Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1980/81:10 Regeringens proposition

1980/81:10

om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173), m. m.;

beslutad den 10 juli 1980,

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

JAN-ERIK WIKSTRÖM

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

Kreditupplysningslagen (1973:1173) och inkassolagen (1974:182) har gällt sedan 1974. Båda lagarna syftar främst till att skydda medborgarna mol olika slags integritetskränkningar i samband med yrkesmässigt bedriven kredit­upplysningsverksamhet och inkassoverksamhet. Efterlevnaden av lagarna övervakas av datainspektionen som tillsynsmyndighet.

1 propositionen läggs fram förslag till ändringar i kreditupplysningslagen och inkassolagen. Förslagen grundar sig främst på datainspektionens erfarenheter.

Ändringarna i kredilupplysningslagen innebär att enskildas integritets­skydd förbättras i en del hänseenden. Det sker bl. a. genom att tidsgränsen för hur gamla uppgifter som får tas med i s. k. personupplysningar sänks från fem till tre år. Vidare skall kreditupplysningsföretagen underrätta den som avses med en personupplysning om vem som har begärt upplysningen. En rätt lill automatisk underrättelse om de uppgifter som har lämnats ut i en kreditupplysning införs även för enskilda näringsidkare m, fl., vilka i dag inle erhåller en sådan underrättelse.

I fråga om inkassolagen föreslås att lagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta praktiskt taget all indrivning av fordringar. Undantag görs dock förbi, a. enskilda personers indrivning av egna fordringar av privat natur. En del ändringar föreslås i syfte att förbättra rutinerna vid krav mot gäldenärer, samtidigt som utrymme lämnas för borgenärer att framställa enkla betal­ningspåminnelser utan att det blir fråga om inkassoverksamhet i lagens mening. I syfte att förbättra inlegritetsskyddet på inkassoområdet föreslås helt nya regler om gäldenärsregister som används i inkassoverksamhet.

Vidare läggs i propositionen fram förslag som innebär att den nuvarande

1 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop.  1980/81:10                                                                    2

processrättsliga regleringen av rätten till ersättning för inkassokostnader byts ut mot nya civilrättsliga regler, som blir tillämpliga inte bara vid process utan också i andra sammanhang. Ett viktigt syfte med reglema är alt skydda gäldenärerna mot alltför höga ersättningsanspråk. Den nya civilrättsliga regleringen föranleder en del ändringar i lagsökningslagen och annan processrättslig lagstiftning. Förslagen avses i sina huvuddelar träda i kraft den 1 juli 1981.


 


Prop. 1980/81:10

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs i fråga om kreditupplysningslagen (1973:1173)

dels att 18 § skall upphöra alt gälla.

dels att 1, 3-14, 16, 19, 20 och 22 §§ skall ha nedan angivna lydelse.


1§'

Nuvarande lydelse

Denna lag gäller yrkesmässigt bedriven kredilupplysningsverksam-het. Förmedling av upplysningar mellan kreditinrättningar omfattas dock ej av lagen, i den mån det är frågaom Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB eller annan kreditinrättning under bankinspek­tionens tillsyn än finansbolag enligt lagen (1980:2) om finansbolag. Ej heller gäller lagen förmedling av upplysningar mellan företag inom samma koncern.


Föreslagen lydelse

Denna lag gäller kredilupplys-ningsverksamhet som innebär att någon, utom i enstaka fall, lämnar kreditupplysningar mot ersättning el­ler som ell led i näringsverksamhet. Lagen gäller också annan kredUupp-lysningsverksamhet, om den är av större omfattning.

Lagen omfattar inte förmedling av kreditupplysningar inom en krets som utgörs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB och sådana kreditinrättningar eller för kreditupplysningsverksamhet inrät­tade företag som slår under bankin­spektionens tillsyn och inte är finans­bolag enligt 5 § lagen (1980:2) om finansbolag.

Lagen gäller inte heller förmedling av kreditupplysningar mellan företag inom samma koncern.


 


3§ Kreditupplysningsverksamhel får bedrivas endast efter tillstånd av data­inspektionen.

Tillstånd behövs ej för kreditupp­lysningsverksamhet, i den mån den bedrives genom offentliggörande av kreditupplysning i tryckt skrift.


Tillstånd behövs ej för kreditupp­lysningsverksamhel, i den mån den bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysning i tryckt skrift eller annan skrift sotn avses i 1 kap. 5 § Iryckfrihelsförordningen.


Senaste Ivdelse 1980:528


 


Prop.  1980/81:10

Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


 


Tillstånd att bedriva kreditupplys­ningsverksamhel får meddelas en­dast om det från allmänna synpunk­ter finns behov av verksamheten och den kan antagas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Tillstånd meddelas för en tid av högsl tio år i sänder och får förenas med föreskrift om hur verksamheten skall bedrivas.


4§


Tillstånd att bedriva kreditupplys­ningsverksamhel får meddelas en­dast om det från allmänna synpunk­ter finns behov av verksamheten och den kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt.

Tillstånd/r»- meddelas för en lid av högst tio år i sänder. Tillsiåndei får förenas med föreskrift om hur verk­samheten skall bedrivas och om skyldighet alt anmäla ändring av förhållanden som har liafi betydelse för tillståndet.


Tillstånd får ej meddelas någon för vilken gäller inskränkning i rätten att förvärva fast egendom enligt lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.

5S


Kreditupplysningsverksamhet skall bedrivas sä alt den ej leder till otillbörligt intrång i personlig integ­ritet genom innehållet i de upplys­ningar som förmedlas eller på annat sätt.


Kreditupplysningsverksamhel skall bedrivas så att den ej leder till otillbörligt intrång i personlig integ­ritet genom innehållet i de upplys­ningar som förmedlas eller på annat sätt eller till all oriktiga eller missvi-sande uppgifter lagras eller lämnas ut.


 


6§ Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg får icke insamlas, lagras eller vidarebefordras i kredilupplysningsverksam-het.

Uppgift om att någon misstankes eller dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller varit föremål för åtgärd enligt barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om nyk­terhetsvård, lagen (1956:2) om soci­alhjälp, lagen (1966:293) om bere-


Uppgifl om att någon misslänks eller har dömts för brott eller har avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller har varit före­mål för åtgärd enligt barnavårdsla­gen (1960:97), lagen (1954:579) om nykterhetsvård, lagen (1956:2) om socialhjälp,   lagen   (1966:293)   om


 


Prop.  1980/81:10

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utveck­lingsstörda, lagen (1964:450) om ätgärder vid samhällsfarlig asociali­tet eller utlänningslagen (1954:193) får ej utan medgivande av datain­spektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysnings-verksamhet. Detsamma gäller upp­gift om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande.


beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angåen­de omsorger om vissa psykiskt ut­vecklingsstörda, lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asoci­alitet, lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande, lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. eller utlänningslagen (1980:376) får ej ulan medgivande av datainspektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplys­ningsverksamhet. Detsamma gäller uppgift om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande.


Medgivande som avses i andra stycket får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.


Datainspektionen får medge un­dantag från bestämmelserna i första stycket.

Personupplysning får ej innehålla uppgift om annan betalningsförsummel­se än sådan som fastslagits genom domstols eller annan myndighets avgörande eller åtgärd eller som lett till betalningsinställelse, konkursansö­kan eller ackord. Uppgift som enligt det sagda ej får lämnas ut får icke heller lagras.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, datainspektionen får föreskriva undantag frän bestäm­melserna i första stycket, om del finns särskilda skäl.


Personupplysning får ej innehålla uppgift om omständighet eller för­hållande som är av betydejse för bedömningen av någons vederhäf­tighet i ekonomiskt hänseende, om fem år förflutit från utgången av det år då omständigheten inträffade eller förhållandet upphörde. Upp-


Personupplysning får ej innehålla uppgift om omständighet eller för­hållande som är av betydelse för bedömningen av någons vederhäf­tighet i ekonomiskt hänseende, orn tre år förflutit från utgången av det år då omständigheten inträffade eller förhållandet upphörde. Uppgift som


 


Prop. 1980/81:10


Nuvarande lydelse

gift som enligt det sagda ej får lämnas ut skall efter den angivna fiden gallras ul ur register som användes i kreditupplysningsverk­samhet. Gallringen skall göras så snart det kan ske och i vart fall innan upplysning lämnas om den som upp­giften avser.


Föreslagen lydelse

enligt del sagda ej får lämnas ut skall efter den angivna tiden gallras ut ur register som används i kreditupplys­ningsverksamhel. Gallringen skall göras så snart det kan ske och i vart fall innan upplysning lämnas om den som uppgiften avser.


 


Personupplysning får ej lämnas ul, om det finns anledning antaga att upplysningen kommer att användas av annan än den som på grund av ingånget eller ifrågasatt kreditavtal eller av Uknande anledning har behov av upplysningen. Vad nu sagts gäller ej offentliggörande av person-upplysning i tryckt skrift.



Personupplysning' får ej lämnas ut, om del finns anledning anta att upplysningen kommer att användas av någon annan än den som på grund av ingånget eller ifrågasatt kreditav­tal eller av liknande anledning har behov av upplysningen. Vad nu sagts gäller ej offentliggörande av person­upplysning i tryckt skrift eller annan skrift sotn avses i 1 kap. 5 § tryckfri­hetsförordningen.


 


10;

Var och en har rätt alt mot skälig avgift hos den som bedriver kredit­upplysningsverksamhet få skriftligt besked om innehållet i de uppgifter som finns lagrade om honom.


Var och en har rätt att mot skälig avgift hos den som bedriver kredit­upplysningsverksamhet få skriftligt besked om huruvida deti verksamhe­ten finns uppgifter lagrade om honom och, om det finns sådana uppgifter, vad de har för innehåll.


 


11§

Om personupplysning lämnas på annat sätt än genom offentliggörande i tryckt skrift, skall skriftligt medde­lande om upplysningens innehåU samtidigt lämnas kostnadsfria till den som upplysningen avser.


När personupplysning lämnas, skall den som avses med upplysning­en samtidigt och kostnadsfritt tillstäl­las ett skriftligt meddelande om de uppgifter, omdömen och råd som upplysningen innehåller rörande ho­nom och om vem som har begärt upplysningen.


 


Prop.  1980/81:10

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

När annan kreditupplysning rö­rande enskild person lämnas, skall den som avses med upplysningen samtidigt och kostnadsfria tillställas ett skriftligt meddelande om de upp­gifter som uplysningen innehåller rörande honom.

Har som ell led i en upplysning som avses i första eller andra stycket uppgift, omdöme eller råd lämnats även beträffande en annan enskild person, skall detta anges i meddelan­det jämte den andra personens namn. Andra uppgifter rörande den perso­nen än identitetsuppgifter och adress får ej framgå av meddelandet.

Förslå - tredje styckena gäller ej kreditupplysning som lämnas genom offentliggörande i tryckt skrift eller annan skrift som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen.


 


12 §


Förekommer anledning till miss­tanke att uppgift i kreditupplysning som lämnats under den senaste tolv-månadersperioden eller i register som användes i kreditupplysnings­verksamhet är oriklig eller missvi­sande, skall den som bedriver verk­samheten utan dröjsmål vidtaga skä­liga åtgärder för att utreda förhållan­det.

Visar sig uppgiften vara oriktig eller missvisande, skall den, om den förekommer i register, rättas, kom­pletteras eller uteslutas ur registret. Har uppgiften tagits in i kreditupp­lysning som lämnats på annat sätt än genom tryckt skrift, skall rättelse eller komplettering så snart det kan ske tillställas var och en som under


Förekommer anledning till miss­tanke att en uppgift i kreditupplys­ning som lämnats under den senaste tolvmånadersperioden eller i regis­ter som används i kreditupplysnings­verksamhel är oriktig eller missvi­sande, skall den som bedriver verk­samheten utan dröjsmål vidia skäli­ga åtgärder för alt utreda förhållan­det.

Visar sig uppgiften vara oriktig eller missvisande, skall den, om den förekommer i register, rättas, kom­pletteras eller uteslutas ur registret. Har uppgiften tagits in i en kredit­upplysning som lämnats på annat sätt än genom tryckt skrift eller annan skrift som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen,   skall  rät-


 


Prop. 1980/81:10


Nuvarande lydelse

den senaste tolvmånadersperioden fått del av uppgiften. Har uppgiften lämnats i periodisk skrift, skall rät­telsen eller komplettering så snart det kan ske införas i ett följande nummer av skriften. Vad som sägs i detta stycke gäller dock icke, om uppgiften uppenbarligen saknar be­tydelse för bedömningen av veder­börandes vederhäftighet i ekono­miskt hänseende.

Har fråga om rättelse eller liknan­de åtgärd tagits upp efler framställ­ning från den som uppgiften avser, skall denne kostnadsfritt underrättas om huruvida sådan åtgärd vidta­gits.


Föreslagen lydelse

telse eller komplettering så snart det kan ske tillställas var och en som under den senaste tolvmånaderspe­rioden fått del av uppgiften. Har uppgiften under den senaste tolvtnå-nadersperioden lämnats i periodisk skrift, skall rättelse eller komplette­ring så snart det kan ske införas i ett följande nummer äv skriften. Vad som sägs i detta stycke gäller dock icke, om uppgiften uppenbarligen saknar betydelse för bedömningen av vederbörandes vederhäftighet i ekonomiskt hänseende.

Har en fråga om rättelse eller liknande åtgärd tagits upp efter framställning frän den som uppgif­ten avser, skall denne kostnadsfritt underrättas om huruvida sådan åtgärd vidtagits.


Register som användes i kredit-upplysningsverksamhet får överlåtas eller upplåtas till annan endast efter medgivande av datainspektionen.

Upphör någon att bedriva kredit-upplysningsverksamhet, skall han anmäla detta till datainspektionen. Inspektionen föreskriver i sådant fall hur det skall förfaras med register som använts i verksamheten.

13 §

Register som används i kreditupp­lysningsverksamhet får överlåtas el­ler upplåtas till annan endast efter medgivande av datainspektionen.

Den som upphör att bedriva kre­ditupplysningsverksamhel eUer som avser alt flytta sådan verksamhet lill ell annat land eller att kassera ett register som används i sådan verk­samhet skall anmäla detta till dalain­spektionen. Inspektionen föreskri­ver i sådana fall hur det skall förfaras med register som berörs av åtgär­den.


14 §


Den som är eller varit verksam i kreditupplysningsverksamhel får ej obehörigen yppa vad han till följd


Den som är eller /lor varit verksam i kreditupplysningsverksamhet får inte obehörigen röja eller iitnvitja


 


Prop.  1980/81:10


Nuvarande lydelse

därav fått veta om enskilds personli­ga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemlighet.


Föreslagen lydelse

vad han lill följd därav fått veta om enskildas personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemlighe­ter.


 


Datainspektionen har rätt att/öre-taga inspektion hos den som bedri­ver kreditupplysningsverksamhet och att taga del av samtliga handling­ar som rör verksamheten.


16 §

Datainspektionen har rätt att före­ta inspektion hos den som bedriver kreditupplysningsverksamhet och att ta del av samtliga handlingar som rör verksamheten.


Den som bedriver kreditupplysningsverksamhet skall lämna datainspek­tionen de upplysningar om verksamheten som inspektionen begär för sin tillsyn.

Bedrivs kredilupplysningsverk-samhei genom utgivande av tryckt skrift eller annan skrift som avses i I kap. 5 § tryckfriltelsförorditingeii. skall den som bedriver verksamlwien inom en vecka efter utgivandet kost­nadsfritt titlsiälla datainspektionen eit exemplar av skriften.


19 §-


Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bedriver kreditupplysnings­verksamhet utan tillständ enligt den­na lag, när sådant erfordras, 2. bryter mot 6-9 eller 13 § eller mot föreskrifl som meddelats enligl 4 § första stycket eller 17 §, eller


Till böter eller fängelse i högst ell år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1, bedriver  kreditupplysningsverk­samhel utan föreskrivet tillstånd,

2.    bryter mot 6-9 §. 13 S första stycket eller andra .stycket första meningen eller 16 § Iredje styckei.

3.    bryter mol föreskrift som med­delats enligl 4 § andra slyckel, 13 § andra slyckel andra meningen eller I7§. eller


2 Senaste Ivdelse 1975:742.


 


Prop. 1980/81:10


10


 


Nuvarande lydelse

3. lämnar osann uppgift i fall som avses i 10 eller 11 S eller / 16 § andra styckei.


Föreslagen lydelse

4. lämnar osann uppgift i sådana fall som avses i 10 § eller 16 !j andra styckei eller I ett meddelande enligt 11 § såvitt angår förhållanden som avses i 11 § förslå eller andra .stycket eller tredje styckei första meningen.

Till böter döms den som genom oriktiga uppgifter uppsåtligen föran­leder an någon som bedriver kredii-upplysiiingsverksamhet. i annat fall än som avses i 9 § andra meningen, lämnar ul en personupplysning utan att ha grund till detta enligl 9 §. TIU samma straff döms den som genom all utnyttja uppgifter hos någon som bedriver kreditupplysningsverksam­hel uppsåtligen bereder sig tillgång till en personupplysning utan ati ha grund till delta enligl 9 §. I ringa fall döms dock inte lill ansvar.


 


20 §


Har kreditupplysningsverksamhet bedrivits utan tillstånd enligt denna lag, när sådant erfordras, skall regis­ter som använts i verksamheten för­klaras förverkat, om det ej är uppen­bart obilligt. Detsamma gäller, om register överlåtits eller upplåtits i strid med 13 § första stycket.


Har kreditupplysningsverksamhet bedrivits utan föreskrivet tillstånd, skall register som använts i verksam­heten förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt. Detsamma gäller, om register överlåtits eller upplåtits i strid med 13 § första stycket eller om föreskrifl som med­delats enligl 13 § andra slyckel andra meningen ej följts.


 


22 §


Om den som bedriver kreditupp­lysningsverksamhet icke fullgör vad som åligger honom enligt 10, 11 eller 12 §, får datainspektionen förelägga vite. Detsamma gäller, om den som bedriver sådan verksamhet underlå­ter att lämna tillgång till handling


Om den som bedriver kreditupp­lysningsverksamhet inte fullgör vad som åligger honom enligt 10, 11 eller 12 §, får datainspektionen förelägga vite. Detsamma gäller, om den som bedriver sådan verksamhet underlå­ter att lämna tillgång till handling


 


Prop. 1980/81:10                                                                    11

Nuvarande lydelse-                       Föreslagen lydelse

eller att lämna upplysning i fall som     eller att lämna upplysning i fall som
avses i 16 §.
                                avses i 16 § första eller andra styck-

et.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser upphävandet av 18 § den 1 januari 1981 och i övrigt den 1 juli 1981.

Utan hinder av första styckei får datainspektionen i ett lillslåndsärende som avgörs före den 1 juli 1981 meddela föreskrifl enligt 4 S andra stycket om skyldighet att anmäla ändring av visst förhållande, såvitt angår tid från och med nämnda dag.

Bestämmelsen i 6 § andra stycket första meningen gäller även i fråga om uppgift om att någon har varit föremål för åtgärd enligl den före den 1 juli 1980 gällande utlänningslagen (1954:193).


 


Prop. 1980/81:10

2 Förslag till

Lag om ändring i inkassolagen (1974:182)

Härigenom föreskrivs i fråga om inkassolagen (1974:182)

dels att 16 § skall upphöra att gälla.

de/s att 1-3. 5, 7, 10, 11, 12 och 17 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

dels att rubrikerna närmast före 1 och 2 SS skall ha nedan angivna lydelse,

dels all rubriken närmast före 4 S skall lyda "Regler för inkassoverksam­het",

dels att närmast före 9§ skall införas en ny rubrik, "Verkan av viss betalning".

dels all närmast före 10, 11 och 12 SS skall införas nya rubriker av nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 10 a S och 17 a S, av nedan angivna lydelse samt närmast före dem nya rubriker av nedan angivna Ivdelse.


Nuvarande lydelse Inledande bestämmelser


Föreslagen lydelse Tillämpningsområde


 


Denna lag gäller yrkesinässigl bedriven inkassoverksamhet. Verk­samhet hos exekutiv myndighet om­fattas dock ej av lagen.

Med inkassoverksamhet avses i denna lag verksamhei med svfie all driva in betalning för fordran.


Denna lag gäller indrivning av egen eller annans fordran genom krav eller cinnan inkassoålgärd (in­kassoverksamhet). Med inkassoål­gärd förslås åtgärd som innebär annan påtryckning på gäldenären än (ingivande av tid för beialning eller uppgift om all fordringen, om den inte heinlas, kommer all överlämnas :'ll någon annan för inkasso.

Beträffande enskilda personers el­ler dödsbons indrivning av egna ford­ringar tiUämpas lagen endast om fordringen har uppkommil I niirings-verksamhel eller har övertagas för indrivning.

Lagen gäller ej exekutiva myndig-/leters verksam/iet.


 


Prop.  1980/81:10

Nuvarande lydelse Tillstånd m. m.


13

Föreslagen lydelse

Tillstånd  för  viss inkassoverk.sam-het


 


Inkassoverksamhet. som avser in­drivning av tordringar för annans räkning eller fordringar som överta­gits för indrivning, får bedrivas endast efter tillstånd av datainspek­tionen.

Tillstånd behövs ej för inkasso­verksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, förelag under bankinspektio­nens tillsyn eller advokat.


2S'

Inkassoverksamhet, som avser in­drivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning, får bedri­vas endast efter tillstånd av datain­spektionen.

Om inkassoverksamheten utgör ett underordnat led i en annan verksam­het och inle någon av verksamheterna utgör näringsverksamhet eller om inkassoverksamheten bedrivs av en förelag för ett annat förelag inom samma koncern behövs tillstånd endast i fall då inkassoverksamheten avser fordringar som tillkommer eller har övertagits från någon som inte utan tillstånd enligt denna lag hade kunnat driva in fordringarna.

Tillstånd behövs ej för inkasso­verksamhet som (//• av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar eller som bedrivs av Sveriges riks­bank, Sveriges investeringsbank AB, förelag under bankinspektio­nens tillsvn eller advokat.


 


Tillstånd får meddelas endast om verksamheten kan antagas bli bedri­ven på ett .sakkunnigt och omdömes­gillt sätt. Tillstånd meddelas för en lid av högsl tio år i sänder och får förenas med föreskrift om hur verk­samheten skall bedrivas.


3S


Tillstånd får meddelas endast om verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt.

Tillstånd /'ri/- meddelas för en lid av högst tio år i sänder. Til/siåudet får förenas med föreskrift om hur verk­samheten   skall   bedrivas   oc/i   om


' Senaste Ivdelse I98():.S27


 


Prop.  1980/81:10

Nuvarande lydelse


14

Föreslagen lydelse

skyldighet alt anmäla ändring av förhåUanden som har haft betydelse för tillståndel.


Krav mot gäldenär skall framstäl­las skriftligen.' Vad som fordras i kapital, ränta och ersättning för kostnader skall anges var för sig, I fråga om ränta skall särskilt anges beloppet av upplupen ränta, ränte­satsen saml den tid och det kapital­belopp som ligger till grund för ränteberäkningen.

5S

Krav mol en gäldenär skall fram­ställas ,5ATi/'r//'gf. Kravet skall innehål­la tydlig uppgift om borgenärens namn och om del förhållande som fordringen grundar sig på. År det fråga om en fordran som har överlå­tits eller pantsalts och kan gäldenären på grund härav ej med befriande verkan betala till överlåtaren eller pantsättaren, skall kravet innehålla en tydlig upplysning om detla förhål­lande. I krav bör lämnas anvisning om lämpligt betalningssätt.

I krav skall vad som fordras i kapital, ränta oeh ersättning för kostnader anges var för sig. I fråga om ränta skall särskilt anges belop­pet av upplupen ränta, räntesatsen samt den tid och det kapitalbelopp som ligger till grund för ränteberäk­ningen. I samband med krav skall anges viss skälig tid inom vilken gäldenären har

alt  betala  frivilligt  eller  anmäla  om  han   har  någon  invändning  mol

kravet.


Bestämmelserna i 5 och 6 §§ gäller ej, om gäldenären uppenbarligen söker undandraga sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl att frångå vad som föreskrives där.


7§


Bestämmelsen i 6 § gäller ej, om gäldenären uppenbarligen söker undandraga sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl att frångå vad som föreskrivs där.


 


Prop.  1980/81:10

Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


15


Hantering av inkasserade medel


Medel som inkasserats för annans räkning skall hållas avskilda och ulan dröjsmål insättas på räkning i bank eller motsvarande. Har ej annat avtalals, skall medlen utan dröjsmål redovisas lill huvudman­nen.

10 S

Medel som har inkasserats för annans räkning skall hållas avskilda. Har medlen uppburits i inkassoverk­samhet som inte är av tillfäUig natur och inle avser endast enstaka ford­ringar, skall de utan dröjsmål insät­tas pä räkning i bank eller motsva­rande.

Om den som får en borgenärs uppdrag all dri va in en fordran har ett annai, fortlöpande uppdrag av bor­genären au i väsentlig omfattning uppbära medel för dennes räkning ulan skyldighet all hålla dessa medel avskilda, kan parterna skriftligen överenskomma om undantag från första stycket.

Medel som har inkasserats för annans räkning skall utan dröjsmål redovisas till denne, om ej annat har avtalats.

Register i inka.ssoverksamhet

10 a S

Register som avser gäldenärer och som används i tillståndspliktig inkas­soverksamhet får överlåtas eller upp­låtas till annan endast efler medgivan­de av datainspektionen.

Den som upphör med tillstånds­pliktig inkassoverksamhet eller som avser all flytta en sådan verksamhei till ett annat land eller alt kassera ett register som avser gäldenärer och som används i sådan verksamhet skall anmäla delta till datainspektio-


 


Prop.  1980/81:10

Nuvarande Ivdelse


16

Föreslagen lydelse

nen. Inspektionen föreskriver i så­dana fall hur det skall förfaras med register som nu nämnts och som berörs av åtgärden.

Tystnadsplikt i inkassoverksamhet


 


Den som är eller har varit verksam i inkassoverksamhet/ör vilken krävs tillstånd enligl denna lag får ej obe­hörigen yppa vad han till följd därav fått veta om enskilds personliga för­hållanden eller om yrkes- eller af-färshemlighet.


US

Den som är eller har varit verksam i cn inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning får inte obe­hörigen röja eller uinyllja vad han till följd därav har lått vela om enskildas personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemligheter. Vad som har sagts nu gäller dock inle i fråga om Inkassoverksam/iei som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar.

Första slyckel tillämpas ej i fråga om den som enligt annan förfaftning är underkastad en motsvarande lyst­nadsplikt. I det aUmännas verksam­het tiUämpas bestämmelserna I sekre­tesslagen (1980:100).

Kostnader för inka.ssoåtgärder


12 S
Omgfl/c/enflwskyldighet att ersät-
   Om   gäldenärers   skyldighet   att

la kostnad för inkassoålgärd i vissa     ersätta kostnader för inka.ssoålgär-
fall finns särskilda bestämmelser,
       der finns särskilda bestämmelser.

17 S=
Till böter eller fängelse i högst ett
   Till böter eller fängelse i högsl ett

är dömes den som uppsåtligen eller     år (ö/«.9 den som uppsåtligen eller av
av oaktsamhet
                            oaktsamhet

-Senaste Ivdelse 1975:744.


 


Prop.  1980/81:10


17


 


Nuvarande lydelse

1, bedriver inkassoverksamhet utan tillstånd enUgt denna lag, när sådant erfordras, eller

2. lämnar osann uppgift i fall som avses i 14 S andra stvcket.


Föreslagen lydelse

1.   bedriver inkassoverksamhet utan föreskrivet tillstånd,

2.   bryter mol föreskrifl enligl 3 § andra slyckel alt anmäla ändring av visst förhållande,

3.   bryter mol 10 a § förslå slyckel eller andra stycket första meningen eller mot föreskrifl som har medde­lats enligt 10 a § andra stycket andra meningen, eller

4.   lämnar osann uppgift i sådana fall som avses i 14 § andra stycket.


Förverkande av register

17 a S

Har inkassoverksamhet bedrivits utan föreskrivet tillstånd, skall regis­ter som avser gäldenärer och som har använts i verksamheten förklaras för­verkat, om det ej är uppenbart obil­ligt. Delsamma gäller, om ell register har överlåtits eller upplåtits i strid med 10 a § forsla styckei eller om föreskrift som har meddelats enligl 10 a § andra slyckel andra meningen ej har följts.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 11 S och upphävandet av 16 S den 1 januari 1981 och i övrigt den 1 juli 1981,

Ulan hinder av första stycket får datainspektionen i ett lillslåndsärende som avgörs före den 1 juli 1981 meddela föreskrift enligt 3 S andra stycket om skyldighet att anmäla ändring av visst förhållande, såvitt angår tid från och med nämnda dag.

2 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop.  1980/81:10                                                                18

3 Förslag till

Lag om ersättning för inkassokostnader m. m.

Härigenom föreskrivs följande,

1  8 Denna lag gäller en gäldenärs skyldighet att ersätta en borgenärs kostnader för ätgärder som syftar till att förmå gäldenären att erlägga betalning för en förfallen skuld,

2  § Gäldenären är skyldig att utge ersättning för skriftlig betalningspåmin­nelse rörande skulden, om avtal därom har träffats senast i samband med skuldens uppkomst,

3  § Gäldenären är vidare skyldig att utge ersättning för

1.   krav rörande skulden, om kravbrev som har utformats på ett sådant sätt
som anges i 5S inkassolagen (1974:182) har lämnats över eller sänts till
gäldenären,

2.    upprättande av fullständig plan för amortering av återstående del av
skulden, om planen har tillkommit i samråd med gäldenären samt har salts
upp skriftligt och lämnats över eller sänts till gäldenären.

4         § Ersättningsskyldighet enligt 2 och 3 SS gäller endast kostnader som har
varit skäligen påkallade för att ta till vara borgenärens rätt.

Ersättning utgår med skäligt belopp enligt vad regeringen närmare föreskriver.

5  § Har någon annan åtgärd än som avses i 2 och 3 SS vidtagits i syfte att förmå gäldenären att erlägga betalning för en förfallen skuld, är denne inte skyldig att ersätta kostnaderna för åtgärden. Vad nu sagts inskränker dock inte den skyldighet som på annan grund än denna lag kan åvila gäldenären att ersätta kostnader för mer omfattande förhandling för biläggande av tvistefråga rörande en fordran.

6  § Avtalsvillkor som utvidgar gäldenärens skyldighet att utge ersättning ulöver vad som följer av denna lag är ogiltigt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Bestämmelsen i 6 § tillämpas även på avtalsvillkor som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande.


 


Prop.  1980/81:10


19


4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsfo­reläggande (lagsökningslagen)

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslagen)'

dels alt i 22 S ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen", dels att 1,3, 12 och 18 SS skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse

For fordran som grundar sig ä skuldebrev eller annat skriftligt ford­ringsbevis och är lill betalning förfal­len må gäldenären lagsökas enligl vad nedan sägs.

Om för fordran soi7i avses i första Slyckel skriftligen upplåiils panträtt i fast egendom, skepp eller skepps­bygge, kan borgenären genom lag­sökning söka betalning ur egendo­men. Har borgenären för fordringen inteckning i luftfartyg eller reservde­lar till luftfartyg eller företagsinteck­ning, kan han genom lagsökning söka betalning ur den egendom vari inteckningen gäller.


Föreslagen lydelse

If

För fordran som grundar sig på skuldebrev eller annat skriftligt ford­ringsbevis och är förfallen liU betal­ning får gäldenären lagsökas enligl vad som sägs / det följande.

Om panträtt i fast egendom, skepp eller skeppsbygge har skriflli-gen upplåtits för en fordran som avses i forsla slyckel, kan borgenären genom lagsökning söka betalning ur egendomen. Har borgenären för fordringen inteckning i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg eller företagsinteckning, kan han genom lagsökning söka betalning ur den egendom vari inteckningen gäller.

För cn fordran på ersällning som av.ses i 2 eller 3 § lagen (1980:000) om ersällning för inkassokostnader m. m. får lagsökning äga rum även om fordringen inte grundar sig på skriftligtfordringsbevis. En föniisäii-ning är dock att lagsökningen äger rum i samband med lagsökning enligt första eller andra stycket för den fordran som har föranlett den åtgärd som ersältningsanspråkei avser.

Lagsökning för fordran på ersätt­ning som avses i iredje stycket får äga


1 Senaste lydelse av 22 S 1973:241,

2 Senaste lydelse 1973:1074.


 


Prop.  1980/81:10


20


 


Nuvarande lydelse

Vad i denna lag sägs om gäldenä­ren tillämpas vid lagsökning erdigt andra stycket på ägaren av den egen­dom ur vilken beialning sökes.


Föreslagen lydelse

rum endast i den mån den fordrade ersällningen kan ulgå enligt lagen om ersättning för inkassokostnader m. m.

Vad som sägs i denna lag om gäldenären skall vid lagsökning som avser fastställelse lill betalning ur viss egendom tillämpas på ägaren av egendomen.


 


if

Finnas åberopade handlingar icke innefatta bevis om fordran eller rätt lill betalning ur angiven egendom eller prövar rätten eljest hinder möta att upplaga ansökan enligl 1 § första eller andra stycket, skall den avvisas. Bevis därom skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen.


Finner rätten att de handlingario/H har åberopats ej ulgör bevis om fordran eller rätt till betalning ur den egendom som har angivits eller fin­ner rätten annars all hinder föreUg­ger mol att la upp en ansökan enligt 1 S första, andra eller iredje stycket, skall den avvisas. Bevis o«i avvisning skall tecknas på del ena exemplaret av ansökningen.


Gör gäldenären mot kravet annan invändning än i 10 och 11 SS sägs och vill styrka den, skall han genast förete sina bevis; ej må andra än skriftliga bevisgn//ö. FZ/i/ié-,? gäldenä­ren hava skäl för invändningen, hän-skjiite rätlen målet såsom tvistigt till rättegång.

Grundas kravet å fordringsbevis vari gäldenären betingat sig vederlag för den utfästa betalningen och gör gäldenären invändning som har avseende å vederlaget, skall målet såsom tvistigt hänskjutas till rätte­gång, om gäldenären förebragt san­nolika skäl för invändningen eller

12 §

Gör gäldenären någon annan in vändning mol kravet än som anges i 10 och 11 SS och vill Iwn styrka sin invändning, skall han genast förete sina bevis. Härvid gäller endast skriftliga bevis. Finner räiien an gäl­denären har skäl för invändningen. skall målet hänskjutas som tvistigt till rättegång.

Grundas kravet på ell fordringsbe­vis enligt vilket gäldenären skall ha en motprestation för sin beialning och gör gäldenären en invändning som gäller motprestationen, skall målet som tvistigt hänskjutas till rättegång, om gäldenären har visat sannolika skäl för invändnineen eller


3 Senaste lydelse 1971:496.


 


Prop.  1980/81:10


21


 


Nuvarande lydelse

borgenärens rätt till betalning eljest

finnes stridig.


Föreslagen lydelse

borgenärens rätt till betalning an­nars är oklar. Dctsumma gäller när gäldenären gör Invändning mot ell krav som avser ersällning enligt 2 eller 3 § lagen (1980:000) om ersäll­ning för inkassokostnader m. ni.


 


18 S-»

För utfående av penningfordran som ej grundar sig å skriftligt ford­ringsbevis och icke avser skadestånd äge borgenären utverka betalnings­föreläggande enligt vad nedan sägs.

Betalningsföreläggande må givas för fordran som avser inkassoål­gärd.


För all få ut en penningfordran som inte grundar sig på skriftligt fordringsbevis och inle avser skade­stånd kan borgenären utverka betal­ningsföreläggande enligt vad som sägs / det följande.

Betalningsföreläggande/rt/-gMför fordran på ersättning som avses i 2 eller 3 § lagen (1980:000) om ersäll­ning för inkassokostnader m. rn. i den mån den fordrade ersättningen kan utgå enligt den lagen.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981, Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före nämnda dag.

■t Senaste lydelse 1971:318.


 


Prop.  1980/81:10                                                               22

5 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs alt 18 kap. 8 S rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

8S'

Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode lill ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rält. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Såsom åtgärd för rättegångens förberedande anses förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens talan.

Inkassoålgärd som vidtagits före rättegången ersattes som rätlegångs-kostnad. Ersättning för sådan kost­nad utgår enUgt beslämmel.ser som regeringen meddelar.

Ersättning för rättegångskostnad skall även innefatta ränta efter sex procent från dagen då målet avgöres till dess betalning sker.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fräga om kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före nämnda dag.

I Senaste lydelse 1974:573.


 


Prop.  1980/81:10


23


6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre

värden

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Ersättning för rättegångskostnad får ej avse annat än kostnad för

1,  rådgivning enligt rättshjälpsla­gen (1972:429) vid ett tillfälle för varje instans,

2,  ansökningsavgifl.

