kuster har drabbats av elt stort antal utsläpp med allvarliga skador på miljön. Som en följd av bl.a. de utsläpp som inträffat har omfattande skyddsåtgärder vidtagits bäde nafio­nellt och internationellt.

De insatser som gjorts har skett i form av åtgärder för alt förebygga olyckor och utsläpp samt åtgärder för bekämpning av och sanering efter oljeutsläpp till sjöss. I Sverige har betydande resurser lagts ned bl. a. pä all bygga upp en omfattande beredskap för oljebekämpning till sjöss. Sverige har vidare deltagit mycket aktivt i det internationella arbetet pä att skärpa de regler som syftar lill att motverka oljeutsläpp och utsläpp av andra skadliga ämnen.

Jag kan emellertid konstatera att de insatser som hittills gjorts inte har kunnat förhindra att utsläpp av olja från fartyg sker i en utsträckning som inte är godtagbar från miljövårdssynpunkt. Det är därför nödvändigt att ansträngningarna för atl minska utsläppen och begränsa skadeverkning­arna fortsätter och intensifieras. För atl tillgängliga resurser skall kunna användas sä effektivt som möjligt är det viktigt att en samlad överblick över problemen eftersträvas.

Jag tillkallade mot denna bakgrund med stöd av regeringens beslut den

 

Prop. 1980/81:119                                                    7

29 juni 1978 en särskild utredare med uppgift alt göra en från miljövårds­synpunkt samlad översyn av de problem som hänger samman med fartygs­transporter av olja och kemikalier. Översynen skulle syfta till att ge under­lag för ett samlat handlingsprogram för att minska riskerna vid miljöfarliga transporter fill sjöss. Utredaren som arbetat under namnet kommittén för miljörisker vid sjötransporter, MIST, har i betänkandet (SOU 1979:43-45) Ren Tur - program för miljösäkra sjötransporter redovisat ett förslag lill sådanl handlingsprogram.

Jag kommer i del följande att lämna uppgifter om betänkandets innehåll och om den remissbehandling som skett.

Med utgångspunkt i de förslag som MIST redovisat har vidare ett flertal kompletterande rapporter utarbetats efter särskilda uppdrag från regering­en. Frågor med anknytning till de problem som MIST haft att pröva har också behandlats av bl.a. sjöövervakningskommittén (H 1977:05) och 1977 års oljeskyddskommitté (Kn 1977:03). Sammantaget finns därför f. n. ett omfattande beslutsunderlag i frågor om miljösäkra sjötransporter.

På grundval av del beslutsunderlag som sålunda nu finns i fråga om miljösäkra sjötransporter kommer jag tillsammans med cheferna för kom­munikations- och kommundepartemenlen nu alt lägga fram ett förslag till handlingsprogram för miijösäkrare sjötransporter. Cheferna för kommuni­kations- och kommundepartemenlen kommer senare atl redovisa sina förslag i särskilda anföranden. Handlingsprogrammet berör i övrigt utbild­nings-, handels- och industridepartementen och framläggs efter samråd med resp. departementschef.

2    Handlingsprogram för miijösäkrare sjötransporter

Som jag tidigare har nämnt är det från miljövårdssynpunkt angeläget med en samlad syn pä behovel av ålgärder för atl minska skadorna pä miljön till följd av utsläpp av olja och kemikalier från fartyg. Ett handlings­program för miijösäkrare sjötransporter bör därför nu redovisas. Ell så­dant handlingsprogram bör omfatta såväl förebyggande ålgärder som insat­ser för atl effektivisera bekämpningsarbetet.

Utgångspunkten för handlingsprogrammet är insikten om att del är nödvändigt att förbättra skyddet av de känsliga miljöer som haven saml våra kuster, skärgårdar och större insjöar utgör. Liksom inom miljövårds­arbetet i övrigt är det viktigt atl insatserna i första hand inriklas mot förebyggande ätgärder för att förhindra att utsläpp av olja och kemikalier från fartyg över huvud taget sker. En sådan inriktning underiättar också en riktig fördelning av kostnadsansvaret för insatser, dvs. att det är den som förorenar som skall svara för kostnaderna för att förhindra att miljöskador uppstår. Samtidigt har erfarenheterna från den senaste tioårsperioden visat att de förebyggande insatserna mäste kompletteras med en slagkraftig

 

Prop. 1980/81:119                                                                  8

beredskap för bekämpning i sådana fall då utsläpp ändock inträffar. Be­kämpnings- och saneringsarbetet måste bedrivas så alt minsta möjliga skador på miljön uppkommer.

Åtgärder behöver vidtas inom etl vidsträckt område där etl stort antal olika myndigheter och andra organ berörs. Det är därför viktigt att en rationell arbetsfördelning och effektiv samordning kan åstadkommas. Så­väl MIST som flera av de andra utredningarna har ocksä redovisat förslag när det gäller organisatoriska frågor.

Insatser som görs för alt öka säkerheten och minska miljöskadorna lill sjöss måste ske kontinueriigt. Det handlingsprogram som nu redovisas bör därför ses som etl led i elt långsiktigt arbele. Som jag lidigare berört har betydande insatser redan gjorts för att minska oljeföroreningsproblemen. Handlingsprogrammet får därför lill en del karaktären av en redovisning av det arbete som fortlöpande bedrivs inom detta område. Genom de åtgärder som nu föreslås sker en förstärkning av insatserna på olika områden. När det gäller vissa frågor krävs emellertid fortsatta överväganden om vilka åtgärder som bör vidtas. Det behövs också en successiv bevakning och uppföljning av effekterna av de åtgärder som nu föreslås. Del är därför lämpligt att en utvärdering från miljövårdssynpunkt av vidtagna åtgärder och en ny samlad redovisning av dessa frågor sker när detta bedöms erforderligt.

Del praktiska genomförandel av flertalet av de åtgärder som las upp i handlingsprogrammet bör i allmänhet integreras i det löpande arbetet inom resp. verksamhetsområde, dvs. i första hand sjösäkerhelsarbelet och arbe­lel med räddningstjänsten. Därigenom kan tillgängliga resurser och befint­lig kompetens hos berörda myndigheter utnyttjas så långt det är möjligt.

Jag kommer i det följande att översiktligt redovisa de olika frågor och förslag som tas upp i handlingsprogrammet. Jag tar i anslutning därtill också upp vissa övergripande samordningsfrågor som behandlats av de aktuella utredningarna. Den närmare redovisningen av förslagen kommer senare alt lämnas såvitt avser förebyggande åtgärder av chefen för kom­munikationsdepartementet (bilaga 2) och såvitt avser bekämpning och sanering av chefen för kommundepartementet (bilaga 3). Jag återkommer därvid också till vissa frägor rörande bl.a. omhändertagandet pä land av oljeavfall som samlats in vid bekämpningsoperationer (bilaga I).

Vid redovisningen behandlas ocksä vissa frågor som inle är av den karaktären atl de kräver beslut av riksdagen. Jag har emellertid ansett det rikligt att i ett sammanhang redovisa alla åtgärder för atl åstadkomma miijösäkrare sjötransporter.

 

Prop. 1980/81:119                                                               9

3   Handlingsprogrammets innehåll

Etl handlingsprogram för att minska de miljöproblem som är en följd av utsläpp av olja och kernikalier från fartyg bör som jag lidigare anfört i första hand inriktas på förebyggande åtgärder, dvs. åtgärder för att för­hindra utsläppen. Utsläpp kan ske vid olyckor av olika slag. För att minska riskerna för olyckor krävs åtgärder för att göra såväl fartyg som farleder säkrare. Många utsläpp sker dock ulan samband med Olyckor och ofta med avsikt. För atl komma till rätta med sådana utsläpp krävs bl.a. bällre övervakning och konlroll, effektiva påföljder genlemol dem som bryter mol gällande regler saml åtgärder som underlättar för fartygen att lämna ifrån sig olje- och kemikalierester till mollagningsanordningar i hamnarna. Vidaie krävs bl.a. förbättrad utbildning och information.

Chefen för kommunikationsdepartementet redovisar senare ifiér utför­ligt olika förslag till ätgärder sorn nu bör vidtas för alt minska riskerna för ulsläpp.

Handlingsprogrammel utgår, när det gäller säkerheten i farieder, frän sjöfartsverkets program för ökad fariedssäkerhet. Sjöfartsverkets pro­gram, som ger uttryck för en ökad ambitionsnivå och bygger på én helhets­syn på säkerhetsfrågorna, förutsätter ett långsiktigt och fortlöpande arbe­te. Sjöfartsverket föreslås få ökade resurser för utvecklingsverksamhet och farledsundersökningar inom ramen för programmet. Vidare föresläs alt medel ställs till verkets förfogande för elt effektivare Utnyttjande av vissa navigeringshjälpmedel.

När det gäller lotsning föreslås elt system som utgår från farledsförhål­landena, områdets miljökänslighet, fartygels utrustning och bemanning samt lastens miljöfariighet. Sjöfartsverket föreslås få bemyndigande att successivt utforma etl behovsanpassat lotstvång. För att ylterligare höja lotsningens kvalitet förordas att sjöfartsverket tillförs resurser för vidare­utbildning av lotsar.

Vidare föresläs att användandet av säkrare fartyg, i första hand för trafik i svårnavigabla och miljökänsliga områden, stimuleras genom elt särskilt avgiftssystem.

För att förbättra efterlevnaden av gällande regler om förbud mot ulsläpp pågår, genom en arbetsgrupp inom regeringskansliet, arbete på atl utforma förslag till en ekonomisk sanktion som skall göra del olönsamt med avsikt­liga utsläpp till sjöss. En annan grupp inom regeringskansliet arbetar med vissa frågor för att underlätta mottagning i hamnar av olje- och kemikalie­rester. Frågan om partikelmärkning av olja har övervägts av en särskild utredning vars förslag nyligen avlämnats. Samtliga nu berörda frågor kom­mer alt las upp till prövning senare efter sedvanlig beredning.

I MIST har frågan om olika alternativ för oljetransporler till bi. a. Stock­holmsområdet behandlats. Handlingsprogrammet utgår från atl fortsatta fartygstransporter av olja till Stockholmsområdet är elt både realistiskt

 

Prop. 1980/81:119                                                                  10

och förmånligt transportalternativ. För atl öka säkerheten föreslås alt Sandhamns- och Dalaröledernas gemensamma sträckning nu upprustas. Frågan om vilken av de två nämnda lederna som är att föredra frän säkerhetssynpunkt analyseras f. n. av sjöfartsverket.

Frägan om stora tankfartyg i Östersjön föreslås även fortsättningsvis bli behandlad inom ramen för samarbetet mellan Östersjöstaterna. Sverige kommer också i forlsältningen att aktivt delta i del allmänna internationel­la arbetet när det gäller sjösäkerhet och miljöskydd.

Den andra huvuddelen av handlingsprogrammet avser ålgärder för att minska skadeverkningarna för miljön när utsläpp har inträffat. För detta ändamål krävs en effektiv beredskap för snabba bekämpningsinsatser till sjöss och på stränderna. Detta förutsätter bl.a. särskilda fartyg och sär­skild utrustning i övrigt, utbildad och övad personal samt en effektiv och samordnad organisation. Vidare krävs resurser för sanering av stränder efter det att själva bekämpningsarbetet har avslutats. Valet mellan alterna­tiva bekämpnings- och saneringsmeloder bör ske med beaktande av miljö­synpunkter. Det är ocksä viktigt att särskilt skyddsvärda områden kan prioriteras vid bekämpningsarbetet.

Chefen för kommundepartementet redovisar i det följande elt antal förslag lill ålgärder som syftar till atl effektivisera bekämpnings- och saneringsarbelet.

Förslagen innebär allmänt alt den hittillsvarande inriktningen av vår oljeskyddsberedskap bibehålls. Olja som har kommit lös skall så långt det är möjligt och rimligt bekämpas lill sjöss och på mekanisk väg. Nuvarande ordning belräffande ansvaret för insatser till sjöss resp. på land föreslås inte heller bli ändrade. Däremot föreslås att åtgärder vidtas för all under­lätta samordningen. Medel ställs också till förfogande för gemensamma övningar.

Ett forsknings- och utvecklingsarbete har satts i gång av styrelsen för teknisk utveckling beträffande oljebekämpningsteknik. Härigenom byggs en kunskapsbas upp från vilken ny och förbättrad teknik kan utvecklas. Kostnaden för detta program beräknas uppgå till ca 30 milj. kr. Resultatet av forsknings- och utvecklingsarbetet skall redovisas successivt och ut­nyttjas för atl förbättra beredskapen. En fortsatt uppbyggnad föreslås av materiel till tullverkets kustbevakning. Nybyggnad av miljöskyddsfartyg anses även i fortsättningen böra ske som tidigareläggning av statliga be­ställningar. Fortsatt utveckling och anskaffning av utrustning för bl. a. lidig upptäckt av oljeutsläpp föreslås ske.

När del gäller anskaffning av materiel i övrigt anses betoningen böra ligga på skyddet av strandzonen. Del föreslås därför att medel för anskaff­ning av båtar som är lämpade för slrandnära, grunda vallen ställs till kustbevakningens förfogande. Vidare förordas att staten skall svara för en ökad materielberedskap för större oljepåslag på stränderna. Regionala förråd av bekämpningsmateriel föreslås byggas upp. Dessa skall vid behov kunna användas av kommunerna.

 

Prop. 1980/81:119                                                                 11

Även beredskapen för ingripanden mot kemikalieutsläpp både lill sjöss och på land föreslås förbättrad. Anskaffning av bekämpningsmateriel för­ordas. Vidare avses elt samordnat utnyttjande ske av de resurser som finns pä land för att kunna förstärka kustbevakningens organisation om elt kemikalieulsläpp till sjöss skulle inträffa.

Samordningen av räddningstjänsten är angelägen. Del till statens brand­nämnd knutna rådet för räddningstjänst föreslås bli ombildat för all kunna spela en mera aktivt samordnande roll. Till rådet avses bl. a. knytas repre­sentanter för statens naturvårdsverk och fiskeristyrelsen.

Länsstyrelsernas beredskapsplanläggning avses bli förbättrad och kompletterad med särskilda miljöhandböcker som kan ge underiag för ingripanden mot olje- och kemikalieulsläpp. 1 miljöhandböckerna finns värdefulla och känsliga naturområden redovisade.

Chefen för kommundepartementel lar ocksä upp frågan om handlägg­ning av bemanningsfrägor i rena kust- och skärgårdsområden. Det gäller bl.a. att skapa en garanti för att personalinskränkningar som medför allvarliga negafiva verkningar inte sker utan en allsidig belysning. De totala verkningarna av en personalförändring för såväl statlig som kommunal och enskild verksamhet föreslås beaktas genom införandel av en ny handlägg­ningsordning som föreslagits av ulredningen om tillsyn av kusterna (TAK). Genom denna handläggningsordning införs en informations- och utred­ningsskyldighet sä att samordnade lösningar prövas före beslut om de aktuella personalinskränkningarna.

I fortsättningen tar jag upp vissa övriga frågor som hör till ett samlat handlingsprogram för insatser för att minska skadeverkningarna till följd av utsläppen av olja eller kemikalier frän fartyg.

Bristen på en fungerande organisation för mottagning och hantering av avfall från operationer mot olja och kemikalier som kommit lösa till sjöss har varit en svårighet vid de hittillsvarande bekämpningsoperationerna. Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB) föreslås därior få i uppdrag att ta fram en beredskapsplan för förvaring, transport och behandling av i första hand upptagen olja.

Det är angeläget att underlätta bekämpningsarbetet genom att tillförlit­liga spridningsprognoser utarbetas för olja som har kommit lös till sjöss. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) har enligt tidi­gare regeringsuppdrag utvecklat en spridningsmodell och anpassat denna till norra Östersjön. SMHI föreslås nu fä resurser till vidareutveckling av modellen och anpassning av denna till övriga vattenområden utmed Sveri­ges kuster.

Forskning om bl.a. miljöeffekter vid utsläpp är viktig. En rad insatser pågår och planeras inom detla forskningsområde. Institutet för vallen- och luftvårdsforskning (IVL) utför undersökningar under akutfasen av olje-och kemikalieutsläpp lill sjöss. Statens naturvårdsverk svarar inom ramen för existerande anslag dels för kartering av halter av oljeföroreningar runt

 

Prop. 1980/81:119                                                                 12

våra kuster, dels för forskning om de långsiktiga miljöeffekterna av olje-och kemikalieutsläpp. Inom ramen för programmet för övervakning av miljökvalitet planeras också särskilda oljeanalyser.

De förslag som nu läggs fram innebär i många avseenden förstärkta insatser. Sammanlagt föreslås en förstärkning för budgetåret 1981/82 med ca 17,5 milj. kr. för olika åtgärder för miijösäkrare sjötranspoiter.

4    Vissa övergripande samordningsfrågor

Behovet av en effektivare samordning av de insatser som görs av olika organ inom oljeskyddsomrädel las upp i flera sammanhang. MIST fram­håller därvid bl.a. att den splittring av arbetsuppgifter och ansvar som i dag finns mellan sjöfartsverket och kustbevakningen inte medger en effek­fiv planering av och avvägning mellan förebyggande och bekämpande åtgärder. Enligt MIST bör en sammanslagning ske av sjöfartsverket och kustbevakningen till en ny myndighet. En organisationskommitté bör en­ligt MIST tillsättas med uppdrag atl utforma den föreslagna nya organisa­tionen.

MIST lar också upp frägan om bildandel av särskilda samarbetsorgan för vissa frägor. För atl skapa utrymme för ell mera formbundel samarbete mellan miljövärds- och bekämpningsmyndigheterna på såväl central som regional nivå bör enligt MIST särskilda samarbetsorgan bildas. Arbetet inom dessa organ skulle avse både beredskapsplanering och rådgivning vid enskild skadeplats. Det centrala samarbelsorganel, vilket föreslås stå un­der ledning av naturvårdsverket, skulle utarbeta en långsiktig politik för hur bekämpning skall bedrivas i värt land saml upprätta riktlinjer för länsstyrelsernas beredskapsplanering. Gruppens direkta medverkan vid mycket stora olyckor ansåg MIST borde övervägas.

Vid remissbehandlingen har i stort sett samtliga remissinstanser varit positiva till att en ny organisation bestående av sjöfartsverket och kustbe­vakningen utreds. Vissa remissinsianser framhåller dock atl de effektivi-tetsmässiga och kostnadsmässiga aspekterna är otillräckligt belysta. Vad gäller förslagen om samarbetsorgan ifrågasätter ingen remissinstans beho­vet av utökat samarbete mellan miljövärds- och bekämpningsmyndighe­terna. Statskontoret och riksrevisionsverket anser dock atl samarbetet bör bedrivas inom nuvarande organisatoriska ramar och avstyrker därför för­slaget om samarbetsorgan. Även delegationen för samordning av havsre­sursverksamheten avstyrker att elt nytt organ inrättas och erinrar om de samordningsuppgifter som ankommer på delegationen. Naturvårdsverket tillstyrker ett centralt organ, men kan inte klart se behov av regionala organ. Generallullstyrelsen och länsstyrelsen i Kalmar län är likaså posi­tiva lill ett centralt samarbetsorgan, men tveksamma till de regionala.

Beträffande samarbetsorganens arbetsuppgifter anser naturvårdsverket

 

Prop. 1980/81:119                                                   13

atl det centrala organet bör ha en klart rådgivande roll. Verket avslyrker alt organet fär till uppgift att utarbeta långsiktig bekämpningspolitik och riktlinjer för beredskapsplanering. Generaltullstyrelsen avstyrker bestämt samarbelsorganets operativa inflytande på ledningen av akuta bekämp­ningsaktioner. Räddningstjänstkommitlén anser att samarbetet mellan mil­jövärds- och bekämpningsmyndigheterna har anknytning till kommitténs kommande överväganden. Prövning av MlST:s förslag om samarbetsor­gan bör därför anstå lill dess kommittén slutfört sitt arbele.

Frågan om samarbetsorgan har också tagils upp av sjöövervaknings­kommittén och oljeskyddskommillén. Sjöövervakningskommillén föreslår elt centralt samordningsorgan för övervakningen och räddningstjänsten lill sjöss. De viktigaste uppgifterna för delta organ anges vara att samordna materielanskaffning, resursplanering och utbildning, planera över myn­dighetsgränserna för insatser i olika tänkta lägen saml fungera som rådgi­vare vid ledning av insatser till sjöss. Oljeskyddskommillén föreslär till­skapandet av ett särskilt organ för löpande samarbete på central nivå i fräga om beredskapen för insatser mot såväl olja lill sjöss som olja som flutit i land.

Vid remissbehandlingen har flera remissinstanser ansett det angelägel med en samlad behandling av de organisatoriska förslag som lagts fram av MIST. sjöövervakningskommittén och oljeskyddskommittén.

För egen del anser jag alt samordningsfrågorna kräver stor uppmärk­samhet. Ett stort antal myndigheter och andra organ kommer pä olika sätt i kontakt med frågor som rör miljöskador lill följd av utsläpp av olja och kemikalier från fartyg. Enbart delta förhållande motiverar dock inte sär­skilda organisatoriska insatser för samordning. I flera fall har de olika organen klart avgränsade uppgifter. Genom en klar ansvarsfördelning och sedvanligt samarbete mellan berörda myndigheter bör därför många sam­ordningsfrågor kunna klaras.

I andra fall krävs emellertid mera ingripande ålgärder för att åstadkom­ma erforderiig samordning och effektivt resursutnyttjande. Regeringen har genom beslul den 16 oktober 1980 uppdragit åt statskontoret atl i samråd med sjöfartsverket och generaltullslyrelsen ta fram ytterligare underlag för den fortsatta beredningen av MlST:s förslag om att föra samman sjöfarts­verket och tullverkets kustbevakning till en ny organisation. Med utgångs­punkt i att den nya organisationen skall kunna lösa sina uppgifter på etl effektivt sätt, skall stalskonloret enligl beslutet belysa vilka besparingar som kan uppnäs enbart genom elt sådanl sammanförande. Konsekvenser­na för berörda myndigheters organisation, personal och verksamhet i övrigt skall också belysas.

När det gäller MlST:s förslag om särskilda samordningsorgan vill jag framhålla att jag delar uppfattningen att samarbetet mellan miljövårds- och bekämpningsmyndigheterna är från miljövärdssynpunkt ytterst väsentligl. Della samarbete bör därför ägnas ökad uppmärksamhet, inte minst pä

 

Prop. 1980/81:119                                                    14

planeringsstadiet. Genom regeringsbeslut i augusti 1979 initierades vid länsstyrelserna dels beredskapsplanläggning vid slörre olje- och kemika­lieulsläpp, dels utarbetande av s.k. miljöhandböcker. Vidare villjag näm­na den verksamhet vid akutfasen av olje- och kemikalieulsläpp till sjöss som IVL bedriver. Genom nu angivna aktiviteter tillgodoses delvis önske­målen om ett visst miljövårdsinflylande på bekämpningsoperalionerna. Jag ser därför inte något behov av att f. n. inrätta regionala samarbetsorgan i enlighet med MIST:s förslag.

Frågan om lämpligheten av att ett centralt organ för en vidare samord­ning av frågor som rör miljösäkra sjötransporter nu bildas bör bedömas bl.a. mot bakgrund av pågående utredningsarbete dels belräffande sam­manslagning av sjöfartsverket och kustbevakningen, dels inom räddnings­tjänstkommittén. 1 avvaktan på resultaten av dessa utredningar bör enligt min mening ställning inte tas lill frågan om inrättande av ett nytt centralt samordningsorgan. För atl uppnå en viss förbättring när det gäller samord­ningen i fråga om bekämpningsinsatser föreslår chefen för kommundepar­temeniet all en ombildning av det råd för räddningstjänst som nu är knutet lill bratidnämnden sker i avvaktan på resultatet av räddningstjänstkommit­téns arbete.

MIST har också lagt fram förslag om alt en delegation för miljösäkra sjötransporter skall inrättas. Delegationen skall enligt MIST medverka vid arbetet med att utveckla och genomföra del av MIST föreslagna handlings­programmet. Enligt förslaget skall delegationen därvid få lill uppgift att, förutom atl följa upp och vidareutveckla programmel, föreslå ändringar som motiveras av utvecklingen av miljöriskerna i samband med sjötrans­porter. Delegationen föreslås vidare initiera och bedriva utvecklingsarbete för beräkning av samhällsekonomiska kostnader av olje- och kemikalieut­släpp. Enligt MIST bör delegationen bli knuten till jordbruksdepartemen­tet och bestå av representanter för naturvårdsverket, sjöfartsverket, kustbevakningen, brandnämnden, havsresursdelegationen samt sjöfartsor­ganisationerna.

Den föreslagna delegationen för miljösäkra sjötransporter tillstyrks av statistiska centralbyrån, länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län. Centralorganisationen SACO/SR, Svenska hamnförbundet och Sveriges redareförening. Svenska hamnförbundet menar alt de fördjupade ulred-ningsinsalser som krävs lämpligen hålls samman av den föreslagna delega­tionen.

Delegationsförslaget avstyrks däremot av bl.a. naturvårdsverket, läns­styrelsen i Stockholms län och Sveriges industriförbund. Statskontoret finner inte fillräckliga skäl all inrätla delegationen. Naturvårdsverket me­nar all uppgiften att utveckla det föreslagna handlingsprogrammet samt samordningen och uppföljningen av arbetet är en naturiig uppgift för jord­bruksdepartementet. Enligt naturvårdsverkets uppfattning bör man inte ytterligare splittra oljeskyddsarbetet med nya tillkommande myndigheter.

 

Prop. 1980/81:119                                                   15

Länsstyrelsen i Stockholms län anser alt uppgifterna bör klaras inom statsförvaltningens ordinarie organisation.

Jag har tidigare tagit upp frågan om uppföljningen av det handlingspro­gram för miijösäkrare sjötransporter som nu presenteras. Underlaget för det reviderade handlingsprogrammet bör på sedvanligt sätt utarbetas av berörda departement och myndigheter. Jag anser därför inte alt det finns tillräckliga skäl atl inrätta en särskild delegation för miljösäkra sjötrans­porter.

Statsråden Dahlgren, Adelsohn och Boo anmäler sina förslag. Anfö­randena och förslagen redovisas i underprotokollen för resp. departement.

Statsrådet Dahlgren avslutar.

Med hänvisning till vad jag och övriga statsråd har anfört hemställer jag att regeringen i en proposition

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag nu har anfört om ett samlat handlingsprogram för miijösäkrare sjötransporter,

dels förelägger riksdagen vad jag och övriga föredraganden har anfört för de åtgärder som vi har hemställt om.

Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

5    Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar alt genom proposition förelägga riksdagen vad här har anförts för de åtgärder och det ändamål som föredragandena har hemställt om.

Regeringen beslutar alt de anföranden och förslag som redovisas i un­derprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1—3.

 

 

 

>iiaoa 1

löU/C

 

 

 

Prop. 1980/81:119    Bilagal    Jordbruksdepartementet          1

Bilaga I

Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET                 PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-04-02

Föredragande: statsrådet Dahlgren

Anmälan till proposition om miijösäkrare sjötransporter såvitt avser jord­bruksdepartementets verksamhetsområde

1    Inledning

Det förslag till handlingsprogram som jag nyss har lagt fram utgår i huvudsak från det arbete som utförts av kommittén' för miljörisker vid sjötransporter (MIST) och som redovisats i betänkandet (SOU 1979:43-45) Ren Tur - program för miljösäkra sjötransporter. Till protokollet i detta ärende bör som bUaga 1.1 fogas de förslag som MIST har lagt fram och söm har publicerats i betänkandets kapitel 4-7.

Eftéi" remiss har yttranden över betänkandet avgetts av rikspolisstyrel­sen, chefen för marinen, civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, telever­ket, sjöfartsverket, sjöfartens haverikommission, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), statistiska centralbyrån (SCB), stats­kontoret, riksrevisionsverket, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, general­tullslyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbelarskyddsstyrel­sen, statens planverk, statens Industriverk, statens vattenfallsverk, styrel­sen för teknisk utveckling (STU), statens skeppsprovningsanslalt, havsre­sursdelegationen, nämnden för fartygskrediler, statens brandnämnd, läns­styrelsernas organisationsnämnd, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gollands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorriands, Västerbottens och Norrbot-lens län, miljöskadeutredningen (Ju 1978:08), utredningen om transport av fariigt gods (K 1979:01), sjöövervakningskommittén (H 1977:05), rädd­ningstjänstkommittén (Kn 1979:01), Institutet för vatten- och luftvårds­forskning (IVL), Svenska hamnförbundet. Svenska petroleuminslitulet, Sveriges redareförening (med instämmande av Svenska arbetsgivareför­eningen),  Stockholms,   Nynäshamns,  Södertälje  och  Göteborgs  kom-

' Förre riksdagsledamoten, byrådirektören Sören Norrby. t2    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 119

 

Prop. 1980/81:119    Bilagal    Jordbruksdepartementet         2

muner, Stockholms läns landsting. Svenska brandförsvarsföreningen. Svenska jägareförbundet, Svenska kommunförbundel. Svenska maskinbe­fälsförbundet. Sveriges fartygsbefälsförening, Sveriges fiskares riksför­bund, Sveriges industriförbund, Sveriges varvsindustriförening. Vatten-värnet, Nordiska oljeskyddsunioinen (med instämmande av Sveriges natur­skyddsförening). Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO) samt Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Socialslyrelsen har bifogat yttranden från länsläkarorganisationerna i Uppsala och Göteborgs och Bohus län. Fiskeristyrelsen har bifogat yttran­den från havsfiskelaboratoriet, hydrografiska laboratoriet saml från fiske­riinlendenlerna i övre norra, nedre norra, mellersta, östra, nedre södra och västra distrikten. UHÄ har bifogat yttranden från Uppsala, Lunds, Stock­holms, Göteborgs och Umeå universitet samt från tekniska högskolan i Stockholm. Chalmers lekniska hcigskola och högskolan i Luleå. Vidare har flera länsstyrelser bilagt yttranden från olika länsorgan och kommuner. LO har bifogat yttrande från Svenska sjöfolksförbundet. TCO har bilagt ytt­randen frän Svenska maskinbefälsförbundet. Sveriges allmänna tull-tjänslemannaförbund och Svenska tullmannaförbundel.

Härutöver har yttranden inkommit från Göteborgsregionens kommunal­förbund och AB Nynäs Petroleum.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.2.

De förslag som MIST har lagt fram berör delvis frågor som behandlats av oljeskyddskommillén. Närmare uppgifter om oljeskyddskommitléns betänkande och den remissbehandling som skett lämnas senare av chefen för kommundepartementel (bilaga 3).

Jag avser att nu behandla vissa frägor inom oljeskyddsomrädel.

2    Vissa övriga frågor

2.1 Förvaring, transport och behandling av upptagna oljor och kemikalier

Enligt MIST behövs en bättre organisatorisk beredskap för atl la emot och behandla oljor och kemikalier som tas upp vid bekämpningsopera­tioner. MIST föreslog all naturvårdsverket skulle utreda denna fråga vi­dare. Vid remissbehandlingen av della förslag framfördes bl.a. olika syn­punkter i fråga om utformningen av en motlagningsorganisation.

I augusti 1979 gav regeringen inaturvårdsverkel i uppdrag all efter sam­råd med andra berörda myndigheter och organisationer komma in med förslag rörande förvaring, transport och behandling av upptagna oljor och kemikalier. I januari 1980 redovisade naturvårdsverket uppdraget. Verkel föreslog därvid alt elt centralt företag, t.ex. SAKAB, skulle tilldelas det centrala ansvaret för att resurser finns tillgängliga för en beredskap för mottagning och behandling av avfall från bekämpningsoperationer.

 

Prop. 1980/81:119    Bilagal    Jordbruksdepartementet         3

1 naturvårdsverkets rapport konstaleras bl. a. att resurser sannolikt finns för transport av bäde pumpbart och icke pumpbart oljeavfall saml för behandling av olje/valtenblandningar. Verkel framhåller samtidigt att re­surser sannolikt inle finns för lagring av icke pumpbart olje- och kemika­lieavfall samt för behandling av fasl kemikaliehalligt malerial och bland­ningar eller emulsioner av kemikalier och vallen.

Vidare framhåller verkel alt lillgången på resurser är oklar när det gäller lagring av pumpbart avfall samt behandling av andra än ovan nämnda avfallsslag.

1 naturvårdsverkets rapport diskuteras även omfattningen av den bered­skap som behövs för mottagning och behandling av ilandförda oljor och kemikalier. Det konstaleras därvid bl. a. att de kvantiteter olja och kemika­lier som släppts ut till sjöss till följd av fartygsolyckor och liknande samt de kvantiteter avfall som samlats in vid efterföljande operationer hittills varit relativt begränsade jämfört med de olje- resp. kemikalielasler som trans­porteras till svenska hamnar. Kustbevakningen har i rapporten bedömt behovet av mottagningskapacitet för oljeavfall i olika regioner i landet. Enligl denna bedömning skall, beroende på region, mellan 10000 och 40000 ton olja eller vattenblandad olja kunna tas emol inom en region och inom sju dagar. För kemikalieavfall föresläs att beredskap skall hållas för minst 4000 m' per region. Naturvårdsverket som inle framför någon erinran mot den föreslagna beredskapsnivån framhåller att om denna nivå skall tillskapas bör den byggas upp stegvis. Inledningsvis borde därvid enligt naturvårdsverket ambifionen vara att moltagningsanordningarna skall ha en kapacitet motsvarande den som behövts vid inträffade be-kämpningsoperalioner under de senaste tio åren.

Enligt beräkningar utförda av SAKAB uppgår kostnaden för uppbygg­nad av en beredskapsplan enligt den lägre ambitionsnivån till 4,3 milj. kr. De personella kostnaderna härav (rekognosering, iransportplanering, av­talsdiskussioner m.m.) beräknas till 2,5 milj. kr. Kostnaden för uppbygg­nad av en beredskapsplan omfattande enbart oljeavfall uppgår lill 1,4 milj. kr.

För egen del vill jag understryka betydelsen av att mottagning och fortsalt omhändertagande av olje- och kemikalieresler kan ske på etl tillfredsställande sätt vid bekämpningsoperationerna. En sådan operations effekfivitet beror på hur väl bekämpningssystemets olika komponenter samverkar. Erfarenheter från olika operationer visar att brister i mottag-ningsorganisationen vållat avbräck i bekämpningsarbetet. Del förslag som naturvårdsverket lagt fram bör därför i huvudsak genomföras. SAKAB bör därvid ges i uppdrag att bygga upp beredskapen för förvaring, transport och behandling av i första hand upptagen olja. SAKAB bör i sitt arbele tills vidare utgå frän att mottagningskapaciteten per region skall uppgå lill ca 2500 ton oljeavfall. Denna kapacitet motsvarar enligt rapporten den störs­ta mängd som hittills kommit lös fill sjöss under de senaste fio åren. f3    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 119

 

Prop. 1980/81:119    Bilagal    Jordbruksdepartementet         4

Ett genomförande av uppdraget omfattar främst olika planeringsät-gärder. Naturvårdsverkels utredning visaratt det i huvudsak finns resurser av aktuellt slag i samhället vårtor ett minimum av investeringar skulle krävas. 1 stället bör det vara möjligt att genom avtal försäkra sig om tillgäng till erforderliga resurser. Jag anser det väsentligt atl SAKAB vid uppdragets genomförande nära samarbetar med naturvårdsverket och de myndigheter som är närmast ansvariga för bekämpning och sanering.

2.2 Spridningsprognoser för olja och kemikalier

Enligt MIST är del väsentligl för bekämpningsarbetet atl spridningen av olja och kemikalier kan förutsägas. MIST föreslog därför att resurser skulle tillföras SMHI för alt uti/eckla spridningsmodeller och upprätta en kalalog med förberedda spridningsprognoser för vissa vattenområden. Re­missinstanserna har överlag varit positiva fill förslaget om spridningsmo­deller. Statens naturvårdsverk anser uppgiften vara mycket resurskrävan­de. STU betonar vikten av att bekämpningsätgärder grundas på en sanno­likhetsbedömning av åt vilket hiill oljefält, oljeklumpar och kemikalier kan tänkas vara på väg.

Regeringen gav i augusti 1979 SMHI i uppdrag att i samråd med slalens naturvärdsverk, sjöfartsverket, generaltullstyrelsen och rikspolisstyrelsen utveckla spridningsmodeller för olja och kemikalier enligt en plan som SMHI lidigare utarbetat och tillställt regeringen. SMHI fick samtidigt i uppdrag att upprätlhålla en prognosberedskap. Inom ramen för uppdraget från regeringen har SMHI tillsammans med samrådsmyndigheterna arbetat med en rad olika frågor. En av dessa rör utveckling av en oljespridnings-modell. 1 modellen tas hänsyn till de viktigaste faktorerna som påverkar oljans spridning, nämligen vindens direkta drag på oljan, den storskaliga bakgrundsströmnien och den horisontella turbulensen i vattnet. Vidare har SMHI anpassat oljespridningsmodellen till norra Östersjön och beräknat bakgrundsslrömmar med hjälp av en cirkulationsmodell för detta område. SMHI har ocksä genomfört en kontroll av cirkulalionsmodellen för norra Östersjön genom en fältstudie inom delta havsområde.

SMHI har lagt fram förslag lill fortsatt arbete bestående av anpassning av den framtagna spridningsmodellen för olja lill södra Östersjön, Botten­havet och Bottenviken saml till Öresund, Kattegalt och Skagerack. Vidare föreslår SMHI omarbetning av oljespridningsmodellen så att den kan an­vändas för all i efterhand beräkna varifrån upptäckt olja kan ha spridits. SMHI har uppskattat den totala kostnaden för sitt förslag till fortsatt arbete till 640000 kr.

Jag anser i likhet med MIST a.tl tillförlitliga spridningsprognoser för olja och kemikalier kan effektivisera bekämpningsarbetet. Del av SMHI hittills genomförda utvecklingsarbetet har visat på möjligheter atl nå fram till användbara prognoser för olja. Modellerna har samtidigt fortfarande en

 

Prop. 1980/81:119    Bilagal    Jordbruksdepartementet         5

rad brister. Det kan därför krävas ytterligare erfarenhet och utvecklingsar­bete innan spridningsprognoser kan anses tillförlitliga.

SMHI bör därför ges möjligheter alt fortsätta utvecklingsarbetet beträf­fande spridningsprognoser för olja i huvudsak enligt del förslag som läm­nats. Erfarenheterna från oljemodellerna bör avgöra om och när det kan vara meningsfullt att utarbeta särskilda spridningsprognoser för kemika­lier. Del är av vikt att SMHI också i fortsättningen nära samarbetar med naturvårdsverket och övriga berörda myndigheter. Arbete med spridnings­modeller pågår också i andra länder. Del är därför angeläget all det fortsatta arbetet sker i samarbete med våra grannländer beträffande såväl Östersjön som Kaltegall och Skagerack.

2.3 Forskning om miljöeffekter av utsläpp m. m.

MIST har i sitt belänkande bl. a. pekat på behovet av särskilda i förväg planerade och organiserade program för undersökning av miljöeffekterna vid olje- och kemikalieutsläpp. Insatserna borde inriktas dels på fasta undersökningsprogram vid akut förorening, dels pä de långsiktiga miljöef­fekterna. Regeringen gav i augusti 1979 statens naturvårdsverk i uppdrag att inkomma med förslag till program för undersökning av miljöeffekter vid olje- och kemikalieutsläpp.

Naturvårdsverket redovisade uppdraget i skrivelse den 27 februari 1980. I skrivelsen föreslår verkel bl.a. atl IVL ges i uppdrag att svara för larmberedskap och för rådgivning och undersökningar under akutfasen av olje- och kemikalieutsläpp till sjöss. Verket har vidare föreslagit all särskil­da medel för oljeanalyser ställs lill förfogande inom programmel för över­vakning av miljökvalitet saml atl kartering rörande haller av oljeföro­reningar i vatten, sediment och organismer runl våra kuster genomförs med medel från det särskilda undersökningsanslag som står till verkels förfogande.

Regeringen beslutade den 27 mars 1980 att till IVL överlämna natur­vårdsverkels skrivelse för beaktande vid utarbetandet äv institutets pro­grambudget för budgetåren 1980/81 och 1981/82. Vid de oljeutsläpp som drabbat Bohuskusten och Dalaröområdel i början av delta år har den s. k. oljeskadegruppen vid IVL bedrivit undersökningar av akulfasens miljöef­fekter.

Naturvårdsverket har i sin anslagsframställning för budgetärel 1981/82 inom programmel för övervakning av miljökvalitet (PMK) beräknat sär­skilda medel för oljeanalyser. Av anslagsframställningen framgår vidare att naturvårdsverket inom anslaget Särskilda undersökningar inom miljö­vårdsområdet, m. m. avseratt skapa utrymme förkarteringsverksamhel på oljeskyddsområdet.

Anslaget Program för övervakning av miljökvalitet har i 1981/82 års budgetförslag höjts från 6,7 till 8,2 milj. kr. Även anslaget Särskilda under-

 

Prop. 1980/81:119    Bilagal    Jordbruksdepartementet         6

sökningar inom miljövårdsområdet, m. m. föresläs höjt lill nästa budgetär liksom det anslag för miljövårdsforskning som disponeras av naturvårds­verkets forskningsnämnd. Jag fömtsätter därför att behovet av undersök­ningar om miljöefiekterna av olje- och kemikalieutsläpp vid sjötransporter kan beaktas inom existerande an5.1ag och anser inte atl del f. n. finns behov av särskilda medel för ifrågavarande undersökningsverksamhet.

MIST har också tagit upp frågan om ökad forskning om utsläppens totala samhällsekonomiska kostnader. Sådan forskning är enligt MIST av bety­delse som underlag för bedömningar bl.a. vid valet mellan förebyggande och återställande ätgärder. En intensifiering av forskning och utveckling avseende bl.a. metodik för beräkning av de samhällsekonomiska kostna­derna till följd av utsläpp av olja eller kemikalier borde därtör ske. Natur­vårdsverket erinrar i sitt remissvar om att verkel i sin anslagsframställning för budgetåret 1980/81 tagit upp den miljöekonomiska forskningen som elt nytt område för verkets forskningsanslag. Naturvårdsverket anser alt om­fattning och inriktning av den miljöekonomiska forskningen bör vägas mot annan angelägen miljöforskning.

Vid medelsberäkningen för anslaget Miljövårdsforskning har bl. a. beak­tats behovel av medel för start av etl nytt projektområde med inriktning på miljöekonomi. Med hänsyn härtill anser jag inte att det finns skäl atl i särskild ordning tillföra ytterligare resurser till forskning om samhällseko­nomiska kostnader inom delta område.

2.4 Förstärkning av girtinformatiunscentralen

Vid kemikalieolyckor på land och lill sjöss är det enligt MIST etl stän­digt återkommande problem att snabbt få fram information om den ak­tuella kemikaliens egenskaper och effekter på miljön. Utredningen före­slog därför en förstärkning av giftinformalionscenlralen med viss kemist­jour för att därigenom ge brandftirsvar, kustbevakning och andra tillgäng till kemikalieinformalion dygnet runt. Förslaget har mötts med positivt intresse av huvuddelen av remissinstanserna. Civilförsvarsslyrelsen, stats­kontoret, arbetarskyddsstyrelsen, statens industriverk, slalens brand­nämnd. Svenska kommunförbundet. Svenska brandförsvarsföreningen och Sveriges redareförening är bland de instanser som tillstyrker förslaget. Göteborgs kommun är dock tveksam till nyttan av förslagel och menar atl det visat sig vara bäst alt kontakta tillverkare eller förbrukare vid en inträffad olycka. Övriga specialister har enligt kommunen begränsad varu­kunskap. Naturvårdsverket avstyrker förslaget och föreslår i stället att elt till kustbevakningen anslutet eller tilltänkt datainformationssyslem i första hand utnyttjas och byggs ut.

Ulredningen om transport av farligt gods (K 1979:01) skall enligt sina direktiv bl.a. beröra informationsbehovet för åtgärder av förebyggande

 

Prop. 1980/81:119   Bilagal    Jordbruksdepartementet     7

natur och vid olyckshändelser vid transport av farligt gods. Utredningens betänkande väntas föreligga i slutet av är 1981. Mot bakgrund bl.a. härav anser jag det inte lämpligt att nu ta ställning till aktuella informationsfrå­gor.

2.5 Statistik över miljöfarliga sjötransporter

MIST föreslog också alt SCB skulle fä i uppdrag all redovisa etl detalje­rat program för utveckling och förnyelse av sjöfarts- och varustatistik som tillgodoser informationsbehov inom miljövården. Enligt MIST bör statisti­ken utvecklas lill ett informationssystem över sjöfartens miljörisker omfat­tande laster, fartygsrörelser, fartygen, hamnar, farleder, utsläpp m. m.

Förslagel om förbättring av statistiken har tillstyrkts av bl.a. sjöfarts­verket och naturvårdsverket. Sveriges redareförening menar däremot alt MIST:s förslag är överdrivet. Föreningen anser atl kunskapen är god om transportvägarna för miljöfarligt gods.

Av det material som redovisas av MIST och av remissvaren framgår att sjöfartsstatisliken f. n. uppvisar vissa brister. I synnerhet synes uppgif­terna om miljöfarliga transporter vara bristfälliga. Inom berörda myndighe­ter pågår eller planeras emellertid aktiviteter av betydelse i detta samman­hang. Försvarsmaktens syslem med radar- och datorbaserade sjöbevak­ningscentraler är i drift på ostkusten och planeras för andra kuststräckor. Sjöfartsverket bygger upp trafikinformalionssyslem i de viktigaste farle­derna. Inom Helsingforskonventionens ram planeras elt positionsrappor­teringssystem för vissa oljetankers och fartyg med miljöfariig last med start den I juli 1981. Statskontoret har vidare påbörjat utrednings- och utveck­lingsarbetet för ett "lägesinformationssyslem för pågående aktiviteter i Sverige omgivande vattenområden" för kustbevakningens behov. Fiskeri­styrelsen har sedan några år tillbaka etl datorbaserat terminalutrustat fiskekvotkontrollsyslem, vartill kustbevakningens sambandscentraler är anslutna.

Enligt min mening bör tills vidare tillräcklig kunskap om de från miljö­vårdssynpunkt viktiga rörelserna av fartygen med miljöfarlig last kunna erhållas genom ovan redovisade aktiviteter. Den kunskap som de ansvari­ga myndigheterna behöver för sitt dagliga arbete inhämtas bäst från rutiner som är primärt inriktade på fartygsrörelserna. Jag är därför inte beredd atl biträda MlST:s förslag att ge SCB i uppdrag att utveckla sjöfartsstatisliken för miljövårdens informationsbehov.

2.6 Utbildning i miljöteknik och säkerhetsfrågor

I avsikt att hos blivande sjöpersonal öka kunskapen om havsmiljön och åtgärder mot förorening av denna föreslog MIST införandet av ell nytt

 

Prop. 1980/81:119    Bilagal    Jordbruksdepartementet    8

ämne, miljöteknik, vid den tvååriga fartygslekniska kursen inom gymna­sieskolan. Vidare föreslogs att en särskild kurs i miljöteknik- och säker­hetsfrågor skall införas i den nya sjöbefälsskolan.

Sveriges fartygsbefälsförening anser förslagets genomförande myckel angeläget. Fiskeristyrelsen och sjöfartsverket tillstyrker också i princip förslaget. Universitets- och högskoleämbetet påpekar att det inom det utbildningsplanearbete som pågår planeras särskilda kurser i miljöteknik för högskolans nya linjer för utbildning av sjöbefäl. Skolöverstyrelsen erinrar om den läsåret 1978/79 startade försöksverksamheten med en drift-och underhållsteknisk linje. 1 denna linje ingår enligt skolöverstyrelsen de avsnill som enligl MIST skall omfalla ämnet miljöteknik.

Jag delar MIST:s uppfattning att det är viktigt att hos blivande sjöper­sonal öka kunskaperna om havsmiljön och ätgärder mol förorening av denna. Det är därför värdefullt att såväl skolöverstyrelsen som universi­tets- och högskoleämbetet vidtagit åtgärder i della syfte. Belräffande den miljölekniska ulbildningen inom gymnasieskolans ram anser jag i likhet med skolöverstyrelsen att utvärderingen av försöksverksamheten bör av­vaktas. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att pröva frågan och före­slå ålgärder med anledning av utvärderingen. Beträffande sjöbefälsutbild­ningen kan jag konstatera atl MlST:s förslag enligt vad universitets- och högskoleämbetet anför i huvudsak redan har genomförts. Jag utgår från alt behovet av utbildning i miljöfrågor inom sjöbefälsulbildningen också fort­sättningsvis beaktas av ämbetet.

3   Anslagsfrågor

Mina förslag i del föregående när del gäller vissa praktiska frågor inom oljeskyddsomrädel innebär bl.a. alt särskilda medel behövs för uppbyg­gande av en beredskap för förvaring, transport och behandling av upptagna oljor samt för fortsatt arbete med utveckling av spridningsprognoser för olja. Som jag tidigare har framhållit bör etl nära samarbete äga rum med naturvärdsverket vid arbelel med dessa frågor. Sammanlagt beräknar jag medelsbehovet för dessa ändamål fill 2 milj. kr. för budgetåret 1981/82. Jag förordar all för nu angivna ändamål anvisas ylterligare 2 milj. kr. på del under tionde huvudtiteln uppförda reservationsanslaget Särskilda under­sökningar inom miljövårdsområdet, m. m. utöver vad som föreslagits i prop. 1980/81: 100 (bil. 13 s. 141).

 

Prop. 1980/81:119    Bilagal    Jordbruksdepartementet        9

4   Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag all regeringen föreslår riksdagen

att till Särskilda undersökningar inom miljövårdsområdet, m.m. under tionde huvudtiteln utöver i prop. 1980/81: 100 bil. 13 före­slaget reservationsanslag för budgetåret 1981/82 anvisa.ytteriigare 2000000 kr.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1    Jordbruksdepartementet      10

Innehåll

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 april 1981                        I

1   Inledning.........................................................      I

2   Vissa övriga frågor   .........................................     2

 

2.1    Förvaring, transport och behandling av upptagna oljor och kemikalier             2

2.2    Spridningsprognoser för olja och kemikalier   ...... ... 4

2.3    Forskning om miljöeffekter av utsläpp m.m......... ... 5

2.4    Förstärkning av giftinformalionscentralen   ........     6

2.5    Statistik över miljöfariiga sjötransporter   ......... ... 7

2.6    Utbildning i miljöteknik och säkerhetsfrågor   ..... ... 7

 

3   Anslagsfrågor ..................................................     8

4   Hemställan   .................................................... ... 9

Bilagor, som ingår i en separat bilagedel

Bilaga l.l     Utdrag ur betänkandet (kap. 4-7) (SOU 1979:43) Ren

Tur - program för miljösäkra sjötransporter                1

Bilaga 1.2 Sammanställning av remissyttranden över betänkandet
(SOU 1979:43) Ren Tur - program för miljösäkra sjö­
transporter    ....................................... . 65

 

l%iiigiiiilJilli%ati

 

 

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet        I

Bilaga 2

Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET  PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-04-02

Föredragande: statsrådet Adelsohn

Anmälan till proposition om miijösäkrare sjötransporter såvitt avser kom­munikationsdepartementets verksamhetsområde.

1    Inledning

Sjöfarten har de senaste årtiondena genomgått slora förändringar. Far­tygsstorlekarna har ökal, trafiken har koncentrerats lill etl färre antal hamnar samtidigt som kraven pä regularitel och framkomlighet har ökat. 1 allt högre utsträckning transporteras ocksä gods, som om del kommer löst kan vålla allvarliga miljöskador. Enbart den sjötransporlerade mängden olja i svenska farvatten uppgår numera lill ca 45 milj. lon årligen, vilket kan jämföras med ca 15 milj. ton vid 1960-lalets början. Till delta skall läggas trafiken med andra miljöfarliga laster samt den trafik som passerar svenska kuster.

Genom inträffade olyckor och avsiktliga utsläpp, ofta med stora skador och kostnader som följd, har intresset under senare är alltmer riktats mot de säkerhetsfrågor som hänger samman med sjötransporter. Ökade kun­skaper om de risker som är förenade med transporter av olja och annan miljöfarlig last har bidragit till detta. Olika ätgärder har redan, som fram­gått av chefens för jordbruksdepartementet inledande föredragning, vidta­gits för att förebygga olyckor, begränsa skadeverkningarna av inträffad olycka och förhindra avsiktliga ulsläpp.

Säkerheten vid sjötransporter är beroende av olika faktorer. Fartygens konstruktion och utrustningsstandard, kompetensen hos berörd personal och fariedernas standard utgör var för sig i sammanhanget viktiga faktorer. För att uppnå bästa möjliga säkerhet är emellertid elt väl fungerande samspel mellan människa, fartyg och farled av slor betydelse. För att förbättra sjösäkerheten krävs, inom ramen för en helhetssyn på sjösäker-helsfrågorna, insatser inom flera områden.

Sjöfartens internationella karaktär gör att åtgärder på sjösäkerhelsområ­del, för all bli verkningsfulla, vanligtvis mäste vidtas i internationellt samarbete. Det förhållandet all ca 80 procent av sjötransporterna till och 4    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr. 119

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet       2

från Sverige sker med utländska fartyg gör att nationella särkrav på t.ex. fartygens konstruktion och utrustning, som villkor för alt anlöpa svenska hamnar, mäste utformas med hänsyn till bl.a. landets försörjningstrygghel som är ett väsentligt mål i sjöfartspolitiken.

Insatser pä sjösäkerhelsområdel måsle vidare avvägas inom ramen för den nationella trafikpolitiken. Väsentligl skärpta krav för sjöfartens del kan t.ex. leda lill snedvridning av konkurrensförutsättningarna gentemot andra transportmedel. Restriktioner mol fartygstrafik i vissa farleder, t. ex. begränsningar i djupgåendet som leder lill ökade iransportkoslnader, måste också avvägas mot näringslivets behov av rationella sjötransporter och mot de miljörisker som följer vid en övergång till landtransporter. Sjösäkerhetsåtgärderna måste följaktligen baseras på närings- och regio­nalpolitiska hänsynstaganden och på en samlad bedömning av miljöris­kerna i samhället.

Skyddet av miljön är inte enbart en fräga om atl förbättra sjösäkerheten. Minst lika viktigt är alt på ett verkningsfullt sätt förhindra de vanligt förekommande avsiktliga utsläppen från fartygen. Även detta problem måste angripas med åtgärder inom flera områden. Det gäller bl.a. att skapa sådana förutsättningar, både i hamnarna och pä fartygen, all oljeresler och annat avfall kan tas om hand och därmed inle behöver släppas ul till sjöss. Därutöver krävs effektiva system för upptäckt, identifiering och bestraff­ning, vilkel i stor ulslräckning förutsätter internationella överenskom­melser.

I den fortsatta framställningen kommer jag alt redovisa min syn på sjösäkerhelsarbelet med utgångspunkt i sjöfartsverkets program för ökad farledssäkerhet och förslagen i betänkandet (SOU 1979:43) Ren Tur -program för miljösäkra transporter (bilaga l.l), som också innefattar före­byggande åtgärder mot avsiktliga utsläpp. En sammanställning av remiss­yttrandena över betänkandet Ren Tur redovisas i bilaga 1.2. Vidare kom­mer jag att behandla vissa förslag i betänkandet (Ds Kn 1981: 1) VÄN TUR — handlingsprogram för miljösäkra sjötransporter på Vänern och Göta älv och en framställning av sjöfartsverket den 13 augusti 1979 fill regeringen angående skyldighet för fartyg alt anlita lots inom svenskt inre vallen utanför kusten m.m. Framställningen om lolsning har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena bör fogas lill prolokollet i delta ärende som bilaga 2.1. Till protokollet i delta ärende bör också fogas, som bilaga 2.2., elt inom kommunikationsdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1975: 88) med bemyndigande att meddela föreskrif­ter om trafik, transporter och kommunikationer. Försl vill jag emellertid lämna en översiktlig redogörelse av del internalionella samarbetet som rör sjö- och miljösäkerhet.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet       3 2    Internationellt samarbete

Det internationella arbetet i fråga om sjösäkerhet och förebyggande av havsföroreningar från fartyg bedrivs inom ett flertal internationella organi­sationer i vilket Sverige deltar aktivt.

Globalt sker detta arbete inom IMCO (Inter-Governmental Maritime Consultative Organization), FN:s fackorgan för tekniska sjöfartsfrågor och inom ILO (International Labour Organization) som behandlar frågor som rör de ombordanslälldas sociala förhållanden, vilka ocksä har stor betydel­se för sjösäkerheten.

Arbelel inom IMCO har pä sjösäkerhetsområdet resulierat i en rad viktiga konventioner som avser bl.a. fartygs konstruktion, utrustning och certifiering från säkerhetssynpunkt (1974 års SOLAS-konvention' och 1978 års SOLAS-protokoll"), regler för sjötrafiken (1972 års sjövägs-regler) och normer för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning (1978 års STCW-konvenlion'*). Sverige har tillträtt samtliga nu nämnda konventioner.

SOLAS-konvenlionen från år 1974 är en reviderad och mer avancerad version av en konvention från är 1960 med detaljerade föreskrifter om fartygs konstruktion, utrustning och certifiering. Konventionen trädde i kraft den 25 maj 1980. 1978 års SOLAS-prolokoll, som träder i kraft den 1 maj 1981, innehåller dels skärpta utruslningskrav för främst oljetankfartyg bl.a. genom vidgade krav pä inerlgasanläggning och krav på dubblerad radar och dubblerad utrustning i styrmaskineriet, dels skärpningar av tidigare konventionsbestämmelser om besiktning, inspektion och certifie­ring av fartyg. 1972 ärs sjövägsregler ersätter en tidigare konvention frän år 1960 och trädde i kraft den 15 juli 1977. Konventionen om sjöfolks utbild­ning m. m. är den första internationella konvention som preciserar kompe­tenskraven för befäl och andra ombordanslällda. Konventionen har ännu inte trätt i kraft, men slora ansträngningar görs inom IMCO och på skilda häll i världen för atl konventionen skall kunna komma i kraft mot slutet av nästa är.

På ha vsföroreningsområdet kan nämnas 1954 ärs internationella oljeskyddskonvention (OILPOL)' som föreskriver förbud mot och be­gränsningar av ulsläpp av beständiga oljor från fartyg. Den kommer atl ersättas av den internationella havsföroreningskonvenlionen (MARPOL-konventionen) i dess vid en internationell konferens år 1978 - genom det

' International Convention for the Safety of Life at Sea. 1974

- Protocol of 1978 Relaling to the International Convention for the Safety of Life at

Sea,1974

' Convention on the International Regulations for Preventing Collisions at Sea,

1972

'' International Convention on Standards of Training, Certification and Watchkeep-

ingfor Seafarers. 1978

' International Convention for the Prevention of Pollution of the Seas by Oil. 1954

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet       4

s.k. MARPOL-protokollet - ändrade lydelse (MARPOL 73/78) 1 MAR­POL 73/78 finns bestämmelser, inte bara - som i oljeskyddskonventionen — om utsläpp av olja utan ocksä om utsläpp av andra skadliga ämnen, som kemikalier, toalettavfall och fast avfall. En annan olikhet mot oljeskydds­konventionen är atl bestämmelserna om olja i MARPOL 73/78 avser både beständiga oljor och raffinerade produkter, s. k. lätta oljor. En viklig nyhet är de särskilda bestämmelserna för vissa speciellt ömtåliga områden, bl. a. Östersjöområdet, Medelhavet och Svarta havet. För dessa s. k. specialom­råden föreskrivs i princip totalförbud mol utsläpp av olja. MARPOL 73/78 innehåller också föreskrifter om mottagningsanordningar för oljerester och annal avfall och om oljetankfartygs konstruktion, utrustning och drift. Dessa regler har till syfte att begränsa operationella utsläpp från tankfartyg och ulsläpp till följd av olyckor.

Reglerna om oljetankfarlygs konstrukfion, utrustning och drift har skärpts avsevärt vid 1978 års konferens. De skärpningar som år 1978 gjordes i MARPOL 73/78 avset bl. a. kraven på segregerade barlasiiankar i nya oljetankfartyg. Sådana tankar har till syfte att förebygga au barlast­vatten annat än undantagsvis tas in i lasttankar och där blandas med oljeresler. Dessa krav, som enligl den ursprungliga MARPOL-konven-lionen gällde nya oljelankfartyg pä minst 70000 lon dödvikl, har nu ul-slräckls till att gälla nya råoljetankfartyg från 20000 ton dödvikt och uppåt och nya produkttankfartyg från 30000 ton dödvikt och uppåt. De segrege­rade barlastlankarna skall dessutom vara placerade på ett sädant sätt att de ger skydd mot oljeulflöde vid grundslötning eller kollision. Nya råoljetank­fartyg på minst 20000 ton dödvikt skall vidare vara försedda med etl syslem för tankrengöring med råolja vilkel innebären avsevärd minskning av mängden oljeförorenat tankspolvatten.

Föreskrifierna gäller fartyg för vilka byggnadskonlrakl tecknats efter den 1 juni 1979 eller vilkas köl, när byggnadskontrakt saknas, har sträckts efter den 1 januari 1980 eller som levereras efter den 1 juni 1982.

Sverige har tillträtt resp. godkänt såväl OlLPOL och samtliga ändringar i OlLPOL som MARPOL 73/78. OlLPOL gäller i lydelsen enligl ändring­ar, som beslutades år 1969, sedan den 20 januari 1978. MARPOL 73/78 har ännu inte trätt i kraft. Villkoren för konventionens ikraftträdande bedöms vara uppfyllda mot slutet av år 1981 varefter konvenfionen träder i kraft etl år senare.

I detta sammanhang bör nämnas all MARPOL 73/78 även beträffande flytande kemikalier som transporteras i bulk innehåller bestämmelser som syftar till en minimering av förorening genom olyckshändelser. Bl.a. före­skrivs atl staterna meddelar bestämmelser om kemikalielankfartygs kon­struktion, utrustning och drift, och alt dessa bestämmelser skall innehålla åtminstone de regler som ges i den av IMCO år 1971 antagna - och

 International Convention for the Prevention of Pollution from ships. 1973. as Modified by the Protocol of 1978 Relaling thereto

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet       5

sedermera ett fiertal gånger ändrade - kemikaliebulkkoden''. Reglerna i koden ökar i stränghet med del transporterade ämnets fariighet för farty­get, besättningen eller miljön. För att så längt som möjligt förebygga miljöskador genom utsläpp på grund av olyckor föreskrivs sälunda alt kemikalietankfartyg skall ha skydd mol ulfiöde vid grundstötningar och sidoskador. Detta skydd utgörs av dubbel botlen och dubbla sidor på fartyget. Avståndet mellan bottnarna resp. sidorna varierar, med hänsyn till farligheten hos de ämnen som transporteras, mellan de typer av kemi­kalietankfartyg - tre till antalet - som är föreskrivna av säkerhetsskäl. 1 Sverige tillämpas kemikaliebulkkodens regler sedan år 1972.

När del gäller del internationella arbetet som har samband med de ombordanslälldas sociala förhållanden kan nämnas ILO:s konvention nr 147 om miniminormer för handelsfartyg**. Konventionen ger genom sin konstruktion miniminormer i en rad olika avseenden, bl.a. i fräga om sjukförmåner, förebyggande av yrkesskador, besältningsbo-städer och anställningsavtal. Sverige har tillträtt konventionen. Den kom­mer att träda i kraft den 28 november 1981.

Det internalionella samarbetet bedrivs även på regional nivå. För Ös­tersjöområdets del kan särskilt nämnas 1974 års Helsingforskonven-tion'. Konventionen avser, förutom förebyggande av havsföroreningar från fartyg, även bekämpning av havsföroreningar, förebyggande av havs­föroreningar från andra källor än fartyg och havsföroreningar genom s. k. dumpning av avfall till sjöss. I fråga om skyddet av den marina miljön mot förorening från fartyg innehåller Helsingforskonventionen i allt väsenlligt samma utsläppsregler, bl.a. utsläppsförbud beträffande olja, och samma regler om mottagningsanordningar för oljerester och annat avfall som MARPOL 73/78 i fråga om Östersjöområdet. 1974 års Helsingforskonven-lion trädde i krafl den 3 maj 1980 och blir, såvitt avser bestämmelserna om förebyggande av förorening från fartyg, gällande för samtliga Östersjö-stater den 3 maj 1981. Konventionen har tilllrälts av samtliga Östersjö-slater, dvs. Danmark, Finland, Förbundsrepubliken Tyskland, Polen. Sov­jetunionen, Sverige och Tyska Demokratiska Republiken. Konventionen började tillämpas av Sverige i del svenska sjöterritoriet redan år 1977.

Samarbetet mellan Östersjöstaterna pä de områden som läcks av 1974 års Helsingforskonvention har pågått sedan år 1974, trots att konventionen formellt inte trädde i kraft förrän år 1980. Samarbetet sker numera inom ramen för en kommission med säte i Helsingfors. Kommissionen har antagit ett antal resolutioner och rekommendafioner, däribland en rekom­mendation om försöksverksamhet i hela Östersjöområdet med rapporte-

' Gode for the Construction and Equipment of Ships Carrying Dangerous Chemi­cals in Bulk

" Convention Concerning Minimum Standards in Merchant Ships (Convention 147), 1976

' Convention on the Protection of the Marine Environment of the Baltic Sea Area. 1974

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet       6

ring av vissa lastade olje-, kemikalie- och gastankfarlygs positioner. Verk­samheten skall börja den 1 juli 1981. Östersjöstaterna har begärt IMCO:s stöd för verksamheten, och en IMCO-rekommendation väntas inom kort.

Inom Nordsjöområdet samarbetar Nordsjöstaterna, dvs. Belgien, Danmark, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland. Nederländerna, Norge, Storbritannien och Sverige och dessutom numera Grekland genom sina sjöfartsmyndigheler i fräga om kontrollen i hamnarna av fartygens standard. Samarbetet bygger pä den s. k. Haagöverenskommelsen'" som ger riktlinjer för kontroll av fartyg i regionens hamnar och avser även i övrigt samarbetet mellan de deltagande myndigheterna i fråga om sådan konlroll. Arbete har påbörjats på en revision av Haagöverenskommelsen i syfte att vidga dess tillämpningsområde, bäde geografiskt och i sak, och att förbättra överenskommelsen även i andra hänseenden.

Del internationella samarbetet, som är en viklig förutsättning för elt effektivt skydd mot sjöolyckor och förorening av den marina miljön genom fartygstrafik, är mångfacetterat. 1 det föregående har endast vissa huvud­punkter kunnat redovisas. För en närmare beskrivning av del internatio­nella arbetet och innehållet i vissa internationella överenskommelser hän­visas lill prop. 1979/80:167 om åtgärder mol vattenförorening från fartyg.

Sammanfattningsvis kan konstaleras alt del internationella arbetet på här ifrågavarande områden alltmer intensifierats pä senare år. Detta får i stor utsträckning tillskrivas en ökande medvetenhet på skilda håll i världen om betydelsen av de frågor som rör sjösäkerhet och miljöskydd. Från svensk sida bör denna utveckling hälsas med tillfredsställelse. Som posi­tivt bör också värderas att tyngdpunkten i det internationella arbetet har kommit att förskjutas frän normgivningsarbetet till ansträngningar som har till syfte att underlätta ikraftträdandet och tillämpningen av internationella överenskommelser och att göra kontrollen av efterlevnaden av internatio­nella regler mera effektiv. Sverige har deltagit - och kommer även i fortsättningen alt deltaga — aktivt i detta arbele som är av stor betydelse från olika synpunkter inle minst för skyddet av de ekologiskt känsliga vattenområden som omger vårt land.

3   Åtgärder för ökad sjösäkerhet

3.1 Allmänt

Inledningsvis framhöll jag atl den moderna fartygstrafiken med hänsyn till säväl omfattning, farlygsstorlekar och last, numera ställer helt andra krav pä säkerhetssystemet än tidigare. Mot bakgrund av att sjösäkerheten

'" Memorandum of Understanding between Certain Maritime Authorities on the Maintenance of Standards on Merchant Ships, 1978

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet       7

är beroende av ett effektivt samspel mellan olika säkerhetsfaktorer är det angeläget att åtgärderna vidtas inom ramen för ett sammanhållet program. Sjöfartsverket har som myndighet ansvaret för säkerheten såväl på fartyg som i farlederna. Verket redovisade i maj 1979 ett samlat program för ökad farleds säkerhet. Programmet behandlar bl.a. följande delområ­den:

-allmän farledsplanering avseende säväl befintliga som nya farleder med den därtill hörande sjökarteverksamheten m.m. saml särskilda farleds­arbeten t. ex. muddringar och bortsprängning av grund,

—farledsulmärkning i form av fyrar, bojar, prickar och andra säkerhetsan­ordningar,

—trafikinformation och trafikövervakning liksom behovet av särskilda trafikföreskrifter i form av t. ex. trafiksepareringar, trafikdifferentiering­ar och fartbegränsningar,

- lotsning,

- fartygen och deras utrustning, bryggrutiner och manöverförmåga m. m.,
-forsknings- och utvecklingsinsatser.

1 programmel anges atl arbetet i fråga om farleder och fariedsplanering främst inriktas på sjökarteomrädel, trafikföreskrifter, normer för farleds-standard och hydrodynamiska analyser av farledsstandarden. Farledernas utformning, utrustning och kapacitet skall sålunda presenteras och möjliga förbättringar redovisas. På utmärkningssidan innebär programmet bl.a. anskaffning av nya fyrar, lys- och isbojar och utveckling av radarfyrar (racon) med bättre prestanda. Vidare innebär programmet en utveckling och utbyggnad av trafikinformations- och trafikövervakningssyslem som i kombination med trafikföreskrifter ger ökade möjligheter att reglera sam­spelet mellan fartyg och farled. Beträffande lolsningsfunktionen eftersträ­vas en anpassning av antalet lotsleder till aktuella behov och en justering av nuvarande bestämmelser angående lotsplikl. Dessutom betonas beho­vet av ökade utbildningsinsatser.

Fartygsdelen i programmet behandlar bl.a. möjlighelerna att höja farty­gets egen säkerhet. Som exempel nämns dubbel botten, segregerade bar­lasiiankar eller liknande åtgärder som förhindrar eller minskar risken för utflöde av last vid kollision eller grundslötning. Dessutom betonas krav på fartygens utrustning - radio, radar och andra hjälpmedel - som har belydelse för fartygens medverkan i trafikinformationssystem eller liknan­de. Programmel behandlar ocksä fartygens manöveregenskaper och ver­kets tillsyn av fartyg som trafikerar svenska farvatten. 1 programmel betonas även behovet av forsknings- och utvecklingsinsatser.

Som har framgått av chefens för jordbruksdepartementet inledande re­dovisning fick i juli 1978 en särskild utredare i uppdrag att behandla miljöriskerna vid sjötransporter av olja och andra miljöfarliga laster. I sitt betänkande Ren Tur - program för miljösäkra sjötransporter, redovisar kommittén för miljörisker vid sjötransporter (MIST) förutom sjöfartsver-

 

Prop, 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet       8

kets program för ökad farledssäkerhet även andra ålgärder som enligt MlST:s mening bör ingå i ett handlingsprogram för miljösäkra sjötrans­porter.

När det gäller det förebyggande skyddet som rör farledsverksamheten betonar MIST särskilt samspelet mellan olika säkerhetsåtgärder och anslu­ter sig i det avseendet till det synsätt som sjöfartsverket har redovisat i sill program för ökad farledssäkerhet. De funktioner som främsl tillgodoser detta samspel är enligt MIST irafikövervakning och behovsanpassad lols­ning. MIST pekar också på behovet av bällre utmärkning i farlederna och alt trafikföreskrifter t. ex. trafikseparering och begränsning av fartygsstor­lekar används i ökad utsträckning. Olika ålgärder för alt förnya den svens­ka kusltankerflollan med mer miljösäkra fartyg behandlas också av MIST.

I likhet med sjöfartsverket och MIST anser jag alt ålgärder för all förbättra sjösäkerheten fordrar en helhetssyn och elt samlat program som utgångspunkl för ell långsiktigt agerande. Helhetssynen pä säkerhetsåtgär­derna är viktig i sig men också insikten om sambanden mellan bl.a. säkerhet, transportekonomi och försörjningstrygghet kräver olika avväg­ningar. Sjösäkerhetsarbetet bedrivs kontinueriigt inom ramen för sjöfarts­verkets normala verksamhet. Jag anser därför att den systematiserade syn och den inriktning av arbetet som redovisats i sjöfartsverkets program är av stort värde. Elt långsiktigt handlingsprogram är också enligt min me­ning en förutsättning för alt de prioriteringar som måste göras när det gäller insatserna på sjösäkerhelsområdel blir väl avvägda och baserade på säväl nationella som internationella ertärenheter och hänsynstaganden.

Jag övergår nu till atl mer ingående behandla de olika åtgärder som ingår i sjöfartsverkets program och de förslag som redovisats av MIST.

3.2 Farledsåtgärder

MIST förordar en tidsmässig prioritering av vissa fariedsätgärder. Det gäller 1. ex. sjökartläggning, anskaffning av isbojar och nya radarfyrar och fördjupning av vissa farieder. MIST anser t.ex. att en förbättring av Böltöleden lill Göteborg bör ges förtur.

I sjöfartsverkets program för ökad farledssäkerhet ingär som etl väsent­ligt moment att analysera förulsältningarna för säker sjöfart i de viktigaste infarlslederna. Genom en systematisk undersökning av farlederna kan brister uppmärksammas och lämpliga åtgärder vidtas, t. ex. fariedsförbält-ringar, utmärkning, trafikinformation eller begränsningar av trafiken i nå­gol avseende. Etl mer systematiserat och långsiktigt arbete med farleds­analyser har pågått sedan år 1978.

Med utgångspunkt i det förslag lill program för miljösäkra sjötransporter som MIST presenterade i juni 1979 gav regeringen i augusti samma år sjöfartsverket i uppdrag att speciellt inrikta de pågående farledsanalyserna på farieder med intensiv eller miljöfarlig trafik. Sjöfartsverket redovisade

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet       9

en första elapp av arbetet i februari 1980. Farlederna till Göteborg, Mar­strand-Uddevalla, Gävle, Umeå, Slockholm, Nynäshamn och farleden genom Kalmarsund har undersökts.

Undersökningarna och analyserna, som fortfarande pågår, har hitfills i allmänhet resulterat i preliminära bedömningar av fariedsstandarden i för­hållande till tidigare utarbetade normer. Analyserna har i slor ulslräckning genomförts utifrån befintligt sjömätningsmaterial vilket förutsätter atl vis­sa kompletterande sjömätningar och farledskontroller genomförs innan ett mer definitivt resultat kan redovisas. En kompletterande undersökning har nyligen genomförts av farlederna i Stockholms skärgård, vilket jag åter­kommer fill senare i min föredragning. Tidigare genom farledsundersök­ningar konstaterade brister i Göteborgsområdet har redan börjat åtgärdas av sjöfartsverket. Det gäller bortsprängning av grund i den s. k. Böltöleden för vilket regeringen under innevarande budgetår utöver ordinarie inves­teringsmedel anvisat 10 milj. kr. Aibetet beräknas vara avslutat under budgetåret 1981/82.

Farledsåtgärder av typen muddringar och bortsprängning av grund är mycket kostnadskrävande och måsle därför enligt min mening noga avvä­gas mol andra möjliga åtgärder, t.ex. förbättrad farledsulmärkning, trafik­information och Irafikföreskrifter. Den typ av systematiserade farleds­analyser som sjöfartsverket nu bedriver inom ramen för sitt säkerhetspro­gram utgör en viktig bas för sådana avvägningar och är enligt min mening av stor belydelse för det fortsatta arbetet med all öka farledssäkerheten. Med ökad kunskap om de olika faktorer som påverkar fariedssäkerheten kan också precisionen när del gäller alt vidta lämpliga åtgärder förbättras. Analystekniken är emellertid under utveckling. Inom transporlforsknings-delegationens ram pågår för närvarande etl forskningsprojekt som rör sjösäkerhet och som bl. a. syftar till att öka kunskapsbasen vid utformning och utrustning av farleder. Det utvecklingsarbete som sjöfartsverket bedri­ver med alt analysera farledskapacitelen i speciellt trånga passager, bl.a. med simuleringsleknik, ulgör också ett värdefullt bidrag i säkerhetsarbe­tet. Sådana studier har nyligen genomförts för Sandhamns- och Dalaröle-derna i Stockholms skärgård.

Jag anser att arbetet med farledsanalyser är av stor betydelse för all genomföra del samlade säkerhelsprogrammet. Utöver de medel som jag har föreslagit i årets budgetproposition anser jag att sjöfartsverket bör fä I milj. kr. i ökade resurser för utvecklingsverksamhet och för fariedsun-dersökningar under budgetåret 1981/82. Eftersom anskaffning av nya bo­jar, prickar och andra navigeringshjälpmedel ocksä medför ökade under­hållskostnader i fariedsverksamheten föreslår jag att ytterligare I milj. kr. ställs till sjöfartsverkets förfogande för detla ändamål under nästa budget­år.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet      10

3.3 Trafikinformation och trafikföreskrifter

MIST framhåller i sitt betänkande all trafikinformation har en sä olycks-reducerande effekt alt det bör användas i väsenlligt ökad utsträckning. Den uppfattningen grundas bl.a. på erfarenheter från utlandel. MIST anser atl trafikinformationssystem bör införas i första hand i Göteborgs-och Stockholmsområdet. Även i Öresund och Kalmarsund bör enligt MIST trafikinformationssystem införas. Remissinstanserna inslämmer all­mänt i MlST:s uppfattning om Irafikinformationssyslemens säkerhetshö­jande värde.

Trafikinjörmation är för svenska förhållanden ett relativt nytt sätt atl som komplement till traditionella medel öka säkerheten i farlederna. Trafikinformation utövas genom atl en trafikcentral på grundval av främsl uppgifter frän rapporterande fartyg ger trafikanter upplysningar om t.ex. trafiksituationen i en farled. Med denna information får befälhavare och lots bättre beslutsunderlag vilket gör del möjligt atl bl.a. undvika möten i trånga passager. Introduktion och utveckling av olika system för trafikin­formation ges hög prioritet i sjöfartsverkets säkerhelsprogram. Sedan hös-len 1978 pågår en försöksverksamhet med trafikinformation för Oxelö­sundsområdet. 1 maj 1980 infördes trafikinformation också för Stock­holmsområdet. Trafikcentralen är belägen vid Stockholms lotsplats. Tra-fikinformationssyslemel bygger på VHF-kommunikation mellan fartygen och Irafikcentralen vid ingång i och utgång ur trafikinformationsområdet samt vid passage av särskilda anmälningspunkter inom området. Samtliga fartyg skall avlyssna en fastställd VHF-kanal när de befinner sig i trafikin­formationsområdet. Systemet omfattar alla fartyg med en biuttodräktighel över 300 ton eller en längd över 50 meter.

Enligt en överenskommelse mellan sjöfartsverket och Göteborgs hamn, som redovisats mer ingäende I årets budgetproposition (prop. 1980/81:100, bil. 9) kommer en trafikcentral alt tas i drift i Göteborg från årsskiftet 1981/82. Trafikcentralen som får Göteborgs hamn som huvudman kommer att förses med avancerad teknisk utrustning, förutom VHF-radio, även radar och apparatur för automatisk målföljning. Sjöfartsverket bidrar bl. a. med halva investeringskostnaden - 7,6 milj. kr. - för irafikcentralen. 1 överenskommelsen ingår också alt sjöfartsverket övertar den särskilda hamnlolsningen i Göteborg, vilket innebär en effektivisering av verksam­heten.

I sjöfartsverkets planer pä introduktion av trafikinformation ingår områ­dena Landsort-Södertälje-Mälaren, Uddevalla-Marstrand, Broijorden, Luleå, Gävle och Kalmarsund. Enligl regeringens budgetförslag kan sjö­fartsverkets planer på trafikinformation för Mälaren-Södertälje-Landsort genomföras redan under nästa budgetår.

När del gäller all öka säkerheten och framkomligheten i de mest trafike­rade farlederna delar jag säledes sjöfartsverkels, MIST:s och remissinslan-sernas uppfattning att trafikinformation i kombination med andra åtgärder

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet      II

är av stort värde. Jag anser alt den fortsatta uppbyggnaden av olika trafikinformationssystem såväl i fråga om utbyggnadstakt som standard bör ske successivt och grundas på vunna ertärenheter.

Jag vill också nämna att det parallellt med den redovisade utbyggnaden av trafikinformalionssyslem inom sjöfartsverket pågår arbete med all prö­va olika tekniska lösningar avseende bl.a. VHF-täckning, överföring av radarbilder och datorisering av information. De system som successivt introduceras kan alltså vid behov utvecklas mot mer avancerade system. Del är emellertid viktigt att den tekniska standarden avvägs mot farieds-områdenas känslighet från miljösynpunkt och trafikens omfattning och intensitet. Tekniskt avancerade system bör enligt min mening förbehållas särskilt trafikintensiva farleder.

Samtidigt som trafikinformationssyslemen i sig är ett värdefullt bidrag till fariedssäkerheten, medverkar systemen i flera fall också lill att under­lätta genomförandet av andra åtgärder. Det gäller t.ex. trajlkjöreskrijler av skilda slag som för sin rätta tillämpning underlättas av en övervaknings-och kontrollfunktion. MIST föreslår i det sammanhanget alt trafikföre­skrifter bör användas för att bl.a. fastställa största tilläten fartygsstorlek för varje farledsområde.

Med slöd av sjölrafikförordningen har sjöfartsverket redan utfärdat före­skrifter om t.ex. enkelriktning av faried, bogserbålsassistans i svårare avsnitt, radiopassning och begränsning av fartygsstorlek i vissa ledavsnitt. Till denna kategori av trafikföreskrifter räknas även fartbegränsningar och ankringsförbud. Vid sidan av dessa föreskrifter finns ocksä vissa riktvär­den utarbetade för fartygs utnyttjande av farled med biträde av lots. Dessa riktvärden som har karaktären av rekommendationer finns samlade i en särskild publikation. Uppgifter om svenska farleder. Publikationen tjänar som vägledning för fartygsbefäl och klarerare om vilka fartygsstorlekar som bedöms kunna trafikera farlederna.

Jag anser att trafikföreskrifter i sina olika former är ell viktigt instrument när det gäller att öka farledssäkerheten. Möjligheterna att mer aktivt använda Irafikföreskrifter i sjösäkerhelsarbelet hänger emellertid nära samman med bl.a. de pågående farledsanalyserna. Detla arbete skapar enligt min mening successivt bättre förutsätlningar för att fastställa såväl behov som utformning av trafikföreskrifter.

Jag vill i det här sammanhanget erinra om den lag (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg som riksdagen antog i juni 1980 (prop. 1979/80:167, JoU 1979/80:48, rskr 1979/80:366). Enligt 7 kap. 1 § lagen får regeringen eller den myndighet som regeringen utser föreskriva sådana begränsningar av eller förbud mot trafik i svenska farvatten som behövs för att förebygga vattenföroreningar i särskilt miljökänsliga vattenområ­den. Regeringen gav i november 1980 sjöfartsverket i uppdrag att utarbeta förslag fill hur sådana föreskrifterna bör utformas.

MIST behandlar också en speciell form av trafikföreskrift, nämligen trafikseparering med tillämpning i Öresund.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet      12

Mol bakgrund av den höga trafikintensilelen i Öresund och den därmed sammanhängande risken för kollisioner och grundstötningar, föreslår MIST en separering av trafiken i Öresund med Ven som naturlig separe­ringspunkt. Enligl MIST:s förslag skulle Drogdenrännan på den danska sidan reserveras för sydgående trafik och Flinlrännan på den svenska sidan reserveras för nordgående trafik. För att en separering skall kunna genomföras föreslår MIST en fördjupning av Flintrännan till minst 8 meters djup. MIST anger kostnaden för breddning och fördjupning och för ändrade fyrarrangemang till 15 milj. kr. MIST föreslår också alt trafik-separeringen kompletteras med Irafikövervakning.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva till förslaget. Fiskeristyrelsen pekar emellertid i sitt remissyttrande på de fiskerättsliga konflikter som redan uppstått inom området lill följd av förslag om trafikseparering. En fördjupning av Flintrännan kan ocksä fä hydrologiska konsekvenser som enligt fiskeristyrelsen först bör klarläggas.

Sjöfartsverket erinrar i sitt yttrande om Öresunds status som internatio­nell genomfartsled, vilket förutsätter internalionell sanktion för olika tra-fiksepareringssystem. Samtidigt som sjöfartsverket, trots det låga olycks-talel i förhållande till trafiktäthelen, instämmer i behovel av säkerhets­främjande åtgärder konstaterar verket att en utökad trafikseparering san­nolikt endast skulle ha förhindrat ett mindre antal grundstötningar och kollisioner. Den sammanlagda effekten av en totalseparering för genom­fartstrafiken är enligt verket inte uppenbart positiv. Ett särskilt problem är i det sammanhanget den täta färjetrafiken som korsar nuvarande trafik­separering i norra Öresund mellan Helsingborg och Helsingör. Kostnaden för trafikövervakning i Öresund av någon slörre omfattning kan enligt sjöfartsverket bli betydande. Något konkret förslag finns ännu inte utarbe­tat.

Jag delar den positiva grundinställning som remissinstanserna redovisar om säkerhetshöjande ätgärder i Öresund. Som framgår av säväl sjöfarts­verkets som fiskeristyrelsens yttrande är emellertid förslaget om fördjup­ning av Flintrännan och separering av trafiken inte tillräckligt belyst. De hydrologiska och fiskerätlsliga aspekterna har betonats av fiskeristyrelsen. Sjöfartsverket har i sitt yttrande pekat bl. a. på den speciella trafiksituation som råder i sundet. Med hänsyn till de betydande kostnader som är förenad med en fördjupning av Flinlrännan och lill atl någol konkret förslag enligt sjöfartsverket inle föreligger i fråga om irafikövervakning anser jag att MIST:s förslag bör behandlas inom ramen för sjöfartsverkets normala verksamhetsplanering.

Jag vill i sammanhanget emellertid erinra om alt regeringen har beslutat om en försöksverksamhet med trafikövervakning i Malmöområdet med anledning av sjöövervakningskommilténs (H 1977:05) förslag. Försöks­verksamheten, som påbörjas under är 1981, skall bedrivas i samarbete mellan marinen, sjöfartsverket och kustbevakningen. Vidare har beslut

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet      13

fattats om en försöksverksamhet från den 1 juli 1981 med ett system för positionsrapportering i Östersjön inom ramen för Östersjösamarbetet. Er­farenheterna från försöksverksamheten bör ge etl värdefullt underlag för att bedöma såväl behov som utformning av ylterligare säkerhetsinsatser i Öresundsområdet.

3.4 Lotsning

MIST anser att lotsning rätt utnyttjad och fortlöpande anpassad till sjöfartens utveckling är en viktig säkerhetsfaktor. Lotstvång måste enligl MIST bestämmas av det enskilda fartygets behov av lots i en aktuell situation mer än av i förväg fastställda generella regler. Behovsanpassat lotstvång medför en ökad lokal beslutanderätt inom farledsområdena, vil­kel innebär en decentralisering. Allmänt sett bör lotstvånget enligt MIST:s mening anpassas till farledsförhällanden, fartygels utrustning, bemanning och laslens miljöfarlighet.

Nuvarande regler för lolsning innebär principiell loisfrihet med skyldig­het att anlita lots i vissa farvatten för fartyg med en brultodräktighet som -beroende på farvattnet - varierar mellan ett lägsta värde pä I 200 resp. I 600 regislerton och som transporterar viss miljöfarlig last. För fartyg med allmänfariig last i bulk gäller lotstvång utan dräktighetsgräns. Sjöfartsver­ket kan dispensera frän skyldigheten att anlita lots om befälhavaren upp­fyller vissa villkor.

1 sjöfartsverkets program för ökad farledssäkerhet anmälde verkel all man avsåg alt senare inkomma med förslag lill regeringen om visst utvidgat lotstvång.

Därefter har sjöfartsverket i en framställning till regeringen den 13 augusti 1979 aktualiserat vissa förändringar som i olika avseenden innebär en skärpning av lotstvånget. Efter att ha betonat sin helhetssyn på farleds­säkerheten har verket föreslagit en geografisk utvidgning av de områden inom vilka lotstvång skall råda, och en förändring av förteckningen över vilka laster som skall föranleda lotstvång samt hemställt om utvidgat bemyndigande att i vissa fall föreskriva lotstvång. Härutöver har verket föreslagit alt generellt lotstvång införs för fartyg med en brultodräktighet av minst 10000 registerton. Däremot ansåg sig inte verket kunna föreslå generell lotsplikl för fartyg som transporterar farlig last på annat sätt än i bulk. Förslagel får ses som verkets bedömning av hur långl man i nuvaran­de situation kan gå med hänsyn till de olika faktorer man har att beakta. Sjöfartsverkets förslag om utvidgat lotstvång bygger på generella föreskrif­ter men verket menar atl man på sikl bör sträva efter ett mera fiexibelt system som i högre grad än f. n. är anpassat lill olika farledsförhållanden, fartygens storlek och utrustning m. m. Förslag i sådan riktning måste emellertid föregås av bl.a. fariedsanalyser av den typ som nyligen har genomförts i Stockholms skärgård och vidare avvägas mot andra säker-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet      14

hetshöjande åtgärder som farledsförbättringar, trafikinformation, särskilda trafikföreskrifter m.m.

Sjöfartsverket anser i likhet med MIST att det vore en fördel frän säkerhetssynpunkt att kunna tillgripa lotstvång för fartyg som uppvisar brister i olika avseenden men att detta fordrar ytterligare överväganden.

Flertalet remissinsianser är allmänt positiva lill sjöfartsverkets förslag. 1 åtskilliga yttranden framförs dock kritik mot det av sjöfartsverket utfor­made systemet för lotstvång. Lotsförbundet anser att verket brister i helhetssyn på farledssäkerheten och förordar att förslagel återremitteras till verket. Sveriges fartygsbefälsförening menar att sjöfartsverkels förslag till lotstvång inte är tillräckligt omfattande och föreningen lägger fram ett eget förslag som går betydligt längre. Bl. a. generaltullstyrelsen och Svens­ka hamnförbundet betonar att lotsplikten bör vara behovsanpassad. Sveri­ges redareförening anser alt sjöfartsverkels förslag är otidsenligt och an­märkningsvärt bl.a. genom alt fartygets dräktighet används som para­meter för loistvång. Föreningen menar alt andra faktorer såsom fartygets last, konstruktion, utrustning och manöveregenskaper jämte befälets kom­petens och kännedom om farleden bör vara bestämmande för om lotstvång skall föreligga. Vissa länsstyrelser framför regionala krav om skärpt lots­tvång.

Jag anser att lotsningen är ett viktigt säkerhetshöjande instrument i fariedsverksamheten. Utnyttjandet av lots bör enligt min mening utgå från fariedsförhållanden, fartygels utrustning och bemanning samt laslens mil­jöfarlighet. Detta synsätt leder lill ett behovsanpassat lotstvång vilket överensstämmer med vad bl. a. MIST, hamnförbundet och redareförening­en förordat och i huvudsak också med sjöfartsverkets långsiktiga bedöm­ning av frägan. Jag ansluter mig således lill uppfattningen all lotstvånget bör vara behovsanpassat.

Den helhetssyn på farledssäkerheten som MIST framhävt och såväl jag som sjöfartsverket och övriga intressenter anslutit sig lill leder mig till uppfattningen att del är naturligt att sjöfartsverket fullt ut fär ta ansvaret för utformningen av lotstvånget. Detta medför att verkel kan avväga de olika säkerhetsåtgärderna så att optimal effekt kan uppnäs. Enligt min mening bör det föreligga etl principiellt lotstvång i sådana farieder som sjöfartsverket bedömer vara svårnavigabla eller riskabla från miljösyn­punkt. Emellertid bör principen om behovsanpassning leda lill atl olika faktorer får påverka möjligheterna att medge undantag från lotstvång i sådana farleder.

Bland de omständigheter som härvid särskilt bör beaktas av verket vill jag framhålla följande. För fartyget gäller alt dess storiek, konstruktion, utrustning och beskaffenhet bör vara av betydelse i sammanhanget. De särskilda riskerna till följd av stora fartyg består både i det faktum atl de kan vara svåra atl navigera i vissa farleder och att ett stort fartyg oavsett lasten normalt har så mycket bunkerolja att det redan därigenom kan anses

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet      15

likvärdigt med ett mindre oljelastal fartyg. Fartygens konstmktion, utrust­ning och beskaffenhet har också betydelse. Härvid tänker jag särskilt på navigationsutrustning och dubbla bottnar eller segregerade barlasiiankar. Vidare bör självfallet fartygets last vara avgörande för om lotstvång skall föreligga eller inte. Sjöfartsverket bör efter samråd med naturvårdsverket föreskriva vilka miljöfariiga ämnen som bör leda till atl lots skall anlitas. Bemanningen av fartyget har också - som redareföreningen särskilt fram­hållit - betydelse i sammanhanget. Jag anser här att befälhavarens och övrigt fartygsbefäls kännedom om farleden och språkkunskaper i den nödvändiga kommunikationen med lotsplats eller trafikinformationscen­tral måste kunna få påverka bedömningen av behovet av lotsning. Självfal­let måsle alla de faktorer jag har nämnt relateras till det aktuellafarvattnet. En farled som bedöms vara särskilt svårnavigabel eller miljökänslig med­för naturligtvis att större krav slälls på fartyget och befälhavaren. Till följd av sjöfartsverkets ansvar måste verket även kunna föreskriva lotstvång för särskilda resor eller på grund av särskilda förhållanden i farieden t.ex pågående arbeten. Jag förutsätter att sjöfartsverket i arbetet med utform­ningen av föreskrifterna nära samarbetar med sjöfartsnäringen och dem som har praktisk erfarenhet av att navigera i aktuella farvatten.

Enligt min mening bör alltså ansvaret för utformningen av lotstvånget åvila sjöfartsverket som en del av verkets uppgift att svara för farledssä­kerheten. Jag avser således att föreslå regeringen att utfärda bemyndi­gande av sådan innebörd. 1 sammanhanget villjag också framhålla vikten av alt den vidareutbildning av lotskåren som sjöfartsverket under senare år genomfört fortsätter. För att detta arbete skall kunna intensifieras förordar jag utöver förslaget i årets budgetproposition att 0,5 milj. kr. ställs till verkels förfogande för detta ändamål under nästa budgetår. Verket bör också fortlöpande utvärdera effekterna av vidtagna säkerhetsåtgärder i farlederna tillsammans med företrädare för sjöfartsnäringen och dem som har praktisk erfarenhet av lederna.

Med hjälp av den trafikinformation som successivt byggs upp och den försöksverksamhet med positionsrapportering i Östersjön som skall ge­nomföras kommer sjöfartsverkets kunskaper om fartygen och deras last och bemanning att öka. Beslutsunderiaget för fillämpningen av ett behovs­anpassat lotstvång kommer sålunda atl bli allt bättre. Ett successivt ge­nomförande måste godtas. Anspråken fär inte ställas för högt på atl verket i inledningsskedet i sin normgivning och sin tillämpning fullt ut skall kunna beakta alla de faktorer som jag redogjort för.

Vad gäller lotsningen i Trollhätte kanal och på Vänern bör verket som ansvarig för sjösäkerheten utfärda föreskrifter i nära samarbete med Troll­hätte kanalverk och Vänerns seglalionsslyrelse. Tillämpningen bör där­emot kunna ankomma pä befattningshavare inom kanalverket resp. segla-tionsstyrelsen.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet      16

3.5 Miljösäkra kusttankfartyg

Fartygens konstrukfion och ulrustning är som jag lidigare redovisat av stor betydelse för säkerheten vid sjötransporter. MIST har låtit Salén Technologies AB (SALTECH) belysa fartygsdelen i elt miljösäkert trans­portsystem för transport av oljeprodukter från västkusten och kontinenten till i första hand Slockholmsregionen. 1 SALTECH's rapport analyseras konstruktion, utrustning och egenskaper för ett miljösäkert oljetankfartyg på 30000 ton dödvikt. Del skisserade produkttankfartyget uppfyller krav som i flera avseenden går längre än internationellt överenskomna regler enligt bl.a. MARPOL-protokollet från år 1978. Fartyget är t.ex. försett med dubbelbotten och sidotankar för att förhindra oljeutsläpp vid grund­slötning och kollision. Dessa arrangemang tillsammans med möjligheler till nödläktring och laslomfördelning bedöms ge skydd mot oljeutsläpp i 90% resp. 86% av gmndslölnings- och kollisionsfallen. Motsvarande fartyg för mälarlrafik och vänertrafik diskuteras ocksä i ulredningen.

Den transportkostnadsökning som kan beräknas följa av de angivna säkerhetskraven pä fartyget bedöms av MIST vara måttlig och mindre än den variation i transportkostnad som beror på transporlsträcka, fartygens ålder och storlek m. m. MIST tar för sin del inte definitiv ställning till de av SALTECH angivna kravspecifikationerna utan anser att ytterligare analy­ser bör göras beträffande hur långt de lekniska kraven skall drivas. De extra säkerhetsåtgärderna mäste enligl MIST vägas mot effektiviteten när det gäller att förhindra oljeutsläpp. MIST anser även alt kompletterande utredningar måste göras belräffande storlek och säkerhetsanordningar för mindre fartygstyper.

För att stimulera anskaffningen av miljösäkra tankfartyg föreslår MIST dels atl vanligt beställarslöd utgår om produkfionen sker vid svenska varv dels ell särskilt beställarslöd som avser att reducera kostnadsskillnaden mellan ett miljösäkert fartyg och elt konventionellt byggt fartyg. Den sammanlagda merkostnaden för ett tänkt utbyte av kusltankerflollan be­räknas till 50 milj. kr. Förslaget innebär en tidigareläggning av fartygsin-vesteringar enligt MIST på 700-800 milj. kr.

För alt stimulera användningen av miljösäkra kusttankfarlyg föreslår MIST vidare att det för olja införs en särskild farledsvaruavgift i storleks­ordningen två till tre gånger nuvarande farledsvaruavgift. Fartyg som uppfyller de högre säkerhetskraven föresläs bli befriade frän den särskilda avgiften. För fartyg som uppfyller MARPOL-protokollets normer för ny­byggda fartyg föreslås en rabatt på 50% medan de fartyg som endast uppfyller MARPOL-protokollets bestämmelser för äldre fartyg inte fär någon rabatt alls. Övriga fartyg skall enligt MIST förbjudas för transport av olja i särskilt känsliga farvatlen. För all inte diskriminera svenska raffinaderier skall enligt förslaget import av råolja undantas från den sär­skilda fariedsvaruavgiften.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet      17

MIST:s förslag har rönt stort intresse från remissinstansernas sida. 1 stort sett samtliga remissinstanser som kommenterat förslaget ger uttryck för en positiv syn när det gäller förnyelse av kusttankfloltan med miijösäk­rare fartyg. Många invändningar av såväl praktisk som principiell natur framförs emellertid mot MIST:s förslag.

En ofta förekommande invändning mot förslaget om miljösäkra fartyg rör möjligheten och lämpligheten av att Sverige inom den internationellt präglade sjöfartsnäringen på egen hand utvecklar fartygstyper som går utöver internationell standard. Kombinationen ekonomiska styrmedel och förbud skulle av andra länder kunna uppfattas som diskriminerande. In­vändningar av detta slag kommer bl.a. frän sjöfartsverket, länsstyrelsen i Malmöhus län, Göteborgs kommun. Svenska hamnförbundet. Svenska kommunförbundet. Svenska petroleuminstitutet, Sveriges industriförbund och Sveriges redareförening. Remissinstanserna anser i det sammanhanget att frågan om skärpta krav på fartygens konstruktion och ulrustning även fortsättningsvis bör behandlas inom det internationella sjösäkerhetsarbetet t.ex. inom IMCO. Göteborgs kommun anser det orimligt atl med ekono­miska styrmedel avvisa fartyg som uppfyller de krav som Sverige i del internationella arbetet medverkat till att fastställa. Svenska petroleumin­stitutet är av samma mening och framhåller all Sverige lill 80% försörjs av utländskt tonnage som anlöper svenska hamnar några få gånger per år.

Sveriges redareförening ifrågasätter om det föreslagna fartyget överhu­vudtaget kan konkurrera internationellt. Lastförmågan torde enligt före­ningen minska med ca 30% vilket leder lill minskade fraklintäkler. Även om den föreslagna rabatten på farledsvaruavgiften kan hålla redaren ska­deslös för minskade fraktintäkter vid trafik inom Sverige är del orealistiskt att räkna med en sådan kompensation i internationell fart. Fartyg byggda exklusivt för svensk kustfart torde enligt föreningen inle vara affärsmäs­siga.

Sjöfartsverket ifrågasätter också om MlST:s föreslagna fartyg ger någon väsentligl ökad skyddsverkan jämfört med vad som är möjligt inom ramen för fastställda regler enligt MARPOL-protokollet. Sjöfartsverket anser att man inom MARPOL-reglernas ram skulle kunna premiera en farlygsut-formning med den allmänna inriktningen - dubbel botten inom laslområ-det och sidotankar för barlast - som det föreslagna kusltankfartygel bygger på. Ett sådant fartyg - som skulle utgå från de internationellt fastställda reglerna, uppfyller också kraven för typ Il-fartyg enligt kemika­liebulkkoden. Enligt sjöfartsverket skulle problem med en särskild bedöm­ning av fartygens miljösäkerhel därigenom kunna undvikas.

Beträffande de ekonomiska styrmedlen — särskild fariedsvaruavgift och särskilt beställarslöd — pekar remissinstanserna förutom på risken för konkurrenssnedvridning mellan land- och sjötransporter också på vissa praktiska problem. Riksrevisionsverket (RRV) framhåller alt den föreslag­na avgiften endast uppgår till ca 1 % av oljelastens värde vilkel kan leda lill 5    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr. 119

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet      18

atl fluktuationer i oljepriset får större belydelse än den särskilda avgiften. Om enligt RRV avgifterna mäste höjas till en sådan nivå all man påtagligt avlägsnar sig från en kostnadsbaserad avgiftssyn fär avgiften karaktär av beskattning.

Sjöfartsverket och nämnden för fartygskreditgarantier (FKN) ifrågasät­ter om del är praktiskt möjligt att utforma elt system för debitering, uppbörd och kontroll av en differentierad fariedsvaruavgift. Då den nuva­rande fariedsvaruavgiften inle utgår för transport av olja i inrikestrafik skulle ett helt nytt system för utdebitering behöva utformas. Som alterna­tiv lill MlST:s förslag skisserar sjöfartsverket ett system med avgifisresti-lulion som riktar sig mot oljebolagen/befraktarna i stället för mol redarna. Svenska hamnförbundet ställer sig också tveksamt till att införa en diffe­rentierad farledsvaruavgift. Först bör enligt hamnförbundet andra mindre drastiska vägar prövas. Bäde med hänsyn till good-will och dagens olje­priser bör enligt förbundet, de för Sveriges oljetillförsel dominerande före­tagen vara beredda till betydande åtgärder. Möjligheler bör enligt förbun­del finnas att ingå överenskommelser med reguljära importörer - överens­kommelser som anpassar fartygens standard, storlek m. m. till farvattnens miljökänslighet.

Beträffande beställarstödet är flertalet remissinstanser positiva förutsatt att kompletterande utredningar och analyser görs angående konsekvenser­na av MIST:s förslag. FKN konstaterar emellertid i sitt yttrande att den svenska kusttankerflotlan till stor del ägs av medelstora eller mindre rederiaktiebolag samt av partrederier. Den ekonomiska ställningen hos de flesta av dessa rederier är sådan atl de inte kan finansiera ett utbyte av hela sitt tonnage inom en lidsrymd av 3-5 år. Etl genomförande av MlST:s förslag skulle sannolikt innebära en sänkning av värdet på nu befintligt tonnage, vilket försämrar de akluella rederiernas ekonomi. En försämring av rederiernas ekonomi får återverkningar på kredit- och garantigivare, däribland staten, som i många fal I har säkerheter med sämsta förmånsrätts-läge i resp. fartyg. Även om beställarslöd utgär belastas rederierna enligl FKN med betydligt högre kapitalkostnader om utbytet av flottan genom­förs under en koncentrerad tidsperiod än om utbytet sker successivt. Ökade kapitalkostnader kan enligt FKN medföra avsevärt nedsatt konkur­rensförmåga gentemot utländskt tonnage.

1 likhet med MIST och flertalet remissinstanser ser jag positivt på en utveckling mol miijösäkrare fartyg. Under en lång följd av år har Sverige i det internalionella sjösäkerhelsarbelet verkat för enhetliga och högt ställda krav på fartygs konstrukfion och utrustning. Genom tillkomsten av bl.a. SOLAS- och MARPOL-protokollen, som Sverige redan tillträtt, har kra­ven på nya fartygs konstruktion och ulrustning skärpls. 1 MARPOL-protokollet föreskrivs bl. a. för rya tankfartyg från 20000 ton dödvikl och uppåt (råoljetankfartyg) och från 30000 ton dödvikt och uppåt (produkt­tankfartyg) atl dessa skall vara försedda med segregerade barlasttankar

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet      19

placerade på sädant sätt att de ger skydd mol oljeulflöde vid grundslötning eller kollision.

Enligt min mening innebär de nya reglerna en väsentlig ökning av farty­gens miljösäkerhet vilket också vitsordas av flera remissinstanser. Även när det gäller fartyg som inte omfattas av MARPOL-protokollet har ut­vecklingen gäll mot mer miljösäkra konstruktioner. Sjöfartsverket hänvi­sar t.ex. i sill yttrande till kemikalietankfartyg av typ 11 enligt kemikalie­bulkkoden som är utrustade med bl.a. dubbel botten och dubbla sidor. Under senare är hur ocksä svenska oljetankfartyg, utan särskilda stimu­lansåtgärder, byggts så all de helt eller delvis uppfyller konstruktionskra­ven för kcmikalietankfarlyg av typ II. För närvarande finns det ett 20-tal svenska fartyg i storlekar frän 2 500-12000 ton dödvikt som har dubbel botlen, helt eller delvis, och i vissa fall dubbla sidor. Bland dessa finns fartyg som är primärt avsedda för kemikalietransporter. Dessulom är ytterligare etl 20-tal svenska fartyg i storlekar upp lill ca 50000 ton dödvikt under byggnad.

Med hänsyn till sjöfartens i hög grad internationella karaktär anser jag det nödvändigl atl eftersträva enhetliga regler när del gäller fartygs kon­struktion och utrustning. Nationella krav som saknar förankring i interna­tionella regler, i kombination med olika styrmedel, innebär inte bara en risk för att den svenska sjöfartens konkurrenskraft äventyras utan ocksä alt den svenska försörjningstryggheten i vissa fall kan hotas. Som flera remissinsianser har påpekat kan det heller inte uleslulas att sådana krav och styrmedel av andra länder kan uppfattas som diskriminerande och föranleda motåtgärder. Som framgår av FKN:s yttrande skulle långtgåen­de svenska särkrav och ekonomiska styrmedel sannolikt också medföra en betydande kapitalförslöring i det befinlliga tonnaget och försämrade eko­nomiska villkor för vär sjöfartsnäring. Enligt min mening bör förnyelsen av det befintliga tonnaget ske under företagsekonomiskt acceptabla former och i fråga om fartygens konstruktion och utrustning ha sin utgångspunkt i internationellt fastställda regler. Mot denna bakgrund kan jag inte ansluta mig till MIST:s förslag om att för svenskl vidkommande utveckla en särskild fartygstyp. Av samma skäl kan jag inte ansluta mig till MlST:s förslag om beställarslöd.

I sammanhanget vill jag erinra om riksdagens varvspolitiska beslut våren 1980 (prop. 1979/80; 165. NU 1979/80:69. rskr 1979/80:405) som innebär all del lidigare stödet lill beställaren har ersatts med elt stöd direkl till varven som lar sikte pä att utjämna skillnaden i produktionskostnaderna mellan svenska och utländska varv.

Fördelarna med dubbel botlen och/eller särskilda barlasttankar i skyd­dande läge är från miljöskyddssynpunkt uppenbara när det gäller trafik i grunda, trånga och miljökänsliga farvatten. Sådana fartyg blir emellertid i allmänhet något dyrare i drift, vilket kan leda lill att dessa fartyg av konkurrensskäl inte i önskvärd ulslräckning används i farvatten som är

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet     20

särskilt miljökänsliga. Ett förbud mot andra typer av fartyg, som MIST i vissa fall förordar, skulle på kort sikt enligt min mening kunna hota försörjningstryggheten och dessutom medföra en omfattande kapitalför­störing i del befintliga tonnaget. Jag anser att andra vägar bör prövas.

VÄN TUR-utredningen förordar i betänkandet (Ds Kn 1981: 1) VÄN TUR-handlingsprogram för miljösäkra sjötransporter pä Vänern och Göla älv positivt verkande styrmedel för att stimulera användningen av miljö-säkrare fartyg. Utredningen instämmer visserligen i MIST:s synsätt i fräga om ekonomiska styrmedel men pekar samtidigt på den speciella konkur­renssituationen mellan land- och sjötransporter i Vänerregionen. Utred­ningen anser med hänyn härtill att några nya eller höjda avgifter som innebär ekonomisk belastning för Vänersjöfarten inte bör komma i fråga. VÄN TUR förordar i stallet subventioner, rabatter eller bidrag som sam­hället bör svara för. Ulredningen erinrar i sammanhanget om den centrala miljöskyddsfond som MIST föreslagit. Fonden skulle, enligt MIST. byggas upp genom att farledsvaruavgiften för oljeimporten höjs med ca I kr./ton. De åtgärder som föreslås i fråga om miljösäkra sjötransporter på Vänern och Göta älv bör enligt VÄN TUR i allmänhet finansieras frän en sådan fond.

Som jag tidigare framhållit måsle naturligtvis konkurrenssituationen mellan land- och sjötransporter uppmärksammas när del gäller möjlighe­terna att använda ekonomiska styrmedel för att öka miljösäkerheten vid sjötransporter.

När det gäller trafiken på Vänern och Mälaren vill jag först erinra om att de särskilda kanalavgifterna har slopats fr.o.m. den I januari 1979, vilket bör ha inneburit en väsentligt förstärkt konkurrenssituation för sjöfartens del som helhet i dessa områden. Enbart för Vänersjöfartens del kan trans-portkostnadsreduktionen lill följd av delta för närvarande beräknas till ca 6 kr./ton. Som jag redan framhållit har utvecklingen under senare år innebu­rit att miijösäkrare fartyg - även för Vänersjöfart - redan anskaffats utan särskilda statliga stimulansåtgärder. Internationella överenskommelser har också träffats - bl.a. MARPOL 73/78 - som generellt ställer slörre krav på fartygens miljösäkerhet. Enligt min mening bör också konkurrensför­hållandet mellan land- och sjötransporter för sjöfartens del bedömas med utgångspunkl i sådant modernt tonnage.

Bidrag lill miijösäkrare tonnage via en central miljöskyddsfond - som VÄN TUR-utredningen förordar - kommer på sikt, när användningen av miijösäkrare fartyg blivit mer allmänt förekommande, att förlora sitt ur­sprungliga syfte och i slällel leda lill en generell subventionering av de sjöburna oljetransporterna. 1 sammanhanget vill jag erinra om att en sub­ventionering av oljetransporterna aldrig har aktualiserats i de diskussioner som förts om att låta transportstödet omfatta också sjötransporter.

VÄN TUR:s förslag i denna del har också andra nackdelar. I takt med att miijösäkrare fartyg introduceras och om systemet utvidgas geografiskt

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet     21

kommer fartygen samtidigt som de belastas med avgifter till fonden atl erhålla subvention. Jag anser det också principiellt felaktigt att introducera elt subventionssystem som tenderar alt styra över trafik från farieder som från miljö- och säkerhetssynpunkt är fördelaktiga, där subventioner inte skulle utgå, till farleder som är svårnavigerade och/eller miljökänsliga, där subventioner utgår.

Vid mina överväganden om ekonomiska styrmedel harjag därför tagit fasta på MIST:s synsätt om att via ett avgiftssystem stimulera användning­en av miijösäkrare fartyg i farvatten som är särskilt känsliga frän miljösyn­punkt.

MIST:s förslag om att införa ett system med särskild farledsvaruavgift är enligt min mening inte en framkomlig väg något som också flera remissin­stanser framhåller. Eftersom den nuvarande farledsvaruavgiften inle om­fattar den inrikes trafiken skulle MIST:s förslag innebära atl ett helt nytt syslem för debitering och uppbörd får byggas upp. vilket som sjöfartsver­ket påpekar, möter en rad praktiska problem. Jag anser i stället all en särskild avgift bör införas som premierar fartyg som uppfyller högre ställda krav på miljösäkerhel. En sådan avgift skulle, enligt min mening, administrativt kunna knytas till del debiteringssystem som finns för lotsav­giften. Jag anser därför att bemyndigandet i lagen (1975:88, omtryckt 1978:233) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transpor­ter och kommunikationer som f.n. avser fyravgifter och fariedsvaruav­gifter bör ändras lill alt avse avgifter för fariedsverksamheten. Lagförsla­get framgår av bilaga 2.2. En sådan ändring ger möjlighet för en mera flexibel avgiftssättning, allt inom den ram som utgörs av kostnaderna för farledsverksamheten. Jag vill i sammanhanget fästa uppmärksamheten pä att ändringen medför att även lotsavgifterna kommer att inrymmas i be­myndigandet. Dessa fastställs f. n. av regeringen med stöd av övergångs­bestämmelserna lill nya regeringsformen.

Det av mig förordade avgiftssystemet bör åtminstone till en början begränsas till sådana områden som är särskilt svårnavigabla och känsliga från miljösynpunkt. Avgiften bör därför enligt min mening gälla Vänern-Göta älv, Mälaren och Stockholms skärgård. Orsaken är oljetrafikens omfattning och att farlederna pä länga sträckor i miljökänsliga områden är svårnavigerade. Med ledning av erfarenheterna från systemels tillämpning i dessa farledsomräden bör det vara möjligt att bedöma om ocksä andra farvatten pä sikt skall inkluderas. Jag anser atl det bör ankomma på sjöfartsverket att utifrån en samlad säkerhetsbedömning lämna förslag till en sädan utvidgning. Den föreslagna avgiften bör vidare endasi gälla trans­porter av olja då internationella regler för kemikaliebulklransporter redan tillämpas I Sverige.

När det gäller avgiftssystemets tillämpning med avseende pä fartygs­typer anser jag att gränsen för befrielse bör sättas utifrån de fartygstyper med förhöjd miljösäkerhet som redan finns pä marknaden. Oljetankfartyg 6    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr. 119

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet     22

som har segregerade barlasttankar i skyddande läge i enlighet med MAR­POL-protokollets bestämmelser för nya tankfartyg, bör följaktligen undan­tas från särskild avgift. När del gäller övriga fartyg, bör det huvudsakliga kriteriet för avgiftsbefrielse vara atl fartyget har dubbel botten eller segre­gerade barlasiiankar som skyddar en väsenllig del av lastområdet. Jag kommer senare att föreslå regeringen att ge sjöfartsverket i uppdrag atl utarbeta förslag till kriterier som bör gälla för befrielse från särskild avgift. Sjöfartsverket bör då också ange från vilken lägsta tonnagegräns som den särskilda avgiften bör utgå.

När det gäller den särskilda avgiftens storlek bör den avvägas så att den åtminstone eliminerar skillnaden i transportkostnad mellan konventionellt byggt tonnage och fartyg med förhöjd miljösäkerhet. En riktpunkt för den lämpliga avgiftsnivån kan enligl min mening vara ca två kr./ton. För att inte dellossande fartyg skall drabbas mer än direktgående trafik, bör avgif­ten ulgå endasi vid ett tillfälle under transporten inom Vänern-Göta älvområdet resp. Mälaren-Stockholmsområdet. Eftersom kostnaderna för fariedsverksamheten betalas av sjöfartsnäringen genom de statliga sjöfartsavgifterna, bör den mcrinkomst som följer av avgiften utnyttjas för alt minska anspråken på höjning av andra sjöfarlsavgifter inom ramen för kravet på full kostnadstäckning.

Ett beslut om en snabb introduktion av den nya avgiften har enligt min mening stor betydelse som vägledning för de rederier som står i begrepp att beställa nytt tonnage. För att systemet snabbt skall få avsedd verkan när det gäller användningen av befintligt miijösäkrare tonnage bör riktpunkten för ikraftträdandet sättas till den I januari 1982. Jag kommer senare att föreslå regeringen att sjöfartsverket får i uppdrag att utarbeta elt förslag till utformning av avgiftssyslemec. Vid utformningen av delta kan sjöfartsver­ket beakta regionala förhållanden bl.a. i fräga om sjöfartens konkurrens­förutsättningar och tillgången på miijösäkrare tonnage. Det bör ankomma på sjöfartsverket atl fortlöpande följa effekterna av den nya avgiften och vid behov föreslå lämpliga förändringar.

MIST föreslår i sitt betänkande också atl avgifter används för alt styra trafiken frän transportvägar där riskerna för miljöskador är stora. Även om den av mig förordade avgiften när del gäller Stockholms skärgärd i vissa fall kan få en vägvalsstyrande effekt för passerande trafik är jag utöver denna sidoeffekt inte beredd atl förorda alt avgifter primärt används för att styra fartygens vägval. Jag anser i det sammanhanget att t.ex. trafikföre­skrifter, trafikinformation och lotsning är fullt tillräckliga instrument.

3.6 Arbetsmiljön ombord

I betänkandet Ren Tur hänvisar MIST lill uppgifter atl den mänskliga faktorn är den dominerande orsaken till sjöolyckor och alt del bakom den mänskliga faktorn ofta döljs en ofillfredsslällande arbetsmiljö. Arbelsmil-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet     23

jöforskningen bör enligt MIST intensifieras. Den bör inriktas främst på teknikens anpassning till människan och på de psykosociala problem som är förenade med fartyget som arbetsplats, bostad och frifidsmiljö.

Remissinstanserna är positiva lill förslaget och erinrar om det arbete som redan bedrivs inom sjöfartens arbeiarskyddsnämnd (SAN), arbetar­skyddsfonden och fartygsmiljöutredningen (K 1973:04). Sjöfartsverket framhåller att de organisatoriska frågorna om arbetsmiljöforskningen be­höver uppmärksammas, lämpligen i samband med den föreslagna utred­ningen om en ny kust- och sjöfartsmyndighet. Arbelarskyddsfonden erin­rar om de FoU-projekl på sammanlagt 2,8 milj. kr. som fonden beviljat för att förbättra arbetsmiljöförhällandena inom sjöfarien. Fortsatt FoU-arbete bör enligt fonden vara mer ätgärdsinriklat än tidigare. Vidare anför arbe­tarskyddsfonden att forskningsprojekt inom detta område i likhet med alla andra projekt blir föremål för sedvanlig prövning.

Landsorganisationen inslämmer i behovet av förbättrade förhållanden för ombordanslällda, men menar att detta är ett alltför allvarligt problem för atl man bara skönsmässigt skall utdela en summa pengar ulan att närmare ha utrett vad som verkligen behöver göras.

Enligt min mening är det arbele som bedrivs inom fartygsmiljöutredning­en, SAN och arbetarskyddsfonden en bra utgångspunkt för vidare insat­ser. Fartygsmiljöutredningen, vars slutbetänkande skall lämnas i slutet av år 1981, avser att bl.a. behandla de arbetsmiljöproblem som utgjorde bakgrund lill MlST:s förslag. Utredningen kommer förutom att behandla den specifika arbetsmiljön ombord även att ta upp arbetsmiljön i relation till sjösäkerhelsarbelet. SAN har nyligen utarbetat en plan för långsiktig forskning inom området (SAN-PLAN).

1 avvaktan på fartygsmiljöutredningens slutbetänkande förordar jag att fortsatt forskning på området bedrivs huvudsakligen enligt nuvarande rikt­linjer. Arbetarskyddsfonden fär liksom tidigare inom ramen för sin verk­samhet bedöma angelägenhelsgraden hos olika projekt. SAN-PLAN bör därvid vara ell lämpligt planeringsunderlag.

4    Förebyggande åtgärder mot avsiktliga utsläpp

4.1 Straffavgifter för att förhindra avsikfiiga oljeutsläpp

MIST skisserar i sitt belänkande elt principiellt förslag om straffavgifter för atl göra det olönsamt att avsiktligt släppa ut olja. Avgiften skall enligt förslaget fastställas med utgångspunkt i de kostnader den potentiella för­orenaren kan antas undkomma. Straffavgifter av denna typ bör enligl MIST utredas ytterligare av den föreslagna delegationen för miljösäkra sjötransporter som chefen för jordbruksdepariementet tidigare behandlat i sin föredragning.

Remissinstanserna redovisar en rad invändningar av såväl teoretisk som praktisk natur mot förslaget. Alla är dock överens om att utsläpp bör

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet     24

förenas med kännbar påföljd. Förslagel att ylterligare utreda frågan om straffavgifter tillstyrks därför överlag.

Sjöfartsverket anser det angeläget alt en redare från vars fartyg olja släpps ut i strid mot gällande bestämmelser, kan påläggas en avgifl av avsevärd storlek oberoende av om vårdslöshet förelegat eller ej. Statens naturvårdsverk anser atl kommittén vall en riktig väg genom atl söka sig till generella styrmedel i form av allmängiltiga restriktioner och/eller ut­släppsavgifter. Miljöskadeutredningen (Ju 1978:08) menar alt det från pre­ventiv synpunkt kan vara minst lika bra med ell avgiftssystem som inle anknyter till faktiskt inträffad skada utan till de mer eller mindre riskabla förhållanden varunder transporter sker. Landsorganisationen anser det vara en fördel med ett likartal system för avgifter för miljöföroreningar oavsett var dessa sker. Sveriges redareförening förutsätter att straffav­gifter blir lika för avsiktliga ulsläpp antingen de sker vid landtransport eller vid sjötransport.

1 prop. 1979/80:167 om åtgiirder mol vattenförorening från fartyg före­slogs skärpta straff för brott mot förbud alt släppa ut olja eller andra skadliga ämnen från fartyg. 1 enlighet med förslaget höjdes i lagen (1980:424) om ålgärder mol vattenförorening från fartyg slraffmaximum för sådana brott från etl till två års fängelse. Preskriptionstiden förlängs härigenom från två till fem är. I propositionen togs även upp frågan om alt införa en ny ekonomisk påföljd, varvid erinrades om att denna fråga behandlats av såväl MIST som i betänkandena (Ds Ju 1978:5 och 1978: 10) Företagsböter. Jag anförde då att frågan om ekonomiska sanktioner borde övervägas vidare. En arbetsgrupp inom regeringskansliet fillsaltes därför med uppgift atl skyndsamt lämna förslag till hur en i sammanhanget an­vändbar ekonomisk sanktion bör utformas.

Jordbruksutskottet (JoU 1979/80:48) välkomnade detta initiafiv och fann i likhet med vad jag hade uttalat att frågan bör prioriteras bland de ålgärder som kan bli aktuella inom ramen förde fortsatta strävandena alt motverka skador på den marina miljön.

Arbetet på att motverka miljöbrott har nyligen resulterat i atl regeringen föreslagit såväl skärpta straff för sådana brott som införande av en miljö­skyddsavgift. I prop. 1980/81:108 om ändring i brottsbalken föreslås nya straffbestämmelser för miljöbrott och vållande till miljöstörning. Straffan­svaret gäller bl. a. när någon fi)rorenar vatten på ett sätt som medför eller kan medföra sådana hälsorisker för människor eller sädana skador på djur eller växter, som inte är av ringa betydelse. Straffet för dessa brott föreslås bli böter eller fängelse i högst två år. För grova fall av miljöbrott föreslås en särskild straffskala som omfattar fängelse i lägst sex månader och högst sex år. I prop. 1980/81:92 om ändringar i miljöskyddslagen (1969:387) föreslås, förutom skärpta straff för brott mot lagen, alt en miljöskyddsav­gift införs. Den skall tas ut vid överträdelser som har medfört betydande störningar för omgivningen eller risk för sådana störningar. Avgiften skall

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet     25

enligt förslaget i princip motsvara de ekonomiska fördelarna av en överträ­delse. Såväl prop. 1980/81: 108 som prop. 1980/81:92 är för närvarande föremål för riksdagsbehandling.

Enligt vad jag har inhämtat räknar den interdepartementala arbetsgrupp som överväger frågan om ekonomiska påföljder för olagliga ulsläpp från fartyg med att redovisa resultatet av sitt arbele före sommaren 1981. Eftersom den föreslagna miljöskyddsavgifien är avsedd atl tillämpas på ett närliggande område kommer arbetsgruppen enligl uppgift att undersöka i vad mån reglerna för denna kan tillämpas även när det gäller alt beivra olagliga utsläpp från fartyg av olja eller andra skadliga ämnen.

4.2 Mottagning av oljeavfall m. m. från fartyg

Enligt MIST är det antal mollagningsanordningar för oljehaltigl bariast-och tankspolvatten från fartyg som finns, inte tillräckligt för att täcka fartygens behov av att avlämna sådant avfall. MIST anför också atl anord­ningarna används endasi i mindre utsträckning trots atl någon avgift inte får tas ut för omhändertagande av avfallet, samt att servicen vid anord­ningarna är otillfredsställande. Mot denna bakgrund föreslår MIST att sjöfartsverket och statens naturvårdsverk fär i uppdrag alt göra en utvär­dering av hur anordningarna utnyttjas. MIST skisserar också etl deposi-lionssystem som syftar till att förmå fartygen alt i större utsträckning än som nu sker avlämna oljeavfall till mottagningsanordningar och atl åstad­komma en utbyggnad av del system av anordningar som nu finns. Syste­met innebär att fartygen i lossningshamn skall deponera ett högre penning­belopp som återbetalas så snart som det visats alt oljeavfallet omhänderta­gits på ett lämpligt sätt. Vidare anför MIST att del bör övervägas om inle även annat oljeavfall än oljehaltigl barlast- och tankspolvatten (oljeavfall från fartygs maskinrum o. d.) skall omhändertas utan någon särskild avgift. I fråga om sådant avfall bör också depositionssystemet prövas. Slutligen föreslår MIST all mottagningsanordningar för kemikalierester, dvs. rester av andra bulkkemikalier än olja, inrättas i de hamnar där kemikalierna lossas och att fartygen inte skall fä lämna lossningshamn med kemikalie­rester ombord.

Flera remissintanser har invändningar mot det föreslagna depositions­systemet. Riksrevisionsverket anser att systemets styreffekter reduceras genom alt kostnaderna som avser deposilionsbeloppen kan övervältras på oljekonsumenterna. Svenska hamnförbundet anser förslaget administrativt svårhanterligt. Sveriges redareförening motsätter sig förslagel och menar att det är alltför komplicerat mot bakgrund av sjöfartens internationella karaktär. Landsorganisationen ser visserligen positivt på förslaget men anser det dock tvivelaktigt om det går att tillämpa. Statens naturvårdsverk är den enda remissinstans som direkt förordar att förslaget genomförs.

MlST:s övriga förslag tillstyrks eller lämnas ulan erinran av remissin­stanserna.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet     26

Vad först gäller möjlighelerna alt avlämna oljeavfall villjag framhålla att del f. n. finns större anordningar för mottagning och behandling av oljehal­tigl barlast- och tankspolvatten pä ungefär 15 platser och anordningar för omhändertagande av oljeavfall från fartygs maskinrum o.d. på samman­lagt ca 50 platser. Enligl vad som uttalas i prop. 1979/80: 167 s. 29 (JoU 1979/80:48, rskr 1979/80: 366) - som avgivits efter det all MIST överiäm­nal sitt betänkande - läcker det syslem av anordningar som inrättats det behov som fartygen då hade. Några uppgifter om atl förhållandena ändrats sedan dess föreligger inte. .Självfallet följer regeringen, sjöfartsverket och naturvårdsverket fortlöpande utvecklingen på området.

Vad därefter gäller möjligheterna att åstadkomma etl bättre utnyttjande av anordningarna är jag av samma uppfattning som flertalet remissinstan­ser, nämligen att det föreslagna depositionssystemel från olika synpunkler inte är någon lämplig lösning. Effektiva åtgärder i detta sammanhang torde i stället vara bl.a. intensifierad övervakning för alt förhindra att olagliga utsläpp görs och ekonomiska sanktioner mol dem som bryter mot ut­släppsförbuden.

1976 års lagstiftning om åtgärder mot vattenförorening från fartyg — som gällde när MIST överlämnade sill betänkande - har blivit ersatt av ny lagstiftning, nämligen lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och en i anslutning till lagen utfärdad förordning. I lagstiftning­en har införts bestämmelser som motsvarar dem som gällde tidigare. Vissa ylleriigare bestämmelser har dock införts. Sålunda har i lagen lagils upp elt förbud också mol uttagande av särskild avgift för omhändertagande av oljeavfall från fartygs maskinrum o.d., rester av kemikalier som transpor­teras i förpackad form etc, toalettavfall och fast avfall. Förbudet omfattar således fler kategorier avfall än vad MIST föreslagit. Visserligen gäller tills vidare undantag frän förbudet, såvitt avser de två förstnämnda slagen av avfall. Skälet härtill är alt det ansågs nödvändigl att ytteriigare utreda kostnadskonsekvenserna för vissa hamnar av elt förbud mot särskild avgift i dessa fall. En sådan utredning pågår inom regeringskansliet. Skulle ulred­ningen ge vid handen att kostnadskonsekvenserna inte blir besvärande som befarats på vissa håll kan regeringen besluta all bestämmelsen om undantaget skall upphävas.

Vidare har i den nya lagen om åtgärder mol vattenförorening från fartyg införts bemyndiganden för regeringen att föreskriva på vilka platser anord­ningar för mottagning av bulkkemikalierester skall finnas, vem som skall svara för anordningarna, m. m. Huvudprinciperna för hur bemyndigan­dena är avsedda att användas finns angivna i prop. 1979/80:167 s. 28 till vilken jag får hänvisa. Här bör dock nämnas att det i nämnda proposition uttalas att mottagning av kemikalierester bör ske främst på sådana platser där kemikalierna lossas. För utformningen av de bestämmelser som skall utfärdas med stöd av bemyndigandena krävs ytterligare utredningsarbete. Sådanl arbete pågår inom regeringskansliet.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet     27

4.3 Partikelmärkning av oljerester

MIST tar i betänkandet Ren Tur ocksä upp frågan om partikelmärkning som ell komplement lill andra ålgärder för alt stävja medvetna ulsläpp av olja från fartyg. MIST hänvisar till pågående utvecklingsarbete och föror­dar bl. a. praktiska försök med partikelmärkning.

En kommitté (K 1972:01) har på regeringens uppdrag utarbetat en metod för parlikelmärkning av lastrester av tjocka oljor. Metoden har prövats praktiskt i samarbete med de övriga Östersjöstaterna inom ramen för 1974 års Helsingforskonvention. Försöket, som genomfördes under andra halv­året 1979, visade bl.a. att ytterligare tekniska undersökningar måste göras innan nägra definitiva slutsatser kan dras om metodens tillföriitlighet.

1 augusti 1979 fick kommittén i uppdrag atl bl. a. undersöka möjligheter­na att märka andra oljerester än rester av tjocka lastoljor. Kommittén redovisade sitt arbete i betänkandet (Ds K 1981:3) Parlikelmärkning av oljor i fartygs maskinrum och av lätta lastoljor m. m. den 10 februari 1981. Kommittén anser att tekniska förutsättningar saknas för märkning av rester av lätta lastoljor. Däremot är det enligt kommittén möjligt att märka rester av maskinrumsoljor. En sådan märkning bör enligl kommittén göras seleklivt, inriktad på fartyg som man av tekniska eller andra skäl har anledning att befara olagliga ulsläpp från. Det understryks emellertid att kompletterande lekniska försök bör komma till stånd för att möjliggöra etl säkert ställningstagande till metodens tillförlitlighet. De tekniska försöken bör även omfatta de frågor som aktualiserades under Östersjöförsöket.

Kommitténs betänkande skall remissbehandlas i sedvanlig ordning in­nan ställning kan tas till kommitténs förslag. På svenskl initiativ har emellertid överläggningar initierats med Östersjöns övriga strandstater om hur de erforderliga tekniska försöken skall kunna utföras och finansieras. Elt tekniskt fungerande märkningssyslem torde ha en begränsad effekt, om metoden inle används av samtliga eller i vart fall av flertalet stater i en viss region. Det är därför angeläget atl frågan om partikelmärkning blir föremål för gemensam prövning av Östersjöns strandstater.

5    Särskilda frågor

5.1 Miljösäkra sjötransporter till Stockholms- och Mälarregionen

Mot bakgrund av oljetransporternas omfattning och att Stockholms skärgård och Mälaren är särskilt känsliga från miljösynpunkt behandlar MIST olika alternativ för oljetransporlerna lill Stockholms- och Mälarre­gionen. På MlST:s uppdrag har transportforskningskommissionen (TFK) gjort en specialstudie av olika allernaliv.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet      28

Studierna omfattar för Stockholmsregionens del två huvudalternativ, dels fortsatta fartygstransporter lill Stockholm med kraftigt höjd miljösä­kerhet dels en för regionen gemensam terminal i Nynäshamn. För det senare alternativet har järnväg och röriedning diskuterats för transporterna från Nynäshamn lill Stockholm. Enligt TFK medför elt allernaliv med specialfartyg lägre Iransportkoslnader än Nynäshamnsalternativet. MIST förordar därför fortsatta fartygstransporter av olja lill Stockholm under förutsättning att miljösäkerheten höjs kraftigt. Transporterna bör enligt MIST ske i särskilt miljösäkra fartyg samtidigt som trafiken hänvisas till en faried. Sandhamnsleden. För denna led föreslås en upprustning. Andra transportsystem t. ex. röriedning, kan enligl MIST bli intressant i ett 5-10-årigt perspektiv.

När det gäller Mälarregionens oljeförsörjning behandlar MIST dels etl alternativ med fortsatta sjötransporter med miljösäkra tankfartyg anpas­sade för Mälarlrafik dels ett alternafiv med blocktågslransporter frän Göte­borg. MIST förordar ylleriigare analyser av dessa alternativ.

Remissinstanserna instämmer allmänt i MlST:s bedömning om behovet av miijösäkrare oljetransporter lill Stockholmsområdet. Remissinstanser­na anser överlag att sjötransportalternativel är det mest realistiska och att åtgärder bör vidtas för att höja rniljösäkerheten. Samtidigt betonas frågans komplexitet. Länsstyrelsen i Stockholms län och Stockholms läns lands­ting pekar t.ex. på de långsiktiga energipolitiska och hamnpoliliska frå­gorna i regionen. Landstinget anser att studierna av Nynäshamns roll i den regionala hamn- och energiverksamhelen bör intensifieras. Nynäshamns kommun ifrågasätter MlST:s slutsatser och menar att rörledningsalter-nativel måste betraktas som fördelaktigare än vad TFK:s studie ger vid handen. Vidare erinrar kommunen om det utredningsarbete som pågår angående ett energiomvandlingskombinat i Nynäshamn. AB Nynäs Petro­leum menar atl MIST inte har beaktat de möjligheter till ökad miljösäker­het och minskade kostnader som erbjuds genom förändrade kombinationer av olika transportmedel. Bolaget föreslår bl.a. alt Nynäshamn etableras som omlastningsterminal för samtliga oljeleveranser till Slockholm och övriga Mälarhamnar.

När del gäller Mälarregionens oljeförsörjning framhåller länsslyrelsen i Västmanlands län att en överflyttning av oljetransporlerna lill blocktåg skulle innebära elt allvarligt ekonomiskt avbräck för regionen. De slora investeringar som gjorts i hamnar och farleder skulle bli en övermäktig finansieringsbörda för den trafik som blir kvar om oljetrafiken försvinner. Sjöfartsverket erinrar om de säkerhetshöjande åtgärder som har vidtagils och planeras för de aktuella farlederna, bl. a. trafikinformation.

Som framgår av remissinstansernas yttranden kännetecknas frågeställ­ningarna om Stockholms- och Mälarregionens oljetransporter av slor kom­plexitet. Samtidigt som både Mälaren och Stockholms skärgård från miljö­synpunkt är särskilt känsliga saknas det med hänsyn lill såväl förbruk-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet     29

ningsmönster som oljeförbrukningens storlek, egentliga alternativ till da­gens sjötransporter. Betydande investeringar har gjorts i oljedepåer, i hamnar och i farieder. Alternativet - en gemensam oljeterminal i Nynäs­hamn och vidaretransport i rörledning eller med blocktäg - ställer dessul­om krav på omfattande nyinvesteringar. En radikal omläggning av det befintliga transportsystemet skulle enligt min mening medföra betydande ekonomiska konsekvenser men också leda till nya problem, t.ex. miljö­problem som är förenade med omfattande landtransporter.

Oljetransporterna till Stockholmsområdet kan inte isoleras från mera övergripande frågor som rör den framtida hamnstrukturen och energiför­sörjningen i regionen. Del arbete som bedrivs i samverkan mellan hamnar, kommuner och landsting för alt samordna hamnverksamhelen i regionen har naturligtvis stor betydelse för möjligheterna att pä sikt kunna förändra transportmönslret. Introduktion av andra energiformer än olja för upp­värmning leder också lill nya förutsättningar för diskussionen om de lång­siktiga lösningarna på oljetransporterna till Stockholmsområdet. Även om det på längre sikt kan finnas ekonomiskt intressanta alternativa transport­möjligheter anser jag i likhet med MIST och remissinstanserna att fartygs-transporter av olja lill Stockholmsområdet vid en samlad bedömning är ett både realistiskt och förmånligt transportalternativ. Den bedömningen gäl­ler även oljetransporlerna till Mälarregionen. Av hänsyn till miljön är del emellertid angelägel med fortsatta insatser för alt successivt öka säkerhe­ten vid transporterna.

Inom ramen för sitt program förökad fariedssäkerhet genomför sjöfarts-verkel fortlöpande åtgärder för att öka farledssäkerheten. Som verket redovisar i sitt remissyttrande genomförs konlinueriig översyn och förbätt­ring av säkerhetsanordningarna. Ett för Stockholms skärgård anpassat Irafikinformalionssystem infördes i maj 1980. 1 årets budgetproposition finns ekonomiskt utrymme att införa ett liknande syslem för området Landsort-Mälaren. Tillsammans med det system som redan tillämpas för Oxelösund-Bråvikenområdel skulle därmed en från trafik- och miljösyn­punkt viktig och sammanhängande kuststräcka täckas av trafikinforma­tion. Vidare har sjöfartsverket under de senaste åren genomfört komplette­rande sjömälningar och farledskonlroller i Stockholmsfarlederna. Den ny­ligen genomförda undersökningen av Sandhamns- och Dalaröledernas standard och utvecklingsmöjligheter ingår ocksä i denna bild.

MIST föreslår för sin del en koncentration av trafiken till en enda farled. Sandhamnsleden. 1 avvaktan pä verkets analys av den nyligen gjorda säkerhelssludien av Sandhamnsleden och Dalaröleden som beräknas vara klar under april 1981 vill jag inte uttala mig om vilken av farlederna som från säkerhetssynpunkt är att föredra och vilken övre gräns som bör gälla för djupgående m. m. Jag anser emellertid att det åtminstone finns ekono­miska skäl som talar för att säkerhetsinsatserna bör koncentreras till en led. Sjöfartsverket har underhand redovisat alt kostnaderna för en upp-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet     30

mslning av Sandhamns- och Dalaröledernas gemensamma sträckning upp­går till ca 3 milj. kr. Kostnaden för en upprustning av återstående delar av Sandhamns- och Dalarölederna för 11 meters djupgående beräknas preli­minärt till 6,0 milj. kr. resp. 3,5 milj. kr. 1 avvaktan på verkels slutliga bedömning och prioritering anser jag att en upprustning av de aktuella ledernas gemensamma sträckning bör genomföras redan under nästa bud­getår. Jag föreslår därför atl ytteriigare 3 milj. kr. ställs till verkets förfo­gande för en sådan upprustning för budgetåret 1981/82.

Den föreslagna farledsuppmstningen och mitt förslag om miijösäkrare fartyg som jag lidigare har behandlat bör tillsammans med sjöfartsverkets fortlöpande sjösäkerhetsarbete enligl min mening väsentligt bidra till skyd­det av miljön.

5.2 Stora tankfartyg i Östersjön

Mot bakgrund av de enligl MIST katastrofala följderna vid ett extremt stort utsläpp av olja - över 100000 ton - föreslås att Sverige i Östersjö-kommissionen tar upp frågan om reglering av trafiken med fartyg med bristande miljösäkerhet eller mycket stora fartyg i Östersjön. För svenskl vidkommande bör enligt MIST inte största tillätna djupgående för Ösler-sjöhamnarna ökas.

Remissinstanserna redovisar olika uppfattningar när det gäller riskerna med stora oljetankfartyg i Östersjön. Nordiska oljeskyddsunionen och Sveriges redareförening anser alt frågan om begränsning bör behandlas av internationella organ. Statens naturvårdsverk betonar att fartygsstorleken bara är en faktor av betydelse för riskbedömningen. En fördel enligt verket med att transportera olja i stora enheter jämfört med mindre är atl antalet fartyg som måste övervakas blir färre. En strängare kontroll kan därige­nom genomföras som kan medföra en minskning av antalet avsiktliga utsläpp. Även Sveriges varvsindustriförening anser det tveksamt all starkt begränsa oljetankfartygens storlek i Östersjön. Sjöfartsverket konstaterar i sitt yttrande alt det inte finns någon entydig bedömning av riskerna med stora tankfartyg i Östersjön jämfört med mindre fartyg. Verket anser att ett successivt arbele på internationell bas är den väg som står till buds när det gäller miljöproblem i Östersjön som hänger samman med sjöfarten.

För egen del anser jag, i likhet med fiera remissinstanser, alt det saknas tillräckligt underiag för atl från svensk sida vidta ensidiga restriktioner mot stora tankfartyg i Östersjön. En sådan åtgärd skulle sannolikt också få endast marginell betydelse eftersom andra Östersjöstater har betydligt större råoljeimport till Östersjöhamnar än Sverige. De krav som numera ställs på konstruktionen hos stora tankfartyg och som bl.a. medför alt lasten delas upp i flera avskilda lastutrymmen innebär normalt atl bara en del av lasten kan läcka ut vid en olycka. Frågan om olycksriskerna med stora tankfartyg är emellertid under fortsatt observation, dels inom IMCO

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet     31

dels inom ramen för Östersjösamarbetet där samtliga Östersjöstater deltar. Samarbetet syftar till att genom olika åtgärder - lotsning, farieds- och fartygsförbättringar, positionsrapportering och trafikövervakning - ytter­ligare höja säkerheten och minska olycksrisken. Arbetet har bl.a. resul­terat i en överenskommelse mellan Östersjöstaterna om kvalifikationskrav och certifiering av s. k. långlotsar i Östersjön. Jag vill också nämna för­söksverksamheten med positionsrapporlering av bl.a. större tankfartyg i Östersjön som planeras alt starta den 1 juli 1981.

Jag anser att frågan om stora tankfartyg i Östersjön även fortsättningsvis bör behandlas inom ramen för samarbetet mellan Östersjöstaterna. När det gäller förslagel atl från svensk sida inte öka djupgåendet för Öslersjöham-narna utgör redan inloppet till Östersjön en övre gräns för djupgåendet som för närvarande är 15 meter. Naturliga förutsättningar för att ta in fartyg på 15 meters djupgående finns bara på ett fåtal platser längs den svenska Östersjökusten bl.a. i Nynäshamn. Vilket djupgående som skall tillåtas i olika farleder bör som för närvarande prövas utifrån en samlad bedömning av säkerheten.

5.3 Transporter av vissa kemikalier

MIST föreslår i sill betänkande att ett förbud med dispensregler införs för transporter i bulk av A- och B-klassificerade kemikalier. Kemikalier som sjötransporteras i bulk hänförs i MARPOL 73/78 med avseende på miljöfarlighet till klasserna A-D. Till kategori A räknas ämnen som är farligast för den marina miljön.

Enligt statistik som MIST hänvisar till transporteras tre kemikalier av kategori A och nio av kategori B till svenska hamnar. MIST framhåller vidare att kunskaperna om transporternas omfattning är bristfällig. Genom ett förbud med dispensmöjligheter får man enligt MIST en bättre konlroll av trafiken. Särskilda dispensregler som innebär höjning av nuvarande säkerhet bör utarbetas och administreras av sjöfartsverket. Elt dispensvill­kor bör enligl MIST vara att uppgift lämnas i förväg om fartyget, dess väg, varuslag och mängd.

Remissinstansernas uppfattning om förslaget är splittrad. Några remiss­instanser bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län, Göteborgs kommun och Sveri­ges industriförbund tillstyrker förslaget men påpekar risken för byråkrati­sering.

Kommittén för farligt gods avslyrker förslaget med hänvisning till att det kan leda till ökade landlransporter med outredda miljökonsekvenser som följd. Sjöfartsverket och Sveriges fartygsbefälsförening avstyrker också förslaget men föreslår andra vägar att lösa frågan. Sjöfartsverket anser att en anpassning av transporlföreskrifterna fill resp. ämnes miljöfariighet är effektivare än ett förbud. Fartygsbefälsföreningen anser att föreskrifter om miljöfariigt gods bör tas in i bestämmelserna om lotsning.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2   Kommunikationsdepartementet     32

Av såväl MIST:s redovisning som av remissyttrandena framgår att bätt­re överblick över bulktransporterna av miljöfarliga kemikalier är önsk­värd. I likhet med flera remissinstanser anser jag all detla behov får vägas mot den byråkratisering som ett syslem enligl MIST:s förslag kan tänkas medföra. Genom det system för lotstvång jag fidigare förordat, som bl.a. tar hänsyn till fartygens last, skapas enligt min mening också bättre förut­sättningar alt överblicka transporterna av miljöfarliga kemikalier. Intro­duktionen av trafikinformationscentraler i olika farleder, ger också nya fömtsättningar atl överblicka trafiken med miljöfariiga kemikalier och dessutom möjligheter att informera berörda myndigheter om aktuella ke-mikalietransporler. Jag vill också erinra om den försöksverksamhet med positionsrapportering av trafiken med olja och miljöfarlig last i Östersjön som beräknas starta den I juli 1981. En fortlöpande anpassning av trans­portföreskrifterna lill olika kemikaliers miljöfarlighet som sjöfartsverket föreslår anser jag vara en mer framkomlig väg än etl förbud. En sådan anpassning bör enligt min mening utgå från internationellt utarbetade normer.

5.4 Bärgningsresurser i Östersjön

När en olycka har inträffat som medför utsläpp av miljöfariiga ämnen eller risk för utsläpp är det enligt MIST angelägel alt bärgningsresurser finns tillgängliga och som snabbt kan komma på plats. Mot bakgrund av att antalet olyckor i svenska farvatten är litet finns det enligt MIST en risk för atl den nu tillgängliga bärgningskapaciteten i Östersjön av ekonomiska skäl minskar. För alt trygga tillgången på bärgningsresurser föreslår MIST att staten genom t.ex. avtal kommer överens med berörda företag om att bärgningsresurser behålls i Östersjön.

Endasi ett fåtal remissinstanser har kommenterat förslaget. Länsslyrel­sen i Kalmar län och Sveriges fartygsbefälsförening tillstyrker MlST:s förslag. Sjöfartsverket hänvisar i sitt yttrande till en planerad inventering av bärgningsresurser i vid mening utmed den svenska kusten. Inventering­en avser såväl fartyg, fasta anläggningar som annan landbaserad utrust­ning. Svenska hamnförbundet och Sveriges redareförening anser alt frägan bör utredas ytterligare.

Jag anser i likhet med MIST och remissinstanserna alt tillgången till bärgningskapacitet är en viktig faktor för den samlade miljösäkerheten. Den inventering av bärgningsresurser som sjöfartsverket aviserar i sitt remissyttrande har numera påbörjats. Jag anser emellertid det värdefullt att inventeringen också omfattar tillgången på bärgningsresurser i hela Östersjöområdet. Jag kommer därför i annat sammanhang att föreslå rege­ringen att sjöfartsverket fär i uppdrag att genomföra en sådan undersök­ning och därvid också bedöma behovet av åtgärder för all trygga tillgången på lämplig bärgningskapacitet. Den bedömningen bör även innefatta mari-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet     33

nens och kustbevakningens behov av bärgningsresurser. Sjöfartsverket bör i sammanhanget undersöka möjligheterna att utnyttja statsisbrytarna för bärgningsverksamhet.

6    Hemställan

Jag har i det föregäende föreslagit en lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, iransporler och kommunikationer. Lagen är förfatlningslekniskt så okomplicerad och även i övrigt av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande saknar betydelse.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag all regeringen dels föreslår riksdagen att

1.   anta inom kommunikationsdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer,

2.   utöver vad som föreslås i prop. 1980/81:100 bil. 9 till Farleds­verksamhet, exkl. isbrytning för budgetåret 1981/82 anvisa 2500000 kr.,

3.   utöver vad som föreslås i prop. 1980/81:100 bil. 9 till Sjöfartsma­teriel m. m. för budgetåret 1981/82 anvisa 3000000 kr.,

dels

4.        bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag i övrigt anfört om
miijösäkrare sjötransporter.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2    Kommunikationsdepartementet      34

Innehåll

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 2 april 1981   ....      1

1   Inledning ........................................................ ... 1

2   Internalionellt samarbete  ..................................     3

3   Ålgärder för ökad sjösäkerhet    .......................... ... 6

 

3.1   Allmänt   .................................................... ... 6

3.2   Farledsåtgärder   ......................................... ... 8

3.3   Trafikinformation och trafikföreskrifter   ............ .. 10

3.4   Lotsning    .................................................. .. 13

3.5   Miljösäkra kusttankfarlyg   .............................    16

3.6   Arbetsmiljön ombord   ...................................    22

4 Förebyggande åtgärder mot avsiktliga utsläpp    .... .. 23

4.1    Straffavgifter för att förhindra avsiktliga oljeutsläpp           23

4.2    Mottagning av oljeavfall m. m. från fartyg    ..... .. 25

4.3    Partikelmärkning av oljeresler ..........................    27

5 Särskilda frågor  ...............................................    27

5.1    Miljösäkra sjötransporter lill Stockholms-och Mälarregionen  27

5.2    Stora tankfartyg i Östersjön  ......................... .. 30

5.3    Transporter av vissa kemikalier   .....................    31

5.4    Bärgningsresurser i Östersjön   .......................    32

6 Hemställan   ....................................................    33

Bilagor som ingår i separat bilagedel

Bilaga 2.1 Sammanfattning av remissyttranden över sjöfartsverkels förslag den 13 augusti 1979 angående skyldighet för far­tyg att anlita lots inom svenskt inre vatten utanför kusten

m.m.................................................... 187

Bilaga 2.2 Förslag fill lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyn­digande att meddela föreskrifter om trafik, transporter

och kommunikationer   ........................... 191

 

 

 

 

 

98:

Bilaaa,-»

KoriiiiiyiiiieiiidiLeiiieiitc

in

 

 

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet    1

Bilaga 3

Utdrag
KOMMUNDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-04-02

Föredragande: statsrådet Boo

Anmälan till proposition om miijösäkrare sjötransporter såvitt avser kom­mundepartementets verksamhetsområde

1    Inledning

Ll Nuvarande ordning

Enligt brandlagen (1974:80, ändrad senast 1979:404) svarar varje kom­mun för räddningstjänsten i kommunen. Räddningstjänst definieras enligt lagen som en verksamhet som syftar till att vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning eller annat nödläge avvärja eller begränsa skada på männi­skor eller egendom eller i miljön. Kommunerna är emellertid inte ansvariga för bekämpning till havs eller i kustvattnen, Vänern och Mälaren av olja eller annat som är skadligt. Denna uppgift ankommer sedan år 1970 på tullverkets kustbevakning.

Ansvaret för räddningstjänstingripanden mot miljöskadliga utsläpp som har skett till sjöss är således fördelat mellan kommunerna och tullverkets kustbevakning. Ansvarsgränsen är i princip anknuten till strandlinjen. Ell undantag härifrån är hamnområde enligt kommunal brandordning, för vil­ket område kommunen har ansvaret.

Räddningsinsatserna på landsidan handhas av kommunens brandförsvar och leds av dess brandchef. Vid nödlägen som kräver så omfattande rädd-ningsåtgärder att ett särskilt ledningsorgan behövs för samordning av räddningstjänsten eller för samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet, skall länsstyrelsen emellertid enligl 12 § brandlagen överta ledningen och förordna särskild befälhavare för räddningstjänsten på olycksplatsen. Räddningsinsatserna bestrids i regel med kommunala me­del. När det gäller bekämpning av olja som har fiutil i land från havet är emellertid kommunerna enligt 21 § första stycket brandlagen berättigade till ersällning av statsmedel för sina kostnader. Kommunernas kostnader p. g. a. utflöde av andra skadliga ämnen än olja kan också ersättas i viss utsträckning. 7    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 119

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3    Kommundepartementet          2

Tullverkets insatser till sjöss mot olja eller andra skadliga ämnen hand­has i regel av kustbevakningens regionala ledningsorgan inom en av tull­verkets fyra regioner. Det cenirala ledningsansvaret åvilar kusibevak-ningsledningen i generaltullslyrelsen. Sedan år 1970 har en fortlöpande utbyggnad av tullverkets beredskapsorganisation ägt rum. Tullverket dis­ponerar, förutom de resurser som utnyttjas för verkels övriga uppgifter, ett antal miljöskyddsfartyg och särskild utrustning för bekämpning av utflöde av olja och kemikalier.

Jag har nu berört organisationen av räddningstjänsten i fråga om miljö­skadliga utsläpp till sjöss. Räddningsingripanden mot sådana ulsläpp bru­kar kallas bekämpning. Frän denna verksamhel är att skilja den uppstäd­ning av stränderna som ofta följer efter ell mera omfattande utsläpp. Denna återslällningsverksamhet brukar benämnas sanering och är inle räddningstjänst i brandlagens mening. Den är inte heller i övrigt särskilt författningsreglerad. Enligt en bestämmelse i brandlagen (21 S första stycket) har emellertid kommunerna rätt att få ersättning av statsmedel för sanering efter utflöde av olja lill sjöss.

De oljepåslag på våra kuster som har förekommit under senare år har aktualiserat frågan om utformningen av den svenska beredskapen mol miljöskadliga utsläpp till sjöss. Medel och metoder för ingripanden mot ulsläpp har ifrågasatts liksom organisationen av verksamheten. Som grund för slällningstagande lill den framtida inriktningen av vär beredskap mot miljöskadliga ulsläpp har regeringen därför låtit företa en omfattande över­syn av hela verksamheten.

1.2 Översyn av beredskapen moit olje- och kemikalieutsläpp till sjöss

1 juni 1977 bemyndigade regeringen chefen för kommundepartementel att tillkalla en kommitté (Kn 1977:03) för atl undersöka i vad män oljeut­vinning i större skala i Nordsjön och erfarenheterna från oljeutflödet i april

1977  vid borrplattformen "Bravo" pä Ekofiskfältet borde föranleda änd­ring av de riktlinjer som gällde för den svenska beredskapen för bekämp­ning av miljöfarliga ulsläpp till havs samt i kustvattnen, Vänern och Mä­laren. Kommittén', som antog namnet 1977 års olje skyddskommitté, fick vidare i uppdrag atl utvärdera erfarenheterna av bekämpningen av och saneringen efter de oljeutsläpp som drabbade Bohusläns kust under hösten

1978  och Stockholms skärgård under våren 1979. Kommittén skulle föreslå de åtgärder som utvärderingen kunde föranleda. Oljeskyddskommittén avgav i december 1979 betänkandet (Ds Kn  1979: 13) Beredskap mot

' Dåvarande landshövdingen Erik Huss (t.o.m. den 26 oktober 1978) ordförande, riksdagsledamöterna Lilly Bergander, Per Olof Håkansson. Lars Schöu. Rune Torwald och Georg Åberg samt direktören Gösta Luthman (ordförande fr. o. m. den 6 december 1978).

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet         3

oljeutsläpp till sjöss. Belänkandet bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 3.1.

Oljeskyddskommitténs belänkande har remissbehandlats. En förteck­ning över remissinstanserna och en sammanställning av deras yttranden bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 3.2.

Sjöövervakningskommittén (H 1977: 05) har haft till uppgift att överväga lämpliga former för samordning och ledning i fred av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss. Kommittén avgav i januari 1980 belänkandet (Ds H 1980: I) Samordning av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss. Betänkandet har remissbehandlats och bereds inom regeringskans­liet.

Chefen för jordbruksdepartementet har i sitt anförande behandlat det i juni 1979 av kommittén (Jo 1978:05) för miljörisker vid sjötransporter (MIST) avgivna betänkandel (SOU 1979:43) REN TUR - program för miljösäkra sjötransporter (bilaga 1.1) och redovisat remissinstansernas yttranden över betänkandet (bilaga 1.2). Av kommitténs förslag berör flera bekämpningen av och saneringen efter olje- och kemikalieulsläpp till sjöss. På en del punkter behövde förslagen belysas mera än som hade varit möjligt inom ramen för kommitténs arbete. Kommittén föreslog alt kom­plettering skulle ske bl. a. genom utredningar av myndigheter. Regeringen föranstaltade därför om fördjupade utredningar på dessa punkter.

Regeringen uppdrog sålunda i ett beslut den 9 augusti 1979 åt länsstyrel­serna i Göteborgs och Bohus län. Älvsborgs län, Skaraborgs län och Värmlands län att upprätta ett särskilt handlingsprogram för miljösäkra sjötransporter på Vänern och i Göta älv. Arbetet skulle utföras i samråd med sjöfartsverket, kustbevakningen. Trollhätte kanalverk, Vänerns seg­lalionsslyrelse samt andra berörda myndigheter och organisationer. Läns­styrelserna har i juni 1980 redovisat sitt förslag i promemorian (Ds Kn 1981: I) VÄN TUR - handlingsprogram för miljösäkra sjötransporter på Vänern och Göla älv. Promemorian remissbehandlas.

I elt beslul den 16 augusti 1979 uppdrog regeringen ät statens brand­nämnd alt utarbeta ett program för alt bygga upp regionala förråd av bekämpnings- och saneringsmateriel. Arbetet skulle bedrivas i samråd med marinen, civilförsvarsstyrelsen, sjöfartsverket, kustbevakningen, be­rörda länsstyrelser och Svenska kommunförbundet. Brandnämnden re­dovisade den 22 januari 1980 elt sådant program för regeringen. Del har remissbehandlats. Programmet samt en förteckning över remissinstanser­na och en sammanställning av deras yttranden bör fogas till protokollet i detta ärende som bUagor 3.3 och 3.4.

Regeringen uppdrog vidare genom beslutet den 16 augusti 1979 åt brand­nämnden att gå igenom och sammanställa länsstyrelsernas nuvarande be­redskapsplaner för insatser med anledning av olje- och kemikalieulsläpp till sjöss samt atl redovisa de ålgärder som nämnden ansåg påkallade med anledning av genomgången. Arbetet skulle bedrivas i samråd med länssty-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3    Kommundepartementet          4

relserna och kustbevakningen. Brandnämnden redovisade uppdraget i en skrivelse den 18 december 1979. Den bör fogas fill protokollet i detta ärende som bilaga 3.5. Brandnämndens skrivelse till regeringen har re­missbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en samman­ställning av deras yttranden bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 3.6.

1 ett annat beslut den 16 augusti 1979 uppdrog regeringen åt länsstyrel­serna utmed kusten och vid Vänern och Mälaren att som en del av den planläggning som ankommer på länsstyrelserna enligl 24 § brandstadgan (1962:91, ändrad senast 1977:925) sammanställa miljöhandböcker som grund för länsstyrelsernas ingripanden mot olje- och kemikalieutsläpp. Arbetet pågår fortfarande. Det bedrivs i samråd med statens naturvårds­verk, sjöfartsverket och fiskeristyrelsen.

På förslag av MIST gav regeringen den 16 augusti 1979 styrelsen för teknisk utveckling (STU) i uppdrag att tillsätta en programkommitté för utarbetande av ett forsknings- och utvecklingsprogram för system, meto­der och teknik för olje- och kemikaliebekämpning. Programkommittén har slutfört sitt uppdrag. STU disponerar för innevarande budgetår 3 milj. kr. för insatsområdet oljebekämpning/sanering. Totalkostnaden för program­mets genomförande, som beräknas ta fem år, uppgår till omkring 30 milj. kr.

En särskild utredare (Kn 1979:5) tillkallades den 6 september 1979 med uppdrag att utreda frågan om bemanningen längs våra kuster. Utredaren', som antog namnet Utredningen om tiUsyn av kusterna (TAK), har i febru­ari 1980 avgelt betänkandet (Ds Kn 1980: 2) Personal för tillsyn av kust och skärgård. Betänkandets sammanfattning bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 3.7.

TAK:s betänkande har remissbehandlats. En förteckning över remissin­stanserna och en sammanställning av deras yttranden bör fogas till proto­kollet i detta ärende som bilaga 3.8.

Till regeringen har kommit in skrivelser från Stockholms läns brandbe-fälsförening. Centerns landstingsgrupp i Stockholms län. Saneringskonsult aktiebolag, Stockholms läns landstingskommun och skärgärdsrådel vid länsstyrelsen i Stockholms län med synpunkter på utformningen av bered­skapen mot miljöskadliga utsläpp till sjöss.

