Prop. 1980/81:106

Regeringens proposition 1980/81:106

om ändring i brottsbalken m. m. (främjande av flykt; s. k. falska telefonrecept m. m.);

beslutad den 29 januari 1981.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås atl brottsbalkens straffbestämmelse om främjande av flykt utvidgas till att omfalta alla som med laga rätt är berövade friheten, samtidigt som de motsvarande bestämmelser som finns i olika speciallagar upphävs. Vidare förslås att brottet skall straffbeläggas redan på förberedelsestadiet.

Förslaget innebär också att det i läkemedelsförordningen införs en bestämmelse av innebörd att den som genom att obehörigen ge sig ut för läkare, tandläkare eller veterinär för att få ut läkemedel illegalt skall kunna dömas till straff, liksom den som åberopar recept från en obehörig person. Avsikten är främst att härigenom kunna ingripa mot intelefonering av recept av obehörig person, s. k. falskt telefonrecept.

Slutligen föreslås vissa ändringar av narkotikastrafflagen som innebär förenklingar i förfarandet vid förverkande av narkotika, injektionssprutor och kanyler med okänd ägare.

1 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 106

Prop. 1980/81:106 5

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa

psykiskt utvecklingsstörda

Härigenom föreskrivs att 57 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

57 §

Den som driver enskild inrättning eller verksamhet i strid mot bestämmelserna i 10 § första stycket, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som hjälper någon som är inskriven i specials]ukhus med stöd av 35 § att avvika frän sjukhuset, dömes fill böter eller fängelse i högst två år. För försök dömes tdl ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Prop. 1980/81:106 7

6. Förslag till

Lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701)

Härigenom föreskrivs att i läkemedelsförordningen (1962:701) skall införas ett nytt moment, 20 § 4 mom., av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 § 4 mom.'

Den som obehörigen ger sig utför läkare, tandläkare eller veterinär för att få läkemedel utlämnade i strid mot vad som är föreskrivet, döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inte är belagd med strängare straff enligt brottsbalken. Detsamma gäller den som i sådan avsikt åberopar ett recept från en obehörig person.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

' Förutvarande 20 § 4 mom. upphävt genom 1975:763.

Narkotika som har varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt. Detsamma gäller förlag för sådant brott eller dess värde, om förlaget mottagits och mottagandet utgör brott enligt denna lag.

Föremål som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller dess värde får förklaras förverkat, om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger.

Injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen och sorn påträffas hos någon som begått brott enligt denna lag eller i utrymme som disponeras av honom, skall, oavsett vem föremålet tillhör, förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt.

6§

Injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen och som påträffas hos någon som har begått brott enligt denna tag eller i ett utrymme som disponeras av honom eller påträffas i förbindelse med narkotika som har varit föremål för brott enligt denna lag, skall, oavsett vem föremålet tillhör, förklaras förverkade, om det ej är uppenbart obilligt.

7§'

Angående beslag av egendom, som kan antas vara förverkad enligt 6 §, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvikelser.

Bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid gäller ej i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.

Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 samt 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. skall äga motsvarande tillämpning då beslag skett av narkotika, injektionsspruta eller kanyl. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om förfarandet med narkotika som tagits i beslag.

Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 samt 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. skall tillämpas på motsvarande sätt då beslag har skett av narkotika, injektionssprutor eller kanyler. Tiden för att anmäla missnöje skall dock räknas från dagen för förordnandet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer

Prop. 1980/81:106 10

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-12-04

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullslen, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Danell, Petri, Eliasson.

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss om ändring i brottsbalken, m. m.

1 Inledning

I skrivelser den 27 augusti 1977 och den 16 januari 1978 har riksåklagaren (RÅ) hemställt om en översyn av bestämmelserna i 17 kap. brottsbalken (BrB) om främjande av flykt. RÅ har därvid bl. a. åberopat atl det finns ett behov av att kunna ingripa mot brottet redan på förberedelsestadiet.

Vidare har socialstyrelsen i en skrivelse den 23 augusti 1978 hemställt att åtgärder vidtas för att straffbelägga intelefonering av recept av obehörig person (s. k. falskt telefonrecept), ett förfarande som i rättspraxis ofta har ansetts slraffritt.

I anledning av dessa skrivelser har inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria (Ds Ju 1980:1) med förslag till vissa ändringar i 17 kap. brottsbalken. Lagförslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena bör fogas lill protokollet i detla ärende som bilagal.

Efter samråd med chefen för socialdepartementet vill jag också i detta sammanhang ta upp två andra frågor som har anknytning till samhällets åtgärder mot läkemedelsmissbruk. Dessa frågor gäller förenklingar i förfarandet vid förverkande av narkotika, injektionssprutor och kanyler med okänd ägare samt förbud mol införsel av injektionssprutor och kanyler som är avsedda att användas för otillåten injicering av narkotika eller annat. Ålgärder i dessa hänseenden har påkallats i skrivelser från RÅ den 29 februari 1980 resp. från socialstyrelsen den 13 november 1978. Skrivelserna har remissbehandlats.

Prop. 1980/81:106 H

2 Främjande av flykt

2.1 Gällande ordning i korthet

Enligt 17 kap. 12 § BrB är det straffbart all hjälpa den som är fånge, häktad eller anhållen eller annars berövad friheten att komma lös. Straffbestämmelsen omfattar också fall då någon, när vederbörande redan har avvikit, främjar hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd. Straffet för främjande av flykt är böter eller fängelse i högst två år.

Som exempel på frihetsberövanden av annat slag än dem som grundas på bestämmelserna om häktning och anhållande kan nämnas omhändertagande enligl lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande och lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. samt utlänningslagen (1980:376). Däremot anses inte fritidsstraff och utegångsförbud som används som sanktioner i det militära disciplinansvarssystemet falla inom tillämpningsområdet för bestämmelsen i 17 kap. 12 § BrB. Dessa sanktioner innebär nämligen inte frihelsberövande i vedertagen mening (prop. 1972:138 s. 54). I brottsbalksbestämmelsen görs vidare elt uttryckligt undanlag för fall då ell frihelsberövande har skett för sjukvård eller för vård enligl barnavårdslagen (1960:97, BvL) eller enligl lagen (1954:579) om nykterhels-vård (NvL).

För de frihetsberövanden som uttryckligen undantas från tillämpningen av bestämmelsen i brottsbalken finns i skilda specialförfallningar särskilda bestämmelser som straffbelägger atl någon försöker hjälpa den som är omhändertagen att avvika. De författningar som här är akluella är lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV, 36 §), lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen, 57 §), smittskyddslagen (1968:121, 28 §), barnavårdslagen (89 §) och nykterhelsvårdslagen (68 §). Straffsatserna är i sjukvårdslagarna desamma som i brottsbalken, medan de är lägre i barnavårds- och nyklerhelsvårdslagarna.

Enligt 17 kap. 16 § BrB är försök till främjande av flykt straffbart. Däremot är gärningen inte straffbar så länge den endast befinner sig pä förberedelsestadiet. Detsamma gäller motsvarande bestämmelser i de olika specialförfatlningarna.

För en närmare redogörelse av gällande rättsregler hänvisas till departementspromemorian .

2.2 Aktuella ändringsförslag

I prop. 1979/80:16 om .socialtjänsten har föreslagits att regeln i 17 kap. 12 § BrB skall få ändrad lydelse. Enligl förslaget skall bestämmelsen omfalta hjälp till flykt som lämnas den som är fånge, häktad eller anhållen eller eljest är berövad friheten för något annal än sjukvård. Ändringsförslaget innebär

Prop. 1980/81:106 12

alltså alt undantagen för frihetsberövanden enligl barnavårds- och nykter-hetsvårdslagstiflningen las bort. Förslagel har tillstyrkts av socialutskottet (SoU 1980/81:15) och är f. n. beroende på riksdagens prövning.

Den i socialtjänstproposilionen föreslagna ändringen har föranletts av att barnavårds- och nyklerhelsvårdslagarna i samma proposition har föreslagits upphävda och ersatta med en socialtjänstlag och en lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. I denna del har förslaget i propositionen antagits av riksdagen (SFS 1980:620 och 621).

I departementspromemorian föreslås nu all även del undanlag som gäller frihelsberövande för sjukvård tas bort ur bestämmelsen om främjande av flykt i 17 kap. 12 §BrB. Bestämmelsen skulle därmed rikta sig mot var och en som hjälper någon som är fånge, häktad, anhållen eller annars är med laga rätt berövad friheten att komma lös eller på annat sätt främjar hans flykt.

Motsvarande bestämmelser i LSPV samt i omsorgs- och smittskyddslagarna föreslås upphävda. De bestämmelser i ämnet som flnns i barnavårds- och nykterhetsvårdslagarna kommer som nyss har berörts alt upphöra atl gälla i och med att socialtjänstlagen och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga träder i kraft den 1 januari 1982,

Departementspromemorian innehåller också etl förslag till tillägg lill 17 kap. 16 § BrB. Förslagel i denna del innebär alt förberedelse lill främjande av flykt skall vara straffbart enligt de allmänna reglerna om förberedelse i 23 kap. samma balk.

2.3 Närmare om departementspromemorian

Som jag nämnde inledningsvis har departementspromemorian i den nu aktuella delen föranlelts av en hemställan frän RÅ om översyn av bestämmelserna i 17 kap. 12 och 16 §§ BrB. Enligl RÅ synes rättsläget vara oklart när det gäller frågan vdken personkrets av omhändertagna som utesluts från tillämpningen av bestämmelserna i 17 kap. 12 § BrB i dess gällande lydelse. RÅ har bl. a. hänvisat till ett hovrättsfall där en vårdare som hade hjälpt en intagen på en rättspsykiatrisk klinik alt fly frikändes från ansvar med motiveringen att den intagne, som vistades på kliniken efter lagakraftägande dom på sluten psykiatrisk vård i avvaktan på intagning på sjukhus, varken var häktad eller intagen för psykiatrisk vård. Varken 17 kap. 12 § BrB eller 36 § LSPV ansågs då tillämplig.

I departementspromemorian påpekas att det även i vissa andra fall f. n. kan vara tveksamt om en fritagning är straffbar, t. ex. när polisen har verkställt frihelsberövandel med syfte att inställa eller återföra den omhändertagne till sjukhus för sluten psykiatrisk vård. Den gällande regleringen kan sålunda medföra vissa svårigheter vid tillämpningen. Några bärande skäl synes enligl promemorian inte kunna åberopas till slöd för alt del i en del speciella situationer skulle vara slraffritt att hjälpa den som med

Prop. 1980/81:106 13

laga rätt har berövats friheten alt komma lös eller atl i efterhand främja .flykten genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd. Den enklaste utvägen atl komma till rätta med gränsdragningsproblemen på området anses vara atl låta brottsbalkens straffbestämmelse la sikte på hjälp till rymning i fråga om alla personer som med laga rätt har berövats friheten.

Promemorians förslag innebär atl främjande av flykt i fråga om den som redan har avvikit blir straffbelagt också i det fallet alt avvikandel har skett från ett sjukhus där vederbörande har varit Ivångsintagen enligt LSPV eller annan författning. Sjukvårdsförfattningarnas straffljestämmelser torde f. n. inte vara tillämpliga i sådana fall. Enligt promemorian framstår denna utvidgning ingalunda som obefogad från allmän synpunkl. Det framhålls atl, eftersom böter ingår i straffskalan, det finns möjlighet alt anpassa påföljden även till gärningar med förhållandevis lågt slraffvärde.

Önskemålet om att slraffbarheten för främjande av flykt skall utsträckas lill förberedelsestadiet har i RÅ:s framställning motiverats främst med hänvisning till alt ett behov av en sådan kriminalisering har uppstått genom tillkomsten av en omfattande organiserad brottslighet med internalionella inslag, t. ex. den illegala narkotikahandeln. Enligt RÅ kräver inle sällan organisationssamhörigheten att de medlemmar som är på fri fot skall söka frita de dömda. För alt ett försök till fritagning skall lyckas krävs, säger RÅ vidare, i allmänhet en noggrann planering, och det är enligt RÅ inte tillfredsställande atl man inte kan ingripa med straff vid förberedelsegärningar.