3,  resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sam-

Föreslagen lydelse

8S'

Ersättning för rättegångskostnad får ej avse annat än kostnad för

1.   rådgivning enligt rättshjälpsla­gen (1972:429) vid ett tillfälle för varje instans,

2.   ansökningsavgift,

lelse ej föreskrivits, resa och uppe­hälle för ombud,

4.vittnesbevisning,

5, översättning av handling.

3.                                                       resa och uppehälle för part eller
ställföreträdare i samband med sam­
manträde eller, om personlig instäl- manträde eller, om personlig instäl­
lelse ej föreskrivits, resa och uppe­
hälle för ombud,

Ersättning   som   anges   i   första

stycket 3 utgår enligt bestämmelser

som regeringen meddelar.

Med kostnad som sägs i första stycket I jämställes kostnad för annan

rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, i

den mån den ej överstiger i rättshjälpslagen bestämd rådgivningsavgift.

Har mål lill en början handlagts i annan ordning än enligt denna lag, utgår ersättning för kostnad som uppkommit i samband därmed enligt vad som gäller därom.

4.  vittnesbevisning,

5.  översättning av handling.

6.  inkassoålgärd som vidtagits före rättegången.

Ersättning som anges i första stycket 3 och 6 utgår enligt bestäm­melser som regeringen meddelar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före nämnda dag.

Senaste Ivdelse 1977:1144.


 


Prop. 1980/81:10


24


 


JUSTITIEDEPARTEMENTET


Utdrag PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-04-24


Inledning


Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Mundebo, Wikström, Friggebo, Mogård, Åsling, Söder, Krönmark, Buren­stam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Boo. Winberg, Adelsohn. Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss med förslag till ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173), m.m.

I Inledning

Den yrkesmässigt bedrivna kredilupplysningsverksamheten regleras i första hand genom kreditupplysningslagen (1973:1173, ändrad 1975:742), medan den yrkesmässiga inkassoverksamheten regleras genom inkassolagen (1974:182, ändrad 1975:744). Ett väsentligt syfte med båda lagarna är att ge skydd mol kränkningar av den personliga integriteten. Efterlevnaden av lagarna står under offentlig tillsyn genom datainspektionen.

Datainspektionen överlämnade i november 1977 till justitiedepartementet två promemorior om inspektionens erfarenheter från tillämpningen av kreditupplysningslagen resp. inkassolagen. I promemoriorna redovisades åtskilliga problem från den praktiska tillämpningen som kunde ge anledning till en översyn av de båda lagarna. Frågan om en översyn togs också upp i en motion vid 1977/78 års riksmöte (1977/78:799). Med anledning av motionen uttalade riksdagen att det fanns skäl att ändra och komplettera kredilupp­lysningslagen och inkassolagen i olika hänseenden (NU 1977/78:53).

En gäldenärs skyldighet att ersätta borgenärens kostnad för inkassoåigär-der regleras f. n. genom bestämmelser i 18 kap. 8 S rättegångsbalken samt i 15 och 22 SS lagsökningslagen (1946:808, ändrad senast 1977:598) och den anslutande kungörelsen (1974:811) om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande (inkassokostnads-kungörelsen, ändrad senast 1979:331).

Genom beslut den 2 december 1976 uppdrog regeringen åt datainspektio-


 


Prop. 1980/81:10                                                                   25

nen att undersöka inkassoföretagens faktiska kostnader för bl. a. inkassoåt- Gällande rån gärder oeh att komma med förslag till en mera långsiktig reglering av ersättningen för sådana kostnader. Datainspektionen redovisade sitt upp­drag i en den 20 juni 1978 dagtecknad utredning, där inspektionen lade fram sina överväganden beträffande en långsiktig reglering av ersättningsbelop­pens storlek. Vidare föreslog inspektionen en ny lagstiftning rörande rätten till ersättning för inkassokostnad. Detta förslag innebar i huvudsak att ersältningsrätten skulle regleras genom bestämmelser av civilrättslig natur och inte som f. n, behandlas som en rätt lill ersättning för processkost­nad.

På grundval av datainspektionens promemorior och utredning om inkassokostnader utarbetades inom justitiedepartementet promemorian (Ds Ju 1979:8) Kreditupplysning och inkasso. Departementspromemorian inne­håller förslag till ändringar i kreditupplysningslagen och inkassolagen samt förslag till en ny lag om ersättning för inkassokostnad och därav föranledda ändringar i bl. a. lagsökningslagen. Till promemorian har fogats datainspek­tionens utredning om inkassokostnader.

Departementspromemorian har jämte avsnitten 7 och 8 i datainspektio­nens utredning om inkassokostnader remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels som bilaga 1 de lagförslag som har lagts fram i departementspromemorian, dels som bilaga 2 avsnitten 7 och 8 i datainspektionens utredning om inkassokostnader med en därtill hörande bilaga, dels som bilaga 3 en förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig i ärendet och en sammanställning av remissyttrandena.

2 Gällande rätt

2.1 Kreditupplysningslagen

Kreditupplysningslagen syftar främst till att hindra att kreditupplysnings­verksamhet leder till otillbörligt intrång i den personliga integriteten eller lill skada genom orikliga eller missvisande upplysningar. Efterlevnaden av lagen står under tillsyn av datainspektionen.

Lagen gäller enligt / § för yrkesmässigt bedriven kreditupplysningsverk­samhel. Härmed avses i första hand sådan kreditupplysningsverksamhet som bedrivs i förvärvssyfte, dvs. framför allt de egentliga kreditupplysningsföre­tagens verksamhet. Vidare omfattas den kreditupplysningsservice som lämnas av banker och andra kreditinrättningar samt av branschföreningar och liknande företagarorganisationer.

Utöver den krets som nu har angetts är lagen avsedd att gälla i princip all kreditupplysningsförmedling som ingår som ett led i en viss näringsverksam­het. När det gäller förelag utanför den egentliga kreditupplysningsseklorn krävs emellertid att kreditupplysningsverksamheten inte är av alltför obetydlig omfattning för att den skall omfattas av lagen. Sådan förmedling av


 


Prop.  1980/81:10                                                                   26

kreditupplysningar som förekommer l. ex. på advokat- eller revisionsbyråer     Gällande rält torde sålunda normalt falla utanför lagen (se beträffande det nu anfcjrda prop. 1973:155 s. 136).

Från tillämpningen av kieditupplysningslagen undantas intern förmedling av kreditupplysningar mellan kreditinrätlningar, i den mån del är fråga om Sveriges riksbank. Sveriges investeringsbank AB eller kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn. Lagen är emellertid i sin helhet tillämplig i den mån bank eller annan kreditinriitlning förmedlar kreditupplysningar utanför den angivna kretsen. Från tillämpningen av lagen undantas vidare intern förmedling av kreditupplysningar mellan företag inom samma koncern.

I praxis har det av affärsbankenia. Sparbankernas bank oeh Sveriges föreningsbankers förbund gemensamt ägda kreditupplysningsföretaget Upp­lysningscentralen UC AB, som enligt sin av regeringen godkända bolags­ordning står under bankinspektionens tillsyn, jämställts med sådana kredit­inrättningar som är undantagna från lagen när det gäller deras interna förmedling av kreditupplysning. Detta företag ombesörjer numera huvud­delen av bankernas interna kreditupplysniiigsförmedling.

Kreditupplysningslagen omfattar även yrkesmiissig kreditupplysnings­verksamhet som bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysningar i tryckt skrift. Utrymme för detta lämnas genom bestämmelserna i 1 kap. 9 S 2 tryckfrihetsförordningen. Förutsättningarna för att kreditupplysningsverk­samhel genom tryckt skrift skall anses yrkesmässig är enligt motiven till kreditupplysningslagen desamma som för annan kreditupplysningsverksam­het. Lagen omfattar dock inle utgivande av dagstidningar eller tidskrifter som huvudsakligen innehåller allmänt informationsmaterial (prop. 197.3:155 s. 136).

Med kreditupplysning avses enligt 2 ft uppgift, omdöme eller råd som lämnas till ledning för bedömning av annans kredilvärdighel eller vederhäf­tighet i övrigt i ekonomiskt hänseende. En speciell typ av kreditupplysning, för vilken gäller särskilda skyddsregler, är den s. k. persoiiupplysiiingen. Med detta uttryck avses kreditupplysning om enskild person, förutsatt att vederbörande varken är näringsidkare eller har så väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet att uppgift om hans egna förhållanden behövs för att belysa verksamhetens ekonomiska ställning. Kreditupplysningar som inte utgör personupplysningar brukar kallas förelagsupplysningar.

För yrkesmässig kreditupplysningsverksamhel som bedrivs pä annat sätt än genom offentliggörande av upplysningar i tryckt skrift krävs tillstånd av datainspektionen enligl bestämmelser i 3 och 4 h Tillstånd ges för högst tio år i sänder. Del får meddelas endast om det från allmänna synpunkter finns behov av verksamheten och denna kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Tillstånd får förenas med föreskrifter rörande verksamheten. För att hindra utländskt ägarinflytande över kreditupplys­ningsverksamhel-vilken ofta bygger på omfattande registrering av uppgifter om bl. a. företag oeh enskilda personer - gäller enligt 4 S att tillstånd inte får


 


Prop.  1980/81:10                                                                   27

meddelas någon som enligt lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten     Gällande räli att förvärva fast egendom m. m. år underkastad sådan inskränkning.

Kreditupplysningsverksamhet skall enligt 5 ,' bedrivas så att den inte leder till otillbörligt intrång i personlig integritet. Denna allmänna, grundläggande regel kompletteras i olika hänseenden av mera detaljerade föreskrifter.

Hit hör till en början bestämmelserna i 6!}, som på närmare angivet siitt förbjuder att särskilt ömtålig och integritetskränkande information insamlas, lagras eller lämnas ut i kreditupplysningsverksamhet. Exempel på sådan information är uppgifter om politisk eller religiös uppfattning, ras, hudfärg, hälsotillstånd, brottslighet och sociala ingripanden.

1 fråga om personupplysningar gäller ytterligare begränsningar av rätten att lagra och lämna ut information. En personupplysning får enligt 7§ i princip inle innehålla uppgift om betalningsförsummelse som inle har fastställts pä visst auktoritativt sätt. t, ex. genom avgörande av domstol eller annan myndighet. Datainspektionen kan dock medge undantag. Enligt S § får personupplysning inte heller innehålla uppgift om förhållande som ligger fem år eller längre tillbaka i tiden. En uppgift som inte tär lämnas ul enligl 7 eller 8 S får inte heller lagras i register. Genom bestämmelser i 9 .s' ges vidare ett visst skydd mot att en personupplysning lämnas ut till någon som inle har ett legitimt behov av upplysningen. 9S gäller dock inte persouupplysning som offentliggörs i tryckt skrift.

Lagen innehåller vidare bestämmelser om insyn i kreditupplysningsverk­samhet. Enligt 10 § har var och en rätt att mot en skälig avgift få skriftligt besked om de uppgifter som finns lagrade om honom hos den som bedriver kreditupplysningsverksamhet. En sådan rätt gäller för såväl juridiska personer som enskilda näringsidkare och privatpersoner. Det bör framhållas att bestämmelsen i 10 S inte inskränker den skyldighet som ett kreditupp­lysningsföretag kan ha enligt 10 S datalagen (1973:289. ändrad senast 1979:334) att på begäran kostnadsfritt lämna enskild person besked om uppgifter rörande honom i ADB-register. Sådant besked behöver å andra sidan lämnas endast en gång per år.

Beträffande personupplysning gäller dessutom enligt // ,s' alt. när sådan upplysning lämnas, ett skriftligt meddelande om upplysningens innehåll skall samtidigt lämnas kostnadsfritt till den som upplysningen avser, s. k. personupplysningskopia. Skyldigheten alt lämna en sådan kopia galler dock inte i fråga om personupplysning som offentliggörs i tryckt skrift.

Kan det misstänkas att en uppgift i kreditupplysningsregister eller i kreditupplysning som har lämnats under det senaste året är oriktig eller missvisande, gäller enligt 12 § kreditupplysningslagen att den som bedriver verksamheten är skyldig att göra den utredning som skäligen kan fordras och att på närmare angivet sätt vidta den rättelse som behövs.

Som tidigare nämnts ger 9 S ett skydd mot att en personupplysning i det enskilda fallet lämnas ut till utnyttjande av någon som kan betraktas som obehörig. Härutöver innehåller lagen bestiimmelser som mera generellt


 


Prop. 1980/81:10                                                                    28

syftar lill att hindra obehörig spridning av uppgifter som har samlats in och     Gällande rätt lagrats i kreditupplysningsverksamhet. Enligt 13  galler sålunda bl, a. att register inte får överlåtas eller upplåtas till annan utan medgivande av datainspektionen. 114 § ges vidare en bestämmelse om tystnadsplikt för den som är eller har varit verksam i kreditupplysningsverksamhet,

1 15-18 §§ finns bestämmelser om datainspektionens tillsynsverksamhet enligt lagen. Bl. a. gäller att datainspektionen har rätt att företa inspektion hos den som bedriver krediUipplysniiigsverksamhet. Om den som har fått tillstånd att bedriva kreditupplysningsverksamhet äsidosiitter cn bestämmel­se i lagen eller en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen, får datainspektionen meddela nya eller ändrade föreskrifter. I sisla hand kan inspektionen återkalla tillståndet.

Till en del är reglerna i kreditupplysningslagen straffsanktionerade. StraftT:)estämmelserna finns i 19 §. Vid vissa förfaranden i strid mot lagen kan kredilupplysningsregister förklaras förverkat enligt 20 §.

Lagen innehåller även bestämmelser om skadestånd. Den som bedriver kredilupplysningsverksamhet skall enligl 21 § ersätta skada som till följd av verksamheten tillfogas någon genom otillbörligt intrång i hans personliga integritet eller genom att oriktig uppgift lämnas om honom. Ersättning kan utgå även förs. k. ideell skada. Skyldighet att utge skadestånd inträder dock inte, om den som bedriver verksamheten kan visa att tillbörlig omsorg och varsamhet har iakttagits.

Enligt 22 § kan datainspektionen förelägga vite för att framtvinga att 10, 11, 12 eller 16 § efterlevs.

Datainspektionens beslul enligt kredilupplysningslagen kan enligt 23 § överklagas hos regeringen, Justitiekanslern får föra talan för alt la till vara allmänna intressen.

2.2 Inkassolagen

Inkassolagen syftar i första hand till att undanröja riskerna för att gäldenärer utsätts för otillbörliga inkassoåtgärder eller i övrigt tillfogas onödig skada eller olägenhet genom inkassoverksamhet. Datainspektionen utövar tillsyn över efterlevnaden av lagen.

Lagen gäller enligt / § inkassoverksamhet som bedrivs yrkesmässigt. Med yrkesmässig inkassoverksamhet avses i princip all indrivning som ingår som ett led i en viss näringsverksamhet, oavsett om indrivningen avser egna eller andras fordringar. Detta innebär att lagen omfattar inte bara de egentliga inkassoföretagen utan också en stor del av landets övriga företag och andra näringsidkare, eftersom dessa som regel i större eller mindre utsträckning sysslar med alt driva in i vart fall egna fordringar. Under begreppet yrkesmässig inkassoverksamhet faller också sådan inkassoverksamhet för annans räkning som bedrivs av banker och advokater samt av branschför­eningar och liknande företagarorganisationer. Enligt förarbetena krävs dock


 


Prop.  1980/81:10                                                                  29

att inkassoverksamheten  inte är av alltför obetydlig omfattning (prop.     Gällande råa 1974:42 s. 103 f).

Med inkassoverksamhet förstås i lagen verksamhet med syfte att driva in betalning för en fordran. Enligt förarbetena innebär denna definition ett krav på att verksamheten har ett inslag avhot eller tvång. En typisk inkassoålgärd är alt sända ut kravbrev med hot om att rätislig åtgärd kommer alt vidtas, om betalning inte sker frivilligt. Åtgärder som endast innebar en ren påminnelse om belalningsskyidighet, t. ex. att sända ut en betalningsavi, faller däremot utanför begreppet inkassoverksamhet (prop. 1974:42 s. 103).

Enligt 2 ,<; krävs i vissa fall tillstånd av datainspektionen för rätten att bedriva yrkesmässig inkassoverksamhet. Delta gäller sådan inkassoverksam­het som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning. Tillstånd behövs doek inte för inkasso­verksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller advokat. Enligt 3 § får tillstånd meddelas endast om verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Tillstånd meddelas för en tid av högsl tio år i sänder och får förenas med föreskrifter rörande verksamheten.

Enligt 4 S skall all yrkesmässig inkassoverksamhet bedrivas enligt god inkassosed. Därvid skall iakttas att en gäldenär inte vällas onödig skada eller olägenhet eller utsätts för otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd. Det har förutsatts att begreppet god inkassosed skall fyllas ut och närmare preciseras bl. a. genom föreskrifter av datainspektionen. 1 vissa hänseenden innehåller lagen emellertid särskilda bestämmelser.

Krav mot en gäldenär skall enligt 5 § framställas skriftligen samt innehålla vissa närmare angivna uppgifter om borgenärens anspråk. Det skall också anges en viss skälig tid inom vilken gäldenären skall betala frivilligt eller framställa invändning mot kravet. Rättslig åtgärd med anledning av en fordran får enligt 6 ,'? inte vidtas förrän krav har tillställts gäldenären och den angivna tiden har löpt ut. Delta giiller doek inte, om gäldenären uppenbar­ligen söker undandra sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl (7 §). Enligl 8 § bör inkassoålgärd över huvud taget inte vidtas, om det föreligger sannolika skäl för att en fordran inte är lagligen grundad e. d.

I 9 ,'5> ges en regel som innebär att gäldenären alltid har rätt alt med befriande verkan betala till den som har borgenärens uppdrag att driva in fordringen. Betalning till denne är gällande mol borgenären.

Lagen innehåller också vissa bestämmelser som tar sikte på förhållandet mellan borgenären och den som driver in hans fordran. Den som har inkasserat medel för annans räkning skall sålunda enligt 10 S hålla dessa medel avskilda och utan dröjsmål sätta in dem pä räkning i bank eller motsvarande. Har annat inte avtalats, skall medlen utan dröjsmål redovisas till huvudmannen.

1II § föreskrivs viss tystnadsplikt för den som är eller har varit verksam i sådan yrkesmä.ssig inka.ssoverksamhet som fordrar tillstånd enligt lagen.


 


Prop.  1980/81:10                                                                   30

Datainspektionens tillsyn över alt inkassolagen efterlevs, gäller såväl Gällande rätt tillståndspliktig som icke tillståndspliktig yrkesmässig inkassoverksamhet. Inspektionens tillsyn omfattar dock inte verksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, kreditinrättning under bankinspek­tionens tillsyn eller advokat. Bestämmelser rörande tillsynen finns i 13-16 i>§. Datainspektionen har enligl 14 § bl. a. rätt att företa inspektion hos den som bedriver inkassoverksamhet. För att framtvinga att god inkassosed iakttas och att lagen i övrigt efterlevs får inspektionen enligt 15 § meddela de föreskrifter som föranleds av tillsynen. Sådan föreskrift får förenas med vite. Beträffande den som har erhållit tillstånd att bedriva inkassoverksamhet kan datainspektionen i sista hand återkalla tillståndet.

117 § finns bestämmelser om straff för vissa förfaranden i strid mot lagen. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bedriver inkassoverksamhet utan erforderligt tillstånd kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Motsvarande gäller, om den som bedriver inkassoverksamhet lämnar osann uppgift i upplysning som datainspektionen begär för sin tillsyn.

Lagen innehålleräven bestämmelser om skadeståndsskyldighet. Den som bedriver yrkesmässig inkassoverksamhet är sålunda enligt 18 § skyldig att ersätta skada som till följd av verksamheten tillfogas någon genom otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd. Ersättning kan utgå även för s.k, ideell skada.

Datainspektionens beslut enligt inkassolagen kan överklagas hos regering­en. Justitiekanslern får föra talan för att la till vara allmänna intressen (19§).

2.3 Regler om gäldenärers skyldighet att ersätta kostnader för inkas.soåtgär-der

Genom lagändring år 1971 infördes i 18 kap. 8 S rättegångsbalken regler om skyldighet för en gäldenär att ersätta kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före en rättegång. Kostnaden ersätts som rättegångskostnad. Ersättningen utgår enligl bestämmelser som regeringen meddelar. Dessa finns numera i inkassokostnadskungörelsen. Ersättning utgår f. n. med högst 55 kr, i fråga om krav som avses i 5 S inkassolagen och med 45 kr. i fråga om amovteringsplan som har tillkommit i samband med fordringens inkassering. En förutsättning är dock att åtgärden skäligen har varit påkallad för att ta till vara borgenärens rätt. Om särskilda skäl föreligger, får ersättning utgå med högre belopp. Reglerna medför inte rätt till ersättning för mindre kostnads­krävande åtgärder, t, ex. enkla betalningspåminnelser (jfr prop, 1971:105 s. 19).

Motsvarande bestämmelser giiller i mål om lagsökning eller betalningsfö­reläggande, om en inkassoålgärd har vidtagits före ansökan om sådant förfarande (15 och 22 SS lagsökningshigen saml 2 S inkassokostnadskungö­relsen).


 


Prop.  1980/81:10


31


Den reglering som nu har berörts är som framgått tillämplig endast om en Deparlemenis-inkassoåtgärd har följts av rättegång eller ansökan om lagsökning eller promemorian betalningsföreläggande. Det finns inle några direkt tillämpliga föifaltnings-regler om ersättning för inkassokostnad i den situationen att gäldenären betalar huvudtördringen jämte eventuell ränta innan saken har gått så långt som till process. Gäldenären anses emellertid även i sådant fall vara skyldig att ersätta inkassokostnad. och det har förutsatts att de tidigare redovisade reglerna om ersättningens storlek m. m, i praktiken kommer alt vara vägledande även i denna situation (jfr prop, 1971:105 s, 19), Datainspektio­nen har i sin tillsynsverksamhet beträffande inkassolagen ansett skyldigheten att iaktta god inkassosed iimebära att inkassoförelag och andra inte bör betinga sig högre ersättning för inkassokostnad av gäldeniiren iin vad en domstol skulle döma ut för en motsvarande inkassoålgärd. Något hinder torde doek inte föreligga mot att en borgenär genom avtal med gäldenären betingar sig ersättning även för sådana enkla betalningspåminnelser som borgenären inte kan få ersättning för enligt de nyss berörda processuella reglerna. Alt sända ut en sådan betalningspåminnelse faller inle under inkassolagen (se avsnitt 2,2 ovan).

3 Departementspromemorian

Här redovisas kortfattat förslagen i departementspromemorian. En närmare redogörelse för dem länmas senare i anslutning till behandlingen av de olika aktuella frågoma.

3.1  Kreditupplysningslagen

Enligt departementspromemorian bör kredilupplysniiigslagens tillämp­ningsområde (! §) behållas i sak oförändrat. Begreppet "yrkestnässigt bedriven kreditupplysningsverksamhel" föreslås emellertid bli ersatt med en tydligare beskrivning av tillämpningsområdet. När det gäller undantaget för intern förmedling av kreditupplysningar mellan bl. a. kreditinrättningar under bankinspektionens tillsyn föreslås i promemorian att sådana finans­bolag som enligl den numera antagna lagen (1980:2) om finansbolag ställs under bankinspektionens tillsyn även i fortsättningen skall omfattas nv kreditupplysningslagen och alltså inte falla under det nämnda undantaget. Vidare föreslås ett tillägg till t S som innebär att det av bankerna gemensamt ägda kreditupplysningsföretaget Upplysningscentralen UC .AB uttryckligen likställs med annan kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn än finansbolag.

Medan definitionen av begreppet kreditupplysning behålls oförändrad föreslås i fråga om begreppet personupplysning en betydelsefull ändring (2 S). Enligt förslaget skall sålunda personupplysning i fortsättningen innefatta varje kreditupplysning om enskild fysisk person. Detta innebär alt


 


Prop.  1980/81:10


32


även  sädana  kreditupplysningar  om  enskilda   näringsidkare  oeh  andra     Departements-personer med ett väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet som tidigare    promemorian har betraktats som s. k, företagsupplysniiigar skall falla under de särskilda skyddsreglerna beträffande personupplysningar (7, 8, 9 oeh 11 SS),

Bestämmelserna om tillstånd till kreditupplysningsverksamhet bör enligt promemorian behållas i huvudsak oförändrade (3 oeh 4 SS). Vissa ändringar föreslås dock. Bl, a. skall datainspektionen ges rätt att förena ett tillstånd med föreskrift om skyldighet att anmäla ändring av förhållande som har haft betydelse för tillståndet (4 §).

Någon ändring föreslås inte i den grundläggande regeln om hur kredit­upplysningsverksamhet skall bedrivas (5 S). Däremot föreslås vissa ändring­ar i de bestämmelser som närmare fyller ut denna regel. Sålunda föreslås all bestämmelsen om förbud mot hantering av viss särskilt ömtålig personlig information (6 §) kompletteras med ett förbud även mot uppgifter om åtgärder enligt viss ytterligare lagstiftning.

Bestämmelserna i 7-9 SS, vilka gäller personupplysningar, skall som tidigare nämnts enligt promemorieförslaget fä ett vidare tillämpningsområde och omfatta även kreditupplysningar om enskilda näringsidkare o. d.

Beträffande 7 S, som i princip förbjuder uppgift i personupplysningar om en inle tillförlitligt fastställd betalningsförsummelse, föreslås i promemorian en ändring av bestämmelsen om att datainspektionen får medge undantag från detta förbud. Ändringen innebär dels att dispensrätten läggs hos regeringen men med möjlighet att delegera den till datainspektionen, dels att förutsättningarna för att medge undantag anges närmare.

I 8 § föreslås den ändringen, att gränsen för hur gamla kreditupplysnings-uppgifter som får lämnas ut i personupplysningar sänks från fem år till tre år beträffande uppgifter i allmänhet. Främst på grund av att paragrafen enligt förslaget skall galla även för kreditupplysningar om enskilda näringsidkare o. d. föreslås emellertid att femårsgränsen behålls förvissa i sammanhanget särskilt betydelsefulla uppgifter,

I fråga om 9 §. som i princip innebär att personupplysning inte får lämnas ut till annan än den som har ett legitimt behov av upplysningen, görs i promemorian vissa uttalanden om hur paragrafen bör tillämpas beträffande s. k. äkta make-upplysningar, dvs. personupplysningar som nären make har sökt kredit e.d. lämnas även om andra maken.

När det gäller bestämmelsen om att var och en har rätt alt mot skälig avgift få besked om innehållet i de uppgifter som finns lagrade om honom (11) S) föreslås ett tillägg som klargör att bestämmelsen omfattar även rätt till besked om att det inte finns några uppgifter lagrade. Den föreslagna ändringen motsvarar det tillägg som genom en tidigare författningsändring (SFS 1979:334) har gjorts i 10 S datalagen.

Bestämmelsen i US om rätt till s, k. personupplysningskopia fär som tidigare har berörts enligt förslaget ett utvidgat tillämpningsområde. Därjämte   föreslås   i   promemorian   ett   par   andra   viktiga   ändringar   i


 


Prop.  1980/81:10


33


paragrafen. För del första föreslås sålunda att. till skillnad från vad som nu     Departements-gäller enligt lagen, besked i fortsättningen skall lämnas även om för vems     promemorian räkning personupplysningen   har  begärts.   Bl, a.   underlättas  härigenom legitimitetskontrollen enligt 9 S. Vidare föreslås vissa regler som gäller den situationen alt del som ett led i en persouupplysning har lämnats uppgifter även om en annan person, som t. ex. vid en äkta make-upplysning.

Bestämmelserna om rättelse av orikliga eller missvisande uppgifter i kreditupplysningar och register (12 §) bör enligt promemorian behållas i . huvudsak oförändrade, I promemorian görs emellertid vissa uttalanden om deras tillämpning,

I bestämmelserna om överlåtelse och upplåtelse av register i kreditupp­lysningsverksamhet och om hantering av sådant register när en kredilupp­lysningsverksamhet upphör (13 S) föreslås ett tillägg. Detta innebär att den som bedriver verksamheten skall göra anmälan till datainspektionen även när ett register skall kasseras och att inspektionen då får föreskriva hur man skall förfara med registret.

Reglerna om dalainspektionens tillsyn över kreditupplysningsverksamhel (15-18 S§) föreslås stå kvar utan väsentlig ändring, I syfte all underlätta inspektionens tillsyn över kreditupplysningsverksamhel som bedrivs genom utgivande av tryckt skrift föreslås emellertid en ny bestämmelse i 16 S, Enligt denna skall den som bedriver sådan verksamhet inom en vecka efter utgivandet av skriften kostnadsfritt lillslälla datainspektionen ett exemplar av denna.

I bestämmelserna om straff (19 S) och förverkande av register (20 §) föreslås vissa justeringar och tillägg som föranleds av olika förslag som tidigare har berörts. Däremot föreslås inte någon ändring i bestämmelserna om skadestånd (21 S), vite (22 §) och talan mot datainspektionens beslut (23 S).

Lagen gäller som tidigare har framgått även för kreditupplysningsverk­samhet som bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysningar i tryckt skrift. För sådan verksamhet gäller emellertid vissa särskilda regler som bl. a. hänger samman med skyddet för tryckfriheten (se 3, 9, 11 och 12 SS). Sedan kreditupplysningslagen kom lill har genom en ändring i tryckfrihetsförord­ningen en del icke tryckta skrifter i tryckfrihelsrättsligt hänseende jämställts med tryckt skrift. Delta gäller enligt 1 kap. 5 S tryckfrihetsförordningen under vissa förutsättningar skrift som har mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande, I promemorian föreslås att dessa skrifter även enligt kreditupplysningslagen i vissa hänseenden jämställs med tryckta kreditupplysningsskrifter. Detta bör emellertid enligt prome­morian gälla endast i fråga om undantaget från tillståndsplikten (3 S), de särskilda reglerna om rättelse (12 S) och den föreslagna nya bestämmelsen om skyldighet att leverera kreditupplysningsskrift till dalainspektionen (16 S). Däremot bör enligt promemorian regeln om legitimiteiskoniroll vid personupplysning (9 S) och bestämmelserna om personupplysningskopia

3 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop.  1980/81:10                                                                   .34

(11 S) gälla i  fråga om personupplysningar som  lämnas genom sådana     Departements-
steiieiler m. m. som i övrigt jämställs med tryckta skrifter.
              promemorian

Ändringarna i kreditupplysningslagen skall enligt promemorieförslagel träda i kraft den 1 juli 1980.

3.2 Inkassolagen

I promemorian föreslås att inkassolagens tillämpningsområde (1 S) utvidgas till att omfatta även sådan inkassoverksamhet som f, n. inte faller under lagen. Undantag skall dock fortfarande gälla för enskild persons eller dödsbos verksamhet för indrivning av egen fordran som inte har uppkommit i näringsverksamhet och inte heller har övertagits för indrivning. Givetvis skall även exekutiv myndighets verksamhet vara undantagen. Vidare föreslås att begreppet "inkassoverksamhet" definieras tydligare än f, n. Syftet är bl. a. att i enlighet med önskemål från datainspektionen klart undanta utsändande av helt neutrala betalningspåminnelser från tillämp­ningen av lagen.

Enligt promemorian bör man i princip behålla kravet på tillstånd av datainspektionen för yrkesmässigt bedriven inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning (2 S). Några ändringar av lillståndsbestämmelserna föreslås emellertid. En ändring hänger samman med att begreppet "yrkes­mässigt bedriven inkassoverksamhet" utmönstras som beskrivning av lagens tillämpningsområde. Ändringen innebär alt tillståndsplikten inte skall gälla för inkassoverksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar. Vidare föreslås att det nuvarande undanlaget från tillståndsplik­ten för inkassoverksamhet som bedrivs av kreditinrättning under bankin­spektionens tillsyn utformas sä att det klart framgår att bl. a. finansbolag som avses i lagen om finansbolag skall omfattas av undantaget.

I promemorian föreslås också ett par helt nya undantag från tillstånds­plikten. Det ena gäller inkassoverksamhet som utgör ett underordnat led i en annan verksamhet som bedrivs ulan förvärvssyfte. Del andra nya undantaget avser s. k. koneerninkasso. dvs. inkassoverksamhet som bedrivs av ett företag för annat förelag som tillhör samma koncern. I anslutning till dessa regler föreslås emellertid en särskild bestämmelse som hindrar att de nya undantagen utnyttjas för att kringgå tillståndsplikten.

Bestämmelserna om meddelande av tillstånd (3 S) föreslås kompletterade med en bestämmelse som - i likhet med vad som föreslås i fråga om tillstånd enligt kreditupplysningslagen - ger datainspektionen rätt att förena ett tillstånd med föreskrift om skyldighet att anmäla ändring av förhållande som har haft betydelse för tillståndet.

Den grundläggande regeln om att inkassoverksamhet skall bedrivas enligt god inkassosed så att gäldenären inte vållas onödig skada e, d, (4 S) bör enligt promemorian behållas oförändrad.

Beträffande bestämmelserna om utformningen av krav mot gäldenär (5 S)


 


Prop.  1980/81:10                                                                   35

föreslås en del kompletteringar. Sålunda föreslås uttryckliga föreskrifter om      Departemenls-att ett krav alltid skall  innehålla  bl.a,  tydlig uppgift om grunden för     promemorian fordringen samt anvisning om lämpligt betalningssätt. Är det fråga om en fordran som har överlåtits eller pantsatis och kan gäldenären pä grund därav inte med befriande verkan betala till överlätare eller pantsältare. skall vidare tydlig upplysning om detta förhållande lämnas i kravet.

I bestämmelsen om att rättslig åtgärd inte får vidtas förrän gäldenären har tillställts krav enligt 5 S och den i kravet angivna tidsfristen har löpt ut (6 S) föreslås inte någon ändring. Däremot görs i promemorian uttalanden om tillämpningen av 5 och 6 S§ när det gäller vissa ränteanspråk.

Enligt 7 S gäller inte bestämmelserna om krav före rättslig åtgärd, om gäldenären uppenbarligen försöker undandra sig alt betala eller om del annars föreligger särskilda skäl. 1 promemorian föreslås att bestämmelserna i 5 S om själva utformningen av ett krav dock inte skall få frångås ens i en sådan situation, om ett krav ändå kommer i fråga före den rättsliga åtgärden.

I 10 S, som reglerar ett inkassoombuds hantering av inkasserade medel, föreslås vissa ändringar beträffande skyldigheten att hälla sådana medel avskilda. En ändring betingas av den föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde och innebär att skyldigheten att utan dröjsmål sätta in inkasserade medel på bankräkning eller motsvarande inte skall gälla, om medlen har uppburits i inkassoverksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar. En annan ändring tar sikte på den situationen att den som får en borgenärs uppdrag att driva in en fordran redan har ett annat, fortlöpande uppdrag av borgenären att i väsentlig omfattning uppbära medel för dennes räkning utan skyldighet att hålla dessa medel avskilda. För sådana fall föreslås att parterna skall kunna träffa en skriftlig överenskommelse om undantag frän skyldigheten enligt inkassolagen att hälla inkasserade medel avskilda.

Beträffande bestämmelserna om tystnadsplikt i inkassoverksamhet (11 S) föreslås vissa ändringar som hänger samman med de föreslagna ändringarna av tillståndspliktens omfattning. Enligl förslaget skall tillämpningsområdet för reglerna om tystnadsplikt inte längre kopplas ihop med tillståndsplikten. 1 stället föreslås att tystnadsplikten skall gälla för den som är eller har varit verksam i inkassoverksamhet avseende indrivning av fordringar för annans räkning eller av fordringar som har övertagits för indrivning.

F. n. finns inte i inkassolagen några särskilda bestämmelser om register som används i inkassoverksamhet. För personregister som förs med hjälp av ADB gäller dock datalagen. I promemorian föreslås att inkassolagen kompletteras med bestämmelser om gäldenärsregister i tillståndsplikfig inkassoverksamhet. Förslaget är på denna punkt utformat i överensstäm­melse med reglerna i 13 S kreditupplysningslagen. Enligt förslagel skall bestämmelserna om gäldenärsregister las upp i en ny paragraf, 10a§, i inkassolagen.

I bestämmelserna om straff (17 S) föreslås en del ändringar som beror av


 


Prop.  1980/81:10


36


vissa tidigare berörda förslag. Bl. a. föreslås reglerom straff för brott mot de     Departements-nya bestämmelserna om gäldenärsregister. Vidare föreslås, efter mönster     promemorian från 20 S kreditupplysningslagen, regler om förverkande av register.