Vissa frågor av betydelse för beredskapen mot miljöskadliga utsläpp till sjöss är fortfarande under utredning. Jag har redan nämnt del arbele som pågår med alt sammanställa miljöhandböcker som grund för länsstyrelser­nas ingripanden mot olje- och kemikalieutsläpp samt den forskning och utveckling på området som pågår i STU:s regi. 1 enlighet med riksdagens hemställan utreder vidare räddningstjänstkommitlén (Kn 1979:01) förut­sättningslöst frägan om huvudmannaskapet för den framtida räddnings-

' Länsrådet Maj-Britt Sandlund

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet        5

tjänsten. Kommittén har i januari 1980 avlämnat deibetänkandet (Ds Kn 1980: 1) Undersökning av allvarliga olyckshändelser. Kommitténs fortsatta arbete syftar till att göra samhällets räddningstjänst mera effektiv och att ompröva nuvarande verksamheter. Enligt sina direktiv (Dir 1979:57) skall kommittén uppmärksamma frågan om behovet av samordning av rädd­ningsarbete som berör stora geografiska områden. Det gäller både det fallet alt en händelse föranleder räddningsinsatser såväl till lands som till sjöss och det fallet att sådana insatser måste vidtas i t. ex. flera län.

2.    Föredragandens överväganden

Ansvaret för bekämpning av olje- och kemikalieutsläpp till havs eller i kuslvatlnen, Vänern och Mälaren ligger sedan år 1970 på tullverkels kust­bevakning. Kommunerna ansvarar i övrigt för bekämpning av olje- och kemikalieutsläpp. Det innebär bl.a. att kommunerna är ansvariga för be­kämpningen i hamnar och på stränder. Vidare utför kommunerna erforder­lig sanering på stränderna efter oljeutsläpp.

Uppbyggnaden av den svenska beredskapen för bekämpning till sjöss av miljöfarliga utsläpp har sketl successivt sedan år 1970. F. n. genomförs en kraftig förstärkning av resurserna. Sammanlagt byggs sex särskilda miljö­skyddsfarlyg. Således har nyligen två fartyg levererats och ytterligare fyra miljöskyddsfartyg är under byggnad. Vidare tillförs tullverkets kustbe­vakning två utsjöbevakningsfartyg som är byggda så att de också kan användas för ledning av oljebekämpningsoperationer till havs. För budget­året 1980/81 har dessutom anslaget Beredskap för oljebekämpning till havs m. m. ökat från 9,2 milj. kr. till 12,2 milj. kr.

De slora ulsläpp av olja som inträffade under åren 1977- 1979 aktualise­rade frågan om en översyn av den svenska beredskapen för bekämpning av miljöfarliga ulsläpp, som har sketl tid sjöss. Det var oljeutflödet i april 1977 vid borrplattformen "Bravo" på Ekofiskfältet i Nordsjön samt de oljeut­släpp som drabbade Bohusläns kust under hösten 1978 och Stockholms skärgård under våren 1979 som ställde beredskapsfrågorna i blickpunkten. Den svenska beredskapsorganisationen har varit i kraft under en tioårspe­riod. Under denna tid har utvecklingen pä oljebekämpningens omräde gått framåt mycket snabbi. Erfarenheter har också vunnits från de stora oljebe-kämpningsoperationerna.

Mot bakgrund härav föranstaltade regeringen om en översyn av hela verksamheten. Översynsarbelel har bedrivits inom olika delar av det om­fattande område som berör beredskapen för ulsläpp till sjöss. 1977 års oljeskyddskommitté har haft som huvuduppgift atl behandla frågan om riktlinjerna för beredskapen men ocksä alt utvärdera erfarenheterna från de stora oljeutsläppen. Sjöövervakningskommittén har övervägt lämpliga former för samordning och ledning i fred av övervakningen och räddnings-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet         6

tjänsten till sjöss. Kommittén för miljörisker vid sjötransporter, MIST, har lagt fram ett förslag lill program för miljösäkra sjötransporter vari flera punkter berör beredskapen. Elt särskilt program för Vänern och Göta älv har utarbetats av de berörda länsstyrelserna. Statens brandnämnd har utarbetat elt program för all bygga upp regionala förråd av bekämpnings-maleriel saml gäll igenom länsstyrelsernas nuvarande beredskapsplaner. Frågan om bemanningen längs våra kuster har behandlats av utredningen om tillsyn av kusterna. Räddningstjänstkommittén har arbetat med frägan om undersökning av allvarliga olyckshändelser, däribland olyckor som har medfört stora skador i miljön. Kommittén fortsätter med atl förutsättnings­löst utreda frägan om huvudmannaskapet för den framtida räddningstjäns­ten.

Det omfattande översynsarbetet är nu i stor utsträckning slutfört. Flera av de frägor som aktualiseras av översynsarbelel är av den karaktären att de inte kräver beslut av riksdagen. Eftersom vår beredskap för bekämp­ning av och sanering efter olje- och kemikalieutsläpp till sjöss är av stort allmänt intresse harjag emellertid ansett alt den allmänna inriktningen av vår oljeskyddsberedskap bör redovisas för riksdagen. Samtidigt behöver vissa anslagsfrågor som gäller beredskapen för olje- och kemikalieutsläpp tas upp.

Jag vill till en början framhålla alt den svenska organisationen för be­kämpning av och sanering efter olje- och kemikalieutsläpp har stor bety­delse från miljöskyddssynpunkt. Jag ser mycket allvarligt på de konse­kvenser som de hittillsvarande utsläppen har lett till. Det rör sig om mycket stora ekonomiska och miljömässiga skador. Enligt min mening har den svenska beredskapen nu kommit upp till en god nivå, framför allt sett i etl internationellt perspektiv. Jag anser dock att en fortsatt förstärkning behövs för att möta det ständiga hotet frän olje- och kemikalieutsläpp till sjöss. 1 det följande lämnar jag min syn pä de olika förslag som har förts fram rörande bekämpning av och sanering efter olje- och kemikalieutsläpp lill sjöss.

2.1 Inriktningen av den svenska beredskapen

Oljeskyddskommittén anser alt den nuvarande inriktningen av den svenska beredskapen mot olja som har kommit lös till sjöss bör gälla även i fortsättningen. Den nu gällande ordningen med ett delat ansvar mellan insatser till sjöss å ena sidan samt insatser pä land och i hamn å den andra bör bibehållas. Strandlinjen bör enligt kommittén bilda gräns mellan kust­bevakningens och brandförsvarens ansvarsområden. Effektiva gemensam­ma aktioner i strandzonen förutsäller enligt kommitténs mening ömsesi­diga hjälpinsalser över slrandlinjen. Det praktiska arbetet i strandzonen förutsätter således en mjuk tillämpning av regeln om ansvarsgräns.

Enligt oljeskyddskommittén bör ansvaret för insatser till sjöss ligga hos

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    kommundepartementet    7

en myndighet som har en viss mängd egna resurser. Oljan skall så längt det är möjligt och rimligt bekämpas till sjöss genom atl las upp ur vattnet på mekanisk väg. Tullverkels kustbevakning har byggt upp en organisation vilken har resurser och erfarenhet som enligt kommittén framslår som betydande vid en internationell jämförelse. Oljeskyddskommittén anser att principerna för utnyttjande av kustbevakningens materiel och personal vid oljebekämpning är ändamålsenliga och rationella.

1 fråga om den landbaserade organisationens oljebekämpnings- och olje­saneringsverksamhet kan den materiella beredskapen enligt vad kommit­tén framhåller knappast anses ha nått en sådan nivå som förutsattes i det betänkande (SOU 1971: 50) som låg till grund för 1974 års brandlag. Kom­mittén anser att statens medverkan krävs till ökad materielberedskap för kommunerna och att länsstyrelsernas planläggning, med vissa undantag, inle kan anses acceptabel. Kommittén framhåller alt olja som ligger pä stränderna kan orsaka allvarlig skada. Om etl konkret fall då olja har kommit på stränderna är alt anse som räddningstjänst, är enligt kommittén självfallet en bedömningsfråga. Kommittén anser dock att åtgärder bör påbörjas även i tveksamma fall.

Oljeutvinning i Nordsjön och därmed sammanhängande verksamhel be­döms av oljeskyddskommillén inte utgöra etl slörre föroreningshot mot svenskl kustområde än nu förekommande oljetransporter runt våra kuster. Kommittén anser del inte rimligt frän vare sig kostnads-, eller effektivitets­synpunkt alt den svenska beredskapen för oljebekämpning ändras med hänsyn enbart till oljeutsläpp i samband med oljeutvinningen. Enligt kom­mittén bör däremot länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och i Hal­lands län vid sin planläggning särskilt beakta risker för förorening när olja under en längre tid driver in på bred front i kustzonen.

1 fråga om de oljeutsläpp som drabbade Bohusläns kust under hösten 1978 och Stockholms skärgård under våren 1979 anser oljeskyddskommit-tén att bekämpnings- och saneringsoperationerna fungerade väl med hän­syn till de svåra förhållanden som rådde. Erfarenheterna från operationer­na är enligt kommittén följande. Det behövs en planläggning för samverkan mellan olika organ och övning av dessa. De olika organen bör känna lill uppbyggnaden av bekämpningsorganisationen och formerna för samver­kan. De bör ha en gemensam presstjänst. Ledare för arbetslag på land bör utses och utbildas regionall. Inventering av skador bör samordnas. Läns­slyrelsen bör ha på förhand utsedda särskilda räddningsbefälhavare som kan följa verksamheten och samordna denna. För oljebekämpning som berör flera kommuner samtidigt kan del behövas flera lokala räddningsbe­fälhavare och en befälhavare med övergripande operafiva uppgifter. Insat­ser av ett slörre antal frivilliga kräver särskilda förberedelser och detalje­rad ledning. Metoder och teknik för bekämpning i strandzonen och för sanering bör utvecklas. Även frägan om borttransport och slutligt omhän­dertagande av oljan bör studeras. Detsamma gäller radiokommunikatio-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet    8

nerna. Arbetarskydd och arbetsmiljöförhållanden bör beaktas i planläggningen. Staten bör ha en löpande kostnadsövervakning av kom­munernas insatser. Slutligen bör varje operation av större omfattning utvärderas av - förutom ansvariga myndigheter - ett fristående organ som inte har ansvar för insatserna.

Remissinstanserna ger oljeskyddskommitténs betänkande etl i stort sett positivt mottagande. Flertalet instanser delar kommitténs grundläggande bedömning att den nuvarande inriktningen av vår oljeskyddsberedskap bör bibehållas. Oljeskyddskommitléns uppfattning att den nu gällande ord­ningen med ett delat ansvar mellan landmyndigheterna och kustbevakning­en bör gälla även i fortsättningen tillstyrks av flertalet remissinsianser. Några pekar dock liksom kommittén på att en bibehållen ansvarsfördel­ning förutsätter förbättrade rutiner för samverkan. Några få instanser, bland dem statens naturvårdsverk, anser att ansvaret bör vila på endast en myndighet, nämligen kustbevakningen alternativt den nya kustmyndighet som enligt förslag av kommittén för miljörisker för sjötransporter (MIST) bör bildas av sjöfartsverket och kustbevakningen.

Jag kan för min del ansluta mig till såväl oljeskyddskommitténs som remissinstansernas uppfattning att den nuvarande inriktningen av vår ol­jeskyddsberedskap fill sjöss bör bibehållas. Olja som har kommit lös bör således enligt min mening så längt det är möjligt och rimligt bekämpas lill sjöss på mekanisk väg. Jag anser att detta medför att skadorna på miljön begränsas i siörsta möjliga ulslräckning, samtidigt som del från kostnads­synpunkt ställer sig betydligt fördelaktigare att ta upp oljan ur vattnet än alt rengöra förorenade stränder. Under 1970-talet har den svenska bered­skapen för att fill sjöss ingripa mot miljöskadliga utsläpp byggts upp kraftigt. 1 ett internationellt perspektiv ligger beredskapen idag på en hög nivå. Vissa ytteriigare förstärkningar bör dock genomföras. Trots den goda standarden måste man vid större utsläpp räkna med att bekämpningsät­gärder kommer att behövas i strandzonen. Även jag anser därför att den landbaserade organisationens materielberedskap bör förstärkas.

1 fråga om ansvarel för insatser till sjöss å den ena sidan och insatser på land och i hamn å den andra defar jag oljeskyddskommitténs uppfattning att det inte finns skäl all ändra på den nuvarande ordningen. Della är också det stora flertalet remissinstansers mening. Ätt ge kustbevakningen ansva­ret även på land som nägra fä remissinstanser har ansett skulle enligt min mening vara en mycket irrationell lösning. Kustbevakningen skulle få bygga upp särskilda resurser parallellt med kommunernas brandförsvar. Man skulle frångå den nuvarande ordningen som har den fördelen att det är redan befintliga organisationer med även andra uppgifter som utnyttjas vid de tillfällen dä en olycka inträffar. Jag kan sälunda inle fillstyrka en förändring av ansvarsfördelningen. Däremot anser jag atl det krävs åtgär­der för atl avhjälpa de samordningsproblem mellan land- och sjösidan som kan följa av denna organisatoriska lösning. Detta är till stor del en uppgift

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet    9

för de ansvariga organen själva. Den omfattas dessutom av räddnings­tjänslkommitténs uppdrag. Enligt min mening kan emellertid vissa åtgär­der för att få en bättre samordning vidtas innan räddningsljänstkommilténs arbele har slutförts. Jag återkommer till denna fråga (avsnill 2.5).

Även om jag förordar ett bibehållande av nuvarande ansvarsfördelning kan det finnas skäl att något beröra frågan om gränserna för ansvaret. Av 1 § brandlagen (1974:80) följer att tullverkets kustbevakning ansvarar för ålgärder som vidtas till havs eller i kuslvatlnen, Vänern eller Mälaren. Kommunerna har ansvaret i hamnar och även i övrigt. 1 princip är del följaktligen strandlinjen som bildar ansvarsgräns. I praktiken har ansvars­fördelningen tillämpats pä del sätt att kustbevakningen har tagit hand om oljan i strandzonen med fartyg eller båtar från sjösidan och kommunerna har tagit upp olja när det lämpligast har kunnat ske från land. 1 det praktiska arbetet förekommer en mjuk tillämpning av regeln om ansvars­gräns. Jag delar kommitténs uppfattning av effektiva gemensamma ak­tioner i strandzonen förutsätter ömsesidiga hjälpinsatser över strandlinjen. Enligt min mening finns del anledning atl räkna med att det starka gemen­samma intresse som finns av alt avvärja eller begränsa skada till följd av ulfiöde av olja underlättar en smidig tillämpning av ansvarsregeln. Vad som kan behövas i delta avseende är främst en god planläggning och gemensamma övningar. Jag återkommer till dessa frågor (avsnitt 2.6).

Oljeskyddskommitténs utvärdering av miljöriskerna vid oljeutvinningen i Nordsjön och därmed sammanhängande verksamhel samt de oljeutsläpp som drabbade Bohusläns kust under hösten 1978 och Stockholms skärgård under våren 1979 har gett värdefulla erfarenheter. De ligger i betydande utsträckning till grund för kommitténs förslag. 1 vissa fall har de frägor som erfarenheterna aktualiserar tagits upp också av kommittén för miljörisker vid sjötransporter (MIST). Erfarenheterna behandlas därt"ör i olika delar av denna proposition.

2.2 Oljeskyddsberedskapen till sjöss

Oljeskyddskommittén anser att kustbevakningen har en materielbered­skap som med hänsyn lill begränsningen i möjligheterna atl bekämpa olja lill sjöss och lill kostnaderna för anskaffning av malerielen och dess under­håll och drift måste anses nöjaktig. Kommittén föreslår därför atl kustbe­vakningens materielberedskap i stort bibehålls i avvaktan pä resultatet av den särskilda forskning och teknikutveckling som bedrivs av styrelsen för teknisk utveckling (STU). Detta skall givetvis enligt kommittén inte hindra nödvändiga ersättningsanskaffningar.

Oljeskyddskommitténs uppfattning att kustbevakningens materielbe­redskap har nått en nöjaktig nivå och att resultatet av STU:s forskning och utveckling skall avvaktas har fått elt blandat mottagande av remissinstan­serna. Bl. a. Svenska kommunförbundet delar oljeskyddskommitténs upp-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet        10

fattning att kustbevakningens materielberedskap i stort bör bibehållas pä nuvarande nivå i avvaktan på den särskilda forskningen och lekniska utvecklingen. 1 del rådande statsfinansiella läget är del enligt kommunför­bundels mening viktigt atl i första hand prioritera kommunernas behov av materiel för insatser i slrandzonen. Elt antal remissinstanser, däribland generaltullstyrelsen och statens naturvårdsverk, motsätter sig bestämt för­slaget på denna punkt och anser atl en fortsatt successiv anskaffning bör ske.

För egen del vill jag framhålla alt det, även om insatserna nu främst bör inriklas mol att förbättra bekämpningen i slrandzonen, kvarstår en del behov i fråga om kustbevakningens materiel. Nödvändiga ersättningsan­skaffningar bör göras. Materielen har ju kommit till flitig användning och följaktligen blivit utsatt för förslitning. Man måste ocksä komma ihåg att den svenska beredskapen för bekämpning av oljeutsläpp har byggts upp under en förhållandevis kort tid, i stort sett bara tio år. För att snabbt nå en viss beredskapsgrad tillfördes organisationen en del äldre fartyg som inte var byggda för ändamålet och därför behöver förbättras eller bytas ut. Under senare år har detta gjorts genom att nya miljöskyddsfartyg tillförts organisationen efter tidigareläggning av statliga beställningar. 1 den mån sådana tidigareläggningar blir aktuella även i fortsättningen bör anskaff­ning av miljöskyddsfartyg kunna prövas i dessa sammanhang. Det måste också beaktas alt den tekniska utvecklingen har gått mycket fort på oljebe­kämpningens område. Även otn del femåriga forskningsarbete som nu har påbörjats mäste komma att ge ylterligare värdefulla kunskaper, anser jag att en viss tillförsel av oljebekämpningsmateriel bör ske under den tid forskningsarbetet pågår så atl Sverige kan behålla sin internationellt sett ledande ställning på detta omriide. Det är av belydelse både för alt föra ut och skapa respekt för den svenska miljösynen och för alt påverka andra länder i deras strävanden att skydda den marina miljön. Vidare är avsikten att resultatet av forskningsarbetet skall redovisas successivt under den femåriga programperioden och att forskningsresultaten sålunda efter hand skall kunna användas i den praktiska verksamheten. En viss kontinuerlig anskaffning bör alltså enligt min mening äga rum samtidigt som FOU-programmet pågår.

En viktig anskaffning som bör fortgå är anskaffningen av det fjärranalys­system som har utvecklats av kustbevakningen och statens delegation för rymdverksamhet. Den fortsatta utvecklingen och kompletteringen av detta system bör liksom hittills ske inom ramen för de medel som ställs till generaltullstyrelsens förfogande och alltså inte ingå i styrelsens för teknisk utveckling FOU-program utan bedrivas samordnat med detla. Syslemel som har väckt stort internationellt intresse används för att övervaka havet från flygplan. Det är ell av de medel som kan användas för all förhindra avsikfiiga utsläpp genom atl minska möjlighelerna alt undgå upptäckt. Enligt min mening ger bl.a. fågeldöden vid årsskiftet 1980-1981 på väst-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet        11

kusten en klar illustration av hur angeläget det är atl förhindra avsiktliga oljeutsläpp. Jag anser därför att en fortsatt utveckling och anskaffning av utmstning för fjärranalyssystemet bör ske.

När det gäller anskaffning av materiel i övrigt bör betoningen ligga pä skyddet av strandzonen och den samverkan över ansvarsgränserna som jag nyss har berört. Kustbevakningen har tagit fram en ny strandbekämp-ningsbåt, en s. k. baby truck, som har visat sig vara en lämplig arbelsplalt-form i strandzonen. Båten är sä konstruerad all den kan landlransporleras till det kustavsnitt där den behövs. Jag anser det angeläget att en viss anskaffning av strandbekämpningsbåtar kan ske.

Jag har nu redovisat min syn på oljeskyddsberedskapen till sjöss. 1 avvaktan på denna samlade bedömning togs i budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/81:100, bil. 18 s. 106) inte upp medel för anskaffning av bekämpningsanordningar och bekämpningsmedel m. m. Jag återkommer därför till frågan om anslag under budgetåret 1981/82 (avsnitt 2.9).

2.3 Oljeskyddsberedskapen i strandzonen

2.3.1 Beredskapsätgärder i allmänhet

Oljeskyddskommittén anser atl del är av ulomordenllig vikt att slå fast att slora skadebegränsande insatser kan göras genom bekämpning till sjöss. Genom sådana insatser avvärjs eller begränsas skada genom vidare spridning till rena områden, skador på fågel och andra djur, förgiftning av miljön osv. Samtidigt konstaterar oljeskyddskommillén alt oljepåslag på land i många fall inte kan förhindras. Del är därför av stor vikt att skadebe­gränsningar kan göras även i slrandzonen.

En beräkning av kostnaderna för den landbaserade organisationens olje­bekämpnings- och oljesaneringsverksamhet kan enligt oljeskyddskommit­téns mening knappast göras. Beredskapssatsningarna där står enligt kom­mittén dock inte i nivå med dem hos kustbevakningen. Oljeskyddskommil­lén anser att staten bör medverka till ökad materielberedskap för landets drygt 100 kustkommuner i fräga om utrustning för insatser vid slörre oljeolyckor.

Oljeskyddskommillén framhåller att sanering efter oljeutsläpp inte är räddningstjänst som kommunerna är skyldiga atl ombesörja. Kommittén föreslår att kommunerna genom författning åläggs atl svara för oljesane­ring och atl utse ell lämpligt organ med uppgift att planlägga och svara för saneringsinsatserna. Det kan enligt kommitténs mening finnas anledning atl ge länsstyrelsen en i författning grundad befogenhet att i vissa fall leda sanering eller på annat sätt besluta i saneringsfrägor.

1 planläggningen bör enligt kommittén ingå atl personalen inhämtar kunskaper och gör förberedelser för insatser av olika slag. Kommunernas brandchefer och länsstyrelsernas berörda tjänstemän bör enligl olje­skyddskommitléns mening skaffa sig baskunskaper men även anlita sär-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet   12

skild experthjälp i svårare fall. Kommittén anser att statens brandnämnd framdeles bör svara för en avsevärt ökad informations- och utbildnings­verksamhet. Nämnden måste därvid enligt kommittén i framtiden inrikta sig även på saneringsfrägor. Vidare anser kommittén att tjänstemän hos brandnämnden bör kunna ställas till förfogande som extrahjälp i konkreta operationer. Med hänsyn till att oljepåslag på stränderna som regel beror på utsläpp som kommunerna inte är ansvariga för, anser kommittén atl det är skäligt att staten svarar för materielberedskap ock kostnader för insatser i dylika fall. Enligt kommitténs mening bör det läggas upp regionala förråd som dimensioneras för de första insatserna vid större händelser.

Planläggningen för skärgårdsområdena bör enligt kommittén även om­fatta inhyrning av båtar. Kommittén anser all det föreligger en allvariig brist på båtar för grunda slrandzoner. Den samlade beredskapen bör därför tillföras tåliga båtar som är konstruerade och utrustade för insatser i slrandnära, grunda vatten (strandbekämpningsbåtar). Kommittén föreslär alt generaltullstyrelsen och statens brandnämnd får i uppdrag att i samar­bete med Svenska kommunförbundel utreda dels vilka typer av båtar och vilket anlal båtar för strandbekämpning som den samlade organisationen bör tillföras, dels hur båtarna kan utnyttjas när de inte används för oljebe­kämpning.

Remissinstanserna är genomgående positiva lill att staten medverkar lill en förbättrad materielberedskap för kommunerna och atl regionala förråd av bekämpnings- och saneringsmateriel byggs upp. Kommilléns förslag i fråga om strandbekämpningsbåtar tillstyrks.

Flertalet remissinstanser är även positiva till förslaget att kommunerna skall åläggas i lag atl svara för oljesanering och att utse elt lämpligt organ med uppgift att planlägga och svara för saneringsinsatserna. Svenska kom­munförbundet är däremot kritiskt llll förslaget. Det finns enligt kommun­förbundet inte anledning att sälta i fråga kommunernas vilja all vid behov vidta lämpliga saneringsåtgärder. Förbundet anser att det ligger i kommu­nernas egel intresse att vidta sädana organisatoriska åtgärder att insatserna kan utföras på ett effektivt sätt. Enligt kommunförbundet måste förhållan­dena i varje särskild kommun få avgöra vilket eller vilka kommunala organ som skall ha ansvarel.

Förslaget att länsstyrelsen skall ha befogenhet alt i vissa fall leda sane­ring eller på annal sätt besluta i fråga om sanering kommenleras endast av ett fätal remissinstanser. Av dessa tillstyrks förslaget av alla ulom Svenska kommunförbundet som anser att det inte föreligger tillräckliga sakliga motiv för att genomföra förslaget.

För egen del kan jag i stora drag dela oljeskyddskommitléns uppfattning i fråga om materielberedskapen för oljebekämpning. Staten bör således svara för en ökad materielberedskap för åtgärder mol oljepåslag pä strän­derna. Regionala förråd för de första insatserna på landsidan vid större händelser återkommer jag till (avsnitt 2.3.2). 1 övrigt bör enligt min mening

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet   13

särskilda strandbekämpningsbåtar anskaffas. Jag har redan förordat att en viss anskaffning sker av sådana båtar. Denna anskaffning bör ske för att täcka det omedelbara behovet. Såsom oljeskyddskommittén har föreslagit bör man innan ytterligare anskaffning sker undersöka hur många båtar som kan behövas, vilka typer av bålar som kan vara läm.pliga och hur båtarna skall kunna utnyttjas när de inte används för insatser mot olja. Jag avser därför att i annat sammanhang föreslå regeringen att statens brandnämnd och generaltullstyrelsen får i uppdrag att i samarbete med Svenska kom­munförbundet belysa dessa frågor.

Någon uttrycklig skyldighet för kommunerna att svara för oljesanering är inte inskriven i lag. Däremot förutsätter lagstiftningen att kommunerna vidtar saneringsåtgärder. Av 21 § första stycket 2. brandlagen framgår nämligen att kommun är berättigad till ersättning av statsmedel för kostnad för sanering av oljeskada. Jag kan inle dela oljeskyddskommitléns uppfatt­ning att kommunerna genom författning bör åläggas att svara för oljesane­ring och atl utse ett lämpligt organ med uppgift att planlägga och svara för saneringsinsatserna. Som Svenska kommunförbundet framhåller finns det inte anledning att sälta i fråga kommunernas vilja att vid behov vidta lämpliga saneringsåtgärder. Det ligger ocksä i kommunernas egel intresse att vidta sådana organisatoriska åtgärder att insatserna kan utföras på etl effektivt sätt. Jag kan inte heller se skäl för att länsstyrelserna skall leda kommunernas sanering. Arbetet är inte av den karaktären atl del kräver snabba och regionall samordnade beslut. Det rör sig om vad man kan kalla för städning som utförs sedan bekämpningsoperalionen har avslutats. Självfallet bör emellertid länsslyrelsen liksom statens brandnämnd hjälpa kommunerna med sakkunskap under saneringsskedet. Det är nämligen viktigt atl insatserna redan från början koncentreras till områden som är särskilt känsliga från naturvårds- och rekreationssynpunkl samt utförs på ett för miljön skonsamt sätt. En rimlig avvägning av dessa frågor är också en förutsättning för alt kostnaderna för insatserna skall kunna återföras till skadevållaren. 1 dessa hänseenden bör lånsstyrelsen och statens brand­nämnd kunna ge kommunerna ett betydelsefullt slöd.

2.3.2 Regionala förråd

Frägan om regionala förråd av bekämpnings- och saneringsmateriel har inte bara behandlats av oljeskyddskommittén utan även av kommittén för miljörisker vid sjötransporter (MIST). Enligt MIST medför dagens an­svarsförhållanden och ersättningspraxis att kommunerna är återhållsamma med anskaffning av bekämpnings- och saneringsmateriel. Detta minskar förutsättningarna atl snabbt och effektivt kunna bekämpa ilandflulen olja. Eftersom staten ändå har det slutliga kostnadsansvaret bör det enligt kommitténs mening främja en god hushållning att regionala förråd av bekämpningsmateriel läggs upp och ställs lill förfogande för berörda kom­muner och vid behov även för kustbevakningen. MIST föreslår att statens

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet        14

brandnämnd får i uppdrag att i samråd med kustbevakningen lägga upp regionala och vissa lokala förråd av materiel för bekämpning av ilandflulen olja.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

På regeringens uppdrag har statens brandmän utarbetat ett program för alt bygga upp regionala förråd av bekämpningsmateriel. Enligt brand­nämnden är det tveksamt alt lata förråden även omfalla materiel för saneringsarbete. Vid sådant arbete finns enligt nämnden god tid att skaffa fram erforderlig utrustning.

Uppbyggnaden av regionala förråd med statliga medel bör enligt brand­nämnden i första hand inriktas pä atl underlätta för kommunerna att effektivare bekämpa större oljeutsläpp som har drabbat slrandzonen. Nämnden framhåller att tillgängligheten av materiel av olika slag visserli­gen kan förbättras genom planläggning samt genom avtal med tillverkare och leverantörer atl tillhandahålla sådan materiel men alt räddningsbefäl­havarens arbete underlättas i väsentlig grad under etl pressat inlednings­skede genom alt viss förstahandsmaleriel förrådshålls. Förrådshållningen av maleriel bör således enligl brandnämndens mening byggas upp framför allt med tanke på vad som behövs för att snabbt komma igång med elt förslahandsingripande. Enligl brandnämndens uppfattning är del fullt lill-räckligt om materielen kan transporteras på landsväg till skadeområdet inom fem till tio timmar vilket bl. a. anses tala för etl begränsat antal större förråd. Nämnden föreslår att ett förråd lokaliseras till Norrlandskusten, ell till Stockholmsregionen, elt till Blekingekusten, ett till Göteborgsregionen och ett till Gotland. Förrådet i Stockholmsregionen avses betjäna även kommunerna omkring Mälaren och förrådet i Göteborgsregionen även kommunerna kring Vänern. Om mycket stora oljepåslag skulle inträffa och materielen vid närmaste förråd inle räcker, förutsätts alt kompettering kan ske från de andra förråden.

Brandnämnden föreslår att utrustningen utgörs av sådan materiel som i elt förstahandsskede behövs för alt snabbi komma igång med bekämp­ningsinsatser och alt den där så är möjligt förvaras i containers. Malerielen bör enligt nämnden vara av sådant slag som kräver ett minimum av underhåll och tillsyn. Varje förråd föresläs bli dimensionerat tören perso-nalinsals pä 200 personer. Brandnämnden lägger fram uppbyggnadsalter­naliv på etl, tvä och tre år.

Brandnämndens förslag har remissbehandlats. Remissinstanserna är överlag positiva fill förslaget. Bl. a. statskontoret uttrycker däremot farhå­gor för att förråden kan motverka kommunernas vilja alt bygga upp egna beredskapsförråd och anser att regler om förrådens utnyttjande behövs för att förhindra detta. Från andra håll framförs alt materielen bör kunna utnyttjas även vid ulsläpp inom en kommuns ansvarsområde, dvs. inom ett hamnområde. Vissa länsstyrelser framför önskemål om atl förråden även bör dimensioneras för insatser mol löskomna kemikalier. Vissa remissin-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet        15

stanser anser atl del föreligger behov av flera förråd och större resurser. De flesta remissinstanserna tillstyrker dock en uppbyggnad av ett begrän­sat antal förråd på elt fåtal platser. Riksrevisionsverket förutsätter att del klarläggs i vilken utsträckning beflntliga lokaler kan utnyttjas för förråds­hållning innan ytteriigare ålgärder vidtas. Vad gäller lokaliseringen av förråden biträds förslaget av merparten av remissinstanserna, men från i första hand länsstyrelserna och kommunerna framförs synpunkter på och önskemål om lokalisering av förråden fill vissa orter för att bättre tillgodo­se lokala behov. Med hänsyn till den speciella ställning som Vänern och Mälaren intar i oljebekämpningssammanhang anser generaltullstyrelsen atl en uppdelning av förråden i Stockholms- och Göteborgsregionen bör över­vägas så alt dessa förråd bättre kan tillgodose behoven i Vänern och Mälaren.

Samtliga remissinstanser tillstyrker atl materielen skall bestå av utrust­ning som krävs för en första insats i en akut situation och alt materielen skall bestå av utrustning som inte är lätt tillgänglig på andra håll. Syn­punkter framförs emellertid, bl. a. från flera länsstyrelser och kommuner, i fräga om vilken materiel som bör ingå i förråden och om materielens utformning. Generallullstyrelsen framhåller vikten av samråd vid anskaff­ningen för att möjliggöra en anpassning lill kustbevakningens resurser. Nägon remissinstans pekar på möjligheterna att utnyttja befintlig materiel och behovet av avstämning med den forskning och utveckling som bedrivs inom STU-programmel. Flera instanser, bl.a. statens naturvårdsverk och några länsstyrelser, understryker behovel av en snabb utbyggnad.

För egen del vill jag framhålla att kommunerna redan har materiel för bekämpning av olja som har kommit ut i kommunernas vattenområden. Mängden materiel är naturligtvis beroende på förhållandena i resp. kom­mun. Den bästa beredskapen kan man t.ex. räkna med att finna i kom­muner med omfattande hamnverksamhet. Men beredskapen är och bör enligt min mening vara anpassad till vad som kan kallas normala olycks­händelser. Det skulle nämligen vara både irrationellt och ett dåligt utnytt­jande av tillgängliga medel om kommunerna skulle skaffa all den specialut­rustning som behövs vid etl större utsläpp av olja.

1 propositionen (1973: 185) med förslag till brandlag m.m. förutsattes att kommunerna skulle samverka i fråga om anskaffning av utrustning för oljebekämpning och ta tillvara möjligheterna att utnyttja sådan utrustning som finns hos olika kommunala förvaltningar, civilförsvaret eller enskilda företag. Som framgår av oljeskyddskommitténs och MlST:s betänkanden har emellertid behovel av specialutrustning för bekämpning av oljepåslag på stränderna inte kunnat tillgodoses i tillräcklig utsträckning.

Enligt min mening är det väsenlligt all ändamålsenlig maleriel finns tillgänglig för atl möta etl större oljeutsläpp när delta når stranden. Den materiel det är fråga om är av relativt enkelt slag men det kan ändå vara svårt att få fram den snabbt. Liksom statens brandnämnd anser jag alt

 

prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet        16

räddningsbefälhavarens arbete kan underlättas i väsenllig grad under ell pressat inledningsskede genom att viss materiel för förstahandsåtgärder omedelbart kan erhållas. Del blir otvivelaktigt också ett bättre resultat om åtgärderna kan komma igång så tidigt som möjligt. Enligt min mening bör därför regionala förråd av bekämpningsmateriel byggas upp.

Den bekämpning som materielen skall användas för är en kommunal uppgift. Enligt min mening är det trots detta mest ändamålsenligt all slaten nu svarar för uppbyggnaden av förråden. För detla talar, som MIST framhåller, all staten enligt 21 § första stycket brandlagen (1974:80) har kostnadsansvar gentemot kommunerna för bekämpningsinsatser efter olje­utsläpp till sjöss och atl kostnaderna som regel minskas genom snabba insatser. Jag kan inte dela statskontorets farhågor för atl förråden kan motverka kommunernas vilja att bygga upp egna beredskapsförråd. Som jag nyss har anfört är förråden avsedda för större utsläpp och kommunerna kommer att ha kvar sitt ansvar för alt erforderlig materiel finns för mera normala olyckor. Samma princip i fråga om utnyttjande av förråden bör enligt min mening gälla vid utsläpp inom t. ex. en hamn. Kommunerna bör ha kvar ansvaret för alt del tillförs erforderlig materiel efter etl inlednings­skede. Erfarenheterna från de senaste oljeolyckorna visar enligt min me­ning att kommunerna känner sitt ansvar. Att regionala förråd inte har kommit till stånd genom kommunal samverkan som förutsattes måste anses ha sin förklaring i de praktiska svårigheter för samverkan som föreligger inom stora geografiska områden.

Vad gäller frågan om förråden även bör dimensioneras för insatser mot löskomna kemikalier anser jag att sädana insatser endast bör göras av särskild för uppgiften kvalificerad personal. Sådan personal finns inom brandväsendet och tullverkets kustbevakning där det redan finns särskild maleriel. Jag anser sålunda inte att de regionala förtåden skall innehålla speciell materiel som är uteslutande avsedd för kemikaliebekämpning.

En viss oenighet föreligger mellan remissinstanserna om antalet regiona­la förråd och om deras lokalisering. De önskemål som har förts fram från olika håll om en lokalisering av förråden till vissa platser för att bättre tillgodose lokala behov känner jag stor sympati för. Man har emellertid ännu ingen erfarenhet av förrådshållning av detta slag. Jag ansluter mig därför i huvudsak till brandnämndens förslag vilket också de flesta remiss­instanserna gör. Avsikten är atl förråden skall användas vid större utsläpp. Mol denna bakgrund fär fördelen av en enklare förrädshållning anses väga över nackdelen av en någol längre transportsträcka. Tidsramen fem till tio timmar för transporten får enligt min mening anses godtagbar. För att underlätta en snabb insats bör materielen vara färdiglastad i containers. Förråden bör sålunda enligl min mening lokaliseras till Norrlandskusten, Stockholmsregionen, Blekingekusten, Göteborgsregionen och Gotland. Som generaltullslyrelsen framhåller bör med hänsyn till de särskilda mil­jöriskerna i Vänern och Mälaren, förråden i Stockholms- och Göteborgsre-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet        17

gionerna delas upp för atl förkorta insalstiderna i Vänern och Mälaren. Det kan dock visa sig lämpligt att istället lägga hela förrådel vid Vänern resp. Mälaren. Självfallet bör samordning med annan förrådshållning, t.ex. för­svarsmaktens, civilförsvarets, generaltullstyrelsens och brandväsendets, genomföras i största möjliga utsträckning för att nedbringa kostnaderna. Jag vill slutligen peka på atl materielen i elt förråd naturiigtvis inte skall vara bunden fill etl visst geografiskt område. Materielen i Stockholmsom­rådet bör t.ex. kunna användas vid etl oljeutsläpp på västkusten när det behövs.

Materielen bör som jag tidigare har anfört vara sådan som behövs för atl snabbt komma igång med bekämpningen i ett akut läge och bör för atl göra en sådan insats möjlig vara färdiglastad i containers. Den sammansättning av materielen som brandnämnden föreslår har i allt väsentligt godtagits av remissinstanserna, men del blir enligt min mening tillfälle för brandnämn­den till fortsatta överväganden under uppbyggnaden av förråden. Brand­nämnden bör också beakta de resultat som efter hand kommer fram inom det femåriga STU-programmet samt genom annan forskning och utveck­ling om strandbekämpning som bedrivs f.n. Uppbyggnaden kommer inte minst av praktiska skäl att ta viss tid i anspråk. Det finns också skäl att anpassa uppbyggnadstakten till den forskning och utveckling som har påbörjats på området så att resultaten kan beaktas. Samtidigt är det natur­ligtvis angeläget atl materiel finns till hands så snart som möjligt. Jag anser för min del atl omkring tre år är en lämplig tidsperiod för atl genomföra förslaget. Jag återkommer till frågan om anslag under budgetåret 1981/82 (avsnitt 2.9).

2.3.3 Ersättningsfrågor

Enligt 21 § första stycket brandlagen är kommunerna berättigade till ersättning av statsmedel för dels räddningstjänst med anledning av oljeut­flöde till havs eller i kustvattnen, Vänern, Mälaren, Göta älv, Trollhätte kanal eller Södertälje kanal, dels sanering av oljeskador som har uppstått lill följd av sådana oljeutflöden. Ersättning utgår dock endast för den del av kostnaden som överstiger elt belopp som regeringen fastställer, f. n. 5000 kr. För kostnader för räddningstjänst vid andra nödlägen, t.ex. oljeutflö­den i hamnområden, är kommunerna enligt 21 § tredje stycket berättigade till ersättning av statsmedel efter vad regeringen i varje särskilt fall bestäm­mer. Ersättning utgår endast då kostnaderna har varit särskilt slora.

Oljeskyddskommittén föreslår atl de nuvarande ersättningsreglerna i brandlagen ändras enligt följande. Kommun skall vara berättigad till skälig ersättning av statsmedel för kostnad för bekämpnings- och saneringsin-salser med anledning av oljeulflöde som har skett till havs eller i kustvatt­nen, Vänern, Mälaren, Göta älv, Trollhätte kanal eller Södertälje kanal. Ersättning för bekämpnings- och saneringsinsatser efter oljeutsläpp som har skett i hamn skall kunna ulgå endast om det visas eller görs sannolikt 8    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 119

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet        18

alt utsläppet härrör från fartyg som vid utsläppstillfället passerat genom hamnen eller sökt nödhamn där. Brandnämnden skall enligl kommittén meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av ersättningsreglerna och utöva löpande kostnadsövervakning.

Oljeskyddskommittén föreslår vidare att ersättningsreglerna ändras så att ersättning av statsmedel kan utgå även för kostnader för åtgärder som vidtas när skada på grund av oljeutflöde kan befaras ske.

De föreslagna ändringarna av reglerna för ersättning lill kommunerna för bekämpnings- och saneringsinsatser får elt blandat mottagande. De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget om en prövning av skäligheten av kommunernas kostnader. Förslaget möter emellertid stark kritik från kom­munalt håll. Enligt Nynäshamns kommun sker bekämpnings- och sane­ringsarbete under stark tidspress, varvid det inte är möjligt atl i varje situation bedöma en viss åtgärds skälighet. Liknande synpunkter framförs av länsslyrelsen i Kalmar län samt av Värmdö, Eskilstuna, Mörbylånga och Göteborgs kommuner. Svenska kommunförbundel intar också en avvisande hållning till förslaget. Klara regler för vad som skall anses som skäligt efteriyses. Förslaget i fråga om utsläpp i hamn möter ocksä kritik frän remissinstanserna. Däremot inollar remissinstanserna genomgående posilivt förslaget att medel frän stålen skall kunna utgä för kostnader för ålgärder då oljeulflöde befaras ske.

Såsom jag nyss har angett har kommunerna i princip ratt till ersättning av statsmedel för bekämpning av och sanering efter oljeutflöde lill sjöss. Av skäl som har anförts från kommunalt håll ställer jag mig avvisande till tanken att göra denna ersättningsrätt beroende av en skälighetsprövning i det enskilda fallet. Samtidigt vill jag emellertid framhålla atl den nu gällan­de ersättningsregeln inte kan tolkas sä alt det skulle föreligga rätt för kommunerna alt få ersättning för oskäliga kostnader. En sådan tolkning skulle strida mol vedertagna rättsprinciper. Det ankommer följaktligen på statens brandnämnd, som betalar ersättningen, att bevaka stålens intres­sen i delta hänseende. Det är också brandnämndens uppgift att i kostnads-och ersättningsfrågorna bistå kommunerna. Med hänsyn till de erfarenhe­ter som brandnämnden har vunnit av de senaste årens oljeutsläpp bör nämnden aktivt kunna spela en rådgivande roll. Det är angeläget all man i dessa frägor kan uppnå etl förtroendefullt samarbete.

Jag anser inte heller all det i övrigt finns anledning att nu göra nägon ändring i gällande ersättningsregler. Ersättning bör således också i fortsätt­ningen kunna utgå om kostnaderna har varit särskilt slora. Vad gäller den av oljeskyddskommillén aktualiserade frägan om ersättning för kostnader för ålgärder som vidtas när oljeulflöde befaras ske vill jag erinra om atl räddningstjänst anses kunna föreligga och därmed ersättning kunna utgä när det är överhängande fara för ett nödläge. Om det däremot är fråga om ersättning för kostnader för förebyggande åtgärder under andra förhållan­den är del en fråga som f. n. behandlas av räddningstjänstkommittén. Detta

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet   19

arbete bör avvaktas innan man tar ställning till den nu aktualiserade frågan.

2.4 Beredskap mot kemikalieutsläpp

Kommittén för miljörisker vid sjötransporter (MIST) föreslår att en specialstyrka för bekämpning av kemikalier upprättas inom tullverkets kustbevakning. Styrkan skall enligt kommittén ha hög beredskap och vara beredd att snabbt sättas in lill havs eller i kustvattnen där behov uppslår. Dess uppgift vid olyckor avses vara att göra förstahandsinsatser för skade­begränsning och att leda övrig personal. Specialstyrkan avses även svara för utbildning av kustbevakningspersonal. Enligt MIST är en samverkan med brandförsvaret i en del större kommuner naturlig t.ex. vid kemikalie­olyckor i hamnar samt vid kunskapsuppbyggnad, övningar och utveckling av bekämpningsmetoder.

Förslaget får ett blandat mottagande. Ett antal remissinstanser är posi­tiva till förslaget och betonar behovet av resurser för kemikaliebekämp­ning. Några remissinstanser erinrar dock om de resurser som finns vid de större kommunernas brandförsvar samt vid berörda industrier. Statens brandnämnd framhåller alt brandförsvaren sedan flera år har utbildad och övad personal med slor vana atl ingripa vid kemikalieolyckor. För insatser vid större kemikalieolyckor behövs enligl brandnämnden omfattande per­sonella resurser med hänsyn till att aktionstiden för arbete i kemskyddsui-ruslning är begränsad. Enligt brandnämndens uppfattning är det bl. a. från samhällsekonomisk synpunkl angeläget att närmare undersöka i vilken mån brandförsvarens resurser kan utnyttjas av kustbevakningen. Även från andra håll erinras om atl antalet kemikalieutsläpp till sjöss är myckel litet och atl specialstyrkan bör anordnas inom nuvarande bemanningsram.

Enligt min mening är det väsentligl att beredskapen för ingripanden mot kemikalieulsläpp förbättras både till sjöss och på land. Detta är frågor som både räddningstjänstkommittén och utredningen (K 1979:01) om transport av farligt gods arbetar med. Räddningstjänstkommitlén skall enligl sina direktiv lämna förslag till åtgärder som kan förbättra förutsättningarna för en effektiv räddningstjänst. Härvid skall kommittén bl.a. särskilt beakta alt det för en effektiv räddningstjänst är av väsentlig betydelse alt goda förutsättningar skapas för elt effektivt ulnyltjande av de resurser för rädd­ningstjänst som finns eller kan byggas upp hos statliga, kommunala, lands­tingskommunala och enskilda organ.

Frågan om en förbättrad personalberedskap för kemikaliebekämpning till sjöss är en så avgränsad fråga att det pågående utredningsarbetet enligt min mening inte bör förhindra en lösning innan arbetet är avslutat. Detta gäller framför allt om lösningen ligger i linje med inriktningen av utred­ningsarbetet. Som framhålls frän vissa remissinstanser finns personal med erforderliga kunskaper inom brandförsvaret. Också vid vissa industrier

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3    Kommundepartementet    20

som hanterar kemikalier finns sakkunskap inom området. Jag vill peka på att samarbete redan förekommer på vissa håll mellan industrierna och det lokala brandsförsvarel. Kompetent personal finns vidare i viss utsträck­ning hos brandnämnden och tullverkels kustbevakning.

Det gäller enligt min mening i första hand att klargöra vilka personella resurser som redan finns på landsidan och hur de kan utnyttjas för att förstärka kustbevakningens organisation om ett kemikalieutsläpp skulle inträffa till sjöss. Först därefter är det enligt min mening möjligt att ta ställning till om det behövs någon personell förstärkning. Jag anser att det är angeläget atl organisera de resurser som kan behövas på ett sådant sätt, atl de kan utnyttjas både på land och till sjöss. Utbildnings- och övnings­frågorna behöver också belysas. Jag anser alltså att det krävs etl fortsatt utredningsarbete innan man kan ta slutlig ställning till frågan om organisa­tionen av kemikaliebekämpningen till sjöss.

Det utredningsarbete, som jag nu har nämnt, bör ledas av brandnämn­den, där den största kompetensen för detla slag av räddningstjänst finns pä myndighetssidan. Arbetet bör :>jälvfallet bedrivas i samråd med general­tullslyrelsen och Svenska kommunförbundet. När del gäller frågan om utbildning bör denna samordnas med det arbete med översyn av brandför­svarsutbildningen som bedrivs av en särskild arbelsgmpp inom regerings­kansliet. Jag avser att senare lägga fram förslag för regeringen om en undersökning med den uppläggning som jag nu har berört. Frågan om ytterligare medel för anskaffning av maleriel för kemikaliebekämpning tar jag upp nu, tillsammans med övriga anslagsfrågor (avsnitt 2.9).

2.5 Samordning och ledning

Chefen för jordbruksdepariementet har redan behandlat vissa samord­ningsfrågor. Jag avser nu atl ta upp vissa frågor om samverkan vid olje-och kemikaliebekämpning saml samordning inom räddningstjänsten. Vi­dare går jag in på frågor om ledningen av större bekämpningsoperationer.

Oljeskyddskommittén framhåller att ansvariga myndigheter av samhälls­ekonomiska och andra skäl inle kan ha egna resurser som säkerställer insatser även i särskilt svåra fall. Då måste enligt kommittén samhällets samtliga tillgängliga resurser utnyttjas på bästa sätt. Kommittén anser alt det på central nivå, utöver det till slalens brandnämnd knutna rådet för räddningstjänst, behövs elt formellt etablerat organ för löpande samarbete i frågor om beredskapen för insatser mol såväl olja till sjöss som olja som har flutit i land. 1 organet bör enligt kommittén ingå bl.a. företrädare för sjöfartsverket, statens naturvårdsverk, generaltullstyrelsen och statens brandnämnd.

I fråga om ledning av bekämpningen anser oljeskyddskommittén att samverkan mellan kustbevakningens skadeområdesledare (s.k. On-Scene Commander) och berörda brandchefer är av allra största betydelse och att

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet   21

ett sådant samarbete måsle etableras så snart olja kan befaras nå land. Kommittén föreslår att brandlagen ändras så att den särskilde befälha­varen som länsstyrelsen förordnar enligt 12 § brandlagen skall ansvara för operativ ledning medan brandcheferna svarar för den taktiska ledningen. Vidare anser kommittén atl befälhavaren bör vara utsedd på förhand. Befälhavaren bör enligt kommittén ha särskilda insikter i oljebekämpnings-frågor och biträda länsstyrelsen i beredskapsfrågor. Kommittén anser alt han skall svara för löpande samordning och samverkan samt för viss utbildning och information. Vid operationer anses han böra samgrupperas med kustbevakningens regionala ledningsorgan.

1 fråga om ett centralt samarbelsorgan lämnar drygt hälften av remissin­stanserna synpunkter. Flertalet av dem tillstyrker atl ett sådanl organ bildas. Några remissinstanser framhåller att även andra myndigheter än de av kommittén föreslagna bör vaia representerade i samarbelsorganel. En­ligl dessa remissinsianser bör överbefälhavaren, fiskeristyrelsen, länssty­relser och kommuner ingå i del centrala samarbelsorganel. Riksrevisions­verket, statskontoret, generaltullslyrelsen, slalens naturvårdsverk, havs­resursdelegationen, Sveriges industriförbund och Sveriges redareförening är direkt negativa till atl etl centralt samarbelsorgan inrättas.

Huvuddelen av remissinstanserna är positiva till oljeskyddskommitléns förslag i fråga om fördelningen av ansvaret mellan den särskilde befälha­varen och brandcheferna. Detsamma gäller förslaget att länsstyrelserna skall utse befälhavare i förväg. Flera länsstyrelser och tvä kommuner anser att många av den presumtive befälhavarens uppgifter är likartade med dem som är aktuella inom annan räddningstjänst och att resurser för att lösa dessa uppgifter i stället bör tillskapas i form av tjänster inom länsstyrelseorganisationen. Enligt generaltullstyrelsens uppfattning skulle del vara en fördel om den presumtive befälhavaren utsågs för större områden än län, t. ex. civilområden.

Även kommittén jör miljörisker vid sjötransporter (MIST) tar upp sam­ordningsfrågorna. Kommittén föreslåratt del såväl på central som regional nivå bildas särskilda samarbetsorgan mellan miljövårds- och bekämpnings­myndigheter. Vidare föreslår MIST alt berörda länsstyrelser i särskild författning åläggs att upprätta beredskapsplaner för samhällets insatser mot olje- och kemikalieutsläpp till sjöss samt att med berörda parter öva dessa planer. Enligt MIST bör ocksä brandlagen ändras så atl länsslyrel­sen kan agera efter ett utsläpp till sjöss men innan ett nödläge på land kan anses ha inträffat.

MIST:s förslag om centralt samarbetsorgan får ett blandat mottagande av remissinstanserna. Bl.a. statskontoret och riksrevisionsverket av­slyrker förslagel om samarbelsorgan och anser att uppgifterna kan lösas inom ramen för nuvarande myndigheters verksamhet. Även många instan­ser som tillstyrker ett centralt samarbetsorgan ifrågasätter lämpligheten av de föreslagna regionala samarbelsorganen. Det synes ocksä vara en ut-9    Riksdagen 1980/81. 1 .saml. Nr 119

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet   22

bredd uppfattning atl samarbelsorganel endasi skall ha en rådgivande roll och inte utöva någon ledning av bekämpningsoperationer. Räddnings­tjänstkommittén framhåller atl förulsältningarna för en ökad samordning av räddningstjänsten både på lokal, regional och central nivå kommer att prövas av kommilién. Enligt räddningstjänslkommiitén bör därför MlST:s förslag i denna del anslå till dess kommittén har slutfört sitt arbete.

Även i fråga om länsstyrelsernas roll vid större bekämpningsoperationer är remissinstanserna av mycket olika uppfattning. Räddningstjänstkom­mitlén anser att frågan om länsstyrelsens roll bör ses i det större perspektiv om ansvarel för räddningstjänsten som helhet och det behov av samord­ning mellan alla berörda organ som kommittén skall utreda. Svenska kommunförbundel framhåller ocksä all frågan om länsstyrelsens roll vid slörre bekämpningsåtgärder i strandlinjen bör penetreras ytterligare.

Sjöövervakningskommillén har avgett betänkandet (Ds H 1980: I) Sam­ordning av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss. Kommittén anser atl alla myndigheternas resurser bör användas så långt del är möjligt som en gemensam tillgäng för all räddningstjänst. Enligt kommittén måste man ha en enhetlig ledning när flera myndigheter deltar. Den myndighet som har huvudansvaret för en insats bör leda insatsen. Sjöövervaknings­kommittén anser att en rationell och effektiv räddningstjänst förutsätter ett centralt samordningsorgan med ansvar för vissa övergripande frägor samt föreslår att ett sådant organ inrättas. Organets viktigaste uppgifter avses bli att samordna materielanskaffning och utbildning, att planlägga insatser, att fungera som rådgivare vid ledningen av insatser till sjöss, att utse myndighet att leda en insats, när två eller flera myndigheter har ansvaret, samt alt fördela övervakningsinsatser till sjöss.

De allra flesta remissinstanser som har yttrat sig över sjöövervaknings-kommitiéns förslag i denna del är positiva till alt någon form av samord­ning kommer till stånd. Endast etl par remissinstanser godtar emellertid utan förbehåll förslaget om alt inrätta ett centralt samordningsorgan med de uppgifter som kommittén föreslår. Statens brandnämnd tillstyrker vis­serligen förslaget men ifrågasätter om det är nödvändigt att organet får myndighetsstatus. Flertalet remissinstanser motsätter sig i princip att ell samordningsorgan får myndighelsstalus och ledningsuppgifter. Överbefäl­havaren, televerket, sjöfartsveikei, sjösäkerhelsrådel. luftfartsverket, fis­keristyrelsen, statens naturvårdsverk, generaltullstyrelsen, länsstyrelser­na i Stockholms och Hallands län samt Tjänstemännens centralorganisa­tion anser att elt samrådsorgan bör finnas men att detta endasi bör ha sam­rådsuppgifter. Flera instanser pekar dessutom på atl förslagel innebär onödig byråkrati.

För egen del villjag anföra följande.

Samordningsfrågorna är enligt min mening av utomordentlig belydelse. Jag erinrar om att regeringen genom beslut den 16 oktober 1980 har uppdragit åt statskontoret atl i samråd med sjöfartsverket och generaltull-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet       23

styrelsen ta fram ytteriigare underlag för den fortsatta beredningen av MIST:s förslag om atl föra samman sjöfartsverket och tullverkets kustbe­vakning lill en ny organisation.

Jag har tagit initiativet till ett arbete för att effektivt kunna utnyttja marinens resurser vid slörre oljebekämpningsoperationer. Arbetet bedrivs dels inom regeringskansliet varvid företrädare för marinen och tullverkets kustbevakning biträder, dels på myndighetsplanet av en mindre arbets­grupp i vilken ingår representanter för marinen och kustbevakningen. Till en början avses en plan för samverkan mellan marinen och kustbevakning­en vid större bekämpningsoperationer lill sjöss bli utarbetad. Förutsätt­ningarna alt utvidga samarbetet även lill andra områden kommer därefter att prövas.

En mera övergripande samordning förekommer inom ramen för rädd­ningsljänstkommilténs arbete. Kommittén skall i enlighet med riksdagens hemställan förutsättningslöst utreda frågan om huvudmannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya uppgifter. I kommitténs direktiv framhålls att det på skilda områden pågår utredningsarbete med anknytning till räddningstjänsten. Resultatet av utredningsarbetet kan en­ligt direktiven antas bli av betydelse för kommitténs överväganden i fråga om huvudmannaskapet för räddningstjänsten. Vid sina överväganden i denna fräga bör kommittén enligt direkfiven särskilt beakta att det för en effektiv räddningstjänst är av väsenllig belydelse att goda förulsällningar skapas för dels ett effektivt utnyttjande av de resurser för räddningstjänst som finns eller kan byggas upp hos statliga, kommunala, landstingskom­munala och enskilda organ, dels en effektiv ledning av räddningsarbetet. Detta förutsätter i sin tur bl. a. en god planläggning och en god samordning mellan de organ som kan ha att delta i arbetet. Oavsett ställningstagandet i huvudmannaskapsfrägan bör kommittén enligt direktiven överväga och lämna förslag fill åtgärder som kan öka förutsättningarna för en effektiv räddningstjänst. En fråga som enligt direktiven bör uppmärksammas sär­skilt är behovet av samordning av räddningsarbete som berör stora geogra­fiska områden. Föredraganden anför atl han härvid tänker på både det fallet att en händelse föranleder räddningsinsatser såväl lill lands som lill sjöss och på det fallet alt sådana insatser måste vidtas i t. ex. flera län.

Enligt min mening kan ansvariga myndigheter inte ha egna resurser som säkerställer insatser även i särskilt svåra fall. Jag delar oljeskyddskommit­téns uppfattning att samhällets samtliga tillgängliga resurser måste utnytt­jas på bästa sätt och atl vår samlade beredskapsorganisation bör planläg­gas bättre för utnyttjande av externa resurser. Som ett led i en strävan att åstadkomma detta harjag tagit initiativet till del arbele som pågår för atl effektivare kunna utnyttja marinens resurser vid större oljebekämpnings­operationer. Arbetet är inriktat på att utarbeta en samverkansplan, och del avses vara klart i maj 1981. Även del arbete som bedrivs av räddnings-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet       24

tjänstkommitlén bör enligt min mening kunna medföra förbättrade möjlig­heter att samla tillgängliga resurser i en oljebekämpningsoperation.

Vad gäller frågan om etl samordningsorgan på central nivå som har aktualiserats av oljeskyddskommillén vill jag till en början erinra om atl det till slalens brandnämnd är knutet ett råd för räddningstjänst. Enligt 8 8 instruktionen (1974:408) för statens brandnämnd har rådet till uppgift atl verka för samordning av olika grenar av samhällets räddningstjänst. När­mare föreskrifter om rådet meddelas av regeringen. Föreskrifter har med­delats genom beslut den 31 maj 1974. Enligl dessa är chefen för brand­nämnden ordförande i rådet. Han utser också rådels vice ordförande. Härutöver består rådet av en företrädare för var och en av följande myn­digheter och organisationer, nämligen rikspolisstyrelsen, överbefälha­varen, civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, televerket, statens järnvä­gar, sjöfartsverket, luftfartsverket, generaltullstyrelsen, arbetarskyddssty­relsen. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Ledamö­terna förordnas av brandnämnden för en tid av högst tre är efter samråd med vederbörande myndigheter eller organisationer. Såsom tillfälligt ad­jungerade ledamöter i rådet fär brandnämnden tillkalla särskilda sakkun­niga.

För atl åstadkomma en bättre samordning föreslår oljeskyddskommillén bl.a. att det på central nivå, utöver det till statens brandnämnd knutna rådet för räddningstjänst, inrättas elt särskilt organ för elt fortlöpande samarbete i frågor om beredskapen för insatser mot såväl olja till sjöss som olja som har fiutil i land. Kommitténs förslag i denna del har fått ett blandat mottagande. Enligl min mening är en förbättrad samordning av räddnings­tjänsten utomordentligt angelägen. Samtidigt måste emellertid frågan ses i elt större perspektiv. Denna uppgift ankommer i första hand på räddnings­tjänstkommittén.

Jag anser del uppenbart att del till statens brandnämnd knutna rådet för räddningstjänst i sin nuvarande form inte kan fylla den utvidgade samord­nande funktion på central nivä som behövs. Det skulle emellertid enligt min mening vara möjligt att ombilda rådet så atl det mera aktivt kan verka för en samordning mellan ansvariga myndigheter. Därigenom skulle man kunna åstadkomma en praktisk lösning som kan fungera fram till dess resultatet av räddningstjänstkommitténs arbete föreligger. Jag föreslår så­ledes atl rådet ombildas.

När det gäller sammansättningen av rådet är det en klar brist att fiskeri­styrelsen och statens naturvårdsverk saml länsstyrelserna inte är represen­terade. Företrädare för dessa bör kunna ingå i rådet. Även andra myndig­heter och organ som berörs av de frågor som behandlas bör kunna närvara. Enligt min mening bör rådet utses av regeringen. Rådet bör samla upp alla frågor inom räddningstjänstomiådet som kan behöva samordnas och utgö­ra ett forum för diskussion av frågor av gemensamt intresse. Härutöver bör naturligtvis normala kontakter mellan de berörda myndigheterna fortsätla.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet  25

Jag är medveten om all del är många myndigheter och organ som blir berörda av rådets verksamhel. Olägenheten härav bör kunna motverkas genom uppläggningen av arbetet. Sammanträdena bör vid behov kunna koncentreras till vissa akluella frågor som berör endasi en del av myndig­heterna och organisationerna. På delta sätt bör antalet deltagare i ett sammanträde kunna begränsas.

Enligt min mening bör sålunda rådet fungera som ett samrådsorgan för all räddningstjänst ulan att ha myndighelsstalus. Samordningsfrågorna inom räddningstjänsten är sålunda rådets huvuduppgift. Detta innebär enligl min mening atl man bör arbeta på att effektivisera planläggning, alarmering, ledningsfrågor, radio- och telekommunikationer, standardise­ring, utbildning och övningar. Arbetet bör ha en framåtsyftande inriktning. Myndigheterna skall självfallet ha kvar sitt normala ansvar men bl.a. den gemensamma övningsverksamhet som jag återkommer till (avsnitt 2.6.3 och 2.9) bör i regel behandlas i rådet innan beslul fattas. Genom den ombildning och förstärkning av rådet för räddningstjänst som jag nu före­slår bör fömtsättningar skapas för att lösa många av de samordningspro­blem som utredningarna har pekat på. Den ombildning av rådet för rädd­ningstjänst som jag föreslår bör således vara en smidig och praktisk lösning intill dess resultatet av räddningstjänstkommitténs arbete föreligger. Jag ser denna lösning som ell steg i riktning mot den bättre samordning av samhällets räddningstjänst som räddningsljänstkommilténs arbete syftar lill. Behovet av samordning pä regional nivå kan enligl min mening tillgo­doses genom länsstyrelserna som har ett sektorövergripande ansvar. Jag erinrar om att frågan om regional samordning övervägs av räddningstjänst­kommitlén.

Enligt 12 § första stycket brandlagen skall länsstyrelsen vid vissa nödlä­gen överta ledningen och förordna särskild befälhavare för räddningsfiäns-ten pä olycksplatsen. Oljeskyddskommittén anser atl lagen bör ändras så att den särskilde befälhavaren som länsstyrelsen förordnar kan ansvara för operativ ledning medan brandcheferna svarar för den taktiska ledningen. Befälhavaren avses vara utsedd på förhand och kunna delta i länsstyrel­sens planläggning m. m. Förslaget får huvudsakligen elt positivt bemö­tande.

Enligt min mening är en ordning med en särskild befälhavare för opera­tiv ledning och brancheferna för taktisk ledning helt förenlig med nuvaran­de lydelse av brandlagen. Vid oljebekämpning kan olycksplatsen ofta vara elt vidsträckt geografiskt område. Om så inle är fallet, torde som regel förutsättningar saknas för länsslyrelsen att överta ledningen. Jag anser det naturligt att ansvarel i praktiken delas upp vid elt större nödläge. Den särskilde befälhavarens uppgift blir således i första hand atl bestämma arbetets inriktning i stort och atl svara för samordningsuppgifterna, dvs. det som kan kallas för operativ ledning. Ledningen i övrigt bör enligt min mening delegeras.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3   Kommundepartementet         26

Som oljeskyddskommittén föreslår bör presumtiva befälhavare kunna vara utsedda på förhand. Detta förutsattes visserligen inte vid tillkomsten av brandlagen (prop. 1973: 185). Inom ramen för den planläggning som länsstyrelsen är skyldig all utföra bör emellertid befälhavare kunna utses även om något formellt förordnande inte kan utfärdas på förhand. Enligt min mening kan det vara lämpligt att länsstyrelserna inom ramen för tillgängliga medel anlitar presumtiva befälhavare för atl delta i planlägg­nings- och förberedelsearbetet. Länsslyrelsen i Stockholms län har redan tagit initiativet till en sådan ordning. Enligl min mening är det således möjligt all i praktiken lösa denna fråga, redan med nuvarande regler. Det ingår dessutom i räddningstjänslkommitténs uppdrag all se över frägor av detta slag inom hela räddningstjänstens område. Jag anser det därför inte påkallat alt nu vidta någon åtgärd.

2.6 Planläggning, utbildning och övning

2.6.1 Beredskapsplaner för olje- och kemikalieutsläpp

Oljeskyddskommillén anser alt planläggningen hos länsstyrelserna för oljebekämpning inle kan anses acceptabel. Enligt kommittén krävs det kunskaper och erfarenheler för alt kunna äsladkomma ändamålsenlig plan­läggning. Utbildning och information, innefattande bl.a. erfarenhetsut­byte, bör därtör enligl kommitténs mening utgöra en del av planläggning­en. Enligt kommittén bör statens brandnämnd framdeles svara för en avsevärt ökad utbildning. Oljeskyddskommittén anser del synneriigen vik­tigt att vår samlade beredskapsorganisation för oljebekämpning och sane­ring planläggs bättre för utnyttjande av externa resurser.

Kommittén för miljörisker vid sjötransporter (MIST) konslalerar atl bekämpning av och sanering efter olja och kemikalier syftar till all så långt som möjligt avvärja eller begränsa skadorna i miljön. För att detta skall kunna utföras effektivt måsle det enligt MlST:s mening finnas en i förväg utarbetad plan för bekämpningsaibetel. Kommittén föreslår alt regeringen skall ge berörda länsstyrelser i uppdrag alt upprätta beredskapsplaner för olje- och kemikaliebekämpning.

Samtliga remissinstanser biträder eller lämnar MISTS:s förslag utan erinran.

På regeringens uppdrag har statens brandnämnd gått igenom och sam­manställt länsstyrelsernas nuvarande beredskapsplaner för insatser med anledning av olje- och kemikalieutsläpp samt redovisat de ålgärder som nämnden anser påkallade med anledning av genomgången. Vid genom­gången visade del sig att omkring hälften av de akluella länsstyrelserna hade särskilda planer för insatsei' vid olje- och kemikalieutsläpp. Övriga länsstyrelser hade ingen plan alls för dessa typer av nödlägen eller endasi en översiktlig plan som var inordnad i länsstyrelsens plan för regional räddningstjänst. Enligt brandnämnden bör varje aktuell länsstyrelse sä

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet  27

snart som möjligt utarbeta en plan för dessa typer av nödlägen. Planlägg­ningen bör således enligt nämnden i första hand komma till stånd i de län där inga planer för närvarande är utarbetade. Övriga länsstyrelser bör enligt brandnämnden stämma av sina planer mot de anvisningar som nämnden har gett ut under år 1978. Brandnämnden framhåller atl nämnden med anledning av utredningsuppdraget har utarbetat förslag fill anvisning­ar till länsstyrelserna avseende deras planläggning för regionala insatser vid utflöde på vatten av olja eller kemikalier.

Brandnämndens redovisning och förslag har remissbehandlats. Försla­gen får ett genomgående positivt mottagande av remissinstanserna. Nägra instanser anser emellertid all anvisningarna för länsstyrelsernas planering kunde ha varit mera långtgående. Från några håll påtalas den oklarhet som anses föreligga i fråga om ansvarsfördelningen mellan land- och sjösidan. Dessa instanser menar att ansvarsfrågorna bör klariäggas. Vissa remissin­tanser framhåller att del är angeläget att planeringen påbörjas redan nu även om frågorna om ansvar är under utredning.

Huvuddelen av remissinstanserna delar uttryckligen brandnämndens uppfattning att läget i fråga om beredskapsplanläggningen för atl möta olje-och kemikalieutsläpp är ofillfredsslällande. Remissinstanserna är ocksä genomgående positiva lill vad nämnden föreslår för all få en tillfredsstäl­lande planläggning. Enligl flertalet remissinstanser bör planläggningen, såsom brandnämnden föreslår, anslutas till den plan för regional rädd­ningstjänst som skall finnas vid varje länsstyrelse. Att planläggningen inte bör begränsas till olje- och kemikalieutsläpp till sjöss ulan även omfalta sådana nödlägen på land betonas från flera håll. Länsstyrelserna anser all det behövs ytterligare medel för uppgiften. Riksrevisionsverket anser där­emot att resursbehovet i första hand bör tillgodoses genom omprioritering­ar inom länsstyrelsernas planeringsavdelningar. Flertalet remissinstanser är i huvudsak positiva till brandnämndens förslag till anvisningar. Från flera håll framförs emellertid önskemål om komplettering av anvisningarna i olika avseenden.

Jag anser liksom oljeskyddskommittén och MIST att det är av utomor­dentligt stor betydelse med en god planläggning. Brandnämndens genom­gång av länsstyrelsernas nuvarande beredskapsplaner för insatser med anledning av olje- och kemikalieutsläpp visar att ålgärder behöver vidtas. Planläggningen är en uppgift som det enligt 24 § brandstadgan åligger länsstyrelserna att genomföra. Det finns enligt min mening anledning att utgå från atl erforderliga åtgärder för att förbättra planläggningen vidtas självmant av länsstyrelserna. Sådana åtgärder har för övrigt redan salts i gång i bl.a. Stockholms och Kalmar län. Några särskilda medel för ända­målet bör inte ulgå. Vad brandnämnden har föreslagit om planläggningens genomförande och innehåll har i allt väsentligt bemötts positivt av remiss­instanserna. De synpunkter och förslag till kompletteringar av anvisningar­na som har förts fram bör övervägas av brandnämnden innan nya anvis­ningar meddelas.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3    Kommundepartementet    28

2.6.2   Miljöhandböcker

Kommittén för miljörisker vid sjötransporter (MIST) föreslår atl det till länsstyrelsernas beredskapsplan för ingripande mot olje- och kemikalieut­släpp skall höra en handbok (miljöallas) i vilken värdefulla och känsliga naturområden finns redovisade på ett överskådligt och lättillgängligt säll. Miljöatlasen skall enligt kommittén också kunna ligga till grund för t.ex. farleds- och hamnplanering.

Remissinstanserna är överlag positiva till förslaget. Mänga instanser, särskilt länsstyrelserna, pekar dock på alt behov finns av såväl anvisningar som resurstillskott.

Regeringen uppdrog genom beslut den 16 augusti 1979 åt länsstyrelserna utmed kusten och vid Mälaren och Vänern alt som en del av den planlägg­ning som ankommer på länsstyrelsen enligt 24 § brandstadgan samman­ställa en miljöhandbok som underiag för ingripanden mol olje- och kemika­lieutsläpp. Arbetet skulle enligt beslutel bedrivas i samråd med statens naturvårdsverk och i erforderiig utsträckning med sjöfartsverket och fis­keristyrelsen.

Naturvårdsverket har på länsstyrelsernas begäran tillsatt en arbetsgrupp för att utarbeta anvisningar eller en stomplan lill miljöhandbok. 1 arbets­gruppen ingår företrädare för naturvårdsverket, fiskeristyrelsen, tullver­kets kustbevakning, Inslilulel för vallen- och luflvårdsforskning (IVL) samt länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Västman­lands län. Arbetet beräknas bli klart under första hälften av detla år. Det material som därefter behövs för att upprätta miljöhandböcker finns i varierande grad hos länsstyrelserna.

Enligt min mening är miljöhandböckerna en viktig del av länsstyrelser­nas planläggning för ingripanden mot olje- och kemikalieutsläpp. Självfal­let kan böckerna också användas i andra sammanhang. Arbetet är nu på god väg och jag anser det angeläget alt arbetet slutförs så snart som möjligt. Någon särskild åtgärd behövs enligt min mening inte nu.

2.6.3   Utbildning och övning

Både oljeskyddskommillén och remissinstanserna anser alt del krävs en ökad satsning på samövning, utbildning och information för att den samla­de beredskapsorganisalionen för oljebekämpning och sanering skall kunna bli effektiv. Jag delar denna uppfattning. Särskilda samövningar har enligt min mening slor betydelse. Detta visar inte minst erfarenheterna från den ryska oljetankern José Marlis grundslötning vid Dalarö i januari 1981. Samarbetet under bekämpningsoperalionen mellan myndigheterna och kommunen fungerade mycket bra. Till stor del berodde della på en ledningsövning som hade hållits några månader lidigare. Jag vill också betona den betydelse övningar har för aU prova planläggningen. Övningar­na tillgodoser i viss mån behovet av utbildning och information till perso­nal som kan komma att delta i en bekämpningsoperation. Enligl min

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3    Kommundepartementet   29

mening är det angeläget att resurser nu ställs till förfogande för samövning­ar. Jag återkommer till denna fräga (avsnill 2.9).

Vid sammanfattning av erfarenheterna från oljebekämpningsoperatio-nerna på västkusten år 1978 och ostkusten år 1979 tar oljeskyddskommil­lén upp frågan om utbildning av personer som vid oljebekämpning och sanering kan engagera sig som ledare för arbetslag på land. Enligt kommit­tén bör sådana personer utses och utbildas regionalt.

Utbildningen inom brandförsvaret har behandlats i betänkandet (Ds Kn 1979:5) Brandförsvarsutbildningen. Utredningsförslaget har remissbe­handlats och överarbetas nu av en särskild arbetsgrupp inom regerings­kansliet. Frågan om utbildning av ledare för arbetslag på land bör enligt min mening övervägas vidare i detta sammanhang.

2.7 Tillsyn av kusterna

Ulredningen om tillsyn av kusterna (TAK) har lagt fram betänkandet Personal för tillsyn av kust och skärgård. Ulredningen anser att det hittills­varande systemet för handläggning av bemanningsfrågor, som innebär alt personalbehovet bedöms isolerat av varje sektorsmyndighet för sig, kan leda till otillfredsställande resultat, samhällsekonomiskt sett. 1 framtiden måsle därför enligt TAK ett mer övergripande betraktelsesätt införas vid ställningstaganden i bemanningsfrågor, så att de totala verkningarna av personalförändringar för såväl statlig som kommunal liksom enskild verk­samhet beaktas. TÄK anser att ett minimikrav är atl det införs en garanti för atl personalinskränkningar inte får ske utan att andra huvudmän, som har behov av tillsyn och övervakning utmed kusterna, har beretts möjlig­hel att redovisa hur dylika inskränkningar skulle påverka deras verksam­het. Mot denna bakgrund och för att förbättra samordningen mellan olika samhällsintressen, föreslår TAK en ny handläggningsordning.

Den föreslagna handläggningsordningen består dels av en informations­skyldighet, dels av en utredningsskyldighet. Rikspolisstyrelsen, överbefäl­havaren i viss utsträckning, televerket, statens vägverk, sjöfartsverket, SMHI, fiskeristyrelsen, slalens naturvårdsverk och generaltullstyrelsen skall i god lid underrätta andra berörda cenirala myndigheter och länssly­relsen i det berörda länet innan ätgärder vidtas som syftar till indragning av personal längs kusterna. Om länsslyrelsen finner att den tilltänkta indrag­ningen endast i ringa grad påverkar de anspråk på bemanning som finns hos olika huvudmän, skall indragningen enligl utredningsförslaget kunna verkställas. I annat fall skall länsstyrelsen enligt TAK göra en allsidig utredning av följderna av den tilltänkta indragningen. TAK föreslår att länsstyrelsen under utredningsarbetet skall höra berörda kommuner, landstingskommuner, fackliga och andra organisationer saml statliga cen­trala och regionala myndigheter.

Enligt TAK:s mening skall länsstyrelsen fömtom att lämna en nuläges-10   Riksdagen 1980/81. 1 .saml. Nr 119

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet       30

beskrivning lämna elt förslag som tillgodoser de anspråk på bemanning som olika samhällsintressen ställer i det aktuella fallet. Förslaget skall vidare om möjligt innehålla lösningar som innebär att de olika arbetsupp­gifterna så långt möjligt samordnas. 1 förslaget skall även enligt TAK behandlas frågor om finansiering av en fortsatt bemanning, fördelning av kostnader mellan olika intressenter samt huvudmannaskap för personalen. Om länsstyrelsens förslag inte godtas av berörd myndighet, skäll det enligl utredningen lämnas över till regeringen för prövning. Belräffande hand­läggningen på central nivå bör enligt TAK erinras om atl i de fall länsslyrel­sen har föreslagit alt en primärkommunal, landstingskommunal eller en­skild intressent skall medverka lill finansieringen av en Ibrtsall bemanning, dessa givelvis skall ha fillslyrkl förslagel för att länsslyrelsen över huvud skall kunna lägga fram detsamma. Däremot har TAK inle ansett det rimligt att ett organ som självt inte är berett all ekonomiskl bidra lill en fortsatt bemanning, men inte finner en viss lösning acceptabel, skall kunna påräk­na att regeringen alllid prövar ärendet.

TAK anser att de kostnader som kan behöva täckas för en fortsatt bemanning skall betalas genom en försöksverksamhet med s. k. regional­politisk anpassning av statliga ijänsler saml genom den frilidsbålavgift och oljeavgift som har föreslagits av andra statliga ulredningar.

Utredningens förslag har fåll ell i huvudsak posilivt mottagande vid remissbehandlingen. Flertalet remissinstanser delar således utredningens uppfattning att det nuvarande systemet för handläggning av bemannings­frågor är otillfredsställande. 1 flera yttranden framhålls att utredningsför­slaget ger bättre förutsättningar för samordnade lösningar. Vissa instanser, bl.a. statens naturvårdsverk, anser atl utredningen borde ha gått ännu längre och utrett hur stor bemanning som krävs för all tillfredsställa alla samhällsintressens behov. Generaltullstyrelsen, som har en övervägande kritisk inställning till förslaget, framhåller att de olika myndigheternas personal i allt väsentligl arbetar enligt skilda förutsättningar och att de endast i begränsad omfattning, i flera avseenden inte alls, kan ersätta varandra inom de verksamhetei- som innefattas i begreppet "tillsyn och övervakning längs kusterna". Några instanser anser att de regionalpolifis­ka aspekterna har tillmätts allfiör stor tyngd och alt detta kan försvåra önskvärda rationaliseringar.

Den föreslagna handläggningsordningen tillstyrks eller lämnas utan erin­ran av huvuddelen av remissinstanserna. Flera instanser anser atl de intressen som de har att företräda lättare kan hävdas med den ordning som TAK föreslår. Frän vissa håll framhålls att handläggningsordningen inte borde begränsas till indragningar. Andra instanser pekar på att anpassning av deras verksamhel måste kunna ske inom rimlig lid.

1 fråga om informationsskyldigheten anser några remissinsianser, bl.a. Svenska kommunförbundet, att den bör utvidgas lill atl omfatta postverket och domänverkel. Televerket menar att dess kustradiopersonal på grund

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet  31

av sin lokalisering inte kan komma i fråga. Vägverket anser att det inte är möjligt att ålägga dess personal ökade uppgifter. Generaltullslyrelsen var­nar för en alltför långtgående formalisering av informationsskyldigheten. Styrelsen anser alt myndigheter som avser atl vidta indragningar själva skall bedöma om behov av information föreligger eller att muntliga kon­takter skall räcka. Förordningen (1979:637) om länsplanering lämnar enligt några instanser redan de nödvändiga föreskrifierna.

Nästan alla remissinstanser tillstyrker all länsstyrelsen skall svara för den utredning som skall göras när det behövs för att klarlägga verkning­arna av personalinskränkningar. 1 yttranden från regionala och lokala organ framhålls att länsstyrelsen med sitt breda sektorsövergripande an­svar för samhällsutvecklingen bör ha de bästa förulsältningarna atl göra en allsidig utredning samt att länsstyrelsen har större anledning än annan myndighet atl bevaka de lokala och regionala intressena. Generaltullstyrel­sen och riksrevisionsverket anser däremot att behovet av bemanning bäst kan bedömas på central nivå. Farhågor framförs för att den regionala utredningsmodellen kommer alt bli alltför byråkratisk och resurskrävande.

För egen del kan jag helt instämma i TAK:s uppfattning att det hittillsva­rande systemet för handläggning av bemanningsfrågor kan leda till otill­fredsställande resultat sett i ett samhällsekonomiskt perspektiv. Detta är också flertalet remissinstansers mening. En personalinskränkning som genomförs av en myndighet kan få betydande återverkningar för andra samhällsintressen längs våra kuster. En indragning av tjänster kan, som TAK-utredningen framhåller, i sämsta fall leda lill att underlaget för en godtagbar service för den kvarvarande befolkningen försvinner. Vidare kan en avbemanning, som medför en kostnadsbesparing för en myndighet, rent av framtvinga åtgärder hos en annan myndighet som betingar större kostnader än besparingen. Jag delar helt TAK:s ståndpunkt alt det nuva­rande systemet, som innebär alt personalbehovet bedöms isolerat av varje sektorsmyndighel för sig, är ofillfredsslällande och alt ett mer övergri­pande betraktelsesätt måste införas i framtiden vid ställningstaganden i bemanningsfrågor.

Jag anser liksom utredningen alt de totala verkningarna av personalför­ändringar för såväl statlig som kommunal och enskild verksamhet måste beaktas. Samtidigt bör man eftersträva praktiska lösningar som medför lägsta möjliga kostnader för samhället som helhel. Självfallet måste även i fortsättningen tekniska hjälpmedel och rörliga enheter kunna användas för övervakningen längs kusterna. Enligt min mening krävs det emellertid en övergripande syn på sådana frågor. TAK:s förslag innebär att andra berör­da huvudmän bereds möjlighel att redovisa hur en personalinskränkning skulle påverka deras verksamhet och hur en fortsatt bemanning kan finan­sieras. Som flera remissinstanser framhåller ger della förslag till handlägg­ningsordning goda förutsättningar för samordnade lösningar.

Den av TAK föreslagna informationsskyldigheten och utredningsskyl-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3   Kommundepartementet    32

digheten innebär att del införs en garanti för att samordnade lösningar prövas före beslut om personalinskränkningar som medför negativa verk­ningar av nägon betydelse. Vissa instanser anser atl TAK borde ha gäll ännu längre och utrett hur stor bemanning som krävs för att tillfredsställa alla samhällsintressen. Jag har stor föreståelse för dessa synpunkter. Utredningsuppdraget hade emellertid i så fall varit mycket stort och hade med all sannolikhet tagit lång tid i anspråk. 1 stället valdes metoden att relativt snabbt få fram en lösning som kunde förhindra de olägenheter som avbemanningen längs kusterna har medfört och som jag har redovisat tidigare. Enligt min mening får denna lägre ambitionsnivå godtas. Vidare är del knappast möjligt att en gång för alla fastställa behovet av bemanning utmed kusterna med hänsyn till de förändringar som följer av utveckling­en. Det finns också betydande risk för att ett fullständigt system skulle bli administrativt tungrott och byråkratiskt. Jag anser emellertid att man kan hoppas på att den handläggningsordning som TAK föreslår för kust och skärgård skall kunna initiera samordnade lösningar även på andra områ­den. Sammanfattningsvis anser jag liksom huvuddelen av remissinstanser­na att den föreslagna handläggningsordningen bör genomföras.

Den kritiska inställning som framförs i fråga om personalens möjhgheter att vid en samordning fullgöra uppgifter inom annan myndighets verksam­het är enligt min mening betydligt överdriven. Visserligen finns det kvalifi­cerade uppgifter som kräver lång utbildning eller erfarenhet. 1 många fall behövs emellertid endast en begränsad kompletterande utbildning eller information. Jag kan inte heller hålla med om att de regionalpolitiska aspekterna har tillmätts alltför stor tyngd. Det finns utmed våra kuster alltför många bevis på motsatsen.

I fråga om vilka myndigheter som handläggningsordningen och därmed också informationsskyldigheten skall omfatta för en del remissinstanser fram förslag lill en utökning och andra till en minskning av den krets av myndigheter som TAK föreslår. Enligt min mening bör det till en början slås fast att informationsskyldigheten endast skall gälla sådan personal inom myndigheterna som kan ha direkl betydelse för tillsynen och över­vakningen av kusterna. De avgränsningsproblem som kan uppkomma i det särskilda fallet av personalinskränkning anser jag att myndigheterna bör kunna klara utan större svårigheter. Jag kan dela uppfattningen att post­verket och domänverket bör inkluderas. Den personal hos dessa verk som är verksam i kustområdet och då främst inom skärgårdsområden kan ha betydelse från bemanningssynpunkt. För sådan personal bör således gälla informationsskyldighet. Televerkets kustradiopersonal bör, även om den kan vara lokaliserad långt från kusten, också omfattas av handläggnings­ordningen på gmnd av den storci roll som personalen spelar i sjöräddnings­arbetet. Ätt vägverkets personal för färje- och brodrift inom skärgårdarna har betydelse och att vägverket därför bör omfattas av informationsskyl­digheten anser jag vara uppenbart. Förordningen om länsplanering leder

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet  33

enligt min mening inte till att länsstyrelserna får erforderlig information om nu aktuella personalförändringar. Erfarenheten visar att så inle är fallet och att det därför behövs en särskild förordning såsom utredningen före­slår.

Enligt min mening är det uppenbart atl den föreslagna regionala hand­läggningsmodellen ger den mest allsidiga och sakliga belysningen av frågan om personalinskränkningar. Jag vill dock understryka atl det är väsentligt att länsstyrelsen genomför uppgiften i samråd med berörda cenirala myn­digheter. Länsstyrelsen skall enligl min mening naturiigtvis som TAK föreslår också höra berörda kommuner, landstingskommuner, fackliga och andra organisationer samt statliga regionala myndigheter.

Jag anser inle att handläggningsordningen skall behöva bli byråkratisk och resurskrävande. Jag vill understryka att den särskilda handläggnings-ordningen endast gäller rena kust- och skärgårdsområden. Som jag tidigare har framhållit är del meningen atl skapa en garanti för att personalin­skränkningar som medför allvarliga negativa verkningar inte sker utan en allsidig belysning. Utredningsskyldigheten bör endast avse sådana åtgär­der som innebär mera väsentliga förändringar. Av betydelse för bedöm­ningen i detta hänseende är om det gäller indragningar i särskilt utsatta områden. I de fall när länsstyrelsen finner att dessa krav inte är uppfyllda eller att en tilltänkt indragning endast i ringa grad påverkar de anspråk på bemanning som finns hos olika huvudmän avses indragningen kunna ske utan särskild utredning. Det är väsenlligt med en snabb handläggning av de ärenden där utredning inte skall ske. Även utredningarna bör naturligtvis handläggas med skyndsamhet.

Jag vill peka på all länsslyrelserna redan i dag utreder många av de fall där det nu föreslagna regelsystemet blir tillämpligt och medför atl en utredning skall göras. Skillnaden är att utredningen i dag ofta sker först sedan beslul om personalinskränkning har fattals. Syftet med utredningen är då alt förmå vederbörande myndighet alt ändra sitt beslut. Enligt mitt förslag görs utredningen före beslutet om personalinskränkning. Detta är enligt min mening en mycket mera tillfredsställande ordning.

Jag vill i sammanhanget erinra om att myndigheterna fortlöpande har att överväga möjligheterna till rationalisering av verksamheten och ompriori­tering till de mest angelägna verksamhetsområdena. En fortlöpande över­syn av verksamhetens omfattning och inriktning är följaktligen elt nödvän­digt inslag i myndigheternas verksamhet.

Länsstyrelsen skall sålunda enligt min mening i vissa fall göra en allsidig utredning av följderna av en tilltänkt indragning av personal. Resultatet kan naturligtvis bli atl indragningen skall genomföras. Om länsslyrelsen finner del angeläget med en fortsatt bemanning, skall länsstyrelsen enligt min mening sträva efter att få fram en överenskommelse mellan intressen­terna om organisation, huvudmannaskap och kostnadsfördelning. Det är väsentligt all länsstyrelsen även i denna del av utredningen arbetar i nära samråd med berörda centrala myndigheter. Dessa bibehåller ju sitt nor-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet       34

mala kostnadsansvar. Om någon av de berörda statliga myndigheterna inte kan godta länsstyrelsens förslag, skall frågan föras upp till regeringen. Enligt min mening bör det i sädant fall ankomma på den myndighet som har aktualiserat personalinskränkningen att överlämna ärendet till rege­ringen. Jag utgår dock frän all detla skall bli mera sällan förekommande.

Vad gäller kostnaderna ansei" jag all huvudregeln bör vara att dessa skall fördelas mellan olika intressenter och att länsstyrelsen skall försöka få fram en frivillig överenskommelse om kostnadsfördelning. Bland intres­senterna bör förutom statliga myndigheter kunna ingå kommuner, lands­tingskommuner och enskilda sammanslutningar. Jag vill stryka under atl statliga myndigheter inte får utnyttja handläggningsordningen till atl vältra över kostnader på kommuner och landstingskommuner.

TAK-utredningen anser alt del föreslagna syslemel pä sikt bör medföra viss besparing eller leda till alt flera platser kan hällas bemannade till samma kostnad som tidigare. Jag kan dela denna uppfattning. Jag är inte beredd alt föreslå särskilda medel för alt täcka en del av personalkostna­den pä vissa platser, i vart fall inte Ln. när praktisk erfarenhet saknas. Som jag nyss framhöll bör kostnaderna i första hand fördelas mellan berörda intressenter.

Jag anser alltså all de principer som TAK-utredningen föreslår bör följas. Jag avser därför all återkomma till regeringen med förslag om införande av en handläggningsordning som i huvudsak överensstämmer med del förslag som ulredningen om tillsyn av kusterna har lagt fram.

2.8 Övriga åtgärder

Oljeskyddskommittén redovisar erfarenheterna från bekämpningen av de oljeutsläpp som drabbade västkusten är 1978 och ostkusten är 1979. Jag har tidigare redovisat de förslag som kommittén lämnar mot bakgrund av dessa erfarenheter (avsnitt 2.1). Flertalet av förslagen harjag redan be­handlat. Vissa andra frägor är av sådan karaktär att det ankommer på de ansvariga myndigheterna eller på kommunerna all beakla och överväga dem. Det gäller t.ex. frågor om arbetarskydd, presstjänsl och radiokom­munikationer. Rekommendationer för presstjänsten har således redan ut­arbetats av länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON). I de fall det kan behövas en samordning av sädana frågor kan de las upp i del av mig föreslagna ombildade rådet för räddningstjänst. Jag lar därför inle nu upp frågor av detta slag.

Några andra frågor som inle har behandlats lidigare vill jag dock ta upp.

Kommittén för miljörisker vid sjötransporter (MIST) föreslår att länssly­relserna vid Vänern-Göta älv. tullverkels kustbevakning och Vänerns seg­lalionsslyrelse skall få i uppdrag att upprätta etl särskilt handlingsprogram för miljösäkra sjötransporter på Vänern och i Göla älv. De remissinstanser som är närmast berörda av förslaget om etl sådant handlingsprogram är

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet       35

positiva till förslagel. Några instanser, statens naturvårdsverk och Sven­ska kommunförbundel, pekar på behovet av motsvarande uppmärksamhet mot Mälaren.

Regeringen följde i beslut den 9 augusti 1979 MIST:s förslag och gav de berörda länsstyrelserna i uppdrag alt upprätta etl särskilt handlingspro­gram för miljösäkra sjötransporter pä Vänern och i Göta älv. Uppdraget är slutfört och förslagel lill handlingsprogram remissbehandlas. När remiss­behandlingen är avslutad kommer förslaget, i de delar som inte har be­handlats redan i denna proposition, att beredas inom regeringskansliet.

Jag vill framhålla alt de förslag som läggs fram i denna proposition gäller hela landet och alltså även Vänern och Göta älv. Vissa förslag berör Vänernområdel direkt. Jag vill tillägga att en viss förstärkning av bered­skapen för olje- och kemikalieutsläpp på Vänern och Göta älv sker genom det kombinerade miljöskydds- och bevakningsfarlyg som f. n. är under byggnad vid AB Djupviks varv på Tjörn. Vidare harjag redan förordat att det föreslagna regionala förrådet av bekämpningsmateriel i Göteborgsre­gionen lokaliseras med hänsyn till behovet av korta insatstider i Vänern (2.3.2).

Oljeskyddskommillén föreslår alt statens brandnämnd skall ges nya eller utökade uppgifter. Enligt kommittén bör nämnden i utökad utsträck­ning medverka i forskning och utveckling samt följa upp svenska och utländska insatser efter oljeutsläpp. Vidare bör nämnden fullgöra utökad utbildnings- och informationsverksamhet samt i större utsträckning med­verka vid samövningar och andra övningar. Nämnden avses bl.a. ocksä medverka med expertråd vid större operationer. Brandnämnden behöver enligt kommitténs mening två nya tjänster för den föreslagna utvidgningen av verksamheten. Den sammanlagda årliga kostnaden för den utökade verksamheten beräknas till 750000 kr.

De uppgifter som oljeskyddskommillén anser bör ankomma på statens brandnämnd är av väsentlig betydelse för atl skydda våra kuster. Frågan om förstärkning av brandnämnden kompliceras emellertid dels av den översyn av brandförsvarsutbildningen som bedrivs av en arbetsgrupp inom regeringskansliet, dels av räddningstjänstkommitténs förutsättningslösa utredning av frågan om huvudmannaskapet för samhållets räddningstjänst. Brandnämndens framlida verksamhet påverkas också av 1978 ärs försvars-kommittés (Fö 1978:02) arbete med frågan om etl kommunanknutet civil­försvar. De uppgifter som oljeskyddskommittén anser bör ankomma pä brandnämnden ligger i stor utsträckning redan inom nämndens ansvarsom­råde. Enligl min mening bör behovet av ökade insatser i viss mån kunna tillgodoses genom omprioriteringar och omfördelning inom nuvarande or­ganisation. Inte minst bör detta vara fallet under den tid dä en större bekämpningsoperation pågår. Det måste anses vara en grundläggande princip för alla myndigheter att man gör en kraftsamling då allvarliga problem uppkommer inom ansvarsområdet. Mot denna bakgrund är jag

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3    Kommundepartementet    36

f. n. inte beredd atl föreslå någon personalförstärkning för statens brand­nämnd.

Räddningstjänstkommitlén avlämnade i januari 1980 deibetänkandet (Ds Kn 1980: 1) Undersökning av allvarliga olyckshändelser. 1 delbetänkandet föreslås att en självständig myndighet, statens kommission för undersök­ning av allvarliga olyckshändelser, skall inrättas. Den skall på eget initiativ undersöka alla slag av allvarliga olyckshändelser eller tillbud till sådana händelser ulom luftfartsolyckor som enligt luftfartslagen (1957:297) redan nu granskas av statens haverikommission eller sjöolyckor som enligt sjöla­gen (1891:35 s. 1) kan granskas av sjöfartens haverikommission. Med allvarliga olyckshändelser avses enligt kommitténs förslag brand, ras, översvämning, trafikolycka, utflöde av skadliga ämnen och annan liknande händelse som har medfört eller kan befaras medföra betydande skador på människor eller egendom eller i miljön.

Även oljeskyddskommillén och MIST föreslår i sina betänkanden att sådana undersökningar skall göras. Oljeskyddskommillén anser således att varje operation för bekämpning av oljeutsläpp av större omfattning bör utvärderas av - förutom ansvariga myndigheter - ett fristående organ som inte har ansvaret för insatserna. Enligt MlST:s mening bör en kommission kunna tillsältas även vid olyckor som har medfört slora skador på miljön, t. ex. stora oljeutsläpp.

Jag erinrar om alt regeringen den 5 mars 1981 har beslutat (Dir. 1981:12) att en kommitté skall tillsättas med uppdrag atl undersöka allvarliga olyckshändelser och tillbud till sådana händelser. Kommittéformen har valts bl.a. med hänsyn till att regler och arbetsformer för en verksamhet som är samordnad med den som slalens haverikommission och sjöfartens haverikommission bedriver skall kunna övervägas närmare sedan viss erfarenhet har vunnits av den undersökningsverksamhet som nu skall påbörjas.

Oljeskyddskommillén anser atl staten måste vara beredd all pä olika sätt verka för att en acceptabel bäigningsberedskap finns runt våra kuster. Detta kan enligt kommitténs mening ske både nafionellt och inom ramen för internationellt samarbete. Även i fråga om ansvarsfördelning för be­kämpnings- och saneringsåtgärder på det fria havet utanför Sveriges kuster bör man enligt kommittén från svensk sida ta de ytteriigare initiativ som behövs för atl få lill stånd internationella överenskommelser. Frågan om bärgningsberedskap behandlas av chefen för kommunikationsdepartemen­tet (bilaga 2).

Liksom oljeskyddskommittén villjag betona betydelsen av det interna­tionella samarbetet för atl dels förebygga utsläpp av olja, dels möjliggöra alt olika länders resurser kan samlas för att bekämpa ett utsläpp. Vad gäller samarbete i fråga om bekämpning av marina föroreningar vill jag erinra om atl en nordisk samverkan förekommer inom ramen för 1971 års Köpenhamnsavtal. Inom Nordsjöområdet förekommer elt motsvarande

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3   Kommundepartementet         3?

samarbete mellan de åtta strandstaterna enligt 1969 års Bonnöverenskottt' melse. De sju Östersjöstaterna samarbetar enligt 1974 års Helsingforskon­vention om skydd för Östersjöns marina miljö. Ett mera vidsträckt samar­bete förekommer dessutom inom FN:s fackorgan för tekniska sjöfartsfrå­gor (IMCO).

Genom det angivna samarbetet får länderna tillfälle atl utbyta erfarenhe­ter om bekämpning av marina föroreningar och tillgodogöra sig forsknings­resultat i andra länder. Samarbetet har också direkt betydelse från bered­skapssynpunkt eftersom andra länders resurser kan komma till hjälp när det behövs. Det praktiska arbetet syftar till att utveckla och nå överens­kommelser om rutiner för rapportering Och operativ samverkan. Vid ge­mensamma övningar prövas denna planläggning. Det nordiska samarbetet har av naturliga skäl kommit längst och verkar pådrivande på del samarbe­te som förekommer med andra länder.

Av de olika frågor som behandlas i internationell samverkan vill jag särskilt nämna utbyggnaden av det positionsrapporteringssystem som re­dan tillämpas i Stora Balt med stöd av internationell överenskommelse. Det utbyggda systemet täcker hela Östersjöområdet, i väster upp lill linjen Skagen - Göteborg, och omfattar lastade oljetankfartyg på 20000 brutto­ton och mer samt lastade kemikaliefartyg och gastankfartyg på 1 600 brut­toton och mer. När det gäller kemikalietankfartygen omfattas de av rapporteringssystemet, om de för last av vissa särskilt farliga kemikalier. Rapporter skall lämnas av fartygen bl. a. när de kommer in i Östersjöområ­det, när de lämnar det och näi" de passerar andra rapporteringslinjer som har dragits upp i området. Positionsrapporteringssystemet skall enligt vad Östersjöstaterna har kommit överens om börja att tillämpas den I juli 1981 och är tänkt som en försöksverksamhet under två år. Min förhoppning är alt resultaten blir sådana att internationell enighet kan nås om en utvid­gning av systemet både geografiskt och i fråga om vilka fartyg som skall omfattas av systemet.

Jag vill också nämna att det efter ell svenskt initiativ pågår arbete med att utvidga Bonnöverenskommelsen fill atl även omfatta samarbete vid bekämpning av utsläpp i Nordsjön av andra skadliga ämnen än olja. Vid det samarbete som pågår inom FN:s fackorgan för tekniska sjöfartsfrågor (IMCO) har Sverige dessutom tagit initiativ till och åtagit sig alt leda utarbetandet av en handbok för bekämpning till havs av kemikalieulsläpp. I det internationella samarbetet har Sverige över huvud taget varit mycket aktivt och genom sitt tekniska kunnande på bekämpningsområdel på ett gynnsamt sätt kunnat påverka utvecklingen. Enligt min mening bör man från svensk sida fortsätta att ta erforderliga initiativ. Samtidigt vill jag framhålla atl det tar förhållandevis lång lid atl få fram internationella överenskommelser.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet

38

2.9 Anslagsfrågor FEMTONDE HUVUDTITELN

D. Räddningstjänst m. m.

I budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/81: 100, bil. 18, s. 102-106) har lagts fram förslag om anslag för räddningstjänst m. m. Vad gäller anslaget till Beredskap för oljebekämpning till havs m. m. har frågan om medel för budgetåret 1981/82 till anskaffning av bekämpningsanordningar och be­kämpningsmedel m. m. helt hänvisats till den proposition som nu är i fråga.

Jag har tidigare förordat lösningar av olika frågor som fordrar atl de anslag som har föreslagits i budgetpropositionen för budgetåret 1981/82 behöver ökas. Efter samråd med chefen för budgetdepartementet anhåller jag nu att få ta upp frågan om ytterligare medel för budgetåret 1981/82 till Statens brandnämnd och lill Beredskap för oljebekämpning till havs m. m. Jag anhåller vidare om att få ta upp frågan om etl nytt reservationsanslag benämnt Strandbekämpningsbåtar.

D 1. Statens brandnämnd

1979/80 Utgift 1980/81 Anslag 1981/82 Förslag

11039177 11523000 14049000

 

 

 

1980/81

Beräknad ändring 1981/82

 

Brand-

Föredra-

 

 

nämnden

den

Personal

 

 

 

Handläggande personal

18

-1-2

■ -

Övrig personal

15

+ 2

-

 

33

-F4

-

Anslag

 

 

 

Utgifter

 

 

 

Lönekostnader

7 556000

-H 278000

-1-   523 000

Sjukvård

6 500

-H      2 500

-

Reseersättningar

184000

-1-    43000

-1-      6000

Därav utrikes resor

(30000)

(-)

(-)

Lokalkostnader

1572500

-1-   118500

+   118000

Expenser

1835 000

+  601000

-F    83 000

Därav engångsulgifter

(300000)

 

(-)

Ersättning till kommuner för

 

 

 

lokaler och materiel, driv-

 

 

 

medel m. m.

315000

-

-

Visst försöks- och utvecklings-

 

 

 

arbete m. m.

174000

-

+    96000

Därå v engångsulgifter

(lOOOOO)

 

 

Regionala förråd

-

-

-1-1700000

 

11643000

-1-2043000

-t-2526000

Uppbördsmedel

 

 

 

Försäljning av publikationer

 

 

 

m. m.

120000

-

-

Nettoutgift

11523000

4-2043000

-1-2526000

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet       39

Jag har tidigare behandlat frågan om övningar för atl den samlade beredskapsorganisationen för oljebekämpning och sanering skall kunna bli effektiv (avsnill 2.6.3). Brandnämnden har innevarande budgetär under anslagsposten Visst försöks- och utvecklingsarbete m.m. 100000 kr. för regionala övningar inom räddningstjänsten och föreslås i budgetproposi­tionen få samma belopp för budgetåret 1981/82. Beloppet räcker till två tillämpade övningar och fyra ledningsspel. Samordningen av räddnings-Ijänstinsatserna såväl till lands som till sjöss är enligt min mening mera komplicerad än den verksamhel som bedrivs enbart på land. Detla skulle tala för att del fordras flera samövningar. Jag anser emellertid atl samma ambitionsnivå som gäller för de regionala övningarna på land får godtas. Detla medför alt man kan genomföra ett ledningsspel inom varje tullregion varje år och en tillämpad övning vartannat år. Det förhållandet att övning­arna kommer ganska sällan bör enligt min mening i viss mån kunna avhjäl­pas t.ex. genom atl länsstyrelser och kommuner som inte berörs av en enskild övning får delta som observatörer. Jag anser också att övriga räddningstjänstövningar bör kunna ge erfarenheter som är av värde vid bekämpning av oljeutsläpp. Enligl min mening bör sälunda brandnämnden tillföras ytterligare lOOOOO kr. för samordnade övningar av den samlade organisationen för bekämpning av miljöskadliga ulsläpp som sker till sjöss.

Frågan om regionala förråd av bekämpningsmateriel är av väsentlig belydelse för att möta etl större oljeutsläpp när detta når stranden. Jag har tidigare föreslagil en uppbyggnad av sådana förråd och därvid förordat en utbyggnadstid på omkring tre är (avsnitt 2.3.2).

Mot bakgmnd härav beräknar jag medelsbehovet för ulbyggnad av re­gionala förråd under budgetåret 1981/82 till 1,7 milj. kr.

Sammanfattningsvis bör - utöver vad som har föreslagits i budgetpropo­sitionen 1981 — på förslagsanslaget Statens brandnämnd för budgetåret 1981/82 anvisas ytterligare 1,8 milj. kr. Delta innebär en ökning av anslaget med 2 526000 kr. i stället för den i budgetpropositionen upptagna ökningen 726000 kr.

D 2. Beredskap för oljebekämpning till havs m. m.

1979/80 Utgift       10567593

1980/81 Anslag     12215000

1981/82 Förslag    14396000

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet

40

 

 

 

1980/81

Beräknad ändring 1981/82

 

Generaltull-

Föredra-

 

 

styrelsen

ganden

Kostnader för bekämpnings-

 

 

 

operationer

1000

-

-

Kostnader för anlitande av kon-

 

 

 

sulter och annan expertis

230000

-1-      21000

+   166000

Anskaffning av bekämpnings-

 

 

 

anordningar och bekämp-

 

 

 

ningsmedel m. m.

5 255 000

-1-12 485 000

-t-   745 000

Tekniskt utvecklingsarbete och

 

 

 

forskning beträffande medel

 

 

 

och metoder för bekämpning

 

 

 

av miljöfarliga utsläpp till havs

 

 

 

samt i kustvattnen, Vänern

 

 

 

och Mälaren

1499000

-1-    486000

-

Drift och underhåll av teknisk

 

 

 

materiel för bekämpning av

 

 

 

miljöfariiga utsläpp

5 230000

-1- 2590000

-Hl 270000

 

12215000

-1-15582000

-1-2181000

Generaltullstyrelsen

1 sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 anser generaltullstyrel­sen att anslagsposten Anskaffning av bekämpningsanordningar och be­kämpningsmedel m.m. bör öka från 5255000 kr. fill 17740000 kr. Styrel­sen har då inte beräknat medel för anskaffning av stora och medelstora miljöskyddsfartyg. Anledningen härtill är att föredraganden i budgetpropo­sifionen 1980 (prop. 1979/80: 100, bil. 18, sid. 104) anförde att anskaffning av ytteriigare miljöskyddsfartyg, i enlighet med vad som har skett under senare år, borde kunna prövas som tidigareläggning av statliga beställning­ar.

För budgetåret 1981/82 begär generaltullstyrelsen medel för fortsalt an­skaffning av fjärranalysulrustning (1,7 milj. kr.), fem strandbekämpnings­båtar (2 250000 kr.), tre bärplansförsedda sjöslädar (1,2 milj. kr.), sju mindre arbetsbåtar (1,2 milj. kr.), diverse oljebekämpningsmateriel (10390000 kr.) och kemikalieskyddsmateriel (I milj. kr.). Bland diverse oljebekämpningsmateriel ingår ersättningsanskaffning av högsjölänsor. Enligt styrelsens mening bör denna maleriel, som anskaffades under åren 1973-1975, ersättas eftersom den har blivit försliten saml föråldrad från teknisk synpunkt.

Vad gäller miljöskyddsfartygen anser generallullstyrelsen att fyra me­delstora fartyg är helt omoderna och kräver orimligt höga underhållskost­nader. Fartygen är Ld. tullkryssare som byggdes om för all provisoriskt kunna användas för oljebekämpning när beredskapen skulle byggas upp i början av 1970-talet. De svarar inte nu tillnärmelsevis mot de krav som måste ställas på fartyg av delta slag. Generaltullstyrelsen anser också att ett av de stora miljöskyddsfartygen behöver bytas ut. Ytteriigare ell nytt

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet  41

medelstort fartyg behövs enligt styrelsens mening för alt uppnå erforderlig beredskapsgrad.

Föredraganden

Vid behandlingen av oljeskyddsberedskapen till sjöss (avsnitt 2.2) har jag redovisat min syn på inriktningen av beredskapen. Erfarenheterna från oljebekämpningsoperationer både i Sverige och i utlandet visar att det behövs ulrustning för bekämpning av miljöskadliga utsläpp vilken är an­passad till att användas i olika situationer. Det gäller bl.a. fartyg, länsor, upptagnings- och mollagningsanordningar. Utrustningen skall kunna sät­tas samman till bekämpningssystem som är anpassade till omständigheter­na i den aktuella oljespillsituationen. Förhållandena kan variera i betydan­de grad. Tullverkets kustbevakning har hittills utvecklat åtta olika be­kämpningssystem. En översiktlig beskrivning av vilka komponenter som ingår i systemen, bör fogas till protokollet i detla ärende som bdaga 3.9.

Olje- och kemikaliebekämpningen lill sjöss utförs av den personal som finns inom tullverkets kustbevakning, sammanlagt omkring 550 personer. Detta är enligt min mening vad som behövs för alt utföra de uppgifter som bör fullgöras av kustbevakningen med anledning av olje- och kemikalieut­släpp till sjöss. Behovet av materiel är således anpassat till denna personal­styrka. Genom det intensiva arbete som nu bedrivs för atl effektivisera bekämpningen har kustbevakningens stabssida kommit att belastas särskilt hårt. Forsknings- och utvecklingsarbetet för alt förbättra bekämpningssys­temen samt samordningsarbetet inom landel och med andra länders orga­nisationer kräver stora arbetsinsatser. Enligt min mening är del nödvändigl med en förstärkning av kustbevakningsledningen med vad som motsvarar en tjänst under en övergångstid på elt par år. Jag beräknar alt 150000 kr. behövs för detta ändamål under anslagsposten kostnader för anlitande av konsulter och annan expertis. Jag vill framhålla atl denna förstärkning även bör kunna göra det möjligt för kustbevakningen att i större utsträck­ning än tidigare medverka i exportfrämjande åtgärder på området. Svenskt kunnande på oljebekämpningens område står på en myckel hög nivå och har väckt stort intresse i andra länder.

Jag har tidigare anfört att det fortfarande kvarstår behov av att anskaffa materiel till tullverkets kustbevakning (avsnitt 2.2). Del gäller både er­sättningsanskaffning och nyanskaffning. Bland den materiel som behöver ersättas ingår högsjölänsor. Såsom jag redan har sagt är det viktigt med en effektiv övervakning av havet för att bl.a. förhindra avsiktliga utsläpp. Fortsatt anskaffning bör därför ske av den i Sverige utvecklade fjärranalys­utrustningen för spaning efter oljeutsläpp, såväl avsiktliga som oavsiktliga. Enligt min mening bör en fortsatt utbyggnad ske med både kemikalie­skyddsmateriel och oljebekämpningsmateriel, som t.ex. mindre arbetsbå­tar, länsor och oljeupptagare. För budgetåret 1981/82 beräknar jag kostna­derna för materielanskaffning lill 6 milj. kr.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet       42

Anskaffning av miljöskyddsfartyg bör som jag redan har framhållit ske som tidigareläggning av statliga beställningar. Jag återkommer till frågan om anskaffning av strandbekämpningsbåtar.

Genom den utökade övningsverksamhet som jag nu föreslår uppkommer ökade drifts- och underhållskostnader. Beställningen av ytteriigare två miljöskyddsfartyg, som regeringen genom beslut den 18 december 1980 uppdrog åt generaltullstyrelsen att upphandla, medför dessutom kostnader som inte har beaktats tidigare. Anslagsposten drift och underhåll bör därför ökas med 500000 kr. utöver det belopp som har angivits i budget­propositionen 1981.

Sammanfattningsvis bör - utöver vad som har föreslagits i budgetpro­positionen 1981 - på förslagsanslaget Beredskap för oljebekämpning till havs m.m. för budgetåret 1981/82 anvisas ytteriigare 6650000 (150000 4-6000000 + 500000) kr. Detta innebär en ökning av anslaget med 2 181000 kr. i stället för den i budgetpropositionen redovisade minskningen med 4469000 kr.

D 7. Strandbekämpningsbåtar'

1981/82 Förslag      1500000

Jag har framhållit att strandbekämpningsbåtar är av stor betydelse för bekämpningen i strandzonen och att det är angeläget att tullverkets kustbe­vakning får möjlighet till viss anskaffning av strandbekämpningsbåtar (av­snitt 2.2). Enligt min mening bör medel för anskaffning av sådana båtar las upp på ett reservationsanslag. Detta ger bättre förutsätlningar till en ratio­nell upphandling än om medlen anvisas som förslagsanslag.

Jag anser därför att medel för anskaffning av strandbekämpningsbåtar bör föras upp på elt särskilt reservationsanslag. Jag beräknar 1,5 milj. kr. fördetta ändamål.

3 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslär riksdagen att

1.godkänna de riktlinjer för bekämpning av och sanering efter olje-

och kemikalieutsläpp till sjöss som jag har förordat, 2.till   Statens   brandnämnd  för   budgetåret   1981/82   anvisa   ett

förslagsanslag av 14049(X)0 kr., 3.till Beredskap för oljebekämpning tdl havs m.m. för budgetärel

1981/82 anvisa etl förslagsanslag av 14 396000 kr.. 4.till Strandbekämpningsbåtar för budgetåret  1981/82 anvisa etl reservationsanslag av 1500000 kr. ' Nytt anslag

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3    Kommundepartementet 43

Innehåll

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 2 april 1981   .... 1

1 Inledning    .................................................................... ..... I

1.1                                                                                  Nuvarande ordning                       1

1.2    Översyn av beredskapen mot olje- och kemikalieutsläpp till

sjöss   ......................................................................      2

2 Föredragandens överväganden    .................................      5

2.1    Inriktningen av den svenska beredskapen .............. .... 6

2.2    Oljeskyddsberedskapen till sjöss.............................      9

2.3    Oljeskyddsberedskapen i strandzonen    ................    11

 

2.3.1    Beredskapsätgärder i allmänhet   ....................    11

2.3.2    Regionala förråd   ............................................ .. 13

2.3.3    Ersättningsfrågor ............................................. .. 17

 

2.4    Beredskap mot kemikalieutsläpp   ........................... .. 19

2.5    Samordning och ledning   ........................................ .. 20

2.6    Planläggning, utbildning och övning    ..................... .. 26

 

2.6.1    Beredskapsplaner för olje- och kemikalieutsläpp                26

2.6.2    Miljöhandböcker   .............................................    28

2.6.3    Utbildning och övning   ....................................    28

 

2.7    Tillsyn av kusterna   ................................................. .. 29

2.8    Övriga åtgärder........................................................ .. 34

2.9    Anslagsfrågor   .........................................................    38

3 Hemställan   ..................................................................    42

BUagor som ingår i separat bilagedel

Bilaga 3.1 Betänkandet (Ds Kn 1979:13) Beredskap mot oljeut­
släpp till sjöss   ............................................... 193

Bilaga 3.2 Förteckning över remissinstanserna och en sammanställ­
ning av deras yttranden  ................................. 384

Bilaga 3.3 Program för atl bygga upp regionala förråd av bekämp­
nings- och saneringsmateriel   ........................ 397

Bilaga 3.4 Förteckning över remissinstanserna och en sammanställ­
ning av deras yttranden  ................................. 407

Bilaga 3.5 Redovisning av länsstyrelsernas nuvarande beredskaps­
plan och förslag till åtgärder ........................... 412

Bilaga 3.6 Förteckning över remissinstanserna och en sammanställ­
ning av deras yttranden  ................................. 433

Bilaga 3.7 Sammanfattning ur betänkandet (Ds Kn 1980:2) Perso­
nal för tillsyn av kust och skärgård   ................ 442

Bilaga 3.8 Förteckning över remissinstanserna och en sammanställ­
ning av deras yttranden  ................................. 446

Bilaga 3.9    Översiktlig beskrivning av bekämpningssystem               456

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981

 

 

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.1   Jordbruksdepartementet   1

Bilaga l.l

Utdrag ur betänkandet (kap. 4-7) (SOU 1979:43) Ren Tur — program för miljösäkra sjötransporter

4   Åtgärder för att minska utsläpp

4.1       Utsläpp vid olyckor

Åtgärderna för att minska utsläppen inriktas på att dels förebygga olyckor, dels begränsa utsläppen vid de olyckor som trots allt kominer att inträffa. Dessa åtgärder kan rikta sig mot fartyget, farleden och fartygets framförande. Det mest genomgripande förslaget är att inrikes sjötransporter av olja ska utföras med särskilt miljösäkra kusttankfartyg.

Den mest effektiva åtgärden mot de avsiktliga ut­släppen vore naturligtvis ett fullständigt respek­terat internationellt,totalförbud mot alla utsläpp. Det föreslaget har framförts bl a av Nordiska Olje­skyddsunionen. Steget dit är dock långt. Andra åt­gärder måste därför vidtas. Delvis har de också olycksförebyggande effekt.

4.1.1     Miljösäkra kusttankfartyg ;ref bil 5)

Kommittén har låtit Salén Technologies AB (SALTECH) belysa fartygsdelen i ett miljösäkert transportsystan för transport av oljeprodukter till i första hand Stock­holmsregionen. Studien redovisar de tekniska förut­sättningarna för att minska risken för oljeutsläpp i händelse av grundstötning och kollision, i framför allt skärgårdsfarleder. Dessa tekniska arrangemang tillämpas på ett tankfartyg av lämplig storlek för oljetransporter från Göteborg/Brofjorden alterna­tivt Rotterdam till Stockholm med hänsyn tagen till skärgårdsfarledernas begränsningar. Det förbättrade skyddet mot oljeutsläpp bedöms och kostnaden för transporter med ett sådant miljösäkert fartyg jäm­förs med ett i övrigt likvärdigt fartyg. Ett mot­svarande fartyg för mälartrafik diskuteras också. Även mindre fartyg för bl a vänertrafik kan konstrueras enligt samma principer.

I rapporten analyseras konstruktion, utrustning och egenskaper för ett miljösäkert tankfartyg på 30 000 ton dödvikt. Fartyget har längden 190-200 m, bredden 30-32 m och djupgåendet 10 m.

I    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.1    Jordbruksdepartementet    2

Den fara för miljön i skärgårdsfarleder som ett fartyg innebär kan ses som en samverkan av flera faktorer:

-    navigeringssäkerhet

-    manövrerbarhet

-    utrustning

-    skadetålighet

-    bärgningsbarhet

Navigeringssäkertiet

Fartyget uppfyller alla existerande ocii förutsebara krav på kommunikations- ocli navigeringsutrusning, inklusive kollisionsvarningsradar.

Manövrerbarhet

Fartyget har genom sitt högre fribord, både i las­tat och barlastat tillstånd, ett större vindfång i hårt väder. Fartyget är å andra sidan utrustat med framdrivnings- och styrutrustning som ger god manöv­rerbarhet.   Styrsystemet och styrmaskineriet är dubblerat i enlighet med kraven i SOLAS-nrotokollet 1978. Rodret är eventuellt utrustat med klaffar för uppnående av maximal roderverkan också vid låga farter. Fartyget liar ställbar propeller för att möjliggöra snabba effektförändringar. Dubbla pro­pellrar och roder har däremot inte ansetts nödvän­diga. Prioritering bör istället ges åt styrmöjlig­heterna, kompletterat med möjligheten att fälla ankare från bryggan. Med hänsyn till driftsäkerhe­ten hos moderna framdrivningsmaskinerier bedöms detta arrangemang erbjuda fullt tillfredsställande säkeriiet mot manöveroduglighet som följd av bort­fall av framdriftsmaskineriet.

Fartyget har tvärpropellrar för- och akterut för att förbättra manövrerbarheten i hamn och minska beroendet av bogserbåtar.

Utrustning

Med utrustning avses i detta sammanhang fartygets medförda utrustningar och arrangemang för att före­bygga oljeutsläpp, såväl under rutinmässig drift som vid skador. Många av dessa utrustningar är an­givna i förutsedd lagstiftning och finns inskrivna i MARPOL- och SOLAS-konventionerna. Översiktligt bör fartyget vara utrustat med följande egenskaper och anläggningar i detta avseende.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet      3

För uppfyllande av MARPOL Protocol 1978:

-    segregerad ballast med skyddsplacering

-    effektivt tankrengöringssystem med sloptankar

-    dränersystem för lastpumpar och lastledningar

-    länsvattentank och länsvattenseparator i maskin­rummet

-    oljehaltmätare för utsläppt vatten med automatisk stängning av överbordsventiler

-    gränsskiktmätare i sloptankar

För uppfyllande av SOLAS Protocol 1978:

-     inertgasanläggning för lasttankar och eventuellt
för ballasttankarna

-  dubblerad styrmaskineriutrustning
~ dubbla radarutrustningar

Övrig säkerhetshöjande utrustning:

~ ballasttankarna anordnade i dubbelbotten och sidotankar

-  centralt gasmätsystem för ballasttankar

~ lossnings- och lastomfördelningsarrangemang som ej sätts ur funktion vid skrovskador och som har reservkraftkälla ~ utrustning för lossning av skadad tank ~ arrangemang för nödläktring till annat fartyg

Skadetålighet

Fartyget är försett med dubbelbotten och sidotankar för att förhindra oljeutsläpp vid grundstötning respektive kollision. Dubbelbotten med två meters djup synes vara tillräckligt i minst 87 procent av grundstötningsfallén. Genom sekundära effekter såsom möjlighet till nödläktring och lastomfördelning kan effektiviteten av dubbelbottenarrangemanget i sin helhet uppskattas till minst 90 procent.

Fartygets sidotankar med tre meters bredd skyddar mot oljeutsläpp vid kollision i ca 86 procent av fallen. Genom en relativt tät tankindelning och möjligheterna till nödläktring och lastomfördelning kan omgånget på oljeutsläpp vid de svårare gkadorna begränsas.

Bärgningsbarhet

Tankfartyg med dubbelbotten har ofta ansetts vara svårare att bärga än de med enkelbotten därför att de senare vid sitada förlorar en del av sin last och därmed vikt, medan dubbelbottenfartyget istället

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet      4

förlorar en del av sitt deplacement och därigenom står tyngre på grundet. Om primärsyftet att hindra oljeutflöde vid grundstötningen har uppnåtts upp­vägs de eventuella negativa effekterna från bärg­ningssynpunkt dels genom att fartyget har fasta anslutningar för att blåsa tryckluft till skadade dubbelbottentankar, dels genom att fartyget har effektiva arrangemang för nödläktring.

Förslag

Transporter med ett miljösäkert fartyg som tillgo­doser väsentligt högre krav än MARPOL, SOLAS och Protocol 1978 medför en måttlig ökning av transport­kostnaden. Denna ökning är mindre än variationen i transportkostnaden mellan fartyg av olika storlek, ålder, bemanning m m. Effekterna på miljön vid en olycka med ett miljösäkert fartyg blir betydligt mindre än vid en olycka med en annan typ av fartyg. Dessutom är fartygets utrustning i sig olycksföre­byggande. Jag föreslår att den svenska kusttanker-flottan förnyas med särskilt miljösäkra fartyg en­ligt de riktlinjer som SALTECH skisserat.

Ytterligare analys bör komma till stånd vad det gäller hur långt de tekniska kraven skall drivas. De extra säkerhetsåtgärderna måste vägas mot hur många ton oljeutsläpp som beräknas kunna förhindras. En sådan analys har inte gjorts. Det är också vik­tigt att notera att SALTECH-rapporten avser ett fartyg dimensionerat för Stockholmstrafik och dis­kuterar ett mälarfartyg. Kompletterande utredningar måste göras beträffande storlek och säkerhetsanord­ningar för  mindre fartygstyper.

De stora kostnader och de miljöskador som är före­nade med oljeutsläpp kan göra det nödvändigt att på sikt förbjuda transport av olja och kemikalier i bulk med andra än särskilt miljösäkra fartyg. Ett sådant förbud skulle i så fall främst avse våra känsligaste skärgårdar och de stora insjöarna.

Vanligt beställarstöd förutsätts utgå för produk­tionen av miljösäkra tankfartyg om den sker vid svenska varv. Den sammanlagda merkostnaden där­utöver för ett tidigarelagt utbyte av hela den ak­tuella kusttankerflottan uppskattas till ca 50 milj kr. Totalt rör det sig om en tidigarelagd investering på 700-800 milj kr. Styrmedlen för att förnya kusttankertonnaget diskuteras i nästa av­snitt, 4.1.2.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.1   Jordbruksdepartementet   5

4.1.2    Beställarstöd och särskild farledsvaru­avgift (ref bil 13)

För att det miijösäkrare tonnaget snabbt ska tas i bruk för trafiken med oljeprodukter i våra känsli­gaste skärgårdar och i de., stora sjöarna bör ekono­miska styrmedel användas. Krav på fartygets kon­struktion kan nämligen inte ställas på utländska fartyg såvida det inte är sanktionerat i interna­tionellt avtal. Ekonomiska styrmedel kan införas omgående.

Jag föreslår att anskaffningen av särskilt miljö­säkra tankfartyg stimuleras med vanligt och sär­skilt beställarstöd. För att erhålla beställarstöd bör redaren kunna redovisa en avvecklingsplan för det fartyg som ska bytas ut. Det särskilda stödet ska reducera kostnadsskillnaden mellan ett särskilt miljösäkert fartyg och ett fartyg byggt enligt ak­tuella konventioner (MARPOL och SOLAS med Protocol 1978).

Det finns vissa övergångsproblem när det gäller det särskilda beställarstödet. Risk föreligger att redare som överväger att förnya sina kusttankfartyg väntar med detta i avvaktan på riksdagsbeslut eller på att den vänerutredning som föreslås i avsnitt 4.1.10 ska slutföras. Det är angeläget att förny­elsen av tonnaget inleds så snart som möjligt och jag föreslår därför att särskilt beställarstöd ska kunna utgå retroaktivt för beställningar gjorda fr o m den 1 juli 1979.

Vidare föreslår jag att det för olja införs en sär­skild farledsvaruavgift i storleksordningen två till tre gånger nuvarande farledsvaruavgift. Av­giften avser att kompensera de högre kapital- och driftskostnaderna för de särskilt miljösäkra far­tygen. Denna särskilda farledsvaruavgift för olja utgår även för inrikes transporter och läggs för import och export av.oljeprodukter ovanpå nu gäl­lande avgift.

För att inte diskriminera svenska raffinaderier undantas import av råolja från den särskilda av­giften. Råoljeimporten sker främst till Göteborg och Brofjorden med mycket stora tankfartyg. Dessa kan knappast regleras med här diskuterade ekono­miska styrmedel. Hög säkerhet måste istället upp­rätthållas med farledsåtgärder, krav på fartygets framförande och hög insatsberedskap för eventuella olyckor.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet      6

Den ekonomiska styreffekten kommer in på så sätt att för de särskilt miljösäkra fartygen utgår 100 procents rabatt på den särskilda farledsvaru­avgiften. För fartyg som uppfyller IMCOs bestämmel­ser för nybyggda fartyg blir rabatten 50 procent medan de fartyg som endast uppfyller IMCOs bestäm­melser för äldre fartyg inte erhåller någon rabatt. Övriga fartyg förbjuds för transport av olja i sär­skild känsliga farvatten.

Denna särskilda avgift och reglering bör till en början gälla trafik med oljelast i Vänern, Mälaren och Stockholms skärgård. Avgiften bör beslutas nu och träda i kraft om tre år - detta för att ge tid för utbyte av tonnage. Avgiften bör sedan succes­sivt införas i andra delar av landet för sjötrans­porter av oljeprodukter. Formerna för klassning av fartyg, debitering och uppbörd fastställs av sjö­fartsverket under denna treårsperiod. Genom av­giftens utformning blir det ett redarintresse, inte primärt ett myndighetsintresse, att få fartyget hänfört till rabattklass.

4.1.3     Kemikalietransport med specialfartyg

Ett specialfartyg för transport av utbränt kärn­bränsle projekteras f n i högsta säkerhetsklassen. Hanteringen av utbränt kärnbränsle och radioaktivt avfall har ännu inte nått någon större omfattning i Sverige men behov av transporter av utbränt kärn­bränsle kommer att föreligga 1981.

Ett specialfartyg för dessa transporter beräknas få ca 50 procents utnyttjandegrad. Jag vill därför peka på möjligheten att utnyttja ett sådant fartyg även för transporter av kemiskt avfall till central förvaring och behandling. Behandlingsanläggning­arna bör lokaliseras så att sjötransporter dit är möjliga.  ven för transport av förpackat farligt gods, som idag transporteras med vissa färjelinjer, finns behov av specialfartyg. En påtaglig risk är annars att detta gods transporteras odeklarerat på vanliga passagerarfärjor. Hänsyn till denna möj­lighet till kompletterande användning bör tas vid planering av specialfartyget.

Jag föreslår att programrådet för radioaktivt av­fall och Svensk kärnbränsleförsörjning beaktar denna kompletteringsanvändning av ett specialfar­tyg för utbränt kärnbränsle.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.1   Jordbruksdepartementet   7

4.1.4        Arbetsmiljön ombord

Den mänskliga faktorn har angetts som orsak till huvuddelen av sjöolyckor. Bakom den mänsliga faktorn döljs ofta en otillfredställande arbetsmiljö.

De ombordanställda har sin arbetsplats, bostad och fritidsvistelse på fartyget. Fartyget är därigenom i stor utsträckning ett slutet samhälle som är be­tingat av arbetet. Kontinuerligt buller, vibrationer och sjögång utgör yttre faktorer i denna miljö. De anställda utsätts för en sammansatt påverkan av des­sa faktorer, vilket utöver psykiska och medicinska effekter kan ha betydelse för sjösäkerheten.

Det är viktigt att intensifiera arbetsmiljöforskning­en kring fartygsarbetet. Två problemställningar bör därvid ges förtur, nämligen teknikens anpassning till människan (buller, brygg- och kontrollrumsmiljö, giftexponering, åtkomlighet och framkomlighet i ma­skinrum) och de psykosociala problem som är förenade med fartyget som arbetsplats, bostad och fritidsmil­jö. Särskild uppmärksamhet bör liksom i landtrafik ägnas alkohol som trafiksäkerhetsproblem.

Det omfattande arbete som bedrivs inom fartygsmiljö­utredningen, arbetarskyddsfonden och sjöfartens ar­betarskyddsnämnd utgör en bra utgångspunkt förvidare insatser att förbättra arbetsmiljön ombord i svenska fartyg. Kraven på bättre arbetsmiljö måste givetvis skärpas även internationellt. Här är ILO och de fack­liga organisationerna garanter för offensiva insat­ser.

Sjöfartens arbetsmiljöproblem bör ägnas ökad upp­märksamhet. Jag föreslår att detta sker genom ar­betarskyddsfonden och bl a som s k deltagandeforsk­ning. Förslagsvis bör åtgärderna inledningsvis ta i anspråk ca två milj kr ur fonden.

4.1.5      Trafikövervakning
(ref bil 6 öch 10)

Trafikö/ervakning, som vanligen indelas i trafik­information och trafikledning, har sedan länge varit en nödvändighet för flygsäkerheten. Nästan alla fartyg är numera utrustade med VHF-radio. Fas­ta radarsystem är i stor utsträckning utbyggda längs våra kuster. Förutsättningarna finns därige­nom att etablera och utveckla trafikövervaknings­system även för sjöfarten.

Trafikinformation utövas genom att en trafikcentral på grundval av främst uppgifter frr.n rapporterande fartyg ger trafikanter upplysningar om trafikbilden

\

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet      8

i en farled. Trafikledning innebär att man också ger aktiva rekommendationer till fartygen med i vissa fall både fart- och kursangivelser. Trafik­ledning förutsätter tillgång till radarinformation.

Traf ikövervakningssysteim med varierande ambitions­nivå har byggts upp i de flesta större världshamnar och deras tillfartsleder.

Sjöfartsverket har tillsatt en arbetsgrupp för ut­veckling av trafikinfoimiationssystem. Under 1978 startade en försöksverksamhet med trafikinformation för Bråviken med en informationscentral placerad på Hävringe.

Trafikövervakning har en olycksreducerande effekt i farvatten med hög trafikintensitet och i andra far­vatten där stor olycksrisk föreligger t ex i svår­navigabla farleder . Den information befälhavaren får genom ett trafikövervakningssystem ger ett bättre beslutsunderlag vid framförandet av fartyget och minskar risken för olyckor. I de utländska farvatten där trafikövervakning tillämpas har man goda erfa­renheter. Jag anser därför att trafikövervakning bör användas i väsentligt cikad utsträckning. Övervak­ningen kan avse trafiken till havs eller i farleder.

Utsjöövervakningen behandlas i detalj av sjöövervak­ningskommittén (SÖK), varför jag här endast i kort­het kommer att diskutera den. Jag förutsätter att SÖK i sitt betänkande kommer att redovisa sådana system. Utsjöövervakning är väsentlig även från miljövårdssynpunkt. Således går omfattande trafik med miljöfarlig last t ex söder om Öland och syd­ost om Gotland, infarten i Östersjön genom Öresund går i ett omrl.de där trafikövervakning är nödvändig av miljövårdsskäl och pga trafikintensiteten. Posi­tionsrapporteringssystemet inom östersjökonventio-nens ram bör enligt min mening snarast komma till stånd.Jag anser att rapporteringssystemet bör ut­vecklas mot ett trafikinformationssystem för Öster­sjön. Riskerna med t ex den tunga oljetrafiken till öststaterna och Finland visar på vikten av en sådan utveckling. Det kan övervägas om Sverige skall er­bjuda sig att bygga upp ett sådant trafikinforma­tionssystem lokaliserat till exempelvis Gotland.

Hot bakgrund av det stora antalet olyckor och till­bud som inträffat i Göteborgs och Stockholms skär­gårdar anser jag att trafikövervakning för farle­derna i dessa områden bör ges hög prioritet. Där sker dessutom omfattande oljetransporter med stora fartyg. Risken för utflöde av olja i samband med kollisioner och grundstötningar är påtaglig. Över­vakningens utformning utreds f n av sjöfartsverket.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet      9

Den höga trafikintensiteten och komplicerade trafik­bilden i Öresund samt det stora antalet tillbud som förekommer där motiverar också inrättandet av en trafikövervakningscentral i detta område. Jag för­utsätter att SÖK utformar den av SÖK föreslagna informa­tionscentralen i Malmö så att den kan utöva effek­tiv trafikövervakning i Öresundsområdet.

Jag anser att de föreslagna trafikövervakningssys­temen för farlederna inledningsvis bör utformas för trafikinformation men bör snabbt utvecklas för tra­fikledning.

Trafikövervakning är ett viktigt moment i säker­hetsarbetet med en farled. Övriga moment, t ex sjö­mätning, planering och drift av säkerhetsanstalter och lotsning är uppgifter som naturligt hör hemma hos sjöfartsverket. Jag anser därför att sjöfarts­verket, och i framtiden den föreslagna nya kust-och sjöfartsmyndigheten, ska vara huvudman för ut­veckling och drift av farledernas trafikövervak­ningssystem. I Göteborgsområdet har frågan om hu­vudmannaskapet i ett årtionde försvårat en snabb lösning av detta angelägna säkerhetsproblem. Jag är dock medveten om att en stor del av den infor­mation som flyter genom ett system för farledsöver­vakning är nära anknuten till och av stort värde för terminalfunktionerna. Hamnarna, men även reda­re, speditörer, stuveriföretag osv är intressenter i denna information. Behovet av samverkan är uppen­bart, men säkerhetsfunktionen är primär varför sjöfartsverket bör vara huvudman. Jag föreslår där­för att regeringen beslutar att sjöfartsverket ska vara huvudman för trafikövervakningen även i Göte­borgsområdet.

Kostnaderna för de föreslagna trafikinformations­systemen för Göteborgs och Stockholms skärgårdar är helt beroende av vilken ambitionsnivå som väljs. En låg ambitionsnivå innebärande manuell markering av fartygens rörelser på en tavla innebär i stort sett inga investeringskostnader, medan ett radar-och datorbaserat system betingar stora kostnader. Kostnaderna kan beräknas först sedan den närmare utformningen gjorts av trafikövervakningen i far­lederna till Göteborg och Stockholm. Jag förutsät­ter att systemen utnyttjar datorteknik och för Göteborgs del dessutom radar.

I handlingsprogrammet bör 12 milj kr reserveras för trafikövervakningssystem i Göteborgs- och Stock­holmsområdena .

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.1    Jordbruksdepartementet        10

4.1.6          Trafikövervakning i Kalmarsund

(ref bil 6 och 10)

Trafiken i Kalmarsund uppvisar en hög frekvens av grundstötningar och grundkänningar. Visst lotstvång råder.Omkringliggande kust- och skärgårdsområden är skyddsvärda. Jag har i föregående avsnitt redo­visat min uppfattning om trafikövervakningens olycks­reducerande effekt. Jag anser därför att trafiköver­vakning bör införas även 1 Kalmarsund. Systemet bör utformas av sjöfartsverket. Jag anser att övervakning­en bör kunna utformas relativt enkelt. Varken radar eller dator torde vara nödvändig.

Kostnaden beräknar jag till 500 000 kr.

4.1.7          Vägvalsstyrande avgift

(ref bil 13)

Transportvägar där riskerna för miljöskador är stora bör beläggas med en högre avgift än transportvägar med små risker. Avgiften ska alltså medverka till ett miljöbetingat vägval. Ett sådant avgiftssystem kan komplettera en direkt trafikreglering. Som ett till-lämpningsexempel kan nämnas Kalmarsund. En farleds­avgift för att passera Kalmarsund skulle leda till färre passager och mindre miljörisker. Vid hårt väder finns dock möjligheten att gå genom Kalmarsund mot avgift. Om avgiften har rätt storlek medför den att vägvalet minimerar miljörisken.

Jag anser ett sådant avgiftssystem värt att pröva och föreslär därför att en vägvalsstyrande avgift ut­formas avseende Kalmarsund i syfte att minska genom­fartstrafiken främst avseende miljöfarliga transporter. Trafiken går då också längre ut från norra Kalmar läns kust, som i den fysiska riksplaneringen redovisas som obruten kust och därigenom särskilt skyddsvärd. Kalmarsundsområdets miljökänslighet och höga olycks-tal är avgörande för detta förslag.

I avsnitt 4.1.14 föreslås en utökning av lotstvånget i Kalmarsund. Den här föreslagna vägvalsstyrande av­giften bör läggas ovanpå lotsavgiften. Det i före­gående avsnitt föreslagna trafikövervakningsystemet för Kalmarsund utgör stöd för ett avgiftssystem. Genom trafikövervakningen erhålls nämligen den nöd­vändiga kontrollen av genomfartstrafiken.

Införande av en vägvalsstyrande avgift innebär inte någon nettokostnadsökning.

4.1.8          Trafikseparering i Öresund

(ref bil 13)

Öresund är ett av de livligaste trafikerade farvatt­nen i världen. Omkring 30 000 fartygspassager sker varje år förbi Malmö-Köpenhamn. Därtill kommer en

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     11

intensiv, korsande färjetrafik. Fartygens storlek, djupgående och fart har ökat liksom antalet olje-, kemikalie- och gasfartyg. Den höga trafikintensiteten gör att faran för kollisioner och grundstötningar är stor, särskilt under dåliga väderleksförhållanden. Ärligen inträffar ett antal sjöolyckor i öreund, hit­tills dock inte någon allvarligare miljöolycka. Risk­nivån är emellertid oacceptabelt hög, varför åt­gärder måste vidtas.

Erfarenheterna av trafikseparering är att såväl kollisioner stäv mot stäv som grundstötningar radi­kalt minskat. 1 Engelska kanalen och södra Nordsjön infördes trafikseparering 1967. En studie av kolli­sionerna i området under perioden 1957-19 76 utvisar att antalet kollisioner stäv mot stäv har minskat från 110 till 17 per år.

Längs svenska kusten finns trafikseparering i fyra områden. Någon utvärdering har inte gjorts. Ingen kontinuerlig övervakning finns i dessa stråk i mot­sats till i Engelska kanalen. Detta måste vara en viktig uppgift för ett havsövervakningssystem.

I norra delen av Öresund och söder om Falsterbo tillämpas för närvarande trafikseparering. Denna radarövervakas från kustbevakningens sambandscentral i Glumslöv. I en gemensam svensk-dansk arbetsgrupp (Öresundsgruppen) diskuteras att utöka trafiksepa­reringen till att omfatta hela Öresund med Ven som naturligt separeringsområde. Drogdenrännan på den danska sidan skulle reserveras för sydgående trafik och Flintrännan på den svenska sidan för nordgående. Något gemensamt slutgiltigt förslag har ännu inte utarbetats. För att ett sådant förslag skall kunna realiseras krävs först en fördjupning av Flint­rännan till minst samma djup som Drogden, dvs åtta meter.

Kostnader för breddning och fördjupning av Flint­rännan och kostnaden för ändrade fyrarrangemang beräknas till 15 milj. kr. Mot denna kostnad bör ställas minskade skador på fartyg, last och be­sättning samt minskade miljöskador. Om antalet kolli­sioner och grundstötningar halveras dröjer det upp­skattningsvis 20 år innan åtgärden blivit lönsam.. Om hänsyn tas till minskade miljöskador är den lön­sam tidigare.

Erfarenheterna av trafikseparering är goda. De stora miljöriskerna i Öresund kan inte godtas. Jag före­slår att trafikseparering snarast införs i hela Öre­sund, vilket möjliggörs genom att Flintrännan för­djupas till åtta meters djupgående. Det bör under­sökas om kostnaderna kan fördelas mellan Sverige och Danmark.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.1   Jordbruksdepartementet          12

4.1.9     Förbud mot bulktransporter av A- och B-
klassificercide kemikalier

(ref bil 2)

Kemikalier som sjötransporteras i bulk hänförs med avseende på miljöfEirlighet till klass A-D av GESAiVlP som är ett till FN knutet särskilt expert­organ. Till kategori A förs ämnen som bioackumuleras och som är i hög grad giftiga för vattenlivet. Till kategori B förs ämnen som bioackumuleras under viss tid och som är måttligt giftiga för vattenlivet.

Enligt tillgänglig statistik transporteras i dag till svenska hamnar tre kemikalier av kategori A och nio av kategori B. Samtliga dessa A-ämnen är tyngre än vatten och har låg löslighet i vatten. För de flesta B-ämnen gäller samma sak. Fiertalet av A- och B-ämnena är svårnedbrytbara.

Vi har för nävarande inte kunskaper om dessa-ämnens miljöeffekter eller hur ekosystem reagerar på ut­släpp av olika storlek. Transporternas omfattning är betydande bl a på Vänern.

Jag föreslår därför att förbud med dispensregler in­förs för bulktransport av A- och B-klassificerade kemikalier. Särskilda dispensregler innebärande höj­ning av nuvarande säkerhet utarbetas och admini­streras av sjöfartsverket. Ett dispensvillkor bör vara att uppgift lämnas i förväg om fartyget och dess väg, varuslag och mängd. Detta ger en aktuell helhetsbild av transporterna.

Administrationskostnaderna uppskattas till 100 000 kr per år.

4.1.10        Handlingsprogram för Vänern och Göta älv

(ref bil 2)

Miljöriskerna i Vänern och Göta älv är i många av­seenden speciella och allvarliga och i samband med sjötransporter dåligt kända. Flera grundstötningar inträffar varje år i flera fall under omständig­heter som inte borde föranleda'olyckor. Frågor om oljeskydd, resurser för olje- och kemikaliebekämp­ning och administration behöver belysas ytterligare. Vattenvärnet har lämnat synpunkter på detta till regeringen i en skrivelse som delgivits MIST. Fler miljöfarliga ämnen än tidigare transporteras i dag på Vänern och Göta älv. Riskerna för utsläpp av olja och kemikalier vid sjötransporter har kommit mer i förgrunden sedan de landbaserade.utsläppen åtgärdats. Utsläpp vid sjötransport av olja och kemikalier utgör hot mot bl a vattenförsörjning, fiske, naturskydd och rekreation.

Många myndigheter, samarbetsorgan och organisationer har intressen att bevaka i området kring Vänern

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     13

och Göta älv. Åtskilliga utredningar har gjorts an­gående Vänern och Göta älv, men någon sammanställning av uppgifterna har inte skett. Mot denna bakgrund bör nu en särskild åtgärdsinriktad studie av Vänern-Göta älvområdet genomföras. En sammanställning av tidigare utredningar bör göras och leda till en bedömning av på vilka punkter underlag saknas. Syftet med studien bör vara att ett konkret handlings- och samarbets­program för hela vattenområdet läggs fram.

Exempel på frågor som bör tas upp är transportmönstret för miljöfarligt gods i och omkring Vänern och Göta älv för att diskutera utbytbarheten mellan sjö- och landtransporter, den totala föroreningssituätionen när det gäller utsläpp såväl från fartyg som från landbaserade källor samt sjötransportsystemet i dess helhet méd avseende på t ex fartyg, farleder, lots­ning, bärgning samt bekämpnings- och saneringsbered­skap.

Under 19 79 kommer en särskild hamnplanering att göras i berörda län. En samordning bör ske mellan denna hamnplanering och den här föreslagna studien.

Studien bör genomföras av en arbetsgrupp bestående av representanter för berörda länsstyrelser i om­rådet, kustbevakningen och Vänerns seglationsstyrelse. Gruppen bör ha möjlighet att adjungera representant­er för andra intressenter, t ex sjöfartsverket. Trollhätte kanalverk och Vänerns hamnförbund. Till gruppen hör knytas en heltidsarbetande sekreterare.

Vänern-Göta älv-studien har bedömts kunna genomföras inom ungefär ett år. Kostnaderna har uppskattats till 300 000 kr för sekreterare, utskrifter, med­verkan av personer utanför länsstyrelserna m m. Länsstyrelsernas medverkan i övrigt förutsätts dock bekostas av dessa. Länsstyrelsen i Värmlands län bör vara sammankallande.

4.1.11     Miljösäkra oljetransporter till Stockholmsområdet (ref bil 5 och 7)

Nuläge

Stockholms skärgård är en särskilt känslig miljö dar föroreningar av olika slag medför stora skador. Oljeskadorna är ett växande miljöproblem. Olja kom­mer både från landbaserade utsläppskällor och från sjöfarten. Utsläppen leder till kortsiktiga och lång­siktiga effekter. Tankfartygsolyckor intar en sär­ställning genom att de ibland leder till stora ut­släpp med påtagliga kortsiktiga effekter. Fartygs­transporterna av olja till Stockholm är omfattande, ca 4,8 milj  ton per år till Stockholm.

Även arman sjötrafik än oljetransporter till Stockholm och sjö-

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     14

trafik till andra hamnar har medfört oljeutsläpp som drabbat skärgården hårt. Statistisk;! uppskattningar antyder att den relativa frekvensen oljeutsläpp över 100 ton för fartygstra­fiken i farlederna till Stockholm varit fyra gånger större än genomsnittet för hela landet. Jag anser att miljöriskerna med nuvarande oljetransporter genom Stockholms skargård inte ar acceptabla. Detta har också länge hävdats i den allmänna debatten.

I MISTs direktiv anges att begränsningar av fartygs­transporter av olja kan vara aktuella i vissa särskilt känsliga vatt€>nområden och att för- och nackdelar med alternativa transportsystem bör be­lysas. Kommittén har därför uppdragit till Transport-forskningskommissionen (TFK) att utveckla en generell analysmodell för transport och lagring av olja samt att göra en specialstudie av oljetransporterna till Stockholmsområdet (bilaga 7). Denna studie har del­finansierats av Stockholms läns landsting med 120 000 kr och avses ingå i underlaget för diskussioner och beslut om den regionala planeringen, särskilt då hamnplaneringen. En länshamnsutredning pågår för när­varande under medverkan av Stockholms läns landsting och berörda kommuner. Oljetransporterna utgör en viktig del av underlaget för hamnverksamheten i regio­nen, varför valet av transportalternativ påverkar hamnstrukturen och får regionalpolitiska effekter.

Alternativ

Under den senaste tioårsperioden har i den allmänna debatten en för hela Stockholmsregionen gemensam oljeterminal i Nynäshamn ofta anförts som en lösning av oljeskadeproblemet. Någon systematisk analys av detta alternativ har dock inte redovisats. Stockholms­området tillförs nu oljeprodukter främst genom far-tygstransporterna till de fem depåerna Loudden, Värtan, Kvarnholmen, Berg och Rasta. Några storför­brukare får också direktleverans med fartyg. En be­tydande och genom beredskapslagring ökande tillförs­el sker också över Nynäshamn, där olja raffineras och transporteras vidare med tankbil  och mindre tankfartyg.

Målen måste vara dels att oljeutsläpp och oljeskador i Stockholms skärgård snabbt minskas drastiskt, dels att oljetillförseln tryggas till lägsta möjliga sam­hällsekonomiska kostnad. Oljeskadorna utgör nu en hög samhällsekonomisk kostnad.

Två huvudalternativ kan diskuteras - fortsatta fartycjs-transporter till Stockholm med kraftigt höjd miljö­säkerhet och en för regionen gemensam oljeterminal i Nynäshamn. För det senare alternativet har järn­väg och rörledning diskuterats för transporterna från Nynäshamn till Stockholm.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     15

TFK beskriver konsekvenserna för oljetransporterna till Stockholmsregionen vid alternativa transport­system. För varje alternativ uppskattas, dock med stor osäkerhet, konsekvenserna för miljörisker och transportkostnader. Enligt TFK ger specialfartyg till Stockholm med nu gällande förutsättningar väsentligt lägre kostnader än nynäshamnsalternativen. Utsläppsreduktionen är av sairana storleksordning för det särskilt miljösäkra fartyget som för nynäshamns­alternativen. Dock hamnar utsläppen i något olika områden vilket måste tillmätas viss vikt. Jag vill betona att osäkerheten i uppskattningarna är stor beroende på val av utgångspunkter och på värderingar.

Med utgångspunkt i TFKs studie samt behovet av snab­ba åtgärder och flexibilitet för framtida ändringar i transportsystemet förordar jag fortsatt fartygs­transport av olja till Stockholm. Ett absolut vill­kor är då att miljösäkerheten vid sjötransporterna omedelbart höjs mycket kraftigt. Om nu föreliggande förutsättningar ändras väsentligt beträffande bl a energiteknisk verksamhet i Nynäshamn och oljebransch­ens struktur kan slutsatsen komma att bli en annan. Jag har dock bedömt att andra förändringar inte kan genomföras lika snabbt som ändringar i sjötransport­systemet. Rörtransporter från Nynäshamn till Stock­holm skulle, förutom att de rent allmänt är svårig­heter med många olika produkter i flera relationer, innebära betydande omställningsproblem i Stockholms­regionen, omställningar som måste planeras över något längre tid. Ett rörtransportsystem, kan som jag ser det bli intressant i ett 5-10 års perspektiv. Åtgärder mot miljörisker i våra skärgårdsområden måste emellertid genomföras snabbare.

De säkerhetshöjande åtgärderna för sjötransporter avser fartyget, farleden, fartygets framförande och bekämpningsberedskapen. De har betydelse också för andra fartygstransporter och för miljösäkerheten i andra farledsområden. TFKs rapport visar att det förordade alternativet med stor sannolikhet ger den lägsta kostnaden per ton eliminerat oljeutsläpp (se avsnitt 2.384 i bilaga 7). Det bör dock noteras att det med hänsyn till miljöns känslighet inte saknar betydelse var utsläppsreduktionen sker.

Transporterna av olja till Stockholm bör ske med särskilt miljösäkra tankfartyg som hänvisas till en farled. Denna bör erbjuda kort transportväg genom skärgården varför jag förordar att de miljöfarliga transporterna koncentreras till Sandhamnsleden, som är 4 3 sjömil. Alternativet Landsort-Dalaröleden är nästan dubbelt så lång (81 sjömil) och passerar fler miljökänsliga områden. Landsort-Dalaröleden måste dock upprätthållas vid ishinder i Sandhamn och för oljetransporter mellan Nynäshamn och Stockholm.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     16

Det miljösäkra fartyg som förordas har skisserats av Salén  Technolgies AB (bilaga 5). Fartyget är i storleksordningen 30 000 ton dödvikt och ryms väl inom existerande farledsbegränsningar. Djupgåendet är 10 m vilket understiger i Sandhamnsleden nu tillätet djupgående på 11 m. Fartyget är skisserat med dubbel botten och dubbel fartygssida, vilket ger stor säkerhet mot oljeutsläpp i .samband med grund­stötning och kollision. Fartyget har i övrigt kon­struerats och utrustats med säkerhetsarrangemang som väsentligt överstiger vad som krävs i inter­nationella konventioner.

Upprustningen av Sandhamnsleden bör omfatta bl a bättre utmärkning genom ytterligare ett femtontal isbojar som kan ligga ute året runt, kompletterande ramning och sjömätning samt bättre sjökort. Bort-spränging av grund och muddringar av vissa land-grundningar särskilt i Sandhamnsområdet bör också övervägas. En utökad'trafikinformation bör införas med sikte på övergång till trafikövervakning snarast. Trafikföreskrifter bör upprättas för far­ledsområdet i vilka regleras t ex anmälningsskyldig­het, restriktioner för fartygstrafik med hänsyn till väder- och ljusförhållanden, hastighetsbegränsningar, restriktioner för timmersläp, läktring av oljeläst m m. Lotstvånget bör utökas framför allt för ut­ländska fartyg, särskilt då sådana med miljöfarlig last, för stora torrlastfartyg och för fartyg med otillräcklig utrustning eller bemanning. Lotsningen bör utvecklas och samordnas med trafikinformation/ trafikövervakning.

Bekämpningsberedskapen för oljeutsläpp kommer att förbättras genom att kustbevakningen under budget­året 1979/80 kommer att anlägga en regionbas på Djurö i nära anslutning till Sandhamns leden. Där kommer bekämpningsresurser av betydande omfattning att stationeras, t ex miljöskyddsfartygen Tv 04 och Tv 021, personal och materiel.

Vidare förutsätter jag att en väsentligt utvecklad beredskapsplanering sker genom länsstyrelsens för­sorg. I den bör regleras samarbetet mellan kustbe­vakningen, kommunerna, försvaret, bärgningsbolag, saneringsföretag, miljöexpertis m fl. De betydelse­fulla insatser som skärgårdsbor och frivilliga kan göra ska också beaktas i planeringen. Som underlag för bekämpningsarbetet bör snarast upprättas en miljöatias genom länsstyrelsens försorg i vilken särskilt känsliga miljöområden i skärgården redo­visas.

I syfte att ytterligare utveckla miljösäkerheten vid oljetransporterna till Stockholmsområdet bör Nynäshamn successivt utvecklas som kompletterande oljeterminal och energitekniskt centrum. Någon

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     17

ytterligare stor oljeterminal i regionen bör inte etableras. Däremot bör en begränsning av antalet depåer eftersträvas eftersom vissa av dem har ett från miljösynpunkt dåligt läge. En ökande beredskaps­lagring ger styrmöjligheter för ett miijösäkrare transportsystem. Statsmakterna bör också från miljö­synpunkt påverka strukturförändringen i oljebransch­en. För Stockholmsregionen kan en sådan påverkan få stor miljöeffekt.

Jag föreslår att Stockholmsregionens oljeförsörjning på 5-10 års sikt sker med sjötransporter med kraftigt höjd miljösäkerhet. För försörjningen på längre sikt bör även andra alternativ komma i fråga.

Kostnaden för de ytterligare farledsåtgärderna m m uppskattas till 500 000 kr per år. De föreslagna åtgärderna diskuteras mera generellt i andra an-snitt i betänkandet, där också kostnader redovisas.

Landsort-Södertälje och Mälaren

Sörmlands skärgård och Mälaren är två av landets primära rekreationsområden. Genom dessa går omfat­tande miljöfarliga transporter av främst olja till bl a Nynäshamn, Södertälje och Mälaren. Kraven på säkerhet vid dessa transporter måste sättas högt. Stora oljeutsläpp har under senare år inträffat i farleden Landsort-Södertälje medan Nynäshamns­området och Mälaren drabbats endast av mindre utsläpp.

TFK har diskuterat även Mälarregionens oljeförsörj­ning och som alternativ ställt särskilt miljösäkra tankfartyg och'blocktåg från Göteborg till Västerås. Minskningen av oljeutsläppen och kostnaden för denna är av samma storleksordning för alternativen, varför jag förordar ytterligare analyser av dessa. Därvid måste Mälarens roll som vattentäkt särskilt beaktas.

Södertälje kommun har i rapporten Ökad säkerhet i farleden Landsort-Södertälje och i Mälaren (jan 1979)' redovisat förslag till åtgärder. Rapporten är in­tressant. Förslagen, som bör prövas i ett vidare sammanhang när rapporten överlämnas till regeringen, är bl a att

farleden Landsort-Södertälje rätas ut och ges partiell trafikseparering, positionssäkra farleds­märken och ev kabelnavigering lotstvång och trafikövervakning skärps kraven skärps för farligt gods-transporter resurserna för beredskap och bekämpning förstärks och

länsor ska medföras i fartyg som trafikerar Mälaren med oljelast

2   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.1    Jordbruksdepartementet  18

Jag tillstyrker att materialet tas med som under­lag att beaktas vid upprättandet av ett handlings­program för miljösäkra sjötransporter.

4.1.12        Mycket stora tankfartyg i Östersjön

I samband med energikommissionens arbete utfördes bedömningar av risken för stora utsläpp av olja och de ekologiska effekterna därav. Kommissionen studer­ade dels en tänkt tankfartygsolycka med utsläpp av 75-100 000 ton råolja vid Norra Midsjöbanken, dels en hypotetisk förlisning med avsevärda utsläpp av brännolja vid Hävringe. Miljöeffekterna innebär att vissa arter riskerar att helt slås ut, att skador uppstår på fiskproduktion m m. Strandzon­ens återhämtning kan ta tiotals år.

Från sjöfartshåll hävdas ofta att olycksrisken med mycket stora tankfartyg i Östersjön är lägre än med mindre fartyg. De totala utsläppen vid visst transportarbete skulle också bli lägre. Grundstöt­ning, kollision, brand och explosion kan dock inte uteslutas. Risk, om än liten, finns således för oljeolyckor med extremt stora oljeutsläpp. Det är härvid inte tillräckligt med ätgärder som nedbring­ar risken. Jag anser inte, mot bakgrund av de kata­strofala följderna av extremt stora utsläpp (över 10 000 ton), att ens mycket små risker för att detta skall inträffa kan godtas. Enda sättet att helt eliminera risken är att ta bort den risk-alstrande faktorn nämligen trafiken i Östersjön både med mindre tankfartyg som inte är miljösäkra och mycket stora fartyg med olämplig tankstorlek och tankplacering eller låg säkerhetsnivå i övrigt. Hård trafikreglering kan också behövas.

För svenskt vidkommande bör inte största tillätna djupgående för östersjöhamnarna ökas. Bärgning och reparation av mycket stora tankfartyg i Östersjön erbjuder stora svårigheter. Sjömätningen är inte så fullständig att en extrem säkerhet kan upprätt­hållas. Beredskapen mot mycket stora oljeutsläpp är helt otillräcklig.

Jag föreslår därför att Sverige i Östersjökommis-sionen tar upp frågan om reglering av trafiken med mindre miljösäkra eller mycket stora tankfartyg i Östersjön i syfte att eliminera risken för extremt stora utsläpp.

4.1.13   Trafikföreskrifter om bl a fartygs­
storlek

Under en lång följd av år har storleken hos de fartyg som trafikerar Sverige successivt ökat. En fortsatt ökning av storleken ter sig sannolik. Denna utveckling leder till att allt större fartyg

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     19

kommer att framföras i farleder som ursprungligen planerades under helt andra förutsättningar.

Vid vissa lotsplatser tillämpas storleksrestriktion­er bl a med hänsyn till olika sikt- och väderför­hållanden. Dessa restriktioner är vanligen inte formellt fastställda utan har snarast karaktären av praxis. Restriktionerna gäller dessutom endast de fartyg som anlitar lots. Normalt är lotsens er­farenhet och omdöme avgörande för lotsningens ut­förande. En formellt fastställd regel kan i ett osäkert läge underlätta och avgöra lotsens ställ­ningstagande .

Dessa storleksrestriktioner bör ingå i trafikföre­skrifter för varje farledsområde, vilka också kan ta upp t ex trafikinformation, anmälningsskyldighet, lokalt lotstvång, trafikregleringar etc.

Mot bakgrund av ovanstående anser jag att trafik­föreskrifter bör fastställas för varje farleds­område. Kostnaden för detta uppskattas till 300 000 kr per år.

4.1.14     Lotsning

(ref bil 4 och 6)

IMCO har i rekormnendationer särskilt understrukit vikten av att lots finns tillgänglig och utnyttjas av fartyg i svårnavigabla vatten. Behovet av att anlita lots har dessutom påverkats av ökande far­tygsstorlekar och större fartresurser. Transporter­na av farligt gods har också ökat.