Dessa synpunkler har godtagits i departementspromemorian, där det också konstateras alt det i anslutning lill vissa former av den tyngre kriminaliteten har vuxit fram frislående organisationer med uppgift att mot ersättning frita eller på annat sätt bistå brottslingar. Enligt promemorian får inle sällan kriminalvårds- eller polispersonal tips om att en frilagning förbereds, men del är i regel svårt att spåra vilka som ligger bakom planerna. Fritagningarna förberedes ibland på så sätt att besökare på en anstalt lämnar meddelanden om planerna för fritagningen eller smugglar in vapen eller andra redskap. Själva fritagningen planeras vanligen så alt den intagne antingen skall hämtas av beväpnade personer, som tar sig in i anstalten, eller med hjälp av insmugglade redskap ta sig ut själv och hämtas utanför murarna. Hämtningen görs i regel med bil, men även t. ex. helikopter har någon gång förekommit.

Enligt promemorian förutsätter fritagning av den som är berövad friheten ofta ell handlingsschema i vilket flera led ingår. För att den s. k. försökspunkten skall vara uppnådd torde krävas atl gärningen har fortskridit så långt att någon ålgärd har vidtagits som är ägnad att leda till brottets fullbordan. Straffansvar för försök torde vidare förutsätta alt handlingen har avsetls atl något så när omedelbart åtföljas av den handling genom vilket brottet fullbordas.

Prop. 1980/81:106 14

I promemorian konstateras att de begränsningar som i enlighet härmed gäller för möjligheterna all beivra åtgärder som syftar till fritagning av intagna givetvis återverkar på polisens och kriminalvårdspersonalens möjligheler att i tid avstyra planerade frilagningar. Från denna synpunkl skulle det enligt promemorian vara en klar fördel om ingripande kunde ske redan på förberedelsestadiet, framför allt mot sådana personer som mera systematiskt ägnar sig åt fritagning och döljande av brottslingar. Även från preventiv synpunkt skulle en sådan utvidgning av straffansvaret vara av värde. Några principiella skäl mot att brott av det slag som avses nu görs straffbara redan på förberedelsestadiet anses inte kunna åberopas.

En så gott som enhällig remissopinion, bl. a. RÅ, Göta hovrätt, tingsrätterna i Slockholm och Göteborg, rikspolisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen, har tillstyrkt förslagen i departementspromemorian. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) vitsordar behovel av lagändringar men har vissa erinringar mot de i promemorian valda lösningarna.

2.4 Föredragandens överväganden

Vad först gäller liUämpningsområdet för bestämmelsen om flykt kan jag för egen del ansluta mig till uttalandet i promemorian om att den nuvarande regleringen kan vara ägnad atl i vissa fall medföra svårigheier i prakfiken (jfr numera även rättsfallet NJA 1979 s. 386). Det är naturligtvis angeläget att de oklarheter som sålunda kan föreligga i fråga om tillämpningsområdet för brottsbalkens bestämmelse undanröjs. I likhet med remissinstanserna finner jag del innebära en i princip lämplig lösning alt i enlighet med departementspromemorians förslag ge den akluella bestämmelsen en generell utformning, så att främjande av flykt blir straffbart enligl brottsbalken så snart fråga är om en person som med laga rätt är berövad friheten.

Enligt BRÅ finns del inle, annal än möjligen i vissa kvalificerade fall, behov av att utvidga kriminaliseringen för frihetsberövanden för sjukvård till alt omfalta även döljande och annan sådan åtgärd efter avvikande. Som en länkbar lösning föreslår BRÅ alt del i bestämmelsen i 17 kap. 12 § föreskrivs all straffansvar inle skall ådömas, om gärningen med hänsyn lill frihetsbe-rövandets art och bakgrund, gärningsmannens förhållande till den fritagne och sättet all hjälpa honom framstår som ringa. BRÅ har föreslagit atl motsvarande tillägg i så fall görs även i bestämmelsen om skyddande av brottsling i 17 kap. 11 § BrB.

Liksom flertalet remissinstanser anser jag emellertid för egen del atl övervägande skäl talar för den ståndpunkt som har intagils i departementspromemorian och att alltså en sådan särskild straffrihetsregel som BRÅ har ifrågasatt kan avvaras. Utöver vad som har framhållits i promemorian vill jag peka på atl reglerna om åtalsunderlåtelse - i första hand då 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken - här som i andra sammanhang gör det möjligt att avstå från lagföring, om en tillämpning av straffbestämmelsen undantagsvis

Prop. 1980/81:106 15

skulle aktualiseras i etl fall där gärningen kan bedömas sakna egentligt straffvärde.

Jag vill alltså förorda att 17 kap. 12 § får den utformning som föreslagits i promemorian, nämligen alt den som hjälper någon som är fånge, häktad eller annars är med laga rätt berövad friheten atl komma lös eller främjar hans flykt efter det all han avvikit genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd skall dömas lill straff för främjande av flykt.

Del bör särskilt nämnas att den nu föreslagna avfatlningen av 17 kap. 12 § BrB kommer atl medföra att fritagning av den som enligt 12 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga är omhändertagen på hem för särskild tillsyn (ungdomsvårdsskola) blir straffbar. Inom socialberedningen (S 1980:07) utreds f. n. frågan om behovet av bestämmelser om vård av vuxna oberoende av samtycke inom socialtjänst- och sjukvårdslagstiftningen. Skulle nya sådana bestämmelser som ger möjlighet till frihelsberövande införas, kommer även fritagning av personer som har omhändertagits med slöd av dessa alt kunna bestraffas enligt 17 kap. 12 § BrB med den här föreslagna lydelsen. För tydlighetens skull bör påpekas att uttrycket "med laga rätt berövad friheten" inte avses innefatta utegångsförbud eller frilidsstraff för krigsmän (jfr avsnitt 2.1).

Som en följd av ändringen i 17 kap. 12 § BrB bör bestämmelserna om hjälp fill avvikande i LSPV samt omsorgs- och smittskyddslagarna upphävas. Med hänsyn till all barnavårds- och nykterhetsvårdslagarna har upphävts med verkan fr. o. m. den 1 januari 1982 bör även den nu ifrågavarande lagändringen träda i kraft vid den tidpunkten. Eftersom riksdagen inom kort väntas alt med anledning av socialtjänstproposilionen anta etl förslag lill ändring i brottsbalken som bl. a. berör 17 kap. 12 §, bör den nu akluella ändringen lagtekniskt göras som ell förslag lill lag om ändring i den lagen. Jag har i denna del samrått med statsrådet Holm.

De skäl som av RÅ och i promemorian har åberopats för atl straffbelägga förberedelse tdl främjande av flykt är enligl min mening övertygande. Även här gäller atl praktiskt taget alla remissinstanser har godtagit förslaget.

BRÅ har emellertid framhållit alt del i brottsbalken endast undantagsvis finns straff för förberedelse lill sådana brott som i likhet med främjande av flykt har böter i straffskalan. Den form av kvalificerade fritagningar som har aktualiserat frågan om straff på förberedelsestadiet måsle visserligen enligt BRÅ i sin fullbordade form tillmätas mycket högt straffvärde. BRÅ ifrågasätter dock om inte straffskalan för fullbordat brott borde höjas för grova fall, varvid som exempel på vad som kan göra brottet grovt skulle kunna anföras att gärningen har utförts med grovt våld eller tvång. Straffbeläggande av förberedelse skulle då kunna begränsas till sådana fall.

Som BRÅ har framhållit är straff för förberedelse i allmänhet begränsat lill sådana brott som i fullbordad form är av allvarlig karaktär. Till denna kategori av brott måste enligl min mening också främjande av flykt räknas.

Prop. 1980/81:106 16

bortsett från de lindrigaste formerna av brottstypen. För att straffansvar för förberedelse över huvud taget skall kunna komma i fråga krävs enligt 23 kap.

2 § BrB att någon har lämnat eller mottagit förlag eller vederlag för brottet
eller också tagit befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalsknings-
verktyg, eller annal sådant hjälpmedel. Det synes i praktiken uteslutet att
någon av dessa förutsättningar skulle vara uppfylld i fråga om brottet
främjande av flykt ulan att ett mera allvarligt fall föreligger. Jag anser därför
inte att en gradindelning av brottet i och för sig utgör någon förutsättning för
att straffbelägga gärningar redan på förberedelsestadiet. Tvärtom skulle en
sådan lösning riskera all skapa svårigheter vid fillämpningen, eftersom det
ligger i sakens natur atl del ofta är svårt att mera i detalj bedöma hur ett brott
som upptäckts på förberedelsestadiet skulle ha utvecklat sig i fråga om
våldsanvändning och annat, om det hade fullbordats.

Klart är emellerfid att den av BRÅ väckta tanken på straffhöjning för grova fall av främjande av flykt - ett förslag som har väckts även av länsåklagaren i Kopparbergs län - kan diskuteras även bortsett frän den nu akluella frågan om kriminalisering av gärningar på förberedelsestadiet. Ett straffmaximum på två år är även enligl min mening väl lågt för de allvarligaste formerna av brottet. Här måste man dock hålla i minnet att det i de allvarligare fall som kommer i blickpunkten redan f. n. i praktiken kan utdömas påföljder som är avpassade till gärningens farlighetsgrad, eftersom gärningsmännen som regel kan fällas till ansvar även för andra brott som har begåtts i sammanhanget, t. ex. misshandel eller olaga frihelsberövande. Inte sällan finns förfalskning eller vapenstöld med i bilden. Något egenfiigt praktiskt behov av att gradindela brottet för att därmed kunna höja maximistraffet torde därför knappast föreligga, och det finns enligt rnin mening i vart fall inte tillräckligt underlag för en sådan lösning i detta sammanhang.

Sammanfattningsvis innebär alltså mitt ställningstagande att jag också på denna punkl förordar den i departementspromemorian valda lösningen. Denna belyder alt del i 17 kap. 16 § införs etl tillägg enligt vilket förberedelse till främjande av flykt blir straffbar. Lagändringen bör träda i kraft den 1 juli 1981. Någon gradindelning av brottet eller ändring av straffskalan förordas däremot inle i detta sammanhang. Jag ansluter mig till den uppfattning som har uttalats i promemorian om att de allmänna bestämmelserna i 23 kap. 2 § BrB är fillräckligt ingripande och att alltså någon speciell utformning av straffansvaret för förberedelse till främjande av flykt inte är erforderlig.

3 Falska telefonrecept

3.1 Gällande ordning i korthet

När receplbelagda läkemedel ordineras per telefon brukar det gå fill på det sättet alt receptutfärdaren, vanligen en läkare, dikterar receptets innehåll för

Prop. 1980/81:106 17

en farmaceut. Denna skriver ned ordinationen på en särskild blankett och bestyrker den med sitt namn. Förutom läkare är landläkare och veterinärer behöriga att utfärda recept. Om det finns anledning atl misslänka atl receptutfärdaren inte är den han utger sig vara, skall enligl receplkungörel-sen (MF 1965:100), utfärdad av dåvarande medicinalstyrelsen, den telefo-nerandes identitet kontrolleras och kontrollen bestyrkas av farmaceuten genom anteckning på blanketten. I fråga om narkotika gäller enligt kungörelsen atl särskild kontroll får underlåtas endasi om den ordinerandes identitet är uppenbar. Kontrollen sker i allmänhet genom s. k. konlrollring-ning.

Antalet telefonrecepl har ökat kraftigt under senare år. Omkring en miljon telefonrecept årligen avser narkotiska preparat, främsl sömnmedel och lugnande medel av olika slag. På grund av arbetsbelastningen vid apoteken förekommer det atl kontrollringning måste underlåtas, och ibland kan den av andra skäl inle genomföras. Särskilt vid apoteken i storstäderna inträffar del tämligen ofta atl obehöriga personer, ofta missbrukare, ringer in recept och därvid utger sig för alt vara läkare. I de flesta fall upptäcks della genom konirollringning eller genom alt personalen blir misstänksam när läkemedlet lämnas ul. Om vilseledandet upptäcks redan vid konirollringning, vidtas ofta ingen åtgärd. I andra fall har emellertid saken ibland anmälts och åtal kommit lill stånd.