1 ett särskilt avsnitt av promemorian behandlas, med anledning av anmärkningar av datainspektionen, frågor om förhållandet mellan inkasso­lagen och viss annan lagstiftning. Det gäller bl, a. konkurslagen (1921:225), 12 kap. 44 S jordabalken och 35 S bostadsrällslagen (1971:479) samt lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen). Något förslag till lagändring läggs inte fram i promemorian i anslutning härtill,

I promemorian föreslås att ändringarna i inkassolagen skall träda i kraft den 1 juli 1980.

3.3 Ersättning för inkassokostnader

I promemorian läggs fram förslag till ny lagsliflning om en borgenärs rätt till ersättning av gäldenären för inkassokostnad, I anslutning därtill föreslås ändringar i lagsökningslagen samt följdändringar i viss annan lagstiftning. Förslagen grundas på datainspektionens utredning den 20 juni 1978 om inkassokostnader (se avsnitt 1) men innebär flera avvikelser från och kompletteringar av inspektionens förslag.

Enligt departementspromemorian bör de gällande bestämmelserna om rätt till ersättning för inkassokostnader som rättegångskostnad ersättas med en civilrättslig reglering som blir direkt tillämplig även när anspråk på ersättning för inkassokostnader framställs utom rätta. Liksom f. n. bör reglerna ha till syfte bl, a. att skydda gäldenärerna mot överdrivna anspråk på kostnadsersättning, 1 promemorian föreslås att reglerna förs samman lill en särskild lag om ersättning för inkassokostnad.

Enligt 1 S första stycket i lagförslaget gäller lagen en gäldenärs skyldighet att utge ersättning för inkassokostnad. Lagen tillämpas dock inte om ersättningsskyldigheten är särskilt reglerad (5 S i förslaget). Med inkasso­kostnad förstås enligt 1 S andra stycket borgenärens kostnad för krav och andra förhållandevis enklare åtgärder som har syftat lill att förmå gäldenären alt betala en förfallen skuld. Den föreslagna definitionen av inkassokostnad innebär alt lagen kommer att reglera även rätten till ersättning då en faktura eller annan neutral betalningspåminnelse sänds ut efter förfallodagen,

I 2 § anges vilka inkassokostnader som skall vara ersättningsgilla. Förslaget anknyter här till de nuvarande bestämmelserna i inkassokostnads­kungörelsen. Gäldenären skall sålunda ersätta inkassokostnad som avser krav rörande en skuld, om kravbrev som har utformats enligt 5 S inkassolagen har tillställts gäldenären. Han skall vidare ersätta inkassokost­nad som avser upprättande i samråd med honom av fullständig plan för amortering av återstående del av en skuld, om planen har satts upp skriftligt och tillställts honom. Som en allmän förutsättning för ersättningsskyldighet gäller enligt förslaget att kostnaden skall ha varit skäligen påkallad för att ta


 


Prop.  1980/81:10                                                                  37

till vara borgenärens rält.                                                                Departemenls-

I fråga om ersättningsbeloppens storlek föreslås att regeringen skall promemorian utfärda en särskild förordning, 1 lagförslagets 3 § har därför tagits upp en bestämmelse om alt ersättning som avses i 2 S utges med skäligt belopp enligt vad regeringen närmare förskriver, 1 3 S föreslås vidare en bestämmelse som innebär att ränta inle skall ulgå på fordran på ersättning för inkassokost­nad.

1 4 S första stycket i lagförslaget fastslås att gäldenären inle skall vara skyldig att utge ersättning för annan inkassokostnad än som avses 12 S. Detla innebär bl. a. alt gäldenären inle är skyldig att ersätta kostnader lör neutrala betalningspåminnelser efter förfallodagen,

Lagen föreslås bli tvingande till gäldenärens förmån (4 S andra stycket i lagförslaget). Avtal som utvidgar gäldenärens skyldighet att utge ersättning för inkassokostnad utöver vad som följer av den förslagna lagen skall sålunda vara ogiltigt. Detta skall enligt promemorian gälla oavsett när avtalet har träffats och även om betalning har erlagts enligt avtalet. Enligt promemorian bör gäldenären emellertid inom ramen för en process kunna på ett bindande sätt disponera över sin skyldighet att utge ersättning för inkassokostnad. Han bör alltså genom förlikningsavtal eller processuellt medgivande kunna ta på sig en längre gående ersällningskyldighet än den som följer av den föreslagna lagen. Mål rörande ersättning för inkassokostnader bör med andra ord vara disposiliva. Enligl promemorian bör denna princip dock inte upprätthållas fulll ul i mål som handläggs enligt lagsökningslagen.

När det gäller lagsökningslagen föreslås till en början sådana ändringar att en borgenär får möjlighet att i samband med lagsökning för en fordran som har föranleti inkassokostnad lagsöka gäldenären också för ersättning för denna kostnad, även om kostnadsanspråket inte grundar sig på ett skriftligt fordringsbevis.

Enligt promemorian kan det godtas att domstolens skyldighet att självmant pröva anspråk på ersättning för inkassokostnad i princip bortfaller i vanlig rättegång. Vid lagsökning och betalningsföreläggande framstår detta emellertid enligl promemorian som en alltför ofördelaktig följd av den föreslagna civilrättsliga regleringen. Detta sammanhänger framför allt med alt i summarisk process gäldenärens blotta passivitet leder till utslag eller slutbevis i enlighet med borgenärens ansökan, ulan materiell prövning från domstolens sida. Här finns det sålunda särskilt stor risk för alt gäldenären belastas med en alltför stor ersättningsskyldighet, om officialprövningen bortfaller. I promemorian föreslås därför att man i lagsökningslagen för in bestämmelser som ger domstolen i princip samma möjligheter som i dag att självmant pröva ett anspråk på ersättning för inkassokostnad som framställs i summarisk process. De föreslagna bestämmelserna innebär i huvudsak att lagsöknings- och betalningsföreläggandeinstituten skall hållas öppna endast för anspråk på sådan ersättning för inkassokostnad som kan utgå enligt den föreslagna särskilda lagen och de verkställighetsföreskrifter som regeringen


 


Prop.  1980/81:10


38


meddelar i anslutning till denna. Anspråk på inkassokostnadsersältning som     Allmänna

går därutöver skall enligt de föreslagna ändringarna i lagsökningslagen     utgångspunkter

avvisas av domstolen redan i ett inledande skede av förfarandet.

Enligt förslaget till lag om ersättning för inkassokostnad är gäldenären, som tidigare har berörts, skyldig att utge ersättning för krav endast om han har tillställts ett skriftligt krav som har utformats pä det sätt som anges i 5 S inkassolagen. Detsamma gäller redan i dag enligt inkassokostnadskungörel­sen. Enligt promemorian bör emellertid domstolarnas kontroll av kravbre­vens utformning skärpas, sä att bestämmelserna i 5 S inkassolagen kan slå igenom ordentligt. I promemorian föreslås därför att man i lagsökningslagen för in bestämmelser som ålägger en borgenär att, när han ansöker om lagsökning eller betalningsföreläggande för kravkoslnad, till ansökningen foga en avskrift av kravbrevet. Motsvarande skall enligt promemorieförsla­get gälla om borgenären gör anspråk på ersättning för att ha upprättat en amorteringsplan.

I övrigt föreslås i promemorian en del mindre justeringar i lagsökningsla­gen, vilka föranleds av de föreslagna nya reglerna om ersättning för inkassokostnad. Vidare föreslås följdändringar i 18 kap. 8 S rättegångsbal­ken och i 8S lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

I promemorian föreslås att den nya lagen om ersättning för inkassokostnad samt ändringarna i lagsökningslagen m, m. skall träda i kraft den I juli 1980.

4 Allmän motivering

4.1 Allmänna utgångspunkter

En väl fungerande kreditmarknad har slor betydelse i vårt samhälle. Både företag och privatpersoner har ofta behov av krediter för olika ändamål. Det är emellertid från flera synpunkter angeläget att kreditgivningen sker under ansvar och efter sunda principer. Detta förutsätter bl. a. att kreditgivarna kan få ett tillfredsställande underlag för sin kreditbedömning. En effektiv och vederhäftig kreditupplysningsverksamhel fyller alltså en viktig upp­gift.

I Sverige finns f. n. fyra rikstäckande kreditupplysningsföretag. Dessutom lämnas kreditupplysningar i varierande omfattning av olika kreditinrättning­ar och en rad andra företag och organisationer. Kreditupplysningsverksam­heten bedrivs i allt större utsträckning med hjälp av ADB och liknande tekniska metoder, som medger att ett mycket stort informationsmaterial lagras. Det är angeläget att så långt möjligt se till alt det inte genom sådan verksamhet sprids oriktiga eller missvisande uppgifter om företag och enskilda personer och att den personliga integriteten inte heller i övrigt utsätts för ett otillbörligt intrång.


 


Prop. 1980/81:10


39


Kreditupplysningslagen (1973:1173), som reglerar den yrkesmässiga Allmänna kreditupplysningsverksamheten, bygger på en avvägning mellan å ena sidan utgångspunkter intresset av att denna verksamhet kan bedrivas så effektivt som möjligt och å andra sidan önskemålet av skydd för en privat sfär som bör vara fri från insyn i detta sammanhang. Det senare önskemålet har i lagen tillmätts särskild betydelse när det gäller enskilda personer. För dem finns speciella skyddsregler om s. k. personupplysningar. I fråga om juridiska personer samt enskilda personer som driver eller på annat sätt har inflytande över viss näringsverksamhet har däremot intresset av en effektiv och mer inträngande kreditupplysningsverksamhet ansetts väga tyngre. Lagen skyddar emellertid även dessa kategorier genom generellt tillämpliga bestämmelser, som syftar bl. a. till att hindra spridning av särskilt ömtålig personlig information samt felaktiga eller missvisande upplysningar. Såväl enskilda som allmänna intressen las till vara genom regler för hanteringen av kreditupplysningsre­gister samt regler om tillslåndsplikt och offentlig tillsyn över kreditupplys­ningsverksamheten. I den mån kreditupplysningsregister förs med hjälp av ADB och avser enskilda personer, vare sig dessa är näringsidkare eller ej. gäller datalagen (1973:289) vid sidan av kreditupplysningslagen.

För kredilmarknaden och näringslivet i övrigt är det viktigt att den som har beviljat en kredit kan driva in sin fordran på ett effektivt sätt. Det finns speciella inkassoförelag som ägnar sig åt att driva in fordringar för kreditgivarnas räkning. Många kreditgivare driver naturligtvis också själva in sina fordringar. Även på inkassoområdet aktualiseras behovet av skydd för den personliga integriteten och andra personliga intressen. Framför allt är det angeläget att gäldenärerna inte utsätts för alltför hårda eller på annat sätt otillbörliga inkassoåtgärder.

Inkassolagen (1974:182) kom lill för att tillgodose främst de nyss nämnda skyddsbehoven. Enligt lagens grundläggande regel skall all yrkesmässig inkassoverksamhet bedrivas med iakttagande av god inkassosed. Den närmare innebörden av delta begrepp fastslås i vissa hänseenden genom särskilda bestämmelser om bl. a. förfarandet vid krav mot gäldenärer. Reglerna om god inkassosed är emellertid avsedda att ta till vara inte bara gäldenärernas intressen ulan även borgenärernas anspråk på bl. a, korrekt hantering och redovisning av medel som har inkasserats av ombud. 1 princip all yrkesmässig inkassoverksamhet har ställts under offentlig tillsyn. För inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning e. d. gäller tillslåndsplikt.

Inkassoåtgärder medför regelmässigt kostnader som tas ut av gäldenären. Ett viktigt intresse i delta sammanhang är att denne inte skall behöva belastas med onödiga eller alltför höga inkassokostnader.

Gällande författningsregler om rätten lill ersättning för inkassokostnader finns i rättegångsbalken och anslutande författningar. Bestämmelserna innebär att borgenären har rätt att i samband med vanlig rättegång eller summarisk process rörande en fordran kräva ut vissa inkassokostnader som


 


Prop. 1980/81:10                                                                    40

processkostnad.   Ett  viktigt  syfte  med   bestämmelserna   är   att  skydda     Allmänna

gäldenären mot överdrivna koslnadsanspråk. För den situationen att ett     utgångspunkter

fordringsanspråk inte leder till process utan görs upp utom rätta finns inte

någon motsvarande reglering. De processrättsliga kostnadsbestämmelserna

betraktas emellertid som vägledande även i utomrättsliga sammanhang,

bl. a. genom att de i praxis bildar norm för vad som utgör god inkassosed när

det gäller krav på ersättning för inkassokostnader.

Kreditupplysningslagen och inkassolagen, som har gällt i huvudsak oförändrade sedan den 1 juli 1974, står under tillsyn av datainspektionen. Lagarna har i förening med inspektionens tillsynsverksamhet haft avsevärd betydelse för att åstadkomma och bevara en från olika synpunkter god standard inom kreditupplysnings- och inkassoverksamheten. 1 stort sett har de båda lagarna fungerat utan betydande lillämpningssvårigheter och visat sig innefatta rimliga avvägningar mellan de olika intressen som kan göra sig gällande. Även de nuvarande, processrältsliga reglerna om ersättning för inkassokostnader har visat sig fylla en viktig funktion.

Datainspektionen har i två promemorior, som överlämnats till justitiede­partementet, redovisat sina erfarenheter som tillsynsmyndighet. Enligl inspektionen visar dessa erfarenheter att såväl kreditupplysningslagen som inkassolagen behöver ses över i en del hänseenden. Även riksdagen har uttalat sig för en översyn av de båda lagarna. I anledning av ett särskilt utredningsuppdrag har dalainspektionen vidare lagt fram förslag till nya regler om ersättning för inkassokostnader saml utrett frågan om ett system för långsiktig reglering av bl. a. inkassokostnadsersätlningarnas storlek.

Den begärda översynen av kreditupplysningslagen och inkassolagen har verkställts inom justitiedepartementet och redovisats i departementsprome­morian (Ds Ju 1979:8) Kreditupplysning och inkasso. Promemorian inne­håller åtskilliga förslag till ändringar och kompletteringar av de båda lagarna.

Beträffande kreditupplysningslagen föreslås bl. a. alt omfattningen av del centrala begreppet personupplysning vidgas. Förslagel innebär alt kredit­upplysningar om alla enskilda personer, även näringsidkare m. fl., skall omfattas av de särskilda skyddsreglerna för personupplysningar. Den nuvarande femårsgränsen för äldre uppgifter i personupplysningar skall enligt förslaget sänkas till tre år för uppgifter i allmänhet. Vidare föreslås att den som avses med en personupplysning alltid skall ha rätt lill automatiskt besked om vem som har begärt upplysningen.

I fråga om inkassolagen föreslås bl. a. alt lagens tillämpningsområde utvidgas sä att lagen kommer att gälla för all inkassoverksamhet utom enskilda personers och dödsbons indrivning av egna, rent privata fordringar. Samtidigt föreslås en inskränkning av tillståndsplikten enligt lagen. Från kravet på tillstånd undantas sålunda enligt förslaget s. k. koneerninkasso samt viss inkassoverksamhet som bedrivs utan förvärvssyfte, t. ex. av kommuner, fackföreningar och en del andra organisationer. Vidare föreslås


 


Prop.  1980/81:10


41


 


kompletteringar av bestämmelserna om krav i inkassoverksamhet samt helt nya bestämmelser om gäldenärsregister i sådan verksamhet.

I departementspromemorian läggs också fram förslag lill en ny, civilrättslig reglering av rätten till ersättning för inkassokostnader. Förslaget innebär att en särskild lag om ersättning för inkassokostnad skall träda i stället för de nuvarande processrältsliga reglerna och till skillnad från dem vara tillämplig även när anspråk på kostnadsersättning framställs utom rätta. Ersättning skall dock inte kunna tas ut för rena betalningspåminnelser. 1 anslutning lill de nya reglerna föreslås vissa ändringar i lagsökningslagen. Ett väsentligt syfte även med de nya reglerna är att skydda gäldenären mot en alltför omfattande ersättningsskyldighet.

Som nyss nämndes har datainspektionen utrett frågan om en långsiktig reglering av ersättningarna för inkassokostnader m. m. Inspektionen har i denna del funnit alt det inte är lämpligt att anknyta ersättningarnas storlek till något slags index. Inspektionen förordar därför att man som f. n. låter regeringen utfärda föreskrifterom ersättningsbeloppen, vilka vid behov kan ändras vid återkommande tillfällen. Enligt förslaget skall emellertid inspek­tionen i samråd med statens pris- och kartellnämnd genomföra fortlöpande kostnadsundersökningar och på grundval av dessa förelägga regeringen förslag om ändringar i ersättningsbeloppen.

Vid remissbehandlingen har departementspromemorian fått ett i huvud­sak positivt mottagande. Fierlalet avde förslag som gäller kredilupplysnings­lagen och inkassolagen har sålunda godtagits. Praktiskt taget alla remissin­stanser anser även all man bör införa nya regler om rätten till ersättning för inkassokostnader. De närmare förslag som departementspromemorian innehåller i dessa avseenden har dock mött viss kritik. Datainspektionens förslag beträffande en långsiktig reglering av inkassokostnadsersältningar-nas storlek biträds av de flesta remissinstanser som har yttrat sig i denna del. Från ett par håll anförs emellertid kritiska synpunkter.

När det gäller kreditupplysningslagen och inkassolagen anser jag att vad som har redovisats i departementspromemorian och framkommit under remissbehandlingen ger vid handen alt lagarna bör revideras i en del avseenden. Departementspromemorian utgör enligf min mening en god grund för de ändringar och kompletteringar som kan behöva göras. På vissa punkter finns det dock anledning att ta fasta pä den kritik som har förts fram av olika remissinstanser.

I fråga om kredilupplysningslagen koncentreras remissinstansernas intres­se främst till den föreslagna ändringen av det i lagen använda begreppet personupplysning. Beträffande sådana upplysningar innehåller lagen en rad särskilda regler som på olika sätt begränsar rätten att lagra och lämna information. Förslaget att dessa regler skall gälla även för enskilda personer som är näringsidkare avstyrks av åtskilliga remissinstanser, som anser att den nuvarande gränsdragningen mellan personupplysningar och s. k. företags­upplysningar bör behållas oförändrad. Enligt min mening har förslaget


Allmänna utgångspunkter


 


Prop.  1980/81:10


42


visserligen bl. a. den fördelen att enskilda näringsidkare får ett något bättre Allmänna skydd än f. n. mot missvisande uppgifter om betalningsförsummelser. Det utgångspunkter skulle emellertid föra för långt att på det sätt som har föreslagits likställa enskilda näringsidkare med vanliga privatpersoner. Som jag i ett senare avsnitt skall gå närmare in på bör gränsen mellan företagsupplysningar oeh personupplysningar även i fortsättningen dras pä i princip samma sätt som nu. En del av fördelarna med förslaget bör dock kunna tas till vara genom smärre ändringar i lagen. Detla återkommer jag till i det följande.

1 övrigt bör enligt min inening de föreslagna ändringarna i kreditupplys­ningslagen i huvudsak genomföras. Del gäller bl, a, förslagel att den som avses med en persouupplysning alltid skall få besked om vem som har begärt upplysningen. Vissa justeringar i förhållande till promemorieförslaget följer emellertid av den ståndpunkt jag nyss redovisade i fråga om gränsdragningen mellan personupplysningar och s. k, företagsupplysningar. Även pä en del andra punkter bör promemorieförslaget jämkas med hänsyn till de påpekan­den som har gjorts under remissbehandlingen och till att ny lagstiftning har införts på andra områden. Jag återkommer senare till dessa frågor.

Vad promemorieförslaget innehåller beträffande inkassolagen bör i allt väsentligt genomföras. Detla gäller bl. a. förslaget om att utvidga lagens tillämpningsområde men att å andra sidan göra en viss inskränkning i tillståndsplikten för att bedriva inkassoverksamhet. I en praktiskt viktig fråga anser jag emellertid, i likhet med en del remissinstanser, att promemorie­förslaget bör frångås. Det gäller gränsdragningen mellan sådana betalnings­påminnelser som inte bör omfattas av lagen och sådana krav för vilka lagen bör gälla. Enligt förslaget skall en betalningspåminnelse, för alt falla utanför lagen, inte få innehålla någon mereller mindre bestämd frist för betalningen. En sådan gränsdragning kan enligt min mening i vissa fall medföra praktiska olägenheter. Jag anser därför att man bör välja en annan lösning. Detla återkommer jag till i ett senare avnsitl. Också beträffande de föreslagna bestämmelserna om hur ett krav skall vara utformat kan det med hänsyn till den remisskritik som har framkommit pä denna punkt finnas anledning att avvika något från promemorieförslaget. Förslagel bör även i övrigt justeras i en del avseenden.

Beträffande förslaget till ny lagstiftning om rätten till ersättning för inkassokostnader har domstolsverket framhållit att man bör avvakta resultatet av det arbete som pågår inom rättegångsutredningen (Ju 1977:06) innan slutlig ställning tas till förslaget. För min del anser jag emellertid att det inte finns anledning att dröja med de nya reglerna tills rättegångsutredning­ens omfattande arbete har slutförts. Innehållet i de föreslagna reglerna har i huvudsak godtagits under remissbehandlingen. Också enligt min mening är förslaget väl ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning på området. Med hänsyn till vad några remissinstanser har framhållit bör emellertid förslaget kompletteras med regler om viss rätt till ersättning även för kostnaden för enkla betalningspåminnelser. Också en del andra justeringar kan behöva


 


Prop.  1980/81:10                                                                   43

göras. Vidare bör de föreslagna ändringarna i lagsökningslagen, vilka på     Kreditupplysnings-någon punkt har mött kritik, inte genomföras fullt ul. Jag återkommer till     lagen dessa frågor i samband med den närmare behandlingen av förslaget i det följande.

Vad slufiigen gäller datainspekfionens förslag beträffande en långsiktig reglering av storleken av ersättningarna för inkassokostnader delar jag inspektionens bedömning att ersättningsbeloppen inte bör anknytas lill något slags index. Jag återkommer även till denna fråga i ett senare avsnitt.

4.2 Kreditupplysningslagen

4.2.1  Tilläntpniiigsområdei

Kreditupplysningslagens tillämpningsområde beskrivs f. n. i 1 S på så sätt att lagen gäller "yrkesmässigt bedriven kreditupplysningsverksamhet"', med vissa närmare angivna undanlag.

Enligt departementspromemorian bör lagens tillämpningsområde, bl. a, med hänsyn till synpunkter som har förts fram av datainspektionen, anges mera konkret ulan att man för den skull gör någon ändring i sak, 1 promemorian föreslås därför all bestämmelsen i 1 S utformas sä att lagen gäller dels kreditupplysningsverksamhel som innebär att någon annat än i enstaka fall lämnar kreditupplysningar mot ersättning eller som ett led i näringsverksamhet, dels oekså annan kreditupplysningsverksamhet, om den är av större omfattning.

Förslaget har godtagits av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Datainspektionen framhåller att den föreslagna lagtexten - tillsammans med de särskilda undantagen - synes uttömmande redovisa det avsedda tillämpningsområdet. Enligt inspektionen måste detta anses vara ett väsentligt rättssäkerhelsanspråk. Samtidigt kan förslaget underlätta inspek­tionens tillsynsverksamhet. Såväl datainspektionen som hovrätten över Skåne och Blekinge anser emellertid att det bör prövas om lagtexten kan göras enklare.

Också jag anser att kreditupplysningslagens tillämpningsområde bör anges tydligare än f. n., huvudsakligen i enlighet med motivens beskrivning av vad som avses med yrkesmä.ssigt bedriven kredilupplysningsverksamhet (se prop. 1973:155 s. 136). Samtidigt är del dock angeläget att lagtexten inte tyngs med alltför omfattande beskrivningar. Enligt min mening är det tillräckligt att ange att lagen gäller kreditupplysningsverksamhet som bedrivs i förvärvssyfte eller som i annat fall är av större omfattning.

Från tillämpningen av kreditupplysningslagen undantas f. n, genom en uttrycklig regel intern förmedling av upplysningar mellan kreditinrättningar, i den mån det är fråga om Sveriges rikshank, Sveriges investeringsbank AB eller kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn.


 


Prop.  1980/81:10                                                                   44

I praxis har denna undantagsregel ansetts omfatta även det av affärsban- Krediliipplysnings-kerna. Sparbankernas bank och Sveriges föreningsbankers förbund gemen- lagen samt ägda kreditupplysningsföretaget Upplysningscenlralen UC AB, som enligt sin av regeringen fastställda bolagsordning stär under bankinspektio­nens tillsyn. UC ombesörjer numera huvuddelen av bankernas interna kreditupplysningsförmedling men bedriver även extern kreditupplysnings­verksamhet i förhållande till företag m, fl. utanför banksektorn. För den externa verksamheten, som faller under kreditupplysningslagen, har UC erhållit datainspektionens tillstånd enligt denna lag.

I departementspromemorian framhålls att det i sak synes vara välgrundat att låta den bankinterna kreditupplysningsverksamhet som bedrivs av UC omfattas av undantagsregeln för intern förmedling av upplysningar mellan kreditinrättningar under bankinspektionens tillsyn. För att detta skall framgå tydligt föreslås att undantagsregeln kompletteras med en bestämmelse, som innebär att med en sådan kreditinrättning jämställs annat företag under inspektionens tillsyn om det har inrättats för kreditupplysningsverksamhel. Vid remissbehandlingen har detta förslag i allmänhet lämnats utan erinran. Också jag ansluter mig till förslaget, som dock bör jämkas något redaktio­nellt,

1 departementspromemorian föreslås vidare att undantagsregeln för intern förmedling av upplysningar mellan kreditinrättningar utformas sä att den inte omfattar finansbolag, även om de genom särskild lagstiftning ställs under bankinspektionens tillsyn.

En sådan ändring i kreditupplysningslagen föreslogs i prop. 1978/79:170 med förslag lill lag om finansbolag i avvaktan på den översyn av kreditupplysningslagen som är aktuell i förevarande lagstiftningsärende. På grundval av denna proposition antog riksdagen nyligen lagen (1980:2) om finansbolag. Denna lag innebär att flertalet finansbolag fr. o. m, den 1 juli 1980 ställs under bankinspektionens tillsyn. Riksdagen sköt dock upp frågan om finansbolagens ställning i kreditupplysningssammanhang till våren 1980. 1 samband med detta beslut hänvisades bl. a. till den nämnda översynen av kreditupplysningslagen (se NU 1979/80:23 s. 17 och rskr 1979/80:139),

Förslagel i departementspromemorian att finansbolagen också i fortsätt­ningen skall omfattas av kreditupplysningslagen har lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Till de instanser som godtar förslaget hör företrädare för såväl näringslivs- som löntagarintressen. Datainspektionen framhåller det som angeläget att promemorieförslaget på denna punkt genomförs och erinrar därvid om den framskjutna roll som flnansbolag med kontokortsverksamhet har inom konsumentkreditområdet.

Förslaget kritiseras emellertid av företrädarna för banker och finansie­ringsföretag samt av Upplysningscentralen UC AB, De hänvisar till de skäl som vid lagens tillkomst åberopades till stöd för att undanta vissa andra kreditinrättningars intema kreditupplysningsförmedling från lagens tillämp­ningsområde. Enligt de kritiska remissinstanserna gör sig dessa skål nu i lika


 


Prop.  1980/81:10                                                                   45

hög grad gällande beträffande de finansbolag som ställs under bankinspek-     Kreditupplysnings-

tionens tillsyn. Bankinspektionen intar en liknande ståndpunkt, bl. a. mot     lagen

bakgrund av promemorians förslag om alt de särskilda informationsbegriin-

sande reglerna om personupplysningar i fortsiittningen skulle giilla även för

enskilda näringsidkare.   Bankinspektionen  framhåller att det  utifrån de

säkerhetsintre.ssen som den har att bevaka inte finns anledning att särslälla

finansbolagen.

Finansbolagens förening-tidigare Finansieringsföretagens förening-har i en skrivelse till justitiedepartementet den 15 april 1980 ytterligare under­strukit och utvecklat sin ståndpunkt alt finansbolagen i förevarande sammanhang bör likställas med bankerna.

Undantagsregeln beträffande intern förmedling av upplysningar mellan bl. a. kreditinrätlningar under bankinspektionens tillsyn diskuterades utför­ligt vid kreditupplysningslagens tillkomst. Jag får här hänvisa i första hand till prop. 1973:155 s. 123-128. Som framgår av vad som anfördes där ansågs det från flera synpunkter önskvärt att kreditupplysningslagen fick en sä generell tillämpning som möjligt. Anledningen till att man likväl undantog en del kreditinrättningars - friimst bankernas - interna kreditupplysningsförmed­ling från tillämpningen av lagen var deras intresse av en friare kredilupplys­ningsverksamhet sinsemellan. Samtidigt bedömdes riskerna lör integritets-kränkningar vara små inom den krets av företag som då berördes, 1 detta hänseende åberopades beträffande bankerna bl, a. bestämmelserna om banksekretess. Även bankinspektionens tillsyn ansågs ha betydelse.

När del nu gäller att avgöra hur finansbolagen bör behandlas i kreditupp­lysningssammanhanget måste självfallet betydande vikt fästas vid att kreditupplysningslagen är avsedd att ge främst enskilda personer ett gott skydd mol obehörigt intrång i den personliga integriteten. Detta syfte kan upprätthållas endast om undantagen från lagens tillämpning begränsas, såvida inte syftet kan tillgodoses på annat sätt. Som jag nyss nämnde underströks också vid lagens tillkomst det önskvärda i all den kunde få en så generell tillämpning som möjligt.

För finansbolagen - däribland åtskilliga kontokortsföretag - har kredit­upplysningslagen hittills gällt i full utsträckning. Om undantagsregeln för bankernas interna kreditupplysningsförmedling får omfatta även finansbo­lagen skulle det innebära en kraftig inskränkning av lagens nuvarande tillämpningsområde. Som har framhållits i departementspromemorian skulle effekten da kunna bli att en betydande del av kreditupplysningsförmedlingen till och från de expanderande finansbolagen sker utan att skyddsreglerna i kreditupplysningslagen gäller för den. 1 stor utsträckning är det här fråga om personupplysningar beträffande vilka intresset nv integritelsskydd väger särskilt tungt.

Mot den diskuterade utvidgningen av undantagskretsen talar också att den skulle kunna medföra en icke oväsentlig rubbning av konkurrensförhållan­dena inom kreditupplysningsbranschen. Vidare bör beaktas att inte alla


 


Prop.  1980/81:10                                                                   46

finansbolag omfattas av den antagna lagen om finansbolag och därmed av     Kreditupplysnings-bankinspektionens tillsyn.  Del kan hävdas att finansbolag med likartad     lagen verksamhet och likartade förutsättningar i övrigt skall behandlas lika i kreditupplysningssammnnhang vare sig de står under bankinspektionens tillsyn eller inte.

Som har sagts i prop, 1979/80:159 med förslag till ändring i lagen (1974:922) om kreditpoUtiska medel m, m, och i direktiven (Dir 1980:24) för utredningen om kontokort måste man å andra sidan också beakta intresset av en effektiv kreditupplysningsverksamhet, som även kan vara konsumentpo­litiskt motiverad. Om personupplysningsbegreppet i enlighet med prome-morieförslnget utvidgades till alt omfatta upplysningar om enskilda närings­idkare m, fl., skulle det från den nu berörda synpunkten kunna få negativa följder för bl, a, finansbolagen och deras kreditgivning till näringslivet. Som jag redan har nämnt i avsnitt 4.1 och återkommer till i nästa avsnitt bör emellertid promemorieförslaget på den punkten inte genomföras. Någon försämring av finansbolagens möjligheter att tillgodose behovet av företags-upplysningar behöver alltså inte befaras.

Även när det gäller de nuvarande personupplysningarna kan det för finansbolagen, och då inte minst kontokortsföretagen, vara av särskild betydelse för en väl fungerande kreditgivning oeh kreditbevakning att de kan få utbyta mer ingående information om betalningsförsummelser oeh kreditspärrar m. m. än som tillåts enligl 7 S första stycket kredilupplysnings­lagen. Redan f. n. finns emellertid enligt paragrafens andra stycke en möjlighel lill dispens från detta förbud. Denna dispensmöjlighet bör enligt min mening behållas oeh utnyttjas för att tillgodose kontokortsföretagens särskilda behov av infoimalionsulbyte om kreditmissbruk e. d. Jag återkom­mer till delta i ett senare avsnitt. Jag vill tillägga att den nyss nämnda kontokortsutredningen har i uppdrag bl, a, att på grundval av sitt utred­ningsarbete närmare pröva vad som bör gälla i fråga om konlokortsföreta­gens möjligheter att få och utbyta information om kreditmissbruk m. m.

Med hänsyn till det sagda ansluter jag mig. i likhet med det stora flertalet remissinstanser, till promemorians ståndpunkt att finansbolagen inte heller i fortsättningen bör omfattas av undantaget för intern förmedling av kreditupplysningar mellan banker och vissa andra kreditinrätlningar. Den bestämmelse av detta innehåll som har föreslagits i prop. 1978/79:170 med förslag till lag om finansbolag m. m. bör därför arbetas in i 1 S kreditupp­lysningslagen tillsammans med de andra ändringar av paragrafen som jag tidigare har förordat. Behovet av en effektiv kreditupplysning hos finansbo­lagen bör - som jag återkommer till i det följande - kunna tillgodoses bl. a, genom den nyss nämnda dispensmöjligheten, ålminsione i avvaktan på kontokortsutredningens arbete.

Kreditupplysningslagen omfattar f. n, även sådan yrkesmässig kreditupp­lysningsverksamhet som bedrivs genom offentliggörande av kreditupplys­ningar i tryckt eller på annat sätt framställd skrift. Kravet på att det skall vara


 


Prop.  1980/81:10                                                                  47

fråga om yrkesmässigt bedriven kreditupplysningsverksamhet har emellertid      Kreditupplysnings-ansetts innebära att lagen inte omfattar utgivandet av exempelvis dagstid-     lagen ningar eller tidskrifter som huvudsakligen innehåller allmänt informations­material, även om det vid sidan därav i viss utsträekning införs information som har karaktären av kreditupplysningar (jfr prop. 1973:155 s, 136),

Enligt promemorian bör denna begränsning i tillämpningsområdet när det gäller dagstidningar e, d. komma lill tydligt uttryck redan i lagtexten. En särskild bestämmelse om detta föreslås därför. För min del anser jag emellertid att en sådan precisering inte är nödvändig, om man anger lagens tillämpningsområde i enlighet med vad jag förut har förordat. Någon särskild bestämmelse av del slag som har föreslagits i departementspromemorian bör alltså inte tas upp.

4.2.2    Begreppet kreditupplysning

Med kreditupplysning avses enligl 2 S kreditupplysningslagen uppgift, omdöme eller råd som lämnas till ledning för bedömning av annans kreditvärdighet eller vederhäftighet i övrigt i ekonomiskt hänseende. Beträffande den närmare innebörden härav kan hänvisas till departements­promemorian s. 64 f (jfr prop. 1973:155 s. 138 f).

I departementspromemorian framhålls att lagens definition av vad som avses med kreditupplysning får anses ändamålsenlig och tillräckligt klarläg­gande. Av föreskriften att uppgiften etc, skall ha lämnats "till ledning för" bedömningen av annans kreditvärdighet eller ekonomiska vederhäftighet i övrigt framgår enligl promemorian att utlämnandet av informationen skall åtminstone delvis ha föranletts av en avsikt hos utlämnaren att därmed hjälpa mottagaren att göra en sådan kreditbedömning. Med anledning av påpekan­den från datainspektionen framhålls att det självfallet inte blir fråga om kreditupplysning i lagens mening, om den som lämnar ut information om någon annans förhållanden måste göra detta direkt på grund av lag, såsom när en myndighet år skyldig att lämna ut vissa uppgifter enligl reglerna om allmänna handlingars offentlighet eller kungöra konkursbeslut e. d.

Under remissbehandlingen har promemorieförslaget i denna del inte mött någon erinran. Också jag ansluter mig till den tolkning av begreppet kreditupplysning som har redovisats i promemorian. Uttalandena i prome­morian på denna punkt stämmer enligt min mening överens med vad som måste antas ha varit avsett vid lagens tillkomst.

4.2.3    Gränsdragningen mellan personupp/vsningar ocli föreiagsupp/vsning-
ar

Genom 2 S kreditupplysningslagen bestäms innebörden av det i lagen centrala begreppet personupplysning. Med detta begrepp avses kreditupp­lysning om annan enskild person än den som är näringsidkare eller annars har


 


Prop.  1980/81:10                                                                   48

så väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet att uppgifter om hans egna     Kreditupplysnings-förhållanden behövs för att belysa verksamhetens ekonomiska ställning. För     lagen personupplysningarna gäller enligt  lagen  flera särskilda  regler som  är avsedda främst att skydda den enskildes personliga integritet. Dessa regler innebär i huvudsak följande.