Lotsen är väl förtrogen med farleden, dess djup och bredd, strömförhållande, aktuella vattenstånd m m och trafikbilden i farleden. Lotsen medverkar till att kommunikationen mellan fartygen och med trafikinformationscentraler fungerar tillfreds­ställande. Dagens fartyg är bemannade med relativt liten personal. Lotsens medverkan som befälhavarens rådgivare utgör en förstärkning av säkerhetstjänsten på bryggan. Med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen är fort- och vidareutbildning av lotsar en viktig uppgift. Härvid utgör de simulatorer som byggts upp vid bl a sjöbefälsskolorna i Göteborg och Stockholm viktiga hjälpmedel.

Rent allmänt anser jag att lotsningsfunktionen kan utvecklas väsentligt som inslag i ett säkerhets­system. Lotsningen stämmer av fartyget, farleden och trafikinformationen mot varandra med hänsyn till sikt, trafikintensitet och andra restriktioner.

I Sverige råder i princip lotsfrihet sedan 1970. Lotstvång föreskrivs dock för vissa olje- och kemi­kalietransporter.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.1    Jordbruksdepartementet   20

Ett ökat antal utlands frivilligt anlita lots tyg har ofta bristande

ska fartyg har upphört att . Befälhavarna på dessa far-kunskap i gällande hamn­ordningar och trafikföreskrifter för farleden. Det föreligger även risk för språkförbistring vid t ex kommunikationer med VHF-radio.

Enligt nuvarande bestämmelser kan befälhavaren på ett stort torrlastfartyg välja att gå in i en far­led som han tidigare inte besökt, utan att anlita lots. Bristen på lokalkännedom gör att fartygen därvid ofta framförs på ett sätt som inte kan förut­ses från andra fartyg i samma farled. Befälhavaren på fartyget tvingas då som regel ägna mycket tid åt att följa navigeringen i sjökortet och kan där­för inte ägna tillräcklig tid åt övrig trafik.

Ett ökat utnyttjande av lots medför otvivelaktigt en högre grad av säkerhet särskilt vid framförande i svårnavigabla vatten, med vilket befälet är obe­kant. Lotstvång måste bestärrmias av det enskilda far­tygets behov av lots i en aktuell situation mer än av i förväg fastställda generella regler. Brister i fartygets tekniska utrustning eller i fartygets uppträdande i farleden kan motivera lotstvång. Exempelvis bör alla fartyg på mer än 100 tons brutto­tonnage som saknar VHF-radio underkastas lotstvång. Om ett fartyg bryter mot trafikföreskrifterna i en farled t ex avseende anmälningsskyldighet eller radiopassning bör lotstvång omedelbart inträda. Härigenom höjs säkerheten i farleden samtidigt som brott mot trafikföreskrifterna leder till omedel­bara ekonomiska konsekvenser i form av lotsavgift och väntetid. Principen måste vara att inget fartyg får uppehålla sig anonymt i farledsområdet.

En behovsanpassning av lotstvånget kan också inne­bära att tvämanslotsning regelmässigt införs för mycket stora fartyg, att lotstvånget utökas i särskilt känsliga eller svårnavigabla områden för utländska fartyg och för stora torrlastfartyg. Allmänt bör lotstvånget enligt min mening anpassas till farledsförhållanden, fartygets utrustning, be­manning och lastens miljöfarlighet.

Känslig miljö och höga olyckstal i Kalmarsund ger särskilda motiv för införandet av utökat lotstvång kombinerat med vägvalsstyrande avgifter för alla miljöfarliga transporter.

Behovsanpassat lotstvång medför en ökad lokal be­slutanderätt inom farledsområdena. Detta innebär en decentralisering som står i samklang med mitt förslag till organisation av kust- och sjöfarts­myndigheten.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     21

För fartyg som transporterar olja eller kemikalier bör utökat lotstvång bl a geografiskt övervägas. En riskvärdering där miljövärdena vägs in bör göras.

Enligt nu gällande bestämmelser krävs att fartygs­befäl som önskar erhålla tillståndsbevis skall ha deltagit i framförandet av fartyget under 30 resor i den aktuella farleden under de senaste två åren. Jag anser att nuvarande villkor bör mjukas upp. Kravet på exakt antal resor bör tas bort. I stället ska fartygsbefäl som önskar tillståndsbevis kunna erhålla detta efter en prövning av deras kompetens för aktuella farleder. Möjligheten att erhålla till­ståndsbevis bör även i fortsättningen vara reser­verad för svenska medborgare och fartygsbefäl på utländska fartyg, vars flaggland tillämpar mot­svarande regler för svenskt fartygsbefäl.

Jag anser att lotsning rätt utnyttjad och fort­löpande anpassad till sjöfartens utveckling är en viktig säkerhetsfaktor. I första hand bör lotsning­en förbehållas de fartyg vilkas befäl inte känner den aktuella farleden. Det hävdas i vissa samman­hang att olycksfrekvensen med lots ombord är högre än utan lots. Andra utgår från att all lotsning är säkerhetshöjande. Lotsningens betydelse för säkerheten måste klarläggas bättre eftersom den är en kostnadskrävande säkerhetsåtgärd, som måste kunna vägas mot andra åtgärder. Jag föreslår därför att en särskild utvärdering görs av lotsningens säkerhetshöjande effekt.

Förslagen representerar i huvudsak en ändrad ut­nyttjning av befintliga resurser. Jag förutser därför ingen nettokostnadsökning.

4.1.15      Samordning av lotsningsverksamheten i Göteborg

Hamnlotsningen i Göteborg bedrivs idag äv Göteborgs hamn medan sjöfartsverket ansvarar för sjölotsningen. Frågan om samordning av lotsningen mellan sjöfarts­verket och Göteborgs hamn har diskuterats under en följd av år. Betänkandena Säkerhet i farled (Ds K 1975:8) och Lotsning Vinga-Vänern (Ds K 1976:5) berörde frågan. Inom en för sjöfartsverket och Göteborgs hamn gemensam arbetsgrupp, som arbet­ade under 1978, rådde enighet om behovet av sam­ordning. Samordningsproblemen rör även trafikin­formationen, som behandlas i avsnitt 4.1.5. Under 1979 har ytterligare en utredning om dessa frågor påbörjats. Den svårlösta huvudmannaskapsfrågan har fördröjt lösningen av samordningsproblemen. Det är oacceptabelt att viktiga säkerhetsfrågor hanteras på detta sätt.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     22

Som jag tidigare redovisat anser jag att lotsningen är en viktig säkerhetsåtgärd. Sjöfartsverket är den för sjösäkerheten ansvariga myndigheten. Det är därför naturligt att lotsning sker under sjöfarts­verkets huvudmannaskap. En sådan lösning framstår för Göteborgsområdet också som mer rationell. I sammanhanget bör erinras om att hamnlotsningen i Stockholms hamn har övertagits av sjöfartsverket och ingår i de ordinarie arbetsuppgifterna för lotsarna vid Stockholms lotsplats.

Jag föreslår att regeringen beslutar att sjöfarts­verket ska överta hamnlotsningen i Göteborg och integrera den med sjölotsningen.

Förslaget leder inte till någon kostnadsökning.

4.1.16     Övriga farledsåtgärder (ref bil 3 och 4)

Vissa fariedsätgärder och organisationsfrågor be­handlas i andra avsnitt. I övrigt ansluter jag mig i stort till de bedömningar som sjöfartsverket gjort i sitt program för ökad farledssäkerhet. Många av de i programmet föreslagna åtgärderna har redovisats konkret i flera tidigare utredningar men ännu inte genomförts. Resursbrist anges som huvud­orsak. Inom ramen för en avgiftsfinansierad verk­samhet kan det vara svårt att tillräckligt hävda kraven på resurser för säkerhetsåtgärder, som ju är svåra att redovisa lönsamheten hos. Kost­nadnyttoanalyser av säkerhetsåtgärder måste ut­vecklas så att den samhällsekonomiska lönsam­heten kan bedömas bättre.

Jag vill särskilt betona samspelet mellan säker­hetsåtgärder i sjötransportsystemets olika delar. De funJctioner som främst tillgodoser detta samspel är trafikövervakning och behovsanpassad lotsning. Vad avser de föreslagna farledsåtgärderna bör sjö­kartläggning, isbojar och nya radarfyrar priori- •, teras tidsmässigt. Föreslagen fördjupning till 11 m av Böttöleden till Göteborg bör också ges förtur.

Kostnaderna för en femårsperiod, 60 milj kr för allmänna farledsåtgärder och 50 milj kr för särskilda farledsarbeten som muddring, bortspräng­ning av grund etc, kan dock enligt sjöfartsverket endast delvis rymmas inom budgetrainarna. Det går inte att nu bedöma erforderligt medelsbehov i de­talj och göra exakta prioriteringar inom programmet. Jag bedömer att 30 milj kr för farledsåtgärder under en femårsperiod är en rimlig, summa i ett samlat handlingsprogram för miljösäkra sjötransport­er. Detta tillskott bör ges för genomförande av specificerade åtgärder som föreslås av sjöfartsverk­et, varvid samhällsekonomiska lönsamhetskalkyler ska redovisas. Därutöver föreslår jag i särskilda avsnitt ytterligare ätgärder.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.1    Jordbruksdepartementet  23

4.2      Avsiktliga utsläpp

4.2.1    Straffavgifter för att förhindra avsiktliga utsläpp (ref bil 13)

Avsiktliga utsläpp sker mänga gånger av rent ekono­miska skäl. Ibland saknas mottagningsanläggningar för oljerester eller oljehaltigt ballastvatten.

Till skillnad från förhållandena vid många landbase­rade källor föreligger det vid dessa avsiktliga ut­släpp problem att identifiera förorenaren. Enligt Nordiska Oljeskyddsunionen kunde 1976 och 1977 föro­renaren identifieras vid 19 procent av de registre­rade utsläppen. Då även olyckor inräknas i denna statistik är upptäcktsrisken för avsiktliga utsläpp mindre. Motsvarande siffror anges av kustbevakning­en till 17 respektive 12 procent. Risken att upp­täckas var då ungefär 10 procent. Kustbevakningens flygövervakning medför nu en ökning av antalet er-tappade oljeförorenare. Fjärranalystekniken medger att utsläpp spåras även under mörker och dålig sikt.

Straffavgifter mäste införas för att göra det olön­samt att släppa ut olja. De kan fastställas efter olika principer. En möjlighet är att förorenaren skall betala en avgift som motsvarar kostnaden för den skada som åsamkas. Avgiften kommer då att mot­svara de skadeståndsanspråk som ställs av olika in­tressenter. Ett effektivare sätt är att använda administrativt fastställda straffavgifter vilka förhindrar den potentiella förorenaren från att göra en ekonomisk vinst genom att avsiktligt göra ett utsläpp. Avgiften fastställs alltså inte med ut­gångspunkt i förmodade samhällsekonomiska miljö­kostnader utan i stället i de kostnader den poten­tiella förorenaren förväntas undkomjna. Om dessa i ett visst fall antas vara 5000 kr och sannolikheten att ertappas är 10 procent så blir straffavgiften 50 000 kr.

Straffavgifterna skall på förhand vara kända för de potentiella förorenarna. I de fall förorenaren dessutom döms att betala skadestånd skall straff­avgiften inte kunna inräknas i skadeståndsbeloppet och därmed inte heller i det belopp till vilket redaren äger begränsa sitt skadestånd. Straffav­giften får där ses som ersättning för t ex fasta beredskapskostnader vilka inte till fullo kan tas ut via skadestånd. För att undvika att transpor­tören vid rena olyckor debiteras en straffavgift kan en regel införas att sådan avgift endast utgår i de fall förorenaren ertappas och inte själv an­mält utsläppet. Straffavgifter bör ses som en form av företagsböter, som alltså drabbar transportföre­taget, inte någon enskild. De straff som i dag döms

 

Prop. 1980/81:119 Bilagall Jordbruksdepartementet     24

ut är endast undantagsvis frihetsstraff. Vanligen döms en enskild person till böter, som ofta är väsentligt mindre än den vinst företaget gjort genom det olagliga utsläppet.

Jag föreslår att straffavgifter enligt den skisser­ade principen utreds ytterligare av delegationen för miljösäkra sjötransporter (avsnitt 6.7).

4.2.2       Förorenarens ansvar (ref bil 13)

Principen om förorenarens kostnadsansvar är inter­nationellt etablerad i miljöpolitiken. Samhället får ändå i dag, även i de fall där förorenaren identifieras, betala en stor del av de kostnader som ett olje- eller kemikalieutsläpp förorsakar. Ersättningsreglerna här avsevärda luckor, de in­kluderar t ex inte kostnader för miljöförstöring. Jag föreslår därför att Sverige internationellt arbetar för och för egen del beslutar att ersätt­ningsreglerna ändras enligt följande.

För det första bör alla bekämpningskostnader er­sättas och inte som i dag endast kostnader i sam­band raed bekämpning av beständiga oljor. För det andra bör även kostnader för övervakning och höjd beredskap vid gjorda utsläpp debiteras förorenaren i de fall denna kan identifieras. För det tredje-bör naturvårdsverket som ansvarig miljömyndighet få i uppdrag att uppskatta skador på fiske, turism, friluftsliv, vattentäkter, timmermagasin etc, vilka inte är att hänföra till kostnader för bekämpning och sanering. Även om skadevållaren har försäkringar som kan täcka skadeståndsanspråk kvarstår dock pro­blemet för dem som drabbas av utsläpp att formulera och driva igenom sina anspråk. Därför bör staten kunna biträda med detta.

Dessa ansvarsregler innebär att de företagsekonomiska kostnaderna i högre grad än för närvarande avspeglar de samhällsekonomiska kostnaderna.

Det här styrmedlet avser att förändra de ekonomiska förhållandena så att antalet utsläpp minskar. En förutsättning för att det skall få full effekt är dock att de potentiella förorenarna känner till det. Informationen kommer troligtvis snabbt svenska redare och ombordanställda till del. Särskilt in­formation bör distribueras till utländska fartyg t ex genom mäklare och lotsar.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     25

4.2.3     Mottagningsanläggningar för oljerester (ref bil 13)

I lagen om ätgärder mot vattenföroreningar från far­tyg inom östersjöområdet finns bestämmelser om att mottagningsanläggningar för oljeavfall skall finnas i vissa hamnar, terminaler och varv. Avlämnandet av tankrengörings- och barlastvatten skall enligt lagen få ske avgiftsfritt, vilket ökar transportörens intresse av att lämna förorenat vatten. Trots denna avgiftsfrihet kan transportören drabbas av betydande kostnader. För en 30 000-tonnare, d v s en ordinär produkttanker, är tidskostnaden för avlämnande av tankrengöringsvatten cirka 10 000 kr. En stor olje­depå har uppgett att barlastvatten bara mottagits tvä gånger vid totalt 80 lastningstillfällen under 1977. Vid en annan depå har vid 130 lastningstill­fällen barlastvatten mottagits sex gånger. Vid en tredje depå har bara ett fartyg lämnat barlastvatten under året. Alla fartyg som lastar behöver inte pumpa iland barlastvatten, men redovisade siffror är anmärkningsvärt låga.

Vissa utländska hamnar, t ex Rotterdam, tar betalt för mottagning av tankrengöringsvatten. Transport­ören kan då finna det lämpligt att påbörja tank­rengöringen under överfarten och spola det föroren­ade vattnet överbord.

För andra oljerester än tankrengörings- och ballast­vatten har bl a Svenska Hamnförbundet rekommenderat att avgift inte skall tas ut. De flesta hamnar följer denna rekommendation. Göteborgs hamn tar dock fr o m i maj 1979 ut avgift för sädana andra oljerester. Kostnaderna för mottagningsanläggningarnas drift ska täckas inom hamnavgifterna. Denna debiterings­princip gynnar inte fartyg som har t ex segregerade barlasttankar. Tvärtom medför miljösäkra fartygs större volym ökade hamnavgifter. Avgiftsfrågan vid mottagning av oljerester och avfall från fartyg är inte reglerad i någon internationell konvention.

Mottagningsanläggningar subventioneras av staten genom naturvårdsverket. Frän oktober 1977 till oktober 1978 utbetalades 20 milj kr i bidrag. Mottagningsmöjligheterna för tankrengöringsvatten och oljerester är trots detta inte tillfredsställande i Sverige. Utomlands är förhållandena vanligtvis ännu sämre. Målet måste vara att vare sig praktiska eller ekonomiska skäl ska finnas mot avlämning av oljerester eller oljehaltigt vatten i hamn.

Om förorenaren vid utsläpp av olja identifieras kan detta leda till böter eller fängelse och skadestånd. Befälhavaren kan vid bristande tillsyn över hanteringen ombord av olja dömas till böter eller fängelse. Det är dock oftast svårt att visa vem som är ansvarig samt om handlandet bör föranleda

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     26

straffansvar. När trots allt fällande domar av­kunnats är de utdömda bötesbeloppen små.

Utsläpp kan alltså bero på att destinationshamnen inte har mottagningsmöjligheter för oljeavfall och oljeförorenat vatten. För att sätta press på be­rörda hamnar och länder att bygga mottagningsan­läggningar och på fartygen att använda anläggning­arna kan ett depositionssystem utvecklas. Detta skulle i korthet innebära att vissa fartyg (t ex de som saknar segregerade barlasttankar eller förmodas göra rent sina tankar med vatten) åläggs att i lossningshamnen deponera en hög summa. Denna suimna återbetalas så snart transportören med ett intyg redovisat att barlastvatten, tankrengörings­vatten etc omhändertagits på lämpligt sätt. Inför hotet att mista depositionsavgiften söker transport­ören att avlämna sitt avfall och få intyg på detta. De hamnar som inte har mottagningsmöjligheter kommer därmed att utsättas för ett tryck frän transportören att skaffa sådana.

En snabb utvärdering av befintliga mottagnings­anläggningar bör göras av naturvärdsverket och sjö­fartsverket mot bakgrund av den låga utnyttjande­graden och uppenbart otillfredsställande service­nivån. Bland förslag som framförts för att öka utnyttjandet och fördela kostnaderna vill jag nämna oljerestdeklaration vid fartygets ankomst till hamn, kontroll av fartyget innan det lämnar hamn och en fond för kostnadsutjämning mellan hamnar. Jag anser att i lag föreskriven avgiftsfri avlämning av även andra oljerester än barlastvatten och tankrengöringsvatten nu bör övervägas. Härvid bör även förslaget om depositionsavgifter prövas. Kostnaden för detta beräknas till 200 000 kr.

Jag föreslår vidare att mottagningsanläggningar för kemikalierester lokaliseras till lossningshamn och att fartyg inte får lämna denna med kemikalie­rester ombord.

4.2.4       Partikelmärkning av olja

Försök med partikelmärkning genomfördes och ut­värderades i Sverige redan 1975. Sjöfartsverket har nu av statsmakterna anvisats medel för med­verkan i en internationell försöksverksamhet av­seende partikelmärkning av lastoljerester i tank­fartyg. Arbetet avses ske inom ramen för arbetet inom interimskommissionen till skydd för öster­sjöområdets marina miljö. Försöket skall genom­föras under en sexmånadersperiod och syftar till att i de deltagande ländernas hamnar märka last­oljerester i tankfartyg med metallpartiklar. Sverige anskaffar och distribuerar metallpartikelpulvret samt svarar för utbildning av märkningspersonal, projektledning och analysarbete. Försöket beräknas

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     27

starta under andra hälften av 19 79.

Jag anser att detta försök är mycket angeläget fram­för allt genom partikelmärkningens förebyggande effekt. Eftersom märkningen bara avser lastoljerester kommer även i fortsättningen oidentifierade utsläpp att före­komma. En utvidgning av märkningssystemet till att omfatta även brännolja m m bör därför eftersträvas om försöket visar sig lyckat. Det bör även noteras att olja kan identifieras med viss säkerhet genom sin kemiska sammansättning. Referensprov från miss­tänkt fartyg krävs dock, vilket ofta inte kan tas. Det är svårt att få juridiskt bindande bevis med denna metod, varför systemet med partikelmärkning bör utvecklas ytterligare.

4.2.5    Utbildning i miljöteknik och säkerhets­
frågor

(ref bil 6)

Vid den tvååriga fartygstekniska kursen inom gymnasie­skolan bör införas ett nytt ämne, miljöteknik. En särskild kurs i miljöteknik- och säkerhetsfrågor bör också införas i. den nya sjöbefälshögskolan, varvid kan utnyttjas de personella och materiella resurserna som byggts upp vid sjöbefälsskolan i Malmö. Syftet med kurserna är att hos blivande sjö­personal öka kunskapen om havsmiljön och åtgärder mot förorening av denna. Särskild uppmärksamhet skall ägnas ät miljöteknisk utrustning ombord. Under en övergångstid kommer fortbildning av nuvarande lärare att behövas.

Enligt nuvarande bestämmelser krävs särskilt behörig befattningshavare på fartyg som transporterar farligt gods. För att få behörighet bör förutom kurs i farligt gods för torrlastfartyg krävas även särskild brand­skyddskurs. Vid sjöbefälsskolorna förekommer för när­varande viss utbildning om gällande vattenförorenings­lagstiftning. I samband med kurserna om farligt gods förekommer också utbildning i miljöfrågor.

Jag föreslår att utbildning i miljöteknik och säker­hetsfrågor genomförs. Fortbildning av lärare beräknas kosta 250 000 tkr.

4.2.6           Miljöombud och miljöinformation

(ref bil 6 och 13)

Sverige bör i IMCO driva kravet pä att ett miljö­ombud ska finnas på varje fartyg. Detta miljöombud (som t ex kan vara maskinchef eller styrman) ska vara den som har kunskap om olika länders miljöregler och olika utsläpps miljöeffekter. Kunskap om detta får miljöombudet genom utbildning och som mottagare av miljöinformation. I praktiken ska det fungera så att miljöombudet biträder befälhavaren med in-

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     28

formation om de regler som gäller i de länders farvatten vilka passeras. Miljöombud, soir. ska värna om den yttre miljön, kan ses som en parallell till befattningen skyddsombud, som värnar om den inre miljön. Miljöombud bör utses på svenska far­tyg.

En lättillgänglig information på åtminstone sex språk bör utarbetas om den svenska synen på och lagstiftningen om skyddet av den marina miljön. Den bör på lämpligt sätt distribueras till ut­ländska fartyg destinerade till svensk hamn. Ett svenskt initiativ i Östersjökonventionen om gemensam information av detta slag bör dessutom tas.

En lättillgänglig och regelbunden information om miljö- och säkerhetsfrågor till svensk sjö­fartspersonal framstår som angelägen och bör övervägas av sjöfartsverket.

Jag föreslår att sjöfartsverket får i uppdrag att med sjöfartens arbetsmarknadsorganisationer ta upp förhandlingar om inrättandet av miljöombud ombord.

Jag föreslår vidare att information om den svenska inställningen till skyddet av den marina miljön redovisas i en skrift utarbetad av sjöfartsverket.

Kostnaden för informationsskriften beräknas till 100 000 kr.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     29

5               Åtgärder för att minska skadeverkningarna

av utsläpp

5.1       Beredskapsplaner för olje- och kemikalie­utsläpp (ref bil 1 och 10)

Bekämpning och sanering av olja och kemikalier syftar till att så långt som möjligt avvärja eller begränsa skadorna i miljön. För att detta ska kunna utföras effektivt raåste det finnas en i förväg utarbetad plan för bekämpningsarbetet. Brandlagen ger oklara anvis­ningar om detta. Vissa länsstyrelser och kommuner har enklare planer. I avsnitt 6.2 föreslår jag ändring av lagstiftningen.

Varje berörd länsstyrelse bör nu åläggas att upprätta en heltäckande beredskapsplan för oljebekämpning, i vissa fall också kemikaliebekämpning. I planen bör kustbevakningens planer och instruktioner tas in lik­som förekommande koimnunala planer. Det är angeläget att även försvarets resurser och möjligt utnyttjan­de av dessa redovisas. Informationsverksamheten i samband med bekämpningsoperationer har hittills för­summats. Den måste nu uppmärksammas redan i plane­ringen.

Planen ska ge

anvisningar för ledning, samordning, resurstill­gång och resursdisposition

vägledning från miljösynpunkt om hur bekämpnings­insatserna både mot olja i vattnet och på stran­den ska ske och vilka områden som främst ska skyd­das

anvisningar om vilka bekämpnings- och sanerings­metoder som av miljöskäl förordas i olika områ­den

anvisningar om omhändertagande av olja och kemi­kalier som tagits upp

anvisningar om intern och extern information, do­kumentation och utvärdering samt milj.effektstu-dier.

Det är ocksä angeläget att kartlägga vilka av total­försvarets materiella och personella resurser som kan tas i anspråk vid stora oljebekämpningsoperationer och på vilka villkor detta kan ske.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.11 Jordbruksdepartementet     30

Jag föreslår att regeringen ger berörda länsstyrel­ser i uppdrag att upprätta beredskapsplaner för olje-och kemikaliebekämpning. Initialkostnaden för att upprätta beredskapsplaner uppskattas till 700 000 kr och den årliga kostnaden för översyn och övning till 800 000 kr.

Jag föreslår vidare att regeringen ger överbefälhava­ren, civilförsvarsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrel­sen i uppdrag att redovisa totalförsvarets resurser för oljebekämpning.

5.2        Miljöatias
(ref bil 1)

Till beredskapsplanen i avsnitt. 5.1 skall höra en handbok (miljöatias) där värdefulla och känsliga na­turområden finns redovisade på ett överskådligt och lättläst sätt. Berörda länsstyrelser bör få i uppdrag att inom ramen för den fysiska riksplaneringen upp­rätta eller komplettera sädana miljöatlaser. Miljöat­lasen kan också ligga till grund för t ex farleds- och hamnplanering. I en sådan atlas bör länsvis kartläggas vilka typer av växtlighet och djurliv som är särskilt känsliga i särskilda områden under särskilda perio­der och för olika bekämpningsmedel. Arbetet bör göras i samarbete med naturvårdsverket och lämpliga forsk­ningsinstitutioner. Förtur bör ges de områden som i den fysiska riksplaneringen betecknas som särskilt värdefulla eller känsliga, dvs Bohuslän, Öresund, Blekinge, norra Kalmarlän, Stockholms skärgård. Ånger­manlandskusten, Norrbottens skärgård, Vänern och Mä­laren. I Blekinge genomförs en marin försöksplanering som i detta sammanhang är av särskilt intresse.

Initialkostnaden för att upprätta eller utveckla mil­jöatlaser uppskattas till högst 1 milj kr.

5.3        Förvaring, transport och behandling av
upptagna oljor och kemikalier

(ref bil 2)

Oljebekämpning till sjöss är inte bara en fråga om att upptäcka, ringa in och ta upp olja. Den upptagna oljan ska förvaras på bekämpningsplatsen, helst med separation av vatten och fasta föroreningar. Den ska transporteras till behandling helst utan omlastning. Behandlingen kan vara återvinning, förbränning eller destruktion. Lämpligt utformade resurser för förva­ring, transport och behandling av den upptagna oljan kan på ett avgörande sätt påverka totalkostnaderna för bekämpningen. I stort sett samma förhållande gäl­ler vid bekämpning av kemikalieutsläpp. Nägon bered­skap att ta emot och hantera stora avfallsmängder av detta slag finns inte idag.

Förvaringen kan ske antingen i pråmar och mindre tank-

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     31

fartyg, i containrar eller på land i cisterner. De oli­ka alternativen behöver utvecklas så att erforderliga resurser snabbt finns tillgängliga även vid större ut­släpp. För att kostnaderna ska minimeras bör dessa re­surser normalt kunna användas för andra ändamål. Idéer till bl a containersystem har presenterats för kommittén. Det är inte rationellt att belasta bekämp­ningsorganisationen med att lösa dessa problem från fall till fall. En fast planering och förberedda re­surser, även personella och organisatoriska, måste där­för finnas på samma sätt som för själva bekämpnings­verksamheten. Uppgifter om sådana resurser bör ingå i de beredskapsplaner för bekämpning och sanering som föreslås i avsnitt 5.1.

För att uppnå effektivitet inom detta område behövs dels forskning och utveckling, dels en organisato­risk beredskap för att ta hand om dessa rester, vil­ka räknas som miljöfarligt avfall. Forskning och ut­veckling behandlas i avsnitt 5.12.

Jag föreslår att regeringen uppdrar åt statens na­turvårdsverk att utreda denna fråga och teckna avtal med ett eller flera avfallshanteringsföretag i lan­det om en riksomfattande beredskap för att ta hand om denna typ av avfall. Genom avtalet bör företagen få resurser att förbereda sig tekniskt och organisa­toriskt.

Kostnaden har uppskattats till 1 milj kr per är.

5.4       Regionala materielförråd

Dagens ansvarsförhållanden och ersättningspraxis med­för att kommunerna är återhållsamma med anskaffning av bekämpnings- och saneringsmateriel. Detta minskar förutsättningarna att snabbt och effektivt bekämpa ilandfluten olja. Eftersom staten ändå har det slut­liga kostnadsansvaret bör det främja en god hushåll­ning att regionala förråd av bekämpningsmateriel läggs upp och ställs till förfogande för berörda kommuner och vid behov även för kustbevakningen. I förråden bör finnas handredskap, skyddsutrustning, rengörings­medel, små arbetsbåtar, transportmateriel, mindre länsor etc. Materielen kan förvaras hos brandförsva­ret, i kustbevakningens förråd och ev i civilförsva­rets förråd. Viss lämplig materiel kan också läggas upp ute i skärgårds- och kustområden för omedelbar användning av ortsbor när olja flyter iland.

Jag föreslår att statens brandnämnd får i uppdrag att i samråd med kustbevakningen lägga upp regionala och vissa lokala förråd av materiel för bekämpning av ilandfluten olja.

Initialkostnaden uppskattas till fem miljoner och drifts- och underhällskostnaden till 500 000 årligen. Förbrukningskostnader förutsätts belasta enskilda be­kämpningsoperationer och därmed ordinarie förslags­anslag.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.1   Jordbruksdepartementet    32

5.5             Specialstyrka för kemikaliebekämpning

(ref bil 2)

Beredskapen mot kemikalieutsläpp till sjöss är integ­rerad med kustbevakningens beredskap för oljebekämp­ning. Ansvaret för motsvarande beredskap i hamn och på land åvilar brandförsvaret.

För att framgångsrikt undanröja eller motverka skador vid kemikalieutsläpp mäste man bl a ha

kunskap om det aktuella ämnets egenskaper och be­teende i kontakt med vatten

kunskap om vilka bekämpnings- och saneringsmeto­der som är möjliga och lämpliga

kunskap om risker för personer, miljö och egen­dom

utrustning för att ta hand om kemikalien personal som är väl utbildad och tränad.

Kustbevakningen har sedan flera år, för kemikalie­bekämpning, begärt anslag för en specialstyrka. Styr­kan ska ha hög beredskap och vara beredd att snabbt sättas in till havs eller i kustvatten där behov upp­står. Personalen ska fortlöpande följa upp utveck­lingen inom området och dessutom vara instruktörer för övrig kustbevakningspersonal. Gruppen ska vidare pröva och utvärdera den kemskyddsmateriel som finns på marknaden. Specialstyrkans uppgift vid kemikalie­olyckor till sjöss ska vara att göra förstahandsinsat­ser för skadebegränsning och att leda övrig kustbevak­ningspersonal i bekämpningsåtgärder. En samverkan med brandförsvaret i en del större kommuner är naturlig, t ex vid kemikalieolyckor i hamnar, vid kunskapsupp­byggnad, övningar, utveckling av bekämpningsmetoder etc. Kustbevakningen har föreslagit att gruppen under ett inledande skede ska bestä av sex personer. En tjänst inrättas under 1979.

Jag anser det vara av stor vikt att en sådan special­styrka för bekämpning av kemikalier upprättas. Kost­naden för fem nya tjänster uppskattas till ca 700 000 kr årligen.

5.6        Bärgningsresurser i Östersjön
(ref bil 6 och 13)

Vid en inträffad olycka som medför utsläpp av miljö­farliga ämnen eller risk för utsläpp är det angelä­get att bärgningsresurser finns tillgängliga och snabbt kommer på plats.

Antalet olyckor i svenska farvatten är litet. Det är därför risk att nu tillgängliga bärgningsresurser i Östersjöområdet av företagsekonomiska skäl flyttas. För att hindra en sådan utveckling bör staten försäk­ra sig om att bärgningskapacitet behälls i området.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     33

Enklast sker detta genom att staten till beslut om eventuellt kommande rederistöd knyter villkoret att bärgningsresurser behålls i Östersjön. I andra hand kan ett avtal om intäktsgaranti för bärgningsverksam­heten tecknas mellan staten och berörda företag.

Jag föreslår att staten överenskommer med berörda fö­retag om att bärgningsresurser behälls i Östersjöom­rådet.

5.7        Bärgarlön
(ref bil 6)

En grundprincip vid fastställande av bärgarlönen är att den inte kan sättas högre än till värdet av det bärgade. Denna begränsning av bärgarlönen är otill­fredsställande från miljöskyddssynpunkt. Ett inte särskilt värdefullt fartyg som havererat på en plats som är besvärlig att nå för en bärgare är då inget attraktivt bärgningsprojekt. Detta beror dels på den allmänt tillämpade principen "no cure - no pay" (be­talning endast vid lyckad bärgning), dels på det be­gränsade värdet av det bärgade..I ett sådant fall är nuvarande principer för fastställande av bärgarlönen otillfredsställande. Bärgningsreglerna måste därför omarbetas så att bärgaren premieras även för insatser för att skydda miljön. En snabbt igångsatt bärgning betyder ofta att skadorna på miljön begränsas. Sär­skilt angeläget är det att justera kontraktsformerna för bärgning av tankfartyg.

Sjöfartsverket kan beordra bärgning. Den möjligheten måste av hänsyn till miljön utnyttjas i större ut­sträckning än hittills. Fartygsägarens åligganden att undanröja havererat fartyg är i nuvarande lagstift­ning otillräckliga.

Jag föreslår att Sverige internationellt verkar för mer tidseiiliga principer för bärgning och bärgarlön samt ändring av 1910 års Brysselkonvention. Erfor­derliga justeringar i svensk lagstiftning kan vidtas delvis på basis av betänkandet Farliga vrak (SOU 1975: 81) men främst genom pågående offentlig utredning om översyn av lagstiftning om bl a bärgning (Dir 1978:27)

5.8        Läktringstonnage och reparationsresurser
(ref bil 6)

Vid haverier som medför oljeutflöde är det viktigt att läktring snabbt kommer igång. Därför måste till­gång alltid finnas till lämpligt läktringstonnage, som också kan användas för mottagning av från vatt­net upptagen olja. Därför bör sjöfartsverket och kustbevakningen avtala med lämplig redarorganisation om att tankfartyg när så behövs ställs till förfogan­de mot ersättning. Snabbläktringsutrustning bör vi-

3    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     34

dåre hållas i beredskap för helikoptertransport till en haverist, så att läktringen snabbt kan ske även om fartygets egna pumpar inte fungerar.

Jag föreslår att sjöfartsverket och kustbevakningen med lämplig redarorganisation träffar ett ramavtal om engagemang av fartyg som läktringstonnage.

Det är nödvändigt att förberedda nödhamnar och repa­rationsresurser finns längs våra kuster. Resurserna vid Finnboda varv och Karlstad varv måste därför be­hållas. Jag föreslår att en inventering görs av ham­nar lämpliga att ta emot nödställda eller havererade fartyg med miljöfarlig last.

5.9             01jespridningsmodeller

SMHI upprätthåller en begränsad, provisorisk prognos­beredskap för spridning av olje- eller kemikalieut­släpp till sjöss.

En bättre beredskap för spridningsprognoser bör ut­gå från en systematisk genomgång och riskvärdering av svenska vatten och kuststräckor. En spridnings­katalog för svenska vatten bör framställas.- I vissa fall kan detta ske med hjälp av befintliga oceanogra­fiska data, i andra fall kommer tillämpningar av spridningsmodeller samt särskilda fältundersökningar att behövas. SMHI har under senare år arbetet med tillämpning av spridningsmodeller.

Jag anser det väsentligt för oljebekämpningsarbetet att en god prognosberedskap för att förutsäga sprid­ningen av oljor och kemikalier finns. Enligt Östersjö­konventionen bör dessutom kuststaterna hålla varand­ra underrättade om vart löskommen olja driver. Vår förmåga att uppfylla detta krav är inte tillräcklig. Jag anser därför att resurser bör tillföras SMHI för att utveckla spridningsmodeller och upprätta en ka­talog med förberedda spridningsprognoser för vissa vattenområden. Ett samarbete inom Norden och mellan Östersjöstaterna är härvid angeläget. För bärgnings-och bekämpningsarbete är lokala väder- och vatten­ståndsprognoser av stor betydelse. En höjning av SMHIs beredskap att bidra med sådana prognoser bör ske.

Kostnaden beräknas till 500 000 kr och förutsätts anvisas vid riksdagens energipolitiska beslut 1979.

5.10      Förstärkning av giftinformationscentralen
(ref bil 2)

Ett återkommande problem vid kemikalieolyckor både till lands och till sjöss, är att snabbt få fram den information som behövs om aktuella kemikalier. Erfa­renheterna från inträffade olyckor tyder på att det är fråga om dels uppgifter om ämnens kemiska och

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     35

fysikaliska egenskaper, dels ämnenas effekter på mil­jön. Informationen måste vara tillgänglig dygnet runt, närhelst en olycka inträffat. Som ett första steg för att åtgärda denna brist bör giftinformationscentra­len (GIC) förstärkas med viss kemistjour.

Giftinformationscentralen är knuten till Karolinska sjukhuset och lämnar vid SOS-alarmering på telefon 90 000 information av medicinsk karaktär när det gäl­ler gifter, kemikalier och annat.

För att nu kunna besvara de frågor som ställs av brand­försvaret samarbetar GIC med experter på bl a organisk kemi. Dessa bör knytas till GIC genom avtal om viss jour. Kemisterna bör lära känna såväl brandförsvarets som kustbevakningens arbetssituation. Kostnaden be­räknas till 150 000 kr per år.

För sädana A~ och B-kemikalier som ofta sjötranspor­teras i bulk bör särskild sakkunskap på hantering och skyddsutrustning kunna förmedlas.

Jag föreslår att giftinformationscentralen förstärks med viss jourtjänst för specialister på rådgivning vid kemikalieolyckor.

5.11      Förbättrad statistik över miljöfarliga sjötransporter (ref bil 2)

Statistiska centralbyråns (SCB) sjöfartsstatistik är både ofullständig och oenhetlig. Den baseras pä ad­ministrativa uppgifter avsedda för skilda ändamål. En koppling saknas mellan uppgifter om fartygsrörel­ser och uppgifter om lastat och lossat gods.

Den allvarligaste bristen i underlaget är att en ge­nerell standardklassificering saknas för varors mil­jöfarlighet. En gemensam internationell standardklassi­ficering bör utarbetas, som kan tillämpas på varupro­duktion, avfallsproduktion, varutransporter med alla transportmedel, varulagring och varudistribution.

En utveckling av statistiken bör leda till ett in-formationsssytem över sjöfartens miljörisker, vilket så långt som möjligt baseras på existerande administ­rativa system och på sådana administrativa rutiner som kan komma att införas i miljöskyddssyfte. Infor­mationssystemet bör omfatta

lasten

fartygsrörelserna

fartygen

hamnarna och farlederna

utsläppen

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     36

Grunden för systemet bör vara SCBs nuvarande statistik över transportsätt kopplad till en utbyggd information om fartygsrörelser. Transportsättsstatistiken bör ock­så kompletteras med en miljöfarlighetskod vad gäller olja och kemikalier.

Vidare finns behov av en förpackningskod som bör vara skild från miljöfarlighetskoden och som talar om t ex om en vara transporteras i bulk eller i förpackad form.

För varje fartyg som anlöper en hamn registreras far­tygets identitetsbeteckning i fartygsregistren, last av farligt gods med uppgift om miljöfarlighet och förpackningskod samt närmast föregäende anlöpshamn och nästa destination.

För den utrikes trafiken finns vissa av dessa uppgif­ter idag. Beträffande inrikes fart finns endast upp­gift om lossade och lastade varor men inte om farty­gen och fartygsrörelserna.

Klara sekretesskydds- och behörighetsregler måste ut­arbetas så att man får en rimlig avvägning mellan miljöskyddsintressena och uppgiftslämnarnas affärs­mässiga intressen.

Det här statistiksystemet kan väntas leda till mins­kade miljöskador eftersom förebyggande och bekämpande åtgärder kan planeras och genomföras på bättre fakta­underlag. Bättre underlag erhålls också för transport­planering.

Jag föreslär att SCB fär i uppdrag att inom kostnads­ramen en halv milj kr redovisa ett detaljerat program för utveckling och förnyelse av sjöfarts- och varusta-stik som tillgodoser miljövårdens informationsbehov. Samråd bör ske med bl a utredningen om transport av farligt gods (K 1979:1), sjöfartsverket, naturvårds­verket, miljödatanämnden. Svenska hamnförbundet, ar­betarskyddsstyrelsen, tullverket och sjöfartsnäringen.

Kostnad: 500 000 kr

5.12      FoU-program för oljebekämpningsteknik (ref bil 8)

Behovet är stort av forskning och teknisk utveckling avseende system, metoder och teknik för bekämpning och sanering av olja och kemikalier. Kustbevakningens bekämpningsresurser har byggts upp under en tioårs­period och omfattar delar som dimensionerats för andra uppgifter t ex tulljakter. Resurserna behöver förnyas och bl a anpassas ännu bättre till det internationella samarbete som kommer att öka kraftigt under de när­maste åren. Samarbete är särskilt angeläget vad av­ser bekämpning av mycket stora utsläpp, för vilka delvis helt nya system mäste tas fram.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     37

Det senaste årets erfarenheter påvisar välkända men ändå allvarliga begränsningar i tekniken. Det avance­rade fjärrövervakningssystem som kustbevakningen byggt upp kan inte avslöja olja under vattenytan. Bekämp­ning av olja i is, särskilt utspridd olja, erbjuder oöverstigliga svårigheter. Upptagning av olja som be­finner sig under vattnet har inte kunnat ske effektivt. Sanering av olja pä stränder mäste kunna ske med bätt­re teknik och redskap.

Det är angeläget att större möjligheter skapas till fältmässig utprovning av nya konstruktioner och sys­tem. Marknadsbedörmiingar och exploateringsrådgivning är annat som många uppfinnare och konstruktörer be­höver assistans med.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) har på initia­tiv av MIST i samråd med oljeskyddskommittén tagit fram en programutredning för bekämpnings- och sane­ringsteknik. Den utgör ett bra underlag för ett stort STU-projekt (insatsområde) med hög prioritet. STU bör ges i uppdrag att omedelbart förbereda ett in­satsområde baserat på en remissbehandling av program­utredningen. Ett slutligt program och en genomföran­deorganisation bör upprättas under 1979. Under förs­ta halvåret 1980 bör uppdragsformuleringen, utveck-lingsinitierande information, internationella kon­takter, marknadsanlyser m m  göras. Viss samplane­ring bör ske med verksamheten inom det av Svenska Varv AB etablerade projektet SEPS (Swedish Environmental Protection Service). Jag anser det synnerligen ange­läget att SEPS utvecklas med inriktning främst på export och u-hjälp i form av bl a kompletta oljebe-kämpningsssystem. Med hänsyn till den betydelse olje­bekämpningsmateriel kan ha för sysselsättningen vid varven bör kontakter också hållas med kommittén för alternativ varvsproduktion som bör kunna medverka i produktionsfasen. Samplanering bör vidare ske med övriga nordiska länder.

Vid planeringen av insatsområdet bör berörda fackmyn­digheters FoU-ansvar särskilt beaktas. Sålunda bör samarbetet mellan kustbevakningen och Svenska Rymd­aktiebolaget fortsätta avseende fjärranalyssystem, närmast för utveckling av teknik för att upptäcka olja som finns under vattenytan.

Jag föreslår att ett insatsområde enligt ovan etable­ras vid STU med en kostnadsram för fem år på 24 milj kr, varav 15 milj kr finansieras inom ramen för det av mig föreslagna handlingsprogrammet. Resterande del bör ingå i STUs ordinarie budget. En skrivelse med förslag om detta har sänts av MIST till industri­departementet den 11 maj 1979.

 

Prop. 1980/81:119 BUaga 1.1 Jordbruksdepartementet     38

5.13     Forskning om miljöeffekter av olje- och kemikalieutsläpp (ref bil 1)

Forskning om miljöeffekter av olje- och kemikalie­utsläpp ska öka kunskaperna om skadeverkningarna på kort och lång sikt. Kunskaperna är nödvändiga dels för att ge säkrare underlag för att bedöma miljöris­kerna vid utsläpp och sjötransporter, dels för att bekämpning och sanering ska kunna dimensioneras och inriktas så att miljöskadorna av inträffade utsläpp minimeras.

Forskningsinsatserna bör nu inriktas dels på fasta undersökningsprogram vid akut oljeförorening, dels på att öka kunskaperna om de långsiktiga miljöeffek­terna av olje- och kemikaliespill både i havet och de stora insjöarna.

Undersökningsprogram vid oljeutsläpp

Hittills har undersökningar av miljöeffekter vid olje­utsläpp planerats och organiserats först när en olycka inträffat, i den mån de överhuvud taget utförts. Per­sonal, utrustning och finansiering har inte varit för­beredd. Om undersökningarna ska ge önskvärt utbyte måste de påbörjas omedelbart sedan ett utsläpp skett.

För att möjliggöra denna snabba insats krävs att plan och organisation gjorts upp i förväg. Internationell samordning pågår för att en jämförbarhet ska uppnås. Ett svenskt program bör avse dels stora eller prin­cipiellt viktiga utsläpp, dels mindre utsläpp vid vil­ka undersökningarna kan begränsas. De främsta syfte­na med undersökningarna är att fastlägga miljöeffek­terna och att ge underlag för en samhällsekonomisk värdering. Visst underlag finns i det tidigare upp­drag som naturvårdsverket, kustbevakningen och petro­leuminstitutet lagt på institutet för vatten och luft­vårdsforskning (IVL).

Programmet bör omfatta bakgrundsdata, undersökningar under akutfasen av ett utsläpp och uppföljande forsk­ning. Basdata om miljön bör tas fram inom det program för övervakning av miljökvalitet (PMK) och de sam­ordnade recipientkontroller som naturvårdsverket ad­ministrerar. I akutfasen klarläggs bl a oljans sprid­ning, oljans akuteffekter på flora och fauna samt inlagring i organismer och sediment. Den uppföljande forskningens omfattning avgörs från fall till fall.

Både det större och mindre programmet bör uppta meto­der för undersökningarna, provtagningsmateriél, prov­tagningspunkter, uppgift om institutioner och perso­ner samt uppgift om administration och organisation av undersökningarna. Regionalt anpassade undersök­ningsprogram som ska fogas till de i avsnitt 5.1 före­slagna länsvisa beredskapsplanerna, upprättas också.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     39

Huvudansvaret för programarbetet bör ligga hos sta­tens naturvårdsverk, som bör biträdas av en lednings­grupp i vilken kan ingå representanter för kustbevak­ningen, fiskeristyrelsen, SMHI, IVL m fl. Inom natur­vårdsverket bör personal utses som har huvudansvaret för oljeskyddsfrågor. Det finns flera marinbiologiska laboratorier, som bör ges områdesansvar för provtag­ning och medverka i uppföljningsprogrammet. Provtag­ningsmateriél och metoder måste standardiseras och utiyckningsberedskap upprätthållas. Programmet måste också övas, företrädesvis i samarbete med kustbevak­ningen. Kostnaderna för personalberedskap, materiel, programutveckling m m bör delvis täckas av särskilt anslag, delvis ses som en del av bekämpnings- och saneringskostnaden.

Jag föreslår att naturvårdsverket ges i uppdrag att upprätta undersökningsprogram för oljeutsläpp och beräknar kostnaden för den redovisade uppläggningen till 2,5 milj kr under en femårsperiod. Härutöver belastas varje bekämpningsoperation med de direkta kostnaderna i anslutning till denna.

Långsiktig forskning av grundläggande karaktär

Det är av stor betydelse att klarlägga om de ökande oljehalterna längs våra kuster resulterar i bestå­ende effekter på fauna och flora. Bl a bör forskning ske kring ökningen av oljehalterna i mjukbottnarna runt om våra kuster.

Ett annat viktigt område att studera är om undvik-ningsreaktioner hos fisk och fiskens födodjur kan observeras i samband med akuta oljespill samt i om­råden som drabbats av en kroniskt förhöjd oljehalt i sedimenten.

Likaså är det viktigt att öka kunskaperna om huruvi­da det sker en ökning av sjukdoms- eller parasitan­grepp på fiskar som lever i kroniskt oljeförorenade områden. Den indikerade ökningen av miljögiftsacku-mulering i organismer som lever i oljekontaminerade sediment bör ytterligare klarläggas.

De mätningar som tidigare skett av oljehalterna i bottensediment och organismer har visat på förhöjda halter pä många ställen runt våra kuster. Det är av stor betydelse att en fortsatt registrering av dessa oljekoncentrationer sker så att eventuella föränd­ringar kan observeras.

Följande huvudpunkter kan anges

- forskning rörande återhämtningsförlopp hos olje-skadade ekosystem (250 000 kr per år under fem år)

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     40

-     forskning om ekologiska effekter av olja i sedi­
ment (1,25 milj kr per är under två är)

-    forskning och kartering rörande halter av oljeför­oreningar i vatten, sediment och organismer runt våra kuster (250 000 kr per år under fem år)

-    prognos och förväntade effekter av sjötransporte-rade kemikalier (125 000 kr under ett år)

-    laboratorietest av miljöeffekter från särskilt far­liga kemikalier (375 000 kr per år under tre är)

Mälet för dessa långsiktiga studier bör vara att kvantifiera effekterna och utvärdera deras ekologiska betydelse för det marina systemet i stort. Ett mål för sådana undersökningar är även att ge underlag för en utvärdering i ekonomiska termer så att en av­vägning mot andra samhällsmål kan ske.

Jag föreslår att naturvårdsverket ges i uppdrag att utarbeta program och budget för forskningen om de långsiktiga miljöeffekterna.

För undersökningsprogram på länsnivå och särskilda undersökningar i samband med utsläpp bedömer jag att ca 2,5 milj kr bör reserveras under en femårsperiod. För det långsiktiga forskningsprogrammet bedömer jag att ca 6,25 milj kr bör reserveras under en femårs­period.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     41

6               Ätgärder för att utnyttja resurserna

bättre

6.1       Ny statlig organisation av kust- och sjöfartsverksamhet (ref bil 9)

Ett gemensamt mål för sjöfartsverket och kustbevak­ningen är att verka för god sjösäkerhet. Den splitt­ring av arbetsuppgifter och ansvar som idag finns mellan dessa myndigheter medger inte en effektiv planering av och avvägning mellan förebyggande och bekämpande åtgärder. Enligt min mening finns det ett intimt samband mellan dessa typer av åtgärder, vilket också bör återspeglas i organisationen.

En särskild arbetsgrupp, i vilken sjöfartsverket och kustbevakningen varit representerade, har inom kom­mittén övervägt frågan om en sammanslagning av sjö­fartsverket och kustbevakningen till en ny myndighet. Gruppen föreslår en sådan sammanslagning. Förutom förbättrad övergripande planering innebär förslaget enligt arbetsgruppen ett effektivare resursutnytt­jande som bl a leder till bättre tillsyn av farleds­anordningar, intensifierad besiktningsverksamhet och samordnade insatser vid olje- och andra katastrof­situationer. Sammanslagningen medger också en ökad satsning på forskning och utveckling liksom investe­ringar i avancerad teknisk utrustning för sjööver­vakning.

Arbetsgruppen har inte funnit att en utbrytning av kustbevakningen innebär några avgörande negativa effekter för tullverkets övriga verksamhet.

Arbetsgruppen har redovisat sin syn på hur grunddra­gen i den nya organisationen bör se ut.

Den omfattande operativa verksamheten i det nya ver­ket är avgörande för att en regional nivå bör finnas. Regionerna bör - för att få en slagkraft både opera­tivt och planeringsmässigt - fä en stark ställning i det nya verket. Till regionerna bör samtliga ope­rativa uppgifter - förutom sjökartläggning och is­brytning som av resursskäl leds centralt - samlas, dvs farledsverksamhet inkl lotsning, sjöbevakning, bekämpning och sjöfartsinspektion. Detta för att or­ganisationen skall kunna ha ett samlat grepp om de

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     42

olika säkerhetsbefrämjcinde uppgifterna. Dessa arbets­uppgifter innebär också att man pä fältet måste skaf­fa sig en samlad bild av sjöfartens förhållande var­med avses inte bara t ex hamn- och farledsfrågor utan också geografiska förutsättningar för en be­kämpningsaktion m m. Den delegering som detta inne­bär är enligt min mening eftersträvansvärd i stats­förvaltningen. Regionernas verksamhet är av sådan omfattning och bredd att arbetsgruppen förordar en lösning som innebär att regionerna direkt underställs generaldirektören i den nya myndigheten.

Under regionerna sorterar den lokala organisationen, dvs de av sjöfartsverket föreslagna farledsområdena, de nuvarande kustbevakningsområdena och sjöfartsin­spektionsdistrikten. En. samordning av de föreslagna farledsområdena och nuvarande kustbevakningsområdena torde vara möjlig med en ökad effektivitet som följd.

Den centrala förvaltningen bör ha en policyskapande och stödjande roll gentemot regionerna och lokalför­valtningen. Detta behöver i och för sig inte hindra att man inom organisationen kan finna det lämpligt med central operativ ledning då det gäller större övervakningsinsatser av principiell natur liksom vid större eller mer komplicerade räddningstjänst-insatser. Organisationen kännetecknas av en strävan att hålla samman förebyggande och bekämpande åtgär­der. Inom centralförvaltningen bör således de sjö­operativa verksamhetsgrenarna hållas samman inom en huvudenhet. Dessa verksamhetsgrenar är lotsning, övrig farledsverksamhet, bekämpning, sjöbevakning och sjöräddning. Av de skäl som framfördes i samband med sjöfartsverkets omorganisation 1969 och som även prövats i den nyligen genomförda organisationsöver­synen inom sjöfartsverket bör sjöfartsinspektionen utgöra en egen huvudenhet. Vidare föreslås en sär­skild huvudenhet för teknisk utveckling. Denna en­het ska ansvara för forskning och utveckling inom såväl det förebyggande som det bekämpande området och måste arbeta intimt samman med övriga huvuden­heter.

Jag ansluter mig till arbetsgruppens förslag.

Jag vill särskilt understryka fackmyndighetens FoU-ansvar. De viktigaste FoU-insatserna på sjöfartsom­rådet utförs idag av transportforskningsdelegatio-nen, statens skeppsprovningsanstalt och styrelsen för teknisk utveckling. Det är angeläget att dessa insatser förs vidare och samordnas, bl a genom ett heltäckande FoU-program, av den nya myndigheten.

En s.aii\manslagning av sjöfartsverket och kustbevak­ningen är en stor förändring som tar relativt lång tid att genomföra. En organisationsförändring av

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     43

detta slag är av stor vikt för att öka säkerheten i sjötransportsystemet, varför en sådan förändring bör komma till stånd snarast möjligt. Dessutom har sjö­fartsverket under en lång följd av är varit föremål för olika utredningar, senast en intern organisa­tionsöversyn som rapporterades till regeringen hös­ten 1978. Om förutsättningarna nu ändras för detta förslags genomförande bör verket och personalen snabbt få besked om detta.

Att lyckosamt kunna genomföra en organisationsför­ändring kräver aktiv medverkan från personalen både i utredningsarbetet och genomförandet. Först då får man igång den process som leder till att all kun­skap tas till vara och att utformningen av organi­sationen knyter an till förhållandena i det dagliga arbetet.

Jag föreslår att regeringen tillsätter en organisa­tionskommitté som får i uppdrag att utforma en ny statlig organisation för kust- och sjöfartsverksam­het i enlighet med den principlösning som arbets­gruppen angett. Jag föreslår att kommittén tillsätts omgående och att personalorganisationerna ges erfor­derlig representation.

Beträffande det förslag till förändringar i sjöfarts­verkets organisation som redan föreligger bör, en­ligt min mening, de delar genomföras som inte hind­rar en sammanslagning med kustbevakningen.

Kostnaden för organisationskommittén beräknas till 600 000 kr.

6.2      Länsstyrelsens roll (ref bilaga 10)

Länsstyrelsen har vid större bekämpningsoperationer en något oklar roll till följd av att den endast kan ingripa under vissa förutsättningar. Till sjöss har kustbevakningen det riksomfattande bekärapningsansva-ret medan berörd kommun har det direkta ansvaret till lands. En utredning om huvudmannaskapet för rädd­ningstjänsten till lands genomförspåriksdagens be­gäran. Jag bygger min diskussion på rådande ansvars­fördelning nämligen att det räddningsledningsansvar som länsstyrelsen har enligt brandlagen vid större olyckor (nödläge) på land inte motsvaras av ett lik­nande ansvar till sjöss.

Enligt min uppfattning är det väsentligt att läns­styrelsen som samhällets samlande regionala organ ges möjlighet att påverka bekämpningsaktioner till sjöss. Detta kan ske t ex genom en anvisningsrätt för länsstyrelsen gentemot kustbevakningen. Det finns ofta anledning att redan till sjöss vidta vissa dis-

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     44

positioner i bekämpningsarbetet eftersom det kan komma att kraftigt påverka möjligheterna att skydda särskilt känsliga områden och att sanera ilandfluten olja. Detta kräver att länsstyrelserna har någon form av ständig beredskap, som vid en olycka är väl övad sä att den omgående kan samverka med kustbevakningen och vidta lämpliga åtgärder, t ex överta bekämpnings­samordning och räddningsledning pä land. Någon sådan organisation har inte länsstyrelsen idag. Inte heller är brandlagens 12 och 13 §§ enligt min mening till­lämpliga för en sådan lösning. Där förutsätts näm­ligen att nödläge skall ha inträffat för att läns­styrelsen skall kunna agera. Enligt min uppfattning har länsstyrelsen behov av att kunna agera långt innan nödläge inträffat och med hög handlingsbered­skap följa händelseutvecklingen vid ett olje- eller kemikalieutsläpp.

En ändring av brandlagens 12 och 13 §§ så att läns­styrelsen får räddnings ledningsansvar för bekämp­ningen även till sjöss anser jag inte vara ändamåls­enlig. Istället bör man genom en särskild författ­ning skapa möjlighet till förbättrad planering och beredskap på länsstyrelserna. En förebild kan här hämtas ur lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m (1960:331), även vad gäller ianspråktagande av materiel, uttagning av personal, jourtjänst m m. Jag föreslår därför att länsstyrel­serna vid kusterna, Mälaren och Göta älv - Vänern i särskild författning åläggs att upprätta bered­skapsplaner för samhällets insatser mot olje- och kemikalieutsläpp även till sjöss och att med berörda parter - bl a kommuner, kustbevakningen och sjöfarts­verket - öva dessa planer. Innehållet i sådana bered­skapsplaner behandlas i avsnitt 5.1, där också kost­naden för dessa åtgärder anges. Jag föreslår också att erforderlig författningsreglering sker av läns­styrelsernas ansvar och uppgifter vid större olje-och kemikalieolyckor.

6.3      Samarbetsorgan (ref bilaga 1)

Miljö- och naturvårdsintressena har idag små möjlig­heter att påverka det förebyggande och bekämpande arbetet i önskvärd utsträckning. I den akuta bekämp­ningssituationen är tillgång till naturvårdskunskap nödvändig. Kustbevakningen kan inte besitta en ingå­ende sådan kunskap. Istället gäller det att utveckla samrådet mellan operativt ansvarig myndighet och naturvårdsintressenterna. Idag förekommer underhands­kontakter mellan dessa.

I vissa länder har man byggt in miljövårdskunskapen i bekämpningsorganisationen. Såväl i USA som i Dan­mark har bekämpningsmyndigheten under själva insatsen

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     45

tillgång till marinbiologisk och annan miljöexpertis. I Norge tar vid större olyckor en grupp med en av naturvärdsmyndigheten utsedd ordförande över ledning­en av bekämpningen.

Det är angeläget att även i Sverige skapa utrymme för ett mera formbundet samarbete mellan mijövårds- och bekämpningsmyndigheter. Ett sådant samarbete avser såväl beredskapsplanering som rådgivning vid den en­skilda skadeplatsen. Jag förslår därför att detta samarbete formaliseras på såväl central som regional nivå. Jag föreslår att det på den centrala nivån bildas ett särskilt samarbetsorgan under ledning av statens naturvårdsverk och med representanter för kustbevakningen och sjöfartsverket - eller den före­slagna sammanslagna myndigheten. SMHI har viktiga uppgifter avseende havsmiljön m m liksom fiskeri­styrelsen avseende fisket varför dessa tvä myndig­heter bör ingå i samarbetsorganet.  Vidare bör i detta organ även diskuteras bekämpning av ilandflu­ten olja och samordning med bekämpning till sjöss varför statens brandnämnd bör representeras liksom kommunerna genom Svenska kommunförbundet.

Detta samarbetsorgan ska utarbeta en långsiktig poli­cy för hur bekämpning ska bedrivas i vårt land och upprätta riktlinjer för länsstyrelsernas beredskaps­planering. Gruppens direkta medverkan vid mycket stora oljeolyckor bör övervägas. Samarbetsorganet bör också behandla utbildningsfrågor för bekämpnings­personal och informationsplanering för bekämpnings­operationer. Ett annat viktigt inslag i organets arbete är att diskutera teknisk forskning och utveck­ling på området. Det kan knytas som referensgrupp till styrelsen för teknisk utveckling och till den huvudenhet för teknisk utveckling, som jag skisserat i tidigare avsnitt angående en ny statlig organisa­tion av kust- och sjöfartsverksamhet.

Också på regional nivå bör finnas ett på förhand utsett särsltilt samarbetsorgan, som vid oljebekämp­ningsoperationer biträder ledningsorganisationen. Landet bör härvid liksom i mitt förslag till ny or­ganisation för kust- och sjöfartsverksamhet indelas i fyra regioner. I var och en av dessa fyra region­grupper bör ingå representanter för den nya kust-och sjöfartsmyndigheten, berörda länsstyrelser och statens naturvårdsverk. De regionala organen bör få i uppgift att bl a behandla och vidta erforderliga åtgärder utifrån de miljöatlaser som behandlas i avsnitt 5.2. De regionala grupperna bör även få till uppgift att diskutera bekämpningsmaterielens lokali­sering och vilken typ av materiel som är lämplig i regionernas olika delar.

De här föreslagna samarbetsorganens relationer till den till industriverket knutna nämnden för farligt

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     46

gods förutsätter jag övervägs av den särskilde ut­redan för transport av farligt gods (K 1979:01).

Kostnaden för samarbetsorganen beräknas till 100 000 kr per år och för naturvårdsverkets samordningsuppgifter till 200 000 kr per år.

6.4       Bemanning längs våra kuster

Antalet statligt anställda tjänstemän med stationering längs kusterna har under en läng följd av är minskat. Under den senaste tioårsperioden har denna reduktion varit särskilt markant.

Sjöfartsverket har på uppdrag av regeringen i sam­arbete med naturvårdsverket och SMHI utrett frågan om huvudmannaskapet och kostnadsfördelningen för den fortsatta bemanningen av Kullens fyr. I sin skri­velse till regeringen anmäler sjöfartsverket att man med nämnda myndigheter utarbetat en rapport om ett tiotal utsjöplatsers bemanning. Nu måste en fullstän­dig kartläggning göras av bl a statliga myndigheters bemanning längs kusterna.

Det är främst sjöfartsverket, kustbevakningen och försvaret som har personal placerad längs kusterna. Dessutom har kommunala myndigheter och vissa orga­nisationer verksamhet där. Den genomgripande tekniska rationaliseringen av fyrväsendet, som inleddes på 1960-talet och medgivit centraliserad drift och över­vakning, har kraftigt minskat behovet av personal vid fyrarna. 1979 finns endast 10 bemannade fyrplat­ser kvar. Sjöfarten har alltmer, delvis som en följd av större fartyg, koncentrerats till ett mindre an­tal hamnar med minskat behov av spridd lotsservice som följd. Principen om lotsfrihet har inneburit att en allt större del av den s k linjetrafiken upp­hört att anlita lots, vilket i kombination med den allmänt vikande sjöfartskonjunkturen medfört ett minskat behov av lotsar och därmed även båtmän. An­talet anställda utmed kusterna i sjöfartsverket har därmed minskat kraftigt de senaste decennierna.

Tullverkets kustbevakning har å andra sidan under­gått en betydande utveckling under den senaste tio­årsperioden. Detta beror dels på att kustbevakningen inte har avgiftsbelagd verksamhet, dels att kustbe­vakningen tillförts en rad nya, stora uppgifter som oljebekämpningen 1970 och övervakningen av den ut­vidgade fiskezonen 1976. SMHI har behov av personal längs kusterna för väderrapportering. Detta arbete utförs till en del av sjöfartsverkets och kustbevak­ningens personal, men till följd av bl a fyrautoma-tiseringen har SMHI anställt egen personal för ända­målet - inte sällan förutvarande fyrvaktare.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     47

statens naturvårdsverk och länsstyrelsernas natur­vårdsenheter har för sin kunskapsuppbyggnad behov av att någorlunda regelbundet få rapporter om för­ändringar i miljön, alltså inte enbart i samband med olyckor. Man har därvid replierat på bl a sjö­fartsverkets och kustbevakningens personal.

Från miljövärdssynpunkt är det väsentligt att beman­ningen längs kusterna är så heltäckande som möjligt. Dels får man då en manuell bevakning som ger möjlig­het att snabbt slå larm, dels kan personalen i kust­bandet själv göra vissa insatser. Vid t ex en olje­bekämpning är det väsentligt att ha tillgång till personal som är förtrogen med skadeplatsens förhål­landen. Liknande resonemang kan föras beträffande andra räddningstjänstuppdrag.

Avbemanningen längs kusterna har skett bl a genom teknisk rationalisering i ett verk som i princip är affärsdrivande. Sjöfartsverket kan inte i sin verk­samhetsplanering väga in de krav på täckning utmed kusten som andra myndigheter och intressen ställer. Hänsyn måste givetvis tagas till alla samhällsintres­sen när bemanningen fastställs. Den nya kust- och sjöfartsmyndighet som jag diskuterat tidigare inne­bär att man lättare kan undvika en situation där man har personell dubblering på vissa orter medan andra lämnas utan bemanning. En sådan myndighetsför­ändring kommer dock under alla förhållanden att ta tid att helt genomföra. Naturvårdsverkets och läns­styrelsernas ställning förändras inte av en sådan omorganisation.

Jag finner det angeläget att man snabbt kommer till klarhet om vilken bemanning utmed våra kuster som en a-wägning av alla samhällsintressen ger. Visser­ligen fattar regeringen beslut om avbemanning av lotsplatser och lotsuppassningsställen, men splitt­ringen på departements- och myndighetsnivå har all­varligt försvårat den samlade bedömning som givetvis bör ske. Jag föreslår därför att en särskild utredare omgående tillsätts för att göra en helhetsbedömning och ge förslag om denna bemanning. Till utredaren bör knytas experter som representerar bl a sjöfarts­verket, kustbevakningen, försvaret, statens natur­vårdsverk, SMHI, Svenska kommunförbundet och nägon eller några länsstyrelser. Arbetet bör bedrivas skyndsamt för att kunna överlämnas till och behand­las av den av mig föreslagna organisationskommittén för en sammanförande av sjöfartsverket och kustbe­vakningen till en ny statlig organisation av kust-och sjöfartsverksamhet.

Kostnaden för den särskilde utredaren uppskattas till 500 000 kr.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.1    Jordbruksdepartementet   48

6.5         Sjöfartens haverikommission
(ref bilaga 6)

Enligt nuvarande bestämmelser kan haverikommission tillsättas vid olyckor som medfört stora förluster i liv eller egendom eller där utredningen förväntas bli synnerligen omfattande eller av invecklad be­skaffenhet. Enligt min mening bör kommissionen även kunna tillsättas vid olyckor som medfört stora skador på miljön, t ex stora oljeutsläpp.

För att sjöfartens haverikommission skall kunna ut­vidga sin utredningsverksamhet att gälla även skador på den marina miljön i samband med fartygshaverier krävs personalförsärkning. Haverikommissionens ut­redningsverksamhet kan därmed utvidgas vid sådana haverier som är av stort principiellt intresse från säkerhets- och miljösynpunkt. Kostnaden för perso­nalökning blir ca 200 000 kr per år.

Sjölagens bestämmelser anses för närvarande inte kunna tolkas så att en haverikommission kan till­sättas vid olyckor som inträffat med utländska far­tyg i svenska farvatten. Enligt nuvarande bestäm­melser i 313 § sjölagen kan sjöfartsverket förordna om att sjöförklaring skall avges för att utreda hän­delser som inträffat med utländskt fartyg i svenskt farvatten. Dock måste det utländska fartyget ligga i svensk hamn för att sjöförklaring skall kunna av­krävas. Enligt 301 § sjölagen behöver inte sjöförkla­ring hållas när haverikommission har förordnats. Möjligheten att kunna tillsätta en haverikommission vid större haverier istället för att hålla sjöför­klaring har ansetts vara av stort värde. Det är där­för en brist av sjölagen innebär att regeringen inte kan förordna om tillsättande av en haverikommission vid olyckor med utländska fartyg i svenska farvatten.

Jag föreslår att sjölagens 314 § kompletteras så att haverikommission kan tillsättas även vid olyckor med utländska fartyg som inträffat i svenska farvatten. Dessutom bör föreskriften om svensk hamn i 313 § andra stycket sjölagen tas bort eller mjukas upp.

En kommission är ett opartiskt organ som granskar händelseförloppet vid inträffade olyckor. En sådan verksamhet är en väsentlig del av ett effektivt sä­kerhetsarbete. Enligt min mening bör sjöfartens ha­verikommission inordnas i statens haverikommission. Därmed kan bättre kontinuitet och kompetensuppbygg­nad tillförsäkras.

6.6           Forskning om samhällsekonomiska kostnader

(ref bilaga 13)

De samhällsekonomiska kostnader som uppstår till

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     49

följd av utsläpp i vatten kan vara

-    förlorade rekreationsvärden (estetiska effekter, bad, fiske etc)

-    negativ påverkan på turistnäringen

-     försämrade ekonomiska förhållanden för fiskenä­
ringen

~ ökade kostnader för vissa vattenförbrukare, t ex industrier och kommuner (särskilt Vänern och Mälaren som är dricksvattentäkter)

-  kostnader för återställande åtgärder

-  utredningskostnader m m

Som jag påpekade i avsnitt 4.2.2 reser samhället inte skadeståndskrav pä alla de kostnader som det åsamkas av olje- eller kemikalieutsläpp. Till stor del beror detta på att de totala samhällskostnaderna med dagens metoder endast undantagsvis kan räknas ut. Den juridiska aspekten är dock bara en del av problematiken. Bristen på kunskap om de totala sam­hällsekonomiska kostnaderna gör att samhället inte kan göra en effektiv avvägning mellan olika insatser.

Den bristande kunskapen kan delvis förklaras av att de fysiska effekterna är svårbedömbara. Men den av­görande förklaringen förefaller dock vara att sam­hällsekonomi och vattenföroreningar inte setts i ett sammanhang. Förhindrandet av utsläpp har nästan enbart formulerats som juridiska och tekniska spörs­mål, vilka aktualiserats beroende på vissa märkbara fysiska effekter. När ett utsläpp skett har även här de juridiska och de tekniska frågorna kommit i för­grunden. Utsläpp innebär även som nämnts påtagliga effekter på samhällsekonomin och därför bör utsläp­pet också behandlas som ett ekonomiskt problem.

Vid valet mellan förebyggande och återställande åt­gärder är det av vikt att kunna uttala sig om ut­släppens totala samhällsekonomiska kostnader. En begränsning till att enbart beakta t ex bekämpnings-och saneringskostnaderna kan leda till felaktiga av­vägningar mellan de båda olika huvudtyper ra av åt­gärder. Bekämpnings- och saneringskostnaderna är visserligen oftast tämligen lätta att beräkna men om dessa endast svarar för en liten del (vid Amoco Cadiz-olyckan endast några få procent) av de totala kostnaderna måste andra kostnader också kartläggas, även om detta i och för sig är betydligt svårare att göra. Förutom att vissa delar av totalkostnadspos­terna måste utsättas för en politisk "prissättning" dvs en subjektiv värdering av t ex "rena" badsträn-

4   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 119. Biiagedel

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     50

der, kan höga informationskostnader sätta en gräns för hur exakta kostnadsuppskattningarna skall göras. Jag föreslår därför att forskning och utveckling av­seende bl a metodik för beräkning av samhällsekono­miska kostnader till följd av utsläpp av olja eller kemikalier intensifieras. Förslagsvis sker detta som uppdragsforskning finansierad av delegationen för miljösäkra sjötransporter (se avsnitt 6.7).

Kostnaden beräknas till 250 000 kr per år.

6.7       Delegation för miljösäkra sjötransporter

Jag föreslår att ett samlat handlingsprogram skall genomföras under en femårsperiod i syfte att minska miljöriskerna vid sjötransporter. För programmets genomförande krävs samordning och uppföljning av programmets effekter. Jag bedömer att det inte finns någon naturlig organis.ationstillhörighet för ett sådant orogram. Alltför många myndigheter och orga­nisationer är inblandade för att en effektiv sam­ordning skall komma till stånd direkt mellan dessa. Jag föreslår därför att en till regeringskansliet knuten mindre delegation inrättas - delegationen för miljösäkra sjötransporter.

Delegationen ska ha som huvuduppgift att verka för miljösäkra sjötransporter, främst genom att utveckla och genomföra det föreslagna handlingsprogrammet. Delegationens första uppgift blir att utarbeta pro­gram för det praktiska genomförandet. Ärlig uppfölj­ning och vidareutveckling av programmet är naturliga uppgifter för delegationen. Likaså bör det ankomma på delegationen att föreslå förändringar söm motive­ras av utvecklingen av miljöriskerna i samband med sjötransporter.

Delegationen bör initiera och bedriva utvecklingsar­bete för beräkning av samhällsekonomiska kostnader av olje- och kemikalieutsläpp. I detta metodarbete ligger också att med miljöskäl som bakgrund utreda och föreslå den särskilda farledsvaruavgiftens stor­lek.

Delegationen bör genom fortlöpande analyser av mil­jöriskerna vid sjötransporter lämna underlag för regeringens och myndigheternas ställningstagande i frågor som rör miljösäkra sjötransporter.

Delegationen bör knytas till jordbruksdepartementet och påbörja sin verksamhet redan vid remissbehand­lingen av detta betänkande. I delegationen bör ingå representanter för naturvårdsverket, sjöfartsverket, kustbevakningen, brandnämnden, havsresursdelegatio­nen samt sjöfartsorganisationerna. Till delegationen bör knytas erforderliga sekretariatresurser.

Delegationens medelsbehov uppskattas till 600 000 kr per år.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.1    Jordbruksdepartementet   51

7        Handlingsprogram

Genomförande

Det redovisade underlaget för ett handlingsprogram är utformat för att kunna genomföras inom 5 är. En del förslag behöver granskas och utredas ytterlig­are. Många förslag kan genomföras med början efter remissbehandling. Andra kan leda till åtgärder omedelbart, främst då sådana som innebär uppdrag till myndigheter att gcra utredningar, redovisning­ar och konltreta åtgärder. Ett handlingsprogram komraer givetvis att omfatta även åtgärder utöver de här föreslagna, bl a sådana som kommer att före­slås av andra utredningar. De kan föras in vid översyn och utveckling av programmet.

Samtliga förslag till åtgärder som presenteras i kapitlen 4-6 finns samlade i den avslutande tabel­len. I tabellen har jag även fört in de kostnader som förslagen bedöms orsaka och gjort en priorite­ring.

Finansiering

De föreslagna åtgärderna i handlingsprogrammet kostar netto ca 150 milj kr under en femårsperiod. Jag föreslår att programmet finansieras genom en importavgift på olja. 150 milj kr motsvarar unge­fär en kr per ton. Denna summa tas lämpligen ut som ett särskilt tillägg till den nu utgående far­ledsvaruavgiften för olja.

Omedelbara åtgärder

Bland de förslag som kan genomföras omgående vill jag nämna följande.

-    Uppdrag till statens brandnämnd att i samråd med kustbevakningen med särskilt anslag bygga upp regionala förråd av bekämpnings- och sanerings­materiel för främst kommunernas behov.

-    Uppdrag till styrelsen för teknisk utveckling att etablera insatsområdet "Metoder och teknik för bekämpning och sanering av olja och kemi-

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     52

kaller till sjöss och i strandzonen". Delvis beräknas insatserna kunna ske genom prioritering inom ordinarie budget. Särskilda medel, enligt min bedömning minst 15 milj kr erfordras under en femårsperiod. Ätgärden har initierats genom skriv­else från JUST till industridepartementet den 11 maj 1979.

Uppdrag till berörda länsstyrelser att med sär­skilt anslag upprätta och redovisa beredskapspla­ner för större bekämpningsoperationer avseende oljeutsläpp till sjöss. Planerna baseras på brand­lagen i avvaktan på föreslagen ny lagstiftning. I planerna ska ingå dels hur samverkan ska ske mel­lan länsstyrelsen, kustbevakningen, kommunerna, ortsbefolkningen, frivilliga, totalförsvaret, saneringsföretag, miljövårdsforskning m fl, dels funktionerna  information, dokumentation, utvär­dering och miljfieffektstudier.

Uppdrag till berörda länsstyrelser att med sär­skilda anslag upprätta och redovisa inventering i form av en "miljöatias" av frän miljövårdssyn­punkt särskilt Känsliga områden som underlag for bl a bekämpnings- och saneringsverksamhet, plane­ring av farleder och hamnar samt lokalisering av miljöfarlig verksamhet som genererar sjötranspor­ter. Denna miljöatias ,3ka kunna användas som väg­ledning vid bekämpnings- och saneringsinsatser. Uppdraget utgör ett inslag i den fysiska rikspla­neringen.

Uppdrag till överbefälhavaren, civilförsvarssty-relsen och arbetsmarknadsstyrelsen att kartlägga de resurser, såväl personella som materiella, som totalförsvaret inkl vapenfria värnpliktiga kan ställa upp med vid en stor oljebekämpnings­operation och på vilka villkor detta kan ske.

Uppdrag till statens naturvårdsverk att upprätta en standardplan för undersökning av miljöeffekter vid alla större oljeutsläpp till sjöss.

Uppdrag till länsstyrelserna vid Vänern-Göta älv, kustbevakningen samt Vänerns seglationsstyrelse att upprätta ett särskilt handlingsprogram för miljösäkra sjötransporter.

Tillsättandet av en särskild utredare som snabbt inventerar det totala samhällsbehovet av beman­nade platser längs våra kuster.

Uppdrag till sjöfartens haverikommission och sjö­fartsverket att vid utredningar om sjöolyckor även granska miljökonsekvenserna. Vid oljeolyckor till sjöss, som inte föranleder sådan utredning

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     53

men som är av mycket stor omfattning, t ex som Bohuslän 1978 och Stockholms skärgård 1979, till-Sätter regeringen en särskild kommission, jämför­lig med sjöfartens haverikommission, som övertar ansvaret för utvärdering och granskning från de direkt engagerade myndigheterna.

- Uppdrag till SMHI att inom kostnadsramen 0,5 milj kr vidareutveckla spridningsmodeller för olja i Vatten och prognoser som underlag för oljebekämp­ningsoperationer. Förslaget har under hand redo­visats för jordbruksdepartementet för snabbb ef-fektuering med medel anvisade i energiproposition­en (1978/79:115) .

Åtgärder efter remissomgång

Huvuddelen av de föreslagna åtgärderna kan utredas vidare eller genomföras efter sedvanligt remissför­farande. Jordbruksdepartementet bör i remisskrivel­sen särskilt anmoda berörda remissinstanser att re­dovisa och förbereda de åtgärder som behövs för handlingsprogrammets genomförande. Den i avsnitt 6.7 föreslagna delegationen för miljösäkra sjötran­sporter bör påbörja sin verksamhet redan under re­misskedet, varigenom genomförandet kan påskyndas.

Om fem år

Handlingsprogrammet avser en femårsperiod. Det måste under denna tid utvecklas och förnyas fortlöpande. Även på sikt är naturligtvis åtgärder not olje- och kemikalieskador till sjöss nödvändiga. Den princip­iella inriktningen kan då vara densamma som i detta ■program. Att nu diskutera konkreta åtgärder som är aktuella tidigast om fem-sex år är inte meningsfullt. Några utblickar vill jag dock gcra.

Om fem år bör det totala utsläppet i samband med oljetransporter i svenska vatten ha minskat till mindre än hälften av dagens. Stora utsläpp i sam­band med olyckor har reducerats väsentligt mer. De avsiktliga utsläppen bör vara praktiskt taget helt eliminerade. Kvar är mindre utsläpp i samband med olyckor och tekniska fel. Även utsläpp från andra fartyg och de landbaserade utsläppen ber ha reduce­rats påtagligt.

Internationellt har tankertonnaget gjorts väsentligt miijösäkrare främst genom förbättringar i dagens fartyg. Nybyggda fartyg är konstruerade så att ut­släpp endast ska förekomma i samband mea olyckor, ilottagningsanläggningar för alla oljerester finns i de flesta hamnar.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 1.1 Jordbruksdepartementet     54

östersjökonventionen har \;arit i kraft nästan hela femårsperioden vilket medför att utsläppen av föro­reningar minskat kraftigt i östersjöområdet. Kanske har den punkt nåtts då en återhämtning börjat dvs de totala utsläppen är mindre än den naturliga ned­brytningen. Upplagringen i organismer av vissa ämnen är dock fortfarande ett allvarligt miljöproblem. Populationen av många utrotningshotade arter börjar öka.

Kostnaderna för åtgärderna har helt lagts på olje­priset, som därigenom ökat med högst en procent. Av andra skäl kanske priset om fem år har ökat med 50-100 procent.

våra kraftigt ökade kunskaper om effekterna av ut­släpp av olja och kemikalier i den marina miljön ger motiv till fortsatta krafttag mot alla utsläpp av föroreningar. Samtidigt vet vi att även andra stör­ningar i den marina miljön än utsläpp har betydelse.

Om fem år har betydelsen av internationellt samarbe­te ökat ytterligare, östersjc- och Nordsjöstaterna inriktar sitt samarbete på bl a samordnad övervak­ning och bekämpning av utsläpp. De ekonomiska sank­tionerna mot miljörisker och miljöbrott börjar slå igenom internationellt och medför att miljcsäkerhet-en vid sjötransporterna är företagsekonomiskt lönsam. i:iCO:s roll har förstärkts ytterligare.

Marina miljövårdstekniska sytem, t ex för oljebe­kämpning, har fått stor betydelse för svensk export och u-hjälp. När vi lärt oss att behärska våra egna miljövärdsproblem växer vår internationella ambi­tion.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.1   Jordbruksdepartementet

55

 

ba

•H

a

M

u

E

 

•p

 

     1

 

,-1   h   0)

■rt

ra :o ja

:o

a) Ch

4J

Xi      +>

ra

Pi-d rH

H

•H   d -H

ert

o  C>i

rH

C 4J ra

H

•H ra h

:nl

h o :nJ

+3

Ph «  ra

ra

!>

> cd

-P

:cö

fi

ert fi

HJ

ra o M

fi

 

1

 

ert

 

4

 

O

 

.Q

C

 

trt

Ti

 

fi

U

o

3

tH

 

ra

H

T!

0)

Ti

T-)

 

0>

i!

S

ra

O   0

•H   HJ     I

CO

!h S

CO

CO

E O

CO

fH

e

C\J CO

ho ■ö

Ti

n

cd  H->

■ö :trt

 

 

1

HJ

 

 

m

 

 

n

 

 

ii

 

 

trt

sn

 

!h

>> 

 

J«i

HJ

 

:trt

;j

 

ra

trt

—

:o

Ch

■

•0 4

T—

rH

C

•

•H

rrt

i-E

HJ

 

 

 

 

 

HJ

J3

1

 

 

u ba

O

m

 

 

o >,

O

T3

 

 

P.HJ

ra

-ö

rH

 

 

c trt

;o

fH

 

 

trt Cm

HJ

trt

 

 

   rH

ra

tM

HJ

 

HJ    få

U

 

tM

 

CD   -H

trt

T)

■H

 

■H    O

rH

rH

hl)

 

:-<  

rH

•rt

> 

 

ert  ft

CM :trt

.y

trt

K>

,-  ra

•   HJ

m

-I

.

.H

T-  ra

U

h

T—

e -ö

.   0)

:nl

trt

.

tu  

 W

w

> 

Ni   S

T) fH O

.Q

tD

■ <

 

C

 

M

 

trt

 

> 

 

iH

 

(U

 

> 

 

:o

 

AJ

 

LO .H

m

•  

HJ

-r-    trt

U

•   !h

a

■=3- En

Ch

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.1    Jordbruksdepartementet

56

 

 

 

 

 

 

1

ra

 

 

 

 

 

fi

 

 

 

 

 

o   fl

 

 

 

 

 

.rl -.o

 

 

 

1

 

HJ Ch    i

 

ba

 

ra

 

trt        fl

 

fi

 

HJ

 

fl   fl :o

 

.H

 

CD

 

HJ    Ch

 

fi

 

.fi   HJ

 

ra Ti  ra  (D

 

M

 

WiCh

 

•rH    lrt    fi   tJ

 

U

 

•rt   .H

 

C   c   ID   fi

 

.•trt

 

TI ba

 

.r.{ .  P. trt

 

B

 

fi p.

 

e  ra  m  fH

 

fi

 

>:    Pl

 

Ti   o •H   trt

 

 

s  

 

<    M    T   'M

 

1    HJ   MA

 

 

 

 

 

O    0)

 

 

 

 

 

•H   +J      1

<-

f-

C\J

CvJ

 

fH   -H

 

 

 

 

 

PL.     H   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

u

 

 

 

 

 

 

 

 

X

 

ir\

 

 

 

 

 

 

HJ

 

CO

 

 

 

 

 

 

O

 

 

 

 

 

 

 

 

o

 

CO

 

 

 

 

 

 

-

 

 

fH

 

 

 

 

fl

 

 

X

 

 

fH

.

 

■st

HJ

 

 

M

HJ

 

00

O

 

 

e

O

 

N>

O

 

 

ir\

o

 

CO

lr

 

 

 

T-

 

 

 

 

 

 

 

 

fl

 

 

 

 

 

 

 

 

.iJ

 

ro

 

 

 

 

 

 

HJ

 

CO

 

 

 

 

 

 

O

 

CvJ

 

 

 

 

 

 

O

 

CO

 

 

 

 

 

 

fH

 

 

 

 

 

 

M

 

CM

 

 

 

 

HJ

 

CO

 

 

 

 

O

 

T—

 

 

 

 

o

 

CO

 

 

 

 

■

 

fH

 

 

 

 

 

 

"trt

 

 

 

 

fl

 

HJ

 

 

 

 

M

 

tD          .-

 

 

 

 

HJ

 

ba     CO

 

 

 

 

 

 

■n     -\

 

 

 

 

O

 

■ri      o

 

 

 

 

o

 

m      CO

 

 

 

 

'"

 

1

rH           TI

 

 

 

 

 

tD             f-l

 

 

 

 

 

Ti        :tti

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

E  trt HJ

 

 

 

 

 

o   ,13  «)

 

 

 

 

 

 

 

 

ba

A-  och e  kemi-

 

 

 

tD

fi

>i          Ti

 

 

1      1

Ti

•H

H  >  trt

 

 

J«l    fH

fi

fH

;i  trt  fH

 

 

trt   ert

trt

ID

fi       ti)

 

 

!>  a

fH

fH

fH    O

 

 

fH   ,-1

>,

trt

+J    (D   •H

 

 

tD   trt

HJ

Pl T)

O HJ Ch

 

 

> tri

ra

eu  fi

S    fH   -rl

 

 

:o

to

rn 

O  ra

 

Ti

a;    -rl

rH   +J

J

Ti     Ph   ra    fH

 

fH

   -H

1   trt  Ch

CO  -H    tD

CJ :ri  ra   trt  tD

 

:trt

.  Ch    MtJ

.   >  .H

• Ch   fH

•.fi     fi   rH   -rl

 

M

   trt   fi   G

    M  tiD

t-   trt:0

T-     fH     trt   A   rH

 

HJ

•    fH   -H    pl

. :irt   >

• fl

. :o   fH   1    trt

 

0<

<- &<   C   tfj

 >   ert

 Eh  -H

 fk, +j m A!

fl

O

Ch

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.1   Jordbruksdepartementet

57

 

 

 

 

 

 

 

HJ

------------ 1

 

 

 

 

 

Ch

 

 

 

 

 

HJ

•H

 

 

 

 

 

» rH

ho

M

 

 

 

 

T)   rH

p.

C

 

 

 

 

ei)  tu

p.

1    -H

 

 

 

 

C    fi

 

O   fi

 

M

 

 

HJ    O

ra

HJ Al

 

Ö

 

 

ro -rH   t»

HJ

HJ :o

 

•H

 

 

o  +J   •H

tu

0  ra

 

C

 

 

Al  ert -p

J3

fix)

 

■

 

 

C   ert

M

ert

 

 

 

 

C   fH  -rH

•H

C   fi

 

:irt

 

 

eu  eu HJ

T)

(U +J

 

 

 

 

M+J   -H

fi

ba ra

 

fi

 

 

fi  C  C

l>>

fi o

 

< 

 

 

M   •H   -H

E

M Al

 

1  HJ N-

 

 

 

 

 

 

O tu

 

 

 

 

 

 

•H   HJ     1

T—

 

CVJ

OJ

CJ

 

fS    fl   1-

 

 

 

 

 

 

 

 

fH

 

 

 

 

 

 

 

 

 

M

 

 

 

 

 

 

 

"

 

HJ

 

 

 

 

 

 

 

00

 

O

 

 

 

 

 

 

 

 

 

o

 

 

 

 

 

 

 

CO

 

tr\

fH

M

 

 

 

 

 

 

 

'

 

HJ

 

 

 

 

 

 

 

CO

 

O

 

 

 

 

 

 

 

ro

 

o

 

 

 

 

 

 

 

CO

 

fH

 

 

 

 

 

 

 

N-\

 

HJ

 

 

 

 

 

 

 

00

 

O

 

 

 

 

 

 

 

CM

 

o

 

 

 

 

 

 

 

00

 

fi M

 

 

 

 

 

 

 

Cvj

 

HJ

 

 

 

 

 

 

 

CO

 

O

 

 

 

 

 

 

 

—

 

O

 

 

 

 

 

 

 

00

 

ir\

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

•vi

fH

fH

 

 

 

 

 

 

 

HJ

M

M

 

 

 

 

 

 

 

tu       1-

+5

HJ

 

 

 

 

 

 

 

hD      CO

 

 

 

 

 

 

 

 

 

■ö       ~\

o

o

 

 

 

 

 

 

 

 §

O

o

 

 

 

 

 

 

 

ro

ITN

 

 

 

 

 

 

 

1

r.1          ti

 

 

 

 

 

 

tu           fH

 

 

 

 

 

 

■ö       :ert

X

 

 

 

 

 

0   fl   IiD

 

 

 

 

 

 

B   ert +J

 

 

 

 

 

 

O .o ocrt

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

B

 

 

 

fH

1

 

O

 

 

 

:o

C

 

Al

 

 

 

Ch  !>

ert

1     fi

fl   O

 

 

 

r

fH          HJ

M :o

tu   rH

 

 

 

B :crt

HJ             tu

C -o

HJ    fH

 

 

 

ert

tu      tJ

få  ra

Ch   o

 

 

 

fl   cö

•r-D        tici

HJ    fl

•rl  +J

 

 

 

hOHJ

M           fH

tu

fl ra

 

 

 

o :o

O  rH    S

trt HJ

Al ra

 

 

 

fH O

rH    O

fH  ra

ra  bo

 

 

 

P.

ert -H  ra

o:0

tu     >3

 

 

 

ra Ä

fH +j a

HJ

fl   HJ

 

 

 

ba o

M          r-l

ro -H

:o  fl

M

 

 

c o

:ert  fl  O

 

Ch   trt

C

 

TI

o    -rl      c

T-   rH    fi

■r-   m   <1> xt

CM HJ    M

ro A( Ch

■  -rH

 

fH

1- :o +j Al

T-   tu   >,

■■-   •H  ■

t-     fi

ra

:trt

. 13   IU

.  -ro  fH    o

• AS HJ

• Ch   ert

• ra

|j

hD

 fi c

■<-   rH    O    o

T-    o    fH

»-  ert

•■-   HJ

fH

HJ

.   ert :a

.  -H    P.HJ

• > trt

•    fH   rH

.   O

O

°

 W >

■it S  ra CO

-cfS Ch

tt Eh .Q

-*rq

H

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga M    Jordbruksdepartementet

58

 

M) C •H C Ai fl :crt B fi

 

 

tin

 

c

1

.H

O

fi

4J

a;

HJ

:o

ra

fi

■T-l

 

trt

fi

C

tu

HJ

hr

rn

fi

o

hH

jri

 

bo

 

 

trt

 

 

rH

 

HJ

m

 

0

fH

1

AJ

:o

:o

fl

Ch

•ro

0

 

ra

> 

fl

 

ra

tu

fi

HJ

HJ

otrt

fl

Ch

fl

trt

W

Ch

Ch

1  +J to

o   0

•H  +J      I

fH  -H

Ph   fH  

CO

oo

CO

AI

B

fl

 

otrt

 

HJ

 

0)

.—

hn

CO

Ti

—

3

o

M

CO

1

■n

0

fH

-n

:trt

0

fl   ba

K

få HJ

o

fi 'få

fl AJ HJ

O O OO

 

Ti fl

:trt ba

 

i    •H

 

 

 

ro

 

 

 

HJ   c

 

 

1

O    0

 

 

HJ

r-l   HJ

 

 

otrt

0

 

 

ra

>  JS

 

 

•ö

trt  E

 

 

0

ti)

 

 

rH

tiC ra

 

 

fH

C a;

 

 

få

•H    fH

bn

 

Ch

fi  0

fl

 

 

to -d   i>

o

KD

få   U

T-  fH  ra

fi

r-

bil  0

•  o   tiO

0

.

•H   'Ö

1-   6   fi

HJ

T—

fl     fl

.  trt •H

:o

.

>    Jtrt

■=1- W   fi

O

-:0   bo

 

fl

 

 

:o

1

 

Cm

> 

P

 

ert

p.

fl

 

:nt

0

ert

rH

HJ

fH

ra

Ch

•7-!

•fj

•H

fi

 

bC

•H

 

!>

Ä

trt

trt

fl

bn

Ch

:t)

•h

1-  Ch

Ch

rH

•   få

 

HJ

Ovj   fl

HJ

AJ

.   HJ

HJ

•H

 m

trt

ra

fl 0

HJ

I  ra

bD 0

bfl  fl

:trt        0

rH   'rj

fi   rH

trt o ra

bfl fH C :o •H Ch C

bD fH

ro trt   ert

• HJ   bfl

CM  HJ   fi .    o   -rl

■e E   fi

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.1    Jordbruksdepartementet

59

 

 

0

 

 

 

 

 

 

fl

 

 

 

 

 

 

trt

 

 

 

 

 

 

bD

 

 

 

 

 

 

•H

 

 

 

 

 

bD

Ti

 

 

 

 

 

fi

•H

 

 

 

 

 

•H

HJ

 

 

 

 

 

C

 

 

 

 

 

 

AJ

HJ   HJ

 

 

 

 

 

fl

ho  JU

 

 

 

 

 

:trt

•H   rH

 

 

 

 

 

E

rH    ra

 

 

 

 

 

C

< 

ä

 

 

 

 

 

1   HJ ro

 

 

 

 

 

 

o   0

 

 

 

 

 

 

•H   HJ      1

1

ro

ro

V-

T—

 

fl   -H

 

 

 

 

 

 

PM   fl  V-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

fH

 

 

 

 

 

 

 

 

M

 

 

LO

 

 

 

 

 

HJ

 

 

CO

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

O

 

 

 

 

 

 

 

 

O

 

 

CO

 

 

 

 

 

CO

fl

 

 

■=t

 

 

 

 

 

HJ

 

 

CO

 

 

 

 

 

O

 

 

ro

 

 

 

 

 

O

 

 

CO

 

 

 

 

 

CO

fH

AJ

 

 

ro

 

 

 

 

 

HJ

 

 

CO

 

 

 

 

 

O

 

 

CM

 

 

 

 

 

o

 

 

00

 

 

 

 

 

CO

 

 

 

 

fH

 

 

fl

 

 

 

 

AJ

 

 

AJ

 

 

CM

 

HJ

 

 

HJ

 

 

OO

 

to

 

 

O

 

 

.—

 

CM

 

 

O

 

 

OO

 

■c-

 

 

OO

 

 

fl

 

 

 

 

 

 

 

otrt

 

fH

fH

fH

 

 

HJ

 

AJ

AJ

AJ

 

 

0           1-

 

HJ

HJ

e

fl

 

bo      oo

 

 

 

 

AJ

 

T3        --

 

to

O

to

S

 

      o

 

CM

O

..

 

 

m      CO

 

'-

 

 

'-

 

i

r-\           Ti

AJ

 

 

 

 

 

0             fH

:o   fH

 

 

 

 

 

■O        :trt

ro otrt

 

 

 

 

 

0   fH   bo

fl   bo

 

 

X

X

 

B   trt HJ

:o otrt

 

 

 

 

 

o XI otrt

P=H    p

 

 

 

 

 

 

 

 

 

U    1

 

 

 

 

1

 

:o   0

 

 

 

 

:o

 

Ch  •h

 

 

 

 

•rr>   1

 

r-\

 

 

 

bo

r-l     U

fi

U   trt

 

 

 

fi

■H    0

O

0 AI

 

 

 

•H

S AJ

si   -rl

C   -H

 

 

 

fi

■.få

o   HJ

trt   B

 

 

 

AJ

■H  ra

O   få

r-t     0

 

 

 

fH

 

 

Pi. AJ

 

 

 

:trt

bOfi   U

■d   fl

ra        bo

ra

 

 

B-

COO

pl   o

P jq   fi

trt

 

 

rH

•H   o   bo

fi Ch

ert   o .H

r-i

 

 

0     få

fi       oert

6   fi

Al   o   c

HJ

 

Ti

AJ  -o

Ti   AJ    fH

o   •H

ra        ft

ert

 

fH

 •H 

LO rH   -rH   Ch

\D :o :o

Ti    1    E

:o

ro

:trt

•   HJ    O

. -H  fi  ra

.   -r-J -r:)

0   0 :ert

•r-i

HJ

bfl

CvJ    fH

0\J   JD   AJ   HJ

CM   H   rH

T-  fl -n) AI

CM   rH

fl

HJ

•  trt   >

.  4J    0    0

.   -H   -H

•    0   rH     0

.   •H

O

o

 Ph    trt

 t)   HJ   J5

S    B

LO m   o J3

LO S

Ch

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.1   Jordbruksdepartementet

60

 

 

 

 

 

■H

HJ r-l

 

 

 

 

 

fH

r-i

 

 

 

 

 

otrt

0

 

 

 

 

 

bo

fi

 

bD

 

 

 

fi -a

O

 

 

 

 

 

■H :o

■n  >

 

'ri

 

 

 

HJ

HJ   .H

 

C

 

 

 

tJ  ra

trt HJ

 

AI

 

 

 

ed •H

fi  ert

 

 

 

 

 

fi    fH

fl   -H

 

:trt

 

 

 

HJ    0

0   HJ

 

B

 

 

 

ra Ti

HJ   •H

 

«

 

 

 

O   0 .

fi  c

 

 

 

 

W    fH

M   •H

 

1   HJ ro

 

 

 

 

 

 

O    0

 

 

 

 

 

 

•H  -P     1

T-

T—

OM

CM

ro

 

fl -rl

 

 

 

 

 

 

P.    fH   --

 

 

 

 

 

 

 

 

fl

fl

 

 

 

 

 

AJ

AJ

 

 

 

LJ-

fl

HJ

+J

 

 

 

oD

AI S

o

O

 

 

 

-=>"

 

O

O

 

 

 

CO

-

LO fH

AI

fH

Ai

 

 

 

'l-

fl

HJ

HJ

 

 

 

CD

Al

E

O

O

 

 

 

r

 

o

o

 

 

 

oO

 

LO fl

Ai

t—

fl

Ai

 

 

 

N->

fH

HJ

HJ

 

 

 

CO

AI

B

o

O

 

 

 

OM

 

O

O

 

 

 

cO

 

LO

fl

Ai

t—

fH AI

 

 

 

OJ

fl

HJ

HJ

 

 

 

00

AI B

o

O

 

 

 

1                           ,—

 

o

o

 

 

 

CO

'-

LO

t~-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

otrt

 

fH

fl

 

 

 

HJ

 

AJ

AI

 

 

 

0             r-

fl

e

HJ

 

 

 

bo      oO

Al

 

 

 

 

 

Ti         

B

LO

O

 

 

 

pl        O

 

..

O

 

 

 

m     co

"

LO

r

 

 

 

1        1

rH             Ti

 

 

 

 

 

 

0               fl

 

 

 

 

 

 

13         'få

 

 

 

 

 

 

0   fl   hO

 

X

 

 

 

 

B  trt +J

 

 

 

 

 

 

o  otrt

 

 

 

 

 

 

 

HJ

 

 

 

 

 

 

fH

1

bD

•H

 

 

 

O           .fi

r-\

C

 

 

 

 

P   >    O

0

fH   •H

fH

 

 

 

ro   trt  O

■H

:o   fi

0

 

 

 

fi

fl

Ch   P

ra

 

 

 

trt  bo fH

0

 

 

 

 

 

fl   fi   o

HJ

ert :i

pi

 

 

 

HJ   •H   -r-D

ert

.   Ai AI

ra

 

 

 

rH   rH

B

fH   0

0

 

 

 

*T3    O    fH

 

ffi

fH

 

 

 

bo C          0

få

HJ    0

ra   fi

c

 

 

fi   trt  trt -H

rH

ra -H

bD:o

:o

 

 

■H   Ä    fi   rH

trt

r-i   r-i

C -ro

r-i

 

-a

fl  0   bo trt

fi   Ti

få    få

•H ra

u

 

 

trt ja  trt Al

O otrt

•ri   AI

c   fl

få

ra

:trt

>          HJ   •H

•H    fl

O   •H

bfl   0

ba

HJ

bO

to  fl jc   p, g

<- bfl fl

to 0   B

    fH   HJ

f- u

fl

HJ

. :o   O   Ph 0

.   0 :o

•     Pl   0

• :trt  to

• :ni

O

o<

LO Pn   o   3 AI

LO p:J Ch

LOCO   AJ

10(11:0

LO cq

Ch

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.1   Jordbruksdepartementet

61

 

 

 

LO

 

 

HJ

 

 

 

 

 

1             0

 

 

,—

 

 

0        bo

 

 

HJ    ••

 

 

ert        Ti

 

 

boos

 

 

pl

 

 

•H r-

 

 

0   ra -Q

ba

 

rH

 

 

fH  P

fi

 

fi 00

 

 

ert Eh   0

•H

 

0 t

 

 

bfl Kl -H

fi

 

ON

 

 

•rH                fH

AI

 

bfl

 

 

r.   -rt    få

fl

r-i

få

 

 

h         C

:trt

få

rH    P.

 

 

0   bfl ■H

B

HJ

ra  o

 

 

HJ   ert Ti

fi

>•

c   fl

 

 

HJ   rH    fl

< 

<■!

Ph

 

 

l>H  ra  o

1   HJ ro

 

 

 

 

 

o   0

 

 

 

 

 

•H  +J     1

T-

T—

ro

ro

—

fl   -H

 

 

 

 

 

Ph    fH   '-

 

 

 

 

 

 

 

 

fH

 

 

 

 

 

 

AI

 

 

 

LO

 

 

HJ

 

 

 

CO

 

 

O

 

 

 

"*

 

 

LO

 

 

 

CO

 

 

fl

Ai

 

 

 

-=J-

 

 

HJ

 

 

 

00

 

 

O

 

 

 

ro

 

 

LO

 

 

 

00

 

 

fH

 

 

 

 

 

 

AI

 

fH

ro

 

 

HJ

 

Al

oo

 

 

O

 

E

CM

 

 

LO

 

LO

00

 

 

■

 

■

 

 

 

fl

 

 

 

 

 

 

Al

 

 

 

CM

 

 

HJ

 

 

 

CO

 

 

O

 

 

 

r~

 

 

LO

 

 

 

CO

 

.

T-

 

 

 

fl

 

M

 

 

 

 

otrt

 

AI

fl

fl

 

 

HJ

 

HJ

Ai

Al

 

 

0           1-

 

 

HJ

HJ

 

 

bD      OO

 

o

 

 

 

 

T(          ■---

 

o

O

O

 

 

p!         o

 

LO

LO

O

 

 

m     CO

 

■

'-

LO

 

 

1

rH           X)

 

 

 

 

 

0             fl

 

 

 

 

 

Ti       :trt

 

 

 

 

 

0   fl   bD

X

X

 

 

X

B   trt HJ

 

 

 

 

 

o  JD otrt

 

 

 

 

 

 

 

fH

 

 

 

 

 

0

1     fi

 

1

 

 

r-1

-fJ    0

AI

0

 

 

r-i

Ch   rH

•rl

•O

 

 

0

■rH     få

HJ

rH

 

 

■d

bo fH

ra   ert

O   Al

 

0  1

O

HJ

•H  bfl

■H

 

bD ra

B

>    fi

HJ   -H

fH    fi

 

få  C

m

trt  0

ert   rH    fl

:o Ai

 

fi  o

bfl

o

HJ    fH    o

Ch   0

 

fi   -H

fi

bD tn

ra  trt HJ

HJ

 

o HJ

•rl

fi fi

Ch   fl

E  ra

 

HJ  ert

fi

.rH o

•d :o   o

få   bo

 

ra  fH

Ti

c    -rl

ert ■rj Ph

fH   fi

 

bo ert  fH

-H

Ai HJ

fH rH  ra

bO-H

 

fi    Ph   0

fl

fH  ert

HJ   -rl    fi

o   fi

Ti

•H  0  ra

P

:crt  E

HJ   B   ert

fl    Ph

fl

fH    fH    fH

ra

HJ    fH

■.få      fl

Pl E

:eij

HJ             pl

0

O ta o

T-  .J3    fl   +J

OJ   1   :få

bo

oo AI jzj  ra

ON -ra

■.-   fl Ch

T-   fl   0 ;o

 t> AI

HJ

. :ert  o  0

• rH

. :0   fi

. :o  !> -ri

•    o    0

o<

LO iJ    o    fH

LO O

LO Fn    -rl

LO Pn :o   ra

LO ptH   JD

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.1    Jordbruksdepartementet

62

 

 

 

 

1

■H

 

 

 

 

'0        .

 

 

0

 

 

HJ

fl

 

HJ

 

 

HJ

otrt

 

HJ

 

 

•H

bfl

 

•rl

bo

 

B

fi

 

B

 

 

E

■rl

 

B

■rl

 

O

 

 

o

S

 

AJ   Ti

■d

 

Ai ■d

■

 

trt

trt

 

trt

fH

 

fH    fi

fi -1-

 

fl   C

:trt

 

0   HJ

HJ       •

 

0   HJ

(=3

 

ra  ra

ro LO

 

ro   ro

1

 

>   o

o

 

>   o

 

■< AI

M   -H

 

< AJ

1   HJ ro

 

 

 

 

 

1             O    0

 

 

 

 

 

■H   HJ     1

T-

T—

T—

,—

.—

fl -n

 

 

 

 

 

Ph    fH  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

fl

 

 

 

 

 

 

Ai

 

LO

 

 

 

 

HJ

 

CO

LO 1    fl

 

 

 

O

 

 

' A!

 

 

 

o

 

OO

'-   E

 

 

 

ro

fH

Ai

 

'l-

 

 

 

 

HJ

 

OO

LO C-   fH

 

 

 

o

 

ro

- AJ

 

 

 

o

 

CO

'-   B

 

 

 

ro

fH

AJ

 

1                   f

 

 

 

 

HJ

 

CO

LO t~-   fl

 

 

 

O

 

CM

- Ai

 

 

 

O

 

00

   E

 

 

 

ro

fl AI

 

OO

 

 

 

 

HJ

 

CO

LO

 

 

 

O

 

T—

- Ai

 

 

 

O

 

CO

-   B

 

 

 

ro

 

 

 

 

 

 

 

 

otrt

 

fl

 

 

fl

 

+=

 

AJ

 

 

Al

Ai

0         

 

HJ

 

 

HJ

HJ

bo      00

LO

 

 

 

 

 

Ti          ~-~.,

t~-    fl

O

 

 

O

°

      o

- AI

o

 

 

o

o

m     CO

--   B

VD

 

 

ro

LO

1

rH             Ti

 

 

 

 

 

0              fH

 

 

 

 

 

■a       :trt

 

 

 

 

 

0  fH   bD

X

X

 

X

X

E  ert HJ

 

 

 

 

 

o .p otrt

 

 

 

 

 

 

P

1

 

 

 

 

1           P

trt

rH

 

 

 

:o       :trt

ra       HJ

rH

 

 

 

■r    1    r-i

■ri    fi     d)

o

 

 

 

rH    0    ra

fi   o J5

fH

 

 

 

•H   -r-i -p

trt  o  E

 

 

ro

 

E   rH     pJ

bo       trt

ra

fi

bfl

 

O    0

fl   1   ra

fi

trt

 

 

E          ■rl

o -p AJ

0

bO

;trt

 

O    >   rH

ra   fH

ra

fl

r-i

 

få  trt

bo pi  0

rH

o

 

 

bfl      AJ

■H Ai   >

0

ra

ba

 

fi    fl   -H

■H        ra

fl

HJ

c   ert

 

•H    0    B

HJ     >   HJ

>> 

0

•H   fi

■d

fi   HJ    0

trt  trt  fl

HJ

.p

C    fH

 

Ai AI  AJ

HJ        trt

ra

fl

C   0

:trt

to ra  0

ra    fi  Ch

ro

trt

få   HJ

bD

1-  fl Ch ja

         o :0

OM    fi

to E

 E   ro

HJ

.   o Ch   o

.    > -H   ■r:)

. '.få

.  trt

•  0   pl

»<

LO Pn   0   O

  HJ  ro

VD  r

VO m

VD m Al

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.1   Jordbruksdepartementet

63

 

bfl fi

•rl

fi

Al fl :ert

E

--- 2"

0

bo fi

fH   ■H 0   rH

■d Ti

fi trt fi ra 0 ert fi HJ ra HJ ra :trt -H fl B fi   0

HH    fl

t   HJ ro o   0

•H  HJ     I fl   •H Ph    fl   1-

fH Al

fl

AI

fH

Ai

 

OO

o

O

O

O VO

 

00

fl Ai

O

o

CM

fl Al HJ

fl

AI

HJ O

o

VD

 

ro CO

OJ

oo

fH Ai HJ

O

O

fl

AI

fl

AI HJ

O O VD

 

fH Al

fl Ai

HJ

fH

Ai

 

o o

O O VD

 

fH

 

otrt

 

HJ

 

0

T—

ho

CO

Ti

 

pl

o

m

OO

1

rH

TJ

0

fH

■d

:trt

0

fH   bfl

E

få   HJ

O JD otrt

fH Al

HJ

o o

fH

AI

HJ

O

LO

O O

 

TI

fl

:trt bo

fH 0

> 

få ja

LO :o  B

.   -r   O

VD  t/3 Al

ro  ra

O E AI O

trt bfl AI fi   ro

•H    .rl

C   B Ai   O

ra  G

VD    fH    O

.    O   Ai

VD   pH     0

:o   fH

■ro tu rH -P ■rl U B O P

fH ra

:o   fi Ch    få

u

fi   HJ

O ;o

■H     T

HJ   ra
trt

bo  trt

0    fH

I  rH    AJ

.   0 :trt VD F  ra

 

 

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet   65

Bilaga 1.2

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU 1979:43—45) Ren Tur — program för miljösäkra sjötransporter

Miljösäkra kusttankfartyg samt beställarstöd och särskild farleds­varuavgift

Utredningens förslag att anskaffning av särskilt miljösäkra kusttankfar­tyg skall stimuleras och kostnaderna härför kompenseras genom beställar­stöd och särskild farledsvaruavgift möts från flera remissinstanser med principiella invändningar. Få instanser ifrågasätter dock förslagen om yt­terligare analys och kompletterande utredningar.

Sjöfartsverket:- Bortsett från de mera praktiska frågorna, som torde

gå att hantera om rimlig tid avsätts för förberedelser, väcker emellertid också de olika delarna av förslaget så många principiella frågor att sjöfarts­verket i nuvarande läge inte kan förorda en principlösning enligt den modell som utredaren föreslagit. Sjöfartsverkets allmänna intryck är att förslaget med dess många och var för sig komplicerade komponenter ändå får en relativt begränsad räckvidd från miljöskyddssynpunkt. Samma eller i vart fall i det närmaste samma effekter ligger till stor del redan inbyggda i den utveckling som är på gång i det internationella sjösäkerhetsarbetet. Med en inriktning av det diskuterade fartygsprojektet som i högre grad ansluter till detta arbete kommer också hela frågan om de ekonomiska styrmedlen i ett annat läge.

Som utgångspunkt för en bedömning av fartygsprojektet vill sjöfartsver­ket sålunda lägga det internationella sjösäkerhetsarbetet och de resultat som i form av SOLAS - MARPOL-protokollen har uppnätts. Sjöfartsver­ket ifrågasätter det rimliga i att Sverige på egen hand utvecklar en fartygs­typ som avviker från och går längre än de krav som dessa överenskom­melser anger när det gäller miljösäkerheten. Detta särskilt mot bakgrund av att det får anses tveksamt om MIST-fartyget ger någon väsentlig ökad skyddsverkan jämfört med vad som är möjligt inom ramen för MARPOL-protokollet.

------ . För fartyg avsedda för trafik på Mälaren och Vänern har utre­
daren tänkt sig en form av "nedskalning" av det redovisade 30000 tons
fartyget. Nedskalningen synes dock inte avse dubbelbottenhöjden som i
stället relativt sett ökas. Fartyget kommer pga sin storlek inte att omfattas
av reglerna i MARPOL-protokollet. Fartyget uppvisar dessutom vad avser
skydd mot grundstötning och kollision avsevärt högre krav än fartyg av typ
II enligt kemikaliebulkkoden men underskrider avsevärt kraven för typ I-
fartyg vad gäller sidotankbredden.

Även här uppkommer frågan om det lämpliga i att göra avsteg från internationella regler som gäller för andra slag av skadliga laster. Dagens regler för typ Il-fartyg anses internationellt ge ett skydd vid grundstötning och kollision som bedömts vara tillräckligt vid transport av kemikalier som är farligare än olja. För kemikalier som är ungefär lika farliga som olja krävs fartyg av typ III. Några ändringar av dessa säkerhetskrav har inte föreslagits av utredaren. I det fall ökad säkerhet för oljetransporter kom­mer att genomföras bör logiskt en höjning av säkerheten för kemikalie-

5   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 66

transporter att övervägas. Det torde vara svårt att motivera de olika säkerhetsnivåer för kemikalie- resp. oljetransporter i samma farvatten, som utredarens förslag innebär.

Sjöfartsverket anser liksom utredaren att en höjning av säkerheten på våra inre vattenvägar är motiverad. Det är emellertid svårt att förorda den ena eller andra konstruktionen när inte närmare förutsättningar för skade­minskning är fastställda. Man bör enligt sjöfartsverkets bedömning i första hand utgå frän att fartyget bör konstruktionsmässigt uppfylla minst krav för typ Il-fartyg enligt kemikaliebulkkoden.

Den "nedskalning" av MIST-fartyget som synes föresväva utredaren när det gäller de mindre fartygen är som nämnts inte fullständigt definierad men förefaller att i vissa fall kunna leda till transportekonomiskt orimliga lösningar.

Sjöfartsverket vill också peka pä en annan konsekvens eller snarare inkonsekvens som utredarens förslag innebär. MIST-fartyget med dess högre krav på miljösäkerhet avser ett produktfartyg, medan nägot mot­svarande förslag inte redovisas för råoljetransporterna, trots atl dessa frän miljösynpunkt utgör ett större problem. I MARPOL-protokollet har detta kommit till uttryck genom att de krav som där anges för tankfartyg skall vad gäller nya råoljefartyg tillämpas ned till en storiek av minst 20000 ton dödvikt, medan för produktfartyg den nedre gränsen satts vid 30000 ton dödvikt.

Sjöfartsverket, som självfallet delar utredarens uppfattning att man bör sträva mot att styra fartygsutvecklingen mot fartyg som konstrueras och utrustas så att skyddet mot miljöfariiga lastutsläpp ökar, menar att en annan inriktning än den utredaren föreslagit är att föredra. Som grund för arbetet bör ligga det internationella sjösäkerhetsarbetet. Sjöfartsverket vill ocksä betona att det internationella regelutvecklingsarbetet är en fortlö­pande process, som kan väntas leda till allt mer preciserade krav pä fartygen. Det är av vikt att Sverige både kan utöva inflytande på detta arbete och tillgodogöra sig effekterna av den utveckling som sker.

Inom denna ram kan föras en diskussion om att med ekonomiska stimu­lansåtgärder söka styra fartygskonstruktionen i en efter svenska förhållan­den gynnsam riktning. Vid utformningen av eventuella stimulansåtgärder bör enligt verkets mening även iakttas behovet av isförstärkta tankfartyg. Att säkra tillgången pä fartyg för gång i is får ses som ett led i miljöskyddet.

Sjöfartsverket vill mot bakgrund av det anförda antyda möjligheten av att nå den av utredaren eftersträvade höjningen av fartygens miljösäkerhet på ett nägot annorlunda och som det förefaller verket smidigare sätt.

Tanken är härvid att man genom särskilt beställarstöd eller liknande skulle kunna premiera en fartygsutformning med den allmänna inriktning — dubbel botten och sidotankar inom lastområdet - som MIST-fartyget bygger på inom MARPOL-reglernas ram dvs. ett styrt MARPOL-utföran-de.

Härigenom kan fartygen också komma att uppfylla kraven för typ Il-fartyg enligt kemikaliebulkkoden. Problemen med miljöklassning av farty­gen skulle till stor del undvikas och motiven för den särskilda farledsvaru­avgiften — som enligt sjöfartsverket av flera skäl är tveksam — skulle ocksä i huvudsak falla bort. Därmed skulle också den lite märkliga effekt som följer av utredarens förslag till avgiftssystem inte behöva uppstå, nämligen att fartyg som uppfyller internationellt fastställda och av Sverige accepterade krav i trafik på vissa svenska hamnar skulle drabbas av en förhöjd avgift genom utebliven avgiftsrabattering.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet          67

------ . Sjöfartsverket delar uppfattningen att det från miljöskyddssyn­
punkt vore tillfredsställande om all olja och alla oljeprodukter i svenska
farvatten transporterades med miljösäkra fartyg. Frågan hur ett sädant mål
skall kunna uppnås är emellertid, som redan tidigare framhällits, komplice­
rad.

Sålunda måste beaktas att sjötransport av olja och oljeprodukter i de svenska farvattnen sker med fartyg av många nationaliteter. Även om alla i trafiken insatta svenska fartyg skulle uppfylla särskilda miljökrav, skulle frågan därför inte vara löst. Härför förutsattes ett förbud mot utnyttjande i denna trafik av andra än de s. k. särskilt miljösäkra fartygen. En sådan reglering torde vara en fråga på mycket läng sikt. Sjöfartsverket avstår därför från att i detta sammanhang utveckla sin syn på de internationella komplikationer ett sådant förbud skulle kunna medföra.

Emellertid är uppenbart att ju mer av oljetransporterna i våra farvatten som utförs med miljösäkra och isförstärkta fartyg ju bättre skydd för miljön kan vinnas. Detta är ocksä utredarens utgångspunkt då han föreslår att anskaffning av särskilt miljösäkra fartyg skall stimuleras. Denna aspekt kan sägas åtminstone i viss mån vara beaktad genom ikraftträdandet av MARPOL-protokollet vad gäller fartyg om 30000 ton och däröver. Av större intresse för de särskilt känsliga områdena Vänern, Mälaren och skärgårdarna är emellertid fartyg av mindre storlek. För alt även för denna trafik skall utnyttjas miljösäkra fartyg kan särskilda stimulansåtgärder vara motiverade i varje fall under en övergångstid.

Betydelsen av detta och vad sjöfartsverket i det föregående anfört om utformningen av s.k. miljösäkra fartyg bör beaktas vid utformningen av det framtida varvsstödet och eventuella ätgärder med anledning av det förslag som framlagts av sjöfartspolitiska utredningen. Härvid vill verket framhålla att en förutsättning för statligt fartygsstöd bör vara att i varje fall redan gällande svenska säkerhetskrav skall uppfyllas. Sjöfartsverket ser det vidare angeläget att säkerställa tillgången på svenska fartyg för trafi­kerande av de känsliga, tidvis isbelagda områdena, vilket är betydelsefullt inte minst ur beredskapssynpunkt.

------ . Beträffande förslaget om ett särskilt beställarstöd vill sjöfarts­
verket därutöver göra ett par påpekanden. Att göra stödet beroende av att
beställaren kan redovisa en avvecklingsplan för ett fartyg som skall bytas
ut förefaller inkonsekvent. Huvudsaken är att det särskilt miljösäkra fartyg
som anskaffas med hjälp av det särskilda beställarstödet, kommer atl
användas i trafik på svenska hamnar. Detta torde emellertid kunna tas för
givet, då de högre driftskostnaderna för ett sådant fartyg av konkurrens­
skäl gör att det svårligen torde kunna utnyttjas i annan trafik där rabattsy­
stem beträffande nägon avgift inte tillämpas. Det bör vidare beaktas att
särskilda normer måste utarbetas som uttrycker rekvisit för erhållande av
det särskilda beställarstödet. Även andra fartygstyper än de av Salén
Technologies AB skisserade fartygen kan som påpekats i det föregående
byggas som särskilt miljösäkra. Som också framhällits tidigare blir klassifi­
ceringen av miljösäkra fartyg en mycket komplicerad fråga.

Vad härefter angår den särskilda farledsvaruavgift som skulle tas ut för olja och oljeprodukter — kemikalier har undantagits trots att samma skäl kan åberopas för dessa som för olja och oljeprodukter — som transporteras till svenska hamnar med andra än miljösäkra fartyg. Har utredningsman­nen inte närmare angett hur denna avgift skulle debiteras och uppbäras.

För transport av olja och oljeprodukter i inrikes trafik utgår ingen farledsvaruavgift. Den av utredaren för sådan transport föreslagna "för-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 68

höjda farledsvaruavgiften" skulle därför bli en helt ny avgift. Då fartyg och gods i inrikes trafik inte tullbehandlas, skulle den nya avgiften inle kunna debiteras och uppbäras i samband med tullavgift. Ett helt nytt system skulle få skapas för debiterings- och uppbördsförfarandet. Sjöfartsverkets erfarenheter från diskussionerna med berörda hamnar rörande debitering och uppbörd av nuvarande fariedsvaruavgift tyder på att det skulle bli svårt att få medverkan av hamnarna eller i vart fall att kostnaderna härför skulle bli högst avsevärda och sannolikt överstiga intäkterna av avgiften. Att bygga uppbörd och debitering på ett deklarationssystem är inte heller tillfredsställande då detta rimligen måste kompletteras med ett komplicerat och kostnadskrävande kontrollsystem. I synnerhet torde svårigheter upp­komma vid lastageplatser. Sjöfartsverket ifrågasätter därför om det över huvud taget är praktiskt möjligt att till rimliga kostnader skapa ett ur kontrollsynpunkt någoriunda tillfredsställande system för debitering av uppbörd av en differentierad fariedsvaruavgift beträffande transport av olja och oljeprodukter i inrikes trafik.

Emellertid förefaller det sjöfartsverket som om grundtanken bakom utredningsmannens förslag att stimulera utnyttjande av miljösäkra fartyg för oljetransporter i svenska farvatten skulle kunna tillgodoses på annat än föreslaget sätt.

Tanken bakom detta alternativ är att, i stället för att genom avgiftsdiffe­rentiering direkt stimulera redare att använda miljösäkra fartyg, vinna denna stimulanseffekt genom atl stimulera oljebolagen och övriga befrak-tare, att i första hand befrakta miljösäkra fartyg. Förutsättning härför är att oljeföretagen förmås att även beträffande inrikes transporterad olja påta sig det direkta och slutliga betalningsansvaret för den särskilda farledsva­ruavgiften. Formen för debitering och uppbörd av avgiften skulle då kunna bli den, att befraktaren av tankfartyg till sjöfartsverket redovisar de kvanti­teter olja och oljeprodukter de tagit in till svenska hamnar i utrikes och inrikes trafik och erlägger därpå belöpande, oreducerad farledsvaruavgift. De skulle därefter, förslagsvis årligen, på ansökan erhålla restitution av erlagda avgifter för de kvantiteter de kan visa blivit transporterade med miljösäkra fartyg.

Effekten av att rikta stimulanseffekten i första hand mot oljebolagen/ betraktarna i stället för mot redarna skulle bli att betraktarna finge intresse av att för sina transporter efterfråga miljösäkra fartyg och detta även om sådana fartyg på grund av högre driftskostnader, skulle betinga högre frakt. För att uppnå stimulanseffekt måste dock reduktionen av farledsvaruavgiften vara större än eventuella fraktpåslag för de miljösäkra fartygen.

Innan denna lösnitig kan förordas måste emellertid undersökas om den är förenlig med Sveriges åtaganden i olika avtal pä det handelspolitiska området. Som påpekats redan under föregäende avsnitt kan dock en an­noriunda utformning av det miljösäkra fartyget leda till att motiven för den särskilda farledsvaruavgiften i huvudsak faller bort.

Riksrevisionsverket: Utgående från ett resonemang om att gränskostnaden är noll för utnyttjande äv farledssystemet anser kommittén att det inte finns några samhällsekonomiska effektivitetsskäl som talar mot att ersätta en del av de sjöfartsavgifter som finns idag — framför allt fyr- och farleds-varuavgiftema - med motsvarande styrande miljöavgifter, dvs. de höjda farledsvaruavgifterna på olja. Kommittén anser att inga negativa samhälls­ekonomiska effekter uppstår därigenom samtidigt som konkurrenssitua­tionen för sjöfartsnäringen totalt sett inte försämras.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 69

Om gällande ekonomiska mål för sjöfartsverket skall bibehållas torde, såvitt RRV kan finna, den föreslagna höjningen av fariedsvaruavgiften på olja med 200-300% medföra att övriga fariedsvaruavgifter och fyravgifter mäste reduceras mycket kraftigt. Delta torde leda lill samhälKsekonomiska effekter genom att sjötransporter av andra varor än olja inte belastas med skälig andel av trafikgrenens självkostnader. Konkurrensfördelar erhålls därvid jämfört med motsvarande landbaserade transporter som väntas bära skälig andel av den egna trafikgrenens kostnader.

Kommitténs utgångspunkt är att de särskilda farledsvaruavgifterna skall kompensera de höjda kapital- och driftkostnaderna för de särskilt miljö­säkra fartygen. Enligt RRVs mening förefaller det mindre troligt att en sådan avgift medför de åsyftade styreffekterna, eftersom de redare som införskaffar miljösäkra fartyg föreslås belastas med lika stor kostnad som de som inle gör della. För att avgiften skall få effekt bör den snarare överstiga de ökade kostnaderna för de miljösäkra fartygen. I detta sam­manhang bör även pekas på att effekterna av det särskilda beställarstödet är osäkra, eftersom det inte finns några garantier för att de redare som åtnjutit detta kommer att trafikera svenska vatten i framtiden.

De föreslagna avgifterna torde per enhet uppgå lill knappl 1 % av oljelas­tens värde. RRV finner det tänkbart att fluktuationerna när det gäller oljepriserna kan ha större betydelse än den föreslagna avgiften. Relationen mellan den särskilda farledsvaruavgiften och värdet av oljelasten torde därför ha avgörande betydelse för vilken styreffekt som uppnås. Om avgifterna måste höjas till en sådan nivä att man påtagligt avlägsnar sig från en kostnadsbaserad avgiftssyn får avgiften karaktär av beskattning.

RRV anser att de frågor som nu berörts bör belysas närmare under den fortsatta beredningen av kommitténs förslag.

Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket delar kommitténs uppfattning att den svenska kusttankerflottan bör förnyas med särskilt miljösäkra fartyg för transport av olja enligt det förslag som Salén Technologies AB (SALTECH) skisserat (bilaga 5). Ett viktigt motiv är att kostnadsökningen blir måttlig, mindre än variationerna till följd av ålder, bemanning m.m. Av Iransportforskningskommissionens (TFK) rapport (bilaga 7) framgår dessutom att priset för miljösäkra fartyg räknat i form av kostnader för minskade utsläpp blir förhållandevis litet, 10000-15000 kr/ton. Dessa kostnader torde ligga i samma storleksordning som kostnaderna per sa­nerad ton olja för de nyligen avslutade saneringarna av Stockholms skär­gård och för saneringar i samband med Tsesisolyckan. I saneringskostna­derna har då inte inberäknats ersättning för frivilliga insatser och inte heller någon värdering av skadorna i miljön.

— — -. I ett utredningsarbete för att utforma en avgift bör man upp­märksamma att avgifter av denna typ inte brukar specialdestineras. Vidare bör man skilja på omfördelning av den samhällsekonomiska vinsten genom mindre miljöskador av sanering och omfördelning av kostnader mellan olika fartygstyper.

Kommittén går inte in på frågan vilken instans som skall utforma en sådan avgift. Naturvårdsverket är för sin del berett att medverka i ett sådant arbete.

Statens industriverk: Av de skäl som SIND redovisat här ovan vill SIND inte ta ställning till om det är samhällsekonomiskt motiverat atl införa nationella krav på särskilt miljösäkra tankfartyg. En bredare och djupare

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 70

analys måsle ske innan man kan bedöma det omfattande förslag som skisserats i utredningen.

Statens vattenfallsverk: Kommitténs förslag om att anskaffningen av sär­skilt miljösäkra tankfartyg bör stimuleras även med särskilt beställarstöd torde ge avsett resultat. Vattenfall ställer sig dock tveksamt till lämplighe­ten av föreslagen specialbehandling av oljelaster till Vänern, Mälaren och Stockholms skärgård. Sjöfartens karaktär gör att det vore.bättre om skärpta bestämmelser med särskilda avgifter - eventuellt i tvä steg — samtidigt införs i hela landet med sikte på fullt genomförande inom fem år. Bestämmelserna får inte heller ges en sådan utformning - med exempelvis dubbelskrov i sidorna - att tanksjöfart av ekonomiska skäl omöjliggöres genom Trollhätte kanal, där fartygsbredden är begränsad till 13,1 m i slussarna.

Det bör noga beaktas, att fördyrade sjötransporter försämrar vänersjö­fartens konkurrensmöjligheter gentemot andra transportsystem, varför den särskilda farledsvaruavgiften bör ges en sådan utformning att den ej verkar konkurrenshämmande för mottagarna av olje/kemikalieprodukter i vänerregionen.

I detta sammanhang bör nämnas, att kanalavgifterna slopades 1979-01-01 bl. a. för att höja konkurrensförmågan.

Statens skeppsprovningsanstalt: Ur trafiksäkerhetssynpunkt uppvisar be­fintliga tankfartyg en mycket varierande standard. Det särskilda beställar­stöd som utredningen föreslår för att stimulera nyproduktion av "miljö­säkra" kusttankers fär enligt skeppsprovningsanslaltens mening sannolikt endast marginella "direkta" effekter på miljötryggheten i svenska farvat­ten. Det bör dock kunna påskynda en allmän standardhöjning. SSPA anser därför att idéerna bör föras vidare till IMCO (Intergovernmental Maritime Cooperalive Organization) och andra internationella samarbelsorgan.

Skeppsprovningsanstalten anser att manövrerbarheten hos s.k. "miljö­säkra" fartygsprojekt bör utvecklas och provas med ledning av jämförande modellförsök.

Nämnden för fartygskrediter: Utredarens förslag innebär omfattande för­ändringar av den svenska kusttankerflottans struktur inom en förhållande­vis kort tidrymd, 3—5 år. Nämnden, som har att beakta de ekonomiska konsekvenserna av de föreslagna åtgärderna, ställer sig synnerligen tvek­sam till möjlighelerna atl genomföra dessa.

Den svenska kusttankerflottan ägs till stor del av medelstora eller mind­re rederiaktiebolag samt av partrederier. Seglande personal är ofta deläga­re i resp. fartyg. Den ekonomiska ställningen hos de flesta av dessa rederier är sådan atl de icke kan finansiera ett utbyte av hela sitt tonnage under den föreslagna tidsperioden. Ett genomförande av förslaget innebär sannolikt en sänkning av värdet på nu befintligt tonnage, vilket försämrar de aktuella rederiernas ekonomi. De flesta av de fartyg som enligt förslaget skall bytas ut är belånade och som säkerhet för lånen ligger pantbrev med inteckning i fartyget.

En försämring av rederiernas ekonomi får återverkningar på kredit- och garanligivare, däribland staten, som i många fall har säkerheter med säms­ta förmånsrättsläge i resp. fartyg.

Om det kan visas atl det föreslagna fartyget erbjuder avsevärt större säkerhet mot utsläpp än de fartyg som byggs enligt nuvarande regler samt

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 71

om införandet av detta fartyg kan visas vara förenligt med internationella konventioner och fördrag som Sverige biträtt bör de ekonomiska konse­kvenserna utredas innan beslut fattas. Utredningen bör la sikte på att klarlägga de i sammanhanget aktuella redarnas ekonomiska situation, deras förmåga att genomföra det föreslagna utbytet inom förutsatt tid samt vilken inverkan detla utbyte kan få på rederiernas soliditet, likviditet och framförallt på deras framtida konkurrensförmåga. Om det av utredningen framgår att de stora kapitalkostnader som drabbar rederierna genom ett utbyte av hela kusttankerflottan skulle medföra avsevärt nedsatt konkur­rensförmåga gentemot utländskt tonnage måste utredningen lämna förslag till lösning av därmed sammanhängande problem. Vidare bör utredningen uppmärksamma vilka förändringar som kan uppstå beträffande varvens risk som kreditgivare samt statens risk som utställare av garantier mot säkerhet i inteckningar i ifrågavarande fartyg. Dessutom bör uppmärksam­mas vilka förändringar som uppstår i risksitualionen för såväl statligt hel-eller delägda som andra kreditinstitut, som har lämnat lån mot säkerhet i form av inteckningar i de fartyg som skall bytas ul. Härutöver bör utred­ningen belysa de positiva effekter som förslagel kan få för svensk varvsin­dustri.

Utredarens förslag synes snarare vara inriktat pä rederistöd än pä bestäl­larstöd. Statligt stöd till beställare av fartyg har införts för att överbygga temporära svårigheter för varvsindustrin och är därför tidsbegränsat. Far­tyg som avses omfattas av stödet skall beställas senast den 31 mars 1980 och levereras senast 31 mars 1981. Stödet skall bidra till att den kapacitets-minskning som är nödvändig inom varvsindustrin sker i balanserad takt och i socialt acceptabla former. Vid konstruktionen av stödet har målsätt­ningen varit att gentemot beställaren utjämna prisskillnaden mellan svensk och internationell prisnivå. Även om beställarstöd utgår belastas rederier­na med betydligt högre kapitalkostnader om utbytet av flottan genomförs under en koncentrerad tidsperiod än om utbytet sker successivt.

Beställarstödet handläggs inom industridepartementet. Där förbereds för närvarande proposition till vårriksdagen 1980 som bl.a. skall behandla strukturfrågor inom svensk varvsindustri. Det av utredningen föreslagna särskilda beställarstödet samt användningen av vanligt beställarstöd bör behandlas i samband med att ifrågavarande proposition utarbetas.

Förslaget att särskilt beställarstöd skall kunna ulgå retroaktivt för be­ställningar gjorda fr. o. m. 1 juli 1979 avstyrks emedan det särskilda bestäl­larstödet ej har samband med nu utgående beställarstöd.

I den form förslaget om särskild farledsvaruavgift nu föreligger kan del enligt nämndens uppfattning ej tillstyrkas. Det har i utredningen inte visals alt del är möjligt atl till en acceptabel kostnad skapa ett system som ger en tillräcklig kontroll av en differentierad farledsvaruavgift. Utredaren anser att del skall bli ett redarintresse att få fartyget hänfört till rabattklass men tar inte upp frågan om det inflytande som säljare och köpare har pä valet av transportmedel. F. n. sker en utbyggnad av säväl raffinaderi- som trans­portkapacitet inom de oljeproducerande länderna. En utveckling är därior sannolik som innebär att producenterna genom att leverera fritt köparens hamn själva väljer fartyg. Särskild farledsvaruavgift torde i detta fall icke ha någon effekt som styrmedel.

Länsstyrelsen i Stockholms län: - - — Länsstyrelsen ser positivt på all ansträngningar görs för att ta fram särskilt miljösäkra fartyg. På sikt bör huvuddelen av transporterna av olja och kemikalier i bulk ske med sådana miljösäkra fartyg i känsliga skärgårdar som Stockholms.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 72

Länsstyrelsen ser det särskilt angeläget att de fortsatta utredningarna om miljösäkra mindre fartygstyper snabbt kommer till stånd. För Mälaren och skärgården, som har slor betydelse som vattentäkt respektive omistlig natur och rekreationsområde för Stockholmsregionen, är behovet av så­dana fartyg särskilt stort.

------ Länsstyrelsen tillstyrker förslagen om beställarstöd för nybygg­
nad av särskilt miljösäkra tankfartyg. Länsstyrelsen tillstyrker också den
särskilda farledsvaruavgiften med rabattsystemet. Eftersom kraven på de
särskiU miljösäkra fartygen är mera långtgående än standardkraven i inter­
nationella konventioner kan kanske kombinationen särskilt beställarslöd
och särskild fariedsvaruavgift inlernationellt komma att uppfattas som en
diskriminering av utländska fartyg. Fördelen med avgiftssystemet är att
det är konkurtensneutralt. Beställarstödet är öppet även för utländska
redare som beställer fartyg vid svenska varv. Länsstyrelsen anser därför
att farhågorna för utländskt missnöje inte skall överdrivas men för att
förebygga negativa uppfattningar är det viktigt att information sprids i
intemationella sammanhang om den svenska synen på miljösäkerheten vid
sjötransporter.

Länsstyrelsen ställer sig tveksam till om den särskilda fariedsvaruavgif­ten skall införas tidigare i Stockholms skärgård än i övriga delar av landet. Det är i och för sig önskvärt att de ekonomiska styrmedlen för ökad miljösäkerhet får träda i krafl så snart som möjligt i särskilt känsliga områden men ett tidigare genomförande i Stockholms skärgård leder lill tillfälliga snedvridningar i konkuirrensen som kan bli svåra att bemästra för t. ex. Stockholms Hamn.

Länsstyrelsen i Kalmar län:- . Utredningens förslag att den svenska

kusttankerflottan skall förnyas och successivt bytas ut mot särskilt miljö­säkra transportenheter är angeläget. De styrmedel i form av särskilt bestäl­larstöd och särskild farledsvaruavgift med rabattsystem för de särskilt miljösäkra fartygen som föreslås är också väsentliga för att relativt snabbt få över transporterna till mera miljösäkra fartyg.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Utredarens förslag om särskilt beställarslöd för byggnad av säkrare fartyg vid svenska varv är väsentligt och bör, enligl länsstyrelsens mening, skyndsamt genomföras.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Beträffande utvecklingen av miljösäkra tankfartyg, som föreslås i utredningen, konstaterar länsstyrelsen att den tidigare regeringen uttalat att man avser att positivt pröva ansökningar om beställarstöd för denna typ av fartyg. Länsslyrelsen förutsätter därmed att den tekniska utvärderingen av förslaget kommer alt fortsätta. I det sam­manhanget bör även utredas hur kemikalielransporter med specialfartyg kan utformas. I anslutning härtill får länsstyrelsen tillfoga att utrednings­mannens synpunkter pä bilfärjornas transporter av fariigt gods bör nyan­seras i väsentlig mån. Moderna passagerarfartyg är konstruktionsmässigt och brandbekämpningsmässigt av hög säkerhetsgrad bl. a. på grund av sin indelning och utrustning. Dessulom förbjuder IMDG-koden särskilt fariigt gods på bl. a. bilfärjor.

Utredningsmannen föreslår atl en särskild farledsvaruavgift om 2-3 gånger nuvarande avgift införs för olja. Till avgiften kopplas sedan ett rabattsystem för de särskilt miljösäkra fartygen. Länsstyrelsen anser för­slaget om en särskild fariedsvaruavgift för olja jämte rabattsystem vara av

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet         73

intresse. Inför ett vidare utredningsarbete bör emellertid åtgärdens inter­nationella konsekvenser ytterligare belysas. Eftersom åtgärden är unila-teral till sin natur med krav längt ulöver lMCO:s normer torde det inte vara helt osannolikt atl svenska fartyg kan utsättas för prolektionisfiska åtgär­der i respektive flaggstats hamnar. En annan fråga som också bör belysas är alt en svensk unilateral åtgärd negaiivt kan påverka förutsättningarna för IMCOrs arbete i ett vidare perspektiv. Länsstyrelsen ser det därvid som angeläget att särskilt miljöfrågorna ges ett stort utrymme i organisatio­nens arbete. Sverige har också länge varit tongivande på detta område.

Ett utnyttjande av farledsvaruavgiften som miljöpolitiskt styrmedel för­utsätter dock konkurrensneutralitet gentemot andra transportmedel. Eljest kan hotbilden överflyttas pä annat område varvid ingen eller ringa ökad total säkerhet för ifrågavarande transporter åstadkoms.

Länsstyrelsen i Hallands län: Betänkandets förslag om att pä sikt ersätta den svenska kusttankerflottan med en annan typ av miijösäkrare fartyg som förses med dubbla bottnar o. d. vilka bidrar till att förbättra säkerhe­ten i samband med transporter till svenska hamnar finner länsstyrelsen vara angelägna ätgärder. I Kattegatt kvarstår dock problemen med den internafionella genomfartstrafiken varför sådana ätgärder som svenska miijösäkrare tankfartyg därmed endasi ulgör en dellösning av hela trans­portsäkerhetsproblemet lill sjöss.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Förslaget att anskaffningen av särskilt miljösäkra tankfartyg stimuleras genom särskilt beställarslöd är bra även frän sysselsättningssynpunkt. Förslaget kopplas med att särskilda fariedsvaruavgifter på olja (exkl. råolja) införes. Enligt resonemanget i kap. 7 (sid. 99) skall hela handlingsprogrammel på 150 Mkr. finansieras genom denna avgift. Beräkningarna är emellertid oklara; avgiften anges till 1 kr./ton vilket skulle ge ca 30 Mkr. Inrikestrafiken med oljeprodukter belastas med en avgift som ger ett sämre konkurrensläge gentemot land­transporter, vilket knappast är önskvärt ur energi- och miljösynpunkt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Det är uppenbarligen så att den modell till miljösäkra tankfartyg, som redovisats i utredningen inte i sin helhet går all använda som förebild för fartyg med Trollhätte kanals dimensioner. Läns­slyrelsen saknar förutsätlningar att tekniskt bedöma modellen, men anser att målsättningen bör vara att den svenska kusttankerflottan förnyas med mer miljösäkra farlygskonstruklioner. Länsslyrelsen bedömer i likhet med MIST att ytterligare analys bör komma till stånd vad det gäller hur långt de tekniska kraven skall drivas. Viktigt är också att kompletterande utred­ningar görs belräffande storlek och säkerhetsanordningar för mindre far­tygstyper.

Ekonomiska styrmedel är — som utredningen funnit - erforderliga för atl det miijösäkrare tonnaget snabbt skall tas i bruk. Länsslyrelsen tillstyr­ker konstruktionen med vanligt och särskilt beställarstöd. Särskilt bestäl­larstöd bör på det sätt som MIST föreslagil kunna ulgå retroaktivt. Försla­gel att införa en särskild farledsvaruavgift med upp till 100% rabatt för de miljösäkra fartygen är intressant, men bör vägas in i ett störte samman­hang. Införande av en sådan avgift borde egentligen förutsätta övergri­pande beslut om alt varje transportgren skall bära sina egna miljöskydds­avgifter. Länsstyrelsen ställer sig dessutom tveksam till utformningen av systemet. Som länsstyrelsen spontant uppfattar det kan exempelvis särbe-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 74

handlingen av bl.a. Vänertransporterna få negativa konsekvenser. Den utsatta tiden för ikraftträdande förefaller väl kort.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Förslagen kan tillstyrkas under förutsätt­ning att den särskilda farledsvaruavgiften inte allvarligt rubbar konkur­renssituationen för sjöfarten gentemot andra transportsäll.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: 1 betänkandet föreslås att en särskild farledsvaruavgift inrättas för särskilt miljökänsliga farvatten bl.a. Mä­laren. Efter senaste farledsförbätlringarna utgör Mälaren ett trafiksäker! farledsområde. Såväl farledsdimensioner, säkerhetsanstalter som trafik­övervakningssystem är numera av hög klass. Härtill bidrar bl.a. att kor­sande farleder saknas, bottnarna är av lös beskaffenhet samt atl Ivärström-mar ej förekommer. Av det anförda framgår att Mälaren numera mäste betraktas som en mycket trafiksäker farled. Mot denna bakgrund anser länsslyrelsen det inte motiverat att belägga sjöfarten med särskild avgift, varför länsstyrelsen avstyrker detta förslag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Utan tvekan torde skadeeffekterna på miljön bli betydligt mindre än vid nuvarande förhållanden om en olycka skulle inträffa med dessa specialfartyg. Avvecklingen av befintliga kust­tankfartyg och anskaffandet av de nya miljösäkra fartygen torde dock av ekonomiska skäl ej vara möjligt annat än på lång sikt. Delvis torde denna trafik även vara av internationell karaktär vilket försvårar genomförandet av ev. bestämmelser om särskild fartygstyp. Länsstyrelsen vill även peka pä riskerna för ökade landtransporter om alltför kostsamma krav pä säker­hetsåtgärder för kusttankers ställes. Det är från trafikpolitisk synpunkt betänkligt atl sjöfarten skall belastas med ökade kostnader om inle järn­vägstrafiken och lastbilstrafiken behandlas pä samma sätt. Etl närmare studium av de trafikpolitiska effekterna bör göras i samband med de kompletterande utredningar som skall genomföras. Länsslyrelsen tillstyr­ker förslaget i princip och tillstyrker all kompletterande utredningar göres. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om stöd och avgift (med 100% rabatt för miljösäkra fartyg) under förutsättning att kompletterande utredningar enligt föregående kapitel visar att förslaget om miljösäkra fartyg är genom­förbart.

Stockholms kommun:- . Det är vidare angeläget atl miljösäkra fartyg

utvecklas även i storleksklasser som lämpar sig för Mälartrafik. Någon form av statligt beställarslöd för miljösäkra fartyg förutsätts.

Göteborgs kommun: Kommunen hälsar med tillfredsställelse en moderni­sering av den svenska flottan av kusllankfartyg med "miljösäkra fartyg". Miljöeffekten av de extra åtgärder som sålunda föreslås utöver de interna­tionella kraven, som fastställes i IMCO-reglerna, kan emellertid inte bedö­mas av kommunen.

En särskild farledsvaruavgift på fartyg, som inte uppfyller de av utre­daren uppställda kraven på svenska "miljösäkra fartyg" men som väl fyller de nya IMCO-kraven, skulle enligl kommunens mening innebära en anmärkningsvärd diskriminering. Sverige har i det internationella arbetet medverkat vid tillkomsten av IMCO-reglerna och avser tillträda MAR­POL- och SOLAS-protokollen. Del synes dä vara helt orimligt alt med ekonomiska styrmedel avvisa fartyg, som uppfyller dessa överenskomna krav.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 75

Problemet med diskriminering har uppmärksammats av utredaren när det gäller råoljefartyg, som alltså överraskande nog uleslutes ur förslaget. Den miljömässiga effekten av de föreslagna åtgärderna blir därför starkt reducerad. I sammanhanget kan ju dessutom erinras om att de båda stora oljeskadorna 1978 och 1979 i Bohuslän och Stockholms skärgård förorsa­kades av fartyg utanför svenskt territorium och skulle således på intet sätt påverkats av de föreslagna åtgärderna.

Centralorganisationen SACO/SR: SACO/SR delar denna syn och vill un­derstryka vikten av att medel snarast ställs till förfogande för att effektuera dessa tankegångar.

Nordiska oljeskyddsunionen med instämmande av Svenska naturskyddsför­eningen: I detta sammanhang vill vi rikta uppmärksamheten på ett av utredarens förslag som synes oss strida mot huvudprincipen i betänkandet, nämligen det föreslagna undantaget för import av råolja från den "särskil­da fariedsvaruavgiften" (se betänkandet 4.1.2, sid. 53 5:e st. under rubri­ken Beställarstöd och särskild farledsvaruavgift). Motivet för undantaget, som har rent ekonomisk karaktär ("För att inte diskriminera svenska raffinaderier"), bör vägas mot de allvarliga oljeskador som i sådant undan­tagsfall kan befaras till följd av vid ett haveri löskommen råolja.

Svenska hamnförbundet: Någon närmare diskussion av de särskilt miljö­säkra fartygen kan svårligen ske innan den av utredaren angivna komplet­terande analysen föreligger. Som hamnförbundet redan har varit inne på vill förbundet dock i princip avråda frän nationella statliga säråtgärder från svensk sida vad gäller fartygsstandard. Hamnförbundet ställer sig ytterligt tveksamt till den av utredaren föreslagna differentierade farledsvaruavgif­ten. Först bör ingående prövas hur långt det går att komma med mindre drastiska åtgärder. Både med hänsyn till good-will och dagens oljepriser bör de för Sveriges oljetillförsel dominerande företagen vara beredda till betydande ätgärder. Elt svenskt företag, OK, har utan att avvakta fill-komsl av styrmedel m. m. beställt två fartyg som väl torde lillgodose de viktigare kraven på särskilt miljösäkra fartyg.

Möjligheter bör finnas att ingå överenskommelser med reguljära oljeim­portörer m.fl., överenskommelser som anpassar fartygens standard, stor­lek m. m. till farvattnens miljökänslighet.

Hamnförbundet tillstyrker alt särskilt beställarstöd utgår för nybyggnad av särskilt miljösäkra kusttankfartyg då — vilket bör ske snarast möjligt — standardkraven har blivit preciserade.

Svenska kommunförbundet: Eftersom dessa transporter även sker på sjöar och vattendrag, som ofta är kommunala råvattentäkter, anser styrelsen att det föreslagna beställarstödet även bör avse det mindre farlygslonnaget, så alt också detta tonnage - fartyg som blir förhållandevis gamla - kan förnyas snabbare.

Genom internationellt samarbete och i internationella konventioner har fastlagts vissa standardkrav på fartyg för att öka säkerheten för människo­liv och förhindra förorening av vallenmiljön. Det bör därför närmare studeras vilka effekter introducerandet av speciella krav på miljösäkra fartyg kan få för vårt land.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet   76

Svenska petroleuminstitutet: Sverige har den 1 mars 1979 undertecknat MARPOL-protokollet med förbehåll för ratificering. För svenska fartyg gäller sedan 1972 stränga miljökrav. Dessa har skärpts 1976, när Sverige började tillämpa delar av 1974 års Östersjö-konvention. Utredaren föreslår nu längre gående krav på särskilt miljösäkra fartyg än ovannämnda kon­ventioner. Att ställa högre krav än konventionerna innehåller kan uppfat­tas vara i viss män diskriminerande. Åtgärderna kommer dessulom all rikta sig mot fartyg vilkas standard Sverige kommer att ha godkänt genom ratificering av konventionerna.

Sverige försynas idag till 80% av utländskt tonnage, som anlöper svens­ka hamnar nägra få gånger per år. Det synes mindre välbetänkt alt påföra sådana fartyg av godkänd högsta internationella klass speciell farledsvaru­avgift. Även en differentierad Eivgift kan påverka Sveriges internationella good will i sjöfartskretsar. Instiiutel vill därför understryka betydelsen av enhetliga bestämmelser på detta i hög grad internationella område. Samar­betet bör ske inom IMCO:s ram.

Institutet hyser dock förståelse för att speciella ätgärder kan vara befo­gade lill skydd mot miljöskador pä grund av utsläppt olja i "särskilt miljökänsliga områden" såsom Vänern- och Mälartegionerna, vilka utgör vattentäkt för miljoner människor.

Utredningen föreslår, att den särskilda farledsvaruavgiften skall utgå på alla petroleumprodukter. Enligl många internationella konvenfioner gäl­lande t.ex. försäkringsfrågor har man i stort sett enbart betraktat tyngre eldningsoljor och råoljor såsom särskilt miljöfarliga. Den särskilda farleds­varuavgiften borde därför begränsas till att gälla tyngre oljor.

Sveriges fartygsbefälsförening: Sveriges fartygsbefälsförening ställer sig positiv till en förnyelse av kusttankerflottan enligt förslaget. Belräffande storlek och säkerhetsanordningar för mindre fartygstyper bör komplette­rande utredningar utföras.

Särskilt beställarstöd bör utgå. Beträffande särskilda farledsvaruavgif­ten bör observeras att denna kan orsaka en icke önskad och okontrollerad överföring från sjötransport lill landtransport, vilket i många fall innebär en riskökning för människor och miljö.

Sveriges industriförbund: Förbundet instämmer i Varvsindustriföreningens konstaterande att undantaget av råoljeimporten från kravet att använda s. k. miljösäkert tonnage illustrerar Sveriges absoluta beroende av omvärl­den för en säker och kontinuerlig tillförsel av strategiska råvaror. Förslaget enligt denna rubrik blir således ganska "tandlöst". Emellertid föreslås krav för övriga fartyg utöver gällande IMCO-reglering. Miljöeffekterna av de extra åtgärderna är självklart svåra att påvisa. Kraven bör emellertid bli föremål för ytterligare diskussioner eftersom kostnadsjämförelserna och kravspecifikationerna ej fill fullo finner stöd hos den svenska varvsindu­strin.

En särskild fariedsvaruavgift på fartyg som inte uppfyller de uppställda svenska kraven för "miljösäkra fartyg" men som för övrigt fyller de nya IMCO-kraven innebär en markant diskriminering gentemot omväriden. Förbundet vill bestämt avstyrka att med ekonomiska styrmedel avvisa fartyg som uppfyller internafionellt överenskomna krav. Härutöver finns en konkret praktisk komplikation. Det gäller den farledsvaruavgift som för något år sedan infördes och där godsets ägare kan bli betalningsansvarig för farledsvaruavgiften. Här har systemet blivit olyckligt utformat genom

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet          77

alt det är närmast omöjligt atl klarlägga vem som är ägare fill godset när farledsvaruavgiften konstitueras. Genom denna olyckliga konstruktion har de inlernationellt etablerade frakt villkoren (INCO-terms) kommit att sät­tas ur spel. Detta innebär att säljare och köpare inte längre har möjlighet alt avtala om vem som skall stå för fraktkostnaden i denna del. Som farledsvaruavgiften utformats belastas svenska företag med onödiga kost­nader inte minst p. g. a. de praktiska besvärligheter som uppstått genom osäkerheten och krånglet som elt frångående av etablerade handelsrutiner inneburit.

Sveriges redareförening: Med ett sädani fartyg avser utredaren ett kusl­lankfartyg med god navigeringssäkerhet, manöverbarhet, modern utrust­ning, skadetålighet och god bärgningsbarhet. Föreningen delar utredarens uppfattning att effekterna på miljön vid en olycka med ett sådant fartyg blir mindre än vid en olycka med ett tankfartyg av konventionell typ. Tillväga­gångssättet vid förnyelsen av den svenska kusltankerflollan måste emel­lertid utredas närmare och föreningen tillstyrker utredarens förslag om en kompletterande utredning avseende de miljösäkra kusttankfartygens ut­formning. Den säkerhetshöjande effekten av förbättrade farledsanordning­ar och Irafikledning skall vägas in och får inle underskattas.

Föreningen vill vidare understryka att en ytterligare analys bör komma till stånd vad det gäller hur långt de tekniska kraven skall drivas. De extra säkerhetsåtgärderna måste vägas mot hur mänga lon oljeutsläpp som be­räknas kunna förhindras. En sädan analys har inte gjorts. Del är också viktigt att notera att SALTECH-rapporten avser etl fartyg dimensionerat för Stockholmstrafik samt några synpunkter på utformningen av ett Mälar­fartyg, Kompletterande utredningar måste göras belräffande storlek och säkerhetsanordningar för mindre fartygstyper. Det kan ifrågasättas om ett mindre och "miljösäkert" kusllankfartyg, byggl efter SALTECH-försla-get, över huvud tagel kan konkurrera internationellt. Lastförmågan hos fartyget torde minska med ca 30% och även om utredaren genom avgifts­rabatten kan tänka sig att i fart inom Sverige hälla redaren skadeslös för minskade fraktinläkter är delta orealistiskt i internationell fart. Och att bygga fartyg exklusivt för svensk kustfart torde inte vara affärsmässigt. Ur miljösynpunkt är det värdefullare om det svenska initiativet leder till efterföljd i Östersjöstaterna.

Redareföreningen tillstyrker att stimulering av anskaffning av särskilt miljösäkra tankfartyg sker genom vanligt och särskilt beställarstöd. Det särskilda beställarstödet måste dock förutsätta alt en avvecklingsplan re­dovisas för de fartyg som skall bytas ut. Härvid måste övergångsproble­men beaktas, specielll i avseende på den tid som står fill förfogande för förnyelsen.

De ekonomiska styrmedlen är emellertid en förutsättning för att snabbt kunna introducera miijösäkrare tonnage. Föreningen måste i detta sam­manhang betona alt några krav på farlygskonstruklion inte kan ställas på utländska fartyg förrän konstruktionsreglerna blivit sanktionerade i inter­nationella avtal.

Det huvudsakliga ekonomiska styrmedlet utgöres av en särskild farleds­varuavgift för olja med 100 procent rabatt för miljösäkra tankfartyg. Tid­punkten när denna avgift införes måste emellertid avpassas bl.a. med hänsyn till möjligheterna att försälja befintliga kusttankfarlyg utan atl redaren gör stora kapitalförluster. Farledsvaruavgiften skall inte vara en beskaitningsform utan i stället stimulera nyanskaffningen av ifrågavarande

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 78

tonnage. Avgiftens införande måste därför avgöras i samråd med Redare­föreningen.

Enligt föreningens uppfattning räcker emellertid inte den sfimulans som en särskild farledsvaruavgift för olja innebär utan de ekonomiska styrmed­len bör utökas med en räntesubvention under åren 1981, 1982 och 1983. Denna räntesubvention skall eliminera de ökade räntekostnader som reda­ren kan visa att han fått genom anskaffandet av det miljösäkra tankfarty­get. Anskaffningspriset på det miljösäkra tankfartyget måste i förhällande till etl konventionellt fartyg bli högt och den minskade transportkapacite­ten medför också atl en räntesubvention är av väsentlig betydelse. Eljest blir konkurrensläget under övergångstiden en sådan belastning att förnyan­det av kusltankerflollan inle kan ske i den takt som avses. Det måsle också uppmärksammas att det miljösäkra tankfartyget också fortsättningsvis får konkurrensnackdelar på den internationella marknaden där inga avgtfts-lältnader torde kunna uppnäs.

Huruvida de särskilda farledsvaruavgifterna blir betraktade som unila-terala åtgärder riktade mot utländska fartyg måste utredas. Eljest kan svenska fartyg komma att bli utsatta för repressalier. Information om de tilltänkta åtgärderna mäste därför i första hand ges de nordiska länderna men också, som ovan understrukils, framföras i IMCO varvid betoningen skall ligga på miljöskyddseffekten.

Sveriges varvsindustriförening: Svårigheterna att nationellt reglera sjöfar­ten illustreras av att utredningen undantagit import av råolja från kravet på att använda s.k. miljösäkert tonnage. Med tanke pä råoljans miljörisker och egenskaper i övrigt är detta något förvånande. Råoljeimporten svarar dessutom för en myckel stor del av den lotala oljemängd som införs till svenska hamnar. Resonemanget att uppnå hög säkerhet vid råoljeimport genom farledsåtgärder, krav på fartygets framförande och hög insalsbe-redskap för eventuella olyckor skulle lika väl kunna appliceras för andra oljetransporter på svenska hamnar.

Vi föreslår att kravspecifikationerna revideras och att vidare utredning i dessa frägor sker i samarbete med berörda rederier och varv. De tekniska och ekonomiska möjligheterna att uppfylla långtgående krav är givetvis beroende av fartygsstorleken.

Vi tillstyrker att ett särskilt beställarstöd utgår till miljösäkra tankfartyg som byggs vid svenska varv. Beloppet 50 milj. kronor som anges för detta ändamål är otillräckligt. Med den i utredningen föreslagna kravspecifika­tionen skulle nybyggnadskostnaderna öka ca 25%. Om man i stället tilläm­par den av oss föreslagna kravspecifikationen för s.k. modifierad MIST-version begränsas merkostnaden för de undersökta fallen till 3 ä 4 milj. kronor per fartyg. Det måste emellertid kraftigt understrykas att de fartyg vars huvuddimensioner begränsas av slussar och kanaler till Mälaren resp. Vänern gör en betydande förlust av lastkapacitet i "miljösäkert" utförande på grund av de ökade kraven i förhållande till konventionella och existe­rande fartyg i denna trafik.