Frågan om slraffbarheten för elt förfarande som beslår i all någon genom atl utge sig för att vara läkare eller annan behörig person ordinerar recept per telefon har bedömts på olika sätt. Som närmare framgår av promemorians redogörelse synes i senare rättspraxis den ståndpunkten ha dominerat, alt intelefonering av recept av en obehörig person inle kan bestraffas vare sig som urkundsförfalskning eller som anstiftan lill osant intygande, om inte påteckning om kontroll eller åtminstone om att kontroll har ansetts obehövlig har gjorts på receplblanketten. Inle heller har förfarandet ansetts straffbart enligt något annat lagrum. Något avgörande av högsta domstolen i den aktuella frågan finns inte. Beträffande två hovrättsdomar genom vilka de tilltalade frikänts för förfarande av aktuellt slag har RÅ uttryckligen förklarat all han inle har funnit anledning att fullfölja talan.

3.2 Departementspromemorian

I departementspromemorian har rättsläget bedömts som oklart. Från saklig synpunkt ter det sig enligt promemorian omotiverat att den som genom falska uppgifter föranleder att läkemedel lämnas ut till honom eller annan i vissa fall inte skulle kunna bestraffas. Med hänsyn härtill görs i promemorian den bedömningen att övervägande skäl talar för att obehörigt förfarande av det slag som nu är aktuellt bör föras in under en uttrycklig straffbestämmelse.

f promemorian diskuteras därvid till en början möjligheten av att

1** Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 106

Prop. 1980/81:106 18

uttryckligen straffbelägga förfarandet som urkundsförfalskning, något som föreslagits av socialstyrelsen i den inledningsvis nämnda skrivelsen. Det synes emellertid mindre ändamålsenligt atl för det begränsade ändamål som det nu är fråga om ändra en så central regel i brottsbalken. Detla skulle sannolikt få konsekvenser på andra områden som kan vara svåra alt överblicka. Av samma skäl föreslås inte heller ändring i bestämmelsen om osant intygande. I promemorian diskuteras också möjligheten av alt införa straffbestämmelser i lagen (1960:408) om behörighet atl utöva läkaryrket, den s. k. kvacksalverilagen (1960:409), eller läkeniedelsförordningen (1962:701). Inte heller della har ansetts vara en lämplig lösning.

I stället föreslås i departementspromemorian atl 17 kap. 15 § BrB om föregivande av viss ställning får etl nytt fjärde stycke av innehåll att den som genom att obehörigen ge sig ul för läkare, tandläkare eller veterinär föranleder atl läkemedel utlämnas lill honom eller annan i strid mol vad härom är stadgat skall dömas till böter för föregivande av ställning som läkare, landläkare eller veterinär. Försök till brottet har inle ansetts böra straffbeläggas. Delta innebär att en förutsättning för ansvar enligl förslaget blir att läkemedlet verkligen har lämnats ul. Genom den valda formuleringen kommer bestämmelsen atl omfalta alla typer av läkemedel som avses i läkemedelsförordningen och alla tänkbara fall - inte bara telefonordination -där någon genom vilseledande av aktuellt slag föranleder alt läkemedel lämnas ul i strid mot gällande bestämmelser.

Departementspromemorian har även i denna del fåll etl övervägande positivt mottagande av remissinstanserna. Del övervägande antalet instanser, däribland Stockholms och Göteborgs tingsrätter samt rikspolisstyrelsen tillstyrker förslaget i dess helhet.

Flertalet av de remissinstanser som företräder åklagarväsendet godtar i och för sig den föreslagna lösningen men anser atl fängelse bör ingå i straffskalan. Även andra instanser, såsom Göta hovrätt, anser atl brottet bör kunna bestraffas med fängelse. Bl. a. RÅ, socialslyrelsen. Apoteksbolaget, Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges statsåklagare förordar att brottet straffbeläggs också på försöksstadiet. Sistnämnda två remissinsianser föreslår att försökssituationen täcks in genom all det blir straffbart atl handla "med uppsåt" eller "i syfte" att läkemedel utlämnas. Elt par remissinstanser, bl. a. BRÅ, ställer sig tveksamma lill behovet av lagstiftning under motivering att redan gällande rätt synes lämna etl utrymme för att döma till straffansvar i de aktuella fallen.

Belräffande frågan var en bestämmelse lagtekniskt sell bör placeras har en del olika uppfattningar kommit lill ullryck. Flerlalel remissinsianser godtar promemorians lösning, men RÅ föreslår atl kriminaliseringen förs in som etl tillägg lill bestämmelsen om oredligt förfarande eller i en särskild lag, som i så fall skulle kunna inordnas under brottsbalkens bedrägerikapitel. Göta hovrätt påpekar att bestämmelserna om straff för föregivande av viss ställning närmast avser alt skydda allmänheten mot all vilseledas om

Prop. 1980/81:106 19

vederbörandes särskilda kompelens, medan förfarandet med falska telefon-recept går ut på atl gentemot apotekspersonal bedra sig till främst narkotiska medel. Hovrätten pekar vidare på det redan i promemorian anmärkta förhållandet att den föreslagna brottsbeteckningen inte tar sikte på samtliga fall som språkligt sett kan hänföras under beteckningen. Dessulom anser hovrätten atl frågan huruvida även andra medel än narkotika bör omfattas av en kriminalisering bör övervägas ylterligare. Kriminaliseringen bör enligl hovrätten ta sikte på förfarandet i sig, nämligen all någon obehörigen söker få ut receplbelagda medel. Man bör därför, menar hovrätten, främsl överväga möjligheten att straffbelägga del ifrågavarande förfarandet i någon lämplig specialförfatlning - t. ex. läkemedelsförordningen (1962:701), narkolikaförordningen (1962:704) eller narkotikastrafflagen (1968:64) -eller i en särskild författning. BRÅ anser att en lämplig lösning skulle kunna vara all införa elt tillägg lill 20 § läkemedelsförordningen av innebörd atl den som förvärvar läkemedel utan atl vara berättigad till det skall kunna dömas till straff. Gärningsbeskrivningen bör enligl BRÅ under alla förhållanden konstrueras så att även den som hämtar ut läkemedlet, om det inte är samma person som ringt, skall kunna straffas.

3.3 Föredragandens överväganden

För egen del ansluter jag mig lill promemorians bedömning alt rättslägel på förevarande område är oklart. Detta fär anses otillfredsställande med hänsyn lill att det av utredningen i ärendet framgår atl inringning av recept från personer som inle är behöriga förekommer tämligen ofta. I allmänhet rör del sig här om sömnmedel och olika lugnande medel. Del är väl känt att narkomaner - särskilt amfetaminmissbrukare - använder sådana preparat för att "tända av", dvs. ta en tillfällig paus i missbruket, i regel för atl sova. Vid bristande tillgång på kraftigare narkotiska preparat kan emellertid dessa medel också tjäna som direkt substitut.

Med hänsyn lill intresset av att läkemedelsmissbruket motverkas delar jag liksom flertalet remissinstanser uppfattningen att obehörigt förfarande av det slag som här är aktuellt bör föras in under en uttrycklig straffbestämmelse. En sådan bestämmelse synes inle lämpligen böra begränsas lill all la sikte på narkotiska preparat utan bör i enlighet med promemorieförslaget få en mera generell utformning, så all även t. ex. läkemedel som innehåller alkohol omfattas av en kriminalisering.

I likhet med etl stort anlal remissinstanser anser jag all en ny bestämmelse för att den skall få önskvärd effekt bör utformas så att själva förfarandet vid telefonordinalionen bestraffas oavsett om gärningsmannen lyckas få ul läkemedlet eller inte. I de fall då förfarandet inte upptäcks genom kontrollringning är del nämligen slor sannolikhet för att den inringande får ut läkemedlet utan att över huvud taget bli avslöjad. Den som på nu aktuellt sätt försöker skaffa sig medicin skulle alltså löpa liten risk alt bli straffad, om

Prop. 1980/81:106 20

möjligheten till inringande begränsas till fall där läkemedlen har utlämnats. Jag delar också BRÅ:s uppfattning alt bestämmelsen bör göra del möjligt att komma åt även den som hämtar ut medlet, om det inte skulle vara samma person som den som har ringt.

Vidare anser jag i likhet med flera remissinstanser alt del akluella förfarandet bör kunna bestraffas med fängelse. Detta gäller särskilt om gärningen med hänsyn lill läkemedlens art eller kvantitet är särskilt allvarlig eller gärningsmannen har satt förfarandet i system genom inringningar till flera apotek. Fastän obehörig ordination per telefon är det från praktisk synpunkt dominerande problemet är det slutligen, som har framhållits i promemorian och av socialstyrelsen, en fördel om en ny bestämmelse utformas så atl den träffar även andra tänkbara fall då någon genom vilseledande av aktuellt slag föranleder atl läkemedel lämnas ut i strid mot gällande föreskrifter.

Vad angår frågan i vilken författning en bestämmelse i ämnet bör las in, får det av de skäl sorn Göla hovrätt har anfört anses mindre lämpligl alt för ändamålet göra etl tillägg till 17 kap. 15 § BrB på det sätt som har föreslagits i promemorian. Inte heller synes del innebära en fullt ändamålsenlig lösning all i enlighet med RÅ:s förslag komplettera straffbestämmelsen om oredligl förfarande. Över huvud laget kan den nu aktuella regleringen knappast anses vara av så central karaktär all den lämpligen bör ha sin plats i brottsbalken. Då det inte heller kan anses motiverat att, som föreslagits från några håll. utfärda en särskild författning för della rätt begränsade ändamål, synes det ligga närmast lill hands all infoga en bestämmelse i läkemedelsförordningen, en tanke som både Göta hovrätt och BRÅ har varit inne på. Mol denna lösning har i promemorian åberopats all läkemedelsförordningen tar sikte på den yrkesmässiga läkemedelshanteringen. Denna invändning synes dock inte vara avgörande.

Jag föreslår efter samråd med statsrådet Holm alt 20 § läkemedelsförordningen kompletteras med etl nytt 4 moment av del innehållet att den som obehörigen ger sig ut för läkare, landläkare eller veterinär för all få läkemedel utlämnade i strid mol vad som är föreskrivet skall dömas lill böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma bör gälla den som i sådan avsikt åberopar ell recept från en obehörig person. Till förebyggande av onödiga problem vid s. k. lagkonkurrens bör härutöver anges atl bestämmelsen inle skall lillämpas, om gärningen är belagd med strängare straff enligt brottsbalken. Genom de nu använda formuleringarna "för atl" och "i sådan avsikt" markeras att det för straffbarhel fordras s. k. direkt uppsåt. Jag är angelägen om all framhålla alt det är av största vikt atl gällande föreskrifterom kontroll iakttas när receplbelagda läkemedel lämnas ul. Den nu förordade kriminaliseringen är givelvis inle avsedd all ge underlag för all noggrannheten eftersatts i della hänseende.

Den nu föreslagna lagändringen bör träda i kraft den 1 juli 1981.

Prop. 1980/81:106 21

4 Förverkande av narkotika samt förverkande och införsel av injektionssprutor och kanyler.

4.1 Gällande ordning i korthet

I narkotikastrafflagen finns en bestämmelse - 6 § - som säger att narkotika som har varit föremål för brott enligl lagen skall förklaras förverkad, om det inle är uppenbart obilligl. I samma paragraf sägs alt injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen och som påträffas hos någon som har begått brott enligl lagen eller i utrymme som disponeras av honom skall, oavsett vem föremålet tillhör, förklaras förverkat om det inte är uppenbart obilligt. Bestämmelsen ger däremot inte stöd för förverkande av sprutor och kanyler som i andra fall påträffas tillsammans med narkotika som uppenbarligen har varit föremål för brott.

I 7 § narkotikastrafflagen finns regler om förfarandet vid beslag och förverkande av narkofika, injektionssprutor och kanyler. Beträffande förverkande hänvisas till vissa närmare angivna bestämmelser i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Med stöd av dessa kan åklagaren besluta om förverkande av beslagtagen narkotika, om förverkande inle har förelagts och godkänts i samband med strafföreläggande och inle heller åtal har väckts. Den från vilken beslaget har skett kan i så fall anmäla missnöje hos åklagaren inom en månad från det alt han fick del av beslutet. Eftersom delgivning sålunda är en förutsätlning för alt beslutet skall vinna laga kraft, har i praxis de nu berörda bestämmelserna ansetts tillämpliga bara när beslaget har skett från en bestämd person.