Enligt 7 S får en personupplysning inte innehålla uppgift om annan betalningsförsummelse än sådan som har fastslagits av domstol eller på ett annat mera tillförlitligt sätt. Datainspektionen får emellertid medge undan­tag härifrän. 1 praktiken har förbudet mot uppgifter om andra betalnings­försummelser sin största betydelse när det gäller s. k. ansökningsuppgifter, dvs. främst uppgifter om ansökningar om betalningsföreläggande eller lagsökning. Enligt 8 S lär en personupplysning inte innehålla uppgifter om äldre omständigheter eller förhållanden som kan vara av betydelse vid bl. a, bedömningen av någons kredilvärdighel. Gränsen dras här f. n, vid fem år från utgången av det år då omständigheten inträffade eller förhållandet upphörde. Enligt 9 S får en personupplysning inte lämnas ut, om det finns anledning anta att upplysningen kommer alt användas av annan än den som har ett legitimt behov av upplysningen. När en personupplysning lämnas ut skall enligt 11 S den som avses med upplysningen samtidigt erhålla ett skriftligt meddelande om upplysningens innehåll (s. k. personupplysnings­kopia).

1 sin promemoria rörande kreditupplysningslagen påtalade datainspektio­nen vissa svårigheter som i den praktiska tillämpningen hade visat sig vara förenade med lagens gränsdragning mellan personupplysningar och s, k, företagsupplysningar. Sålunda ansågs den bristande överensstämmelsen mellan begreppet personupplysning i kreditupplysningslagen och begreppet personuppgift i dalalagen ägnad alt åstadkomma systematiska svårigheter i datoriserade kreditupplysningsregister. Vidare angavs att det i den masshan­tering som kreditupplysningsverksamhet ofta innebär kan vara svårt att fastställa i vilka fall en fysisk person är att anse som näringsidkare e. d. Ytterligare ett problem hängde enligt inspektionen samman med att enskilda personer genom alt byta sysselsättning kan falla ömsom inom och ömsom utanför personupplysningskategorin.

Med hänsyn till vad datainspektionen sålunda anfört har i departements­promemorian föreslagits en radikal ändring av vad som i kreditupplysnings­lagen skall avses med personupplysning. Enligt promemorieförslaget bör med detta begrepp förstås varje kreditupplysning om en enskild person, oavsett om han är näringsidkare eller inte. Utöver de problem med den nuvarande gränsdragningen som datainspektionen har pekat på har till stöd för förslaget åberopats den förbättring av främst integritetsskyddet för enskilda näringsidkare m, fl, som skulle bli följden om de hänfördes till personupplysningskategorin.

Vid remissbehandlingen har promemorieförslaget på denna punkt fått ett blandat mottacande. Åtskilliga remissinstanser eodtar förslaget utan närma-


 


Prop.  1980/81:10                                                                   49

re kommentarer. Företrädare för banker och andra kreditgivare, för Kreditupplysnings-kreditupplysningsbranschen och för näringslivet motsätter sig emellertid att , lagen förslaget genomförs. Ell grundläggande tema i deras kritik mot förslaget är att det innebär risker för en kraftig försämring av företagsupplysningsverk­samhetens effektivitet och kvalitet. Även andra remissinstanser, såsom bankinspektionen, Sveriges advokatsamfund och TCO, tar avstånd från förslaget eller ifrågasätter dess lämplighet.

Näringslivets hållning är emellertid inte enhetlig. Förslaget tillstyrks sålunda av SAF och Sveriges industriförbund. Några andra remissinstanser som företräder näringslivet förordar att kreditupplysningar om enskilda näringsidkare m, fl. likställs med personupplysningar vid tillämpningen av en del av de särskilda personupplysningsreglerna men inte när det gäller andra.

För egen del vill jag till en början framhålla att den nuvarande gränsdragningen mellan personupplysningar och s. k. företagsupplysningar har gällt alltsedan lagens tillkomst. Av vad som har anförts i datainspektio­nens promemoria rörande kreditupplysningslagen och i departementspro­memorian framgår visserligen att gränsdragningen har vållat vissa problem i den praktiska tillämpningen. Dessa synes dock inte vara större än att de bör kunna i allt väsentligt bemästras från bl. a. kreditupplysningsförelagenssida. Enbart gränsdragningsproblemen kan därför enligt min mening inte anses utgöra tillräcklig anledning att ändra den nuvarande bestämningen av personupplysningsbegreppet.

Från bl. a. integriletsskyddssynpunkl har promemorieförslaget icke obe­tydliga förtjänster. Dessa mäste emellertid vågas mol intresset av att kunna få mer ingående och fullständiga kreditupplysningar rörande företag. Detta iniresse måste i allmänhet anses lika betydelsefullt vare sig företagel drivs direkt av en enskild näringsidkare eller företaget har organiserats i en annan rättslig form. Enligt min mening har det inte framkommit nägra missförhål­landen eller andra omständigheter som föranleder alt avvägningen mellan inlegritetsskyddssynpunkterna och intresset av en effektiv företagsupplys­ ningsverksamhet i dag bör utfalla på ett annat sätt än vid lagens tillkomst. I varje fall finns det inle anledning att göra någon ändring när det gäller frågan om vilka slags uppgifter som bör fä förekomma i kreditupplysningar om enskilda näringsidkare m. fl. Jag är därför inte beredd att föreslå att de regler i 7 eller 8 S kreditupplysningslagen som begränsar möjligheterna att inhämta information utvidgas till att omfatta även kreditupplysningar om enskilda näringsidkare m. fl.

När det gäller bestämmelsen i 9 S, som innebär att en personupplysning inle får lämnas ut om det finns anledning anta att den kommer att användas av annan än den som har ett legitimt behov av upplysningen, har visserligen det stora flertalet remissinstanser godtagit alt denna regel utsträcks till att gälla även kreditupplysningar om enskilda näringsidkare m. fl. Ett legitimt behov av kreditupplysning om personer som tillhör denna kategori kan

4 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop.  1980/81:10                                                                   50

emellertid föreligga av de mest skiftande anledningar. En legitimitetskon- Kredilitpplysnings-troll även med avseende på sådana kreditupplysningar skulle sannolikt i lagen praktiken få begränsad betydelse. Det finns därför en risk för all en legitimiteiskoniroll i dessa fall skulle uppfattas som en ren formalitet, Detla kan i sin lur inverka negativt på tillämpningen av 9 S niir det gäller upplysningarom andra enskilda personer än näringsidkare m. fl. På grund av det nu sagda finner jag det varken påkallat eller lämpligt att utvidga tillämpningsområdet för 9 S,

Sammanfattningsvis innebär det sagda att den nuvarande avgränsningen av begreppet personupplysning i 2 S kreditupplysningslagen bör behållas oförändrad oeh att bestämmelserna i 7-9 SS även i fortsättningen bör gälla enbart för kreditupplysningar om andra enskilda personer än näringsidkare m, fl.

Det är emellertid en sak all man inte i slörre utsträckning än f. n. bör begränsa den information som fär förekomma i kreditupplysningar om enskilda näringsidkare m. fl. En fråga av väsentligen annan karaktär är om inte även denna kategori av enskilda personer bör ges en sådan rält till samtidigt och kostnadsfritt besked om innehållet i en lämnad kreditupplys­ning som för personupplysningarnas del följer av de nuvarande bestämmel­serna i 11 S kreditupplysningslagen. Såväl från integriletsskyddssynpunkl som utifrån önskemålet att undvika oriktiga eller missvisande kreditupplys­ningar kan enligt min mening myckel vinnas, om också företagare m, fl. ges liknande möjlighet alt kontrollera de uppgifter som i ett kreditupplysnings-ärende har lämnats om vederbörande. En sådan möjlighet bör därför övervägas. Detta återkommer jag lill i ett följande avsnitt (4.2.6),

4.2.4 Legilimitetskonlroll och beslällaransvar

Enligt 9 S kredilupplysningslagen får en personupplysning inte lämnas ut, om del finns anledning anta att upplysningen kommer all användas av annan än den som pä grund av ett ingånget eller ifrågasatt kredilavtal eller av någon liknande anledning har behov av upplysningen. Paragrafen förutsätter att den som bedriver den aktuella kreditupplysningsverksamheten kontrollerar att beställaren av en personupplysning har ett sådant legitimt behov av upplysningen. Ett uppsåtligt eller oaktsamt åsidosättande av 9 S kan enligl 19 S straffas med böter eller fängelse i högst ett år. Åsidosättandet kan dessutom leda till skadeståndsskyldighet enligt 21 S och till sanktioner från datainspektionens sida genom föreskrifter och i sista hand återkallelse av tillstånd enligt 17 S-

1 departementspromemorian framhålls att 9 S i och för sig innebär att kredilupplysningsföretagen skall fordra in uppgift om det ändamål för vilket en personupplysning begärs. Enligt promemorian kan det dock inte rimligen krävas av ett kreditupplysningsföretag att det frän en ofta återkommande och


 


Prop.  1980/81:10                                                                   51

väl känd kund infordrar uppgift om ändamålet med varje enskild personupp- Kreditupplysnings-lysning. Kravet på kontroll från kreditupplysningsföretagets sida bör enligt lagen promemorian i sådana fall ofta kunna anses uppfyllt genom att företaget avfordrar kunden en generell försäkran om all denne skall begära personupplysningar endast när det finns ell sådant behov av upplysning som avses i 9 S. Enligt vad som framhålls i promemorian lorde den som bedriver kreditupplysningsverksamhet även i övrigt i betydande utsträckning vara hänvisad att lita till de uppgifter som beställaren av en personupplysning lämnar rörande sitt behov av upplysningen.

Under remissbehandlingen har dessa uttalanden i promemorian om tillämpningen av 9 S lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstan­ser. Datainspektionen ser del emellertid som en brist i lagen alt del saknas möjligheter alt ingripa mol den som vilseleder ett kreditupplysningsföretag att lämna ul en personupplysning i strid mot 9 S. Inspektionen uppger att flera fall av missbruk har inträffat och anser därför att den som begär en personupplysning måste åläggas att lämna korrekta uppgifter om sill behov av upplysningen. Enligt inspektionens mening är det inte orimligt att förena en sådan förpliktelse med straffsanktion.

De upplysningar som har lämnats i samband med remissbehandlingen ger vid handen att förutsättningarna för tillämpningen av 9 S och de därtill knutna sanktionsbeslämmelserna i viss män har rubbats genom utvecklingen inom kreditupplysningsbranschen. Av vad datainspektionen har anfört i sitt remissyttrande framgår sålunda att legilimiletskontrollen hos kreditupplys­ningsföretagen i praktiken sker huvudsakligen på det mer allmänna sätt som har berörts i departementspromemorian. Under inspektionens medverkan har utvecklats en praxis som innebär att kreditupplysningsföretagen i avtalen med sina abonnenter tar in bestämmelser om att dessa får begära personupplysningar endast under de förutsättningar som anges i 9 S kreditupplysningslagen. Denna utveckling har ytterligare belysts av Upplys­ningscentralen UC AB, som i sitt yttrande uppger att den helt dominerande delen av företagets produktion av personupplysningar levereras per tråd via direktkopplade dataterminaler lill beställarna. UC framhåller att delta innebär att ändamålsprövningen enligt 9 S i det enskilda fallet sker hos beställaren. Kreditupplysningsföretagets kontroll avser i själva verket beställaren oeh sker innan ett abonnemangsavtal träffas. Enligt UC kan förelaget därjämte i efterhand ingripa mot en abonnent, om det uppdagas att denne missbrukar abonnemanget.

Den praxis som sålunda har vuxit fram som en följd av bl. a. utvecklingen av ADB-ruliner hos olika kreditupplysningsföretag bör enligl min mening godtas, i all synnerhet som den genom datainspektionens godkännande har blivit fast etablerad. Del är emellertid uppenbart alt det då inte är tillräckligt med det ansvar som enligt 9 och 19 S§ åvilar den som bedriver kreditupp­lysningsverksamhet. Ett ansvar för att de från integritetsskyddssynpunkt viktiga reglerna i 9 § inle åsidosätts måste läggas även på den som beställer en


 


Prop.  1980/81:10                                                                   52

personupplysning. Därmed kan man också lösa det av datainspektionen      Kreditupplysnings-påtalade problemet att beställaren av en personupplysning f. n, utan påföljd     lagen kan vilseleda ett kredilupplysningsföretagatt lämna uten persouupplysning i strid mol 9§, Som inspektionen har påpekat föreligger här en lucka i inlegritetsskyddet, eftersom inspektionen givetvis i allmänhet inle heller kan ingripa mol det företag som har utsatts för vilseledandet.

Ett ansvar för beställaren bör. som inspektionen har varit inne på. åstadkommas genom att en ny straffbestämmelse förs in i lagen. Denna bestämmelse bör innebära att beställaren döms till böter, om han genom vilseledande eller på annat sätt uppsåtligen föranleder att en personupplys­ning lämnas ut till någon som inte har ett sådant legitimt behov av upplysningen,

4.2.5 BesiäUaruppgifi i samband med personupplysningskopia

Ett visst samband finns mellan 9 oeh 11 SS. Enligt 11 S skall, när en personupplysning lämnas, den som avses med upplysningen samtidigt och kostnadsfritt ges ett skriftligt meddelande om upplysningens innehåll (s. k. personupplysningskopia). Denna bestämmelse i 11 S bör i sin tur ställas samman med bestämmelsen i 10 S. Enligl denna bestämmelse har var och en - även enskilda näringsidkare m. fl. samt juridiska personer - rätt att mot en skälig avgift fä ett skriftligt besked av den som bedriver kreditupplysnings­verksamhet om innehållet i de uppgifter som flnns lagrade om honom (s. k. registerbesked).

Vid tillkomsten av kreditupplysningslagen diskuterades ingående, om inte den som har rätt lill registerbesked och personupplysningskopia också borde ha rått att samtidigt få uppgift om vem som har erhållit kreditupplysning. 1 det utredningsbetänkande som låg till grund för lagstiftningen föreslogs att såväl regislerbesked som kreditupplysningskopior skulle innehålla uppgift om beställaren. Förslaget motiverades främst med att den enskilde själv borde få möjlighet att kontrollera att en personupplysning om honom inle hade lämnats till någon obehörig. Rätten att i registerbesked och kreditupp­lysningskopia få uppgift om beställaren ansågs emellertid böra gälla även företag m. fl. (se SOU 1972:79 s. 88 och 93).

De nu berörda förslagen ledde dock inte till lagstiftning. 1 propositionen med förslag till kreditupplysningslagen framhöll föredragande statsrådet att den enskilde i allmänhet torde ha ett begränsat intresse av ifrågavarande uppgifter. Om den enskilde fick veta att en presumtiv kreditgivare hade begärt kreditupplysning om honom, ansågs det rentav i vissa fall kunna skada förhållandet mellan dem. Vid misstanke om att regeln i 9 S om legitimitets­kontroll hade åsidosatts kunde den enskilde enligl föredraganden vända sig till tillsynsmyndigheten och begära undersökning. Beträffande företagsupp-lysningskategorin innebar propositionsförslaget över huvud taget inle någon rätt till  kreditupplysningskopia utan endast en  rätt att pä begäran få


 


Prop.  1980/81:10                                                                   53

regislerbesked. 1 fråga om beställaruppgift i regislerbesked till företag m, fl. Kreditupplysnings-hänvisade föredraganden till alt det inte föreslogs några bestämmelser om lagen legitimitetskontroll pä förelagsupplysningsområdet. Det fanns därför enligl föredraganden ännu mindre anledning all på delta område införa en rätt att få uppgift om vem som hade erhållit kreditupplysning. En sådan rätt skulle enligt föredraganden också kunna medföra skada inom affärslivet (se prop. 1973:155 s. 111-113). Förslagen i propositionen bifölls av riksdagen (NU 1973:69, rskr 379).

Frågan om rätten att i samband med personupplysningskopia fä besked även om beställaren har därefter aktualiserats i riksdagen vid flera tillfällen, bl. a. genom motioner vid riksmötena 1976/77 och 1977/78 (mot, 1976/77:526 oeh 1977/78:799), Näringsutskottel, som inhämtade datainspektionens yttrande över den förra motionen, uttalade vid båda tillfällena att lagen borde kompletteras i detta hänseende. Med hänvisning till den nu aktuella översynen av lagen föreslog utskottet dock inte nägon åtgärd från riksdagens sida (NU 1977/78:9 och 53),

1 sammanhanget bör nämnas att Upplysningscenlralen UC AB samt ytterligare ett slörre kreditupplysningsföretag har erhållit tillstånd för sin kreditupplysningsverksamhel såväl enligt datalagen som enligt kreditupplys­ningslagen, I tillståndet har datainspektionen med åberopande av 6 S datalagen föreskrivit att företagen i personupplysningskopia skall ange även vem som har erhållit upplysningen. För UC:s del gäller delta också personupplysning som lämnas i UC:s bankinterna verksamhei,

I departementspromemorian har mot den nu angivna bakgrunden föreslagits att den som avses med en personupplysning skall ha rält lill besked inle bara om upplysningens innehåll ulan även om vem som har begärt upplysningen. En bestämmelse om detta skall enligt förslaget tas in i 11 § kreditupplysningslagen.

Detta förslag har vid remissbehandlingen tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser, under förutsättning att personupplysningsbegreppet behålls oförändrat.

För egen del ansluter jag mig till uppfattningen att det från integritets­skyddssynpunkt är angeläget att den enskilde omedelbart och på egen hand kan konstatera vem som har begärt en personupplysning om honom. F, n. kan den enskilde, när uppgift om beställaren inte har lämnats, visserligen få denna uppgift via datainspektionen, som med stöd av sina tillsynsbefogen­heter enligt kreditupplysningslagen kan inhämta uppgiften från den som lämnat personupplysningen. Detta är emellertid ett omständligt förfarande, som enligt vad datainspektionen har utvecklat i sitt tidigare nämnda yttrande till riksdagens näringsutskott (se NU 1977/78:9) är resurskrävande för både kreditupplysningsföretagen och inspektionen.

Jag förordar därför alt US kreditupplysningslagen kompletteras med en bestämmelse som innebär att den som avses med en personupplysning skall, samtidigt som han erhåller en personupplysningskopia, lämnas skriftligt


 


Prop. 1980/81:10                                                                    54

besked om vem som har begärt personupplysningen.                      Kreditupplysnings-

Det kan naturligtvis ifrågasättas, om inle ett motsvarande besked om vem lagen som har begärt en personupplysning bör lämnas också i samband med regislerbesked enligt 10 § kredilupplysningslagen. En sådan beställaruppgift skulle kunna avse exempelvis den senaste tolvmånadersperioden. Frågan har inte berörts i departementspromemorian eller i remissyttrandena. Enligt min mening är emellertid en reglering av detla slag inle erforderlig, om man föreskriver att uppgift om beställaren skall lämnas vid varje tillfälle då en personupplysning lämnas ut. Det synes f. ö. inte uteslutet att detta i prakfiken kommer alt leda till att även uppgifter om tidigare beställare tas in i registerbeskeden.

4.2.6 Kreditupplysningskopia lill enskilda näringsidkare m.fl.

Förslagen i departementspromemorian innebäratt alla enskilda personer,

dvs. även enskilda näringsidkare och andra enskilda med ett mera väsentligt

inflytande i viss näringsverksamhet, skall ha rätt att få besked om innehållet i

en lämnad kreditupplysning och om vem som har begärt upplysningen. Dessa förslag hänger samman med det förslag om en utvidgning av

begreppet personupplysning som har behandlats i avsnitt 4.2.3, Som har angetts där har denna utvidgning mött stark kritik från flera remissinstanser, bl. a. företrädare för banker och andra kreditgivare, för kreditupplysnings­branschen och för näringslivet. Dessa remissinstanser är också negativt inställda till alt näringsidkare m, fl. skulle få rätt till kreditupplysningskopia och till besked om vem som har begärt upplysningen. Även andra remissinstanser, såsom bankinspektionen, Sveriges advokatsamfund och TCO, lar avstånd från detta förslag eller ifrågasätter dess lämplighet. En del företrädare för näringslivet, t. ex. SAF och Sveriges industriförbund, tillstyrker dock förslaget helt eller delvis.

Datainspektionen anser för sin del all det bör övervägas att ge också vissa juridiska personer, t. ex. handelsbolag och mindre aktiebolag, en rätt att få kredilupplysningskopia. Inspektionen pekar ä andra sidan på att en utvidgning av rätten alt få en sådan kopia kan medföra problem för den s, k. löpande kreditbevakningen. Denna bevakning innebär att en kreditupplys­ningsabonnent fortlöpande får besked om betalningsförsummelser m, m. som har registrerats på abonnentens kunder, bl, a. enskilda näringsidkare. Bevakningen är enligt inspektionen synnerligen värdefull. För att den inte skall bli alltför kostsam, om rätten till kreditupplysningskopia utvidgas, anser inspektionen att kreditupplysningsföretagen i stället för all sända ut en kopia vid varje bevakningslillfälle borde kunna lämna den företagare som avses med bevakningen besked om att bevakning har inletts.

Föregen del vill jag lill en början erinra om att jag i avsnitt 4,2,3 har intagit den ståndpunkten alt de regler i 7 och 8 §S kredilupplysningslagen som


 


Prop.  1980/81:10                                                                   55

begränsar möjligheterna all inhämta information inte bör utsträckas till att     Kreditupplysnings-omfatta även  kreditupplysningar om enskilda näringsidkare  m, fl.  Som     lagen framgår av vad jag anförde där kan det emellertid ifrågasättas om inte denna kategori däremot bör ha rätt alt få besked om innehållet i en lämnad kreditupplysning och om vem som har begärt upplysningen.

Vad först angår frågan om rätten att omedelbart och kostnadsfritt få
besked om innehållet i en lämnad kreditupplysning är det enligt min mening
klart att en sådan rätt skulle innebära en förbättring av de här aktuella
      j

enskilda personernas integritelsskydd samt framför allt minskade risker för i

orikliga eller missvisande kreditupplysningar. En kreditupplysningskopia ger ett starkt incitament till kontroll av de uppgifter som har lämnats i ärendet. Detla kan i sin lur leda till att rättelse påkallas och verkställs samt tillställs den som har fält del av upplysningen. Uppgifterna kan naturligtvis också varaavsådan art att de föranlederen hänvändelse till datainspektionen eller andra åtgärder. Jag vill erinra om alt regeln i 5 S om alt kreditupplys­ningsverksamhet skall bedrivas sä alt den inte leder till otillbörligt intrång i någons personliga integritet gäller till förmån även för enskilda näringsidkare m. fl. Detsamma gäller rätlen till skadestånd enligt 21 § pä grund av integritelskränkning.

Redan i dag gäller att såväl enskilda näringsidkare m. fl. som juridiska personer har rätt till registerbesked enligt 10 S kreditupplysningslagen och att enskilda näringsidkare därjämte i förekommande fall har rätt till registerbesked enligt 10 S datalagen. Denna rätt till regislerbesked ger kontrollmöjligheter av liknande slag som dä en kreditupplysningskopia lämnas. De farhågor som har framförts under remissbehandlingen för all en rätt till besked om innehållet i en lämnad kreditupplysning skulle kunna leda till svårigheter att samla in relevanta uppgifter kan därför knappast ha fog för sig. Enbart en rätt till registerbesked är dock från integritetsskyddssynpunkt inle likvärdig med en rätt till kreditupplysningskopia, som har den betydelsefulla funktionen att direkt uppfordra till en kontroll av de uppgifter som har lämnats ul. Av dessa skäl anser jag att principen bör vara att enskilda personer som är näringsidkare e. d. skall, när en kreditupplysning har lämnats, samtidigt och kostnadsfritt tillställas ett skriftligt meddelande om de uppgifter som upplysningen innehåller.

Den nuvarande rätlen till kopia av personupplysning innebär att besked skall lämnas om hela innehållet i upplysningen, alltså även om råd oeh omdömen. Denna ordning synes inte ha medfört några olägenheter. Förhållandet kan emellertid bli ett annat när det gäller förelagsupplysningar. i synnerhet om en kreditupplysning lämnas av t. ex, företagets bankförbin­delse. I sammanhanget kan erinras om att rätten till registerbesked enligt 10 § kreditupplysningslagen i och för sig inte torde innebära rätt till besked rörande råd och omdömen, även om sådana har registrerats. Det kan inte uteslutas att en ovillkorlig rätt för näringsidkare m. fl. till besked inte bara om faktiska uppgifter ulan även om råd och omdömen kan få skadliga


 


Prop.  1980/81:10                                                                   56

effekter i vissa fall. Någon allmän skyldighet att lämna besked om råd och      Kreditupplysnings­
omdömen till näringsidkare m, fl, bör därför inte föreskrivas.
             lagen

I fråga om meddelandets innehåll kommer skyldigheten alt lämna kreditupplysningskopia till enskilda näringsidkare m, fl. sålunda att överens­stämma med skyldigheten att lämna registerbesked enligt 10 S kreditupplys­ningslagen. Det bör emellertid framhållas att detla inte inskränker den skyldighet som, om kreditupplysningsverksamhet bedrivs med hjälp av ADB, föreligger enligt 10 S datalagen att lämna besked även rörande registrerad personuppgift som består av omdöme eller annan värderande upplysning (jfr 6 S andra styckei datalagen).

De bestämmelser om kreditupplysningskopia lill enskilda näringsidkare m. fl. som jag nu har förordat bör tas in i 11 S kreditupplysningslagen. Jag kan inle finna tillräckliga skäl att, som datainspektionen har satt i fräga. föreslå något undantag beträffande uppgifter som lämnas inom ramen för s. k. löpande kreditbevakning. Det främsta syftet med rätten till besked om de uppgifter som har lämnats i en kreditupplysning är att den som upplysningen avser skall sältas i tillfälle att omedelbart kontrollera de uppgifter som har lämnats om honom. Detta syfte skulle enligt min mening kunna förfelas, om enskilda näringsidkare vid löpande kreditbevakning endast skulle få besked om att en sådan bevakning har inletts.

Som har framhållits av bl, a, datainspektionen finns det i och för sig skäl som lalar för att rätten till kreditupplysningskopia utsträcks till att omfatta även kreditupplysningar rörande åtminstone en del juridiska personer. Av kostnadsskäl och med hänsyn till de olika praktiska svårigheter som kan uppkomma anser jag emellertid att man bör avstå från en sädan utvidgning. De här diskuterade bestämmelserna bör alltså gälla endast enskilda fysiska personer.

Vad härefter angår frågan huruvida enskilda näringsidkare m. fl, bör ges rätt till besked också om vem som har begärt en kreditupplysning synes det vara klart att redan rätten lill kreditupplysningskopia i många fall kommer att innebära alt vederbörande kan sluta sig till vem som har begärt upplysning­en. Detta torde i allmänhet inte medföra några negativa effekter. Alt kreditgivare och andra som avser att träda i ekonomisk förbindelse med en näringsidkare inhämtar kreditupplysning om denne måste framstå som en helt naturlig åtgärd, som näringsidkare lika väl som andra har anledning att räkna med. Det kan emellertid inte bortses från alt en rätt till beställaruppgift på detta område i en del fall kan medföra olägenheter. Oftast torde det då också vara fråga om situationer där den omfrågade inte redan på grund av att han erhåller en kreditupplysningskopia kan sluta sig lill vem som har beställt upplysningen. Jag tänker exempelvis på fall där någon begär kreditupplys­ning om ett företag i syfte alt undersöka om det kan vara intressant att söka förvärva dess rörelse eller där någon som avser att söka anställning hos ett företag själv eller genom sin fackliga organisation begär upplysningar om detla. En skyldighet för kreditupplysningsföretag m. fl. alt ta reda på och


 


Prop. 1980/81:10                                                                    57

uppge vem som har begärt en kreditupplysning om näringsidkare m. fl, kan     Kreditupplysnings-

ocksä vålla vissa problem när beställaren finns i utlandet. Till det nu anförda     lagen

kommer att jag i ett föregående avsnitt (4,2.3) har intagit den ståndpunkten

alt reglerna om legitimiteiskoniroll i 9 S kreditupplysningslagen inle bör

utsträckas till att gälla även kreditupplysningar om enskilda näringsidkare

m. fl. Beträffande denna kategori finns därför inle samma skäl som då del

gäller personupplysningarna att införa en skyldighet att lämna uppgift även

om vem som har begärt en kreditupplysning. Jag föreslår således inte någon

bestämmelse om detta.

4.2.7 S. k. äkta make-upplysningar

Datainspektionen tog i sin promemoria rörande kreditupplysningslagen upp frågan om tillämpningen av bestämmelserna i 9 och 11 SS vid s, k. äkta make-upplysningar. Inspektionen uppgav att när personupplysning begärdes om en gift person uppgifter rutinmässigt lämnades rörande båda makarnas ekonomiska förhållanden. Ofta var det doek endast en av makama som hade tratt i kontakt med t. ex. en kreditgivare, ibland utan den andre makens vetskap eller mot dennes vilja. Inspektionen fick redan år 1975 la ställning till denna praxis, som hade tillämpats alltsedan tiden före kreditupplysningsla­gens tillkomst. Inspektionen godtog den då, trots att den enligt inspektionens mening inte helt överensstämde med ordalagen i 9 S. Vidare uppgav inspektionen att i nu berörda fall personupplysningskopia enligt 11 S tillställdes endast den av makarna beträffande vilken upplysning hade begärts. Kopian innehöll även uppgifterna om den andra maken.

Enligt departementspromemorian kan den praxis som sålunda har tillämpats i fråga om äkta make-upplysningar inte anses förenlig med vare sig 9 eller US kredilupplysningslagen. I promemorian konstateras att de uppgifter som lämnas om de ekonomiska förhållandena för den make som inle har omfrågats utgör en personupplysning avseende denne. Av delta följer att reglerna i 9 och 11 SS är tillämpliga även på dessa uppgifter.

När det gäller tillämpningen av 9 § i hithörande fall uttalas i promemorian att den som överväger att lämna kredit till en gift person eller att annars träda i ekonomisk förbindelse med en sådan person i åtskilliga fall torde få anses ha ett legitimt behov av upplysningar också om den andra maken. Grunden för detta är bl. a. den faktiska ekonomiska gemenskap som råder i många älaenskap. 1 sammanhanget nämns vidare makars solidariska ansvar för vissa skulder enligt bestämmelserna om s.k. hushållsfullmakt i 5 kap. 12 S giftermålsbalken.

I promemorian understryks emellertid att detta inle betyder att person-upplysning rörande den andra maken utan vidare bör få lämnas ut så snart upplysning begärs om en gift person. Först och främst måste krävas att den som beställer kreditupplysning faktiskt begär upplysningar om bada makar­na. Vidare bör det enligl promemorian bero av omständigheterna i det


 


Prop.  1980/81:10                                                                   58

enskilda fallet, huruvida pä grund av en sådan begäran persouupplysning     Kreditupplysnings

rörande andra maken skall få lämnas ut till den som överväger t. ex. att     lagen

lämna kredit till en gift person. Ett behov av upplysningar rörande den andia

maken kan sålunda inte alltid anses föreligga. Bland faktorer som kommer i

betraktande nämns i promemorian den kreditsökandes egen inkomst, den

sökta kreditens storlek och arten av de uppgifter som finns registrerade om

den andra maken.

Om makarna bor på olika adresser, bör enligl promemorian upplysningar i regel inle lämnas ut om de ekonomiska förhållandena för den kreditsökandes make. Detta motiveras med att någon faktisk ekonomisk gemenskap mellan makarna mera sällan kan antas föreligga när de varaktigt lever åtskilda. När sammanlevnaden mellan makar är hävd gäller inle heller reglerna om hushållsfullmakt.

1 departementspromemorian framhålls alt den önskvärda åtstramningen av tidigare tillämpad praxis inte fordrar någon ändring av 9 S. Den kan enligt promemorian åstadkommas genom alt datainspektionen i sin egenskap av tillsynsmyndighet utfärdar anvisningar för tillämpningen av 9 S när det gäller upplysningar om den kreditsökandes make.

Beträffande tillämpningen av US vid s. k. äkta make-upplysningar slås i       

promemorian fast all paragrafen redan i dag innebär att meddelande enligt paragrafen mäste lämnas även till den kreditsökandes make. eftersom de uppgifter som lämnas rörande dennes inkomst och andra ekonomiska förhållanden är all belrakta som en personupplysning om honom eller henne. I sammanhanget aktualiseras emellertid också fiågan om innehållet i meddelande enligt US nar del i ett kreditupplysningsärende sålunda har lämnats uppgifter om flera personer. Att en make genom en personupplys­ningskopia får del även av de uppgifter som har lämnats om den andra makens ekonomi kan enligt promemorian i vissa fall innebära alt den senare utsätts för en integritetskränkning. Förfarandet slår enligl promemorian också i mindre god överensstämmelse med nutida syn på makarna i ett äktenskap som två självständiga individer. 1 promemorian föreslås därför ett tillägg till 11 S. Enligt detta skall, när som ett led i en personupplysning uppgifter har lämnats även om en annan person, detta visserligen anges i meddelande enligt 11 S jämte den andra personens namn. Meddelandet får emellertid inle innehålla några andra uppgifter rörande den personen än idenlitetsuppgifter och adress.

Det stora flertalet remissinstanser har godtagit de uttalanden och förslag
som departementspromemorian innehåller i fråga om de s. k. äkta make-
   •  .

upplysningarna. De berörs närmare endast i ett fåtal yttranden.

Upplysningscentralen UC AB uppger att företaget redan tidigare och med goda erfarenheter har hanterat äkta make-upplysningarna pä ett sätt som i huvudsak överensstämmer med förslagen i promemorian. UC vänder sig dock mot uttalandena om en närmare prövning i det enskilda fallet av en beställares behov av personupplysning även om den kreditsökandes make.


 


Prop.  1980/81:10                                                                   59

En sädan prövning skulle enligt UC medföra driftmässiga nackdelar, som     Kredilupplysnings-

inte uppvägs av vinster i form av ett förbättrat integritetsskydd för den     lagen

enskilde.

Datainspektionen uppger i sitt remissyttrande att inspektionen efter överläggningar med bl. a. kreditupplysningsföretagen och företrädare för kreditgivare har nått en överenskommelse under hand om att uppgifter om den ej kreditsökande makens ekonomi i fortsättningen inte skall förekomma i personupplysningar. Den enkla och praktiska lösningen är enligt datain­spektionens mening all endast den make som söker kredit får bli föremål för personupplysning. På grund härav avstyrker inspektionen även den föreslag­na ändringen av US. Finansieringsföretagens förening redovisar i sitt yttrande en starkt kritisk inställning till den av dalainspektionen nämnda överenskommelsen.

Datainspektionen har den 4 oktober 1979 utfärdat vi.ssa föreskrifter för tillämpning av 9 och 11 SS kreditupplysningslagen (datainspektionens författningssamling, DIFS, 1979:1). 1 dessa föreskrifter, som skall iakttas senast fr. o, m. den 1 januari 1980, anges att personupplysning om en gift person inle får innehålla kreditupplysningsinformation om den andra maken. Om makarna har likalydande adress får uppgift däremot lämnas om den andra makens namn och personnummer. Föreligger behov av person­upplysning om båda makarna, får upplysning lämnas ut om var och en av dem. Enligt föreskrifterna skall sådant behov anses föreligga när makarna söker kredit (eller motsvarande) gemensamt.

Finansieringsföretagens förening har i en skrivelse till justitiedepartemen­tet den 5 februari 1980 riktat kritik mot dessa föreskrifter. Föreningen har i skrivelsen fört fram liknande synpunkter som i sitt remissyttrande.

För egen del vill jag först framhålla all tillämpningen av 9 S kreditupplys­ningslagen inte synes medföra något särskilt problem, om två makar gemensamt söker kredit eller avser att gemensamt ingå ett annat avtal som medför ekonomiska förpliktelser för dem, liksom inte heller om den ena maken ställer sig som borgensman för den andres förpliktelser enligt ett kreditavtal e. d. I sådana fall framgår det direkt av 9 S att det inte finns något hinder mot all motparten i avtalet erhåller personupplysningar om båda makarna.

Nären gift person ensam träder i förbindelse t, ex, med en kreditgivare för att ansöka om en kredit för egen del uppkommer emellertid frågan i vad mån det i en kreditupplysning rörande honom eller henne bör få lämnas uppgifter även om den andra makens ekonomi. Den praxis som tidigare under många år tillämpats har inneburit att uppgifter regelmässigt har lämnats även beträffande den andra makens inkomster m. m,, i vart fall då makarna har varit sammanboende. I denna praxis synes inle tillräckligt ha beaktats att uppgifterna om den andra maken inte enbart ulgör ett led i kreditupplys­ningen om den kreditsökande utan även måste betraktas som en självständig kreditupplysning avseende dennes make. I hithörande fall föreligger alltså.