Det särskilda beställarstödet bör kunna utgå retroaktivt för beställningar gjorda efter den 1 juli 1979 för att undvika en beställningssvacka i avvaktan pä riksdagens beslut och den föreslagna Vänerutredningen. Övergängs-problemen vid införande av de föreslagna styrmedlen måste noggrant undersökas i samarbete med berörda parter för undvikande av konkur­renssnedvridning eller överflyttning av transporter frän fartyg till andra transportmedel.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet    79

Kemikalietransport med specialfartyg

Förslagel, att det bör beaktas att ett specialfartyg för utbränt kärn­bränsle kan få en kompletterande användning för kemikalietransport, har framkallat ett fåtal kommentarer, huvudsakligen av teknisk natur. Några remissinstanser tar upp frågan om transporterna av farligt gods på färjor.

Sjöfartsverket: Någon särskild "högsta säkerhetsklass" för atomtransport­fartyg, som omnämns i betänkandet, finns inte. På japanskt initiativ har frågan tagits upp i IMCO. Det man hittills gjort inom det i betänkandet nämnda projektarbetet avseende ett specialfartyg för utbränt kärnbränsle är att man tillämpat de säkerhetsprinciper som gäller för vissa andra fartyg, t.ex. flytbarhet i skadat skick, bättre brandskydd, navigeringsutrustning m. m. Det kan finnas goda skäl att öka transportsäkerhelen i samband med atomtransporter. Sverige kan naturligtvis och bör enligt sjöfartsverkets mening driva denna fråga i IMCO.

I betänkandet diskuteras även alternativ användning av fartyget. Reso­nemangen och skälen är emellertid knapphändigt utvecklade. Del är enligt sjöfartsverket naturligt att undersöka möjligheterna till alternativ använd­ning för att öka lönsamheten hos projektet.

Det är riktigt atl fartygsbeständet på våra färjeleder inte är tillräckligt anpassat för transport av farligt gods. Detta gäller i första hand de leder som trafikeras endast med passagerarförande fartyg. Behov kan därför i och för sig föreligga att komplettera trafiken med lastfärjor konstruerade för flexibel lastsammansättning av farligt gods. Med hänsyn till den ojämna lasttillförseln och de relativt obetydliga lastkvantiteter det rör sig om torde emellertid en sådan komplettering vara olönsam från ell enskilt rederis synpunkt. Frägan hänger dock ihop med allmänna Iransporttekniska och transportekonomiska förhållanden och bör utredas i ett slörre samman­hang.

Statens naturvårdsverk: Etl dylikt fartyg torde också i och för sig väl lämpa sig för transport av behållare med kemikalier och/eller miljöfarligt avfall. Det förekommer dock f. n. betydande bulktransporter av kemikalier såsom kreosot, koldisulfid, svavelsyra, lut och ammoniak. Även transporter av spillolja i bulk förekommer. För denna typ av kemikalier torde fartyg av den typ SALTECH skisserat vara bättre lämpade än dagens konstruk­tioner. Det kan dock bH fråga om alt la fram specialkonstruklioner för olika kemikalier. Verket förordar därför atl frågan ytterligare övervägs, där också en jämförelse med internationella krav enligt MARPOL bör ingå.

Sveriges fartygsbefälsförening: Specialfartyg för skeppning av utbränt kärn­bränsle måste byggas efter speciellt rigorösa bestämmelser och anpassas till alternativ transport av miljöfarliga kemikalier. För dessa transporter skall lots givetvis alltid finnas ombord. Transporter av farligt gods är ett stort problem för de flesta av inrikes färjelinjerna och bör därför snarast åtgärdas.

Sveriges industriförbund: Här hyser Förbundet åsikten att ett deklarations­problem ej löses med att man anskaffar särskilda specialfartyg för fariigt gods. Även här bör internationella regler - i detta fall IMDG-koden - vara gällande.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet    80

Sveriges redareförening: Utredaren nämner under denna punkt alt behov för ett specialfartyg, konstruerat för transport av utbränt kärnbränsle kommer att behövas 1981. Utredaren pekar vidare på möjligheten atl utnyttja ett sådant fartyg för transporter av kemiskt avfall till central förvaring och behandling. Behandlingsanläggningarna bör därför enligt utredaren lokaliseras så att sjötransporter dit är möjliga. Föreningen vill tillstyrka detta förslag. Det bör emellertid utredas noggrant var kemiskt avfall genereras i kvantiteter som motiverar fartygstransporter.

Utredaren tar i detta sammanhang också upp transporten av förpackat farligt gods på vissa färjelinjer. Föreningen vill framhålla att dessa trans­porter sker i enlighet med den av IMCO utarbetade International Marifime Dangerous Goods Code (IMD(j-koden) och något som helst behov av specialfartyg för sådana transporter finns inte.

Sveriges varvsindustriförening: Problemet med att farligt gods ej deklareras löses knappast med att man anskaffar specialfartyg för farligt gods. Redan i dag reglerar den s. k. IMDG-koden under vilka betingelser farligt gods får transporteras på passagerarfaijor.'Miljöfarliga ämnen som ej är förbjudna på passagerarfartyg enligt IMDG-koden borde ur miljösynpunkt med för­del kunna transporteras på passagerarfartyg, eftersom dessa uppfyller mycket höga säkerhetskrav bl.a. beträffande vattentät indelning och brandskydd.

Arbetsmiljön ombord

Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget alt ägna sjöfartens arbetsmiljöproblem ökad uppmärksamhet bl.a. genom ökad forskning.

Sjöfartsverket: Sjöfartsverket delar utredarens uppfattning atl sjöfartens arbetsmiljöproblem bör ägnas ökad uppmärksamhet. Behoven och inrikt­ningen av angelägna forskningsinsatser är redan tidigare väl belagda, bl. a. genom det arbete som bedrivits inom sjöfartens arbeiarskyddsnämnd (SAN). De forskningstema som utredaren diskuterar stämmer väl överens med vad som därvid framkommit. Sjöfartsverket vill i sammanhanget framhålla att också de organisatoriska frågorna kring arbetsmiljöforskning­en inom sjöfarten behöver uppmärksammas. Anledning finns atl överväga möjligheterna att tillskapa en mer permanent organisation inom delta om­råde, t.ex. i form av elt forskningssekretariat. Det bör vara lämpligl att pröva denna fråga i samband med den utredning som föreslås ske av en ny kust- och sjöfartsmyndighet.

Arbetarskyddsfonden: I betänkandel konstateras atl den mänskliga faktorn orsakat huvuddelen av sjöolyckor och att ofillfredsslällande arbetsmiljö haft stor betydelse i detta sammanhang. Mot denna bakgrund anser fon­dens styrelse att det varit önskvärt med en mer ingäende analys av arbets­miljöproblematiken och att dessa frågor fått ett större utrymme i betänkan­det än vad som nu är fallet.

Styrelsen delar utredningens uppfattning att arbetsmiljöforskningen inom sjöfarten är angelägen. Det finns flera anledningar till detla. Olycks­fallsfrekvensen är hög, arbets- och livsmiljöförhållandena är oftast svårare och mer komplexa än inom flertalet andra branscher. Dessutom ulsälls de

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 81

ombordanställda många gånger för samtidig påverkan av ell antal besvä­rande faktorer såsom buller, vibrationer, sjögång m. m. såväl under arbels-som frifid. Utredningens resonemang om att en förbättrad arbetsmiljö ombord kan vara en väsenfiig åtgärd för att minska sjöolycksrisken och därmed ulsläpp från fartyg är ylleriigare en anledning som motiverar FoU-insatser.

Med målsättningen all förbällra arbetsmiljöförhällandena inom sjöfarten har arbetarskyddsfondens styrelse totalt beviljat ca 2,8 milj. kr. till ett anlal FoU-projekl som berör denna bransch. I bilaga ges en förteckning över aktuella projekt. Tyngdpunkten av insatserna har hittills legal pä kartläggande undersökningar.

I likhet med utredningen anser styrelsen att det föreligger behov av ytterligare FoU-insatser för all komma lill rätta med sjöfartens arbetsmil­jöproblem. Styrelsen förutsätter att del arbete som hittills utförts inom området kan utgöra underlag för kommande insatser. Enligt styrelsens mening är det önskvärt att FoU-arbelet fortsättningsvis blir mer ätgärdsin­riklat än vad som hittills varit fallet. 1 detla sammanhang kan påpekas värdet av att berörda arbetsmarknadsparter och myndigheter tar initiativ till atl etl långsiktigt forskningsprogram för arbelsmiljöförbältringar utar­betas för sjöfarten. Med hänsyn till vikten av att forskningens resultat överförs i praktisk tillämpning vid fartygsbyggen bör i detta arbete även ingå företrädare för rederinäringen. Styrelsen anser vidare att del är viktigt att de FoU-resultal som framkommer i olika projekt så snart som möjligt beaktas i myndighetens föreskriftsarbete.

Utredaren föreslår att arbetarskyddsfondens insatser för arbetsmiljö­forskningen inom sjöfarten inledningsvis bör la i anspråk ca 2 milj. kr. 1 anslutning till detta vill styrelsen anföra att forskningsprojekt inom detta område i likhet med alla andra projekt blir föremål för sedvanlig prövning. Detta är fallet oavsett om arbetsmarknadsparterna, forskningsinstitutioner eller någon annan har huvudmannaskapet för projektet. Mot bakgrund av det sagda är det därför nu inte möjligt att specificera de framtida insatserna inom området.

Statens skeppsprovningsanstalt: Den mänskliga faktorn bakom huvuddelen av sjöolyckorna diskuteras under rubriken arbetsmiljön ombord. Arbets­miljöforskningen har säkeriigen en plats här, men en särskilt påtaglig orsak till olyckor och olyckstillbud är befälets brist på erfarenhet och kunskaper om fartygels uppträdande i vissa manöversiluationer. I särskild konven­tionstext rekommenderar IMCO befälsträning i simulator och fartygsbe­fälsföreningen har vid upprepade fillfällen framfört önskemål om sådan träning. Vid några av våra sjöbefälsskolor finnes moderna navigationssi-mulalorer för radarnavigering. För utbildning och träning av manövrering i farleder och hamnar finnes vid skeppsprovningsanstalten en särskild hy-briddatorbaserad manöversimulator, vars program kan anpassas lill givna fartyg och farleder. (Den användes också främst för tekniskt/nautiska forskningsprojekt och farledsstudier.) Några större rederier har låtit befä­let i sina stora tankfartyg genomgå veckolånga träningskurser i simulator. Däremot saknar störte delen av den kustgående befälskåren sådan utbild­ning. Skeppsprovningsanslaltens simulalor var inlernationellt sell en pion­järanläggning. Även om vissa planer finns på en modernisering av anlägg­ningen är den fortfarande av hög internationell klass. Det är därför angelä­get att redan nu stimulera till en ökad användning av denna värdefulla utbildningsresurs, t. ex. genom någon form av subventionering av kostna­derna för befälets kursavgifter och omkostnader. 6   Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga L2   Jordbruksdepartementet  82

Göteborgs kommun: Kommunen vill framhålla all elt psykosocialt arbets­program för sjöfarten måste ägna stor uppmärksamhet åt alkoholproble­men.

Landsorganisationen i Sverige: Etl avsnitt om arbetsmiljön ombord förtjä­nar självklart sin plats i utredningen. Däremot kan funderingar göras över den text som presenteras. Först talar man om "att den mänskliga faktorn har angetts som orsak fill huvuddelen av sjöolyckorna" och sedan om de ombordanställda som grupp och de problem som vistelsen i ett fartyg innebär. Man får då lätt etl intryck av att det är de ombordanställda som grupp som orsakar olyckorna.

Om man inte spekulerar i orsakerna till grundstötningar och liknande, så torde utsläppen bero på alt personer i ansvars- och beslutsställning har gort medvetna brott mot miljöbestämmelserna.

Del finns all anledning att instämma i behovet av förbättrade förhållan­den för ombordanställda. Detta är dock ett alltför allvarligt problem för att man bara skönsmässigt skall utdela en summa pengar utan att närmare ha utrett vad som verkligen behöver göras.

Sveriges fartygsbefälsförening: Föreningen anser att en kartläggning av arbetsmiljöproblemen till stor del redan har utförts inom ramen för SAN. Forskningen bör därför i första hand inriktas på atl föreslå ålgärder för atl eliminera de miljöproblem som finns innan ytterligare resurser avsätts för att kartlägga ytterligare problem.

Sveriges redareförening: Utredaren framhåller under delta avsnitt att den mänskliga faktorn anges som orsak till huvuddelen av alla sjöolyckor. Betänkandet framhåller alt del omfattande arbete som bedrivs bl. a. inom Fartygsmiljöutredningen och Sjöfartens Arbeiarskyddsnämnd, utgör en bra utgångspunkt för vidare insatser för en förbättrad arbetsmiljö ombord. Föreningen, som deltar aktivt i detta arbete, tillstyrker vidare forskning kring teknikens anpassning till människan och de psykosociala problem, exempelvis alkohol, som är förenade med fartyget som arbetsplats, bostad och frifidsmiljö.

Trafikövervakning

Flertalet remissinstanser synes överens med utredaren om irafiköver-vakningens positiva effekt på miljösäkerheten.

Televerket:-- . Det är möjligt att de föreslagna s.k. Irafiklednings-/

trafikinformalionscentralerna skulle kunna fylla en viss funktion i sjö-räddningsarbetet genom samordning på det lokala planet av egna enheter. Televerket vill i delta sammanhang påpeka, att den typ av radiotrafik som får bedrivas vid sådana centraler är begränsad till "meddelanden rörande fartygs förflyttning ur sjösäkerhetssynpunkl" (internationella radioreg­lementet RR Art. 1 § 37/A).

Sjöfartsverket: 1 fråga om trafikövervakning delar sjöfartsverket utreda­rens uppfattning alt delta är ett verksami medel för atl öka sjösäkerheten och att sådana åtgärder bör ges hög prioritet. Parallellerna med flyget och

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 83

olika större världshamnar får dock - om än belysande - dras med viss försiktighet. De system som nu utvecklas för svenska förhållanden måste anpassas till de förutsättningar som råder vad gäller bl.a. farledernas utseende och trafiken. Såväl den försöksverksamhet som sedan någol år pågår i Bråviken som del system som är under införande i stockholmsom­rådet bygger på trafikinformation. Trafikinformationen för stockholmsom­rådet avses täcka samtliga leder inom Stockholms skärgärd och huvudsak­ligen baseras på VHF-anmälan vid vissa fastställda rapporteringspunkter. Trafikinformafionscentralen placeras vid Stockholms lotsplats. Någon form av trafikdirigering från trafikinformationscentralens sida skall således inte ske. Frågan om Irafikledning kompliceras av atl nu gällande befäl-havaransvar för fartygs framförande berörs. En annan sak är atl systemen för trafikinformation successivt kan och bör utvecklas med hänsyn till de tekniska möjligheter som står fill buds i fråga om informationshantering och övervakning av trafiken. Även här gäller dock all de lösningar som kommer ifråga måste bedömas utifrån de behov som föreligger. Parallelll med arbetet alt successivt bygga upp trafikinformalionssyslem för olika farledsområden pågår inom sjöfartsverket utvecklings- och försöksverk­samhet avseende bl. a. VHF-täckning, överföring av radarbilder och da­torisering av information.

För göteborgs- och öresundsområdena, som utredaren särskilt berör, råder med hänsyn till trafikens omfattning och art m. m. i viss mån spe­ciella förhållanden när del gäller frågan om trafikövervakning och trafik­information. Särskilda lösningar måste därför sannolikt komma ifråga för dessa områden och övervägs också i olika sammanhang. När det gäller Öresund är denna fråga kopplad till den i internafionella sammanhang diskuterade trafiksepareringen och tas mera utförligt upp i det följande under en särskild rubrik.

För göteborgsområdet pågår gemensamt mellan sjöfartsverket och Göte­borgs hamn arbete med att utveckla etl trafikövervakningssystem. Syste­met för Göteborg bedöms få en högre teknisk ambitionsnivå än Slockholm med såväl anmälan genom VHF som uppföljning av trafiken genom radar. Innan det pågående utredningsarbetet är avslutat går det inte alt fastställa storleken av de investerings- och driftskostnader som systemet kommer att medföra. Fördelningen av kostnaderna mellan sjöfartsverket och Göte­borgs hamn är också beroende av hur frågan om huvudmannaskapet kom­mer att lösas. Sjöfartsverket delar rent principiellt utredarens uppfattning att verket med hänsyn till säkerhetsfunktionens vitala betydelse borde vara huvudman för Irafikövervakningen även i göteborgsområdet. Upp­läggningen av del nu pågående utredningsarbetet med möjlighet atl pröva en uppdelning av huvudmannaskapet för lotsningen och trafikövervak­ningen på sjöfartsverket resp. hamnen får i första hand ses som praktiskt betingad för att komma vidare i arbelel med de konkreta frägor som under alla förhållanden måste lösas. Den principiellt riktiga och naturiiga lösning­en när det gäller huvudmannaskapsfrågan är egentligen alt sjöfartsverket står som huvudman för såväl lotsningen som trafikövervakningen.

Enligt sjöfartsverkets bedömning bör i fortsättningen utöver vad som ovan framgått trafikinformation i första hand anordnas för områdena Lu­leå, Gävle, Mälaren-Landsort, Kalmarsund, Uddevalla och Lysekil.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut: En trafikledning som syftar till största möjliga säkerhet i sjötransporterna måste ha fillgång till information om de yttre förutsättningarna för en säker navigering. Som

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 84

nämnts i föregående avsnitt är observationer och prognoser avseende meteorologiska och oceanografiska förhållanden av grundläggande bely­delse härvidlag. Observationer som skall utnyttjas inom trafikledningen bör ske kontinuerligt och förmedlas i realtid. Della kan bäst åstadkommas genom automatiska stationer, i synnerhet för oceanografiska element. När det gäller underlaget för SMHls väderprognosljänst bör man emellertid vara medveten om att den övervägande delen av observafionerna från kustområden ulförs vid bemannade stationer.

SMHIs nät av automatiska meteorologiska och oceanografiska stationer omfattar f.n. 8 stationer, varav 4 med oceanografiska givare. Utbyggnad planeras fill ca 30 stationer 1934, varav 12 med oceanografiska givare. Andra oceanografiska aulomatstationer finns i dag bl.a. vid Brofjorden och i Öresund (drivs av sjöfartsverket).

Den nuvarande omfattningen av automatiska observationer lämpliga att ingå i elt trafikinformalionssyslem är således begränsad. En betydande utbyggnad är nödvändig för att skapa elt nafionellt informationssystem för bl. a. Irafikledningsändamål. Det är härvid väsentligl att följande beaktas:

— trafikledning innebär behov av såväl aktuell information (observa­tioner i realtid) som prognoser avseende både oceanografiska och meteorologiska förhållanden

— etl oceanografiskt och meteorologiskt trafikinformationssystem är, förutom för trafikledning, av utomordentlig betydelse vid planering av bekämpningsinsatser i samband med katastrofartade ulsläpp

— samordning och standardisering måsle eftersträvas i uppbyggnaden av ett nationellt trafikinformationssystem om man skall kunna uppnå, dels ett optimalt resursutnyttjande (undvika dubbelarbete), dels ga­rantier för tillförlitlighet och smidig åtkomst av data (det senare absolut nödvändigt i kalastiroflägen).

Med hänsyn till de resurser och den kompetens som SMHI besitter i fråga om mätutrustning, insamlingssystem och prognosverksamhet bör SMHI ges en central roll i uppbyggnad och drift av den oceanografisk/ meteorologiska delen i ett nationellt trafikinformationssystem. Belräffande nätet av automatiska mätstationer som bör ingå i ett sådant system föreslår SMHI etl ulbyggnadsprogram där nya stationer successivt anläggs på platser där det är särskilt motiverat av trafiklednings-, sjösäkerhets- och miljövårdsskäl.

Kraven på ökad sjösäkerhet motiverar också en förstärkning av SMHIs prognosljänst så att specialanpassade väderprognoser och oceanografiska prognoser kan lämnas.

Sjöfartens haverikommission: Genom sitt utredningsarbete har kommis­sionen även kommit in på säkerheten i farled (SKAGERN-FINNSAILOR-kollisionen). I utredningsrapporten för denna olycka (sid. 47-48) anför kommissionen bl.a. som orsak till kollisionen:

I ärendet är ostridigl att en trafikinformation kombinerad med trafik­dirigering i området skulle ha förhindrat kollisionen.

Kommissionen finner del anmärkningsvärt, att sjöfartsverket, med an­ledning av de många sjöolyckor som inträffat inom det aktuella området, inte infört någon form av trafikreglering eller trafikövervakning eller andra säkerhetsfrämjande åtgärder utöver de i sjöfartsverkets meddelande serie A nr 12/1971 beordrade. Kommissionen har sig bekant, att, enligt 1976 års arbetsgrupp, engångskostnaderna för genomförandet av en föreslagen tra­fikövervakning av Göteborgs-området understiger en halv million kronor och de ökade årskostnaderna håller sig omkring 30-40000 kr.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 85

Kommissionen anser ärendet vara så allvarligt alt den olösta frågan om huvudmannaskapet för trafikövervakningen i Göteborgsområdet inte bort försena effektiva säkerhetsfrämjande åtgärder. Underlåtenheten att vid­taga sådana ålgärder kan därför anses vara en av orsakerna lill kollisionen.

Sjöfartens haverikommission föreslår därför att - gärna parallellt med en skärpning av lotsplikten - ett trafikreglerings- och/eller trafikövervak­ningssyslem med del snaraste genomförs inom livligt trafikerade områden såsom Stockholms och Göteborgs skärgårdar m. fl. Därmed skulle - enligt sjöfartens haverikommissions mening - säkerheten inom dessa områden bäst tillgodoses. Därutöver bör normer för farleder och säkerhetsanord­ningar i dessa snarast sättas i kraft.

Statskontoret: Statskontoret vill erinra om sjöövervakningskommilténs ar­bete. Den överväger bl.a. försöksverksamhet med samgruppering kring gemensam radar och datorbaserad informationscentral efter riktlinjer som lagts fram i statskontorets rapport (1979:03) till sjöövervakningskommil­tén.

Statens naturvårdsverk: Beträffande kommitténs förslag att förbättra tra­fikövervakningen vill naturvårdsverket bara lägga den synpunkten, all en säkrare sjötrafik självfallet är bra även från miljösynpunkt.

Generaltullstyrelsen: Vad beträffar förslagen lill uppbyggnad av trafiköver­vakningssyslem (p. 4.1.5 och 4.1.6) vill styrelsen poänglera vikten av att dessa system redan från början anpassas till ett hela Östersjön omfattande positionsrapporteringssyslem för vissa fartyg med miljöfarliga laster. Ett sådant system har på svenskt initiativ utarbetats av den marina arbetsgrup­pen inom interimskommissionen för skydd av östersjöområdets marina miljö. Styrelsen vill också starkt understryka behovet av ett datorbaserat lägesinformationssystem för kustbevakningen. För all kunna optimera kustbevakningens numera mycket slora övervakningsuppgifler inom ra­men för befintliga begränsade resurser anmälde styrelsen redan 1976 be­hov av ell dalorbaseral lägesinformalionssystem. Ärendet har sedan i flera omgångar behandlats av statskontoret och är nu föremål för sjöövervak­ningskommilténs övervägande.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar: 1 kommilléns förslag avseende tra­fikövervakning förutsätts ett utnyttjande av datorteknik. Della torde med­föra behov av att skapa särskilda dalabanker/dalaregister, vilka torde komma alt innehålla vikliga uppgifter för rikels säkerhet. Enligl ÖEF:s mening mofiverar della alt särskilda sårbarhetsprövningar görs. Del kan också bli nödvändigt atl meddela föreskrifter för sådan behandling så all nya sårbarhelsfaklorer inte uppslår. Dylika frågor övervägs f. n. av sårbar­helskommillén (Fö 1977:02).

Statens industriverk: SIND tillstyrker utredningsförslaget om en förbättrad trafikövervakning. Denna har enligt SIND:s mening elt uppenbart värde för sjösäkerheten och miljön. Någon jämförande analys av lidigare nämnd typ behövs således inte.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsslyrelsen tillstyrker förslaget. Även för sjöfarten på Mälaren bör elt trafikövervakningssystem skyndsamt ut­vecklas.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet    86

Länsstyrelsen i Gotlands län: Utredningen anser att det kan "övervägas om Sverige skall erbjuda sig att bygga upp ett trafikinformationssystem för Östersjön". Vidare anges att detta skulle kunna lokaliseras "fill exempel­vis Gotland".

Länsstyrelsen har i samband med utarbetandet av etl näringspolitiskt program för Golland haft anledning all behandla frågeställningar som berör resurser för kust- och sjöfartsverksamheten. Generaltullstyrelsen har näm­ligen föreslagit all två utsjöbevakningsfartyg anskaffas och att ett lägesin­formationssyslem för kustbevakningen utarbetas. Länsstyrelsen har där­vid föreslagit att ett av dessa fartyg skall lokaliseras till Gotland.

Med den omorganisation av kust- och sjöfartsverksamheten som före­slås under 6.1 bedöms förutsättningarna för ett effektivt utnyttjande av denna resurs som gynnsamma.

I diskussion om lokalisering av en enhet för övervakning av trafiken i Östersjön anser länsstyrelsen att Gotlands läge utgör en stor tillgång som med nödvändighet måste utnyttjas. En förläggning till Gotland är ett myc­kel realistiskt förslag som bör utredas närmare.

Några medel för en sådan utredning har utredningen inle föreslagit. Länsstyrelsen hemställer därför att i utredningens handlingsprogram av­sattes medel för en utredning i enlighet med vad som ovan föreslagits.

Länsstyrelsen i Hallands län: Det bör vidare som förebyggande åtgärd vara angeläget alt betänkandets förslag om bland annat trafikdirigering, trafik-övervakning m.m. inom Öresundsomrädet utsträcks till atl även omfatta delar av de tältrafikerade genomfartslederna i Kaltegall.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsslyrelsen finner del dock primärl viktigt att (regionvisa) trafikinformationssystem införs som möjliggör en säker och lättillgänglig information och statistik om miljöfarliga transporter utefter länskuslen. Länsstyrelsens kännedom om miljöfarliga transporter är i dag mycket bristfällig.

Stockholms kommun: Förslagen om ell förbättrat trafikövervakningssy­slem tillstyrks i högsta grad.

Södertälje kommun: I bilaga 10 till betänkandet föreslås atl etl trafiköver­vakningssyslem upprällas för farleden Landsort-Södertälje och Mälaren.

I samma bilaga föreslås också att investeringar i denna farled ges högsta priorilel. Tyvärr kan inte dessa förslag återfinnas i betänkandel, vilkel kommunen finner anmärkningsvärt.

Kommunen vill på grund av detta erinra om några av de förslag som tidigare framförts av kommunen, nämligen

alt det i MIST:s bilaga 10 föreslagna Irafikövervakningssyslemel för leden Landsort—Södertälje och Mälaren skyndsamt utvecklas.

Göteborgs kommun: Lotsning och Irafikledning i Göleborg har under läng tid varit föremål för olika statliga utredningar. Dessa har inte lett fram Ull nägra beslut. På grund härav har frågan kommit att skjutas på framliden.

Under tiden har emellerfid Göteborgs Hamn arbetat intensivt pä atl söka få till stånd ett trafikövervakningssyslem i farlederna Ull hamnen. Under 1976 utarbetades elt relativt detaljerat förslag lill etl sådant syslem med en kvalificerad trafikledningspersonal och med modern radio- och radar­utrustning. Under januari 1977 föreslog hamnstyrelsen i skrivelse till rege-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 87

ringen, atl förslaget skulle realiseras i hamnens regi och atl en försöksverk­samhet omedelbart borde påbörjas. Frågan hade dessförinnan vid flera tillfällen tagils upp med sjöfartsverket.

Som en följd av Göteborgs Hamns initiativ har ärendet nu emellertid förts fram så långt, att ett trafikledningssystem för göteborgsområdet är under projektering i samarbete mellan hamnen och sjöfartsverket. Be­slutsunderlag för organisation och investeringar beräknas bli klart i novem­ber 1979 och om vederbörliga beslut kan fattas under året beräknas en anläggning kunna vara i drift 1981.

Beträffande ansvaret för trafikledningsverksamhelen anser hamnstyrel­sen att säkerheten i farlederna och i hamnen är ett grundläggande intresse och ett primärt ansvar för hamnägaren. Göteborgs Hamn har installerat och bär kostnaderna och ansvaret för större delen av säkerhetsanord­ningarna i farlederna till hamnen samt inom hamnområdet. Hamnen bär samma ansvar för Trollhätte kanal till den del, som kanalen går genom hamnområdet.

Hamnen bär ett betydande ansvar för säkerheten vad avser oljeham­narna och tankfartygen. Detsamma gäller trafik och hantering av s.k. farligt gods. Göteborgs Hamn har på eget initiativ eller tillsammans med Svenska Hamnförbundet utarbetat och satt i funktion regler och system för alt åstadkomma största möjliga säkerhet inom dessa känsliga områden. På samma sätt har hamnen, såsom ovan beskrivits, länge arbetat med atl söka förbättra säkerheten i farlederna medelst trafikövervakning och trafikled­ning. Denna Irafikledningsverksamhet måste också omfatta fartygens rö­relser inne i hamnen både vid ankomst, avgång och förhalning. Hamnäga­rens ansvar för fartygens säkerhet i själva hamnområdet kan inte överflyt­tas till nägon annan. Eftersom fartygstrafiken i tillfartslederna är direkl sammankopplad med och beroende av verksamheten i hamnen, måste trafikledning i hela området betraktas som en odelbar enhet.

En väsentlig del av den trafikledande verksamheten består i insamlande och sammanställande av informafion om den pågående och väntade trafi­ken. Denna information härrör huvudsakligen från verksamheten i hamnen och från alla de trafikanter och andra företag och organ, som står i kontinu­erlig förbindelse med hamnen.

Trafikledningen bör således enligt hamnslyrelsen administreras av hamnmyndigheten och bedrivas i intimt samarbete med samt lämna erfor­deriig service till lotsningsverksamheten.

Centralorganisationen SACO/SR: SACO/SR ställer sig positiv lill en syste­matisering och utveckling av trafikövervakningen vid alla svenska hamnar av betydelse.

Svenska hamnförbundet: Enligt hamnförbundet finns åtskilligt all göra för att öka effekfivilelen i den statliga fariedsverksamheten, åtgärder som i och för sig inte behöver vara särskilt kostnadskrävande. Det är beklagligt om åtgärderna har fördröjts genom resursbrist hos sjöfartsverket. Förbun­del tillstyrker sälunda snabb utbyggnad av ett system för Irafikövervak­ning och trafikinformation med prioritet för leder med hög Irafikintensitel. Utredarens uttalande (s. 57) vad gäller huvudmannaskapet för trafik­övervakning i Göteborgsområdet bygger på uppfattningen atl hamnarna inte är tillräckligt medvetna om säkerhetsfunktionen hos ett trafikövervak­ningssystem. Uppfattningen saknar grund. Det finns skäl att erinra om att hamnarna svarar för säkerheten vad gäller bl.a. oljehantering och hante-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 88

ring av farligt gods och är helt medvetna om vad detla ansvar innebär. Vid beaktande av samtliga de uppgifter som övervakningssystemet ska ha blir hamnen den naturliga huvudmannen. Härigenom förbättras också de prak­fiska möjligheterna alt snabbi ge Irafikövervakningscentralen erforderiig teknisk utrustning.

Hamnförbundet vill ytterligare nämna att Göteborgs hamnstyrelse i skri­velse lill regeringen i januari 1977 har redovisat förslag till etl trafikled­ningssystem för göteborgsområdet med hamnen som huvudman. Redan tidigare hade frågan väckts av hamnen vid kontakter med sjöfartsverket. Främst som följd av dessa inifiativ häller ett trafikledningssystem på att utarbetas i samarbete mellan hamnen och sjöfartsverket.

Svenska kommunförbundet: Eftersom inom de kommunala hamnarnas an­svarsområden även ligger ansvar för säkerhet och skyddsåtgärder vid hantering av farligt gods, anser styrelsen att det utredningsarbete, som pågår inom sjöövervakningskommiltén, bör avslutas innan ställning tas till frågor om ändrat ansvar för övervakning, Irafikledning och utbyggnad av övervakningssystem.

Sveriges redareförening: Rederinäringen har i en följd av år varit kritisk mot Sjöfartsverkels disponering av de medel som förbrukas i fariedsverk­samheten och framhållit det otillfredsställande i att dessa medel till största delen använts lill lotsorganisalionen. Övervakning av trafiken i vissa far­leder skulle ge betydande sjösäkerhetsförbätlring och föreningen tillstyr­ker därför utredningens förslag att driftsmedel omfördelas från lotsorgani­salionen lill Irafikövervakning. Även för Vänern- och Mälarensjöfarten bör etl trafikinformalionssyslem övervägas inom den föreslagna särskilda studien. Sannolikt kan det i dessa båda insjöar räcka med fasta rapporte­ringsställen - "check-points" - där fartygen rapporterar sin position per VHF. Det bör övervägas om inte trafikövervakningen bör kunna kombine­ras med någon form av trafikseparering på Vänern.

Trafikövervakning i Kalmarsund

Endast sjöfartsverket och länsstyrelsen i Kalmar län har funnit anled­ning alt kommentera förslaget om införande av Irafikövervakning i Kal­marsund.

Sjöfartsverket: Vad avser den av utredaren diskuterade frågan om trafik­övervakning och en därtill kopplad s. k. vägvalsstyrande avgifl för Kalmar­sund vill sjöfartsverket framhålla följande. Sjöolyckor i Kalmarsund utgörs till övervägande del av grundstötningar. Trafikövervakning påverkar kolli­sions- och grundstölningsriskerna främst genom alt varna för möten i kritiska avsnitt. Att från land övervaka fartygens positioner och informera om en eventuell grundstötningsrisk eller lämna någon form av mer auktori­tativa anvisningar för fartygens navigering torde inle vara realisliskl med hänsyn till svårighelen atl från land bedöma fartygens framförande. Beak­tas måsle också befälhavarens oinskränkta ansvar för fartygens navige­ring.

Ökad lolsning och/eller förbättringar i farledens standard är mera realis­tiska sätt att minska grundstölningsriskerna. Enligt sjöfartsverkets mening

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 89

synes ett enklare trafikinformationssystem vara fillräckligt för Kalmar­sund.

Länsstyrelsen i Kalmar län: I detla sammanhang vill länsslyrelsen instäm­ma i utredningens förslag om alt ett särskilt trafikövervakningssyslem inrättas för Kalmarsund. Ett sådant system kombinerat med föreslagen vägvalsstyrande avgift och andra farledsförbällrande åtgärder jämte etl utökat lotstvång är angelägna åtgärder för alt minska riskerna för allvarliga miljöfarliga utsläpp i Kalmarsund.

Vägvalsstyrande avgift

Förslaget om införande av vägvalsstyrande avgift i Kalmarsund (i kom­binalion med i föregående punkt upplaget förslag om Irafikövervakning) avstyrks av etl flertal remissinstanser. Några instanser är dock positiva och ser förslagel som principiellt intressant.

Sjöfartsverket: Avgiftssystemet kan verka praktiskt sett direkt irafikreg-lerande. Det kan emellertid också få negativa effekter på säkerheten för fartyg/besättning och i konsekvens därmed på miljön. Man kan inte bortse frän en ökad benägenhet att välja en mer riskfylld väg än en avgiftsbelagd säkrare väg. Följden av en avgift för all passera genom t. ex. Kalmarsund kan bli att fartygen väljer att även under hårt väder gä utanför Öland. Säkerhet bör så långl möjligt inte vara särskilt avgiftsbelagd sä att man försätts i valet mellan säkerhet och ekonomi i olika gränsfall. Flera prak­tiska svårigheter är också knutna till avgiften, vartill kommer alt det endast är i någol enstaka fall - typ Kalmarsund — som en vägvalsstyrande avgift skulle kunna få någon fillämpning. Sjöfartsverket avstyrker mot denna bakgrund förslagel om s. k. vägvalsstyrande avgift.

Riksrevisionsverket: RRV anser att samma invändning som förut anförts beträffande konkurrensfördelar vid transport av olika varor med skilda transportmedel i princip skulle kunna riktas mot nu ifrågavarande förslag. RRV finner det dock troligt alt den föreslagna avgiften, med lämplig utformning, kan få en vägvalsslyrande effekt.

Fiskeristyrelsen: Förslaget är bra men svårigheier torde komma all uppslå vid utformningen av avgiftens storlek. Avgiften måste vara så anpassad atl den gör det ekonomiskt avskräckande att gå den avgiftsbelagda leden. Samtidigt måste den dock vara så låg all befälhavaren ändock väljer den avgiftsbelagda leden vid hårt väder om den är mer skyddad än den avgifts­fria. Vägvalsstyrande avgift kan bli aktuell i t. ex. Kalmarsund.

Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket anser inte all en avgift är rätt styrmedel i dessa fall. Samhället bör i stället utfärda förbud mot trafik i vissa känsliga leder. Delta beslul bör inte lämnas till det enskilda fartygets befälhavare.

Centralorganisationen SACO/SR: SACO/SR delar utredarens syn på all transportvägar där riskerna för miljöskador är stora bör beläggas med en högre avgift än transportvägar med små risker. Enligt SACO/SR:s mening

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 90

får dock en sådan avgifl inte utformas sä atl den verkar konkurrenshäm­mande för sjöfarten. Vidare får avgiften inte utformas så atl de miljöfarliga transporterna styrs över lill andra transportsystem och därmed ökar ris­kerna inom dessa sektorer.

Sveriges fartygsbefälsförening: Föreningen ställer sig helt främmande till förslaget alt genom avgift styra trafik från en farled, som vid hårt väder utgör den säkraste vägen, till att exempelvis gä öster om Öland vid ostlig storm och härvid utsätta fartyg, besättning, last och miljö för klart ökade risker. Förslagel avstyrks bestämt.

Sveriges redareförening: Förslaget är av principiellt intresse men såsom del utformats för praktisk tillämpning i Kalmarsund avstyrker föreningen. Beroende pä vädersituafionen är det ingalunda självklart atl en passage av Kalmarsund innebär slörre miljörisker än vägen ost om Öland.

Trafikseparering i Öresund

Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att infö­ra irafikseparering i hela Öresund. Fiskeristyrelsen påpekar dock all den för elt genomförande av irafiksepareringen nödvändiga fördjupning av Flinlrännan kan få hydrografiska konsekvenser. Någon oenighet av beho­vel av trafiksäkerhetshöjande åtgärder i Öresund finns ej bland remissin­stanserna.

Sjöfartsverket: De mänga och komplicerade faktorer som påverkar trafik­situationen och sjösäkerheten i Öresund ger sjöfartsverket anledning alt något utförligare behandla denna fråga. Öresund är ett trångt, grunt och tällrafikerat område med mycket komplicerad trafikbild. I huvudsak går de större fartygen med bl.a. miljöfarliga laster längs sundet, medan ett ännu större antal passagerarfärjor går tvärs eller diagonalt över sundet. Pro­blemen försvåras ytterligare av Öresunds status som internalionell genom­fartsled, särskilt fastslagen i elt traktat från 1857. Härigenom kan kust­staterna inte själva genomdriva obligatorisk medverkan från alla fartyg när det gäller säkerhets- och miljöbefrämjande åtgärder av reglerande natur, utan internationell sanktion erfordras.

Trafiken i Öresund har hittills varit förskonad frän allvarligare sjö­olyckor. Tillbuden har dock varit många även om fullständiga uppgifter om dessa inte går alt fä fram. Största antalet olyckor/tillbud i Öresund, som kan redovisas från svensk sida, gäller grundstötningar. Av dessa är det dock endast ett mindre antal som torde kunna ha förhindrats av en utökad trafikseparering (TSS), som utredaren rent allmänt förespråkar. Motsva­rande gäller det färte antalet kollisioner, som dock var för sig kan ses som allvarligare. Önskvärdheten av säkerhelsbefrämjande åtgärder är, trots det låga olyckslalel i förhållande till trafiktäthelen m. m., ändå enligl sjöfarts­verkets mening odiskutabel.

Rent generellt kan sägas atl trafikseparering (TSS) och andra rouleing-åtgärder har en positiv effekt på säkerheten. Det är dock inle självklart att införande av ett TSS får en sådan effekt, dä det också finns negafiva faktorer inbyggda - t. ex. koncentration av trafiken - som i vissa fall kan överflygla fördelarna.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 91

TSS påverkar främsl kollisionsrisken i farvatten med tät trafik och endast lill en mindre del risken för grundstötning, även om detla kan bli en sidoeffekt i vissa områden (t.ex. grunda och tränga) och under vissa betingelser (t.ex. god lägesbestämning). Även olika former av trafiköver­vakning har företrädesvis effekt på kollisionsrisken. TSS har också utnytt­jats i en del fall för att leda trafiken ut från kusten.

I MIST-ulredningen förespråkas trafikövervakning av TSS men det har inte närmare angetts vad slags övervakning man avser. Del syslem man jämför med, i Engelska kanalen, har idag som främsta syfte alt rapportera till flaggstalen och informera lill trafiken om överträdelser. Underlaget för denna verksamhet inhämtas genom radar och identifiering med fartyg och flyg. Långl framskridna planer finns nu all i Kanalen införa elt "Ships' Movement Reporting Syslem" med aktiv rapportering frän fartygen, som i sig är ett slags trafikövervakning. En kombinalion av dessa två (del)system är naturiigtvis att föredra, men fordrar en resurskraftig organisation. Fri­villighet och Ivåvägskommunikalion är ett starkt krav från flera medlem­mar i IMCO. Låg benägenhet att medverka i ett rapporteringssystem förtar effekten avsevärt.

Övervakning av TSS är särskilt värdefull i de fall trafikmönstrel är komplicerat och TSS därför, beträffande delar av trafiken, skapar av­vikelser frän den mest naturliga färdvägen, varför överträdelser kan be­faras.

Allmänt sett verkar tiden för genomförande av ätgärder som reglering och övervakning av trafiken pä del internationella planet väl motiverade och för trafikmönstret naturliga åtgärder accepteras.

Flera konkreta lösningar till en trafikseparering genom hela Öresund har studerats i en dansk-svensk arbetsgrupp. Intresset för en sådan har varit störst från svensk sida. Den sammanlagda effekten av en totalseparering för genomfartstrafiken är dock inle uppenbart positiv. En försvårande omständighet är atl djupen väst om Ven pä sina håll kan vara ofillräckliga för de störte fartyg som kan anlöpa Malmö och Köpenhamn.

Ett särskilt problem utgör vidare den täta färjetrafiken som korsar nuva­rande TSS i norra Öresund mellan Helsingborg och Helsingör. Här förelig­ger kollisionsrisker såväl inbördes mellan färjorna som mellan färjor och genomgångstrafik i TSS. Problemet är svårlöst och de från säkerhetssyn­punkt bästa lösningarna är resurskrävande och kan negativt påverka färje­driften. Tänkbara medel är korsande TSS eller väganvisning, anpassning av tidtabeller, radarövervakning, fartygsrapportering, trafikinformation och trafikledning.

För närvarande diskuteras en fördjupning av Flintrännan till en kostnad av ca 15 milj. kr., vilken också behandlas i MIST, Denna åtgärd leder till att Drogden(rännan) på den danska sidan kan avlastas och trafiken enkel­riktas i resp. farled. Därmed skapas förutsättningar för ett bra TSS i den sydligaste delen av Öresund. Risken för såväl kollisioner som grundstöt­ningar minskas beträffande genomfartstrafiken och fill nägon del för färje­trafiken mellan Malmö och Köpenhamn. Ett största tillätna djupgående eller "under keel clearance" bör fä internationell sanktion.

Kostnader för införande av TSS begränsar sig som regel fill erforderlig utmärkning, såvida inte fördjupningar är erforderiiga, vilket alltså är fallet med Flintrännan. Kostnader för trafikövervakning av någon större omfatt­ning kan dock bli betydande. Något konkret och acceptabelt förslag finns ännu inle utarbetat. Noteras kan atl förslag fill viss försöksverksamhet har diskuterats inom sjöövervakningskommittén (SÖK).

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 92

Fiskeristyrelsen: Utredaren föreslår alt trafikseparering införs i hela Öre­sund. Separering av trafiken kan medföra inskränkningar i fisket och en noggrann planläggning erfordras för alt minimera dessa ölägenheter. Det är härvid av vikt att samråd sker med fiskerimyndigheten eftersom fisket i Öresund är av myckel stort allmänt intresse. Styrelsen vill i det samman­hanget även erinra om de fiskerättsliga konflikter som redan uppställ inom omrädel till följd av förslag till trafikseparering.

En fördjupning av Flintrännan kan få hydrografiska konsekvenser. Des­sa bör först klarläggas.

Statens naturvårdsverk: När del gäller säkerheten har verket tidigare fram­hållit atl en säkrare sjötrafik också är bra från miljösynpunkt. Med den utgångspunkten tillstyrker verket förslaget om irafikseparering i Öresund. Kommittén föreslår också att farleden genom Öresund fördjupas. Ver­ket har i dagsläget inget att invända mot en sådan fördjupning men förut­sätter att frågan innan den realiseras blir föremål för sedvanlig prövning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Öresund är ett av de livligast trafikerade farvattnen i världen. Omkring 30000 fartygspassager sker varje är förbi Malmö-Köpenhamn. Därtill kommer en intensiv korsande färjelrafik. I delta farvatlen föreslår utredaren atl irafikseparering snarast införs. Detta möjliggörs genom att Flinlrännan fördjupas lill 8 meters djupgående. Läns­styrelsen kan i likhet med Helsingborgs hamn och Malmö kommun ställa sig bakom utredningsmannens förslag i denna del och anser all åtgärderna bör genomföras snarast. Det bör dock observeras alt en fördjupning av Flintrännan och utnyttjande av denna ränna för separeringsändamäl avse­värt kommer all öka trafiken pä svenska sidan. Det är därför angeläget att en utökad separering också följs upp med åtgärder för trafikövervakning i sundet samt att säkerhetsaspekten kring en trafikökning i Flintrännan beaktas från svensk sida. Länsstyrelsen vill också understryka det ange­lägna i att kostnaderna kring en utökad trafikseparering kan fördelas mel­lan Sverige och Danmark.

Svenska Jägareförbundet: Vad angår olyckshändelser har ulredningen re­dovisat en rad ätgärder, vilka kommer atl minska risken för olyckor. Förbundet har särskilt uppmärksammat de goda resultat som uppnåtts genom åtgärder som trafikövervakning (Irafikledning) samt Irafiksepare­ring i hårt utnyttjade farvatten. De särskilda problem som situationen i Öresund innefattar, bland annal till följd av Öresundsöverenskommelsen 1873, gör det än mer angeläget att påskynda det arbete som redan påbörjats for att förbättra sjötrafiksäkerheten därstädes.

Sveriges fartygsbefälsförening: Den föreslagna trafiksepareringen i kombi­nation med tidigare föreslagen trafikinformation kommer atl bidra till en starkt utökad säkerhet i regionen.

Sveriges redareförening: Föreningen finner detta förslag angeläget och fiilstyrker.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet  93

Förbud mot bulktransporter av A- och B-klassificerade kemikalier

Remissinstanserna uppvisar en splittrad bild i fråga om förbud mot bulktransporter av A- och B-klassificerade kemikalier. Risken för över­gång fill landlransporter påpekas av flera instanser.

Sjöfartsverket: För transport av flytande kemikalier i bulk gäller i Sverige, belräffande fartygs konstruktion och utrustning, den så kallade kemikalie­bulkkoden (Code for the Construction and Equipment of Ships Carrying Dangerous Cemicals in Bulk), antagen av IMCO. Denna kod tar främsl sikte på fartygs konstruktion och utrustning vad gäller lastens placering, fartygets stabilitet och flytbarhet i skadat skick, skydd av besättningen för påverkan från lasten osv. Tre typer av kemikalielankfartyg förekommer beroende på vilka kemikalier de kan transportera i bulk. De tre typerna är typ I, för de farligaste kemikalierna, typ II för kemikalier med någol lägre farlighet och Typ III för kemikalier som bedöms ha den lägsta farlighets­graden. För nya kemikalier som börjar transporteras i bulk gäller alt de skall transporteras under de säkerhetsföreskrifter som anges av den behö­riga myndigheten (i Sverige sjöfartsverket).

IMCO har med slöd av riskgradering, som gjorts av GESAMP (Group of Experts on the Scientific Aspects of Marine Pollution) indelat kemikalier som transporteras i bulk, med hänsyn lill deras påverkan pä den marina miljön, i 5 olika klasser, nämligen A-D och de övriga ämnen som ej anses påverka den marina miljön. A-ämnen är de kemikalier som bedöms orsaka de största skadorna på den marina miljön. En sammanställning av ämnenas indelning finns inlagen i International Convention for the Prevention of Pollution from Ship 1973, (MARPOL-73), Bilaga II - Kemikalier i bulk.

Någon fullständig överensstämmelse mellan de ur marint miljöhän­seende farligare kemikalierna och de ur säkerhetssynpunkt fariigasle kemi­kalierna finns inte. Sålunda kan vissa B-ämnen t.ex. få transporteras i fartyg av typ III, eller t. o. m. falla utanför de ämnen som finns angivna för de tre typerna av kemikalietankfartyg. Å andra sidan kan ämnen för vilka ett typ ll-fartyg krävs för transporter återfinns som C- eller D-ämnen.

IMCO har givetvis uppmärksammat denna inkonsekvens och har därför ularbelal riktlinjer för hur de, ur marint miljöhänseende farliga kemika­lierna som ännu ej är med skall inarbetas i kemikaliebulkkoden när nämnda MARPOL-bilaga kommer i kraft.

Mot bakgrund av ovanslående torde de största från miljösynpunkt sä­kerhetshöjande effekterna uppnås, inte genom ett totalförbud för t.ex. A-och B-ämnen med dispensgivning, som utredaren föreslagit, ulan genom en anpassning av transportföreskriflerna lill resp. ämnes miljöfarlighel. Detta kan ske genom atl använda fartyg vars konstruktion är sädan att de ger största skydd för utsläpp av last vid en eventuell olycka. Konkret innebär detta att nationella regler införes, att A-ämnen endast får transpor­teras i fartyg av viss typ och i tankar vars placering innebär skydd av lasten. Motsvarande skulle gälla för B- och C-ämnen, dvs. nationell lill-lämpning av IMCO-resolution nr 15 i 1973 års MARPOL-konvention. För atl uppnå syftet atl erhålla en direkt konlroll av varje enskild transport kan övervägas att i den nationella regleringen införa obligatorisk anmälnings­plikt.

Alt göra en jämförelse mellan transporter till lands med bil eller järnväg och transporter lill sjöss frän säkerhetssynpunkt är naturligtvis svårt. En direkt sjötransport till förbrukaren utan omlastning framstår dock som regel som del säkraste alternativet.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet    94

Statens naturvårdsverk:      . Naturvärdsverket tillstyrker införandet av

förbudet, men vill ifrågasätta om sjöfartsverket är rätt instans att admini­strera särskilda dispensregler. Motivet för alt införa förbudet är att de aktuella kemikalierna är miljöfarliga i något avseende, vilket medför att naturvärdsverket bör bli dispensmyndighet. Dispensgivningen bör ske res-trikfivt.

FN-organet GESAMP har för skadliga bulkkemikalier utarbetat en mil-jöskadlighetsklassificering, som inlagils i Helsingforskonventionen och MARPOL-protokollet. Naturvårdsverket vill understryka att denna klassi­ficering har gjorts upp med hänsyn till miljöeffekter och att den alltså inte är adekvat för en gradering av hälsorisker. Detta gäller särskilt kategori C. Många av dessa ämnen är ytterligt riskabla för människan. I betänkandet refereras US Coast Guards uppfattning. Verket delar denna uppfattning, nämligen att osäkerheten vid hanteringen av kemikalier är större än för oljan och att hälsoriskerna med kemikalier ofta är betydligt slörre än för olja. Naturvårdsverket förutsätter att man efter hand i internafionella sammanhang ser över denna klassificering.

Nuvarande regler är f n. enbart tillämpbara på rena substanser, vilkel enligt verkets uppfattning synes vara en olycklig begränsning. Varor i form av blandningar och beredningar omfattats f. n. inle av de generella regler­na.

Regler om blandningar diskuteras dock f.n. i MARPOL-sammanhang. Verkel utgår därför ifrån atl dessa diskussioner på sikt leder lill en översyn av reglerna om blandningar av kemikalier.

Skulle elt nafionellt förbud införas enligt kommitténs förslag är det naturligt atl regeringen ocksä driver frägan vidare i internationella sam­manhang för att i första hand förmå andra Östersjöländer alt ansluta sig lill förbudet.

Statens industriverk: SIND förstår kommilléns önskan att genom en kom­bination av förbud och dispens höja kvalilen pä sjötransporterna av GE­SAMP: s A- och B-kemikalier. Del förefaller dock iveksamt med en sådan åtgärd utan att landtransportalternalivel uireds. En av miljöhänsyn beting­ad övergång från bulk fill förpackat gods kan göra landlransportalternati-vet lönsaml inte minst med hänsyn lill skillnaden i hanteringsvillkor vid en sjötransport av förpackat gods och en med gods i bulk. Kommittén föreslår vidare att utbytbarheten mellan sjö- och landlransport studeras i vad avser Vänern och Göta älv. SIND anser alt en sådan studie bör ske och alt den bör omfatta åtminstone Vänern, Göta älv och Mälaren men helst även andra farvatten där del är tekniskt möjligt all gä över lill landtransport.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsslyrelsen tillstyrker förslagel. I och med alt dispensansökningarna samtidigt fungerar som inrapportering av kommande transporter kan olycksberedskapen höjas. Viss parallellitet erhålls också med transporter av farligt gods till lands som regleras genom lokala trafikföreskrifter där det anges vilka vägar som får utnyttjas och vilka mängder som får transporteras.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Vid införandet av ett generellt förbud mot Iransport av A- och B-klassade ämnen bör det skapas ell enkelt och smidigt dispensförfarande. Om sjöfartsverket får rätt alt ge dispens, ger del möjligheter att styra transporter lill lämpliga farvatten. Del ger även möjlighet för sjöfartsverket att höja beredskapen när man exakt vet tid-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 95

punkt för och innehåll i en transport. När dispensen ges bör en helhetsbe­dömning göras av olika Iransportalternaliv och hela transportkedjan vid en transport. Vid beviljandet av dispenser bör därför naturvårdsverket och länsstyrelsen ges möjlighet atl yttra sig. Ytterligare skäl därför är att bättre överblick skapas hos dessa myndigheter i arbetet med de regler som rör hälso- och miljöfarliga ämnen.

Kommittén för transport av farligt gods: Del föreslagna förbudet mot bulktransporter av s. k. A- och B-ämnen kan, även om dispensmöjligheter ges, medföra att sådana ämnen i viss utsträckning av lönsamhetsskäl i stället kommer att transporteras på land. Effekterna från säkerhetssyn­punkt av en övergång från sjöbulktransport fill landtransport är emellertid inle utredda. TFG-kommittén vill därför inle fillstyrka del föreslagna för­budet.

Södertälje kommun: Kemikalier som transporteras i bulk klassificeras i olika riskgrupper A-D. A-ämnen är de farligaste. Bäde A- och B-ämnen lagras upp i levande organismer. I vissa s. k. "special areas", bl. a. Öster­sjön, flyttas ämnenas farlighet upp ett steg, så atl t. ex. C-ämnen som transporteras i Östersjön betraktas på samma sätt som B-ämnen i andra vatten.

Kommittén föreslår att förbud med dispensregler införs för bulktrans­port av A- och B-klassificerade kemikalier.

Kommunen förutsätter då att delta förbud även gäller C-ämnen som transporteras i Östersjön.

Göteborgs kommun: En sådan princip kan accepteras av kommunen under förutsätlning, att enhetliga normer utarbetas för dispensgivandet och att dispens lämnas för längre perioder för etl visst transportsystem. Ett förhäl­lande, där dispens skall sökas för vaije enskild resa, är olämpligt. Det medför en onödig byråkratisering och svårigheter för transportörerna att planera sin verksamhet. Det är också myckel viktigt, att ett tilltänkt förbud för viss sjötransport väges ur miljösynpunkt mol de transportalternativ som kan stå till buds, om sjötransporten förbjudes.

Del förutsattes, alt de transporter av A- och B-kemikalier som nu sker över Göteborgs hamn - import av tillsatsmedel till raffinaderiernas ben-sinproduklion — kan fortgå utan hinder. Denna trafik sker redan nu under myckel väl kontrollerade former och med rigorösa säkerhetsföreskrifter.

Sveriges fartygsbefälsförening: Föreningen har i sitt remissvar angående skyldigheten atl anlita lots lämnat etl reviderat förslag till förordning om skyldighet för befälhavare på vissa fartyg atl anlita lots (bifogas). I försla­get, §4, föreskrivs: "Alla kemikalier och annat miljöfarligt gods som transporteras med fartyg skall förtecknas av sjöfartsverket. Kemikalier eller annat miljöfarligt gods som ej förtecknats får ej transporteras med fartyg utan särskilt tillstånd frän sjöfartsverket." Med hänvisning härtill föreslås att ytterligare reglering inte införs.

Sveriges industriförbund: . Del föreslagna förbudet avses kombine­
ras med dispensregler och innebär således ett krav på tillstånd att ulföra
transporterna. Förbundet har här den uppfattningen alt en sädan princip
kan accepteras under förutsältning att enhetliga normer utarbetas för dis­
pensgivandet och all dispens lämnas för längre perioder på en gäng. Ett

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet %

förhållande, där dispens skall sökas för varje enskild resa kan ej accepte­ras. Det medför både byråkratisering och svårigheier för ägare av gods m. m. att planera sin verksamhet.

Sveriges redareförening: Sverige har godkänt kemikaliebulkkoden och för­eningen uppfattar utredarens förslag som syftande till ökad säkerhet i farlederna, bl.a. genom att dessa transporter utföres enligt kodens anvis­ningar.

Förslaget är bra men förutsättningen är då att det också kommer att tillämpas för landtransporter i de fall den transporterade godsmängden är så stor att sjötransporter kan vara ett alternativ. Förutsattes dispensen även för landtransporter får man en önskvärd avvägning ur samhällseko­nomisk synpunkt mellan den rent företagsekonomiska transportkostnaden och miljörisken vid de alternativa lösningarna.

Handlingsprogram för Vänern och Göta Älv

De av förslagel om handlingsprogram närmast berörda remissinstanser­na är posifiva. Några remissinstanser, statens naturvårdsverk och Svenska kommunförbundel, påpekar behovel av motsvarande uppmärksamhet mot Mälaren.

Fiskeristyrelsen: Göta älv är av stor betydelse för uppvandrande lax, havs­öring och ål. Uppvandringen av ål är avgörande för ålbeståndet inom Vänerns hela vattenområde.

---- Fiskeristyrelsen anser det vara särskilt viktigt att diskutera frågan

att byta sjötransporter mot landlransporter.

Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket tillstyrker förslaget.

Naturvårdsverkets nyligen avslutade forskningsprogram i Vänern (na­turvårdsverkets rapport Vänern - en naturresurs, 1978 plus en lång rad underlagsrapporter) bör kunna vara ett betydelsefullt bidrag till miljösyn­punkterna för det samlade erforderliga kunskapsunderlaget.

Verket vill i detta sammanhang peka på atl behovel av en motsvarande genomgång för Mälaren är minst Hka stort.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Förhållandena i området är speciella. Läns­styrelsen ser positivt på att ett särskilt handlingsprogram upprättas och att berörda länsstyrelser får medverka i detla arbete. Här skall endasi under­strykas vikten av att handlingsprogrammet får en bred förankring i områ­det.

Göteborgs kommun: Götaälvtrafiken ingår som en del i trafiken genom Göteborgs hamn. Ur trafiklednings- och lolsningssynpunkt ingår den i systemet för Göteborgs hamn. Ulsläpp av olja och annan förorening i Göta älv berör, även om det sker utanför hamnområdesgränsen, vattentäkt och stränder i Göteborg.

Om den av utredningen föreslagna studien kommer till stånd är del därför angeläget, att Göteborgs hamn får tiltfälle att framföra synpunkler i här berörda frågor.

Kommunerna i Göta Älvdalen har i samband med den s.k. Göta Älv-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 97

dalsplanen påtalat de stora riskerna vid säväl de sjö- som landbaserade Iransporterna av miljöfarliga ämnen i Göla Älvdalgången, särskilt mol bakgrund av älvens stora betydelse som vattentäkt. 1 Göta Älvdalsplanen föreslogs att man närmare borde klarlägga förutsättningarna för samverkan mellan kommunerna vid olyckor som medför ulsläpp av miljöfarliga äm­nen. Kommunerna har överlag ställt sig posifiva härtill och den lednings­grupp med representanter från samtliga kommuner utmed älven som svarat för Göta Älvdalsplanen har nyligen beslutat atl kommunalförbun­dets kansli torde utarbeta en sammanställning av de resurser, materiella och organisatoriska, som finns tillgängliga inför en katastrof i älvdalgång­en.

Den i betänkandet föreslagna arbetsgruppens arbele bör samordnas med Göla Älvdalsulredningens planerade arbele. Delta föresläs ske genom all Göta Älvdalskommunerna och Göta Älvs vattenvårdsförbund blir repre­senterade i den föreslagna arbetsgruppen för Vänern — Göla Älv.

Svenska hamnförbundet: Vad gäller Vänern har tydligen utredarens tids­ram inte tillåtit närmare analyser. Utredaren föreslår en särskild utredning som ska utmynna i ett handlingsprogram för Vänern och Göta älv. Hamn­förbundet understryker vikten av atl förutom Vänerns seglalionsslyrelse ocksä Vänerns hamnförbund får della i utredningsarbetet. Anledning finns alt också koppla in särskild farlygsteknisk expertis.

Svenska kommunförbundet: . Mot bakgrund av dessa vattenområ­
dens stora betydelse för flera kommuners vattenförsörjning vill styrelsen
tillstyrka att en sädan studie genomförs. Trots atl en stor mängd utredning­
ar redan har gjorts kring dessa vattensystem, saknas del etl konkret och
sammanhållet handlingsprogram belräffande skyddet av denna sårbara
miljö.

Samtidigt vill styrelsen framhålla önskvärdheten av atl en liknande, samordnad studie görs belräffande miljöriskerna i Mälaren och kringlig­gande vattenområde. Flera kommuner samarbetar med frägor avseende skyddet av denna betydelsefulla råvattentäkt. Bland annal har Södertälje kommun analyserat miljörisker och inträffade fartygsolyckor samt föresla­git ett handlingsprogram för alt höja säkerheten. Ett 15-lal kommuner har nyligen ställt sig bakom förslaget. Del är styrelsens förhoppning att även detta programförslag skall kunna beaktas och leda till snara ålgärder för all höja säkerhet och beredskap lill gagn för Mälarens ömtåliga vattenområ­den. En särskild uppmärksamhet bör ägnas bulktransporter av hälso- och miljöförliga varor.

Sveriges varvsindustriförening: Vi tillstyrker att etl särskilt handlingspro­gram för trafiken pä Vänern och Göta Älv utarbetas förutsatt alt delta sker i samarbete med de berörda näringarna.

Miljösäkra sjötransporter till Stockholmsområdet

Remissinstanserna lämnar en rad olika synpunkter på förslagen atl för­bällra miljösäkerhelen vid oljetransporter till Slockholm. Resonemangen om en för regionen gemensam oljeterminal i Nynäshamn kommenleras av flera instanser.

7    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 98

Sjöfartsverket: Den diskussion som utredaren för om möjligheterna atl åstadkomma miljösäkra sjötransporter till stockholmsområdet kan ses som ett försök atl inom ett geografiskt avgränsat och från miljösynpunkt käns­ligt område tillämpa den helhetssyn som utredaren förespråkat. Med nöd­vändighet blir resultatet därvid en kombination av olika åtgärder som utredaren fört fram i sill handlingsprogram.

Som lidigare framgått tillämpar sjöfartsverket inom sitt ansvarsområde ett liknande synsätt. Vad gäller farledssidan pågår sedan en lid tillbaka elt brett upplagt arbele inom stockholmsområdet som redan avsatt flera resul­tat.

Förutom en kontinuerlig översyn och förbättring av säkerhetsanordning­arna pågår en effektivisering av llotsorganisafionen inom stockholmsområ­det. Etl för Stockholms skärgård särskilt anpassat trafikinformalionssy­slem har utarbetats och häller nu på alt införas. I etl nästa steg ingär atl genomföra ett liknande informationssystem för området Landsorl-Mä­laren. Tillsammans med del system som redan fillämpas för Oxelösund-Bråviken skulle därmed en från trafik- och miljösynpunkt viktig och sam­manhängande kuststräcka komma atl omfattas av Irafikinformalion. Vi­dare har genomförts särskilda farledskonlroller och pågår i samarbete med statens skeppsprovningsanstalt ett analysarbete för atl få etl bällre under­lag för atl bedöma de dynamiska faktorerna i farlederna och fariedsförul-sättningarna i olika övriga avseenden, allt för all pröva de ytterligare säkerhetshöjande ålgärder som kan behöva vidtas.

Till denna bild hör också den av utredaren föreslagna koncentrationen av oljetrafiken till Sandhamnsleden. Den övervägande delen av oljetrafi­ken använder redan idag Sandhamnsleden och flera skäl lalar enligl sjö-fartsverkel för en ylterligare koncentration av trafiken. Innan slutlig ställ­ning kan tas till det mest lämpliga farledsalternativel måsle emellertid del pågående analysarbetet avvaktas. I det sammanhanget får ocksä bedömas behovet av särskilda fördjupningsätgärder m. m.

Fiskeristyrelsen: Skärgårdsområdena utgör väldiga barnkammare för en rad olika fiskarter, framförallt strömming, som ulgör basen för elt omfal-lande yrkesfiske. För frilidsfiskel är dessa områden av utomordentlig vikl framförallt när de ligger i anslutning till stora tätorter. En ökad säkerhet mol utsläpp är därför nödvändig inom dessa områden.

Det är därför särskilt angeläget alt oljetransporter kan ske med kraftigt höjd miljösäkerhet. Det förutsattes kunna vara en realitet inom 5-10 år.

Statens naturvårdsverk: Av TFK:s studie framgår ocksä att andra alterna­tiv säsom rörtransport från terminal i Nynäshamn till Slockholm dels blir väsentligt dyrare, dels tar längre fid att realisera. Frän allmän naturvärds­synpunkt vore möjHgtvis ett alternativ med t.ex. en nedgrävd röriedning atl föredra. Rörtransporten medför dessutom slörre omställningsproblem för Stockholmsregionen. Pä längre sikt, om t.ex. Stockholms energiför­sörjning till slor del skulle komma alt baseras pä gasleveranser från Nynäs­hamn, kan givetvis en omprövning bli aktuell.

Beträffande mälartrafiken är bedömningen mer osäker. Någon mer de­taljerad utredning av kostnaderna för miljösäkra mälarfartyg har kommit­tén inte gjort. Av TFK:s rapport framgår att skillnaden i kostnad för minskal oljeutsläpp blir relativt Hlen för alternativen blocktäg frå;i Göte­borg till Västerås respektive specialfartyg från Nynäshamn till Mälaren. En jämförelse kan här inte enbart göras med saneringskostnaden enligt

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 99

ovan. Kostnaderna för att säkerställa vattenförsörjningen i Mälardalen måste också beaktas, ulöver miljöskadorna som inte i något fall kostnads­beräknats. Innan slutlig ställning las till mälartrafiken bör yllerligare utred­ningar göras där även exempelvis alternativet med järnvägstransport från Stockholm eller Nynäshamn till mälarstäderna penetreras.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar: ÖEF är f.n., enligt statsmakternas beslut, i färd med att bygga ut och planera ett antal lagringsanläggningar. Dessa avses rymma dels råolja på raffinaderiorterna men därtill färdigpro-dukler av olika slag med lokalisering efter förbrukningsmönstret inom landet. ÖEF vill i delta sammanhang understryka vikten av atl lokalise­ringen styrs av de behov och de situationer som lagringen åsyftar. ÖEF beaktar naturligtvis rimliga miljömässiga krav pä lokalisering och trans­portvägar. Nägon omlokalisering av dessa lager för atl tillmötesgå bättre miljömässiga transportvägar kan dock inle komma i fråga. ÖEF kan såle­des inle biträda kommitténs tanke alt utöka beredskapslagringen i Nynäs­hamn för att därigenom erhålla styrmöjligheter för ett säkrare transportsy­stem till Stockholmsområdet.

Statens planverk:- Det gäller enligt planverket all få fram klara

riktlinjer för transport av olja och kemikalier. Genom all minska Iransporl-mängderna och i slörre utsträckning använda alternativ lill olja och vissa kemikalier minskas även risken för olyckor och ulsläpp.

Det är enligt planverket angeläget alt närmare analysera möjlighelerna atl minska eller på sikt helt upphöra med riskabla sjötransporter inom vissa delar av landet. Planverket har i tidigare yttrande, bland annal i samband med 136 a § prövningen av kraftvärme verkel i Fittja, framfört målsättning­en att på läng sikt så myckel som möjligt avveckla oljetransporler med fartyg i skärgården och i Mälaren genom att övergå till andra bränslen och göra transporterna till lands mer effektiva.

Statens industriverk: I utredningen betonas (s. 63) all osäkerheten i upp­skattningarna av de samhällsekonomiska effekterna av olika transportsy­stem är stor. SIND delar denna uppfattning och föreslår därför alt ställning inle tas i denna viktiga fråga förrän bällre beslutsunderlag föreligger.

Vad beträffar Mälarregionens oljeförsörjning bör landtransportalternali­vel belysas närmare. Mälarens belydelse som vattentäkt kan inle överskat­tas.

Statens skeppsprovningsanstalt: I diskussionen om oljetransporter till Slockholm förordar belänkandet atl dessa koncentreras lill Sandhamnsle­den, som samtidigt förbättras genom utmärkning och muddringar. Skepps­provningsanstalten genomför för närvarande på uppdrag av sjöfartsverket en omfattande simulatorstudie av de båda allernaliva huvudlederna. Sand­hamnsleden och Dalaröleden. Resultatet av undersökningen kommer atl läggas till grund för sjöfartsverkets slällningstagande. Skeppsprovningsan­stalten anser det viktigt alt liknande ulredningar kommer till stånd även för vissa andra leder, t.ex. Böttöleden i Göteborgs skärgård.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsslyrelsen delar i stort kommilléns bedömning. Utredningar om hamnverksamheten i regionen är ännu inte slutförda och konkreta förslag föreligger därför inte i nuläget om hur hamnverksamheten i Nynäshamn skall utvecklas. Del besväriiga arbets-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 100

marknadsläget i Nynäshamn kan komma att kräva en samhällsstödd indu­striell utveckling med ett ökat inflytande för det allmänna över hamnen och en lösning av vägfrågorna och vattenförsörjningen. En möjlighel är att Nynäshamn på sikt också utvecklas till en betydande kolimporthamn. En utveckling för Nynäshamn till någon form av energitekniskt centrum krä­ver grundliga studier av miljöeffekterna för Södertörn.

I etl kortare perspektiv är en fortsatt oljetrafik på Stockholm del mest realistiska alternafivet. Myckel omfattande investeringar har gjorts i ham­nen och i oljedepåer. Omlokalisering av vissa depåer bör på sikt övervägas för atl minimera lankbilstrafiken genom innerstaden. Men egentliga nyin­vesteringar för oljetrafik i Stockholm förutom upprustning av Sandhamns­leden bör undvikas och i stället ske i nägot uthamnsläge. Pä lång sikl bör oljetransporter genom skärgården till Stockholm begränsas och endast ske med särskilt miljösäkra fartyg.

Länsstyrelsen instämmer i utredarens förslag att Södertälje kommuns material om ökad säkerhet i farieden Landsort-Södertälje och i Mälaren tas med som underlag vid upprättandet av ell handlingsprogram för miljösäkra sjötransporter.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Vid värdering av alternativen bör man

enligt länsstyrelsens mening även räkna med de bonuseffekter ätgärder för farieder etc, som i alternativet miljösäkra fartyg vidtas för att höja säkerhe­ten, ger för övrig trafik pä Mälaren.

Inom de närmaste åren bör del för iransporler i Mälaren krävas "miljö­säkra fartyg" och även genomföras andra ålgärder för all minska riskerna för olyckor. I framtiden kan - beroende på utvecklingen - även andra transportalternativ behöva övervägas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Oxelösunds och Eskilstuna kommuner har i sina yttranden till länsstyrelsen förklarat sig ha mycket goda erfaren­heler av oljetransporler med blocktäg från Oxelölager AB i Oxelösund fill olika platser i mellansverige. Länsslyrelsen instämmer i denna bedömning.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Med anledning av förslag angående trafiköverflyltning till järnväg (blocktäg Göteborg-Västerås) understryker såväl Västerås som Köpings hamnstyrelse kraftigt vikten av alt hänsyn las till regionens beroende av en livskraftig sjöfart. Länsstyrelsen delar denna uppfattning. Det skulle innebära ett mycket allvarligt ekonomiskt avbräck för regionen om en av de viktigaste trafikkomponenterna - oljetranspor­terna - på delta sätt försvinner. De stora investeringar som gjorts i hamnar och farleder skulle bli en övermäktig finansieringsbörda för den trafik som blir över om oljetrafiken försvinner. Redan diskussionerna om en trafik­överflyttning till järnväg skulle kunna negativt påverka näringslivets fram­lidsplanering inom området. Länsstyrelsen anser ylterligare analyser an­gående blocktågsalternativet överflödiga.

Stockholms kommun: Stockholmsregionen är för sin vallenförsörjning be­roende av vattentäkter i Mälaren. Det är säledes av vitalt intresse att transport av olja och gifter i närheten av valtenintagen undviks.

------ . Pä sikl kan andra och mer miljövänliga alternativ för oljetrans­
porter, än med fartyg, komma ifråga. Detta får emellertid inte leda fill all
provisoriska lösningar på miljöproblemen accepteras under tiden.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet         10)

Nynäshamns kommun: Det effektivaste sättet all åstadkomma en verklig förbättring av säkerheten är atl så långt görligt är minska transporterna genom de känsligaste och mest svårnavigabla områdena, vilkel kan ske genom rationell planering av regionens försörjning med olja och av hela dess hamnverksamhet. Härvid är del av siörsta vikt atl man beaktar de möjligheter som finns till kombinalion av olika Iransportsyslem och atl hamnverksamhelen studeras så atl hamnanläggningarna kan erhålla riklig lokalisering.

I betänkandet anföres atl för stockholmsregionens oljeförsörjning två huvudalternativ diskuterats. Del ena med fortsatta transporter lill Slock­holm av olja pä traditionellt säll men med specialfartyg i storieksordningen 30000 dwl och det andra med omlastning av olja i Nynäshamn för vidare distribution med järnväg eller röriedning. Ur säkerhetssynpunkt bedöms de båda alternativen som likvärda.

Av den utredning som iransporlforskningskommissionen gjort synes kommittén för miljörisker ha dragit slutsatsen att direktlransporl lill Stock­holm utan omlastning i Nynäshamn skulle ge väsentligl lägre kostnader än det andra alternativet. Av betänkandel framgår emellertid alt slutsatsen är osäker. Dess riktighel kan också ifrågasältas då kommittén för miljörisker vid sin jämförelse synes ha utgått från de nära nog fördelaktigaste alternati­ven för transporter med säkerhelsfartyg och de nära nog sämsla för rör­ledning. Härtill kommer all de priser som legal lill grund för Iransporl-forskningskommissionens kostnadsberäkning för bränsleförbrukning för fartygslransporler är föråldrade, varför redan i dagens läge rörledningsal-ternativel måsle betraktas som fördelaktigare än vad utredningen ger vid handen.

Transport av olja till välbelägna öslersjöhamnar bl. a. Nynäshamn kom­mer även fortsättningsvis att ske med betydligt större fartyg än de nämnda om 30000 lon för att god transportekonomi skall erhållas på de längre rutterna. Fartyg i storleksordningen 100000 ton kan lätt tas in till kaj i Nynäshamn. Sker dessa Iransporter med fartyg som uppfyller de interna­fionella reglerna i konventionerna MARPOL och SOLAS med Protocol 78 finns ur säkerhetssynpunkt intet att invända mol sådan irafik. Vid bedöm­ningen av alternativet med omlastning i Stockholms närhet bör det vara en lungt vägande faktor att transporterna ända in i stockholmsregionen (lill Nynäshamn) kan ske med fartyg av optimal storlek.

Vid omlaslningsallernalivet har i ulredningen endasi två möjligheler för vidare distribution av olja diskulerals, nämligen järnväg och rörledning. Möjlighet till distribution från depå i Nynäshamn via en speciell tankbåts-flotta eventuellt beslående av sådana mindre tankers som nämnts i SALTECH's yttrande har däremot ej berörts. Kommunfullmäktige vill med anledning härav understryka de fördelar som finns med en omlast­ningsstation i Nynäshamn varifrån distributionen skulle ske med i första hand specialbyggda kusltankers med en dräktighet av högst ca 8000 lon. Som kompletlerande dislribulionsmöjligheler skulle finnas järnvägs- och landsvägstransporter. Fördelarna med ell sådant transportsystem är pålag­liga. Säkra transporter med fartyg av optimal storiek kan ske ända lill slockholmsregionen (omlastningsstation i Nynäshamn) ulan alt riskabla skärgårdsleder behöver anlitas. Tillräcklig transportkapacitet för den fort­satta distributionen kan erhållas om elt litet anlal tankfartyg av den ovan antydda typen sättes in. Fartygen skulle göra del möjligt att för distribution lill depåer och storförbrukare nä ej blott Stockholm utan även mälarham-narna. Fartygen skulle bemannas med personal som får extremt god kän-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet 102

nedom om de rutter som trafikeras och om trafikförhållanden över huvud tagel. Med enkla medel kan ell myckel säkerl trafikledningssystem byggas ut.

Vid överläggningar där bl.a. länsledningen medverkat har framkommit atl stort intresse finns för ulbyggnad av en betydande hamnanläggning i Nynäshamn för att lösa många av de problem som är förknippade med hamnverksamhelen i huvudsladsregionen. I första hand skulle en mottag­ningsanläggning utföras för kol och olja. I en sådan anläggning skulle etl oljedislributionssystem av den nämnda modellen kunna integreras. Pla­nerna på en energihamn i Nynäshamn för stockholmsregionen bör därt"ör .beaktas vid värderingen av de olika projekten. I delta sammanhang bör även beaktas del långt framskridna utredningsarbete som en samarbets­grupp med representanler för Storslockholms Energibolag, Svensk Mela-nolulveckling AB, Sydkraft AB och AB Nynäs Petroleum bedriver an­gående etablering av etl energiomvandlingskombinat i Nynäshamn. Kom-binalet förutsätter investeringar i storleksordningen 3 miljarder kronor. Anläggningen skulle möjliggöra kombinerad tillverkning av gas, främst avsedd för värmeverk av olika slag i stockholmsregionen, och av metanol. Tillverkningen förutsäller lillförsel av vatten lill Nynäshamn från Slock­holm (Norsborg) och röriedning för gas från Nynäshamn lill Stockholm. Av kostnaderna för rörledning är en betydande del hänföriiga till marklö­sen och markarbelen. Om ledningar för gas och vallen bygges blir därför marginalkoslnaderna för ytterligare ledningar relalivi låga. Della kan ha belydelse för den ekonomiska möjligheten att transportera hetvatten från kombinatet till Slockholm och också för kostnaderna för rörledningstrans­porter av oljor, främst då lätta oljor eftersom behovet av transportmöj­lighet för lunga oljor torde komma all avla.

Risken för miljöfarliga ulsläpp är hänförlig inle endast till iransporler av miljöfarliga ämnen utan till all sjöfart. Ur miljösynpunkt är det därför av vikl att annan sjötrafik än sådan med fartyg som är speciellt säkra i görligaste män reduceras i de trots blivande förbättringar svårnavigabla inomskärslederna. Planeringen av regionens hamnverksamhel har siörsla betydelse för att minskning av sådan trafik skall kunna genomföras. Länels hamnkommuner och landstinget samverkar för närvarande i ell utred­ningsarbete i syfte att få till stånd bästa möjliga utnyttjande av regionens samlade, nuvarande och blivande hamnresurser. Härvid har konstaterats att för atl regionen framgångsrikt skall kunna driva hamnverksamhet i framtiden kräves det en betydande och ur sjöfartssynpunkt välbelägen hamn, sä alt moderna, snabba och snabblossande fartyg ej behöver gä med nedsatt fart i länga och svårnavigabla leder, och atl den enda tänkbara placeringen av en sådan hamn är Nynäshamn. En sådan hamnutbyggnad medför nödvändigtvis förbättring av landsvägsstandarden, vilket innebär ökad säkerhet även för de landsvägstransporter av olja som också fortsätt­ningsvis kommer att ske från Nynäshamn.

För att åstadkomma en radikal minskning av utsläppsriskerna i skärgär­den bör möjligheten undersökas all förlägga slörre delar av regionens hamnverksamhet till Nynäshamn och statsmakterna bör aktivt medverka till sädan utredning och planering. Härigenom öppnas möjligheter atl ef­fektivt minska de miljöfarliga utsläppen i skärgården. De kortsiktiga åtgär­der som föresläs i utredningen är i och för sig motiverade och även angelägna men de får ej tas till inläkt för att icke kraftfulla insatser omgåen­de göres för alt snarast fä till stånd den ovan skisserade omstruktureringen av regionens hamnverksamhet.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 103

Med hänvisning till det ovan anförda begär kommunfullmäktige att för­nyad utredning göres rörande de miljöfarliga Iransporterna lill Stockholm. Ulredningen bör ske med beaktande av:

rationell planering av Storstockholmsregionens hamnverksamhet;

eventuell tillkomst av energiomvandlingskombinat i Nynäshamn;

de olika möjligheler som nämnts för distribution av olja från omlasl-ningsstalion i Nynäshamn med hänsyn lagen till den utveckling av oljepri­serna som skett och förväntas ske, samt till konsekvenserna av lillkomslen av energiomvandlingskombinalel.

Södertälje kommun:- . Kommunen utgår ifrån att berörda kommuner

ges tillfälle alt medverka i dessa fortsatta utredningar.

Stockholms läns landsting:   kan instämma i utredarens bedömning,

men vill framhålla att den pågående länshamnsutredningen ännu inle avgi­vit förslag om hur de potentiella möjligheterna lill en utveckling av hamn­verksamheten i Nynäshamn skall tas tillvara. Nynäshamn har etl besvär­ligt arbetsmarknadsläge med beslående problem, och det är angeläget atl stödja industriell utveckling där. Detla kan komma att kräva att samhället får ökat inflytande över hamnen, att vägfrågorna blir lösta och vattenför­sörjningen tryggad. Eventuellt kan Nynäshamn utvecklas till en betydande kolimporthamn vid sidan av rollen som oljehamn. Kontoret anser del angeläget att intensifiera studier av Nynäshamns roll i den regionala hamn-och energiverksamheten. Landstinget har där intressen både som region-planeorgan och som näringspolitiskt medansvarig. Pä sikt bör oljetrans­porter genom skärgården till Stockholm begränsas kraftigt av miljöskäl. Det kan också vara motiverat att på sikt lokalisera om oljedepåerna i Stockholmsområdet för att minska lankbilstrafiken genom innerstaden. Myckel stora belopp är investerade i hamn och depåer, varför det kräver noggranna överväganden innan man beslutar om en omlokalisering.

AB Nynäs Petroleum: De strukturella förändringarna i den internalionella oljemarknaden pekar på att de framlida oljeleveranserna lill Sverige kom­mer alt förskjutas mot dels en slörre ande) råolja via bilaterala avtal för raffinering i Sverige, dels mol en slörre andel färdiga produkter från avlägset belägna raffinaderier (t.ex. Nordafrika). Dessa utvecklingsten­denser som har stor belydelse för fartygsslorlek och transportekonomi har ej berörts i kommitténs betänkande.

Kommitténs förslag belräffande Storstockholms oljeförsörjning inriktas huvudsakligen på ökade säkerhetskrav på farleder och fartyg i Stockholms skärgård. Vi delar kommitténs allmänna bedömning av säkerhetskraven men är däremot tveksamma till att dessa krav avseende fartygen kan tillfredsställas inom en femårsperiod. Del huvudsakliga skälet härför är atl oljeleveranserna till Stockholm i dag sker med ell mycket stort antal fartyg från mänga olika länder, rederier och oljebolag. Det är inte troligt att alla dessa leverantörer under överskådlig lid kan komma all anskaffa speciella fartyg för leveranser till Slockholm.

I sina studier av transportsystem för Storstockholms oljeförsörjning har kommittén ej beaktat de möjligheter lill ökad miljösäkerhel och minskade kostnader som erbjuds genom förändrade kombinationer av olika trans­portmedel. Av särskild betydelse är att förändringar i den sista delen av distributionskedjan, billransport till förbrukaren, överhuvudtagel ej be­rörts samt att möjligheten att i Nynäshamn lasta om oljan till ett begränsat antal särskilt miljösäkra fartyg ej heller diskuterats.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 104

---- . Med utgångspunkt från såväl kommitténs betänkande som AB

Nynäs Petroleums egna studier av Storstockholmsregionens oljeförsörj-ning vill vi framföra följande förslag:

— Genom att etablera Nynäshamn som omlaslningsterminal för samfiiga oljeleveranser till Stockholm och övriga Mälarhamnar kan oljetranspor­terna i skärgården och Mälaren begränsas till elt fätal specialbyggda fartyg. Detta är ett alternativ som torde gä att genomföra på kortare tid än det som föreslås i betänkandet. En överföring av oljehanlering från Stockholms hamn till Nynäshamn har även studerats i anslutning till den nu pågående länshamnsutredningen.

— Vid en måttlig ökning av Nynäshamnsraffinaderiets kapacitet kan vi­dare huvuddelen av Mälardtilens oljeförsöijning täckas via råoljeleve­ranser till Nynäshamn. Jämfört med tillförsel av färdiga produkter från andra raffinaderier inom- eller utomlands torde detta medföra totalt sett lägre transportkostnader och färre tankfartyg i Östersjön.

— Genom all samordna de olika oljebolagens biltransporter sä att den ur miljö- och distributionsekonomisk synpunkt bäst belägna depån alltid väljs som utgångspunkt, kan man uppnå såväl minskade oljelransporter. genom Stockholms skärgård som totalt minskad tankbilslrafik.

— AB Nynäs Petroleum studerar för närvarande i samarbete med Stor­stockholms Energibolag, Svensk Metanolutveckling AB samt Sydkraft AB möjHgheterna alt i Nynäshamn anlägga ett energikombinat för att ur kol, restolja och eventuellt biomassa producera melanol, bränngas, Qärrvärme och ev elkraft. Om detta projekt förverkligas öppnas nya möjligheter all lill låga kostnader anlägga rörledningar för oljetrans­porter från Nynäshamn till Slockholm.

Svenska hamnförbundet: Utredaren konslalerar mol bakgrund av utförda beräkningar att alternativa uppläggningar av oljelransporterna till Stock­holmsområdet, rörledning eller blocktåg, skulle innebära väsentliga mer­kostnader. Med hänsyn dels härtill och dels till behovet av snabba åtgärder förordas fortsatta fartygslransporler dock under villkoret att miljösäkerhe­len höjs myckel krafligl. Hamnförbundel anser alt så kommer att ske -och förmodligen med än störte snabbhet - vid genomförande av förbun­dets jämfört med utredarens modifierade förslag. Hamnförbundel vill där­till understryka alt olje- och transportföretagen måste ges möjlighel all planera på lång sikt. Att hålla tanken pä rörledning från Nynäshamn levande frestar enbart lill provisorier.

Vad gäller Mälaren anför utredaren att kostnaderna för sjötransport och järnvägstransport (blocktåg frän Göteborg) är av samma storleksordning och förordar ytterligare kostnadsanalyser. 1 de redan gjorda analyserna syns inle ingå andra externa effekter än - hittills inte realiserade -miljöskador. Riskerna vid ökade anslutande lastbilstransporter bör enligl hamnförbundets mening väga tungt och vid de av förbundet förordade säkerhetsåtgärderna få de sammantagna fördelarna med sjötransport att väga över. Därmed ökar också förutsättningarna för snabba ålgärder.

Sveriges redareförening: Föreningen tillstyrker utredarens förslag atl Stockholmsregionens oljeförsörjning på 5-10 års sikt sker med sjötrans­porter och atl miljösäkerheten höjs. Enligl föreningens uppfattning höjs säkerheten för miljön snabbast genom införande av ett trafikövervaknings­syslem saml elt behovsanpassat lotstvång. Belräffande leden Landsort-Södertälje saml Mälaren förordar utredaren även här alt etl handlingspro-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet 105

gram upprättas. Södertälje kommun har i en rapport redovisat förslag till vissa säkerhetshöjande åtgärder. Föreningen är i princip av samma upp­fattning som Södertälje kommun i fråga om de redovisade åtgärderna — frågan om atl fartyg skall medföra länsor i trafik på Mälaren är emellertid tveksam av praktiska skäl.

Mycket stora fartyg i Östersjön

Remissinstanserna har olika åsikler om miljöriskerna med stora olje­tankers i Östersjön. Ingen instans har dock erinringar mol all problemel las upp inom Helsingforskonventionens ram.

Sjöfartsverket: Utredaren föreslär under denna rubrik aktiva svenska in­satser för atl begränsa eller förbjuda Irafik med mycket stora tankfartyg i Östersjön. Förslaget ger sjöfartsverket anledning atl något vidga resone­manget och bl.a. ta upp del samarbete mellan Östersjöstaterna som sker inom den s. k. Helsingforskonventionens ram.

Vad först gäller de diskuterade riskerna med stora tankfartyg i Östersjön jämfört med mindre fartyg kan konstateras atl någon entydig bedömning ännu inte föreligger. Frågan är komplicerad och påverkas av en rad olika faktorer. Pä sjöfartsverkels uppdrag har FOA genomfört studier där man sökt analysera risken för kollision som en funktion av fartygsslorleken. Dessa studier behöver fortsättas och kompletteras och FOA:s rapport har överlämnats till transportforskningsdelegationen (TFD) för att ingå i det arbete avseende riskanalyser som sker inom ramen för TFD:s påbörjade sjötransporlprojekl. Initiativ i den riktning som utredaren föreslår förutsät­ter ett forskningsunderlag som någorlunda klart pekar på atl del är en fördel att begränsa fartygsstorleken.

Frågan om skyddet av Östersjön kan emellertid inte isoleras fill en fråga om fartygens storlek. Här finns särskild anledning för Sverige att aktivt medverka i det internalionella arbetet. Så sker ocksä inom ramen för 1974 års Helsingforskonvention. Riktlinjerna för det fortsatta arbetet håller nu på att dras upp. Ett program "Baltic Sea Programme for Safer Ships and Improved Pollution Prevention" (SSPP-Programmel) kommer att utarbe­tas och avses diskuteras med de andra Östersjöstaterna. Programmet täcker områden som

—  Fartygs konstruktion

—  Fartygs ulrustning

—  Farleder och farledsplanering

—  Navigafionssäkerhet

—  Samspelet mellan fartyg och farled

—  Flaggstals- och hamnstalskontroll

—  Landanläggningar

—  Forsknings- och utvecklingsarbete.

Etl successivt arbete på internalionell bas med den inriktning som här antytts är enligt sjöfartsverkels mening den väg som slår lill buds när det gäller miljöproblem i Östersjön som hänger samman med sjöfarten.

Statens naturvårdsverk: Kommittén föreslär atl Sverige i Öslersjökommis-sionen (Helsingsforskonventionen) lar upp frågan om reglering av trafiken med mindre miljösäkra eller myckel stora tankfartyg i Östersjön.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet  106

Såvitt naturvårdsverket kan förstå är bakgrunden lill förslagel den bris­tande beredskap som f.n. finns mot slora ulsläpp. Verket vill dock fram­hålla att del inte enbart är storleken på fartyg i sig som är avgörande. Vid bedömning av den storlek på fartyg som bör kunna tolereras i Östersjön måste en värdering göras av effekterna pä längre sikt av flera mindre utsläpp jämfört med få slora. Vid bedömningen måsle också tas hänsyn till möjligheterna att bekämpa olika typer av ulsläpp.

En fördel med att transportera olja i stora enheter jämfört med mindre är att antalet fartyg som måsle övervakas blir färre. Säkerhetsföreskrifterna kan göras striktare. En strängare konlroll kan uppehållas saml därmed i bästa fall en minskning av antalet avsiktliga utsläpp.

Styrningen av olje- och kemikalielransporl mot vissa önskvärda storle­kar på fartyg kan också ske med stöd av ekonomiska styrmedel.

Statens skeppsprovningsanstalt:        . Östersjön trafikeras sedan fiera år

av elt par "slora" finska tankfartyg med speciell utrustning för säker manövrering. Möjligheterna alt ocksä på andra sätt skapa "mera miljö­säkra stora tankers" bör prövas.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Som etl led i en nödvändig trafikreglering i Östersjön för atl minska riskerna för utsläpp bör Sverige i internalionelll samarbete aktivt driva frägan om begränsning av tillåten fartygsslorlek i Östersjön och därigenom eliminera riskerna för extremt slora utsläpp.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Med hänsyn lill den sammansatta Irafikbil-den i Öresund finner länsstyrelsen det angelägel med ytteriigare utredning kring riskerna med stort respektive mindre tonnage.

Nordiska oljeskyddsunionen med instämmande av Svenska naturskyddsför­
eningen: --- . Ytterligare ett problem som vi anser utomordentligt vik­
tigt gäller användningen av mycket slora tankfartyg (supertankers) i Öster­
sjön. Frågan om begränsning av tankfartygens storlek vid irafik i olika
farvatten i Östersjön har upptagits säväl vid havsföroreningskonferensen i
London 1973 som vid konferensen i Helsingfors 1974 om skydd för Öster­
sjöns marina miljö. Det hävdas ofta från oljeindustrins sida att riskerna för
haverier (grundstötning, kollision etc.) med dessa slora farlyg är mycket
små. Bortsett från del faktum atl ell anlal svårare sjöolyckor på senare lid
jävat detla påstående, anser vi i likhet med utredaren atl de kalastrofala
följderna av stora oljeutsläpp i Östersjön och angränsande farvatlen icke
tillåter godtagande av ens mycket små risker för sjöolyckor med stora
oljetankfartyg i dessa farieder.

----- . Under åberopande av våra i flera framställningar lill de nordiska

regeringarna gjorda uttalanden i; fråga om trafik med slora oljetankfartyg i Östersjön (senast i skrivelse den 18 november 1978) hemställer vi härmed på nytt, att Svenska Regeringen mätte föranstalta om åtgärder för att skapa en internationell överenskommelse om begränsning av oljetankfartygens storlek i trafik i Östersjön, vilkel lämpligen torde kunna ske genom sakens upptagande i IMCO:s miljöskyddskommilté (MEPC), där Sveriges repre­sentanter vid flera tillfällen tagil uppmärksammade initiativ.

AB Nynäs Petroleum: Mot bakgrund av risken för mycket slora ulsläpp i Östersjön föreslår kommittén på mycket vaga grunder alt "För svenskt vidkommande bör inte största tillåtna djupgående för Östersjöhamnarna

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet         107

ökas". Ett beslul i denna riktning bör ej fattas innan nu pågående diskus­sioner mellan Sjöfartsverket och AB Nynäs Petroleum, om djupgående i farleden in fill Nynäshamn, förts lill slut.

Svenska hamnförbundet: Frägan gäller så vitt nu går att bedöma enbart råoljetankfartyg. Andra Östersjöstater har betydligt större råoljeimport till aktuella hamnar och nyttjar större och mer djupgående fartyg än vad gäller den svenska trafiken till Nynäshamn.

Hamnförbundel avstyrker svenska säråtgärder. Hithörande frågor mås­te lösas internationellt och då lämpligen inom Helsingforskonventionens ram.

Sveriges redareförening: Sverige bör la upp frågan om reglering av sjötrafi­ken i Östersjön i syfte att eliminera risken för extremt slora ulsläpp. En ålgärd som snabbt kan genomföras är bättre inspektionsverksamhet i ham­narna för att komma ät mindre miljösäkra fartyg. Föreningen tillstyrker att utredarens förslag framföres i Östersjökommissionen.

Sveriges varvsindustriförening: Konsekvensen av alt inle kunna godta ens myckel små risker för extremt stora utsläpp definierade som ulsläpp över 10000 ton måsle rimligtvis vara alt tankfartyg över 10000 dwl skulle förbjudas i Östersjön. Detta är självfallet nägot som Sverige inle ensaml kan beslula om utan som bör tas upp inom Östersjösamarbetet. Det mäste anses mycket tveksamt om man sä hårt kan begränsa storleken av tankfar­tyg i Östersjön. En grundlig utvärdering av de ökade olycksrisker som följer av elt starkt ökat antal fartyg för alt utföra en given volym transport­arbete är nödvändig innan drastiska beslul kan las i detta avseende.

Trafikföreskrifter om bl. a. fartygsstorlek

Utredningens förslag om alt trafikföreskrifter bör fastställas för varje farledsområde kommenteras av etl fåtal remissinsianser. Sjöfartsverkel påpekar att utvecklingsarbete med trafikföreskrifter redan förekommer.

Sjöfartsverket: Frågan om trafikföreskrifter, som utredaren tar upp, ingär naturligtvis ocksä i del nämnda utvecklingsarbetet. 1 ett första steg pågår f n inom sjöfartsverkel en revidering av de riktvärden som finns angivna för fartygs ulnyltjande av farled med biträde av lots. Del bör dock upp­märksammas alt dessa riktvärden hittills inle varit formellt föreskrivna utan har karaktären av rekommendationer. Vid det fortsatta arbetet med trafikföreskrifter, som fär sammankopplas med det nya begreppet allmän farled, som föreslagits brytas ut ur nuvarande vattenlag lill särskild lagstift­ning, får också övervägas om nuvarande rekommendafioner skall ges en mer tvingande karaktär.

Södertälje kommun: MIST anser atl trafikföreskrifter bör fastställas för varje farledsomräde. När del gäller farleden Landsort-Södertälje har i avvaktan på mer genomgripande farledsförbältringar diskuterats föreskrif­ter om en tidsseparering av den upp- och nedgående trafiken, förslagsvis med uppgående trafik kl 12-24 och nedgående trafik kl 24-12. Detta medför en säkerhetshöjande effekt. En sädan lidsseparering kan dock få

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 108

konsekvenser för sjöfarten, som inte är klarlagda. Kommunen anser att frågan bör utredas ytterligare.

Göteborgs kommun: Utredningens förslag om atl trafikföreskrifter bör fastställas för varje farledsområde överensstämmer väl med de planer som nu utvecklas i samband med planering av en trafikövervakning i Göteborg. I trafikföreskrifterna bör dock inle införas bestämda mätt för maximal fartygsstorlek som filläles i viss farled. Maximal fartygsstorlek bör liksom nu avgöras i varje särskilt fall genom lotsens bedömning. Om fasta gränser skall fastställas i förväg, måste dessa nämligen sättas med hänsyn till de ogynnsammaste förhållanden. I verkligheten är det myckel slora skillnader mellan vad som kan bedömas vara största lämpliga storlek när det gäller ett modernt fartyg med god manöverutrustning, god besättning, lots i god kondition och med stor erfarenhet samt under goda väderleksförhållanden och vad som kan vara tillrådligt under helt motsatta förhållanden.

Svenska hamnförbundet: Hamnförbundet avstyrker däremot utredarens förslag vad gäller trafikföreskrifter om fartygsstorlek mm. Olika förhållan­den avgör maximal storlek och maximalt djupgående hos fartyg som vid höga säkerhetskrav kan tillåtas trafikera viss led. Det gäller inte enbart sikl och vind utan också fartygets standard och utrustning. Fixa gränser kan avhålla från att ta i anspråk moderna fartyg med dessas vanligen högre inbyggda säkerhet. Nuvarande praxis bör bestå.

Sveriges fartygsbefälsförening: För alt kunna genomföra förslagel på ett effektivt och smidigt sätt förutsätts att lotsplatschefen i siörsta möjliga ulslräckning ges befogenheter att meddela erforderliga irafikföreskrifter inom sitt farledsområde.

Sveriges redareförening: Föreningen tillstyrker utredarens förslag att tra­fikföreskrifter fastställs för varje farledsområde. Därvid förutsätter för­eningen att dessa föreskrifter utarbetas i samråd med hamnen, lokalt näringshv och rederinäringen.

Lotsning

Etl antal remissinsianser hänvisar till sjöfartsverkels förslag om utökad lotsplikl och sina remissvar på detta förslag. Endast några instanser, Landsorganisationen i Sverige och Sveriges fartygsbefälsförening, har er­inringar mot förslaget att utvärdera lotsningens säkerhetshöjande effekt.

Sjöfartsverket: Utredarens diskussion och syn på lotsningsfunkfionen knyter i stora drag an fill de förslag om sk behovsprövat lotstvång som tidigare förts fram i utredningen (DsK 1975:8) Säkerhet i farled. Förslagen föranledde då inte statsmaktema all genomföra några förändringar av gällande bestämmelser om lotspHkt. Sjöfartsverket fick sedermera genom beslut 1977-10-27 i uppdrag att bl. a. pröva vissa frågor rörande den statliga lotsningen.

Som elt resultat av de överväganden som sketl har sjöfartsverket i framställning till regeringen 1979-08-13 aktualiserat vissa förändringar som i olika avseenden innebär en viss skärpning av lotsplikten. Sålunda har

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 109

verkel föreslagil en geografisk utvidgning av de områden inom vilka lois­tvång skall råda, en förändring av förteckningen över vilka laster som skall föranleda lotstvång saml hemställt om utökat bemyndigande att i vissa fall föreskriva lotsplikl. Härutöver har verket föreslagil att generell lotsplikl införes för fartyg med en brultodräktighet av minst 10000 registerton.

Det nyligen framlagda förslaget rörande utökad lotsplikl fär ses som sjöfartsverkets bedömning av hur långt man i nuvarande läge kan gä med hänsyn till de olika faktorer som måste beaktas. Sjöfartsverket betraktar självfallet lotsningen som en väsenllig säkerhetsfaktor och menar alt på sikt bör eftersträvas ett mer flexibelt syslem som i högre grad än f n. anpassas till olika farledsförhållanden, fartygens storlek och utrustning mm. Förslag i sådan riktning måste emellertid föregås av bl. a. farledsana­lyser av den typ som f. n. pågår i Stockholms skärgärd och vidare avvägas mot andra säkerhetshöjande åtgärder som farledsförbättringar, trafikinfor­mation, särskilda trafikföreskrifter mm. Sammanlaget krävs således ett omfattande utvecklingsarbete av den typ som verket redovisat i del tidi­gare nämnda programmet.

Sjöfartsverkel är ense med utredaren om alt del vore en fördel från sjösäkerhetssynpunkl att kunna tillgripa lotstvång för fartyg som uppvisar brister i olika avseenden för alt härigenom kunna åstadkomma ett mer ensartat trafikbeteende. Sjöfartsverket ser emellertid inte idag hur ell sådanl system skall kunna praktiskt genomföras, då del förtitsätter för­handskännedom om dessa brister. Frägan förtjänar emellertid all övervä­gas yllerligare och de praktiska möjlighelerna torde ocksä förbättras ge­nom den tidigare och bättre kännedom om trafiken som uppbyggnaden av Irafikinformalion medför.

Sjöfartens haverikommission: En utökad lotsplikl har redan föreslagits av sjöfartsverkel i skrivelse lill regeringen (kommunikationsdepartementet) av den 13 augusfi 1979 (dnr 12.16-1923/79), vilken skrivelse (I 1812/79) är under remissbehandling. I sitt remisssvar av den 19 oktober 1979 har sjöfartens haverikommission bl. a. anfört följande:

Sjöfartens haverikommission motsätter sig inte den av sjöfartsverket föreslagna utvidgningen av lotsplikten. Kommissionen ifrågasätter emel­lertid om detla går alt genomföra utan en utökning av personalen på vissa lotsplatser; någon närmare utredning i denna fråga har inte föreletts.

En utvidgning av lotsplikten bör dock i så fall kombineras med andra säkerhetsfrämjande ätgärder såsom bl.a. redovisats i sjösäkerhetsdirek­törens Ijänslemeddelande nr 2/1975; Normer för farleder och säkerhetsan­ordningar i dessa. Normerna, som skulle prövas under en tvåärsperiod eller till den 1 januari 1978, har ännu inte satts i krafl av sjösäkcrhetsdirek-tören. Prövningsperioden har endast förlängts lill utgången av år 1979. Sjöfartens haverikommission anser, atl normerna hade bort tillämpats under försöksliden på säväl äldre som nytillkomna farleder under hänsyns­tagande till inkomna synpunkter och erfarenheter. Normerna grundar sig på etl mycket stort utredningsarbete, där praktiska erfarenheler och inter­nationell sjösäkerhetsstandard särskilt beaktats. Arbetet har redovisats i "Farledsulredningen" (Sjöfartsverket slenc dec 1973), vilken varil före­mål för en omfattande remissbehandling.

Riksrevisionsverket: RRV anser, liksom kommittén, alt lotsningens säker­hetshöjande effekt snarast bör utvärderas. I detta sammanhang bör också andra säkerhetshöjande åtgärder, såsom trafikövervakning och trafikse-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 110

parering, utvärderas och dä även som etl komplement lill lotsningen. Ell principbeslul om behovsprövat lotstvång bör enligt RRVs mening inle fattas, innan resultatet av utvärderingen redovisats. Detta bör emellertid inte hindra försöksverksamhet med olika inslag av lolsning och Irafiköver­vakning.

Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket stöder en utvidgad skyldighet all anlita lots för olje- och kemikaliefraktande fartyg. Verket stöder själv­fallet förslaget att lotsningens säkerhetshöjande effekt utvärderas.

Statens vattenfalls ver k: Ett ökat utnyttjande av lots medför otvivelaktigt en högre grad av säkerhet, särskilt vid framförande i svårnavigabla farvatten.

Lotsplikl gäller för fartyg pä väg i Trollhätte kanal överstigande 800 ton eller en längd över allt av minst 60 m och ett djupgående av minst 4,2 m saml för annat fartyg, som oberoende av storlek för explosiva varor till en mängd överstigande 5 ton eller allmänfarlig last i bulk. Möjlighel finns för svenskt befäl att erhålla tillslåndsbevis för framförande av fartyg, som normalt skulle ha lots.

Enligl nu gällande bestämmelser krävs all fartygsbefäl som önskar erhål­la tillslåndsbevis skall ha dellagil i framförandel av fartyget under 30 resor i den aktuella farleden under de senaste två åren. Kommittén anser att dessa regler bör mjukas upp.

Vad beträffar Trollhätte kanal anser Vattenfall atl angivna regler bör behållas, eftersom 30 resor under två är kan anses vara etl absolut mini­mum för att bli förtrogen med och uppehålla kunskaperna i dessa mycket trånga och speciella farvatten.

Det bör vidare nämnas alt Göla älv, uttryckt i årsmedelvärde, har den högsta vatlenföringen av alla svenska vallendrag. 1 samband med en pågående ulbyggnad av kraftstationen i Lilla Edel dimensioneras de nya anläggningarna så alt vatlenföringen 900 mVsek kan bli vanligare, vilket innebär all mycket stora krav måsle ställas på navigationsförmågan i älven, där strömsällningen i vissa partier kan uppgå lill 2 ä 3 knop (1 ä 1,5 m/sek). Högsla lappningen kan vara ca I 000 m/sek.

Statens skeppsprovningsanstalt: Betänkandet påpekar all fort- och vidare­utbildning av loisar är en viklig uppgift. Skeppsprovningsanstalten har under en följd av år medverkat i kursuppläggning och undervisning av lotsar i ämnet fartygs manövrering inom sjöfartsverkels vidarulbildning. För nästkommande budgetär planeras begränsade iräningskurser i skär­gårdsmanövrering i skeppsprovningsanslaltens simulalor. (Jfr under punkt 4.1.4) Det är angeläget att sjöfartsverket tillförsäkras medel att utvidga och fullfölja denna utbildning.

Skeppsprovningsanstalten delar betänkandets syn på lotsningen som en viktig säkerhetsfaktor. Denna åsikt grundas främst pä aktivt dellagande vid intagning av fartyg i ett flertal svenska lotsleder.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsslyrelsen har i yttrande 1979-10-31 angående skyldighet för fartyg att anHla lots framhållit att del är av vikl att en avvägning sker av nya bestämmelser inom della område så alt inte en begränsad ökad sjösäkerhet nås till priset av omfattande överflyttningar av gods frän sjö- till landlransporter. Enligt länsstyrelsen bör en sådan avväg­ning göras i samband med den föreslagna utvärderingen.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet    111

Länsstyrelsen i Malmöhus län: I utredningen förs vissa resonemang kring frågan om lotsning. Länsslyrelsen instämmer därvid i utredningsmannens förslag alt fartygets utrustning och befälels lokalkunskaper måste vara förutsättningar för överväganden huruvida fartyget skall ha lots eller inte. En annan faktor som bör beaktas vid resonemang kring lotsning är i vilken mån andra länders lagstiftning ställer krav på svenska fartyg i lotshän-seende. Länsstyrelsen biträder utredningsmannens förslag att en särskild utvärdering görs av lotsningens säkerhetshöjande effekt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen förutsätter alt alla rim­liga åtgärder vidtas för alt höja fariedssäkerheten och minska utsläppen från fartyg i samband med grundstötning eller haveri. Två särskilda behov är här värda att understryka. Del ena gäller utökat lotstvång. Såvill läns­slyrelsen förstår finns starka skäl för samhället alt slälla högre krav på lots på fartyg över viss storlek, med viss last och i vissa farleder. En särskild promemoria från sjöfartsverket angående utvidgad lotsplikl är nu samtidigt remitterad lill länsslyrelsen. Promemorians förslag bedöms av länsslyrel­sen som angelägna och tillstyrks.

Beträffande lotspHkten kan särskilt ifrågasättas om inte högre krav bör ställas på utländska fartyg än pä svenska. Detta bedöms sammanhänga med alt svenska kontrollmyndigheter torde bättre kunna värdera kun­skapsnivån hos svenskl befäl vad gäller miljöfarlig transport än motsvaran­de nivå hos utländskt befäl.

Stockholms kommun:- . Att införa obhgaloriskt lois-tvång för miljö­
farliga fartygstransporter i stockholmsområdet får betraktas som en mini-
miåtgärd vad beträffar säkerhetsåtgärd. Utredningen borde dessutom hår­
dare ha tryckt på en samlad och övergripande lösning av sjösäkerhetspro­
blemen i Mälaren.

Södertälje kommun: Kommunen har föreslagit införande av behovsanpas­sad lolsning och tillstyrker därför förslaget, men anser alt förslaget bör kompletteras sä atl lotstvång kommer att gälla för både lastade och olas­tade oljefartyg. Sädana fartyg bör också åläggas all medföra länsar vid inomskärslrafik. Detsamma bör också gälla bulkfartyg och styckegodsfar­tyg som har farligt gods enligl lotsbeslämmelsernas särskilda förteckning över farligt gods. Vidare bör denna förteckning närma sig klassificeringen i GESAMP-bestämmelserna.

Centralorganisationen SACO/SR: Utredaren har konstaterat att de svenska farvattnen är svårnavigabla/pkt3.6/. De svenska bestämmelserna angående lotsplikl är mycket återhållsamma. SACO/SR vill därior, liksom utre­daren, hänvisa till IMCO:s rekommendationer där man särskilt understry­ker vikten av att lots utnyttjas i svårnavigabla farvatten. Enligt nu gällande bestämmelser krävs att fartygsbefäl som önskar erhålla tillståndsbevis skall ha deltagit i framförandet av fartyg under 30 resor i den akluella farleden under de senaste två åren. Utredaren anser all dessa villkor bör mjukas upp. SACO/SR delar inte denna uppfattning. Frågor rörande till­slåndsbevis bör hänskjutas till arbetet med fastställande av fariedsnormer.

Landsorganisationen i Sverige; Landsorganisationen anser inle all del finns något behov av någon särskild utvärdering rörande lotsningens säkerhets­höjande effekter.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet     112

Svenska hamnförbundet: Hamnförbundet tillstyrker en utvärdering av lots­ningens säkerhetshöjande effekt. Målet bör dock vara vidare, nämligen all ange förutsättningarna för att lotstjänst inberäknat trafikövervakning ska få optimal säkerhetseffekt. In i bilden kommer lotsutbildning, fortlöpande prövning av lämplighet för aktiv lotstjänst, kompetensområde vad gäller antalet farleder och gradering a\' personalen i fråga om lotsningens svårig­hetsgrad.

Sveriges fartygsbefälsförening: Ulöver vad som anförts i föreningens re­missvar om utökad lotspHkt anser föreningen atl de radarsimulatorer som finns på sjöbefålsskoloma bör kompletteras och utbyggas lill manöversi-mulatorer. Detta ger enligt föreningens mening en väsentlig förbättring av utbildningen av nautiskt befäl, vilket i sin tur innebär ökad säkerhet speci­ellt i svårnavigabla farvatten och vid störte fartyg.

Med anledning av vad föreningen anfört i sitt separata remissvar om utökad lotspHkt torde det inte vara erforderligt med en utredning om lotsens säkerhetshöjande effekt.

Föreningen anser att uttrycket "tillståndsbevis" bör utbytas mot be­nämningen "certifiering", vilket bäUre torde svara mot vedertaget språk­bruk. Föreningen anser vidare att de av sjöfartsverket utarbetade villkoren för erhållande av certifikat bör ses över. Föreningen bör härvid vara representerad.

Sveriges redareförening: Nuvarande regler innebär i princip lotsfrihet kom­binerad med lotsplikl för vissa fartyg med miljöfariig last ombord. De gällande reglerna är baserade pä fartygens mätetal. Detta innebär alt ett fartyg med dubbel botten - och därigenom högre mätetal - än ell annat fartyg med samma lastförmåga kan bli lotspliktigt medan det andra fartyget kommer under gränsen och fär åtnjuta lotsfrihet. Det bör nämnas att Sjöfartsverket nyligen föreslagil vissa ändringar av reglerna för lotsplikl, som ytterligare befäster det orimliga i nu gällande syslem.

Farlyg, för vilka lotsplikl gäHer, kan erhålla tillståndsbevis, innebärande att mycket erfaret befäl skall ulan lots kunna föra fartyget i en viss farled. Dessa bestämmelser är helt ofidsenliga. Endast ett mycket litet antal befälhavare/fartygsbefäl har därför för närvarande sådanl tillslåndsbevis.

En övergång från nu gällande schablonartade regler lill etl behovsanpas­sat lotstvång inom befintliga loisresursers ram är därför önskvärt. För­eningen fiilstyrker därför utredningens förslag alt lotsningens betydelse för säkerheten ytteriigare utvärderas med inriktning på alt införa etl behovs­anpassat lotstvång. I della behovsanpassade system förbehålles lots i första hand de fartyg, vilkas befäl inte känner den aktuella farieden, kan kommunicera eller fartyget har brister i navigations- eller manöverutrust­ningen.

Samordning av lotsningsverksamheten i Göteborg

Endasi sjöfartsverkel och Göteborgs kommun kommenterar utredning­ens förslag aU sjöfartsverket skall överta hamnlotsningen i Göteborg och integrera den med sjölotsningen.

Sjöfartsverket: (se avsnitt "Trafikövervakning")

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet        113

Göteborgs kommun: Kommunen delar utredningens uppfattning, alt lots­ningen inom göteborgsområdet bör samordnas. Den uppdelade lotsningen innebär emellertid knappast nägon säkerhetsrisk på samma sätt som bris­len på etl samordnat och effektivt trafikövervakningssyslem. En samord­ning bör dock ske, då den kommer atl medföra en rationalisering och en ökning av effektiviteten. Kommunen anser, att emedan lotsningen i göte­borgsområdet har till uppgift atl betjäna trafiken lill och från hamnen, ingår den som elt led i hamnverksamheten och borde samordnas med denna. Kommunen kan emellertid acceptera atl lotsningen samordnas i sjöfarts­verkets regi, under förutsätlning att hamnen har ansvaret för trafikled­ningsverksamhelen inom området.

Övriga farledsåtgärder

Endast ett fåtal remissinstanser har funnit anledning kommentera utred­ningens förslag om vissa fariedsätgärder.

Sjöfartsverket: Som lidigare framgått har sjöfartsverkel inom ramen för det ordinarie planeringsarbetet under våren 1979 redovisat etl sammanhållet program för ökad farledssäkerhet. Programmet har överiämnats lill MIST-ulredningen och ligger i alli väsenlligt också lill grund för utredarens förslag i dessa delar. Regeringen har i augusti 1979 med hänvisning till programmet föreskrivit atl del pågående arbetet skall specielll inriktas pä miljöriskerna i farleder till hamnar med intensiv och/eller miljöfarlig trafik. Enligt regeringsbeslutet bör en samlad redovisning av della arbele ges senast den 1 februari 1980 med uppgift om bl.a. de farledsavsnilt där säkerhetsförbätlrande ätgärder bör vidtas och kostnaderna härför.

Göteborgs kommun: Västra lotsdislriktet och Göteborgs Hamn har sedan länge i likhet med sjöförsäkringsbranschen och de rederier som regelmäs­sigt trafikerar hamnen hävdat, att vissa åtgärder bör vidtagas för all för­bättra Böttöleden. Ätgärderna omfattar borttagning av vissa lokala grund, varigenom leden får väsentligt ökad bredd med nuvarande djup av 11 m. Kommunen hemställer, alt åtgärderna i Böttöleden ges högsla prioritet med hänsyn lill den intensiva trafiken i leden.

Centralorganisationen SACO/SR: I sjöfartsverkels internutredning om ver­kets praktiska sjösäkerhetsarbete talas om "utvecklingsprogram för far­ledssäkerheten". SACO/SR vill understryka vikten av alt lotsarnas kom­petens inom detta område tillvaratas och att därför lotsar bör della i detta utvecklingsprogram.

Sveriges redareförening: I samma mån som beträffande trafikövervakning­en anser föreningen atl Sjöfartsverkel haft en felaktig prioritering avseende s.k. övriga farledsåtgärder. Dessa har därför blivit eftersatta. Föreningen tillstyrker utredningens förslag atl bl.a. sjökartläggning, isbojar, nya ra­darfyrar prioriteras fidsmässigl.

8   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet          114

Straffavgifter för att förhindra avsiktliga utsläpp

Förslaget alt ylterligare utreda frägan om straffavgifter möts av etl positivt intresse av de flesta remissinstanserna. En rad invändningar av säväl teoretisk som prakfisk natur reses dock.

Sjöfartsverket: Såsom utredaren påpekar är de straff som enligt gällande rätt utdömes för olagliga oljeutsläpp från fartyg inte av den storiek att de kan verka avskräckande eller så att de läcker de samhällskostnader som utsläppet föranleder. Än mindre täcker utdömda bötesbelopp någon del av samhällets kostnader för beredskap lill ingripande i händelse av olaga oljeutsläpp från fartyg. I många länder tillämpas bötesbelopp av en helt annan sloriek - uppål flera hundra lusen kronor. Bötesbeloppen drabbar fartygets redare oberoende av vilken enskild person i fartyget som verk­ställt eller genom underiåtenhet förorsakat det olaga utsläppet.

Enligl sjöfartsverkets uppfattning är det angeläget alt en redare, från vars fartyg släpps ut olja i strid mot gällande bestämmelser, kan påläggas en avgift av avsevärd storlek och detla vare sig utsläppet beror av vårds­löshet eller ej. En straffavgift bör därför, såsom utredaren föreslagit, utformas såsom en form av företagsböter med strikt ansvar.

När det gäller storleken av den slraftavgifl som skulle lillämpas, antyder utredaren två olika beräkningsgrunder. Den ena är all se straffavgiften som en form av skadestånd för den skada utsläppet föranlett. Straffavgiften skulle dock inte få inräknas i redarens begränsningsbelopp för skade­ståndsansvar enligt sjölagen. Den andra formen för bestämmande av straff­avgiftens storlek är atl ulgå från de konstnader den polenfiella förorenaren väntas undkomma.

Ingendera av dessa parametrar och grunder för bestämmande av straff­avgiftens nivä är enligt sjöfartsverkets mening helt ändamålsenlig och acceptabel från principiella synpunkler. Den mest väsentliga invändningen är atl det i praktiken torde vara omöjligt atl i efterhand fastställa hur myckel olja som släppts ul. Grund saknas vidare för bedömande såväl av storleken av den skada utsläppet föranlett och som inte läcks enligt vanliga skadeståndsrättsliga regler, som av den kostnad förorenaren inbesparat. Annan parameter måsle sålunda finnas för bestämmande av straffavgiftens storlek i det enskilda fallet. Möjligen kan härvid länkas någon form av formel enligt vilken beaktas säväl fartygels sloriek som dess maskinslyrka.

En detalj i förevarande sammanhang är utredarens förslag att en förore-nare skulle befrias från straffavgift om han själv anmäler utsläppet. Även om del naturiigtvis är angeläget att såvitt möjligt stimulera frivilliga anmäl­ningar, skulle dock hel befrielse från straffavgift innebära alt en redare kunde undvika högst avsevärd straffavgift genom att låta någon ombord­varande påta sig de enligl gällande rätt i sammanhanget helt negligerbara penningböter, som kunde komma att utdömas vid frivillig anmälan av oljeutsläpp.

Riksrevisionsverket: RRV delar kommitténs principiella syn på en straffav­gift för avsikfiiga oljeutsläpp. Verket anser det dock tveksamt om den föreslagna avgiftskonslruktionen kommer att leda till att de åsyftade styr­effekterna uppnås. Om sannolikheten för upptäckt är rätt beräknad, torde avgiften på sikl motsvara det belopp som förorenaren förväntas undkom­ma, dvs. det torde vara honom likgiltigt om han betalar straffavgift eller bär kostnaderna för omhändertagande. Risken för upptäckt torde vidare

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet        115

variera kraftigt vid olika tidpunkter på dygnet, vid olika väderieksförhäl-landen och beroende på var fartyget befinner sig. Även om avgiften kon­strueras på basis av en upptäcktsrisk, som ligger under det stafisliska genomsnittet, torde det finnas lägen då transportören kan finna det lön­saml atl avsiktligt släppa ul olja.

Statens naturvårdsverk: Del karaktäristiska för dagens olje- och kemika­lieutsläpp är att det i huvudsak saknas styrmedel för alt begränsa utsläp­pen. Det finns i flertalet länder en politisk vilja att begränsa utsläppen, men hittills har frånvaron av styrsystem gjort del möjligt för fartygen/förore-narna all förorena världshaven och även de slora insjöarna.

För olje- och kemikalieulsläpp är del av relalivi underordnad betydelse var på haven eller sjöarna som begränsningarna av utsläppen sker -problemel är av storskalig karaktär. Del rör sig också om relativt mänga presumtiva förorenare - vid svenska hamnar lossades eller lastades under 1978 ell 100-lal bålar med A- och B-klassificerade kemikalier. Bara lill Göteborgs hamn lossades samma år ca 400 båtar med oljeprodukter. Det är därför en riktig väg av kommittén atl i första hand söka sig till generella styrmedel i form av allmängiltiga restriktioner (förbud e. d.) och/eller ut­släppsavgifter. Hur dessa styrsystem än utformas är det viktigt all göra dem väl kända i förväg.

För dessa miljöproblem är knappast en ökad användning av "mjuka" styrmedel av typ utbildning, råd och riktlinjer från olika myndigheter tillfyllest. Inle heller torde en ökad kunskapsuppbyggnad genom intensi­fierad forskning om effekterna i miljön av olje- och kemikalieutsläpp vara tillräcklig. Dessa styrmedel bör dock kunna bli etl värdefullt komplement fill andra, mera direkt styrande medel.

Naturvårdsverket tillstyrker kommitténs förslag alt ulsläpp av olja eller kemikalier skall förenas med en kännbar påföljd, som syftar lill all förhind­ra avsiktliga utsläpp. De praktiska möjlighelerna att utforma påföljden som en avgifl bör, som kommittén föreslår, närmare utredas. Verket anser inte atl "avsikten" bör fä någon avgörande betydelse i dessa sammanhang -alla utsläpp, avsiktliga eller oavsiktliga, bör få samma påföljd.

Naturvårdsverket instämmer i kommitténs bedömning att en eventuell avgifl inle nödvändigtvis behöver kopplas direkt till ulsläppsrnängden olja eller kemikalier. Kommittén för fram en intressant tanke, nämligen alt koppla avgiften till de kostnader som den potentielle förorenaren med en viss sannolikhet förväntas undkomma. Det finns ocksä andra vägar att konstruera avgiften på, t. ex. via miljöskadorna.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen har i yllrande 1979-10-18 över betänkandet "Företagsböler" anfört alt möjligheten att döma ut förelagsböter skulle ha en preventiv effekt på della område. Bevissvårig-heten i fråga om lagöverträdelser av denna art, särskilt beträffande mindre oljeutsläpp, begränsar dock möjlighelerna alt ingripa med olika reaktioner. Länsstyrelsen fiilstyrker fortsalt utredning.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Allmänt kan sägas att en generell avgift för all få resurser till de föreslagna åtgärderna är både angelägen och lämplig. I den del som berör straffavgifter verkar det dock orealisfiskt atl se företags­ekonomiskt pä utsläpp eftersom det är svårt all sätta etl pris på miljön. Det kan inle uteslutas alt det i vissa situafioner kan vara direkt lönsamt för en betraktare alt göra medvetna ulsläpp. Handlingar av detta slag bör istället

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet   116

straffbeläggas. Förslaget att göra företaget (rederiet) ansvarigt synes vara ett steg i rätt riktning. Straffet för medvetna ulsläpp bör således vara strängt eftersom det under inga omständigheter skall vara lönande all göra utsläpp.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Östersjön är idag ett av föroreningar mycket hårt belastat vallenområde med allvarliga förgiftningssymptom registrera­de. De avsiktliga utsläppen av olja och farliga kemikalier från fartyg utgör idag sannoHkt en betydande del av den totala tillförseln av för vattenmiljön giftiga ämnen med allvarliga miljörubbningar som följd. Länsstyrelsen vill därför med eftertryck betona viklen av atl stora ansträngningar görs för att komma fiH rätta med dessa mycket allvarliga miljöbrotl. Utredningens förslag tillstyrkes helt. Föreslagna straffavgifter måste vara verkligt känn­bara för utsläpparen, men samtidigt måsle förutsättningarna öka för alt sädana utsläpp skall upptäckas.

Länsstyrelsen i Hallands län: Del skisserade förslaget till avgiftssystem vilket föreslås bli lagt fill grund för ytterligare utredning av delegationen för miljösäkra transporter är enligt länsstyrelsens uppfattning inte helt invändningsfritl. Det framgår inte om utredningen har tänkt sig ett admini­strativt avgiftssystem eller om man avsett etl slraffrättsligt sädant. Betän­kandet framhåller att straffavgifterna bör ses som en form av företagsböler avsedda att drabba själva Iransportförelagel. 1 della sammanhang kan nämnas all belänkandet "Förelagsböter" (Ds Ju 1978:5) bland annat anger att införande av sådana företagsböler mäste föregås av ell tidsödande och omfattande utredningsarbete eftersom delta innebär en helt ny form av straffrätlslig påföljd. Administrafiva avgifter torde emellertid kunna infö­ras fortare och därmed på kort tid förbättra sanktionssystemet vad gäller utsläpp frän fartyg.

Den preventiva verkan som avses med förslaget torde komma att be­gränsas om avgift enbart skall ulgå vid avsiktliga ulsläpp. Dessutom kan bevissvårigheter uppslå om det i varje fall måsle visas att utsläppen varil avsiktliga. Mot denna bakgrund är det enligt länsstyrelsens uppfattning lämpligare med en ordning som innebär alt avgift utgår i samtliga fall där ett ulsläpp kunnat konstaterats. Föreligger förmildrande omständigheter i samband med utsläppet bör detta påverka avgifternas sloriek.

Avgiftsskyldighet oberoende av uppsåt ler sig också rimligt mol bak­grund av att redaren i princip har strikt skadeståndsansvar för oljeskador. Ett avgiftssystem avseende utsläpp från fartyg bör vidare stå i överens­stämmelse med vad som föresläs gälla belräffande föroreningar från land­baserade källor. I delbetänkande av miljöskyddsulredningen "Bättre mil­jöskydd I" (SOU 1978:80) föreslås sålunda ett avgiftssystem enligt vilket avgifler vid övemtsläpp m.m. utgår oberoende av uppsåt eller ovarsam­het. Även miljökostnadsutredningen har i sill betänkandet "Miljökost­nader" (SOU 1978:43) förordat etl sådant avgiftssystem.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Förslaget att för avsiktliga utsläpp införa en straffavgift som lill sin sloriek skall motsvara "de kostnader den potentiella förorenaren förväntas undkomma" förefaller väl lösligt. Såsom utredningen själv föreslår bör förslaget utredas ytterligare innan del lägges till grund för lagstiftning.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet  117

Miljöskadeutredningen:- Verkan av straffavgifter (s. 71 f.) torde bli

begränsad, med tanke på svårighelen atl slå fast vilket fartyg etl ulsläpp härrör från. Man kan diskutera, om det inte även från preventiv synpunkt kunde ha minst lika stort värde med ell avgiftssystem som inle anknyter till faktiskt inträffad skada ulan till de mer eller mindre riskabla förhållanden varunder transporten sker. Kommittén diskuterar också sådana styrmedel (bl. a. s. 74). Del synes vara goda skäl all närmare studera deras verkan vid sjötransport; som miljöskadeutredningen berört i ett annat remissyttrande (över SOU 1978:80), bör man då dessutom observera möjligheten att med avgifterna tillgodose sådana skadelidande som inte kan få sin skada ersatt på annat vis (jfr bl.a. den internationella oljeskadefonden). - Om miljö­skadeutredningen för sin del kommer att föreslå något sådanl avgifts- och fondsystem, är ovisst. Utredningens direkfiv ger i varje fall knappast något stöd för detta.

Landsorganisationen i Sverige: Ulredningen om särskilda straffavgifter, som föreslås utredas ytterligare, skulle kunna hänskjutas lill miljöskydds­ulredningen. Del måste anses som en fördel, om man kan ha etl likarlat system för avgifter vid miljöföroreningar, oavsett var dessa sker. Landsor­ganisationen anser f. ö. resonemanget kring straffavgifter som en aning luddigt och i behov av ett klarläggande.

Svenska kommunförbundet: Under senare år har allt oftare rests krav på all miljöskyddels adminislraliva slyrmedel borde kompletteras rned etl eko­nomiskt. Men samtidigt måste ifrågasättas om elt syslem med straffav­gifter eller avgifler på överutsläpp är ett så okomplicerat styrmedel som ofta görs gällande. Risken är alt man i större ulslräckning än nu accepterar "lönsamma" miljöföroreningar, dvs. sådana som kan bäras av den verk­samhet som vållar dem. En annan risk är att sädana straffavgifter i alltför hög grad kommer alt uppfattas som nationella, godtyckligt präglade sär­regler. Detta kan försvåra det internationella samarbetet inom handel, sjöfart och miljövård.

---- . Även den av MIST föreslagna principen för straffavgifter borde

granskas från en mera principiell utgångspunkt. Härför krävs dock ett mera fullständigt underlag belräffande orsaker till och effekter av avsikt­liga ulsläpp, hur skadan skall fastställas, sannolikheten för att sådana utsläpp blir upptäckta, hur skadekostnaden skall beräknas samt hur infor­mation om dessa straffavgifter skall kunna spridas till utländska farlyg. Styrelsen får därför rekommendera elt fortsaU ulredningsarbete härom.

Sveriges redareförening: Utredarens förslag i detta avsnitt är något diffust och enligt föreningens uppfattning kan straffavgifterna knappast fillämpas internationellt. Föreningen tillstyrker emellertid utredningens förslag un­der förutsättning att straffavgift endast uttages om motlagningsanlägg-ningar finnes i erforderlig utsträckning. Föreningen förutsätter vidare atl straffavgifter blir lika för avsiktliga utsläpp, antingen de sker vid landtrans­port eller vid sjötransport. Vidare förutsattes all straffavgift endast uttages för ulsläpp där svensk lagstiftning kan lillämpas lika för svenska och utländska fartyg.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 118

Förorenarens ansvar

Utredarens förslag om all utvidga förorenarens kostnadsansvar möter inga direkta erinringar från remissinstanserna. Behovel av preciseringar och djupare prövningar påtalas av flera instanser.

Sjöfartsverket: Utredaren berör i delta avsnitt det skadeståndsansvar för ägare lill fartyg, som i bulk transporterar olja, som genom lagen (1973: 1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss älagts denne. Avsnittets innehåll är något oklart men två centrala frågor synes beröras, nämligen förslag om utvidgning av dels begreppet oljeskada, dels ansvarsbegräns­ningsbeloppets storlek.

Fartygsägarens ansvar omfattar skyldigheten att ekonomiskt ersätta vis­sa skador, som kan vara sakskador eller allmän förmögenhetsskada, åstad­kommen genom förorening genom vissa typer av olja. Sjöfartsverket delar uppfattningen alt det kan finnas skäl för all man frän svensk sida interna­tionellt verkar för en utvidgning av antalet oljor, som i lagens mening kan åstadkomma oljeskada. Kostnader för övervakning och höjd beredskap torde redan idag åtminstone i de flesta fall kunna anses vara ersättnings-gilla såsom oljeskada eftersom det kan anses vara s.k. förebyggande åtgärd. Dessa frågor prövas i sista hand av domstol men nu gällande lagsliflning torde belräffande ersättning för övervakning och höjd bered­skap vid utsläpp av beständiga oljor vara tillräcklig.

Om utredaren med sitt förslag avsett att föreslå en vidgning av skadebe-greppel utöver vad som gäller idag berörs frågan om ägarens möjlighel atl begränsa sitt ansvar. Ansvarsbeloppet torde idag vara för litet med tanke pä de stora skadeverkningar etl utsläpp kan fä. Ansvarsbeloppens storiek är emellertid ett uttryck för vad fartygsägarna och försäkringsmarknaden kan bära. Utrymme för en höjning av ansvarsgränsen torde emellertid finnas men naturligtvis finns en övre gräns. Sjöfartsverket vill också erinra om att en utvidgning av ansvaret knappast kan företas av Sverige ensamt och alt man mäste överväga om etl ökat ansvar inle bör läggas på last-intressena genom den internalionella oljeskadefonden.

Sjöfartsverket vill i detta sammanhang påpeka all inom IMCO pågår arbete, i vilket Sverige deltar, rned alt upprätta etl förslag fill konvention rörande ansvar vid transport av giffiga och farliga ämnen (kemikalier).

Sjöfartsverkel kan säledes ansluta sig lill utredarens förslag all Sverige internationellt bör arbeta för ändrade ersättningsregler vid oljeutsläpp frän fartyg. Frågan vilken linje som härvid bör följas bör dock övervägas ytterligare. Såväl redarens begränsningbelopp som de ersättningskrav vilka skall läckas av begränsningsbeloppet kommer härvid i fråga. En annan möjlighel är att vidga reglerna om ersättning ur den internationella oljeskadefonden så alt den vägen kan erhållas täckning för de indirekta kostnader ett oljeutsläpp eller generellt oljeutsläpp kan förorsaka en stat i form av säväl beredskaps- som miljöskadekostnader.

Riksrevisionsverket: RRV delar kommitténs uppfattning att alla kostnader för övervakning, beredskap och bekämpning bör ersättas av den berörda sjöfarten. RRV anser del dock nödvändigt att man närmare preciserar vilka kostnader för statens beredskap mol och bekämpning av oljeskador som skall täckas av avgifler och vilka som skall utkrävas av de enskilda skadevållarna. Beträffande den föreslagna uppgiften för naturvårdsverket kan konslate-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   .lordbruksdepartementet 119

ras att denna innebär ett långtgående ansvar där frågor om orsak och samband saml ersättningsanspråkens avgränsning i tiden innebär betydan­de metodologiska problem. RRV vill peka pä alt de metoder som f. n. finns för beräkning av miljöförstöringens kostnader är myckel varierande och inle särskilt exakta. Det bör därför enligt RRVs mening preciseras vilket syfte ifrågavarande beräkningar skall ha. RRV utgår från att det inte skall vara fråga om en uppgift att bistå enskilda sakägare i en skadeståndspro­cess.

Fiskeristyrelsen: Fiskeristyrelsen anser att fiskeskador i första hand bör uppskattas av fiskeriverket, där sakkunskap inom såväl yrkes- som fritids­fiske finns. Sedan lång tid tillbaka har t.ex. fiskeriintendentsorganisa-tionen på uppdrag av vattendomstolarna gjort skadevärderingar både be­träffande allmänt och enskilt fiske. Det måste vara mest rationellt att utnyttja den kunskap som redan finns istället för att bygga upp en ny sakkunskap inom elt annat verksamhetsfält.

Statens naturvårdsverk: Kommilléns förslag innebär möjligen alt den eta­blerade principen om förorenarens kostnadsansvar (polluter pays prin­ciple, ppp) utvidgas. Enligt ppp skall förorenaren belastas med kostna­derna för varje miljöskyddsåtgärd som föreskrivs av de myndigheter som har till uppgift atl verka för en acceptabel miljö, vare sig del gäller förebyg­gande eller återställande åtgärder eller en kombination av båda. Principen är dock inte en metod att föra in hela kostnaden för föroreningen i den privatekonomiska kalkylen.

Principens definition tillåter att man vidgar kostnadsansvaret enligt vad som kommittén föreslår. Principen har dock hittills i allmänhet tillämpats mera snävt sä att förorenaren har svarat för kostnaderna för de tekniska åtgärder som direkt syftat till att begränsa utsläppen.

För det nu aktuella miljöproblemet kan det vara motiverat att vidga kostnadsansvaret enligt vad kommittén föreslår. Verkel tillstyrker därför kommitténs förslag. Verket vill dock peka på att kostnader för skador på människors hälsa, möjligheterna alt idka friluftsliv etc. är svära atl mäta. En princip som kan diskuteras ligga till grund för värderingar av delta slag är alt förorenaren skall åläggas alt ersätta kostnader för miljöskador i den omfallning som del vid varje givet tillfälle gär atl mäta.

Naturvärdsverket föreslås få i uppdrag att uppskatta miljöskadorna. Det framgår inte klart av betänkandet vad kommittén egentligen avser men verket utgår ifrån alt kommittén syftar på värderingar i mer generella termer. Värderingar för varje enskild olycka för med sig stora personella resursbehov som verket f.n. inte ser några möjligheter att skaffa fram. Även de mer generella värderingarna för med sig behov av personalför­stärkningar. Verkel återkommer nedan lill dessa frägor.

Kommitténs förslag om straffavgifter och förorenarens ansvar är av principkaraktär. Dessa frågor bör därför bli föremål för fördjupad prövning innan slutlig ställning tas.

Miljöskadeutredningen: Vad särskilt gäller den roll som skadeståndet spe­lar för att minska de aktuella miljöriskerna, kan den inte bli så viklig. Som kommittén framhåller är det vid dessa föroreningar särskilt vanligt atl inte förorenaren kan identifieras; skadeståndshotet torde därför inte te sig speciellt allvarligt i sammanhanget, även frånsett att ansvar för ouppsåfiiga föroreningar i viss omfattning kan täckas genom ansvarsförsäkring. Men

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 120

naturligtvis får man ändå sträva efter all göra delta ekonomiska styrmedel så effektivt som möjligt. Miljöskadeutredningen undersöker om del är lämpligt atl införa ett strikt ansvar för andra vattenföroreningar än olja också vid sjöfart och andra verksamheter som saknar anknytning lill fasl egendom; f. n. är ju miljöskyddslagen inte tillämplig på dem (jfr. I § 1 och 2 p.). Detta kan möjligen främja störte varsamhet vid bl.a. sjötransporter. Av stort värde vore här, liksom i andra sammanhang, om skadeståndsan­svaret på sätt som diskuteras i betänkandet (s. 72) kunde inbegripa del allmännas kostnader för miljöförstöring. Detla är ell återkommande vä­senfiigt problem vid miljöskador, vilket miljöskadeutredningen har att behandla i åtskilliga sammanhang; också miljöskyddsutredningen sysslar f. ö. med vissa närliggande frågor. Tills vidare kan bara sägas, att frågan hur sådana skador skall uppskattas och i vad mån de bör ersättas av enskilda skadegörare är mycket besvärlig, inle minst från rättsteknisk synpunkt. Del skulle säkert i hög grad underlätta miljöskadeulredningens arbele, om kostnadsfrågorna kunde närmare undersökas enligt vad kom­mittén antyder (s. 72, 97 f).

Miljöskadeulredningen delar alltså kommitténs inställning lill dessa pro­blem, fast utredningen inte vågar hoppas sä mycket på skadeståndsregler­nas effekt i delta sammanhang.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Förslaget att förorenaren skall bära ekonomiskt ansvar för alla bekämpningskostnader tillstyrks. Enligt utredningen innebär det problem för den som drabbas av utsläpp att formulera och driva igenom sina anspråk. Därför föreslås staten böra biträda med detta. Förslagel förefaller inte tillräckligt underbyggt och synes få svåröverskådliga konsekvenser.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om vid­gat ansvar för förorenaren. Skador på fisket bör utredas av fiskeristyrelsen i stället för av slalens naturvårdsverk.

Sveriges redareförening: Styrmedlet är avsett all förändra de ekonomiska förhållandena så, att antalet utsläpp minskar. Föreningen ställer sig starkt tvivlande till att detta styrmedel ger avsett resultat.

Sveriges varvsindustriförening: Med tanke på det höga antalet utländska fartyg tvivlar vi starkt på effekten av ett utökat kostnadsansvar för förore­ning. Denna typ av åtgärder måste bli föremål för internationella överens­kommelser.

Mottagningsanläggningar för oljerester

Mot utredningens olika förslag att bl. a. förbättra utnyttjandet av mot­tagningsanläggningar för oljerester reses en del praktiska invändningar. Det föreslagna deposifionssystemet anses t.ex. administrativt svårhanter­ligt. Förslaget om utvärdering av befintliga mottagningsanläggningar till­styrks dock av flera remissinsianser.

Sjöfartsverket: Inom sjöfartsverket pågår för närvarande en undersökning om befintliga mottagningsanläggningars utnyttjande. Vissa preliminära rön

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 121

lalar för atl del inle alls är självklart alt motlagningsanläggniingarna regel­bundet mäste utnyttjas. Förklaringarna är flera. Nya tankfartyg byggs normall med sloptankar och därför minskar behovet atl avlämna oljehalligl barlastvalten. På många fartyg har utvecklats rutiner som innebär atl man i del längsta söker undvika alt la in barlastvalten vid gång till vissa hamnar. I dessa fall tar man in barlast endast vid mycket hårt väder. Del finns andra rutiner som innebär att man av olika skäl avlämnar förorenat barlastvallen i annan hamn än den man lastar i.

Allmänt kan sägas alt behovel av moltagningsanläggningar minskar i takt med alt modernt tonnage, oavsett om del är "miljösäkra" fartyg eller inle, las i bruk. Detla konstaterande innebär inte elt principiellt av­ståndstagande frän tanken atl uppmuntra införandet av miljösäkra fartyg, utan syftar lill att påpeka att det krävs nyanserade avvägningar.

När det gäller kemikalierester som blir kvar ombord efter lossning och vid tankrengöring föreslår utredaren att mottagningsanordningar lokali­seras till lossningshamn och alt fartyg inte får lämna denna med kemika­lierester ombord.

Sjöfartsverket vill i sammanhanget hänvisa lill en särskild utredning — Kemikalieresler från farlyg - som har gjorts på uppdrag av naturvärdsver­ket och sjöfartsverket. Resultatet av ulredningen visar, att del är lämpligt att förlägga mottagningsanläggningar till lossningshamn där ämne, som enligl MARPOL- och Helsingforskonventionen kräver sädana anläggning­ar, lossas. Noteras bör alt sådana mottagningsanläggningar skall byggas och vara klara senast tre år efter MARPOL-konvenlionens ikraftträdande eller vid en senare lidpunkt om IMCO så beslutar. Vidare bör uppmärk­sammas att endast de för miljön farligare kemikalierna omfattas och alt det inte under alla förhållanden är lämpligl och inle heller önskvärt atl fartygen gör rent sina tankar i hamn.

Riksrevisionsverket: RRV ifrågasätter om del är möjligt atl avkräva trans­portörer en avgifl för uteblivna åligganden som dessa - i avsaknad av moltagningsanläggningar — ibland inle kan uppfylla eller endast kan göra del lill avsevärda kostnader. Det synes vidare troligt all depositionsavgif­terna kan övervältras på de svenska oljekonsumenlerna. Om så sker torde styreffekterna av avgiften reduceras krafligl. I varje fall torde en avgifl i ett sådant läge inte ge tillräckligt incitament till nybyggnation av mottag­ningsanläggningar. Det torde dessutom vara svårt all bestämma avgif­terna, så atl alternativkoslnaden för transportören, dvs. vänlekostnaden för atl omhänderta oljan i mottagningsanläggningar, i alla lägen understiger avgiften. Vidare torde det vara svårt atl kontrollera att de krav som stäUs för att få tillbaka deposilionsavgiflen verkligen är uppfyUda. RRV anser därför, att man bör överväga om del inte är effektivare att införa regler som tvingar transportören att använda befintliga anläggningar när mollag-ningsmöjlighelerna för att omhänderta oljerester enligt givna krav förbätt­rats.

Statens naturvårdsverk:      . Naturvårdsverket anser atl elt sådanl de­
positionssystem skulle främja dels ulnyitjandet av befintliga mottagnings­
anläggningar, dels tillskapandet av nya sädana anläggningar. Verket föror­
dar därför alt ett sådanl syslem införs. Deponeringsavgiften bör kombine­
ras med den ordinarie hamnavgiften.

---- . Naturvärdsverket anser att det är väsenlligt atl man ser lill alt

fartygen lämnar i land det man enligt konventionerna om förorening av

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet          122

havsområdena är skyldig alt lämna och all hamnarna och landsidan i övrigt bygger ul adekvata mottagnings- och behandlingssyslem därefter. Della förutsätter ett effektivt kontrollsystem. Den otillräckliga kontrollen och det faktum att konvenfionerna ännu inte trätt i kraft och blivit bindande torde för de främmande fartyg som anlöper svenska hamnar vara de viktigaste orsakerna fill alt våra oljemotlagningsahläggningar hittills blivit så dåligt utnyttjade.

Naturvårdsverket avser atl i samband med sin redovisning av regerings­uppdraget att utreda frägor om förvaring. Iransport och behandling av upptagna oljor och kemikalier återkomma till dessa frågor.

Naturvårdsverket delar vidare kommitténs uppfattning alt det bör inrät­tas mottagningsstationer i lossningshamnar för kemikalierester från farlyg. Verket är berett atl närmare utreda frågan om vilka kemikalier som bör behandlas och vilken behandling dessa bör genomgå.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen ansäg i yttrande 1979-10-31 över departementspromemorian "Ålgärder mot vallenförorening från far­lyg" att i samband med den föreslagna utvärderingen effekterna av avgifts­fri avlämning av även andra oljeresler än barlastvalten och tankrengörings­vatten borde belysas innan sådan avgiflsfrihet införs.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: . Länsstyrelsen vill i samman­
hanget meddela alt fartyg som i samband med lastning i Oxelösunds hamn
har behov av ulpumpning av barlastvatten utnyttjar moltagningsanord­
ningarna där. Under 1978 mottogs i hamnen ca 20000 kbm barlastvalten.
Utredningens förslag om snabb utvärdering av befintliga mottagningsan­
läggningar tillstyrkes.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Nuvarande bestämmelser för moltagningsan­läggningar för oljerester och tillämpningen av dessa är idag helt ofillräck­liga. Utbyggnadstakten, kapaciteten och särskilt ulnylljandegraden är otillfredsställande. Här måsle kraftigt skärpta regler skapas för att fram­tvinga att rester av oljor och kernikalier lämnas vid sådana mottagningssta­tioner. Avgiftsreglerna för sådan avlämning bör också ses över. Det bör också särskilt framhållas vikten av all särskilda moltagningsanläggningar för kemikalierester lokaliseras lill varje lossningshamn och att del därmed kan föreskrivas förbud mot att kemikalierester får finnas kvar ombord då fartyget lämnar hamnen.

Länsstyrelsen i Blekinge län: . Likasä bör, i enlighet med förslaget,

moltagningsanläggningar för oljerester byggas ut och vara avgiftsfria, med tvång om användning enligl utredningen föreslagen deklaration. Som fram­går av utredningen är vissa farvatten mer utsatta än andra för förorenings­risker. Uppbyggnaden av ell syslem med mottagningshamnar kommer alt ekonomiskt belasta vissa hamnar. Länsstyrelsen förutsätter att dessa frä­gor kan tillfredsställande lösas inom ramen för slalsbidragsgivning till berörda kommuner.

Göteborgs kommun: Kommunernas avfallsbehandlingsföretag GRAAB har genom dotterbolaget GRAAB-KEMI resurser all svara för omhänderta­gandet av oljeavfall frän fartyg. Resurser för omhändertagande av kemika­liefartygens avfall saknas dock i Göteborg. Vid den utvärdering som enligt betänkandet skall göras bör möjligheter-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 123

na alt ta fillvara de resurser, personella och utrustning, som finns vid GRAAB-KEMI beaktas. Möjligheten atl kompleltera och utvidga GRAAB-KEMLs verksamhet till att omfatta mottagning av olika typer av avfallsprodukter från farlyg bör närmare utredas.

Stockholms läns landsting:   instämmer häri men ställer sig tveksamt

fill lagregleringar som förbjuder hamnen att genom särskilda avgifler läcka sina kostnader.

Landsorganisationen i Sverige: De förslag, som redovisas rörande depone-ringsanläggningar, har Landsorganisationen starka sympatier för, även om vi delar de farhågor, som framförs av Svenska Sjöfolksförbundet om möjligheterna att få förslaget tillämpat. Här krävs verkligen etl internatio­nellt agerande, så all liknande bestämmelser kan genomföras i andra länder. Komplettering skulle behöva ske med övervakning av all ulsläpp ej skedde på internationellt vatten.

Svenska hamnförbundet: Vad gäller förslaget om depositionsavgifl ser hamnförbundel detta som administrativt svårhanterligt. Ell enklare system bör kunna gä att bygga upp i samverkan mellan olika länders inspektions­myndigheter.

Sveriges redareförening: Föreningen tillstyrker utredningens förslag alt en utvärdering sker av utnyttjandet av befintliga moltagningsanläggningar. Föreningen vill understryka betydelsen av att det i lag föreskrives om avgiftsfri avlämning av även andra oljeresler än ballastvalten och tankren­göringsvatten. Denna fräga är aktuell eftersom bl.a. Göteborgs hamn på senare tid beslutat frångå Hamnförbundets rekommendation om avgiftsfri ilandlämning. Föreningen motsätter sig förslaget till deposilionsavgifler eftersom detta torde bli alltför komplicerat genom sjöfartens internalionel­la karaktär. Föreningen tillstyrker däremot förslaget all mollagningsan-läggningar för kemikalieresler lokaliseras till lossehamnen och att fartyg inte får lämna denna med kemikalierester ombord. Detta kräver emellertid ändring av MARPOL-konventionen bilaga 2 regel 7.

Sveriges varvsindustriförening: Förslaget om en depositionsavgifl för alt framtvinga avlämning i land av oljeförorenat vatten måste för all bli effek­tivt gälla internafionellt.

Partikelmärkning av olja

Flertalet remissinstanser är positiva eller lämnar utan erinringar försla­get om utveckling av märkningssystemet.

Socialstyrelsen: Märkningen kan ge värdefulla upplysningar vid identifie­ringen av utsläppt olja, men har framför allt en preventiv effekt. Enligt socialstyrelsens mening bör försöket utvidgas med märkning av oljelasler som fraktas på betydelsefulla vattentäkter i landet.

Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket tillstyrker kommitténs förslag. Tekniken för partikelmärkning är långt ifrån färdigutvecklad. Försök bör

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 124

enligt verkels uppfattning utvidgas till att omfatta om möjligt alla typer av oljor som kan släppas ut i vattnet från fartyg. Verkel vill peka på alt dessa försök är dyrbara och att finansieringsfrågan därför är viktig.

Länsstyrelsen i Kalmar län: . Systemet med t.ex. partikelmärkning

av oljerester bör snabbt yllerligare utvecklas. För alt uppnå verkliga resullal är det dock ytterst angeläget att Sverige genom internationella förhandlingar får till stånd överenskommelser om konkreta ålgärder.

Svenska jägareförbundet: Då identifieringen av löskommen olja är en av hörnstenarna för atl den ansvarige överhuvudtagel skall kunna stäHas fill svars för utsläppet, bör frägor av typen partikelmärkning av olja ges hög prioritet.

Sveriges redareförening: Redareföreningen har deltagit i försök med parti­kelmärkning under 1975 och tillstyrker alt systemet utvecklas ylterligare. Föreningen har noterat att regeringen 1979-08-16 givit uppdrag att detta utrednings- och utvecklingsarbete kommer i gång.

Utbildning i miljöteknik och säkerhetsfrågor

Remissinstanserna är överlag positiva lill utredningens utbildningsför­slag. Fiskeristyrelsen anser t.ex. att detta förslag är ett av utredningens viktigaste.

Sjöfartsverket:- . Sjöfartsverket tillstyrker dessa förslag.

Med det anförda har sjöfartsverket dock inte tagit ställning i frågan om hur mycket av utbildningen i miljöteknik- och säkerhetsfrågor som bör förläggas till den ordinarie sjöbefälsutbildningen och hur mycket som bör förläggas lill utbildning för särskilda lastslag. Sjöfartsverket är represen­terat i den till UHÄ knutna rådgivargrupp, som medverkar vid utarbetan­det av förslag till utbildningsplaner för den kommande sjöbefälshögskolan. Omfattningen av den särskilda kursen i miljöteknik- och säkerhetsfrågor får övervägas i det sammanhanget. I utbildningsplanerna avses också den s.k. STCW-konventionen av år 1978 (Standards of Training, Certification and Watchkeeping) med tillhörande resolutioner komma atl beaktas.

Verket tillstyrker förslaget om att genomgång av särskild branskydds-kurs skall utgöra ett av villkoren för att erhålla bevis om behörighet att handha farlig last i lorrlaslfartyg. Verket har själv framfört samma förslag i sitt remissyttrande 1978-11-08 över betänkandet "Bemanning av fartyg". För genomförande av förslaget fordras ändring i 6 kap. 11 § förordningen (1965:908) om säkerheten på fartyg, eller i motsvarande lagrum i den av befälsbemanningsulredningen föreslagna förordningen om behörighet för sjöpersonal.

Det kan förutses alt utbildningen för ovannämnda torrlastbehörighet kommer att ingå som en obligatorisk del av viss sjöbefälsutbildning. Den särskilda behörigheten all handha farlig last i lorrlaslfartyg bör dock finnas kvar under en längre tid eftersom utbildningen för tortlastbehörighet ej ingått i sjöbefälsutbildningen tidigare.

Även rederipersonal och myndighetspersonal bör få möjlighet att gå på kurserna i miljöskydd och hantering av farlig last. Detla skulle innebära ett stöd från landsidan för besättningen i deras arbete.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 125

Universitets- och högskoleämbetet: UHÄ tillstyrker inrättandet av en sär­skild kurs i miljöteknik och säkerhetsfrågor inom högskolans nya linjer för utbildning av sjöbefäl. Inom det ulbildningsplanearbete som f n. pågår inom UHÄ för dessa linjer planeras f.ö. särskilda kurser i miljöteknik. Dessa kurser bör även kunna utnyttjas vid fortbildning och vidareutbild­ning av sjöbefäl.

Skolöverstyrelsen: Efter medgivande av regeringen startades drift- och underhållsleknisk linje (Du-linjen) som försöksverksamhet läsåret 1978/79. Linjen omfattar ett första gemensamt år och grendelning i årskurs två med inriktning mol vardera energiteknik, fartygsteknik och eldriftleknik.

I fartygsteknisk gren ingår bl. a. huvudämnena fartygsleknik och yrkes-profilering, vilka tillsammans omfattar 19 veckolimmar. Ämnet fartygslek­nik inkluderar huvudmomenten säkerhet, framdrivnings- och hjälpma­skiner, fartygsuppbyggnad, sjömanskap, lasthantering, drift- och underhåll samt arbetsplatsens miljöfrågor.

Även om det inte klart framgår av timplanen, sä ingär de avsnill, som utredningen föreslär skall omfatta det nya ämnet miljöteknik i huvudsak som naturliga delar av undervisningen i ovan nämnda huvudmoment. Eftersom ulbildningen nyligen startat och atl det sker i form av försöks­verksamhet, anser SÖ del inte lämpligt alt nu vidta ändringar i lim- och kursplaner för denna verksamhel. Sådana frågor bör aktualiseras först sedan utvärderingen av försöksverksamheten skett.

Av del ovan anförda framgår atl SÖ i likhet med utredningen anser all ämnesområdet miljöteknik skall ingå i den grundläggande sjöpersonalut­bildningen. Lika vikligl är emellertid att nu verksamma lärare inom områ­det får erforderlig fortbildning i de aktuella avsnitten. SÖ tillstyrker därför även utredningens förslag vad gäller fortbildning av här berörda lärare.

Fiskeristyrelsen:- . Fiskeristyrelsen anser att detta är ett av de vikti­
gaste förslagen. Ulbildningsdelen bör därför skjutas fram mer än vad
utredaren gjort.

De flesta olyckor med utsläpp som följd har ansetts bero pä den s.k. mänskliga faktorn, vare sig del handlat om slarv eller bristande utbildning. Förutom en gedigen teorefisk/praktisk utbildning måsle ingå moment, som på ett annat sätt än lidigare, belönar miljöns värde och det ansvar samhäl­let ställer pä den som ansvarar för miljöfarlig last.

Statens naturvårdsverk: Kommittén föreslår att utbildning i miljöteknik och säkerhetsfrågor genomförs men pekar inle ut någol organ som bör få ansvaret för dessa frågor.

Genomförandet av flera utredningsförslag som lämnats under de senaste åren förutsätter utbildningsinsatser som i varierande utsträckning kräver naturvårdsverkets medverkan. Verket ser det t. ex. som nödvändigl atl medverka med visst underlag för den nu aktuella miljötekniska utbildning­en. Genom den utbildning som bedrivits genom verkets omgivningshygie­niska avdelning har en del av fortbildningsbehovet kunnat tillgodoses. Om förslagel att ombilda avdelningen lill ett fristående miljömedicinskl labora­torium genomförs kommer verkets nuvarande utbildningsresurser att i det närmaste helt försvinna.

Om verkel skall kunna fortsätla denna fortbildningsverksamhel och möta de ökade kraven på utbildningsinsatser är det nödvändigt att verket kompenseras för detla bortfal).

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet    126'

Arbetarskyddsfonden:- tillstyrka att utbildning i miljöteknik och

säkerhetsfrågor genomförs för de utbildningslinjer som ulredningen före­slår. Tillgodoses inle utbildningsbehovet av arbetsmiljöteknik i annat ämne anser styrelsen all kursen miljöteknik och säkerhetsfrågor utvidgas så att den även omfatlar arbetsmiljöfrågor.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen vill också särskilt peka på utred­ningens synpunkter pä utbildning i miljöteknik och säkerhetsfrågor. Här­vid vill länsstyrelsen särskilt framhålla de mycket goda förutsätlningar som föreligger att föriägga sådan utbildning lill Kalmar. Vid sjöbefälsskolan där, som fr.o.m. 1980-07-01 kommer atl ingå i högskolan, ges redan nu undervisning i delar av de ämnesområden som ulredningen anger. Genom integreringen med högskolan ökar också förutsättningarna att kombinera bl.a. miljöteknik med undervisning i miljöeffekter och havsresursulnytl-jande som direkl anknyter lill redan nu befintlig undervisning vid institutio­nen för naturvetenskap och teknik. Det bör övervägas om inle all personal pä fartyg med miljöfarlig last bör genomgå viss utbildning såväl i miljötek­nik och säkerhetsfrågor som allmän miljökunskap och ulsläppseffekter. Sverige bör också verka för atl sädana utbildningskrav ställs upp i interna­tionella konventioner.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: . Den utbildning i miljöteknik och

säkerhetsfrågor som föreslås bör då ocksä utvärderas och las med i be­dömningen kring olika tonnagestoriekar. I likhet med utredningsmannen anser länsstyrelsen att resurserna vid sjöbefälsskolan i Malmö bör tillvara­tas pä ett ändamålsenligt sätt.

Svenska maskinbefälsförbundet: Maskinbefälsförbundel vill erinra om atl förbundet i utredningen om sjöpersonalulbildningen (UTSJÖ) argumen­terat för en kraftig salsning i maskinbefälsutbildningen på miljöteknik, bl. a. omgivningsmiljön, som är intimt förknippad med de tekniska funktio­nerna ombord för alt förhindra oljeutsläpp, oljeskadesanering, omhänder­tagande av farliga kemikalier m. m. Dessa förslag är nu under införande i kommande kursplaner för i första hand den maskintekniska utbildningen. Avslutningsvis vill Maskinbefälsförbundel understryka vikten av att maskinbefälets utbildning och fartygens och hamnarnas utrustning verkli­gen anpassas sä alt del blir reella möjligheter atl efterfölja de lagar och bestämmelser som kan bli resultatet av denna utredning.

Sveriges fartygsbefälsförening: Förslagels genomförande är myckel angelä­get. Kursens uppläggning bör tas upp och diskuteras i linjenämnden vid den kommande högskolan.

Svenska brandförsvarsföreningen: Krav på utökad brandskyddsutbildning har framförts i fidigare utredningar. Här kan nämnas Rapport nr 2 från utredningen om sjöpersonalens utbildning (UTSJÖ) överlämnad den 23 december 1975 till Skolöverstyrelsen och Betänkande av befälsbemanningsulredningen - bemanning av farlyg - SOU 1978:21. SBF ser det som ytterligt angeläget att krav på sädan brandskyddsutbild­ning som sker i Sjöfartens Brandskyddskommitlés regi slälls på personal i torrlastfartyg i likhet med vad som enligt lag är föreskrivet för personal som transporterar farligt gods i bulklastfartyg.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 127

Miljöombud och miljöinformation

Förslagel alt inrätla miljöombud ombord avvisas eller möts med tvek­samhet av de flesta remissinstanserna. Positiva reaktioner möter dock förslaget om alt utarbeta information om den svenska inställningen till skyddet av den marina miljön.