Om beslaget inte har skett från en viss person och ansvarslalan inle förs, anses förverkande av narkotikan kunna ske endasi med slöd av 17 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken. Är ägaren okänd, skall då stämning utfärdas. Stämningen skall delges genom s. k. kungörelsedelgiv-ning eller, om värdet av den beslagtagna egendomen uppenbart inte uppgår lill 1 000 kr., genom alt stämningen anslås på rättens kansli.

1 anslutning till narkotikastrafflagen utfärdades en särskild förordning (1968:70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler. Enligt 2 § förordningen får spruta eller kanyl införas i riket endast av den som är behöring atl driva handel med sådan vara eller innehar särskilt tillstånd all införa sådan lill riket. Ulan tillstånd får emellertid spruta eller kanyl medföras av resande "för personligt bruk". Vad som skall avses med personligt bruk har, såvitt avser sprutor och kanyler avsedda att användas för injicering av narkotika i den egna kroppen, gett upphov lill delade meningar. Del har förekommit att åtal ogillats under motivering alt sprutor och kanyler har varit avsedda för den tilltalades personliga bruk i samband med injicering av olagligt åtkommen narkotika.

Prop. 1980/81:106 22

4.2 Aktuella ändringsförslag

I en skrivelse den 29 februari 1980 har RÅ tagit upp vissa frågor om förverkande enligt narkotikastrafflagen. RÅ har lill en början påpekat all del medför vissa ölägenheter atl injektionssprutor och kanyler som påträffas tillsammans med narkotika som har varit föremål för brott enligt narkotikastrafflagen inle kan förklaras förverkade annal än när de har beslagtagits hos den som har begått brottet eller i utrymme som disponerats av honom. RÅ föreslår att 6 § tredje stycket narkotikastrafflagen ändras så att föremålen skall kunna förverkas om de påträffas i anslutning lill påträffad narkotika.

Såvill gäller förfarandet vid förverkande föreslår RÅ atl en ny bestämmelse införs i narkotikastrafflagen med samma konstruktion som 21 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Den nya bestämmelsen föreslås få den innebörden alt om ansvarstalan inte kan föras för ett brott som har föranlett att narkotika, injektionsspruta eller kanyl har lagils i beslag, åklagaren skall få meddela skriftligt förordnande att beslaget tills vidare skall bestå och egendomen vara förverkad, förutsatt atl inte ägaren eller annan som påslår sig äga bättre rätt till egendomen inom en månad efter förordnandet anmäler missnöje med beslaget. Om missnöje anmäls, skall enligt förslaget åklagaren, om inte beslaget anses böra hävas, inom en månad därefter väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande.

Över RÅ:s skrivelse har efter remiss yttranden avgetts av rikspolisstyrelsen, generallullstyrelsen, socialstyrelsen, Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt. Ingen av remissinstanserna har haft något i sak att erinra mot förslagen. Stockholms fingsrätt har dock ställt sig tveksam till lämpligheten av atl lagen tillförs en utförlig reglering av det rätt udda fallet med förverkande från en okänd person. Tingsrätten har vidare påpekat att det i praktiken kan uppstå en del andra olägenheter vid tillämpningen av narkotikalagstiflningen, varför det skulle vara värdefullt om en juridisk-teknisk översyn av narkotikalagstiflningen kom lill stånd.

Socialstyrelsen har i skrivelse den 13 november 1978 hemställt om en ändring i förordningen med bestämmelser om vissa injektionssprutor och kanyler. Enligt förslagel skall sprutor och kanyler få föras in av resande endasi för personligt legalt medicinskt bruk.

Över socialstyrelsens framställning har efter remiss yttranden avgetis av ovannämnda instanser samt RÅ. Förslagel har i sak tillstyrkts. Stockholms tingsrätt har dock som ett alternativ föreslagit en presumtionsregel, enligt vilken sprutor och kanyler skall kunna förverkas i den mån det inte görs sannolikt atl de är avsedda atl användas vid en lovlig verksamhet.

Prop. 1980/81:106 23

4.3 Föredragandens överväganden

Bakgrunden till RÅ:s framställning är atl polisen i sitt arbele ofta hittar narkotika till vilken ingen ägare är känd. Sådana fynd kan göras i t. ex. stulna bilar, väskor som anträffas i det fria eller i förvaringsboxar av olika slag. Man utgår regelmässigt från atl narkotika som påträffas pä detta säll har varit föremål för brott och skall förverkas. Ibland hittas injektionssprutor och kanyler tillsammans med narkotikan. Det är i dessa situafioner i allmänhet uppenbart all föremålen har varit avsedda all användas för insprutning av olagligt åtkommen narkotika i människokroppen. Om de inte har hittats i etl utrymme som disponeras av någon som begått brott enligl narkotikastrafflagen, anses de emellertid inte kunna förverkas.

Enligt min mening är del inte motiverat all i fall som de nu akluella göra skillnad mellan förverkande av narkotika å ena saml sprutor och kanyler å andra sidan. Något legitimt intresse av att undanta sprutor och kanyler från förverkande i de fall som här är akluella kan ju inte rimligen finnas. Jag förordar efter samråd med chefen för socialdepartementet atl RÅ:s framställning tillgodoses genom att ett tillägg görs till 6 § tredje stycket narkotikastrafflagen av innebörd atl injektionssprutor eller kanyler som påträffas i anslutning lill narkotika som har varit föremål för brott enligt lagen skall kunna förklaras förverkade oavsett vem föremålet tillhör.

Vad gäller själva förfarandet när ägaren till narkotikan och eventuella tillbehör är okänd, är del uppenbart att kungörelsedelgivning eller motsvarande inle kan antas leda till atl någon ägare anmäler sig. Det har såvill känt aldrig inträffat i praktiken. Den som anmäler sig riskerar ju atl bli åtalad för åtminstone olaga narkotikainnehav, och förverkande sker under alla omständigheter. Förfarandet är omständligt och de rättssäkerhetssynpunkter som ligger lill grund för bestämmelserna i rättegångsbalkens promulga-lionslag om förfarandet vid förverkande från okänd ägare gör sig inle gällande i detla fall. Förfarandet torde snarast vara ägnat atl väcka förvåning bland allmänheten.

Vad angår behovet av en ändring av nuvarande reglering framgår av RÄ:s skrivelse att antalet beslag från okänd ägare uppgår till ett sextiotal årligen enbart inom Stockholms åklagardistrikt. Med hänsyn härtill och lill vad RÄ i övrigt har anfört bör de av RÅ framförda önskemålen tillgodoses. Lagtekniskt sker detta enklast genom att det i 7 § tredje stycket narkotikastrafflagen tas in en särskild mening av det innehållet atl, om ägaren eller annan som påslår sig äga bättre rätt till den akluella egendomen vill anmäla missnöje med en åklagares förordnande om förverkande, liden för en sådan anmälan skall räknas från dagen för själva förordnandet. Härigenom kommer regleringen sakligt sett atl få den innebörd som RÅ har begärt. Jag förordar en lösning av angiven innebörd. Att underrättelse om etl beslut om förverkande skall lämnas ägaren eller annan som saken rör, i fall där denne är känd, torde följa av allmänna principer och inle behöva anges särskilt i lagen.

Prop. 1980/81:106 24

De här föreslagna lagändringarna bör träda i krafl den 1 juli 1981.

Vad slutligen angår frågan om införsel lill riket av injektionssprutor och kanyler finner jag i likhet med socialslyrelsen och remissinstanserna uppenbart all sådan införsel inle bör tillåtas om föremålen kan antas vara avsedda för injicering i människokroppen av narkotika som inle förskrivits legalt. Med hänsyn lill den tolkning som nuvarande bestämmelser ibland har fåll i praktiken bör 2 § andra stycket förordningen med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler förtydligas.

Detta kan lämpligen ske genom att bestämmelsen omformuleras så atl spruta eller kanyl får införas till riket utan tillstånd endast för personligt bruk som grundas på föreskrift av läkare eller annars visas vara motiverat för lovligt ändamål. Det bör alltså åligga den som inte vid inresan kan förete föreskrift av läkare att på annal sätt bevisa sitt behov av sprutan eller kanylen för tullpersonalen, t. ex. genom atl förete identitetskort för diabeliker.

Den nu förordade ändringen i förordningen kan beslutas av regeringen med stöd av lagen (1975:85) med bemyndigande atl meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. Jag har inhämtat all chefen för socialdepartementet senare kommer att anmäla frågan.

5 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag lill

1. lag om ändring i lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken

2. lag om ändring i brottsbalken

3. lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

4. lagom ändring i lagen (1967:940) angående omsorgerom vissa psykiskt utvecklingsstörda

5. lag om ändring i smitlskyddslagen (1968:239)

6. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701)

7. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64).

De under 3-6 angivna förfatlningsförslagen har upprättats i samråd med statsrådet Holm och det vid 7 angivna förslaget i samråd med chefen för socialdepartementet.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bdaga 3.'

' Bilagan har uteslutits här. Frånsett några redaktionella ändringar är förslagen likalydande med dem som är fogade vid propositionen.

Prop. 1980/81:106 26

Bdaga 1.

De i departementspromemorian upptagna lagförslagen

1. Förslag tili

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs atl 17 kap. 12, 15 och 16 §§ brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §'

Hjälper man den, som är fånge. Hjälper man den som är fånge,

häktad eller anhållen eller eljest är häktad eller anhållen eller eljest är

för annat än sjukvård berövad frihe- med laga rätt berövad friheten, alt

len, alt komma lös eller främjar komma lös eller främjar man, efter

man, efter det han avvikit, hans flykt det han avvikit, hans flykt genom atl

genom att dölja honom eller genom dölja honom eller genom annan

annan sådan ålgärd, dömes för sådan åtgärd, dömesförfr ä m j a n-

främjande av f I y k t till böter de a v f 1 y k t tillböterellerfängelse

eller fängelse i högst två år. i högst två år.

15 §

Giver någon sig obehörigen ut för att utöva myndighet, dömes för föregivande av allmän ställning lill böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om någon obehörigen bär uniform, märke eller annal ijänstetecken som giver honom sken av atl tillhöra försvarsmakten eller annan kår i det allmännas ijänsl eller kår, vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

Är brottet med hänsyn till alt det har medfört betydande men för det allmänna eller för någon enskild eller eljest all anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst två år.

Om någon obehörigen giver sig utför advokat, dömesför f ö regivande av ställning som a dvo kal lill böter.

Den som genom att obehörigen ge sig ut för läkare, tandläkare eller veterinär föranleder att läkemedel utlämnas lill honom eder annan i

Lydelse enligt prop. 1979/80:1,

Prop. 1980/81:106 29

Bilaga 2.

Sammanställning av remissyttranden över promemorian (Ds Ju 1980:1) med förslag till vissa ändringar i 17 kap. brottsbalken

Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över promemorian avgelts av riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ), socialslyrelsen, landslingsförbundet, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Sveriges veterinärförbund, Sveriges farmaceulförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare och Apoteksbolaget.

RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms och Göteborgs distrikt saml länsåklagarna i Uppsala, Göteborg och Kopparbergs

Remissyttranden

1 Förslaget till ändringar i 17 kap. 12 och 16 §§ brottsbalken

Förslaget har tillstyrkts utan erinringar av RÅ, överåklagarna i Stockholm och Göteborg, länsåklagarna i Uppsala och Örebro län, Göla hovrätt, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, landstingsförbundet. Svenska läkaresällskapet, Sveriges domar-förbund, Föreningen Sveriges statsåklagare och Föreningen Sveriges åklagare.

Socialstyrelsen och Sveriges advokatsamfund har förklarat sig inte ha någon erinran mot förslaget.

Stockholms tingsrätt ifrågasätter om inte liden är inne för en översyn av straffbestämmelsen i 23 kap. 2 § BrB och en anspassning av bestämmelsen till de förändringar i brottsligheten som inträffat. Enligt tingsrätten föreligger del med lagrummets nuvarande avfallning svårigheter alt i önskvärd omfattning inskrida mot förberedande åtgärder exempelvis när del gäller grövre narkotikabrott.