 


Prop. 1980/81:10                                                                    60

som   har   framhållits  i   departementspromemorian,   i   själva   verket  två     Kreditupplysnings-

kreditupplysningar. Om upplysningen beträffande den andra maken utgör     lagen

en personupplysning, vilket i allmänhet lorde vara fallet, skall således

reglerna i 9 oeh  11 SS  tillämpas på den.  Detta synes numera allmänt

erkännas. Däremot har framkommit att det råder delade meningar om i

vilken utsträckning t. ex. en kreditgivare kan anses ha ett sådant behov som

avses i 9 S av en personupplysning även beträffande den kreditsökandes

make. Denna fråga har i datainspektionens tidigare berörda föreskrifler

lämnats öppen.

När det gäller att bedöma en gift persons förmåga att fullgöra ett ekonomiskt åtagande kan, som har framhållits i departementspromemorian, beskaffenheten av makarnas samlade ekonomiska situation i en del fall vara av betydelse. I många äktenskap råder i slor utsträckning en faktisk ekonomisk gemenskap, som innebär alt makarna tillsammans fullgör olika ekonomiska förpliktelser även om det rättsliga ansvaret för dessa är uppdelat mellan makarna. I realiteten utgör då makarnas totala ekonomi deras underlag för krediter och andra förpliktelser, medan det kan bero på tillfälligheter eller på överenskommelse mellan makama vem av dem som skall häradet rättsliga ansvaret forell åtagande. Även förde fall där makama mera strikt skiljer mellan den enes och den andres ekonomi kan det när det gäller att bedöma den enes betalningsförmåga vara av betydelse, om den andre har en sådan ekonomisk situation att makarna kan antas i lika hög grad bidra till familjens försörjning eller om en av dem måste antas helt eller till större delen slå för denna. Det bör understrykas att detla är en annan sak än att t. ex. en kreditgivare räknar med att den kreditsökandes make skall träda in och faktiskt svara för den andres åtaganden. Ett sådant motiv bör givetvis inte tillmätas betydelse i detla sammanhang.

Det nu anförda innebär att den som överväger att lämna kredit lill en gift person eller att annars träda i ekonomisk förbindelse med en sädan person i vissa fall måste anses ha ett legitimt behov av upplysningar också om den andra makens ekonomi, även om avsikten inte är att denne skall ha det rättsliga ansvaret för den kredilsökande makens förpliktelse. Att sådana upplysningar lämnas kan i regel inte anses utgöra något olillbörligl intrång i den andra makens personliga integritet.

På grund av det som jag nu har sagt kan jag inte ansluta mig till den ståndpunkt som datainspektionen har intagit i sitt remissyttrande, nämligen att i ett kredituplysningsärende uppgifter aldrig skulle få lämnas om den av makarna som inte själv söker kredit e. d. Detta skulle kräva nya särskilda bestämmelser i lagen, vilka kan leda antingen till att kreditgivare m. fl. kräver att båda makarna skall stå som kredlttagare eller motsvarande, något som knappast synes vara till fördel för makarna, eller till alt kreditbedöm­ningen i hithörande fall kommer att vila på ett otillfredsställande under­lag.

De uttalanden som departementspromemorian innehåller rörande till-


 


Prop. 1980/81:10                                                                   61

lämpningen av9 S i äkta make-fallen har som tidigare nämnlsgodlagitsavdet     Kreditupplysnings-stora flertalet remissinstanser oeh innebär även enligt min mening en i     lagen huvudsak riklig och lämplig grund för praxis på området.

För att en personupplysning rörande make till den som söker kredit e. d, skall få lämnas ut måste sålunda för det första alllid krävas att en uttrycklig begäran om detta framställs, 1 de fall dä makarna sammanbor bör det vidare bero av omständigheterna i det enskilda fallet - framför allt den kreditsö­kandes egen inkomst och den sökta kreditens storlek - om på grund av en sådan begäran personupplysning skall fä lämnas beträffande den kreditsö­kandes make. Exempelvis kan en kreditgivare när det är fråga om endast mindre krediter knappast anses ha någol beaktansvärt behov av upplysningar även om den andra makens ekonomiska förhållanden.

Enligt min mening måste man emellertid på detla område, liksom när det gäller tillämpningen av 9 S i övrigt, ha förståelse för att ett kreditupplys­ningsföretag inte rimligen kan göra någon ingående prövning i varje enskilt fall. I sammanhanget bör vidare erinras om det i avsnitt 4.2.4 berörda förhållandet att prövningen enligl 9 S i det enskilda fallet i praktiken ofta görs av beställaren av en personupplysning. Med hänsyn till dessa omständigheter samt till att 9 S är slraffsanktionerad synes det lämpligt all den nämnda prövningen får ske med tillämpning av ett eller flera mer schablonmässiga kriterier, som bör kunna fastläggas av datainspektionen med stöd av 7 S kreditupplysningskungörelsen (1974:326). Föreskrifterna torde böra utfär­das efler samråd med kreditupplysningsföretag och företrädare för kredit­givarsidan.

1 departementspromemorian sägs att den som överväger att träda i ekonomisk förbindelse med en gift person i regel inte kan anses ha något sådant legitimt behov av upplysningar rörande den andra makens ekonomi som avses i 9 S kreditupplysningslagen, om makarna lever åtskilda. Jag ansluter mig till denna uppfattning, som också har biträtts av remissinstan­serna. Som har framhållits i promemorian kan det i sådana fall endast mera sällan antas föreligga en sådan faktisk ekonomisk gemenskap mellan makarna som tidigare har berörts. Bestämmelserna om s, k. hushållsfull­makt för make i 5 kap. 12 S giftermålsbalken gäller inte når sammanlevnaden mellan makarna är hävd. Regelmässigt torde också vardera maken i den här aktuella situationen svara för sin egen försörjning. Om det i ett kreditupp­lysningsärende beträffande en gift person framgår att makarna bor på olika adresser, bör sålunda i enlighet med vad som har anförts i departements­promemorian en personupplysning om den andra maken lämnas ut endast om det undantagsvis kan visas att makarna trots detta lever i sådan ekonomisk gemenskap att exempelvis en kreditgivare måste anses ha behov av en sådan upplysning.

Vad härefter angår tillämpningen av US kreditupplysningslagen i äkta make-fallen följer, som har konstaterats i departementspromemorian, direkt av paragrafen i dess nuvarande lydelse att en personupplysningskopia skall


 


Prop.  1980/81:10                                                                   62

tillställas var och en av makarna, om det i ett kreditupplysningsärende har ■  KredUupplysnings-
lämnats personupplysningar rörande dem båda.
                               lagen

När det gäller innehållet i personupplysningskopian ansluter jag mig till förslaget i departementspromemorian att kopian alltid skall innehålla upplysning om att uppgifter i ärendet har lämnats även rörande en annan person samt om dennes namn. För den som exempelvis har sökt kredit måste det nämligen anses vara av betydelse att fä veta att bedömningen av hans eller hennes kreditvärdighet kan ha gjorts med beaktande även av uppgifter rörande en annan person. En bestämmelse av den angivna innebörden bör tas upp i 11 S. Jag förordar vidare att det i paragrafen föreskrivs att en personupplysningskopia inte far innehålla andra uppgifter om den andra personen än idenlitetsuppgifter.

4.2.8 Rättelse av orikliga eller missvisande uppgifter i kredinipplysning eller register

Det kan inträffa att en uppgift som har lämnats ut i en kreditupplysning eller som förekommer i ett kredilupplysningsregister är oriktig eller missvisande. Uppgiften bör i så fall rättas sa långt detta är praktiskt möjligt och påkallat av hänsyn bl. a. till den som uppgiften avser. Bestämmelser om detta finns i 12 S kreditupplysningslagen.

Enligt 12 S första stycket skall den som bedriver kredilupplysningsverk­samhet utan dröjsmål vidta skäliga utredningsåtgärder, om det uppkommer anledning till misstanke att uppgift som har lämnats i en kreditupplysning under den senaste tolvmånadersperioden eller som förekommer i register i verksamheten är oriklig eller missvisande. Bekräftar utredningen denna misstanke skall vissa åtgärder vidtas, förutsatt all den oriktiga eller missvisande uppgiften inte uppenbart saknar betydelse från kreditupplys­ningssynpunkt. Detta framgår av 12 S andra stycket, där del sägs att oriktiga eller missvisande uppgifter som förekommer i register skall rättas, komplet­teras eller uteslutas ur registret. Har uppgifterna tagits in i en lämnad kreditupplysning, skall dessutom rättelse eller komplettering så snart det kan ske tillställas var och en som under den senaste tolvmånadersperioden har fått del av uppgifterna. Har en fråga om rättelse eller liknande åtgärd tagits upp efter framställning av den som uppgiften avser, skall denne enligt 12 S tredje stycket kostnadsfritt underrättas om huruvida sådan åtgärd har vidtagits.

Av datainspektionens promemoria rörande kredilupplysningslagen fram­går alt bestämmelserna i 12 S har vållat vissa problem i den praktiska tillämpningen. I departementspromemorian föreslås dock inte någon ändring av 12 S i de delar som nu har berörts. Däremot görs vissa uttalanden om hur paragrafen bör tillämpas.

Ett av de tillämpningsproblem som har uppkommit gäller frågan om vilket


 


Prop.  1980/81:10                                                                   63

underlag som den som önskar rättelse etc, måste prestera för att kreditupp-     Krediiupplysnings-

lysningsföretaget skall bli skyldigt att vidta utredningsåtgärder enligt 12 S     lagen

första stycket. I departementspromemorian framhålls att denne självfallet

måste åberopa någon grund för ett påstående om att en uppgift är felaktig

eller missvisande. För att undersökningsskyldighet skall uppkomma kan det

enligt promemorian däremot inte krävas att någon egentlig utredning läggs

fram, eftersom undersökningsskyldigheten syftar just till att åstadkomma

utredning. En annan sak är att den första undersökningsåtgärden kan bli

exempelvis att be den registrerade förete kvitto, om han påstår att han betalt

en viss skuld i sådan tid att en notering om betalningsförsummelse inte borde

ha gjorts.

Dessa uttalanden i departementspromemorian har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Också jag ansluter mig till dem.

Ett annat problem vid tillämpningen av 12 § består i svårigheten i vissa fall att bedöma om en uppgift är alt betrakta som missvisande eller ej. 1 förarbetena till bestämmelsen uttalas till en början att en uppgift om ett skuldförhållande skall rättas, om gäldenären t. ex, genom kvitto visar att skulden har betalts. Vidare behandlas den situationen att någon efter all ha gjort sig skyldig lill en betalningsförsummelse betalar det belopp som försummelsen avser. Enligt förarbetena bör uppgiften om betalningsförsum­melsen i detta fall kompletteras med uppgift om betalningen. Att betalning har sketl bör dock inte medföra alt själva uppgiften om betalningsförsum­melsen utesluts, eftersom den även därefter kan ha iniresse för bedömningen av den registrerades betalningsförmåga och betalningsvanor (prop. 1973:155 s. 151 f).

I datainspektionens promemoria rörande kreditupplysningslagen fram­hålls att kreditupplysningsföretagen över huvud taget inte noterar skuldför­hållanden som sådana. Och sedan en betalningsförsummelse väl har förekommit är det enligt promemorian i allmänhet inte av intresse från kreditupplysningssynpunkt, huruvida betalning har erlagts senare. I prome­morian sägs dock att uppgifter om en försummelse att betala in skatt eller arbetsgivaravgift undantagsvis kan behöva kompletteras med uppgift om försenad betalning, eftersom resllängdföring sker även vid en obetydlig försening och beloppen här kan vara mycket stora.

I departementspromemorian uttalas att det ofta torde vara riktigt att det från kreditupplysningssynpunkt väsentliga med en uppgift om en fastställd betalningsförsummelse är just det förhållandet att gäldenären har dröjt så länge med betalning att försummelsen har blivit fastställd av domstol eller annan myndighet. Enligt departementspromemorian kan det dock, i enlighet med vad datainspektionen har anfört, i en del fall vara motiverat med en kompletterande uppgift om betalning. Tillämpningsproblem av denna art bör enligt departementspromemorian kunna lö.sas genom föreskrifter eller rekommendationer frän inspektionens sida.

Under remissbehandlingen har datainspektionen pä nytt framhållit alt en


 


Prop.  1980/81:10                                                                   64

uppgift om att betalning har skett i allmänhet saknar betydelse frän KredUupplysnings-kreditupplysningssynpunkt. Om kompletterande uppgift rörande betalning lagen noteras i vissa fall men inte i andra, där rättelse inte har påkallats, skulle det vidare enligl inspektionen kunna leda till slutsatsen att betalning inle har skett i dessa senare fall. Detta kan enligt inspektionen medföra större olägenheter än om komplettering inte görs i något fall. Inspektionen anser emellertid att 12 S enligl förarbetena innebär att en uppgift om betalnings-försummelse alltid måsle kompletteras med uppgifter om betalningar som därefter har verkställts. Enligt inspektionen bör bestämmelsen därför ändras.

För egen del kan jag till en början understryka vad som sägs i förarbetena om att uppgifter om ett skuldförhållande som kan ha noterats i kredilupp­lysningsregister måste anses missvisande och därför skall rättas, om det visar sig att skulden sedermera har betalts. Som datainspektionen har framhållit kan däremot uppgifter om en betalningsförsummelse långt ifrån alllid anses missvisande enbart därför att det belopp som betalningsförsummelsen avser så småningom betalas. Betalningen ändrar nämligen inte det faktum att gäldenären inte har betalt i tid. Och ofta är det just detla som är av iniresse frän kreditupplysningssynpunkt.

Å andra sidan kan det tänkas fall där en uppgift om betalningsförsummelse framstår som missvisande, om den inte kompletteras med en uppgift om senare verkställd betalning eller på annat sätt rättas. Ett exempel på detta kan vara, når betalning har skett kort efter förfallodageu. Ett annat exempel, som datainspektionen har dragit upp, är all belalningsförsummelsen har avsett skatt eller annan allmän avgift, varvid resllängdföring sker även om förseningen inskränker sig till bara någon dag. Även andra liknande fall kan naturligtvis tänkas, särskilt när det gäller enskilda näringsidkare och andra beträffande vilka bestämmelserna i 7 S kreditupplysningslagen inle gäller. Ytterligare exempel på att en uppgift om betalningsförsummelse pa här diskuterat sätt kan vara missvisande är när betalningsförsummelsen har avsett ett så stort belopp att det finns anledning räkna med att inte bara själva betalningsförsummelsen kan få betydelse för kreditbedömningen utan även den omständigheten huruvida beloppet alltjämt utestår obetalt eller ej.

Slutsatsen av vad jag nu har sagt är att del beror av omständigheterna i det enskilda fallet, om en uppgift om betalningsförsummelse skall anses missvisande därför att den inte har kompletterats med uppgifter om senare verkställda betalningar. Vad som sägs i förarbetena till 12 S om en sådan komplettering torde enbart ta sikte på det fallet att omständigheterna är sådana att uppgiften om en betalningsförsummelse är missvisande. Dessa uttalanden kan därför inte utgöra något hinder mot en sådan tillämpning av 12 S som jag nyss har förordat.

Någon ändring av 12 S idet hänseende som nu har diskuterats är alltså inte nödvändig. Som har framhållits i departementspromemorian kan det dock vara  lämpligt  att  datainspektionen   utfärdar  närmare  föreskrifter  eller


 


Prop.  1980/81:10                                                                   65

rekommendationer till ledning för kreditupplysningsföretagen m. fl. om hur      Kreditupplysnings-12 S bör tillämpas när det gäller komplettering av uppgifter om betalnings-      lagen försummelser med uppgifter om verkställda betalningar.

Enligt 12 S andra stycket gäller särskilda regler när en oriktig eller missvisande uppgift har tagits in i kreditupplysning som lämnas genom tryckt skrift. I ett sådant fall föreligger inte någon skyldighet att tillställa den som har fått del av uppgiften ett meddelande om rättelse eller komplettering. Är det fråga om en periodisk skrift, skall dock rättelse eller komplettering så snart det kan ske föras in i ett följande nummer.

I departementspromemorian har inte föreslagits någon ändring av dessa särskilda regler om rätlelseskyldighelen. Vid remissbehandlingen har datainspektionen emellertid anseti att del bör övervägas alt skärpa reglerna om rättelsemeddelande när det gäller kreditupplysning som har publicerats i en periodisk skrift. Om t. ex. en oriktig uppgift av graverande karaktär har publicerats i en sådan skrift, kan det sålunda enligt inspektionens mening vara påkallat med en rällelseåtgärd utöver den föreskrivna skyldigheten att införa rättelse eller komplettering i ell följande nummer av skriften.

För min del finner jag det inle påkallat med en sädan skärpning av reglerna som dalainspektionen har ifrågasatt, Skadeständsskyldigheten enligt 21 S torde utgöra ett tillräckligt incitament för den som har lämnat upplysningen att i sådana fall som har nämnts av inspektionen vidta även andra rällelseåtgärder, om det kan ske. Har den orikliga uppgiften vållat skada, kan den ansvarige givetvis inte undgå skadeslåndsskyldighel genom att åberopa att skadan har inträffat innan han ännu varit skyldig att enligt 12 S andra stycket lämna meddelande om rättelse e. d.

Vid remissbehandlingen har framkommit att ett av de i kreditupplysnings­sammanhang allvarligare problemen för bl. a. småföretagare är all de kan bli föremål för oriktiga eller missvisande uppgifter om en försummelse att betala skatter eller andra allmänna avgifter. Anledningen lill delta har uppgetts vara alt kreditupplysningsföretagen inhämtar uppgifter från länsstyrelsernas restlängder innan dessa ännu har hunnit korrigeras med hänsyn till eventuellt lämnade betalningsanstånd m. m. Enbart rättelseskyldigheten enligt 12 S kan här inte anses tillfredsställande. Problemen i nu berörda och liknande fall gäller nämligen främst frågan vilket underlag som bör användas för registrering i kreditupplysningsverksamhet. Denna fråga kan inte lämpligen regleras direkt genom uttryckliga bestämmelser i kreditupplysningslagen. Enligl min mening är det däremot påkallat att lagen ger ett klart slöd för att datainspektionen, i de fall då del framstår som angeläget, meddelar generella föreskrifter rörande frågor av detta slag. Detta kan åstadkommas genom ett tillägg till den allmänna bestämmelsen i 5 S, vilket tar sikte på att motverka bl, a. registrering av oriktiga eller missvisande uppgifter i kreditupplysnings­verksamhet.

På grund av det nu anförda föreslär jag alt det i 5 S kreditupplysningslagen

5 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 10


 


Prop.  1980/81:10                                                                   66

föreskrivs att kreditupplysningsverksamhel skall bedrivas så att den bl. a.     Kreditupplysnings­inte leder till alt oriktiga eller missvisande uppgifter lagras eller lämnas    lagen ut.

4.2.9 Uppgifter om betalningsförsummelser i personupplysningar

Enligt 7 S första stycket kreditupplysningslagen fär en personupplysning inte innehålla uppgift om andra betalningsförsummelser än sådana som har fastslagits genom domstols eller annan myndighets avgörande eller åtgärd eller som har lett till betalningsinställelse, konkursansökan eller ackord. Uppgifter som sålunda inte får lämnas ut får inte heller lagras i kreditupp­lysningsverksamhet. I praktiken har detla förhud sin största betydelse när det gällers. k. ansökningsuppgifter, dvs. främst uppgifterom att någon har blivit föremål för ansökan om stämning, lagsökning eller betalningsföreläggande. Förbudet gäller emellertid också andra uppgifter rörande betalningsförsum­melser som inle har fastställts pä ett sådant sätt som anges i 7 S förstastycket. . Som exempel kan nämnas uppgifter om inkassoålgärd, kreditspärr eller misskötsel i olika hänseenden av krediter,

Enligl 7 S andra stycket har datainspektionen rätt alt medge undantag från förbudet i första stycket. Bakgrunden till alt denna dispensmöjlighet infördes var främst förhållandena inom avbetalningshandeln, där det vid lagens tillkomst fanns en omfatiande registrering av hur kredlttagare skötte sina krediter. Ett undantagslöst förbud mot uppgifter om betalningsförsummel­ser som inte hade fastslagits av myndighet ansågs medföra risk för en ogynnsam utveckling på detta område, liksom när det gällde kreditformer som låneköp och kontokredit. På dessa områden bedömdes en dispens alltså kunna vara motiverad (prop. 1973:155 s. 98).

Dalainspektionen har i föreskrifter och anvisningar lör tillämpningen av kreditupplysningslagen, som har fastställts den 15 juli 1974, angett vissa undantag från förbudet enligt 7 S första stycket, I huvudsak innebär dessa att uppgifter om andra betalningsförsummelser än sådana som har dokumente­rats på sätt som anges i bestämmelsen får lagras och lämnas ut i följande fall, nämligen (1) om betalning har uteblivit eller försenats vid minst tre tillfällen under de senaste tolv månaderna, eller (2) om summan av till betalning förfallna fordringar eller en enstaka fordran uppgår till lägst 1 000 kr., eller (3) om det annars är uppenbart att kredit inte kan betros den som uppgiften avser. I fråga om lagring av uppgifter av det nu berörda slaget anges vidare i anvisningarna att, när uppgifter om betalningsförsummelse gallras ut enligt den nuvarande femårsregeln i 8 *j kreditupplysningslagen, uppgifter om "yngre" betalningsförsummelser får slå kvar i register även om gallringen har lett till att antalet registrerade betalningsförsummelser är färre än tre eller deras sammanlagda belopp understiger 1 000 kr,

I departementspromemorian redovisas bl. a. all kreditupplysningsföreta­gen i praktiken inte har visat nämnvärt intresse av alt utnyttja de av


 


Prop.  1980/81:10                                                                   67

datainspektionen medgivna undantagen från förbudet i 7 § första stycket. I      Krediliipplysnings-

promemorian uppges sålunda att det på personupplysningsområdet knappast     lagen

förekommer någon registrering av betalningsförsummelser som inte har

fastslagits genom beslut av domstol eller pä ell annat liknande sätt som avses i

bestämmelsen. Med hänsyn bl. a. till den praxis som alltså råder finns det

enligt promemorian inte någon anledning all frångå eller mjuka upp det

ifrågavarande förbudet, I promemorian föreslås därför att bestämmelsen i

7 § första stycket behålls oförändrad. Med anledning av vissa anmärkningar

frän datainspektionens sida framhålls vidare i promemorian att det inte finns

tillräcklig anledning att utvidga förbudet i bestämmelsen till att gälla uppgift

om växelprotest.

Enligt promemorian bör del, liksom f, n., finnas en möjlighet att föreskriva undantag från förbudei i 7 § första styckei. Ett sådant undantag bör, med stöd av bestämmelserna i 8 kap. 7 S första styckei 3 saml US regeringsformen, få medges av regeringen eller, efter regeringens bestäm­mande, av datainspektionen, Enligl promemorian bör emellertid möjlighe­ten att medge undantag användas mera restriktivt än som har skett genom datainspektionens nuvarande anvisningar på denna punkt, I promemorian föreslås att detta får komma till uttryck i lagtexten genom att del i 7 S andra stycket föreskrivs att undantag får medges, om del behövs för att undvika alt personupplysning blir uppenbart missvisande.

Vid remissbehandlingen har promemorieförslaget rörande 7 § - under förutsättning att personupplysningsbegreppet behålls oförändrat - lämnats utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Datainspektionen vidhåller emellertid sin tidigare ståndpunkt att uppgifter om växelprotest inte bör få förekomma i personupplysningssammanhang, Justitiekanslern anslu­ter sig till denna uppfattning.

Föregen delfår jag först erinra om att mina förslag i avsnittet 4.2.3 innebär att bestämmelserna i 7 S. liksom hittills, skall gälla enbart uppgifter rörande enskilda personer som inte är näringsidkare e.d. Samtidigt vill jag emellertid framhålla att förslaget i avsnitt 4.2.6 om att även enskilda näringsidkare m.fl. skall ha rätt till kreditupplysningskopia bör kunna medföra en avsevärd förbättring av deras situation i del hänseende som här är aktuellt. Genom kreditupplysningskopian kan de nämligen på ett helt annat sätt än f. n. få sin uppmärksamhet riktad pä eventuellt orikliga eller missvisande uppgifter om betalningsförsummelser, med följd all de snabbt kan påkalla rättelse enligt 12 S.

I enlighet med vad som har föreslagits i departementspromemorian bör bestämmelserna i 7 S första stycket behållas oförändrade. Jag ansluter mig också till uppfattningen i promemorian alt det inte finns tillräcklig anledning alt förbjuda uppgift om växelprotest i personupplysning. En sådan uppgift lorde betraktas som väsentlig i kreditupplysningssammanhang.

Som framhölls redan vid lagens tillkomst skulle ett generellt förbud mot registrering och utlämnande av information om betalningsförsummelse, som


 


Prop.  1980/81:10                                                                   68

inte har fastslagits av myndighet, pä vissa områden kunna innebära Kreditupplysnings­avsevärda olägenheter för kreditgivarna och därmed för en fungerande lagen kreditmarknad. Jag vill här erinra om den debatt som under senare tid har förts om förhållandena pä kontokortsområdet. 1 det sammanhanget har även rests krav på en mer ingående kredilprövning och kreditbevakning från kreditgivarnas sida. Bl. a. med hänsyn härtill bör. som har föreslagils i departementspromemorian och som jag redan tidigare har berört (se avsnittet 4,2.1), en möjlighet till undantag frän förbudei i 7 S första stycket behållas. Härigenom kan kreditgivare m. fl. få förutsättningar att på områden där delta måste bedömas som väsentligt utbyta information om bl. a. kreditmissbruk. Som framgått är det närmast på kontokortsområdet som särskilda motiv för dispens kan anses föreligga. Jag vill i sammanhanget erinra om den konlokortsutredningsom jag tidigarehar nämnt och som bl. a. har alt pröva kontokortsföretagens behov av information om kreditmissbruk m. m.

Undantag bör i enlighet med promemorieförslaget kunna medges av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, av datainspektionen. Enligl min mening bör undantagsmöjligheten liksom hittills hanteras med återhållsamhet och i enlighet med de riktlinjer som angavs vid lagens tillkomst (prop. 1973:155 s. 98 och 146). Detta bör i lagtexten markeras genom ett krav pä att det skall finnas särskilda skäl för undantag.

4.2.10 Äldre uppgifter i personupplysningar

En kreditupplysning kan i många fall bli missvisande, om den innehåller uppgifterom t. ex. belalningsförsummelser som ligger långt tillbaka i liden. I sådana fall är det ett intresse både för den som erhåller upplysningen och för den som avses med denna att uppgifterna inte kommer till användning. Del kan emellertid också inträffa att äldre omständigheter har en viss betydelse för kredilbedömningen och att del därför är önskvärt för kreditgivaren att fä kännedom om dem.

Kreditupplysningslagen innehåller regler som, såvitt gäller enskilda personer som tillhör personupplysningskategorin, beaktar den enskildes intresse av integritetsskydd och skydd mot missvisande upplysningar. Enligl 8§ gäller sålunda alt en personupplysning inte får innehålla uppgift om omständigheter eller förhållanden som är av betydelse för bedömningen av någons vederhäftighet i ekonomiskt hänseende, om fem år har förflutit från utgången av det år då omständigheterna inträffade eller förhållandena upphörde. Uppgifter som inte får lämnas ul skall efter den angivna tiden gallras ut ur register som används i kreditupplysningsverksamhet. Gallringen skall göras så snart det kan ske och i vart fall innan upplysning lämnas om den som uppgiften avser.

När det gäller företagsupplysningar har det däremot ansetts angeläget att


 


Prop.  1980/81:10                                                                  69

dessa kan bli så uttömmande som möjligt. Lagen innehåller därför inle någon     Kreditupplysnings-motsvarande begränsning i fråga om rätten att lämna ut äldre uppgifter i     lagen sådana kreditupplysningar. Vid lagens tillkomst framhölls dock alt försik­tighet bör iakttas även när det gäller användningen av äldre information i företagsupplysningar (prop. 1973:155 s. 147).

I sin promemoria rörande kreditupplysningslagen framhöll datainspektio­nen att den femårsgräns som gällde för personupplysningarnas del var onödigt generös med hänsyn till kreditbedömningsbehoven och att den därför borde sänkas. Enligt inspektionens mening fanns det inte heller anledning att i företagsupplysningar tillåta uppgifter om omständigheter och förhållanden som läg alltför långt tillbaka i tiden.

Enligl departementspromemorian torde femårstiden enligt 8 S i allmänhet vara onödigt lång. Även uppgifter om förhållanden som har upphört eller omständigheter som har inträffat avsevärt senare än för fem år sedan måste enligt promemorian ofta sakna nämnvärt intresse för bedömningen av en persons aktuella kreditvärdighet e. d. Med hänsyn härtill framstår det enligt promemorian som betänkligt att, som dalainspektionen har upplyst, inle så få kreditgivare synes schablonmässigt bedöma t. ex. äldre betalningsanmärk­ningar såsom lika ofördelaktiga för en kreditsökande som anmärkningar av senare datum. Detta kan enligt promemorian medföra olika negativa verkningar. I promemorian föreslås därför att den nuvarande femårsgränsen i princip ersätts med en treårsgräns,

Enligl förslagen i promemorian skall bestämmelserna i 8 S gälla beträf­fande alla enskilda personer, dvs. även näringsidkare m. fl. Främst med hänsyn härtill föreslås i promemorian alt treårsgränsen inte skall gälla undantagslöst. Enligt promemorieförslaget skall sålunda alltjämt gälla en femårsgräns för uppgifter om att någon har inställt sina betalningar, har varit försatt i konkurs eller har medgetts ackord och om att någon har haft inflytande över ett visst företag. I promemorian framhålls att dessa undantag för bl. a. en del uppgifter av gravare karaktär i allmänhet kommer att aktualiseras endast beträffande den som är eller har varit näringsidkare.

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har förslaget om en sänkning av den gällande femårstiden till i princip tre år godtagits av praktiskt taget samtliga remissinstanser, förutsatt att personupplysningsbe­greppet behålls oförändrat, Sveriges grossistförbund och kreditmannaföre-ningarna motsätter sig dock förslaget även under den angivna förutsättning­en. Flera företrädare för banker, andra kreditgivare och kreditupplysnings­branschen anser att femårsgränsen bör behållas för fler uppgifter än som har föreslagits i promemorian. Samma uppfattning framförs av Sveriges ackords-central. Uppgiftersom härvid nämnsavolika remissinstanseräruppgifterom utmätning, utmätningsförsök, vräkning och förrättning för återtagande av gods som har sålts med förbehåll om återtaganderätt. Enligt riksskatteverket bör en femårsgräns gälla för uppgifter om att någon har varit underkastad s. k. näringsförbud enligt vad som har föreslagits i prop, 1979/80:83 om


 


Prop. 1980/81:10                                                                    70

ändring i konkurslagen (1921:255),                                              Krediiupplysnings-

Enligt vad jag har förordat i avsnittet 4,2,2 skall bestämmelserna i 8 S lagen liksom hittills gälla enbart uppgifter rörande enskilda personer som inte är näringsidkare e. I, För enskilda personer som är näringsidkare eller annars faller utanför personupplysningskategorin kan emellertid förslaget om att även dessa skall erhålla kreditupplysningskopia i viss mån innebära ett förbättrat skydd mot olägenheter på grund av uppgifter som kan vara missvisande eller irrelevanta därför att de avser äldre förhållanden. Jag får i denna del hänvisa till vad jag har anfört om motsvarande fråga i avsnittet 4.2.9.

När det gäller personupplysningarna delar jag den av datainspektionen och i departementspromemorian redovisade uppfattningen att den femårstid som f. n. gäller enligl 8 § i allmänhet framstår som onödigt lång. Som har framhållits i promemorian infördes denna tidsbegränsning bl, a, för att ge den som en gång råkat i ekonomiska svårigheter en rimlig möjlighet att senare rehabilitera sig i ekonomiska sammanhang. Tidsbegränsningen är således av stor betydelse när det gäller att skydda den enskildes integritet. Om uppgifter rörande alltför gamla betalningsanmärkningar e. d. tas in i en personupplysning kan del vidare medföra, utöver personligt obehag, att den enskilde får ogrundade svårigheter alt erhålla en nödvändig kredit. Rätten alt i personupplysningar lämna ut uppgifter om äldre omständigheter och förhållanden bör därför inte gå längre än vad som normalt måste anses nödvändigt från kreditbedömningssynpunkt e. d. Enligt min mening inne­fattar den i promemorian föreslagna skärpningen av tidsgränsen frän fem lill tre år en rimlig avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande i sammanhanget.

De i departementspromemorian föreslagna undantagen från treårsgränsen motiverades främst med all bestämmelserna i 8 § enligt promemorieförslaget skulle gälla även för enskilda näringsidkare och andra enskilda personer med ett väsentligt inflytande över ett visst företag. Om bestämmelsernas nuvarande tillämpningsområde i enlighet med vad jag tidigare har föreslagit behålls oförändrat, är dessa undanlag enligl min mening inte påkallade. Jag kan inte heller biträda de av olika remissinstanser framförda förslagen om andra undantag, även om en del av dessa i och för sig skulle ha slörre aktualitet för personupplysningarnas del. På personupplysningsområdet måste nämligen den föreslagna treårstiden anses generellt tillräcklig från kreditbedömningssynpunkt e. d. Det kan nämnas att bestämmelsernas konstruktion kan medföra att uppgift om en viss omständighet eller ett visst förhållande får lämnas ut under en tid av upp till fyra år efter det att omständigheten inträffade eller förhållandet upphörde. Vidare bör påpekas att tidsfristen för en uppgift om att någon har varit försatt i konkurs räknas från utgången av det år då konkursen avslutades. Om riksdagen antar det förslag rörande möjlighet att meddela s. k, näringsförbud, som har lagts fram i prop, 1979/80:83 om ändring i konkurslagen, kommer på motsvarande sätt


 


Prop. 1980/81:10                                                                   71

tidsfristen för en uppgift om att någon har varit underkastad näringsförbud      Kreditupplysnings-
att räknas från utgången av det år då förbudet upphörde.
                 lagen

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså beträffande 8 S endast den ändring­en, att den i paragrafen angivna tiden av fem år sänks till tre år.

4.2.11 Övriga ändringar i kreditupplysningslagen

Som tidigare har framgått gäller kreditupplysningslagen även för kredit­upplysningsverksamhet som bedrivs genom offentliggörande av upplysning­ar i tryckt eller pä annat sätt framställd skrift. När det gäller tryckta skrifter innehåller lagen emellertid vissa särregler. Dessa är föranledda delvis av tryckfrihetsrättsliga och delvis av praktiska hänsyn.

Kreditupplysningsverksamhet som bedrivs genom offentliggörande av upplysningar i tryckt skrift är sålunda undantagen från tillståndsivångel enligl 3 §, Detta medför att datainspektionen inte kan med stöd av 4 eller 17 S meddela föreskrifter för sådan verksamhei, Nären personupplysning lämnas genom offentliggörande i tryckt skrift gäller inte bestämmelsen i 9 S om legitimitetskontroll och inle heller bestämmelsen i 11 S om personupplys­ningskopia. Vidare finns i 12 S vissa särskilda bestämmelser om rättelse av oriktig eller missvisande kreditupplysning som har lämnats genom tryckt skrift.

Sedan kreditupplysningslagen kom till har genom en ändring i tryckfri­hetsförordningen några andra typer av skrifter jämställts med tryckt skrift i Iryckfrihetsrättsligt hänseende. Detta gäller enligt 1 kap, 5 S tryckfrihetsför­ordningen, under vissa förutsättningar skrift som har mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande. Dessa förut­sättningar är att utgivningsbevis gäller för skriften eller att denna är försedd med beteckning som visar alt den är mångfaldigad samt i anslutning därtill tydliga uppgifter om vem som har mångfaldigat skriften och om ort och år för mångfaldigandet.

I departementspromemorian föreslås att vissa av kredilupplysningslagens särregler för tryckta skrifter genom uttryckliga bestämmelser görs tillämpliga också för det fall att kreditupplysningsverksamhel bedrivs genom offentlig­görande av upplysningar i skrifter som enligt 1 kap. 5 S tryckfrihetsförord­ningen jämställs med tryckta skrifter. Enligt promemorian bör detta dock inte gälla bestämmelserna i 9 och 11 SS om legitimitetskontroll resp. personupplysningskopia. Dessa skulle sålunda enligt promemorieförslaget även i fortsättningen tillämpas i fråga om personupplysning som lämnas genom offentliggörande i skrift som inte är tryckt.

De nu berörda förslagen har lämnats utan kommentarer av det stora flertalet remissinstanser, Justitiekanslern samt hovrälten över Skåne och Blekinge ifrågasätter emellertid om det är befogat att i något hänseende behandla de skrifter som avses i 1 kap. 5 S tryckfrihetsförordningen på annat sätt än de tryckta. Dalainspektionen, som i och för sig godtar promemorie-


 


Prop. 1980/81:10                                                                    72

förslaget, framhåller att delta i praktiken innebär att sådana skrifter som     Kreditupplysnings-avsesi 1 kap. 5 S tryckfrihetsförordningen inte kan användas för spridande av     lagen personupplysningar.