Sjöfartsverket: Förslaget om miljöombud synes bygga pä ell missförstånd vad avser jämförelsen med skyddsombud. Skyddsombudet är en facklig förtroendeman som företräder de anställda i frågor om arbetsmiljön. Sjö­fartsverket har ingen förhandlingsfunktion vid tillsättande av skyddsom­bud.

Verket vill erinra om all del förutom befälhavaren och övrigt befäl ombord redan finns (skall finnas) skyddsombud och/eller skyddskommitté samt, när det gäller fartyg som för last, vilken är all bedöma som farlig enligt de gränser som verkel fastställt, befattningshavare med behörighet att handha farlig last.

För den navigatoriska säkerheten bör givelvis befälet i sina ordinarie funktioner och eventuell lots ansvara. I fråga om fartyg som inte för fariig last skulle man kunna länka sig, alt miljöombudet kände lill reglerna om förbjudna utsläpp, föreskrivna vägval saml vart hänvändelse skulle ske vid en olycka. Allt detta bör emellertid befälet ombord känna till i sina ordina­rie funktioner. Beträffande fartyg som transporterar farlig last gäller, atl om det är ett bulklastfartyg, så fordras alllid befattningshavare med behö­righet atl handha farlig last. Gäller del tortlastfartyg, sä skall enligl 6 kap. 9 § säkerhetsförordningen den särskilda befattningshavaren finnas om del är påkallat på grund av laslens farlighet och mängd, men inle annars. Sjöfartsverket har, med slöd av bemyndigande i sjösäkerhetsförordningen, utfärdat kungörelse (SJÖFS 1977:5) om befattningshavare med behörighet att handha farlig last i fartyg. Denna utgör en komplettering lill verkels beslut om minimibesättning, genom atl den anger bland annat under vilka förutsättningar den i minimibesätlningsbeslulel föreskrivna särskilda be­fattningshavaren skall finnas ombord. I 6 kap. 9§ säkerhetsförordningen anges den allmänna förutsättningen: last av ämne, som "kan orsaka explo­sion, brand, förgiftning eller annan särskild skada" (d.v.s. exempelvis miljöskada). Verket har i kungörelsens 7§ bland annal föreskrivit: "Tjänstgörande befattningshavare med behörighet att handha farlig last skall, utan inskränkning i de befogenheter eller skyldigheter han eljest kan ha pä grund av sin ställning ombord, bistå befälhavaren och de för laslhan-tering och brandskydd eljest ansvariga jämte skyddsombud och skydds­kommitté med råd och upplysningar angående säkerhets- och miljöfrågor vid hantering och transport av den farliga lasten". Befattningshavaren med behörighet att handha farlig last i farlyg skall således enligt denna bestäm­melse även ge råd och upplysningar angående miljöfrågor.

Utan en analys och precisering av uppgifterna för elt miljöombud före­faller det tills vidare enligt verkels uppfattning inte vara rationellt atl ulöver redan existerande befallningar inrätta en befattning som miljöom­bud. Verket anser sig därför inte kunna tillstyrka förslagel.

Verket anser det viktigt för bland annat miljösäkerheten, att lidigare framförda önskemål om elt förbättrat anställningsskydd för befälhavare och maskinchef leder fill konkreta åtgärder. Verket har under hösten 1979 i etl ärende angående vattenförorening fäll etl nytt exempel på befälels rädsla för att ta itu med i och för sig självklara reparationsåtgärder, med

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 128

hänsyn till risken att bli förflyttad. Om den ansvariga personalen ombord av något skäl inle vill vidta de åtgärder som fordras för miljösäkerheten, så utgör delta en bristande länk i kedjan av säkerhetsåtgärder. Sjöfartsverket erinrar om att frågan om befälets trygghet i anställningen även har upp­märksammats i det intemationella sjösäkerhelsarbelet.

Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket tillstyrker förslagel. Verkel kan dock konstatera att miljöombudet enligt förslaget inte kommer att vara något "ombud för miljön" i den betydelse man vanligtvis lägger i ordet ombud. En besättningsmedlem står ju i ett beroendeförhållande lill befäl­havare och redare. Verket tolkar snarare kommitténs förslag så alt det är fråga om en person som har ansvar för att känna till gällande regler m. m. Verkel förordar därför att sjöfartsverket enligl kommitténs förslag får i uppdrag att förhandla med sjöfartens arbetsmarknadsorganisationer om inrättande av en "miljöansvarig" på svenska fartyg.

Sjöfartsverket föreslås vidare få i uppdrag atl redovisa den svenska inställningen till skyddet av den marina miljön i en skrift, vilken skall distribueras till utländska fartyg destinerade till svensk hamn. Regeringen har redan lämnat detta uppdrag lill sjöfartsverket.

Verket fömtsätter att sjöfartsverket genomför sill uppdrag i samråd med naturvårdsverket.

Landsorganisationen i Sverige: Förslaget om miljöombud avvisas, i all synnerhet med den koppling som görs lill skyddsombuden. Ansvaret för efterlevnad av gällande lagar och författningar kan knappast överföras från befälhavaren utan att det också överförs befogenheter alt ingripa och fatta beslut rörande miljöfrågorna.

Sveriges fartygsbefälsförening: Föreningen ser ingen anledning att införa befattningen miljöombud. Arbetsuppgifterna torde inom nuvarande orga­nisafion ombord kunna läggas på ansvarigt befäl. Det är dock nödvändigt, oavsett vem som skaH ansvara för miljöfrågorna, att erforderlig miljöinfor­mation kan erhållas fortlöpande.

Sveriges redareförening: Utredarens förslag om inrättandet av miljöombud ombord avvisas — detta har prövats av föreningen och resultatet blev en samstämmig uppfattning från de ombordanställda att detta ligger inom de normala arbetsuppgifterna ombord. Föreningen tillstyrker utredarens för­slag till skriftlig miljöinformation.

Beredskapsplaner för olje- och kemikalieutsläpp

Regeringen gav den 16 augusfi 1979 statens brandnämnd i uppdrag att gå igenom och sammanställa länsstyrelsernas nuvarande beredskapsplaner för insatser med anledning av olje- och kemikalieutsläpp saml att redovisa de åtgärder som nämnden anser påkallade med anledning av genomgång­en. Uppdraget redovisades den 18 december 1979 och har därefter varit föremål för remissbehandling.

Nedan redovisas yttranden över det översiktliga förslag från MIST, som var utgångspunkten för regeringens uppdrag till statens brandnämnd. Samtliga remissorgan biträder eller lämnar förslaget utan erinran.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet        129

Socialstyrelsen: I mänga kommuner saknas beredskapsplaner vid ulsläpp av miljö- och hälsofarliga ämnen. Del har också visat sig svårt all nå ansvariga kommunala Ijänslemän under icke arbetsfid. Jour- och bered-skapsljänslgöring förekommer sällan vid hälsovårdsnämnderna.

Socialstyrelsen får understryka vikten av alt beredskapsplaner utarbetas och ständigt hållas aktuella. Planerna bör reglera såväl de samlade kommu­nala insatserna som samarbetet mellan andra organ på olika nivåer.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut: SMHI vill här understry­ka behovet av en beredskapsplanering även för utsläpp till atmosfären i samband med fartygsolyckor (.jfr bilaga 2, sid 184, betänkandel). Riskerna för sädana utsläpp ökar bl.a. med ökad sjötransport av olika former av gas. Ell gasmoln över hav med vallen kallare än överliggande luftmassa kan i ogynnsamma meteorologiska situationer transporteras långa sträckor i hälsofarliga koncentrationer. Vid passage över en kustlinje kan höga koncentrationer uppträda i marknivå på grund av nedslag (fumigation). Detta inträffar då ett stabilt gränsskikt som är vanligt över kalla vatten övergår i ett mer turbulent gränsskikt över land. Risken för sädana nedslag i befolkningscentra längs kuster accentueras av all dessa centra i sig själva påverkar vinden och ökar atmosfärens lurbulens.

När del gäller kemikalieutsläpp i vatten kan spridningen ske på i princip helt skilda sätt beroende på del ulsläppla ämnels egenskaper, specielll dess densilel. För alt korrekt bedöma spridning, utspädning och eventuell nedbrytning behövs här, förutom kemisk expertis, sakkunskap inom dyna­misk oceanografi. Som nämnts ovan har SMH) svarat för vissa inledande studier av kemikaliespridning, nämligen av ell ämne som späds ul inom elt tämligen tjockt vallenlager. Även spridning i tunna, inlagrade skikt och längs bottnen måste studeras.

1 belänkandet föreslås att länsstyrelserna åläggs att upprätta bered­skapsplaner för olje- och viss kemikaliespridning. Det är uppenbart all de myndigheter som skall svara för bekämpningsinsalser, när del gäller sprid­ningsprognoser av olika slag kommer all vara beroende av särskild exper­fis, säsom den som finns vid SMHI. Det är således nödvändigt att de beredskapsplaner som upprättas innehåller föreskrifter om kontakter med någon form av central informationsfunktion där expertis finns permanent tillgänglig för bedömning av såväl spridning som risker vid ulsläpp lill vatten och luft.

---- . SMHI föreslår all man närmare utreder frågan om inrättande av

en beredskapscentral som kan ge information lill slöd för samhällets be­kämpningsinsatser vid ulsläpp lill vatten eller luft vid fartygsolyckor. 1 en sädan beredskapscentral bör deltaga bl. a. kemisk, meteorologisk, oceano­grafisk, toxikologisk och ekologisk expertis. Jämförelse kan här göras med beredskapsnämnden för atomolyckor och arbelel i dess akulgrupp. Här, liksom när del gäller utsläpp från farlyg, är spridningsprognoserna av central belydelse i underlaget för beslul om ålgärder. Nära förbindelser med SMHIs datainsamlingscenlral och prognostjänst är därför nödvän­diga. En lokalisering av den föreslagna beredskapscenlralen lill SMHI kan därför vara motiverad.

Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket anser atl i första hand de direkt berörda organen (kommun och föreslagen ny sjöfarlsmyndighet) själva skall planera sin beredskap för olje- och kemikaliebekämpning. Natur­vårdsverket utgår i vilkel fall ifrån att länsslyrelserna utarbetar bered-9   Riksdagen 1980/81, I saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet         130

skapsplanerna i nära samarbete med berörda centrala myndigheter samt kommunerna.

De i avsnitt 5.2 föreslagna miljöallaserna bör fylla en viklig roll i arbetet med all höja beredskapen för olje- och kemikaliebekämpning.

Generaltullstyrelsen: Styrelsen biträder utredningens förslag under denna punkt och önskar endast framhålla atl del idag pä de flesta häll förekom­mer etl väl fungerande samarbete mellan berörda länsstyrelser och kustbe­vakningen. Styrelsen vill dock vitsorda behovet av bällre planläggning och regelbundet återkommande övningar med i bekämpningsarbete engagerad personal på olika nivåer. För all utredningens förslag i detla avseende skall fä avsedd effekt krävs enligl styrelsens mening atl såväl berörda länsstyrel­ser som kustbevakningens regionala och centrala ledning tilldelas erforder­liga personella resurser för planläggningsarbete.

Statens vattenfalls verk: Vattenfall delar kommitténs uppfattning atl del måsle finnas en i förväg utarbetad plan som ger vägledning för vilka områden som är viktiga all i första hand skydda. För Trollhätte kanal finns utarbetade instruktioner och planer för åtgärder vid oljeutsläpp, vilka är utarbetade i samråd med berörda polis- och brandmyndigheter.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen delar kommitténs uppfatt­ning att heltäckande beredskapsplaner för olje- och kemikalieutsläpp bör utarbetas. När det gäller planer för räddningstjänster enligl 24 5 i brandla­gen, har slalens brandnämnd utfärdat anvisningar för länsstyrelsernas planläggning. För att underiätta planläggningsarbetel och erhålla enhet­lighet bör motsvarande anvisningar utfärdas för nämnda beredskapsplaner antingen av statens brandnämnd eller av del föreslagna samarbetsorganet om elt sådanl inrättas.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen instämmer i förslagel om sär­skilda beredskapsplaner för bekämpande av olje- och kemikalieutsläpp och atl dessa planer skall upprällas av länsstyrelserna.

Planemas innehåll förutsätter att flera av utredningens förslag om sär­skilda undersökningar och program genomförts. Infill dess så skett kan man inte fömlsälla atl de olika länsstyrelsernas planer blir likformiga, och detla kan medföra problem vid planernas tillämpning. Det är därför angelä­gel att samordnande anvisningar snarast lämnas även om de till en början blir provisoriska.

Det är viktigt alt all information som i dag finns på spridda håll samlas lättillgängligt i beredskapsplanen. Del är vidare viktigt att de i beredskaps­organisationen ingående myndigheternas ansvarsområden och befogen­heter är klart redovisade. Det skall även av planen framgä hur verksamhe­ten skall ledas och bedrivas när olyckan/utsläppet berör flera län.

För planläggningen beräknade medel förefaller väl låga och synes inne­bära atl länsstyrelsema måste ompriorilera annan verksamhet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Den planläggning som utredningen före­slår bör snarast komma lill ständ. Regeringens beslul 1979-08-16 Rl 1324/79 (delvis) bör så snart som möjligt fullföljas genom en grundlig planläggning samt utbildning. Beredskapen behöver löpande följas upp med bland annal spel och övningar i vilka planerna testas. För detta krävs resurser som länsstyrelsen i dag inte disponerar. Tillsammans med övriga räddnings-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 131

tjänstärenden är en arbetsinsats motsvarande en årsarbetskraft nödvändig. Inom planeringsavdelningens försvarsenhet bör därför tillkomma en tjänst för räddningsplanläggning m.m. Lämplig bakgrund är brandingenjörsut­bildning.

Länsstyrelsen i Gotlands län: Länsslyrelsen som fäster stort avseende vid här aktuella frågeställningar hade redan innan utredningen framlade sitt förslag påbörjat arbetet med en beredskapsplan för Gofiand. Sedan betän­kandet kom har en anpassning sketl fill däri framförda synpunkter. Förslag till beredskapsplan har färdigställts under oktober månad. Remissbehand-Ung av förslagel pågår.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Beträffande beredskapsplanen föreslär läns­styrelsen att regeringens beslul till statens brandnämnd angående bered­skapsplan och statens naturvårdsverk angående miljöhandbok komplet­teras med uppdrag till respektive myndighet alt utfärda riktlinjer för hur arbelel med planen skall bedrivas. I sammanhanget vill länsslyrelsen fram­hålla atl arbetet med beredskapsplan samt övriga ätgärder som berör länsstyrelsen är resurskrävande. Länsstyrelsen förutsätter atl eventuella beslul i anledning av utredningens förslag åtföljs av motsvarande resurs­förstärkning eller beslut om omprioritering av övriga arbetsuppgifter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Utredarens förslag om en heltäckande be­redskapsplan för olje- och kemikaliebekämpning vid länsstyrelsen finns lill stora delar redan framtagen. Beslutsunderlag för denna plan grundar sig på den miljöinventering som gjorts i länet.

---- . Kunskapsläget, speciellt på kemikaliesidan, kan dock förbättras

när det gäller lämpliga åtgärder. Viss kunskap, baserad på de vanligaste transporterade kemikaliernas egenskaper, kan länsstyrelsen skriva in i sina beredskapsplaner. Dock finns allfid möjligheter, alt "udda" kemikalier förekommer vid en eventueH olycka, varför central rådfrägningsexpertis kommer att behövas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Vid uppgörandet av beredskaps­planen bör särskilt stor uppmärksamhet ägnas ät uppsamlandet av oljeres­ler inom kommunerna där anordnandet av akutplattor och mellanlagrings-stafioner är synnerligen angeläget.

Utredningens förslag om atl länsstyrelsen skall upprätta beredskapspla­ner för samhällets insatser mol olje- och kemikalieutsläpp även tdl sjöss kan ifrågasättas. Del vore lämpligare atl denna uppgift åvilar den myndig­het (kustbevakningen eller den nya myndigheten för kust- och sjöfarts­verksamhet) som just har bekämpningsansvarel lill sjöss.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Väl genomarbelade beredskapsplaner är av slor betydelse. Den stommen till plan, som MIST redovisar, förefaller ändamålsenlig. Samordningen länsstyrelserna emellan är viklig och får inte försummas. Det är angeläget alt länsstyrelserna erhåller erforderliga re­surser för att kunna genomföra en meningsfull planläggning.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län:       . Länsstyrelsen fömtsätter alt sta­
tens brandnämnd vid sin redovisning av uppdraget lill regeringen ingående
penetrerar länsstyrelsernas uppgifter i bekämpningsoperationer av olja och
kemikalier lill sjöss.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 132

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Förslaget tillstyrkes men det förutsätts att anvisningar upprättas centralt så alt planerna blir likartal utformade länen emellan.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: För länel upprällades en mycket enkel beredskapsplan 1968. En överarbetning och komplettering med förteck­ning över tillgängliga tekniska och personella resurser krävs. Tillsammans med berörda kustkommuner behövs vidare rekognoseras lämpliga platser för förvaring och behandling av ur havet upptagna oljor och kemikalier.

Länsstyrelsen i Norrbottens län:      . Särskild författningsreglering av

skyldigheten atl upprätta beredskapsplaner och öva dessa bör även ske. Det är dock angeläget all erforderliga medel för atl genomföra planeringen och övningarna ställs fill förfogande. En reglering i författning utan atl medel finns för fillämpningen är inte av värde eller kanske till slörre skada än nytta. De av utredningen angivna beloppen för denna planering och övning bedömer länsstyrelsen därför vara för låga.

Räddningstjänstkommittén: De beredskapsplaner som MIST föreslår alt berörda länsstyrelser skall upprätta kommer alt kunna vara ett användbart underlag för räddningstjänstkommitténs bedömningar. Som framhållits skaU kommittén vid utformningen av sina förslag lill bättre förutsätlningar för räddningstjänsten beakta att resurserna blir effektivt utnyttjade. Detta förutsätter bl. a. en god planläggning.

Stockholms kommun: det är vikligl atl ansvarsfrågorna klarläggs när

det gäller beredskapsplaner och bekämpningsoperationer samt all en ope­rafiv enhet inrättas för den övergripande ledningen vid bekämpning av utsläpp.

Nynäshamns kommun:- det är angeläget att länsstyrelsernas oljebe-

kämpande åtgärder effektiviseras genom alt beredskapsplaner upprättas och övas. I detla sammanhang önskar fullmäktige framföra angelägenheten av atl den kommunala personal som kan komma alt sättas in för oljebe­kämpning genom statsmakternas försorg och på slalens bekostnad får tillfredsställande utbildning för sädant arbete.

Södertälje kommun: Kustbevakningen måsle tillföras större resurser för ökad beredskap vid oljebekämpning.

Göteborgs kommun: Länsstyrelsernas tillgång på personal, sakkunniga i räddningstjänst, torde vara myckel begränsad sedan tjänsterna som läns-brandinspektörer indragits i enlighet med beslut härom i riksdagen.

Det samlade ansvaret inkluderande planläggningen borde därför åläggas den nya kustbevakningen som besitter ett stort kunnande och har prak­tiska erfarenheter från bekämpningsverksamheten.

Stockholms läns landsting:- anser detta förslag högst angeläget att

snabbt genomföra.

Svenska jägareförbundet: När det gäller länsstyrelsernas beredskapsplaner för insatser lill följd av olje- och kemikalieutsläpp har i många fall de fill Svenska jägareförbundet anslutna länsjaktvårdsföreningarna (-förbunden)

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet         133

saml till dessa knutna tjänstemän funnits upptagna i dessa planer. Ofta har såväl föreningarnas personal som medlemmar engagerats vid oljebe-kämpningsaktioner. Fall där man inte använt sig av den fackkunskap som länsjaktvårdsföreningarna representerar inom faunavärdsområdel är emel­lertid även kända och onödiga konflikter har härigenom uppställ. Svenska jägareförbundet finner det angeläget att understryka viklen av alt länsjakt­vårdsföreningarna med sina lokalorganisationer bestående av faunavårds-engagerade medlemmar upplages i beredskapsplanen och utnyttjas för praktiska arbetsuppgifter i händelse av inträffade oljekatastrofer (saneringsinsatser, avlivning av oljeskadad sjöfågel, faunainventeringar etc). Betydelsen av frivilliga insatser inom della område har pälalals av ulredaren (sid 64). Del torde vara en stor fördel om dessa frivilliga insatser kan organiseras av en ideellt arbetande förening med redan existerande lokala organisationer.

Svenska kommunförbundet: För att planerings- och bekämpningsåtgärder skall bli effektiva krävs bl. a. en ständig alarmeringsberedskap och kunnig larmorganisalion. För atl möta behovel av alarmeringsresurser vid olyckor med farligt gods till lands har byggts upp länsalarmeringscentraler (LAC) under ledning av SOS Alarmering AB. Dessa har stora resurser, som enligt styrelsen även borde kunna utnyttjas vid motsvarande olyckor lill sjöss.

När länsstyrelsen övertar ansvaret för räddningstjänslinsatser till lands, slälls LACs resurser lill länsstyrelsens förfogande. Resurserna beslår av kartor, ålgärdsregisler, insatsplaner, radio- och telekommunikationer etc. Dessa resurser borde kunna utnyttjas även vid olyckor längs kusterna och i insjöarna.

LAC kommer atl svara för praktiskt tagel all brandkårsalarmering i landel. Även andra kommunala organ, som behöver sältas in vid olyckor med farligt gods, kan alarmeras via LAC. Styrelsen föreslår därför all arbelel med upprättandet av beredskapsplaner för olje- och kemikaliebe­kämpning inleds med en detaljplanering i samråd med SOS Alarmering AB.

Sveriges fartygsbefälsförening: Förslagel tillstyrks.

Föreningen vill emellertid framhålla vikten av all de svenska bogser- och bärgningsfartygen inordnas i beredskapsplanerna. Av särskild vikl är här­vid all behovel av isgående farlyg uppmärksammas.

Miljöatias

Regeringen gav den 16 augusti 1979 i uppdrag ät länsslyrelserna utmed kusterna och vid Mälaren och Vänern alt som en del av den planläggning som ankommer pä länsslyrelserna enligt 24 § brandsladgan sammanställa en miljöhandbok (miljöallas) för länsstyrelsens ingripande mot olje- och kemikalieulsläpp. Länsstyrelsernas arbete med miljöallaserna pågår f. n.

Remissorganen är överlag positiva lill förslagel. Många instanser, sär­skilt länsslyrelserna, påpekar dock att behov finns av såväl anvisningar som resurstillskoll.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut: I den handbok (miljöal­las) som föresläs komplettera beredskapsplanen bör också ingå områden

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet          134

där de hydrodynamiska förhållandena (vattenomsättning, skiktning, strömningsmönster m. m.) är sådana all ett olje- eller kemikalieutsläpp kan få allvarliga konsekvenser. 1 bedömningen av denna aspekt av ell områdes känslighet måste oceanografisk expertis medverka.

Översiktliga studier av vattenomsättningsförhållandena längs svenska kusten har ulförts av SMHI inom ramen för den fysiska riksplaneringen. SMHI har också genom undersökningar inom uppdragsverksamheten vis­sa kunskaper om lokala hydrodynamiska förhållanden. Ytterligare studier är emellertid nödvändiga för all en mer fullständig bild skall erhållas.

Statens naturvårdsverk:      Verket vill i detta sammanhang understry­
ka vikten av alt miljöhandboken blir väl utformad. Därmed skapas också
fömtsättningar för att miljöhandboken blir ett viktigt hjälpmedel i be­
kämpningsarbetet. MIST-kommitlén föreslär atl frågan bör övervägas om
det föreslagna samrådsorganet bör biträda vid mycket stora olje- eller
kemikalieolyckor. Verket vill för sin del f n. förorda atl en förteckning
över personer med erforderliga kunskaper på miljöområdet tas in i miljö­
handboken. Dessa personer skulle således få en slags ständig "bakjour"
och vid behov ingå i bekämpningsledningens stab för att ge råd.

------ . Naturvårdsverket kan konstalera att regeringen redan har upp­
dragit åt berörda länsstyrelser a.lt upprätta sådana miljöhandböcker. Sam­
råd skall enligl uppdragen ske med naturvårdsverket. Det har inte angivils,
varken av kommittén eller i uppdragen, hur en sädan handbok skall vara
utformad och vad den skall innehålla. Verket anser atl ett utredningsupp­
drag för all klara ut dessa frågeställningar först borde ha givils till natur­
värdsverket eller någon länsstyrelse.

1 det läge som nu har uppstått ser verkel del som nödvändigl alt biträda länsstyrelserna i denna fråga genom att utarbeta etl underlag som klargör det närmare innehållet och utformningen.

Verket avser att under hand kontakta ett antal länsstyrelser för att gå igenom frågeställningarna och utforma ell förslag till "mall" för en dylik miljöhandbok. Verket planerar att i början av 1980 presentera förslagel vid en samråds- och informationsdag i oljeskyddsfrägor med länsslyrelserna och andra berörda cenirala myndigheler.

Statens planverk: Planverket anser att en sådan kartering är av belydelse för kommunernas planering av näringsliv och bebyggelse på land och för en kommande planering av havsområden inom ramen för en fortsättning på den fysiska riksplaneringen enligl förslagel i rapporten Mark & Vatten 2. Planverket kommer med intresse all följa utvärderingen av den marina försöksplanering som redan startats i Blekinge längs kust och kustvatten.

Länsstyrelsen i Uppsala län: I dag finns det elt stort behov av alt fä en samlad dokumentation av var känsliga områden för miljöpåverkan finns och hur känsliga dessa är. Huvudansvaret för utformningen av miljöat­lasen bör ligga hos naturvårdsverket för all det skall bli en enhetlig bedöm­ning av miljöfrågor över hela landel. Till det praktiska utförandet måste länsstyrelsen få ekonomiska och personella resurser. För bedömningar av olika transportalternativ bör även en miljöallas för landbaserade skydds­områden utarbetas.

Arbetet med miljöatlas/miljöhandbok pågår. En början till en sådan handbok för länet finns redan i de sammanställningar över vissa känsliga områden, som redan framtagits och tillställts berörda brandförsvar.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 135

Länsstyrelsen i Södermanlands lan: Handboken skall enligl uppdraget be­handla både kusten och Mälaren. Länsstyrelsen finner det myckel angelä­get att miljöhandböcker utarbetas som ett led i att ylterligare stärka bered­skapen mot olje- och kemikalieulsläpp. Genom bl.a. länsstyrelsens egen verksamhet har en ansenlig mängd material insamlats som bör kunna utnyttjas som underlag för en miljöhandbok. Att bearbeta detta material och lägga det fillrätta för en miljöhandbok av tillfredsställande kvalitet kräver dock en arbetsinsats som klart översfiger de nuvarande tillgångar­na. Däremot bör det vara möjligt alt relativt snabbi ylterligare bearbeta det malerial som hittills framtagils vid prioritering av insatser vid lidigare ingripanden mot oljeskador vid kusten så att ell någol bällre underlag erhålls för länsstyrelsens arbete. För Mälaren torde del vara lämpligast atl de berörda länsslyrelserna utarbetar en gemensam handbok.

Enligt länsstyrelsens mening bör en miljöhandbok dock inte bara använ­das vid egna ingripanden mot olje- och kemikalieulsläpp utan även vara till nytta för kustbevakning, kommuner m.fl. Detla medför krav på atl de berörda länsstyrelsernas miljöhandböcker har likartad uppläggning och noggrannhetsgrad.

Länsslyrelsen anser atl det är nödvändigt all en samlad och väl doku­menterad erfarenhet och kunskap från tidigare ingripanden såväl inom som utom landet får ligga till grund för utarbetandet av handböckerna. Natur­vårdsverket bör få i uppdrag att sammanställa erfarenheterna och med ledning härav utarbeta riktlinjer rörande miljöhandbokens principiella upp­läggning och noggrannhetsgrad. Det är vidare angelägel all särskilda medel ställs till länsstyrelsens förfogande för utarbetandet av miljöhandbok, vil­ket även utredningsmannen föreslagit.

Länsstyrelsen i Ö.stergötlands län: Länsstyrelsen anser del angeläget atl en handbok (miljöafias) där värdefulla och känsliga naturområden redovisas ingår i beredskapsplanen. Det är naturligt all länsstyrelserna i samråd med berörda kommuner svarar för upprättandet av sådana handböcker. För alt materialet i görligaste mån ska bli enhetligt vad gäller ambitionsnivå, disposifion, kartskalor och noggrannhetsgrad krävs gemensamma riktlinjer för länsstyrelsernas arbete. Arbetet med sådana riktlinjer bör snarast initi­eras, förslagsvis i form av ett uppdrag till naturvårdsverket. Även för denna uppgift behöver länsslyrelsen tillföras resurser, åtminstone tempo­rärt.

I förteckningen över särskilt värdefulla områden som bör prioriteras saknas Östergötlands skärgård som i den fysiska riksplaneringen utpekats som elt av landets tre bäst bevarade kustområden och som är utvald som primärt rekreationsområde. Länsstyrelsen utgär frän all delta har karaktä­ren av ett skrivfel som snarast måste korrigeras.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen vill dock här peka på att

resurser måste erhållas både regionalt och centralt för att en miljöhandbok av tillfredsställande kvalitet skaU kunna tas fram. Det bör ankomma på centrala verk att upprätta underlag för atl miljöhandböckerna i landet skall bli likvärdiga. Områden som är värdefulla för det rörliga friluftslivet kan redovisas med relativt måttliga insatser. När del gäller vattenområden och kustavsnilt som är specielll värdefulla ur miljösynpunkt eller har speciella skyddsvärden ur växt- och djurvärldssynpunkl under hela eller delar av året (t.ex. övervintringsomräden, reproduklionsomräden m.m.) är kun­skaperna ytterst bristfälliga. Della framgår med slor tydlighet genom del

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet         136

arbele som berör frågan om marina reservat som för närvarande bedrivs vid naturvårdsverket i samråd med berörda länsstyrelser. Resurser för atl få fram bättre kunskaper och därmed underlag för en successivt förbättrad marin miljöhandbok bör därför samordnas med frågan om marina reservat.

Länsstyrelsen i Malmöhus län:----- . Länet förfogar i stora delar redan

över en sådan av utredaren föreslagen miljöatias. Länsstyrelsen avser att så snart som möjligt komplettera denna miljöallas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Uttalandet att länsslyrelserna inom ramen för den fysiska riksplaneringen bör upprätta och komplettera miljöatlaser förefaller oklart. Oavsett hur härmed förhäller sig bör länssty­relserna i vart fall med ledning av de nalurinventeringar och den kännedom som rent allmänt finns om värdefulla och känsliga naturområden inom länet kunna upprätta förteckningar över naturområde som av vetenskapli­ga eller sociala skäl i första hand bör skyddas mot oljeutsläpp. Arbetet med miljöatias kan dock inte utföras med befintliga personalresurser ulan att de normala arbetsuppgifterna åsidosätts. Del är nödvändigl att statens natur­vårdsverk lämnar anvisningar så atl likformighet i värderingarna sker.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Den miljöallas eller miljöhandbok, som MIST skisserar, fömtsätter etl omfattande arbele. Även om en hel del underlag redan finns behöver länsstyrelsen pä etl eller annal säll tillföras resurser för alt sammanställa, bearbeta och kompleltera material.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Projektet har mycket nära anknytning lill kap. 5.1. Del förutsätts även här all anvisningar utarbetas centralt. Försla­gel fillslyrkes men länsstyrelsen vill framhålla att arbetet med uppgifterna i kap. 5.1 och 5.2 kräver slora arbetsinsatser vilkel innebär att andra arbets­uppgifter måste stå tillbaka om ej resursförstärkning erhålles.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Regeringen har redan gett berörda länsstyrelser i uppdrag att i samråd med naturvårdsverket och andra berör­da centrala organ upprätta miljöatias för respektive kustavsnilt. Uppdraget åtföljs inte av de medelsresurser som utredaren föreslår, vilkel länsstyrel­sen finner oroande. Såvitt länsstyrelsen vet förhåller sig naturvårdsverket tillsvidare avvaktande inför kommande samråd frän 17 olika länsstyrelser. Det bedöms som helt nödvändigl att naturvårdsverket ges i uppdrag att i samråd med länsstyrelserna arbeta fram principprogram för miljöatias. En betänklig variation beträffande uppläggning och ambitionsnivå kan annars förväntas uppstå mellan olika länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Upprättande av en handbok (Miljöatias) över värdefulla och miljökänsliga områden kräver inventeringsarbete bland de mindre öarna i Holmöarkipelagen.

Göteborgs kommun: Den föreslagna inventeringen är enligt kommunens mening synnerligen angelägen.

Stockholms läns landsting:   tillstyrker förslaget. Kontoret har genom

naturresursinventeringen och sitt arbete med vatlenområdesplanering både kunskaper och expertis för medverkan i arbetet. Kontoret önskar alt dessa resurser tas tillvara av länsstyrelsen.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet          137

Förvaring, transport och behandling av upptagna oljor och kemika­lier

Regeringen gav den 16 augusti 1979 slalens naturvårdsverk atl i samråd med andra berörda myndigheler och organisationer ta fram etl förslag lill förvaring, transport och behandling av upptagna oljor och kemikalier. Uppdraget redovisades den 29 januari 1980 med en rapport i vilken gavs elt förslag till organisation. Förslagel innebär att ett centralt förelag med verksamhel inom området miljöfarligt avfall, I.ex. SAKAB, lilldelas del cenirala ansvaret för all resurser finns tillgängliga för atl hälla en bered­skap för mottagning och behandling av avfall frän bekämpningsopera-lioner.

Nedan redovisas yllranden över del översiktliga förslag frän MIST, som var utgångspunkten för regeringens uppdrag lill slalens nalurvärdsverk.

Länsstyrelsen i Uppsala län: . Del skall i beredskapsplanerna vara

kartlagl och finnas avlal dels var avfallei fillfälligl kan förvaras och dels vari del slutligen kan transporteras för behandling. Det bör klart redovisas olika allernaliv för omhändertagande av miljöfariigt avfall och i vissa fall bör en översyn göras av anvisningarna för omhändertagande av miljöfarligt avfall, så atl t.ex. vissa oljeprodukter får deponeras på tipp, där sä är lämpligt. Dessa problem bör lösas tillsammans med likartade problem vid transporter och olyckor på land.

Länsstyrelsen i Gotlands län: (Samma yttrande även över förslaget i nästa avsnitt, "Regionala materielförråd").

För båda de angivna rubrikerna vill länsslyrelsen redan nu framhålla alt Gollands utsatta läge gör att frågeställningarna har stor aktualitet och all del är angeläget all erforderliga resurser erhålles.

Med de tankegångar utredningen visar bör för Gotland avsättas resurser som motsvarar den kapacitet som skisserats för den regionala nivån. Därvid kan väsentliga tidsvinster för den operativa verksamheten i slora delar av Östersjön påräknas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Avfallshantering, omhändertagande av ke­mikalier, oljor m.m. bör enligl länsstyrelsens uppfattning lösas i ett sam­manhang. Det är lämpligl att delta görs av Nalurvårdsverket/SAKAB.

Länsstyrelsen i Hallands län: En begränsande faktor vid en bekämpnings-operation torde vara bristen på resurser beträffande omhändertagande av olja som förorenats av sand, tång, bekämpningsmedel o.d. Omhänder­tagandet av della avfall kan lokall bli ell stort problem lill hinder för bekämpningsarbetet. Hallands län saknar för närvarande möjligheter atl omhändertaga sådana mängder förorenade oljerester som bedöms sannoli­ka i händelse av en slörre oljeolycka. Särskilda svårigheter kan dessutom uppträda om de omhändertagna avfallsmassorna utgörs av valtenblandade kemikalieprodukter vars egenskaper och sammansättning innebär fara för människor och miljön.

Med hänsyn till de stora mängder avfall som kan bli följden av en olje-eller kemikalieolycka som leder till ett större utsläpp utanför kusten bör den förebyggande planeringen avse riksomfattande länkbara ålgärder för omhändertagande av förorenade olje- och kemikalierester. Omhänder-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 138

tagandet av avfallet samt den tillfälliga lagringen bör planeras av centrala instanser.

Kommittén för transport av farligt gods: Del är angeläget att frågor rörande hantering av upptagna oljor och kemikalier uireds. TFG-kommittén har därför med tillfredsställelse noterat alt regeringen redan uppdragit åt sta­tens naturvårdsverk alt inkomma med förslag rörande förvaring, transport och behandling av upptagna oljor och kemikalier.

Det avfall varom här är i fräga är farligt gods. För transport av farligt gods finns särskilda bestämmelser. TFG-kommittén förutsäller därför alt nägon särreglering för transport av det farliga gods just olje- och kemi­kalieavfall utgör inte kommer till stånd.

Göteborgs kommun: Kommunen inslämmer i all del är angeläget, alt åtgärder vidtages för atl åstadkomma en riksomfattande beredskap för omhändertagande av stora mängder upplagen olja och vissa lyper av kemikalier.

GRAAB-KEMI har resurser för denna typ av verksamhel. Som exempel kan nämnas att GRAAB-KEMI omhändertog de oljeresler och de oljebe-mängda föroreningar som blev följden av den senaste vinterns oljeutsläpp i Bohuslän. Enligt GRAAB-KEMI är del möjligt att anpassa bolagets verk­samhet sä att en mottagning av allt miljöfariigt avfall, även kemikalier från hela västra Sverige, kan ske. En beredskap av della slag kräver speciella resurser såväl personelll som av utmstning som inte alllid är möjlig alt utnyttja på ett efteklivt sätt för andra arbetsuppgifter. Delta har bl. a. visat sig för den katastrof- och saneringsberedskap som GRAAB-KEMI för regionkommunernas räkning upprätthåller. Kommunerna har fåll tillskjuta väsentliga belopp för att finansiera verksamheten. För all en effektiv beredskap skall kunna upprätthållas för de avfallstyper som här är akluella är del nödvändigl att slaten gär m och ekonomiskl bidrar för all en fullgod beredskap skall kunna upprätthållas.

Stockholms läns landsting:- tillstyrker detta. Frägan bör eventuellt

uppmärksammas i arbelel pä en reviderad avfallshanleringsplan för Slock­holmsregionen.

Sveriges fartygsbefälsförening: Förslagen fillstyrks.

Föreningen anser att lämpligt utformade pråmar bör framställas och utplaceras på strategiskt vikliga platser mnt våra kuster. Dessa pråmar skall kunna fungera dels som transport- och förvaringsplats för olja och avfall, och dels som regionala materielförråd. Pråmar skulle vara mycket lämpliga för detta ändamål tack vare dess ringa djupgående.

Vid Tsesis-olyckan log det tvä dygn atl få fram ell gasfrill fartyg för läktring av olja. Detta problem skulle elimineras om systemet med pråmar realiseras. Projektet skulle dessutom kunna innebära en alternativ produk­tion för de svenska varven.

Sveriges redareförening: Vid sådana tillfällen då större mängder oljor eller kemikalier uppsamlas efter ett utsläpp torde kusttankfartyget vara lämpli­gast både för förvaring och transport av de upptagna kvantiteterna. Här­igenom kan lokala åtgärder bli tillfyllest för omhändertagande av avfallet. Föreningen föreslår därför alt tierörda myndigheter tar kontakt med nä­ringen för att närmare utreda frägan.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 139

Regionala materielförråd

Regeringen gav den 16 augusti 1979 statens brandnämnd i uppdrag alt utarbeta program för att bygga upp regionala förråd av oljebekämpnings­materiel. Uppdraget redovisades den 22 januari 1980 och har därefter varil föremål för remissbehandling.

Nedan redovisas yttranden över det översiktliga förslag från MIST, som var utgångspunkten för regeringens uppdrag till statens brandnämnd. Re­missinstanserna liHstyrker eller lämnar förslagel ulan erinran.

Styrelsen för teknisk utveckling: STU tillstyrker punkt 5.4, Regionala ma-terialförtåd, men vill här betona att exempelvis kommunerna bör stimule­ras atl anskaffa bekämpnings- och saneringsmalerial innan etl ulsläpp har ägt rum. Nuvarande regler medför ofta att behov finns, men ingen mark­nad för vare sig ny, förbättrad eller befintlig teknik, eftersom kommunerna kan få ersättning försl när elt ulsläpp har ägt rum.

Länsstyrelsen i Uppsala län: En utökad materielhållning med depåer hos lämpliga brandförsvar kan komplettera och eventuellt ersälla kustbevak­ningens nuvarande depåer.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Tillgång lill materiel är av myckel slor belydelse för snabba bekämpningsinsatser. Förslagel med slalliga mate­rielförråd som förstärkningsinsalser biträds. Man bör dock klarlägga regio­nalt och lokalt vilken materiel, lex handverklyg och plastsäckar, som kan inköpas med kort varsel i stor mängd. En sådan kartläggning har tidigare genomförts i Östergötlands län. Det bör vara möjligt alt genom lämplig planläggning och avtal med grossister teckna leveransbesked som snabbt kan effektueras. Härigenom skulle viss materiel, som vid en bekämpnings­operation krävs i mycket stor mängd, inte behöva förrådsslällas annal än lill en första insats. Del är tveksamt om man i civilförsvarels förråd i dagens läge kan inrymma ytteriigare materiel. De är som regel mycket väl utnyttjade.

Länsstyrelsen i Kalmar län: För bekämpning av slörre utsläpp är bristerna i dag myckel stora. I Kalmar län har de statliga förråden, för oljebekämp­ning en mycket blygsam utmstning. Ett framfida regionall materielförråd för Kalmar län bör lämpligen förläggas till Oskarshamn. I elt sådant förråd bör även finnas maleriel för sanering av stränderna. Det kan också under­strykas att även kommunernas förslahandsbehov av bekämpnings- och saneringsmateriel bör ses över och kompletteras.

Länsstyrelsen i Gotlands län: (samma yttrande även över förslagel i föregå­ende avsniu "Förvaring, transport...").

För båda de angivna mbrikerna vill länsstyrelsen redan nu framhålla att Gotlands utsatta läge gör alt frågeställningarna har stor aktualitet och atl det är angeläget atl erforderliga resurser erhålles.

Med de tankegångar utredningen visar bör för Gotland avsäftas resurser som motsvarar den kapacitet som skisserats för den regionala nivån. Därvid kan väsentliga tidsvinster för den operativa verksamheten i slora delar av Östersjön påräknas.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet    140

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus Län: Länsstyrelsen anser atl förtåden bör uppläggas i statlig regi i samråd med länsstyrelsen och kommunerna och göras gemensamma för en längre kuslslräcka lex från Norska gränsen lill Kullen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län:         Länsslyrelsen vill här endast under­
stryka viklen av samordning för all tillgängliga resurser bäst skall kunna
las lill vara.

Räddningstjänstkommittén: Förslagel att de regionala och lokala resur­serna för oljebekämpning skall förstärkas är i linje med de strävanden atl göra räddningstjänsten effektivare som kommilléns arbele skall lillgodose. Frägan om lokaliseringen av förråden och hur verksamheten skall organi­seras — del senare gäller bl a vilkel organ som skall ha ansvarel för utmstningen - berör räddningstjänslkommitténs kommande övervägan­den om huvudmannaskapet för räddningstjänsten.

Stockholms kommun: Regionala eller lokala förråd av maleriel för bekämp­ning av utsläpp bör byggas upp av staten i samråd med kommunerna. Därvid bör behovet av förråd i Mälaren övervägas. Föreskrifter rörande hamnanläggningarnas skyddsutmstning bör tas fram på central nivå.

Södertälje kommun: Del föresläs således, all regionala malerialförråd skall upprättas. Man kan konstatera, att trots omfattande resurser, som kustbe­vakningen förfogar över har erfarenheten visat alt löskommen olja hamnar pä stränderna oavsett väderleksförhållandena. En bidragande orsak är alt del ibland går 6-8 tim innan kustbevakningens mlrl kan vara på plats. Det är därför rimligt alt staten satsar pengar på utveckling av metoder för bekämpning av föroreningar längs stränderna. Mtrldepåer, ur vilka kom­munerna snabbi kan hämta utrustning, behöver uppbyggas. Staten har ansvaret för oljebekämpning på Mälaren. Mälaren är bl a ur valtenförsörj-ningssynpunkt viklig och måsle skyddas.

Södertälje kommun avser atl verka för att Mälarområdel fär ett material-förtåd. Förrådel bör placeras i den södra delen där siörsta vattenförsörj-ningsinlressen finns.

Göteborgs kommun: Brandförsvarens begränsade förrädsutrymmen bör inte belastas med utmstning, som inte fordrar omedelbar insats. Med tanke pä kostnadsfördelningen för förrådshållningen bör materialen förrädshällas i statlig regi.

Stockholms läns landsting:   tillstyrker förslaget och vill betona atl del

i Stockholms skärgård är särskilt viktigt att viss materiel finns tillgänglig lokalt så all den kan användas omedelbart av ortsbor. Överhuvudtaget bör skärgårdsbefolkningen ses som en utomordentlig resurs för en snabb och effektiv bekämpning.

Svenska kommunförbundet: Enligt styrelsens mening är det angeläget alt slor hänsyn tas till de lokala förhållandena vid planering, anordning och utmstning av sådana förråd som komplement till kommunernas utmstning. Styrelsen finner det därför mera ändamålsenligt atl låta kustbevakningen - i samråd med kommunerna - anordna och vidmakthålla sådana förråd.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet          141

Specialstyrka för kemikaliebekämpning

Etl antal remissinstanser är positiva till förslaget och betonar behovel av resurser för kemikaliebekämpning. Några instanser erinrar dock om de resurser som finns vid de större kommunernas brandförsvar saml vid berörda industrier.

Generaltullstyrelsen: Styrelsen tillstyrker utredningens förslag under denna punkl och vill slarkl underslryka angelägenhelen av all en sådan utryck­ningsstyrka snarast inrättas.

Som framhällits i betänkandet har styrelsen sedan flera år begärt anslag för inrättande av ifrågavarande specialstyrka. Styrelsens slällningstagande i denna fräga grundas på en redan 1976 genomförd intern utredning an­gående organisationen med anledning av atl kustbevakningens ansvar för skadebegränsande ålgärder från 1 juli 1974 utvidgats all omfalla även andra miljöfarliga ämnen än olja.

Statens vattenfallsverk: Beredskapen för eventuella kemikalieutsläpp mäs­te hållas hög och den sakkunskap som finns vid industrierna omkring Göta älv och vänerområdel bör utnyttjas. Lämplig grupp kan redan nu organi­seras i samarbete med berörda industrier.

Styrelsen för teknisk utveckling: STU vitsordar även vad som sägs under punkt 5.5, Specialstyrka för kemikaliebekämpning. Oljeprodukter är en­dast en grupp av kemikalier bland många andra gmpper av kemikalier. För den oinitierade är det riskabelt att söka bekämpa kemikalieutsläpp utan erforderliga kunskaper om de aktuella ämnenas egenskaper och om hur bekämpning bör utföras.

Statens brandnämnd:-- Brandnämnden vill härvid underslryka att

brandförsvaren sedan flera år har utbildad och övad personal med slor vana att ingripa vid kemikalieolyckor. Aktionstiden för arbele i kemskyddsutrustning är begränsad lill 20 ä 30 minuler beroende på bland annal slora fysiska påfrestningar. Omfattande personella resurser krävs för under längre tid pågående slörre bekämpningsinsalser. Enligl brand­nämndens uppfaUning är del bland annal ur samhällsekonomisk synpunkl angelägel all närmare undersöka i vilken mån brandförsvarens resurser — efter kompletterande utbildning i de speciella problem som arbelel lill sjöss kan innebära — kan utnyttjas av kustbevakningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Del är tveksamt om en specialstyrka med uppgifter enligt förslaget kan täcka hela landet, särskilt när del gäller all göra förstahandsinsatser. Frekvensen av kemikalieutsläpp lill sjöss är emellertid sä låg all det knappast finns utrymme för flera enheter. En länkbar lösning kan vara all kuslbevakningens enheler förses med samma regislermalerial över kemikalier och bekämpningsrekommendalioner, som brandkårerna nu har, och all personalen ulbildas i de olika meloderna för all ingripa mol skilda ämnen. Intill dess specialstyrkan kommit lill be­kämpningsplatsen bör den pä platsen verkande enheten per sambandsme­del kunna fä råd frän den cenirala styrkan.

Länsstyrelsen i Södermanlands län:    . Länsslyrelsen anser all stort

behov föreligger för inrättande av en grupp med samlad expertis och vill

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 142

särskilt understryka angelägenhelen av att den snarast kommer till stånd och ges uppgiften att även samla och bedöma kunskap från forskning och praktisk erfarenhet samt atl på lämpligl sätt informera berörda myndighe­ler om resultaten av dessa bedömningar. Därvid bör behovet av utbildning för berörd personal inom bl a länsstyrelser och kommuner särskilt beaktas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Kemikalieolyckor kan få mycket slora miljöeffekter. Det är därför mycket angeläget att utredningens förslag om specialstyrka för kemikaliebekämpning förverkligas. En sädan special­styrka bör ocksä kunna bistå vid kemikalieolyckor till lands. Mindre spe­cialgrupper för kemikaliebekämpning bör också knytas lill de förstärkta regionala ledningsorganen.

Länsstyrelsen i Hallands län: Centralt lokaliserade resurser såsom

den av kustbevakningen föreslagna insatsstyrkan m. m. utgör en värdefull resursförstärkning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen biträder utredning­ens förslag beträffande specialstyrkor men anser atl antalet personer som ingår i styrkan är för litet. Vid ett kemikalieulsläpp måste man räkna med att personalen skall uppträda i kemskyddsdräkier vilket utgör en kraftig begränsning för den lid den kan vara i arbete. Möjligheten all förstärka specialstyrkan med den specialutbildade personal som finns inom landets största brandkårer bör beaktas. Länsslyrelsen anser alt en sädan styrka bör förläggas till Göleborg.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen vill slutligen framhålla atl meloderna för oljebekämpning ännu förefaller relativt outvecklade och alt en centralt placerad specialstyrka för skadebekämpning vid kemika­lieutsläpp bedöms som angelägen med hänsyn lill de speciella svårigheter som kan uppstå i enskilda fall.

Räddningstjänstkommittén:- Även detta förslag föregriper kommit­
téns överväganden om räddningstjänstens huvudmannaskap. En special­
styrka för kemikaliebekämpning som utmstas för all tjänstgöra bäde på
land och lill sjöss kan vara elt alternativ. Kommitténs bedömningar av
möjligheterna till samordning mellan olika organ kommer längre fram alt
kunna visa vilket organ som bör ha ansvarel för verksamheten.

Göteborgs kommun: Kommunens erfarenhet är alt en specialslyrkas ak-lionslid är begränsad inte minst på grund av fysiska begränsningar för bärare av kemskyddsdräkier. Stora personella resurser behövs för längre arbeten inte minst på bas- och saneringssidan. Brandförsvaret har doku­menterat detta i rapporten om fenololyckan i Skarvikshamnen.

Kustbevakningen borde genom avtal kunna utnyttja brandförsvaren i Slockholm, Malmö och Göleborg som alltid har tillgång lill välövad och fysiskt kvalificerad personal som kan göra erforderliga insatser. Risken kan bli atl kustbevakningens styrka blir illusorisk när hänsyn tagils till semester, sjukdom och annan social ledighet.

Sveriges redareförening: I princip tillstyrker Redareföreningen atl en sådan specialstyrka inrättas. Föreningen vill emellertid fästa uppmärksamheten på alt antalet kemikaHeutsläpp är mycket litet och därför bör denna spe-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 143

cialslyrka anordnas inom nuvarande bemanningsram och inte innebära tillsättandet av nya tjänster.

Bärgningsresurser i Östersjön

Över utredningens förslag om att staten överenskommer med berörda företag om att bärgningsresurser behålls i Östersjöområdet, har endast lämnats ett fåtal synpunkter.

Sjöfartsverket: Sjöfartsverket vill här nämna att det inom verkel redan pågår förberedande arbeten för en inventering av bärgningsresurser, i vid mening, utmed den svenska kusten. Inventeringen avser såväl fartyg och annan rörlig materiel som fasta anläggningar och annan landbaserad ulrust­ning. Arbetet syftar fill en högre bärgningsberedskap i största allmänhet, men inventeringen bör ocksä kunna komma till nytta vad gäller speciellt situationer med ulsläpp av olja och kemikalier.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Erfarenheterna har visat all betydande pro­blem vid haverier uppstår i samband med otillräckliga läklringsresurser och bristfälliga bärgnings- och reparationsresurser. Det är enligl länsstyrel­sens mening av största betydelse all åtgärder vidtas som garanterar att tillräckliga resurser finns inom Östersjöområdet för all man i dessa avseen­den skall kunna bemästra de haverisituafioner som kan uppstä.

Svenska hamnförbundet: Utredarens förslag faller utanför det till

vederbörande rederi filldelade rederislödet och ligger också utanför de förslag som den sjöfartspolitiska utredningen nyligen har lämnat.

Frågan fillhör dem som bör beredas ytterligare inom delegationen för miljösäkra sjötransporter.

Svenska fartygsbefälsföreningen: Förslagel tillstyrks.

För att tillgodose rimliga krav på beredskap bör avlal tecknas med berörda svenska bärgningsföretag.

Sveriges redareförening: Föreningen tillstyrker att statsmakterna låter utre­da på vilket sätt nödiga bärgningsresurser skall finnas tillgängliga i Öster­sjöområdet i framtiden.

Bärgarlön

Förslaget att Sverige inlemationelll skall verka för mer tidsenliga prin­ciper för bärgning och bärgarlön har endast givit ell fätal remissinsianser anledning till kommentarer.

Sjöfartsverket: Utredaren berör också bärgningens belydelse för skyddet av miljön vid olyckor med tankfartyg. I betänkandet tas emellertid upp endasi en del av ett komplicerat rättsligt förhållande mellan tre parter, nämligen haverisl, bärgare och ansvarig myndighet. Förhållandel mellan dessa parter regleras genom civilrältslig och offentligrällslig lagstiftning, som inle samordnats ulan delvis "drar åt olika håll".

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 144

Lagstiftningen om bärgning, som bygger på 1910 års konvention i ämnet, är av civilrältslig natur. Den reglerar förhållandel mellan haverisl och bärgare. Förhållandet mellan haverist och ansvarig myndighet regleras genom lagstiftning om åtgärder mot vattenförorening. Det enda förhällan­de som vid en bärgning i realiteten kan finnas mellan ansvarig myndighet och bärgare är genom avtal. Vissa myndighetsbeslut genlemol en haverist kan negativt påverka bärgarens möjlighel alt i hans civilrältsliga förhållan­de till haveristen utföra en bärgning. Denna invecklade knut av regler går att lösa men knappast enbart genom alt förändra reglerna om sättet för beräkning av bärgarlön. Ell kort exempel, som endasi berör bärgarlönen visar detta. Om elt mindre fartyg med miljöfarlig last skall bärgas och vid beräkningen av bärgarlön får vägas in att en allvarlig miljöförstöring undvi­kits genom bärgningen kan detla resultera i en bärgarlön som skulle över­sliga vad som skulle utgå enligt gällande regler. Bärgaren kan emellertid möta allvarliga svårigheter när han försöker få ut en sålunda höjd ersäll­ning, eftersom han kanske inte kan få den ur själva fartyget och lasten; försäkringsgivaren torde vid en ändring av gmnderna för beräkning av bärgarlön dessutom begränsa sina försäkringar lill visst belopp. Den posi­fiva effekten av en höjning av bärgarlönen kan i vissa fall utebli.

Innan man försöker fä lill stånd en ändring av reglerna om bärgning måsle man klart skilja pä de praktiska åtgärder, som bmkar kallas bärg­ning, och de rättsregler som reglerar denna verksamhet. De praktiska åtgärderna kan ha positiva miljöeffekter men delta beror mer på de i enskilda fall vidtagna åtgärderna än de regler som styr dem. Mycket tillspetsat uttryckt är det tillfälligheter som avgör om bärgning får gynn­samma miljöeffekter eftersom reglerna om bärgning, som naturligtvis har en styrande effekt på verksamheten, endast rör förhållandel haverisl-bärgare.

Sjöfartsverkel är väl medvetet om att vissa förändringar i gällande regler, som inte bara skulle beröra bärgarlönen, bör vidtas. Sverige är emellertid bundet av internationella överenskommelser som i viss mån begränsar möjligheterna. Frågorna har berörts inom IMCO och en översyn av bärgningsreglerna kommer alt påbörjas av Commilté Marifime Inlerna-lionel (CMl). Enligl vad sjöfartsverkel erfarit förekommer vidare vissa kontakter mellan International Salvage Union och Lloyd's rörande grun­derna för beräkning av bärgarlön. Denna utveckling bör tills vidare avvak­tas.

Statens naturvårdsverk:      . Verket tillstyrker förslagel.

Nuvarande regler för bärgarlön innebär all om bärgningen misslyckas blir det ingen betalning saml atl bärgarlönen inle kan översliga värdet av det bärgade. En konsekvens av detla blir atl svårbärgade, värdelösa vrak, vilka kan vara farliga för miljön, i mänga fall blir liggande. Delta kan självfaUet inte godtas från miljösynpunkt.

Redan i dag har sjöfartsverkel möjligheler att beordra bärgning. Dessa möjligheter bör enligl verkels uppfattning förstärkas.

Styrelsen för teknisk utveckling:     . STU vill dock betona all reglerna

för bärgning bör utformas så att hänsyn las fill miljöaspekterna.

Miljöskadeutredningen: Vad som anförs i betänkandet om behovet att reformera reglerna om bärgarlön (s. 81) synes välgrundat.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet         145

Läktringstonnage och reparationsresurser

De flesta remissinstanserna är positiva lill utredningens förslag. Läkt-ringstonnagets betydelse understryks av flera instanser.

Sjöfartsverket: När del gäller frågan om atl sluta elt ramavtal med lämplig redareorganisalion om läktringstonnage stöder sjöfartsverket vad utre­daren föreslagit. Fömtom all sluta ett ramavtal bör dessulom övervägas all i samråd med redareintressen utarbeta elt förslag till befraktningsavlal. Om ett ulsläpp inträffar måste ell stort antal frågor lösas innan befraktning av ell farlyg kan ske. Dessa frågor rör ansvar för skador på läklringsfarty-gen, kompensafion för evenluella skadeslånd etc. Frågorna torde kunna fömtses och lösas i etl standardavtal.

Sjöfartsverket vill i sammanhanget med hänsyn till behovet av repara-tionsmöjligheler m.m. underslryka betydelsen av atl Finnboda varv kan bibehållas. Dessa varvsresurser är av belydelse även för isbrytarverksam­heten och sjöfarten över huvud tagel.

Statens vattenfallsverk: I utredningen föreslås all via ell ramavlal mellan t.ex. sjöfartsverkel och Svenska Kusltankers Intresseförening säkra till­gången lill läklringslonnage vid elt inträffat haveri. Denna fråga måste anses utomordenfiigt viklig och bör prioriteras.

Den i utredningen påtalade viklen av all behälla resurserna vid bl.a. Karlstad varv kan understrykas. Tilläggas bör att motsvarande i hög grad även gäller Lödöse varv i Göta älv.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsslyrelsen vill kraftigt understryka Finnbodas betydelse för katastrofberedskapen. Ell fartyg som havererat med farligt gods kan aldrig läklras helt och hållet på platsen utan måste transporteras lill ett varv för lorrsältning och reparation. Ju snabbare detla sker och ju kortare transportsträckan är till varvet desto mindre blir skadorna på den omgivande miljön. Under senare år har fiera haveritillbud inträffat i Stockholms skärgård där skadorna av oljeutsläpp kunnat begrän­sas tack vare närheten till Finnboda Varv.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Del bör uppmärksammas all olja finns i elt antal vrak längs svenska kusten och ulgör ett icke närmare känt miljöhot. En inventering bör göras och lekniska resurser för insamling av oljan bör skaffas fram.

Göteborgs kommun: Enligl kommunens uppfattning bör också frågan om hamnars skyldighet all la emot farlyg, som kan medföra risker för skador av olika slag studeras, liksom frågan om ekonomiska garantier i samband med anlitande av nödhamn.

Centralorganisationen SACO/SR:     . Belräffande läklringslonnage och

reparalionsresurser vill SACO/SR underslryka viklen av att sådant ton­nage finns tillgängligt vid inträffad olycka. SACO/SR anser att denna fräga bör prioriteras.

Sveriges redareförening: Den vanligaste orsaken till större oljeutsläpp sy­nes vara gmndstötning med tankfartyg. Del är vid en grundstötning vikligl alt läktringen snabbt kommer i gång. Genom läktringen undvikes många 10   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 146

gånger ylleriigare skador i fartygets bollen, fartyget lättas snabbt och kan dras loss från sin fariiga belägenhet.

Vid t. ex. Tsesis-olyckan i Södertälje skärgård skulle ett snabbt accepte­rande av erbjuden läklringshjälp väsenfiigt ha minskal oljeskadorna. För­eningen förvånades över atl läktringserbjudanden kategoriskt avvisades av vederbörande myndighet. Del förefaller som om man velat kamouflera delta förhållande som inle framgår av den dagbok som finns i bilaga till utredningen.

Enligl föreningens uppfattning är det nödvändigl alt avlal om läktring är förberedda sä atl inle en trög beslutsprocess leder lill all en olycka får onödigt stora konsekvenser. Föreningen tillstyrker förslagel om att ramav­lal skrivs med lämplig redarorganisation. Föreningen understryker vidare det värdefulla i att snabbläktringsutmstning finns i beredskap för helikop-lertransporl. Delta är särskilt angeläget vid en olycka med eU tjockoljelas-tal farlyg eftersom lastens pumpbarhet snabbt försämras när värmelillför-seln störs genom grundstötningen.

Sveriges varvsindustriförening: Läktringstonnage och reparationsresurser bör naturligtvis finnas längs våra kuster. För alt reparationsresurserna skall kunna tillhandahållas fordras ett tillräckligt marknadsunderiag för att kommersiellt driva reparationsverksamheten. Om del ur beredskapssyn­punkt skulle krävas resurser utöver de som pä kommersiell grund kan upprätthållas fordras särskilda bidrag från samhället.

Oljespridningsmodeller

Regeringen gav den 16 augusti 1979 Sveriges meteorologiska och hyd­rologiska institut (SMHI) i uppdrag att utveckla spridningsmodeller för olja och kemikalier samt upprätlhålla en prognosberedskap. Utvecklingsarbe­tet pågår f. n.

Nedan redovisas de yttranden remissorganen avgav med anledning av det översiktliga MIST-förslag, som var utgångspunkten för regeringens uppdrag till SMHI.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut: En angelägen fortsätt­ning av arbetet med spridningsmodeller för olja är den spridningskatalog med förberedda prognoser för vissa områden som också föreslås (sid 82, huvudbetänkandet). Som ocksä angivits i SMHIs plan kräver della arbete ytterligare medelstilldelning efter det att de första studierna och utvärde­ringen är slutförd.

Arbetet med oljespridningsprognoser ger också grunden för kemikalie-spridningsmodeller. Då kemikalier löses i vatten (direkl eller långsamt frän havsbottnen) måste en teknik liknande den som används vid beräkning av utspädning av avloppsvatten utnyttjas. Erfarenheter av sädan teknik finns vid SMHI. De teoretiska studierna av kemikaliespridning bör kompletteras med fältförsök där utsläppssilualionen simuleras med hjälp av färgspäräm-nen som släpps ut frän elt förankrat fartyg. Härigenom kan tillförlitligheten i teoretiskt beräknade spridningsbilder bedömas. Det behövs således ytter­ligare utvecklingsarbete för att rnan skall uppnå den goda prognosbered­skap avseende kemikalieutsläpp som anges som väsenfiig i betänkandet.

Som tidigare nämnts måste prognosberedskapen också innefatta sprid-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet          147

ning av gasformiga ämnen, där även landområden kan beröras. Också här behövs yllerligare utvecklingsarbete.

Fiskeristyrelsen: Regeringen har i beslul 1979-08-16 givit SMHI i uppdrag alt upprätta spridningsmodeller saml all upprätlhålla prognosberedskap. Bland de samrådande myndigheterna finns ej fiskeristyrelsen nämnd. Det bör särskilt framhållas alt del vid styrelsens hydrografiska laboratorium finns samlat en betydande och internationellt mycket erkänd sakkunskap rörande Östersjöns hydrografi. Samråd med della laboralorium anser sly-relsen vara en självklar och rafionell åtgärd.

Statens naturvårdsverk: Verkel kan i anslutning till detla förslag konstalera att kunskaperna om de faktorer som påverkar oljans spridning är bristfällig liksom dessas styrka och frekvens. Det torde vara en utomordentligt svär uppgift att utarbeta relevanta modeller för alla typer av utsläppt olja och väderleksförhållanden. Kunskaperna om hur oljeprodukter uppför sig i vatten med de strömförhållanden som råder utanför Sveriges kuster är f. n. begränsade.

Yllerligare stora forskningsinsatser inom området krävs för atl få erfor­derliga kunskaper. Såvitt naturvårdsverket kan förstå måsle del vara en avsevärt mer resurskrävande uppgift än vad som kan åstadkommas med de medel som i nämnda regeringsuppdrag ställts till SMHI:s förfogande.

Verkel anser därför att man f n. inte kan ställa för slora krav på informa­tion frän dessa modeller utöver den information som ändå måste skaffas fram genom spaning o. d.

Styrelsen för teknisk utveckling:     . Det är vikligl all planering av

bekämpningsätgärder för oljor och kemikalier grundas på sannolika anta­ganden om åt vilket häll upptäckta oljefäll, oljeklumpar och kemikalier kan tänkas vara på väg och anpassa bekämpningsåtgärderna därefter. Rätt bekämpningsutrustning på/e/ plats fyller ingen funktion. STU tillstyrker förslaget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Regeringens uppdrag till SMHI om sprid­ningsprognoser bör kompletteras med "användaranvisningar" för kom­muner och länsstyrelser. Dessa bör ingå som del i lokala och regionala beredskapsplaner.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Förutom kunskaper om olje- och kemikalie­bekämpning erfordras kunskap om spridningsmodeller. 1 Öresundsomrä­det är behovet av sådan kunskap mycket stort. För kemikalier finns samma behov, men kunskapskravet är inom detla omräde ännu störte. Kemikalierna reagerar med vattnet och sprids med vattenslrömningar men i många fall uppstår även en atmosfärisk spridning. Riskbedömningen blir i sä faH helt annorlunda än vid oljeutsläpp.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Del femåriga forskningsprojekl som 1978 presenterades i "Vänern - en naturresurs" omfattade bl.a. ett hydrolo­gisk! forskningsprogram, som lett fram lill betydande kunskap om de storskaliga vattenrörelserna i Vänern. Materialet kan utnyttjas för en be­dömning i stort. Komplettering med viss detaljkunskap kan vara lämplig.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 148

Förstärkning av giftinformationscentralen

Utredningens förslag om atl förstärka giftinformalionscentralen med viss kemistjour för att kunna ge information om aktuella kemikalier vid olyckor både till lands och till sjöss har rönt posifivt intresse hos etl flertal remissinsianser. Göteborgs kommun visar tveksamhet inför förslaget och statens naturvårdsverk avstyrker.

Civilförsvarsstyrelsen: Styrelsen biträder kommitténs förslag om förstärk­ning av giftinformationscentralen men anser det ocksä väsenfiigt atl dess funktion under beredskap och krig säkerställs.

Statskontoret: Slatskonlorel har tidigare förordat en förstärkning av giftin­formalionscenlralen och stöder kommitténs förslag all jourtjänst bör inrät­tas med personal som känner brandförsvarets och kustbevakningens ar­betssituation. Statskontoret vill dessutom peka pä atl giflinformationscen-tralens informationsverksamhet kan effektiviseras även med ätgärder av annat slag bl. a. genom atl giftinformationscenlralens dokumentation över kemiska ämnens effekter och åtgärder vid olyckstillbud med kemikalier byggs ut liksom genom den datorisering som förbereds.

Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket anser i likhet med kommilién alt det är viktigt med tillgång till snabb, adekvat information i samband med olyckor. Giftinformationscentralens nuvarande resurser torde emel­lertid inle kunna täcka informationsbehovet vid eventuella transport-olyckor med kemikaHer. Arbetet hos centralen är f n. helt inriktat pä adekvata åtgärder vid akuta förgiftningar hos människor. Rekryteringen av personal till centralen är även i huvudsak anpassad lill dessa uppgifter.

Kustbevakningen är redan enligt vad verkel erfarit ansluten till ett amerikanskt datasystem som heter OMTAD, från vilket olika råd beträf­fande åtgärder vid kemikalieolyckor lill sjöss kan erhållas. Naturvårdsver­ket avstyrker därför kommitténs förslag och föreslår i stället atl det nämnda eller elt tilltänkt datainformationssyslem med Hazchem-koden (hazchem - förkortning av hazardous chemicals) som gmnd för ca 6000 kemikalier i första hand utnyttjas och byggs ul.

Arbetarskyddsstyrelsen: En eventuell förstärkning av giftinformationscen­tralen för att möjliggöra en jourtjänst för rådgivning vid kemikalieolyckor (punkt 5.10) kan tillstyrkas. Verksamheten bör begränsas lill alt omfalla information om risker i akuta situationer och om hanterings- och skyddsåt­gärder i anslutning därfill. När det gäller åtgärder efter det akuta skedet bör områdesansvariga myndigheler kunna ge information om såväl risker som erforderliga skyddsåtgärder.

Statens industriverk: Särskilt vill SIND framhålla det angelägna i att utred­ningens förslag om en förstärkning av giffinformafionscentralen. En ut­byggd informationstjänst är lill ovärderlig nytta för alla som berörs av bl. a. transporter av farligt gods.

Statens brandnämnd: Brandnämnden har tidigare i olika sammanhang på­talat behovel av en inom landel dygnet mnt tillgänglig räddningstjänstsak­kunnig kemisk expertis och tillstyrker förslaget om förstärkning av giftin­formalionscentralen.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet    149

Länsstyrelsen i Uppsala län: För information om kemikalier synes det angeläget alt de relativt begränsade resurser som idag står till buds samlas till något organ som kan göras effektivt exempelvis giftinformalionscentra­len. Informationen skall ges till alla som har behov av denna bäde till sjöss och på land.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Som centralt rädfrågningsorgan vid

keinikalieolyckor föreslår länsslyrelsen atl en medverkan från Försvarets Forskningsanstalt utreds. Vid FOA 4 i Umeå finns kompelens samlad inom områdena toxikologi, kemi, meteorologi och spridningsmodeller, varför en samlad bedömning vid kemikalieolyckor här kan ske.

Kommittén för transport av farligt gods: I TFG-kommilléns hittillsvarande arbele har framgäll all det i samband med transport av farligt gods förelig­ger ell stort behov av alt i akuta situationer få snabba och klara besked om olika kemikaliers egenskaper och effekter pä människor och miljö. Della behov är i dag inle tillgodosett. Kommittén skulle därför ytterst gärna se att en sådan förstärkning av giffinformafionscentralen, som föreslås i be­tänkandet, kom lill stånd. Giftinformalionscenlralen bör därvid inle överta produklkonlrollens funktioner ulan även i fortsättningen koncentrera sina resurser lill information om akuta risker.

Göteborgs kommun: Kommunen ställer sig tveksam lill nyttan härav. Vid inträffad olycka har del visal sig, all för all få räll kunskap om en viss vara, har del varil bäsl all konlakla tillverkaren eller förbrukaren, då övriga specialister Irols alli har begränsad vamkunskap.

Del har heller aldrig förmärkls några som helsl svårigheier all fä konlakl med en kvalificerad specialist för allmän rådgivning. En erfarenhet är vidare all dessa många gånger anser sig behöva komma lill platsen för en olyckshändelse för all kunna ge de rälla råden.

Ett förslag finns om jourhavande kemist i Göteborg.

Svenska brandförsvarsföreningen: — — — Giftinformationscentralen har allt mer utvecklats till den naturliga informationskällan vid kemikalie­olyckor. Då problemaliken vid insatser mot kemikalieolyckor lill lands och lill sjöss har mycket gemensamt, skulle den här föreslagna förstärkningen av giftinformalionscenlralen även kunna komma övrig räddningstjänst till­godo. SBF ser det som mycket värdefullt om den föreslagna förstärkning­en genomförs.

Svenska kommunförbundet: För den kommunala räddningstjänsten är det ett viktigt krav alt rutiner för åtkomst av information av belydelse för hälsa och miljö är snabba, effektiva och väl samordnade. Genom tillkomsten av SOS Alarmering AB och LAC har kommunerna erbjudits en rationell lösning av alarmeringsproblemen samtidigt som det skapats möjligheler all snabbi nå och vidarebefordra information om skyddsåtgärder. Larm lill GIC går via LAC. Genom samarbetet med GIC kan därför räddningsbefäl­havarna läll nå en jourorganisalion som dygnet runl kan ge råd om första-hjälpåtgärder, hälso- och miljörisker m. m. men även information av värde vid bedömning av skyddsåtgärder i samband med räddningstjänst, sane­ring osv. Styrelsen vill därför betona behovet av atl till GIC ges de resurser som krävs för rådgivning och information vid både akuta förgiftningar och miljöskyddsbedömningar.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 150

Sveriges fartygsbefälsförening: Förslaget är av stort intresse, även utan samband med olyckor för alt kunna vidta lämpliga förebyggande ålgärder.

Sveriges redareförening: Föreningen tillstyrker förslaget men vill samtidigt understryka den slora kompetens som finns vid de industrier som är avsändare eller mottagare av ifrågavarande kemikalier.

Förbättrad statistik över miljöfarliga transporter

Behovet av förbättrad statistik över miljöfariiga sjötransporter under­stryks av flera remissinstanser. Nägra, t.ex. Göteborgs kommun och Sveriges redareförening, är dock tveksamma inför utredningens förslag alt låta statistiska centralbyrån redovisa ett program för utveckling och förny­else av den akluella slatisfiken.

Sjöfartsverket: Sjöfartsverkel delar utredarens uppfattning all nuvarande officiella sjöfartsstatistik är otillräcklig i flera avseenden. Verkel har nu under en följd av är påtalat dessa brister. Delvis har förbättringar skett men till väsentlig del kvarstår kritiken. Uppgifter om godsomsättningen i hamnarna och fartygsrörelserna i svenska farvatlen är grundläggande ma­lerial i sjöfarlsverkels löpande arbele med hamnlaxor, hamnplanering och ekonomisk beredskapsplanering, för all belysa den slruklurella ulveckling-en av sjölransporter, för den fysiska riksplaneringen, för planering och konlroll av transporter av miljöfarligt gods, för planeringen av lolsnings-och fariedsverksamheten, sjöräddningen m.m. Den officiella hamnslalisli-ken är emellerfid år efter är krafligl försenad vilkel vållar sjöfarlsverkel slora olägenheler. Framför alli de inrikes fartygsrörelserna är dåligl be­lysta. Uppgifterna till sjöfartsstatisliken hämtas ur olika administrafiva malerial som inte är samordnade. Möjligheterna alt kartlägga sjötrans­porterna med miljöfarligt gods är — bortsett från mineraloljorna - ytterst begränsade.

Del rådande lägel med minskade resurser för statistiska centralbyrån (SCB) vad gäller bl.a. samfärdselstalisliken är ofillfredsslällande, vilkel sjöfartsverkel också framhålHl i sina anslagsframslällningar. Nedskärning­arna i slafisfikproduklion och -publicering har skelt ulan all stora statistik-konsumenter, t.ex. sjöfartsverket, haft tillfälle all bevaka sina inlressen. För sjöfarlsverkels del är sjöfarlsslalistiken en nödvändig driflslalislik. Konsekvensen blir därför all verkel måsle lägga ul beslällningsuppdrag hos SCB och därmed tvingas atl inom sina resurser betala för information som förut tillhandahällils koslnadsfrilt.

Neddragningarna i SCB:s anslag skapar också en låsning som försvårar möjlighelerna lill utveckling av slatisfiken. Sjöfarlsverkel har exempelvis - såsom nämnts ovan - länge ansell del av allmänl inlresse all fä en bällre belysning av den inrikes sjölrafiken vilken inle kunnal realiseras. Tills vidare har sjöfarlsverkel som uppdrag lagl ul beslällningar hos SCB av vissa kompletteringar. Motsvarande gäller andra konsumenter av slalisli-ken. Följden är all slafislikproduklionen blir osyslemalisk. Varje upp­dragsgivare skaffar sig sin egen information som ej kommer andra till del. Etl problem med dessa stalistikuppdrag är även härvid uppkommande sekretessfrågor.

Mol denna bakgrund vill sjöfartsverkel för sin del tillstyrka utredarens

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 15)

förslag all del snarast kommer lill stånd en systematisk genomgång och samordning av den reguljära sjöfartsslalisfiken. Verket är berett alt delta i arbetet härmed. Del kan diskuteras om ej i della sammanhang också borde behandlas den framfida uppläggningen av statistiken över utsläpp. Denna motsvarar ej alls de krav sjöfartsverket anser bör ställas. Härvid bör beaktas det arbele som pågår inom IMCO och inom ramen för Helsingfors­konventionen.

Statistiska centralbyrån: SCB har under utredningsarbetets gång för kom­mitténs räkning i grova drag skisserat de uppgiflskrav som bör ställas på etl heltäckande informationssystem för sjötransporterna. Därvid angavs uttryckligen vad som finns resp. inte finns i form av officiell statistik samt möjligheler lill utbyggnad av denna på grundval av existerande administra­tivt material. SCB konstaterar atl kommittén i allt väsenlligt tagil fasta på vad verkel framfört och atl SCB föreslås få medel för atl redovisa elt detaljerat program för ell utvecklingsarbete pä omrädel. Verket nöjer sig därför i detta sammanhang med atl göra några förtydliganden till vägled­ning för ev. erforderliga prioriteringar av olika delar av utvecklingsarbetet för det fall SCB får i uppdrag alt utföra ett sådanl.

I SCBs PM till kommittén tecknades bilden av etl informationssystem som i huvudsak skulle bygga på en bearbetning av det lulladministraliva malerial som ligger till grund för ulrikeshandelsslalistiken samt del materi­al i form av avlämnade farlygsdeklarationer som ligger lill gmnd för Irans-portsälts- och sjöfartsstatisliken, alltsammans därtill ulbyggl bl a med er­forderiiga miljöfarlighels- och förpackningskoder. Del är hell klart all en sådan utbyggnad innebär etl omfattande och tidskrävande arbele som sannolikt får betraktas som ett mäl pä relativt lång sikt.

Enligt SCBs preliminära uppfattning bör en sädan ulbyggnad och förny­else av sjöfarts- och varustalisliken noga övervägas, inte minst därför alt en sådan översyn skulle vara till nytta även i andra än här förevarande avseenden. SCB vill t.ex. erinra om del FN-projekt som syftar lill kart­läggning av resursulnyltjandel av världshandelslonnagel. Även för denna karlläggning krävs uppgifter om fartygen, lasten och fartygsrörelserna som för närvarande i betydande utsträckning saknas. Vidare bör beaktas att en sådan sjötransporlstalistik ulgör en integrerande del av en fullständig statistik över transporter av hälso- och miljöfarliga varor. Enligl SCBs mening är det väsentligt atl man har en helhetssyn på iransportslalisliken, vilken då bör omfalla bäde sjö- och landtransporter.

I skrivelsen till kommittén angav SCB även en alternafiv utgångspunkl förde uppgifter som här är av intresse. Statistiken skulle kunna grundas på den anmälan av farligt gods som i dag måsle lämnas i hamnarna av de fartyg som medför sådan last. De uppgifter som ingår i della administrativa malerial synes med vissa kompletteringar - t. ex. över fartygsrörelserna -kunna fylla de nödvändigaste behoven i elt informationssystem.

Fortfarande återstår vissa allvarliga brister, som är gemensamma för de båda nämnda informationskällorna. Den kanske betydelsefullaste är av­saknaden av en för samtliga transportmedel gemensam internalionell slan-dardklassificering med avseende på varornas miljöfarlighel. Vidare finns inle några uppgifter om sjötransporter som sker på internalionelll eller svenskt lerritorialvatlen utan all svensk hamn angörs. En lösning pä detta miljösäkerhetsproblem fömtsätter internationellt samarbete, främst mellan Östersjöländerna. Ej heller fär man ur materialen reda på vilka farleder som använts.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 152

En beaktansvärd skillnad mellan de alternativa informationskällorna är att den sist nämnda med mindre resursinsatser och på ganska kort sikt torde kunna användas för viktiga delar i en kartläggning av sjötranspor­terna med miljöfarligt gods. De närmare förutsättningarna för detta får dock, som SCB tidigare angivit, undersökas inom ramen för ell särskilt uppdrag.

Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket liHstyrker förslaget och utgår ifrän alt SCB också upprättar programmet i samråd med verket.

Kommittén för transport av farligt gods: Förslaget om uppdrag lill SCB att redovisa ell program för utveckling och förnyelse av sjöfarts- och varusta­tistik som tillgodoser miljövårdens informationsbehov tillstyrks. Ett så­dant program torde kunna tjäna fill vägledning vid framtagande av stati­stikprogram även för andra transportslag än sjötransporter.

Södertälje kommun: Kommunen tillstyrker della förslag, och vill under­slryka viklen av atl den statistiska behandlingen av uppgifter om sjöfarten, olyckor och oljebekämpning m. m., sker på elt mer enhetligt och ur säker­hets- och miljösynpunkt mer användbart säll i framtiden.

Dessa föreslagna ändringar i sjösäkerhelsarbelet kommer emellertid inte omedelbart lill nytta. Kommunen föreslär därför alt gamla kryptiska statis­tiska uppgifter för de senaste 10—15 åren ses över sä atl olyckstrender under denna tid kan analyseras.

Göteborgs kommun: Kommunen anser atl den efterfrågade statistiken torde kunna bygga på det anmälnings- och informationssystem som tilläm­pas vid Göteborgs Hamn enligt bestämmelser från sjöfartsverket och hamnförbundel. Brandförsvaret fär säledes daglig information om farligt gods enligl IMCO som ankommande och avgående fartyg förvarar och hanterar under hamnvislelsen.

Sveriges redareförening: Enligt föreningens uppfattning är della förslag överdrivet. Kunskapen om transportvägarna för miljöfarligt gods är god. De evenluella problem som kan föreligga torde kunna lösas genom försla­get under avsnitt "Förbud mol bulktransporter av A och B kemikalier". Den i delta förslag förutsatta dispensen bör kombineras med krav på förhandsanmälan innan transporten äger mm.

FoU-program för oljebekämpningsteknik

Regeringen gav den 16 augusti 1979 styrelsen för leknisk utveckling (STU) i uppdrag att utarbeta ell förslag lill slutligt program och organisa­tion för genomförande av ett forsknings- och utvecklingsprogram för sy­slem, metoder och teknik för olje- och kemikaliebekämpning.

Nedan redovisas de yttranden remissinstanserna avgav med anledning av del översiktliga MIST-förslag, som var utgångspunkten för regeringens uppdrag tiH STU.

Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket vill understryka atl framtagning av nya system och förbättrade metoder för upptagning av olja från vattnen

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet         153

och stränder är en myckel angelägen uppgift. Vissa av de nu använda meloderna kan nämligen medföra alt skadorna på miljön förvärras.

Generaltullstyrelsen: Styrelsen vitsordar behovel av forskning och leknisk uiveckling avseende syslem, meloder och leknik för bekämpning och sanering av olja. Enligl styrelsens uppfattning bör emellertid den inom ulredningen framtagna programutredningen för bekämpnings- och sane-ringsleknik i väsentliga avseenden omarbetas och kompletteras innan den läggs till grund för etl av styrelsen för teknisk utveckling (STU) administre­rat forsknings- och utvecklingsprogram. Styrelsen utgår från all de erfa­renheter som hittills vunnits inom kustbevakningen härvid tillvaratages.

Programmel bör sålunda syfta till all i första hand förbältra/vidareul-veckla nu befintlig teknik och i andra hand alt framtaga ny teknik för oljebekämpning där vidareutveckling av befintlig leknik inle bedöms leda lill avsett mål. Utformningen av ett sådant program bör inriklas dels pä att utveckla totalsystem för olje- och kemikaliebekämpning, dels pä att inom svensk industri utveckla produktion och system för exportmarknaden.

Teknologin för oljebekämpning tdl sjöss är mycket ung, endast något tiotal är gammal. Betydande ansträngningar har gjorts såväl utomlands som i vårt land atl utveckla och ta fram utrustningar och syslem för upptagning av olja pä mekanisk väg, den metod som bäde i Sverige och allt fler andra länder ansetts bör komma i första hand. De anordningar och system som hittills framkommit erbjuder emellertid godtagbar effektivitet främst i de oljespillsiluationer för vilka de är konstruerade, dvs. för upp­tagning av olja som i relativt koncentrerad form flyter på vattnet, i relativt skyddade farvatlen eller i övrigt under inte allt för svåra väderförhållan­den. Det finns inle oväsentliga luckor och ofullkomligheter i nu fillgänglig teknik. Så t.ex. saknas leknik för att till havs bekämpa olja inne i slora drivismassor liksom för effektiv begränsning av olja som förekommer i klumpar eller småfläckar spridda över mycket slora vattenytor. Andra begränsningar i nuvarande oljebekämpningsteknik har samband med ex­empelvis mörker, dimma, snö, köld och hårt väder (kuling och däröver).

Vad gäller teknik för oljebekämpning i strandzonen, dvs. omhänderta­gande av olja som spolats upp på land eller som förekommer intill strän­derna på så grunt vallen atl befintliga oljebekämpningsfarlyg inte kan sättas in, är bekämpningsmöjligheterna i avgörande grad beroende av de lokala förhållandena. Med nuvarande lekniska kunskaper är möjlighelerna i många fall begränsade till "spade-grepe-hinkmeloden". För strandsa­neringen av nedsmelade klippor och stränder saknas över huvudlaget av ansvariga nalurvärdsmyndigheter utprovade och godkända meloder. Det­samma gäller även riktlinjer för vilken grad av sanering som från natur­vårdssynpunkt kan anses nödvändig och tillrådlig.

För genomförande av erforderliga tester och provningar av bekämp­nings- och saneringsmateriel bör inrättas en särskild försöksstation med viss fasl personal och basutmslning (inklusive erforderlig fartygsmateriel) för praktiska prov och utvärdering av framtagen experiment- och protolyp-maleriel.

Slyrelsen vill slufiigen under denna punkl poänglera viklen av alt fack­myndigheternas ansvar för forskning och utveckling beaktas och att sälun­da bl.a. del sedan läng tid bedrivna samarbetet mellan kustbevakningen och Svenska Rymdakliebolagel får fortsätta och vidareutvecklas.

Statens vattenfallsverk: Vattenfall anser del angelägel all genom forskning

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet 154

fä fram en väl fungerande bekämpningsmelodik i farleder med strömmande vatten. Vid Vattenfalls vallenbyggnadslaboralorium i Älvkarleby finns resurser att bygga upp modeller av farieder med varierande valtenföring för genomförande av prov.

Styrelsen för teknisk utveckling: Internationellt sell har den svenska bered­skapen mol oljeolyckor ett gott rykte. Delta innebär inle atl våra möjlighe­ler all bekämpa oljeulsläpp är lillfyllesl och all vi kan behärska alla länkbara silualioner. 1 själva verkel innebär påsläendel endasi all många andra länder har en betydligt sämre beredskap mol oljeolyckor än den vi har i Sverige. En heltäckande beredskap ställer sig dock för dyr och vi bör därför optimera fördelningen av kostnaderna för beredskapen och de olje­skador som kan förutses komma att uppslå.

STU bedömer det som samhällsekonomiskt motiverat atl minska total­kostnaden för oljeanvändningen i samhället och alt öka insatserna för oljebekämpning och sanering. Följaktligen inslämmer STU i utredningens slutsats alt elt särskilt FoU-program för oljebekämpnings- och sanerings-teknik är mofiverat. I STUs anslagsframställning för budgetåret 1980/81 äskas ocksä medel för en femårig insats med början budgetåret 1980/81. Dessutom planeras en förstudie inom ramen för STUs delprogram för Teknikupphandling avseende teknik för oljebekämpning.

Regeringen har enligl skrivelse 1979-08-16 uppdragit ät STU alt utarbeta elt förslag lill program och organisation för etl forsknings- och utvecklings­program för system, meloder och teknik för olje- och kemikaliebekämp­ning. Häri torde även komma att inbegripas teknik för sanering. En plane­ringsgrupp har tillsatts bestående av representanter för generaltullslyrel­sen, sjöfartsverkel, statens brandnämnd, statens naturvårdsverk och Svenska Kommunförbundet.

Idealet vore att helt förhindra alla slag av avsiktliga eller oavsiktliga ulsläpp. Då della inle är möjligi så länge vi eller våra grannländer är beroende av olja vilsordar STU behovel av ny och förbällrad teknik och syslem för uppläckl, bekämpning, sanering och slufiig behandling eller disponering av omhänderlagel malerial.

Delegationen för samordning av liavsresursverksamheten: Delegafionen vill liksom utredningen betona all teknik för bekämpning och sanering bör utvecklas. Delegationen anser all den framlida inriktningen på oljebe-kämpningsinsalserna bör bestämmas försl efter en operalionsanalylisk värdering av allernaliva invesleringar i olika lyper av resurser för spaning, bekämpning och sanering. Härigenom kan en säkrare uppfaUning erhållas om den mest ändamålsenliga resursfördelningen vid oljebekämpning. Vid en sädan värdering bör enligt havsresursdelegationens uppfaUning den melodik vara tillämplig som försvarets forskningsanstalt har ulvecklal för försvarsändamål.

Delegationen vill i samband härmed även peka på behovet av rådgivning i bekämpnings- och saneringsfrågor. För närvarande är rådgivning om samt konlroll och uppföljning av bekämpningsverksamhelen ofullständigt utvecklad. Denna bekostas dock lill största delen av statsmedel. Utgif­terna ligger inom intervallet 10—20 miljoner kronor årligen. En sådan rådgivnings- och kontrollfunktion skulle enligt delegationens mening kun­na anförtros statens brandnämnd.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Dagens oljebekämpningsteknik har visat sig ha

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet          155

stora begränsningar. Del är därför angeläget all denna leknik vidareut­vecklas och alt ansvariga myndigheter ges resurser härför.

Länsstyrelsen i Värmlands län:  Utveckling av förbättrade metoder för bekämpning av utsläppt olja är myckel angelägen. En tidig insats med väl utprövade meloder är väsenllig för alt begränsa skadorna av elt ulsläpp. Förslaget tillstyrks.

Södertälje kommun: Kommunen vill särskilt poängtera behovet av syslem som möjliggör obehindrad oljebekämpning under mörker.

Göteborgs kommun: I programmel bör ingå invenlering av gjorda erfaren­heler globall sell. Då slrandsanering på berg- och stengrund inle lämpligen kan utföras annorlunda än som handarbete bör forskningsprojekten inle splittras pä mål som inte är praktiskt omsätlbara.

Sveriges varvsindustriförening: Ökade FoU-insatser för alt förbättra tekni­ken för upptagning av olja, sanering och tillvaratagande av uppsamlad olja är önskvärda. Utvecklingsarbete på della omräde bedrivs i viss utsträck­ning inom varvsindustrin. Vi rekommenderar alt STU samverkar med intresserade varv och kommittén för alternativ varvsproduklion i det före­slagna programmet.

Forskning om miljöeffekter av olje- och kemikalieutsläpp

Regeringen gav den 16 augusti 1979 statens naturvårdsverk i uppdrag att inkomma med förslag till program för undersökning av miljöeffekter vid olje- och kemikalieulsläpp. Uppdraget redovisades den 27 februari 1980 och innehåller förslag både beträffande akutfasen och den mera långsiktiga forskningen.

Nedan redovisas de yttranden remissorganen avgav med anledning av det översiktliga MIST-förslag, som var utgångspunkten för regeringens uppdrag lill statens naturvårdsverk.

Universitets- och högskoleämbetet: UHÄ hälsar förslaget med tillfredsstäl­lelse men vill sätta ifråga om den angivna ekonomiska ramen är tillräcklig med hänsyn fill det slora behovel av forskning inom delta område. UHÄ vill även liksom flertalet högskoleenheter framhålla viklen av atl den sakkunskap som finns vid universitet och högskolor utnyttjas bäde vid planeringen och genomförandet av forskningsprogrammet speciellt vad avser den långsikfiga forskningen av grundläggande karaktär.

Marinekologisk forskning bedrivs f. n. vid flera forskningsinstitutioner inom UHÄ-området. Dessulom finns långt framskridna planer pä atl vid universitetet i Umeå starta ett omfattande brackvattenekologiskt forsk­ningsprogram avseende Bottniska viken.

Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket delar kommitténs uppfattning att resurser behöver satsas på forskning inom detta område. Verket anser atl man i detta sammanhang bör skilja på akut uppföljning av elt enskilt utsläpp, långsikfig uppföljning av etl enskilt utsläpp samt långsiktig forsk­ning om olje- och kemikalieutsläppens miljöeffekter. När det gäller upp-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet 156

följningen av utsläpp har naturvårdsverket fått i uppdrag alt utarbeta en plan för undersökning av miljöeffekter vid olje- och kemikalieutsläpp till sjöss. När det gäller forskningsinsatserna kan verket konstalera att lång­siktiga effekter av utsläpp av olja och kemikalier till akvatisk miljö är av samma karaktär vid ulsläpp från bål som från andra källor. Naturvårdsver­ket vill understryka att de av kommittén föreslagna forskningsinsatserna inte kan lösa mer än ett marginellt forskningsbehov. Enligt verkets uppfatt­ning är det i stället en styrning av forskningsinriktningen i stort mol de föreslagna problemområdena som är nödvändig.

Naturvårdsverket anser vidare att stor förtjänst borde ligga i all på nordisk bas och genom samarbete med östersjöstaterna söka fä fill stånd en samordnad forskning.

Naturvårdsverket vill understryka att denna forskning och dessa under­sökningar är angelägna men att de måste vägas mot annan angelägen forskning inom miljöområdet, t.ex. den ovannämnda samhällseknomiska forskningen. Resultaten av verksamheten skall vidare bl.a. vara styrande och hjälpande för t.ex. STU:s tekniska forskning och utveckling.

Naturvårdsverket vill understryka vikten av alt effekterna från såväl olje- och kemikalieulsläpp som saneringsåtgärderna följs upp ordentligt.

Verket fiilstyrker förslaget och fömtsätter dä alt de av kommittén före­slagna medlen tillförs verkels forskningsanslag (anslag H7).

Styrelsen för teknisk utveckling: STU vitsordar det forskningsbehov som anges under punkt 5.13 och tillstyrker alt del föreslagna programmet genomförs. Undersökningsprogrammet bör bedrivas i samråd med den verksamhel som anges under punkterna 5.3 och 5.12. Under punkten Undersökningsprogram vid oljeutsläpp sägs dock att provtagningsmaterial och meloder måste standardiseras och ulryckningsberedskap upprätthål­las. Påståendet är inle hell invändningsfritl. Det finns idag ingen metodik för alt exakt mäta halten av olja i vatten, organismer eller sediment om oljans exakta sammansättning inle är känd. Följaktligen har analyserna utgått ifrån någon form av standardolja. Om den akluella oljans samman­sättning har varil en annan har etl systematiskt fel byggts in. Man kan också många gånger fråga sig om del är totalhalten olja eller halterna av de mest toxiska komponenterna i oljan som är de mest intressanta från ekolo­gisk synpunkt.

Statens skeppsprovningsanstalt: Belräffande FoU-program för oljebe­kämpningsteknik påpekar utredningen alt det är angelägel alt större möj­Hgheter skapas till fältmässig utprovning av nya konstmktioner och sy­stem. Det bör emellertid också observeras att mycken tid och pengar ofta kan sparas genom användning av jämförande modellförsök (även i full skala) under kontrollerade och repeterbara försöksbelingelser med avseen­de på vågor, vind och ström. I skeppsprovningsanslaltens tidigare nämnda nya laboratorium, som är unikt i sitt slag, finns möjligheter lill sådana provningar av "sjövärdighet" hos oljelänsor och upptagningsanordningar.

Länsstyrelsen i Stockholms län; Länsslyrelsen tillstyrker kommitténs för­slag fill undersökningsprogram vid oljeutsläpp och långsiktig forskning av grundläggande karaktär. Forskningen bör även omfatta fägeUivet.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Del är angeläget att den förestagna provtag­ningen kommer IHI stånd omedelbart vid en olycka. Utöver det föreslagna

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 157

standardiserade provtagningsprogrammet bör särskilda provlagningar även kunna påfordras lill hjälp för den som har ledningsansvaret. Det är viktigt atl det alltid finns lämplig personal och utrustning alt tillgå för dessa arbeten. Naturvårdsverket bör ges resurser för all arbeta med omedelbara oljeproblem men även med oljeproblem på längre sikl.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Det är också av största belydelse alt undersök­nings- och forskningsverksamhet kommer lill stånd både vad gäller ome­delbara ulsläppseffekter och mera långsiktiga miljöeffekter av såväl ut­släpp som bekämpningsinsatser. Sädana forskningsresultat är av stor bety­delse för den totala samhällsekonomiska bedömningen av de ytterligare insatser och ätgärder som bör göras för alt minska utsläppen lill Östersjön.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Egentligen behövs ingen ylterliga­re forskning på oljans farlighet i miljön. Nuvarande kunskaper är fillräck­liga som gmnd för målsättningen alt olja inte kan tillålas släppas loss i naturen. Teknik för skydd, bekämpning och sanering måsle prioriteras i FoU-sammanhang. Det är för närvarande helt orealistiskt atl som föreslås ge marinbiologiska laboratorier områdesansvar för provlagning och ålägga dem all medverka i uppföljningsprogrammel.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Kunskapen om miljöeffekterna efter ul­släpp av olja och kemikalier är myckel otillfredsställande. Den föreslagna långsiktiga forskningen är av väsentlig betydelse för utvärderingen av ell utsläpps effekter med avseende såväl pä skador pä ekosystemet som på de samhällsekonomiska kostnaderna. Undersökningar i akutskedet är nöd­vändiga för kommande skadereglering och kan även väntas ge den långsik­tiga forskningen etl betydande kunskapstillskolt.

Undersökningar av nämnda slag måsle utföras av specialister med kun­skap om den miljö, som drabbas. Dessa specialister äger även nödvändiga kunskaper om uppläggning och melodik vid sådana undersökningar. Sta­tens naturvårdsverks uppdrag bör därför när del gäller akulundersökningar begränsas till att i samråd med berörda specialister fastlägga etl rampro­gram, som får modifieras efter omständigheterna på platsen. För all möj­liggöra elt snabbt ingripande måste dock de ekonomiska villkoren vara helt klara innan ell ingripande blir aktuellt. Med tanke på alt specialister måste anlitas ter sig övningar enligl programmel mindre meningsfulla.

Förslaget avseende långsiktig forskning tillstyrks.

Landsorganisationen i Sverige: De forskningsinsatser, som föresläs om miljöeffekter, bör även gälla effekter pä människor. Dessulom bör arbetar­skyddsstyrelsen på samma sätt som naturvårdsverket utreda de långsikliga miljöeffekterna i arbelel med oljor och kemikalier (främsl saneringsar­bete).

Ny statlig organisation av kust- och sjöfartsverksamheten

Utredningens förslag att tillsälta en organisationskommitté med uppdrag alt utforma en ny slallig organisation för kust- och sjöfarlsverksamhelen har rönt stort intresse hos remissinstanserna. 1 stort sell samtliga instanser är positiva till atl för- och nackdelarna med en ny organisation uireds.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet  158

några instanser har dock synpunkler på i vilken form en dylik utredning bör genomföras.

Rikspolisstyrelsen: Utredningens förslag att tillskapa en ny myndighet ge­nom en sammanslagning av tullverkets kustbevakning och sjöfartsverket tillstyrks. Rikspolisstyrelsen anser alt en sädan sammanslagning är ägnad atl medföra en bättre samordning av planeringen och elt effektivare utnytt­jande av resurserna vilket bör kunna leda till en bättre tillsyn och övervak­ning av våra kuster och lerritorialvatlen. Räddningsberedskapen vid olje-, kemikalie- och sjöolyckor förbättras. Delta är ur polisiär övervaknings-och bevakningssynpunkl avgörande faktorer för styrelsens slällningsta­gande. Den polisiära övervakningen av våra kuster är pä grund av del ringa anlalel sjöpolisgrupper beroende av bl.a. kustbevakningen. Kustbevak­ningen biträder med polisiära arbetsuppgifter såsom sjötrafikövervakning, fiskeövervakning, jaktlillsyn m.m. Rikspolisstyrelsen, som är represen­terad i sjöövervakningskommillén (SÖK), anser att nu avgivet förslag beträffande omorganisation och åtgärder för alt effektivisera bevakningen av våra kuster bör samordnas med behandlingen av det belänkande som sjöövervakningskommiltén inom kort kommer alt redovisa. Inom denna kommitté har även behandlats problem rörande ansvarsfördelning mellan tull och polis av polisiära arbetsuppgifter lill sjöss liksom befogenhelsfrä-gor, utbildning m. m.

Likaledes synes redovisningen av oljeskyddsulredningens ulrednings-uppdrag avvaklas.

Utredningens förslag om tillsättande av en organisafionskommilté med uppdrag atl utforma en ny statlig organisation för kust- och sjöfartsverk­samhet tillstyrkes.

Chefen för marinen: Chefen för marinen har - via Överbefälhavaren - till Chefen för Kommunikationsdepartementet yttrat sig över Sjöfartsverkets förslag fill ny organisation för verkel (Fst OpL 1979-01-31, Org. 302). Härvid framfördes bl. a. följande

"Frän försvarsmaktens synpunkl är del angelägel all vid samverkan med övriga tolalförsvarsmyndigheler samverkan pä regional nivå - aktuell i föreliggande förslag till ny organisation för sjöfartsverkel - underiällas genom

atl de militära regionala cheferna har en, i undanlagsfall två lill tre, motsvarande regionala chefer ur annan tolalförsvarsmyndighet atl samver­ka med

all gränserna för lolalförsvarsmyndighelens regionala områden så långl möjligt överensstämmer med motsvarande militära områdesgränser saml

all lolalförsvarsmyndighelens regionala organisation ges en sädan upp­byggnad atl samverkan med försvarsmakten på regional nivå kan etable­ras.

Sjöfarlsverkels nuvarande regionala organisation, med fem lotsdislrikl och sju sjöfartsinspektionsdislrikt, har en sädan uppbyggnad atl dessa samverkanskrav i allt väsentligt kan uppfyllas. Sett från denna synpunkl hade del varit fördelaktigt om den frän effeklivilelssynpunkl nödvändiga omorganisationen av sjöfartsverkets regionala och lokala organisation skett med utgångspunkt frän den nuvarande organisationen och med etl bibehållande av lolsdislriklen dvs. en central - regional - och lokal nivå. Chefen för marinen har emellertid förståelse för alt man — icke minst av ekonomiska skäl — strävar efter att ersätta de nuvarande tre nivåerna med

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 159

två, en central och en lokal, vilket enligl ulredningen är nödvändigt efter­som sjöfartsverkets verksamhet icke är av så stor omfattning och icke av sådan art all tre särskilda nivåer - central — regional - och lokal nivä anses erforderliga."

Läget förändras emellertid väsentligt därest man - som MIST-ulred­ningen nu föreslår — slår samman tullens kustbevakning med sjöfartsver­kels blivande regionala/lokala enheter lill en ny organisation med fyra starka regionala samt dämnder lydande lokala organisationer. Andra tolala resurser än de som skulle bli en följd av sjöfartsverkels inlerna organisa­tionsutredning skulle möjliggöra skapandet av en organisation med såväl central, regional som lokal nivå. Detta skulle väsentligt underlätta den samverkan inom totalförsvaret som skall eftersträvas. Chefen för marinen är därför positiv till utredningens förslag lill en dylik sammanslagning vilken bl. a. innebär att de s. k. farledsområdena tillsammans med nuvaran­de kustbevaknings- och sjöfartsinspektionsområden skall ingå i den nya lokala organisationen.

---- Ulredningen har föreslagit alt organisationsfrågorna skall utredas

av en särskild tillsatt organisationskommitté. Chefen för marinen delar denna uppfattning och anser alt frågan om antalet lokala områden saml deras geografiska utsträckning särskilt måsle beaktas av kommittén för att underlätta den inledningsvis nämnda samverkan mellan olika tolalför­svarsmyndigheler. Det måste undvikas att - som fallet blev i sjöfartsver­kels organisationsförslag - försvarsmaktens regionala chefer t.ex. inom östra militärområdet måsle samverka med inte mindre än fem av sjöfarts­verkets regionala/lokala chefer.

Utredningen har icke - helt naturligt - pä den korta utredningstiden hunnit med alt penetrera vilka ekonomiska besparingar som evenluellt kan göras vid en sammanslagning av tullens kustbevakning med sjöfartsverkets operativa delar. Icke heller har kunnal redovisats vilka effektivitetsökning­ar som kan erhållas. När det gäller t. ex. den lokala organisationen, dvs. en sammanslagning av farleds- och kustbevakningsomrädena anges endast atl en samordning "torde vara möjlig med en ökad effektivitet som följd". (Sid. 90). Chefen för marinen föreslår därför att hithörande frågor beaktas i direktiven till den förestagna organisationskommittén liksom även i direk­tiven lill den särskilda utredaren som skall tillsältas för atl göra den helhetsbedömning av bemanningen längs våra kuster som föreslås (sid. 95). En dylik ekonomisk analys torde vara samhällsekonomiskt nödvändig innan beslutsfattning om organisalionsändringar företas.

Del forlsalla organisationsarbetet bör ske i nära samverkan med Chefen för marinen icke minst beroende pä den stora personalstyrka från marinen som i fred tjänstgör vid sjöfartsverket saml del förhållande all den eventu­ellt kommande nya organisationen under krigsförhållanden lill största del torde komma atl ingå i marinens krigsorganisation.

Sjöfartsverket: Sjöfartsverket delar utredarens uppfattning att det finns anledning att närmare pröva en organisatorisk samordning av föreslagen art. Något egentligt underlag som närmare klargör de fördelar som torde stä att vinna eller hur en sädan organisation bör utformas har emellertid inle redovisats av ulredningen, varför del enligt sjöfarlsverkels mening är för tidigt alt avgöra om den principskiss som en arbetsgrupp inom utred­ningen redovisat kan läggas lill gmnd för en sådan organisation. Den kommitté som föreslås bör självfallet vara fri all lägga fram den organisa­tionslösning som mot bakgrund av utredningsarbetet framstår som mest

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet          160

ändamålsenlig. Kommittén bör därvid också redovisa hur marinens re­surser bäsl kan utnyttjas i detta sammanhang.

I detta sammahang bör erinras om del organisafionsförslag som sjöfarts­verkel hösten 1978 överlämnade fill regeringen. Detta förslag, som gmndas på en ingående analys av sjöfartsverkets egen verksamhet, bör fillsam­mans med de nya överväganden som föranleds av del av MIST-ulredning­en framlagda förslagel vara en lämplig utgångspunkt för kommitténs arbe­le. Även i en sammanslagen organisation blir sjöfartsverkels nuvarande verksamhetsgrenar av stor och i vissa fall även dimensionerande betydel­se. Sjöfartsverkel vill understryka angelägenheten av all utredningsarbetet bedrivs skyndsamt och snabbi resulterar i ett principbeslut. Den av verkel förordade uppläggningen bör bidra lill delta.

I avvaktan på elt principbeslut bör, som även utredningsmannen påpe­kar, de förslag till förändringar i sjöfartsverkets organisation som förelig­ger och inte hindrar eller i övrigt påverkar den diskuterade sammanslag­ningen kunna genomföras. I enlighet härmed pågår redan inom verkel en vidareutveckHng av vissa av de av verket framlagda förslagen i fråga om den lokala organisafionen. En försöksverksamhet med delegering av vissa EA-frågor pågår inom elt av de nuvarande lolsdislriklen. Denna planeras inom kort att utvidgas tiH att avse även vissa planerings- och ledningsfunk­tioner.

De förslag i övrigt av organisatorisk art som ulredaren för fram under avsnitten 6.2, 6.3 och 6.4 rörande länsstyrelsens roll, samarbelsorgan saml bemanning längs våra kuster kan enligl sjöfartsverkels mening inle enbart bedömas var för sig utan bör ingå i de samlade organisatoriska övervägan­den som utredarens förslag till en ny kust- och sjöfartsmyndighel kan föranleda.

Statskontoret: Statskontoret stöder principförslaget och ansluter sig till det systemorienterade synsätt som ulgör motiv för sammanslagningen. De berörda myndigheterna arbetar båda med sjölransportfrågor där sjöfarts­verkel har att göra en avvägning mellan framkomlighet och säkerhet och kustbevakningen alt svara för ätgärder när olyckor trots allt inträffar.

Sjöfartsverket gjorde i samarbete med statskontoret en översyn av sjö­fartsverkets organisation, vars resultat lades fram i en rapport från sjö­fartsverkel 1978-07-29.

I samrädsyttrande (1978-10-04) över förslaget förordade statskontoret det organisafionsallemaliv som sjöfartsverket självt föreslog vilket bl.a. innebar atl den lokala organisationen direkt underställdes den centrala. I utredningsrapporten belystes emellertid också etl organisalionsallernaliv där sjöfartsverket hade en regional indelning, m.a.o. en organisatorisk nivå mellan den centrala organisationen och de lokala enheterna.

Kommittén visar atl del med nuvarande tvä organisationer brister i samordningen mellan förebyggande samt avhjälpande och eftervårdande åtgärder. Ett organisatoriskt samgående skulle möjliggöra all planering och prioritering av hela verksamheten sker i etl sammanhang. Kommitténs förslag innebär att en långt slörre betydelse läggs vid miljösäkerhetsaspek­terna i de båda organisationernas verksamhel. Mol bakgmnd av de ökande riskerna för miljön och de stora samhällskostnader som står pä spel anser statskontoret det motiverat att man vidtar de föreslagna organisatoriska anpassningarna.

Stalskonloret vill även understryka de fördelar som en sammanslagen organisation skulle ge som inle främsl motiveras av hänsyn till miljön. En

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet        161

integrerad kust- och sjöfartsmyndighel innebär slora möjligheler till effek­tivitetsvinster bl. a. genom gemensamt resursutnyttjande. Därigenom skul­le en mera effektiv övervakning av farlederna kunna ske vad avser trafiken och säkerhetssamordningarna och genom all man får elt förbättrat under­lag för farlygsinspeklion. Även på sjöräddningsområdet skapas inom en gemensam organisation sannolikt bällre fömtsättningar för planering och ledning.

Statskontoret ansluter sig till kommitténs uppfattning alt en särskild kommitté tillsätts med uppdrag atl utforma en ny statlig organisation för kust-och sjöfartsverksamhet.

Om kuslbevakningens resurser tillförs den nya organisationen kommer den regionala verksamheten fä en omfallning som motiverar en regional organisationsnivå. I en sammanslagen organisation skulle personalen till övervägande del verka inom operativa funktioner till sjöss och utmed kusterna. Kommittén bör särskilt överväga hur den nya organisationens cenirala enhet kan ges i huvudsak policyskapande och övergripande plane­ringsuppgifler, medan del operativa arbelel planeras och leds pä regional nivå. Kommilién bör ocksä särskill redovisa möjliga rafionaliseringsvins­ter av all de tvä organisationerna förs samman.

Riksrevisionsverket: Den nuvarande organisationen inom ifrågavarande område är splitlrad. Älskilliga myndigheler och andra organ är engagerade i olika uppgifter som avser tillsyn, övervakning eller räddningsljänsl. RRV anser därför, liksom kommilién, all en översyn av denna organisafion kan behövas i syfte all uppnå ell effektivt utnyttjande av befinlliga resurser. Det material som kommittén redovisat ger dock enligt RRVs mening inte underlag för etl slutligt ställningslagande. RRV anser att frägan bör utredas mera allsidigt och atl härvid konsekvenserna av och kostnaderna för olika allernaliv bör belysas. RRV fömtsätter alt en sådan utredning samordnas med det arbete som nu bedrivs av sjöövervakningskommillén och olje-skyddsutredningen.

Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket har i sitt yllrande 1979-02-15 om sjöfartsverkets organisation föreslagit alt ställning lill sjöfartsverkels orga­nisation las i anslutning lill MIST-kommilténs förslag.

Naturvårdsverket tillstyrker förslagel alt en ny sjöfartsmyndighel bildas genom sammanslagning av tullverkets kuslbevakningsdel med sjöfartsver­kel. Härigenom skapas bällre förulsällningar för etl samlat slalligl ageran­de för all bekämpa ulsläpp av olja och/eller kemikalier lill sjöss och inom det slrandnära området. Verket har lidigare behandlat den nya organisatio­nens uppgifter. Verket utgår ifrän atl den nya organisationen kommer att nära samverka med tullverket och all organisafionen i erforderlig ulslräck­ning kan utnyttja tullverkels informationer om hälso- och miljöfariiga ämnen.

Generaltullstyrelsen: Etl stort antal myndigheter och organ är direkl eller indirekt engagerade i olika tillsyns-, övervaknings- och räddningstjänst-uppgifter säväl längs våra kuster som lill havs även långl utanför svenskl terrilorialhav. Ifrågavarande uppgifter faller dessutom inom ansvarsområ­det för flera olika departement. Verksamheten lill sjöss utmed den svenska kusten företer sälunda en splittrad bild när det gäller säväl departementens och myndigheternas ansvarsområden som ulnyitjandet av lill buds slående resurser. Bilden kompliceras ytterligare av atl många verksamhetsgrenar 11    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 162

är förknippade med skilda internationella engagemang inom ramen för ett stort antal regionala och världsomspännande konventioner och avtal, nå­got som medför en avsevärd belastning på berörda departement och myn­digheter.

I sin strävan atl på bästa sätt svara mot ständigt ökade krav på effektivi­tet ställer inom sjöövervakningsomrädel ansvariga myndigheler anspråk på bättre resurser, utnyttjande av ny kostnadskrävande teknik och ökad satsning på forskning och utveckling inom respektive ansvarsområde.

Mot bakgrund av den påtalade splittringen medför denna utveckling avsevärda prioriteringssvärigheter på säväl departements- som myndig­hetsnivå. Detta accentueras ylleriigare i rådande slatsfinansiella läge med krav pä stor återhållsamhet inom den offenliga sektorn. Det framstår därför alltmer angeläget alt försöka åstadkomma en samlad lösning av sjöövervakningsfrågorna syftande lill bättre effektivitet genom oplimalt utnyttjande av tillgängliga resurser. Styrelsen anser därför all starka skäl talar för utredningens uppfattning alt behov föreligger av en oy civil sjö-övervakningsmyndighet med tillgång lill erforderliga resurser och med samlat ansvar för alla sjöövervakningsfrågor.

Styrelsen har förståelse för att föreliggande belänkande på grund av den korta utredningslid. som stått till förfogande, i vissa avseenden saknar önskvärt djup i genomlysningen av konsekvenserna av föreslagna åtgärder inom bl.a. tullverkels arbetsområde. Den av utredningen tillsalta arbets­gruppen har sålunda endasi ytligt kunnal beröra följderna av sitt förslag för den egentliga tullverksamheten. Förslagel lill organisationsförändring har härigenom fått en av miljöaspekterna dominerad slagsida. Det torde här­igenom inle ge statsmakterna tillräckligt underiag för beslul i frågan om organisationen av den civila övervakningen och räddningstjänsten lill sjöss och i kustområdena.

Enligt utredningens förslag skall det forlsalla utredningsarbetet ske i en organisationskommitté med utgångspunkt från det av arbetsgruppen i bila­gan 9 till betänkandet presenterade materialet. Arbetsgruppen har emeller­tid elt flertal gånger pålalal i sin rapport alt gruppens arbete ulgör en analys av principiell och översiktlig karaktär. Med hänvisning härtill samt med hänsyn lill vad ovan anförts anser styrelsen det olämpligt att redan på detla stadium tillsätta en organisationskommitté. Frågan om organisatio­nen av kust- och sjöfartsverksamhelen bör dessförinnan utredas mera allsidigt. Konsekvenserna för berörda myndigheters organisation och möj­ligheler att lösa sina huvuduppgifter bör härvid analyseras. Likaså bör en utvärdering ske från tolal samhällsnyltosynpunkt, däri inbegripet de kost­nadsmässiga följderna.

------ . I det följande pekas emellertid pä några problem som en utbryt­
ning av kustbevakningen medför.

Tullverkets nuvarande organisaUon bygger i inte obetydlig omfaUning pä en hög grad av samverkan meHan de olika bevakningsgrenarna. Detla gäller såväl vid vissa arbetsuppgifters genomförande som samutnytljande av lokaler, service vad gäller sambandsmedel, fartyg och fordon.

Åtta av tullverkets femlon sambandscentraler bemannas idag med kust­bevakningspersonal men utnyttjas för såväl kuslbevakningens som di-striklsbevakningens verksamhel. Frägan om hur tullverkets sambandsme­del skall ordnas vid elt särskiljande av kustbevakningen fordrar därför närmare övervägande.

Även om kuslbevakningspersonalen numera inte utnyttjas för tullupp-gifter i samma ulslräckning som före år 1974 ingår den dock som en icke

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet          163

obetydlig resurs i tullkontrollsyslemel. En utbrytning av kustbevakningen från tullverket torde därför aktualisera en viss ökning av distriktsbevak-ningspersonalen. Dessutom kan dislriklsbevakningen behöva tillföras någ­ra mindre bålar på en del platser för atl kunna utföra rufinmässiga tullkon-trolluppgifter, som nu åvilar kustbevakningen i och i närheten av vissa hamnar.

Förslagel om en frän tullverket fristående kuslbevakningsorganisalion bygger på all nuvarande målsättning och ambitionsnivå för kustbevakning­ens insatser ifråga om olika lulluppgifter skall behållas. Detla förutsäller att kustbevakningspersonalen i en ny organisation fär ha kvar sina befo­genheter all vidta tullkontrollålgärder och alt ingripa med tvångsåtgärder vid brott mot smuggellagstiflning och annan tullagstiftning. Dessa befogen­heter ställer med hänsyn till rättssäkerheten krav på att kuslbevaknings­personalen även fortsättningsvis erhåller en grundlig utbildning inom delta område. Enligl styrelsens erfarenheler är personalulbildningsfrägorna av utomordentlig betydelse för en myndighels möjligheler att fungera. Inom tullverket finns en av styrelsen administrerad mångsidig och djupgående utbildningsverksamhet för tullpersonal. Utbildningsfrågan har emellertid inte belysts av utredningen och måste därför övervägas närmare.

En utbrytning av kustbevakningen från tullverket får av redan anförda skäl sådana återverkningar att de aktualiserar en översyn av verkets orga­nisation. Vidare behövs en analys av hur samordningsfrågorna mellan tullverket och en ny sjöövervakningsorganisation skall lösas. Inle minst viktigt härvidlag är - både av sakliga och ekonomiska skäl - alt en fortsatt samverkan på tullbevakningsområdet kan tryggas.

Sammanfattningsvis ger MISTs betänkande enlig styrelsens uppfattning inte ell tillräckligt underlag för beslut om tillsältande av en organisations­kommitté. Alltför många och i sammanhanget betydelsefulla delproblem kvarstår olösta. Som framhållits tidigare bör därför frågan utredas mera allsidigt.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar: ÖEF finner del f.n. omöjligt atl la ställning till detta förslag m.h.t. andra pågående ulredningar som berör kust- och sjöfartsverksamheten såsom bl. a. sjöövervakningskommillén (H 1977:05). En regional indelning av kusl- och sjöfarlsverksamhelen som har god överensslämmelse med rådande regionala indelning av lolalförsvaret är emellertid av stort värde för beredskapsverksamheten.

Statens planverk: Planverket finner del riktigt atl vissa enheter av sjöfarts­verket som arbetar med förebyggande av olyckor i sjöfarten, kontroll av fartyg och kust, räddningsljänsl, organiseras tillsammans med kustbevak­ningen under en smidig, central förvaltning.

Enligt planverket bör resultaten avvaklas från andra utredningsuppdrag, som kan komma att påverka de förslag, som läggs fram rörande organisa­tionsfrågorna.

En utredning om huvudmannaskapet för räddningstjänsten, tilläggsdi­rektiv 1979:57, har påbörjats, då det enligt civilutskottet visat sig atl svårigheter kan uppstå belräffande samarbetet mellan olika huvudmän inom räddningstjänsten. De slora frågorna i sistnämnda utredning är om brandväsendel skall förstatligas och behandlingen av sanering av olja i gränszonen land-sjö. Eventuellt kan resultatet av huvudmannautredningen och 1978 års försvarskommitlés arbete påverka den skisserade omorgani-safionen av sjöfartsverket och kustbevakningen.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet         164

Delegationen för samordning av havsresursverksamheten: Delegafionen som inle är beredd att yttra sig över betänkandet i denna del anser alt statsmakten bör avvakta förslag frän 1977 års oljeskyddskommitté och Sjöövervakningskommiltén innan ställning las i organisationsfrågan.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen finner förslaget att överföra kustbevakningen från tullverket till sjöfartsverkel myckel intressant. Av ulredningen framgår atl kuslbevakningens funktionella samband med tull­verket numera inte är starkare än atl kustbevakningens tjänster ät tullver­ket utan större nackdelar borde kunna ulföras även inom ramen för en annan organisation. En sammanslagning av sjöfartsverket och kustbevak­ningen skulle innebära ett effektivare resursutnyttjande med bättre tillsyn av farledsanordningar, intensifierad besiktningsverksamhet, samordnade insatser vid olje- och andra katastrofsituationer samt en ökad satsning pä forskning och utveckling. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget och anser Hksom kommittén att regionerna bör fä en stark ställning i den nya organi­sationen.

Länsstyrelsen i Södermanlands Hän: En särskild utredning om samordning och ledning i fred av övervakningen och räddningstjänsten lill sjöss sker f.n. genom sjöövervakningskommittén. För att en helhetssyn skall kunna anläggas i organisationsfrågan bör överväganden angående utrednings­mannens förslag i första hand ske inom sjöövervakningskommittén.

Länsstyrelsen i Gotlands län: Med hänsyn till Gotlands centrala läge i Östersjön och med en förväniad ökning av samarbetet mellan Östersjölän­derna bör en avsevärd förstärkning ske av de pä Golland nu tillgängliga resurserna.

Den organisatoriska uppbyggnaden av verksamheten bör anpassas fill de materiella resurserna. I analogi med vad som ovan anförts under avsnill 5.3 bör därför väljas sådan organisatorisk nivä som motsvarar vad som i utredningen klassificeras som den "regionala nivån".

Länsstyrelsen i Blekinge län: . Beträffande den del av förslaget som

omfattar huvudorterna är motiveringarna inte särskilt välunderbyggda. Som exempel motiveras förslaget att Malmö skall utgöra huvudort i södra regionen med rådande trafiksituation i Öresund. Södra regionen omfatlar kusten mellan Laholmsbukten och Västervik, vilket omräde geografiskt sammanfaller med södra militärområdet.

Länsstyrelsen tillstyrker i princip utredningens förslag lill organisafion och regionindelning av kusten. Däremot avvisar länsslyrelsen utredning­ens förslag i den del det avser huvudort i södra regionen.

Som huvudort i den södra regionen anser länsstyrelsen i stället atl Karlskrona har de bästa förutsättningarna.

Mot bakgrund av de sakskäl som anförts anser länsstyrelsen samman­fattningsvis att en fömtsättning för all den planerade organisationen skall bli framgångsrik är att huvudorten för dess södra verksamhetsområde lokaliseras till Karlskrona.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: I likhet med ulredaren anser länsslyrelsen atl resurserna inom sjöfartsverket och kustbevakningen samordnas. För all fördelarna med trafikövervakningens möjligheter lill snabbare larm vid

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet   165

elt ulsläpp skall ulnylljas optimalt krävs regionalt välutrustade enheter med en god kunskap om de regionala problemen. Länsstyrelsen anser atl den regionala indelningen med fyra regioner bäsl tillgodoser möjligheterna till snabba ingripanden med god regional kunskap. Mot denna regionin­delning på sjösidan bör en motsvarande regional indelning av planläggande länsstyrelser svara. På del sättet kan samverkan lättare ordnas som kom­mer ledningsorganisafionen lill del vid eventuell olycka. De regionala förråd av materiel som Statens Brandnämnd skall utforma mäste även ingå som en del i denna regionala planläggning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Förslagel atl tillskapa starka regionala organ pä della omräde stämmer väl överens med den uppfaUning länsslyrelsen redovisade i sill yllrande lill regeringen den 12 februari 1979 över sjöfartsverkets förslag lill ny organisafion för sjöfartsverkel (11.80-4879-78). Tyngdpunkten i verk.samhelen bör läggas pä regional nivå, huvudenhelen bör förläggas lill Göleborg, som har goda lokaliserings-beiingelser. Ell av verkels regionkonlor kommer all förläggas här och vidare finns betydande FoU-resurser. Chalmers och Universitetet har en rad institutioner som är specialinriktade på detta område. Vidare finns Statens Skeppsprovningsanstalt samt Svenska Varvs AB:s utvecklingsre­surser. Den nyinrättade slalliga havsresursdelegationen har lokaliserats till Göleborg. Dessutom verkar Göteborgsdelegationen för elt Havstekniskt inslilui till Göleborg.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Starka skäl lalar för all sjöfarlsverkels och kuslbevakningens resurser slås samman. Länsslyrelsen lillslyrker försla­gel om all en organisalionskommitlé tillsätts för all utreda förutsättningar­na för della. För Vänern gäller ju särskilda förhållanden. Vänerns seglalionsslyrelse fyller här sjöfartsverkels funktioner i akluella hänseen­den. Del är naturligt och viktigt all kuslbevakningens förhoppningsvis ökande resurser på Vänern och seglalionsslyrelsens samordnas. Inilialiv i den riktningen har redan lagils.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Länsslyrelsen konslalerar all en myckel slor del av kustbevakningens arbetsuppgifter har nära anknytning lill sjö­fartsverkets verksamhel. Vissa arbetsuppgifter och då närmasl smugg­lingsbekämpning och konlroll av in- och utförsel kommer dock även i fortsättningen alt ha enbart anknytning lill generallullslyrelsens verksam­hel. Och viss personal torde även i fortsättningen tillhöra tullverket. Den­na splittring kan innebära betydande olägenheler inom tullsidan. Länssly­relsen förutsätter att organisationskommitténs uppdrag skall avse förslag till organisation vilkel förslag i sedvanlig ordning blir föremål för remissbe­handling före slutligt beslut. Med den förutsättningen tillstyrkes förslagel.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län:   . Länsslyrelsen finner för sin del

naturligt att kustbevakningens och sjöfartsverkets- verksamhet sampla­neras i avseenden som rör miljösäkra transporter. Tulldirektionen i Sunds­vall framhåller alt behovel alt bevaka smugglingen lill havs inte fär tonas ned till följd av nya prioriteringar. Direktionen nämner Sundsvall eller Umeå som länkbara huvudorter i den norra operativa regionen efter den omorganisation som eventuellt kan följa. 1 vart fall med utgångspunkt frän kuslbevakningens lillsynsuppgifl i miljövårdshänseende anser länsslyrel­sen atl Sundsvall är den nalurliga huvudorten även i fortsättningen. Inte

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 166

minst vad gäller trafikinformation torde Sundsvall ha strategiskt läge för norrlandstrafiken.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsslyrelsen vill framhålla nödvändig­heten av en klar kompelens- och ansvarsfördelning i de frågor som ulred­ningen behandlar. Tanken pä en sammanslagning av kustbevakningen och sjöfartsverket är väl värd atl prövas och bör också genomföras om detta anses ge bästa resultat.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Det framlagda förslagel om sammanfö­rande av sjöfartsverket och kustbevakningen till en ny myndighet finner länsslyrelsen intressant och angelägel atl närmare utreda. Med hänsyn lill de frågor som ulredningen haft all behandla bör ell sådanl sammanförande vara lill fördel. De eventuella nackdelar som kan finnas bör dock närmare klarläggas innan ställning tas till en sådan organisationsändring. Länssly­relsen tillstyrker att den föreslagna utredningen kommer fill stånd.

Sjöövervakningskommittén: SÖK anser all del skulle vara bra om man kunde få till ständ en sammanslagning av sjöfartsverket och tullverkets kustbevakning.

---- . Om man bildar en ny myndighet på del sätt som MIST har

föreslagil återstår atl hitta former för samverkan mellan den nya myndig­heten å ena, och, i första hand, polisen och marinen å andra sidan. SÖK försöker hitta lösningar som kan tillämpas bäde under nuvarande organisa­toriska förhållanden och under de som uppkommer om MIST:s förslag genomförs. Om man slår samman sjöfarlsverkel och tullverkets kustbe­vakning fill en ny myndighet sä skulle alltså våra samordningsmodeller kunna användas för alt få lill sländ en bällre samordning mellan den nya myndigheten och de andra myndigheterna.

Räddningstjänstkommittén: Förslagel föregriper de slutsatser när det gäller huvudmannaskapet och samordningen av olika organs arbele som kan bli resultatet av räddningstjänslkommitténs arbete.

Göteborgs kommun: Tanken med en samlad statlig organisation för den slalliga kust- och sjöfarlsverksamhelen är tilltalande. Möjligheterna till rationellt utnyttjande och tillvaratagande av de tolala resurserna bör vara betydligt bättre i en sädan organisation än i den nuvarande. Erfarenheterna frän de slagkraftiga Coast Guard organisationerna i USA och Canada pekar pä delta.

Möjligheterna lill effektiv fysisk kontroll av atl farlyg uppfyller fasl-slällda krav ifråga om leknisk slandard, bemanning och besältningens kvalifikationer är för närvarande begränsad. En sädan konlroll av miss­tänkta fartyg genomförd innan fartyg tillåts löpa in på svenskt vatten skulle kunna verksamt bidraga till utgallring av fartyg av otillfredsställande slan­dard. Den föreslagna nya kusl- och sjöfarlsorganisafionen skulle lämpa sig väl för detta slag av uppgifter.

Det är angelägel alt den operativa ledningen för kust- och sjöfartsverk­samhelen decentraliseras lill den regionala nivä som ulredningen föreslär och alt ledningen i Göteborg förstärks. För all erfarenheterna av sjöfarts­verksamheten i Göteborg på ett effektivt sätt skall kunna utnyttjas bör en representant för sjöfarten i Göteborg ingå i den föreslagna organisations­kommittén.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 167

Stockholms läns landsting:   lillslyrker förslaget, som torde underlätta

effekfivare sjöövervakning, farledsfillsyn och insatser vid miljöolyckor.

Centralorganisationen SACO/SR: SACO/SR anser del yUersl väsenlligt alt alla tillgängliga resurser samordnas pä ell rationellt och på elt för samhälls­nyttan så ekonomiskl sätt som möjligt.

---- . Utredningens förslag till ny slallig organisation av kusl- och

sjöfartsverksamhet - enbart en samordning av sjöfartsverkets och kuslbe­vakningens resurser - bedömer SACO/SR som direkt olämplig. En ny organisation bör utformas som en "paraplyorganisalion" där alla berörda instansers resurser (sjöräddning, kusl- och havsövervakning, oljesanering, sjöpolis, farledsövervakning, lolsning och naturvård m. m.) samordnas och leds av regionala centraler vars ansvarsområde bör överensstämma med miliiärområdesindelningen.

De senaste oljekataslroferna visar med önskvärd tydlighet att ledningen av tillgängliga resurser lämnar myckel övrigt all önska. Som exempel kan nämnas alt en betydande del av oljesaneringen i Stockholms skärgärd genomförts med marinens resurser trots atl marinen inte över huvud taget har sådana uppgifter sig ålagda. Det ter sig naturligt atl även de resurser som finns tillgängliga inom försvaret involveras när beredskapsplaner för oljesanering etc. upprällas. Oljekataslrofen i Stockholms skärgård visar också att arbetet hade kunnal bedrivas myckel effektivare om kuslbevak­ningens, marinens och televerkets sambands- och ledningsresurser varil samordnade.

Svenska hamnförbundet: Förbundel tillstyrker atl för den komplexa frågan om en ny slallig organisation för kust- och sjöfartsverksamhelen tillsätts en särskild organisationskommitté. Del av sjöfarlsverkel för en lid sedan framlagda — remissbehandlade — förslagel om omorganisation av verkel får prövas med nya ulgångspunkter. In i bilden kommer den fortfarande akluella frågan om formen för bemanningen - militär eller civil - av isbrytnings- och sjömälningsfartygen.

De svenska hamnarna är i hög grad berörda av det säll pä vilkel organi­sationsfrågorna blir lösta; del gäller såväl servicenivå och kostnader som avgiftsuttag. Hamnarna känner ett starkt ansvar bäde mol trafikanterna och kommunmedlemmarna för alt sjösäkerheten hälls på en hög nivå. Det gäller atl i konkurrens med andra överordnade samhällsekonomiska mål avväga resurserna så atl de ger största effekt. Hamnförbundet har pekat på olika besparingsmöjligheter vid samverkan mellan den statliga farledsljänslen och hamnarna. Pä regeringens uppdrag har dessa närmare övervägts av en arbetsgrupp med representanter för sjöfartsverket och hamnförbundet. Det ler sig befogal att föra arbetet vidare i etl större sammanhang. Hamnförbundet förutsätter alt förbundel blir representerat i organisafionskommittén.

Svenska kommunförbundet: Styrelsen, som finner att skäl lalar för och emot en sådan omorganisation, tillstyrker att del lillsälts en kommitté med uppdrag att utforma en ny statlig organisation för kusl- och sjöfartsverk­samhelen. Elt av målen för uppdraget bör vara alt utforma en organisation som blir flexibel och slagkraftig även dä det gäller atl förebygga miljökata­strofer. Härför krävs en breddning av den lokala och regionala verksamhe­ten, sä all samarbetet med det kommunala miljöskyddsarbetet kan främjas och sambruket av olika miljöskyddsresurser kan underlättas.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet     168

Svenska fartygsbefälsföreningen: Förslaget tillstyrks.

Föreningen fömtsätts bli representerad i den kommande organisations­kommittén.

SFBF får för egen del ifrågasätta det rimliga i att verken för sin verksam­hel skall ulgå från principen med full kostnadstäckning.

Sveriges industriförbund: Förbundet är posilivt lill tanken på en samlad statlig organisation för kusl- och sjöfarts verksamheten. Möjlighelerna lill etl operativt samlat ansvar och därmed bättre utnyttjande och tillvarata­gande av de totala resurserna synes vara uppenbara.

Sveriges redareförening: Föreningen finner det mycket angeläget att en ny statlig organisation för kusl- och sjöfartsverksamheten införes så snart som möjligt och tillstyrker utredarens förslag. Vidare förutsattes att föreningen blir representerad i ulredningen.

Sveriges varvsindustriförening: Vi tillstyrker att Sjöfarlsverkel och Kustbe­vakningen förs samman i en organisation, vilket bör leda till ell effekfivare utnyttjande av resurser och bättre samordning vid katastrofsituation. Sam­ordningen bör kunna medföra besparingar.

Tjänstemännens centralorganisation:        föreslär TCO all en särskild

organisafionsutredning tillsätts och atl i denna får ingå fackliga represen­tanler för berörda intressen. Utredningens förslag all en organisations­kommitté skall ges i uppdrag att utforma en ny statlig organisafion för kust-och sjöfartsverksamhet i enlighet med i utredningen föreslagen princip­lösning avvisas således.

Länsstyrelsens roll

Remissinstanserna lämnar många och delvis skiljaktiga synpunkter på utredningens förslag angående länsstyrelsernas roll vid slörre bekämp­ningsorganisationer.

Rikspolisstyrelsen: Länsstyrelsens roll vid större bekämpningsaktioner är för närvarande oklar. Ingripande kan ske endasi under vissa fömlsällning-ar. Till sjöss har kuslbevakningen del riksomfattande bekämpningsan­svarel medan berörd kommun har del direkta ansvaret till lands. Slyrelsen är av den uppfattningen all länsslyrelsen som i andra fall har ell samlal regionall ansvar bör ha möjlighet all ingripa vid störte olyckor lill sjöss även i samband med olje- och kemikalieulsläpp. Denna fräga torde emel­lertid behandlas i utredningen om huvudmannaskapet för räddningstjäns­ten fill land.

Statskontoret:- . Även samarbetet regionalt mellan berörda myndig­
heter bör kunna klaras inom ramen för del samarbete som redan åligger
myndigheterna. Miljövårdsaspekterna i själva bekämpningsarbetet får
anses tryggade genom atl, som kommittén föreslår, länsslyrelserna får
anvisningsrätt gentemot kuslbevakningen på planeringsstadiet. Statskon­
toret stöder detla förslag, men avstyrker inrättande av särskilda regionala
samarbetsorgan.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet         169

Statens naturvårdsverk: . En del av oklarheterna när del gäller

länsstyrelsens och kommunernas roller försvinner om naturvårdsverkets förslag till ansvarsfördelning genomförs. Verkel anser för sin del alt kom­munerna själva bör ha ledningsansvaret för bekämpning till land av mindre utsläpp. För större ulsläpp bör den föreslagna sjöfartsmyndighelen ha ansvarel även på land.

Naturvårdsverket har svårt all bedöma om del behövs någon ylleriigare samordning av bekämpningsoperalioner genom någol överordnal organ med den ansvarsfördelning som verkel föreslagil. Skulle en sådan ytterii­gare samordning anses erforderlig har länsslyrelsen genom sill ansvar för civilförsvar, räddningstjänst och naturvård en naturiig roll. Länsslyrelsen är dock liksom naturvårdsverket inle uppbyggd för operativa uppgifter av delta slag.

Verkel anser därför atl länsslyrelsen, liksom naturvårdsverket, främst bör koncentrera sina insatser till förberedelserna för atl kunna bekämpa ulsläpp av olja och kemikalier (ulredning, planering, rådgivning, informa­fion, ulbildning). I förslå hand är del självfallet en uppgift för den direkl ansvariga myndigheten alt svara för planeringen.

Generaltullstyrelsen: Slyrelsen finner det olämpligt atl länsstyrelsen ges rätt att ingripa med anvisningar då det gäller bekämpningen till sjöss. 1 ett akut bekämpningsskede är del mest rationellt om en enda myndighet har det odelade ansvaret för bekämpningsaktionerna. Slyrelsen kan dessulom förutse vissa problem i sådana fall då flera länsstyrelser är inblandade i en bekämpningsoperation. I stället för alt underlätta kan en inskriven anvis-ningsrätl av angivet slag försvära samarbetet genom atl ansvarsfördelning­en härigenom blir diffus.

I delta sammanhang vill slyrelsen hänvisa lill vad föredragande departe­mentschefen anförde i räddningstjänstproposilionen (Prop. 1973:185 sid. 153) då räddningsljänstutredningens förslag om atl tullverkets kustbevak­ning skulle ha hand om bekämpningen av olja till sjöss och i kuslvatlnen behandlades. Föredragande framförde sålunda bl.a. följande.

"Remissinstanserna tillstyrker nästan genomgående förslaget. En in­vändning som gjorts kommer från några remissinsianser som menar alt länsslyrelserna i kusllänen bör leda bekämpningen eller kunna påverka ledningen. Denna uppfattning bygger på all miljöintressena skulle bli bäU-re fillgodosedda med en sådan ordning. Jag kan inle dela denna uppfattning och beaktar därvid bl.a. alt tullverket självfallet skall samråda med läns­styrelsen och även med central expertis när miljövärden slär pä spel. Härtill kommer atl den föreslagna ordningen skulle innebära en olycklig splittring av organisationen.

Jag finner mot denna bakgrund ingen anledning frångå utredningens förslag vilkel alltså innebär att tullverket skall fullfölja den uppgift det fick år 1970.

Del innebär all vid slörre bekämpningsaklioner, som kräver insatser av också andra myndigheters resurser, tullverket skall samordna dessa och leda insatsen i dess helhet."

SäviU styrelsen känner till har det ej under de tio år kustbevakningen i realiteten haft ansvaret för oljebekämpningen fill sjöss förekommit något fall där av länsstyrelsen framförda synpunkter för tillgodoseende av mil­jöintressena inle beaktats av kustbevakningen.

Sett frän styrelsens utgångspunkt skulle stora fördelar ur samverkans-och samordningssynpunkt  kunna vinnas om ledningsansvaret för be-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet          170

kämpningsoperationer till lands hade ålagts nägon myndighet med samma geografiska ansvarsområde som kustbevakningens regioner.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar: ÖEF har ingen erinran i sak mol kommitténs förslag om ett utökat lednings- och samordningsansvar för länsslyrelserna avseende åtgärder vid olje- och kemikalieutsläpp vid kus­terna och de större sjöarna. Del bör dock observeras alt det ansvar för katastrofberedskapen som idag åligger länsstyrelserna ofta har ålagts för­svarsenhelerna ulan att särskilda resurser avdelats för della ändamål. Vid elt utökat ansvar för berörda länsstyrelser kan tillkommande uppgifter också komma atl åläggas försvarsenheterna. ÖEF vill vid en sädan lösning understryka behovel av atl resursförstärkningar tillförs försvarsenheterna, så att den i och för sig angelägna planläggningen m. m. av katastrofbered­skapen inte sker pä bekostnad av deras ursprungliga uppgifter.

Statens brandnämnd: Enligt förarbetena till brandlagen framhöll departe­mentchefen att det uppenbarligen är från både effektivitetssynpunkt och kostnadssynpunkt angeläget alt räddningsorganen ingriper så snabbi som möjligt. Till åtgärder för att avvärja eller begränsa skada bör därför enligt departementchefen hänföras också ätgärder som vidtas innan en händelse som kan föranleda skada har inträffat, under förutsättning all en sådan händelse kan befaras vara omedelbart förestående.

I motsats lill vad utredningen anför har säledes länsstyrelsen rätt atl ingripa innan nödläge inträffat. Brandnämnden vill också framhålla del angelägna i all länsstyrelsen agerar långt innan nödläge inträftat och med hög handlingsberedskap följer händelseutvecklingen av ell inträffat större olje- eller kemikalieutsläpp. Upplysningsvis kan också nämnas atl brand­nämnden 1977 i skrivelse lill regeringen hemställt all medel skulle ställas lill länsstyrelsernas förfogande så atl viss jourtjänsl skulle kunna upprätt­hållas. Denna begäran har emellertid inte tillgodosetts.

Brandnämnden delar uppfattningen all förutsättning för effekfiva rädd­ningsinsatser vid till exempel en slor tankerolycka är att de olika rädd­ningsorganen i förväg har övat insatserna. Ulredningen har dock inte beaktat atl större övningar är mycket kostsamma och finansieringsfrågan har inle berörts. Brandnämnden har i sin anslagsframställning till regering­en under flera år i rad pålalal behovet av medel (ca 2,5 miljoner per år) för ifrågavarande verksamhet. Framslällningarna har inle bifallits.

I bilaga 10 har föreslagits all kuslbevakningen i författning får ansvar för atl genomföra övningar med kommunerna. Brandnämnden vill erinra om atl enligt brandlagsfiflningen har brandchefen befälet över kommunens brandförsvar och skall också tillse alt brandstyrkan erhåller erforderlig övning. Ulan alt ifrågasätta behovet av övningar är del enligt nämndens uppfattning olämpligt - med hänsyn till de omfattande räddningstjänst-uppgifterna av högst skilda slag som brandförsvaret svarar för - att förfatlningsmässigl lägga ansvaret för genomförande av visst slag av öv­ningar på kustbevakningen. . All övningsverksamhet mellan olika räddningsorgan — kommunala såväl som slalliga — bör ske i samförstånd efter samråd.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen konstaterar alt förslaget ger länsslyrelsen en vidgad roll och helt andra handlingsmöjligheter än vad som är fallet inom ramen för gäHande bestämmelser. Men det ställer också krav på väsentligt ökade resurser såväl personellt som materiellt. Fördelen

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 171

med förslagel är en enkel organisation med god överblick, rationellt be­slutsfattande och där tveksamhet knappast skall behöva råda hos någon om vem som har del egentliga ansvarel. Nackdelen är atl del kan komma alt ställa sig dyrt då länsslyrelsen förmodligen måste hålla vissa personal­resurser av expertkaraktär som inte kommer att kunna ulnylljas fullt ut i den ordinarie löpande verksamheten.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen inslämmer i det lämnade försla­get. Den tillämnade författningen kan för att samla och därmed underlätta tillämpningen även innehålla bestämmelser, som gmndats på andra förslag i betänkandet.

Kraven pä ständig beredskap vid länsstyrelserna i form av jour- eller beredskapstjänst kan medföra resursbehov och därmed förenade kostna­der, som knappast ryms inom den av ulredningen beräknade medelsra­men.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsslyrelsen anser att den nuvarande ordningen att kommunerna har det primära ansvaret för bekämpningen enligt brandlagen är en riktig princip som bör bibehållas. I flertalet fall kan samverkan mellan de berörda instanserna smidigt ske inom en arbelsgmpp utan alt länsslyrelsen formellt övertar ledningen. En precisering av läns­styrelsens ansvar kan dock vara motiverad. Kostnadsansvaret är därvid särskilt vikfigt att fastlägga för tänkbara situafioner. Vid framtagande av författningsregler för )änsslyrelsernas ansvar och uppgifter vid större olje-eller kemikalieolycka mäste sålunda klart belysas vad som åläggs länssly­relserna. Det bör särskilt framgå de speciella fömtsättningar som skall råda för att länsslyrelserna skall utföra konlroll av saneringsarbelet och kost­nadsuppföljning av hela bekämpningsarbetet. Del bör i sammanhanget påpekas atl genomförandet av utredningens förslag innebär betydande förändringar av länsstyrelsernas övnings- och bevakningsmliner som med­för kostnadsökningar och kräver betydande personalresurser. Framtagan­det av författningsregler mäste föregås av en analys av resursbehoven.

I anslutning fill avsnittet om länsstyrelsernas roll vill länsstyrelsen sär­skilt beröra beredskapen för Mälaren. Med hänsyn bl. a. till de administra­fiva gränserna slälls där särskill slora krav på samordning av insatserna. Länsstyrelserna i Mälar-Hjälmarregionen har haft flera överläggningar med berörda myndigheter för atl studera hur nuvarande oljebekämpnings-beredskap för Mälaren fungerar. Det har därvid bl.a. konstaterats atl kustbevakningens möjlighel att med egna resurser svara för en bekämp­ningsinsats är begränsad i västra delen av Mälaren (väster om Hjulsta-bron). De resurser kustbevakningen förfogar över i dag ger ej möjligheler alt inom rimlig lid nå västra delen av Mälaren. 1 della sammanhang vill länsstyrelsen påtala det förhållande som nu råder genom atl kustbevak­ningens uppdrag iHI Västerås brandkår atl svara för den omedelbara bekämpningsinsatsen i västra Mälaren ännu inte blivit formellt avtalsreg-lerat. Delta gör alt organisatoriska och ekonomiska förhållanden ej regle­rats.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Utredningens förslag om elt klarläggande av länsstyrelsens roll vid slörre bekämpningsoperalioner tillstyrks. Fram­för allt är det väsenfiigt all i bestämmelser entydigt klarlägga länsstyrel­sens rätt och skyldighet atl ingripa i ett tidigt skede. Huruvida länsslyrelsen skall ges anvisningsrält gentemot kuslbevak-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 172

ningen i en bekämpningsoperalion kan diskuteras. Man bör utgå från att länsstyrelsens intentioner och riktlinjer i en bekämpningsoperation bör kunna bli styrande genom den samverkan som sker i ledningsorganisa­tionen. Det kan dock vara en fördel med en dylik formell anvisningsrält som kan användas i sista hand. 1 delta sammanhang är del väsentligt alt påpeka den belydelse elt regionalt samarbelsorgan kan få.

Länsstyrelsen i Kalmar län: I samband med slora utsläpp är det ofta nödvändigt atl snabbi kunna sätta in och samordna tillgängliga resurser. Det kan också vara fråga om atl välja plats, tid och sätt för bekämpningsin-sats och därmed skydda de mest skyddsvärda områdena. Länsslyrelsen torde vara den regionala myndighet som har bäst förutsättningar all bedö­ma miljöeffekterna av olika slags insatser. Länsslyrelsen instämmer därför i utredningens förslag alt länsstyrelsen såsom samhällets samlande regio­nala organ kan ges möjlighet att la räddningsledningsansvar. Delta innebär bland annat alt länsslyrelsen kan fä anvisningsrält gentemot kustbevak­ningen.

Utredningens organisationsförslag samt förslag atl särskild författning utfärdas som reglerar länsstyrelsens befogenheter och skyldigheter härvid­lag tillstyrkes. I likhet med förhållanden vid katastroflillfällen pä land, där länsstyrelsen redan nu har möjlighel alt la över ledningsansvaret, finns vid större eller specielll farliga ulsläpp ofta behovet av snabba länsstyrelsebe-slut för samordning av resursinsatser. Delta kräver någon form av ständig beredskap vid länsstyrelserna. Länsslyrelsen har i skrivelse till regeringen, kommundepartementel, 1979-09-28 hemställt om atl årliga medel ställs fill länsstyrelsens förfogande för inrättande av beredskaps- eller jourtjänst för viss länsstyrelsepersonal. Skyldighet för länsstyrelsen att också ta led­ningsansvar vid katastroflillfällen fill sjöss ökar ylterligare medelsbehovet för alt kunna upprätthålla rimlig beredskapsnivå.

Länsstyrelsen i Gotlands län: Länsstyrelsen ställer sig helt bakom utred­ningens förslag. Del bör dock framhållas all anvisningsrält för länsslyrel­serna bör utformas så att en avgränsning och ansvarsfördelning erhålles mellan näriiggande län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län:        .-. Utredarens uppfattning alt länssty­
relserna bör ha ständig beredskap gäller inle bara oljebekämpningsområ-
det, utan detla krav finns även för andra nödtägessiluationer inom länet
t.ex. kärnkraftolyckor, slora olyckor vid kemisk-leknisk industri, snö­
oväder. Länsstyrelsen i Malmöhus län vill i planläggningssammanhangel
även peka på de speciella problem som Öresund med samordning av
resurser mellan två nationer medför.

Länsstyrelsen i Hallands län: Länsslyrelsen i Hallands län stöder de i betänkandel föreslagna åtgärderna att förbättra länsstyrelsens handlings­beredskap angående olje- och kemikalieolyckor fill sjöss som grundas på en ny beredskapslag. Denna fortsättning föreslås i betänkandel likna lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i alomanläggningar m.m. Senast nämnda lag angående alomanläggningar saknar dock vissa väsentliga moment om länsstyrelsens möjligheler att i förväg beordra inblandade parter alt plane­ra, dellaga i övningar, utbilda berörd personal m. m. Della bör tillgodoses i en ny beredskapslag angående olje- och kemikalieutsläpp till sjöss. Länsstyrelsens   nuvarande  åligganden   beträffande   samhällets  rädd-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 173

ningsljänsl omfattar bland annal ålgärder som regleras i brandlag och brandsladga vilkel innebär upprättande av regionala beredskapsplaner av­seende nödlägen av skilda slag som kan uppträda på land. Dessa författ­ ningar inbegriper även förorening av stränder m. m. i samband med inträf­fade olje- och kemikalieolyckor till sjöss. Räddningstjänsten innefaltar även beredskapsplaner för förelag som hanterar vissa hälso- och miljöfar­liga ämnen, löpande tillsyn enligt brandlag och brandstadga, skogsbrand­ärenden, lagring och transport av farligt gods m. m. saml information lill allmänheten. Dessutom har länsstyrelsen i Hallands län atl enligt lagen om skyddsåtgärder i atomanläggningar svara för beredskapsplanering mot olyckor som kan inträffa vid kärnkraftverket i Ringhals. Härvid krävs alt länsslyrelsen förfogar över en handlingskraftig beredskapsorganisation som på ett effektivt sätt kan vidtaga åtgärder för alt skydda allmänheten i händelse av utsläpp av radioakliva ämnen. Del är av vikl att nämnda förhållanden beaktas vid överväganden angående dimensioneringen av länsstyrelsens resurser vid åläggande av nya arbetsuppgifter för länsstyrel­sen.

Planerings- och beredskapsinsatser av den omfallning som rekommen­deras av belänkandet kräver en ny syn på länsstyrelsens resursbehov vad gäller räddningstjänsten. Nya resurser i form av personalförstärkningar m. m. måste ställas till länsstyrelsens förtogande om det skall bli möjligt atl genomföra övningar, jourtjänsl, ulbildning, planering m. m. och därmed skapa en lillföriitlig regional beredskapsorganisalion i händelse av inträf­fade större nödlägen. Vidare måste länsslyrelsen tillställas resurser som kan möjliggöra inköp av sädana tekniska hjälpmedel som personsökare, sambandsmedel m. m. vilka förbätlrar snabb larmning av den berörda ledningspersonalen och ger länsstyrelsens räddningsorganisalion den tro­värdighet som myndigheter kräver och som enskilda medborgare rimligen bör ha rätl atl kräva med hänsyn lill de ålagda uppgifterna.

Slutligen vill länsstyrelsen anföra alt de alltmer omfattande krav som kommit alt ställas pä den regionala fredsräddningstjänsten dels vad gäller förberedande arbeten som beredskapsplaner, beredskapsorganisationer m. m. dels ökade krav på den operativa ledningsfunktionen vid inträffade nödlägen, övningar m.m. föranleder att dessa frågor bör handhas av elt särskill sakområde "Räddningsljänsl" inom länsstyrelsens försvarsenhet. Detta bör i första hand gälla för sådana län som både är kusllän och som har kärnkraftverk vilkel ställer slora krav på länsstyrelsens räddnings­tjänstorganisation .

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Utredningen framhåller alt läns­styrelsen måsle ha möjlighel alt påverka bekämpningsaktionerna redan lill sjöss. Detla skulle ske genom att länsslyrelsen ges anvisningsrätt genlemol kustbevakningen. Detta förslag biträdes. Länsslyrelsen har den bästa kun­skapen om inom länet särskill känsliga områden och därmed den största möjligheten alt prioritera de insatser som kan göras redan under bekämp-ningsskedel lill sjöss. Utredningen anser vidare all länsslyrelsen bör ha ständig beredskap för alt kunna vara rådgivande vid insatser till sjöss men även för atl kunna ta över räddningsledningen i land. Länsslyrelsen biträ­der utredningens uppfattning men vill framhålla att en sådan beredskap kräver personalförslärkningar och särskild ulbildning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsstyrelsen delar uppfattningen alt läns­styrelsen som samhällets samlande regionala organ ges möjlighet att påver-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet  174

ka bekämpningsaktioner till sjöss. MIST går inte närmare in pä hur detta ansvar skaU utövas annat än atl länsslyrelserna i särskild författning åläggs att upprätta och med berörda intressenter öva beredskapsplaner för sam­hällets insatser mol olje- och kemikalieulsläpp även till sjöss. Frägan om länsstyrelsens roll förtjänar att belysas närmare.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen biträder utredningens upp­fattning alt länsstyrelsen ej skall ha räddningsledningsansvar för bekämp­ning av olyckor fill sjöss. Däremot bör länsstyrelsens roll i dylika situa­fioner närmare klarläggas. Enligt utredningen är det väsenlligt all länssly­relsen i vissa lägen har möjlighet atl påverka bekämpningsaktioner till sjöss t. ex. genom en anvisningsrält gentemot kustbevakningen. Hur detla prakfiskt skall gå lill har dock inle utredningen närmare berört. Ett första steg för alt närmare utreda dylika frågor är det uppdrag som regeringen gett statens brandnämnd alt gå igenom och sammanställa länsstyrelsens nuvarande beredskapsplaner.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: fömtsätter länsstyrelsen atl anvis­
ningar utges centralt såväl belräffande planerna som belräffande övningar­
na. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: De av utredningen förestagna ökade möj­lighelerna för länsstyrelsen all agera i samband med olje- eller kemika­lieulsläpp bedömer länsstyrelsen vara lämpliga.

Sjöövervakningskommittén: SÖiK vill särskilt betona det positiva i alt MIST föreslår en stark regionalisering av verksamheten. Regionindelning­en kan emellertid skapa vissa svårigheier när del gäller samverkan med de organ pä land, kommuner och länsstyrelser, som har ansvar för oljebe­kämpning. Om MIST:s förslag genomförs torde del, med de stora regioner som det är fråga om, bli nödvändigt alt ge vissa länsstyrelser personella och materiella resurser alt genomföra planläggning och leda insatser i samband med oljekalaslrofer som berör stora områden.

Räddningstjänstkommittén: Räddningstjänstkommitlén anser alt frägan om länsstyrelsens roll bör sättas in i det slörre perspektiv om ansvarel för räddningstjänsten och behovel av samordning mellan alla berörda organ som kommittén skall utreda.

Göteborgs kommun: Kommunen anser del inle vara realisliskl alt utveckla länsstyrelsen lill en delansvarig ledning av oljeskadeskyddsverksamhelen lill sjöss. Dels byggesju den statliga verksamheten ut med en ny kuslbe­vakningsorganisalion som har alla kunskaper och erfarenheter liksom re­surser i sin hand, dels saknar länsslyrelserna all praktisk kompelens för uppgiften i fräga. Tvärtemot borde den nya kuslbevakningen ges hela ansvaret då det torde vara mer eftersträvansvärt all den myndighel som har alt agera även fär planläggningsansvarel. Beslutsfattandet i det opera­tiva skedet skulle underlättas betydligt. Än effektivare skulle del kunna bli om även slrandskyddel överfördes lill samma lolalansvar. Varför ansvarel skall delas har inte tillfredsställande motiverats. Del är ju fråga om samma olja och staten svarar ju för kostnaderna i det närmaste fulll ul.

Del bör framhållas atl enligt brandlagsliflningen för brandchefen befälet över  kommunens  brandförsvar närmast  under brandstyrelsen.   Enligt

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 175

brandstadgans 8 § ankommer det vidare pä brandchefen atl tillse all brand-styrkan erhåller erforderlig övning. Atl så måsle vara fallet och atl ingen utomstående skall ha något överansvar över det kommunala brandväsen­det i detta avseende borde vara självklart med hänsyn till räddningstjänst­ens uppgifter.

Stockholms läns landsting:   beklagar alt kommittén inle tagit stegel

fullt ul och föreslagil alt länsstyrelserna utvecklas till regionala organ med etl oomtvistligt ansvar för olycksbekämpning och klara befogenheter. Be­redskapsplaner och övningar kan lättare motiveras, om det är klariagt vilken roU länsstyrelsen har.

Svenska kommunförbundet: Frägan om länsstyrelsens roll vid större be­kämpningsåtgärder i strandhnjen bör penetreras ytterligare. Slyrelsen vill särskilt betona vikten av alt länsstyrelserna medverkar i bekämpningsak­tioner genom att tillföra de resurser som krävs i olika, ofta svårfömtsebara silualioner.

Samarbetsorgan

Flertalet remissinsianser synes positiva fill förslagel om ell cenlrall samarbetsorgan för elt formbundet samarbete mellan miljövårds- och be-kämpningsmyndighelerna. Många instanser ifrågasätter dock lämpligheten av de föreslagna regionala samarbetsorganen. Nägra instanser, t. ex. stats­kontoret och riksrevisionsverket, avstyrker förslaget om samarbetsorgan och menar att uppgifterna kan lösas inom ramen för nuvarande myndig­heters verksamhet.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut: Den föreslagna formali-seringen på central nivå av samarbetet mellan miljövärds- och bekämp-ningsmyndigheler är också enligt SMHIs uppfattning angelägen. SMHI är berett att, så som föreslagits, deltaga i ett sådanl centralt samarbetsorgan. Vid organiserandet av nämnda funktion bör också beaktas behovet av en beredskapscentral med bl.a. meteorologisk och oceanografisk expertis som stöd för bekämpningsinsalser.

Statskontoret: Statskontoret stöder kommilléns uppfattning all statens na­turvärdsverk bör, tillsammans med övriga ansvariga myndigheler - den nya kust- och sjöfartsmyndighelen, SMHI, fiskeristyrelsen, statens brand­nämnd och Svenska kommunförbundet — verka för bättre beredskap och insatser pä området. Samarbetet bör bedrivas inom nuvarande organisato­riska ramar. Statskontoret ser inget behov av något särskilt organ för all lösa samarbelsfrägorna. I della sammanhang vill statskontoret påminna om atl försvarets, i första hand marinens, resurser kan användas mer än hittills i oljebekämpningen genom en bättre samplanering med de civila myndigheterna.

Riksrevisionsverket: RRV anser atl kommittén inte redovisat övertygande motiv för behovel av ett särskilt samarbetsorgan. De arbetsuppgifter som della organ avses utföra bör kunna lösas inom ramen för nuvarande myn­digheters verksamhet.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 176

Fiskeristyrelsen:- . Utredaren föreslår fyra regionsgrupper. Det vore

önskvärt all i var och en av dessa någon företrädare för fiskeriverket, t. ex. vederbörande fiskeriintendenl vore företrädd.

Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket lillslyrker atl etl särskill samar­betsorgan bildas för ett mera formbundet samarbete mellan miljövårds-och bekämpningsmyndigheter. På central nivå skulle della organ enligt förslaget ledas av statens naturvärdsverk.

Erfarenheterna hittills visar att del finns behov av ett sådant organ. Detta organ bör enligl verkels uppfattning ha en klart rådgivande roll i både förberedande (utredning—planering) och uppföljande stadier av en olje- eller kemikaliebekämpningsoperation. Verkel avstyrker däremot kommitténs förslag att detta samarbetsorgan skall utarbeta en långsiktig policy för hur bekämpning skall bedrivas i värt land och upprätta riktlinjer för länsstyrelsernas beredskapsplanering. Samarbetsorganet får med så­dana vida arbetsuppgifter en ren myndighetsroll. Sådana förslag bör upp­rättas av ansvariga myndigheter och eventuellt fastställas av regeringen. Ansvaret för alt utarbeta råd och anvisningar för hur olje- och kemikaliebe­kämpningen bör ske med hänsyn till naturmiljön bör åligga naturvårdsver­ket. Underlaget för sådana anvisningar kan självfallet diskuteras i sam­rådsorganet.