Länsåklagaren i Kopparbergs län tillstyrker lagförslaget i sak men anser att uttrycket "komma lös" i 17 kap. 12 § BrB från språklig synpunkt bör ersättas med "avvika". Länsåklagaren anför i övrigt.

Övertygande skäl föreligger för att straffbelägga förberedelse till främjande av flykt. Jag vill emellertid ifrågasätta om inte en sådan brett upplagd och planlagd aktion, som den Riksåklagaren åberopat enligt departementspromemorian bör föranleda ell betydligt högre slraffmaximum än fängelse i två år. Om man. såsom förutsätts i det angivna fallet, antar alt del bakom planläggningen ligger en väl fungerande brottsorganisation med slora ekonomiska resurser bjuder konsekvensen all man förväntar sig all en sådan

Prop. 1980/81:106 30

organisation inte skyr några som helst medel för att vinna sina syften. I det av Riksåklagaren åberopade fallet måsle man ulgå från att organisationen förbereder etl massivt angrepp på kriminalvårdsanslallen med hjälp av inbrottsverklyg och av allt att döma är beredd atl använda våld. Det är med andra ord fråga om etl planlagt angrepp mot en av statens viktigaste funktioner och det synes mig i och för sig diskutabelt all straffa denna planläggning som förberedelse till brottet främjande av flykt med den slraffskala som för närvarande gäller. Ett straffmaximum på två års fängelse för denna planläggning torde knappast imponera på brottsorganisationen. De grova fall, som motiverar straff för förberedelse lill främjande av flykt, motiverar enligt min mening också en straffskärpning av det fullbordade brottet för grova fall. Maximum bör vara fängelse i fyra år.

BRÅ vitsordar behovet av lagändringar men har vissa erinringar mol förslagets utformning. BRÅ anför i denna del.

Förberedelse till främjande lill flykt är inle straffbart enligl gällande rätt. Del innebär atl även mycket avancerade och farliga flyktförberedelser, exempelvis i anknytning till internationellt organiserad narkotikabrottslighet inle kan föranleda straffansvar. Dessutom finns vissa oklarheter och luckor i den gällande regleringen. Dessa har främsl sin grund i atl brottsbalkens (BrB) reglering inte gäller den som är berövad friheten för sjukvård (jfr NJA 1979 s. 386). Där lar i slällel olika specialslraffrältsliga bestämmelser över. Bestämmelserna läcker dock inle alla situationer som kan anses straffvärda.

Vad gäller personkretsen tillstyrker BRÅ atl bestämmelsen om främjande av flykt skall omfatta samtliga som med laga rätt har berövats friheten. Det i promemorian framlagda förslagel innebär dock, förutom att vissa luckor täpps till, en utvidgning av kriminaliseringen i så måtto alt döljande och annan sådan åtgärd efter avvikande skulle bli straffbart även vid frihetsberövanden för sjukvård. Något behov av utvidgning i detta hänseende föreligger enligl BRÅ:s uppfattning knappast mer än möjligen i vissa kvalificerade fall. BRÅ fortsätter.

En möjlighet är då all i princip bibehålla straffansvaret för döljande och annan sådan åtgärd enligt 17:12 BrB men samtidigt öppna möjlighet lill ansvarsfrihet i vissa fall (jfr AU 1979/80:27 s. 76). Tidigare har i denna riktning diskuterats om en motsvarande ansvarsfrihet lill den som gäller enligt 17:11 BrB förvissa närstående även skulle gälla vid främjande av flykt (se 1. ex. regeringsrådet Klackenberg i prop. 1962:10 s. B 460 f). En strikt uppräkning enligt den modell som finns i 17:11 BrB skulle dock i vissa hänseenden få alltför begränsad betydelse medan den i andra hänseenden skulle föra alltför långt. En friare inlresseavvägning är att föredra. Exempelvis skulle kunna föreskrivas atl del inle skall dömas lill ansvar om gärningen med hänsyn lill frihetsberövandets art och bakgrund, gärningsmannens förhållande till den fritagne och sättet,att hjälpa honom, framstår som ringa. En motsvarande lagändring torde då lämpligen genomföras även i 17:11 BrB.

Vad därefter angår frågan om förberedelse till främjande av flykt bör först noteras att behovet av utvidgning av det straffbara området endast gör sig gällande belräffande särskilt kvalificerade former av fritagningar.

Prop. 1980/81:106 31

Straff för förberedelse brukar i allmänhet också begränsas lill sådana brott som i fullbordad form är av allvarlig karaktär. Endasi undanlagsvis finns i BrB straff stadgat för förberedelse i sådana fall där böter ingår i straffskalan för det fullbordade brottet (förgöring, mened; jfr även olovlig avlyssing).

Även om det kan förmodas att ansvar i praktiken endasi kommer atl utkrävas för förberedelse lill främjande av flykt i särskilt kvalificerade fall är det otillfredsställande om del formella ansvarsområdet utslräckes alltför långt.

Etl sätt alt undvika detla är alt dela in brottet i två grader, såsom var fallet fram till BrBs antagande, och endasi föreskriva straff för förberedelse vid den grövre formen. Vad som främst lalar mol denna lösning är den begränsade straffskalan. I samband med brottsbalkens anlagande sänktes straffmaximum från fyra lill två år. Någon motivering till denna lagändring gavs ej. Med hänsyn härtill finns anledning atl något beröra straffskalans omfallning.

Det kan knappast råda någon tvekan om att den form av kvalificerade fritagningar som aktualiserat frågan om straff på förberedelsestadiet i sin fullbordade form måste tillmätas mycket högt straffvärde. Def kan här jämföras med slraffskalorna för rån och grovt rån med straffminimum om etl resp. fyra år. Trots det relativt låga straffmaximum vid främjande av flykt torde dock fullt adekvata påföljder kunna utmätas genom alt gärningsmännen genom sitt handlande i allmänhet gjort sig skyldiga till också andra kvalificerade brott, särskilt enligl 3 och 4 kap. BrB, På sådan grund kan också flyktingen själv ådömas ansvar. I allmänhet lär dock brott mot 17 kap. BrB konsumera brott mol kap. 3 och 4, Det kan ifrågasättas om inte denna ordning i högre grad än som nu kan antas vara fallet även borde gälla 17:12 BrB, En strängare straffskala skulle dä krävas. Konkurrenslösningen skulle, förutom genom motivullalanden, kunna klargöras genom en gradindelning av brottet där som exempel på vad som kan göra brottet grovt anförs bl. a. atl gärningen utförts med grovt våld eller tvång. Elt straffbeläggande av förberedelse skulle härigenom kunna begränsas till allvarliga fall och skulle även i övrigt falla sig naturligare genom all de omständigheter som gör förberedelsehandlingen straffvärd inle skulle kunna sägas hänföra sig lill omständigheter som vid fullbordad gärning främsl skulle bedömas enligl andra straffbestämmelser.

2 Förslaget till ändringar i 17 kap. 15 § brottsbalken

RÅ

Jag delar den i promemorian redovisade uppfattningen alt intelefonering av recept av obehörig person kan vara straffbar som anstiftan av osant intygande, men endast under förutsättning antingen all den ordinerandes identitet verifierats vid kontroll eller att vederbörande farmaceut funnit konlroll obehövlig genom etl felaktigt antagande all den ordinerandes identitet var uppenbar. Bedrägeri är inle en adekvat brottsrubricering på förfaranden av detla slag. Som framhålles i promemorian är del f. ö. osäkert huruvida rekvisilen skada och vinning kan anses föreligga i fall av denna typ. När del gäller obehöriga förfaranden med narkotiska preparat torde del visserligen vara möjligt alt beivra del obehöriga innehavet enligt narkotikastrafflagen. Detta är dock inte tillfyllest med hänsyn till atl själva tillvägagångssättet vid försök att utfå läkemedel på detta säll framslår som

Prop. 1980/81:106 32

straffvärt i och för sig. På grund av det anförda delar jag den i promemorian uttalade uppfattningen alt övervägande skäl talar för atl obehöriga förfaranden av det slag som nu är aktuella straffbeläggs i särskild bestämmelse.

När del gäller frågan hur detla straffansvar lämpligen bör konstrueras vill jag anlägga följande synpunkler. Del centrala i gärningstypen är att man obehörigen försöker få receplbelagda läkemedel utlämnade åt sig eller annan. I systematiskt hänseende är en gärning av denna art enligt min mening mera atl hänföra lill oredlighelsbrollen än lill brotten föregivande av allmän ställning eller ställning såsom advokat. När del gäller straffvärdhelen framslår den föreslagna strafflaliluden som klart otillräcklig. Del är nämligen här ofta fråga om seriebrollslighel av allvarlig beskaffenhet. För t. ex. oredligt förfarande är straffet böter eller fängelse i högst två år. Är det akluella läkemedlet narkotika bör jämförelse också göras med straffet för narkotikabrott, som ju också är böter eller fängelse i högst två år. Som framhållits av överåklagarna i Slockholm och Göteborg saml länsåklagaren i Örebro finns det vidare etl uppenbart behov av atl kunna inskrida med straffansvar redan på försöksstadiet.

Med utgångspunkt från nu anförda omständigheter framslår del som mindre lämpligl alt kriminaliseringen sker efter mönster av bestämmelserna om föregivande av ställning såsom advokat. Jag har övervägt möjligheten atl i stället låta straffbelägga förfarandet i narkotikastrafflagen men funnit detta vara mindre ändamålsenligt. En lämpligare utväg synes vara att bestämmelser i ämnet antingen förs in som etl tillägg till stadgandet om oredligl förfarande eller genom en särskild lag som lämpligen bör inordnas under brottsbalkens bedrägerikapitel.

Den föreslagna gärningsbeskrivningen torde kunna godtagas under förutsättning alt även försök till utlämnande blir straffbart och att straffet anges till böter eller fängelse i högst tvä år. Brottet kan förslagsvis benämnas obehörigt anskaffande av läkemedel. Vid fullbordat brott avseende narkotika bör straff ådömas såväl enligt den nu föreslagna bestämmelsen som med stöd av narkotikastrafflagen.

Överåklagaren i Stockholm

Såsom uttalas i promemorian torde den som genom falskt telefonrecepl fått ul läkemedel som är atl hänföra till narkotika kunna fällas lill ansvar enligl narkotikastrafflagen för olaga innehav av narkotika. För åklagarmyndighetens del kan jag bekräfta alt dessa straffbestämmelser emellertid hittills inte utnyttjats på de aktuella fallen. Jag har nu för berörda åklagare påpekat de möjligheter som narkotikastrafflagen ger atl beivra falska telefonrecept.

Jag kan vidare meddela all Stockholms tingsrätt senast i dom den 8 februari 1980 bedömt falska telefonrecept som anstiftan av osant intygande jämte bedrägeri avseende läkemedelsraballen. Såvitt framgår av domen synes tingsrätten inte ha fäst avseende vid huruvida påteckning om konirollringning skett eller ej. Domen har vunnit laga krafl.

Förutsatt alt gällande rätt är den nu angivna skulle de nuvarande straffbestämmelserna kunna anses ge tillräckliga möjligheler att beivra de fall där gärningsmannen lyckas. När det är fräga om narkotika skulle han således fällas till ansvar för narkotikabrott och i övriga fall för anstiftan av osant intygande. Det föreslagna tillägget i 17 kap. 15 § brottsbalken framslår då som obehövligt. När det gäller fall där gärningsmannen försökt men

Prop. 1980/81:106 33

misslyckats är utgångspunkten att varken försök till innehav av narkotika eller lill anstiftan av osant intygande är straffbelagt. Den föreslagna nya bestämmelsen gäller också endast fall där läkemedel blivit utlämnat. Enligt min mening är det inte tillfredsställande atl här akluella gärningar inte kan beivras på försöksstadiet i vart fall om det är fråga om narkotiska preparat. Omständigheterna kan i många fall vara sådana att redan försöket motiverar en strängare påföljd än böter. En möjlighet kunde vara att i narkotikastrafflagen införa straffbestämmelser för detla slag av försök till innehav. Emellertid är jag närmasl benägen att förorda att i narkotikastrafflagen tas in en särskild straffbestämmelse för fall då någon genom vilseledande medelst falskt telefonrecepl eller liknande förfarande får till sig utlämnat narkotiska preparat. Straffsatsen bör vara densamma som gäller för narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen. Genomen sådan lagsfiftning får man en mera till gärningen adekvat straffbestämmelse när det gäller fall där gärningsmannen lyckas än vad ansvarsbestämmelserna avseende innehav av narkotika utgör, eftersom dessa senare egentligen lämnar en väsentlig del av gärningen obeivrad. En sådan särskild straffbestämmelse ger också möjlighet alt pä elt lagtekniskt enkelt sätt straffbelägga försök. Under straffbestämmelsen borde inrymmas förutom falska recept vissa andra vilseledande förfaranden såsom att- i avsikt att för egen del komma åt narkotika - för apotekspersonal utge sig vara ombud för någon som i behörig ordning fatt narkofiskt preparat förskrivel åt sig eller att i samma avsikt för läkare falskeligen utger sig vara en av läkarens patienter eller ombud för en sådan och härigenom förleder läkaren att förskriva narkotiskt preparat. Jag vill framhålla atl jag beträffande nu angivna exempel inle kan hänvisa till verkliga fall men möjligheten alt sådant kan förekomma torde inte vara utesluten.