För egen del vill jag först framhålla att det naturligtvis är ganska enkelt att i små upplagor framställa stenciler eller fotokopior som innehåller person­upplysningar samt förse dem med sådana uppgifter som enligt 1 kap. 5 S tryckfrihetsförordningen medför att de jämställs med tryckta skrifter. Den skillnad som har gjorts i promemorieförslagel mellan å ena sidan tryckta skrifter och å andra sidan övriga här aktuella skrifter får ses mot denna bakgrund. Det har i promemorian befarats att de särskilda skyddsreglerna i 9 och 11 §§ kreditupplysningslagen skulle kunna i alltför slor omfattning sättas ur spel genom ett systematiskt utnyttjande av ett sådant tillvägagångssätt.

Riskerna för en sådan utveckling torde emellertid inte vara så stora. I stället bör stor hänsyn tas till att skrifter av ifrågavarande slag har ansetts böra åtnjuta samma tryckfrihetsrättsliga skydd som de tryckta skrifterna. Det måste anses stå i mindre god överensstämmelse med delta synsätt att de i kreditupplysningssammanhang underkastas helt andra regler än de tryckta. Detta gäller i särskilt hög grad om dessa regler, såsom torde bli fallet enligl promemorieförslaget, i praktiken hindrar att ifrågavarande skrifter används för offentliggörande av en viss typ av kreditupplysningar.

Det sagda innebär att jag inle biträder promemorieförslaget på den nu aktuella punkten. Jag föreslår i stället att sådana skrifter som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen genomgående jämställs med tryckta skrifter vid tillämpningen av kredilupplysningslagen. Bestämmelser av den innebörden bör tas upp i de olika paragrafer som berörs.

I syfte att underlätta datainspektionens tillsyn över kreditupplysningsverk­samhet som bedrivs genom utgivande av tryckt eller därmed jämställd skrift föreslås i departementspromemorian ett tillägg till 16 S. Detta tillägg innebär alt den som bedriver verksamheten skall inom en vecka efter utgivandet av skriften kostnadsfritt tillställa datainspektionen ett exemplar av denna. Den som åsidosätter leveranspliklen skall enligt promemorieförslaget kunna ådömas straff. Dessa förslag har allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser dock att det bör övervägas att ersätta straffsanktionen med en möjlighet för datainspektionen att fram­tvinga leverans genom vitesföreläggande. För egen del ansluter jag mig lill promemorieförslaget.

I övrigt bör, huvudsakligen i enlighet med promemorieförslaget, göras vissa ändringar i 4 § om tillstånd till kreditupplysningsverksamhet, i 6 § om förbud mot lagring m. m. av särskilt ömtåliga personliga uppgifter, i 10 S om rätt till registerbesked och i 13 Som överlåtelse av registerm. m. Med hänsyn lill den nyligen antagna sekretesslagen (1980:100) bör tyslnadspliktsbestäm-melseni 14 § ändras och tystnadspliktsbestämmelsen i 18 § upphävas. Vidare bör det göras vissa ändringar och tillägg i straffbestämmelserna i  19 S,


 


Prop. 1980/81:10                                                                    73

reglerna om förverkande av register i 20 S och reglerna om vitesföreläggande     Inkassolagen i 22 S.   Beträffande  de  nu  nämnda lagändringarna får jag hänvisa  till specialmotiveringen.

4.3 Inkassolagen

4.3.1  TUlämpningsområdet

Inkassolagen gäller enligt 1 S för yrkesmässigt bedriven inkassoverksam­het. Med inkassoverksamhet förslås i lagen verksamhei med syfte att driva in betalning för fordran. Lagen omfattar dock inte de exekutiva myndigheter­nas verksamhet, vilken är underkastad särskild reglering genom utsöknings­lagstiftningen.

Med inkassoverksamhet som bedrivs "yrkesmässigt" avses enligt förarbe­tena i princip all indrivning som ingår som ett led i en viss näringsverksamhet, oavsett om indrivningen avser egna eller andras fordringar. Delta innebär att lagen omfattar inte bara de egentliga inkassoföretagen utan också en stor del av landels övriga företag och näringsidkare, eftersom dessa vanligen i större eller mindre utsträckning driver in i vart fall egna fordringar. Under lagen faller ocksä sådan inkassoverksamhet för annans räkning som bedrivs av branschföreningar oeh liknande företagarorganisationer saml av banker och advokater. För att lagen skall bli tillämplig krävs dock att inkassoverksam­heten inte är av alltför obetydlig omfattning (se prop. 1974:42 s. 103 f). 1 datainspektionens praxis har lagen vidare ansetts omfatta bl. a. kommuners indrivning av fordringar i den kommunala verksamheten och arbetstagaror­ganisationers indrivning av fordringar för medlemmarnas räkning,

I sin promemoria rörande inkassolagen hävdade datainspektionen att bestämmelserna om lagens tillämpningsområde borde ändras. Den innebörd som uttrycket "yrkesmässigt bedriven inkassoverksamhet" hade getts i förarbetena överensstämde enligt inspektionen inte med vanligt språkbruk, där uttrycket vanligen antogs syfta pä den egentliga inkassobranschen. Lagtexten gav därför dåligt besked om lagens omfattning, vilket hade vållat onödiga problem i inspektionens tillsynsverksamhet. Enligt inspektionen fanns det vidare sakliga skäl att utvidga lagens tillämpningsområde till att omfatta all inkassoverksamhet. Inspektionen framhöll att de nuvarande begränsningarna av tillämpningsområdet saknar praktisk betydelse och att Ipgens faktiska räckvidd dessutom är slörre än det formella tillämpningsom­rådet. För all en borgenär skall ha rätt till ersättning för kravkostnad enligt inkassokostnadskungörelsen måste han nämligen iaktta bestämmelserna om krav i 5 S inkassolagen. Vidare brukar blanketter för kravbrev m. m., som tillhandahålls åt näringsidkare och allmänheten, utformas så att de uppfyller lagens anspråk. Om lagen fick omfatta all inkassoverksamhet, skulle detta enligt inspektionen också spara all den möda som inspektionen f. n. måste lägga ned på frågan om lagens tillämplighet i olika fall.


 


Prop.  1980/81:10                                                                   74

I departementspromemorian framhålls att datainspektionen har anfört Inkassolagen goda skäl för att utvidga inkassolagens tillämpningsområde. Enligt prome­morian kan det te sig svårförståeligt för en gäldenär att han har ett sämre skydd mot otillbörliga inkassoåtgärder enbart därför att den som vidtar åtgärderna inte handlar i yrkesmässig inkassoverksamhet. Härvid pekas särskilt på det faktum att en näringsidkare som driver in egna fordringar som hör till rörelsen ibland omfattas av lagen och ibland inte, beroende pä omfattningen av indrivningsverksamheten. Det är enligt promemorian också mindre tillfredsställande att tillämpligheten av en regel som den i 9 § - enligl vilken gäldenären med befriande verkan kan betala till den som har borgenärens uppdrag att driva in en fordran - beror på omständigheter som gäldenären inte har möjlighet att iaktta. Även i detta hänseende är ju avgörande bl. a. i vilken omfattning en person eller ett företag driver in fordringar för annans räkning.

Enligt promemorian bör det dock inte komma i fråga alt utsträcka tillämpningsområdet fullt så långt som datainspektionen har förordat. Enskilda fysiska personers verksamhet för indrivning av egna fordringar av privat natur bör även i fortsättningen hållas utanför inkassolagen oeh därmed utanför bl. a. den offentliga tillsynen från datainspektionens sida. Med enskild person bör enligt promemorian jämställas dödsbo. Vidare bör liksom f, n. exekutiv myndighets verksamhet enligt promemorian undantas frän tillämpningen av lagen.

All inkassoverksamhet i övrigt skall enligt vad som föreslås i promemorian omfattas av lagen. Detta gäller för det första all verksamhet för indrivning av fordran för annans räkning, oavsett inkassoverksamhetens omfattning och oberoende av om den bedrivs i förvärvssyfte eller inte. Detsamma gäller indrivning av fordran som har övertagits för detta ändamål och som enligl vad som påpekas i promemorian rättsligt sett utgör indrivning av egen fordran. Beträffande indrivning av egna fordringar i övrigt föreslås i promemorian att lagen först och främst skall tillämpas om fordringarna har uppkommit i näringsverksamhet. När en näringsidkare driver in en fordran som hör till rörelsen skall näringsidkaren sålunda alltid, vare sig det är fråga om en fysisk eller en juridisk person, vara skyldig att iaktta inkassolagens bestämmelser. Därutöver skall lagen enligt promemorieförslaget gälla alla juridiska personers- utom dödsbons-indrivning av egen fordran, även om denna inte har uppkommit i näringsverksamhet eller har övertagits för indrivning.

Vid remissbehandlingen har de nu berörda förslagen om ändring av lagens tillämpningsområde tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser.

Även enligt min mening framstår det som befogat att utvidga inkassola­gens tillämpningsområde på det sätt som har föreslagits i departementspro­memorian, 1 princip bör naturligtvis all indrivning av fordringar ske på ett sätt som inte är otillbörligt mot gäldenären. Inte heller i övrigt kan lagens regler i allmänhet anses oskäligt betungande för den som ägnar sig ål att driva in


 


Prop.  1980/81:10                                                                   75

fordringar, inte ens om detta sker bara tillfälligtvis. En reservation bör dock      Inkassolagen göras för reglerna om  tillstånd  att bedriva  inkassoverksamhet.  Sådant tillstånd torde inte alltid vara nödvändigt. Detta återkommer jag till i nästa avsnitt.

Som har anförts i departementspromemorian skulle det emellertid även med denna reservation föra för långt alt låta lagen gälla för enskilda fysiska personers egen indrivning av egna fordringar som hör till privatlivet och som inte har övertagils för indrivning. Med enskilda personer bör i detta sammanhang jämställas dödsbon. Ett undantag från lagens tillämpningsom­råde bör alltså göras för dessa fall.

Den förordade utvidgningen av lagen till att omfatta alla fall då någon driver in en fordran för annans räkning kan vidare medföra vissa ölägenheter i fall då en privatperson tillfälligtvis inkasserar en fordran på uppdrag av annan. Enligt min mening finns det emellertid inte något att erinra mot att bestämmelserna om iakttagande av god inkassosed och om skadeståndsskyl­dighet för otillbörliga förfaranden mot gäldenären blir tillämpliga i dessa situationer. Något generellt undantag från lagen bör därför inte ställas upp med avseende på dessa fall. Det finns däremot anledning se till att inte en del andra regler får ett alltför vidsträckt tillämpningsområde. Denna fråga har i olika sammanhang behandlats i departementspromemorian, och jag avser att beröra den närmare i anslutning till de regler där den aktualiseras.

En särskild fråga är vad som skall anses utgöra "inkassoverksamhet" i inkassolagens mening. Som tidigare har framgått definieras begreppet inkassoverksamhet i 1 S som verksamhet med syfte all driva in betalning för fordran. Enligl förarbetena innebär denna definition ett krav på att verksamheten har ett inslag av hot eller tvång. En typisk inkassoålgärd anges i förarbetena vara att sända ut ett kravbrev med hot om att rättslig åtgärd kommer att vidtas om gäldenären inte betalar frivilligt. Åtgärder som innebär en ren påminnelse om betalningsskyldighet, t. ex, att sända ut en betalningsavi. faller däremot enligt förarbetena utanför begreppet inkasso­verksamhet (jfr prop, 1974:42 s, 103),

Datainspektionen uppgav i sin promemoria rörande inkassolagen all inspektionen hade fått lägga ned mycket arbete pä att dra en klar gräns mellan sådana krav som omfattas av inkassolagen och sådana betalningspå­minnelser som inte gör det. I sin praxis hade inspektionen ansett att en betalningspåminnelse, för att falla utanför lagen, inte fick innehålla någon tidsfrist för betalning, inte ens i form av uttryck som "omgående" eller "snarast" e. d, I fall då en lidsfrist sätts ut. innefattade det nämligen enligt inspektionen ett förtäckt hot om vidare åtgärder efter fristens utgång. Inspektionen hade däremot ansett sig böra godta att gäldenären i en sista betalningspåminnelse upplyses om att ärendet kan komma att lämnas över för inkasso. Inom inspektionen rådde emellertid delade meningar om det lämpliga i dessa gränsdragningar. Inspektionen ansåg därför att begreppet inkassoverksamhet borde ges en tydligare definition, t. ex, genom att det i


 


Prop.  1980/81:10                                                                   76

lagtexten anges att verksamheten skall ha ett inslag av hot eller tvång.            Inkassolagen

Enligt departementspromemorian bör dalainspektionens önskemål om en klarare avgränsning av begreppet inkassoverksamhet tillgodoses i möjligaste mån. I promemorian framhålls att det emellertid är mindre lämpligt att grunda denna avgränsning på termer som"hot" eller "tvång", eftersom dessa inle är entydiga och dessutom kan ge en felaktig bild av hur en korrekt inkassoverksamhet bör bedrivas. Inslaget av "hot" består nämligen i allmänhet inte av annat än att gäldenären upplyses om att borgenären kan komma att vidta rättsliga eller annars helt oantastliga åtgärder för alt få betalning för sin fordran. Enligt promemorian är det mer ändamålsenligt att utgå från det förhållandet all en borgenär, liksom f. n., bör ha möjlighet att ge en gäldenär helt neutrala betalningspåminnelser ulan att del blir fråga om inkassoverksamhet i lagens mening. För att en betalningspåminnelse skall falla utanför lagen bör den enligt promemorian inte få innehålla något inslag av hot eller påtryckning mot gäldenären utöver själva påminnelsen om betalningsskyldighet. I enlighet med vad datainspektionen har fastslagit i sin praxis bör detta enligt promemorian innebära bl. a. att påminnelsen inte får innehålla någon tidsfrist för betalning. För att en klar och hanterlig gränsdragning skall kunna upprätthållas bör härvid enligt promemorian gälla att påminnelsen, likaledes i enlighet med inspektionens praxis, inte heller får innehålla att betalning skall ske "omgående" eller "snarast" e. d.

Mot den nu angivna bakgrunden föreslås i departementspromemorian att begreppet inkassoverksamhet i 1 S definieras sä. att därmed förstås verksamhei för indrivning av fordran genom krav eller andra åtgärder som ej endast innebär att gäldenären underrättas eller erinras om fordringen. Förslaget får bl. a. den effekten att det blir fråga om ett krav i den mening som avses i 5 S inkassolagen, om det anges att betalning av en förfallen fordran skall ske inom en mer eller mindre bestämd tid.

Vid remissbehandlingen har detla förslag lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Datainspektionen framhåller emellertid att det kan vara lämpligt att en betalningspåminnelse får innehålla en lidsfrist för betalningen utan att påminnelsen för den skull faller under lagen. Även Svenska sparbanksföreningen anser att en betalningspåminnelse bör få innehålla i varje fall en bestämt angiven frist för betalning ulan att den behöver omfattas av lagen. Finansieringsföretagens förening anför att en betalningspåminnelse därjämte,bör fä innehålla en upplysning om att ärendet kommer att överlämnas för inkasso om betalning inte sker. En liknande ståndpunkt intas av Motorbranschens riksförbund.

För min del vill jag till en början framhålla att det. när en gäldenär underlåter att betala sin skuld i rätt lid. är ett normalt tillvägagångssätt att gäldenären först påminns om sin betalningsskyldighet på ell enkelt sätt. På detta stadium förekommer i allmänhet inte några egentliga påtryckningar mot gäldenären. Betalningspåminnelser torde i regel sändas ut av borgenä­ren själv.


 


Prop.  1980/81:10                                                                   77

Borgenären kan givetvis också själv agera under ett fortsatt indrivnings- Inkassolagen förfarande. 1 regel torde gäldenären då först tillställas ett krav som förenas med påtryckningar mot honom för att förmå honom att betala, varefter han utsätts för rättsliga åtgärder e. d. Ofta uppdrar borgeniiren emellertid åt någon annan, t. ex. ett inkassoföretag, att som ombud för honom vidta de åtgärder som fordras utöver enkla betalningspåminnelser. Fordringen kan också överlåtas på annan för indrivning.

Enligt min mening måste en borgenär eller dennes ombud, liksom f. n.. ha ett visst utrymme för att rikta enkla betalningspåminnelser mot en gäldenär utan alt detta anses utgöra inkassoverksamhet i lagens inening. Detta synes vara av stor praktisk betydelse, eftersom exempelvis en näringsidkare kan vilja ombesörja betalningspåminnelser själv samtidigt som han har ett befogat intresse av att inte bli underkastad inkassolagens regelsystem med vaddetia innebär bl. a, i frågaom offentlig tillsyn över verksamheten. Detär alltså viktigt att på lämpligt sätt avgränsa ett påminnelsesladium, som bör falla utanför lagen. Del kan sägas att den nuvarande definitionen av begreppet inkassoverksamhet är alltför vag för alt kunna fylla denna uppgift.

I likhet med en del remissinstanser anser jag alt promemorieförslaget medför en från olika synpunkter alltför snäv begränsning av vad en betalningspåminnelse får innehålla för att den skall falla utanför lagen. De flesta borgenärer torde finna det naturligt att. när de påminner en gäldenär om hans skuld, samtidigt ange en tidsfrist för betalningen åtminstone på det sättet att betalning skall ske "omgående" eller "snarast" e. d. Som bl. a, datainspektionen har varit inne på finns det inle någon anledning alt låta lagen omfatta betalningspåminnelser som innehåller endast att betalning skall ske inom en sådan mer eller mindre bestämd tidsfrist utan att del anges vad som kan hända om betalningen inte erläggs i tid. Enligt min mening bör lagen bli tillämplig först dä borgenären eller hans ombud hotar med en viss påföljd e. d. för underlåtenhet att betala. Det är nämligen när ett sådant hot kommer in i bilden som det behöver ses till att hotet inte får en sådan form eller ett sådant innehåll att det framstår som otillbörligt mot gäldenären.

Som nyss nämndes ombesörjer en borgenär ofta själv betalningspåmin­nelserna, medan han överlämnar åt någon annan att vidta mera långtgående åtgärder mot gäldenären. Del synes i sådana fall vara av värde för denne att få veta att borgenären avser att koppla in exempelvis ett inkassoföretag, eftersom detta regelmässigt medför extra kostnader för gäldenären. Enligt min mening bör det därför godtas att det i en betalningspåminnelse lämnas upplysning om att ärendet kommer att överlämnas för inkasso. om betalning inte sker på grund av påminnelsen. Delta överensstämmer också med den praxis som hittills har tillämpats av datainspektionen.

Sammanfattningsvis förordar jag att lagen tillämpas endast på inkassoåt­gärder som innebär annan påtryckning mot gäldenären än angivande av tid för betalning eller uppgift om alt fordringen kommer att överlämnas till annan för inkasso.


 


Prop.  1980/81:10                                                                   78

4.3.2 TUlslånd för viss inkassoverksamhet                                      Inkassolagen

Enligt 2 S inkassolagen får yrkesmässig inkassoverksamhet i vissa fall bedrivas endast efter tillstånd av datainspektionen. Detta gäller yrkesmässig inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning. Tillstånd behövs dock inle för inkassoverksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investe­ringsbank AB, kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller advo­kat. Eftersom lagen f. n. är tillämplig endast pä yrkesmässig inkassovejk-samhet, omfattar tillståndsplikten inte inkassoverksamhet som är av alltför obetydlig omfattning.

Datainspektionen uppgav i sin promemoria rörande inkassolagen att inspektionen hade tillämpat bestämmelserna i 2 S så. att all indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som övertagits för indrivning bedömdes som tillståndspliktig inkassoverksamhet. Detta gällde dock inte om verksamheten var av helt obetydlig omfattning - mindre än 12 ärenden per år - och inte hade marknadsförts. Enligt inspektionen kunde det från olika synpunkter ifrågasättas, om det var lämpligt med en så vidsträckt tillslåndsplikt. I sammanhanget nämnde inspektionen att tillståndsplikten hade ansetts omfatta bl. a. kommunkansliers indrivning av fordringar åt kommunala bolag och stiftelser samt fackliga organisationers indrivning av medlemmars uteslående lönefordringar. I sådana fall kunde enligt inspek­tionens mening tillämpningen av bestämmelserna om tillstånd framstå som byråkratisk.

På grund av datainspektionens anmärkningar diskuteras i departements­promemorian i vad mån tillståndsplikten enligt inkassolagen lämpligen kan begränsas. Härvid slås till en början fast att kravet på tillstånd även i fortsättningen bör gälla för inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning och som bedrivs i förvärvssyfte. Delta gäller främst de egentliga inkassoföretagen. som erbjuder sina tjänster åt allmänheten. Tillståndsplik­ten för inkassoverksamhet i förvärvssyfte bör emellertid enligl promemorian inle inskränkas till att gälla bara om inkassotjänster erbjuds åt allmänheten. Tillstånd bör krävas även om verksamheten betjänar endast en på visst sätt begränsad krets av fordringsägare, I båda fallen föreligger enligt promemo­rian i princip samma behov av skydd mot icke seriös kommersiell inkassoverksamhet. En inskränkning av antytt slag skulle dessutom kunna inbjuda till försök att kringgå tillståndsplikten och även i övrigt medföra onödiga lillämpningssvårigheter.

När del gäller inkassoverksamhet som bedrivs utan förvärvssyfte bör man däremot enligt promemorian kunna göra vissa undantag från bestämmelser­na om tillståndsplikt, såsom dessa f, n, tillämpas. Förutsättningarna fördetta bör enligt promemorian vara att inkassoverksamheten ingår som ett underordnat led i  en annan verksamhei. som också den bedrivs utan


 


Prop.  1980/81:10                                                                   79

förvärvssyfte. Härigenom klargörs att bl. a, arbetstagarorganisationers Inkassolagen inkassoverksamhet för medlemmarnas räkning skall vara undantagen frän kravet på tillstånd. Det föreslagna undantaget kommer också att gälla beträffande andra intresseorganisationer, 1. ex. branschorganisationer, som under liknande förhållanden som gäller för de fackliga organisationerna bedriver inkassoverksamhet för medlemmarnas räkning. Vidare klargörs genom den föreslagna undanlagsregeln att tillståndsplikten inte heller skall gälla för en kommun som genom sitt kommunkansli ombesörjer inkasso­verksamhet för t. ex. kommunala bolags oeh stiftelsers räkning.

Enligl departementspromemorian bör tillståndspliklen kunna begränsas för ytterligare ett fall. nämligen da inkassoverksamheten inom koncerner av rationaliseringsskäl eller andra orsaker sammanförs till ett av koncernens förelag. I promemorian framhålls alt det - oavsett de bakomliggande motiven - är uppenbart att en sådan organisation av inkassoverksamheten inom en koncern kan jämställas med det fallet alt de företag som ingår i koncernen själva ombesörjer sin inkassoverksamhet.

De nu berörda undantagen från kravet på tillstånd, dvs, för inkassoverk­samhet utan förvärvssyfte och för s, k, koneerninkasso. skall enligt prome­morieförslaget gälla även om inkassoverksamheten i något fall ordnas så att fordringar övertas för indrivning, Å andra sidan föreslås en tilläggsregel som är avsedd att hindra att en annars gällande tillståndsplikt kringgås med utnyttjande av dessa undantag. Enligt denna regel skall undantagen inte gälla, om inkassoverksamheten avser fordringar som tillkommer eller har övertagits från någon som inte själv hade kunnat driva in fordringarna utan tillstånd enligl lagen.

Från kravet på tillstånd bör man vidare enligt promemorian ta undan inkassoverksamhet som är av helt obetydlig omfattning, 1 promemorieför­slaget har detta uttryckts så, att tillstånd inte behövs för inkassoverksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar.

Slutligen föreslås i promemorian att man behåller det nuvarande undantaget från tillståndsplikten för inkassoverksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank. Sveriges investeringsbank AB. kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller advokat. Undantaget för verksamhet under bankinspektionens tillsyn bör emellertid enligt promemorian utvidgas till att omfatta inte bara kreditinrättningar utan alla förelag som slår under bankinspektionens tillsyn. Undanlaget skulle därmed - i enlighet med vad som förordades i prop. 1978/79:170 med förslag till lagom finansbolag, m. m, (s. 38 f och 148 f) - komma att omfatta bl, a, alla sådana finansbolag som enligt den numera antagna lagen (1980:2) om finansbolag ställs under bankinspektionens tillsyn fr. o, m, den 1 juli 1980,

Vid remissbehandlingen har förslagen i departementspromemorian röran­de tillständspliklens omfattning tillstyrkts eller utan närmare kommentarer godtagits av det stora flertalet remissinstanser. Datainspektionen anser att promemorieförslaget innebär en betydligt bättre avgränsning av tillstånds-


 


Prop.  1980/81:10                                                                   80

plikten  än  den  som  gäller f. n.   Inspektionen  ifrågasätter dock  delvis     Inkassolagen

undanlaget för s, k. koneerninkasso. Svenska kommunförbundet noterar

med tillfredsställelse att tillstånd enligt förslaget inte skall behövas för en

kommun som genom sitt kommunkansli ombesörjer inkassoverksamhet för

kommunala bolags och stiftelsers räkning, TCO ser det som en önskvärd

förenkling  att  det  fastslås  att  tillståndsplikt  inte   skall  gälla   för  den

inkassoverksamhet som utan förvärvssyfte bedrivs av ideella organisationer,

Oekså TCO riktar dock viss kritik mot det föreslagna undantaget för

koneerninkasso.

För min del vill jag lill en början framhålla att inkassolagens bestämmelser om hur inkassoverksamhet skall bedrivas även i fortsättningen skall gälla inkassoverksamhet som lagen är tillämplig på. alltså oavsett om verksamhe­ten är tillståndspliktig eller inte. Även den som bedriver icke tillståndspliktig inkassoverksamhet är sålunda skyldig att iaktta regeln om god inkassosed och därtill anknytande bestämmelser. Vidare omfattas också den icke tillståndspliktiga verksamheten - med vissa begränsade undantag - av datainspektionens tillsyn. Det innebär bl. a. alt den som bedriver verksam­heten kan meddelas föreskrifter rörande verksamheten, vilka vid behov kan förenas med kraftigt verkande viten. Skyldigheten att utge skadestånd för otillbörliga inkassoåtgärder gäller även för icke tillståndspliktig verksamhet. Skillnaden mellan tillståndspliktig och icke tillståndspliktig verksamhet är därmed, som också har framhållits i departementspromemorian, i huvudsak att den förra skall underkastas en förhandsgranskning genom datainspektio­nens försorg som kan leda till att tillstånd vägras oeh att inspektionen vid tillståndspliktig verksamhet har tillgång till det särskilt effektiva tvångsmed­let att dra in tillståndet.

Med hänsyn till det nu anförda är det enligt min mening tydligt att kravet på tillstånd för inkassoverksamhet bör begränsas till fall där det framstår som särskilt angeläget med en ännu starkare offentlig kontroll över verksamheten än den som följer av de andra reglerna om en fortlöpande tillsyn. Mot denna bakgrund synes kravet på tillstånd f. n, gå längre än som är nödvändigt och lämpligt. Som datainspektionen har antytt kan ett sådant krav i vissa fall med fog uppfattas som ett inslag av onödig byråkrati. Förslagen i departements­promemorian syftar till att i möjligaste mån undanröja sådana inslag,

I likhet med del stora flertalet remissinstanser anser jag att promemorie­förslaget i denna del innebär en rimlig avvägning mellan å ena sidan intresset " av en tillräckligt effektiv samhällskontroll över etableringen inom inkasso­branschen oeh å andra sidan önskemålet att undvika vad som kan uppfattas som obefogat krångel. Att den nuvarande tillståndsplikten för kommersiellt bedriven inkassoverksamhet måste upprätthållas är enligt min mening självklart. Detta gäller både när verksamheten avser indrivning på uppdrag av annan och när den avser indrivning av fordringar som har övertagits för indrivning. I de fall då syftet är att göra en ekonomisk vinst på inkassoverk­samhet finns det nämligen, som har påpekats i departementspromemorian.


 


Prop.  1980/81:10                                                                  81

en risk för etablering av icke seriösa företag. Tillståndsplikten behövs här Inkassolagen inte minst för att ge fordringsägarna/uppdragsgivarna en viss garanti för att deras intresse av bl. a. sakkunnig indrivning och korrekt medelsförvaltning tillgodoses. Konkurrensen mellan olika inkassoföretag som bedrivs i kommersiellt syfte kan också under vissa omständigheter leda till att gäldenärerna utsätts för ett tryck som överskrider gränsen för vad som kan anses tillbörligt. I enlighet med vad som har föreslagils i departementspro­memorian bör emellertid ett undantag från tillståndsplikten göras för verksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar. Detta överensstämmer med vad som gäller f. n.

När det gäller inkassoverksamhet för annans räkning som bedrivs utan förvärvssyfte ansluter jag mig till den i departementspromemorian uttalade uppfattningen att det knappast kan anses rimligt alt t. ex. arbetstagarorga­nisationers inkassoverksamhet för medlemmarnas räkning skall vara under­kastad lillståndsplikt. Det bör därför slås fast alt tillståndplikt inle skall gälla för sådan inkassoverksamhet som vanligen bedrivs av de fackliga organisa­tionerna. Som har framhållits i departementspromemorian synes det emellertid mindre lämpligt att bland olika intresseorganisationer endast de fackliga skall vara undantagna från fiilståndspiikt. Kravet pä tillständ bör kunna efterges även när det gäller andra organisationer, t. ex. branschorga­nisationer, som utan förvärvssyfte bedriver inkassoverksamhet för medlem­mars räkning. Någon förhandsgranskning av sådan inkassoverksamhet kan numera, sedan inkassolagen har varit i kraft i åtskilliga år och blivit väl känd, inte längre anses påkallad. 1 enlighet med vad som har förordats i departementspromemorian bör ett krav på tillstånd inte heller gälla när en kommun genom sitt kommunkansli driver in fordringar för t. ex. kommunala bolags och stiftelsers räkning.

Undantagsregeln för fall av det slag som nu har berörts har i promemo­rieförslagel utformats på ett sätt som enligt min mening ger en betryggande garanfi för att undantaget inte ges en alltför vidsträckt tillämpning. Det skall sålunda krävas inte bara att inkassoverksamheten bedrivs ulan förvärvssyfte ulan också alt den utgör ett underordnat led i en annan verksamhet som även den bedrivs utan sådant syfte. Jag ansluter mig alltså till detla förslag.

Vad härefter angår förslaget om ett undantag från tillståndspliklen förs. k. koneerninkasso är det enligt min mening klart alt hithörande fall av inkassoverksamhet för annans räkning kan från tillståndssynpunkt jämställas med det fallet att de olika företag som ingår i en koncern själva ombesörjer sin inkassoverksamhet. De remissinstanser som har anfört kritiska synpunk­ter på det föreslagna undantaget för koneerninkasso synes inte heller ha något all erinra i princip mol ett sådant undanlag. Vad de vänder sig mot är att inkassoverksamheten kan ordnas så, att det för gäldenären kan framstå som om den sköttes av ett från övriga koncernföretag frislående inkassofö­retag. För min del kan jag emellertid inte finna att denna möjlighet bör tillmätas någon avgörande betydelse för frågan om tillstånd skall fordras för

6 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop.  1980/81:10                                                                   82

verksamheten.   Jag   vill   understryka   att   denna   är   underkastad   lagens      Inkassolagen bestämmelser i övrigt, bl, a. reglerna om tillsyn.

Jag föreslår alltså att något krav på tillstånd inte skall gälla för inkassoverksamhet som bedrivs av ett företag för annat förelag som tillhör samma koncem.

I enlighet med vad som har föreslagits i departementspromemorian bör i anslutning till de nu behandlade reglema om undantag från tillslåndsplikten föras in en bestämmelse som hindrar all undantagen utnyttjas för att kringgå en annars gällande lillståndsplikt. Jag återkommer lill detta i speciaimotive­ringen.

Jag ansluter mig till förslaget att man skall behålla de nuvarande undantagen från tillståndsplikten för inkassoverksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller advokat. Undanlaget för kreditinrättningar under bankinspektionens tillsyn motiverades vid lagens tillkomst med att denna tillsyn kunde anses utgöra en tillräcklig garanti mot olägenheter av kreditinrättningarnas inkassoverksamhet (prop. 1974:42 s. 89). Jag anser det vara befogat att på detta område, i enlighet med det av remissinstanserna godtagna förslaget i departementspromemorian, jämställa alla företag under bankinspektionens tillsyn. Detta innebär att bl. a. de finansbolag som omfattas av lagen (1980:2) om finansbolag undantas frän kravet på tillstånd.

4.3.3 Krav och rättsliga åtgärder mol gäldenären

I 4 S inkassolagen finns den centrala bestämmelsen att inkassoverksamhet skall bedrivas enligl god inkassosed. Därvid skall iakttas att gäldenären inle vållas onödig skada eller olägenhet eller utsätts för otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoålgärd. Denna grundläggande regel komplet­teras av vissa mera konkreta föreskrifler i 5-7 SS. De innebär i huvudsak att rättslig åtgärd normalt inte får vidtas mot gäldenären innan denne har tillställts ett specificerat krav oeh har fått tillfälle att betala frivilligt eller framställa invändningar mot borgenärens anspråk. 1 övrigt har det överläm­nats åt praxis - främst datainspektionens verksamhet - att utbilda ytterligare normer för hur inkassoverksamhet skall bedrivas för alt stå i överensstäm­melse med god inkassosed.

I sin promemoria rörande inkassolagen uppgav datainspektionen att dess erfarenheter av bestämmelsen i 4 § om skyldighet alt iaktta god inkassosed är positiva. I de flesta fall där bestämmelsen kunde anses ha blivit åsidosatt hade rättelse skett efter påpekande från inspektionen. Endast vid upprepade överträdelser och ren obstruktion hade inspektionen utnyttjat möjligheten att med stöd av 15 § meddela vilessanktionerade föreskrifter.

Enligt departementspromemorian bör bestämmelsen i 4 S om iakttagande


 


Prop.  1980/81:10                                                                   83

av god inkassosed behållas oförändrad. Beträffande ett särskilt fall. som har    Inkassolagen

berörts av datainspektionen, görs i promemorian ett uttalande av innebörd

att det måste anses strida mot god inkassosed om en gäldenär tillställs ett

kravbrev ulan att gäldenären dessförinnan har underrättats om eller pä annat

sätt har fått klart för sig att borgenären anser sig ha en fordran mol

honom.

Under remissbehandlingen har dessa uttalanden lämnats utan erinran. Också jag ansluter mig till dem.

I 5 S inkassolagen meddelas föreskrifter om krav. Enligt dessa skall krav mot en gäldenär framställas skriftligen. Härvid skall vad som fordras i kapital, ränta och ersättning för kostnader anges var för sig. 1 fråga om ränta skall särskild uppgift lämnas om beloppet av upplupen ränta. Vidare skall beträffande såväl upplupen som tillkommande ränta särskild uppgift lämnas om räntesatsen samt om den lid och det kapitalbelopp som ligger lill grund för ränteberäkningen. I samband med krav skall anges viss skälig tid inom vilken gäldenären har att betala frivilligt eller anmäla om han har någon invändning mot kravet. Datainspektionen har på denna punkt utfärdat anvisningar som innebär att lidsfristen skall vara minst 6-8 dagar.

1 sin promemoria rörande inkassolagen anförde inspektionen att del i praktiken hade vållat stora svårigheter att få fram en god efterlevnad av reglerna i 5 S om utformningen av krav mot en gäldenär, framför allt utanför det tillståndspliktiga området. Reglerna hade enligt inspektionen inte slagit igenom ordentligt, bl. a. pä grund av att domstolarna inte i tillräcklig omfattning kontrollerade kravbrevens utformning i de fall då borgenären i process framställde anspråk på ersättning för kravkoslnad. Enligt inspektio­nen förekom det att kravbrev inte på ett lillfredsslällande sätt angav borgenärens identitet eller grunden för fordringen.

På grund av dalainspektionens anmärkningar föreslås i departementspro­memorian uttryckliga föreskrifter om att ett krav skall innehålla tydlig uppgift om borgenärens namn och adress och om det förhållande som fordringen grundar sig pä. Enligt förslaget skall ett krav oekså innehålla anvisning om lämpligt betalningssätt.

Vid remissbehandlingen har de föreslagna kompletteringarna av 5 § lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Från några håll anförs dock kritik beträffande olika punkter i förslaget.

För egen del vill jag till en början erinra om mina förslag i avsnittet 4.3.1 om avgränsningen av begreppen inkassoverksamhet och inkassoålgärd. Av förslagen följer alt det blir fråga om ett krav i den mening som avses i 5 § inkassolagen först om en betalningsanmaning förenas med andra påtryck­ningar mot gäldenären än angivande av tid för betalning eller uppgift om att fordringen kan komma att överlämnas till annan för inkasso. Del är alltså endast i sådana fall som bestämmelserna i 5 S om innehållet i krav aktualiseras.