Verkel instämmer i kommitténs förslag all samarbelsorganel bör disku­tera teknisk forskning och utveckling. Verket avslyrker däremot förslaget att samarbelsorganel mera direkl bör knytas som referensgmpp till slyrel­sen för leknisk utveckHng samt till den nya sjöfartsmyndighetens tekniska utvecklingsenhet.

Naturvårdsverket kan inte heller se ell klart behov av de av kommittén föreslagna fyra regionala samarbetsorganen. Verkel kan notera att kom­mittén inte heller fastställt på vilken myndighet huvudansvaret bör ligga för dessa regionala samarbelsorgan.

De uppgifter som dessa regionala organ skulle ha kan lämpligen skötas av dels den nya sjöfartsmyndighetens fyra regionala enheler, dels natur­vårdsverket med del föreslagna samarbetsorganet som rådgivare. Verkel avstyrker därför förslagel i denna del.

Generaltullstyrelsen: Styrelsen är positiv lill atl bekämpningsorganisa-lionen lill sjöss tillföres marinbiologisk och annan miljöexpertis. För all på ell tidigt stadium kunna beakta uppkommande miljöfrågor även i den dagliga fortlöpande verksamheten och samtidigt uppnå nödvändig enkelhet och flexibHitet i organisationen bör sådan expertis enligt styrelsens be­stämda uppfattning i erforderlig omfattning tillföras själva bekämpningsor­ganisationen.

Slyrelsen har inte något emol inrättande av ett centralt samarbelsorgan för utarbetande av långsiktig policy för bekämpningsarbelels bedrivande m. m. Med hänsyn fill de uppenbara risker för handlingsförlamning av den operativa ledningen vid bekämpning lill sjöss, bl.a. på grund av det före­slagna organets storlek och sammansättning, vill styrelsen på grundval av vunna erfarenheter bestämt avstyrka all della samarbelsorgan fär något operativt inflytande pä ledningen av akuta bekämpningsaktioner.

Vad beträffar inrättande av motsvarande samarbetsorgan på regional nivå för bl. a. vidtagande av ålgärder utifrån miljöatlaser och diskussion av bekämpningsmaterielens typ och lokalisering är slyrelsen tveksam bl.a. med hänsyn till all varje region såväl inom nuvarande som tänkt organisa-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 177

fion omfattar elt flertal länsstyrelser. Styrelsen anser all dessa frågor kan behandlas betydligt enklare inom ramen för redan existerande samarbete.

Då det gäller det regionala samverkansorganels inflytande på den opera­
tiva ledningen av en akut bekämpningsoperalion avslyrker slyrelsen delta
helt---- .

Slyrelsen anser atl de samverkanslinjer som redan existerar mellan kuslbevakningen och berörda länsstyrelser fungerar på ell utmärkt och obyråkratiskt säll. Som regel ingär sälunda, då behov föreligger, en repre­sentant från länsstyrelsens naturvärdsenhel som rådgivare i den,regionala operativa ledningen av en bekämpningsoperation till sjöss.

Delegationen för samordning av havsresursverksamheter: Delegationen in­stämmer i del angelägna i alt samarbetet mellan miljövårds- och bekämp-ningsmyndigheler behöver utvecklas. Med hänsyn lill all myndighetsupp­gifterna inom havsresursverksamhelen är starkt splittrade kan delegatio­nen dock inte tillstyrka all etl nytt organ inrättas. Del bör i första hand vara de berörda myndigheternas sak att utveckla former för ell närmare samarbete. I sammanhanget bör även erinras om de samordningsuppgifter som ankommer på havsresursdelegationen.

Statens skeppsprovningsanstalt:    det bör vara av värde för den plane­
rande och rådgivande funktionen hos det av ulredningen föreslagna samar­
belsorganel om även skeppsprovningsanstalten är representerad i samar­
belsorganel.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Enligt länsstyrelsens mening måste de föreslagna samarbelsorganen, framför allt på den regionala nivån, ses som faktiska ledningsorgan vid bekämpningsoperalioner. I annat fall får de en olycklig biandroll som både planerande och rådgivande och stor risk kom­mer atl föreligga att missförstånd uppslår om vem som har det egentliga ansvaret. Nackdelen med samarbetsorganen som ledningsorgan är att be­slutsfallandet kan bli komplicerat med hänsyn till del relativt slora anlalel ingående representanter från olika myndigheter. Fördelen är att tillgången lill sakkunskap inom många berörda kunskapsområden bör vara god.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Föreslagna samarbelsorgan på central och regional nivå för samverkan mellan miljövärds- och bekämpningsmyndig­heter bör vara ett stöd i länsstyrelsernas beredskapsplanering. Organen bör också ha till uppgift att bistå länsstyrelserna vid fall dä beredskapspla­nen sätts i tillämpning.

Om kustbevakningens nuvarande indelning behålls kommer Uppsala län alt ingå i två regioner. Eftersom samverkan ändå måste ske över region­gränser bedöms ölägenheterna härav som överkomliga.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsslyrelsen, som lillslyrker lillskapandel av ell cenlrall samarbelsorgan, vill ifrågasälla lämplighelen av de föreslagna regionala samarbelsorganen. För biträde ät länsstyrelsens ledningsorgani­sation vid oljebekämpningsaktioner torde de centrala verken ändå utse lämpliga företrädare — i förekommande fall på regional nivå. De övriga arbetsuppgifter som föresläs för dessa regionala organ torde med fördel kunna utföras av det centrala samarbetsorganet. Del förutsätts all della cenirala organ i konkreta frågor tar kontakt med länsslyrelserna. Dessul­om anser länsstyrelsen atl en representant för de berörda länsslyrelserna i landet ingår i det centrala samarbetsorganet. 12   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet          178

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen tillstyrker tillska­pandet av etl pä förhand utsett särskill samarbelsorgan som vid oljebe­kämpningsoperationer kan biträda ledningsorganisationen med anvisning­ar och råd. Synnerligen viktigt torde vara atl få en stark representation i samarbetsorganet från myndigheter som representerar miljö- och natur­vård.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsslyrelsen vill här endasi betona vikten av att det finns fasta samarbelsorgan både på central och regional nivå samt alt dessa ges resurser att på ett meningsfullt vis biträda bäde vid planering och i händelse av ulsläpp.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län; Länsstyrelsen tillstyrker de förslag till samarbelsorgan som ulredningen framlägger. En fömtsättning är givetvis atl den föreslagna nya organisafionen för kust- och sjöfartsverksamheten kommer till sländ. De uppgifter (samordning vid myckel stora olyckor, utbildning, information, forskning m.m.) som skulle åvila samarbelsorga­nen är belydelsefulla för att kunna pä räll sätt få med miljöfrågorna i bekämpningsarbetet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen vill dock förorda atl de centrala respektive regionala samarbetsorgan som föreslås, snarast upprät­tas. På regional nivå bör ett sådanl organ kunna fungera såväl som slöd för den operativa ledningen i normalfallet, som för det fall länsslyrelsen enligt brandlagen övertar räddningsledningen. I det enskilda fallet bör berörd kommun vara representerad i samarbelsorganel.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Behovet av samarbetsorgan mellan miljö­och naturvärdsintressena och dem som skall planera och genomföra be­kämpning av olje- och kemikalieutsläpp torde inte behöva ifrågasättas. Det kan dock i praktiken bli svårt alt få sådana atl fungera tillfredsställande, särskill i akuta situationer. Detta bör ägnas särskild uppmärksamhet vid den närmare utformningen av organen.

Kommittén för transport av farligt gods: Frägan om samordning av myn­dighetsansvaret för Iransporler av farligt gods, som i dag är mycket splitt­rat, utreds av TFG-kommittén. Med utgångspunkt frän de hittills i denna fråga gjorda övervägandena finns inte anledning till erinran mot betänkan­dets förslag till samarbelsorgan.

Därest de föreslagna samarbetsorganen inrättas, bör frägan om repre­sentation för dem i industriverkets rådgivande nämnd för transport av farligt gods övervägas.

Räddningstjänstkommittén: Även samarbetet mellan miljövårds- och be-kämpningsmyndighelerna har anknytning till räddningstjänslkommitténs kommande överväganden om huvudmannaskapet. Kommittén kommer att pröva fömtsättningarna för en ökad samordning både pä lokal, regional och central nivå inom räddningstjänsten. Prövningen av MISTs förslag i denna del bör därför anstå till dess kommittén slutfört sitt arbete.

Göteborgs kommun: Kommunen är tveksam till all ansvarel föresläs splill-ral pä så många myndigheler. Logiskt vore, alt ge även della lednings­ansvar till den nyskapade riksmyndighelen som ju även verkar regionall.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet          179

Bemanning längs kusten

Regeringen tillkallade enligl beslut vid regeringssammanträde den 6 september 1979 en särskild utredare med uppdrag att utreda frågan om bemanning längs våra kuster. Utredaren avlämnade i februari 1980 betän­kandet (Ds Kn 1980:2) Personal för fillsyn av kust och skärgård. Betän­kandet är f. n. föremål för remissbehandling.

Nedan redovisas de yttranden remissorganen avgav med anledning av det översiktliga "Ren Tur"-förslag, som var ulgångspunklen för regering­ens beslul.

Statens naturvårdsverk: Verkel vill dock här underslryka MlST-kommil-téns uppfattning atl en samlad bedömning av bemanningen längs våra kuster är angelägen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Som ulredningen framhåller har anlalel statliga tjänstemän med stationering längs kusterna minskal under en lång följd av år. Detla är av flera skäl hell oacceptabelt och måste snarast rättas tiH.

Från miljöskyddssynpunkt är del väsentligl all bemanningen är så hel­täckande som möjligt för att man ska få snabba larm när nägot utsläpp inträffar. Likaså kan personal i kustbandel göra vissa omedelbara insatser av stor betydelse och snabbi upplysa om skadeplatsens förhållanden säväl vad gäller utsläpp som naturförhållanden.

Länsstyrelsen anser del självklart att man vid en bedömning av erforder­lig bemanning längs kusterna måsle väga in alla samhällsinlressen. Sädan hänsyn har inle lagits av berörda cenirala verk vid de lidigare bedömningar som resulterat i avbemanning enligl ovan. Länsslyrelsen har vid upprepa­de tidigare tillfällen skrivit till handelsdepartementet och generallullsty­relsen i dessa frågor. Härvid har länsstyrelsen bland annal kraftigt motsall sig generallullslyrelsens planer på avbemanning i länels skärgårdsområde.

Länsslyrelsen vill nu åler särskill underslryka behovel av personal för övervakning av fågelskyddsområden, sälskyddsområden och naturreser­vat. I Östergötlands skärgård finns elt stort anlal sädana områden som fredals för djurlivel. Hela syftet rned del mödosamma arbelel all skydda skärgårdens djurliv kommer atl äventyras om inte övervakningen snarast anordnas på ett lillfredsslällande sätt.

I dessa sammanhang måste ocksä understrykas viklen av samhälleliga åtgärder för alt bevara en bofast befolkning i länets skärgårdsområde. Problemen är i detla sammanhang utomordentligt stora i Östgötaskärgår­den. Befolkningen minskar främsl på grund av bristande tillgång på arbets­tillfällen och service. En fortsalt befolkningsminskning innebär givetvis ökande problem ur säväl ovan angivna miljöskydds- som naturvårdssyn­punkter. En bofast skärgårdsbefolkning innebär i bland annat dessa av­seenden en väsentlig samhällelig resurs som mäste understödjas och las till vara. De förslag lill handlingsprogram som länsstyrelsen utarbetat måste snarast förverkligas. En grundläggande förutsättning härför är atl begärda stödåtgärder vidtas från central nivå.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Frågan om fyrplatsernas bemanning är för närvarande föremål för särskild ulredning. Länsstyrelsen vill ändå här underslryka viklen av att nu bemannade fyrplatser inom Kalmar län även fortsättningsvis fär förbli bemannade. Härvid framstår fyren Ölands södra udde som en synnerligen angelägen bemanningsplats.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet         180

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen har starkt upp­märksammat dessa frägor under senare år (se länsrapporl 1979, som hu­vudsakligen ägnades dessa frågor). Länsstyrelsen forlsäller nu della arbe­le och ätgärdsförsiag kommer atl lämnas under 1980, bl. a. i samband med skärgårdsulredningen. I betänkande föreslås atl experter från bl.a. några länsstyrelser knytes till den särskilda utredningen. Länsstyrelsen i Göte­borgs och Bohus län bör självklart tillhöra de länsstyrelser som fär en sädan anknytning.

Sveriges fartygsbefälsförening: I den ulredning som föresläs har hell förbi­gåtts all bemanningen av våra kuster, på fyrplatser etc. i första hand har till syfte att öka säkerheten till sjöss, varigenom även risken för oljeskador etc. minskar. Del mäste vara av myckel stort värde all till ulredningen knyta expertis i form av nautiskt befäl, varför SFBF förutsälls bli repre­senterad i ulredningen.

Sveriges redareförening: Den föreslagna nya organisationen för kusl- och sjöfartsverksamhet bör utgöra en garanti för undvikande av personaldubb­lering på vissa punkter utmed kusten medan andra lämnas ulan beman­ning.

Sjöfartens haverikommission

Remissinslanserna lillslyrker eller lämnar ulan erinran ulredningens oli­ka förslag angående olycksutredning inom sjöfarten.

Sjöfartsverket: Från de inlressen sjöfarlsverkel har all beakla finns inget alt erinra mot alt olyckor, som orsakat t. ex. stora oljeulsläpp, utreds av en haverikommission. Nuvarande lagstiftning torde ge möjlighet att redan idag låta så ske.

Beträffande förslagel alt förordna en haverikommission för utredning av olyckor, i vilka utländska fartyg är involverade, kan anmärkas all i fall där utländskt och svenskl farlyg kollideral har haverikommission fillsatls. Sjöfartsverkel har ingen erinran mol all möjlighelen ulvidgas till fall där enbart utländska fartyg berörs, men vill peka på de folkrätlsliga och internationella aspekter som berörs av denna fråga.

Sjöfartsverket har ingen erinran mot all begränsningen i 313 § andra stycket (... befinner sig i svensk hamn ...) tas bort eller mjukas upp. Verkel har i praktiken hittills tillåtit sig en exlensiv tolkning av rekvisitet.

Beträffande frågan om alt kommissionen föresläs utreda skador pä den marina miljön ifrågasätter verkel om detta ej bör ske genom annat organ som redan har miljövårdsansvar och miljövärdsexperlis.

Sjöfartens haverikommission: . Utredningsmannen har vidare före­
slagit att sjöfartens haverikommission borde inordnas i statens haverikom­
mission, all sjöfartens haverikommission även skulle lillsätlas vid sjö­
olyckor med ufiändskl farlyg när olyckan inträffat i svenska farvatten och
vid olyckor som medfört slora skador på miljön 1. ex. slora oljeulsläpp.

När del gäller den förslå punkten vill sjöfarlens haverikommission hän­visa lill vad deparlemenlschefen anförl i regeringens proposifion (1977/ 78:88) om inrällandei av en cenlral myndighel för ulredning av allvarligare civila och mililära luftfartsolyckor m. m. (sid 23):

"Frågan om sammanslagning av organisafionerna för ulredning av luft-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet          181

farts- och sjöolyckor, anser jag, i likhel med statskontoret och RRV, bör prövas när erfarenhet har erhållits av den nu föreslagna förändringen. Därvid bör - mol bakgmnd av en bedömning av värdet av all i samhället ha ell permanent fristående utredningsorgan — även prövas om statens haverikommissions ijänsler skall tas i anspråk även i andra sammanhang."

En utökning av sjöfartens haverikommissions arbetsområde har varil aktuell i andra sammanhang t.ex. i samband med förslag lill ny organisa­tion för sjöfartsverkel (kommunikationsdepariementets dnr I 2513/76) och samma departements uppdrag lill sjöfartsverket atl skyndsamt utreda i vilken ordning och utsträckning undersökning av olyckor med fritidsbåtar skall ske.

I den första frågan har sjöfartens haverikommission i sitt remissvar anfört bl. a. följande:

"I enlighet med vad sålunda anförts anser sjöfartens haverikommission alt ulredningsansvarel i varje fall för allvarligare olyckor, vari sjöfarlsver­kel intar partställning, bör överlämnas lill elt frän verket fristående organ. För luftfartens del har denna fräga lösts i huvudsak efter den principen att statens haverikommission - den centrala utredningsrnyndighelen för luft­fartsolyckor — utreder alla olyckor med dödsfall eller svär kroppsskada inom kommersiell luftfart samt omfattande materiella skador inom sådan luftfart under del atl luftfartsverket utreder övriga haverier. Skäl kan föreligga all göra en liknande kompetensfördelning inom sjöfarten mellan å ena sidan sjöfartsverket och å andra sidan sjöfartens haverikommission. Uppenbart är emellertid att det vid en liknande lösning för sjöfartens del måsle uppkomma bl.a. gränsdragnings- och resursproblem.

En sådan ändring av gällande ordning bör i vart fall enligt kommissio­nens mening föregås av etl visst utredningsarbete, möjligen i den formen — departemental arbelsgmpp — som föregick propositionen om statens have­rikommission."

1 den andra frågan har sjöfartsverket ännu inte avgelt svar. En arbets­grupp, som handlägger ärendet, har emellertid föreslagit, atl även allvarli­gare sjöolyckor med frilidsfartyg skall kunna utredas av sjöfartens haveri­kommission.

Statskontoret: Statskontoret stöder kommitténs förslag atl sjöfarlens have­rikommission inordnas i statens haverikommission. Det är viktigt att sjö­fartens haverikommission får de resurser som krävs för atl upprätthålla kompelens och kontinuitet.

Statskontoret föreslår atl kommissionens utredningsverksamhet ut­sträcks utöver vad kommittén säger om skador på miljön och om utländska fartyg, lill alt omfatta även olyckstillbud. 1 likhet med vad som gäller för flygtrafiken kan man härigenom erhålla större samlad kunskap till grund för det förebyggande säkerhetsarbetet.

Statskontoret vill peka på viklen av att frågor om ansvarel för bl.a. riskanalys och planering av förebyggande åtgärder utreds så att en klar ansvarsfördelning kan göras mellan den nya myndighet som bildas dä kuslbevakningen och sjöfartsverkel slås samman och haverikommissio-

Riksrevisionsverket: RRV ansluter sig fill kommitténs uppfattning all sjö­fartens haverikommission bör ingå i slalens haverikommission. RRV för­utsätter atl några nya tjänster lolalt sett därigenom inte behövs. I stället bör i varje särskill fall experter tillkallas.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 182

Statens naturvårdsverk: Verket utgär ifrån att den föreslagna sjöfartens haverikommission utnyttjar den kunskap om miljöskydd och miljöskador som erfordras.

Statens skeppsprovningsanstalt: Skeppsprovningsanstalten välkomnade tillskapandet av sjöfartens haverikommission. Med hänsyn lill all haveri­orsakerna ofta kunnat hänföras till manövertekniska misstag eller felbe­dömningar anser skeppsprovningsanstalten det vara lämpligl atl anstalten i egenskap av statligt expertorgan i dessa frågor får en bättre insyn i på­gående haveriutredningar. Det kan ske t.ex. genom alt personal från skeppsprovningsanstalten knyts som experter till haverikommissionen el­ler genom aU kommissionen i större utsträckning än hittills anlitar skepps­provningsanslaltens tjänster.

Räddningstjänstkommittén: Förslaget föregriper räddningstjänslkommit­téns överväganden om en kommission för undersökning av allvarligare olyckor. Kommittén skall enligt direktiven med förtur behandla frågorna om undersökningskommissionen. Elt förslag till uppgifisomräde, arbets­former och organisation för del nya undersökningsorganel kommer all föreligga i början av år 1980.

Sveriges fartygsbefälsförening: Förslagel tillstyrks.

Även de utländska fartygen bör emellertid kunna göras lill föremål för utredning av haverikommissionen.

En arbetsgrupp inom SFBF har föreslagit att sjöfarlsverkels säkerhets­sektion skall inordnas i sjöfartens haverikommission (bilaga).

Sveriges redareförening: Del är angelägel såsom utredaren framhåller att haverikommission kan tillsättas vid olyckor som medfört slora skador pä miljön, t.ex. stora oljeutsläpp. Haverikommissionens ulredningar får inle som hittills begränsas lill alt enbart avse olyckor med svenska fartyg. Vid en olycka med stort oljeulsläpp som följd bör haverikommissionen även göra en bedömning av hur samordningen vid bekämpning och sanering har fungerat.

Föreningen anser inte alt någon personalförstärkning av haverikommis­sionen blir erforderlig utan uppgifterna torde kunna klaras genom omprio­riteringar inom befintliga personalramar.

Forskning om samhällsekonomiska kostnader

Endast fiskeristyrelsen och slalens naturvårdsverk har lämnat syn­punkter på förslaget att intensifiera forskning och utveckling avseende bl. a. melodik för beräkning av samhällsekonomiska kostnader till följd av utsläpp av olja eller kemikalier. Nägra instanser, generallullstyrelsen och länsstyrelserna i Värmlands och Gävleborgs län, tillstyrker förslaget utan direkta kommentarer.

Fiskeristyrelsen: För atl rätl kunna uppskatta de skador som utsläpp orsa­kar på miljön måste denna form av forskning ges hög prioritet. Specielll svår ler sig delen "föriorade rekrealionsvärden". Fiskeristyrelsen har i samarbete med socialhögskolan i Göteborg tagit fram meloder för socio-ekonomiska undersökningar belräffande fritidsfiske som skulle kunna an­vändas för alt bedöma fritidsfiskets värde. De föreslagna beloppen anser styrelsen vara tilltagna i underkant.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet   183

Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket tillstyrker atl forskning och ut­veckling om meloder för beräkning av samhällsekonomiska kostnader intensifieras. Verket har ocksä i sin anslagsframställning för budgetåret 1980/81 tagit upp den miljöekonomiska forskningen som ett nytt område för verkels forskningsanslag. Behovet av sådan forskning har lidigare betonats av miljökostnadsutredningen i sill betänkande (SOU 1978:43) Miljökostnader.

Omfattningen och inriktningen av den miljöekonomiska forskningen bör dock vägas mot annan angelägen forskning pä miljöområdet. Verket av­styrker därför förslagel all den föreslagna delegationen för miljösäkra sjölransporter skulle administrera sädan forskning. Verkel föreslår i slällel att dessa forskningsmedel (0,25 milj. kr. per år) tillförs naturvårdsverkets forskningsanslag (anslag H7).

Delegation för miljösäkra sjötransporter

Synpunkterna på behovel av en till regeringskansliet knuten mindre delegation för miljösäkra sjötransporter varierar bland remissinstanserna. Flera instanser avslyrker medan andra tillstyrker och önskar bli represen­terade.

Chefen för marinen: Ulredaren har utformat sill handlingsprogram för all kunna genomföras inom 5 år. Beroende pä del myckel vida fäll som här föreslagna åtgärder omfattar, den mängd av myndigheter och organisatio­ner som blir involverade och de svårlösta problem som är förknippade med handlingsprogrammet, förefaller en 5 års period alltför kort. En förutsätl­ning för alt överhuvudlaget hinna genomföra alla föreslagna ålgärder torde vara all utredarens föreslagna delegation snarast lillsälts.

---- . Enligl Chefens för marinen uppfattning bör även försvarsmakten

vara representerad i delegationen. Chefen för marinen är beredd alt utse representant i en eventuellt kommande delegation.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut: Sambandet mellan denna delegation och del centrala samarbetsorganet har inle närmare belysts. Direkl SMHI-represenlation i delegationen har inle föreslagits. Med tanke på SMHIs roll som operativ myndighet med uppgifter inom bl.a. trafik-övervakning och beredskapsplanering förefaller dock deltagande från SMHI i delegationen lämpligt. (Jfr avsnill 3.7)

Del har under de senaste åren funnits en tendens inom statsförvaltning­en att etablera alltfler samordningsorgan med representation från berörda myndigheter och intressenter. Den arbetstid som åtgår för verksamheten i dessa organ i form av sammanträden och resor m.m. måste noga vägas mol nyttan av och effektiviteten i de mer konventionella relationerna och kontakterna mellan myndigheterna.

Man borde därför, innan två organ med likartade uppgifter inrättas, pröva om inte den åsyftade funktionen lika väl kan rymmas inom ett organ: den föreslagna särskilda delegationen.

---- . SMHI kan väntas ha etl omfattande operativt ansvar såväl i

uppbyggnaden av etl nationellt trafikinformationssystem som i bered­skapsplaneringen. SMHI föreslår därför att institutet blir representerat i delegationen.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2    Jordbruksdepartementet  184

Statistiska centralbyrån: I kommitténs förslag vad gäller SCBs medverkan i det fortsatta arbetet på detla område ingår att samråd bör ske med berörda offentliga utredningar, myndigheter och organisationer. SCB har i olika andra sammanhang redan i dag etablerade kontakter med de av kommittén nämnda intressenterna. SCB ser för sin del organisatoriska fördelar i alt den delegation för miljösäkra sjötransporter som föreslås bli etl samarbels­organ i detta sammanhang. Initiativet till ev. fortsalt uppdrag för SCB bör därvid åvila delegationen. För att underlätta det föreslagna samrådet med berörda intressenter på området får SCB också föreslå att verket knyts till delegationens arbete pä lämpligl sätt - t. ex. på expertbasis.

Statskontoret: Slatskonlorel finner inte tillräckliga skäl atl inrätta en sär­skild delegation för miljösäkra sjötransporter. Delegationens uppgifter alt under igångsätlningsskedet-svara för handlingsprogrammets genomföran­de och ta inilialiv lill olika utrednings- och utvecklingsinsatser kan klaras genom de i övrigt föreslagna organisationsförändringarna. Statskontoret vill här särskill peka på naturvårdsverkets roll i frägor som rör miljöskyd­dande ätgärder.

Statens naturvårdsverk: Uppgiften att utveckla del föreslagna handlings­programmel, samordningen och uppföljningen av arbetet, är en naturlig uppgift för jordbruksdepartementets sakenhet för miljövård. Genomföran­del av programmet bör åvila befintliga myndigheter, sjöfartsverket, brand­nämnden, tullverket, naturvårdsverket etc. Naturvårdsverket avstyrker därför förslagel att en särskild delegation knuten lill jordbmksdepartemen­tet inrättas för samordning och uppföljning av oljeskyddsprogrammet. Enligt verkels uppfattning bör man inle ytteriigare splittra oljeskyddsarbe-tel med nya tillkommande myndigheter.

Delegationens övriga föreslagna arbetsuppgifter kan också naturligt föras till befintliga myndigheler. Naturvårdsverket kan svara för uppgif­terna om miljöekonomi. Uppgifterna om farledsvaruavgift och om miljö­säkra sjölransporter kan klaras av naturvårdsverket och sjöfartsverkel i samråd.

De sekrelariatsresurser som MIST-kommitlén föreslår bör som en kon­sekvens härav användas lill alt förstärka jordbruksdepartementet, sjöfarts­verkel och naturvårdsverket.

Statens industriverk: SIND finner de föreslagna ätgärderna för alt utnyttja beflntliga resurser bättre ändamålsenliga men vill dock peka på de svaghe­ter som fortfarande kommer alt finnas i systemet p. g. a. att olika departe­ment med skilda prioritelsgmnder föresläs som huvudmän för resurserna. Även om naturvårdsverket har viktiga uppgifter torde det vara lämpligast att samla transportsäkerhetsfrägorna under kommunikationsdepartemen­tet, vilket styr sjöfarten, järnvägen och i praktiken även vägtransporterna (genom ADR) av farligt gods.

------ .En förutsätlning för det fortsatta arbetet pä all lösa miljöproble­
men i samband med sjölransporter är konkrela förslag lill allernaliva
transportsäll och transportvägar. Dessa förslag måste belysa även verk­
ningarna på industrin och näringslivet i övrigl. 1 samband med dessa
kompletlerande sludier bör även närmare undersökas vilka koslnader som
är förenade med olika risknivåer. Ell säkerhelssyslem ulan ordentlig för­
ankring i den ekonomiska verkligheten löper stor risk alt stanna på pap­
peret eller alt leda lill mindre lämpliga resursallokeringar.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 185

Enligt SIND:s uppfattning är del därior angelägel alt utredningsförsia­gen inte bara kompletteras utan även löpande följs upp. Den lekniska utvecklingen och förändringarna i godsflödenas innehåll och riktning gör detta nödvändigt. Denna löpande uppföljning bör förenas med utarbetan­det av nya förslag fill åtgärder. Av praktiska skäl bör detta uppdrag läggas på en och samma funktion i förvaltningen.

Delegationen för samordning av havsresursverksamheten: Den föreslagna delegafionens huvuduppgift skall bl.a. vara att verka för miijösäkrare transporter och lämna underlag för regeringens och myndigheternas ställ­ningstaganden i frågor som rör miljösäkra sjölransporter.

Detta är en samordningsuppgift som till stora delar överensstämmer med de direktiv som gäller för den nyinrättade delegationen för samordning av havsresursverksamheten.

Delegationen vill därför ifrågasätta om inle den föreslagna nya delegatio­nens uppgifter faller inom ramen för havsresursdelegationens verksamhel. I de expertgmpper som upprättats inom delegationen för samordning av havsresursverksamhelen finns en bred kompelens inom skilda havsan­knutna verksamhetsområden. Denna kompetens kan myckel väl utnyttjas för atl ulföra den föreslagna delegationens huvuduppgifter.

Nämnden för fartygskrediter: Om den föreslagna delegationen kommer lill stånd bör nämnden antingen blir representerad i den eller beredas möjlig­het delta i dess arbete när frågor behandlas som berör nämndens arbetsom­råden.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen avstyrker förslagel. Arbets­uppgifterna bör klaras inom statsförvaltningens ordinarie organisation. Handlingsprogrammel bör initieras genom preciserade regeringsuppdrag och genomföras av beröra myndigheler. Uppföljning och övrig samord­ning bör kunna ske genom en interdepartemental arbelsgmpp.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Avslutningsvis vill länsstyrelsen under­stryka viklen av alt en samlad kartläggning med älgärdsprogram genom­förs även för landlransporter av miljöfarliga varor. Länsslyrelsen har i denna fråga försökt genomföra vissa utredningar men härvid mött slora problem beroende på dels att så slor del av transporterna varken har slart-eHer målpunkl inom länel och dels all regelsystemen och ansvarsfrågorna är mycket splittrade och svåröverskådliga. Del senare gäller inle minst för den centrala nivån. En samordning av de olika berörda cenirala myndighe­ternas ansvar, uppgifter och beslul om åtgärder är synneriigen angelägen såväl vad gäller sjö- som landlransporter.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Den föreslagna delegationen för miljösäkra sjötransporter fär uppgifter, som kommer att inverka på länsstyrelsens uppgifter i dessa hänseenden. Detla lalar för alt även länsstyrelserna blir representerade i delegationen.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Länsslyrelsen lillslyrker förslaget om en delegation för miljösäkra sjötransporter. Ulöver de av MIST angivna upp­gifterna borde delegationen även kunna fungera som samarbetsorgan mel­lan miljövärds- och bekämpningsmyndiglieter.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 1.2   Jordbruksdepartementet 186

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Med hänsyn till de många inlressen, myn­digheler och organisationer som berörs av verksamheten kan det vara motiverat att en särskild delegation inrättas enligt utredningens förslag. Del är dock angeläget att den organiseras och får så avgränsade uppgifter att den kan medverka tiH positiva lösningar för genomförande av hand­lingsprogrammel och inle i praktiken innebär en broms för genomförande av angelägna åtgärder.

Räddningstjänstkommittén: Som redan framhållits kommer räddnings­tjänstkommittén atl överväga formerna för en samordning av hela rädd­ningstjänsten pä såväl central som regional och lokal nivå. Etl mera form­bundet samarbete inom regeringskansliet i fråga om säkerheten vid sjö­transporter bör därför anstå till dess kommittén slutfört sitt arbete.

Stockholms läns landsting:   frågorna om sjösäkerhet och miljörisker

är spridda på en rad departement, verk, myndigheter, organisafioner och utredningar, fiilstyrker alt de genom samarbelsorgan blir bällre samordna­de. Kontoret kan ej bedöma om det utöver del av kommittén föreslagna nationella samarbetsorganet behöver tillskapas en departemental sam-ordningsgmpp. I varje fall bör gränsdragningen mellan uppgifterna klaras ul i förväg.

Centralorganisationen SACO/SR: SACO/SR lillslyrker förslagel om inrät­tandet av en delegation för miljösäkra sjölransporter och anser atl även fiskeristyrelsen bör representeras i denna.

Svenska hamnförbundet . Som utredaren också fömlsäller krävs

fördjupade utredningsinsatser, vilka lämpligen hålls samman av den före­slagna delegationen för miljösäkra sjölransporter. Hamnförbundet räknar sig iHl de sjöfartsorganisationer som bör ingå i delegationen. För vissa arbetsuppgifter ter det sig lämpligt all delegationen till sig knyter experter som arbetar i sektioner.

Sveriges industriförbund: ställer sig Förbundet negativt till den

föreslagna delegationen. Enligl Förbundels uppfattning är det ej på denna nivå samordning och utbyte av erfarenheler bör ske ulan enbart på den operativa nivån.

Sveriges redareförening: Redareföreningen tillstyrker alt en sädan delega­fion tillsättes och önskar härmed anmäla sitt intresse för representation i delegafionen.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 2.1    Kommunikationsdepartementet 187

Bilaga 2.1

Sammanfattning av remissyttranden över sjöfartsverkets förslag den 13 augusti 1979 angående skyldighet för far­tyg att anlita lots inom svenskt inre vatten utanför kusten m. m.

Remissyttranden över sjöfartsverkets framställning har avgetts av Sveri­ges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), statskontoret, riks­revisionsverket (RRV), fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, general-tuHstyrelsen, statens brandnämnd, samtliga berörda länsstyrelser, havsre-sursdelegafionen, ulredningen (K 1979:01) om transport av farligt gods, 1977 ärs oljeskyddskommitlé, sjöövervakningskommittén (H 1977:05), sjö­fartens haverikommission. Svenska hamnförbundet, Svenska petroleum-institutet, Sveriges fartygsbefälsförening, Sveriges redareförening, Sveri­ges Ångfartygs assuransförening och Lotsförbundet.

SMHI anser atl kriterier som bör medföra lotstvång är lågt vattenstånd, kraftig ström, hård vind, risk för nedisning, nedsatt sikt etc. Detta gäller enligt SMHI särskill för fartyg med "manöversvårigheter". I övrigl beto­nar SMHI de risker som är förenade med farlig last.

Statskontoret, som betonar helhetssynen pä fariedssäkerheten, påpekar att lolsning endast är en av flera säkerhetshöjande åtgärder. En tolalanalys av farledsområden bör göras innan lotstvånget utökas. Lotstvånget bör anpassas till farled, fartyg, lastens miljöfarlighel och bemanningen.

RRV anser atl ett principbeslul om behovsprövat lotstvång bör föregås av en utvärdering av den säkerhetshöjande effekten av lotsning, trafik­övervakning och trafikseparering.

Fiskeristyrelsen anser att sjöfartsverkets förslag om lotstvång för alla fartyg över 10000 BRT och för vissa andra fartyg som transporterar farligt gods är välmotiverat.

Naturvårdsverket menar att utökat lotstvång behövs för alt öka säkerhe­ten fiH sjöss och minska riskerna för olje- och kemikalieutsläpp till skada för den yttre miljön. Verket påpekar vidare bl. a. att det kan finnas skäl alt utöka lotstvånget med hänsyn fill miljöfarlig last lill att även gälla sådan last i förpackad form och inte endast i bulk. Verkel biträder förslaget att listan över farligt gods bör sammanställas av sjöfartsverket efter samråd med produktkontrollnämnden. Enligt verkel bör undantag frän lotstvång inte kunna medges om fartyget medfcT last som upptagits i nämnda för­teckning.

Generaltullstyrelsen anser all elt utökat ulnyltjande av lots innebär en höjning av sjösäkerheten i framför allt svårnavigabla farvatten. Behovel av lots är enligt styrelsen dock inte enbart beroende av fartygsslorleken ulan påverkas i hög grad även av andra faktorer såsom farledens karaktär och trafikintensilelen. Styrelsen konstaterar med tillfredsställelse atl sjöfarts-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 2.1   Kommunikationsdepartementet 188

verket påbörjar arbete med farledsanalyser med syfte all på sikl föreslå seleklivt anpassad lotsplikl.

Statens brandnämnd anser all införande av lotstvång är en värdefull ålgärd som bör vidtas för att uppnå en förbättrad sjösäkerhet och tillstyr­ker därför sjöfartsverkets förslag.

Länsstyrelsen i Stockholms län är positiv lill sjöfartsverkels förslag lill uppdatering av förteckning över farligt gods. Länsstyrelsen uttalar vidare att verkets förslag att relatera elt absolut lotstvång fill fartygels bruttodräk-fighet förefallit stelt och föreslår i stället en mera flexibel ordning med möjlighel till undanlag från lotstvång för befälhavare med god farledskom­petens. Vidare bör fartyg med särskild miljösäker konstrukfion såsom dubbla bottnar och/eller sidor, segregerade barlasttankar bl. a. genom lots­frihet i viss utsträckning stimuleras lill användning i miljökänsliga områ­den.

Länsstyrelsen i Uppsala län biträder förslagel alt uppdatera förteckning över farligt gods samt menar att lotstvång även bör gälla sådant gods i förpackad form.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ingen erinran mot förslagel om behovsprövat lotstvång men betonar alt man anser all lotstvång alltid bör föreligga för fartyg som transporterar farligt gods, såväl i bulk som i förpackad form.

Länsstyrelsen i Kalmar län instämmer helt i sjöfartsverkets förslag om utvidgat lotstvång. Styrelsen biträder förslagel om en revidering av för­teckningen över farligt gods samt föreslår utvidgning av lotstvånget i Kalmarsund.

Länssryrelsen i Kristianstads län tillstyrker sjöfartsverkels förslag och föreslår atl lotstvång generelll skall gälla för fartyg med en bmllodräk-tighel av 1200 registerlon eller däröver med farlig last.

Länsstyrelsen i Malmöhus län biträder sjöfartsverkets förslag samt före­slår en särskild utredning om förhållandena i Öresund.

Länsstyrelsen i Hallands län biträder sjöfartsverkels förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har bilagt yttrande från Göte­borgs hamn. Företrädare för hamnen anför alt väsentliga förändringar i reglerna angående skyldighet att anlita lots inom Göteborgsområdet inte bör vidtas förrän sjöfartsverket tillsammans med Göteborgs hamn studerat lotsningens säkerhetshöjande effekter och dessulom hela sjösäkerhelssys-temet i området setts över. Hamnen anser vidare att det är viktigt atl nya lotspliktsregler kompletteras med dispensgivning för befälhavare med god farledskännedom.

Länssryrelsen i Gävleborgs län biträder sjöfartsverkets förslag.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län fiilstyrker sjöfartsverkels förslag men ifrågasätter om inte lolslvångel bör vara mera ulvidgat för ufiändska befälhavare med hänsyn fill deras sämre möjligheter att kommunicera med svenska myndigheter.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 2.1    Kommunikationsdepartementet 189

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att sjöfartsverkels förslag inle i tillräckligt hög grad lar hänsyn till befälhavarens fariedskännedom, farty­gets konstmktion med t. ex. dubbla bo1;tnar eller segregerade bariastlankar samt fartygets manöveregenskaper. Länsstyrelsen anser därför all etl ul­vidgat lotstvång bör vara behovsanpassat och ta hänsyn till nämnda fakto­rer.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har inte något att erinra mol sjöfartsver­kels förslag.

Delegationen för samordning av havsresursverksamheten har inget att erinra mot sjöfartsverkets förslag men understryker viklen av en samlad bedömning på gmndval av färdiga och pågående utredningar.

Kommittén för transport av farligt gods (1979:01) tar upp de delar som berör förteckning över farligt gods och skälen mol lotsplikl för förpackat sådanl gods. I dessa delar tillstyrker kommittén sjöfartsverkels förslag.

1977 års oljeskyddskommitté har inget alt anföra beträffade förslaget.

Sjöövervakningskommittén (1977:05) har inget alt erinra mot sjöfartsver­kets förslag.

Sjöfartens haverikommission motsätter sig inte att sjöfartsverkels för­slag genomförs. Kommissionen föreslär därutöver atl ett trafikreglerings-och/eller trafikövervakningssyslem med det snaraste genomförs i livligt trafikerade områden såsom Göteborgs och Stockholms skärgårdar m.fl.

Svenska hamnförbundet anför att förbundel fidigare i olika sammanhang tillstyrkt begränsade, klart säkerhetsinriklade utvidgningar av gällande lotsplikl. I avvaktan på en aviserad utvärdering av lotsningens säkerhets­höjande effekt accepterar förbundet de av sjöfartsverkel föreslagna för­ändringarna av lotstvånget som ett provisorium. Förbundel efterlyser ett samlat grepp om säkerheten i farlederna.

Svenska petroleuminstitutet föreslår entydiga instmktioner om ansvar m.m. när det anses befogat atl anlita två lotsar.

Sveriges fartygsbefälsförening delar den grunduppfattning som ligger bakom sjöfartsverkets förslag. Föreningen anser emellertid inle att verkels förslag gär tillräckligt långt. Föreningen har utarbetat ett eget förslag till utvidgat lotstvång som går betydligt längre.

Sveriges redareförening, som förordar ett behovsanpassat lotstvång, anser alt det är anmärkingsvärt att sjöfartsverkets förslag bygger på nu gällande otidsenliga bestämmelser om lotstvång. Fartygels dräktighel är enligt föreningen klart olämpligt som parameter för lotstvång. Enligt för­eningen borde vid behovsanpassat lotstvång särskilt beaktas fartygsbefä­lets farledskännedom och kommunikationsmöjligheter med lotsplats/tra-fikledningscentral, lastens miljöfarlighet och fartygets storlek och utmst­ning. Lotstvånget måste enligt föreningens mening bestämmas efter det enskilda fartygets behov av lots i en aktuell situation.

Sveriges Ångfartygs Assuransförening menar att det finns andra åtgär­der än utökat lotstvång som på ett ekonomiskl sätt befrämjar sjösäkerhe-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 2.1    Kommunikationsdepartementet 190

len. Dessa åtgärder är enligl föreningen bättre utbHdning vid sjöbefälssko-loraa, trafikövervakning i vissa trafikerade leder, bättre utnyttjande av VHF-radion i de leder som inte kan trafikövervakas, bättre sjömätning och utprickning saml framställning av lätfiästa, informafionsrika sjökort. För­eningen anser vidare atl om man finner skäl att utvidga lotstvånget så bör bedömningen ske efter fartygets konstruktion, egenskaper och utmstning, dess last saml befälets kännedom om farvattnen ifråga. Regler som huvud­sakligen baseras på fartygels storlek leder lätt iHl oavsedda resultat därige­nom all etl konventionellt byggt fartyg genom sin mindre storlek kan undgå lotstvång medan ett fartyg som är något större men utmstat med dubbel botten och segregerade barlasttankar skulle tvingas ta lots.

Lotsförbundet anser alt sjöfartsverket i sitt förslag visar en bristande helhetssyn på farledssäkerheten. Förbundet föreslår därför att förslaget återremitteras till sjöfartsverket med krav på utförligare förslag lill en samlad lösning.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 2.2   Kommunikationsdepartementet 191

Bilaga 2.2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer;

Härigenom föreskrivs all 1 § lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

l§ Regeringen bemyndigas att meddela Föreskrifter som avses i 8 kap. 3 eller 5 § regeringsformen, om föreskrifterna gäller

1. befordran i spårbunden trafik som är avsedd för allmänheten,

2.    sädan befordran i vägtrafik som ombesörjes av järnvägsförelag lill komplettering av eller som ersättning för järnvägsbefordran som avses under 1,

3.    säkerheten i spårbunden trafik eller ordningens upprätthållande i samband med sådan trafik,

4.    postbefordran eller telekommunikationer,

5.    rätl atl driva sjöfart inom Sveriges sjöterritorium med utländskt far­tyg,

6.    trafikregler eller säkerhetsanordningar för sjötrafiken inom Sveriges sjöterritorium eller för sjötrafiken med svenska fartyg, sjöflygplan och svävare utanför Sveriges sjöterritorium,

7.    skeppsmätning.

Nuvarande lydelse                 Fiöreslagen lydelse

8. trafik pä väg eller i terräng.

9. fordons beskaffenhet och utrustning,

10.   registrering eller annan konlroll av fordon.

Regeringen bemyndigas att med- Regeringen bemyndigas att med­
dela föreskrifter om avgifler för dela föreskrifter om avgifter för
granskning eller kontroll enligl be- granskning eller konlroll enligt be­
stämmelse som avses i första stämmelse som avses i första
stycket 3, 9 eller 10. Regeringen be- stycket 3, 9 eller 10. Regeringen be­
myndigas ocksä all besluta före- myndigas också atl besluta före­
skrifter om fyravgifter och farleds- skrifter om avgifter för farledsverk-
varuavgifter samt om avgifter för samheten samt om avgifter för
skeppsmätning.                                     skeppsmätning.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1981.

Lagen omtryckt 1978:233.

 

 

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     193

Bilaga 3.1

KOMMUN­DEPARTEMENTET

BEREDSKAP

MOT OLJEUTSLÄPP

TILL SJÖSS

Betänkande av

1977 års oljeskyddskommitté

DsKn 1979:13

13   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     194

Till

Statsrådet och chefen för kommundepartementet

Den 16 juni 1977 bemynd.igade regeringen chefen för kommundepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att undersöka i vad mån oljeutvinning i större skala i Nordsjön och erfarenheterna från olje­utflödet i april 1977 vid borrplattformen "Bravo" på Ekofiskfältet bör föranleda ändring av de riktlinjer som nu gäller för den svenska beredskapen för bekämp­ning av miljöfarliga utsläpp till havs samt i kust-vattnen, Vänern och Mälaren.

Med stöd av detta tillkallades den 30 juni 1977 som ledamöter dåvarande landshövdingen Erik. Huss, ord­förande, riksdagsledamöterna Lilly Bergander, Per Olof Håkansson, Rune Torwald och Georg Åberg, dåvarande riksdagsledamoten Lars Schött och direktören Gösta Luthman, som sakkunniga numera departementsrådet Sven Bucht, gränschefen Roland Engdahl och numera avdelnings­direktören Gustaf Stjernberg och som sekreterare numera länsassessorn Mats .Måre. Den 25 april 1978 förordnades avdelningsdirektören Per Fahlin som sakkunnig.

Som experter förordnades den 31 mars 19 78 marindirek­tören Gösta Kaudern, den 30 maj 1979 civilingenjören Erik Söderbaum och den 17 oktober 19 79 tf länsassessorn Torsten Collvik.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     195

Huss entledigades den 26 oktober 1978. Luthman för­ordnades som ordförande den 8 december 19 78.

Stjernberg entledigades den 7 mars 1979.

Den 31 maj 19 79 förordnades numera avdelningsdirek­tören Sture Irberger som biträdande sekreterare.

Kommittén tolkade uppdraget så att det avsäg bered­skapen - såväl till sjöss som på land - för insatser mot främst olja som kommit lös till havs, i kust­vattnen, Vänern och Mälaren samt att oljeutvinningen i Nordsjön och erfarenheterna från utblåsningen där i april 1977 skulle ägnas särskild uppmärksamhet. Kommittén antog namnet 19 77 års oljeskyddskommitté.

1977 tillkallade chefen för handelsdepartementet en kommitté med uppgift att överväga lämpliga former för samordning och ledning i fred av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss (sjöövervakningskommittén, SÖK, H 1977:05). Oljeskyddskommittén och SÖK har haft vissa beröringspunkter mellan sina verksamhetsområden. Några problem i avgränsningen mellan verksamhetsområdena har dock aldrig uppkommit.

Med stöd av bemyndigande av .regeringen tillkallade chefen för jordbruksdepartementet den 1 juli 1978 en särskild utredare med uppdrag att utreda frågan om ätgärder mot oljeskador m m till sjöss. Utredaren kallade sig kommittén för miljörisker vid sjötrans­porter, MIST.

MIST redovisade sitt arbete i juni 1979 i betänkandet (SOU 1979:43-45) Ren Tur - prograir. för miljösäkra sjö­transporter. Betänkandet kom att uppta flera förslag till genomgripande åtgärder inom oljeskyddskommitténs utredninasområde.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 2(.l Kommundepartementet     196

Oljeskyddskommittén avsåg att lägga fram betänkande ungefär samtidigt som MIST. Förutsättningarna för detta ändrades emellertid när oljeskyddskommittén den 3 maj 19 79 erhöll regeringens uppdrag att utvär­dera erfarenheterna av bekämpningen av och saneringen efter de oljeutsläpp som drabbade Bohusläns kust under hösten 1978 och Stockholms skärgård under våren 1979 samt att hos regeringen föreslå de åtgärder som utvär­deringen kan föranleda.

Under sommaren 1979 tillkallade chefen för kommun­departementet en kommitté med uppdrag att utreda bl a frågan om huvudmannaskapet för räddningstjänsten och frågor rörande oljeskadesanering (räddningstjänst-kommittén, Kn 1979:01).

Den 16 augusti 1979, således innan oljeskyddskommittén varit i tillfälle att redovisa sin utvärdering av erfarenheterna från bekämpningen och saneringen i Bohusläns och Stockholms skärgårdar, beslutade rege­ringen ett s k åtgärdsprogram med flera väsentliga förändringar av beredskapen mot löskommen olja m m.

Inom oljeskyddskommittén har vid flera tillfällen efter det att MIST tillkom ifrågasatts om fortsatt utredning av oljeskyddskommittén var meningsfull. Vid sammanträde den 20 september 1979 beslöt kommittén med hänsyn till vad som förevarit att i görligaste mån genast sammanställa och redovisa sina bedömningar och förslag.

Representanter för kommittén har företagit studie­resor som bedömts nödvändiga för utredningen, bl a till oljeskyddskonferenserna/mässorna lOPPEC '78 i

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     197

Hamburg och 1979 Oil Spill Conference i Los Angeles samt till Warren Spring Laboratory i England.

Särskilt yttrande har avgivits av Engdahl. Det är fogat som bilaga till betänkandet.

Till betänkandet är fogade ytterligare två bilagor. Den ena är upprättad av Måre och Söderbaum och har titeln Oljeutvi.nningen i Nordsjön - Bravoutblåsningen - Miljörisker för Sverige. Den andra är upprättad av Kaudern och har titeln Teknik för oljebekämpning till sjöss - Några övergripande och sammanfattande synpunk­ter på befintlig teknik samt på behovet av vidareut­veckling och forskning. Författarna svarar för inne­hållet.

Oljeskyddskommittén överlämnar härmed sitt betänkande Beredskap mot oljeutsläpp till sjöss. Uppdragen är därmed slutförda.

Stockholm i december 19 79

Gösta Luthman

Lilly Bergander   Per Olof Håkansson  Lars Schött

Rune Torwald      Georg Åberg

/Mats Måre

Sture Irberger

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     198

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1          Sammanfattning

2          Något om vissa bestämmelser och begrepp

3          Allmänt om oljebekämpning

 

3.1          Vad är olja?

3.2          Varför bekämpa olja?

3.3          01jebekämpning■på sjön - metoder och be­gränsningar hos dessa

3.4          Insatser mot olja på stränder

3.5          Ytterligare om metoder och teknik

4    Allmänna synpunkter på vår nuvarande beredskap

4.1          Inriktning

4.2          Nuvarande ordning, kostnader m m

 

5          Forskning och utvecltling (FoU)

6          Oljeutvinningen i Nordsjön - särskild beredskap?

7          Erfarenheter från Ost- och Västkustfallen

 

7.1          Allmänt

7.2          Sammanfattning av erfarenheter samt kom­mentarer

 

8          Organisation - samlat eller delat ansvar

9          Ansvarsfördelning

9.1     Bekämpning

9.2     Sanering

10  Ledning av bekämpning

10.1   Allmänt

10.2   Ledning på lokal och regional nivå

10.3        Organ för löpande samarbete på central
nivå

11      Planläggning och resurser

12      Ersättningar

13      Kostnader för genomförande av kommitténs förslag

Bilagor:  1  Särskilt yttrande av Roland Engdahl

2       Oljeutvinningen i Nordsjön - Bravout­blåsningen - Miljörisker för Sverige

3       Teknik för oljebekämpning till sjöss -Några övergripande och sammanfattande synpunkter på befintlig teknik S£imt på behovet av vidareutveckling och forskning

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.1    Kommundepartementet    199

1.   SAMMANFATTNING

Kommittén gör följande-bedömningar:

-   Inriktningen av vår oijebekämpningsberedskap bör bibehållas.

-   Oljeutvinningen i Nordsjön kan inte bedömas utgöra ett större föroreningshot mot svenskt kustområde än nu förekommande oljetransporter runt våra kuster. Det är inte rimligt från vare sig kostnads- eller effektivitetssynpunkt att Sveriges beredskap för oljebekämpning ändras med hänsyn enbart till erfaren­heterna från Bravoutblåsningen och de oljeutsläpp som oljeutvinningen i Nordsjön kan orsaka.

-   I stort fungerade operationerna i Ost- och Västkust­fallen väl med hänsyn till de svåra förhållanden som gällde. I ett särskilt avsnitt i betänkandet gör kommittén ett flertal påpekanden om sådana svårig­heter eller brister som bör tas som lärdom resp. rättas till inför komjnande operationer.

-   Materielberedskapen hos aktuella kommuner i landet är otillräcklig. Förhållandet torde bestå så länge staten inte genom bidrag eller på annat sätt med­verkar till ökad materielberedskap.

-   Planläggningen hos aktuella länsstyrelser i landet för oljebekämpning kan inte anses acceptabel.

-   Kustbevakningens materielberedskap måste med hänsyn till begränsningen i möjligheterna att bekämpa olja . till sjöss och till kostnaderna för beredskapshåll­ningen anses som nöjaktig. Materielberedskapen bör

i stort bibehållas i avvaktan på resultat av den särskilda forskning och teknikutveckling som torde påbörjas inom kort.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     200

I övrigt föreslår kommittén följande:

-   Kommunerna bör genom författning åläggas att svara för oljesanering och att utse lämpligt organ med uppgift att planlägga och svara för sanerings­insatser.

-   Brandlagen bör ändras så att länsstyrelsen vid över­tagande av ledning för oljebekämpningsoperationer uttryckligen tillåts utse en särskild räddnings­befälhavare med operativa, samordnande funktioner och särskilda räddningsbefälhavare för ledning på skadeplats.

-   Regeringen bör uppdra åt aktuella länsstyrelser i landet att för oljeskyddsberedskapen utse presumtiva särskilda räddningsbefälhavare länsvis. Befälhavarna skall ha löpande uppgifter, bl a svara för utbildning och samordning mellan olika organ samt biträda vid länsstyrelsens och kommunernas planläggning, och vara beredda att vid behov genast verka som sär­skilda räddningsbefälhavare.

-   Ett särskilt organ för löpande samarbete på central nivå i frågor om beredskap för oljebekämpning/ sanering bör tillskapas. I organet bör ingå före­trädare för generaltullstyrelsen, brandnämnden, naturvårdsverket och sjöfartsverket. Ordföranden bör utses av regeringen.

-   Regeringen bör uppdra åt generaltullstyrelsen och statens brandnämnd att i samarbete och i samråd med Svenska Kommunförbundet utreda dels vilka typer och vilket antal av båtar för strandbekämpning m m den samlade beredskapsorganisationen bör tillföras, dels hur båtarna kan nyttjas under tid då de inte används för insatser mot olja. Anskaffning av sådana båtar bör bestridas med statsmedel.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1   Kommundepartementet

201

- Nu gällande ersättningsregler bör ändras enligt följande: Kommun skall vara berättigad till skälig ersättning av statsmedel för kostnader för bekämp­nings- och saneringsinsatser. Ersättning skall kunna avse även kostnader för åtgärder som vidtas då olje­utflöde befaras ske. Ersättning för kostnader för insatser med anledning av oljeutflöde som skett i hamn skall i princip inte kunna utgå. Brandnämnden skall meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av ersättningsreglerna och pröva frågor om ersätt­ning. Nämnden skall dessutom utöva löpande kostnads­övervakning under operationer.

Kommittén förutsätter att brandnämnden utformar till-lämpningsföreskrifterna så att de inte kan komma att motverka snabba och ade.kvata bekämpningsinsatser. Föreskrifterna bör enligt ko:mmitténs mening i huvud­sak inriktas på normer av olika slag, t ex för ersätt­ning för utnyttjande av resurser och för ambitionsnivå vid sanering under olika förhållanden.

Kommittén lämnar vidare synpunkter i olika frågor såsom inriktning av forskning och teknisk utveckling, organisation och ansvarsfördelning, samverkan samt utbildning.

Flera av kommitténs förslag är av organisatorisk och planläggningsmäss ig art och torde inte medföra sär­skilda kostnader vid genomförande. De direkta kost­naderna för genomförande av kommitténs övriga förslag beräknas till 1,3 milj kr om året.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     202

2.  NAGOT om VISSA BEST?iflMELSER OCH BEGREPP

Enligt 2 § sista stycket instruktionen (1973:884, 2 § ändrad 1974:409) för tullverket föreskrivs:

"Verket svarar för åtgärder till havs och i kust­vattnen, Vänern och Mälaren för att avvärja eller begränsa skada till. följd av utflöde av olja eller annat som är skadligt. Verket svarar dock ej för sådana åtgärder inom område som avses i 1* a § brandstadgan (1962:91)."

I 4 a § brandstadgan (1962:91, 4 a § införd 1974:81) föreskrivs:

"I fräga om hamn som avses i 1 5 tredje stycket brand­lagen . . . skall i brandordningen angivas det område i vattnet inom vilket kommunen svarar för åtgärder för att avvärja eller begränsa skada till följd av utflöde av olja eller annat som är skadligt."

I 1 § första stycket brandlagen (1974:80) föreskrivs:

"Med räddningstjänst förstås i denna lag verksamhet som syftar till att vid brand, oljeutflöde, ras, ö ve rs väcir.ing eller annat nödläge avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön, under förutsättning att det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets viit, kostnaderna för räddningsåtgärderna och omständigheterna i övrigt kan anses påkallat att staten eller kommun svarar för att sådana åt­gärder vidtages."

I 1 § tredje stycket brandlagen föreskrivs:

"I den mån annat ej sägs är lagen ej heller tillämplig på ätgärder som vidtages till havs eller i kustvatt­nen, Vänern eller Mälaren för att avvärja eller begränsa skada till följd av utflöde av olja eller annat som är skadligt. Lagen är dock tillämplig på sådana ätgärder i hamn."

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     203

Enligt 2 § brandlagen skall varje kommun hålla ett brandförsvar för bl a räddningstjänsten.

Måhända kan följande behöva påpekas: Att svara för åt­gärder för att avvärja eller begränsa skada är inte detsamma som att svara för att ingen skada sker.

Räddningstjänst mot löskommen olja kallas vanligen olje­bekämpning. Uttrycket har den betydelsen i detta betänkande.

Tullverket svarar enligt ovan angivna bestämmelser för oljebekämpningen till havs Scunt i kustvattnen, Vänern och Mälaren med undantag för hamnområde enligt' kommunal brandordning. Inom tullverket handhas verksamheten av kustbevakningen.

Brandförsvaret svarar för oljebekämpningen på land och i hamn enligt ovan.

Åtgärder mot olja som inte hänförs till räddningstjänst benämns oljeskadesanering. I regel används i stället begreppet oljesanering. Sådan verksamhet beskrivs ofta som ett inte särskilt brådskande uppstädnings- och återställ­ningsarbete.

Inget organ har genom författning älagts att svara för oljesanering. Saneringen anses dock vara en kommunal angelägenhet.

I Enligt 21 § första stycket 2. och 3. brandlagen gäller

följande:

"Kommun är berättigad till ersättning av stats­medel för kostnad för

1.    ...

2.    räddningstjänst med anledning av oljeutflöde till havs eller i kustvattnen, Vänern, Mälaren, Göta Älv, Trollhätte kanal eller Södertälje kanal ,

3.     sanering av oljeskada som har uppstått till
följd av utflöde som avses under 2."

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     204

Enligt 12 § första stycket brandlagen skall läns­styrelsen i vissa fall överta ledningen för olje­bekämpningen på land eller i hamn. Bestämmelserna härom anges och kommenteras i senare avsnitt.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     205

3.  ALLMÄNT OM OLJEBEKÄMPNING

3.1 Vad är olja?

Med olja avses i olika sammanhang petroleum (råolja), petroleumprodukter, animalisk olja och vegetabilisk olja. Konventioner och nationella författningar inne­håller olika definitioner av begreppet.

Bekämpningsansvariga myndigheter skall ingripa mot alla löskomna skadliga ämnen, om räddningsåtgärder behövs för att avvärja eller begränsa skada. En defi­nition av begreppet olja saknar således betydelse för frågan om i vilka fall myndigheterna skall ingripa. Det är dock av största betydelse att känna till dels vilka skador som kan orsakas av olika löskomna oljor, dvs varför bekämpning behövs och hur insatspriori­teringar bör göras, dels hur oljorna praktiskt kan angripas vid bekämpningen.

En mycket utbredd missuppfattning är att olja är ett entydigt och ganska tunnflytande ämne som länge behåller sina fysikaliska och kemiska egenskaper vid miljöpåverkan i vatten och luft. Enbart inom gruppen råoljor, som är de mest komplicerade naturligt före­kommande blandningar vi känner till, ingår ett mycket stort antal kemiska föreningar, huvudsakligen kolväten, med olika egenskaper. Ingen vet hur många kemiska föreningar råoljorna kan bestå av. Sannolikt kan antalet räknas i tusental. Beroende på vilka före­ningar som ingår och blandningsförhållandet finns högst påtagliga skillnader mellan råoljorna. Egen­skaper som densitet (täthet, specifik vikt), visko-sitet (seghet), ångtryck, vattenlöslighet, giftighet och benägenhet att bilda emulsion varierar inom vida gränser och ger varje råolja sin specifika karaktär.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     206

Olikheterna mellan råoljor och raffinerade produkter, t ex bensin, nafta, fotogen, dieselolja och bunker­olja, och mellan sådana produkter är naturligtvis ännu större.

Flertalet oljor förändras snabbt och mycket kraftigt efter utflöde i vatten. En råolja från ett fartyg kan avge en fjärdedel av sin vikt som gas redan inom ett par timmar efter utflöde. På samma tid kan den blanda i sig vatten till flera gånger den egna volymen. En del av oljan blir också genom s k självdispergering till små droppar som lämnar övrig sammanhängande olja. Vidare sker även en viss upplösning i vattnet. Generellt gäller att de komponenter som lättast blir gas även är lättlösligast och dessutom giftigast.

På grund av de olika förändringsprocesserna som sker samtidigt och påverkar varandra ökar viskositeten och densiteten snabbt. Den snabba inblandningen av vatten i oljan medför att oljeföroreningens volym vanligtvis flerdubblas på några tiiranar. Volymen minskar därefter sakta på grund av avdunstning, självdispergering m m.

Samtliga nu angivna processer bestäms av ett stort antal faktorer, inte minst av de ursprungliga egen­skaperna hos oljan, vågturbulensen samt vatten- och lufttemperaturerna.

Genom vidhäftning av partikulärt material ökas benägenheten hos oljan att sjunka till bottnen. Salthaltsskiktningar i vattenvolymen kan medföra att oljan blir svävande i vattenvolymen, mellan två vattenskikt med olika salthalt.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     207

Olja i vatten och på land genomgår såväl kemisk som biologisk nedbrytning (mot .slutprodukterna koldioxid och vatten) genom ett stort antal mycket komplicerade reaktioner. På våra breddgrader sker nedbrytningen, långsamt på grund av bl a låg temperatur.

När olja kommer ut i vatten sprider den sig, dvs breder ut sig till ett tunnare lager. Vissa oljetyper sprider sig mycket snabbt, andra får fast konsistens och sprider sig säledes knappast alls.

Olja på vatten driver med strömmar och vindar. Den vindpäverkade drivhastigheten är ett.par procent av vindhastigheten. Den vindpäverkade drivriktningen avviker på våra breddgrader drygt tio grader åt höger från vindriktningen beroende på jordrotationen.

Beroende på bl a oljetyp, kan olja försvinna relativt snabbt från vattenytan eller flyta omkring under längre tid, ibland i månader. Även för en och samma oljetyp kan uppehållstiden på vattenytan variera avsevärt, beroende på variationer hos de påverkande faktorerna, främst tem­peratur och vågrörelse.

Även om vissa kunskaper finns om hur och av vad olika oljor förändras under miljöpåverkan återstår åtskilligt att klarlägga. På grund av bl a operativa och tekniska begränsningar kan inte alla oljeutsläpp bekämpas effek­tivt till sjöss. Det är därför av största betydelse att kunskaperna kompletteras så att en utveckling av metoder och teknik för bekämpning anpassas efter de olika olje­spillssituationerna.

Av redogörelsen ovan torde framgå att singularformen olja egentligen inte borde användas för oljor och oljors blandningar med vatten. Av praJctiska skäl används dock denna form här.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     208

3.2 Varför bekämpa olja?

Olja som kommer lös till sjöss kan fördela sig i luften, på vattenytan, i vattenvolymen, på bottnar och på stränder. Normalt bekämpas endast olja på vattenytan och på stränder.

Skadeverkningarna av olja i marin miljö varierar med oljetyp, årstid, det drabbade områdets karaktär och en rad andra faktorer. De kanske mest uppmärksammade skadorna är de direkt synliga, dvs föroreningar av stränder och skador pä fågel. Under senare tid har från raarinbiologiskt håll kraftigt betonats att för­orening av vattenmassorna och bottnarna ger allvarliga skador genom förändringar av de marina ekosystemen.

Naturen har egna självläkande krafter. Oljefläckar på stränder försvinner eller blir harmlösa, ibland efter en kortare tid. De marina ekosystemen återtar som regel efter viss tid ursprungligt jämviktsläge, förutsatt att förorening inte sker ofta eller konstant. Åtskilliga faktorer avgör hur effektivt naturen själv läker ska­dorna, t ex graden av mekanisk påverkan genom vågtur­bulens, vattenomsättning och solbestrålning.

En hel del forskningsmöda har lagts ned på att kart­lägga vilka skador oljor orsakar t marina miljöer och hur naturens läkand.e krafter verkar. De marina eko­systemen är komplexa och varierar mellan olika områden. Generella slutsatser av studier i ett område kan därför sällan dras. Åtskillig forskning återstår. Autentiska miljöer kan inte konstrueras i laboratorier. Forskningen är därför till stor del beroende av studier i verkliga föroreningsfall i olika miljöer.

Enligt det nyssnämnda har man således inte tillräckliga kunskaper för att från naturvårdssynpunkt avgöra i vilken omfattning och hur bekämpningsinsatser skall göras. I

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     209

och för sig kan man påstå att all löskommen olja orsakar skada och därför skall tas upp. Emellertid är, som nämnts, fullständig bekämpning inte alltid möjlig eller rimlig.

Beredskapsuppbyggnad och bibehållande av beredskap är ytterst en fräga om medelstilldelning. Vid medels­tilldelning görs - medvetet eller omedvetet - en vär­dering av tänkbara skador; miljön åsatts på nägot sätt ett pris. Vid operationer måste olika naturvårdsintres­sen vägas mot varandra. Då insatser oftast är förenade med höga kostnader, särskilt längt driven rengöring av stränder, måste ofrånkomligen olika naturvårdsintressen vägas mot reda pengar. Till ledning i dessa och andra liknande frågor saknas idag på forskningsresultat och ekonomiska avvägningar grundade riktlinjer.

Oljebekämpning är således naturvårdsverksamhet utan klara, pä fakta grundade, riktlinjer och med ekonomiska och tekniska begränsningar. Det är av största vikt att den naturvårdsinriktade forskningen kan bedrivas så att bättre besked än nu kan erhållas om i vilken om­fattning och hur insatser mot olja bör vidtas. Resultat av sådan forskning måste också läggas till grund för inriktningen av den vidare utvecklingen av metoder och teknik för de skadebegränsande insatserna.

Svenska och omgivande vatten tillförs petroleumkolväten på flera sätt,' bl a från fartyg samt genom avlopp av olika slag och nedfall frän atmosfären. Endast de mer koncentrerade utsläppen kan bli föremål för bekämpning. Dessa svarar blott för ett par procent av den samman­lagda tillförseln av petroleumkolväten till nämnda vatten. Emellertid kan de koncentrerade, bekämpnings­bara oljeutsläppen drabba områden med allvarlig gift­verkan och svår nedsmutsning som följd. Ett mycket stort

14    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     210

utsläpp i ett känsligt vattenområde kan ge allvarliga effekter i hela vattenområdet eller stora delar därav, t ex i det allmänt känsliga Östersjöområdet samt sär­skilt i Vänern och Mälaren, som båda är vattentäkter.

3.3 Oljebekämpning på sjön -  metoder och begränsningar hos dessa

Kustbevakningens åtgärder inskränker sig inte sällan till att enbart följa hur olja på vattenytan försvinner därifrån genom avdunstning, självdispergering m m.

Det finns i dag fyra grundmetoder för egentlig bekämpning av olja på sjön:

Sänkning..Sänkning syftar till att föra ned oljan till bottnen. Som sänkmedel används ofta sand, specialbehand-lad krita m m. Metoden används inte alls i Sverige och i begränsad omfattning utomlands på grund av svårigheterna i att åstadkomma effektiv sänkning och metodens allvar­liga skadeeffekter.

Bränning. Det är mycket svårt att åstadkomma effektiv förbränning på vattnet, även av annars lätt brännbar olja, beroende pä bl a vattnets kylande effekt. I vissa fall kan s k brännmedel underlätta förbränning något.

Dispergering, även kallad kemisk bekämpning. Oljan fin­fördelas med hjälp av kemiska medel. Härvid ökar oljan momentant sin giftighetsgrad och kan därför orsaka all­varlig skada. På grund härav används metoden av vår kustbevakning endast då oljan inte kan tas upp och skadorna bedöms bli mindre än om dispergering inte sker. Vissa nationers beredskap, t ex Storbritanniens och vissa öststaters, har hittills varit inriktade helt på denna metod. Effektiv dispergering förutsätter bl a att oljan har ganska låg viskositet och att viss våg­turbulens förekommer eller skapas. Olja som tillförts

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     211

dispergeringsmedel får minskad vidhäftningsförmåga. Olja som trots tillförsel av dispergeringsmedel inte finfördelats är särskilt svår att angripa med anord­ningar för upptagning, därför att dessa vanligtvis . är konstruerade efter vidhäftningsprincipen. Disper-geringsmetoden bör enligt vissa marinbiologer användas med stor urskiljning, enligt andra inte alls. Disper-gerad olja sjunker till stor del till bottnen. Använd­ning av sänknings- och dispergeringsmetoderna liknas ofta vid att "sopa problemen under mattan".

Upptagning, även kallad mekanisk bekämpning. De nordiska ländernas beredskap är primärt inriktad på denna metod. I vissa fall sker upptagningen sedan man på oljan spridit sorptionsmedel (vidhäftnings- och uppsugningsämnen) eller ytspänningsökande medel (ej dispergeringsmedel) som drar samman oljan. Upptagning är givetvis att föredra från naturvårdssynpunkt. Metoden är emellertid komplicerad trots att enkla fysikaliska grundprinciper utnyttjas. Olika slag av materiel, såsom fartyg, länsor, upptagare, förvaringsanordningar m m, måste kombineras i system. Fartygen måste bl a ha särskilt goda manöveregenskaper. Nödvändig precisionsmanövrering kan dock orsaka sädana turbulenser i vattnet som skingrar oljan eller på annat sätt försvårar upptagningen. Varje materieltyp och därmed varje system är till sin funktion, kapacitet, använd­barhet m m begränsad  av olika faktorer, t ex oljans viskositet, vatteninblandningsgraden och mängden föro­reningar i oljan. Anpassningen av olika materielslag till varandra och hanteringen av desamma kräver kunskaper och erfarenhet. Materielen kan haverera, inte blott vid ovarsam hantering. Ett tekniskt missöde kan medföra att ett helt system med fartyg och annan materiel blir overk­samt. Detta nödvändiggör en väl fungerande reparations-och underhållstjänst. Effektiviteten hos och användbar­heten av samtliga system begränsas också av bl a följande operativa förhållanden, vilka var för sig

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     212

i  avsevärd mån  påverkar möjligheterna  att  till sjöss   ta  upp olja  sä  att   landpåslag  inte  sker.

- Sen  upptäckt,   t  ex  på  grund  av  försenat  eller  ute-

blivet   larm.

- Lång insatstid, dvs tid mellan larm och första bekämp-

ningsinsats, beroende på t ex långa avstånd.

-     Stor oljekvantitet.

-   Stor spridning.

-   Mörker.

-   Kyla.

-   Nedsatt sikt (dimma, regn, snöfall).

-   Kort avstånd till land.

-   Grunt vatten, förrädiska djupförhållanden etc.

-   Stark ström i förhållande till bekämpningsanordningar.

-   Hård vind.

-   Häftig vågturbulens (bl a krabb eller brytande sjö).

-   Explosionsrisk (t ex beträffande nyligen lös-

kommen råolja i lugnt väder).

-   Isförhållanden.

-   Oljans läge under vattenytan (oljan svävar på djupet

eller ligger på bottnen).

- Vattenområdets karaktär av farled eller hamn (kan ej

alltid avspärras).

- Otillräcklig uthållighet hos insatsstyrkor.

I allmänhet är upptagning i vindstyrkor över tio m/s mycket besvärlig och ibland tom omöj­lig beroende på begränsningar i■effektiviteten hos materielen (länsor och upptagare) och på svårigheter i-hanteringen av densamma. Bekämpning i is är särskilt besvärlig. Mörker hindrar insatser nästan helt. Blåst, is och mörker är helt vanliga förhållanden.

Sammanfattningsvis gäller att möjligheterna att till sjöss ta upp all olja är begränsade tili fall då samt­liga operativa faktorer är gynnsamma. Effektiv upptagning

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     213

till sjöss är dock möjlig i ätskilliga fall. Således har kustbevakningen i flera fall genom upptagning till sjöss så gott som helt kunnat förhindra oljepåslag. I den allmänna debatten har ofta gjorts gällande att bekämpningsinsatser till sjöss är meningslösa om oljan till någon del nått land. Sådana påståenden är miss­visande. Det är av utomordentlig vikt att slå fast att stora skadebegränsande insatser kan göras på vattnet sä länge inte all olja flutit upp på land. Genom sådana insatser avvärjs eller begränsas ju skada genom vidare spridning till rena områden, skador på fågel och andra djur, förgiftning av miljön etc. I många fall har kust­bevakningen gjort detta. Vid vissa tillfällen kan det tom vara fördelaktigt att söka styra in oljan t ex i en lugn vik för att där utföra bekämpning under mer gynnsamma förhållanden än ute till sjöss.

För överskådlig framtid kommer att gälla att oljepåslag på land i många fall inte kan förhindras. Mycket stora påslag kan befaras hur hög bekämpningsberedskapen än är. Det är dock av stor vikt att slå fast att betydande skadebegränsningar kan göras säväl till sjöss som i strandzonen.

3.4  Insatser mot olja på stränder

De metoder som kan komma till användning mot olja pä stränder är i huvudsak:

Upptagning. För detta används vanliga handredskap såsom spadar, skyfflar och grepar. Om oljeansamlingarna är tjocka kan maskiner (grävskopor, schaktmaskiner o d) användas. Upptagning kan underlättas av att sorptions­medel tillsätts. I vissa fall sprids sorptionsmedel på oljan redan till sjöss för att förhindra svår nedsmetning av stränder och på så sätt underlätta upptagning pä land.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     214

Bränning. Bränning av olja som ligger utspridd på stränder är svår att åstadkomma och dessutom olämplig. Värmen vid förbränning minskar viskositeten hos oljan så att risk för infiltration i marken och avrinning kan uppkomma. Vidare kan klippor spricka om man eldar på dem. I viss mån kan mer eller mindre effektiv bränning ske av upp­samlad olja. Effektiviteten hos sådan bränning bestäms bl a av halten av vatten och annat obrännbart material i oljan. Ofta måste elden underhällas med annat som brinner lätt. För att minska risken för avrinning och skador på marken bör bränning ske på särskilda anordningar, t ex plåt med uppvikta kanter.

Dispergering. Dispergering syftar till att finfördela oljan och föra ut den i vattnet. Effektiv dispergering är svår att åstadkomma am oljan har hög viskositet och förekommer i tjockare lager. I viss mån kan dispergering underlättas genom att gelmedel (förtjockningsmedel) blandas i dispergeringsmedlet. På grund av de biologiska skador som ofta uppkommer på stränderna och i de käns­liga strandvattnen används dispergeringsmetoden mycket återhållsamt i Sverige.

Aytvättning med hetvatten eller vattenånga. Oljefläckar avlägsnas med hetvatten eller vattenånga som med högt tryck sprutas på fläckarna. Metoden används uteslutande på berg och stenar. Vanligtvis försöker man med sorp­tionsmedel samt länsor i vattnet att fånga upp den olja som spolas av. Sådan uppfångning kan inte alltid bli effektiv. Vissa temporära skadeeffekter på strandzonens flora och fauna torde ookså bli följden av hetvatten-och ångtvättning. Metoden torde dock från biologisk synpunkt vara att föredra framför dispergeringsmetoden.

Vanligtvis avlägsnas tjockare oljeansaunlingar, särskilt sådana som kan driva iväg på grund av höjt vattenstånd m m. övriga insatser, t ex avtvättning, bestäms med hänsyn till bl a områdets känslighet och tillgänglighet samt

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     215

uppkommande kostnader. Då insatser mot olja på stränder är personalkrävande och därför kostsamma, särskilt långt driven sanering, lämnas ofta en del olja kvar på stränder av mindre intresse för djurliv och allmänhet. I vissa fall kan olja tillfälligt (t ex under häcknings- och sälvalpnings-perioder) eller permanent täckas med sorptionsmedel för att minska nedsmetningsrisken.

Tillfällig förvaring samt transport och destruktion av upptagna oljeföroreningar är ständigt svåra praktiska och organisatoriska samt kostsamma moment vid större opera­tioner.

3.5  Ytterligare om metoder och teknik

Kommittén har låtit göra en särskild undersökning om metoder och teknik för bekämpning av till sjöss lös­kommen olja. Undersökningen som gjorts av marindirektör Gösta Kaudern och civilingenjör Erik Söderbaum syftar till att beskriva förekommande metoder och teknik, att kartlägga begränsningarna i användbarheten av desamma samt att presentera underlag för bedömningar om behöv­liga förbättringar. Den beskrivande delen av undersök­ningen ingår i en rapport, upprättad av Söderbaum och benämnd Olje- och kemikalieskyddsforskning  (Rapport SH 95-79,  Chalmers Tekniska Högskola, maj 1979). Undersök­ningens övriga delar är sammanställda i en promemoria, fogad till detta betänkande. Promemorian som är upprättad av Kaudern har titeln  Teknik för oljebekämpning till sjöss -några övergripande och sammanfattande synpunkter på be­fintlig teknik samt behovet av vidareutveckling och forskning.  Söderbaum och Kaudern svarar själva för innehållet i resp. skrift.

 

Prop, 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     216

4.   ALLMÄNNA SYNPUNKTER PA VAR NUVARANDE BEREDSKAP

4.1   Inriktning

Inriktningen av den svenska beredskapen mot olja som kommit lös till sjciss grundas på i huvudsak följande:

Ansvaret för insatser ligger hos myndighet. I vissa andra länder, t ex USA, gäller att den som vållat utsläpp skall ombesörja att adekvata in­satser vidtas. Myndigheten där övervakar insatserna och ingriper endast vid behov.

Ansvariga myndigheter skall ha en viss mängd egna resurser. Vid mer omfattande insatsbehov skall samhällets övriga resurser kunna tas i anspråk. För insatser till sjöss skall i svårare lägen hjälp lämnas även åt eller av andra nationer med vilka Sverige har avtal härom.

- Olja skall så längt möjligt och rimligt bekämpas till sjöss. Metodinriktningen såväl till sjöss som på land är att oljan skall tas upp, dvs bekämpas mekaniskt. Dispergering skall ske endast då oljan, inte kan tas upp och skadorna bedöms bli mindre än om dispergering inte sker.

Den nu angivna inriktningen bör enligt kommitténs mening gälla även i fortsättningen.

4.2   Nuvarande ordning, kostnader m m

Kustbevakningen har under knappt tio år som bekämp­ningsansvarig till sjöss byggt upp en organisation med resurser och erfarenheter som i en internationell jämförelse framstår som- betydande.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     217

Oljebekämpning är en av många uppgifter för kust­bevakningen. Inom organisationen finns bl a ca 130 båtar OCh fartyg. Ca 40 av dessa är s k miljö­skyddsfartyg och arbetsbåtar som anskaffats för i första hand oljebekämpning. Kustbevakningens personal­styrka är ca 550 man, stabspersonal inräknad.

Genom att kustbevakningen är en rikstäckande orga­nisation har materielanskaffning kunnat grundas på att materielen kan omfördelas vid behov. De flesta befattningshavarna hos kustbevakningen har normalt andra arbetsuppgifter än oljebekämpning. Vid behov kan en större del av personalen genast övergå till oljebekämpning. Kommittén anser att dessa principer för utnyttjande av materiel och personal är ändamåls­enliga och rationella.

Kustbevakningen har beräknat kostnaderna för sin olje­bekämpnings verksamhe t enligt följande: Ny- och ombygg­nader av miljöskyddsfartyg och arbetsbåtar under

x) 1969-79 belöper på sammanlagt 35,2 milj kr.    I

beloppet ingår kostnader för nyanskaffning av två fartyg som ännu inte levererats. Under tidsperioden har annan oljebekämpningsmateriel (länsor, upptagare m m) anskaffats för 16 milj kr. De sammanlagda kost­naderna för anskaffning av fartyg och annan olje­bekämpningsmateriel under 1969—79 uppgår sälunda till 51,2 milj kr (35,2 milj + 16 milj).

Driftbudgeten för kustbevakningsorganisationen i sin helhet för budgetåret 19 79/80 uppgår enligt kustbevak­ningen till sammanlagt ca 106 milj kr, häri inräknat löpande materielanskaffning (för olje-och kembekämpningsmateriel 3,9 milj kr). Hur stor

x)  Häri ingår  inte 25 milj kr pä tilläggsbudget

11/1979 för ännu inte genomförd ersättningsanskaff­ning av två, ev. tre miljöskyddsfartyg.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     218

del av den nu nämnda totalsumman som skall anses falla på den av kustbevakningen upprätthållna olje­skyddsberedskapen samt för rutinmässiga insatser om övervakning, uppföljning och andra ätgärder vid dagligen förekommande anonyma, i allmänhet mindre oljeutsläpp är svårt att mera exakt beräkna, eftersom denna verksamhet är integrerad med övrig kustbevak­ningsverksamhet. Med utgångspunkt från det särskilda

anslaget för beredskap för oljebekämpning till havs

x) m m (1979/80 9,2 milj kr)    har nu nämnda kostnader

för innevarande budgetår av kustbevakningen beräknats

XX )

ligga vid 16 ä 17 milj kr.

Till nämnda kostnader skall läggas utgifterna för de av kustbevakningen organiserade bekämpningsinsatser för vilka ersättning utkrävs med stöd av lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss. Dessa kostnader debiteras numera enligt principen om full kostnadstäckning. För nioårsperioden 1970/71 -1977/78 uppgick kustbevakningens skadeståndskrav till sammanlagt 17 milj kr, varav hittills 4,4 milj kr ersatts av skadevållare. Sedan den 1 juli 1978 har bl a tillkommit kostnaderna för Ostkustfallet 1979 som för de av kustbevakningen organiserade insatserna uppgår till 17,7 milj kr. Dessa utgifter torde helt eller delvis komma att täckas genom skadevållarens försäkringar i kombination med internationella olje­skadefonden.

Den tidsplan som kommittén nyligen nödgats anta har inte lämnat kommittén erforderligt utrymme för att diskutera den av kustbevakningen lämnade kostnads­beräkningen enligt ovan. Kommittén vill emellertid framhålla att det inte är uteslutet att beräkningar enligt andra metoder skulle kunna visa pä betydligt högre belopp än vad kustbevakningen kommit fram till.

x)  Häri ingår förslagsvis anslagna 0,1 milj kr. På

grund av detta anslag har kustbevakningen befogen­het att, oavsett uppkommande kostnader, igångsätta och fullfölja operationer av sädan omfattning som behövs.

xx) Häri ingår till viss del värdeminskning på fartyg.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     219

En beräkning av kostnaderna för den landbaserade organisationens oljebekämpnings- och oljesanerings­verksamhet kan knappast göras. Beredskapssatsningarna där måste dock i jämförelse med de hos kustbevakningen anses som blygsamma. Den materiella beredskapen på land kan knappast anses ha nått sådan nivä som rädd­ningstjänstutredningen förutsatte i sitt betänkande (SOU 1971:50) Räddningstjänst.. Rådande otillräcklig­het hos landets drygt 100 kustkommuner i fråga om utrustning för insatser vid större oljeolyckor torde komma att bestå så länge staten inte genom bidrag eller på annat sätt medverkar till ökad materiel­beredskap. Länsstyrelsernas planläggning enligt 24 § första stycket brandstadgan (1962:91, 24 § ändrad 1974:81) i fråga om oljebekämpning torde, med vissa undantag, inte kunna anses acceptabel.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     220

5.   FORSKNING OCH UTVECKLING (FOU)

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) utarbetar f n på uppdrag av regeringen ett förslag till slutligt progreim och organisation för genomförande av ett forsknings- och utvecklingsprogram (FoU-program) för system, metoder och teknik för bekämpning av bl a olja. Vidare skall statens naturvårdsverk (SNV) enligt uppdrag av regeringen utarbeta ett förslag till program för undersökning av miljöeffekter vid oljeutsläpp. SNV skall dessutom lämna förslag till regeringen i är om förvaring, transport och behand­ling av upptagna oljor. Nedan framförs kommitténs syn­punkter på och komro.entarer till inriktningen av en FoU-satsning.

I det föregående har nämnts att en mängd olika fakto­rer mer eller mindre starkt begränsar möjligheterna att med nuvarande teknik effektivt bekämpa olja till sjöss. De hydrodynamiska faktorerna är de mest fundamen­tala och sätter de snävaste gränserna med nuvarande tek­nik. De innebär bl a att nu förekommande länsor inte kan behålla olja om vattenrörelsen vinkelrätt länsorna överstiger ca 1 knop. Strömhastigheter på 1 -3 knop är inte alls ovanliga utmed svenska kusten. Vid relativt mättliga våghöjder överstiger partikelrörelserna i vågorna 1 knop, särskilt vid kort, krabb sjö.

I skyddade, lugna vatten, nära kusten eller

i skärgård är inverkan av Väder och vind

inte så stor och de hydrodynamiska begränsningarna

därför inte sä dominerande. Här dominerar i stället

begränsningarna hos själva materielen. Här har länsor,

upptagare, fartyg m m större möjligheter att fungera

tillfredsställande var för sig och i system.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     221

Mot bakgrund av ovanstående är det för svenskt vid­kommande nu mest angeläget att ett FoU-program inriktas på att utveckla komponenter och system för bekämpning på och i närheten av stränder. Denna inriktning ger de största förutsättningarna för att en teknisk utvecklingsinsats medför bästa resultat. På detta område finns också möjligheter till sam­arbete med bl a Norge och Danmark.

FoU-satsningar rörande oljebekämpning till havs bör i huvudsak inriktas på att följa och, om möjligt, medverka i FoU-arbetet hos länderna som bedriver oljeutvinning i Nordsjön. Norge samt Storbritannien (bl a i samarbete med svenskt företag) gör stora sädana FoU-satsningar, som naturligtvis är föranledda av de konsekvenser stora oljeutsläpp i Nordsjön kan få.

FoU-arbete  i större omfattning pågår i USA, Canada och Japan. Även erfarenheterna därifrån bör utnyttjas i svenskt FoU-arbete.

En svensk satsning på FoU måste kopplas till de olika myndigheternas planer för anskaffning av oljebekämp­ningsmateriel så att en meningsfull teknikupphandling kan ske. Detta förutsätter i sin tur att de aktuella myndigheternas organisationer och ansvarsområden i stort förblir oförändrade under FoU-arbetet.

Eftersom bl a marknaden för oljebekämpningsmateriel är osäker bör programmets utvecklingsdel inlednings­vis inriktas pä en teknikupphandling som grundas på de svenska myndigheternas investeringsprogram. Export bör ses som en sidoeffekt av förbättringar av den svenska beredskapen och dess utrustning.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     222

Ett exempel pä utvecklingsprojekt som påbörjats är kustbevakningens strandbekämpningsbåt, benämnd baby-truck. Även brandförsvar och kommunala organ i övrigt torde ha intresse av något liknande. Det är angeläget att myndigheterna samverkar i olika utveck­lingsinsatser redan på ett tidigt stadium. Sådan sam­verkan är motiverad även frän kostnads- och effekti­vitetssynpunkt.

En större samlad svensk satsning på FoU ställer höga krav på initiativ, styrning och uppföljning av den FoU-ansvariga myndigheten. Detta därför att berörda myndigheter och företag har-olika intressen och att Sverige i stort saknar resurser och metoder för systematisk utprovning av oljebekämpningsutrustning i modell- och fullskala. De provningsanläggningar som finns saknar vissa fundamentala förutsättningar, exempelvis för test med olja på vattenytan.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.1    Kommundepartementet    223

6.   OLJEUTVINNINGEN I NORDSJÖN - SÄRSKILD BEREDSKAP?

De påvisade utvinningsbara oljereserverna i Nordsjön, söder om 62:a breddgraden, kan uppskattas till ett par miljarder ton. Sannolikt kommer ytterligare utvinnings­bara förekomster att upptäckas. Olja utvinns för när­varande i större mängd på brittisk och norsk kontinen­talsockel, i nägon män även på dansk. Oljefältens läge, reservoarernas storlek, sträckningarna av rörledningar på havsbottnen m m framgår av figur 1, s 4 i bilaga 2. Den totala mängd olja som utvunnits till början av 1979 är ca 160 milj ton, varav ca 60 milj ton pä norsk sockel.. Utvinningen beräknas om ett par är och vidare under 1980-talet uppgå sammanlagt till 150-200 milj ton om året.

Oljeutvinningen i Nordsjön och den därmed sammanhängande verksamheten medför dels kontinuerligt förekommande mindre oljeutsläpp vid processer av olika slag, dels tillfälliga mer eller mindre allvarliga oljeutsläpp vid olika missöden; Större utsläpp kan orsakas främst genom utblåsning, brott på rörledning, brott på slang­ledning vid lastning av fartyg och haveri med fartyg. Utblåsning kan medföra störst oljeutflöde.

Genom utblåsningen i april 1977 från plattform B (Bravo) på Ekofiskfältet sprutade drygt 22 000 ton olja och ca 13 milj normalkbm gas ut under de sju och ett halvt dygn utblåsningen varade. Ca 40 procent av oljan avdunstade genast, utan att nä vattnet. Ca 13 000 ton beräknas sålunda ha fallit pä vattnet. 01jebekämpningsopera-tionerna leddes av vederbörande oljebolag (Phillips Petroleum Company Norway) under överinseende av ett norskt statligt, särskilt sammansatt, organ och med hjälp frän bl a Sverige. Sammanlagt togs 1 610 ton vatteninblandad olja upp. 870 ton härav var ren olja, vilket motsvarar ungefär sju procent av den mängd som föll på vattnet. Resten avdunstade, dispergerade eller

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     224

sjönk. Endast en liten del av oljan dispergerades med hjälp av kemikalier. Det gjordes för att minska brandrisken vid närbelägna plattformar. Bekämpnings­operationerna präglades av brister i fråga om bl a organisation, samband, materiel, resursutnyttjande, utbildning och träning.

Det har inte förekommit rapporter om att någon del av oljan nått land. Beräkningar gjorda av det norska institutet för kontinentalsockelundersökningar (IKU) visar bl a att olja sannolikt skulle ha nått dansk kust inom en månad om utblåsningen skett mindre än två veckor tidigare och att västtysk kust skulle ha nätts av eventuella oljerester om ett utsläpp skett den 20 maj

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) har på uppdrag av kommittén beräknat i vilken omfattning en oljeutblåsning i Nordsjön kan förorsaka förorening av svensk kust. SMHI har sammanställt beräk­ningarna i en rapport Beräkning av drift och spridning av olja från anläggning.ar i Nordsjön. Rapporten är fogad till bilaga 2 till detta betänkande. I rapporten sägs bl a följande: En till två procent av från Ekofisk totalt utsläppt oljemängd skulle stranda vid någon kust. Riskerna för strandning är störst om utblåsningen sker vintertid. Det mesta av oljan skulle stranda på norsk eller dansk kust. I genomsnitt skulle en till fem procent av den olja som strandar drabba svensk kust.

SMHI har vidare enligt rapporten beräknat i vilken omfattning ett oljeutsläpp från Ekofisk kan drabba svensk kust då riskerna för strandning vid svensk kust bedömts som stora. Av ett utsläpp som antogs ha pågått under tvä dygn befanns därvid tvä till tre procent nä svenska västkusten.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     225

Det bör påpekas att beräkningar inte gjorts för olika utblåsningsförhållanden, t ex utblåsning under vatten­ytan, utblåsning över vattenytan och brand i samband med utblåsning.

Kommittén gör i det följande bedömningar i frågan huruvida oljeutvinnihgen i Nordsjön och erfarenheterna frän Bravoutblåsningen bör föranleda ändring av de riktlinjer som nu gäller för den svenska beredskapen för bekämpning av oljeutsläpp till sjöss.

Oljeutvinningen i Nordsjön och därmed sammanhängande verksamhet innebär ofrånkomligen risker för att svenskt kustområde kan komma att förorenas av olja. Den olje­kvantitet som kan nå Sverige under särskilt ogynnsamma meteorologiska och hydrologiska förhållanden kan upp­skattas till någon eller några procent av ursprunglig mängd. Denna procentdel kan dock, om utsläppet är mycket stort, innebära en betydande kvantitet. Under större delen av året torde utsläpp på aktuella platser i Nordsjön endast till någon promille eller inte alls nå Sverige..

Mycket stora oljeutblåsningar är de händelser som i samband med oljeutvinningen i Nordsjön kan orsaka svårare förorening av svenskt kustområde. Även om en utblåsning av hundra tusen ton olja eller mer måste bedömas ha mycket låg sannolikhet kan den dock inträffa. Den sedan i början av juni 1979 pågående utblåsningen frän brunnen Ixtoc 1 i Mexikanska bukten med ett olje­utflöde hittills av ca en halv milj- ton visar just detta.

En omfattande utblåsning sker under lång tid och från en fast piinkt. En viss del av oljan som blåser ut kan, åtminstone tidvis, bekämpas mekaniskt till havs. Icke obetydliga resurser för upptagning finns numera hos oljebolagen på den norska sockeln samt hos norska, danska och svenska myndigheter. Disperge-

15   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     226

ring med kemiska medel kan ske mycket effektivt om oljan legat i vattnet en kortare tid. Inom samtliga aktuella

länder finns ansenliga resurser för dispergering. De s k

x) Bonn- och Köpenhamnsavtalen   samt det flitiga och

konstruktiva samarbete som hittills förekommit inom

ramen för dessa överenskommelser, torde garantera

att betydande delar av dessa länders resurser för

bekämpning till sjöss ställs till förfogande närhelst

det behövs. Bravooperationen och andra gemensamma

bekämpningsoperationer utgör exempel härpå.

Avståndet mellan oljefälten och Sverige medför att tiden för eventuell drift till den svenska kusten rör sig om tre veckor som kortast. Därigenom ges gott utrymme för att mobilisera styrkor som behövs för bekämpning till sjöss och på land i den svenska kust­zonen. Den olja som kan komma att driva hit kommer successivt under en kortare eller längre tidsperiod och torde då vara mycket spridd. Oljan har då genom­gått sädana förändringar att den sannolikt är tung och seg. Dispergeringsinsatser mot sådan olja är inte meningsfyllda.

på grundval av nu tillgängliga uppgifter och beräk­ningar på området kan oljeutvinningen i Nordsjön och därmed sammanhängande verksamhet inte bedömas utgöra ett större föroreningshot mot svenskt kustområde än nu förekommande oljetransporter runt våra kuster. Erfarenheter från svenska och utländska bekämpnings­operationer visar att det är svårt att på öppet vatten ta upp olja som är spridd över stora ytor. Detta innebär dock inte att det under alla förhållanden är omöjligt att göra nämnvärda sådana insatser.

x) Överenskommelsen 1969 om samarbete vid oljeföro­rening i Nordsjön (SÖ 1969:21) (Bonnavtalet). Överenskommelsen 1971 med Danmark, Finland och Norge om samarbete i fråga om ätgärder mot olje­förorening av havet (SÖ 1971:23) (Köpenhamnsavtalet)

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     227

Olja som sprutar ut frän en plattform e d bekämpas otvivelaktigt effektivast i närheten av utbläsnings-stället. Sådana insatser åligger primärt aktuella bolag och vederbörande nation att svara för. De olje­producerande Nordsjöländerna, liksom bolagen som bedriver oljeutvinning i Nordsjön, kan nu anses ha tagit konkret ansvar för en förbättrad beredskap för sådan oljebekämpning.

Det är inte rimligt från vare sig kostnads- eller effektivitetssynpunkt att Sveriges beredskap för oljebekämpning till sjöss ändras med hänsyn enbart till de oljeutsläpp som oljeutvinningen i Nordsjön och den därmed sammanhängande verksamheten kan orsa.ka. Det finns knappast behov av att påpeka att Sverige genom kustbevakningen efter bästa förmåga skall lämna berörd nation hjälp vid en oljeolycka i Nordsjön.

Erfarenheterna från Ost- och Västkustfallen visar att bekämpning och sanering i strandzoner av redan tämligen måttliga oljekvantiteter kan vara mycket besvärliga och kräver främst god planläggning och ledning. Er­farenheterna från Ostkustfallet visar dessutom att beredskapen ställs på mycket hårda prov om olja under en längre tid driver in på bred front i kustzonen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och länssty­relsen i Hallands län bör vid sina planläggningar särskilt beakta risken för föroreningar av nu dis­kuterat slag.

Den beredskap för oljedriftsprognoser hos SMHI som f n är under uppbyggnad bör anpassas särskilt till vad som behövs för att göra snabba och korrekta förutsägelser om drift av olja som kommit lös från anläggningar i Nordsjön.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     228

Till detta betänkande är fogad en rapport Oljeut­vinningen i Nordsjön - Bravoutblåsningen - Miljö­risker för Sverige. Rapporten är upprättad av läns­assessor Mats Måre och civilingenjör Erik Söderbaum. Författarna svarar för innehållet.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     229

7.   ERFARENHETER FRAN OST- OCH VÄSTKUSTFALLEN

7.1    Allmänt

Olyckor inrymmer överraskningsmoment. De inträffar på tider och under förhållanden som inte kan förut­ses. Ett mycket stort antal faktorer som var och en kan variera påtagligt bestämmer händelseförlopp och dimensioner hos en oljeolycka. Ingen oljeolycka är den andra lik, även om vissa inslag kan vara tämligen lika.

I Ostkustfallet skedde föroreningen i svenska vatten på grtind av att oljeförorenad havsis drev in i skär­gården under ihållande ostliga vindar, som normalt inte förekommer vid årstiden. Operationerna försvå­rades avsevärt av issituationen. I Västkustfallet omöjliggjordes bekämpning till havs av främst oljans konsistens och spridning. Landpäslaget skedde under storm från sydväst i förening med högvatten. I båda fallen skedde utsläppen på längt avstånd frän land. Utsläppen var dessutom stora.

Det säger sig självt att nägra av de många faktorer som bestämmer en oljespillsituation sannolikt avviker från det vanliga. Ost- och Västkustfallen är, ehuru ovanliga, i och för sig inte märkliga. Oljeolyckor med större svårighetsgrad och allvarligare följder än i Ost- och Västkustfallen kan inte uteslutas.

7.2    Sammanfattning av erfarenheter samt kommentarer

I det följande anges och kommenteras sammanfattnings­vis erfarenheter som härleds antingen till såväl Ost- som Västkustfallet eller till endera fallet.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     230

I stort fungerade operationerna väl med hänsyn till de svåra förhållanden som gällde. Arbetsmiljön och arbetsförhållandena i övrigt ställde de medverkande på hårda prov. Ätskilliga frivilliga hjälpte till utan nägon annan ersättning än tillfredsställelse av en egen meningsfull insats för vår natur. Otvivel­aktigt har de medverkande varit djupt engagerade i sina uppgifter. De första förutsättningarna för en god beredskap, nämligen engagemang och initiativ­kraft, föreligger uppenbarligen. Operationer av ifråga­varande slag och omfattning torde dock aldrig kunna förberedas och genomföras så perfekt att man efteråt inte kan finna nägot som brustit eller kunde ha gjorts bättre.

-    Planläggningen för samverkan mellan ansvariga myndigheter i strandzonen samt mellan dessa och förstärkande organ är otillräcklig. Samövningar i Ökad omfattning behövs.

-    Det är viktigt att ansvariga och medverkande organ känner till hur bekämpningsorganisationen är upp­byggd och hur samverkan skall ske. Ledningsorga­nisationen måste dock kunna ge utrymme för nöd­vändiga improvisationer.

-    Operationer för oljebekämpning/sanering är kompli­cerade företag. Erfarenhets- och kunskapsförmedling behövs i synnerhet för ledningsorganen pä land. Personer som vid behov kan engagera sig som ledare för arbetslag på land bör utses och utbildas regionalt.

-    Det bör i framtida operationer klargöras att stöd­funktioner är underställda ansvarig myndighet, t ex brandchef. Stödfiinktionerna bör dock, enligt myndig­hetens närmare direktiv, självständigt kunna få svara för insatser och samverkan.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     231

-   En samordnad skadeinventering, byggd på ett gemen­samt bedömningsunderlag, behövs. Kust- och skär­gårdsbefolkningen samt militär, bl a kustjägare, bör utnyttjas för skadeinventering.

-   Samverkan mellan de land- och sjöbaserade organi­sationerna förekom inte i tillräcklig omfattning i inledningsskedet. Kustbevakningens taktiske (lokale) ledare och brandchef måste arbeta i nära kontakt med varandra. För samverkan från början med kustbevakningens regionala ledning bör läns­styrelsen representeras av en på förhand utsedd person.

-     Det är mycket svårt att sätta sig in i en större
operation som pågått en tid. Person som kan ifråga­
komma för förordnande som särskild räddningsbefä-1-
havare bör aktiveras redan vid operationernas
början. Denne kan svara för sådan samverkan som
avses i föregående punkt.

~ Länsstyrelsen bör söka åstadkomma samordning av verksamheter för räddningstjänst även om den inte tagit över ledningen för räddningstjänsten. Läns­styrelsen bör också söka samordna saneringsinsatser.

~ För oljebekämpning i flera kommuner samtidigt kan flera lokala räddningsbefälhavare och en befälhavare med övergripande, operativa uppgifter behövas. Brandlagen bör framdeles uttryckligen tillåta en sådan ledningsordning för aktuella fall.

-     Insatser av större antal frivilliga och annan ovan
personal kräver särskilda förberedelser och detalje­
rad ledning.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     232

-   utveckling av bättre metoder och teknik för bekämpning i strandzoner och för sanering på stränder är synnerlige:n önskvärd.

-   Staten, som betalar alla insatser mot olja, bör

ha en löpande kostnadsövervakning även beträffande de insatser som kommunerna gör. På så sätt kan staten påverka dessa operationer.

-   Frågor om arbetarskydd och arbetsmiljöförhållanden måste ges ökad vikt och beaktas redan i planlägg­ningen.

-   Planer rörande radiokoimnunikationer mellan sam­verkande myndigheter och organ bör ses över och sambanden övas.

-   Massmedia kan anses till viss del ha givit en missvisande bild av operationerna och därigenom påverkat desamma. En gemensam presstjänst bör förhoppningsvis kunna leda till en objektivare behandling i massmedia.

-   Transport och slutligt omhändertagande av olje­haltigt avfall är otillräckligt förberedda moment. Teknikutveckling och planläggning behövs.

-   Varje operation av större omfattning bör utvärderas

av - förutom ansvariga myndigheter - ett från

x) insatsansvar fristående organ.    Därigenom till­förs den samlade beredskapen erfarenheter på bästa sätt. Utvärderingsarbetet bör inledas redan vid operationens början.

x) Räddningstjänstkommittén (Kn 1979:01) kommer vid årsskiftet 1979/80 att lägga fram förslag om hur allvarligare olyckor, bl a omständigheterna kring utsläpp av olja, bör ujidersökas.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     233

Kommittén har låtit göra särskilda undersökningar på intervjubasis i Ost- och Västkustfallen. Under­sökningarna finns sammanställda i tvä rapporter som överlämnats till kommundepartementet. Den ena rap­porten har titeln Oljan i Stockholms skärgård 1-979 -Bekämpningen och saneringen och är upprättad av av­delningsdirektör Sture Irberger och civilingenjör Erik Söderbaum. Den andra har titeln Oljan på Bohus­kusten - Bekämpningen och saneringen 1973/79 och är upprättad av länsassessor Mats Måre. Författarna svarar för innehållet.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     234

8.   ORGANISATION - SAMJIAT ELLER DELAT ANSVAR

Ett i olika sammanhang framfört förslag är att en och samma myndighet skall svara för alla insatser - säväl till sjöss som på land - mot olja som kommit lös till sjöss. Enligt kommitténs bedömande kan för närvarande endast kustbevakningen komma i fråga för ett sådant samlat ansvar.

Flertalet oljeutsläpp är små och inträffar sä nära land, främst i hamnar, att de måste angripas på eller vid land. Större båtar eller fartyg behöver eller kan då inte an­vändas. Brandförsvaren är för närvarande de enda myndig­heter med insatsberedskap som säkerställer snabba skade­begränsande insatser i sådana fall. Även andra utsläpp kan  nä  land och kräver då, i vart fall i inlednings­skedet, snabba insatser frän land. Ett samlat ansvar hos kustbevakningen skulle av bl a kostnadsskäl inte rimligen kunna fä medföra att en särskild insatsbered­skap, liknande brandförsvarens, byggdes upp inom kust­bevakningen vid sidan av brandförsvarens. Brandförsvarens resurser måste alltså även fortsättningsvis behöva ianspråktas vid oljebekämpning. Ett samlat ansvar hos kustbevakningen skulle medföra den väsentliga ändringen att brandförsvaren skulle underställas kust­bevakningens ledning under bekämpningsoperationer.

Ett samlat ansvar skulle även innebära att kustbevak­ningen fick svara för sanering pä stränder. En sådan ordning skulle ofrånkomligen kräva ett mer detaljerat och vidlyftigt samråds förfarande än för närvarande i fråga om prioriteringar, metoder, ambitionsnivåer m m mellan å ena sidan kustbevakningen och å andra sidan olika kommunala organ, kanske i flera kommuner, och eventuellt även länsstyrelse eller länsstyrelser.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     235

En organisation av ovannämnt slag skulle medföra ökade kostnader jämfört med nu genom att kustbevak­ningen skulle behöva utöka sin personalstyrka.

Erfarenheterna frän såväl Ost- som Västkustoperationen visar att kommunernas brandförsvar och saneringsorgan klarat bekämpnings- resp. saneringsarbetena i stort sett tillfredsställande. Kommunerna har haft ett djupt engagemang 1 uppgifterna. Erfarenheterna talar således inte för något klart behov av ett samlat ansvar. Erfarenheterna från Ostkustoperationen utvisar dock att vissa brister för närvarande råder beträffande förutsättningarna för dels ledning och samordning inom den landbaserade organisationen, dels samordning mellan de sjö- och landbaserade organisationerna. Bristerna är emellertid inte allvarligare än att de kan rättas till med de tämligen enkla, ej särskilt kostnadskrävande, förändringar som föreslås i det följande.

Kommittén anser således att den nu gällande ordningen med ett delat ansvar mellan insatser till sjöss och insatser på land och i hamn bör bibehållas.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     236

9.   ANSVARSFÖRDELNING

9.1 Bekämpning

Kommittén har erfarit att det förekommer olika meningar om var i strandzonen gränsen går mellan kustbevak­ningens och brandförsvarens ansvarsområden. Frågan har betydelse bl a därför att myndigheternas bered­skap skall planeras med hänsyn till denna gräns. Enligt instruktionen för tullverket svarar verket - genom kustbevakningen - för oljebekämpningen till havs, i kustvattnen, Vänern och Mälaren (dock ej i hamn). Enligt brandlagen svarar brandförsvaren för oljebekämpningen på annat område än nyssnämnda vatten. Kommittén anser odiskutabelt att kustvattnen, Vänern och Mälaren avgränsas av strandlinjen såsom denna sträcker sig med varierande vattenstånd. Strandlinjen bildar gräns mellan, kustbevakningens och brandför­svarens ansvarsområden.

Vid hittills bedrivna bekämpningsoperationer i strand­zoner har en omfattande samverkan - .om också inte så omfattande som räddningstjänstutredningen förutsatte -förekommit mellan de ansvariga myndigheterna. Effek­tiva gemensamma aktioner i strandzoner förutsätter att de samlade resurserna utnyttjas på bästa sätt, vilket sker genom ömsesidiga hjälpinsatser över strandlinjen. Det praktiska arbetet i strandzoner förutsätter således en mjuk tillämpning av regeln om ansvarsgräns.

Kommittén finner angeläget framhålla vikten av dels att tveksamheter rörande ansvarsgräns mellan kustbevak­ningen och brandförsvaren undanröjs, dels att myndig­heterna i det praktiska arbetet hjälper varandra efter förmåga och lämplighet. Enligt kommitténs mening är ändringar på dessa punkter i aktuella författningar inte behövliga. Det är tillräckligt att generaltull­styrelsen och statens brandnämnd i samråd informerar ytterligare i frågorna och ger desamma särskild tyngd i utbildningssammanhang.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     237

Kommittén har vidare erfarit att det på vissa håll råder tveksamhet om olja som flutit upp på stränder någonsin kan påkalla räddningsåtgärder. Kommittén anser angeläget framhålla följande: Även om olja ligger pä stränder kan den orsaka ytterligare allvarlig skada. Om vattenståndet höjs kan den driva iväg och fömrena andra områden. Oljan kan vidare infiltrera-i marken och därigenom orsaka mer bestående förorening. Solljus och värme kan orsaka att oljan rinner ut i sjön eller till rena strandpartier. Vidare gäller att oljan med tiden genomgår sådana för­ändringar att den blir svårare att avlägsna. Den största faran utgör oljan mot djurlivet, främst fågel och säl. Redan till synes obetydliga oljeföroreningar i känsliga områden kan, särskilt under våren och försommaren, orsaka svåra störningar i häckningen och sälvalpningen. Skador för turistnäringen och för det rörliga friluftslivet bör också nämnas.

Huruvida brandförsvaret skall ingripa i ett konkret fall med räddningsätgärder mot olja på stränder är självfallet en bedömningsfräga. Kommittén anser dock att räddningsåtgärder åtminstone bör påbörjas även i fall då det kan synas tveksamt om brandförsvarets insatser påkallas.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     238

9.2     Sanering

Kustbevakningen anser att olja till sjöss alltid är ett sä allvarligt hot mot miljön att alla dess ätgärder mot olja till sjöss är räddningsätgärder. Sanering kan så­ledes enligt kustbevakningens mening inte förekomma på det egna ansvarsområdet. Kommittén gör samma bedömning.

Sanering pä stränder och i hamn anses vara en kommunal angelägenhet. Något genom författning reglerat sanerings­ansvar för kommunerna finns emellertid inte. Tveksamhet inför uppgiften att vidta saneringsåtgärder torde dock inte förekomma bland kommunerna.

Det är ofta angeläget att sanering sker någorlunda snabbt, så att allvarliga skador inte inträffar. En saneringsfas kan således, beroende på effektiviteten hos insatserna, övergå till nödläge som påkallar räddningsåtgärder.

Sanering är oftast en fortsättning på insatser som be­tecknats som räddningsätgärder. Effektiv saneringsled­ning fordrar kännedom om åtskilligt, t ex skadebild, resurstillgång och resursutnyttjande. Ofta måste sane­ring ske i samverkan mellan olika organ inom kommunen och med andra kommuner samt med kustbevakningen. Ef­fektiva saneringsinsatser kräver därför att de sane­ringsansvariga inte blott har erforderliga kunskaper i allmänhet i saneringsfrågor utan dessutom är väl intrimmade i operationen redan då saneringsfas in­träder. Endast ett fåtal kommuner har utsedda sane­ringsorgan. Det är en allvarlig brist hos beredskapen att sådana organ utses, eventuellt tillskapas, först under pågående insatser (bekämpning) mot olja.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     239

Kommlttzn   (i'oxzslå.n.  a..tt  kommixnz-ina.  gznom  0fif,a.ttnf.ng åläggi   a.tt iva,ta   (.ön. olje..!>ami-ing   och  att utiz  ztt lämpl.igt  o)iga.n  mtd  uppgift a.tt  planlägga,  ock  ivaia. 5Ö> .!,am-iing-i in-i,ats zi-na..

Av kontinuitetsskäl och andra skäl kan det vara lämpligt att utse brandchefen, som ju svarar för bekämpningen, till saneringsansvarig. Emellertid kan det i många fall bedömas lämpligast att lägga ansvaret på annan. Förhållandena i varje aktuell kommun bör därför avgöra vilken ordning som skall gälla. Det är utomordentligt viktigt att hälsovårds­nämnden eller dess företrädare följer insatserna och bistår med anvisningar och råd i fråga om inriktning, prioriteringar, avfallshantering etc.

Sanering är mycket personalkrävande och därmed kostsam. Stora områden, inom kanske flera kommuner, och mycket stora naturvärden kan vara drabbade eller hotade. Bekämpning och sanering efter en och samma olycka kan pågå samtidigt i olika områden. Resursbrist och resurs­konkurrens mellan kommuner samt olika meningar om prioriteringar och insatsbehov kan uppkomma. Med hänsyn härtill kan det enligt kommitténs mening finnas anled­ning att ge länsstyrelsen en i författning grundad befogenhet att i vissa fall leda sanering eller på annat sätt besluta i saneringsfrågor. Den närmare utformningen av en sådan eventuell bestämmelse torde komma att övervägas av räddningstjänstkommittén.

Saneringen i Västkustfallet har inneburit omfattande transporter av personal, materiel och inte minst av upptagna oljeföroreningar. Kustbevakningen har i stor utsträckning biträtt kommunerna med fartygstransporter. Enligt kommitténs .Tiening har samhällets resurser där­igenom utnyttjats effektivt, även om kustbevakningen till följd därav måst eftersätta vissa egna åligganden.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     240

Kommittén ser som angeläget att samhällets kostnader hålls nere genom att kustbevakningen efter förmåga och lämplighet även framdeles hjälper kommunerna med transporttjänster under saneringsarbete. Kust­bevakningen måste därvid vara beredd att göra vissa omprioriteringar inom den egna verksamheten, givetvis inte så att det inskränker kustbevakningens möjligheter att disponera sina resurser för oljebekämpning på det egna ansvarsområdet.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     241

10.      LEDNING  AV  BEKÄMPNING

10.1  Allmänt

Man brukar skilja mellan taktisk och operativ ledning. Genom taktisk ledning, som lämpligast utövas i eller nära skadeområdet, dirigeras och samordnas det prak­tiska bekämpningsarbetet. Genom operativ ledning samordnas bekämpningsorganens aktiviteter och lämnas övergripande direktiv till taktisk ledare, t ex i fråga om inriktning, allmänna prioriteringar, sam­verkansformer m m. Genom operativ ledning fördelas även resurser mellan underställda organ.

10.2  Ledning på lokal och regional nivä

Vid oljebekämpning till sjöss utövas normalt den operativa ledningen av kustbevakningens regionala ledningsorgan. Den taktiska ledningen handhas av en för varje operation utsedd skadeområdesledare, av kustbevakningen benämnd On-Scene Commander (OSC). För ledningen av insatser pä och från land svarar vederbörande brandchef. Brandchefens ledning kan betecknas som taktisk.

Vid bekämpningsoperationer i strandzoner etableras normalt samverkan mellan OSC och brandchef. I inled­ningsskedet av Ostkustfallet förekom ingen egentlig samverkan mellan OSC och brandcheferna. Kommittén anser att sådan samverkan är av allra största betydelse och måste etableras så snart olja kan befaras nå land. Om skadeområdet är så stort att samverkan med flera brandchefer aktualiseras kan flera OSC behöva utses.

I 12 § första stycket brandlagen föreskrivs: "Vid nödläge, som kräver så omfattande räddningsåtgärder att ett särskilt ledningsorgan behövs för samordning av räddningstjänsten eller för samordning av räddnings­tjänsten med annan verksamhet, skall länsstyrelsen övertaga ledningen och förordna särskild befälhavare för räddningstjänsten på olycksplatsen."

16   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     242

En mycket omdiskuterad fråga är i vilka konkreta fall och i vilket skede länsstyrelsen skall överta led­ningen för en operation. I propositionen till brand­lagen (Prop 1973:185 s 147) anförde departements­chefen: "På länsstyrelsen bör ankomma bl.a.att ge direktiv om räddningsarbetets  huvudsakliga inriktning, att samordna tillgäng-liga resurser för räddningstjänst och annan verksamhet på olycksplatsen samt att besluta i fräga om åtgärder som kan kräva särskilt höga kost­nader, få andra betydande ekonomiska konsekvenser eller innebära att viktiga samhällsfunktioner störs, väsent­liga miljövärden förstörs eller betydande enskilda intressen skadas."

I brandlagen anges uttryckligen att det skall före­ligga ett behov av övertagande för att sådant skall ske. Att en operation är av stor omfattning eller är svär innebär inte i sig att ett särskilt lednings-och samordningsorgan behövs. Erfarenheterna från 0st-och Västkustoperationerna visar att länsstyrelsen kan - utan att ha tagit över ledningen - samordna verksamheter av olika slag. I de flesta fall torde kommuner och andra beakta vad länsstyrelsen i egen­skap av bl a regional naturvårdsmyndighet och presum­tivt ledningsorgan framför. Ett ledningsövertagande behövs således främst i de fall enighet inte kan uppnås genom samråd eller tiden inte medger samråds­förfarande eller då vissa beslut som kan medföra mycket höga kostnader eller särskild skada måste fattas. Enligt kommitténs mening bör länsstyrelsen inför en bedömning om ledningsövertagande behövs fästa avseende vid vad berörda organ, särskilt brandchefen eller brandcheferna, uttalar i frågan.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     243

Kommittén noterar att regeringen i beslut den 16 augusti 1979 uttalat att "Erfarenheterna frän bekämp­ningsoperationerna i Bohusläns och Stockholms skärgård har visat att det vid oljeutsläpp av ifrågavarande om­fattning är väsentligt att länsstyrelsen övertar led­ningen för räddningstjänsten på ett tidigt stadium ...".

Hittills har ledningsövertagande av länsstyrelse för oljebekämpningsinsatser skett i ett fall, nämligen Ostkustfallet. Länsstyrelsen i Stockholms län övertog där ledningen för bekämpningen på land inom länet. Enligt brandlagens ordalydelse skall den särskilde räddningsbefälhavaren (i det följande kallad enbart befälhavare) leda räddningstjänsten "på olycksplatsen", dvs vara taktisk ledare. I propositionen till brand­lagen (s 147 f) synes departementschefen ha utgått från att endast en befälhavare skulle utses. En olje­förorening kan emellertid fä sådan utbredning att många kommuner och flera län drabbas. "Olycksplatsen" blir då så stor att såväl flera taktiska ledare som en överordnad ledare med operativa, samordnande ftinktioner behövs. Ostkustfallet är ett exempel på detta.

Länsstyrelsen i Stockholms län förordnade vid beslutet om ledningsövertagande en befälhavare för att "... leda verksamheten". Länsstyrelsen förordnade samtidigt "... brandcheferna i berörda kommuner att med befogen­heter som normalt tillkommer dem utöva befälet för verksamheten inom respektive kommun, i förekommande fall enligt de inriktade anvisningar och den priori­tering som länsstyrelsens särskilde befälhavare kan ha beslutat om". Länsstyrelsen förordnade således en särskild befälhavare för operativ ledning och brand­cheferna för taktisk ledning.

Kommittén anser att den av länsstyrelsen beslutade ledningsordningen var lämplig. För densamma finns emellertid inte klart stöd i vare sig brandlagen eller dess förarbeten.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     244

Komm-itté.n   (,0izi tån.  att bnandlagtn  ändn.a.é   iå  att de.n av  tänatufinlizn i Stockholm,   län  tillämpade  le.dnf.ngi-0-idnx.ngzn   utt'Xyc'iztf.gzn  tlllåti   iÖK   ia.11   av   nynnämnda i lag .

Erfarenheterna från Ostkustfallet understryker det i och för sig självklara att det är mycket svårt att pä kort tid sätta sig in i en komplicerad operation som pågått en tid. Kommittén.vill dock framhålla att den av länsstyrelsen i Stockholms län utsedde operative befälhavaren i Ostkustfallet fullgjorde sitt uppdrag på ett förtjänstfullt sätt efter de förutsättningar som gällde för honom.

Den som bör vara mest i detalj insatt vid ett lednings­övertagande av länsstyrelsen är befälhavaren. Såsom de­partementschefen uttalade i propositionen till brandlagen (s 147) kan det ofca vara lämpligt att brandchefen utses till särskild befälhavare. Brandchefen torde vara väl insatt i pågående operationer. Det är dock inte själv­klart att brandchefen skall utses. Om flera kommuner är drabbade, är det snarast sannolikt att åtminstone nägon utifrån behöver utses i stället för brandchef i drabbad kommun till befälhavare pä olycksplatsen. Behövs en befälhavare för övergripande ledning mäste denne rekryteras utifrån. Befälhavare som rekryteras utifrån bör ha följt operationerna frän början. Det är därför en allvarlig brist att det inte finns pä förhand, dvs redan i "fredstid", utsedda presumtiva befälhavare.

Befälhavare av nyssnämnt slag bör ha särskilda insikter i oljebekämpningsfrågor och utses av länsstyrelsen länsvis. Han bör biträda länsstyrelsen i beredskaps­frågor samt svara för löpande samordning och samverkan mellan kommuner, mellan kommuner och länsstyrelse, mellan länsstyrelser samt för samverkan med den sjö-burna bekämpningsorganisationen. Dessutom bör han svara

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     245

för viss utbildning och information. Vid inträffade händelser skall han hålla sig och länsstyrelsen underrättade om händelseförlopp och insatser. Han skall då även fungera som en stödfunktion för råd och resursanskaffning ät brandförsvar samt verka för samordning av olika organs bekämpningsinsatser. Han skall göra anmälan till länsstyrelsen dä han bedömer ledningsövertagande erforderligt. Genom sin hjälpande och samordnande verksamhet torde han medverka till att ledningsövertagande kommer att behövas endast för att lösa vissa speciella frågor. Vid ledningsöver­tagande kan han, som nämnts, utses till befälhavare.

En betydande fördel med den nu diskuterade ordningen ligger i att kustbevakningens regionala ledningsorgan (kustbevakningsinspektören eller annan) ständigt kommer att ha en nära motsvarig i länen. Därigenom ökas förut­sättningarna jämfört med nu för de land- och sjöbaserade organisationerna att samverka löpande och genast vid inträffade händelser. Alltefter behov bör befälhavaren samgrupperas med kustbevakningens regionala lednings­organ, såsom skedde i Ostkustfallet.

Till presumtiv befälhavare torde i regel utses brand­chef eller annat brandbefäl. Brandbefäl känner bäst brandförsvarens verksamhet och problem och har dess­utom erfarenhet av att ' leda räddningstjänst. Det kan dock i vissa fall finnas skäl att utse person med annan utbildning eller bakgrund. Vederbörande bör ha en ersättare och kunna knyta andra personer till sig så att en stabsfunktion kan upprättas vid behov. Uppdrag som presumtiv befälhavare bör vara en deltids­syssla .

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     246

KommA.tté.n   (,öA.t.iiå/L  att nzgznZngzn  appd.ran. åt läm-ittijnelizfina  i Idmn  vid  fea-i-ten, l/äne.-rn ock  Uälanzn att LLtiz  pnziu.m.tf.va bz(älkaijaxz. lämvLi,   med appgi-teA. znl-igt  dzt  ovannij-mnda.

Med hänsyn till risken för katastrofer av skilda slag - exempelvis olyckor vid kärnkraftverk och snökata­strofer - har frän flera håll framförts krav på jour­tjänst vid länsstyrelserna. En sådan jourtjänst vore värdefull med hänsyn till oljebekämpningsberedskapen, även om denna ensam inte kan anses motivera den.

I första hand fordras ständig beredskap för de före­slagna presumtiva befälhavarna, av vilka krävs ett särskilt snabbt engagemang. Delvis kan detta tillgodo­ses genom att brandbefäl, som normalt har viss bered­skapstjänstgöring, utses till befälhavare och ersättare. Vidare kan tvä eller flera län samverka så att tidvis en person svarar för beredskapen i mer än ett län.

Enligt kommitténs mening bör presumtiva befälhavare kunna ges befogenhet att i vissa frågor företräda länsstyrelsen, då dennas besked inte kan avvaktas.

Det är dock enligt kommitténs mening inte lämpligt att nu föreslå generella anvisningar om hur ifråga­varande beredskap skall anordnas. Kommittén anser att det bör ankomma på statens brandnämnd att med­verka till de konkreta lösningarna och ta de initiativ som behövs.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     247

10.3 Organ för löpande samarbete på central nivå

Oijebekämpning/sanering är naturvårdsverksamhet och måste därför inriktas efter naturvårdens intressen.

Olika grenar av samhällets räddningstjänst samordnas centralt f n i viss mån genom det till statens brand­nämnd knutna rådet för räddningstjänst. Tyngdpunkten av rådets verksamhet gäller frågor av teknisk, ekono­misk och administrativ art. Naturvårdsfrågor är där generellt underordnade, eftersom räddningstjänst i allmänhet inte i så hög grad gäller naturvård. Natur­vårdsverket är för övrigt inte representerat i rådet.

Löpande samarbete på central nivå i fråga om olje­bekämpning/sanering förekommer f n, dock genom mer sporadiska kontakter mellan myndigheterna. Enligt kommitténs mening behövs ett formellt etablerat organ för detta samarbete. Generaltullstyrelsen, brandnämnden, naturvårdsverket och sjöfartsverket bör vara represen­terade i organet. Naturligtvis bör i vissa frågor andra myndigheter knytas till organet, t ex försvarsmakten, fiskeristyrelsen, STU och SMHI.

Komm.ittén har erfarit att sjöövervakningskommittén (SÖK) i början av 1980 kommer att föreslå ett centralt organ för samordning av övervakningen och räddnings­tjänsten till sjöss. SÖK:s förslag är i huvudsak föl­jande: Organet skall ha sju ledamöter. Rikspolis­styrelsen, försvarsmakten, sjöfartsverket, naturvårds­verket, tullverket och brandnämnden skall utse vardera en ledamot. Ordföranden skall utses av regeringen. Organet skall bl a samordna materielanskaffning och annan resursplanering, samordna utbildningsprogram och utbildning, planera över myndighetsgränserna för insatser i olika tänkta lägen samt ge råd vid in­satser av olika slag till sjöss.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     248

SÖK kan på grund av sina utredningsdirektiv inte be­handla beredskapen för insatser på land. SÖK föreslår därför inte att samordningsorganets uppgifter skall omfatta kommunernas och länsstyrelsernas beredskap för insatser mot olja som flutit i land.

Oljeskyddskommittén, som samrått med SÖK, anser att behovet av löpande samarbete pä central nivå i frägor om oljebekämpning/sanering väl kan tillgodoses inom ett sådant organ som SÖK kommer att föreslå, dock endast om organets uppgifter kommer att omfatta även beredskapen för insatser mot olja som flutit i land. Inom detta organ bör naturvårdsverket ges ett betydande inflytande i frågor som gäller oljebekämpning/sanering. SöK:s förslag är övergripande och torde ta viss tid att genomföra. Ett organ för löpande samarbete i frågor om beredskap för oljebekämpning/sanering bör dock under alla förhållanden tillskapas genast. SÖK:s förslag kan genomföras genom en utvidgning av sist­nämnda organ och dess arbetsuppgifter.

Kommlttzn {lömilå-t a.tt ttt cznt-xalt oxgan ö> löpandz åama.nbztz i inågon om bznzdikap {,01 oljzbzkämpn-Lng/ ianzning tillih.apa.6. I oiganzt bön. Ingå. {,ön.ztn.ädanz i)ön gzmn.aZtu.lZitynzl-izn, bn.andnämndzn, natu.n.\jån.di-vefee.t och -s jö iaAtivznkzt. Ondiönandzn bön. u.t.izi av n.zgzn.tngzn.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     249

11.  PLANLÄGGNING OCH RESURSER

Genom planläggning förbereder sig ansvariga myndigheter och andra för insatser. Operationerna kan sällan genom­föras helt efter på förhand uppställda normer. Åtskilligt måste från stund till annan anpassas efter olika mer eller mindre förutsebara situationer. Genomförande av operationer kräver improvisationer i ordets rätta bemärkelse. "Tryck-på-knappen-planer" bör därför inte eftersträvas.

För ändamålsenlig planläggning och improvisation krävs i första hand kunskaper. Erfarenheter är ovärderliga. Utbildning och information, innefattande bl a erfaren­hetsutbyte, kan knappast överdrivas.

En vanlig misstolkning av begreppet planläggning är att detsamma jämställs med att upprätta förteckningar över resurser'. Erfarenheterna från Ost- och Västkustfallen visar att insatser av olika slag främst kräver kun­skaper och förberedelser. Saknas kunskaper eller brister det i förberedelser kan resurser inte ut­nyttjas pä rätt sätt.

Man kan knappast förutsätta att landets alla drygt 100 aktuella brandchefer och envar av det stora antalet aktuella länsstyrelsetjänstemän skall besitta grundliga kunskaper på hela området och vara tränade i operationer av olika slag. Det är därför rimligt att de skaffar sig baskunskaper och utnyttjar särskild experthjälp i svårare fall.

Statens brandnämnd svarar för utbildning av brandbefäl och för en viss löpande information om bekämpning och sanering av olja på land och i hamn. Emellertid saknar brandnämnden resurser för en mer omfattande löpande informations- och utbildningsverksamhet. Enligt kommitténs mening bör brandnämnden framdeles svara

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     250

för en avsevärt ökad sådan. Brandnämnden måste därvid inrikta sig även på saneringsfrågor, vilka för närvarande är av underordnad betydelse i nämndens verksamhet. Verksamheten bör till stor del grundas på svenska och utländska erfarenheter och i första hand avse de länsvis utsedda presumtiva befälhavarna som kommittén föreslår. Tjänstemän hos brandnämnden bör i konkreta operationer tillsammans med befäl­havarna kunna ställa sig till förfogande som expert­hjälp.

Länsstyrelserna och kommunerna har god kännedom om vilka områden som är särskilt känsliga med avseende på bl a flora och fauna. Det finns dock anledning att till beredskapsorganisationen knyta särskild expertis, utöver den som finns hos länsstyrelserna och kommunerna, t ex ornitologer, marinbiologer och botani.ker. Vederbörande måste självfallet intränas i sina uppgifter. Kommittén förutsätter att kustbe­vakningen även framdeles samråder med expertis hos bl a länsstyrelserna inför och under bekämpnings­operationer, t ex när fråga uppkommer om att disper-gera. Dessa rådgivare måste dock i större omfattning än hittills förbereda sig för sina uppgifter.

Varken brandlagen eller dess förarbeten ger klara anvisningar om för vilka händelser kommunernas beredskap skall dimensioneras. Det är orimligt att varje kommun bygger upp en beredskap för att möta alla händelser. Kommunernas materieluppsättning bör vara anpassad för mer normala händelser som verksam­heter inom kommunen kan föranleda. Materielberedskapen skall dessutom behöva vara anpassad endast för insatser inom det egna ansvarsområdet, dvs på land och i hamn.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     251

Oljepåslag pä stränder är vanligtvis följder av utsläpp som orsakas av verksamheter utan anknytning till den drabbade kommunen. Det är därför skäligt att staten svarar för materielberedskap och kost­nader för insatser i dylika fall.

Enligt kommitténs mening bör de regionala förråd med bekämpnings- och saneringsmateriel som statens brand­nämnd på regeringens uppdrag för närvarande planerar, dimensioneras för första insatser vid större händelser.

Uppenbarligen finns, utanför de ansvariga myndig­heterna, åtskilliga båtar och fartyg som kan användas vid olika insatser mot olja. Ost- och Västkustfallen visar att ansenliga resurser för sjötransporter behövs vid omfattande insatser i skärgård. Man måste vara beredd på att båtarna skadas eller havererar av annan anledning.

Enligt kommitténs mening är det, särskilt beträffande kustavsnitt med skärgård, viktigt att planläggningen inriktas på att klara ut hur gripbara olika båtar utanför den egna organisationen är, vad de kan användas till, villkor för inhyrning m m. Avtal rörande inhyrning bör så långt möjligt och lämpligt träffas redan vid planläggningen.

Vissa bekämpnings- och saneringsmoment innebär stora påfrestningar på båtar och kan dessutom kräva att båtarna har speciell konstruktion och utrustning. Särskilt gäller detta beträffande insatser i upp­grundade strandzoner. För närvarande finns knappast någon båt som är lämpad för sådan användning. Erfaren­heterna, främst från Västkustfallet, visar här på en allvarlig brist. Den samlade beredskapen bör därför tillföras tåliga båtar, som är konstruerade och utrus­tade för insatser i strandnära, uppgrundade vatten (strandbekämpningsbåtar) .

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     252

Sannolikt kan behovet av båtar för transporter vid större, utdragna operationer i skärgård inte helt tillgodoses genom inhyrning o d och genom anskaff­ning av strandbekämpningsbåtar.

Kommittén anser angeläget framhålla att båtar som primärt anskaffas för insatser mot olja bör, om möjligt, användas i annan verksamhet då de inte behövs för huvuduppgifterna. Det är därför angeläget att anskaffningsplaneringen sker med beaktande även av andra intressen än de primära. Eftersom båtar av nu diskuterat slag till väsentlig del är avsedda för in­satser inom kustbevakningens ansvarsområde bör anskaff­ning bestridas av statsmedel.

Komm-cttln  {ön.z-ilå.n. att n.?.gtn.inge.n u.ppdn.an. åt 3zm.n.al-taltityn,'ii.izn otk itCLt&ni,  bn.andnämnd att j. ia.mixA.be.tz ock i .iamnåd mzd  Sven-ifea Kommu.n{ön.bande.t atn.zda dzli vilka tifpeA och villizt antal  av  båtan.  don. itnandbzkdmpnf.ng m m  dzn iamladz  ongan.iiatf.onzn   bön. tZllönai,   dzli   kux båtanna  kan  nyttjai   uLndzn tid  då  dz intz  användi   ön imatizn.  mot  olja.   An-ifea'wcng av iådana  båtan.  bön. enligt   kommittzni   mening   be.itn.idai   av   itatimedel.

Kustbevakningen har en materielberedskap som med hänsyn till begränsningen i  möjligheterna att bekämpa olja till sjöss och till kostnaderna för anskaffningarna och materielens underhåll och drift måste anses nöj­aktig.

Kammi-ttén   (önzilån. med  bzantande även  av  iina  din.ek.tiv

X.]

[Vin  197i:40)      att kiutb ev åkning em  matenielbznedikap

i itoKt  bibzhållzi   i avvaktan  pti  n.e&altat av  den iän.-ikilda   (lOmkning  och  teknikutveckling  i om ton.de påböxjai inom  kont.    Detta ika.ll  givetvii   inte  kindna  nöd­vändiga en.iättningianika(i(iningan. .

x) Tilläggsdirektiv till samtliga kommittéer och sär­skilda utredare angående finansiering av Tfeforrocr.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     253

Av samhällsekonomiska och andra skäl kan ansvariga
myndigheter inte ha egna resurser som säkerställer
insatser även i särskilt svåra fall. Den grundläggande
ordningen måste vara att samhällets samtliga tillgäng­
liga resurser skall utnyttjas på bästa sätt vid sådana
händelser. Ansenliga förstärkningsresurser finns hos
bl a försvarsmakten, statliga civila myndigheter, före­
tag, kommuner och frivilliga.  I icke obetydlig  om­
fattning har personal och materiel från främst marinen,
sjöfartsverket och saneringsföretag tagits i anspråk
vid olika bekämpnings- och saneringsoperationer. En
viss planläggning för resursförstärkning pä detta sätt
förekommer.                                                 . ,

En allmänt sett mycket stor förstärkningsresurs finns hos försvarsmakten. På grund av kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst m m föreligger skyldighet för försvarsmakten att under vissa förutsättningar medverka i bl a oljebekämpning. Tillgängligheten hos militära resurser varierar emellertid påtagligt i tid och rum. Militären saknar vidare utbildning i olje­bekämpning. Inte heller förfogar militären över nämnvärda mängder speciell utrustning, t ex för upptagning av olja till sjöss. Ostkustfallet visar dock att säväl militär personal som materiel kan göra

mycket stor nytta, särskilt i strandzoner. Kommittén har i en särskild arbetsgrupp mot bakgrund av

erfarenheter från Ostkustfallet diskuterat frågor om militär oljebekämpningshjälp med företrädare för försvarsmakten. Emellertid har frågor om för­stärkning med militära och andra externa resurser inte kunnat behandlas tillräckligt inom arbetsgruppen på grund av den tidsplan som kommittén nyligen måst anta. '

Ett effektivt utnyttjande av externa resurser förutsätter ofrånkomligen att både ansvarig myndighet och förstär-

x) Räddningstjänstkommittén torde komma att behandla frågor om förstärkning med externa resurser vid insatser mot olja.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     254

kände organ är väl insatta i varandras förutsättningar, organisation etc. Kommittén anser synnerligen viktigt att vär samlade beredskapsorganisation för oljebekämp­ning/sanering planlägger bättre för utnyttjande av externa resurser. Det bör ske genom väsentligt ökad samövning, utbildning och information. Givetvis måste insatsansvarig myndighet i samråd med förstärkande organ göra klart till" vad, när, var, hur och under vilka förutsättningar i övrigt förstärkning kan behövas och påräknas.

Inte sällan torde friktioner under operationer mellan samverkande organ vara personrelaterade och bero på att aktuella personer inte lärt känna varandra. Under operationer finns knappast tillfälle därtill.

Bland åtgärder för att avvärja oljeskada förtjänar bärgning särskild uppmärksamhet. Bärgningsberedskapen styrs för närvarande av rent ekonomiska faktorer, dvs värdet av fartyg och last, utan hänsyn till de miljö­värden som kan skyddas genom bärgningsinsatser. Enligt kommitténs mening måste det finnas en bärgningsbered­skap r-unt våra kuster för att skydda vår miljö. Kom­mittén anser därför att staten måste vara beredd att på olika sätt verka för att en acceptabel bärgnings­beredskap finns runt våra kuster.

Hos Östersjöländerna finns sairanantaget ansenliga bärgningsresurser. I det samarbete som bedrivs mellan dessa länder inom ramen för 19 74 års konvention om skydd av östersjöområdets marina miljö (SÖ 1976:13) , den s k Helsingforskonventionen, har denna fråga i viss män behandlats. Kommittén anser angeläget att man från svensk sida driver frågan vidare med sikte på att snarast åstadkomma konkreta överenskom­melser om ömsesidig hjälp med bärgningsresurser.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     255

Kommittén vill vidare understryka vikten av att bärg­ningsinsatser görs snabbt och effektivt. Genom den nyligen genomförda utvidgningen av territorialgränsen till sjöss har området för svensk myndighets suveräni­tet att besluta om bärgning ökat. Det finns bestämmelser som ger myndighet erforderliga befogenheter för ingrepp mot fartyg på svenskt territorium. Emellertid kan in­grepp, t ex bärgning, mot skadat fartyg behöva göras även på det fria havet för att skydda våra kuster eller

därtill knutna intressen. För sådana ingrepp finns sär-

x) skilda internationella överenskommelser.   I dylika

fall kan flera nationers miljöintressen vara berörda. I avsikt att såvitt gäller händelser pä det fria havet undvika tveksamhet om vilken stat som skall svara för eller samordna olika slag av skadebegränsande insatser har i Helsingforskonventionen, arti.kelll samt bilaga VI, regel 7 l.a inskrivits att de fördragsslutande parterna så snart som möjligt, bilateralt eller multilateralt, skall komma överens om de regioner inom vilka de skall vidta bekämpnings- och bärgningsåtgärder närhelst en större oljeförorening har inträffat eller kan befaras inträffa. I det samarbete som hittills bedrivits inom Helsingforsk'a.ventionens ram har frågan diskuterats utan att detta lett till att något underlag till sådana över­enskommelser ännu kunnat utformas. I det samarbete som enligt Köpenhamnsavtalet bedrivs sedan flera år mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige beträffande bekämp­ning av större oljeföroreningar till havs har en infor­mell överenskommelse om ansvarsgränser för oljebekämp­ning till havs träffats mellan berörda myndigheter i dessa länder.

Kommittén anser angeläget att man från svensk sida tar de ytterligare initiativ som behövs för att få till stånd överenskommelser, som reglerar vilken stat som

x) 19 69 års konvention om ingripande pä det fria havet vid olyckor som är ägnade att leda till förorening genom olja (Sö 1973:2).

19 73 års protokoll om ingripande på det fria havet vid havsföroreningar genom andra ämnen än olja (SÖ 1976:12)

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     256

skall svara för bekämpnings- och bärgningsåtgärder på det fria havet utanför Sveriges kuster.

Kommittén vill i sammanhanget nämna att åtskilliga vrak runt våra kuster innehåller olja och att antalet sådana vrak kommer att bli fler. Eftersom skroven med tiden rostar sönder utgör oljan i vraken ett latent miljöhot. Kommittén anser angeläget att förekomsten av sådana vrak kartläggs och att insatser för att tömma vraken på olja görs så långt det är möjligt och rimligt. Dessa åtgärder bör ske i samverkan mellan kustbevakningen och sjöfartsverket med stöd av bl a marinens resurser. Vid en satsning på FoU bör behovet av teknikutveckling på detta område beaktas. Myndig­heterna bör snarast genom författning ges de befogen­heter som behövs för ingrepp av ifrågavarande slag.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet    257

12.  ERSÄTTNINGAR

Kommunerna är berättigade till ersättning av statsmedel för kostnader för bekämpning och sanering efter oljeutflöde till havs, i kustvattnen, Vänern, Mälaren m fl vatten. Statens brandnämnd, som prövar kommunernas ersättningsframställningar, har

inte befogenhet att göra skälighetsavvägningar vid

x) ersättningsprövningen. Alla   kostnader som kan hän­föras till bekämpning eller sanering är således ersätt-ningsgilla. Brandnämnden kan inte heller anses ha till uppgift att .utöva löpande kostnadsövervakning. Nämnden saknar för övrigt resurser för detta. Något statligt organ med uppgift att under konkreta operationer verka för kostnadsbesparingar genom samordning m m finns inte. Brandchefer och annan kommunal personal som svarar för insatserna har inte alltid särskild kom­petens på området. Insatserna i en drabbad kommun kan kosta åtskilliga miljoner kr.

Enligt kommitténs mening.är det orimligt att stats­verket ersätter alla bekämpnings- och sanerings­kostnader utan någon s.kälighetsprövning. Det bör ankomma på brandnämnden att svara för sådan pröv­ning efter av nämnden meddelade föreskrifter. Kom­mittén förutsätter att föreskrifterna utformas så att de inte kan komma att motverka snabba och ade­kvata bekämpningsinsatser. Föreskrifterna bör i huvudsak inriktas på normer av olika slag, t ex för ersättning för utnyttjande av resurser och för ambi­tionsnivå vid sanering under olika förhållanden. På brandnämnden bör vidare ankomma att utöva löpande kostnadsövervakning under operationer.

En administrativt betingad "självrisk", för när­varande 3 000 kr och fr o m 19Ö0 5 000 kr, gäller dock för varje operation (5 § första stycket kun­görelsen (1974:411, 5 § ändrad 1979:406) om ersätt­ning för deltagande -i räddningstjänst m m).

17   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     258

Ersättning utgår även för insatser efter oljeutsläpp i hamn, trots att departementschefen i propositionen till brandlagen (s 179) uttalade att ersättning inte skulle utgå i sådana fall. Utsläppen är vanligtvis en följdav hamnverksamheten. Utsläpparen, dvs betalaren, kan lätt spåras och finns oftast i hamnen. I hamnar med genomgående fartygstrafik, t ex Göteborgs hamn, kan dock utsläpp orsakas av passerande fartyg.

Kommittén   iöneil&A. att aktuella en.iättningin.eglen. ändnai   enligt  jioljande.   Kommun ikall  van.a  benättigad till ikälig   emättning   av  itatimedel   iön.  koitnad  iön. bekämpningi-   ock ianexingi-cmatien. med  anledning  av oljeutflöde  iom ikett tJ.ll kavi   elten. i kuitvattnen, ■ \länen.n,   lÅälanen,   Göta Älv,   Tnoltkätte  kanal  ellen. Scaentälje  kanal.  Emättning   ön.  tekämpningi-   ock ianeningiiniatien.  ef,ten oljeutiläpp iom ikett i hamn ikall  kunna  utgå  endait  om  det viiai   ellen. göxi   iannolikt att utiläppet käx/iöK  {nån   antyg  iom vid utilippitillfällzt paiiznat genom hamnen  ellen. i okt nödhamn  däi, Znandnämnden ikall meddela nänman.z iöneikn.i(iten  fö-x tillämpningen av  en.iat.tningin.eglen.na cch   utöva  löpande.   koit'nadiövzn.vaknÅ.ng.

En vanligen förekommande fråga är om kommun är berät­tigad till ersättning för förberedelser för egentliga bekämpningsinsatser som dess brandförsvar gör innan olja flutit in på brandförsvarets ansvarsområde (hamnar och stränder). Med hänsyn till vikten av att ekonomiska frågor inte hindrar behövliga insatser vill kommittén beröra frågan.

Enligt 1 § brandlagen skall brandförsvaret under vissa förutsättningar vidta åtgärder ("... för att avvärja eller begränsa skada ..."). Nödläge är en förutsätt­ning för att brandförsvaret skall ingripa. Någon legal­definition av begreppet nödläge finns inte. Departe­mentschefen anförde i propositionen till brandlagen

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet    259

(s 133) bl a: "Länsbrandinspektören i Skaraborgs län anser emellertid att räddningsorganen bör ingripa i förebyggande syfte, när uppenbar fara föreligger för personskada eller större sakskada, t.ex. före eller i begynnelseskedet av en storm, en rårflod, ett skyfall eller ett ras. Uppenbarligen är det frän både effek­tivitetssynpunkt och kostnadssynpunkt  angeläget att räddningsorganen ingriper så snabbt som möjligt. Till åtgärder för att avvärja eller begränsa skada bör därför hänföras också åtgärder som vidtas innan "en händelse som kan föranleda skada har inträffat, under förutsättning att en sådan händelse kan befaras vara omedelbart förestående."

Säledes hänförs till nödläge även situationer innan en händelse som kan föranleda skada har inträffat, om händelsen är omedelbart förestående. För brandför­svarens del består sädana "händelser" i att olja flyter i land eller in i hamn  eller flödar ut i hamn,   dvs att olja drabbar det egna ansvarsområdet.

Redan en grundstötning utan oljeutsläpp med ett fartyg nära en kust kan innebära att oljepåslag kan befaras vara omedelbart förestående, t ex om stormvarning är utfärdad eller när bärgning sker. Ett inträffat utsläpp till sjöss kan också i andra fall, beroende på driv-riktning, närhet till land etc, innebära en över­hängande fara för landpåslag.

Vad som skall inrymmas i begreppet "omedelbart före­stående" är en bedömningsfråga. Kommittén finner ej skäl ifrågasätta brandchefernas bedömnings förmåga, än mindre anledning påstå att regler om ersättning av statsmedel medför att brandförsvaren vidtar uppenbart onödiga förberedelser. Kommittén vill rekommendera tidig aktivitet hos brandförsvaren inför olika tänk­bara händelseutvecklingar. Kommittén förutsätter att brandnämnden dels äve.n framdeles ger räddningstjänst­begreppet en vidsträckt innebörd i förevarande saraman-

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     260

häng, dels i ovan föreslagna föreskrifter för till-lämpning av ersättningsregler behandlar dessa frågor utförligt.

Ersättningsreglerna i 21 § första stycket 2. och 3. brandlagen är utformade så att ersättning för åtgärder kan utgå endast för insatser "... med anledning av oljeutflöde ...", dvs efter det att utflöde skett.

Kommittén (öneilån. att zmättningi-ieglen-na ändn.ai iå att eniättning av itatimedel kan utgå även än koit-nadzn fön. åtgän.de-i iom vidtai då. oljeutflöde beaKai i fe e.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     261

13.  KOSTNADER FÖR GENOMFÖRANDE AV KOMMITTÉNS FÖRSLAG

Kostnaderna för de länsvis utsedda presumtiva befäl­havarnas löpande verksamhet (i 19 län) beräknas till sammanlagt 500 000 kr om året.

Kommittén föreslår att statens brandnämnd skall ges följande nya eller utökade uppgifter:

-   Utökad FoU-medverkan

-   Utökad uppföljning av svenska och utländska insatser efter oljeutsläpp

-   Utökad utbildnings- och informationsverksamhet

-   Utökad medverkan vid Scunövningar och andra övningar

-   Medverkan med expertråd vid större operationer

-   Löpande kostnadsövervakning i fråga om ersättning av statsmedel för kostnader för operationer

-   Svara för skälighetsbedömningar i ersättningsfrågor

Förslagen innebär att brandnämnden i betydligt större utsträckning än vad som för närvarande kan anses åligga nämnden skall behandlai till sanering hänförliga frågor.

Kommittén bedömer att brandnämnden för sin föreslagna utvidgade verksamhet behöver tillföras två nya tjänster. Kostnaderna härför beräknas till 250 000 kr om året. övriga kostnader för nämndens utvidgade uppgifter, främst avseende utbildnings- och informationsverksamhet, sam­övningar och andra övningar samt resor, beräknas till 500 000 kr om året.

Kostnaderna för det centrala samarbetsorganets verk­samhet (resor, viss administration o d) berä.knas till 50 000 kr om året.

Kommittén anser att övriga förslag i stor utsträckning bör kunna genomföras inom ramen för anslagen för berörda myndigheters ordinarie verksamhet. I den mån särskilda medel kan behövas, t ex för praktiska samövningar, bör det ankomma på vederbörande myndigheter att anmäla sådana behov i sina ordinarie anslagsframställningar.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     262

De  direkta  kostnaderna   för  genomförande  av kommitténs förslag beräknas  sålunda till  1,3  milj   kr om året.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     263

Bilaga   1

SÄRSKILT YTTRANDE AV ROLAND ENGDAHL

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     264

Särskilt yttrande av Roland Engdahl

Såsom framhållits i oljeskyddskommitténs betänkande har den av kustbevakningen upprätthållna organisa­tionen för oljebekämpning till havs m m varit under uppbyggnad sedan 1970. Om den härunder uppnådda mate­rielberedskapen säger kommittén, att denna "med hänsyn till begränsningarna i möjligheterna att bekämpa olja till sjöss och till kostnaderna för anskaff­ningarna och materielens underhåll och drift mäste anses nöjaktig".

Såvitt gäller den fortsatta verksamheten anser kom­mittén att denna beredskap i stort skall bibehållas på nuvarande nivå "i avvaktan på resultatet av den särskilda forskning och teknikutveckling som torde påbörjas inom kort". Kommitténs ställnings­tagande på denna punkt föranleder följande kommenta­rer från min sida.

Under den hittillsvarande tioåriga uppbyggnads­perioden har i generaltullstyrelsens/kustbevak­ningens regi, med de medel som för ändamålet ställts till förfogande av statsmakterna, bedrivits en systematisk forsknings- och utvecklingsverksamhet inom området för oljebekämpning till sjöss. Med hänsyn till att sagda medel varit synnerligen be­gränsade har en hård prioritering måst ske. Egent­lig forskning har sälunda endast skett inom fjärr­analysområdet i avsikt att få fram flygburen teknik för upptäckt och uppföljning av oljeutsläpp till sjöss. Denna verksamhet har sedan tillkomsten 1972 av statens delegation för rymdverkseimhet och bil­dande av det statliga rymdbolaget skett i nära samarbete med dessa. Uppnådda resultat bl a ifråga om sidspanande radar har väckt internationell upp­märksamhet.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     265

Vad gäller egentlig oljebekämpningsmateriel såsom t ex länsor och oljeupptagare har i samråd med styrelsen för teknisk utveckling (STU) gällt den ordningen att STU på sedvanligt sätt stöder allmän teknisk utveckling inom området medan kustbevak­ningen inriktar sig på för sin oljebekämpnings-organisation specifik materiel eller komplette­rande anordningar t ex för avsedda oljebekämpnings-system nödvändiga sjögående arbetsplattformar så­som specialfartyg, arbetsbåtar, oljemottagnings-pråmar etc. Ifråga om sådana utrustningsdelar som länsor, oljeupptagare m m har kustbevakningen i stor utsträckning varit hänvisad till anskaffning av utländska produkter, varvid man dock kunnat till­godogöra sig den inte obetydliga forskning och utveck­ling som skett i andra länder bl a USA och Storbri­tannien.

Det är givetvis önskvärt att den inhemska satsningen på forskning och utveckling inom oljeskyddsområdet kan vidgas pä det sätt som oljeskyddskommittén an­tyder med syftning på det av utredningen "Ren Tur" föreslagna forskningsprogrammet, vilket av STU förut­satts kunna påbörjas budgetåret 1980/81. Det för­tjänar emellertid påpekas att det föreliggande be­hovet av FoU-verksamhet spänner över ett mycket vidsträckt tekniskt och organisatoriskt område och bör inte begränsas enbart till s k egentlig olje­bekämpningsmateriel (jmf bif tablå). Det är således i hög grad angeläget att även för oljebekämpning erforderliga stödfunktioner kan utvecklas, inte endast spaningsmedel utan även kommunikationsteknik, underhållstjänst samt medel och metoder för slutligt omhändertagande av upptagen olja.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     266

När det gäller teknik för den direkta bekäLmpningen av olja bör beaktas att "Sverige ännu saknar egentlig forskningstradition. Han fär alltså.räkna med att det kan ta åtskillig tid innan den aviserade FoU-verk­samheten på detta område ger resultat ifråga om pro­dukter överlägsna dem som nu finns på den internatio­nella marknaden, bakom vilka det kan ligga 5-10 års forsknings- och utvecklingsarbete. Det är därför enligt min uppfattning orealistiskt att på kort sikt räkna med några mer konkreta resultat annat än möjli­gen punktvis. Däremot bör den avsedda FoU-satsningen kunna ge resultat som blir styrande för utformningen av de oljebekämpningssystem som skall anskaffas och användas under 1980-talets senare del och början av 1990-talet.

Av den tyngre oljebekämpningsmateriel - högsjölänsor, oljeupptagare och oljemottagningspråmar - söm finns angiven i kustbevakningens nuvarande materielplaner har hittills anslagna medel medgett anskaffning av ungefär hälften. Med hänsyn till vad som ovan an­förts är det enligt min mening inte försvarbart att låta den fortsatta uppbyggnaden av vår olje­skyddsberedskap till sjöss bli vilande i avvaktan på ännu icke förutsebara resultat av nämnda sär­skilda forskning och utveckling pä oljebekämpnings-området.

Mot bakgrund av samhällets bl .a i riksdagen uttalade krav på en förstärkning av landets oljeskyddsbered­skap bör en fortsatt successiv anskaffning ske lik­som hittills genom val av de bästa produkter som den samlade internationella forskningen och ut­vecklingen på området kunnat frambringa. Ett stilla­stående inom den svenska oljeskyddsberedskapen till sjöss skulle både nationellt och med hänsyn till Sveriges;internationella förpliktelser innebära en tillbakagång.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     267

Underbilaga till bilaga 1

 

 

 

 

fl

 

 

 

 

 

-r-l

 

 

 

 

(

H

 

 

 

 

J<

0

 

 

£ 1 -H

1

3

 

 

■   c

o c

01

01 Vj

c

u

Q)

0 :fl   IU

c

C 4J

0)

■0        1

01-H

£ -a

fl

•rt    01

 

'J-l JJ Ll

fl ,H

ffl e c

M

C   (U

£

D> 0)   (I)

jJ  .H

c 0 fl

JJ

c -a

0

e -H -3 •3

C JJ

■rt         Ol

3)

.rt

j<:

0) -H  c  c

2:.

c JJ   fl

 

>   Vj

■j>

4J jJ :r   fl

3   fl   c

Ul  fl 4J  c

fl 4J

U   OJ   C

-.0

ai   3 .C  ■:;i

■r-l E

01  c  Ij  £

TD   U

4) -J   0

-H

>i-i  E  fl

2.   fl

0   c   01   fl

■H    0

JJ ,-1 -rt

05

tn ■0

-r—i

.0  U)   0 -u

t-l   0 J=

j fl -a x:

> a-

< a 4-1

 

 

 

 

 

0)

1

1

 

1

01        JJ

 

r-i

Jj       CO

01

1

c   1    01

 

—i

:0        -I

c

4J

0  c

1

.-4

»w X —*

0

 

■r   0) :fl

r-l

JJ

0 ofl

-H

0

JJ T3 -r-l

fl

 

e:0 J= -u

JJ

a. JJ

fl   c JJ

C  JJ

> 

o!    1-1 -Ji

fl  u

01   01

tJ   3   01

0 01

10

4J   1   o c

1-1 v

c c

fl             r-\

01   c

 

01  en '0 '..fl

0   01

fl :fl

Qij: m

U :fl

-a

>i fl   c -1-1

& fl

U -r-l

0)   0'fl

a -rn

-r-l

W X3   3 J-i

o J

t JJ

«   0 £

Ol  JJ

t-l

 

 

 

 

 

:0

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1-1

 

 

1

M

 

fl

1                    '-*>

1     1

i4 a. i4

r-i

1     1

JJ              0   1    'JI

JJ        g

C  C-

:0   E  OJ

•H

1-1 a. u

fl           u   . c

jJ

1   fl 0 e

1 :fl T3

.U

;0  S :fl

E            fl C -H

fl     e

X ■■a

J<: 0

 

■+-1 :fl   :?

Vj   c-. C S

r-t

c —     6

rH    0)   JJ

fl

.:<: JJ

X         0   fl   fl T

0,     cr»

3

0 .Q  01

t:

£ . 0 '.3

Ij

01   J   >i

HJ    Ij    tJl  Cl

•H     e

TJ

C) .a tn

ja   =   -2. JJ   3

jj fl JJ

CL, OJ    C   C

Vi   fl   01

.

iJ;  CJ     51

0 J<: :fl   1. c   =

.rt   C   •'-' -H

QJ   Ij   ffl

m

tnr c u

■r-l 1) —i   3   E   fl

i2  Vj  fl

:fl  0   i  >

JJ tJ   C

 

tT'o c -a

--1   E

ij  0 iJj

■r-l-rt   0  0

fl   C -H

H3

C —  1    1    1

< IH —

S   JJ    ffl  01

Z   fl   C

i-

 

 

1    1

01

1

a

 

 

C  0  C

1    ffl

.St

 

J-i          1

 

•rt  (1) TD  0

m c

OJ JZ

 

:0   1         .

-U    1

:0   01         r

c  -rt

JJ   CJ

'

u-l   71   1    C

>   01

MJ    0) -rt   JJ

fl   C

01  0

G)

-3 TD   3

-H    51

Ij        fl

.a TS   U

■O        IJ

.-H

E |C  0) u-i  1-1

JJ   C   =

S   CL, C  JJ

Ij   0)   0)

C  -H    O

rH

(Ufl -1   01   0

fl .rt 111

0)   01   0   C

OJ -1   C

fl   ffl c

O

4->ija      Cl c

l-i   c JJ

jJ    OJ   -rt    QJ

>        ■rt

J2   c -H

 

01 £ j: c 0

CJ t; 01

01  c-u S

E J=  JJ

E    rJ    JJ

n!

>, fl   U .. .H

a. o >.

>,:fl  fl  3

fl   U   3

fl   0   3

•t—i 1.1 :fl

c/1 en 0 c 4J

O -< 01

CO  JJ j<:

W   0   IJ

Ul   C   IJ

> >

 

 

 

73

1 JJ   0)

fl

 

c

 

x: -1

01 -r-l,-!

 

en

c   S fl

01    -

0

C  r-l  r-i

JJ

v<       C

fl    >I'H

>, >;

0 :ra

•-fl 0 •.

JJ

:0 x: -H  1

CJJ o.

c   rH      -rt

 M

•r-l       4J

fl

■4-1   O  C -n

01   U   C7I

OJ     fl        C

1     01 -H

•p >

 

0 .;<:

fl   >i

   C   X

01  c c

Oi fl c

1-1

E;      fl :0 --

.iS 'JJ

3   fl    d)

01 a>;

0      u

:0

0)

•  > Uj   C

01         «-.