Ifrågavarande gärningar avseende andra läkemedel än narkotiska preparat har enligt min mening ett avsevärt mindre straffvärde. För sådana fall bör en straffbestämmelse med endast böter i straffskalan kunna godtas. Emellertid bör straffansvar inträda även om gärningen inte lett till att läkemedel utlämnats. Detta kan möjligen lagtekniskt lösas genom att ange att gärningen skett "i samband med förskrivning av läkemedel".

Överåklagaren i Göteborg

Den lösning som anges i promemorian är att beivra den obehöriga ordinationen av läkemedlet. Mol denna principlösning har jag ingenting alt invända. Fördelen är all också andra sätt att obehörigen förskaffa sig läkemedel straffbeläggs, såsom att i eget namn utfärda och inge recept eller-som i ett aktuellt fall - rekvirera läkemedel från läkemedelsföretag, i båda fallen felaktigt uppgivande sig som läkare.

Till skillnad från förslagställarna anser jag emellertid att gärningen bör vara straffbar oavsett om läkemedel lämnats ut eller ej. Enligl promemorian är de misslyckade försöken mångdubbelt fler än de lyckade. Från preventiv synpunkl spelar det en väsentlig roll att den som efter en obehörig telefonordination beger sig till apoteket vet att han kan straffas oavsett om läkemedlet utlämnas eller inte. Jag delar inte uppfattningen att detta skulle göra förbudet mot obehörigt bruk av läkartiteln alltför vidsträckt. Skulle försöket misslyckas efter del att kontrollringning skett och telefonreceptet utfärdals - t. ex. på grund av att personalen igenkänt kunden - kvarstår visserligen möjligheten att döma för anstiftan lill osant intygande. Men en bättre lösning förefaller vara att i det föreslagna lagrummet straffbelägga den

Prop. 1980/81:106 34

som obehörigen föranleder eller söker föranleda att läkemedel utlämnas. För att såsom vid anstiftan fill osant intygande möjliggöra husrannsakan i syfte alt la i beslag obehörigt utlämnade läkemedel bör fängelse ingå i straffskalan.

Länsåklagaren i Uppsala län

Att utvidga 17 kap. 15 § brottsbalken lill att omfatta även den som obehörigen utger sig för att vara läkare, tandläkare eller veterinär och därigenom föranleder att läkemedel olagligt utlämnas, får anses vara etl lämpligt sätt att beivra begagnande av falska telefonrecepten med.

Något som däremot kan ifrågasättas är den straffpåföljd som föreslås för brottet. Det är synnerligen tveksamt om enbart böter är tillräckligt för alt man skall uppnå den önskade preventiva effekten. För att inverka avskräckande på de personer som ägnar sig åt denna verksamhet, företrädesvis narkomaner, krävs en straffskärpning med fängelse i straffskalan. Vidare kan anföras att de båda närliggande och på falska telefonrecepl tidigare tillämpade brottsrubriceringarna, urkundsförfalskning och osant intygande, har fängelse i straffskalorna. Av denna anledning föreslås att straffet för föregivande av ställning som läkare sätts lika som straffet för föregivande av allmän ställning, böter eller fängelse i högst sex månader.

Länsåklagaren i Örebro län

För egen del är jag inle benägen att anse rättsläget så oklart som promemorian anger. Mål om falska telefonrecept förekommer i exempelvis Örebro åklagardistrikt inte så sällan. Efter ingående analys har jag funnit att inringning av falska telefonrecepl, oavsett om kontrollringning skett, är alt bedöma som anstiftan av osant intygande. Så långt jag vet har med den brottsrubriceringen väckta åtal bifallits av Örebro tingsrätt, där de dock tror jag utan undantag stannat. I varje fall kan jag inte erinra mig någon ogillande dom från högre instans.

Det är mig obekant hur det förhåller sig i övrigt i landet. Därmed vare hur som helst men sett mot bakgrunden av för mig känd praxis framstår det som olyckligt atl rättsläget inte har klarlagts genom prövning i högsta instans.

Jag är sålunda på anförda grunder tveksam om behovet av ny eller ändrad lagstiftning på området. Då nu emellertid sådan aktualiserats vill jag framföra några synpunkler på förslaget.

Mot det i promemorian gjorda övervägandel att låta kriminaliseringen principiellt hänföra sig till viss ställning synes i och för sig inget vara att erinra. Vid detaljutformningen synes ligga närmast till hands att, som också föreslagits tidigare och som skett beträffande advokat, straffskydda redan yrkesbeleckningen läkare, veterinär och tandläkare och förbehålla den sådana som är legitimerade eller eljest på grund av förordnande behöriga atl utöva yrket.

I promemorian avvisas den tanken med motiveringen atl "underlag torde (emellertid) saknas att frångå det ställningslagande i fråga om skyddet för läkartiteln som gjorts vid kvacksalverilagstiftningens tillkomst och som innebär atl ett förbud inte bör göras mera vidsträckt än vad som motsvaras av ett praktiskt behov".

Del kan diskuteras vad som är det praktiska behovet av att straffskydda lakar-, landläkar- resp. veterinärtileln. I promemorian har uppenbarligen del praktiska behovet begränsats till kriminalisering av inringning av falska

Prop. 1980/81:106 35

telefonrecept. Emellertid kan skydd tänkas behövligt även ur andra aspekter. Som exempel kan nämnas att det då och då lär inträffa att personer iför sig vita "läkarrockar", tar sig in på sjukhus och "undersöker" patienter under sken av att vara läkare. Sker sådant utan ersättning synes förfarandet vara straffritt om det inte kan bedömas som olaga intrång.

Om nu sådana aspekter skall lämnas åsido kan jag i huvudsak förorda förslaget till lagreglering. På en punkt vill jag emellerfid föreslå en ändring.

Enligt förslaget krävs för straffbarhet att utlämnande av läkemedel har föranletts av falskt telefonrecept. Enligt min mening är detla inle tillfredsställande, enär ju då det av gärningsmannen önskade resultatet har uppnåtts. Milt förslag är alltså att det för ansvar skall räcka att gärningsmannen har sökt föranleda alt läkemedel utlämnas till honom.

Göta hovrätt

Den i promemorian redovisade omfattningen av telefonrecept saml förekomsten av "falska" sådana får anses visa atl behov föreligger att särskilt kriminalisera det i promemorian åsyftade förfarandet.

I promemorian har föreslagits att i 17 kap. 15 § brottsbalken lillägges ett fjärde stycke, enhgt vilket förfarandet med huvudsakligen s. k. falska telefonrecept under brottsbeteckningen föregivande av ställning som läkare, tandläkare eller veterinär skulle kunna bestraffas. Utom den falska förskrivning man i promemorian närmast tagil sikte på, nämligen av läkemedel innehållande narkofika, skulle det straffbara förfarandet även kunna avse andra receplbelagda läkemedel.

Under den föreslagna brottsbeteckningen är emellertid, såsom även framförts i promemorian, språkligt sett att hänföra även många andra fall än det åsyftade. Den falska uppgiften i telefon till apotekspersonal skulle endast utgöra ett specialfall av dem som brottsbeteckningen omfatlar. Lämpligheten av beteckningen kan redan av delta skäl ifrågasättas.

Enligt promemorian består del väsentliga i det straffvärda förfarandet i att någon obehörigen utger sig som läkare, tandläkare eller veterinär. Jämförelse sker därvid med det skydd för advokaltiteln som finns i 17 kap. 15 § 3 st brottsbalken. Med nämnda bestämmelse torde emellertid närmast avses att skydda allmänheten mot att vilseledas om vederbörandes särskilda kompetens alt mot ersättning lämna hjälp. Förhållandet är i huvudsak detsamma i behörighelslagarna och den s. k. kvacksalverilagen. Förfarandet med falska telefonrecept avser däremot icke huvudsakligen vilseledande av den allmänhet, som kan behöva skyddas på i 17 kap. 15 § brottsbalken åsyftat sätt, utan går ut på att gentemot apotekspersonal "bedraga" sig till främst narkotiska läkemedel. Enligt hovrättens mening bör därför en kriminalisering snarast ta sikte på förfarandet i sig, nämligen att någon, på vilket sätt det vara må, obehörigen söker få ut receplbelagda läkemedel. Huruvida behov föreligger att även andra läkemedel än de som innehåller narkotika omfattas av en sådan kriminalisering bör dock övervägas ytterligare.

Hovrätten avstyrker därför förslaget att genom utvidgning av 17 kap. 15 § brottsbalken straffbelägga det åsyftade förfarandet. Fortsatt utredning synes dock böra ske, varvid främst bör övervägas- möjligheterna alt i lämplig specialförfattning - exempelvis läkemedelsförordningen, narkotikaförordningen eller narkotikastrafflagen - eller i särskild författning straffbelägga förfarandet. Enär de största problemen torde röra narkotika och det finns

Prop. 1980/81:106 36

anledning befara all det är narkotikamissbrukare som främst använder sig av metoden med s. k. falska telefonrecept, synes fängelse böra ingå i straffskalan för att någon påtaglig preventiv effekt skall kunna nås.

Stockholms dngsrätl, Göteborgs tingsrätt, rikspolisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen lämnar förslaget utan erinringar.

BRÅ

BRÅ delar den uppfattning som kommer till uttryck i promemorian att sådana förfaranden är straffvärda och att garantier därför behövs för att de skall kunna beivras straffrättsligt.

Som framhålles i promemorian är det i dag oklart om det angivna förfarandet är straffbart. Lagförslaget grundar sig på dels två frikännande domar i Svea hovrätt, varav det endasi i en uttryckligen prövats om anstiftan lill osant intygande förelegal, dels beslut av riksåklagaren atl inte fullfölja talan i de aktuella fallen. I promemorian framhålls att RÅs ställningslagande gör att man i praklien inte kan räkna med någon beivran av de aktuella förfarandena. Å andra sidan förehgger fällande domar i hovrätt för såväl förfalskning som osant intygande och anstiftan därtill och i doktrinen har också ansetts att straffbarhet torde föreligga. Något vägledande avgörande från Högsta Domstolen finns inle.

Det oklara rättsläget är av betydelse för bedömningen av lagförslaget. Om nämligen förfarandet är straffbart redan enligt nu gällande lagstiftning är den föreslagna lagsliftningen onödig. Följer man i detta fall vad i promemorian anförts om konkurrens (s. 46) skulle följden bli att man i BrB fick en bestämmelse som i princip aldrig skulle bli tillämplig. Det är därför här nödvändigt att något närmare gå in på frågan om förfarandets straffbarhet enligt gällande rätt. Från den möjligheten att förfarandet skulle utgöra förfalskning från den telefonerades sida, såsom hävdats av Löfmarck och i ett av de i promemorian refererade hovrättsfallen, bortses emellertid. Ståndpunkten är kraffigt kritiserad men även om den är rikfig så rubbar det inte förutsättningarna för BRÅs kritik av det föreliggande lagförslaget. Vad som behandlas är därför endast frågan om anstiftan till osant intygande är förhanden.