När ett fordringsärende har nått så långt alt ett krav i den angivna


 


Prop.  1980/81:10                                                                   84

meningen utfärdas, står borgenären eller dennes ombud regelmässigt i Inkassolagen begrepp att vidta rättsliga eller andra mer ingripande åtgärder mot gäldenären, om denne inte betalar på grund av kravet. Med hänsyn härtill är det givetvis angeläget att ett krav innehåller korrekt oeh lättillgänglig information som är av betydelse för all gäldenären skall kunna betala frivilligt eller anmäla invändningar mot borgenärens anspråk. Enligl min mening är det ett minimikrav att uppgift lämnas inte bara om borgenärens namn ulan även om grunden för fordringen. En skyldighet att lämna sådana uppgifter kan inte anses oskäligt betungande. Enligt vad som har framkom­mit under remissbehandlingen kan däremot en skyldighet att lämna uppgift även om borgenärens adress välla onödigt stora olägenheter för inkassofö­retag som använder sig av At)B. En sådan uppgift kan inte heller anses absolut nödvändig. Jag anser därför att promemorieförslagel bör frångås på denna punkt.

Jag delar uppfattningen i departementspromemorian att del är av värde om gäldenären i samband med kravet även får anvisning om lämpligt betalningssätt. Som har påpekats i Stockholms tingsrätts remissyttrande torde detta, om det sker exempelvis genom att ett inbetalningskort fogas till kravet, i åtskilliga fall kunna avvärja en obefogad underlåtenhet att betala på grund av kravet. Del är emellertid viktigt att bestämmelserna om utform­ningen av krav inte leder till vad som kan uppfattas som formalism. Jag tänker här särskilt på ett förhållande som har påpekats av hovrätten över Skåne och Blekinge, nämligen att bestämmelserna i 5 S får betydelse för frågan om en borgenär kan erhålla ersättning för kravkostnad eller inle. Någon ovillkorlig skyldighet all lämna uppgift om lämpligt betalningssätt bör därför inte ställas upp. Bestämmelsen bör på denna punkt i stället utformas som en rekommendation. En underlåtenhet att lämna sådana uppgifter inverkar därigenom inle pä möjligheten alt få kostnadsersättning. En upprepad försummelse kan emellertid föranleda datainspektionen att ingripa.

En särskild fråga som uppkommer i delta sammanhang och som har aktualiserats i riksdagen vid några tillfällen gäller köparens ställning vid s. k. factoring. Factoring innebär i allmänhet alt ett finansieringsförelag (factorn) lämnar rörelsekredil ål ell försäljningsföretag mot säkerhet i det företagets fakturafordringar, vilka överlåts till eller pantsätts hos factorn. Försälj­ningsföretagets kund, dvs. köparen, får normalt ett formulär med tryckt uppgift om att fordringen har överlåtits etc. och att kunden därför skall betala' till factorn. I en motion till riksdagen (mot. 1974:653) framhölls att en köpare kunde förbise en sådan betalningsanvisning och i stället betala till försälj­ningsföretaget. Köparen riskerar då alt behöva betala även till factorn. om köparen kan anses ha haft åtminstone skälig anledning misstänka alt försäljningsföretaget inte längre var rätt betalningsmottagare: jfr 10 och 29 §S lagen (1936:81) om skuldebrev. I motionen yrkades att gällande regler skulle ses över i syfte att såvitt möjligt förbättra köparens ställning. Motionen


 


Prop.  1980/81:10                                                                   85

avslogs emellertid av riksdagen, sedan lagutskottet hade anfört att risken för     Inkassolagen dubbelbetalning i praktiken inte var så slor att den ensam kunde motivera den begärda översynen (LU 1974:28).

Frågan om köparens ställning vid factoring togs åter upp i prop. 1977/78:142 med förslag till lag om avbetalningsköp mellan närijigsidkare m. fl. Något förslag till ändrade regler lades dock inte fram, bl. a. på grund av att det inte fanns tillräckligt underlag för att ta ställning lill de delvis komplicerade och mer övergripande frågor som det här rör sig om. Föredragande statsrådet framhöll emellertid alt utvecklingen på området borde följas (prop. 1977/78:142 s. 56). Dessa uttalanden godtogs av riksdagen (LU 1977/78:30 s. 20 f. rskr .372).

I departementspromemorian konstateras att den här berörda frågan uppkommer inte bara vid factoring ulan över huvud laget vid all överlåtelse eller pantsättning av fordringar och att del därför finns anledning att behandla den vid översynen av inkassolagen. Enligt promemorian kan det bidra till att undanröja risken för en gäldenär att tvingas betala dubbelt, om 5 S inkassolagen kompletteras med en bestämmelse som tar sikte på överlåtelse- och pantsättningsfallen. 1 promemorian föreslås därför att det i 5 S föreskrivs alt ett krav mot gäldenären skall, om fordringen har överlåtils eller pantsalts och gäldenären inle kan med befriande verkan betala till överiåtaren eller pantsättaren, innehålla tydlig uppgift om detta förhållan­de.

Vid remissbehandlingen har detta förslag i allmänhet lämnats utan erinran. Förslaget avstyrks emellertid av Svenska inkassoföreningen, som anför att inkassoföretagen inte kan ta på sig en skyldighet att i krav lämna upplysning enligt den föreslagna bestämmelsen, eftersom det i praktiken skulle medföra att inkassoföretagen i varje enskilt ärende måste förvissa sig om huruvida fordringen är överlåten eller pantsatt. Även Finansieringsfö­retagens förening ställer sig kritisk till förslaget.

För min del anser jag att det finns goda skäl för en bestämmelse av det slag som har förordats i departementspromemorian. Jag kan inte se att en uppgiftsskyldighel enligl bestämmelsen skulle leda till några större olägen­heter för inkassoföretagen. Sålunda bör det vara möjligt för dem alt se till att deras huvudmän lämnar de upplysningar som behövs för att denna uppgiftsskyldighet skall kunna fullgöras. Inte heller i övrigt har under remissbehandlingen framkommit några avgörande invändningar mol prome­morieförslaget i denna del. Jag förordar därför att förslaget genomförs. Till vissa frågor, som har berörts av bl. a. Svenska bankföreningen och Finansieringsföreiagens förening, återkommer jag i specialmotiveringen.

Enligl 6 S får rättslig åtgärd med anledning av en fordran inte vidtas förrän gäldenären har tillställts ett krav som avses i 5 S och den därvid angivna tidsfristen har löpt ut. Bestämmelsen i 6 § reglerar endast vad som i det aktuella hänseendet utgör god inkassosed. En underlåtenhet att framställa krav före rättslig åtgärd utgör sålunda inte något formellt hinder mol


 


Prop.  1980/81:10                                                                   86

rättegång eller exekution (prop. 1974:42 s. 110: jfr s. 72).              Inkassolagen

Genom 7 § öppnas möjlighet att frångå bestämmelserna i 5 och 6 §S beträffande krav före rättslig åtgärd, om gäldenären uppenbarligen söker undandra sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl. Regeln i 7 S är avsedd att tillämpas endast i undantagsfall (prop. 1974:42 s. 75 och 111).

Beträffande 6 S föreslås i promemorian inte någon ändring. Däremot föreslås att undantagsbestämmelsen i 7 S ändras pä så sätt, att den inte längre kommer att innebära någon möjlighet att frångå bestämmelserna i 5 § om utformningen av ett krav. Den föreslagna ändringen innebär alltså alt rättslig åtgärd även i fortsättningen skall i undanlagsfall få vidtas utan ett föregående krav men att kravet, när ett sådant skall framställas, måste ha det innehåll som följer av 5 §.

Dessa förslag har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till dem.

4.3.4 Hantering av inkasserade medel

Enligt 10 S inkassolagen skall medel som i yrkesmässig inkassoverksamhet har inkasserats för annans räkning hållas avskilda och utan dröjsmål insättas på räkning i bank eller motsvarande. Om inte annat har avtalats, skall medlen ulan dröjsmål redovisas till huvudmannen.

Bestämmelsen om att inkasserade medel skall hållas avskilda och utan dröjsmål sältas in på bankräkning e. d. är utformad sä att lagen (1944:181) om redovisningsmedel blir tillämplig på de inkasserade medlen. Enligl denna lag skall medel, som någon med redovisningsskyldighet har mottagit för annan och för sådant ändamål har innestående på bankräkning eller på annat sätt håller avskilt, vara förbehållet huvudmannen, om beloppet har avskilts utan dröjsmål. Detsamma gäller belopp som har avskilts senare, om den redovisningsskyldige inte var pä obestånd när beloppet avskildes. Medel som den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängliga för att avskiljas är också förbehållna huvudmannen, om dröjsmål med avskiljandet inte föreligger.

Bestämmelsen i 10 S inkassolagen innebär inte att varje huvudmans medel måste hållas avskilda på särskild räkning för sig (prop. 1974:42 s. 112). Om en bankräkning eller motsvarande är avsedd för flera huvudmäns medel, har huvudmännen enligl lagen om redovisningsmedel lika rätt inbördes, var och . en i förhållande lill sin redovisningsfordran.

Datainspektionen framhöll i sin promemoria rörande inkassolagen all den absoluta skyldighet att hålla inkasserade medel avskilda som föreskrivs i 10 S inkassolagen hade vållat vissa problem. Många av de organisationer oeh företag som omfattas av lagens regler om lillståndsplikt är enligt inspektio­nen fastighetsförvaltande. Beträffande dessa hade inspektionen vid bered­ningen av tillståndsärenden uppmärksammat alt det ofta förekommer s. k.


 


Prop. 1980/81:10                                                                    87

tolalförvaltningsuppdrag. vilket innebär bl, a.  all uppdragstagaren skall      Inkassolagen

avisera och uppbära hyror. Ibland hålls dessa hyresmedel inte avskilda frän

uppdragstagarens egna medel. Inspektionen påpekade alt 10 S inkassolagen i

dessa fall innebär att belopp som har influtit efter ett inkassoförfarande

måste hanteras annorlunda än motsvarande intäkter som inflyter pä normalt

sätt. Samma förhållanden hade enligt inspektionen uppmärksammats på den

kommunala sektorn.

I departementspromemorian understryks alt ett inkassoombuds skyldig­het att hålla inkasserade medel avskilda innebär en betydande trygghet för huvudmannen/fordringsägaren, eftersom denne genom avskiljandet får ett sakrätlsligt anspråk på de inkasserade medlen. Dessa kan således inle las i anspråk av inkas.soombudets övriga borgenärer. Skyldigheten att hålla inkasserade medel avskilda bör därför enligl promemorian gälla som huvudregel även i framliden.

1 promemorian diskuteras emellertid vad som skall gälla, om lagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta fall där någon icke yrkesmässigt driver in fordran för annans räkning. Enligt promemorian kan det ifrågasättas om lagen bör ha delta vidsträckta tillämpningsområde även när det gäller 10 §. Del skulle nämligen kunna medföra alt en privatperson, som helt tillfälligt inkasserar en fordran för annans räkning och därvid samman­blandar de inkasserade medlen med sina egna, drabbades av ansvar för olovligt förfogande. Enligt promemorian torde det emellertid vara en allmänt omfattad åsikt att man inte bör blanda samman egna medel och medel som man innehar med skyldighet att redovisa till annan. Några olämpliga konsekvenser av utvidgningen av tillämpningsområdet för skyl­digheten att hälla inkasserade medel avskilda behövde därför inte befa­ras.

För att lagen om redovisningsmedel skall vara tillämplig på inkasserade medel och dessa därmed vara förbehållna huvudmannen är del enligl promemorian inle nödvändigt att medlen sätts in på räkning i bank eller motsvarande. Det är tillräckligt att medlen hålls avskilda på något annat godtagbart sätt (se prop. 1944:81 med förslag lill lag om redovisningsmedel, m. m., s. 33 f). I promemorian framhålls att det med hänsyn till detta synes onödigt att kräva att även den som mera tillfälligtvis har inkasserat medel för annans räkning ovillkorligen skall sätta in dessa på bankräkning e. d. Den skyldighet som f. n. gäller i detta avseende bör därför enligt promemorian begränsas till att gälla endast för den som bedriver inkassoverksamhet för annans räkning av någon betydenhet.

Med anledning av det problem som datainspektionen har dragit upp föreslås i departementspromemorian att del för vissa fall öppnas en möjlighet för borgenärer att skriftligen befria inkassoombuden såväl från skyldigheten att hålla inkasserade medel avskilda som från skyldigheten alt sätta in dem på bankräkning e. d. En sådan möjlighet bör enligt promemorian finnas när den som får en borgenärs uppdrag att driva in en fordran har ett annat.


 


Prop. 1980/81:10                                                                    88

fortlöpande uppdrag av borgenären alt i väsentlig omfattning uppbära medel     Inkassolagen för borgenärens räkning utan skjldighet all hålla dessa medel avskilda.

Vid remissbehandlingen har dessa förslag i departementspromemorian lämnats utan erinran. I fråga om möjligheten att för vissa fall skriftligen överenskomma om avsteg från skyldigheten alt hålla inkasserade medel avskilda m. m. framhåller datainspektionen att den lösning som har föreslagits synes vara väl avvägd.

Även jag anser alt 10 S bör ändras pä i huvudsak del sätt som har föreslagits i departementspromemorian. Den föreslagna möjligheten att i vissa fall träffa skriftlig överenskommelse om en enklare hantering av inkasserade medel än som f. n. följer av paragrafen är ägnad att undanröja onödigt krångel. Bestämmelsen har enligt min mening getts en sådan avgränsning att några missförhållanden inle kan befaras uppkomma.

Som har påpekats i departementspromemorian innebär promemorieför­slaget alt skyldigheten att hålla inkasserade medel avskilda skall gälla även när en privatperson helt tillfälligt inkasserar en fordran för annans räkning, varvid en underlåtenhet att iaktta denna skyldighet kan medföra ansvar för olovligt förfogande. Jag delar uppfattningen i promemorian att denna utsträckning av tillämpningsområdet när det gäller skyldigheten enligt 10 S att hälla inkasserade medel avskilda knappast behöver leda till olämpliga konsekvenser, bl. a. därför alt frågan huruvida denna skyldighet har åsidosatts praktiskt taget aldrig torde fä aktualitet i förhållanden mellan privatpersoner. Jag vill tillägga att en plikt till avskiljande över huvud tagel inle uppkommer, om den som har inkasserat en fordran för annans räkning inte har uppdrag att vidta inkassoåtgärder i lagens mening och inte heller vidtar sådana åtgärder.

4.3.5 Register i inkassoverksamhet

Framför allt i mer omfattande inkassoverksamhet förs vissa register över olika gäldenärer och inkassoärenden m. m. För register, förteckningar eller andra anteckningar som förs med hjälp av ADB och som innehåller personuppgifter gäller bestämmelserna i datalagen. Sådana personregister får enligl den lagen i allmänhet inte inrättas eller föras utan tillstånd av datainspektionen. När tillstånd meddelas skall inspektionen utfärda de föreskrifter som behövs för att bl. a. skydda den personliga integriteten. Dalalagen innehåller vidare bestämmelser om olika skyldigheter för den som är registeransvarig och om datainspektionens tillsyn över personregister­verksamhet.

Inkassolagen innehåller inte några särskilda bestämmelser om register som används i inkassoverksamhet. Vid lagens tillkomst bedömdes det nämligen som obehövligt att på inkassoområdet föra in särskilda regler om register vid sidan av dalalagens bestämmelser om ADB-register (se prop. 1974:42 s. 76).


 


Prop. 1980/81:10                                                                    89

I sin promemoria rörande inkassolagen uppgav datainspektionen att man i Inkassolagen olika sammanhang hade konstaterat att inkassoverksamheten medför en omfattande registrering av uppgifter, som i orätta händer eller oriktigt använda kan medföra obehörigt intrång i den personliga integriteten eller andra skadliga verkningar. Erfarenheterna hade enligt inspektionen visat alt det i många fall var angeläget att kunna reglera vissa frågor avseende register också i inkassoverksamhet där registrering sker utan användande av ADB.

I departementspromemorian konstateras till en början att sådana register över gäldenärer m. m. som kan förekomma i inkassoverksamhet skiljer sig från kredilupplysningsregister på så sätt alt de i allmänhet utgör endast interna hjälpmedel för att inkassoverksamheten skall kunna bedrivas effektivt. I promemorian framhålls att det på ett flertal andra områden finns liknande register med en motsvarande funktion, vilka inte är underkastade särskild rättslig reglering annat än om de förs med hjälp av ADB, Vidare påpekas i promemorian alt uppgifter om personliga förhållanden m. m, i register som används i inkassoverksamhet f. n. ingalunda lämnas oskyddade enligt inkassolagen. Härvid hänvisas lill lagens bestämmelser om tystnads­plikt för den som är eller har varit verksam i inkassoverksamhet samt till att datainspektionen i sin tillsynsverksamhet enligt lagen kan ta upp särskilt angelägna frågor om integritetsskydd i inkassoverksamhet; jfr 3 S instruk­tionen (1973:292) för datainspektionen (ändrad senast 1977:634). I prome­morian berörs vidare datalagstiflningskommilténs överväganden beträffan­de en framtida generell personregisterlagstiftning, vilka när promemorian utarbetades nylig'en hade presenterats i kommitténs delbetänkande-(SOU 1978:54) Personregister - Datorer - Integritet.

I departementspromemorian framhålls att det mot denna bakgrund inte synes föreligga tillräckligt starka skäl för att redan nu isolerat ta upp frägan om en mer uttömmande reglering beträffande sådana register som förekom­mer i inkassoverksamhet. Enligt promemorian möter här problem av mer allmän natur som är gemensamma för en rad olika register av hjälpmedelsty­pen och som därför bör bli föremål för en samlad bedömning i annat sammanhang.

Enligt promemorian bör emellertid vissa mera begränsade regler om register i inkassoverksamhet tas in i inkassolagen redan i samband med den nu aktuella översynen. Med hänvisning till datainspektionens anmärkningar framhålls i promemorian att risken för integritetskränkningar och liknande skadeverkningar kan vara betydande, om ett register som har upprättals i och för inkassoverksamhet kommer till användning för ett annat ändamål än del sålunda har varit avsett för. Detta kan särskilt tänkas inträffa, om sådana register fritt får överlåtas eller upplåtas lill annan. En risk för obehörig spridning av registeruppgifter föreligger enligt promemorian vidare, om del inte finns tillräckliga garantier för ett ansvarsfullt förfarande med register som blir överflödiga, t. ex. i samband med att ett inkassoföretag läggs ned.


 


Prop. 1980/81:10


90


För att sådana onödiga skaderisker i möjligaste mån skall undanröjas Inkassolagen föreslås i departementspromemorian att det i inkassolagen förs in bestäm­melser som ger möjlighet att hindra olämpliga överlåtelser eller upplåtelser av register. Bestämmelserna föreslås utformade efter mönster av 13 S kreditupplysningslagen. Enligt förslaget skall det sålunda krävas medgivan­de av datainspektionen för överlåtelse eller upplåtelse av register. Vidare föreslås bestämmelser om skyldighet att göra anmälan till inspektionen när en inkassoverksamhet skall upphöra och om rätt för inspektionen att i sådana fall ge föreskrifter om hanteringen av register som berörs. Överträdelse av reglerna om register skall enligt förslaget kunna medföra straff och i vissa fall förverkande av registret. Bl. a, med hänsyn till detla föreslås att de nya bestämmelserna begränsas till att avse register i tillståndspliktig inkassoverk­samhet. Enligt promemorian bör de också, i vart fall t. v., begränsas till att omfatta endast register över gäldenärer.

Vid remissbehandlingen har de nu redovisade förslagen i departements­promemorian, bortsett frän vissa påpekanden i detaljfrågor, tillstyrkts eller lämnats ulan erinran.

Också jag ansluter mig till dessa förslag. Samtidigt vill jag nämna att datalagstiftningskommiltén nyligen genom tilläggsdirektiv (Dir. 1980:14) har fält i uppdrag att överväga bl, a, frågan om en generell personregister-lagstiftning, som på sikt skulle kunna ersätta datalagen och lill skillnad från denna gälla oavsett med vilken teknik ett register förs. Inom ramen för det uppdraget har kommittén att pröva bl. a, frågor om register i inkassoverk­samhet.

4.3.6 Andra frågor rörande inkassolagen

I 8 S inkassolagen finns en bestämmelse som har karaktären av en rekommendation. Enligl denna bestämmelse bör inkassoålgärd inte vidtas, om det föreligger sannolika skäl för att en fordran inte är lagligen grundad eller om fordringen annars framstår som obefogad. Paragrafen kan enligl förarbetena aktualiseras bl. a. om gäldenären är omyndig eller om ett avtal måste antas vara ogiltigt på grund av svek e.d. Vid lagens tillkomst framhölls vidare att det år angeläget alt inkassoföretagen inte medverkar till att driva in ränta efter högre räntesats än som anges i lag eller som har stöd i avtal eller sedvänja e. d.

Datainspektionen uppgav i sin promemoria rörande inkassolagen att bestämmelsen i 8 S har fått praktisk tillämpning när det gäller ränteyrkan­den. För alt dessa skall få en rättsenlig utformning är det en förutsättning alt exempelvis ett inkassoombud själv behärskar reglerna om dröjsmålsränta. Enligt inspektionens erfarenhet var detta inte alllid fallet. Inspektionen framhöll att problemen med ogrundade ränteyrkanden i viss mån skulle kunna lösas genom att borgenärer åläggs att i ansökningar vid domstol ange grunden för yrkad ränta och genom att domstolarna åläggs att självmant


 


Prop.  1980/81:10                                                                   91

pröva riktigheten av ränteanspråk i summarisk process.                  Inkassolagen

Enligl datainspektionen hade svårigheter vid tillämpningen av 8 S uppstått när det gäller inkassoärenden om kontrollavgift vid s. k. tomtmarksparke­ring. Inkassoåtgärder riktas i dessa fall i regel mot fordonsägaren, som enligt inspektionen inle torde vara skyldig att betala avgiften i fall då han inte har fört fordonet vid tillfället. Problemet skulle enligt inspektionen kunna lösas, om fordonsägarna genom lagstiftning åläggs betalningsansvar för sådana avgifter,

I departementspromemorian föreslås inte någon ändring av 8 S. Frågan om utformningen av ränteyrkanden, sä att de står i överensstämmelse med gällande rätt, aktualiserar enligl promemorian i första hand spörsmålet hur man skall kunna åstadkomma bättre kunskap om rättsreglerna på området. 1 promemorian framhålls att datainspektionen i sin tillståndsprövnings- och tillsynsverksamhet bör ha uppmärksamheten riktad på att i vart fall de som i slörre omfattning handhar inkassoärenden har tillräcklig kompetens saml påpeka eventuella utbildningsbehov.

Vid remissbehandlingen har Stockholms tingsrätt strukit under vikten av vad som sålunda har uttalals i promemorian. Tingsrätten säger sig ha gjort den erfarenheten att de som pä inkassoföretagen sysslar med ansökningar till domstol ofta har bristfälliga kunskaper om en del grundläggande rättsregler av betydelse i sammanhanget. Datainspektionen framhåller i sitt remissytt­rande att den inte anser sig ha resurser för en kartläggning av kunskapsnivån hos inkassoföretagens anställda.

För egen del ansluter jag mig till ståndpunkten att del saknas anledning alt ändra bestämmelsen i 8 S- Samtidigt vill jag understryka att det är av största vikt att särskilt befattningshavarna hos inkassoföretagen har tillfredsställan­de kunskaper om de rättsregler som aktualiseras i deras arbete. Som har framhållits i departementspromemorian är det angeläget att datainspektio­nen har sin uppmärksamhet riktad på hithörande frågor. Självfallet kan det inte komma i fråga att inspektionen skulle söka kartlägga de närmare förhållandena. Inspektionen kan doek. särskilt när det gäller de rena inkassoföretagen, inom ramen för tillståndsprövnings- oeh tillsynsverksam­heten se till bl. a. att företagen gör tillräckliga insatser för utbildning av de anställda e. d.

När det gäller de frågor som datainspektionen i övrigt tog upp i sin promemoria om inkassolagen får jag hänvisa till vad som har anförts i departementspromemorian, 1 enlighet med uttalandena i den promemorian bör spörsmålet om angivande av grunden för ränteanspråk i ansökningar vid domstol och om domstols prövning av sådana anspråk tas upp i samband med en redan tidigare aktualiserad, mer omfattande översyn av den summariska betalningsprocessen. Denna översyn torde, i enlighet med vad som har anförts i den i juni 1979 beslutade lagrådsremissen med förslag till handräckningslag m. m.. komma att verkställas när resultatet av rättegångs­utredningens arbete föreligger. Den av inspektionen berörda frågan om


 


Prop. 1980/81:10                                                                    92

betalningsansvaret för kontrollavgifter vid lomtmarksparkering övervägs     Inkassolagen f. n, av tomlparkeringsutredningen (K 1978:10),

Enligt 9 S inkassolagen är betalning, som gäldenären erlägger till den som har uppdrag att driva in en fordran, gällande mol borgenären. Bakgrunden till denna bestämmelse är att det ofta förekommer att en gäldenär betalar till ett inkassoföretag eller annan som har uppdrag att driva in en fordran i stället för att betala direkt till borgenären, Gäldenären skulle i sådant fall kunna tvingas alt betala även till borgenären, om inkassoföretaget etc, har saknat fullmakt att uppbära betalning och dessutom har underlåtit att redovisa de uppburna medlen till borgenären. Bestämmelsen i 9 § är avsedd alt sä längt möjligt skydda gäldenären mot en sådan risk.

I departementspromemorian föreslås att bestämmelsen i 9 S behålls oförändrad. Till följd av förslagen i avsnittet 4.3.1 får den visserligen ett något vidare tillämpningsområde än f. n. Detla kan dock enligt departe­mentspromemorian inte antas komma att medföra olägenheter. Jag delar denna uppfattning, som har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Det torde nämligen praktiskt taget undantagslöst förhålla sig så. all den som ger någon annan i uppdrag att driva in en fordran också avser att denne skall ha rätt alt ta emot betalning av gäldenären. Som har påpekats i departements­promemorian är det, för att 9 S skall vara tillämplig, tillräckligt alt den som tar emot betalningen har fått borgenärens uppdrag att driva in fordringen och därvid eventuellt vidta inkassoåtgärder i lagens mening. Del krävs sålunda inte att någon sådan åtgärd verkligen har vidtagits innan betalningen sker.

111 S inkassolagen finns f. n. en bestämmelse om tystnadsplikt för den som år eller har varit verksam i sådan inkassoverksamhet som i dag år tillståndspliktig. Delta gäller inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som övertagits för indrivning, under förutsättning att verksamheten bedrivs yrkesmässigt. Från tillslånds­plikten undantas f. n. verksamhei som bedrivs av Sveriges riksbank. Sveriges investeringsbank AB, kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller advokat.

Enligt vad jag har föreslagit i avsnittet 4.3.2 bör den nuvarande tillståndsplikten begränsas. Den tystnadsplikt som föreskrivs i US är emellertid av väsentlig betydelse både för fordringsägare som anlitar inkassoombud och för gäldenärer som utsätts för inkassoåtgärder och därmed kan bli tvungna att lämna ut känsliga uppgifter om sina personliga förhållanden. Den nuvarande omfattningen av tystnadsplikten bör därför inte inskränkas. Tystnadsplikten kan alltsä inte längre avgränsas med hjälp av tillståndsplikten, varför 11 S måste arbetas om. Jag återkommer fill detta i specialmotiveringen.

116 S inkassolagen finns en bestämmelse om tystnadsplikt för den som hos datainspektionen har tagit befattning med tillstånds- eller tillsynsärende enligt lagen. Bestämmelsen ersätts fr. o. m. den 1 januari 1981 av regler i den


 


Prop.  1980/81:10


93


 


nya sekretesslagen. Jag föreslår därför att 16 S inkassolagen upphävs med verkan fr. o. m. nämnda dag.

Bestämmelser om datainspektionens tillsyn över efterlevnaden av inkas­solagen finns i 13-15 SS. Från inspektionens tillsyn undantas f. n. verksamhei som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, kreditin­rättning under bankinspektionens tillsyn eller advokat. Det råder alltså f. n, parallellitet mellan de särskilda undantagen frän tillståndsplikten enligt lagen och undantagen från datainspektionens tillsyn. Som har anförts i avsnittet 4.3.2 bör undanlaget från lillståndsplikl för verksamhet under bankinspek­tionens tillsyn utvidgas till att omfatta inte bara kreditinrättningar utan alla företag under bankinspektionens tillsyn. En motsvarande utvidgning bör, i enlighet med vad som har föreslagils i departementspromemorian, göras när det gäller undantagen från datainspektionens tillsyn enligt lagen, Detla föranleder en ändring i 13 S, till vilken jag fär återkomma i specialmotive­ringen.

I övrigt bör, i enlighet med promemorieförslagel, göras vissa ändringar i bestämmelserna i 3 S om beviljande av tillstånd lill inkassoverksamhet. Vidare bör bestämmelserna i 17 S om straff för vissa förfaranden i strid mot lagen kompletteras med bestämmelseromstraff för densom bryter bl, a. mol de nya regler som jag har föreslagit beträffande gäldenärsregister i tillståndspliktig inkassoverksamhet, 1 anslutning till dessa nya straffbestäm­melser bör det också föras in bestämmelser som efter mönster av 20 § kreditupplysningslagen ger möjlighet att i vissa fall förklara ett gäldenärsre­gister förverkat, 1 dessa delar får jag hänvisa lill specialmotiveringen.


Ersättning för inkassokostnader


4.4 Ersättning för inkassokostnader

4.4.1  Behovet av lagstiftning

När en gäldenär underlåter att infria sin skuld, åsamkas borgenären i allmänhet vissa kostnader för att driva in sin fordran. På del stadium som föregår eventuella rättsliga och exekutiva åtgärder mot gäldenären märks framför allt kostnader för krav beträffande fordringen och kostnader för de vanligt förekommande uppgörelserna om att gäldenären. när han inte kan betala hela det förfallna beloppet på en gång. skall erlägga detta genom avbetalningar. I princip anses gäldenären vara skyldig alt ersätta borgenären skäliga indrivningskostnader som denne gör anspråk pä.

De nuvarande författningsreglerna om en gäldenärs skyldighet alt ersätta borgenärens kostnader för inkassoåtgärder tar sikte enbart på den situatio­nen att en inkassoålgärd följs av rättegång eller ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande rörande den fordran som har föranlett inkassoåtgär-den (huvudfordringen). Inkassokostnaden ersätts då som rättegångskostnad i den efterföljande processen. De grundläggande bestämmelserna finns i 18 kap. 8 S andrastycket rättegångsbalken samt i 15 och 22 SS lagsökningslagen.


 


Prop.  1980/81:10


94


 


Närmare regler om ersätlningsskyldigheteu har utfärdats av regeringen i inkassokostnadskungörelsen. Enligt kungörelsen utgår ersättning för krav som avses i 5 S inkassolagen och för amorteringsplan som har tillkommit i samband med fordringens inkassering, Eu förutsättning är dock alt åtgärden skäligen har varit påkallad för att ta lill vara borgenärens rätt, F. n. utgör ersättningen i normala fall högst 55 kr, för krav och högst 45 kr. för amorteringsplan. Om särskilda skäl föreligger, får ersiitlning utgå med högre belopp. Reglerna medför inte rätt till ersättning för mindre kostnadskrävan­de åtgärder, t. ex. enkla betalningspåminnelser (jfr prop. 1971:105 s. 19).

1 departementspromemorian påpekas att det finns flera skäl som talar för att borgenärens rätt lill ersättning för inkassokostnader regleras som en rätt lill ersättning för rättegångskostnader. När anspråk på ersättning för inkassokostnader förs till prövning av domstol sker del vanligen tillsammans med huvudfordringen. Det är då naturligt att betrakta inkassokostnaden som en med rättegångskostnad likställd utgift, som borgenären till följd av gäldenärens försumlighet har ådragit sig för att ta till vara sin rätt (jfr prop. 1971:105 s. 17 samt 10-12). Det är vidare ett framträdande syfte med de nuvarande reglerna att skydda gäldenären mot överdrivna ersättningsan­språk. Från den synpunkten har man genom att behandla inkassokostnaden som en rättegångskostnad vunnit främst den fördelen att domstolen självmant, dvs. oberoende av invändning från gäldenärens sida, kan pröva det berättigade och skäliga i kostnadsanspråket. Dennas, k. officialprövning torde vara av särskilt stor betydelse i den summariska process i form av lagsökning' eller betalningsföreläggande där målen ofta avgörs utan alt gäldenären har hört av sig. En annan fördel med att behandla inkassokost­naden som en rättegångskostnad äratt borgenären inte kan först utverka ett domstolsavgörande beträffande huvudfordringen för alt senare återkomma till domstolen med ett anspråk på ersättning för inkassoåtgärder som har vidtagits före det första domslolsförfarandet. Enligt 18 kap, 14 S rättegångs­balken måste nämligen yrkande om ersättning för rättegångskostnader framställas innan handläggningen av huvudsaken har avslutats.

Å andra sidan har den nuvarande regleringen av rätten till ersättning för inkassokostnad brister, I departementspromemorian pekas främst pä alt del inle finns någon direkt reglering av inkassokostnaderna för fall då ett anspråk på ersättning för inkassokostnad framställs utom rätta eller förs till prövning av domstol sedan huvudfordringen har betalts. 1 dessa situationer har gäldenären ansetts skyldig att ersätta borgenärens inkassokostnader på skadeståndsrättslig grund. Detta innebär att inkassokostnaderna är under­kastade olika regler i olika situationer,

I departementspromemorian föreslås att de nuvarande bestämmelserna om rätten till ersällning för inkassokostnader ersätts av civilrältsliga regler, som blir tillämpliga inte bara vid process vid domstol utan också när kostnadsanspråket framställs utom rätta. De nya reglerna bör enligt promemorian föras samman till en särskild lag om ersättning för inkasso­kostnad.


Ersäuning för inkassokostnader


 


Prop.  1980/81:10


95


 


Promemorieförslaget har i denna del lämnats utan erinran av praktiskt tagel samtliga remissinstanser.

Enligt min mening är det inte tillfredsställande att ett ersättningsanspråk av så vanligt slag som ersättning för inkassokostnader behandlas än som ett anspråk på ersättning för rättegångskostnad, än som en civilrättslig fordran pä skadestånd. Det innebär bl. a. att olika regler kommer att gälla för en domstols handläggning av inkassokostnadsanspråket beroende på om gäldenären har betalt huvudfordringen eller ej. Har huvudfordringen betalts, kommer frågan om ersättning för inkassokostnaden att utgöra själva saken i processen. Ersättningsanspråket behandlas därmed enligt helt andra processuella regler än de som gäller för rättegångskostnad.

En annan allvarligare invändning mol den nuvarande regleringen är att det saknas direkt tillämpliga regler om själva ersättningsskyldigheten både i den nyss nämnda situationen och i den situation som torde vara vanligast, nämligen att ersättningsanspråket framställs och tillgodoses utom rätta. I sammanhanget bör nämnas att datainspektionen, enligl vad som har redovisats i departementspromemorian, har bedömt att det varje år sänds ut mer än en miljon kravbrev i landet och att betydligt mindre än hälften av dessa torde följas av rättsliga åtgärder. Det har visserligen förutsatts att reglerna i inkassokostnadskungörelsen skall vara vägledande även utanför sitt egentliga tillämpningsområde (se prop. 1971:105 s. 19), I praktiken synes detta också i stor utsträckning ha blivit fallet. Det beror bl. a. på att datainspektionen i sin tillsynsverksamhet enligt inkassolagen har ansett alt det inte är förenligt med god inkassosed att en borgenär betingar sig högre ersättning för inkassokostnader än en domstol kan väntas döma ut. Som har påpekats i departementspromemorian är det emellertid från principiella synpunkter föga tilltalande att man för den i praktiken vanligaste situationen måste hjälpa sig fram genoni att hämta ledning av bestämmelser som är avsedda för en annan situation. I viss utsträckning har detta förhållande gett upphov till osäkerhet om ersättningsskyldighetens omfattning.

Den nuvarande regleringen är också olillfredsslällande från konstitu­tionell synpunkt. Regeringsformens bestämmelser om normgivningsmakten ger knappast utrymme för att borgenärens rätt till ersättning av gäldenären för inkassokostnad i så stor usträckning som f. n. regleras genom annan författning än lag. Jag vill \'idaie erinra om att lagrådet, när förslaget om den nuvarande processrältsliga regleringen lades fram, i sitt yttrande över förslaget framhöll alt frågan om gäldenärens skyldighet att vid betalnings­dröjsmål ersätta borgenären för inkassokostnad var av sådan natur att den borde regleras genom bestämmelser i civillag. Lagrådet godtog visserligen förslaget men ansåg att den processrältsliga regleringen borde betraktas som en provisorisk lösning (se prop. 1971:105 s, 23),

Med hänsyn till del nu anförda ansluter jag mig till förslaget i departementspromemorian att de gällande bestämmelserna om rått till ersättning för inkassokostnader bör bytas ut mol en civilrältslig reelerino.