XI    tJ     4J

>i 3  0)

c JJ re 01

lu

JJ

c: 'H i, c

■rt  c

Cl     1

JJ -o 4J

ff.V   rH    01

 

01

fl  1) c-o

jj »fl x:

>(:fl   <

iJ  c   1

0 -''  01 :0

e

> 

a > 3 c

Cj Ij   o

 -r-l   fe.

fl  (0 <

IH   Ul 4J -r-l

JJ

CQ 1 01 :0 —

o UJ  0

&j iJJ   —

ti   rH   &H

Cj TS   3   01

m

 

 

 

 

 

in

cr

 

1

J

 

.—1

5

 

1          (

u

 

o

1  jj

 

1         M

 

 

u

r-l     01

 

-H           C           (

5

 

0

0)   >i

 

0)        3       ■•

H

 

p

Q  01

 

Q       UJ        J

J

 

 

 

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     269

Bilaga 2

OLJEUTVINNINGEN I NORDSJÖN - BRAVOUTBLÅSNINGEN -MILJÖRISKER FÖR SVERIGE

Rapport åt 1977 års oljeskyddskommitté av .Mats Måre och Erik Söderbaum

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     270

Till

1977 års oljeskyddskommitté

Den 30 juni 1977 tillkallade chefen för kommundepar­tementet med stöd av regeringens bemyndigande en kommitté med uppdrag att undersöka i vad mån olje­utvinning i större skala i Nordsjön och erfaren­heterna från oljeutflödet i april 1977 vid borr­plattformen "Bravo" pä Ekofiskfältet bör föranleda ändring av de riktlinjer som nu gäller för den svenska beredskapen för bekämpning av miljöfarliga utsläpp till havs samt i kustvattnen, Vänern och Mälaren.

Kommittén, som antog namnet 1977 ärs oljeskyddskom­mitté, har behandlat frägor om vår beredskap - såväl till sjöss som på land - för insatser mot olja som kommit lös till sjöss. Därvid har oljeutvinningen i Nordsjön och erfarenheterna från Bravoutblåsningen ägnats särskilt intresse.

De.n 2 oktober 19 79 uppdrog kommittén åt oss att göra en kortfattad sammanställning över det material om oljeutvinningen i Nordsjön och erfarenheterna från Bravoutblåsningen som under utredningens gång insam­lats och diskuterats av kommittén. Sammanställningen skulle utgöra bilaga till kommitténs betänkande.

Dokumentationen på området är, såsom framgår av en till rapporten fogad litteraturförteckning, omfattande. En enkel presentation är svår att förena med anspråk på grundlighet. Det gäller särskilt på nu aktuellt område.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) har på uppdrag av kommittén beräknat i vilken

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     271

omfattning en okontrollerad utblåsning av olja i Nordsjön kan förorsaka förorening av svensk kust. SMKI har sammanställt sina beräkningar i rapporten Beräkning av drift och spridning av olja från an­läggningar i Nordsjön. Rapporten är fogad som lilaga till vår rapport.

Göteborg i december 19 79

Mats Måre                            Erik Söderbaum

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     272

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1       Allmänt om Nordsjön

2       Oljeutvinningen i Nordsjön

 

2.1      Omfattningen

2.2      Brittiska sockeln

2.3      Norska sockeln

2.4      Oljeutvinningen på danska sockeln

2.5      Oljetransporter frän fälten

 

3       Något om teknik för oljeutvinning till sjöss

4       Utblåsningar

 

4.1      Orsaker

4.2      Sannolikheter

4.3      Vad kan blåsa ut?

4.4      Faktorer som påverkar utbläsnings-intensiteten

4.5      Utblåsningsmängder

5   Stopp och varaktighet av utblåsning

5.1      Självtätning

5.2      Avstängning ovanför vattenytan

5.3      Avstängning under vattenytan

5.4      Undsättningsborrning

5.5      Varaktighet av utblåsning

 

6       Utsläpp av olja på annat sätt än genom utblåsning

7       Utblåsningar och tillbud i Nordsjön

8       Bravoutblåsningen

 

8.1      Beskrivning av Ekofiskfältet och Bravo (B-14)

8.2      Orsaker

8.3      Händelseförlopp

8.4      Oljans förändringar, spridning, drift m m

8.5      Bekämpningsberedskapen, ledning m m

8.6      Bekämpningsinsatserna

9   Drift och spridning

9.1 Warren Spring Laboratorys fältstudier av olja från Ekofisk

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.1    Kommundepartementet   273

9.2               Fältstudier  av  institutet  för  konti-nentalsockelundersökningar av oljan från  Bravoutblåsningen

9.3          Slutsatser

10          Beredskap för bekämpning till sjöss av
oljeutsläpp från anläggningar i Nordsjön

10.1      Beredskapen i Norge och på den norska sockeln

10.2      Beredskapen i Storbritannien och på den brittiska sockeln

10.3      Beredskapen i Danmark och på den danska sockeln

10.4      Samarbetet mellan Nordsjöländerna

10.5      Beredskapssamarbete mellan oljebo­lagen i Nordsjön

11          Utblåsningen från Ixtoc 1 i Mexikanska
bukten

11.1     Inledning

11.2     Utblåsningen

11.3     Den utläckande oljan och förhällan--dena kring utblåsningsområdet

11.4     Åtgärder för att få brunnen under kontroll

11.5     Oljans spridning och drift

 

11.6      Insatser för att bekämpa oljan

11.7      Miljökonsekvenser Litteraturförteckning

Bilaga:   Beräkning av drift och spridning av olja frän anläggningar i Nord­sjön

18   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     274

1_______ ALLMÄNT OM NORDSJÖN

Nordsjön har en yta av ca 600 000 kvkm och omges av Storbritannien, Frankrike, Belgien, Holland, Väst­tyskland, Danmark, Sverige och Norge. Norrut sträc­ker sig Nordsjön ungefär till 62:a breddgraden. De största djupen, upp till 700 m, finns i Norskerenna som gär längs Norges kust, in i Skagerrak. Medel­vattendjupet i Nordsjön är omkring 100 m, något mindre i söder och något större i norr. Vid Ekofisk i centrala Nordsjön är djupet ca 70 m. Vid Statfjord i norra Nordsjön är djupet ca 150 m.

De oceanografiska förhållandena i Nordsjön varierar betydligt i rum och tid. Strömförhällandena i centra­la Nordsjön är instabila pä grund av tidvatten och kraftig vindpåverkan. Det finns dock en tendens till nordlig och ostlig vattentransport  därifrån med hastigheter i de översta vattenlagren på 0,2 -0,3 knop. Mer utpräglade strömmar förekommer med sydlig riktning vid Skottland och England samt med nordlig riktning vid Holland, Västtyskland, Danmark, Sverige och Norge. Längs norska kusten kan strömhas-tigheterna vara höga.

I centrala Nordsjön är vattentemperaturen i ytskik­tet lägst i mars, 5 C och högst i augusti, 16 C. Täthetsskiktningar av vattenmassorna förekommer all­mänt.

Även de meteorologiska förhållandena i Nordsjön är instabila. Ofta ändras väderleken hastigt. Om vin­tern dominerar sydvästliga vindar och om sommaren syd- och -nordostliga. Vindstyrkan är i medeltal vintertid drygt 10 m/s och sommartid 4 m/s. Obser­vationer gjorda under 25 år vid Ekofisk visar att vindstyrkor över 21 m/s rått under drygt en procent av tiden medan det rått svagare vindar  än 7 m/s under nästan hälften av tiden.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     275

Observationer gjorda under samma 25-årsperiod visar

att det vid Ekofisk förekommit vågor med signifikan-

x) ta   höjder av 0-1,2 m under 34 procent av tiden

och 4-9 m under 16 procent av tiden. Vid Famita,

strax norr om Ekofisk kan man räkna med våghöjder

enligt följande.

Signifikanta våghöjder vid Famita:

 

Signifikant våghöjd (m)

0-2,4

2,5-2,9

3,0-3,4

3,5-3,9

3,9-

Procent av tiden

59

12

10

6

13

Väghöjden vid Ekofisk kan bli 25 m. I norra Nordsjön kan våghöjden bli 30 m.

Nordsjöns bottenskaffenhet varierar starkt. Gyttja, kvicksand, sanddyner och berg förekommer omväxlande.

Signifikant våghöjd definieras som den genom­snittliga höjden för den högsta tredjedelen av vågorna, mätt mellan vågdal och vågtopp.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet 276

2_______ OLJEUTVINNINGEN I NORDSJÖN

2 .1____ Omfattningen

Nordsjöns kontinentalsockel är uppdelad mellan ,de omgivande länderna på sätt som framgår av fig 1. Borrningar för att söka efter olja och gas påbör­jades pä brittisk sockel 1964 och pä norsk sockel 1966.

Olja tillsammans med gas finns huvudsakligen i mel­lersta och norra Nordsjön, dvs på brittiska och norska socklarna. Endbart gas förekommer i stora mängder i söder, mellan Holland och England, men även i andra delar av Nordsjön.

Man uppskattar för närvarande att ett par miljarder ton olja och ett par tusen miljarder kbm gas kan utvinnas i Nordsjön. Under 1980-talet kommer den sammanlagda årsprodu,ktionen sannolikt att vara ca 200 milj ton olja och ca 100 miljarder kbm gas.

I fig 1 visas även var de större kommersiella olje­fälten är belägna.

Investeringarna hittills för utvinning av olja och gas på de brittiska och norska socklarna kan upp­skattas till mer än 100 miljarder Skr. Nästan lika mycket beräknas investeras under 1980-talet i plane­rade projekt.

2 . 2____ Brittiska sockeln

Oljefälten på den brittiska sockeln finns väster och norr om Ekofisk. Utvinningen framgår av tabellen på sid 5.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     277

Tig   1  Större kommersiella oljefält i Nordsjön

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet

278

 

Fält

Prod 1978

Beräkn max

Påvisad

 

milj ton

prod/år

reservoar

 

 

milj ton

milj ton

Argyll

0,7

1,1

 

Auk

1,3

2,3

6,3

Beryl

2,6

5

66

Brent

3,8

23

220

Claymore

3,0

5,6

55

Forties

24,5

24

240

Montrose

1,2

2,0

14,4

Piper

12,2

14,6

82

Thistle

2,6

10,6

73

Dunlin

0,7

7,5

 

Heather

0,1

2,5

20

Ninian

0,04

17,9

155

Buchan

 

2,2

6,8

South Cormo-

 

3

15

rant

 

 

 

UK Statfjord

 

27 ''

412 '

Bland andra större fält som kommer att producera olja inom några år kan nämnas Fulmar, Magnus, Maureen och Murchison.

Totalt producerades under 1978 drygt 50 milj ton olja. Den sammanlagda oljeprodu.ktionen sedan produk­tionen startade var vid utgången av 19 73 drygt 100 milj ton.

Produktionen under 1979 torde vara 70-80 milj ton. Under 1980-talet kommer produktionen att bli 100-150 milj ton olja per år. I början av 1980-talet beräk­nas den överstiga den inhemska konsumtionen. 19 78 var Storbritanniens totala oljeexport 24 milj ton, varav 3 milj ton gick till Sverige.

x)  Inkl produktion och reserv på den norska sockeln.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     279

2 . 3____ Norska sockeln

Oljefälten på den norska sockeln finns i Ekofiskom-rådet och pä sockelgränsen strax söder om 62:a bredd­graden.

Oljefälten som beslutats utvinnas är:

Fält                      Påvisad utvin-    Utvunnet per

ningsbar olje-    1979-01-01 milj mängd milj ton    ton olja och gas

Valhall A                       30

Ekofiskområdet  """     180                          73

Statfjord '                   300

Murchison  '                  10

1)   Ekofiskområdet omfattar Ekofisk, God, Tor, Eldfisk, Väst-Ekofisk, Edda och Albuskjell.

2)   Fältet ligger även på brittiska sockeln. Här anges den norska andelen.

Man räknar med att andra fält än ovannämnda innehåller sammanlagt ca 220 milj ton utvinningsbar olja. Den totala utvinningsbara kvantiteten olja på norska soc­keln beräknas således till ca 750 milj ton. Det bör nämnas att man dess"utom räknar med att finna olja norr om Nordsjön, dvs norr om 62:a breddgraden. Stor­tinget har först 19 79 godkänt planer för provborr­ningar inom denna del av sockeln.

Hittills har ca 35 miljarder Skr investerats för ol­jeutvinning från ovannämnda fält. Ytterligare ca 25 miljarder Skr beräknas investeras innnan dessa fält är fullt utbyggda. Oljeproduktionen beräknas öka till ca 40 milj ton om året under 1980-talet. Norges oljekonsimition beräknas då vara ca 10 milj ton om året.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     280

Produktion från Valhall A beräknas påbörjas hösten 1981. Produktion från samtliga sju fält inom Eko­fiskområdet har påbörjats. I augusti;i år översteg produktionen där för första gången 500 000 fat (ca 80 000 kbm) per dygn. Produktionen på Ekofiskområ­det beräknas nå sitt maximum under 1980 med 660 000 fat (ca 105 000 kbm) per dygn.

Produktion från Statfjord (plattform A) har helt nyligen påbörjats. Vidare utbyggnad med en och even­tuellt ytterligare en plattform kommer att ske inom de närmaste åren. Maximal produktion från Statfjord beräknas uppnås i slutet av 198-D-talet.

Produktion från Murchison beräknas påbörjas i slutet av 19 80.

2. 4_____ Oljeutvinningen på danska sockeln

Oljeutvinning på dansk sockel sker för närvarande endast från Danfältet, ca 0,5 milj ton per år. Ett annat fält, Gormfältet, är under utbyggnad. Produk­tionsstart där beräknas ske under 1981. Den samman­lagda årliga produktionen kan då beräknas bli ca en milj ton.

2. 5_____ Oljetransporter frän fälten

Oljan transporteras från fälten antingen genom rör eller med fartyg. Rörledningarna redovisas i fig 1. De längsta ledningarna har en diameter av ca 75 cm.

Samtliga oljeledningar går västerut. De stora djupen vid Norges kust, dvs i Norskerenna, har hindrat rör­dragning till Norge. En särskild studie har gjorts nyligen beträffande möjligheterna att dra en olje­rörledning mellan Statfjord och Sotra strax söder om Bergen. Studien visar att en sädan rördragning är tekniskt möjlig.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.1    Kommundepartementet

281

Från vissa fält sker, som näm.nts, transporterna till fastlandet inte i rör utan med fartyg. Fartygen lastas från särskilda bojar med tankar och via slangar.

Production

and

drJillng

platfonn

Mooring buoy

Fig 2  Transport av olja från Statfjordfältet, lastning till fartyg från boj

 

Prop. 1980/81:119   BUaga 3.1    Kommundepartementet     282

3_______ NÅGOT OM TEKNIK FÖR OLJEUTVIlSrNING TILL SJÖSS

Huvudaktiviteterna för oljeutvinning är

-    borrning (letningsborrning, undersökningsborrning och produktionsborrning) och

-    produktion.

Efter seismologiska och andra förundersökningar genomförs en mängd letningsborrningar som skall be­svara om olja eller gas finns. Påträffas någotdera borras ytterligare hål för att undersöka fyndigheten närmare, bl a i fråga om mäktighet. Om en påträffad fyndighet därvid bedöms värd att utvinna borras ett antal brunnar genom vilka produktionen skall ske. Skall utvinning ske från plattform borras flera brun­nar, upp till ett 40-tal, sä att man på bästa sätt täcker fyndigheten (reservoaren). Ibland kan flera plattformar behövas för att täcka ett fält på bästa sätt. Ekofiskfältet är ett exempel härpå. Borrningen sker parallellt till visst djup, där sedan avböjning sker åt olika håll. I vissa fall kan borrvinkeln mot vertikalplanet vara 60 grader.

Tekniken för borrning och produktion till sjöss vari­erar. Vattendjupet avgör ofta vilken teknik som skall användas. Kostnaderna för en plattform ökar kraftigt med vattendjupet.

På mindre vattendjup sker borrning i regel från en s k jack-up rigg som ställer pelare på bottnen och lyfter upp sitt borrdäck med hjälp av dessa. På något djupare vatten är borrning från s k semi-submersibles vanligast. Dessa är delvis sänkbara plattformar som hålls på plats med konventionella förankringsdon. På mycket stora djup, till ett par tusen meter, används semi-submersibles eller borr­fartyg som hålls på plats med automatiska posi­tioner ings sy st em.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet

283

 

Havs­yta

100 m.

200 m-

300 m

400 m

500 m-

600 m

700 mj

PJIad platt­form som kan nås från land'

12m

Nedsänk-bar borr-pråm.

20m

Mobil borr-plattform med uppfällbara ben

90 m..

A

Delvis nedsänkt mobil borrplatt­form

-300-600 m

Borrfartyg med dynamiskt posi­tionssystem

Ned till 2000 m

Fig 3  Olika typer av borranordningar

I Nordsjön borras de flesta brunnar från semi-submersibles. Vid all borrning använder man sig av en stor och komplicerad ventilanordning, benämnd Blow Out Preventer (BOP), som skall förhindra ut­blåsning. Sker borrningen från en semi-submersible eller ett fartyg står BOP på bottnen. Används i stället en jack-up rigg står BOP på borrdäcket. Sannolikheten för att en utblåsning skall bli av typen undervattensutblåsning är större om BOP står på bottnen än om den står på plattformsdäck. Utblåsningar under vattnet är svårare att hejda med mekaniska medel än utblåsningar som sker på plattformsnivå.

Produktion sker nästan alltid frän en plattform. Vissa undantag förekommer på brittisk sockel och i andra delar av världen (subsea completion systems, se nedan).

Borrningen är ett tekniskt komplicerat arbete som kräver säkerhetsåtgärder och vaksamhet. I stort

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet

284

tillgår borrningen enligt följande. Med en anord­ning som roterar på borrenhetens däck görs via en s k borrsträng med borrkrona ett hål i havsbottnen. Hålet, som har störst diameter närmast havsbottnen, förses med fodringsrör som cementeras fast vid'den omgivande formationen. Allteftersom borrningen fort­sätter minskas borrhålets diameter och ytterligare, längre fodringsrör sätts inuti de tidigare fastsatta fodringsrören. Under borrningstiden hålls alla hål­rum fyllda med borrslam, vars densitet och övriga egenskaper noga anpassas efter olika behov. Borr­slammet cirkulerar, bl a via utrymmena mellan fod­ringsrören.

stålfoder cement

borrslam borrsträng brunnsvägg borrkrona

Fig 4  Förenklat tvärsnitt av borrhål

När borrningen avslutats sätts vanligtvis en produk­tionsplattform på plats. Brunnarna förses med pro­duktionsrör, ventiler och annat som behövs för pro­duktion. BOP tas samtidigt bort. En mycket viktig funktion från säkerhetssynpunkt under produktionen har en ventil som sitter i produktionsröret något hundratal meter under havsbottnen och som benämns Down Hole Safety Valve (DHSV). (I vissa områden förekommer fler än ett produktionsrör i varje brunn.) DHSV är fastlåst i nipplar i röret och hålls öppen med hydrauliskt tryck som regleras från plattformen. Ventilen skall automatiskt stoppa oljeflödet i pro-

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     285

duktionsröret vid händelser som annars kan medföra utblåsning, t ex om plattformen rasar samman. Överst pä produktionsröret, dvs i plattformsnivå, sitter en mängd ventilanordningar med vilka raan kan reglera bl a tryck i olika delar av brunnen. På grund av sitt utseende kallas denna ventiluppsättning jul­gran eller ventilträd.

I fig 5 visas utrustningen i en typisk nordsjö-brunn (Bravobrunnen som blåste), färdigställd för produktion.

Emellanåt måste produktionsröret dras upp. Anledningen till detta kan vara att röret, som är perforerat nertill, utsätts för korrosion eller mekaniskt sli­tage eller att produktionshöjande ätgärder måste vidtas (rensning från sand mm). Uppdragningen av röret är en komplicerad procedur och innebär vissa risker för utblåsning. Produktionen måste dessför­innan stoppas genom nedpumpning av borrs lam i pro­duktionsrör och andra utrymmen i brunnen. Borrslam­met måste ha sådana egenskaper, främst i fräga om densitet, och tillf öras i sidan mängd att trycket från reservoaren balanseras. Ventilerna på plattformen, julgranen, måste därefter tas bort för att ersättas av en BOP. I det skede då ventilträdet tagits bort och BOP skall monteras förhindras utblåsning endast, förutom av själva borrslampelaren, av DHSV och/eller en mekanisk plugg. Det är därför av särskilt stor vikt att BOP blir monterad snabbt. Det var i sådant skede som Bravoutblåsningen inträffade.

Plattformar för produktion på stora vattendjup är mycket dyra. Pä senare år har man pä nägra platser, bl a på brittisk sockel, tagit i bruk s k subsea completion systems. I ett sädant system är yentil-och styranordningarna (julgranen) placerade på havs­bottnen. Därvid behövs ingen produktionsplattform.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1   Kommundepartementet

286

iJYBDK   L   FOT

Fig 5  Skiss över Bravo-14-brunnen på Ekofisk­fältet

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     287

Systemen kan antingen vara av satellitewell-typ dvs med en på bottnen placerad uppsamlingsenhet som förbundits med rör på bottnen till lodrätt borrade brunnar, eller av multiwell-typ, dvs brun­narna gär i vinkel från uppsamlingsenheten.

Produktionsplattformar är av betong eller stål. Betongplattformarna har avsevärda utrymmen för lag­ring. Vissa stålplattformar är anslutna till sär­skilda lagringstankar. Frän andra plattformar leds oljan genom rörledningar på bottnen till en uppsam­lingsenhet och därifrån genom sådana ledningar till mottagningsanläggningar pä fastlandet. På Ekofisk­området t ex sker produktion vid flera stålplatt­formar. Olja och gas transporteras därifrån till en centralt belägen process- och lagringsanläggning. Därifrån pumpas sedan oljan i rörledning till Teesside i England och gasen i rörledning till Emden i Väst­tyskland.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     288

4_______ UTBLÅSNINGAR

En utblåsning är ett okontrollerat utflöde av olja och/eller gas frän eller vid en brunn. Utblåsning kan inträffa såväl i borrfas som produktionsfas.

Beräkningar av riskerna för utblåsningar pä norsk sockel har sammanställts i rapporten Risiko for utblåsing pä norsk kontinentalsokkel (Norges offent-lige utredninger 1979:3). I detta kapitel anges vissa uppgifter från den rapporten.

4 .1____ Orsaker

En utblåsning orsakas nästan alltid av en kombination av ogynnsamma omständigheter. Orsakerna kan indelas enligt följande.

a  Orsak knuten till reservoar och geologiska för­hållanden

-    grunda okända gasfickor med oväntat högt tryck

-    djupa zoner med oväntat högt tryck

-    fel i cirkulation

-    skador på fodringsrör och annan utrustning pä grund av korrosion eller slitage.

b  Orsaker knutna till svåra operationer

-    borrning in i närliggande brunn

-    sug vid uppdragning av borrsträng eller produk­tionsrör

-    ofullständigt stabiliserad (balanserad) brunn i faser med reducerad säkerhetsutrustning

-    borrsträngen fastnar.

c Yttre orsaker

-       fallande last, avdrift, brand, explosion, kol­
lision, vikande fundament, naturkrafter (jord­
skalv, vågor).

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.1    Kommundepartementet    289

d  Brister i utrustningen

-    kontrollutrustning

-    säkringsutrustning-

-    underdimensionering.

e  Brister i planläggningen

-    dålig planering beträffande aktuell bruhn

-    bristande insamling och tolkning av seismiska data och data från närbelägna brunnar.

f Felaktiga reaktioner på oväntade situationer

-    organisatoriska och administrativa fel (kom­munikationsproblem, underkvalificering m m)

-    bristande uppmärksamhet på förvarningar.

Fyra typer av utblåsningar kan inträffa till följd av kombinationer av händelser och fel enligt ovan.

a  Utblåsning ovanför vattenytan

Olja, gas, sand eller vatten blåser ut från plattformen.

b  Undervattensutblåsning

Olja, gas etc blåser ut via hålet under vatten­ytan.

c  Utblåsning utanför brunnen

Olja, gas etc strömmar utanför fodringsrören och blåser ut på havsbottnen.

d  Underjordisk utblåsning

Olja, gas etc blåser frän en formation till en annan i underjorden, utan att komma till ytan.

Vid letningsborrning är oftast plötslig tryckökning vid borrning på mindre djup huvudorsak till en ut­blåsning. Genom seismologiska och andra förunder­sökningar vet man var de större reservoarerna finns. Dessa reservoarer ger oftast "förvarningar" när man närmar sig dem vid borrningen så att försiktighets-

19   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     290

åtgärder kan vidtas i tid. Det är därför de mindre och grundare belägna reservoarerna som vid borrning kan ge sådana plötsliga, överraskande tryckföränd­ringar som kan leda till utblåsning. Borrhålet är vid letningsborrning inte fodrat ända ner med stål­rör. Sand o d rivs därför raed olje- eller gasström­men, vilket ofta medför att hålet täpps till.

4. 2_____ Sannolikheter

I ovannämnda undersökning har studerats material om utblåsningar som inträffat i världen 1970—1977, bl a i Mexikanska bukten. Materialet har bedömts som osäkert och ofullständigt.

I borrfas förekom i Mexikanska bukten 29 utblåsning­ar pä ca 8 000 borrade hål, vilket, med hänsyn till osäkerheter, innebär en utblåsning per 200-400 hål. I produktionsfas fanns där under de åtta aktuella åren (1970—1977) ca 5 000 brunnar (40 000 brunnar). Cirka 15 utblåsningar skedde i denna fas vilket -med hänsyn till osäkerheter - innebär en utblåsning per 2 000 - 4 000 brunnar.

I Mexikanska bukten har endast förekommit fyra olje-utblåsningar, samtliga i produktionsfas. Som mest flödade ca 8 000 ton olja ut. 30 procent av där in­träffade olje- och gasutblåsningar ledde till brand.

I rapporten anges de väsentligaste skillnaderna mel­lan förhållandena i Nordsjön och Mexikanska bukten. De gäller främst dimensioner och brunnarnas produk­tivitet. De flesta av plattformarna i Nordsjön har vanligtvis fler brunnar än de i Mexikanska bukten. Dessutom är produktionen per brunn i Nordsjön i all­mänhet mycket högre. En brunn i Mexikanska bukten har i genomsnitt kapaciteten 200-400 ton per dygn, vilket är ungefär en tiondel av kapaciteten hos en nordsjöbrunn.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Konunundepartementet

291

Det är svårt att dra paralleller mellan de geologiska förhållandena i Nordsjön och Mexikanska bukten. En okritisk överföring till norsk sockel av historiska data om utblåsningsfrekvens i Mexikanska bukten har litet värde. Beträffande konsekvenser av utblåsningar sägs att en sådan överföring är meningslös, särskilt med hänsyn till den jämförelsevis mycket höga produk­tiviteten hos nordsjöreservoarerna.

Vidare har gjorts en sammanställning över parametrar av betydelse för sannolikheter för och konsekvenser av utblåsningar. Därvid har parametrarnas betydelse i sammanhanget värderats. Därefter har man angivit i vilken grad angivna förhållanden skiljer sig i en jämförelse mellan nordsjöverksamheten och verksam­heten i Mexikanska bukten. Sedan har man angivit vad som bör göras för att minska enskilda förhållandens betydelse för sannolikheten för utblåsning på norsk sockel. Slutligen har man gjort en bedömning av hur sannolikheter ändras genom föreslagna åtgärder. Under antagande att föreslagna åtgärder kommer till utfö­rande uppges att sannolikheterna för utblåsningar under alla faser i Nordsjön bör kunna reduceras till mindre än en tiondel av sannolikheterna enligt världs­statistiken. Utblåsningsriskerna i Nordsjön har, med detta antagande, beräknats såsom framgår av följande tabell.

Anslptt sannsynligfiet og konsekvens lor utblåsinger torutsatt at sanns:jnl:cj-tieteti reduseres til under t, 10 av sanns-ynligheten i Mexico Gullen 1970-1077.

 

Fase

Gjennomsnittlig antall br0nner pr. hendelse

Gjennomsnittlic antall br0nner og är pr. hendelse

Hendelse

Letebonng

Produksjonsboring

Produksjon

Utblåsing

>      5.000

>      5.000

>    50.000

Utblåsing med oljeutslipp;

>    50.000

>    50.000

>    50.000

>   10.000 t.

> 500.000

>    50.000

>    50.000

>  100.000 t.

—

>    500.000

>    50.000

> 1.000.000 t.

_

>    500.000

> 500.000

Brann

>    5.000

>    50.000

>    50.000

Stor skade, vanskelig stansmg

> 50.000

>    500.000

>    50.000

Totalskade

> 50000

>    500 000

> 500 000

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     292

4.3_____ Vad kan blåsa ut?

Det som blåser ut kan bestå av

-    olja

-    naturgas

-    saltvatten

-    svavelväte (H2S)

-    kvävgas (N)

-    koldioxid (CO)

-    sand

Vatten finns i alla reservoarer. Vid utblåsning kan vatten från djupare formationer tränga upp. På så sätt kan en olje- och/eller gasutblåsning övergå till vattenutbläsning, även om reservoaren inte är tömd på olja/gas.

Sand utgör ständigt ett problem, även vid normal produktion. Sand förorsakar slitage och tätning. Vid en utblåsning kan sandproduktionen bli så kraf­tig att tusentals ton kan lägga sig på plattformen inom loppet av ett par dygn. Detta hände vid en gas­utblåsning 1977 på den danska Nordsjösektorn. Sanden kan tynga ner plattformen så att den viker sig.

4. 4_____ Faktorer som påverkar utbläsningsintensiteten

Utbläsningsintensiteten bestäms av produktionsrörets kapacitet och reservoarens produktivitet.

Produktionsrörets kapacitet bestäms av dess längd och diameter.

Reservoarens produktivitet bestäms av bergartens genomtränglighet och reservoarens tjocklek (en re­servoar är inte någon underjordisk sjö).

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     293

Kalkstensreservoarer (bl a Ekofisk) behandlas med syror för att ge hög produktion. En utblåsning i letningsfas i sådana områden ger därför mindre ut­släppsmängder per tidsenhet i jämförelse med utblås­ning där i produktionsfas.

Med produktionstiden sjunker reservoartrycket och därmed också produktionen/utblåsningsintensiteten.

4 . 5____ Utblåsningsmängder

a  Letningsborrning

Under letningsborrning kommer en utblåsning från en grund gasficka med stor sannolikhet att avstanna inora en vecka genom självtätning. En utblåsning un­der letningsborrning frän en reservoar på stora djup kan dock bli lika omfattande som en utblåsning under produktionsfas då produktionsröret är uppdra­get, 4 000 - 15 000 ton per brunn och dygn i Nord­sjön.

b  Produktionsborrning och produktion

Tvä fall av brunnstatus finns:

A  Brunn utan produktionsrör (öppen brunn)

B  Brunn med produktionsrör (klargjord brunn)

De maximala utsläppsmängderna av olja per brunn och dygn på Statfjord- och Ekofiskfälten redovisas i följande tabell.

Fält      Brunn-            Yttre rördia-      Utsläppsmängd

status       meter (tum)      ton/dygn

Statfjord öppen           9 5/8               15 000

klargjord    7                     10 000

Ekofisk   öppen            7                     10 000

klargjord    4 1/2               4 000

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     294

Det bör påpekas att brandrisken är mycket stor under en utblåsning. En brand kan leda till att en stål­plattform störtar samman. I sådant fall skall DHSV automatiskt stänga oljeflödet i övriga till platt­formen anslutna brunnar. Undersökningar har utvisat att några procent av DHSV inte fungerar tillfreds­ställande. Ett plattformssammanbrott kan alltså leda till utblåsning i ytterligare nägon eller några brun­nar.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     295

5_______ STOPP OCH VARAKTIGHET AV UTBLÅSNING

En utblåsning kan stoppa/stoppas på fyra sätt.

-   Självtätning, brunnen rasar samman eller täpps till på annat sätt

-   Reservoaren töms

-   Utströmningen stoppas över eller under vatten­ytan med mekaniska medel, t ex med ventiler eller

tungt borrslam

x)

-  Undsättningshål  borras och borrslam pumpas in

5.1_____ Självtätning

Sannolikheten för självtätning varierar med reser­voartyp och beror också på operationsfas (borr-eller produktionsfas).

Vid utblåsning uppstår stora strömningshastigheter. Detta medför lösrivning av partiklar från reservo­aren i sådan omfattning att brunnen kan täppas till. Dessutom kan tryckskillnaderna mellan brunn och re­servoar orsaka deformationer vilket kan medföra tätning.

Generellt gäller att sannolikheten för självtätning är störst där reservoarbeskaffenheten begränsar produktionskapaciteten och minst där rördimensioner­na utgör den begränsande faktorn. Man kan därför generellt räkna med mindre sannolikhet för själv­tätning i Nordsjön än i Mexikanska bukten.

x)  Vanligtvis används termen avlastningshål. Den beteckningen är missvisande (jfr engelska be­teckningen relief well). Syftet med borrningen är att möjliggöra nedpressning av borrslam för att på så sätt täppa till den utblåsande brun­nen, inte att avlasta trycket.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     296

5 . 2____ Avstängning ovanför . vattenytan

Vid utblåsning i plattformsnivä vattenbegjuter man plattformen för att minska brandrisken. Har brand inträffat kan man i vissa fall blåsa ut lågan med vattenkanoner eller sprängladdningar. Oljan/gasen måste ha fri väg uppåt för att detta skall lyckas.

I vissa fall kan utblåsningen stoppas med befint­liga ventiler på plattformen eller genom inpumpning av tungt borrslam.

5. 3_____ Avstängning under vattenytan

Vissa metoder för avstängning under vattenytan finns men anses vara svåra att tillämpa. Det finns även olika slag av utrustning för uppfångning av olja som blåser ut under vattenytan (utblåsningen hejdas dock inte med dessa).

5. 4_____ Undsättninqsborrning

Borrning av undsättningshål kräver mycket avancerad utrustning. Utblåsning bör hejdas genom minst två hål, ett som träffar mycket nära den utblåsande brunnen vid reservoaren och ett som träffar vid nedersta fodringsröret, dvs ovanför reservoaren. Pä träffnivå högre än 2/3 av reservoardjupet är det mycket svårt att nå resultat (mycket tungt borr­slam och mycket stor pumpkapacitet krävs). Vid in­tensiva utblåsningar (10 000 - 15 000 ton/dygn) krävs flera undsättningshål (extremt mycket slam måste snabbt pumpas in genom undsättningshålen). Principen för undsättningsborrning framgår av fig 6.

5. 5____ Varaktighet av utblåsning

I den i föregående kapitel nämnda rapporten har upp­gifter som 46 utblåsningar 1964—1973 på amerikansk

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.1    Kommundepartementet    297

okontrollerad brunn

reservoar

Fig 6  Princip för undsättningsborrning

sockel behandlats. I 20 av de 46 fallen inträffade självtätning efter i genomsnitt 50 timmar. I fem fall borrades undsättningshål. Den genomsnittliga tiden för undsättningsborrning var 100 dygn, den längsta 165 dygn.

I rapporten redovisas även material om 33 utblåsning­ar i hela världen. I nio av dessa fall inträffade brand. Alla utblåsningar under borrfas var gasutblås­ningar. Endast fyra var oljeutblåsningar, två under produktion och två vid uppdragning av produktionsrör.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Konunundepartementet     298

Tre av de fyra oljeutblåsningarna och sammanlagt åtta av de 33 utblåsningarna stoppades med und­sättningshål. Undsättningsborrningarna tog mellan 54 och 150 dygn. Under de fyra oljeutblåsningarna flödade 64, 4 300, 7 600 resp 22 500 ton olja ut. I flera av de 33 fallen störtade plattformarna seimman pga brand. I ett av fallen (utblåsning på havsbottnen) ökade vattendjupet från 100 m till 200 m genom kraterbildning.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Konunundepartementet      299

6_______ UTSLÄPP AV OLJA PÅ ANNAT SÄTT ÄN GENOM UTBLÅSNING

Oljeverksamheten i Nordsjön medför risk för andra oljeutsläpp än sådana som sker genom utblåsning. Utsläppen kan i huvudsak ske från röranläggningar på havsbottnen och från lagringstankar samt i samband med lastning (slangbrott) och vid fartygs­transporter.

Oljetransporterna i rörledningarna på havsbottnen kontrolleras på olika sätt, bl a i fråga om flöde och tryck. Skador på ledningarna kan uppkomma på olika sätt, bl a genom korrosion, förskjutningar i bottnen och draggning av fartygsankare.

Ett 50 km långt segment av en rörledning för olja kan innehålla ca 25 000 ton olja. En stor del av denna mängd kan läcka ut vid ett ledningsbrott. Havsbottnen är inte helt plan vilket gör att rör­ledningen ligger på varierande djup så att höjd­skillnaderna överstiger rördiametern. En sådan höjdskillnad verkar som ett vattenlås vid ett ut­släpp och utsläppet blir inte större än innehållet i rörsegmenten mellan brottet och de tvä närmast belägna vattenlåsen, förutsatt att pumpningen upp­hört. Ett brott på rörledningen mellan Ekofisk och Teesside kan dock enligt en beräkning orsaka ett utsläpp på 5 000 - 6 000 ton på sex timmar om om­ständigheterna är särskilt ogynnsamma.

Från vissa fält, exempelvis Statfjord, sker vidare­transport med fartyg i stället för i rör. Lastning­en sker då från lastbojar som förbinds med fartygen genom grova slangar. Slangbrott förekommer ibland men leder vanligtvis till jämförelsevis små utsläpp (se fig 2, sid 8).

x) Vid processer av olika slag sker kontinuerliga, tillåtna och otillåtna utsläpp. Dessa behandlas inte här.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     300

7_______ UTBLÅSNINGAR OCH TILLBUD I NORDSJÖN

På norsk sockel har inte före Bravo-utblåsningen inträffat någon utblåsning. Det har dock tidigare skett två explosioner på plattformar i Ekofiskr området. Den första skedde i november 19 75 på pro­duktionsplattformen Alpha och orsakades av läckage pga korrosion pä ett teströr. Läckaget medförde en explosionsartad brand som snart upphörde dä ett automatiskt avstängningssystem trädde i funktion. Den andra explosionen inträffade på borrplattformen "Deepsea Saga" i mars 1976. Under slutarbeten med testborrning blev en gassamling i en ficka under högt tryck frigjord och gav upphov till en explo­sionsartad brand. Branden pågick en kort tid tills gasfickan tömts.

Några mindre gasutblåsningar på brittiska och väst­tyska socklarna samt en undervattensutblåsning på danska sockeln är kända. På brittiska sockeln har förekommit fyra gasutblåsningar. Den allvarligaste inträffade på en produktionsplattform när man oav­siktligt borrade in i en redan gasproducerande brunn. Man tappade kontrollen över, borrhålet och måste undsättningsborra för att fä gasutflödet under kon­troll.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     301

8        BRAVOUTBLÅSNINGEN

8.1

Beskrivning av Ekofiskfältet och Bravo (B-14)

Installationerna inom Ekofiskområdet framgår av fig 7.

Fig 7  Installationerna- inom Ekofiskområdet

Ekofiskfältet, som tillsammans med sex andra fält, ingår i Ekofiskområdet har en reservoar om 49 km . Reservoaren är som tjockast 210 m och delad hori­sontellt av ett tätt skikt. Reservoaren ligger på ca 3 000 m djup. Vattendjupet är ca 70 m. Trycket och temperaturen i reservoaren var vid Bravoutblås­ningen ca 440 kp/cm  respektive 130°C. Motsvarande värden vid plattformsnivå var 270 kp/cm  och 75°C.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet

302

Oljan är av mycket god kvalitet raed en densitet av 0,835 och en svavelhalt av endast 0,2 vikts­procent. Olja och gas produceras från 40 brunnar, fördelade på tre plattformar, A (Alpha), B (Bravo) och C (Charlie).

Totalt inom Ekofiskområdet kommer antalet brunnar att bli 163, fördelade på 11 plattformar.

Fig 8  Bravoplattformen från sidan

Vid utblåsningstillfället hade plattformen Bravo 15 brunnar. En av dessa går vertikalt och övriga snett för att täcka reservoaren på bästa sätt. Den aktuella brunnen, B-14, går i vinkel 16° från verti­kalen och träffar reservoaren ca 670 m sydväst om plattformen. Hur brunnen är anordnad i övrig framgår av fig 5, sid 13. Produktionen frän B-14 var i mars 1977 ca 160 kbm olja och ca 100 000 kbm gas per dygn.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     303

8.2_____ Orsaker

Utblåsningen började i samband med att produktions­röret skulle dras upp. Flera faktorer samverkade till händelsen, i första hand den s k mänskliga fak­torn samt i viss mån även tekniska brister.

Vid uppdragningen av produktionsröret måste ventil­trädet tas bort och ersättas med en BOP. Under det att ventilträdet är borttaget, tills BOP är monte­rad, är produktionsröret öppet. Olja och gas hålls dä tillbaka med borrslam samt DHSV och/eller en me­kanisk plugg. Vid Bravoutblåsningen hade man, före det att ventilträdet togs bort, som enda säkring satt ned en DHSV ca 50 m under havsbottnen. Utblås­ningen skedde medan BOP skulle monteras. BOP låg i två delar om 4 respektive 13 ton på två olika däck på Bravo. BOP hade bort hänga på plats, färdig för montering redan innan ventilträdet togs bort. DHSV, som inte hade blivit fastlåst i en härför avsedd nippel i produktionsröret, återfanns efter utblås­ningen på plattformen. (Bakom detta fel fanns flera orsaker.) Olyckan skulle sannolikt inte inträffat om man tagit varning av uppåtströmning av borrslam i produktionsröret och stängt brunnen.

8. 3_____ Händelseförlopp

Utblåsningen började fredagen den 22 april 1977 kl 22.00 och hejdades genom s k capping, dvs avstäng­ning med en ventil, sju och ett halvt dygn senare. Denna ventil monterades sedan BOP felaktigt monte­rats upp och ned. Ca 2 800 ton olja och 1,5 milj kbm gas sprutade ut per dygn. Oljeutflödet under utblåsningen var totalt drygt 22 000 ton. Gasen och oljan hade, då de sprutade upp över plattfor­men, en temperatur av ca 75°C.- För att minska brand­risken, som bedömdes som stor, begöts Bravo för kylning med vatten frän ett fartyg. En säkerhets­zon runt Bravo fastställdes.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     304

Parallellt med arbetet med capping vidtogs förbe­redelser för undsättningsborrning. Sju dygn för­flöt emellertid innan utbogsering av plattform för undsättningsborrning påbörjades.

8. 4_____ Oljans förändringar, spridning, drift m m

På grund av den höga temperaturen avdunstade ca 40 procent av oljan genast, dvs utan att nå havet. Ca 13 000 ton (ca 1 700 ton per dygn) av den totala mängden utblåst olja, drygt 22 000 ton, föll således i havet. Vid nedslaget spred sig oljan till en '-.unn hinna, max 1 mm tjock. I ytterkanterna på hinnan bildades snabbt en gulbrun vatten-i-olja-emulsion. Sannolikt bidrog den kraftiga vattenbegjutningén' av Bravo (2 000 ton/tim) till den snabba emulsions­bildningen. Vatteninnehållet i emulsionen översteg till en början 70 procent. Den mesta oljan blev till sådan emulsion och betecknades som "huvudfla­ket". Beteckningen "huvudflak" var dock missvisan­de i det att det inte rörde sig om ett sammanhäng­ande flak utan 1-2 Jon långa, smala emulsionsränder med en tjocklek mellan. 1 och 20 mm. Avståndet mel­lan ränderna var ca 10 m i närheten av Bravo och 100 - 1 000 m i de centrala delarna av "huvudfla­ket.

Den nybildade vatten-i-olja-emulsionen var instabil. Efter någon vecka stabiliserades emulsionen och blev brunare till färgen. Så småningom förekom den mest i klumpform med en diameter av 1-3 mm och ett vatteninnehåll av 50-60 procent.

I stora området runt "huvudflakets" emulsionsränder förekom en tunn oljefilm (s k blåskimmer) med en tjocklek av 0,001-0,01 mm. Vid ökande vind bildade även denna oljefilm smala ränder.

Under utblåsningen blev området med blåskimmer ca

2 3 000 km och onuradet med tjockare ansamlingar ca

500 km.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     305

Den mesta oljan beräknas första tiden ha drivit norrut och senare mot ost. Därefter drev den förbi

Ekofisk och vidare söderut. Olja observerades då

2 inom ett 55 000 km  stort område.

2

De största koncentrationerna fanns dock inom 400 1cm .

Beräkningar antyder att oljeresterna därefter drev vidare i sydsydostlig riktning.

Under perioden 22 april-15 juni var vinden växlande mellan nordlig och sydlig med vindstyrkor upp till 23 m/s. Den första veckan efter det att utblåsningen började var vindstyrkorna mestadels 5-10 m/s, tidvis 13 m/s. Den jämna växlingen mellan nordliga och syd­liga vindar medförde att oljan uppehöll sig länge i Nordsjön utan att nå kustområden eller områden med ström som kunnat föra oljan i land.

Ingen olja har rapporterats ilandfluten. Kringdrivan­de klumpar sågs dock fram till augusti. Teoretiska beräkningar visar dock att om utblåsningen skett något tidigare eller senare hade risk förelegat för kustföroreningar i Danmark resp Västtyskland.

Viskositeten hos oljan pä vattenytan ökade mycket snabbt, beroende på inemulgering av vatten samt avdunstning.

Densiteten hos oljan (vatten-i-olja-emulsionen) öka­de på tvä dygn till 0,95.

Utblåsningen pågick under en från miljösynpunkt gynnsam period. Det har uppgivits att förhållandena knappast kunde ha varit gynnsammare. Det fanns näm­ligen endast lite fågel, fisk, fiskyngel och fisk­ägg i området då utblåsningen skedde.

20   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     306

8. 5_____ Bekämpningsberedskapen, ledning m m

Vid tillfället för Bravoutblåsningen gällde i hu­vudsak följande. Rättighetsinnehavarna, i aktuellt fall Phillips Petroleum Company Norway, var ålagda att ha beredskap för att vid olycka bringa situa­tionen under kontroll och begränsa skadeverkningar­na. Phillips hade upprättat ett utkast till bered­skapsplan. Någon av norsk myndighet fastställd plan förelåg dock inte. Enligt särskilda bestämmelser hade rättighetsinnehavarna det primära ansvaret för bekämpningsoperationer med anledning av utblåsning­ar o d. Myndigheternas uppgift skulle vara att över­ta ledningen endast om det behövdes. Statens forurens-ningstilsyn (SFT) som var ansvarig myndighet i frågor rörande operatörernas beredskapsplaner i vad avsåg oljebekämpning hade ställt specificerade krav på operatörerna beträffande utrustning för mekanisk ol­jebekämpning. Dessa krav innebar utveckling av ny utrustning. Operatörerna hade fått anstånd tiil den 1 augusti 1977 med att uppfylla kraven. Då utblås­ningen inträffade hade bara en upptagare och en länsa tagits fram i prototyp. Phillips hade inte den organisation och de resurser som var nödvändiga för att genomföra en större bekämpningsoperation. Stortinget hade beslutat om att bygga upp den stat­liga oljebekämpningsberedskapen. Denna beredskap skulle vara en kustberedskap och en komplettering främst i de fall oljebolagen inte kunde hindra olja att driva in mot kusten.

Under Bravoutblåsningen var en statlig aktionsled­ning sammankallad. I ledningen ingick företrädare för olika berörda myndigheter. Företrädare för Phillips och aktionsledningen sammanträdde några gånger om dagen. Staten satte snart in egna styrkor i bekämpningen. Phillips fråntogs emellertid aldrig ledningen och ansvaret för bekämpningen.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     307

8. 6_____ Bekämpningsinsatserna

Flera norska myndigheter, bl a sjö- och luftförsva­ren medverkade vid bekämpningen.

Danmark och Sverige lämnade bekämpningshjälp på begäran av norsk myndighet. Brittiska styrkor mobi­liserades men sattes aldrig in. US Coast Guard för­klarade sig beredd att sända bekämpningsgrupper med utrustning. Observatörer från US Coast Guard informerade sig genom besök i Norge om läget. Vid tidpunkten för besöket stoppades utblåsningen var­vid man ansåg att behov av hjälp från USA inte före­låg.

Ca 200 personer deltog dagligen i bekämpningen. 25 fartyg, 6 000 m länsor och 7 oljeupptagare sattes in. Sammanlagt togs 1 610 ton oljeemulsion upp. Denna innehöll 870 ton ren olja. Den upptagna mängden utgör drygt sju procent av de drygt 12 000 ton olja som föll på vattnet. Sammanlagt förbrukades knappt 60 kbm dispergeringsmedel. Dispergeringen skedde endast för att minska brandrisken vid plattformar på Eko­fiskfältet. Sammanlagt torde ungefär 1 000 ton olja ha dispergerats med hjälp av kemiska medel.

Aktionsledningen har uttalat bl a följande. Bekämp­ningen bar prägel av improvisation och utprovning på grund av att personalen, utom den svenska, var outbildad och otränad och dä beredskapsplaner sak­nades. Kommunikation och samordning mellan olika enheter fungerade inte tillfredsställande. Opera­tionen visar att det är fullt möjligt att ta upp olja på öppet hav under rimliga förhållanden. Ope­rationen illustrerar dock de svårigheter som man Ställs inför, begränsningar hos materielen och att operationerna är resurskrävande. Det tog 56 timmar innan den första utrustningen nådde platsen. Större snabbhet kan åstadkommas genom bl a samövningar och förbättring av planer. Tekniska svagheter, haverier.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     308

dålig anpassning av utrustning samt bristande prak­tisk erfarenhet bidrog till att upptagningen inte blev optimal.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.1    Kommundepartementet    309

9_______ DRIFT OCH SPRIDNING

Gemensamt för så gott som alla nordsjöoljor är att de har en jämförelsevis hög avdunstnings- och själv-dispergeringsgrad. Nästan alla studier i fråga om dessa egenskaper hos nordsjöoljorna har gjorts på olja från Ekofiskfältet. Erfarenheter av oljans be­teende i nämnda avseenden efter utsläpp under vatten­ytan och/eller i samband med brand finns inte redo­visade. Utsläpp under sädana förhållanden medför också att oljan till viss dél hamnar på vattenytan samt sprids och driver vidare.

9.1     Warren Spring Laboratorys fältstudier av olja från
________ Ekofisk________________________________________

Mellan juli 1975 och februari 1978 gjorde Warren Spring Laboratory (WSL) tre separata utsläpp av Ekofiskolja i forskningssyfte. Ett var på 0,5 ton och två på 10 ton. WSL konstaterar bl a följande.

Oljans drift pga vinden är för tjockare oljeskikt 4-5 procent av vindhastigheten och för tunna 1-2 procent. För prognoser ora oljedrift ger en vind­faktor pä 3 procent sannolikt bra resultat.

Modeller för spridning av olja kan vara användbara för uppskattning av storleken av det vattenområde som drabbas av ett oljespill och den tid det kan ta för oljan att bli så utspridd att den inte all­varligt skadar stränder eller fåglar.

Avdunstningen av olja från vattenytan går fort i början och man kan räkna med att ca 25 procent av­dunstar inom 8 timmar.

Bildandet av vatten-i-olja-emulsioner är mycket starkt beroende av väder och vind. Om vinden över­stiger 6 m/s bildas en instabil emulsion med 80 pro­cent vatteninnehåll på bara ett par timmar.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     310

Självdispergering, dvs bildandet av olja-i-vatten­emulsioner, är även under normala väder- och vind­förhållanden en mycket väsentlig process som bidrar till att snabbt eliminera olja på ytan. Efter ca åtta timmar kan omkring hälften av oljan ha själv-dispergerat.

Sammantaget kan man ur försöken konstatera att efter 24 timmar har oljan förlorat sin identitet och till största delen försvunnit från ytan genom avdunstning och dispergering.

Mellan den 28 april och den 2 maj gjorde WSL fält­studier av oljan från Bravoutblåsningen och konsta­terade att halveringstiden för oljan är i storleks­ordningen 12-15 timmar, beroende på vilka väder-och vindförhållanden som är för handen. Endast ca en procent av den utsläppta mängden finns kvar på ytan efter ca 80 timmar. Vidare konstaterar WSL att de långa avstånden från Ekofisk till land åt olika håll kräver en omfattande förflyttning av oljan i tid och rum innan den kan nå land.

9.2     Fältstudier av institutet för kontinentalsockelunder-
________ sökningar av oljan frän Bravoutblåsningen______________

Det norska institutet för kontinentalsockelunder-sökningar (IKU) gjorde beträffande oljan från Bravo­utblåsningen observationer dels mellan den 29 april och den 2 maj, dels mellan den 10 och den 16 maj. IKU konstaterar bl a följande.

Ca 40 procent av den utströmmande oljan avdunstade innan den nådde vattenytan. Efter 12 timmar på vatt­net hade avdunstningen ökat till 50 procent och efter 15 dygn till 68 procent.

För att övervaka oljans drift och spridning kasta­des åtskilliga bojar i vattnet. Resultaten av dessa experiment visar att användning av satellitpositione-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet

311

rade bojar kan vara till god hjälp vid sådan över­vakning. Bojarnas driftegenskaper måste dock göras jämförbara med oljans..

Under utblåsningsperioden utarbetades två- och tre­dygns prognoser. Driftprognoser och verkliga obser­vationer visade tidvis god överensstämmelse. Flakets prognosticerade utbredning var dock genomgående för liten.

För att analysera observationerna av oljan användes en interaktiv beräkningsmodell (OILSIM) för oljans drift, spridning och självdispergering. Modellen är uppdelad på "tjockolje-område" och blåskimmerområde. Observationerna av oljans drift användes för att i modellen korrigera restströmbilden. Resultaten visa­de relativt god överensstämmelse med observationer både av tjockolje- och blåskimmerområdet.

En sammanställning av beräkningar och observationer antyder att det fanns ca 9 000 ton olja i vattnet varav 6 000 ton pä ytan då utblåsningen stoppades.

Ton

total mängd olja pä
vattenytan________

beräknad mängd olja
korrigerad för av-
dunstnina__________

beräknad mängd olja
korrigerad för av­
dunstning och själv-
_disperqerina________


 

Tid

mängd olja observerat:
å vattenytan_______


Fig 9 Variation i oljemängd, på vattenytan

Observationerna antyder att det 15 dygn efter ut-blåsningens stopp fanns ca 1 200 ton på ytan och 30 dygn senare ca  100 ton. Detta pekar på att det i

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     312

slutet av juni kan ha funnits mellan 10 och 50 ton på ytan. Halveringstiden för oljan pä ytan var ca 10 dygn.

Jämförelser mellan observerad mängd på ytan och vari­ationerna i vindstyrka tyder på att delar av den olja som blandades ned i vattnet i ökande vind flöt upp igen när vinden mojnade.

9.3_____ Slutsatser

Det är inga större skillnader i WSLs och IKUs resul­tat från fältobservationerna efter Bravoutblåsningen när det gäller oljans beteende under första dygnet. Oljan fördes ner i vattenmassorna relativt snabbt. 50 procent av oljan var kvar på ytan efter 12-15 tim­mar. WSL anger dock att ca en procent återstod på ytan efter drygt tre dygn. IKU anger att först efter 24 dygn fanns ca en procent kvar pä ytan.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet

313

10       BEREDSKAP FÖR BEKÄMPNING TILL SJÖSS AV OLJEUTSLÄPP
________ FRÅN ANLÄGGNINGAR I NORDSJÖN___________________

Beredskapen för bekämpning till sjöss av oljeutsläpp frän anläggningar i Nordsjön kan delas upp enligt följande.

-    beredskap hos vederbörande oljebolag

-    samfälld beredskap hos oljebolagen pä aktuell sockel

-    beredskapssamverkan mellan oljebolag på samtliga socklar

-    beredskap hos vederbörande nation

-    beredskap genom, samarbete mellan länderna

10.1____ Beredskapen i Norge och på den norska sockeln

Inriktningen i fråga om bekämpningsmetod till sjöss i Norge och på den norska sockeln är primärt upp­tagning, dvs mekanisk bekämpning.

I säkerhetsföreskrifter om undersökning, oljeborr­ning och oljeproduktion på den norska sockeln har bestämts att oljebolagen skall hälla beredskap för bekämpning av oljeutsläpp som kan uppstå till följd av sådan verksamhet. Bolagen skall ha dels godkända planer för bekämpningsinsatser, dels utrustning av sådant slag och i sådan mängd som vederbörande norska myndighet bestämmer eller godkänner. Principen är att bolagen skall svara för erforderliga bekämpnings­insatser till havs och att staten skall gripa in endast då det behövs.

För bolagens beredskap har föreskrivits att materi­elen skall kunna opereras i 2,5 m höga vågor (signi­fikant våghöjd) och i 1,5 knops ström samt finnas i sådan mängd att oljan från en utblåsning om 8 000 ton per dygn kan tas upp till sjöss.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     314

Bolagens beredskap bygger på samverkan dem emellan, bl a utnyttjande av fartyg som används i den normala verksamheten på sockeln. Sju supplyfartyg (runt 75 m långa) har på olika sätt anpassats för att omedel­bart kunna tas i anspråk för oljeupptagning. Mindre m.ängder bekämpningsutrustning finns på plattformar. I huvudsak förvaras bolagens utrustning i depåer i Stavanger och Bergen. Där finns bl a ett par tusen meter s k havslänsor, drygt 10 större oljeupptagare, dispergeringsmedel och dispergeringsutrustning.

Den statliga oljebekämpningsberedskapen är främst avsedd som en kustberedskap för insatser mot fartygs­utsläpp. De statliga resurserna skall dock kunna tas i anspråk om oljebolagen på sockeln behöver förstärk­ning eller om staten övertar ledningen för oljebe­kämpningen efter ett utsläpp från en anläggning på sockeln.

Beredskapsfrågorna handläggs av statens forurensnings-tilsyn (SFT). SFT är det organ till vilket inrapporte­ring av oljeutsläpp skall ske. SFT, som saknar egen personal för egentligt bekämpningsarbete, har till upp­gift att initiera och leda bekämpningsinsatser i mindre fall. På SFT ankommer vidare bl a att pröva oljebolagens beredskapsplaner och frågor om materielresurser.

Den statliga materielen förvaras i 12 depåer längs kusten. I varje depå finns bl a 500 - 1 000 m av vardera slaget stora, medelstora och små länsor samt en stor och tvä små oljeupptagare m m.

Fartygsbehovet täcks delvis med statligt ägda fartyg som är specialbyggda för oljebekämpning och i övrigt med fartyg tillhöriga institutioner, fiskare m fl. Staten räknar med att genom särskilda avtal snart ha knutit ett hundratal konventionella fartyg i enskild ägo till oljebekämpningen.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     315

Avtalen innebär beträffande fartygen dels att de utrustas, ev byggs om, sä att de kan användas i oljebekämpning, dels att de med besättningar omedel­bart vid behov får tas i anspråk för insatser mot olja. SFT, som företräder staten i avtalsuppgörelser­na, bedriver även en omfattande kurs- och övnings­verksamhet i oljebekämpning.

Det kan nämnas att stortinget 1978 beslutade ett program för forskning och teknisk utveckling på oljebekämpningsområdet. Genomförandet, som nyligen påbörjats, är upplagt pä fyra år och belöper på drygt 40 .milj Skr. Till viss del finansieras verk­samheten av oljebolagen på den norska sockeln.

Enligt en särskild författning skall en aktionsled­ning sammankallas vid olyckor som kan leda till om­fattande oljeföroreningar eller materiella skador. .Uctionsledningen är sammansatt av företrädare för olika departement och myndigheter, bl a SFT. Till ledningen knyts de rådgivare som behövs. För verk­ställighet av ledningens beslut finns ocksä en operationsstab. Ledningens uppgift är att följa händelseförlopp och operationer samt, om det bedöms nödvändigt, ta över ledningen för operationerna. Efter övertagande har aktionsledningen de befogen­heter som normalt tillkommer ett flertal olika myn­digheter. Såsom nämnts i annat avsnitt sammanträdde aktionsledningen under Bravoutblåsningen, dock utan att ta över ledningen för operationerna.

10.2    Beredskapen i Storbritannien och på den brittiska
_______ sockeln_______________________________________

Inriktningen i fräga om bekämpningsmetod till sjöss i Storbritannien och på den brittiska Nordsjösoc-keln är dispergering, dvs kemisk bekämpning. Denna metodinriktning kräver betydligt mindre resursmängd, såväl i fråga om m.ateriel som personal, än en in­riktning på mekanisk bekämpning.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     316

Liksom på den norska sockeln gäller att vederbörande bolag har det primära ansvaret för att adekvata be­kämpningsinsatser efter fastställda planer görs vid oljeutsläpp från en anläggning i Nordsjön. Bolagen på den brittiska sockeln har på olika platser på fastlandet lagt upp gemensamma förråd med disper­geringsmedel, spridarutrustning ra m.

Statens uppgift vid ett oljeutsläpp från en anlägg­ning i Nordsjön är att övervaka att erforderliga insatser görs av ansvarigt bolag samt att lämna råd och anvisningar vid behov eller, om det visar sig nödvändigt, ta över ledningen för bekämpningsopera­tionen. I mindre fall utövar staten denna funktion genom chefen för vederbörande sjöfartsinspektions­område och i större fall genom the Marine Pollution Control Unit, som är ett nybildat organ.

För den statliga beredskapen för bekämpning av olja från fartyg svarar chefen för vederbörande sjöfarts­inspektionsområde. Storbritannien är indelat i nio sådana områden. Beredskapen grundas på kontrakt med ägare till bogserbåtar och andra fartyg. Åtskilliga av dessa fartyg för ständigt dispergeringsmedel i sina barlasttankar. Marinens och andra myndigheters fartyg kan också tas i anspråk vid oljebekämpning.

Ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete rörande oljebekämpning pågår sedan flera år inom Warren Spring Laboratory (WSL) under industridepar­tementet. Under senare år har WSL i samarbete med ett svenskt företag arbetat med utveckling av ett enfartygssystem för svepning och upptagning av olja.

10.3____ Beredskapen i Danmark och på den danska sockeln

Inriktningen i fräga om bekämpningsmetod till sjöss i Danmark och på den danska sockeln är primärt upp­tagning, dvs mekanisk bekämpning.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet    317

Oljeutvinning på den danska sockeln i Nordsjön pågår f n endast på Danfältet. Vederbörande rättig­hetsinnehavare är ålagd att hålla viss beredskap för oljebekämpning. Något genom författning fast­lagt ansvar för denne att svara för bekämpninga­operationer finns dock inte.

I Danmark svarar staten genom miljöstyrelsen för oljebekämpningen till sjöss. Beredskapen grundas till stor del på att andra myndigheters resurser kan tas i anspråk vid behov.

1977 beslutades en avsevärd uppbyggnad av den danska beredskapen för oljebekämpning till sjöss genom anskaffning av specialfartyg och annan mate­riel för totalt ca 60 milj Skr under drygt tre år. Denna anskaffning beräknas vara avslutad i mitten av 1981. Den avser bl a två större fartyg om 750 ton, två s k seatruckar om 150 ton, 6 000 msk högsjölänsor och sex större oljeupptagare. Miljö­styrelsen är det organ till vilket inrapportering av oljeutsläpp skall ske. .Miljöstyrelsen, som sak­nar egen personal för egentligt, bekämpningsarbete, har till uppgift att initiera och leda bekämpnings­insatser. Personal frän i huvudsak marinen bemannar miljöstyrelsens fartyg.

_10j_4___ Samarbetet mellan Nordsjöländerna

Länderna runt Nordsjön, dvs Belgien, Danmark, Frank­rike, Holland, Norge, Storbritannien, Sverige och Västtyskland samarbetar i oljebekämpning genom av­talet 1969 om samarbete vid oljeförorening i Nord­sjön (SÖ 1969:21), det s k Bonn-avtalet. Avtalsinne­hållet är i huvudsak följande.

Avtalet skall tillämpas när olja eller väntad före­komst av olja i Nordsjön utgör en allvarlig fara för avtalsstats kust eller därmed förknippade intres­sen. Länderna skall underrätta varandra om sina orga-

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     318

nisationer för oljeskyddsberedskap, vilka myndig­heter som handlägger frågor av aktuella slag och om metoder och åtgärder för oljebekämpning. Myndig­heterna i staterna skall larma varandra om hotande oljeutsläpp. Fartygsbefälhavare och piloter skall uppmanas att rapportera iakttagelser om oljeföre­komster. Varje land har skyldighet att inom bestäm­da vattenområden göra vissa bedömningar av olje­bälten, bl a i fräga om oljemängd, drivriktning och drivhastighet. Om en stat behöver hjälp för att bekämpa olja som flyter på havet eller som förorenar dess kust skall övriga stater lämna hjälp efter bästa förmåga. I första hand skall hjälpen begäras hos stat sora också hotas av oljan.

Ett omfattande planeringssamarbete mellan samtliga avtalsstater har förekommit, särskilt under de se­naste åren. Bl a kan nämnas arbetet inom en särskild arbetsgrupp för operativa, tekniska och vetenskap­liga frågor.

Bravoutblåsningen är exempel på utsläppshändelse som föranlett konkret bekämpningssamarbete inom Bonn­avtalets ram.

I sammanhanget bör även nämnas överenskommelsen 19 71 med Danmark, Finland och Norge om samarbete i fråga om åtgärder mot oljeförorening av havet (SÖ 1971:23), det s k Köpenhamnsavtalet. Köpenhamnsavtalet kan sägas utgöra en påbyggnad på Bonnavtalet. Bl a före­skrivs att staterna skall upprätta beredskap för bekämpning av betydande oljeförekomster på havet. Vidare föreskrivs ett mer omfattande informations­utbyte än i Bonnavtalet.

Inom Köpenhamnsavtalets ram hålls regelbundet sam­mankomster av olika slag och praktiska övningar. Dess­utom förekommer nästan dagligen samarbete genom löpan­de kontakter av olika slag. Konkret bekämpningssamar­bete inom avtalets ram har förekommit vid flera till-

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     319

fallen. Samarbetet sker genom direkta kontakter mellan ansvariga organ i de olika länderna.

Vidare bör nämnas att samarbete förekommer mellan Norge och Storbritannien för att upprätta en gemen­sam oljeskyddsplan för deras oljeutvinning i Nord­sjön. Arbetet kompliceras av att inriktningarna pä bekämpningsmetod är olika hos de båda länderna.

10. 5____ Beredskapssamarbete mellan oljebolagen i Nordsjön

Oljebolagen i Nordsjön samarbetar över sockelgränser­na i oljebekämpningsfrågor genom ett särskilt organ, North Sea Operators Clean Seas Comm.ittee. Denna or­ganisation har en beredskapsplan för oljebekämpning, beslutad 1979. Planen upptar bl a former för bekämp­ningssamverkan vid större oljeutsläpp. Vidare finns i planen förteckningar av olika slag, bl a över be­kämpningsutrustning och bekämpningsmedel samt adress­uppgifter.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.1    Kommundepartementet    320

]J______ UTBLÅSNINGEN FRÅN IXTOC 1 I MEXIKANSKA BUKTEN

11.1    Inledning

Mexiko är på väg att bli ett av världens stora .olje­producerande länder. Landet utvecklar för närvarande fyra olika områden för oljeproduktion. Ett av dessa är Campechebukten. Under 1979 planerar man att av­sluta installationen av 10 stationära borrplatt­formar och 6 produktionsplattformar. Verksamheten styrs av ett statligt oljebolag, PEI4EX (Petroleos Mexicanos).

,    Staden Carmen ligger pä en ö och har 75 000 invånare. I Carmen, som är en viktig fiskeort, har vuxit fram flera försörjningsbaser som betjänar oljefälten i Campechebukten. Hamnen i staden har ett kajdjup på endast 2-3 meter och saknar fasta lastkranar.

11. 2___ Utbläsni.gen

Den 3 juni 1979 kl 03.30 skedde den okontrollerade utblåsningen av olja från brunnen Ixtoc 1. Brunnen ligger ca 80 km nordnordväst om Carmen, se fig 10. Detta var det första hål som borrades i området. Man använde en halvt nedsänkbar borrplattform, som har BOP placerad på havsbottnen. Vattendjupet på platsen är ca 50 meter.

Följande händelser föregick själva utblåsningen.

Brunnen hade borrats till 3 566 meters djup, till toppen av det oljeförande lagret. Fodringsrör hade satts in hela vägen och cementerats fast. Hålet borrades vidare   till 3 627 meters djup då cirku­lationen av borrslammet upphörde. Detta innebar att borrslammet hade trängt in i det oljeförande lagret. Operatören försökte under de närmaste två dygnen återfå cirkulationen i brunnen. Då han senare inte kunde se att borrslamnivån förändrades fattades

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1   Kommundepartementet     321

JAMAICA

Fig 10  Platsen för Ixtoc 1

beslut om att dra upp hela borrsträngen och byta ut borrkronan. Borrsträngen drogs upp till vikt­rören, som sitter närmast borrkronan, nådde platt­formsdäcket. Brunnen började då att blåsa och en av ventilerna i BOP stängdes kring borrsträngen. Emellertid strömmade nu gas och olja igenom vikt­rören och upp på däcket. Av trycket underifrån pressades ocksä viktrören ur hålet och ut pä däc­ket. Nu aktiverades skärventilerna i BOP. Eftersom dessa inte är dimensionerade för att skära av tunga viktrör misslyckades detta. Då antändes den utström­mande oljan och gasen och all personal lämnade platt­formen. Efter 15 timmar föll borrplattformen samman pga branden. Mängder av utrustning och delar från plattformen föll i vattnet. Resten av plattformen förblev flytande och drogs iväg från området dagen efter, dvs den 4 juni.

21   Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 119. Bilagedel

 

322

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Konunundepartementet

Den utläckande oljan och förhållandena kring ut-
b låsningsområdet____________________________

11.3

Gas och olja strömmade ut från toppen av den oska­dade BOP ca 12 meter ovanför botten. Oljan uppges vara en lätt råolja med en densitet på ca 0,86 och med låg svavelhalt, ca 1,5 procent. Uppgifterna om den utströmmande mängden gitk isär, men flera be­dömare ansåg den vara mellan 3 000 och 5 000 ton olja per dygn och en okänd mängd gas. Gasen kom upp till ytan och brann med en klar gul flamma och liten rökutveckling. Flamman hade en diameter på ca 50 meter och var ca 7 meter hög. Oljan kom upp i ett cirkelformat område på 300-400 meter i dia­meter och drev med strömmen och vinden så att oljan på vattenytan fick formen av en komet. Se fig 11.

Emulsionen av vatten i olja som drev på ytan inne--höll ca 70 procent vatten och 30 procent olja. Nästan alla lätta fraktioner av oljan hade för­bränts eller förångats. Ca 30 procent av den ut­läckande oljan försvann på detta sätt. Oljeskiktets tjocklek pä vattnet omedelbart utanför närområdet uppskattades till mellan 1 och 2 mm.

surface

flame 7in high oi) slick

SLSm

oil & gas plume

blowout

1

Fig 11  Schematisk skiss av blow-outen på Ixtoc 1

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     323

strömhastigheten i Mexikanska Gulfen varierar mel­lan 1/2 och 1 knop. Vattentemperaturen är mellan 25 och 27°C och lufttemperaturen mellan 30 och 40°C under dagen. Vindstyrkan är vanligtvis någon eller några m/s.

11.4____ Åtgärder för att fä brunnen under kontroll

PEMEX gav högsta prioritet åt ansträngningarna att få brunnen under kontroll. De möjligheter som stod till buds var att antingen plugga eller stänga brun­nen eller att borra undsättningshål. En borrplatt­form förhalades till en position ca en km norr om utblåsningsstället för att påbörja borrningen av ett undsättningshål. Ett andra undsättningshål från en annan borrplattform påbörjades i mitten av juli.

Man lät branden från den utströmmande gasen fort­sätta för att inte riskera explosioner.

Observationer från dykare visade att BOP-ventilerna verkade oskadda. Därför hoppades man kunna stoppa utblåsningen genom att stänga någon av de återstå­ende ventilerna. Under sista veckan i juni gjordes försök att stänga dessa. Enligt uppgift från OSIR (Oil Spill Intelligence Report) lyckades man stänga någon av ventilerna i BOP och stoppa oljeutflödet under en kortare tid. Fodringsröret strax under BOP höll dock inte för det höga trycket och utblåsningen började på nytt. Ett andra försök gjordes flera dagar senare men även detta misslyckades. I mitten av augus­ti hade utflödet av olja och gas minskat till mellan 1 600 och 3 000 ton per dygn troligen tack vare stål­kulor som man pumpat ner i brunnen genom BOP.

PEMEX meddelade i september att man hade beslutat att försöka stoppa utblåsningen genom att placera en uppsamlingsklocka ovanför utströmningshålet.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet

324

Klockan är en kon med öppningen neråt. Den är ca 12 meter bred och 6 meter hög, byggd av stål och väger 310 ton på land och 113 ton i vattnet. För att detta arbete skull-e kunna genomföras krävdes ytterligare två plattformar.

I slutet av september meddelade PEMEX att man miss­lyckats med att träffa utblåsningshålet med det ena undsättningshålet. Beräkningarna visade fel med närmare 70 meter.

I mitten av oktober hade uppsamlingsklockan satts på plats. En kraftig stålbom höll klockan ca 3 ra ovanför BOP-ventilerna. Ett rör med 75 cm i dia­meter skulle leda olje- och gasflödet från klockan till en plattform där gasen skulle avskiljas. Olja och vatten skulle pumpas till en andra plattform för separation. Oljan skulle därefter pumpas vidare till en tredje plattform och därifrån till ett vän­tande tankfartyg. Se fig 12.

 

Fig 12  Den översta skissen visar två av plattformarna för arbetet med att placera en uppsamlings­klocka över utblåsningshålet. Den nedre skis­sen visar konstruktionen kring klockan mer i detalj.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     325

I slutet av oktober meddelade PEMEX att man med det andra undsättningshålet lokaliserat utblås­ningshålet.

1 början av november kom man igång med att samla upp olja genom uppsamlingsklockan. Separationen av olja och vatten fungerade men man kunde inte pumpa över oljan till väntande tankfartyg därför att förbindelse saknades mellan den andra och tredje plattformen. Nu brände man i stället upp oljan direkt på plats, ca 1 200 ton varje dygn.

Utblåsningen är ännu (december 19 79) inte stoppad.

11.5____ Oljans spridning och drift

All olja som observerades på och i vattnet runt ut-blåsningsplatsen var emulgerad. De karaktäristiska vindstråken av olja uppstod mycket snart. Emulsionen som bildades vid utblåsningen var inte stabil utan förändrade sig snabbt då de lättare komponenterna av oljan förångades och mer vatten emulgerades in.

Mellan två och fyra km från Ixtoc 1 i vindriktning­en hade de stora oljeflaken delat upp sig i mindre flak som var mellan 200 och 300 meter långa och 30-50 meter breda. Från kanten av stråken bildades mindre stråk av emulsionsklumpar.

Under de första 14 dagarna efter utblåsningen gjorde . frånlandsvindar och strömmar att inga landpåslag av olja uppkom.

Oljespillet uppges ha sträckt sig ca 425 km i nord­västlig riktning i mitten av juli. (Jämför även fig 10, sid 48.)

I mitten av augusti konstaterades att stora mängder olja i form av klumpar hade orsakat landpåslag över en sträcka på ca 130 km längs Texaskusten. Från denna kust till Ixtoc 1 är det ca 1 000 km.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     326

Endast ett fåtal och mindre omfattande landpåslag längs Mexikos stränder har rapporterats.

11.6____ Insatser för att bekämpa oljan

Två metoder har kommit till användning för att be­kämpa oljan, nämligen mekanisk upptagning och dis-

pergering. I början av oktober angavs att frän Ixtoc 1 dittills läckt ut ca 400 000 m'. Den ut blåsta oljan har fördelat sig på följande sätt.

Ca 50 procent har brunnit upp

Ca 17 procent har dispergerat i vattnet

Ca 27 procent utgjorde oljeflaket på ytan

Ca 6 procent har tagits upp mekaniskt

Under de fyra första månaderna skulle säledes ca 24 000 m ren olja ha tagits upp från vattenytan. Detta utgör drygt 20 procent av den olja som bedöms ha hamnat på vattenytan.

Under oljebekämpningens första skede, dvs under de första två veckorna, togs trots en imponerande sam­ling oljebekämpningsutrustning endast en mycket ringa del upp. Den upptagna mängden motsvarar knappt 1 000 m ren olja. Det finns två förklaringar till detta. Den första är att ansträngningarna på att få utblåsningen under kontroll stod i första rum­met. Den andra är att .dåliga anvisningar oskickligt hanterande av bekämpningsutrustningen hindrade effektiv upptagning.

Dispergeringsmedel har använts i första hand mot oljefläckar som hotat kustlinjer. Från utblåsningens början till september användes enligt PEMEX ca 12 000 ton dispergeringsmedel.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     327

11. 7___ Miljökonsekvenser

En grupp observatörer, utsedd av den kanadensiska staten har uttalat följande om miljökonsekvenserna.

Det normalt mycket klara och turkosfärgade vattnet i Campechebukten är näringsrikt. Området försörjer en mycket stor mängd fiskarter, ostron, räkor och tumlare. Carmen är den största räkhamnen i världen och tar årligen in räkor för ett värde av ca 500 milj Skr. Lagunområdet söder om Carmen anses vara av de mest biologiskt produktiva områdena i världen.

Rådande vind- och strömförhållanden har hittills gjort att olja i större utsträckning inte har nått kusten och därmed kraftigt minskat risken för miljö­skador.

Risken för akut förgiftning i        vattenvolymen är tro­
ligen mycket liten därför att       alla aromatiska kol­
väten med låga kokpunkter har   försvunnit genom för­
bränning eller avdunstning.

Det är omöjligt att förutsäga om detta oljespill som är ett av världens största kommer att leda till omfattande miljöförstörelse och höga bekämpnings-och saneringskostnader, eller om oljan kommer att skingra sig naturligt och bli ofarlig i det varma och vidsträckta vattnet i Mexikanska bukten.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     328

LITTERATURFÖRTECKNING
A_______ Uppställning efter författare

1    Audunson T et al
Bravoutblåsingen:

FeItobservasjoner, analyseresultäter

og beregninger tilknyttet oljen på

s j0en

Institutt  for kontinentalsokkelunder-

Sjz(kelser

IKU rapport nr 90, oppdrag nr 71

Trondheim 1977, 338p

2           Audunson T, Westeng A

Drift og spredning av olje på vann

Institutt for kontinentalsokkelunder-

s0kelser

Trondheim 1978, 30p

3    Audunson T et al
01jes?(l längs norskekysten
Innledende vurderinger av drift og
spredning av oljesjzil fra Ekofisk, Stat­
fjord, Halten og Tromsflaket
Institutt for kontinentalsokkelunder-
sszSkelser

Trondheim 1978, 17 4p

4            Bengtsson A

Blowout på undervattensproduktionssystem för olja och gas, dess orsaker och bekämp­ningsmöjligheter

Chalmers Tekniska Högskola, institutionen för skeppshydromekanik Göteborg 19 78, 119p

 

Prop. 1980/81:119   BUaga 3.1    Kommundepartementet     329

5            Christensen T

Blow-Out - Utblåsningsrater, varighet og sannsynlighet Konferens 5-6 januari 1978 Beredskap mot oljesjzil fra installasjoner til havs Norges tekniske hjégskole Trondheim, 1978, 7p

6            Cormack D et al

Investigation of Factors Affecting the

Fäte of North Sea Oils Discharged at Sea

Part 1: Ekofisk Crude Oil. July 19 75 -

February 1978

Warren Spring Laboratory

Stevenage, 1978, 17p

7    Cormack D, Nichols J A
Investigation of Factors Affecting the
Fäte of North Sea Oils Discharged at Sea
Part 2: The Ekofisk Blow-Out April/May 1977
Warren Spring Laboratory

Stevenage, 1978, 9p

8            Fannel0p T K

Beregning av sikkerhetsoner ved ukontrol-

lerte utslipp (Initialfasen)

Konferens 5-6 januari 1978

Beredskap mot oljes01 fra

installasjoner til havs

Norges tekniske h0gskole

Trondheim, 1978, 17p

9            Garnes R

Mulige kilder til oljesiiSl R0rledninger Offshore loading Konferens 5-6 januari 1978 Beredskap mot oljesjzil fra installasjoner til havs Norges tekniske högskole Trondheim, 1978, 4p

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.1    Kommundepartementet    330

10             Garnes R

Rjzirledninger - Offshore loading Konferens 5-6 januari 1978 Beredskap mot oljes01 fra installasjoner til havs Norges tekniske högskole Trondheim, 1978, 36p

11   Gäseidnes K
Oljesjzil Ixtoc-1

Selskapet for industriell og teknisk forskning ved Norges tekniske högskole Rapport nr STF28 A79017 Trondheim, 1979, 66p

12             Haegh T

Nedbrytning og fysikalisk/kjemiske endringer av olje på vann Beredskap mot oljesjzil fra installasjoner til havs Norges tekniske högskole Trondheim, 1978, 18p

13   Ross S L et al
Ixtoc 1 Oil Blowout

Spill Technology Newsletter Volume 4(4), July - August 1979 Ottawa, 12p

14   Tuntland 0 B
Oljeforurensninger og oljevern
Stiftelsen NKI, 1975, 225p

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     331

B_______ Uppställning efter organisation  o  d

15             Bergen Bank

Petroleum Activities in Norway Bergen, 1978, 40p

16   BP oljeaktiebolag. Svenska
Ora olja

Stockholm, 1969, 76p

17                          Department of Energy Development of the Oil and Gas Re­sources of the United Kingdom 1977 London, 1977, 49p

18                          Department of Energy Development of the Oil and Gas Re­sources of the United Kingdom 1978 London, 1978, 62p

19                          Department of Energy Development of the Oil and Gas Re­sources of the United Kingdom 1979 London, 1979, 62p

20                          Department of the Environment Accidental Oil Pollution of the Sea Pollution Paper No 8

London, 19 78, 174p

21             Department of Trade

Accidents at Sea Causing Oil Pollution Revies of Contingency .Measures London, 1978, 40p

22             Department of Trade

Christos Bitas - the Fight at Sea Against Pollution London, 1978, 41p

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.1    Kommundepartementet 332

23             Department of Trade

Improved Arrangements to Combat Pollution at Sea London, 1979, 66p

24   Environmental Impact Control Direc-
torate

Probabilities of Blowouts in Cana­dian Arctic Waters Economic and Technical Review Report EPS 3-EC-78-12 Ottawa, 19 78, 149p

25   Inter-Governmental Maritime Consul­
tative Organization (IMCO)
Offshore Safety Emergency Techniques
and Environmental Protection

Marine Environment Protection Committee - 8th session, agenda item 16 1977,  45p

26   International Oil-Pollution Prevention
Exhibition and Conference (lOPPEC).
Conference Report

Hamburg, 1978,  409p

27             Miljöministeriet

Framställning den 16 september 1977, nr 618, till finansudvalget, 4p

28          Miljizistyrelsen

Redeg?(relse vedr0rende beredskabet til bekaempelse af olieforurening af havet J nr M 7810-2 1976, 151p

29             Milj0verndepartementet

Foreskrifter for offentlig aksjonsledelse ved ulykker som frer til eller som volder fare for omfattende oljeforurensning eller materiell skade Fastställda gen kgl res den 26 april 1977, 5p

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     333

30          Miljverndepartementet

Om tilleggsbevilgninger pä stats­budsjettet for 1976 til styrking av oljevernberedskapen St prp nr 182 (1975-76), 24p

31   Miljsrfverndepartementet
Tilleggsbevilgninger på statsbud­
sjettet for 1978 til forsknings-

og utviklingsprogram for bekjempelse

av oljeforurensninger

St prp nr 169 (1977-78), 40p

32          Stortinget

Innstilling fra kommunal- og milj?(-vernkomitéen om tilleggsbevilgninger pä statsbudsjettet for 1978 til forsk­nings- og utviklingsprogram om bekjempel­se av oljeforurensninger Innst S nr 356 (1977-78), 5p

33   Nordiska rådet
Medlemsförslag om gemensam nordisk
beredskap mot oljekatastrofer

26e sessionen 1978 Förtryck A 511/s Stockholm, 1978, 48p

34   Norges Offentlige Utredninger
Ukontrollert utblåsing på Bravo
22. april 1977

NOU 1977:47 Oslo, 1977, 144p

35   Norges Offentlige Utredninger
Bravoutblåsningen
Aksjonsledelsens rapport

NOU 1977:57 Oslo, 1978, 61p

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet    334

36    Norges Offentlige Utredninger
Risiko for utblåsing på norsk
kontinentalsokkel

NOU 1979:8 Oslo, 1979, 123p

37    North Sea Operators Clean Seas
Committee

Oils Spill Clean Up Contingency Plan for North Sea and Adjacent Waters 1979, 32p

38                          Olje- og energidepartementet Norsk Kontinentalsokkel Faktahefte pr 15 april 1973 Oslo, 1978, 19p

39                          Olje- og energidepartementet Kontinentalsokkelen Faktahefte pr 15 januar 1979 Oslo, 1979, 29p

40                          Olje- og energidepartementet Faktahefte pr 15 april 1979 Oslo, 1979, 37p

41                          Olje- og energidepartementet Faktahefte pr 15 juli 1979 Oslo, 1979, 22p

4 2      Olje- og energidepartementet Faktahefte pr 15 oktober 1979 Oslo, 1979, 23p

43      Olje- og energidepartementet

Den ukontrollerte utblåsning på Ekofiskfeltet (Bravo-plattformen) 22 april 1977 St meld nr 65 (1977-78), 132p

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     335

4 4           Olje-   og  energidepartementet

Petroleumsunderskelser nord  for

62°N

St meld nr 57 (1978-79), 171p

45                        Phillips Petroleum et al Ekofisk Energi fra Nordsjizien Bryssel, 20p

46                        Statens forurensningstilsyn Rapport om oljeutblåsningen i Mexico-Gulfen (i tiden fram til  15.9.79)

1979, 19p

47          Statoil

Norsk assistanse til Pemex' olje-oppsamlingsaksjon ved Ixtoc-1, 6 juni-30 august 1979 Rapport fra Statoil 1979, 50p

4 8      Utenriksdepartementet

Norsk Petroleumsvirksomhet Oslo, 18p

49      Utviklingsfondet 01jevernberedskap Foreljziplig innstilling om forskningsprogram for oljevern-beredskap

Prosjektkomiteen for utvikling av oljevernutstyr Forskningsutvalget Oslo, 1977, 106p

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     336

c_______ Tidskrifter

50                           GTM Generaltullstyrelsens meddelande 1977:6, 20p

51                           Noroil

Noroil Publishing House Ltd Aberdeen 1977:5, 9 1978:1, 5

52   Norsk Hydros Sraåskrifter
Fakta om olje

1976, 36p

53             Norsk Oljerevy

Organ for Polyteknisk förenings Oljegruppe

1978:7/8, 9/10

1979:1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 9/10

5 4      Northern Offshore 1978:9, 128p

55                           Oil Spill Intelligence Report 1979:45, Vol II, 4p

56                           OPAB informerar

Säkerhet mot oljeutsläpp under borrning 1973, 8p

5 7      Statoils småskriftserie NordsjSoljen 1978:1, 20p

58      Tekniska Kommersiella Ekonomiska Fakta AB Svenska Shell nr 1-58, 1970 — 79

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.1    Kommundepartementet    337

Bilaga  till  bilaga 2

SMHI                             RAPPORT             Dnr 1073/41

Hydrologiska Byrån       1979-03-30 Förste statshydrolog Ingemar Holmström

BERÄKNING AV DRIFT OCH SPRID­NING AV OLJA FRAN ANLÄGGNINGAR I NORDSJÖN

Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut, Oceanografiska Avdelningen, Fack, 601 01 NORRKÖPING

22   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     338

SMHI HBO

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1       Inledning

2       Arbetets uppläggning

3       Oljans nedb.rytning

4       Resultat av drift- och spridnings­beräkningar

5       Resultat från IKUs modellstudier av oljedrift och oljespridning

6       Resultat frän NMIs modellstudier av oljedrift och oljespridning

7       Beräkningar av oljedrift med NMIs modell vid en för Sverige ogynnsam period

8       Sammanfattning

9       Referensförteckning

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet

339

 

SVERIGES METEOROLOGISKA OCH HYDROLOGISKA INSTITUT Hydrologiska Byrån Fack, 601 01  NORRKÖPING HBO, Förste statshydrolog

Ingemar Holmström, glm

RAPPORT 1979-03-30

1977 års Oljeskyddskommitté

Beräkning av drift och spridning av olja från anläggningar
i Nordsjön_____________________________________________

UPPDRAGET

1977 års oljeskyddskommitté har givit SMHI i uppdrag att be­räkna i vilken omfattning en okontrollerad utblåsning av olja i Nordsjön kan förorsaka förorening av svensk kust.

I de framlagda direktiven ingick bl a följande:

Beräkningen skall sammanställas till en redogörelse för vad som kan förväntas under såväl normala som särskilt ogynnsamma men realistiska meteorologiska och hydrologiska förhållanden. Redogörelsen skall innehålla uppgifter om det tidsmässiga föroreningsförloppet, vilka kuststräckor som berörs och totala mängden olja, som beräknas nå kusten. Uppgifter om oljans spridning och drift till sjöss skall åskådliggöras genom markeringar på sjökort eller liknande kartmaterial.

Beräkningen skall grundas på att utblåsningen sker på Ekofiskfältet och att inga bekämpningsåtgärder vidtas.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     340

I beräkningarna skall beaktas följande faktorer: avdunstning, horisontell spridning, dispergering, nedbrytning och sjunkning samt inverkan av vågor, tidvatten, medelström och vatten- och lufttemperatur. Jutska strömmens eventuella inverkan ägnas särskilt intresse.

Vissa avsteg från de ursprungliga direktiven har visat sig lämpliga och nödvändiga att göra under arbetets gång. Kontakt har då tagits och diskussion förts med kommittén genom dess sekreterare Mats Måre.

ARBETETS UPPLÄGGNING

Innan uppdraget gavs hade olika förslag till arbetets upp­läggning diskuterats mellan SMHI och kommittén. Det förslag som slutligen valdes av kommittén innebar en relativt be­gränsad insats från SMHIs sida. Detta ledde till att SMHI fick utnyttja i andra länder befintligt, tidigare fram­taget material. Någon mera omfattande vidareutveckling och tillämpning på svenska förhållanden av tillgängliga olje-driftsprognoser rymdes t ex inte inom den fastslagna budget­ramen.

SMHI hade tidigare haft kontakt med norska institutioner som ägnat sig åt problem rörande oljeutsläpp till havs. I Norge har man av förklarliga skäl kommit betydligt längre på detta område än i Sverige; norrmännen utvinner själva olja från norska kontinentalsockeln och oljeborrplatserna ligger relativt nära den norska kusten.

Arbete beträffande oljans spridning och drift på vattnet har främst bedrivits vid Institutt for kontinentalsokkelundersizJkelser (IKU), Trondheim och Det norske meteorologiske institutt (NMI), Oslo. SMHI har kunnat utnyttja såväl IKUs som NMIs erfaren-

 

Prop. 1980/81:119 BUaga 3.1 Kommundepartementet     341

heter inom oljedriftsproblematiken. Vid båda instituten har man utvecklat matematiska modeller för att beräkna och prognosera oljedrift på vattnet. I samband med Bravo-olyckan i april 19 77, när en okontrollerad utblåsning ägde rum från en oljeborrplattform i Ekofiskfältet i Nordsjön, fick man möjlighet att testa och vidareutveckla sina m.odeller. En stor del av denna rapport bygger på de resultat och erfarenheter som redovisas i de norska rapporterna samt på personliga kontakter med personer  från ovan nämnda institut. Den matematiska modell som NMI använt vid sina oljedrifts-studier har SMHI fått ta del av och använda.

I nästa kapitel behandlas hur oljan avdunstar och bryts ner och hur dess kemiska och fysikaliska egenskaper för­ändras när den kommer ut från oljeborrhålet och sprids ut över vattnet. I de därpå följande kapitlen tas upp riskerna för att svenska västkusten skall drabbas av ett okontrollerat oljeutsläpp vid Ekofiskområdet grundat på de norska institutens beräkningar. Någon detaljupp­delning av den svenska kusten har inte gjorts. Osäkerhet­erna i beräkningarna är så pass stora att detta inte kan anses meningsfullt. Problemen kring oljans drift och spridning i ett geografiskt sett mera begränsat område som svenska västkusten bör i så fall ägnas en speciellt studie. NMI har en matematisk modell som de använder för studier av oljedrift i kustzoner. Mera om detta tas upp i slut­kapitlet. En särskild beräkning görs med NMIs modell för en period med ogynnsamma väderförhållanden ur oljeförorenings-synpunkt för svenska kusten.

OLJANS NEDBRYTNING

Den yttre miljö som oljan kommer i när den lämnar borrhålet påverkar den på flera sätt.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     342

Det som först sker är att de lättflyktiga komponenter som oljan består av avdunstar. Redan under första dygnet för­svinner en stor del av oljan på detta sätt. Laboratorie­experiment med Ekofiskolja har visat att efter 1, 5 och 30 dygn försvinner 30, 50 respektive 56% av oljan. Detta gäller vid en temperatur på 15 - 20°C. Motsvarande försök gjordes vid 3 - 6°C och gav procenttalen 20, 32 respektive 40. Vid fältobservationer i samband med Bravo­utblåsningen erhölls ungefär samma värden för avdunstningens omfattning och förlopp. Om man tar med den avdunstning som skedde direkt vid utblåsningen, beräknat till ca 40%, blir den totala avdunstningen större. IKU uppger 50 och 58% avdunstning efter 12 timmar respektive 15 dagar.

Avdunstningens omfattning är självklart beroende på olje­sort och oljans temperatur vid utblåsningen. Den höga temperatur oljan hade vid Bravoolyckan (75 C) bidrog

således till den höga avdunstningen. Kraftig vind och där­med hög sjö är andra faktorer som påverkar oljans avdunst­ning. Genom att bespruta oljan direkt med vatten eller kemiska medel orsakar man ocksä en förändring av avdunst­ningen .

Vattnets vågrörelser åstadkommer att oljan blandas från vattenytan ner till underliggande vattenmassor. Den hastighet varmed detta sker är indirekt beroende av vind­förhållandena. Ju kraftigare vind dessto högre vågor och kraftigare omblandning och därmed snabbare nerblandning av oljan.

NMI har använt de samband som redovisas i figur 1 vid sina beräkningar. Sambanden visar hur sjötillståndet påverkar nerblandningen av oljan till underliggande vatten­massor.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet

343

® sjötillstånd 0-2      signifikant våöjd 0-0.5 m
(2) sjötillstånd      4      signifikant våghöjd 1.25-2.5 m

8       10      12      Ii      16      16     20     22    2i     26     28

Figur 1      Kvarvarande olja på vattnet, som funktion av tiden för givna sjötillstånd.

En bidragande  orsak   till  den  godartade  utveckling Bravo­olyckan  fick beträffande  nersmutsning av kustområden räknar  man med att  den kraftiga  nedblandningen  av oljan i vattnet  utgjorde.

Oljans  viskositet och densitet  förändras  också efter hand som oljan befinner  sig  i  vattnet.   Avdunstningen  som sätter  in direkt  leder till  att  oljans  viskositet  ökar kraftigt.   När oljan börjar ta  upp vatten  sker en drastisk  ökning av

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     344

viskositeten. Försök med Ekofiskolja visade en 10-dubbling av

viskositeten  jämfört med den rena oljan. Förändringen i

densitet är inte så  stor. Ren olja har en  densitet-

3 mellan 0.6 - 0.9 kg/dm . Efter upptagning av vatten kan

densiteten gå upp till 0.98 kg/dm . Vid vidhäftning av partiklar i vattnet kan oljans densitet öka ytterligare vilket leder till att den sjunker och sedimenterar. Under­sökningar visar dock att den del som. sedimenterar är liten.

Den "slutliga" nedbrytningen av oljan och oljekomponenterna sker genom oxidation. Genom oxidationen kommer oljan att ingå som en del av näringsämnena for djur och växter. Detta sker huvudsakligen på två vägar, mikrobiologisk oxidation och fotokemisk oxidation. Bestämmande  för nedbrytningshastig­heten är sådana faktorer som syre,  temperatur, ljus­intensitet och artrikedom av mikroorganism.er. Den mikro­biologiska oxidationen står för den helt dominerande delen av nedbrytningen av olja.

RESULTAT .W DRIFT- OCH SPRIDNINGSBERÄKNINGAR

Utblåsningen från Bravoplattformen har visat att en olycka kan  hända vid oljefälten i Nordsjön och att stora mängder olja relativt snart kan vara på drift i vattnet inte så långt från svensk kust. Hur stora är då riskerna för att oljan driver hit och hur mycket återstår av den när den kommer fram?

Utgången av Bravoolyckan blev relativt god inte minst tack vare de då rådande vindförhållandena. Vindens riktning varierade med tiden så att oljan huvudsakligen uppehöll sig i ett begränsat område ute i Nordsjön. Hade utblåsningen skett nägon vecka tidigare eller senare än vad som nu var fallet hade riskerna för oljeförorening av kusterna varit betydligt större. Detta visar analyser som norrmännen gjort.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet

345

Som ovan nämnts har man i Norge utvecklat matematiska modeller för att beskriva oljans drift på vattnet. De har, använts för att dels statistiskt beskriva riskerna för att olika kuststräckor skall drabbas av eventuella utsläpp, dels beskriva hur ett utsläpp vid en bestämd plats och tidpunkt driver med vind och ström. På norska kontinental­sockeln finns flera igångsatta eller planerade oljeborr-platser som framgår av figur 2.   Såväl IKU som NMI har behandlat utsläpp från samtliga platser i sina rapporter.

10  JI  12

10   IJ          16   19  70 Zl        2:-             21

Figur 2  De norska oljefälten samt gridnät använt för vindberäkningama (Gridavstånd = 150 km vid 60°N)

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     346

Resultat från IKUs modellstudier av oljedrift och oljespridning

Vid IKU har man använt sig av två beräkningsmetoder vad gäller oljans drift och spridning på vattnet, en statistisk och en deterministisk eller som de kallar den, situations­bestämd metod.

Till de Viktigaste faktorerna för bestämning av oljans drift hör vind- och strömförhållandena i det berörda området. Vind­data har framtagits av NMI. Grundat på lufttrycks förhållandena

har NMI räknat ut vindens riktning och hastighet för var sjätte timme.

Strömförhållandena vid Ekofiskfältet är dåligt kartlagda. Några mera permanenta strömbilder verkar inte förekomma enligt vad som är känt. Strömmarna varierar och torde vara starkt vindberoende. Strömmarna längs kusterna är bättre undersökta och har vissa dominerande riktningar som är rela­terade till de meteorologiska förhållandena. Överlagrat de meteorologiskt styrda strömmarna finns även i vissa områden betydande tidvattenströmmar. Sett över ett dygn blir effekten av tidvattenströmmen relativt liten. Beträffande oljans sprid­ning har den en viss betydelse. Nära kusten påverkar dy­ningar oljans drift.

I sina statistiska modellberäkningar använder IKU sig av vindstatistik från en femårsperiod, oktober 19 72 t o m september 19 77. De använda bakgrundsströmbilderna bygger på tidigare framtagna generella beskrivningar av strömför­hållandena, de beräknade vindarna samt resultaten från av IKU gjorda drivkortförsök.  Tidvattenströmmar är inte medtagna i de statistiska beräkningarna. IKU räknar med att denna förenkling i beräkningarna inte har nämnvärd betydelse. Den direkt vindinducerade hastigheten hos oljan är satt till 2.7% av vindhastigheten. Avböj ningen i rörelseriktningen pga jordrotationen har givits värdet 12 . Dessa värden har valts bl a mot bakgrund av resultat från drivkortsförsök.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     347

Beräkningar har gjorts för ett stort antal tillfällen och med olika utblåsningsmängder och -varaktigheter. En själv­tätning på 20% har lagts in ibland. Man har också plockat in möjligheter till uppsamling av olja. Omfattningen av dessa aktioner är bl a beroende av vädret. Genom slump­talsteknik väljs vid de statistiska beräkningarna olika kombinationer av t ex tidpunkt för utblåsningens start, dess varaktighet och per dag utsläppta oljemängder.

För Ekofiskfältets del har beräkningar gjorts med oljeut­släpp på mellan 2 000 - 14 000 t/d. Varaktigheten av dessa utsläpp har varit dels 5-15 dygn, dels 80 - 180 dygn. Detta innebär medelutsläpp per dygn på 8 000 t. Utsläppen varade i medeltal 106 dygn. Beräkningarna över oljans drift pågår upp till 100 dygn efter det att utblåsningen stoppats.

Resultaten visar att för denna femårsperiod i medeltal 2% av den utsläppta"oljan skulle driva iland. Ingen uppsam­ling av olja är då inberäknad. Den största delen av den olja som driver iland skulle drabba dansk och norsk kust och en tjugondedel i medeltal skulle nå Sverige. Uttryckt i oljemängd skulle det betyda 900 t. Den maxiraala olje­mängd som skulle kunna nå svensk kust är enligt denna beräkning cirka 8 500 t. Om man tar hänsyn till de upp­samlingsaktioner som man har lagt in som möjliga i modellen skulle den oljemängd som i medeltal drabbar Sverige bli cirka 500 t och maximalt cirka 5 000 t.

Vid beräkningar med den deterministiska metoden har IKU med NMIs hjälp valt ut perioder med sådana vindförhållanden som medför de största riskerna för ilanddrift av olja. I Ekofisk-beräkningarna sattes starttidpunkten till 9 januari 19 75 och i övrigt användes följande utgångsvärden.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     348

utsläppt oljemängd                                   Varaktighet

2 000 t/d                                                        10 dygn

2 000 t/d                                                     5 månader

14 000 t/d                                                      10 dygn

14 000 t/d                                                   6 månader

IKU har i dessa modellberäkningar tagit hänsyn till tid­vattenströmmar .

Resultaten visar att med en utblåsningsmängd på 14 000 t/d strandar under sex månader totalt omkring 37 000 t olja vilket utgör cirka 1.5% av totalt utsläppt mängd. Detta är i samma storleksordning som resultaten från de statist­iska beräkningarna. Strandad mängd olja fördelar sig ojämnt över månaderna. Under mars når t ex ingen olja kusten, medan det under juni driver iland cirka 5%.

Det mesta drabbar Danmark och Norge. Först under sjätte månaden, dvs juni, når någon olja fram till svensk kust. I figur 3 visas oljebältets utbredning när det når Sverige.

Den kortaste tiden för oljan att nå svensk kust, var enligt beräkningarna 26 dygn.  Av rapporten framgår där­emot inte hur stora mängder som drabbar Sverige.

Beräkningen med 2 000 t/d ger samma utbredning av oljan. De mängder som når land är mindre men procentuellt sett lika.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet

349

Figtir 3      Utsläppsperiod:     12 juni - 12 juli 1975     Oljeflakens läge 12 juli

Påverkat C3m:åde fram till 12 juli ) Påverkat onråde fram till 26 augusti

Resultat   från  NMIs  modellstudier  av oljedrift  och oljespridning

Som grund  för NMIs  beräkningar  ligger  samma  femårsperiod med vinddata  som IKU  använt  sig  av.   Beträffande  bakgrunds­strömmarna har man  studerat  tidigare  gjorda  arbeten  rörande strömmar  i  aktuella områden och  tagit  fram  en strömbild som fått  gälla  för hela beräkningsperioden.   Tidvattenströmmar är ej  medräknade.   Vinddriften har man satt till   3%   av   vind­hastigheten  och  avböjningen  i  rörelseriktningen pga  jord­rotationen  till   15   .   Dessa  värden  skiljer  sig nägot  ifrän  de soni IKU  använt.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet

350

Pga att de meteorologiska förhållandena skiljer sig väsentligt åt mellan sommar- och vinterhalvåret har man delat upp alla beräkningar i tvä delar. Vindarna är i medeltal hårdare under vintern pga mer intensiva ostgående låg­tryck med vindar från söder till nordväst. Under sommar­halvåret förekommer stabila högtryck med lugna vindför-hc.llanden, speciellt under maj, juni och juli.

Beräkningarna bygger pä fyra punktvisa utsläpp per dygn från respektive oljeborrplats. Varje enskilt utsläpp följs under 23 dygn. NMI anser att det är tillräckligt för att kartlägga de kuststräckor som kan bli berörda av oljeutsläpp. Oljans nedbrytning beräknas efter sjö­tillståndet (se figur 1). Första dygnets avdunstning läggs in särskilt medan avdunstningen fr o m andra dygnet är medräknad.

NMI kommer i sina studier fram till ungefär samma resultat som IKU. I genomsnitt strandar mellan 1 och 2% av utsläppt oljemängd vid någon kust. De områden som främst drabbas är Norges sydvästkust och Danmarks västkust.  Strandad oljemängd varierar kraftigt under året.

 

 

 

Procent

 

 

 

•

i

 

NORGE

 

70-

llllllll

DANMARK

 

 

 

 

 

 

 

b-

 

 

 

 

IIIIIIIIIIMTTTI

U-J

 

 

 

 

 

 

IHllllllllllllllllll

M    J

Figur 4      Strandad oljemängd i procent av dygnsutsläpp för­delat efter utsläppsmånadema i perioden oktober 1972 till juni 1977.

I   figur  4   ar  inlagt  för varje månad den procent  av ut­släppta  oljan  som beräknas   stranda.   Här  är   inte  medräknat nägon  avdunstning  under  första dygnet.   Med  en  antangen  av-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.1    Kommundepartementet

351

dunstning på   50%   får  värdena  i  diagrcimmet halveras.   Av figuren   framgår  att  riskerna  för  strandning  av olja är betydligt större  under vintei?-än  under  sommarmånaderna. Enligt beräkningarna, som omfattar en  femårsperiod,   drabbas ncrsk  kust  inte  alls   under maj,   juni  och  juli.   Beräkningar över en betydligt  längre  tidsperiod  skulle  troligen  ge  som resultat  att  en  viss  mängd olja  även  strandar  under  dessa månader.

Figur   5 visar hur   lång  tid det   i   genomsnitt  tar  för  oljan att  nå  olika havsområden och  kuststräckor.

A   Vinterhalvåret

8   Scmnarhalvåret

Figur 5     Genonsnittlig drivtid  (dygn)  för oljan till olika havs- och landoti-råden.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     352

såväl sommar- som vinterhalvåret har tagits med. Isolinjen för 28 dygn visar således de områden som över huvud taget berörs av oljan enligt NMIs beräkningar. När beräkningarna begränsas till 28 dygn nås den svenska kusten inte alls av oljan under sommarhalvåret. Under vinterhalvåret där­emot berörs den svenska kusten, i genomsnitt efter 24 dygn och i extrema fall efter 20 dygn. NMIs beräkningar visar att den svenska kusten nås av cirka 1% av den olja som totalt strandar under vinterhalvåret.

Beräkningar av oljedrift med NMIs modell vid en för Sverige
ogynnsam period________________________________________

De resultat frän IKUs och NMIs arbeten som redovisats i före­gående kapitel visar huvudsakligen på ett statistiskt sätt riskerna för att olika kuststräckor skall drabbas av ett eventuellt oljeläckage från Nordsjön. Svensk kust har där ingått som en del utan att särbehandlas.

För att se hur ett enstaka utsläpp kan driva och eventuellt nå svensk kust har SMHI därför gjort en studie med hjälp av NMIs modell. NMI har modifierat modellen nägot för att den skall vara speciellt tillämpbar i kustzonen. En period har valts ut dä riskerna för strandning vid svensk kust bedömts som stora. Förutom transportväg erhålls kvarvarande procent olja av utsläppt mängd vid olika tidpunkter och platser.

Utsläppet påbörjades 1 oktober 1978 och fick pågå i två dygn. Som bakgrundsstrcmmar har använts NMIs strömbild med vissa justeringar.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet

353

 

3-5/11 - Tidpunkt för oljans passage 35%      - Kvarvarande del av vid Ekofisk utsläppt oljörängd

Figur 6      Beräknad drift av olja. Utsläppsperiod 1-3 oktober 1978.

I   figur  6   framgår  resultaten  av studien.   Där  är  samman­lagt  åtta trajektorior,   fyra per  dag,   som beskriver oljans väg.   Vindarna  var  strax efter  utsläppet  växlande,   vilket påverkade  oljan  på  så  sätt  att  den  uppehöll   sig i  närheten av utsläppsomrädet.   Sedan  kom en  period med  övervägande västliga  vindar.   Oljan  drev dä  mot Jyllands   västkust  och togs  om hand av  den  relativt  kraftiga Jutska  strömmen. Med  dessa beräkningar  skulle  oljan ha nått  svensk kust omkring den  10   november.   När oljan  drivs  in mot Jyllands västkust  återstår enligt beräkningarna  3   -  4%   av den.   Vid svenska  västkusten  är  cirka  2-3%  kvar  av den  vid Ekofisk utsläppta oljan.

23   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 119. Bilagedel

SVERIGE

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     354

Det här exemplet, som omfattar två dygns oljeutsläpp, visar hur oljan vid ogynnsamma väderförhållanden kan driva mot svensk kust och hur mycket av den utsläppta oljemängden som når Sverige. Någon beräkning av hur vanlig en sådan vädersituation är har här inte gjorts. Detta berörs emeller­tid i de föregående kapitlen.

SAMMANFATTNING

En genomgäng har gjorts av riskerna för att Sverige skulle drabbas av oljeförorening vid en okontrollerad utblåsning vid Ekofiskfältet. Studien bygger i huvudsak på norska arbeten gjorda vid Institutt for kontinentalsokkelunder-Sjbkelser, Trondheim och Det norske meteorologiske institutt, Oslo.

Med hjälp av matematiska modeller har dessa institut tagit fram oljedriftsprognoser som beskriver riskerna för att olika kust- och havsområden skall förorenas av oljespill. Såväl modellerna som tillvägagångssättet i övrigt skiljer sig en del ifrän varandra. Trots detta överensstämmer i stort sett de erhållna resultaten. Av resultaten fram­går att 1 - 2% av frän Ekofisk totalt utsläppt oljemängd skulle stranda vid nägon kust. Riskerna för strandning är störst om en utblåsning skulle ske vintertid. Det mesta av oljan skulle stranda på norsk eller dansk kust, men även Sverige skulle utsättas för en viss oljeförorening. I genomsnitt skulle 1 - 5% av den olja som totalt strandar drabba svensk kust.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     355

Någon detaljbeskrivning av vad som händer svensk kust har det däremot inte varit möjligt att ge inom ramen för denna begränsade studie.

Den kortaste tiden för oljan att driva från Ekofisk till Sverige har beräknats till cirka 20 dygn.

7

U|f Ehlin Avdelningsdirektör

Ingemar Holmström

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet

REFERENSFÖRTECKNING

356

 

Audunson, T  (19 77)

m fl

Bravoutblåsningen, feltobservasjoner, analyseresultater og beregninger till-knytte.t oljen pä sjien. IKU rapport nr 90

 

Audunson, T  (19 78)

Drift og spredning av olje på vann. Institutt for kontinentalsokkelunder-s0kelser (IKU)

 

Audunson, T  (19 78)

Oljesidl längs norske kysten. IKU

Haug, O      (1978)   Overflatedrift av simulerte oljeut-
Jensen, O                    slipp på norsk kontinentalsokkel.

Klima nr 1 sept 19 78. Det norske met.

inst., Oslo

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     357

Bilaga   3

TEKNIK FÖR OLJEBEKÄMPNING TILL SJÖSS

Några övergripande och sammanfattande synpunkter på befintlig teknik samt på behovet av vidareutveckling och forskning

Promemoria åt 1977 års oljeskyddskoramitté av marindirektör Gösta Kaudern

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     358

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Inledning

1.   Oljeutsläpp till sjöss

2.   Oljor

3.   Utsläpp - hotbilder

4.  Upptäckande

5.   Bekämpning

6.   Uppsamling och vidaretransport

7.   Fartygsmateriel, resursfördelning

8.   Sammanfattning

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet    359

TEKNIK FÖR OLJEBEKÄMPNING TILL SJÖSS

Några övergripande och sammanfattande synpunkter på befintlig teknik samt på behovet av vidareutveckling och forskning.

INLEDNING

Inom ramen för 1977 års oljeskyddskommittés arbete anvisade kommundepartementet 1979-03-07 ett extra anslag att användas av undertecknad Kaudern och Erik Söderbaiam för en särskild undersökning om metoder och teknik för bekämpning av till sjöss löskommen olja.

I kommitténs betänkande hänvisas till rapporten "Olje-och kemikalieskyddsforskning" av Erik Söderbaum (CTH, SH 9 5-79). I denna rapport ingår material som framtagits för ovannämnda anslag. Rapporten skall ses som en väsent­lig del av resultatet av den tekniska undersökningen. Rapporten innehåller en förteckning över materiel och metoder för oljebekämpning. Den innehåller också en hel del bedömningar om användbarhet och begränsningar hos beskriven materiel under olika förhållanden. Speciellt i sistnämnda avseende skulle dock mycket vara att tillägga.

En fortsättning av utredningsarbetet var också planerad och påbörjad men den har ej kunnat fullföljas inom de av kommittén under 19 79 beslutade tids- och kostnadsramarna. Denna fortsättning syftade till att grundligt utreda de tekniska förutsättningarna för att med nu tillgänglig materiel genomföra effektiva oljebekämpningsaktioner samt att med ledning därav ge anvisningar för framtida anskaffnings- och utvecklingsinsatser.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     360

I föreliggande kortfattade rapport ges en samman­fattning av vissa fakta, resultat och synpunkter som kommit fram under utredningsarbetet. Här framförda kompletterande och övergripande åsikter är endast grundade på hittills tillgängliga uppgifter och är stundom subjektiva. Det är starkt önskvärt att under­sökningsarbetet kan fullföljas i någon form och att erforderliga insatser på utveckling och forskning inom oljebekämpningstekniken möjliggörs.

1. OLJEUTSLÄPP TILL SJÖSS

Oljetransporterna på världshaven och oss omgivande farvatten har under hela efterkrigstiden kraftigt ökat. En konsekvens är att även oljeutsläppen ökat om också lyckligtvis inte i samma takt. Det är dock givet att oljeutsläpp till sjöss förekommit så länge olja transporterats med fartyg - som bunker eller som betalande last.

Det är däremot först under senare år som naturvård och miljöintressen gjort sig starkt hörda i den all­männa debatten. Därmed har också oljeutsläppen och skador orsakade av dem kommit att väcka stark upp­märksamhet och indignation.

Man kan nog påstå, att som alltid slår pendeln över, innan en balanserad uppfattning växer fram och allmänt accepteras. Det är ingen tvekan om att massmedia, genom en klart dokumenterad benägenhet att gripa tag i frågor som kan väcka uppståndelse, bidrar till att förstora bilden av vad som händer. Tyvärr gäller detta även TV, som dock inte är beroende av tillfälliga kunder och därför borde kunna sprida mer saklig infor­mation. Det är ofta inte fakta utan enskilda personers åsikter om fakta, som serveras. I dessa förhållanden

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     361

ligger också en del av förklaringen till att man inte tidigare hört talas om "oljekatastrofer" vid våra kuster. Det har gått inflation i ordet kata­strof. Felaktig information gör mer skada än nytta. Det sagda fär dock självfallet inte tolkas så att utsläppen kan negligeras eller skadorna bagatelli­seras.

Den omfattande inventeringen efter ett stort olje­utsläpp leder till att man också upptäcker olja och nedsmutsning, som inte har samband med det aktuella utsläppet. Bilden blir därigenom lätt förstorad. Sommargäster, fritidsseglare och andra personer, som endast tillfälligtvis och för sitt nöje besöker skär­gården, ser också extra allvarligt på utsläppen men har inte stora möjligheter att sätta in dessa i de större sammanhangen och längre perspektiven.

Det är möjligt att de ständiga utsläppen av olika slags avfall och kemikalier i längden är mer förödande än oljeutsläppen. De bara inte syns och märks lika tydligt.

Kunskaperna om vad som verkligen händer med oljan och med ekologien inom ett drabbat område än ännu ofull­ständiga. En mer balanserad syn är på väg, men endast genom systematisk uppföljning och forskning över många år kan nöjaktig kunskap vinnas.

Mycket tyder på att naturens "läkande" krafter (meka­niska, kemiska och biologiska) är de bästa vid många typer av utsläpp och att de verkar snabbare än man velat tro. Ett faktum värt att notera är att även stora oljeutsläpp är försvinnande små i förhållande till volymen i haven. Kraftig utspridning av oljan är därför en form av läkning. En negativ faktor är dock att det ofta är samma kustavsnitt som drabbas av olje­påslag.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     362

Det är viktigt att man värderar miljön och gör en ekonomiskt försvarbar och välgrundad avvägning mellan å ena sidan skada ocn å andra sidan beredskap och insats.

En finsanering i ett skärgårdsområde kan t ex bli ytterligt dyrbar utan att ge önskad effekt bl a därför att mindre påslag sker då och då utan att uppmärksammas. Den dyra finsaneringsinsatsen kan vara förgäves redan dagen därpå. En långt driven finsanering kan även få skadeeffekter på miljön, på levande växter och orga­nismer på land och i vatten. Dessa skadeeffekter kan ibland bli större än oljeresterna. Kustkommunerna kan även ta tillfället i akt i samband med ett oljepåslag att få sina badstränder finsanerade på statens bekost­nad. Normer som anger hur och hur långt strandsaneringen skall drivas måste tagas fram.

Skadade fåglar är något som 'helt naturligt väcker all­mänhetens indignation. Otvivelaktigt har dock fridlys­ning och naturreservat medfört en kraftig ökning av fågelbeståndet vid kusterna. Detta gäller bäde önsk­värda och oönskade arter. Det är inte utrett hur de ekologiska sammanhangen påverkats. Hur påverkas t ex fiskyngelbeståndet på mjukbottnar av det växande sjö-fägelbeständet? Gör oljan ur denna synvinkel ibland nytta i stället för skada? Det finns exempel på att fiskbestånden ökat en tid efter oljeutsläpp på grund av växande bestånd av mikroorganismer såsom plankton. Samtidigt finns det andra fall, där fiskbeståndet allvarligt skadats och reproduktionen störts. Den osynliga bottensaneringen är sannolikt viktigare än den synliga strandsaneringen.

Detta är frägor som kräver forskningsinsatser och som det är av största intresse att få bättre klarlagda.

I varje fall är det klart att försök till tvättning av oljeskadade fåglar är en meningslös åtgärd.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     363

2. OLJOR

Detta kapitel har berörts i kommittébetänkandet. Här skall blott understrykas hur fel det är att tala om olja som en enda produkt.

Oljetransporter och oljeutsläpp omfattar hela skalan från oraffinerade råoljor - crude oils - från olika källor och med olika egenskaper och sammansättning till hela raden av raffinerade produkter alltifrån lättflyktig bensin till fotogen, smörjoljor och tunga svarta eldningsoljor för att blott nämna några av de viktigaste.

De olika produkternas beteende efter ett utsläpp i vatten är helt olikartade. De lättare destillaten sprids fort över vattenytan och förflyktigas sedan snabbt.

Smörjoljor och liknande produkter beter sig pä liknande sätt men förflyktigas ej. De emulgerar dock lätt med vattnet och sprids. Ovannämnda produkter är i allmänhet ej bekämpningsbara till sjöss med nuvarande teknik. De kan vara giftiga för växt- och djurlivet i vattnet. De ger inte synliga skador på stränderna annat än möjligen av mycket kortvarig natur.

De tunga eldningsoljorna (bunkeroljorna) blandar sig inte så lätt med vatten, de flyter och smutsar kraftigt stränderna, om de når land. Djur och växtliv skadas.

Råoljorna innehåller alla komponenterna, tunga såväl som lätta, smutsiga såväl som rena, stabila liksom lättflyktiga. De lätta beståndsdelarna avdunstar efter­hand - ett slags destillation av samma slag som i raffinaderierna - varvid specifika vikten för resten ökar liksom viskositeten. 40-60% av volymen kan på så sätt avdunsta. Vidare självdispergerar ofta omkring 20% av ursprungskvantiteten. Den kvarvarande trög­flytande oljan är tung och klibbig. Den klumpar lätt

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     364

ihop sig, speciellt vid låga temperaturer. Den tar efterhand upp vatten, varvid volymen åter ökar samtidigt som volymvikten ökar. Vatteninbland­ningen uppgår till omkring 60-70% och efter ca 10 dygn är det hela i regel stabilt. Volymen är då ungefär densamma som det ursprungliga råoljeutsläppet men består av mer vatten än olja. Vattnet jämte olika föroreningar gör att oljan kan sjunka under vattenytan. Oljan kan bli flytande på visst djup, särskilt om vatt­net är skiktat genom olika salthalter, vilket är mycket vanligt i oss omgivande hav.

Vid bekämpningsinsatser är det viktigt att veta, vad slags oljor man har att göra med. Det är bunker- och råoljorna, som främst kan bekämpas med nuvarande teknik. Det är också dessa oljor, som fraktas i stora kvantite­ter och som svarar för de största utsläppen och de svå­raste nedsmutsningarna och miljöproblemen, när de når stränder och kuster.

Oljans sammansättning, vädret, temperaturen, kustens utseende är faktorer som i hög grad bestämmer effekten och skadan av ett utsläpp.

På teknikens nuvarande ståndpunkt måste man göra en dygd av nödvändigheten och låta forskning, materiel­utveckling och bekämpningsinsatser i första hand ta sik­te på de nyss nämnda oljetyperna - bunker- och råoljor.

Att kräva stora och dyrbara insatser mot oljefläckar, som snabbt förflyktigas eller som gör ringa skada om någon del därav når land är givetvis meningslöst. Det händer t ex att jetflygplan vid haveri släpper ut kvar­varande bränsle - flygfotogen - i havet. Dessa utsläpp rapporteras ej som miljöfarliga, inte därför att man vet att de är ofarliga utan därför att de avdunstar och självdispergerar och dessutom ej är bekämpningsbara. De ökande transporterna av raffinerade produkter i s k produkttankers på över 30 000 ton måste dock uppmärk­sammas. Forskningen om man skall göra något åt dessa typer av utsläpp och i så fall hur, bör ökas.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet     365

3. UTSLÄPP - HOTBILDER

I våra dagar transporteras oljor av alla olika slag med fartyg. Det kan gälla bunkerolja, betalande last eller båda dessa samtidigt. Storleken pä specialfar­tygen för olja kan variera från små bunker- och kust­tankers över produkttankers på 25 - 50 000 ton upp till de största crudeoil-fartygen på ca 500 000 ton dw. Med ton menar man då ton dödvikt (dw), som helt enkelt anger hur mänga ton fartyget kan lasta. Alla dessa olika typer och storlekar är ur olycksfallssyn­punkt inte likvärdiga. Det är givetvis inte endast fartygsstorleken som spelar en roll. Lastoljetankernas storlek har också betydelse liksom hur de är arrange­rade. Största tankar på existerande fartyg kan röra sig om 50 000 m . I vissa fall kan ett torrlastfartyg vara farligare än ett mindre tankfartyg. Moderna con­tainerfartyg som regelbundet anlöper Göteborg för upp till 10 000 ton tung eldningsolja i bunkertankarna av vilka de största är pä över 1 300 m . Detta skall jämföras med en kusttanker, som totalt kanske inte för mer än 1 300 m vid full last, fördelat pä många tankar.

Eftersom oljan som regel endast fraktas i en riktning, t ex från Persiska Viken till Europa, USA eller Japan, är det naturligt att man spekulerat över fartyg som kan föra annan   last på återvägen. Resultaten är de s k kombinationsfartygen, OBO (ore-bulk-oil), 0/0 (ore-oil) och en tidigare vanlig typ, malmtankern. Se skis­ser sid 24.

En mängd internationella och nationella konventioner och regler påverkar nvimera fartygskonstruktionerna. De syftar till att göra tankfartygen så säkra som möjligt. Ratificeringen av konventionerna går dock trögt. Den senaste "Marpol 73" har sälunda inte ännu antagits av erforderligt antal stater. Det bör dock

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     366

understrykas att riskerna med transport av oljor inte helt kan "skrivas bort".

De senaste reglerna, ett tillägg till "Marpol 73" kallat "Protocol 78", innehåller bl a bestämmelser för fartyg från 20 000 ton dw och uppåt, som innebär att den exponerade bordläggningsytan delvis skall skyddas genom dubbelbotten och/eller sidotankar, som ej får föra olja. 45-% skall skyddas på detta sätt på en 20 000 tonnare. Den skyddade ytans andel avtar med fartygsstorleken och skall på en 200 000 tonnare vara minst 30%. Bestämmelsen innebär en avsevärd förbätt­ring, eftersom man får ett skydd och samtidigt i regel inte behöver föra olja eller vatten omväxlande i samma tankar. Den skyddade ytan är dock långt ifrån hel­täckande.

Dubbelbotten på tankfartyg är på gott och ont. Den kan vara ett gott skydd vid grundstötning. Samti­digt utgör den ett trångt utrymme, som är svårt att inspektera och rengöra. Om explosiva gasblandningar samlas i dubbelbotten utgör den en säkerhetsrisk. "Berge Istra" och "Berge Vanga", som båda var OBO-far-tyg med dubbelbotten, kan ha gått under pä grund av explosioner i dubbelbotten.

Explosioner i lasttankar har i regel inträffat i sam­band med tankrengöring. Vid sådana tillfällen är far­tygen i allmänhet läns på olja. Dessa olyckor medför därför förlust av människoliv och fartyg men ringa oljeutsläpp. Anledningen kan vara ovarsamhet ombord, t ex vid svetsning. Även andra orsaker har nämnts och man misstänker statisk elektricitet i tankarna i sam­band raed rengöring m.ed vattenspoining. ■ Ef ter de tre allvarliga olyckor som inträffade för ca 10 är sedan, då tre supertankers på ca 300 0 00 ton dw vardera drab­bades, .Mactra, Marpessa och Kong Hakon VII, startades ett omfattande forskningsarbete kring detta problem.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     367

För att förhindra explosionerna kan man vädra ut ol­jegaserna. Från oljerester i tankar bildas dock stän­digt gas, varför täta kontroller måste göras. Ett nytt krav är att man blåser in renade avgaser med låg syrgashalt, s k inertgas. Inertade tankar kan inte explodera, men även här måste täta kontroller göras. Enligt en teori kan explosionen på "Berge Istra" ha orsakats genom att gas frän ett lastrum tryckts till­baka in i det rum där inertgasanläggningen var place­rad och där antänts. Det är därför alltid nödvändigt med god utbildning och korrekt handhavande samt för­siktighet när man har med tankfartyg att göra.

För Sveriges vidkommande är grundstötningar och kol­lisioner de allvarligaste hoten för oljeutsläpp. Na­turligtvis kan även andra typer av fartygsolyckor ge oljeutsläpp, t ex explosioner.

I det tidigare nämnda "Protocol 78" finns före­skrifter om hur stora tankarna fär vara. På grundval av detta har sedan gjorts teoretiska beräk­ningar över vad som händer vid grundstötning och kol­lision. Målet är att inget oljeutsläpp skall kunna bli större än 30 000 m . I verkligheten kan man själv­fallet inte lita pä att förloppet blir just så som konventionens teoretiska beräkningar visar. Se skis­ser sid 25.

Om det ställs särpräglade och fördyrande krav på svenskregistrerade fartyg och om dessa krav inte vin­ner internationell anslutning blir fartygen olönsamma, andrahandsvärdet blir tvivelaktigt och fartygen blir troligen inte byggda. Resultatet kan bli motsatsen till det åsyftade. Skall insatser på ett eller annat sätt subventionernas måste kostnaden vägas mot andra samhällsnyttiga insatser.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     368

En effektiv metod att höja säkerheten vid sjötrans­porter är att förbättra farlederna. Jämfört med trafik­skyltning iland förefaller farledsmarkeringarna till sjöss primitiva och svårtolkade. Tänkvärt är också att till lands lägger man ner hundratals miljoner på -att bredda och förbättra trafiklederna samt räta kurvor etc. Till sjöss har man i stort accepterat naturen som den är. I stället eftersträvar man fordon (fartyg), som tål att "köra av vägen" (farleden) och mot berget vid sidan av utan att lasten rinner ut. Här finns utrymme för nytänkande och ny teknik.

UPPTÄCKANDE

De lätta destillaten sprids snabbt över vattenytan, de ger utbredda tunna färgskimrande "öar" eller "stråk", som är lätta att upptäcka optiskt men som snabbt för­flyktigas. Sker utsläppet nattetid blir det sannolikt aldrig upptäckt.

Smörjoljor och liknande rena produkter ger likartade effekter men de förflyktigas ej utan fortsätter länge att flyta omkring. Hur länge beror i hög grad på pro­dukten samt på väderleksförhållandena. De emulgeras sä småningom och kan då vara omöjliga att upptäcka men kan vara farliga för levande organismer på grund av giftinnehåll.

Råoljorna är till en början i regel lätta att upptäcka tack vare de ingående lätta produkterna. Efter en tid - beroende på bl a vädret - kan de ha förändrats så att de inte längre kan observeras ens med nu till­gänglig instrumentutrustning. Processen tar sällan längre tid än 10 dygn.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     369

Bunkeroljorna beter sig ungefär som råoljorna och är därför relativt lätta att upptäcka. De är dessutom mer beständiga.

Alltmer sofistikerade metoder för upptäckande och föl­jande av oljeutsläpp även i mörker och nedsatt sikt har framtagits, främst sidspanande radar och IR/UV-scanners. Olja, som flyter under vattenytan, kan ej upptäckas med nu tillgänglig teknik.

Man bör komma ihåg att oljeutsläpp i regel sker under förhållanden, som är ogynnsamma både ifråga om upp­täckande och bekämpning.

Oavsiktliga utsläpp - grundstötning, haveri, kollision -sker ej sällan i dåligt väder med nedsatta siktförhål-landen, som också försvårar upptäckande och bekämpning.

Avsiktliga oljeutsläpp - tankrengöring etc - sker naturligt nog ute till sjöss, så långt frän kusten som möjligt, helst nattetid och i dåligt väder så att oljan slås sönder och emulgerar eller sjunker och blir svår att upptäcka. Ofta tillsätter redan det utsläppande fartyget dessutom dispergeringsmedel (=tvättmedel).

I dessa ogynnsamma fall är den omfattande avspaningen inte någon garanti för att utsläppen upptäcks. Vid de allvarligaste olyckorna - grundstötning eller kolli­sion inom egen skärgärd eller hamn - sker givetvis rapporteringen i allmänhet snabbt och direkt.

En tredje form av utsläpp - oavsiktlig överpumpning vid bunkring e d - är inte ovanlig. Vanligen sker dessa missöden i hamn eller i skyddade vatten. Omständig­heterna är dä gynnsamma för framgångsrik bekämpning.

Med den lagstiftning, de konventioner och de fartyg som nu finns mäste bekämpningsbara, miljöfarliga oljeutsläpp lyckligtvis bli rätt sällsynta. Det kan

24    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     370

dröja länge till nästa verkligt allvarliga olje­utsläpp, vilket ju inte betyder att ett sådant inte kan inträffa i morgon och att vi alltid måste vara beredda.

BEKÄMPNING

I denna promemoria behandlas endast bekämpning genom

upptagning.

I regel är det av stor vikt, att ett utsläpp upptäcks på tidigast möjliga stadium. Därnäst är det viktigt, att insatser snabbt kan göras även om dessa blir av begränsad omfattning.

Speciellt gäller detta vid utsläpp i skärgårdar, hamnområden och invid kusten. En snabb insats med länsor kan då - speciellt i gynnsamt väder -hindra att oljan sprids. Därigenom kan sedan den egentliga bekämpningen bli verkningsfull. Målsätt­ningen hos kustbevakningen är att incidentberedskapen är bemannad senast inom 2 timmar och på plats senast inom 6 timmar. Detta är en realistisk målsättning, men givetvis finns det tillfällen då en snabbare insats skulle vara värdefull.

Snabba insatser kan göra att man klarar mindre utsläpp. Men de kan inte lösa alla problem. Erfarenheten visar att stora allvarliga utsläpp kräver stora tekniska, materiella och personella insatser för att effektivt kunna bekämpas. Avvägningen mellan snabba och dyrbara tekniska hjälpmedel och en bredare insatsberedskap måste därför göras på ett riktigt sätt. De snabba åtgärderna kan se effektiva ut men får inte stjäla frän behoven av tunga långvariga insatser. De stora insatserna för upptagning måste få ta sin tid och kan få ta sin tid.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.1    Kommundepartementet   371

Bekämpningsmateriel

Generellt kan sägas, att erfarenhet från oljeutsläpp inte är lätt att skaffa sig. Prov i fullskala kan knappast göras av enskilt företag. Prov i modellskala blir inte realistiska.

Följden är att uppfinnare, konstruktörer och till­verkare i stor utsträckning saknar det underlag som behövs för att komma fram till användbara och ända­målsenliga konstruktioner.

För effektiv bekämpning krävs dessutom kompletta system omfattande allt från upptäckande av oljeutsläpp till det slutliga omhändertagandet. I systemen skall ingå lämpliga fartyg, som gör det möjligt att hantera materielen även under ogynnsamt väder. Systemen måste anpassas till varje enskilt fall. Några universal­system, som klarar alla situationer finns ej.

Flertalet företag i branschen - oftast mindre sådana -som nu arbetar med oljebekämpningsutrustning har specialiserat sig på en länk i kedjan. Detta räcker alltså inte. Kravspecifikationer måste utarbetas och de större satsningar som krävs fordrar medverkan och stöd från staten eller stora .kapitalstarka företag.

Länsor

Befintliga länstyper (inomskärslänsor, kustlänsor och havslänsor) har visat sig vara konstruerade för att i gott väder invalla utsläppt olja som i samman­hängande "flak" eller "stråk" flyter på vattenytan. Dessa idealiska förhållanden existerar inte ofta i verkligheten. Följden är att länsorna ganska sällan helt motsvarar behoven vad gäller funktion och håll­barhet.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.1    Kommundepartementet

372

I lugna och skyddade vattenområde.n och i gott väder, t ex i skärgårdar och hamnar, kan länsor oftast göra god tjänst. Utsläpp kan invallas och oljans spridning hindras. Genom att låta länsorna följa med vind och ström, kan oljeutsläpp dirigeras till vikar e d för samling och upptagande. Genom att lägga länsor i liten anfallsvinkel mot oljan kan denna dirigeras i önskad riktning.

Det säger sig självt att svårigheterna växer med till­tagande vind och sjö. Man brukar relatera länsors an­vändbarhet till våghöjden. I litteraturen kan man läsa att 2,5 m våghöjd är maximum. Man säger också att länsor klarar vindstyrkor på 10 m/s. Detta är en farlig förenkling. Lugn havsdyning som t ex finns i Sydatlanten och Stilla Havet kan säkerligen flertalet länsor klara även om våghöjden är betydligt större än normen anger. Hård, krabb sjö som kan uppträda vid vindkantringar, när ström och vind möts, när vattnet grundar upp etc, skapar förhållanden, som ingen länsa klarar. Hård vind till sjöss ger samma effekt även om våghöjden är ringa.

Allmänt sägs att länsor inte kan bogseras i högre fart än 0,5 - 1,5 knop, om oljan skall stanna på länsans "lovart" sida. Av samma skäl kan länsan inte klara strömmar över ca 0,5 - 1,5 knop. I Sverige omgivande kustvatten är strömhastigheten inte sällan 1-3 knop.

Angivna farter relateras till olika länstyper. Även dessa uppgifter måste tas med en stor .nypa salt. Effektiviteten beror i hög grad pä väderlekstypen. Ibland är några tiondels knop tillräckliga för att strömningen skall föra oljan över eller in under länsan.

Effektiva metoder att till sjöss under ogynnsamma väderförhållanden valla in oljeutsläpp existerar inte för närvarande.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     373

Trållänsor skulle kunna lösa en del av ofullkom­ligheterna med nuvarande "täta" länsor, speciellt när oljan klumpat sig och spritts över stora ytor. De medför dock andra svårigheter och befinner sig på utvecklingsstadiet.

Upptagare

Dessa arbetar efter olika principer och har visat sig vara förhållandevis effektiva, så snart oljan har kunnat samlas i tjocka skikt genom invallning med länsor eller eventuellt på annat sätt. De vanliga typerna - skimmers av olika slag - fordrar att oljan har god vidhäftningsförmåga och är flytande. Starkt vattenblandad råolja eller olja i klumpar kan ej tagas upp med dessa apparater.

Ett problem är ofta att oljan blir förorenad av fasta partiklar såsom sjögräs, bräder och annat, som flyter i vattnet.

Sn ny typ av upptagare har nyligen framtagits och prövats med viss framgång. Dess fördel är just att den med hjälp av en skärande skruvpump även klarar olja, som är starkt uppblandad med främmande produkter.

I öppen sjö och hårt väder och ström är de flesta upptagare svårhanterliga och verkningsförmågan givetvis påverkad - om än i mindre grad än vad som gäller länsorna. Flera mindre och lätthanterliga upptagare är ofta att föredraga.

För bekämpning av olja i is eller olja som sjunkit och flyter under vattenytan finns idag inga kända tekniska hjälpmedel och metoder. Någon gång kan dock isen vara till hjälp, ben hindrar oljan att flyta fritt omJcring öch oljan kan tas upp i råkarna med grävskopa.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     374

Både i fräga om länsor och oljeupptagare behövs en stor förutsättningslös forsknings- och innovations­insats, som förhoppningsvis kan leda fram till nya, tidigare oprövade, tekniker och lösningar.

Sorptionsmedel

Dessa kan under vissa omständigheter vara till hjälp för att hindra spridning och underlätta upptagande av löskommen olja. Ibland är de dock mer till besvär och skada. De försvårar eller omöjliggör t ex upp­tagande med skimmers.

UPPSAMLING OCH VIDARETRANSPORT

Vid fartygshaverier är det viktigt att läktring av oljan kan ske snabbt och effektivt. Härför krävs förberedelser i form av anordningar ombord, dränkbara pumpar, fartyg att ta emot den tillgängliga oljan etc. Eftersom de stora allvarliga utsläppen ofta hänger saraman med fartygsolyckor, måste dessa frågor få hög prioritet.

För att en bekämpningsaktion mot flytande olja skall kunna fullföljas måste omhändertagen olja kunna tas om hand i tankar, containers, pråmar e d. När det gäller stora kvantiteter måste också medel för vidare­transport till förvaring samt slutbehandling finnas. Detta är nödvändiga beståndsdelar i ett system. Inte minst dessa delair i systemet har i praktiken visat sig vara flaskhalsar som kräver ökade insatser.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.1    Kommundepartementet    375

7. FARTYGSMATERIEL, RESURSFÖRDELNING

Dessa avsnitt ligger något vid sidan av teknikfrågorna. Det är dock inte realistiskt att gå förbi dem om man vill skaffa sig en bild av de problemkomplex som är förenade med uppbyggnaden av effektiva system för oljebekämpning runt Sveriges långa kuster och omgivande vatten.

Kustbevak.ningen har \inder senare år fått sig till­delat fler och större uppgifter än tidigare. En huvuduppgift är och har varit bevakningen i fredstid av landets sjöterritorium. Denna uppgift har vuxit genom utvidgning av territorialgränsen och utvidgade fiskezoner med åtföljande nya lagar och konventioner.

En nyare och stor uppgift är ansvaret för oljeskydd och oljebekämpning till sjöss in till strandlinjen.

Båda dessa uppgifter ställer var för sig stora krav, som i mänga stycken fordrar helt olika resurser. En väsentlig utbyggnad av resurserna har skett under senare år pä ett sätt och i en omfattning som är värd all respekt.

Kustbevakningens organisation har byggts ut, personal-styrka.n .har förstärkts, fartyg, båtar och .materiel av olika slag har anskaffats i betydande omfattning. Sam­bandscentraler, depåer och förråd har anlagts utefter kusterna. En inte obetydlig teknisk utvecklingsverk­samhet har bedrivits. Speciellt på oljeskyddsområdet intar den svenska kustbevakningen internationellt sett en framträdande plats. Kustbevakningen utgör sam­mantaget en betydande resurs, som dock formellt har en mindre framträdande position i statsapparaten.

Kustbevakningsflottan har gammal tradition och består av enhetlig och i stort modern materiel.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     376

Här har man gått in för små, snabba fartyg, lämpade för kustbevakning, sjöräddning, insatser mot smuggling, gränsöverträdelser etc. Dessa båtar är inte direkt av­sedda för oljebekämpning ehuru de kompletterats med viss utrustning härför, bl a anordningar för spridning av sorptions- och dispergeringsmedel. De är också lämp­liga för bogsering av länsor. Den höga farten torde numera inte vara avgörande. De flesta handelsfartygen runt våra kuster gör i regel blott 9-15 knops fart. Ca 2 0 knop borde därför räcka för bevakningsfartygen.

För den nya utsjöbevakningen, som kräver uthållighet och sjöduglighet, har tills vidare beställts två bevaknings-t fartyg pä 300 ton. Dessa är baserade på av marinen fram­taget skrov för planerade minjaktfartyg. Dessa fartyg är inte speciellt konstruerade för oljebekämpning men så utrustade att de kan göra tjänst sora ledningsfartyg.

Kravet på snabb expansion av oljebekämpningsresurserna inom begränsade ramar har medfört att dessa tillförts en stor men ganska oenhetlig flotta av jämförelsevis små fartyg och båtar spridd runt kusterna. Detta är i och för sig helt naturligt.

Det har ju gällt att parallellt skaffa sig kunskaper och erfarenhet om oljebekämpning samt bygga upp resur­serna .

Dessa miljöskyddsfartyg av olika typer, katamaraner, sea trucks, pråmar osv, är att anse som specialfartyg. De flesta kan ej sättas in i kustbevakning. De är långsamma och får som följd av specialiseringen en ganska låg effektiv utnyttjningstid.

Kustbevakningen skall och kan givetvis inte samtidigt bemanna alla dessa fartyg och båtar. Det skulle bli dyrbart och personalen skulle få mycket spilltid. Nack­delen med systemet är dock att när man från ett kustbe-vaJcningsfartyg upptäcker ett oljeutsläpp mäste persona­len gä in i hamn och byta till ett miljöskyddsfartyg eller detta bemannas med extrainkallad personal.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     377

Från flera häll, bl a inom kustbevakningen, har därför föreslagits att man skulle ta fram en typ av "kombina­tionsfartyg" , något större men ej så snabba och exklu­siva som de moderna kustbevakningsfartygen. De skulle bli bättre lämpade och utrustade för oljebekämpning men vara kapabla att normalt användas för bevakning. Projektering av en sådan fartygstyp pågår inom kustbe­vakningen. Typen bör kunna ersätta både en del av de nuvarande kustbevakningsfartygen och miljöskyddsfar­tygen med ett bättre utnyttjande som följd och därmed bättre ekonomi.

Kombinationsfartyg av måttlig storlek torde dock inte täcka alla behov. Oljebekämpningen ute till havs (på öppet vatten) ställer t ex som nämnts mycket speciella krav pä fartygen, om den skall bli någorlunda effektiv även under inte helt idealiskt väder. Anskaffning av ett eller flera sådana verk­liga specialfartyg måste föregås av ett grundligt utvecklingsarbete. Jämsides bör utredas möjligheten att komplettera och ändra något eller några befintliga staten tillhöriga fartyg (sjömätare, isbrytare, min­fartyg, lotsfartyg, färjor e d, färdiga eller under byggnad) så att de kan sättas in vid oljebekämpning. Speciellt sjöfartsverkets fartyg, som även har rela­tivt låg utnyttjningstid borde utformas för samarbete med kustbevakningen. Även vissa civila fartyg och båtar bör kunna tekniskt förberedas för insatser som hjälpfartyg vid oljebekämpning.

Det är mycket som talar för att enbåtssystem vid bekämpning till hävs blir effektivare än system med flera små båtar. Ett sädant enhetsfartyg blir betyd­ligt större än nuvarande miljöskyddsfartyg för att sjödugligheten skall bli tillräckligt god. Typen kan kanske utvecklas ur grundidén för s k supplyfartyg och storleken bör nog ligga runt 700-1500 tons

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     378

deplacement. En högsta fart på 12-14 knop torde räcka men ett bland många krav är att fartyget kontinuerligt skall kunna gå mycket sakta. Det bör vidare ha god manöverförmåga - styrpropellrar både för och akter eller eventuellt s k Voit-Schneider-propellrar. Samtidigt bör fartyget kunna röra sig utan att röra upp vattnet och oljan i närheten -krav som är svåra att förena. Utrustningen skall omfatta plats för helikopter, svepbommar, trållänsor och vanliga länsor, oljeupptagare, kranar, behand­lingsanläggning för upptagen olja, plats för con­tainers, tankar för olja, förläggningsutrymmen, sanerings-, tvätt- och rengöringsanläggningar. Vidare bör ombord finnas nägra kraftiga småbåtar för utläggning av länsor etc samt några grundgående, oömma båtar för strandsanering.

Ett sådant fartyg blir inte billigt (ca 50 milj kr). För att få effektivt utnyttjande borde man kanske på sikt exempelvis försöka bilda en internationell pool,

där grannstaterna ingår.

Ovanstående skall blott ses som ett förslag. Andra lösningar bör också studeras. Ny teknik som tillåter snabbare svepning över nedsmutsade vatten står högt pä önskelistan men är inte nägon lätt teknisk uppgift.

Utöver systemen med mindre båtar för arbete i skär­gårdsområden samt enhetsfartyget för bekämpning till havs behövs ett betydande antal grundgående kraftiga båtar för bekämpning i skärgård och i strandlinjen. En typ har i dagarna tagits fram av kustbevakningen. Detta bedöms just nu mer angeläget än det stora far­tyget, eftersom oljebekämpning till havs är sä svår och tekniken ännu så outvecklad att bättre utbyte tills vidare torde vinnas totalt sett genom att satsa på oljebekämpning inom skyddade kustvatten, där de farligaste hotbilderna också förefinnes.

 

Prop. 1980/81:119 Bilaga 3.1 Kommundepartementet     379

Ser man till landets resurser i stort mäste man konstatera att kustbevakningens nya 300 tons bevak­ningsfartyg inte kan klara att skydda våra territo­rialvatten vid ofred, förstärkt försvarsberedskap, neutralitetsvakt eller krig.

Under de sex åren under VK II sköttes denna uppgift av flottan, som då hade goda resurser i form av ett stort antal (ca 25] kraftigt bestyckade jagare och minsvepare. Uppgiften kräver bestyckade, uthålliga fartyg, som kan hindra en krigförande part att använda svenskt territorialvatten. Svenska marinen är nog den enda i världen som avskaffar sådana fartyg.

Detta är en politisk fråga med starka ekonomiska aspekter. I fredstid fordras resurser, som med fördel kan vara civila (kustbevakningen) men som ocksä kan vara militära. De civila resurserna kan effektivt enbart användas för civila uppgifter. Militära resurser däremot i form av lämpliga örlogsfartyg kan utnyttjas för civila uppgifter i fredstid och för militära upp­gifter när så krävs.

De problem som blir förknippade med att använda mili­tära fartyg för fredliga uppgifter kan lösas raed god vilja. Andra länder har löst dem. Kostnaderna bör givetvis fördelas på uppdragsgivande departement.

Gemensamma lednings- och sambandsfunktioner liksom samlokalisering kan underlätta samverkan och vara ett led i en rationalisering.

Ur nationalekonomisk synvinkel måste det här skisse­rade vara den riktiga handlingslinjen.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.1    Kommundepartementet    380

8. SAMMANFATTNING

.Många oljeutsläpp är lyckligtvis ganska ofarliga. Tunga eldningsoljor och tunga rester av råolja sätter synliga och obehagliga spår i miljön. Om skadorna pä längre sikt är kunskapen ofullständig. Mycket talar för att skadorna ibland överdrivs. Mer forskning erfordras.

Ytterligare förbättringar för upptäckande och fjärr­analys av oljeutsläpp är önskvärda. Främst behövs instrument som kan avslöja olja under vattenytan.

En snabb incidentberedskap är alltid värdefull men är inte avgörande vid de stora oljeutsläppen som kräver stora insatser av materiel, fartyg och per­sonal under ganska lång tid.

Av utsläpp till sjöss är endast omkring 20-30% bekämp­ningsbara på grund av väder och vind m m.

Befintlig teknik klarar ej krabb sjö, hård vind och ström. Olja inblandad i is eller olja som flyter på visst djup kan nuvarande teknik ej klara. Utveck­lingen måste gå mot kompletta te.kniska system.

För bekämpning till havs är troligen enbåtssystem baserade pä relativt stora fartyg med alla resurser ombord att föredraga. Fartygen skall ha utomordentliga manöveregenskaper - ej standardfartyg.

Påslag på land kan inte alltid undvikas, speciellt inte vid stora olyckor.

För bekämpning av ilandfluten olja krävs små grund­gående oömma båtar i relativt stort antal.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet    381

För läktring och omhändertagande av olja krävs särskilda tekniska insatser.

Förbättra utprickningen i livligt trafikerade farleder.

Satsa på studium, forskning och utveckling. Det finns fortfarande alltför mänga frågetecken.

Se över den nuvarande ansvars- och resursfördelningen. Det skall säkert visa att nationen kan spara pengar genom bättre samordning av de olika myndigheternas anskaffning av fartyg och materiel. Gör en omfördel­ning så att kustbevakningen fär större medelstill­delning till oljebekämpning. Ge marinen större medels­tilldelning till utsjöbevakning av territorialvatten och fiskezoner - en uppgift som marinen ju mäste klara i ofred. Bygg vidare på det goda samarbete sora här redan existerar i praktiken.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.1    Kommundepartementet

382

F.ARTYGSTYPER FÖR OLJETRANSPORT

Principskisser

Konventionell tanker med begränsad kvantitet segregerad ballast i tanker för och akter samt två wingtankar.

Tanker enligt protocol 78 med "protective location" av segregerade ballasttankar.

Konventionell tanker

Tanker enligt protocol 75

 

OBO-fartyg (Ore-Bulk-Oil)

00-fartyg (Ore-Oil)

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.1    Kommundepartementet    383

EXEMPEL PÅ HOTBILDER Grundstötning

Konventionell tanker

Konventionell tanker

 

Tanker enligt protocol li med ballasttankar i sidorna

Tanker enligt protocol li med dubbelbotten

Kollision

Konventionell tanker

Tanker enligt protocol 78 med ballasttankar i sidorna

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.2   Kommundepartementet 384

Bilaga 3.2

Sammanställning av remissyttranden över 1977 års olje­skyddskommittés betänkande (Ds Kn 1979:13) Bered­skap mot oljeutsläpp till sjöss

1    Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av rikspolisstyrel­sen, överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, sjöfartsverket, Sveriges me­teorologiska och hydrologiska institut (SMHI), statskontoret, riksrevi­sionsverket, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, generaltullstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, styrelsen för teknisk utveckling, havsresursdele­gationen, statens brandnämnd, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristian­stads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skara­borgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs och Västerbottens län, kommittén (K 1979:1) för transport av farligt gods, räddningstjänstkom­mittén (Kn 1979:01), Svenska kommunförbundet. Svenska hamnförbun­det, Sveriges industriförbund. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges redareförening. Svenska brandbefälets riksförbund, brandmännens riksförbund. Svenska sällskapet för räddning af skeppsbrutne (sjöräddningssällskapet) och Vattenvärnet.

Centralorganisationen SACO/SR har utan eget ställningstagande över­lämnat yttrande från Sveriges naturvetareförbund.

Yttrande har överlämnats av överbefälhavaren från chefen för marinen, av fiskeristyrelsen frän fiskeriintendenterna i övre södra, nedre södra, östra och mellersta distrikten, och av LO från Svenska kommunalarbetare­förbundet.

Länsstyrelserna har överlämnat yttranden från fiskenämnden i Kalmar län samt Vaxholms, Värmdö, Haninge, Nynäshamns, Eskilstuna, Nykö­pings, Oxelösunds, Kalmar, Oskarhamns, Västerviks, Mörbylånga, Got­lands, Malmö, Ystads, Helsingborgs, Landskrona, Trelleborgs, Göte­borgs, Öckerö, Stenungsunds, Kungälvs, Lysekils, Uddevalla, Munke­dals, Sotenäs, Tanums, Kristinehamns, Grums, Säffle, Västerås. Köpings, Söderhamns och Hudiksvalls kommuner.

Yttrande har dessutom inkommit från Sveriges kommunaltjänstemanna­förbund.

2   Allmänna synpunkter

Oljeskyddskommitténs betänkande får ett övervägande positivt motta­gande av remissinstanserna. Flertalet remissinstanser instämmer sålunda i

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.2    Kommundepartementet   385

huvudsak i de grundläggande bedömningar som kommittén gör. Detta innebär bl.a. att remissinstanserna tillstyrker ett bibehållande av den nuvarande inriktningen av oljeberedskapen i stort. Vidare bör en fortsatt satsning göras på forsknings- och utvecklingsarbete, varvid internationella erfarenheter bör beaktas. Även om betänkandet får ett övervägande posi­tivt gensvar får dock vissa av kommitténs förslag ett delvis blandat motta­gande.

Många remissinstanser finner det otillfredsställande att frågorna om oljeskydd och räddningstjänst i övrigt splittrats upp pä flera olika statliga utredningar, av vilka nägra är avslutade medan andra fortfarande pågår. Detta förhållande gör det svårare att överblicka konsekvenserna av de olika utredningarnas förslag, menar dessa remissinstanser. Med anledning härav efterlyses en samlad prövning av de olika utredningarnas förslag. Ett tungt vägande skäl för en sädan prövning är enligt länsslyrelsen i /Malmö­hus län att oljeskyddet måste ses som en av flera räddningstjänstuppgifter. Pä länsplanet och på lokal nivä är det i stor utsträckning så, att samma myndigheter, samma organisationer och samma människor skall ingripa vid olika tänkbara nödlägen. Endast viss expertis skiftar. Detta innebär enligt länsstyrelsen att såväl planering som utbildning och övning samt resursutnyttjande i övrigt måste vara väl samordnad. Härigenom kan en hög nyttjandegrad uppnås vilket totalt sett medför lägre kostnader. Säror-ganisationer och speciella ätgärder skall undvikas så långt rent praktiska och materiella krav tillåter det, menar länsstyrelsen. Liknande synpunkter framförs även av andra länsstyrelser.

Flera länsstyrelser anser också att brist pä resurser gör det svårt att pä ett tillfredsställande sätt kunna bygga upp och upprätthålla en rimlig rädd­ningstjänstberedskap. För att kunna genomföra de vidgade uppgifter som oljeskyddskommittén och andra utredningar föreslår måste länsstyrelserna tilldelas erforderliga resurser.

3    Oljeutvinningen i Nordsjön

Enligt oljeskyddskommitténs bedömning utgör oljeutvinningen i Nord­sjön inte ett större föroreningshot mot svenskt kustområde än nu förekom­mande oljetransporter runt våra kuster. Det är därför inte rimligt att beredskapen för oljebekämpning ändras med hänsyn enbart till utsläpp i samband med oljeutvinning.

Statens naturvårdsverk anser att kommittén undervärderar riskerna för föroreningar genom olyckor till följd av oljehanteringen i Nordsjön. Verket menar därför att verksamheten måste ägnas fortsatt uppmärksamhet från statens sida.

Sotenäs kommun delar inte heller kommitténs uppfattning. Kommunen anser sålunda att oljeutvinningen utgör ett ökat hot mot västkusten. Av 25    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.2    Kommundepartementet 386

denna anledning bör såväl kustbevakningen som de hotade kommunerna genom statliga insatser ges ökade resurser av bekämpningsutrustning och saneringsmateriel. Vidare bör ett större regionalt förråd upprättas för Bohuskustens del med placering i mellersta kustzonen. Liknande uppfatt­ningar redovisas även av Lysekils, Öckerö och Tanums kommuner.

Havsresursdelegationen anser också att risken för oljeföroreningar pä den svenska västkusten har ökat till följd av den alltmer omfattande oljehanteringen i Nordsjön. Oljeföroreningar kan med Jutska strömmen föras in i Skagerack och påverka i första hand Bohusläns kust.

4    Ansvarsfördelning

Oljeskyddskommittén anser att den nu gällande ordningen med ett delat ansvar mellan insatser till sjöss ä ena sidan samt insatser på land och i hamn å den andra bör gälla även i fortsättningen. Det i olika sammanhang framförda förslaget att en enda myndighet skulle ha det odelade ansvaret för dessa insatser - säväl till sjöss som på land - avvisas sålunda av kommittén. Strandlinjen bildar enligt kommittén gräns mellan kustbevak­ningens och brandförsvarens ansvarsområden. Det praktiska arbetet förut­sätter emellertid en mjuk tillämpning av regeln om ansvarsgräns.

Flertalet remissinstanser delar kommitténs uppfattning i denna fråga. Många påpekar dock att en bibehållen ansvarsfördelning förutsätter för­bättrade samverkansrutiner mellan den land- och den sjöbaserade bered­skapsorganisationen.

Svenska kommunförbundel anser atl det vore direkt olämpligt att frånta kommunerna deras ansvar för insatser mot löskommen olja. Enligt förbun­det är det angeläget att viktiga frägor om den fysiska miljön handläggs nära de enskilda människorna, dvs. av kommunala organ. Härigenom motver­kas ocksä framväxten av otymplig byråkrati med klara samhällsekonomis­ka nackdelar.

Statens naturvårdsverk delar däremot inte kommitténs uppfattning. En­ligt verket bör det samlade ansvaret för bekämpningsaktioner åvila endast en myndighet. Härigenom undviks problemen med oklara ansvarsgränser. Verket förordar att det odelade ansvaret i första hand åläggs den nya kustmyndighet, som i betänkandet (SOU 1979:43-45) Ren Tur - program för miljösäkra sjötransporter - föreslås bli bildad genom sammanslagning av sjöfartsverket och kustbevakningen. Om denna myndighet inte bildas bör enligt naturvårdsverket ansvaret läggas på kustbevakningen. Liknande synpunkter redovisas även av Sveriges redareförening. Även Sveriges kommunaltjänstemannaförbund anser att det odelade ansvaret för oljebe­kämpning bör åvila kustbevakningen.

Trelleborgs kommun anser att frågan om delat ansvar måste penetreras ytterligare. Enligt kommunens ertarenhet kan det under bekämpningsske-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.2    Kommundepartementet   387

det uppstä meningsskiljaktigheter mellan kommunens företrädare och kustbevakningen om vilka ätgärder som bör vidtas för atl nå bästa resultat.

Generallullstyrelsen biträder kommitténs förslag om ett bibehållet an­svarsförhållande för oljebekämpningsinsatser men framhåller samtidigt att denna ordning inrymmer psykologiska nackdelar. Bekämpningsorganen på land betraktar det nämligen ofta som ett misslyckande av de ansvariga enheterna till sjöss om dessa inte lyckas hindra olja frän att nå land. Mot denna bakgrund skulle det kunna vara en fördel om samma organ hade ansvaret för alla insatser mot till sjöss löskommen olja. Enligt styrelsen kan för närvarande endast kustbevakningen komma ifråga för ett sådant samlat ansvar. Generaltullstyrelsen tar även upp den i andra sammanhang framförda tanken pä att ge länsstyrelserna direktivrätt gentemot kustbe­vakningen i samband med bekämpningsaktioner. Styrelsen avvisar denna tanke, bl. a. med hänsyn till de problem som skulle kunna uppstä om flera län samtidigt berörs av ett och samma oljeutsläpp.

Länsstyrelsen i /Malmöhus län som i och för sig biträder kommitténs uppfattning i denna fråga, tar ocksä upp frågan om befogenhet för länssty­relserna att ge kustbevakningen direktiv i ett bekämpningsskede. Enligt länsstyrelsen finns det fog för en sädan direktivrätt med tanke på att vissa kustområden från miljösynpunkt är känsligare än andra. Denna direktiv­rätt bör sålunda tillkomma länsstyrelsen i egenskap av natur- och miljö­vårdsmyndighet. Skyddet av känsliga anläggningar, såsom t. ex. kärnkraft­verk, kan också vara ett argument för en sådan ordning, anser länsstyrel­sen.

5   Ledning av bekämpning

5.1 Ledning på regional och lokal nivå

För bekämpningsaktioner på och från land föreslär oljeskyddskommit­tén att brandlagen ändras så alt länsstyrelsen vid övertagande av ledningen för oljebekämpningsaktioner tillåts förordna dels en särskild räddningsbe­fälhavare för operativ ledning, dels brandcheferna för ledningen på skade­plats. Kommittén föreslår vidare att länsstyrelsen redan i förväg skall kunna utse den presumtive räddningsbefälhavaren. Denne skall svara för fortlöpande samordning och samverkan samt svara för viss utbildning och information. Uppdraget bör enligt kommittén vara en deltidssyssla.

Huvuddelen av remissinstanserna är principiellt positiva till förslaget. Enligt generaltullstyrelsen skulle den föreslagna ordningen med i förväg utsedda presumtiva räddningsbefälhavare ge väsentligt bällre möjligheter än nu att förbereda det samarbete som vid en bekämpningsinsats måste ske mellan olika berörda organ. Härigenom skulle friktioner av den lyp som förekom under oljebekämpningen i Stockholms skärgård vårvintern 1979 kunna undvikas. Enligt styrelsens mening skulle det emellertid vara en

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.2    Kommundepartementet   388

fördel om de presumtiva räddningsbefälhavarna utsågs för större områden än län, t.ex. civilområden.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet anser all förhållandena vid Mä­laren är sådana atl de motiverar en räddningsbefälhavare för hela regionen.

Flera länsstyrelser framhåller alt många av de uppgifter som den pre­sumtive räddningsbefälhavaren skall utföra är likartade med motsvarande uppgifter för annan räddningsljänsl. Länsstyrelsen i Blekingen län föreslär med hänsyn härtill att den regionala ledningsverksamheten byggs upp på ett likartat sätt för all räddningstjänst saml all lämpligen någon form av beredskap inom länsstyrelsens ledningsgrupp kommer till stånd. För hand­läggningen av frågor rörande ulbildning, planering, samråd m.m. föreslär länsstyrelsen att medel ställs till förfogande för anställning av ordinarie befattningshavare med ansvar för hela räddningstjänstverksamheten. Lik­nande synpunkter framförs även av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Värmlands län. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller all behovet av en dylik tjänst är särskilt stort i de län som har att planera för beredskapen mot kärnkraftsolyckor.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Gävleborgs län anser all beslul rörande presumtiv räddningsbefälhavare bör anstå till dess andra utred­ningar som berör räddningstjänsten är färdiga. Dessa ulredningar kan nämligen komma att lägga fram förslag som innebär att en presumtiv räddningsbefälhavare behövs även för andra uppgifter än oljebekämpning.