Del bör i sammanhanget först konstateras att såväl Svea hovrätts dom av den 22 februari 1977 (nr DB 40) som RÅs skrivelse till överåklagaren innefattar den ståndpunkten att intelefonerande av "falskt" telefonrecept kan vara anstiftan lill osant intygande. Hovrättens dom innefattar atl så skulle vara fallet när kontrollåtgärd företagits och antecknats. Riksåklagaren synes snarast gå ett steg längre och mena att (åtminstone vid narkotiska preparat) straffbarhet skulle kunna föreligga redan när farmaceuten funnit identilitskontroll obehövlig. Grundläggande för gränsdragningen synes varit i vad mån farmaceutens intygande endast avser atl viss person uppgivande sig vara viss läkare intelefonerat receptet eller om därjämte intygas att den uppringande personen var den uppgivne läkaren. Det senare skulle vara fallet, och osant intygande således föreligga, om kontrollåtgärd vidtagits (eller kontroll av någon anledning befunnits obehövlig). Denna ståndpunkt stämmer i själva verkel väl överens med den uppfattning som framförs i brottsbalkskommentaren (KBrB II, 4:e uppl. s. 85). När där hävdas att objektivt sett osant intygande från farmaceutens sida föreligger så är del på den grunden att "på apoteket sker vid behov viss kontroll" av den

Prop. 1980/81:106 37

telefonerandes identitet. (Jfr även vad som sägs aa s. 85 angående telegram.) Den skillnad som föreligger synes endast vara att man i kommentaren menar att för telefonrecepl genomgående förutsattes en kontrollnivå som är tillräcklig för att osant intygande skall anses vara förhanden.

Vad angår Jareborg (Begrepp och brottsbeskrivning, s. 259 not 15) synes han mena att oavsett vad som bestyrkes (intygas) i urkunden så är uppgiften osann. Ansvar för anstiftan till osant intygande skulle således kunna komma i fråga oberoende om någon kontrollåtgärd vidtagits eller bort vidtagas. Denna uppfattning torde innebära att ansvar för ansfiftan skulle kunna ifrågakomma även vid exempelvis lelegrambeslällningar och anteckningar i hotellsgäslförleckning (a m KBrB II, 4:e uppl. s. 85 och 202). Avgörande för gärningsmannens ansvar i dessa fall skulle således endasi vara om uppsåt förelegat (inkl. i förhållande fill fara i bevishänseende). I praktiken skulle dock detta i vad gäller ansvar för gärningsmannaskap, inte innebära någon skillnad mot den uppfattning som företräds i kommentaren. Även där hävdas nämligen t. ex. att hotellvärd och hotellbetjäning inte torde undgå ansvar om de uppsåtligen lämnar oriklig uppgift i gästförteckning (a a s. 202, jfr även Löfmarck, Förfalskningsbrotten m. m., 1979 s. 38). Grunden för detta torde vara att intygandet avser inte endast att någon person sagt sig ha det angivna namnet utan också att denna uppgift inte är veterligen oriktig.

Enligt BRÅs uppfattning synes det, även om man inte går på Jareborgs mer långtgående uppfattning, troligt att nuvarande rätt generellt lämnar utrymme för ansvar för anstiftan lill osant intygande vid falska telefonrecept. Läkemedelshanteringen är en i lagar och författningar samt genom myndighetsfillsyn noggrannt reglerad och övervakad verksamhet. Recept-förfarandet utgör en integrerad del i detta utvecklade kontrollsystem. De som handhar receptförskrivningar och utlämnande av läkemedel måste anses ha en generell skyldighet att övervaka att verksamheten sker i överensstämmelse med föreskrifter på området. 120 § läkemedelsförordningen föreskrivs f. ö. straffansvar för den som "åsidosätter nödig aktsamhet vid hanteringen av läkemedel".

Mol bakgrund av vad som nu anförts anser sig inte BRÅ kunna fillstyrka den föreslagna lagstiftningen.

Risken atl de aktuella förfarandena, om än straffbara, inte kommer att beivras i praktiken gör dock att åtgärder kan vara påkallade. I motsats till vad som anförs i promemorian anser BRÅ att ändringar skulle kunna vidtas i läkemedelsförordningen i syfte att försäkra sig mot att falska telefonrecept lämnas straffria. Förordningen tar visserligen, som sägs i promemorian,' främst sikte på den yrkesmässiga läkemedelshanteringen. Detta beror emellertid på atl man i förordningen förutsatt att endast yrkesmässig hantering av läkemedel skall förekomma bortsett från fall av privat bruk av lovligt åtkomna läkemedel. Straffbestämmelserna riktar sig dock mot envar. Vad gäller införsel till riket hänvisas i förordningen till varusmugglingslagen (1960:418) som ju inte på något sätt endast gäller yrkesmässiga förfaranden. Även förvärv av smugglade läkemedel är straffbart enligt 6 § varusmugglingslagen. I övrigt är dock olovligt anskaffande av läkemedel endast straffbelagt vid fillverkning. Den som exempelvis köper olovligt fillverkade läkemedel kan därför inte straffas innan han saluhållit dem. Även om inga kriminalpolifiska ölägenheter verkar ha varit följden av denna ordning förefaller här föreligga vad som närmast kan betecknas som en lucka i lagen. Denna lucka kan enkelt täppas till genom att t. ex. fill handlingsformerna i 20 § 2 mom. punkten a) läkemedelsförordningen foga ordet "förvärvar".

Prop. 1980/81:106 38

Därmed torde även falska telefonrecept falla under regleringen. Att regleringen får förutsättas bli subsidiär till BrB behöver inle innebära någon olägenhet även om de falska telefonrecepten anses innefatta anstiftan till osant intygande. Regleringen skulle ju ha väsenlligt vidare tillämpningsområde.

För det fall departementet trots vad som ovan anförts finner sig böra föreslå en lösning av det slag som förordas i promemorian vill BRÅ anföra elt par synpunkter på det framlagda lagförslaget.

Förslaget innebär atl fullbordanspunkten kommer atl vara först vid den tidpunkt då läkemedlet utlämnas. Ur lagföringssynpunkt medför detta uppenbara nackdelar. En förändrad brottskonslrukfion eller straffbarhet på försöksstadiet bör övervägas.

Brotlsbeskrivningen lar endast sikte på den som telefonerar in receptet. Den som hämtar ut läkemedlet, när det inte kan visas vara samma person som ringt, torde ofta få förutsättas vara anstiftare. Uppger denne emellertid att han blivit ombedd av "okänd" att hämta ut medlen är gärningsmanna-ansvar och anstiftaransvar uteslutet och det förefaller tveksamt om medhjälpsansvar kan anses föreligga. (Om osant intygande anses föreligga kan den som hämtar ut läkemedlen i vart fall dömas för brukande av falsk urkund då han "åberopar" receptet.) Brottskonstrukfionen bör med hänsyn härtill förändras.

Socialstyrelsen

Som framgår av promemorian har socialstyrelsen i skrivelse till justitiedepartementet 1978-08-23 hemställt att åtgärder vidtas för att straffbelägga förfarandet med falska s. k. telefonrecept. Det nu framlagda förslaget om ett tillägg i 15 § tillgodoser styrelsens framställda önskemål och styrelsen ställer sig därför positiv till atl denna lagändring genomförs. Styrelsen får med tillfredsställelse konstatera att den föreslagna ändringen även bör träffa andra tänkbara fall då någon genom vilseledande föranleder att läkemedel lämnas ut i strid mot gällande bestämmelser. Frågan om brottet även bör straffbeläggas på försöksstadiet får tas upp till förnyad prövning om i framtiden anledning härfill uppkommer.

Landstingsförbundet tillstyrker förslagen.

Sveriges läkarförbund

Läkarförbundet delar helt de principiella överväganden som framförts i promemorian angående behovel av en uttrycklig straffbestämmelse för obehöriga förfaranden med telefonrecept.

Däremot anser förbundet att författningsförslaget fått en mindre lyckad teknisk utformning. Särskilt vill förbundet fästa uppmärksamheten på ställningstagandet att försök till obehörig åtkomst av läkemedel genom intelefonering av falskt recept ej behöver straffbeläggas.

Enligt förbundets uppfattning måste det vara mindre vanligt att obehöriga förfaranden av delta slag upptäcks och beivras sedan läkemedlet väl lämnats ut. Regelmässigt torde apotekspersonalens misstänksamhet väckas och eventuellt polisingripande ske på försöksstadiet, nämligen när läkemedlet skall avhämlas på apoteket. Det verkar skäligen opraktiskt alt gärningsmannen i stort sett måste gripas i omedelbar anslutning till utlämnandet av läkemedlet.

Prop. 1980/81:106 39

Läkarförbundet föreslår därför atl försök till föregivande av ställning som läkare slraffbelägges, även om delta rimmar dåligt med brottsrubriceringen. Detla är dock en följd av all förslaget på elt olyckligt sätt infört etl rekvisit om effekt vid ett brott som betecknas som föregivande av ställning.

Behov synes sålunda föreligga att straffbestämmelsen får en annan utformning och placering om den skall täcka det förfarande man egentligen avseratt kriminalisera, nämligen obehörig åtkomst av läkemedel. Förbundet anser det emellertid tillräckligt om förfarandet straffbeläggs även på försöksstadiet.

Svenska läkaresällskapet

Såvitt Sällskapet kan bedöma är det i promemorian föreslagna tillägget lill BrB:s 17 kap. 15 § och de härav följande korrigeringarna i övriga berörda lagar väl ägnade alt skapa klarhet i denna omtvistade rättsfråga.

På en punkt vill emellertid Sällskapet anföra en avvikande mening. I promemorian hävdas all brottet inte bör straffbeläggas på försöksstadiet och att en förutsätlning för alt ansvar skall kunna ådömas därmed blir att läkemedlet verkligen har lämnats ut. Enligt Sällskapets uppfattning bör själva handlingen, alltså den falska inringningen, kriminaliseras. Fältet lämnas eljest fritt för narkomaner och deras medhjälpare att försöka få ut läkemedel. I de berörda kretsarna kommer det snabbt att sprida sig att man fortfarande riskfritt kan ringa in recept och falskeligen uppge sig som läkare. Sällskapet kan föreställa sig bevissvårigheterna om endasi fullbordad gärning blir straffbelagd. Är gärningen fullbordad i och med att bedragaren eller dennes ombud på apoteket begär läkemedlet utlämnat? Räcker del att förpackningen lämnats över disk? Eller krävs måhända att mottagaren med sin apotekspåse skall ha lämnat lokalen? Endasi genom alt straffbelägga försök synes bestämmelsen bli effektiv. Som lagförslaget utformats är det endast utbekommandet av läkemedlet ifråga som straffbeläggs, inte det förhållandel atl vederbörande falskeligen utgivit sig för att vara läkare. Det framgår inte heller hur handlingen skall bedömas om avhämtningen sker genom ombud. 1 fråga om advokater gäller att om någon obehörigen giver sig ut för advokat, dömes han till böter. Detsamma borde gälla personer som ger sig ut för att vara läkare i syfte alt på obehörigt sätt få fillgång till läkemedel. Bestämmelsen rörande advokater har i första hand fillkommit som ett skydd för advokattiteln. Det synes Läkaresällskapet väl så ohederligt att någon i nämnda syfte utger sig för att vara läkare.

Sällskapet fäster stor vikt vid denna fråga. Det är infe minst ur förebyggande syfte väsentligt att det av lagen klart framgår atl även försök till att på bedrägligt sätt komma över läkemedel är brottsligt och bestraffas.

Sveriges tandläkarförbund

Inledningsvis vill Sveriges Tandläkarförbund understryka de stora prakfiska fördelar som är förenade med möjligheten alt intelefonera recept.

Såväl ur receptulfärdarens som patientens synpunkt är möjligheten i många fall närmast oersättlig. Tandläkarförbundet har därför som grundinställning att den omständigheten alt obehöriga personer intelefonerar falska telefonrecepl, under inga förhållanden får inskränka den befintliga möjligheten för behöriga receptutfärdare att ringa in recept.

Med hänsyn till atl mängden falska telefonrecept tenderat öka under de senaste åren, är det emellertid nödvändigt att krafttag tages mot detta

Prop. 1980/81:106 40

obehöriga förfarande. I likhet med promemorieförfattaren anser Sveriges Tandläkarförbund att konirollringning från apotekspersonalens sida vid fall av intelefonering av narkolikapreparat o. d. är ett effektivt, om än inte tillräckligt effektivt, sätt all förhindra det ifrågavarande obehöriga förfaran-del. Eftersom arbetssituationen på apoteken inle möjliggör att konirollringning alllid kan ske på sätt som anges i receptkungörelsen, måste reglerna för kontrollringning kompletteras med andra åtgärder från samhällets sida, exempelvis genom ett straffbeläggande av förfarandet.

Av promemorian framgår alt rättslägel, vad gäller det straffbara i att intelefonera falskt recept, är ytterst oklart. Den juridiska doktrinens företrädare strider sinsemellan om hur förfarandet ur straffrättslig synpunkt skall bedömas och rättspraxis har under årens lopp lämnat ett allt annat än enhetligt svar på hur förfarandet skall betraktas. Sveriges Tandläkarförbund anser som följd därav dels att rättsläget snarast bör klarläggas dels att detta bör ske genom att det ifrågavarande förvarandet införes under uttrycklig straffbestämmelse. Tandläkarförbunden anser det förslag till lösning som anges i promemorian väl motsvara del krav som kan ställas på frågans reglering. Tandläkarförbundet tillstyrker därför promemorieförslaget, att ett fjärde stycke skall införas under 17 kap. 15 BrB med del i promemorian angivna textinnehållel. Till skillnad mot förslagel i promemorian anser dock Sveriges Tandläkarförbund alt det obehöriga förfarandet bör straffbeläggas redan på försöksstadiet. Skälet härför är, alt det slora flertalet falska telefonrecept som i dag obehörigen inringes avser narkotiska preparat av olika slag. Som en konsekvens av atl samhället under senare år genomgående skärpt sin hållning mot alla former av narkotikabrott, bör ifrågavarande förfarande inte behandlas alltför milt. Genom att straffbelägga redan på försöksstadiet manifesterar samhället sin allvarliga inställning till problemet.

Ett underlåtande att straffbelägga brottet på försöksstadiet kan även få den olyckliga följden atl antalet försök atl intelefonera falska recept ylterligare starkt ökar. I och med att försöket avslöjas blir nämligen inte konsekvensen annan än atl receptet ej upprättas eller i vart fall ej expedieras. Personen som gjort försöket löper däremot ingen som helst personlig risk, utan kan omgående göra ett nytt försök. Detta kan inte enligt Sveriges Tandläkarförbunds uppfattning vara tillfredsställande. Brottet bör därför på de anförda grunderna straffbeläggas även på försöksstadiet, och detta även om straffet för elt alltigenom fullbordat brott inte föranleder annat än böter som påföljd.

Sveriges veterinärförbund lämnar förslaget utan erinringar.

Sveriges farmaceutförbund

Förbundet finner det tillfredsställande att justitiedepartementet utrett och samlat de rättsliga problemställningarna kring falska telefonrecept. Med anledning av domen i Svea hovrätt 14 april 1978 har behovet av åtgärder framstått som än mer angeläget och frågan har uppmärksammats en hel del inom farmacevtkären. Förbundet ansluter sig helt till de principiella överväganden, som görs i promemorian vad gäller behovel av en uttrycklig straffbestämmelse för obehöriga förfaranden med telefonrecepl. Emellertid har förbundet funnit atl förslaget fill författningstext inte på något påtagligt sätt kommer att minska antalet försök att obehörigt komma ål läkemedel via telefonrecepl, eftersom försök att utge sig som behörig förskrivare vid

Prop. 1980/81:106 41

intelefonering av recept inle blir straffbart med mindre än atl uppsåtet lyckas och läkemedlet utlämnats. Apotekens möjligheter alt i efterhand upptäcka felaktigheten och därvid kunna styrka att viss person brutit mot den föreslagna bestämmelsen är sannolikt mycket små. Inte heller finner förbundet att lagförslaget kan tjäna något förstärkt preventivt syfte i jämförelse med dagens läge.

Farmacevtförbundet vill för sin del föreslå att man ånyo överväger möjligheten alt även straffbelägga försök till föregivande av ställning som läkare, tandläkare eller veterinär. I de fortsatt övervägandena bör också prövas möjligheten atl genom ett bättre idenliflkationssystem av förskrivarna (exempelvis kodnummer som förnyas årligen) försvåra intelefonering av falska telefonrecept.

Sveriges advokatsamfund har förklarat sig inte ha någon erinran mot förslaget.

Sveriges domareförbund

Den föreslagna bestämmelsen avviker från övriga straffstadganden i paragrafen genom att för straffbarhel krävs att gärningen lett fill visst resullal. Om så skett bör gärningsmannen emellertid, om del är fråga om narkofika, i stället regelmässigt åtalas för narkotikabrott. Enligt förbundets mening kan del vara påkallat atl söka stävja ifrågavarande förfarande på ett tidigare stadium. Detla skulle kunna ske om ansvar i slällel inträder för föregivande av ställning som läkare etc, när någon handlar med uppsåt all läkemedel skall utlämnas i strid mot vad därom är stadgat. Därigenom skulle även uppnås en bättre överensstämmelse med bestämmelserna i samma paragraf om föregivande av allmän ställning och av ställning som advokat.

Föreningen Sveriges statsåklagare

Föreningen tillstyrker även förslaget att i ett nytt fjärde stycke i 17 kap. 15 § brottsbalken införes en straffbestämmelse för den som genom att obehörigen ge sig ut för läkare, tandläkare eller veterinär föranleder att läkemedel utlämnas till honom eller annan i strid mol vad därom är stadgat. Emellertid bör förfarandet kunna straffas även om syftet att få ut läkemedel ej uppnås. Den föreslagna bestämmelsens placering 17 kap. 15 § brottsbalken framhäver alt det är gärningsmannens förfarande att falskeligen utge sig för att vara behörig att ordinera läkemedel, som är straffvärt. Det objektiva förhållandel att han lyckas därmed bör lika litet som i första och tredje styckena i samma § vara avgörande för straffbarheten. Om försöket att få en förskrivning till stånd lyckas lär svårigheterna att övertyga gärningsmannen om brott oftast bli så stora att åtal ej kommer lill stånd. I de misslyckade fallen kan ett avslöjande bli möjligt redan omedelbart i samband med försöket. Icke effekten av men syftet med det falska föregivandet av ställning bör vara avgörande för straffbarhel. Föreningen vill därför föreslå att bestämmelsen utformas ungefär enligt följande.

"Den som i syfte atl läkemedel i strid mot vad därom är stadgal skall utlämnas till honom eller annan obehörigen ger sig ut för läkare" etc.

Enbart bötesstraff för del klientel som vanligen förekommer i dessa sammanhang lär bli i stort sett verkningslöst. Föreningen föreslår därför all i straffskalan ingår böter eller fängelse. Även för att reella tvångsmedel skall

Prop. 1980/81:106 42

kunna användas till säkerställande av bevisning bör fängelse ingå i straffskalan.

Föreningen Sveriges åklagare

Endast i en detalj har föreningen avvikande uppfattning. Den gäller straffskalan för det nytillkomna brottet föregivande av ställning som läkare, tandläkare eller veterinär. Enligt förslaget skall straffskalan endasi innehålla böter. Emellertid kan den skalan i en i praktiken säkerligen förekommande situation visa sig otillräcklig. Föreningen tänker då på det fallet att den misstänkte förvarar de obehörigen åtkomna läkemedlen i sin bostad och vägrar att godvilligt utlämna dem. Beslag erfordras å läkemedlen dels för att säkra dem som bevisning och dels för att säkra ett förverkande enligt bestämmelserna i BrB 36 kap. Den misstänkte bör ju inte få behålla medlen. Den föreslagna straffskalan medger icke på grund av bestämmelse i RB 28:1 1 st. husrannsakan i bostaden. Straffskalan bör med hänsyn härtill innefatta även fängelse.

Även ur en annan synpunkt borde straffskalan innefatta fängelse. Upprepade återfall eller det ofillåtna förfarandets omfattning kan motivera annan påföljd än böter, t. ex. skyddstillsyn. Skyddslillsyn kan dock icke ifrågakomma så länge straffskalan endast omfattar böter.

Av anförda skäl föreslår föreningen att straffskalan för föregivande av ställning som läkare, tandläkare och veterinär bestäms till böter eller fängelse i högst sex månader. I övrigt tillstyrkes förslaget.

Apoteksbolaget

Ell ökande antal s. k. falska telefonrecepl har under de senaste åren avslöjats på apoteken. Denna utveckling utgör ell mycket obehagligt inslag i apotekspersonalens arbete och är störande på rutiner ägnade att tillgodose säkerhetsmässiga krav från förskrivare och patienter. Apoteksbolaget finner del därför tillfredsställande att justitiedepartementet sammanställt och redovisat de rättsliga problemställningarna.

Bolaget ansluter sig till departementspromemorians förslag med en uttrycklig straffbestämmelse för den som för egen eller annans räkning kommer åt läkemedel genom att per telefon obehörigen utge sig för läkare, tandläkare eller veterinär. Della innebär således att endasi fullbordad handling kriminaliseras. Som fullbordad handling bör, enligt bolagets mening, även betraktas att kunden försöker hämta ut läkemedlet efter intelefoneringen. Bolaget vill samtidigt framhålla att det hade varit önskvärt atl diskutera huruvida inle redan försök till obehörigt föregivande som förskrivare också borde kriminaliseras. Denna fråga torde emellertid kunna anstå till dess erfarenhet vunnits av detta första steg i riktning mot straffbeläggning som förslaget innebär.

Prop. 1980/81:106 43

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1980-12-23

Närvarande: justitierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner, justitierådet Persson.

Enligt lagrådet den 15 december 1980 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 4 december 1980 har regeringen pä hemställan av statsrådet Winberg beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1980:00) om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

4. lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

5. lag om ändring i smittskyddslagen (1968:239),

6. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701),

7. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anita Meyerson. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1980/81:106 44

Utdrag ur
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-01-29

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström. Friggebo, Mogård, Söder, Åsling, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn. Danell, Petri, Eliasson.

Föredragande: stalsrådel Winberg

Proposition om ändring i brottsbalken m. m.

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag lill

1. lag om ändring i lagen (1981:29) om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

4. lag orn ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

5. lag om ändring i smitlskyddslagen (1968:239),

6. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701),

7. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64).
Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran

och hemställer att regeringen, efter vissa redaktionella ändringar, föreslår riksdagen atl anta förslagen.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen all anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

' Beslut om lagrädsremiss fattat vid regeringssammanträde den 4 december 1980

Prop. 1980/81:106 45

Innehållsförteckning

Proposition...................................................................... ...... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... ...... 1

Lagförslag.......................................................................

1 Lag om ändring i lagen (1980:00) om ändring i brottsbalken .. 2

2. Lag om ändring i brottsbalken ................................. ...... 3

3. Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall 4

4. Lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda 5

5. Lag om ändring i smitlskyddslagen (1968:239) ....... 6

6. Lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701) 7

7. Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)...... 8

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 januari 1981. [Q

1 Inledning ............................................................... 10

2 Främjande av flykt.................................................... 11

2.1 Gällande ordning i korthet ............................. ..... 11

2.2 Aktuella ändringsförslag ................................ ..... 11

2.3 Närmare om departementspromemorian ....... 12

2.4 Föredragandens överväganden ..................... ..... 14

3 Falska telefonrecepl.................................................. ..... 16

3.1 Gällande ordning i korthet .............................. 16

3.2 Departementspromemorian .......................... 17

3.3 Föredragandens överväganden ...................... 19

4................................................................................ Förverkande av narkotika saml förverkande och införsel av 21
injektionssprutor och kanyler .................................

4.1 Gällande ordning i korthet ............................ ..... 21

4.2 Akluella ändringsförslag ................................ ..... 22

4.3 Föredragandens överväganden ...................... 23

5 Upprättade lagförslag ............................................ 24

6 Hemställan ............................................................ 25

7 Beslut ...................................................................... 25

Bilagor

1 Bilaga De i departementspromemorian upptagna lagförslagen 26

Lag om ändring i brottsbalken ............................... 26

Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten 27

psykiatrisk vård i vissa fall .....................................

Lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om visss 27

psykiskt utvecklingsstörda .....................................

Lag om ändring i smitlskyddslagen (1968:239) ....... 28