Kalmar och Trelleborgs kommuner tycker atl den särskilde räddnings­befälhavaren bör inordnas i länsstyrelseorganisationen.

Kommittén för Iransport av farligt gods finner förslaget att på förhand utse presumtiva räddningsbefälhavare intressant. Enligt kommittén före­ligger ett visst behov av sådan beredskap även med hänsyn till risken för större olyckor vid transport av farligt gods. Kommittén avser att behandla frågan i sitt slutbetänkande.

Ett antal remissinstanser framhåller att presumtiva räddningsbefälha­vare med deltidstjänstgöring vid länsstyrelserna svåriigen kan rekryteras bland kommunernas brandchefer. Kommunerna har inte möjlighet att på föreslaget sätt avstå från sina förvaltningschefer. Sådana synpunkter fram­förs av länsstyrelserna i Blekinge, Värmlands och Gävleborgs län, Malmö, Göteborgs och Hudiksvalls kommuner samt av Sveriges kommunaltjänste­mannaförbund.

Svenska kommunalarbetareförbundet anser däremot att de presumtiva räddningsbefälhavarna i första hand bör utses bland brandchefer och andra brandbefäl, eftersom dessa har nödvändiga kunskaper och erfarenheter av räddningstjänst. Liknande synpunkler framförs även av bl.a. brandmän­nens riksförbund och länsstyrelsen i Kristianstads län.

Sveriges redareförening avvisar förslaget om presumtiva räddningsbe­fälhavare. Föreningen anser alt ledningsansvaret för bekämpningsinsatser alltid skall ligga pä kustbevakningen.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.2   Kommundepartementet    389

5.2 Organ för löpande samarbete på central nivå

För löpande samarbete på central nivå i fråga om beredskap för oljebe­kämpning och sanering föreslår oljeskyddskommillén att det tillskapas etl särskilt organ. 1 organet bör enligt kommittén ingå företrädare för general­tullstyrelsen, brandnämnden, naturvårdsverket och sjöfartsverkel. 1 vissa frågor skall även andra myndigheter och organ tillfälligt kunna knytas till organet.

Drygt hälften av remissinstanserna uttalar sig i denna fråga. Flertalet av dessa tillstyrker att etl samarbetsorgan bildas i enlighet med kommitténs förslag. Hit hör överbefälhavaren, sjöfartsverket, jlskeristyrelsen, länssty­relserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län. Svenska kom­munförbundet, TCO, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, vallen-värnet och flera kommuner.

Direkt negativa till inrättandet av etl särskilt organ är riksrevisionsver­ket, statskontoret, generallullstyrelsen, naturvårdsverket, havsresursdele­gationen, Sveriges industriförbund och Sveriges redareförening.

Riksrevisionsverket anser inte att tillräckliga skäl har redovisats för all motivera ett särskilt organ av del slag kommittén föreslår. Samarbetsbeho­ven bör kunna tillgodoses utan att ett sådant organ tillskapas. Statskon­toret redovisar liknande synpunkter och anser dessutom all effekterna av redan beslutade och föreslagna åtgärder kommer alt minska behovet av generella samordningsorgan.

Generaltullstyrelsen ifrågasätter om det är rationellt att inrätla ett nytt centralt organ som uppenbarligen kommer att behandla en rad frågor med betydande anknytning till de frägor om havels utnyttjande och skydd som nu tillhör havsresursdelegationens verksamhetsområde. Styrelsen anser att det - innan frågan om inrättande av ett nytt centralt organ närmare övervägs - bör undersökas huruvida ifrågavarande ärenden om tillsyn, övervakning och räddningstjänst lill havs och i kustvattnen kan hänföras till havsresursdelegationen. Liknande synpunkter anförs även av havsre­sursdelegationen.

Naturvårdsverket anser all kommittén döljer problemen med oklar an­svarsfördelning genom att föreslå elt övergripande organ med oklara ar­betsuppgifter. Naturvårdsverket vill ha till stånd en förändring av ansvars­förhållandena genom alt bilda en ny kuslmyndighet med ansvar för all oljebekämpning. Sveriges industriförbund redovisar liknande synpunkter.

Sveriges redareförening tycker att etl samarbetsorgan av den typ som föreslås endast skulle leda lill onödig byråkrati.

När det gäller sammansättningen av organet tycker några remissinstan­ser atl antalet permanent representerade myndigheter bör utvidgas. Över­befälhavaren anser sålunda att försvarsmakten bör vara ständigt represen­terad i organet. Pä samma sätt vill fiskeristyrelsen vara representerad.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.2    Kommundepartementet   390

Länssryrelserna i Malmöhus och Hallands län anser att den regionala nivån bör vara företrädd medan länsstyrelsen i Södermanlands län, Ystads, Eskilstuna och O.xelösunds kommuner samt Svenska kommunför­bundet tycker att kommunerna bör vara representerade i organet, t.ex. genom kommunförbundet. Enligt TCO:s mening bör personalrepresen­tanter från respektive myndighet ingå i samarbetsorganel. Alternativt bör inom respektive myndighel bildas särskilda referensgrupper för de frågor som samarbetsorganel skall behandla.

Svenska kommunförbundet anser att det är viktigt att gränsdragningen mellan det föreslagna organet och rådet för räddningstjänst hos statens brandnämnd klariäggs.

Enligt länsslyrelsen i Uppsala län bör del föreslagna organet kunna samordnas med motsvarande organ för samordning av övervakning och räddningstjänst tiil sjöss, som föreslagits av sjöövervakningskommittén.

Några remissinstanser anser att organet endast skall ha rådgivande funktioner.

6   Ledning av sanering

Oljeskyddskommitléns förslag all kommunerna genom författning åläggs att svara för oljesanering och att utse etl lämpligt organ med uppgift att planlägga och svara för saneringsinsatserna biträds av det stora flertalet remissinsianser.

Enligt Haninge och Kristinehamns kommuner innebär förslaget endast en konfirmering av redan gällande praxis.

Länssryrelsen i Blekinge län hävdar — med hänsyn till de svårigheter som föreligger när det gäller gränsdragningen mellan bekämpning och sanering — att en ändring av brandlagen vore enklare och effektivare än all utfärda en särskild författning. Genom en ändring av brandlagens bestäm­melser om räddningstjänst, så att den även omfattar sanering av oljeskador orsakad av löskommen olja till sjöss, kan lednings- och saneringsverksam­heten hela tiden bedrivas utifrån samma lagliga grund, menar länsstyrel­sen.

Kommittén för transport av farligt gods anser att respektive kommuns saneringsorganisalion bör byggas upp med hänsyn även till behovet av insatser för olyckor med landlransporter av farliga ämnen.

När det gäller frägan om vilket organ inom kommunerna som skall utses att vara ansvarigt för saneringsinsalserna går meningarna isär. Haninge, Västerviks och Lysekils kommuner anser alt brandförsvaret och hälso­vårdsförvaltningen bör få ett gemensamt saneringsansvar. Hudiksvalls kommun anser för sin del all gatukontoret med biträde av hälsovårdsför­valtningen är bäst lämpat för uppgiften. Sveriges nuHirvetareförbimd fram­håller all hälsovårdsförvallningarna har betydande kunskaper pä området

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.2    Kommundepartementet    391

och att denna kompetens bör utnyttjas. Brandmännens riksförbund anser att saneringsuppgifterna inte bör åvila brandförsvaret eftersom brandstyr­korna inte är dimensionerade för tidsödande saneringsinsatser. Ett ian­språktagande av brandstyrkorna skulle få negativ inverkan på brandför­svarens möjligheter att upprätthålla föreskriven beredskap för räddnings­tjänst under i vissa fall avsevärd tidsrymd. Liknande synpunkter redovisas av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och Gävleborgs län, Malmö, Säffle, Göteborgs och Kungälvs kommuner samt av Svenska brandbefä­lets riksförbund och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

Svenska kommunförbundet är kritiskt till förslaget i dess helhel. Enligt förbundet finns det inte anledning att ifrågasälla kommunernas vilja att vid behov vidta lämpliga saneringsåtgärder. Det juridiska ansvar för den fysis­ka miljön som kommunerna har genom gällande naturvårds- och hälso­vårdslagstiftning är, sammanlaget med de kommunala organens politiska ansvar, fullt tillräckligt i sammanhanget. Även ifråga om saneringsorgan anser förbundet att särskilda författningsbestämmelser är obehövliga. Det ligger givetvis i kommunernas eget intresse all vidta sådana organisato­riska ätgärder som möjliggör att oljesaneringsinsatser kan utföras på etl effektivt sätt. Förhållandena i varje enskild kommun måste avgöra vilket eller vilka kommunala organ som skall ha ansvaret för oljesaneringsinsal-serna och andra liknande åtgärder. Liknande synpunkter framförs även av Eskilstuna kommun.

Nynäshamns kommun anser inte heller att det är nödvändigl all på förhand utse vilket kommunalt organ som skall åläggas saneringsansvar. Däremot är det enligt kommunens mening angeläget att samma organ har ansvaret för såväl bekämpning som sanering.

Enligt oljeskyddskommittén kan det också finnas anledning att ge läns­slyrelserna en i författning grundad befogenhet att i vissa fall leda sanering eller pä annat sätt besluta i saneringsfrågor. Detta förslag kommenteras endast av ett fåtal remissinstanser. Av dessa tillstyrker alla utom en, Svenska kommunförbundel, förslaget. Kommunförbundet anser inte att det föreligger tillräckliga sakliga motiv för att genomföra förslaget. Läns­styrelsen i Södermanlands län tycker för sin del att länsstyrelserna bör ges befogenhet att utse presumtiva saneringsledare enligt samma modell som föreslås beträffande presumtiva räddningsbefälhavare. Enligt länsslyrel­sen vore det en fördel om den presumtive saneringsledaren och den pre­sumtive räddningsbefälhavaren vore samma person.

7    Planläggning av resurser

Oljeskyddskommittén konstaterar att materielberedskapen hos akluella kommuner är otillräcklig. Med hänsyn härtill samt del faktum alt oljepå­slag på stränderna som regel är följden av ulsläpp. som kommunerna inle

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.2   Kommundepartementet 392

kan ha något ansvar för, anser kommittén det skäligt att staten medverkar till en förbättrad materielberedskap. Remissinstanserna är genomgående positiva till detta liksom till att regionala förråd med bekämpnings- och saneringsmateriel byggs upp. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför följande.

Kommunernas materielbrist torde delvis komma alt täckas genom de regionala förråd av bekämpnings- och saneringsmateriel som statens brandnämnd på regeringens uppdrag f. n. håller på alt utarbeta program för. När det gäller snabba lokala ingripanden torde likväl brister komma att kvarstå hos de mindre och ekonomiskt svaga kommunerna. Denna svårig­het kan sannolikt endast överbryggas genom en regionalisering av rädd­ningstjänsten, genom vilken samverkan mellan de större kommunernas slagkraftiga brandkårer och de mindre kårerna byggs upp från grunden genom gemensam planläggning, övningsverksamhet och samfällt materiel-Utnyttjande. Frågan bör behandlas inom ramen för räddningstjänstkommit­téns arbete.

Enligt havsresursdelegationens mening bör en förbättrad materielbe­redskap även omfatta materiel för bekämpning av andra miljöfarliga ämnen än olja. Vidare anser delegationen att materielberedskapen i första hand bör byggas upp i de områden som är mest utsatta och känsliga för utsläpp av miljöfarliga ämnen. Exempel på sådana områden redovisas i betänkan­det (SOU 1979:43-45) Ren tur - program för miljösäkra sjötransporter.

Munkedals kommun föreslår att kustkommunerna tillerkänns ett visst procentuellt statsbidrag som är baserat på dels skatteunderlag dels behovet av materiel för att hålla den oljeberedskap som är acceptabel för respektive kommun. Enligt kommunen kan det inte vara rimligt att en kustkommun med lågt skatteunderlag ensam skall bära kostnaderna för oljeberedskapen utefter en långsträckt kust.

Oljeskyddskommittén anser vidare att kustbevakningens materielbe­redskap är nöjaktig med hänsyn till begränsningen i möjligheterna alt bekämpa olja till sjöss och till kostnaderna för anskaffningar och materie­lens underhåll och drift. Kommittén föreslår därför all kustbevakningens materielberedskap i stort bibehålls på nuvarande nivå i avvaktan på den särskilda forskning och teknikutveckling som styrelsen för teknisk utveck­ling (STU) bedriver.

Svenska kommunförbundet delar kommitténs uppfattning. Förbundet anser att det i rådande slatsfinansiella läge är viktigt att i första hand prioritera kommunernas behov av maleriel för insatser i strandzonen. Eskilstuna kommun är av samma uppfattning.

Generalltullstyrelsen motsätter sig däremot bestämt förslaget med hän­visning till de synpunkler som kommitténs sakkunnige, f d. gränschefen Roland Engdahl, framför i ett särskilt yttrande. Enligt Engdahl är det inte försvarbart att låta den fortsatta utbyggnaden av vår oljeberedskap lill sjöss bli vilande i avvaktan på ännu icke förutsebara resultat av forskning och utveckling på oljebekämpningsområdet.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.2    Kommundepartementet   393

Enligt TCO är materielberedskapen inom kustbevakningen inte helt tillfredsställande ens för bekämpningsåtgärder under gynsamma förhållan­den. Bland annat saknas tillräckliga resurser för omhändertagande av större mängder upptagen - i många fall förorenad - olja. Dessutom är den materiel som kuslbevakningen förfogar över i många fall personalkrä­vande, vilket innebär att kuslbevakningens reguljära verksamhet blir lidan­de under bekämpningsaktioner. I övrigt instämmer TCO i vad Engdahl anför i sitt yttrande.

Statens naturvårdsverk och Vattenvärnel ansluter sig också till Eng-dahls synpunkler medan havsresursdelegationen och länsstyrelsen i Gol­lands län redovisar liknande uppfattningar som de Engdahl framför.

Tanums kommun anför följande.

När det gäller kustbevakningens materielberedskap är det svårt att dela kommitténs bedömning. Kommunen finner det rimligare atl påpeka att kustbevakningen personellt och materiellt är otillräckligt rustad för all bäde kunna upptäcka och bekämpa ett utsläpp till sjöss. Kommittén synes här ha sett mera till de förtjänstfulla insatser kustbevakningen lyckats göra trots sina begränsade resurser än till resurserna i sig. Särskill allvariigt ser kommunen på de ralionaliseringssträvanden inom tullverket som hotar de mindre enheterna och leder till indragningar av bl.a. för oljeberedskapen utomordentligt viktiga kustposteringar. För Tanums kommuns vidkom­mande är kuslposteringen i Grebbestad indragningshotad. Mot bakgrund av att Tanums kommun har en ca 15 mil läng fastlandsstrand och en omfattande skärgård vore det ur beredskapssynpunkt ren katastrofalt dra in kommunens enda kustpostering. De små enheterna och lokalkännedo­men kan inte ersättas av slora fjärrbaserade fartyg, om än med aldrig sä modern utrustning. Kommunen anser således att kuslbevakningens såväl materiella som personella resurser i regionen bör förslärkas och atl indrag­ningar av kustposteringar ej kan ske utan atl den svenska beredskapen mot oljeutsläpp försvagas.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget att generalltullstyrelsen och sta­tens brandnämnd skall få i uppdrag alt i samråd med Svenska kommunför­bundel utreda dels vilka typer och vilket antal båtar för strandbekämpning m.m. som den samlade beredskapsorganisalionen bör tillföras, dels hur båtarna kan utnyttjas under den tid då de inte används för insatser mot olja. Nynäshamns kommun anser att även fiskefartyg bör kunna utnyttjas i samband med oljebekämpning.

Flera remissinstanser delar uttryckligen kommitténs uppfattning att planläggningen för en bättre oljeskyddsberedskap även bör omfatta en ökad satsning på samövningar, utbildning och information. Enligl general­tullstyrelsen visar erfarenheterna från tidigare bekämpningsaktioner att många av de myndigheter och organ som endast sporadiskt deltar i oljebe­kämpning ofta saknar erforderliga insikter om grunderna för gällande an­svarsgränser, insatsmöjligheter, lednings- och sambandsrutiner etc.

Beträffande resurser i övrigt erinar länsstyrelserna i Södermanlands och

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.2   Kommundepartementet 394

Göteborgs och Bohus län om de s. k. frivilliga flygkårerna, som är organi­serade länsvis för att ingå i länsstyrelsernas krigsorganisation. Dessa kårer utnyttjas i flera län för skogsbrandbevakning under sommartid. De bör även kunna användas för spaning efter oljebälten m. m., menar länsstyrel­serna.

8    Ersättningar

Oljeskyddskommitténs förslag beträffande ändrade regler för ersättning till kommunerna för bekämpnings- och saneringsinsatser får ell blandat mottagande av remissinstanserna. Förslaget om skälighetsprövning av kommunernas kostnader i samband med oljeutsläpp tillstyrks visserligen av de flesta remissinstanserna men några är starkt kritiska till förslaget. Enligt Nynäshamns kommun sker bekämpnings- och saneringsarbetet i regel under stark tidspress, varvid det inte är möjligt att i varje situation bedöma om en viss ålgärd är skälig eller ej. Atl skälighetspröva varje åtgärd innan den sätts in skulle kunna leda till kostsamma fördröjningar av bekämpningsarbetet. Av dessa skäl motsätter sig kommunen bestämt att ersättningsreglerna ändras i enlighet med förslaget. Liknande synpunkter framförs även av länsstyrelsen i Kalmar län, Värmdö, Eskilstuna, Mörby­långa och Göteborgs kommuner samt Svenska kommunförbundet.

Enligt Svenska kommunförbundet strider förslaget dessutom mot de uppfattningar om lämpliga former för statskontroll som statskontrollkom­mittén redovisar i betänkandet (SOU 1980: 10) Ökad kommunal självsty­relse. Förbundet menar att en naturligare lösning vore att statens brand­nämnd och Svenska kommunförbundet genom kontinuerlig information till kommunerna ger dessa råd om vilka åtgärder som bör vidtas under be­kämpnings- och saneringsaktioner.

Några remissinstanser tar upp frågan om vilka åtgärder som skall anses vara skäliga. De efterlyser klara regler om detta för att undvika tolknings­tvister.

Trelleborgs kommun påpekar att kommunen varje år har varit tvungen att på egen bekostnad rensa stränderna från olja som flutit iland under vintern. Kommunen ifrågasätter om detta skall betraktas som skäligt.

Tanums kommun anser att ansvarel för saneringsinsatser inom naturre­servat bör åvila reservatsförvaltaren. Dessutom bör, enligt kommunens mening, full ersättning utgå till kommunerna för saneringsinsatser inom de områden som klassats som riksintressen för rörligt friluftsliv.

Länsstyrelsen i Kalmar län tycker att kustkommunerna även bör få ersättning av staten för sina planläggningskostnader och för den övnings­verksamhet som bör bedrivas.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) framhåller att reglerna om ersätt­ning till kommunerna kan få betydelse även för arbetet med forskning och

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.2   Kommundepartementet     395

utveckling av nya tekniker för oljebekämpning/sanering. Styrelsen anför med anledning härav följande.

Framgångsrik utveckling av ny teknik förutsätter att det finns köpare av den nya tekniken/utrustningen. Frånvaro av köpare försvårar avsevärt att ny teknik tas fram. Reglerna för ersättning av kommunens kostnader bör därför utformas så att kommunerna ensamma eller i samverkan stimuleras att anskaffa effektiv ulrustning för bekämpning och sanering och har beredskap för hantering av denna. Etl alternativ är alt privata firmor stimuleras att anskaffa ulrustning som med viss säkerhet kommer att användas i saneringsarbetet och att firmorna då får ersättning för den risk som finns att utrustningen ej kommer till användning. Valet av regler för ersättning kommer att styra vad slags utrustning och oljeskyddsberedskap som kommer till stånd. Önskvärt är således atl kommunerna får viss ersättning också för beredskapsåtgärder avsedda att minska skadeverk­ningarna vid framtida befarade oljeutsläpp. STU anser det angeläget att denna fråga snarast löses. I annat fall kan befaras att marknadshindren försvårar genomförandet av den tekniska utvecklingen.

Fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten i mellersta distriktet riktar upp­märksamheten pä ersättning till fiskare som genom oljeutsläpp kan vållas avsevärd ekonomisk skada antingen genom att redskap och fiskeplatser blir förstörda eller all fångad fisk blir osäljbar. På samma sätt kan en anläggning för fisk- eller musselodling bli förstörd. Fiskeristyrelsen anför med anledning härav följande.

Man kan hävda att ersättning skall krävas av den som vållat skadan och att detta kan ordnas upp med skadevållarens försäkringsbolag. Della försvå­ras emellertid av den bevisbörda som läggs på den skadelidande. Det är ofta svårt att påvisa vem som är skyldig till ett utsläpp. Ofta släpps olja ut i skydd av mörker eller dimma. Oljan kan också driva lång väg innan den uppmärksammas. De polisundersökningar som i sädana fall har företagits har sällan letl till åtal och fällande domar hör till undantagen. Det vore därför mycket värdefullt om det funnes en fond från vilken en viss ersätt­ning kunde utbetalas. Likheten med skördeskada och s. k. skördeskadeer­sättning inom jordbrukets område är påfallande.

Chefen för marinen framhåller för sin del att ersättning även måste utgå till försvarsmakten, när den engageras vid ett reellt eller befarat oljeut­flöde. En sådan insats orsakar nämligen stora merkostnader för försvars­makten.

Oljeskyddskommitténs förslag att ersättning för bekämpnings- och sa­neringsinsatser efter oljeutsläpp i hamn endast skall utgå om det visas eller görs sannolikt att utsläppet härrör från fartyg, som vid utsläppstillfället pass*at hamnen eller sökt nödhamn där, möter också kritik från några remissinstanser. Svenska hamnförbundet motsätter sig förslaget med moti­veringen att det i vissa fall kan visa sig omöjligt att spåra det skyldiga fartyget. Så kan t. ex. vara fallet under isförhållanden då ett utsläpp går att konstatera först i efterhand. Länsstyrelserna i Södermanlands och Malmö-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.2    Kommundepartementet  396

hus län samt Ystads, Helsingborgs, Landskrona, Köpings och Oxelösunds kommuner redovisar liknande synpunkter. Enligt länsstyrelsen i Söder­manlands län och O.xelösunds kommun kan dessutom långdragna tvister om ansvaret för oljeutsläpp i hamnområde medföra att kommunerna får ligga ute med stora summor under lång tid. I samtliga sådana fall bör staten förskottera kostnaderna för bekämpning och sanering.

Göteborgs kommun framhåller att förhållandena är speciella i Göteborgs hamn med hänsyn till att utsläpp i Göta älv under den mörka delen av dygnet kanske inte upptäcks förrän oljan har ansamlats i Göteborgs hamn­område. Oljespill inom hamnområdet från okänd källa bör därför i ersätt­ningshänseende jämföras med olja från havet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar denna uppfattning.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund föreslår att kommunerna ge­nom ändring i brandlagen befrias från ansvar för oljebekämpning i hamn.

Svenska kommunförbundet anser att frågan om ersättning för oljeut­släpp i hamnarna bör analyseras ytteriigare innan ersättningsreglerna änd­ras.

Förslaget att statsmedel skall kunna utgå för kostnader för åtgärder då oljeutflöde befaras ske bemöts genomgående positivt. En sådan bestäm­melse torde stimulera kommunerna alt vidta skadebegränsade åtgärder redan på ett tidigt stadium, menar remissinstanserna.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.3    Kommundepartementet

397

 

    STATENS SRANONÄMND

■AT;      Räcd.-ii.-igse.a.ieten

Ad   ?   Fahli.T

Bilaga 3.3

1930-02-05        003-62'l/79

Er ivivvli*                                    Zr b«i>ckning

Regeri.ngen Kommundeparte-Tiensc

Regionala förråd av bekämpnings- oc.'i saneringsmateriel
Rt 1324/79 (delvis)______

Regeringen gav 1979-08-16 szatens   brandnämnd i uppdrag att utarbeta program för att bygga upp regionala forråd av olje­bekämpningsmateriel .

Uppdraget har utförts och redovisas i bilaga.

Arbetet har bedrivits i sararåd med kustbevak.ningen, raari.-.en, sjöfartsverket, civilförsvarsstyrelsen och Sve.nska kommun­förbundet. Av tidsskäl har ärendet inte re.iiitterats till be­rörda länsstyrelser. Srandnämnden har e.Tiellertid informerat länsstyrelsepersonal i olika sammanhang, bl.a vid konferens med landets försvarsdirektörer i Borlänge december 1979.

Vid handläggni.ngen av detta ärende har deltagit överdirektörer Hultqvist, ledamöterna Adolfsson, "ågelsbo, Karlsson och La.ng samt avdelningsdirektören Fahlin, föredragande.

ST.iTENS 3.RANDNÄWND

Swen Hultovist

C

 ifM.U

ra.hlin

En bilaga PF/YB

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.3    Kommundepartementet 398

i

Bilaga 3.3.1

STATENS BRANDNÄMND

Räddningsenheten

Ad   ?er   Fahlin                    19S0-01-22            Tillhör   Sbrn

dnr.   003-S24/79

Program för uppbyggnad av regionala förråd av oljebekämpnings-
aateriel_______________________________________________

Reggrinqsuppdraget

Regeringen har i beslut 1979-08-16 uppdragit åt statens brand­nämnd att utarbeta program för regionala förråd av bekämpni.-igs-och saneringsmateriel. Arbetet skall bedrivas i samråd med marinen, civilförsvarsstyrelse.n, sjöfartsverket, kustbevakning­en, berörda länsstyrelser och Sve.nska kommunförbundet och om möjligt redovisas för regeringen före utgången av 1S79.

I beslutet har inta angivits för vil.ket ändamål bekämpni.ngs-och saneringsmaterielen är avsedd och ej heller har några kost­nadsramar uppställts. Emellertid hänvisas till betänkandet .Ren Tur (SOU 1979:43) och nämnden har därför förutsatt att det är fråga om ol jebekämpni.ngsmateriel. Initial.kostnaden för förråd av avsett slag uppskattas av utredni.ngen till fem miljoner kronor och den årliga drifts- och under.hållskost.naden till 0,5 miljoner. Förbrukningskostnader förutsätts belasta enskilda be-kämpningscperationer cch därmed anvisat förslagsanslag.

Förråden skall främst vara avsedda för kommunernas behov. Med hä.nvisni.-ig till ovannämnda utredni.ngsbetänkande förutsätts att förrådshållni.ngen inriktas på materiel som är anvä.ndbar i strand­tonen när oljeutsläpp till sjöss, i kustvatt.nen, på Vänern och .".älaren flutit i land.

Nuläget beträffande komm.unernas oljeskyddsmaterial

Kommunernas satsning på oljeskyddsmateriel är blygsam i jäm­förelse .med kustbevakningens. Erfarenheterna från insatser under senare år vid större oleolyckcr har också visat att materiel­beredskapen inta vant helt tillfredsställande. Oljebekämpning till sjöss, i kustvattnen, på Vänern och .Mälaren ar en statlig uppgift. Enligt brandnämndens uppfattning är det därför rimligt och angeläget att staten bidrar till en förbättri.ng av de drygt 100 kustkommunernas (motsv.) materielberedskap for insatser när stränder drabbats av oljeutsläpp som skett utanför kommuns an­svarsområde. Det bör i sa.mma.nhanget framhållas att de ersätt.-ni.ngsregler scm gäller för räddningstjänst och sanering med an­ledning av ol]eutflöde till Sjöss, i kustvattne.n .t. m (21 § brandlagen) direkt motverkar anskaffning av oljeskydcsmatsriel eftersom kommun får betalt för själva insatsen efter inträffat oljeutsläpp (bl a inhyrni.ng av materiel och tjänster) , ."nen inge.n ersättning för uppbyggnad av förråd i beredskapssyfte.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.3   Kommundepartementet      399

Ändamålet med förråden

Kommunerna cch kustbevakningen har gemensam ansvarsområdesgräns just där land och vatten möts. Beträffande hamn gäller att nämnda gemensamma gräns anges i kommuns brandordning.

Såväl räddningstjänstutrsdningen (SOU 1971:30), sid 123 och sid 223,,som departe.mentchefen i förarbetena tiil brandiagen (prop 1973:135) har förutsatt att kommunerna skall göra oljebekämp-ningsi.nsatser i vissa strandnära vatten (t ex grunda vikar! , det vill säga inom kustbevakningens ansvarsområde. Departe.mentchefen synas i sina överväganden, prop sid 178, cm ersättni.ng till kom-.Tiun för oljebekämpni.ng m m ha godtagit räddningstjänstutredni.ng-ens bedömning. A andra sidan torde .naLn ej ha förutsatt att kust­bevakningen skall göra insatser på strand men däremot vid behov medverka vid bekämpningsinsatser i hamn.

Anvisningar rörande taktisk samverkan och ömsesidigt bistånd .iiellar. kustbevakning och kommun har efter samråd .med brandnämnden och Svenska kommunförbundet utfärdats av generaltullstyrelsen.

Enligt förarbetena till brandlagen är kommun inte skyldig att an­skaffa specialutrustning for i.nsats vid varje tänkbart slag av oljaolyckä. utrustningen skall vara avpassad med hänsyn till risk­läget inom kommune.n för a.n första insats mot vanligen förekommande oljeutflöden som inte är av alltför stor omfattning. Kommun är med andra ord inte skyldig att di.iiensionera sin materiella bered­skap med avseende på riskerna for oljeutsläpp inora kustbevakning­ens ansvarsområde.

Enligt brandnämndens uppfattning är här föreslagna förråd inte av­sedda att ersätta den utrustni.ng som enligt förarbetena till brand­lagen krävs för att kommun skall upprätthålla beredskap mot olje­utsläpp uppkomna inora kommunens eget ansvarsområde.

Materielen bör utformas i första hand .med. hänsyn till insatser .Tiot större oljeutflöden som inträffat utanför kommu.ns ansvarsområde och sora drabbat strä.nderna. Exempel på sådana insatser är bekä.mp-ningsoperationerna till följd av tankfartygets Tsesis grundstöt­ning i Södertäljeleden (1977) och oljeutsläppen som drabbat Bohus­län (1973) och Stock.hoL-ns skärgård (1979).

I uppdraget till brandnämnden talas om förråd av bekämpnings- cch saneringsmateriel. Brandnämnden ställer sig emellertid tveksam till att bygga upp statliga förråd av materiel avsedd för det ofta tids­krävande saneri.ngsarbetet. Vid sådana insatser fin.ns god tid att skaffa fram erforderlig utrustning ur befintliga resurskällor.

Uppbyggnad av regionala materielförråd med statliga medel bör i första hand inriktas på att underlätta för kommunerna att effek­tivare bekämpa oljeutsläpp som drabbat strandzonen. Visserligen kan genom bättre planläggni.ng samt avtal med tillverkare och lever­antörer tillgängligheten på materiel av olika slag förbättras, men genom att viss akutmateriel förrådshåils underlättas räddningsbefäl-Iiavarens arbete i väsentlig grad under ett pressat inledni.ngsskede.

Förrådshållningen av materiel bör således byggas upp fra-mför allt med tanke på vad som behövs för att snabbt komma igång med ett förstahandsingripande.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.3    Kommundepartementet    400

Förrådshållning, lokalisering av förråd m m

Vad gäller förrådshållningen och underhållet av den lagrade ma­terielen bör man utgå ifrån att om .möjligt samlagra materielen i redan nu befintliga eller planerade förrädslokaler, Frän ekonomisk synpunkt är det självfallet fördelaktigt om existerande resurser på detta område kan ut.nyttjas. I första hand har undersökts vilka möjligheter försvars.makten, kustbevakningen, civilförsvarsstyrel­sen, sjöfartsverket och större kommuners brandförsvar har att ställa förrådsutrymme och personal till förfogande. .Man bör efter­sträva att förrådshållningen om.händertas av organisationer som har personal med' vana att sköta materiel av här aktuellt slag. Av stor betydelse vid val av förrådsplats är även cess lämplighet från transportsynpunkter.

Flera olika alternativ kan diskuteras när det gäller lokalisering-an av förråden. Man kan tänka sig antingen ett stort antal små för­råd eller ett fåtal större. En av de faktorer som är avgörande för lokaliseringen är vilka krav på insatstider som skall ställas på den förrådshåll.na materielen. Enligt brandnämndens uppfattning är det fullt tillräckligt om transporttiden på landsväg till den plats sora kan nås med biltransporter i anslut.ning till skadeområdet kan hållas inom 5-10 timmar. Detta talar - samt att en splittring av resurserna undviks - för ett begränsat antal större förråd.

I stort skulle ett transportavstånd på 5 timmer med bil i.nnebära att varje förråd kunde betjäna ett kustavsnitt om ca 50 mils längd cch en i.nnanför belägen region med ca 25 mils radie från förrådet (jfr kartbilaga). Detta medför - grovt räknat - att ett förrad borde lokaliseras vid norrlandskusten till trakten av U.meå, till stockhoLmsregionen ett förråd som samtidigt skulle betjäna kom.mun-erna kri.ng Mälaren, ett till blekinge.kusten och ett till göteborgs­regionen, avsett att även betjäna kommunerna kring Vänern. Med an radie på ca 25 mil kommer förrådens i Sydsverige "betjäningscm-råden" att i viss utsträckning överlappa varandra. E.mellertid bör det uppmärksammas att sist.nämnda förråd har en större region att betjäna enär Vänern cch Mälaren ligger mom dessa områden. Risk­erna for oljeutsläpp är här större genom den intensivare fartygs-trafike.n m ra.

Förrådshållningen för Gotland uppmärksammas särskilt och att för­råd förlägges dit.

Skulle mycket stora oljepåslag inträffa och den materiel som finns vid närmaste förråd inte räcka till förutsätts att komplettering kan ske genom re.kvirering från andra förråd.

.Matarielen bör från transportsynpunkter i görligaste utsträckning förvaras i transportcontainers.

Beträffande möjligheter till förrådshållning av materielen inom ovan nämnda regioner bör framhållas följande. På grund av den korta utredningstiden har civilförsvarsstyralsen och marinen under hand framfört att de inte hinner få fram uppgifter om i vilken ut­sträckning materielen kan förvaras hos desamma. Kustbevakningen har meddelat att det för närvarande inte finns plats varken utom­hus eller inomhus i deras förråd. Sven sjöfartsverket har fram--fört att de har begränsade förrådsutrymmen.

Vid förfrågningar till vissa brandförsvar har framkommit att för norrlandskustens del finns utrymme såväl inom- som utomhus hos

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.3    Kommundepartementet    401

Umeå brandförsvar, i stockhoLmsregionen utomhus hos Tyresö bra.nd-försvar, vid blekingekusten hos brandförsvaret i Karlskrona och i göteborgsregionen utomhus hos Uddavalla brandförsvar. Brandchefen på Gotland har .meddelat att det inte finns plats pi bra.ndstationen, .men att det inte torde möta några svårigheter att erhålla lämpliga förrådsutrymmen på andra ställen i kommunen. Vid förläggning av materielen till brandkårer blir den oavsett tidpunkt omedelbart gripbar på grund av brandförsvarens höga beredskap.

De möjligheter som finns hos nämnda brandförsvar bör ses som exem­pel på tänkbar fcrrädslokaliserintj. . Tidsbrist har inte medgivit en utvärdering om andra orter kan erbjuda likvärdiga eller bättre fötråds lokall te ter. Försvarsmaktans, civilförsvarsstyrelsens, kustbevakningens och s]öfartsver.kets resurser måste också under­sökas ytterligare innan slutlig ställning tas till val av förråds-platser. Enligt brandnämndens bedömning torde lokaliseringsfrågan emellertid' inte vålla större proble-m.

iMaterielf rågor

Bekämpning av ilandflute.n olja inrymmer många problem. Väderlek, årstid, slag av strand - klipp-, klapper- ochsancstrand - typ av olja, ol]ans spridni.ngsgrad, hur länge oljan legat i vatt.net, det drabbade områdets belägenhet från transportsynpunkt är exe-mpel på några faktorer som inverkar. På grund av det stora antalet variab­ler är oftast den ena spillsituationen inte den andra lik. Härav följer att om man skulle di.mensionera utrustni.ngen för varje tänk­bart slag av oljespill som kan drabba strandzonen, detta inta kan ske annat än till mycket höga kostnader.

Vid bekämpning och sanering av oljeskador är det flera led som" vart och ett måste fungera för att i.nsatsen skall bli så fram­gångsrik som möjligt. Det måste bland annat finnas transportmöjlig­heter, utrustning för att begränsa spridningen av spillet, utrust­ning för att avlägsna oljan från såväl land scm vatten, resurser för att härbärgera omhändertagen olja samt möjligheter att bli kvitt uppkommet oljeavfall.

Olja sora drivit iland på sandstränder kan många gångar effektivt avlägsnas ned schakt- och grävmaskiner. Ett betydligt svårare problem utgör steniga och klippiga stränder. Några riktigt ratio­nella metoder för oljeskadeoperationer vid dessa strandtyper finns inte. Begränsningsinsatser på t ex steniga stränder kräver alltid stor personali.nsats och arbetet kan beskrivas son mycket primitivt (handpiockning av oljeklumpar och arbete med skyfflar, krattor, spadar, sorptionsmedel m m).

Inom styrelsen för te.knisk utveckling är på regeringens uppdrag FoU - program beträffande teknik för" ol jebe.kämpning till sjöss samt för bekämpning och sanering i strandzonen under utarbetande. Programmet syftar till att ta fra.ii teknik som är kommersiellt tillgänglig om ca 7-10 år.

Förslag till regionalt förråd - minimialternativ

Förråden bör ägas och administreras av statens brandnämnd.

Utrustningen bör utgöras av sådan .materiel som i ett akutskede behövs för att snabbt komma igång med bekämpningsinsatser och — där så möjligt förvaras i lastcontainers. Materielen bör kräva minimura av underhåll och tillsyn. Lätt anskaffbar utrustning avses

26 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.3    Kommundepartementet

402

inte lagras. Förrådet bör dimensionaras för en personalinsats upp till 200 personer.

Nägon lagerhållning av transportresurser förutsätts inte behöva ske.

Behoven av extra kommunikationsradioutrustni.ng bedöms kunna täckas ge.nom i.nlåni.ng från civilförsvarsstyrelsens förråd.

I olika sammanhang har påtalats briste.n på upptagare av olja från vattnet hos dan landbaserade bekämpningsorganisationen. For vissa slag av oljor har bl a sä kallade ski.mmers visat sig vara mycket effektiva. Eftersom materiel av detta slag ej är lätt att anskaffa föreslås att varje förråd utrustas med en miniskimmar eller lik­värdig anordning. I övrigt beträffande utrustning för att avlägsna olja som flyter på grunda vatten i strandzonen bör man som hittills i första hand förlita sig på slamsugarfordon, schaktmaskiner, pump­utrustning m m sora finns lätt tillgänglig i hela landet. Materiel av sistnämnda slag är inte känslig för störningar genom sjögräs, vass, tång, issörja m m. Avfallscontainers torde inte haller be­höva ingå i förråden då även sådana fi.nns gripbara i stora kvan­titeter.

Vid vissa bekämpningsoperationer har det visat sig svårt att i i.-i-itialskedet uppbringa lämpliga små arbetsbåtar i tillräckligt an­tal. Förråden bör därför innehålla viss kvantitet stryktåliga öppna småbåtar av omkri.ng fem meters längd.

Beträffande utombordsmotorer torde det billigaste alternativet vara att inköpa desamma och träffa separat avtal om förvari.ng inom­hus i lämplig lokal.

Granskning och utvärdering av enskilda produkter i nedanstående förslag har inte gjorts. Denna bör anstå till dess beslut fattats om .medelstilldelning.

1 15

Förslag till materielhållning 3   s

ett regionalt förråd:

100.000:

20-fot transportcontainers med inredning

110.000:

miniskimmer aller likvärdigt alternativ

165.000 750 500

500.000

12.000

30.000

12.000

7.500

4.000

öppna arbetsbåtar helst i aluminium med utombords-motor, öskar, extra åror och förtöjningsgods

15

st

5

st

2000

m

drivmedelsdunkar

fatpumpar för dri'/medel

hamn- och inomskärslänsa (alt. 1000 m kustlända) med ankrings-don och tågvirke

200

st

200

st

200

par

50

par

200

par

regnställ

"varma" underställ

stövlar

sjöstövlar och vadarbyxor

par  halkskydd (breddar)

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.3    Kommundepartementet    403

600   par   handskar                                                  5.000

200   st     flytvästar                                                20.000

10   st     sjukvårdsutrustning                                   2.000

5000   st     plastsäckar                                             10.000

Handverktyg

skyfflar

grepar

planterspadar

krattor (räfsor)

liar

brynen

håvar

 

75

000

-

 

5

000

-

rv

 

 

 

1

 

 

 

 

10

000

-

Summa kr

1.068

750

_

plasthinkar

Rengöringsmedel (lösningsmedel) för tvättning av redskap och personal

Sorptionsmedel typ bark och vitmossetorv för att skydda arbetsplats från att bli nadsmetad

Efter samråd med brandchef arna i Umeå och på Gotland samt general-tullstyrelsen har antalet öppna arbetsbåtar minskats till fem per förråd i dessa ragioner. Norrlandskusten resp Gctla.nd består till stor del av öppen kust varför behovet -av antalet små arbets­båtar har bedömts vara mindre.

Förråden på norrlandskusten och Gotland bör således i.nnehålla;

5   st  öppna arbetsbåtar, helst i
aluminium, raed utombords-
motor, öskar, extra åror
och förtöjningsgods                                 55.000:-

5   st  dri-/medelsdunkar                         250:-
I övrigt lika raed föregående                                                 

Summa kr    958.250:

Progra.mplaner för uppbyggnad av          förråden samt kostnader

.Anskaffningskostnad fem förråd  enl.

föregående                                                          5.122,750:

oförutsett                                                                  77.25 0:

Summa kr   5.200.000:-

Förbruknings- och reparationskostnader förutsätts belasta enskilda bekämpningsoperationer och för detta ändamål anvisat förslagsan­slag.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.3    Kommundepartementet    404

Uppbyggnadsal ternj_ty_

A. Samtliga förråd anskaffas på en gång och beräknas kunna vara uppbyggda ca ett år efter tidpunkt för beslut.

Anskaffningskostnad                                                         5.200.000:-

Årskostnad för drift och underhåll,

lokalhvror m m                                                                       250.000:-

Summa kr   5.450.000:-

3. Förråden byggs upp i två etapper.

Första året:   Stockholmsregionen Göteborgsregionen Gotland

Anskaffningskostnad                                                         3 .100 .0 00:-

Årskostnad för drift- och underhåll,

lokalhyror m m                                                                       150.000:-

Summa kr   3.250.000:-

Andra året:    Blekingeragionen Norrlandsregionen

Anskaffningskostnad                                                         2.100.000:-

Årskostnad för drift- och underhåll,

lokalhyror m .-n                                                                      350.000:-

Sumraa kr   2.350.000:-

C. Förråden byggs upp i tre etapper.

Första året:   Gäteborgsregione.n Stockholmsregionen

Anskaf fni.ngskostnad                                                       2.100.000:-

Arskost.nad för drift- och underhåll,

lokalhyror m m                                                                       100.000:-

Summa kr   2.200.000:-

Andra året:    Blekingeregionen Gotland

Anskaffningskostnad                                                         2.100.000:-

Arskostnad för drift- och underhåll,

lokalhvror m m                                                                       200.000:-

Sumraa kr   2.300.000:-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.3   Kommundepartementet      405

Tredje året:  Norrlandsregionen

Anskaffningskostnad                                                      1,000.000;-

Arskostnad för drift- och underhåll,

lokalhyror m m                                                                    250.000;-

Summa kr  1.250.000:-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.3   Kommundepartementet  406

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.4   Kommundepartementet     407

Bilaga 3.4

Sammanställning av remissyttranden över statens brand­nämnds förslag till program för uppbyggnad av regionala förråd av oljebekämpningsmateriel

1    Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över förslaget avgetts av rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, sjöfartsverket, statskontoret, riksrevisionsverket, statens naturvårdsverk, generaltullstyrelsen, arbetar­skyddsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbot­tens län, kommittén (K 1979: I) för transport av farligt gods, räddnings­tjänstkommittén (Kn 1979:01), Svenska kommunförbundet, brandmän­nens riksförbund och Svenska brandbefälets riksförbund.

Länsstyrelserna har bifogat yttranden från fiskenämnden i Kalmar län samt Norrtälje, Värmdö, Vaxholms, Haninge, Nynäshamns, Enköpings, Älvkarleby, Östhammars, Nyköpings, Oxelösunds, Norrköpings, Söder­köpings, Valdemarsviks, Borgholms, Mörbylånga, Kalmar, Oskarshamns, Mönsterås, Gotlands, Karlskrona, Kristianstads, Ängelholms, Båslads, Ystads, Malmö, Landskrona, Helsingborgs, Höganäs, Göteborgs, Öckerö, Kungälvs, Stenungsunds, Lysekils, Uddevalla, Munkedals, Sotenäs, Kris­tinehamns, Gävle, Söderhamns, Hudiksvalls, Sundsvalls, Örnsköldsviks, Härnösands och Luleå kommuner.

2   Allmänna synpunkter

Remissinstanserna tillstyrker överlag förslaget, antingen i sin helhet eller med vissa förbehåll.

Naturvårdsverket bedömer att de fem beredskapsförråden kommer att innebära en höjning av beredskapen i landet vid oljeutsläpp. Verket fram­håller också del olyckliga i att ersättningsreglerna för kommunernas be­kämpningsinsatser är så utformade att den materiella beredskapen hos kommunerna motverkas.

Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Ble­kinge, Kristianstads, Malmöhus och Västmanlands län tillstyrker försla­get i dess helhet. Övriga länsstyrelser gör endast erinringar i detaljfrågor.

Räddningstjänstkommittén anser att det är viktigt att frågorna har aktua­liserats i brandnämndens förslag, men kommittén anser sig inte ännu ha tillräckligt underlag för alt kunna ta ställning i detaljfrågorna.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.4   Kommundepartementet 408

Svenska kommunförbundet understryker att det är rimligt och angeläget att staten bidrar till en förbättring av kustkommunernas materielberedskap för insatser när stränder har drabbats av oljeutsläpp som har skett utanför kommunens ansvarsområde.

Svenska brandbefälets riksförbund, som tillstyrker förslaget, framhåller att erfarenheterna av tidigare utredningar allt för ofta visar att länsstyrelser och kommuner åläggs meruppgifter och merarbete utan att statsmakterna samtidigt beviljar erforderliga resurser.

Kommittén för transport av farligt gods, som huvudsakligen uttalar sig om insatser mot löskomna kemikalier är tveksam till förslaget. Kommittén anför:

När det gäller uppbyggnad av regionala förråd av bekämpnings- och saneringsmedel vill kommittén inledningsvis klargöra att ambitionsnivån inte kan ställas så högt att alla teoretiskt tänkbara olyckstyper skall kunna bemästras. Antalet kemikalier som transporteras sjövägen är sålunda så stort att exempelvis olika neutraliseringsmedel inte utan dryga kostnader torde kunna finnas utspridda i alla regionala förråd. Kommittén förordar därför att en lämplig avgränsning görs av centralt resp. regionalt baserat bekämpnings- och saneringsmateriel. Kriterier för en sådan avgränsning är behovet av snabba åtgärder, risk, ekonomi, transportavstånd m. m.

Kommittén har under sitt utredningsarbete kunnal konstatera att många företag i inte oväsentlig omfattning själva har bekämpnings- och sanerings­medel. För att inle åsamka den offentliga sektorn onödiga kostnader bör möjligheterna till samutnyttjande, samarbetsavtal etc. noggrant prövas innan egna förråd byggs upp.

Sundsvalls kommun framhåller vikten av utbildning av den personal som skall använda materielen i de regionala förråden.

3    Ändamålet med förråden

De flesta remissinstanserna delar brandnämndens uppfattning att förrå­den bör utformas i första hand med hänsyn till kommunernas behov av utrustning för en första insats i en akut situation mot större oljeutflöden som har inträffat utanför kommunens ansvarsområde och som drabbat stränderna. De delar också nämndens uppfattning atl förråden inle är avsedda att ersätta den utrustning som kommunen är skyldig all hålla i beredskap mol oljeutsläpp inom det egna ansvarsområdet.

Länssryrelsen i Södermanlands län efterlyser klara regler som styr möj­ligheten att utnyttja förråden. Länsstyrelsen anser också att del är av vikt att förutsättningarna för kommunernas utnyttjande av bl.a. kustbevak­ningens förråd klarläggs. Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att mate­rielen även bör kunna utnyttjas vid övningar. Statskontoret har inget att invända mot att staten medverkar till att förbättra kommunernas bered-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.4    Kommundepartementet   409

skåp mot oljeolyckor, men reglerna bör utformas så all de inle motverkar kommunernas vilja att bygga upp egna beredskapsförråd.

Länsstyrelserna i Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län anser att förråden även bör dimensioneras för insatser mot löskomna kemikalier. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser också all kommunerna i länet bör ha tillgång till oljebekämpningsmaterielen oavsett om utsläppet har inträffat inom egen kommuns ansvarsområde. Förråden bör således betraktas som en gemensam resurs för kommunerna. Även Brandmännens riksförbund anser alt förråden bör kunna utnyttjas för insatser vid utsläpp som har skett inom kommunens ansvarsområde med hänsyn till att bl.a. många inlandskommuner har brandförsvar med begränsade resurser.

4    Ägandefrågor, lokalisering av förråd m. m.

Remissinstanserna har inte haft några erinringar mot att förråden bör ägas av brandnämnden. Alla utom en instans tillstyrker också att brand­nämnden administrerar förråden. Statskontoret ifrågasätter om inte kost­naderna för tillsyn och administration blir lägre om uppgiften läggs på befintliga regionala organ, exempelvis länsstyrelsernas försvarsenheter. Dét bör prövas öm inte civilförsvarets resurser och kompetens kan utnytt­jas i stället för att statens brandnämnd tillförs en ny arbetsuppgift. En sådan lösning utesluter inte enligt statskontorets mening att brandnämnden är huvudman för förråden.

Dé flesta remissinstanserna tillstyrker en uppbyggnad av elt begränsat antal förråd på ett fåtal platser. De anser detla vara fördelaktigare än uppdelning av motsvarande totala resurser på etl slörre antal mindre förråd. Synpunkter på förrådshållningen framförs av överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, sjöfartsverket och riksrevisionsverket.

Enligt överbefälhavaren är det inte lämpligt att blanda oljebekämpnings­materiel och militär materiel i samma förråd om det negaiivt påverkar försvarsmaktens beredskap och mobilisering. Om konkreta behov redovi­sas bör försvarsmaktens medverkan till förrådshållning undersökas närma­re. Detta förutsätter enligt överbefälhavaren att eventuella kostnader inte belastar försvarsmakten.

Civilförsvarsstyrelsen ställer sig positiv till att omhänderta förrådshåll­ningen under förutsättning att ytterligare förrådspersonal får anställas. Styrelsen upplyser att den kan ställa förrådsutrymmen till förfogande på tre platser i landet. Sjöfartsverket bedömer del rimligt atl man lar hänsyn till förekomsten av större kommunala förråd vid dimensionering av de statliga förråden. Riksrevisionsverket förutsätter att frågan om i vilken utsträckning befintliga lokaler kan utnyttjas för förrådshållning klariäggs innan ytterligare åtgärder vidtas.

Önskemål om flera förråd och större totala resurser framförs av länsstv-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.4   Kommundepartementet     410

relserna i Östergötlands och Västernorrlands län samt Svenska brandbe­fälets riksförbund. Utöver föreslaget förråd för norriandskusten anser länsstyrelsen i Norrbottens län att mindre förråd bör upprättas i varje kommun där en tänkbar olycka kan inträffa.

Vad gäller lokaliseringen av förråden biträds brandnämndens förslag till lokaliseringsregioner i stort av merparten av remissinstanserna. Rikspolis­styrelsen biträder brandnämndens förslag till förrådslokalisering och anser i likhet med nämnden att ytterligare undersökningar bör göras innan slutlig ställning tas vid val av förrådsplatser.

Naturvårdsverket ser med tillfredsställelse att lokaliseringen huvudsak­ligen överensstämmer med kustbevakningens distrikt med tillägg av Got­land.

Generaltullstyrelsen delar i princip brandnämndens uppfattning om för­
rådens lokalisering. Med hänsyn till den speciella ställning som Vänern
och Mälaren intar i oljebekämpningssammanhang bör dock enligl slyrelsen
övervägas en uppdelning av förråden i göteborgs- resp. stockholmsre­
gionen. För Mälaren föreslår styrelsen Västerås som lokaliseringsplats,
medan lämplig plats för Vänern bör övervägas i anslutning till remissbe­
handlingen av betänkandet "Vän Tur".                   i

Synpunkter på och önskemål om lokalisering av förråden till bestämda orter för att de lokala behoven bättre skall tillgodoses framförs av länssty­relserna i Östergötlands, Kalmar, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs och Västernorrlands län, brandmännens riksför­bund saml flera kommuner.

Flera remissinstanser framhåller att det är av utomordentlig vikt att frågorna om transport av materielen till skadeplats får en tillfredsställande lösning. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att brandnämnden bör teckna avtal om transporter med åkeriföretag i närheten av regionala förråd. Älvkarleby kommun efteriyser en väl förberedd och genomtänkt transportorganisation.

5   Materielfrågor och uppbyggnadsalternativ

Förslaget att materielen i förråden endast skall bestå av sådan utrustning som krävs för en första insats i en akut situation och som inte kan skaffas lätt från annat håll biträds av samtliga remissinstanser. De flesta tillstyrker också förslaget till materielhållning i förråden och i den mån synpunkter framförs är det huvudsakligen önskemål om ytterligare materiel. Riksrevi­sionsverket förutsätter emellertid att befintlig materiel som kan samutnytt­jas inventeras innan upphandling sker. Generaltullstyrelsen påpekar vikten av samråd vid anskaffning av materielen för att så långt som möjligt eftersträva teknisk anpassning till kustbevakningens resurser, i första hand i fråga om länsor och oljeupptagare. Svenska kommunförbundet anser att

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.4    Kommundepartementet 411

materielinnehållet i förråden bör, i den mån det är tidsmässigt möjligt, avstämmas med den forsknings- och utvecklingsverksamhet som pågår hos styrelsen för teknisk utveckling inom området "Teknik för oljebe­kämpning till sjöss samt för bekämpning och sanering av olja i strand­zonen". Munkedals kommun efterlyser en standardisering av materielen.

Olycksfalls- och hälsoriskerna vid oljebekämpningsarbete påtalas av arbetarskyddsstyrelsen som föreslår att det vid förråden skall finnas skrift­liga instruktioner för vanliga arbetsmoment. Länsstyrelsen i Blekinge län uppmärksammar att det lastconlainersystem som skall väljas måste anpas­sas till det system som redan finns på resp. förrådsort. Önskemål om förstärkning av förrådsresurserna i fråga om båtar framförs av länsstyrel­serna i Göterborgs och Bohus län samt Västernorrlands län. Länsstyrel­serna i Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län anser att förråden även bör tillföras materiel för insatser mot löskomna kemikalier.

Beträffande uppbyggnadstakten av förråden anser riksrevisionsverket att denna bör bestämmas av dels den nuvarande beredskapssituationen i olika delar av landet, dels av hur snabbt samordningen med existerande resurser kan lösas. Flera remissinstanser understryker behovet av en snabb uppbyggnad. Sådana uttalanden görs av naturvårdsverket, länssty­relserna i Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Kristianstads och Väster­bottens län. Om en etappvis uppbyggnad av förråden väljs anser länssty­relserna i Gotlands och Västerbottens län att förråden på Gotland resp. norrlandskusten bör få högsta prioritet. Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar att förråden byggs upp i två etapper under en tvåårsperiod. Oxelösunds kommun förordar en uppbyggnad på förslagsvis tre år.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.5   Kommundepartementet

412

 

lW|    STATENS 3RANDNAMND

.Ad   J   I.-.gman

Jtnim

1 979-12-13 1979-08-16

Bilaga 3.5

0O2-509.'"9

E.- baitekning

Rt 1324/79

Regeringen :-

Beredskapsplaner :ör ol:e- och

amikalieutsläcD

Regeringen gav 1979-03-15 statens brandnämnd i -pcdrag att gå igenom ocn sa.Tmanställa länsstyrelsernas nuvarande beredskaps­planer för insatser med anledning av olja- och keir.ikalieut-släpc samt att redovisa ce åtgärder scm na.mr.dan a.tser påkallade med anledning av genomgången.

Uppdraget har utförts cch redovisas på följande sätt:

1.  Sanmanställni.ng av läget beträffande iänsstyreli:err.a3 nu­varande planer för insatser .T.ed anledning av cl:e- cch kerr.i.kaliauts läoD.

"örslag till åtgärder r.ed anledning av gencmgån-: styrelsernas planer.

av

3.  Förslag till anvisningar till länsstyrelserna avseende

"LänsstyraLsas pLan för regionala insatser vid utflöde tå vatten av olja eller ke.mikalier. "

Samråd har skett rr.ed berörda länsstyrelser, ned kustbeva/.ningen samt med Svanska kom-munförbundet.

I den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit över­direktören Hultqvist (ordförandei , leda.T.ctarna Adolfsson cch Fågelsbo, överingenjören Sliasson sa.T.t avdelningsd-raktörarna Ohlsson och Ingman (föredragande). Vid handläggningen har i övrigt deltagit avdalnincsdiraktorerna Ekedahl och Fahlin.

ST.ATEMS SRANO.NÄ."-\D

1.

S'.ver.   riuiccvLSt:    '

Sju   'bilagor

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.5    Kommundepartementet     413

Bilaga 3.5.1

Till.hör statens brandnämnds skri­velse 003-509/79

1.  Sammanställ.ni.ng av läget beträffande lä.-.sstyralsernas nu­
varande planer för i.nsatser med anledning av olje- och kami-
____ kalieutsläpD___________________________________________

Statens brandnämnd hemställde 1979-09-12 att länsstyrelserna skulle insända föreliggande planer enligt ruorikan.

Genomgång av svare.n har givit följande resultat.

Planeringsläget kan redovisas i två nivåer:

Nivå 1. Länsstyrelse.-! har a.ntingen i.-.gen plan alls för dessa typer av nödlägen eller endast en översi;änsstyralse.ns plan för regional räddningstjänst.

Nivå 2. Länsstyrelsen har en särskild plan för dessa typer av nod­lägen. På denna .nivå kan särskiljas två mcdernitatsgrader -

a)       planer uppgjorda för nva brandlagens i:ädan-de år 1974,

b)       planer till.korana efter den nya brandlagens ikraft­trädande .

:;ivå 1. Ingen plan. I vissa fall översiktlig plan. På denna nivå åtarfi.nns    Stock.hcL.ms,

Uppsala, Scderma.nlands, .ålvsborgs, Skaraoorgs, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrla.nds och Västerbotta.ns län.

Nivå 2.   Särskild plan finns.

På denna nivå återfinns al Sleki.nge,

-Kristia.nstads, Västmanlands -c.h Göteborgs och Schus lä.n.

med planer från tiden förs år 1974.

b) Gotlands och

Norrbottens län med olaner frå.n

1975,

Cstercörlands   län  med   cla.-

från   19~6   sa.mt

:

Halla.nds cch

Malmöhus län med pla.ner frå.n 19'

Sa.mma.nf attni.ng:

Omkring hälften av de aktuella länsstyrelserna har särskilda  _ planer för insatser vid olje- och kemi:äpp, varav se.'< länsstyrelser har planer från tidan after 1974.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.5   Kommundepartementet      414

Bilaga 3.5.2

Tillhör statens brandnämnds skri­velse 003-609/79

2.  Förslag till åtgärder med anledning av genomgången av läns-
____ styrelsernas olanerino_____________

Av sammanställningen i bilaga 1 framgår att laget beträffande beredskapsplaniäggni.ngen för att möta olje- och ke.tiikalieutsläpp är otillfredsställande. Varje aktuell länsstyrelse bör så snart som naöjligt utarbeta plan för dessa typer av nödlägen. Plan­läggningen vid länsstyrelsema bör ansluta sig till den plan för regional räddningstjänst som skall fi.-.nas vid värja läns­styrelse. -Anvisni.ngar för planering av ragio.nal räddningstjänst har getts av statens brandnämnd 1978-02-03 i meddelande 157=:3.

Länsstyrelses plan måste grunda sig på kommunernas i.ncm lä.net notsvarande planer. .Många kommuner saknar emellertid beredskaps­planer för denna typ av nödläge.

Kommunförbundet har år 1975 - efter samråd .med bla statens brand­nämnd - i publikationerna "Räddni.ngstjänst- planläggni.ngsa.-i-visnlngar" och "Räddni.ngstjä.nst i samverkan" gett vissa anvis­ningar till komiaunerr.a för räddni.ngstjänst även vid olje- ocn ke.-nikalieutfloden. Dessa anvisni.ngar behöver dock kompletteras med hänsyn till de erfarenheter som erhållits de senasta åren bi a från i.nsatser vid bekämpning av ilandflute.n olja.

Bra.ndnämnden ger i det följande förslag till anvisningar för länsstyrelsemas planläggni.ng

Brandnämnden utgår ifrån att ävenska kommunförbu.ndet låter verkställa    lomplattari.ng (gällande olje- cch kemikalie-skadebekä-tipni.ig på vatten och i strandzon) av ovannäm..nca planeri.ngsanvisni.ngar av år 1974.

Handläggningen av den.na fråga synes i fortsättni.ngen oöra ske

sålunda:

(Jämför state.ns brandnämnds meddelande 1973:3, sid 5.)

1.    Anvisningar om länsstyrelsernas ifrågavarande planlägg­ning utges av brandnämnden.

2.    Länsstyrelsema kallar berörda kommu.ner till cverläggninga varvid det nuvarande planerings- och bereds:äget cir.se-sidigt redovisas:

:örmedlas bistånd med planläggningen.

3.    Länsstyrelserna utarbetar i samråd med bevakningschef vid talldirekticne.n provisiorisk plan på det underlag sor, er­hållits enligt punkt 2.

4.    Då kommunernas planar erhållits utarbetas lä.nsstyrelser-nas slutgiltiga planer.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.5   Kommundepartementet  415

Handläggningen enl 2-4 bör i första hand komma till stånd i de län dar i.nga planer för närvarande är. utarbetade, övriga länsstyrelser bör kollationera si.na planer mot anvisningarna och snarast möjligt revidera sina planer.

Med hänsyn till det allvarliga hot son utsläppen utgör är det önskvärt att planläggni.ngen i hela landet snarast genomförs; helst under år 1980. Om detta skall bli möjligt torde det bli nödvändigt med extra medelstilldel.ning för att täcka kostnader för planeri.ng och materialanskaffni.-.g. "ppskattningsvis behövs extra arbetskraft vid varje läns­styrelse motsvarande i genomsnitt sex personmånader. Efter planläggningens genomforande krävs varje år medel för ut­bildning och övni.-.g av personale.n.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.5    Kommundepartementet     416

Bdaga 3.5.3

Tillhör statens brandnämnds skri­velse 003-609/79

3.  Förslag till anvisningar till län."?styrelserna avseence

"Länsstyrelses plan för regionaJa i.nsatsar vid utflöde på
____ vatten av olia aller kemikalier".

IITOE.HALLSFaRTZCKNING

Allmänt

Riskinventering och riskbedömning

'Resurs förteckning

Personal

Materiel

Transportresurser

Tillf ailig--för/ar ing av omhändertagna oljor och kemikal jer

Kvttbivnin2

§pecela resurser

Atgärdskalender

Särskilda anvisningar

Räddni.ngsbef älhavare

Stab

Sambandstjänst

;

Vägrek.ogn03eri.ng

Omhändertagande av skadade

Cvergånc från räddningstjänst till saneri.-.q

Samverkan med kustbevakningen

Samver.ka.n då flera lä.n samtidigt drabbats av utsläta

Ctbildr.ing och övningar

All-Tiänt

.Ansvaret för åtgärder till havs och i kustvatten samt i Vän­ern och .Mälare.n för att a-.-.rärja aller begränsa skador till följd av utflöde av olja aller annat skadligt åvilar tull­verkets kustbevak.ninc.

Åtgärder för bekämpning av olja eller ke.mikalie i a.ndra vatten eller som nått land eller som kommit in i hamnområde åvilar ifrågavarande :

Vid utsläpp från ett fartyg eller en plats för oljeprospekte­ring är risken stor att flera kustkommuner och flera län blir drabbade av utsläppet.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.5    Kommundepartementet    417

Kommunernas och andra myndigheters m fl resurser för rädd.nings-tjänst ger med stor säkerhet oättra effekt om man i att tidigt stadium beslutar sig för ett gemensamt utnyttjande under ge.T.en-sam ledning.

Länsstyrelsen bör i samråd med kommunerna verka för gemensa.m lad.ning ge.non

att skaffa sig kännedom om personer särskilt lämpade att vara särskilda räddningsbefälhavara och biträda.nda sådana,

att där så är lämpligt indela lä.net i di5tri;år en eller flera kommuner; i varje sådant distrikt bör särskild räddningsbefälhavare  och biträdande sådan vara utsedda i för-zäg.

Statens brandnämnds anvisni.ngar för länsstyrelses plan för re­gional räddningstjänst gäller även för denna typ av ncdläge. Dessa anvisningar kallas i fortsättning "Sbrn 1973:3".

Vissa regeringsbeslut om utredningar som avser beredskaps­läggning för denna typ av nödläge har fattats efter det att Sbm 1978:3 utgivits.

Sådana nödlägen ställer dessutom vissa speciella krav på ver.k-samneten och dess planering.

De anvisningar som här ges, utöver Sbrn 1973:3, är betingade av ovanstående beslut och speciella krav.

Riskinventari.ng och riskbedömni.na (Sbrn 1978:3, sid 7)

De utflöden av olja och kemikalier scm hotar kommer från far­tyg eller oljeprospelteri.ngsplatser. Cnskvärt vore .tt man hade full kännedom om traf iJ-intensitat samt transpcrtarade ämnen och mängde.n därav li;ättet på fartygen (tankar, contai.ners, .mindre behållare osv) .

Det synes f n inte möjligt att få de.nna fullständiga bild av hotet. Vissa översi.ktliga upcgiftsr finns emellertid att till­gå. Sxe.mpel ges i SOU 1979:45 "R£N TUR".

Hotet i hamnar kan klarläggas genom att man noggrant följer upp verksamheten i hamnarna.

Områden och platser som särskilt bör skyddas mot olje- cch kemi--kalieutsläpp sl-iall enligt regeringsbeslut radovisas av varje länsstyrelse i en ."ILJÖATLAS.

Resursförteckni.na

I resurs förteckningen skall ingå

1. Personal

-V   Materiel  och maski.ner  för   insamla.nde  och  omhändertagande  av olja och  kemikalier.

27   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.5    Kommundepartementet    418

3.    Transportresurser för personal, materiel ocln omhändertagna oljor och kemikalier.

4.    Tillfällig för-/aring av omhändertagna oljor och kemikalier.

5.    .Anläggningar där kvittblivni.ng av omhändertaget avfall kan ske.

Se a.xempel från Kalmar län i bilaga 4.

Personal

Personal som erfordras är personal för ledni.ng av arbetet,

experter samt övrig personal.

I planen skall fi.nnas uppgift hur man vid ett nödläge kan få kontakt med experter.

övrig personal bor vara utbildade i förväg. I många fall är detta inte möjligt- Utbildning får då ske i samband med ar­betets igångsättande. Personalen kan bestå av yrkesfoi;<,t ex personal från saneri.-igsföretag, me.n också av tillfälligt anställd eller ianspråktagen personal, som reJvireras eller frivilligt åtar sig arbetet, aefclkningen vid kusten och nå öar bör t ax tillfråga ora den är beredd att madver.ka vid att inträffat nödläge. Dass speciella kunskaper om trakten m .n bör utnyttjas.

Olycksriskerna måste beaktas. Försä.kringsfrågorna måste vara klarlagda innan olika kategorier av personal i.nsätts i arbete.

-Materiel

Nedan ges exempel på materiel som används vid räddni.ngsarbete och sanering:

-    Länsor av olika slag såsom hamnlänsor, kustlänsor osv.

-    Sorptionsmedel

-    Angtvättutrustning

-    Resurser för saneri.ng och ev. avli'/ni.ng av fåglar och andra djur

-    Tra-nsportabia pumpar för olja ocli ke.mikalier

-    Uppsamlingskärl för olja och kemikalier såsom containers, fat, plastsäckar m m

-    .Materiel for tillverkni.ng av halmlänsa såsom halm, li.nor cch nätslang av plast

-    Diverse enklare materiel och redskap såsom skottkärror, skyff­lar, spadar, grepar, kvastar, räfsor, håvar, hinkar, ankare, flöten, snören cch linor

-    .Arbetskläder, skyddsdrä.kter, li'/västar, halkskydd

-    Arbetsbeiysning

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.5   Kommundepartementet     419

Viss .T.ängd av denna materiel bör fin.nas lätt gripbar.

Viss materiel kan finnas i beredskap i regionala förråd. Ur planerna skall kunna utläsas hur lång tid iet tar att få fra.m och hur de.n.na materiel föres till skadeplatserna.

Exe.mpel på erfarenhetsmässigt lämpliga maskiner är

grävmaski.ner,

last.maskiner,

väghyvlar och

slamsugare liksom

mudder-zer.k och

oljeupptagare (ski.mmers) .

Transporresurser

För transport av personal krävs båtar av olika slag,

heli.koptrar och motorfordon.

För transport av materiel, olja och ke.mikalier fordras

båtar och pråmar,

lastbilar,

traktorar med släp,

tankbilar och liftdumpers.

Tilfällig_förvari.2g_av cmhändertajna olor och kemikalier

För detta ändamål kan a.nvändas cisterner,

contai.ners, fat,

självresa.nde kar och säckar av plast.

Kvittbivnjna

Kvittblivningen utger erfare.nhetsmässigt en "flaskhals" under insatserna. Denna verksamhet måste vara väl förberedd. Anvis­ningar ges i statans brandnämnds meddelande 1978:7. Naturvårds­verket utreder f n (dec 1979) på uppdrag av regeringe.n "För­varing, transport och behandling av upptagna oljor".

pecella resurser

Förutom resurser i.nom kommunerna finns ade.kvata resurser hos följande myndigheter och organ:

1.       Civilförsvaret: Materiel, sambandsutrustning

2.       Polisen: Personal, materiel, sa.mbandsutrust.ning, transport­medel

3.       Saneringsföretag: Personal, materiel, transport.medel

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.5    Kommundepartementet    420

4.       Förs'./arsmakten; Personal, matariel, sambandsutrustni.ng, transportmedel

5.       ;

tagna av insatser till sjöss)

Atcärdskalander

Atgärdskalender återgiven i Bilaga 3 till Sbrn 1973:3, sid 44 utnyttjas.

Särskilda anvisningar

Räddningsbefälhavara

.Arbetet leds av särskild räddini-ngsbefälhavare fcrordnad av länsstyralse.n.

Stab

Eftersom be-kämpningsarbetat i samiia.nd .med utsläpp av olja eller :äver samverkan med skilda myndigheter ocln crgan ocn ofta drar ut på tidan bor befälhavare så snart sort möj­ligt organisera en stab varifrån aroetet orga.niseras cch leds.

Följa.nde verksamheter bör i staben representeras av nedan an­givna detaljer

-   Operativ detalj

-   Sambandsdetalj

-   Personal- och ekonomidatalj

-    Transportdetalj

-    Under.hållsdetalj

-    Informationsdetalj

Se exa-mpel på orga.nisation av rädd.ningsledning .med stab cch dess arbetsuppgifter i Bilaga 5.

.Minst att stabsfordon bör finnas att tillgå i varje län. I vissa fall kan lokaler i byggnader förberedas för stabsända­mål .

järnhands t j änst

I.ngåe.nde uppmärksamhet bör agnas sambandstjänsten. Se exe.mpel på samjsandsorganisation (skiss) i 3ilaga 5.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.5    Kommundepartementet     421

Ekonomiska rutiner

I.nsatsema blir vanligen kostnadskrävande. Noggrann e:-:onomisk kontroll måste ske. Stor vikt bör därför läggas på förberedel­ser i.nom detta område. Frågan om kcnstnadsansvar och avtal .med sanerings-, transport- och maski.nföretag, olika leverantörer m fl är f n (dec- 1979) föremål för statens brandnämnds upp­märksamhet -

Väarkognoserin

Kuststräckornas vägbestånd inve-ntaras. Platser i strandton dit man kan nå med tunga fordon fastställs-

Omhändertaaande av skadade

Be.kämpningsinsatser av här aktuellt slag innefattar olika personris)äggningen ingår förbe­redelser för omhändertagande och tra.nspcrt till  ilast.nings- ' plats av drabbade för vidare tra.nsport (ambulans, helikopter) till sjukhus.

övergång från räddnincstjänst till saneri-tg

Sekämpningsi.nsatsernas inledande skede kan vara räddni-ngstjänst i brandlagens me.ning. Detta följs scm regel av ett sanerings­arbete.

Den stabsorganisation som gällt för ledni-ngen av räddni.-igs-skadet ka.n vara användbar även u-nder saneri.ngsskedet. Ora möj­ligt bör den som är ledare för saneringsarbetet få utnyttja de lokaler och anordni.ngar (lägeskartor, sambandsmedel och dy-li:ällts för rädd-ningsskedet.3ra-tdför-svarats styrkor i beredskap enligt bra-ndcrd-ni-tgen (.med utrustni-ng, fordon och slmbandsmedei) får ej bi.ndas i saneringsarbetat. Den som avses bli ledare för saneringsarbetet bör ges tillfälle delta i eller följa räddningsarbetet. Därigenom kan en smidig övargång mellan räddni.ngstjänst oc'n.  sa.neri.ng ske.

Samverkan med kustbeva.kni.ngen

Riktlinjer för ömsesidigt bistånd mellan kustbevakningen och kommun utanför respektive .myndighets egentliga ansvarsområde har utgivits av generaltullstyrelsen. Se Silaga 7. Se också s:över kustbevakningens operativa ladni.nassvsra.m i bilaga 7.

Under be.kämp.ningsarbetet krävs ett konti.nuerligt sa.mrid mel la.-, räddni.ngsbefälhavaren och kustbevakningen avseende fördelning av ansvarsområden .m m.

Dessutom är det önskvärt att de olika myndigheterna delger varandra sina informationer, lägesbedömningar, i.nsatser, or­der m ra.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.5    Kommundepartementet    422

Dessa samråd och informationsutbyten lösas på att smidigt sätt om respektive myndighet placerar an tjä.nsteman i dan samverkande staben. Sål-unda bör den särskilde räddningsbe-fäi:navaren avdela en samverkanstjänstaman till kustbevakni.ngens operativa ledningsstab liksom kustbevakningen bör avdela ett kustbevakni.ngsbefäl till räddningsbefäl.havarans stab.

Samverkan då flera län samtidigt drabbats av utsläso

Varje länsstyrelse bör ta del av grannlänens planer, över-läggni.ngar bör ske hur ledni.ngan skall ordnas då flår än ett län drabbats. Vid i.nträrfat större nödläge bör varje länstyral-se sätta sin. räddnings ledni.ng i funktion.

Om endast .iiindre del av kusten i ett län har drabbats kan över­vägas om gemensam ledni.ig kar. utövas från grannlän där särskild räddningsbefälhavare har förordnats.

I varje fall bör länsstyrelsema ha överenskommit om samrådsför-farandet vid nödlägen av denna typ så att resurserna i.nom det drabbade kustområdet används på bästa sätt.

Utbildning och övningar

Då så är lämpligt bör regionala ganomgå.ngar och övningar äga r'um.

Exempel på övningar m m och stegri.ngsföljd ges här:

1.       Gemensam genomgång av gällande planer inom länet.

2.       Formellt stabsspel inom länsstyrelsen. 3ra.nd-. polis- cch kustbevakningsbefäl samt experter bör delta.

3.       Tillämpad övni.ng med deltaga.-.de till lands ocln till Sjöss av organiserade eiiheter.

Stabsspei och tillämpade övningar bör initieras och utformas i sararåd mellan Länsstyrelse cch respektive bevak.ni.ngschef.

Representatnter för grannlänen bör inbjudas att följa genomgångar och övningar.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.5   Kommundepartementet 423

Bilaga 3.5.4

Utdrag från PLAN FÖR OLJESKYDDET I KALMAR LÄN

LÄNSSTYRELSEN 1 KALMAR LÄN   Tillhör sbrn skrivelse 033-609/79

Planeringsavdelningen

Försvarsenheten

OLJESKYDDSPLAN

3. Resurser och beredskap mot oljeutsläpp

Lokal beredskap organiserat av kustkommunerna. Den utgöres i första hand av kommunernas brandkårer. Brandkårernas resurser framgår av nedanstående bild.

 

 

Brand-

Personal

 

Materiel

 

 

försvar

 

 

 

 

 

Vakt-

Förstärk-

Länsor

Sanerings-

Övrig

 

styrka

ning efter

meter typ

medel

materi-

 

befäl+hel-

1 tim

 

säckar

el

 

tid-deltid S:a

antal pers

 

märke

 

Kalmar

5b+7h-l-10d =

ca 50

450 Expandi

ca 75

Olje-

 

22

 

200 Röde Orm Ekoperl

skydds-

 

 

 

 

 

kärror,

 

 

 

 

 

halm

Torsås

lb+5d = 6

ca 15

-

-

Halm

Borgholm

3b-HlOd= 13

ca 20

150 Röde Orm

25 Zugol 10 Ekoperl

 

Mörbylånga

3b-)-9D= 12

ca 15

ca 100 Sanera

—

Halm

Mönsterås

4b-(-16d = 20

ca 15

400 Röde Orm 20 Vapex

Halm

Oskarshamn

4b+4h+)2d =

ca 25

350 Expandi

50 Vapex

Halm

 

20

 

225 Röde Orm och Ekoperl

 

Västervik

8b-H4h-H31d =

ca 50

300 Sanera

20 Zugol

Halm

 

43

 

50 Bark

20 Ekoperl

 

Summa

136

ca 190

2225 m

220 säckar

 

Bild2. Oljeskyddsresurser vid brandkårerna i länets kustkommuner (1978) b = befäl, h = heltidsanställda brandmän, d = deltidsanställda brandmän

Blad upprättat 1969-06-16

Reviderat 1978-08-01

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.5    Kommundepartementet

424

LANSSTYRELSEN I KALMAR LAN

Planeringsavdelningen

Försvarsenheten

OLJESKYDDSPLAN

Brandkårernas materiel kan vid behov kompletteras med följande kom-munägd materiel.

 

Kommun

Gräv-

Last-

Väg-

Last-

Trak-

Pum-

Arbets-

 

maskin

maskin

hyvel

bil

tor

par

belysn

Kalmar

1

2

2

44

 

17

 

Torsäs

 

1

 

1

1

8

 

Borgholm

 

1

 

4

2

4

 

Mörbylånga

 

 

 

1

4

8

 

Oskarshamn

 

 

 

4

2

10

5

Mönsterås

 

 

 

1

 

15

 

Västervik

2

3

 

7

7

12

20

Nybro

 

2

 

5

3

8

5

Emmaboda

 

1

 

4

4

4

 

Högsby

 

1

 

1

1

5

 

Hultsfred

 

 

 

2

1

13

3

Vimmerby

1

2

 

4

5

6

 

Summa

4

13

10

78

30

110

33

Bild 3. Kommunala arbetsredskap och maskiner utöver brandkårernas.

Vid brandchefs planläggning bör också beaktas den utrustning som kan disponeras efter framställning till annan kommun, tullverkets kustbevak­ning, annan myndighet eller privat företag, t ex saneringsfirmor samt inom vilken tid denna utrustning kan slå till förfogande.

Blad upprättat 1969-06-16

Reviderat 1978-08-01

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.5    Kommundepartementet

425

LANSSTYRELSEN 1 KALMAR LAN

Planeringsavdelningen

Försvarsenheten

OLJESKYDDSPLAN

Kustbevakningen har materiel upplagd pä följande platser i länet:

Plats

Materiel

 

Grönhögen Oskarshamn

Väslervik

400 m expandilänsa 200 säckar ekoperl 200 m expandilänsa 200 m ABS-länsa 100 säckar ekoperl 400 m expandilänsa 100 säckar ekoperl

Bild 4. Kustbevakningsförråd av oljeskyddsmateriel.

Inom länet finns följande oljeskadesaneringsföretag

Företag

Fordonspark

Tank-  Flak­bil       bil

Slam-  Lift-    Släp

sugare dumpers

Egen mellan­lagring i

 

AB Arne Brändevall,      5 Kalmar, tfn 0480/226 11

AB I Franssons Tank-    2 service, Nybro tfn 0481/11124

C 1 Svensson AB, Kal-   1 mar tfn 0480/195 25

L Hultman Åkeri AB, Mönsterås, tfn 0499/10636

Ramströms Åkeri AB,    4 Kalmar, tfn 0480/280 75

Hultsfreds lastbils-central AB, Hultsfred tfn 0495/12120

Vimmerby Åkeri AB, Vimmerby, tfn 0492/10098

Anders Tankservice AB,1 Vimmerby, tfn 0492/112 31

Västerviks Tankservice AB, Västervik, tfn 0490/14775

1       1

10

Kalmar, Färje­staden. Oskars­hamn

Nybro

Kalmar

Kalmar

Vimmerby

Västervik

Bild 5. Oljeskadesaneringsföretag i Kalmar län.

Blad upprättat 1978-08-01

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.5    Kommundepartementet   426

LÄNSSTYRELSEN I KALMAR LÄN

Planeringsavdelningen

Försvarsenheten

OLJESKYDDSPLAN

För mellanlagring av spillolja finns följande cisterner:

Kalmar: C I Svensson i Kalmar AB har en cistern som rymmer 100 m och tidvis finns även en 1 000 m' cistern disponibel.

Vid Kalmar Varv uppförs en anläggning för avskiljande av olja ur bar­lastvatten och liknande. Denna rymmer 450 m\

Oskarshamn: Oskarshamns varv har anläggning för avskiljning av olja ur bariastvatten och dylikt. Den rymmer 2500 m'. Eventuellt kan även en cistern om 3 000 m' disponeras.

Västervik: Väslerviks Tankservice har åtta cisterner på Lucerna, som sammanlagt rymmer 220 m'-

För omhändertagande av oljeskadad jord finns en särskild platta vid Kalmar kommuns avfallsanläggning Moskogen. 1 allmänhet torde oljeska­dad jord kunna bredas ut på kommunala soptippar utan olägenhet. Tippar finns på följande platser vid kusten: vid Målsrum 3 km väster om Västervik vid Storskogen 4 km sydväst om Oskarshamn vid Mörkeskog 4 km sydväst om Mönsterås vid Hallagärde 9 km väster om Torsås vid Kastlösa 8 km söder om Mörbylånga i Boda kronopark vid Nickelsmad ca 4 km norr om Boda sand.

Halm kan beställas hos arrendator Ivan Lorentzson, Örntorp, Rock-neby, tfn 0480/602 75, som ständigt har 600-700 ton i lager, dels på Kläckeberga gård. dels på Högstedts gård i Norra Förlösa. Lorentzson är uppköpare av halm. Vissa tider på året kan halm även köpas direkt av lantbrukare. Halmen pressas numera direkt vid skörden till balar som väger ca 15 kg och har en längd av 80-90 cm.

Blad upprättat 1978-08-01

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.5    Kommundepartementet    427

LÄNSSTYRELSEN I KALMAR LÄN

Planeringsavdelningen

Försvarsenheten

OLJESKYDDSPLAN

Civilförsvarsmateriel

Tillgång på skyddsmateriel i Kalmar län

Kan lånas vid katastroftillfällen enl civilförsvarsstyrelsens utlåningsbe­
stämmelser.
Artikel                                              Antal

Piassavakvasl                                 130

Fyllhammare                                     48

Fyllfat                                                48

Skyddsstövlar ABC                          568

Skyddshandskar, finger, tjocka, gummi 125

Skyddshandskar, finger, tunna, gummi 241

Skyddshandskar, tum, läder         1406

Trefingerhandskar                           487

Hink 15 1, gal v                               282

Hink 15 I, plast                               403

Skyddsdräkt ABC                            158

Cementskyffel                                 181

Byggskyffel all. grävspade              318

Avlivning av oljeskadad sjöfågel

För avlivning av oljeskadad sjöfågel har särskilt lämpad personal utsetts av jaktvårdskonsulenten, resp polischef och kustbevakningen.

Framställning om biträde med avlivning samt därmed förenade kostna­der skall göras hos länsstyrelsen. 1 brådskande fall göres framställning direkt till resp polischef och kustbevakningen, som i sin tur snarast kontak­tar länsstyrelsen.

Se närmare anvisningar i bilaga 5.

Blad upprättat 1978-08-01

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.5   Kommundepartementet

428

Bilaga 3.5.5 Tillhör sbrn skr 003-609/79

> 

° a 3 c S-=

1

ca

■s

BD

£

c

"O O)

e •o

T3

IS

ocs B.

1

E

u

> ca

O)

.c

ert

ao

c

'c

TD

:ca

" .a

■E -g

   '.a

•a i-

;a) .t;

Di ca

 

 

 

 

 

 

 

 

trt

 

 

C

 

 

,o

 

 

 

 

 

 

 

 

cd

 

 

E=>

 

 

O  

 

 

Cl —

 

 

c   QJ

 

 

 -O

 

 

 

 

 

—

 

 

 

 

 

ort

 

 

J=

 

 

 

 

 

0* i:zj

 

 

■O  OJ

 

 

3 T3

 

 

1

 

 

rt

 

 

 

 

 

(U

a

 

■O

c

C

t:

u

(U

o

U

X)

D.

 

rt

u

rt

 

C

 

!/5

rt

 

t/)

1-

C

r

 

 

u.

U

C

 

E

(rt

2

 

ä

::

D,

Jt   ce]

trt

(U

y t)

c

u

°-S

Öj o.

rt c u

ge

c/3     •-

E o

c

u   O

,o

 

j

 

 

ert ert

c

 

1)

a

 

 

J2

 

"cä c

"rt

rt

O

 

trt

a

TD

i..

 

Wl

0)

'ä

•a

D.

c

 

a

a

oca

.SP

X)

a

 

E

c

c

ert

rt c/:

Od

 

c

;rt

 

=aj

> 

 

.2?

 

 

 

u

 

'.

Q

 

ort

 

LZi

a

ert

rt

u

2S

a3

TD

ert

■o

c

C

> 

u o

rt

E

ra

 

E

ffl

rt

ert

O.

O

1>  > —;   =   ca OQ CO  w   U   u

c ig c  i) o

 

tjo= :2 .fe :M  ">  '

OJ

u

ö: E KS-i

 

o

 

U

 

> 

a>

00

00

u

0

c

CL (/)

c

'c

C

rt O.

4J

s

00  1    . ::

.S   ca

c   c

«  o ■

        00 „ i''

ort

tÄ

 

a

i£

 

r

 

 

(U

c/)

 

CL

E

■g

ea

ca

00

X

x

J

g

 

OJ

cd

15

c/:

trt

._

•.:? o öo-ö

SP " 2 -o

— T3

.•;?d; cej o. u U eS

 

> 

w

 

rt

:/)

 

 

C f

00

j*

u

_c

 

O

00 00

C

00.

c

■•i:i

rt

'c

 

X)

TS

C

ra

e

C

 

ra

:ra

a.

(/3

(n

c

ed

u
_               -a

c 00        5

Q. c   . 2 -JE !53 o

i> (/5 C ra ca E '- ca

O)

-  g

bfi  O

E    M

„E 2

C

trt

X

 

un

u

 

C

J

 

Cd

trt C

ei

rt

u>

rt

 

(L)

> 

 

I

B

u

iS

a

> 

trt

Vi

E

on

.5

rt

trt

rt

c 'C u

c

u.

 

tO

> T3

 

 

U

O

5.   E .   E

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.5   Kommundepartementet

429

 

o   0)

.   rA

■C in

ifl   c

tn

iJ > w v< Ifl :0

>   >w

Ul rH W  -H

:0   >

>   U
■rl :ns

o

> 

u Ul

x3   O

e u

0) (U

-o

c

C

ra u

(U

I

10

 

1/1

 

Ul

c

 

c

QJ

 

OJ

Cn     J3

 

CP      —

C       10

 

c     u

■H          iJ

 

■H         CO

C   (0   Ul

 

c     o

>; > UJ

 

X ra —

rfl ..H   tj>

 

ra 4<:

> U   C

 

>   Ul   (U

OJ ra -H

 

Q)   H   4

XI  Vj  c

 

ja 4J ra

4J   OJ TD

 

4J X "O

Ul a OJ

 

Ul ra

30rH

 

2-.

Bilaga 3.5.6 Tillhör sbrn skr 003-609/79

 

en

 

>T

 

r-i

 

en

 

ra

cnsi:       1

•H

(VI

 

Uh

 

.—

•H

C

> 

0)

•ri

 

u

•ra

t, X      1

c ra

X

ra era

4J

 

1

c

 

o

 

ra

 

u

 

:ra

 

4J

>J

H

01

r-l

4J

■rl

OJ

S£         1

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.5    Kommundepartementet  430

Bilaga 3.5.7 Tillhör sbrn skr. 003-609/79

GRÄNSCHEFEN

Utdrag ur gränschefens anvisningar rörande samarbete mellan kust­bevakning och kommunen (brandförsvar) vid oljebekämpning mm utfärdade 1975-09-10 efter samråd med Statens brandnämnd och Svenska Kommunförbundet.

2. Taktisk samverkan mellan kustbevakningen och kommunen (brandför­svaret) vid bekämpning av oljeutsläpp mm

2.1       Utanför område enligt 4 a§ brandstadgan gäller den ansvarsfördel­ning ifråga om oljebekämpningsålgärder m m som framgår av 1 § brandla­gen, d.v.s. att kustbevakningen ansvarar för åtgärder mot i kustvattnet m.m. löskommen olja så länge oljan befinner sig i vattnet medan kom­munen ansvarar för erforderliga skadebegränsande insatser mot olja, som drivit iland.

2.2       Härvid skall observeras att föreliggande bestämmelser förutsätter direkt samarbete mellan kustbevakningen och berörd kommun inte endast vid gränsen mellan respektive organs ansvarsområde (d.v.s. i princip strandkanten) utan även på så sätt, att den part som har de bästa förutsätt­ningarna för ett effektivt ingripande för alt avvärja eller begränsa skada till följd av olje utflöde m.m. skall vara beredd att utföra/medverka vid bekämpningsarbete även inom den andra pålens ansvarsområde. Sådana insatser bör normalt ske på uppdrag av den part inom vars ansvarsområde insatsen erfordras och därmed också enligt dennes anvisningar och på dennes bekostnad. (Ifråga om ersättning för kostnader för oljebekämpning mm se brandlagen 21 § samt lagen om ansvarighet för oljeskada 1973:1198.)

2.3       För kuslbevakningens del erfordras ej några förberedda avlal om sådana insatser.

2.3.1 Gäller det exempelvis bekämpningsinsatser i en grund skärgårds­vik, där kustbevakningens oljeskyddsfartyg p.g.a. sill djupgående inte kan operera eller del av annan anledning är lämpligt atl sälta in kommunens (brandförsvarets) bekämpningsresurser inom kustbevakningens ansvars­område, bör överenskommelse om sådana insatser träffas på enklaste sätt t ex telefonsamråd mellan berörd chef ur kuslbevakningen och vederbö­rande brandchef.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.5    Kommundepartementet    431

2.3.2 Skriftlig bekräftelse på sådan överenskommelse bör dock ske så snart sig göra låter.

2.4  Ifråga om strandförsvaret mot oljeskador m.m. d.v.s. bekämpning i
strandlinjen bör gällande författningar m.m. tillämpas på följande sätt.

2.4.1       Inom sådana kustkommuner (inkl Mälaren och Vänern) där brand­försvaret förfogar över materiella och personella resurser som från landsi­dan verksamt kan insättas för att i eller omdedelbart utanför strandkanten förhindra eller begränsa strandskador av från sjön indrivande olja eller annat som är skadligt, bör brandförsvaret vid behov insättas i sådana operationer.

2.4.2       Insatser av detta slag sker i samråd med eller på uppdrag av kustbe­vakningen som svarart för (förskotterar) härav föranledda kostnader.

2.4.3       1 kustkommuner med mera begränsade oljeskyddsresurser bör det lokala brandförsvaret - med de resurser som det författningsmässigt ålig­ger kommunen att hålla — medverka i strandförsvaret, varvid i övrigt samma grunder gäller för insatsernas utförande som anges i pkt 2.4.2.

2.5  Kustbevakningen skall vara beredd att vid behov förstärka kommu­
nens oljebekämpningsinsatser m.m. inom kommunens ansvarsområde.
Det är önskvärt att när sådant behov uppstår (t.ex. större oljeutsläpp i
hamn) överenskommelse härom kan träffas på motsvarande sätt som an­
getts i pkt 2.3.1 och 2.3.2. Kostnadsreglering bör ske på mottsvarande sätt
som anges i pkt 2.4.2, (F.n. saknas fastställda taxor för av kustbevakning­
en utförda bekämpningsinsatser av olika slag. Sådana är dock under utar­
betande.)*

* Har fastställts av GTS och varit i kraft sedan 1977-07-01.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.5    Kommundepartementet

432

Beredskap mot  oljeutsläpp m m till  havs och  i kustvattnen,  Vgnerri  och  Mälaren

KUSrBEV,\K,NI.SGKN'S  I.F.DNl.NGSSYSTEM

 

Motsv organ hos grann­länderna

 

KUSTBEVAKNINGSLEDNINGEN Gränschefen med  stab

 

Centrala myndig­heter  och  organ  m  fl

Samverkansgrupp

Mil/civ flyg

Handelsfartyg

Örlogsfartyg

FiskebAtar 7ritid8bÄtar Bevakn.bätar n fl

Regional  operativ chef r

Bevakningschef/ Kusttevaknings-insDoktör

Sambandscentral

Alarmering Information

SamrÄd Samverkan

Länsstyrelse Braridförsvar Lotsdistrlkt S jöf artsir.sp Örlogstas/Kfl Polisayndigh Saneringsföretag Pressen m  fl

Operationsbas

T3 C 3)

Flyg

\

Hkp

 

OSC

*-     KuBtbevakningena      « Fiake      bitar * apec.ftg      Ovnga

Bärgn.ftg

XI C tD Cl

hO C tH

C! o. a

:aj X v XI

o

OSC - On-Scene Commander

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.6    Kommundepartementet 433

Bdaga 3.6

Sammanställning av remissyttranden över statens brand­nämnds redovisning av länsstyrelsernas nuvarande be­redskapsplaner för insatser med anledning av olje- och kemikalieutsläpp samt förslag till åtgärder

1    Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över brandnämndens redovisning avgetts av rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, civilförsvarsslyrelsen, sjöfartsver­ket, statskontoret, riksrevisionsverkei, statens naturvårdsverk, general­tullstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Upp­sala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kris­tianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skara­borgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Väster­bottens och Norrbottens län, kommittén (K 1979:01) för transport av farligt gods, räddningstjänstkommittén (Kn 1979:01), Svenska kommun­förbundet, tjänstemännens centralorganisation (TCO), landsorganisa­tionen i Sverige (LO), brandmännens riksförbund och Svenska brandbefä­lets riksförbund.

Länsstyrelserna har bifogat yttranden från fiskenämnden i Kalmar län samt Norrtälje, Värmdö, Vaxholms, Haninge, Nynäshamns, Enköpings, Älvkarleby, Östhammars, Nyköpings, Oxelösunds, Norrköpings, Söder­köpings, Valdemarsviks, Borgholms, Mörbylånga, Kalmar, Västerviks, Oskarshamns, Mönsterås, Gotlands, Kariskrona; Kristianstads, Ängel­holms, Båstads, Ystads, Malmö, Landskrona, Helsingborgs, Höganäs, Göteborgs, Öckerö, Kungälvs, Stenungsunds, Lysekils, Uddevalla, Mun­kedals, Sotenäs, Kristinehamns, Gävle, Söderhamns, Hudiksvalls, Sunds­valls, Örnsköldsviks, Härnösands och Luleå kommuner.

2    Allmänna synpunkter

Brandnämndens rapport får ett genomgående posilivt mottande av re­missinstanserna. Flertalet av dessa anser sålunda att de i rapporten redovi­sade förslagen - om de genomfördes - skulle medföra en klar förbättring av samhällets beredskap mot olje- och kemikalieutsläpp. Några remissin­stanser tycker dock att en del av förslagen kunde ha varit mer långtgående i vissa avseenden. Detta gäller främst i fråga om de anvisningar som föreslås för länsstyrelsernas planering av insatser mot utflöde av olja och kemikalier.

Några remissinstanser tar upp frågor som visserligen ligger utanför det 28   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.6    Kommundepartementet 434

uppdrag, som brandnämnden haft att utföra, men som de anser vara av principiellt intresse i sammanhanget.

En sådan fråga är fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna att hålla en rimlig kommunal beredskap mot olje- och kemikalieutsläpp. Flera kommuner framhåller i sina yttranden atl slaten bör la på sig en större del av de merkostnader som kommunerna åsamkas för denna bered­skap. Munkedals kommun anför bl.a. atl det inte kan vara rimligt alt en kommun med lågt skalleunderiag ensam skall bära kostnaderna för att hålla en acceptabel oljeberedskap för en lång kuststräcka. Kommunen föreslår att kustkommunerna erhåller ett visst procentuellt statsbidrag som är baserat på dels skatteunderlaget dels behovet av särskild materiel för respektive kommun. Kommunen föreslår vidare att ersättningsreglerna för oljebekämpning ändras så att statsmedel kan utgå även i samband med åtgärd som vidtas när oljeutflöde befaras ske. Vaxholms kommun anser för sin del att den självrisk, som kommunerna har, bör slopas och att full ersättning bör utgå av statsmedel för de kostnader kommunerna orsakas vid en bekämpningsinsats.

En annan sådan fråga är ansvarsförhållandena när det gäller bekämp­ningsinsatser mot olje- och kemikalieutsläpp till havs. Luleå kommun anför bl. a. att ansvaret för åtgärder mot utsläpp i vatten för närvarande är delat på å ena sidan tullverkets kustbevakning och andra sidan kommuner­na. Kustbevakningen svarar för åtgärder till havs och i kustvatten samt i Vänern och Mälaren medan åtgärder i andra vatten eller på strandremsor eller i hamnområde åvilar kommunerna. Vid ett oljeulsläpp kan således den för stunden rådande vindriktningen bestämma vem som bär åtgärds­ansvaret. Detta är enligt kommunen ingen tillfredsställande ordning. Den­na oprecisa ansvarsuppdelning kan dessutom verka hämmande på samhäl­lets förmåga atl i tid vidta de rätta åtgärderna vid en katastrof. Därför bör enligt kommunens uppfattning ansvaret för åtgärder av hithörande slag åvila staten. LO anser också att det råder oklarhet i fråga om ansvarel för olika åtgärder, vilket kan leda till att bekämpningsinsalser försinkas. An­svarsfrågorna bör därför klarläggas.

Naturvårdsverket hänvisar till sitt yttrande över betänkandet (SOU 1979:43-45) Ren Tur - program för miljösäkra sjötransporter - i vilket verket tillstyrker att en ny kustmyndighet bildas genom sammanslagning av sjöfartsverket och kustbevakningen. Enligt verket bör en sådan ny myndighet, om den bildas, ha ansvaret för så väl planläggning som be­kämpning av större olje- och kemikalieutsläpp. Naturvårdsverket anser sålunda att omfattande förändringar bör göras vad gäller ansvarsfrågorna. Detta får dock enligt verket inte hindra att åtgärder vidtas skyndsamt i enlighet med i dag gällande ansvarsförhållanden.

Räddningstjänstkommittén erinrar om att kommittén i enlighet med sitt uppdrag skall överväga frågan om huvudmannaskapet för räddningstjän­sten samt i övrigt föreslå åtgärder som förbättrar förutsättningarna för en

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.6    Kommundepartementet   435

effektiv räddningstjänst. Kommittén anser emellertid att arbetet för att nå en bättre samordning av verksamheten är så angeläget att det bör påbörjas redan nu - oberoende av de förslag kommittén kan komma att lägga fram. Rikspolisstyrelsen anser atl länsstyrelsens roll vid större bekämpnings­aktioner är oklar. I avvaktan på räddningstjänstkommitténs förslag i detta avseende finner styrelsen det dock angeläget att länsstyrelserna genom planläggning försöker förebygga de skador som kan uppkomma på männi­skor, egendom och miljö vid ett olje- och kemikalieutsläpp.

3   Förslag till åtgärder med anledning av genomgången av länssty­relsernas planering

Huvuddelen av remissinstanserna delar uttryckligen brandnämndens uppfattning att lägel beträffande beredskapsplanläggningen för att möta olje- och kemikalieutsläpp är otillfredsställande. Remissinstanserna är ge­nomgående positiva till den handläggningsgång som brandnämnden föror­dar för framtagande av länsvisa beredskapsplaner.

Enligt naturvårdsverkets uppfattning är det speciellt viktigt att plane­ringen forceras där slora skärgårdar finns eller där fartygstrafiken är omfa-lande. Som exempel pä sådana områden nämner, verket Stockholms, Sö­dermanlands och Malmöhus län.

Sjöfartsverket hälsar med tillfredsställelse att konkreta förslag till kom­pletteringar av oljeskyddsberedskapen har lagts fram, men erinrar samti­digt om att det erfordras avsevärda insatser även på del utsläppsförebyg­gande området för atl nå en ändamålsenlig balans i oljeskyddet. Verket tillstyrker brandnämndens förslag till handläggningsgång för framtagande av länsvisa beredskapsplaner. Under planläggningsarbetets gång bör enligt verket samråd ske, förutom med kommuner och kustbevakning, med resp. lots- och sjöfartsinspektionsdislrikt. Överbefälhavaren förordar att militä­ra regionala chefer bör delta i utarbetandet av ifrågavarande planer. Detta bör enligt överbefälhavaren framgå av anvisningarna till länsstyrelserna.

Flera remissinstanser instämmer med brandnämnden i att planläggning­en vid länsstyrelserna bör ansluta sig till den plan för regional räddnings­tjänst som skall finnas vid varje länsstyrelse. Länsstyrelsen i Kristianstads län förordar att uppgifter som är gemensamma för all räddningstjänst i resp. län samlas i en "huvudplan för länets räddningstjänst" medan planer för olika specialområden bör samlas i särskilda delplaner. Innehållet i delplanerna kan på så sätt begränsas till de uppgifter som är specifika före resp. delplan. Enligt länsstyrelsens mening skulle en sådan uppdelning vara rationell från arbets- och hanteringssynpunkt. Liknande synpunkter redovisas även av länsstyrelserna i Älvsborgs och Norrbottens län samt kommittén för transport av farligt gods.

Brandmännens riksförbund konstaterar att brandnämnden i den lämna-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.6    Kommundepartementet  436

de redovisningen av planeringsläget i olika län utelämnat Jönköpings, Kronobergs, Örebro och Kopparbergs län. Förbundet tolkar detta som atl det inte skulle finnas något behov av dylik planläggning i dessa län. Med anledning härav anför förbundet följande.

Även om ovan nämnda län saknar kustområden, vilka som bekant är särskilt känsliga för skador på grund av löskommen olja, finns i samtliga län sjöar och vattendrag av betydelse, där såväl olje- som kemikalieskador kan få nära nog katastrofala följder. Med kännedom om den förekomman­de mängden oljeprodukter och farligt gods av annat slag som transporteras på järnvägar. Europavägar, riksvägar och länsvägar inom dessa län, torde en insatsplanering även i dessa län vara väl motiverad.

Att planläggningen inte bör begränsas till olje- och kemikalieolyckor till sjöss utan även omfalta sådana nödlägen på land betonas även av LO, länsstyrelsen i Malmöhus län och Kungälvs kommun.

För att kunna genomföra planläggningen inom rimlig tid föreslår brand­nämnden alt länsstyrelserna tilldelas medel för extra arbetskraft motsva­rande i genomsnitt sex personmånader. Länsstyrelserna understryker ge­nomgående nödvändigheten av extra resurser inte blott för den nu aktuella planläggningen utan även för räddningstjänsten i övrigt. Enligt länsstyrel­sen i Älvsborgs län är de nuvarande resurserna för dessa arbetsuppgifter klart underdimensionerade i förhållande till samhällets krav på bered­skapsåtgärder. Liknande synpunkler framförs även av länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands och Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår för sin del alt en särskild tjänst inrättas inom länsstyrelsens organisation med uppgift dels att svara för all räddningstjänstplanering dels att såsom räddningstjänstbefälhavare svara för operativ ledning vid läns­övergripande nödlägen eller sådana lägen där de kommunala resurserna inte är tillräckliga. En sådan tjänst i länsstyrelseorganisationen torde enligt länsstyrelsens mening vara av stort värde även vid nödlägen då länsstyrel­seingripande inte direkt är aktuellt.

Riksrevisionsverket anser för sin del alt resursbehovet för den ifrågava­rande planeringen i första hand bör tillgodoses genom omprioriteringar inom länsstyrelsernas planeringsavdelningar.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att även berörda kommuner bör tilldelas extra medel för att kunna biträda länsstyrelserna med framtagning av erforderligt planläggningsunderlag.

4 Förslag till anvisningar till länsstyrelserna avseende "Länsstyrel­ses plan för regionala insatser vid utflöde på vatten av olja och kemikalier"

Flertalet remissinstanser är i huvudsak positiva till brandnämndens an­visningsförslag. De erinringar som finns avser främst kompletteringar av anvisningarna.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.6   Kommundepartementet     437

Personal

1 förslaget till anvisningar sägs att befolkningen vid kusten och på öar bör tillfrågas om den är beredd att medverka vid ett inträffat nödläge. Nynäshamns, Vaxholms och Värmdö kommuner \\\l gå längre och föreslår att särskilda oljevärn inrättas i kommunerna enligt samma principer som gäller för brandvärn. Av de personer som inskrivs i sådant oljevärn skulle några utses till gruppchefer med uppgift att vara observatörer, rapportörer och arbetsledare. De inskrivna skulle givetvis utbildas för sina uppgifter. Enligt Vaxholms kommun bör de kostnader som är förenade med sådana oljeväm betalas av staten.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att anvisningsförslaget är alltför kortfattat och opreciserat när det gäller de försäkringsfrågor som kan bli aktuella vid en bekämpningsaktion. Länsstyrelsen föreslår därför att för­slaget kompletteras med en bilaga som i detalj klarar ut dessa frågor. Länsstyrelsen i Gotlands län redovisar liknande synpunkter. Vaxholms kommun upplyser att kommunen vid tidigare bekämpningsinsatser försäk­rat den frivilliga personal som har deltagit i saneringsarbetet. Enligt kom­munens mening bör staten i fortsättningen stå för dessa kostnader.

Frågan om personalens säkerhet vid bekämpningsaktioner betonas sär­skilt av arbetarskyddsstyrelsen, Göteborgs kommun och Svenska brand­befälets riksförbund. Arbetarskyddsstyrelsen anser att det med hänsyn till att ovan personal kan komma att sättas in i saneringsarbetet föreligger behov av skriftliga instruktioner för vanliga arbetsmoment. Bland de ar­betsmoment som bör ha sådan instruktion nämns användning av rengö­ringsmedel för redskap och personal. Svenska brandbefälets riksförbund menar att frågan om personalens säkerhet vid bl.a. ingripande mot kemi­kalier bör utvidgas i anvisningsförslaget. 1 förslaget saknas erforderliga uppgifter om användande av andningsskydd, kontaktskydd, personsane-ringsmedel m. m. Göteborgs kommun har samma uppfattning. LO betonar nödvändigheten av att personaiutrymmen finns tillgängliga, så att effektiv rengöring kan ske av personalen såväl före måltider som efter arbetsda­gens slut. Transportabla personalbodar bör med hänsyn härtill komplettera utrustningslistan.

Naturvårdsverket betonar betydelsen av att inte bara teknisk expertis anlitas i bekämpningsarbetetet utan även naturvårdskunnig personal. Så­dan personal finns att tillgå på såväl länsstyrelserna som hos kommunernas natur- och hälsovårdsförvaltningar. Länsstyrelsen i Östergötlands län an­ser att anvisningarna bör kompletteras med uppgifter om vilka experter som avses i anvisningarna samt dessas roll.

Kvittblivning

Flera remissinstanser instämmer i brandnämndens konstaterande alt kvittblivningen erfarenhetsmässigt utgör en "flaskhals" under bekämp­ningsinsatserna. Enligt Göteborgs kommun är det därför av största vikt atl 29    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.6   Kommundepartementet 438

de metoder som används vid bekämpningsskedet inte försvårar kvittbliv­ningen. Vissa metoder kan nämligen orsaka behov av förbehandling innan den egentliga kvittblivningen kan ske. Anvisningarna bör därför komplet­teras med metodexempel, menar kommunen.

Naturvårdsverket betonar också betydelsen av att lämpliga metoder används. Enligt verkets mening är det därför viktigt att lillfälligl insatt personal får riktiga instruktioner.

Länsstyrelsen i Gotlands län och Gotlands kommun framhåller att när­mare anvisningar snarast måste utfärdas om hur kvittblivning av omhän­dertaget avfall skall tillgå. Inom länet/kommunen finns för närvarande inte någon plats som från miljöskyddssynpunkt godkänts för lagring av sådant avfall. Liknande synpunkter redovisas även av länsstyrelsen i Blekinge län och Karlskrona kommun.

Speciella resurser

Sjöfartsverket framhåller att verket har mycket väsentliga uppgifter atl hindra och begränsa utsläpp av oljor och miljöfarliga ämnen från farlyg. Det är därför rimligt att resp. länsstyrelse i sin plan har dessa funktioner dokumenterade. Uppgifter ojn verkets personella och materiella resurser, samverkansformer vid fartygsolycka, jourtjänst m.m. bör därför ingå i planerna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att tillägg bör göras i anvisning­arna med avseende på SMHLs prognosmöjligheter belräffande oljedrifl m. m. och länsalarmeringscentralernas resurser.

Räddningsbefälhavare

I anvisningsförslagel sägs att länsstyrelsen skall skaffa sig kännedom om personer lämpade att vara särskilda räddningsbefälhavare och biträdande sådana. Flertalet remissinstanser har inget all erinra häremot. Länsslyrel­sen i Malmöhus län är emellertid tveksam till värdet av alt göra bedöm­ningar av olika brandbefäls lämplighet att vara särskilda räddningsbefälha­vare. Länsstyrelserna bör sålunda ha frihet att med hänsyn lill nödlägets art och omfattning förordna särskilda räddningsbefälhavare bland det brandbefäl som vid tillfället finns att tillgå. Länsstyrelsen anför dessulom att begreppet särskild räddningsbefälhavare torde sakna reell innebörd vid nödlägen som berör områden med stor utsträckning, t.ex. flera län.

Länsstyrelsen i Östergötlands län är också tveksam till nyttan av att i förväg utse särskilda räddningsbefälhavare. Vidare bör enligl länsstyrel­sens mening den principiella rollfördelningen mellan länsstyrelsens led­ningsgrupp och räddningsbefälhavaren klarläggas. Normallänets förhållan­de bör ligga lill grund härför.

Länsstyrelsen i Kristianstads län påpekar att 1977 års oljeskyddskom­mitté i betänkandet (Ds Kn 1979:13) Beredskap mot oljeutsläpp till sjöss föreslår alt den särskilde räddningsbefälhavaren bör biträda länsslyrelsen i

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.6    Kommundepartementet   439

beredskapsfrågor saml svara för löpande samordning och samverkan mel­lan kommuner och länsstyrelsen, mellan länsstyrelser samt för samverkan med den sjöburna bekämpningsorganisationen. Dessutom bör han enligt förslaget svara för viss utbildning och information. Oljeskyddskommitténs ambitionsnivå vad gäller räddningsbefälhavaren är sålunda väsenlligt hög­re än vad brandnämnden föreslår. Länsstyrelsen i Kristianstads län är för sin del mer tilltalad av oljeskyddskommitténs förslag i detta avseende och anför följande.

Länsstyrelsen hälsar med tillfredsställelse en ordning som innebär att länsstyrelsen regelbundet kan få anlita sakkunskap inom här aktuellt verk­samhetsområde. En motsvarande tillgäng till sakkunskap hade länsstyrel­sen tidigare i länsbrandinspektören. Erfarenheterna från den lid då länssty­relsen hade tillgäng till länsbrandinspektör är enbart positiva. Med tanke på den omfattning räddningstjänsten har fåll och de ökade krav som ställs på samhällsorganen i fråga om planläggning, information och insatser vid inträffad olycka skulle del vara värdefullt om länsstyrelsen kunde få möj­lighel att regelbundet anlita sakkunniga i vissa med räddningstjänstplane­ringen sammanhängande frågor saml vid utbildning och övning inom länet. Härför erfordras att medel ställs lill förfogande.

Ekonomiska rutiner

Några remissinstanser anser att anvisningarna avseende ekonomiska rutiner är alltför knapphändiga och att de därför inle ger tillräckligt slöd för planeringen. Riksrevisionsverket framhåller alt de föreslagna anvisningar­na endasi innehåller en kortfattad instruktion om de ekonomiska rutinerna i samband med planläggningen. Enligl verkets mening är det nödvändigt att förtydliga dessa instruktioner. Det har ofta visat sig oförmånligt att upphandla och sluta avtal i ett akut läge. Avropsavlal bör därför slutas med bl.a. sanerings- och transportföretag redan innan utsläpp inträffat. Även avropsavlal om upphandling av sådan materiel som åtgår i stora mängder vid saneringsarbete samt avtal rörande inhyrning av båtar etc. bör träffas i förväg. Verkel anser atl brandnämnden bör utveckla anvisningarna på dessa punkter. Liknande synpunkter redovisas av Vaxholms kommun och LO. Enligt LO:s mening pekar erfarenheterna av saneringsarbetet i Stock­holms skärgård på behovet av sädana anvisningar.

Länsstyrelserna i Gotlands och Göteborgs och Bohus län efterlyser anvisningar för hur den ekonomiska kontroll, som enligt förslaget skall genomföras av länsstyrelserna, skall tillgå. Värmdö kommun anser för sin del att ansvarel för nämnda kontroll bör åläggas specialister från brand­nämnden.

Samverkan med kustbevakningen

För att underlätta samråd och informationsutbyte mellan de myndighe­ter som deltar i en bekämpningsaktion rekommenderar brandnämnden ett utbyte av samverkanstjänstemän. På så sätt avdelar t.ex. räddningsbefäl-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.6   Kommundepartementet 440

havaren en tjänsteman till kustbevakningens operativa ledningsstab liksom kustbevakningen avdelar en person till räddningsbefälhavarens stab.

Generaltullstyrelsen tycker att detta är en bra lösning men anser att man även bör beakta möjligheten att samgruppera staberna. Sistnämnda modell praktiserades med slor framgång under Operation Antonio Gramsci våren 1979. Länsstyrelsen i Malmöhus län tycker också att en gemensam stabs­plals bör eftersträvas.

Samverkan då flera län samtidigt drabbas

Generaltullstyrelsen påpekar all kustbevakningens regionala organisa­tion omfatlar havs- och kuslvatlnen inom fyra lill sex län med ell och samma operativa ledningsorgan för hela regionen. Vad gäller länsstyrelser­na påpekas möjlighelen alt utnyttja gemensam ledning för två län. Styrel­sen vill påvisa den speciella problematik som föreligger i Vänern och Mälaren där flera län kan drabbas även vid ganska måttliga utflöden. Beträffande Mälaren och Vänern bör därför enligt styrelsens mening över­enskommelse ske om speciella ledningsarrangemang när mer än två län berörs av ett och samma oljeutsläpp.

De speciella förhållanden som råder kring Vänern påtalas även av läns­styrelsen i Skaraborgs län, som i detta avseende hänvisar lill del särskilda handlingsprogram för miljösäkra sjölransporter på Vänern och Göta älv, som bl. a. berörda länsstyrelser utarbetat på uppdrag av regeringen.

När del gäller Mälaren hänvisar länsstyrelsen i Västmanlands län lill en rapport från april 1980, som utarbetats på uppdrag av den s.k. "Mälar-Hjälmar-kommittén". 1 denna rapport behandlas bl. a. samverkansproble­men när mer än elt län berörs av utsläpp.

Utbildning och övning

De flesta remissinstanserna betonar uttryckligen viklen av att den perso­nal som skall agera vid etl nödläge blir ordentligt utbildad och övad för ändamålet.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller all en rätt upplagd och väl genomförd utbildnings- och övningsverksamhet ulgör en av grundförut­sättningarna för all länsstyrelsen på ell effektivt säll skall kunna leda och samordna räddningsljänstinsatserna vid ell större olje- eller kemikalieul­släpp. När det gäller anvisningsförslaget i denna del ifrågasätter länsslyrel­sen emellertid om tillämpade övningar med organiserade fallenheter till lands och lill sjöss kan tillföra länsstyrelsens räddningsledning erfarenhe­ter som står i rimlig proportion lill kostnaderna för denna lyp av övningar. Tillämpade enhelsövningar bör därför lämpligen bedrivas inom ramen för resp. enhet.

Enligt generaltullstyrelsens mening bör de tillämpade övningarna i ell inledningsskede bedrivas som flera relativt enkla samverkansövningar i

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.6    Kommundepartementet   441

mindre skala för atl sedan successivt trappas upp till en samverkansövning med länsstyrelsen som operaliv samverkanspartner på landsidan.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att avsnittet om utbildning fåll en allför blygsam omfattning i anvisningsförslaget och föreslår därför att avsnittet utvidgas. Vidare föreslår länsstyrelsen att det uppdras åt statens brandnämnd att ansvara för grundutbildningen av berörd personal vid länsstyrelserna.

LO understryker särskilt nödvändigheten av att den personal som skall syssla med saneringsarbetet får en ordentlig utbildning för uppgiften. Ett program för sådan utbildning bör snarast utarbetas. Enligl LO:s mening kan det också finnas anledning alt komplettera den stab som skall upprät­tas för bekämpningsinsatser med en utbildningsdelalj.

Övriga synpunkter

Några remissinsianser betonar betydelsen av en väl fungerande informa­tionstjänst, avseende såväl intern som extern information. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser atl anvisningarna bör kompletteras med ett sär­skilt avsnitt om informationstjänsten. 1 statens brandnämnds meddelande 1978:3 med exempel på länsstyrelsens plan för regional räddningstjänst finns visserligen ett kort avsnitt om informationstjänst. Länsslyrelsen me­nar dock alt informationstjänsten är en så ulomordenlligl betydelsefull funktion alt utförligare anvisningar för planläggningen bör ges. En särskild informationsplan bör ularbelas och ingå som en del i oljeskyddsplanen. Alternativt kan den göras generell för flera olika typer av nödlägen och ingå i den regionala planen för räddningstjänst.

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.7    Kommundepartementet   442

Bilaga 3.7

Sammanfattning av betänkandet (Ds Kn 1980:2) Personal för tillsyn av kust och skärgård

Enligt TAK-utredningens invenlering uppgår antalet anställda med sta­tionering längs kusterna och i skärgårdarna för närvarande till ca 2500. I denna siffra ingår personal vid nio statliga myndigheler, tre skärgårdsstif-lelser samt sjöräddningssällskapet.

Antalet statligt anställda med stationering längs kusterna och i skärgår­darna har totalt sett minskat under senare år. Del är framför allt inom sjöfartsverket som personalinskränkningar skelt i slörre omfattning. Per­sonalen vid fyr- och lolsplatserna har sedan 1967 minskat med ca 300 personer. Reduceringen sammanhänger dels med den successiva automati­sering av fyrar, som pågått sedan början av 1960-talet, dels med atl etl antal lotsplatser dragits in till följd av sjöfartens koncentration till de större hamnarna. Även principen om lotsfrihet har bidragit till en minskning av antalet tjänster.

Inom försvaret, televerket och Sveriges meteorologiska och hydrologis­ka institut (SMHI) har den kustbaserade personalen också minskat. 1 regel har den fast stationerade personalen ersatts av teknisk utrustning eller av rörliga enheter.

Den enda myndighet som har haft en mer påtaglig ökning av antalet anställda längs kusterna och i skärgårdarna är tullverkets kustbevakning, som under 1970-talel ökat sin personalstyrka med ca 100 personer. Ök­ningen sammanhänger främst med atl verkel 1970 ålades det nationella ansvaret för oljebekämpning till sjöss.

Samtidigt som antalet anställda minskat har emellertid utvecklingen på en rad samhällsområden medfört atl behovet av tillsyn och övervakning längs kusterna och i skärgårdarna ökat. Flera olika samhällsintressen ställer sålunda ökade anspråk på tillsyn och övervakning. Bland sådana inlressen märks främst räddningstjänst, rörligt friluftsliv, naturvård och miljöskydd samt kulturminnesvård.

Personalinskränkningar som genomförs av en myndighet kan i vissa fall fa betydande återverkningar för andra samhällsintressen. En indragning av tjänster kan i sämsta fall leda till att underlaget för en godtagbar service för den kvarvarande befolkningen försvinner. Vidare kan en avbemanning, som medför en kostnadsbesparing för en myndighel, rent av framtvinga ålgärder hos en annan myndighel som betingar större kostnader än den förstnämnda besparingen.

Det hittillsvarande systemet för handläggning av bemanningsfrågor, som innebär all personalbehovet bedöms isolerat av varje sektorsmyndighet för sig, kan således leda till otillfredsställande resultat samhällsekonomiskt sett. 1 framtiden måste därför ett mer övergripande betraktelsesätt vid

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.7    Kommundepartementet   443

ställningstaganden i bemanningsfrågor införas, så atl de totala verk­ningarna av personalförändringar för såväl statlig som kommunal liksom enskild verksamhet beaktas. Etl minimikrav är alt del införs en garantiför att personalinskränkningar inte får ske ulan alt andra huvudmän, som har behov av tillsyn och övervakning utmed kusterna, beretts möjlighet att redovisa hur dylika inskränkningar skulle påverka deras verksamhet. Mot denna bakgrund och för att förbättra samordningen mellan olika samhälls­intressen föreslär TAK-utredningen en ny handläggnlngsordning.

Den föreslagna handläggningsordningen beslår dels av en informations­skyldighet för vissa centrala myndigheter som planerar personalinskränk­ningar i sin kustbaserade verksamhel dels av en utredningsskyldighet rörande verkningarna av dylika personalinskränkningar.

De centrala myndigheter, som föreslås bli berörda av den nya handlägg­ningsordningen, är rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, televerket, sta­tens vägverk, sjöfartsverket, SMHI, fiskeristyrelsen, statens naturvårds­verk samt generaltullslyrelsen. 1 fråga om militär verksamhet begränsas informationsskyldigheten till personal i marinens sjöbevakningsorganisa-tion och rörliga underhållsorganisalion.

Informationsskyldigheten innebär alt dessa statliga myndigheter åläggs att i god tid underrätta andra berörda centrala myndigheter saml länssty­relsen i det aktuella länet innan ålgärder vidtas som syftar till indragning av personal längs kusterna. Länsstyrelsen har i sin tur alt föra informationen vidare till berörda kommuner, landsting, övriga regionala och lokala organ samt organisationer.

Sedan den centrala myndigheten fullgjort sin informationsskyldighet skall vid behov en utredning verkställas som närmare klarlägger om per­sonalinskränkningen får negativa återverkningar på annan verksamhel i det aktuella kustområdet.

Beträffande frågan om vdket organ som skall svara för utredningen presenteras två alternativ. Det första alternativet — den regionala hand­läggningsmodellen — innebär en decentraliserad handläggning genom att det samordnande ansvaret för utredningen läggs på länsstyrelsen. Del andra alternativet - den centrala handläggningsmodellen - innebär att utredningsansvaret förläggs till etl organ på central nivå. Två varianter av denna modell skisseras; antingen kan ulredningsansvarel anförtros den centrala myndighet som själv planerat indragningen eller åt elt nytt sam­ordningsorgan, vilket skulle få som speciell uppgift atl svara för dylika utredningar. TAK-utredningen har stannat för att förorda den regionala handläggningsmodellen med länsstyrelsen som ansvarigt utredningsor­gan.

Om länsslyrelsen finner att den tilltänkta indragningen endast i ringa grad påverkar de anspråk på bemanning, som finns hos olika huvudmän, skall indragningen kunna verkställas. I annat fall skall länsstyrelsen göra en allsidig utredning av följderna av den tilltänkta indragningen. Under

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.7   Kommundepartementet 444

utredningsarbetet skall länsstyrelsen höra berörda kommuner, landstinget, fackliga och andra organisationer, statliga centrala och regionala myndig­heter.

Länsstyrelsens utredning skall dels innehålla en nulägesbeskrivning i bemanningsärendel, dels utmynna i ett förslag. 1 nulägesbeskrivningen bör ingå redogörelser för nuvarande personaluppsättning, arbetsuppgifter samt huvudmannaskap. Vidare bör kostnaderna för verksamheten redovisas samt huvudmannens motiv för den aviserade indragningen.

Utredningen bör innehålla en redovisning av de skilda samhällsintres­sen, som gör sig gällande i ärendet. Förutom den verksamhet, som repre­senteras av den nuvarande huvudmannen, bör länsstyrelsen redovisa de regionalpoliliska verkningarna dvs. personalinskränkningens eventuella effekter på den lokala sysselsällningen, kommunal och landstingskommu­nal service, kommunikationer med fastlandet, postbefordran och varuför­sörjning m. m. Vidare bör återverkningarna på räddningsljänsl, naturvård, miljöskydd, polisverksamhet m. m. analyseras. Slutligen bör ingå en redo­visning av vad de övriga centrala myndigheterna, som är berörda av indragningen, anfört vid samrådet med länsstyrelsen.

Om länsstyrelsens utredning visar att personalinskränkningen medför betydande olägenheter med hänsyn lill de anspråk på bemanning som olika samhällsintressen ställer, skall länsstyrelsen utarbeta etl förslag som tillgo­doser dessa anspråk. Förslagel skall utarbetas i nära samarbete med de nyss nämnda organen och organisationerna.

Förslaget skall om möjligt innehålla lösningar, som innebär all de olika arbetsuppgifterna så långt möjligt samordnas.

1 förslaget skall även behandlas frågor om finansiering av en fortsatt bemanning, fördelning av kostnader mellan olika intressenter saml huvud­mannaskap för personalen.

Länsstyrelsens förslag skall - efter eventuell remissbehandling — över­lämnas lill den myndighet som anmält sin avsikt atl företa indragning av tjänster. Om länsstyrelsens förslag inte godtas av myndigheten eller annan berörd statlig myndighet, skall förslaget överlämnas tid regeringen för prövning. Detsamma gäller om regeringens beslul fordras för att genomfö­ra förslaget.

1 länsstyrelsens uppgift som utredningsansvarig myndighel ingår att föreslå lämplig huvudman för en bibehållen bemanning med flera intres­senter. Huvudmannaskapet medför bland annat arbetsgivaransvar genl­emol de anställda. TAK-utredningen har härvid övervägt två principlös­ningar. Den ena innebär, att den slalliga myndighel, som bedöms ha störst inlresse av bemanningen, åläggs huvudmannaskapet. Den andra innebär att huvudmannaskapet i samtliga fall läggs på en och samma myndighel, förslagsvis sjöfartsverkel. 1 båda fallen får övriga intressenter köpa tjäns­ter av huvudmannen. TAK-utredningen förordar del förstnämnda alterna­tivet.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.7   Kommundepartementet 445

När det gäller atl kombinera slallig verksamhet med sådan som bedrivs av kommun och/eller enskild organisation pekar utredningen på möjlighe­len alt lösa huvudmannaskapsfrågan genom bildande av särskilda stif­telser.

Den nya handläggningsordningen kommer enligt utredningen alt medfö­ra ökade förutsäitningar att nå samordnade lösningar av tillsyns- och övervakningsuppgifler utmed kusterna. På sikt bör systemet medföra viss besparing eller leda till att flera platser kan hållas bemannade till samma kostnad som tidigare. Under en övergångsperiod kommer del emellertid alt saknas medel för alt täcka en del av personalkostnaden på vissa platser, trots alt starka samhällsintressen talar för fortsatt bemanning. Totalt räk­nar utredningen med att kostnaderna härför uppgår lill ca 5 miljoner kronor årligen.

För all läcka dessa kostnader föreslås en försöksverksamhet med s.k. regionalpolitisk anpassning av statliga tjänster utmed kusterna inom en medelsram på 3 miljoner kronor årligen. Verksamheten är avsedd att läcka vissa kostnader för fortsatt bemanning på sådana platser där en indragning av tjänsterna kan leda lill alt underlaget för en elementär service för den kvarvarande befolkningen blir för litet. Vidare förordas att de förslag om införande av båtavgift respektive oljeavgift, som framlagts av andra stat­liga ulredningar, snarast genomförs. Från vardera de två anslag som här­igenom skapas bör 1 miljon kronor reserveras för att täcka en del av kostnaderna för bemanning av platser som är särskilt viktiga från sjösäker­hets- och miljöskyddssynpunkt. Skulle emellertid dessa förslag till finansi­ering inle bli genomförda måste kostnaderna antingen läckas genom att ett specielll anslag om 5 miljoner kronor ställs till regeringens förfogande eller genom Anslaget för oförutsedda utgifter.

30   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 119. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.8   Kommundepartementet      446

Bilaga 3.8

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet

(Ds Kn 1980:2)

Personal för tillsyn av kust och skärgård

1    Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgelts av rikspolisstyrel­sen, överbefälhavaren, televerket, statens vägverk, sjöfartsverket, Sveri­ges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), statskontoret, riks­revisionsverket, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, sta­tens arbetsgivarverk, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårds­verk, generaltullstyrelsen, statens planverk, domänverkel, statens brand­nämnd, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergöt­lands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbollens län. Svens­ka kommunförbundel. Landstingsförbundet, statstjänstemannaförbundet (ST), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges redareförening, sjöspor-lens samarbetsdelegation, stiftelsen Stockholms skärgård, stiftelsen för västsvenska fritidsområden, stiftelsen för fritidsområden och naturvård i Uppsala län, svenska sällskapet för räddning af skeppsbrulne (sjörädd-ningssällskapet), Sveriges fiskares riksförbund, delegationen för samord­ning av havsresursverksamheten (havsresursdelegationen) och Göteborgs kommun.

Länsstyrelserna har bifogat yttranden av polisstyrelsen i Tierps polisdi­strikt, Gotlands militärkommando, sjöfartsverkets övre norra lotsdislrikl, skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län, tulldirektionen i norra regionen, Små­land—Ölands kustbevakningsområde, fiskenämnderna i Uppsala, Söder­manlands, Östergötlands, Kalmar och Gotlands län, landstingskommuner­na i Stockholms, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Väster­norrlands län, Södertälje, Nynäshamns, Värmdö, Norrtälje, Östhammars, Nyköpings, Oxelösunds, Norrköpings, Söderköpings, Västerviks, Oskars­hamns, Mönsterås, Kalmars, Borgholms, Mörbylånga, Torsås, Gotlands, Karlskrona, Sölvesborgs, Malmö, Landskrona, Helsingborgs, Ystads, Varbergs, Lysekils, Strömstads, Kungälvs, Västerås, Köpings, Gävle, Söderhamns, Hudiksvalls, Härnösands, Sundsvalls, Örnsköldsviks, Umeå, Skellefteå, Luleå och Kalix kommuner, skärgårdens intresseför­enings kontaklorganisalion, Östergötlands kustfiskareförbund samt Öster­götlands båtförbund.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.8   Kommundepartementet      447

2   Allmänna synpunkter

Flertalet remissinstanser delar ulredningens grundläggande uppfattning alt del nuvarande systemet för handläggning av bemanningsfrågor, som innebär att personalbehovet bedöms isolerat av varje sektorsmyndighet för sig, är otillfredsställande. Flera remissinstanser efterlyser uttryckligen ett mer övergripande synsätt på bemanningsfrågoma, där hänsyn tas till alla berörda samhällsintressen. De flesta anser också atl de principiella förslag som utredningen lägger fram ger bättre förutsäitningar för samordnande lösningar av bemanningsfrågoma än hittillsvarande system. Även om fler­talet remissinstanser är positiva redovisar en del av dem delvis annorlunda uppfattningar i vissa avseenden.

Statens naturvårdsverk är i huvudsak positivt till utredningens förslag men anser alt utredningen borde ha gått längre och utrett hur stor beman­ning som krävs för att på etl optimalt säll få ulfört alla de anspråk som slälls via skilda intressen. Enligl verket utgår ulredningen från alt beman­ningen för närvarande är maximal vilket medför atl det endast kan bli fråga om indragningar i framtiden. Liknande synpunkter framförs även av läns­styrelsen i Göteborgs och Bohus län, som tycker att utredningens förslag har en defensiv karaktär och knappast ger någon tillfredsställande lösning på bemanningsbehovet längs kusterna. Personalindragningarna inom slora kustområden har sålunda i stort sett redan genomförts. Länsstyrelsen påtalar dessutom att frågor med anknytning lill bemanningen längs kus­terna behandlats av flera ulredningar under de senaste åren. Enligt länssty­relsens mening bör en samlad utvärdering ske av dessa utredningsförslag, varvid de regionalpolitiska effekterna bör klarläggas. De samlade resur­serna hos de berörda myndigheterna är betydande och decentraliserings-möjligheterna, bla genom ökad samverkan, bör därvid klarläggas. Särskilt kustbevakningens och sjöfartsverkets operativa verksamhet bör uppmärk­sammas.

En samlad utvärdering av de utredningsförslag som under senare tid har behandlat frågor om bevakning, tillsyn och räddningstjänst utmed kusterna och till havs efterlyses även av rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, na­turvårdsverket, länsstyrelserna i Uppsala och Blekinge län samt sjörädd­ningssällskapet.

Generaltullstyrelsen delar i princip utredningens uppfattning alt beman­ningen utmed våra kuster i framtiden bör ses i ett mera övergripande perspektiv än hittills. Styrelsen har dock vissa principiella invändningar mot förslaget. Styrelsen anser sålunda all kuslbevakningens verksamhel kan bli lidande om förslagen genomförs. Bl. a. anförs följande.

En väsentlig begränsning i utredningsförslaget är enligl styrelsens mening all utredningen ej beaktat de betydande skillnader som föreligger mellan de olika myndigheternas personal i fråga om uppgifter, kompetens, befogen­heter etc. De berörda personalgrupperna arbetar i allt väsenlligt enligt helt

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.8   Kommundepartementet 448

skilda förutsäitningar och kan totall sett endast i begränsad omfattning - i flera avseenden inle alls — ersätta varandra inom de verksamheter som innefattas i begreppet "tillsyn och övervakning längs kusterna". Den utbildning som ulredningen berör på sidan 145 kan inle annat än marginellt överbrygga dessa skillnader i personalens kompelens och utnyttjande. Ser man enbart lill de regionalpolitiska aspekterna finner man att utredningen inte närmare skilt på personal med arbetsuppgifter enbart på eller i närhe­ten av stationeringsorten och personal vars verksamhet ej har direkt an­knytning till stationeringsorten. Delta ger enligt styrelsens mening en missvisande bild av de faktiska förhållandena.

Den av utredningen genomförda kartläggningen av olika samhällsintres­sens behov av personal längs kusterna är enligt styrelsens uppfattning ej tillräckligt djupgående och har dessutom fått en alltför stark regionalpoli­tisk prägel. Gjord sammanställning upptar dessutom så väsenskilda över­vaknings- och lillsynsbehov atl det ej är möjligt att dra några enhetliga slutsatser av det presenterade materialet.

Kuslbevakningens verksamhet är, som också framgår av presentationen i betänkandet, baserad på utnyltjandel av rörliga resurser främsl till sjöss och i luften för övervakning av stora geografiska områden. Organisatio­nen, som är rikstäckande, är under generallullstyrelsen organiserad på fyra regioner, som var och en innefattar kusttrakterna inom fyra till fem län. Enligl styrelsens uppfattning har utredningen ej i tillräcklig grad uppmärk­sammat skillnanden mellan kuslbevakningens och övriga redovisade myn­digheters verksamhet, i del att kustbevakningens arbetsuppgifter kräver att resurserna utnyttjas inle bara i kuslvatlnen utan även långt ut till havs.

Enär det knappast kan vara riktigt alt eftersätta kravet på kostnadseffek­tivitet i den homogent kusttäckande organisationen som kustbevakningen ulgör, vill styrelsen mot bakgrund av del ovan sagda ifrågasätta, om det över huvud taget finns tillräckligt bärande motiv för att inlemma frågor om nödvändiga rationaliseringar inom denna organisation i ett handläggnings­mönster av det slag som utredningen föreslagit. Styrelsen har däremot intet att invända mot den informationsplikt till angränsande myndigheter rörande planerade pesonalminskningar m. m. som utredningen föreslår.

Rikspolisstyrelsen är i likhet med generaltullstyrelsen kritisk till lösning­ar av bemanningsfrågor som innebär alt en myndighels arbetsuppgifter överförs till annan myndighet. Enligl styrelsens mening medger polisarbe­tets speciella karaktär och innehåll inte atl polisiära arbetsuppgifter gene­rellt överförs till annan myndighet.

Sveriges redareförening anser för sin del alt det förefaller föga realistiskt att motivera kuslbemanning med utgångspunkt från befintlig bemanning. Föreningen menar vidare alt om t. ex. avbemanning av fyrar resulterar i att vissa servicefunktioner till skärgårdsbefolkningen minskas, så är detta knappast ett kriterium för atl kvarhålla bemanningen på fyrarna eftersom fyrverksamheten finansieras genom sjöfartsavgifterna. Det ligger i näring­ens intresse atl nedbringa dessa avgifter. Etl sätt att åstadkomma delta är automatisering. Föreningen är medveten om de regionala och arbetsmark-

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.8   Kommundepartementet     449

nadsmässiga aspekterna och anser att dessa mäste lösas. Men atl för delta ändamål kvarhålla bemanningen på fyrar eller lotsservice i farleder, som inte används, synes föreningen gravt felaktigt. Liknande synpunkter redo­visas även av Göteborgs kommun.

Statstjänstemannaförbundet konstaterar med tillfredsställelse att en ut­redning är genomförd och atl i denna föreslås att innan någon myndighet företar en avveckling i sin kustbaserade verksamhet en noggrann utredning måsle göras där konsekvenserna för såväl statlig som kommunal liksom enskild verksamhet beaktas. Enligt förbundel kommer dock utredningen åtskilliga år för sent. Flertalet av de svenska fyrplalserna och en hel del lotsplatser har dragits in eller sammanslagits utan atl en tillfredsställande samordning med andra myndigheter har kommit lill stånd. Därmed har också möjligheterna starkt försämrats att kontinueriigt tillföra, utbilda saml behålla en yrkeskunnig personal, vilket utgör grundförutsättningen för att verksamheten skall kunna bedrivas.

3   Förslag till ny handläggningsordning

3.1 Förslaget i stort

Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag till hand­läggningsordning eller lämnar det uttryckligen ulan erinran. Till denna grupp remissinstanser hör SMHI, riksantikvarieämbetet och statens histo­riska museer, statens arbetsgivarverk, skogsstyrelsen, statens naturvårds­verk, statens planverk, domänverket, statens brandnämnd, samtliga läns­styrelser, flertalet kommuner och landstingskommuner. Svenska kommun­förbundet. Landstingsförbundet, statstjänstemannaförbundet, SACO/SR, sjösportens samarbetsdelegation, stiftelsen Stockholms skärgård, stiftel­sen för Västsvenska fritidsområden, stiftelsen för fritidsområden och na­turvård i Uppsala län och Sveriges fiskares riksförbund.

Flera av dessa remissinstanser menar att de samhällsintressen som de har atl företräda lättare skulle kunna hävdas om den föreslagna handlägg­ningsordningen genomförs.

SMHI anför bl.a. att inslilulel i flera sammanhang under senare är framhållit vikten av att frågor rörande bemanning längs kusterna blir föremål för en så allsidig bedömning som möjligt. Institutet har också i vissa fall tagit initiativ till fortsatt bemanning vid för institutet särskill intressanta kustposleringar. Som resultat härav bemannas idag flera ulsjö-platser gemensamt av de myndigheter som har behov av fortsatt verksam­het på platsen. Sådan samverkan har hittills skett informellt. SMHI väl­komnar ulredningens förslag, som skulle kunna leda till atl en fast hand­läggningsrutin skapas.

Statskontoret anser att den föreslagna handläggningsordningen möjlig­gör en förbättrad avvägning mellan olika intressen samt en klarare redovis-

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.8    Kommundepartementet   450

ning av gränserna mellan enskilda myndigheters åtaganden och regionalpo­litiska hänsyn. Kontoret framhåller dock att del är viktigt att utredningsar­betet inte blir så omständligt och tidskrävande alt det hindrar myndigheter­na från atl genomföra anpassningar i verksamheten med rimlig tidshori­sont. Liknande synpunkter framförs även av bl.a. Landstingsförbundet och sjöfartsverket.

Fiskeristyrelsen konstaterar att utredningen har valt atl lägga fram för­slag till ny handläggningsordning endast för indragning av tjänster. Rutiner för utökning, omstationering etc. har således lämnats utanför. Då en om­stationering av en tjänst mellan en myndighets olika enheter, exempelvis till följd av arbetsbrist i den mening som avses i lagen (1976:600) om offenlhg anställning, kan medföra samma effekter som en indragning, utgår fiskeristyrelsen från alt samma eller likartade rutiner skall gälla även i omstationeringsfallen. Liknande synpunkler redovisas av överbefälha­varen, länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län. Örnskölds­viks kommun saml tulldirektionen i norra regionen.

Enligt länsstyrelsen i Gotlands län förefaller den föreslagna handlägg­ningsordningen väl motiverad. Länsstyrelsen ifrågasätter dock om inte förordningen (1979:637) om länsplanering är tillräcklig. Där föreskrivs att statlig myndighet varje år skall lämna länsstyrelsen redovisning av den planering inom myndighetens verksamhetsområde som kan påverka ut­vecklingen i länet. Om befintliga regler inte anses tillräckliga i det här avseendet vore det enligt länsstyrelsens uppfattning kanske naturiigare att skärpa reglerna generellt i stället för att införa en speciell ordning för vissa delar av den offentliga verksamheten. Man kan enligt länsstyrelsen också se det så, alt här föreslås en mer strikt modell för handläggning som, om den fungerar väl, bör föras över från kusl verksamhet till även annan offentlig verksamhet. Länsstyrelsen i Uppsala län anser också att den föreslagna modellen bör kunna tillämpas i andra sammanhang.

3.2 Närmare om informationsskyldigheten

Enligl riksrevisionsverkets uppfattning kan information och samråd mel­lan myndigheterna säkert minska problemen med att indragningar vid en myndighel kan leda till att andra myndigheter måste öka sin bemanning i del aktuella området. Verkel förutsätter emellertid att sådant samråd sker utan atl särskilda föreskrifter därom behöver meddelas.

Sjöfartsverket har inget principiellt all erinra mot förslagel att införa informationsskyldighet. För att handläggning av personalfrågorna i de olika verken inte skall bli för omständlig och byråkratisk, bör indragningar av mindre betydelse undantas från informationsskyldigheten. Det bör an­förtros myndigheten själv atl bedöma om den planerade indragningen innebär atl elt samhällsintresse som företräds av annan myndighet eller organisation blir lidande i sådan utsträckning atl informationsskyldighet

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.8   Kommundepartementet     451

skall föreligga. I de fall personalinskränkningar ger anledning till informa­tion till andra myndigheter bör dessa åläggas att inom viss tid, förslagsvis två månader, ange om behov av utredning föreligger eller ej.

Generaltullstyrelsen varnar också för en alltför långtgående formalise­ring av informationsskyldigheten eftersom detla skulle kunna leda till onödigt extraarbete för såväl den informationsgivande myndigheten som informationsmottagaren. Informationsbehovet och frågan om lämplig form för informationen bör bedömas från fall till fall. I många fall - i synnerhet när del gäller indragning av enstaka tjänst vid en organisationsenhet som avses bibehållen i övrigl - torde det enligt styrelsen vara tillfyllest med muntliga kontakter i frågan.

Televerket och statens vägverk ifrågasätter om deras medverkan i det föreslagna systemet är motiverad. Televerket anför sålunda att dess kust-radiostationer numera inte är lokaliserade till sådana platser i kustbandet där det kan vara aktuellt med den typ av tillsyns- och övervakningsupp­gifler som behandlas i betänkandet. Dessutom är arbetsuppgifternas ka­raktär och omfattning vid kuslradioslationerna av sådan art, att det inte är praktiskt möjligt eller lämpligl alt integrera verksamheten med de tillsyns-och övervakningsuppgifter som avses i utredningen. Enligt vägverket sy­nes det inte möjligt alt ålägga dess personal utökade uppgifter med hänsyn lill att bemanningen på färjor och vid bemannade broar är mycket låg.

Svenska kommunförbundet föreslår att informationsskyldigheten även skall omfalta postverket och domänverket. Förbundet framhåller att post­servicen är en nödvändighet för att kunna behälla en fast befolkning i skärgården och att domänverkets lillsynsuppgifler ofta utförs som bisyssla av den bofasta skärgårdsbefolkningen, som därigenom kan få komplette­rande sysselsättning. Värmdö kommun har samma uppfattning. Även läns­styrelsen i Stockholms län anser att postverket bör omfattas av informa­tionsskyldigheten.

3.3 Närmare om utredningsskyldigheten

Flertalet remissinstanser tillstyrker att länsstyrelsen skall svara för den ulredning som vid behov skall göras för att klarlägga verkningarna av personalinskränkningar. Främst regionala och lokala organ framhåller att länsstyrelsen med sitt breda sektorövergripande ansvar över samhällsut­vecklingen bör ha de bästa förutsättningarna att göra en allsidig utredning. De menar att länsstyrelsen dessutom har större anledning än centrala organ alt bevaka de lokala och regionala intressena.

Uttryckligen negativa lill förslaget är endast generaltullstyrelsen, riks­revisionsverket och havsresursdelegationen.

Generaltullstyrelsen menar att länsstyrelsen inte befinner sig i samma position när det gäller prövning av hithörande frågor som de för verksam­heten ansvariga centrala myndigheterna. De centrala myndigheterna har

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.8    Kommundepartementet 452

atl göra sina bedömningar utifrån den minskning av resurserna som ingår i myndigheternas planering för framtiden. Styrelsen har den erfarenheten att länsstyrelserna ofta slår vakt om i resp. län stationerad personal även om övervägande skäl talar för att tillgängliga resurser kan utnyttjas mera rationellt för övervakning och tillsyn inom ett större geografiskt område om personalen t. ex. omlokaliseras till elt intilliggande län. Generaltullsly­relsen vill för sin del förorda den cenirala modellen, dock med vissa modifikationer. Styrelsen anser att vederbörande centrala myndighel själv skall kunna besluta om de ifrågasatta personalminskningarna även om det vid remissbehandlingen har kommit fram krav på fortsatt bemanning från annan central myndighet eller från länsstyrelse. Styrelsen erinrar om alt länsstyrelsen har besvärsrätt i dylika frågor enligt 38 § länsstyrelseinslruk-lionen och sålunda har möjlighet alt underställa frågan regeringens pröv­ning. Det bör övervägas om inle motsvarande besvärsräll bör tillkomma berörda centrala myndigheter. Innan regeringen avgör ärenden i vilket besvär anförts kan lämpligen yttrande inhämtas från havsresursdelega­tionen.

Riksrevisionsverket ifrågasätter om den handläggningsordning som före­slås slår i rimlig proportion lill de evenluella vinster som den förutsätts ge. Behovet av bemanning inom etl visst verksamhetsområde torde de cen­trala myndigheterna bäst kunna bedöma. Vad gäller frågan om de regional­politiska konsekvenserna av en indragning finns det enligt riksrevisions­verkets mening en uppebar risk för att den föreslagna handläggningsord­ningen leder till att etl stort anlal ärenden hänskjuts lill regeringen.

Havsresursdelegationen anser atl den regionala handläggningsmodellen med länsstyrelsen som samordnande organ inle odelat är all föredra fram­för den centrala. Enligt delegationens bedömning torde etl centralt sam­ordningsorgan ha bättre möjligheter än länsstyrelsen atl arbeta förutsätt­ningslöst med aktuella avvägningar mellan skilda intressen.

Fiskeristyrelsen föreslår för sin del en kombinalion av den regionala och den centrala modellen. Det förefaller styrelsen naturligast att anställnings­myndigheten gör en ulredning om länkbara effekter av en ifrågasatt indrag­ning, inbegripet även omstationering. Att även de cenirala verken därvid har att verka för de regionalpolitiska målen framgår av förordningen (1979:639) om skyldighet för statlig myndighet att följa riktlinjerna för regionalpolitiken. Vederbörande myndighet bör åläggas att remittera sin utredningsrapport till länsstyrelsen, som gör de kompletteringar som kan finnas påkallade efter samråd med kommuner och andra lokala intressen-ler. Länsstyrelsen återställer därefter med egel yttrande ärendet lill an­ställningsmyndigheten. Om länsstyrelsen och denna myndighet har olika uppfaUning bör frågan om indragning etc. underställas regeringens avgö­rande.

Sjöfartsverket förordar den regionala handläggningsmodellen. Verkel förutsätter atl länsstyrelsens utredning görs snabbt så all den i regel kan

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.8   Kommundepartementet 453

föreligga inom ca 6 månader från informationstidpunkten. Utredningsarbe­tet bör vidare göras i så nära kontakt med övriga intressenter, att någon remissbehandling av länsstyrelsens förslag inte erfordras.

4   Huvudmannaskap

Ungefär hälften av remissinstanserna uttalar sig i denna fråga. Av dessa tillstyrker flertalet ulredningens förslag att den statliga myndighet, som bedöms ha störst intresse av att en plats är bemannad, åläggs huvudman­naskapet.

Domänverket tillstyrker ulredningens förslag atl den myndighet som har störst intresse också ska svara för huvudmannaskapet. Verket vill dock förorda atl samtliga intressenters engagemang och delaktighet fastläggs för t. ex. en femårsperiod i taget. Efter en sådan period skall nya delaktighets­avtal kunna beslutas om förhållandena så motiverar.

Statens arbetsgivarverk förordar inte något särskill alternativ när det gäller huvudmannaskapet men betonar att det är av stor betydelse atl frågan klarläggs. Verkel menar att problem annars kan uppstå när det gäller lönesättning av tjänster. Problemen kan dock lösas inom ramen för befintliga avtal och gällande rutiner om ansvars- och partsfrågan klaras ut.

Naturvårdsverket och länsstyrelsen i Blekinge län anser att om en ny kustmyndighet bildas genom sammanslagning av sjöfartsverket och kust­bevakningen, vilket föreslås av MIST-ulredningen i betänkandet Ren Tur (SOU 1979:43—45), så skall denna myndighet alltid ges huvudmannaska­pet för ifrågavarande bemanningar. Om en sådan myndighet inte tillkom­mer tillstyrker naturvårdsverket utredningens uppfattning i huvudmanna­frågan. Länsstyrelsen i Blekinge län anser däremot att sjöfartsverket i så fall skall ges huvudmannaskapet i samtliga bemanningsfall.

Statstjänstemannaförbundet och sjöräddningssällskapet anser att sjö­fartsverket skall vara huvudman för bemannade fyr- och bevaknings­platser. Statstjänstemannaförbundet framhåller att sjöfartsverkel sedan årtionden tillbaka har haft ett övergripande ansvar för sjöräddningen i landet och alt verket därför har stor erfarenhet och ett inbyggt intresse av resurs- och bemanningsfrågorna utefter kusterna. Ett samlat huvudmanna­skap medför enligt förbundet också större anställningstrygghet samt bättre möjligheter till utveckling och flexibilitet i arbetet för de anställda. Då det kan förväntas att flertalet av de myndigheter som har intresse av kustens bemanning, av bl.a. kostnadsskäl försöker finna argument för alt slippa huvudmannaskapet, torde svårigheter uppstå för berörd länsstyrelse att från fall till fall avgöra vem som skall vara huvudman för verksamheten. Del är därför viktigt att huvudmannafrågan redan från början är klart och entydigt uttalad. Övriga verk och myndigheter med verksamhel vid kus­terna bör sedan köpa behövliga tjänster av sjöfartsverket.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.8   Kommundepartementet     454

Umeå kommun anser atl huvudmannaskapet för en bibehållen beman­ning med flera intressenter bör åläggas kustbevakningen. Kommunen framhåller alt kustbevakningen redan har elt ansvar för den reguljära övervakningen till sjöss. Därutöver har kustbevakningen sådana uppgifter som sjöräddning, jakt- och fisketillsyn, sjötrafikövervakning, skyddsområ­destillsyn m. m. Mot denna bakgrund anser kommunen att kustbevakning­en borde anses väl skickad att även fungera som arbetsgivare och admini­stratör för ytterligare myndighetsutövning.

Ulredningens förslag all lösa huvudmannaskapsfrågan genom bildande av särskilda stiftelser när det gäller att kombinera statlig verksamhet med sådan verksamhet som bedrivs av kommuner eller enskilda organisationer kommenteras endast av fyra remissinsianser. Riksrevisionsverket anser att inrättandet av stiftelser inte innebär någon lämplig lösning av huvudman­naskapsfrågan. Verket föreslår i stället atl någon av berörda intressenter ålar sig huvudmannaskapet på uppdragsbasis och mot ersättning från övriga intressenter. Länsstyrelsen i Kalmar län. Landstingsförbundet och stiftelsen för fritidsområden och naturvård i Uppsala län, anser däremot att möjligheten atl bilda stiftelser bör beaktas.

5    Kostnader och finansiering

Flertalet remissinstanser lämnar utredningens finansieringsförslag utan erinran. Statskontoret, havsresursdelegationen, länsstyrelserna i Uppsala och Västernorrlands län, fiskenämnden i Uppsala, Östergötlands kustfis­kareförbund, stiftelsen Västsvenska fritidsområden, stiftelsen för fritids­områden och naturvård i Uppsala län samt Södertälje, Värmdö, Norrtälje, Västerviks, Malmö och Lysekils kommuner tillstyrker förslagel i dess helhet eller lämnar det uttryckligen utan erinran.

Enligt lånsstyrelsen i Östergötlands län får finansieringsfrågan inle bli någon huvudfråga. Länsstyrelsen anger som ett alternativ till utredningens förslag att någon av de berörda statliga myndigheterna genom regeringens beslut får svara för kostnaderna inom ramen för ordinarie eller extra anslag.

I den del förslaget rör försöksverksamhet med regional anpassning av statlig verksamhet är även Landstingsförbundet samt länsstyrelserna i Kalmar och Göteborgs och Bohus län positiva. Länsstyrelsen i Kalmar län är däremot negaliv till införandet av båt- och oljeavgifter. Tanken på sådana avgifler avvisas även av länsstyrelsen i Västerbottens län och Skellefteå kommun, vilka anser att genomförandet av utredningens förslag inte bör göras beroende av dessa delvis kontroversiella frågor.

Domänverket ställer sig också tveksam till tanken på att finansiera utredningens förslag med hjälp av båt- resp. oljeavgifter. Verket tror inle på modellen med en sådan öronmärkning av pengar från punktskatter och

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.8   Kommundepartementet     454

Umeå kommun anser att huvudmannaskapet för en bibehållen beman­ning med flera intressenter bör åläggas kustbevakningen. Kommunen framhåller alt kuslbevakningen redan har etl ansvar för den reguljära övervakningen till sjöss. Därutöver har kustbevakningen sådana uppgifter som sjöräddning, jakl- och fisketillsyn, sjötrafikövervakning, skyddsområ­destillsyn m. m. Mot denna bakgrund anser kommunen atl kustbevakning­en borde anses väl skickad att även fungera som arbetsgivare och admini­stratör för ytterligare myndighetsutövning.

Utredningens förslag atl lösa huvudmannaskapsfrågan genom bildande av särskilda stiftelser när del gäller all kombinera slallig verksamhet med sådan verksamhet som bedrivs av kommuner eller enskilda organisationer kommenteras endast av fyra remissinstanser. Riksrevisionsverket anser atl inrättandet av stiftelser inte innebär någon lämplig lösning av huvudman­naskapsfrågan. Verket föreslår i stället atl någon av berörda intressenter åtar sig huvudmannaskapet på uppdragsbasis och mot ersättning från övriga intressenter. Länsstyrelsen i Kalmar län. Landstingsförbundet och stiftelsen för fritidsområden och naturvård i Uppsala län, anser däremot att möjligheten atl bilda stiftelser bör beaktas.

5   Kostnader och finansiering

Flertalet remissinstanser lämnar ulredningens finansieringsförslag utan erinran. Statskontoret, havsresursdelegationen, länsstyrelserna i Uppsala och Västernorrlands län, fiskenämnden i Uppsala, Östergötlands kustfis­kareförbund, stiftelsen Västsvenska fritidsområden, stiftelsen för fritids­områden och naturvård i Uppsala län samt Södertälje, Värmdö, Norrtälje, Västerviks, Malmö och Lysekds kommuner tillstyrker förslaget i dess helhet eller lämnar det uttryckligen utan erinran.

Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län får finansieringsfrågan inle bli någon huvudfråga. Länsstyrelsen anger som elt alternativ till utredningens förslag att någon av de berörda statliga myndigheterna genom regeringens beslut får svara för kostnaderna inom ramen för ordinarie eller extra anslag.

I den del förslaget rör försöksverksamhet med regional anpassning av statlig verksamhel är även Landstingsförbundet samt länsstyrelserna i Kalmar och Göteborgs och Bohus län positiva. Länsstyrelsen i Kalmar län är däremot negativ till införandet av bål- och oljeavgifter. Tanken på sådana avgifler avvisas även av länsstyrelsen i Västerbottens län och Skellefteå kommun, vilka anser atl genomförandet av utredningens förslag inte bör göras beroende av dessa delvis kontroversiella frågor.

Domänverket ställer sig också tveksam till tanken på att finansiera utredningens förslag med hjälp av båt- resp. oljeavgifter. Verket tror inte på modellen med en sådan öronmärkning av pengar från punktskatter och

 

Prop. 1980/81:119    Bilaga 3.9    Kommundepartementet 456

Bilaga 3.9

Översiktlig beskrivning av i operativt bruk varande sy­stem för upptagning på mekanisk väg av till sjöss löskom­men olja

Använda förkortningar A = arbetsplattformar, L = anordningar för in-länsning, U = anordning för upptagning av oljan ur vattnet, F = material­anordning för förvaring av ur sjön upplagen olja.

System M 1 (upplagningskapacitet upp till 100 m' olja/tim.)

A:      Miljöskyddsfartyg av slörre lyp (200-450 ton) jämte arbets- och

bogerbålar. L:       Högsjölänsor

U:      Oljeupptagare av skimmertyp (ulriggad) F:       Tankbål, oljepråm, containers

System M 2 (upplagningskapacitet upp till 40-50 m olja/tim.)

A:      Katamaran (ca 25 ton) jämte arbetsbåtar

L:       Kustlänsor; båt med högsjölänsa kan medföras genom bogsering

U:      1) Oljeupptagare av skimmertyp (fasl inbyggd)

2) Oljeupptagare av typ pater-nosler-band (fast inbyggd) F:       Tankbåt, oljepråm, containers

System M 3 (upptagningskapacitet upp till 20 m olja/tim.)

A:      Miljöskyddsfartyg av medelstor typ, (Sea Truck, 60-125 lon) jämte

arbetsbåtar L:       Högsjölänsor eller kustlänsor U:      Oljeupptagare av lyp pater-nosler-band (mobil) F:       Oljepråm, containers eller tomfal

System M-(upplagningskapacitet upp till 15 m' olja/tim.)

A:      Flertalet fartyg under ca 500 ton som har lämpliga arbetsutrymmen

på däck jämte arbelskran; arbetsbåtar L:       Kustlänsor

U:      Oljeupptagare av mindre skimmertyp (ulriggad) F:      Oljepråm, containers eller tomfat

System M 5

A:      Miljöskyddsfarlyg, kustbevakningsfartyg m.fl.

L-l-U: Specialkonstruerad oljetrål

F:       Pråm, däckconlainers m. m.

 

Prop. 1980/81:119   Bilaga 3.8   Kommundepartementet     455

avgifter. Om det bedöms viktigt från samhällets synpunkt att bemanning skall upprätthållas på vissa utsjöplalser bör enligt verkets mening ordinarie budgetmedel användas för all täcka kostnaderna.

Tanken på en särskild oljeavgift avvisas bestämt även av Sveriges redareförening och Söderhamns kommun. Redareföreningen anser alt det vore diskriminerande mot lankernäringen atl belasta den med en avgift för en service som i första hand är av regional och sysselsätlningspolitisk karaktär. Servicen kommer inte heller på någol säll lankernäringen till­godo. Föreningen förutsätter atl ett avgiftssystem för övervakning av kusterna baseras på de bidrag som olika intressenter är beredda all till­skjuta. När det gäller finansiering av regionalpoliliska och arbetsmark­nadspolitiska ålgärder bör dessa enligl föreningens uppfattning bäras av samhället.

Frågan om införande av en båtavgifl avvisas bestämt av sjösportens samarbetsdelegation, sjöräddningssällskapet och Östergötlands båttrafik­förbund.

Generaltullstyrelsen är direkt negaliv lill ulredningens finansieringsför­slag i dess helhet. Styrelsen betecknar förslagen som föga rationella bl.a. mot bakgrund av de effektivitetskrav som i dagens budgetläge måste ställas på statsförvaltningen.