Ersättning för inkassokostnader


 


Prop.  1980/81:10                                                                   96

som blir direkt tillämplig även när anspråk på ersättning för inkassokostna-     Ersättning för
der framställs utom rätta.
                                                               inkassokostnader

I enlighet med vad som har föreslagits i departementspromemorian bör de nya ersättningsbestämmelserna föras samman lill en särskild lag. Ett viktigt syfte även med de nya reglerna är att skydda gäldenären mot en alltför betungande ersättningsskyldighet. Som framhölls när den nuvarande pro­cessrättsliga regleringen kom till måste det nämligen anses ligga i ett skuldförhållandes natur att en borgenär själv visar någon akliyitet för att få betalning lill stånd och själv svarar för en del av kostnaderna härför (jfr prop. 1971:105 s. 19). I den nya lagen bör därför närmare anges vilka olika kostnader som gäldenären skall vara skyldig ett ersätta samt de närmare förutsättningarna för ersättningsskyldigheten. Vidare bör meddelas vissa föreskrifter om ersättningsbeloppens storlek.

4.4.2 Tillämpningsområdet

Enligl departementspromemorian bör den nya lagen om ersättning för inkassokostnader reglera gäldenärens skyldighet att ersätta borgenärens kostnader för alla sådana mera rutinmässiga och förhållandevis enkla åtgärder som en borgenär, sedan fordringen har förfallit till betalning, vidtar eller låter vidta i syfte att förmå gäldenären all betala. Här avses borgenärens kostnader för enkla betalningspåminnelser, för krav enligt 5 S inkassolagen, för korrespondens och annan enklare kommunikation med gäldenären och för upprättande av amorteringsplan när det visar sig alt gäldenären inte kan på en gäng betala hela den förfallna skulden.

Ett undantag föreslås dock för kostnader för mer omfattande förhandling för biläggande av tvistefråga rörande en fordran. I promemorian framhålls att frågan om gäldenärens skyldighet att ersätta borgenärens kostnader för regelrätta tvisteförhandlingar inle bör regleras i den här aktuella lagen. Enligt promemorian är sådana förhandlingskostnader visserligen inle artskilda från sedvanliga inkassokostnader. och de är dessutom reglerade på ett sätt som motsvarar det som f. n. gäller för inkassokostnaderna. Vid en efterföljande rättegång ersätts sålunda enligt 18 kap. 8 S första styckei rättegångsbalken vissa förhandlingskostnader såsom rättegångskostnad, medan det i övrigt saknas direki tillämpliga lagregler rörande en parts skyldighet att ersätta förhandlingskostnader, I promemorian påpekas att det emellertid här rör sig om kostnader som kan uppkomma såväl för gäldenären som för borgenären i ett fordringsförhållande. Vidare är del fräga om kostnader vilkas storlek varierar betydligt från fall lill fall och som därför bör bli föremål för en individualiserad bedömning. Enligt promemorian lämpar de sig därmed inte för en reglering i förevarande sammanhang.

I promemorian framhålls vidare att skyldigheten att ersätta kostnader för rättsliga åtgärder som lagsökning, betalningsföreläggande, skiljeförfarande och vanlig rättegång är särskilt reglerad. Sådana kostnader bör därför enligt


 


Prop.  1980/81:10


97


 


promemorian inte omfattas av den nya lagen. Detsamma gäller frågan om ersättning för exekutiva åtgärder e. d.

Departementspromemorians överväganden och förslag i denna del har i huvudsak godtagits av remissinstan.serna. I en del hänseenden framförs emellertid från olika håll vissa kritiska synpunkter.

För egen del ansluter jag mig i sak till promemorians förslag rörande avgränsningen av tillämpningsområdet för den nya lagen. Vad som bör regleras i detta sammanhang är gäldenärens skyldighet att ersätta borgenä­rens kostnad för åtgärder som normalt ingår i det utomrättsliga förfarandet för indrivning av en förfallen fordran oeh som kan anses föranledda av gäldenärens belalningsdröjsmål. Som har understrukits i promemorian bör lagen däremot inte omfatta frågan om gäldenärens skyldighet att ersätta borgenärens kostnader för faktureringar, förhandsaviseringar eller påmin­nelser som görs före en fordrans förfallodag. Eventuella anspråk på ersättning för sådana kostnader kan ju inte grundas på gäldenärens betalningsdröjsmål. Huruvida gäldenären är skyldig att ersätta kostnaderna beror direkt av innehållet i avtalet mellan parterna.

De kostnader som den nya lagen sålunda kommer att omfatta är i praktiken kostnaderna för enkla betalningspåminnelser samt för krav och uppgörelser om amorteringsplaner och andra rutinmässiga åtgärder i anslutning därtill, såsom samtal och korrespondens med gäldenären. Av de skäl som har anförts i promemorian bör den nya lagen däremot inte reglera frägan om ersättningsskyldighet för kostnad för mer omfattande förhand­lingar för biläggande av en tvist rörande en fordran,

I enlighet med vad som har fastslagits i promemorian skall den nya lagen givetvis inle beröra skyldigheten att ersätta kostnader som avser olika rättsliga förfaranden. Sådana frågor är särskilt reglerade i rättegångsbalken och annan processrätlslig lagstiftning. Inte heller bör i förevarande sammanhang behandlas frågan om ersättningsskyldighet för kostnader som avser exekutiva åtgärder. Frågan i vad mån gäldenären skall vara skyldig alt ersätta sådana kostnader bör regleras inom utsökningsrätten.

Den nya civilrättsliga regleringen av rätlen till ersättning för inkassokost­nader m. m. har i departementspromemorian föreslagits bli tvingande till gäldenärens förmån. Med anledning härav har några remissinstanser, som förträder kreditgivare och inkassoförelag, förordat att den nya lagen generellt begränsas till att gälla fall där gäldenären är en privatperson. Enligt min mening bör en sådan inskränkning av tillämpningsområdet emellertid inte komma i fråga. Den föreslagna lagen bör, i likhet med den nuvarande processrättsliga regleringen, vara tillämplig oavsett om gäldenären är konsument eller näringsidkare och oberoende av parternas ställning i övrigt.

Till frågan i vad mån lagen också bör vara tvingande till gäldenärens förmån återkommer jag i det följande,

1 sin utredning om inkassokostnaderna föreslog datainspektionen alt en ny


Ersättning för inkassokostnader


1 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop.  1980/81:10


98


civilrättslig reglering på området skulle omfatta även frågan om en gäldenärs Ersällning för skyldighet att utge ersättning för ett speciellt slags kostnader, nämligen Inkassokostnader kostnader för avisering och bokföring av betalning enligt en amorteringsplan som har upprättats pä inkasseriiigsstadiet. Sådana kostnader omfattas inte av inkassokostnadskungörelsen. Enligt inspektionens förslag skulle gäldenären vara skyldig att utge ersättning för dessa kostnader under förutsättning att han var skyldig att utge ersättning för själva upprättandet av amorterings-planen.

I departementspromemorian framhålls att det visserligen finns en del skäl som kan tala för datainspektionens förslag. Ä andra sidan finns det enligt promemorian en uppenbar risk för all förslaget skulle komma att medföra att aviserings- oeh bokföringskostnader rutinmässigt tas ut också i ett stort antal fall där borgenären annars inte skulle fordra ersättning av gäldenären för sådana kostnader. Främst med hänsyn till detta bör enligl promemorian gäldenärens skyldighet att ersätta sådana kostnader liksom hittills bero av överenskommelse mellan parterna och inte regleras genom den nya lagen.

Vid remissbehandlingen har promemorieförslaget i denna del godtagils av del stora flertalet remissinstanser. Datainspektionen samt ytterligare några remissinstanser, bl. a. företrädare för kreditgivare, har emellertid vänt sig mot promemorieförslaget oeh hävdat att inspektionens förslag bör följas.

För min del finner jag inte skäl att inta en annan ståndpunkt än den som har redovisats i departementspromemorian. Som har påpekats i promemorian innebär en amorteringsöverenskommelse mellan parterna på indrivningssta­diet att nya förfallotider fastställs för den återstående delen av skulden, Gäldenären är givetvis på grund av denna överenskommelse skyldig att betala pä de nya förfallodagarna, oavsett om borgenären före dessa dagar aviserar honom om den förestående betalningen eller inle. Enligt min mening bör borgenären inte genom den nu förordade lagen ges riitt till ersättning för kostnaden för avisering, om han iinda finner det lämpligt all vidta en sådan åtgärd. I fråga om gäldenärens skyldighet alt i den aktuella situationen ersätta aviseringskostnaden bör i stället gälla samma princip som enligl det tidigare sagda gäller beträffande kostnader för förhaiidsavisering i allmänhet. Ersättningsskyldigheten bör alltså över huvud laget inle regleras i den nya lagen utan helt bero av avtal mellan parterna. Detsamma bör gälla i fråga om de här aktuella bokföringskostnaderna. Dessa är enligt min mening inte av sådan natur att gäldenären bör förpliktas att ersätta dem såsom en av betalningsdröjsmålet föranledd ekonomisk skada för borgenären.

Det bör tilläggas att de diskuterade amorteringsplanernn vanligen tillkommer i ett förfarande som faller under inkassolagen. Som har framhållits i departementspromemorian bör dalainspektionen, liksom hit­tills, kunna med stöd av den lagen och dess regel om iakttagande av god inkassosed meddela vissa anvisningar beträffande sådana överenskommelser om ersättning för aviserings- och bokföringskostnader som träffas i samband med amorteringsplanernas upprättande.


 


Prop.  1980/81:10


99


 


4.4.3 Ersällningsgilla kostnader

Enligt inkassokostnadskungörelsen utgår f. n. ersättning för krav som avses i 5 S inkassolagen och för amorteringplan som har tillkommit i samråd med gäldenären vid fordringens inkassering och som gäldenären har underrättats om skriftligen. En förutsättning är dock att åtgärden skäligen har varit påkallad för att ta till vara borgenärens rätt.

Kungörelsen ger inte rätt till ersättning för mindre kostnadskrävande ätgärder som t. ex. enkla betalningspåminnelser (se prop, 1971:105 s. 19. jfr s. 15), Något hinder torde dock inte föreligga mot att en borgenär genom avtal med gäldenären betingar sig ersättning även för enkla betalningspå­minnelser. Att sända ul en sådan betalningspåminnelse fjlfler inte under inkassolagen. Datainspektionen har därför, i sin tillsynsverksamhet beträf­fande den lagen, inte ansett sig kunna ingripa mot avtal rörande ersättning för betalningspåminnelser.

1 departementspromemorian föreslås att en gäldenär som har underlåtit att i rätt tid betala en skuld skall liksom hittills vara skyldig att ersätta borgenärens kostnader för krav avseende skulden. Ersättningsskyldigheten bör enligt promemorian inte i första hand ta sikte på kostnaderna för att upprätta och sända ut det enskilda kravbrevet. Reglerna om ersättning för kravkoslnad bör i stället avse hela kravförfarandel rörande en viss förfallen fordran. En förutsättning för ersättningsskyldighet skall dock enligt prome­morian vara att ett skriftligt kravbrev, som har utformats på ett sådant sätt som anges i 5 S inkassolagen, har tillställts gäldenären.

Enligt promemorian bör gäldenären vidare, i likhet med vad som gäller f. n., vara skyldig att ersätta kostnad för upprättande av amorteringsplan avseende den återstående delen av en förfallen skuld. Förutsättningar för ersättningsskyldighet i denna del bör enligt promemorian vara all planen har upprättats i samråd med gäldenären, att planen är fullständig samt att den har satts upp skriftligt och tillställts gäldenären.

Som ett skydd mot att en gäldenär i opåkallat slor omfattning drabbas av skyldighet att ersätta kostnad för krav och amorteringsplan bör enligt promemorian ställas upp samma allmänna förutsättning för ersättningsskyl­digheten som gäller f. n. enligt inkassokostnadskungörelsen, nämligen att kostnaden skall ha varit skäligen påkallad för att ta till .vara borgenärens rätt.

Kostnaden för andra inkassoåtgärder än krav och upprättande av amorteringsplan bör enligt promemorian inte föranleda ersättningsskyldig­het för gäldenären. I promemorian framhålls alt detta i praktiken främst gäller kostnaden för enkla betalningspåminnelser som inle utgör krav i inkassolagens mening.

Vid remissbehandlingen har de nu berörda förslagen i departementspro­memorian godtagils av det stora flertalet remissinstanser. Bl. a. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers


Ersällning för inkassokostnader


 


Prop.  1980/81:10


100


 


förbund, PKbanken och Kooperativa förbundet anser emellertid att gäldenären bör vara skyldig att utge ersättning oekså för kostnaden för betalningspåminnelser efter förfallodagen, om delta har avialats mellan parterna. Enligl Svenska sparbanksföreningen bör en riitt att avtala om ersättning för påminnelsekostnader tillkomma i vart fall banker och andra kreditinrättningar som står under bankinspektionens tillsvn.

Till slöd för att giildenären bör vara skyldig att ersätta även påminnelse­kostnader åberopas i remissyttrandena att dessa kostnader lika v;il som kravkostnader åsamkas borgenären till följd av gäldenärens betalningsdröjs­mål. Svenska sparbanksföreningen anför vidare att belalningsdröjsmål iir tämligen vanliga inom bankväsendet oeh att bankerna därför tvingas att organisera rutiner och avdela personal för handläggning av påminnelser oeh annan indrivning. Enligt föreningen ärdel inte försvarligtall kostnaderna för delta skall belasta kieditverksamheten som helhet och därmed även de skötsamma gäldenärerna. vilket enligl föreningen måste bli följden om bankerna hindras från att la ut påminnelsekoslnader direkt av den försumlige gäldenären. Kooperativa förbundet anser att promemorieförslaget medför risk för alt borgenaren vid betalningsdröjsmål väljer att genast sända ut ett kravbrev enligt 5 S inkassolagen, vilket skulle innebära att gäldenären drabbas av den högre kravkostnaden och dessutom får en kortare tidsfrist än eljest innan rättsliga åtgärder vidtas mot honom.

Svenska inkassoföreningen anser alt del i den nya lagen bör föreskrivas en generell skyldighet för gäldeniiren att ersätta även andra inkassokostnader än kostnad för krav och upprättande av amorteringsplan. Enligt föreningen bör det överlämnas ål datainspektionen att i dessa andra fall närmare reglera ersättningsskyldighetens omfattning.

För egen del vill jag till en början framhålla att förutsättningarna för gäldenärens ersättningsskyldighet oeh dennas omfattning måsle redan av konstitutionella skäl i allt väsentligt bestämmas genom en av riksdagen beslutad författning. Det kan alltså inle komma i fråga att ge regleringen en sådan utformning som har antytts i Svenska inkassoföreningens remissytt­rande, utan reglerna bör tas in i den föreslagna lagen.

Jag ansluter mig till de av remissinstansema godtagna förslagen om att en gäldenär skall, under de förutsättningar som närmare har angetts i promemorieförslagel. vara skyldig all utge ersättning för kostnaderna för krav rörande en förfallen skuld och för upprättande av amorteringsplan beträffande återstående del av en sådan skuld.

Vad härefter angår frågan om en gäldenärs skyldighet alt ersätta kostnaden för enkla betalningspåminnelser som inte utgör krav i inkassola­gens mening kan nämnas alt man vid den nuvarande processrättsliga regleringens tillkomst utgick frän att kostnaden för sådana enklare åtgärder skulle bäras av borgenären själv (se prop. 1971:105 s. 19. jfr s. 15). Såväl datainspektionens utredning om inkassokostnaderna som vissa av de nyss redovisade remissyttrandena ger emellertid vid handen att detta lånat ifrån


Ersättning för inkassokostnader


 


Prop.  1980/81:10


101


alltid har blivit fallet. I betydande utsträckning synes sålunda bl. a, banker      Ersättning för

genom avtal med gäldenärerna betinga sig ersättning även för påminnelse-      inkassokostnader

kostnader. Enligt min mening har under remissbehandlingen förts fram

övertygande skäl för att en sådan möjlighel att träffa avtal om ersättning för

enkla betalningspåminnelser bör bibehållas. Härvid saknas anledning att

begränsa denna möjlighet till att gälla enbart för vissa borgenärer, t, ex.

företag under bankinspektionens tillsyn.

En oinskränkt rätt att på grund av avtal kräva ut ersättning för kostnaden för enkla betalningspåminnelser kan emellertid leda lill olägenheter, I den nya lagen bör därför dras upp vissa gränser för möjlighelen att träffa sådana avtal.

För att gäldenären skall vara skyldig att ersätla påminnelsekoslnader bör enligt min mening krävas att en överenskommelse om detta har träffats mellan parterna senast i samband med den aktuella skuldens uppkomst, dvs. senast i samband med att parterna ingår ett avtal om kredit e. d. Genom detta krav lorde i praktiken vinnas en rimlig begränsning av de fall i vilka en skyldighet alt ersätta påminnelsekostnader kommer att aktualiseras. För att gäldenären på grund av en sådan överenskommelse skall vara skyldig att ersätta kostnaden för en enkel betalningspåminnelse bör vidare krävas att påminnelsen har skett skriftligt. Därjämte bör för ersättningsskyldigheten ställas upp samma allmänna förutsättning som enligl det tidigare anförda skall gälla för skyldigheten att ersätla kostnad för krav och amorteringsplan. nämligen att kostnaden i det enskilda fallet skäligen har varit påkallad för alt la till vara borgenärens rätt.

Sammanfattningsvis innebär det som jag hittills har anfört att gäldenären skall vara skyldig all ersätta dels borgenärens kostnad för skriftlig betalningspåminnelse rörande förfallen skuld, om avtal därom har träffats senast i samband med skuldens uppkomst, dels borgenärens kostnad för krav och för upprättande av amorteringsplan på indrivningssladiet. Andra åtgärder som kan syfta till att förmå gäldenären all erlägga betalning för förfallen skuld bör inte föranleda ersättningsskyldighet, Detla bör framgå av en bestämmelse i den föreslagna lagen.

Vid remissbehandlingen har några remissinstanser berört frågan om en gäldenärs skyldighet att ersätta borgenären även vissa kostnader för verkställighet av domstolsavgörande rörande en fordran. Bl. a. från bankhåll har sålunda förordats all gäldenären genom den föreslagna lagen skulle åläggas att ersätta även kostnad för ansökan om utmätning. I enlighet med vad jag har anfört i föregående avsnitt bör skyldigheten att ersätta kostnader som avser exekutiva åtgärder emellertid inle regleras i lörevarande sammanhang utan inom ramen för utsökningsrätten. Det kan nämnas att frågan huruvida det i utsökningslagstiftningen bör föras in en möjlighel lill ersättning för s. k. processkostnader i verkställighetsmål - t. ex. kostnader för anlitande av ombud eller för eget arbete för upprättande av ansökan om utmätning e. d, - har behandlats utförligt i samband med remissen till


 


Prop.  1980/81:10


102


lagrådet den 16 mars 1978 av förslagel till utsökningsbalk. Någon sådan     Ersättning för
möjlighet har inte föreslagits där (se s, 761 ff).
                               inkassokostnader

4.4.4 Ersättningsbeloppen

F, n. finns i inkassokostnadskungörelsen bestämmelser om storleken av de belopp som gäldenären är skyldig att utge i kostnadsersättning. Genom ändringar i kungörelsen har beloppen genom fortlöpande höjningar anpas­sats till rådande kostnadsläge. Efter den senaste höjningen, som trädde i kraft den 1 juli 1979 (SFS 1979:331), utgår ersättning-som tidigare nämnts-med högst 55 kr. i fråga om krav och med högst 45 kr. i fråga om amorteringsplan. Ersättningen får doek bestämmas till högre belopp, om det föreligger särskilda skäl.

Datainspektionen har i sin utredning om inkassokostnaderna undersökt om ersättningsbeloppen kan regleras mera långsiktigt genom att anknytas till ett index e, d. Som strax skall beröras ytterligare har inspektionen dock inte funnit detta vara en framkomlig väg. Enligt inspektionen bör det nuvarande systemet med återkommande justeringar av beloppen behållas (se bilaga 2). Med detta som utgångspunkt har i departementspromemorian lagts fram förslag rörande en reglering av ersättningsbeloppens storlek.

Enligt promemorian bör man. liksom nu, i författning meddela bestäm­melser om de belopp som en gäldenär normalt skall vara skyldig att utge i ersättning för olika indrivningsåtgärder. Med hänsyn till behovet av återkommande justeringar av beloppen är det enligt promemorian emeller­tid inte rationellt att beloppen anges i den föreslagna lagen. Denna föresläs innehålla en bestämmelse om att ersättningen utgår med skäligt belopp enligl vad regeringen närmare föreskriver. I anslutning till den bestämmelsen bör regeringen enligt promemorian genom en särskild förordning fastställa de belopp som normalt skall kunna utgå som ersättning för olika åtgärder.

Vid remissbehandlingen har promemorieförslaget godtagils av praktiskt taget alla remissinstanser. Rättegångsutredningen anser emellertid att förslagel inle är invändningsfritt från konstitutionell synpunkt. Enligt utredningen har det sålunda knappast täckning i regeringsformens bestäm­melser om normgivningsmakten alt låta regeringen bestämma om ersätt­ningsbeloppens storlek. Några remissinstanser har fört fram synpunkter som gäller ersättningsnivån. Vidare har i ett remissyttrande berörts den närmare utformningen av bestämmelserna om ersättningsbeloppen.

Även enligt min mening bör den nya regleringen av en gäldenärs skyldighet att ersätla inkassokostnader utformas så att bestämmelser ges om ersättningens storlek. 1 likhet med de remissinstanser som särskilt har yttrat sig över datainspektionens utredning om en långsiktig reglering av ersätt­ningsbeloppen delar jag inspektionens uppfattning att det inte är lämpligt att införa en automatiskt verkande reglering av ersättningsbeloppen genom att de anknyts till ett index e, d. Vid utformningen av de aktuella bestämmel-


 


Prop.  1980/81:10


103


serna bör man alltså utgå från att beloppen vid återkommande tillfällen Ersättning för ändras med hänsyn lill kostnadsutvecklingen. Mot den bakgrunden framstår inkassokostnader den uppbyggnad av författningsreglerna i denna del som har förordats i departementspromemorian såsom ändamålsenlig. Jag föreslår därför att det i den nya lagen tas in en bestämmelse som innebär att ersättning för de olika ersättningsgilla indrivningsåtgärderna utgår med skäligt belopp och att det får ankomma på regeringen att meddela närmare bestämmelser om ersättningsbeloppens storlek. Dessa bestämmelser får karaktären av sådana verkställighetsföreskrifter lill lagen som avses i 8 kap. 13 S första stycket 1 regeringsformen och som alltså får meddelas av regeringen.

Den sålunda föreslagna regleringen innebär, i förening med vad jag har föreslagit i föregående avsnitt, att den nya lagen kommer att innehålla alla grundläggande förutsättningar för gäldenärens skyldighet att ersatta borge­närens indrivningskostnader, medan regeringen avses meddela endast vissa bestämmelser om ersättningsbeloppens storlek för normala fall. Denna ordning överensstämmer med den som gäller enligt 17 § konsumentkredit­lagen (1977:981. ändrad senast 1978:866) och 9S lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m, fl, (ändrad senast 1978:867) i fräga om en borgenärs rätt att i mål om handräckning för återtagande av vara tillgodoräkna sig ersättning för eget arbete m. m. Med anledning av vad rättegångsutredningen har anfört i sitt remissyttrande kan framhållas att frågan om det grundlagsenliga i en författningsreglering av den här ifrågavarande innebörden ingående belystes i samband med tillkomsten av de båda sistnämnda lagarna (se prop, 1976/77:123 s, 132 f. 183, 357-359 och 372samtprop. 1977/78:l42s. 95. 1.59-163 och 166). Det saknas skäl att i detta sammanhang frångå den ståndpunkt som då intogs av regeringen och riksdagen.

Tidigare har regeringen vid några tillfällen beslutat om ändringar av inkassokostnadskungörelsens bestämmelser om ersättningsbeloppens stor­lek efter framställningar från vissa större inkassoföretag. Innan besluten fattats har framställningarna remissbehandlats,

I sin utredning om inkassokostnaderna har datainspektionen dragit upp huvudlinjer för ett nytt system för att efter hand pröva och vid behov justera ersättningsbeloppen. Inspektionens förslag går i huvudsak ut på att inspektionen i samråd med statens pris- och kartellnämnd fortlöpande genomför kostnadsundersökningar inom inkassobranschen och på grundval av dessa förelägger regeringen förslag till ändringar i ersättningsbeloppen, vilka bör beslutas efter remissbehandling av förslagen. Inspektionen anser att det är tillräckligt att mer ingående kostnadsundersökningar genomförs vartannat år, medan man under mellantiden kan nöja sig med översiktliga bedömningar av kostnadslägel.

Vid remissbehandlingen har de remissinstanser som yttrat sig i frågan i allmänhet ställt sig positiva till tanken på särskilda kostnadsundersökningar som hjälpmedel för att bestämma ersättningsbeloppens storlek. Riksskatte-


 


Prop. 1980/81:10


104


 


verket ifrågasätter emellertid om mer ingående undersökningar behöver genomföras så ofta som vartannat år. Svenska inkassoföreningen - som har bildats efter det att inspektionen lade fram sin utredning - anser att man bör kunna behålla den hittills tillämpade ordningen med framställningar frän inkassobranschen men kombinera den med större kostnadsundersökningar som genomförs med längre lidsintervall. Föreningen framhåller att fram­ställningar om justeringar av ersättningsbeloppen i och med föreningens tillkomst kommer att kunna underbyggas på ett helt annat sätt än tidigare.

Också jag finner det värdefullt att man som ett underlag för framtida beslut om ersättningsbeloppens storlek använder sig av regelbundet återkommande kartläggningar av kostnaderna inom inkassobranschen, 1 princip synes det vara ändamålsenligt alt denna kartläggning görs genom kostnadsundersök­ningar som dalainspektionen verkställer i samråd med slatens pris- och kartellnämnd. Som riksskatteverket och Svenska inkassoföreningen har varit inne på torde emellertid sådana mer ingående koslnadsundersökningar inte behöva genomföras så ofta som datainspektionen har förordat i sin utredning. Undersökningarna bör verkställas efter regeringens uppdrag i varje särskilt fall, varvid det får ankomma på regeringen att efter samråd med i första hand datainspektionen besluta om undersökningarnas närmare uppläggning. 1 perioderna mellan kostnadsundersökningarna bör eventuella framställningar från inkassobranschens sida om ändringar av ersättningsbe­loppen kunna bedömas på grundval av den senast genomförda undersök­ningen jämte det material som kan presenteras i samband med en sådan framställning.


Ersättning för inkassokostnader


4.4.5 Avlal om ersättning för inkassokostnader m. m.

Datainspektionen föreslog i sin utredning om inkassokostnaderna att en civilrältslig reglering av gäldenärens skyldighet alt utge ersättning för sådana kostnader skulle göras tvingande till gäldenärens förmån. Enligt inspektio­nen borde sålunda avtalsvillkor som var oförmånligare för gäldenären än författningsreglerna vara ulan verkan, 1 sammanhanget framhöll inspektio­nen att det visserligen kunde ifrågasättas om avtalsfriheten borde beskäras även för de fall där gäldenären är företagare. Enligt inspektionen fanns det emellertid flera skäl som talade för detla. Sålunda borde bestämmelserna göras enkla att tillämpa för myndigheter och enskilda. Ofta kan det vara svårt att avgöra om en fysisk person är att hänföra lill näringsidkarkategorin eller inte. Vidare befinner sig småföretagare inte sällan i samma underläge mot borgenären som konsumenter. Enligt inspektionen syntes inte heller behovet av avtalsfrihet vara stort.

I överensstämmelse med vad datainspektionen sålunda förordat har i departementspromemorians lagförslag tagits in en bestämmelse som innebär att avtal,  som  utvidgar gäldenärens skyldighet  att  utge  ersättning för


 


Prop. 1980/81:10


105


 


inkassokostnad utöver vad som följer av den föreslagna lagen, skall vara ogiltigt. 1 anslutning lill denna bestämmelse framhålls i promemorian att det är vanligt att lagregler som inskränker avtalsfriheten på det förmögenhets­rättsliga området drabbar endast avtalsvillkor som har tillkommit pä förhand, dvs. innan den ifrågavarande rättigheten eller skyldigheten har aktualiserats i del konkreta fallet. Sedan detta har skett anses däremot den som skyddas av en på sådant sätt tvingande lagregel kunna med bindande verkan avstå från sin rätt eller ta pä sig en längre gående skyldighet. Enligt promemorian skulle ett avtalsförbud av denna begränsade innebörd lätt kunna bli ett slag i luften på förevarande område. Den föreslagna ogiltighetsregeln bör därför, enligt vad som framhålls i promemorian, i delta sammanhang inte ges någon annan tolkning än att ogillighetspåföljden kan göras gällande oavsett när avtalet har träffals och även om betalning har erlagts enligt avtalet. Inom ramen för en process bör gäldenären emellertid enligt promemorian kunna på ett bindande sätt disponera över sin skyldighet alt ersätta inkassokostnad. Gäldenären bör således genom förlikningsavtal eller processuellt medgivande kunna ta på sig en ersättningsskyldighet som går längre än den som följer av den föreslagna lagen. Mål rörande ersättning för inkassokostnad bör med andra ord vara dispositiva. Som skall beröras i ett följande avsnitt föreslås emellertid i promemorian att denna senare princip inte skall upprätthållas fullt ul i mål som handläggs enligt lagsökningslagen.

Vid remissbehandlingen har det stora flertalet remissinstanser godtagit de förslag och uttalanden som promemorian innehåller beträffande den föreslagna lagens tvingande natur. Som har näinnts redan i avsnitt 4.4,2 anser emellertid nägra remissinstanser som företräder kreditgivare och inkassofö­retag att. om bestämmelserna i den nya lagen i enlighet med vad som tidigare har föreslagils skall omfatta även fall där gäldenären är ett företag, de inte bör göras tvingande för åtminstone dessa fall. Enligt dessa remissinstanser bör det sålunda råda frihet för en borgenär att genom avtal betinga sig ersättning för olika kostnader som föranleds av gäldenärens belalningsdröjs­mål när gäldenären är ett förelag. Som skäl för detta anförs att skyddsin­tresset i dessa fall inte är tillräckligt starkt för att motivera ett avialsförbud. Företagens behov av skydd mot oskäliga avtalsvillkor om ersättningsskyl­dighet kan enligt dessa remissinstanser anses tillgodosett genom möjligheten att åberopa den förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 S lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar pä förmögenhetsrättens område (avtalslagen).

För egen del vill jag till en början framhålla att de möjligheter som f. n, finns alt göra gällande avlal om en sådan ersätlningsskyldighel för inkassokostnader som går utöver vad som följer av gällande författningsreg­ler i praktiken framstår som tämligen begränsade. Som tidigare nämnts har datainspektionen ansett det vara oförenligt med god inkassosed att en borgenär i samband med uppgörelse utom rätta betingar sig högre ersättning


Ersällning för inkassokostnader


 


Prop. 1980/81:10


106


 


för inkassoåtgärder i inkassolagens mening än vad en domstol kan väntas döma ut vid tillämpning av inkassokostnadskungörelsen. Och när ett anspråk på ersättning för inkassokostnad i enlighet med den nuvarande processrätts­liga regleringen skall behandlas såsom ett anspråk på ersättning för rättegångskostnad, åligger det domstolen att självmant pröva ersättningens storlek oeh omfattning i övrigt inom ramen för det kostnadsyrkande som framställs av borgenären. Domstolen är härvid inte bunden av ett medgi­vande från gäldenärens sida att utge viss ersättning och inle heller av ett avtal rörande ersättningsskyldigheten som kan ha träffats på förhand.

Ett väsentligt syfte även med den nya lagen om ersättning för inkasso­kostnader är, som tidigare har framhållits, att skydda gäldenären mot överdrivna kostnadsanspråk och mot en alltför betungande ersättningsskyl­dighet i övrigt. Det är därför klart att principen bör vara att borgenären inte skall kunna genom avtal betinga sig ytterligare ersiittniiig för åtgärder som omfattas av lagen. När gäldenären är ett företag framtriider visserligen det nämnda skyddsintresset inte alltid med samma styrka. Åtskilliga näringsid­kare intar emellertid en ställning som liknar den enskilde konsumentens. Ofta torde det vara just denna kategori av näringsidkare som drabbas av skyldigheten att ersätta indrivningskostnader.

Som datainspektionen har framhållit i sin utredning om inkassokostnader­na kan det inte heller anses föreligga något större behov av en frihet att träffa avtal om ersättning för sådana kostnader ulöver vad som följer av den nya lagen. De bestämmelser som jag i det föregående har förordat oeh den närmare reglering av ersättningsbeloppens storlek som regeringen avses utfärda syftar till att ge borgenären skälig ersättning för de tämligen enkla åtgärder som det här är frågaom. Ersättningsfrågans art och betydelse är inte sådan att omsättningens och det ekonomiska livels intressen på något sätt kräver att företagen ges frihet alt själva reglera sina mellanhavanden i denna del.

På grund av det nu anförda oeh med hänsyn även till vad datainspektionen i sin utredning har anfört om behovet av en enkel reglering finner jag övervägande skäl tala för den ståndpunkt som har intagits av inspektionen och i departementspromemorian. Den föreslagna lagen bör alltså generellt vara tvingande till gäldenärens förmån. I enlighet med detta bör i lagen tas in en bestämmelse om att avtalsvillkor som utvidgar gäldenärens skyldighet att utge ersättning för kostnader utöver vad som följer av lagen skall vara ogiltigt.

Som har framhållits i departementspromemorian bör gäldenären inom ramen för en process kunna på ett bindande sätt disponera över sin ersättningsskyldighet genom ett processuellt medgivande eller ett förlik­ningsavtal. Enligt min mening är det dä följdriktigt att gäldeniiren även i övrigt kan. sedan frågan om betalning av inkassokostnader har aktualiserats, med bindande verkan ta på sig skyldigheter som går längre än enligt den föreslagna lagen. Det innebär att jag inle delar uppfattningen i deparle-


Ersäitning för inkassokostnader


 


Prop.  1980/81:10


107


mentspromemorian att ogiltighelspåtöljdeii bör kunna göras gällande i detta Ersättning för fall. Jag vill dock understryka att borgenären inte utan vidare kan kräva inkassokostnader gäldenären på större ersättning än som medges enligt lagen och till den anslutande föreskrifter. För att borgenären skall ha en vidsträcktare rätt måste han ha träffat en överenskommelse om delta med gäldenären efter det att inkassoåtgärder började vidtas. Enbart den omständigheten att gäldenä­ren erlägger betalning i enlighet med ett anspråk på kostnadsersättning som går ulöver vad som medges enligt lagen bör inte leda till att en sådan överenskommelse anses ha träffats.

Mål rörande ersättning för inkassokostnader e, d. som avses i den föreslagna lagen bör alltså i princip behandlas enligt de processuella reglerna för dispositiva mål, 1 enlighet med vad som vidare har föreslagits i promemorian bör vissa avsteg från detta emellertid göras när det gäller mål som handläggs enligt lagsökningslagen. Hithörande frågor tar jag upp i ett följande avsnitt.

4.4.6 Ränta på ersällning för inkassokostnader lu. m.

Den civilrättsliga reglering av skyldigheten att ersätta inkassokostnader som har förordats i det föregående innebär att gäldenären. om inte annat föreskrivs, skall betala ränta på kostnadsersättningen enligl bestämmelserna i räntelagen (1975:635), De bestämmelser som då blir aktuella är 4 S första och tredje styckena samt 6 S.

1 fråga om skyldigheten att utge ränta på fordran vars förfallodag inte år bestämd i förväg gäller enligt 4 S första stycket följande, i den mån inte annat är avtalat eller utfäst eller särskilt föreskrivet (jfr 1 S), Försittes belalnings-tiden, dvs. betalar inte gäldenären nar borgenären fordrar det. utgår ränta på fordringen från den dag som infaller en månad efter del all borgenären har avsänt räkning eller på annat sätt fordrat betalning av bestämt belopp med angivande av alt underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta. Gäldenären är dock inte skyldig att erlägga ränta förtid innan räkningen eller anspråket har kommit honom tillhanda. Enligt 4 S tredje stycket ulgår, oavsett de redovisade bestämmelserna, ränta på förfallen fordran senast från dagen för delgivning av ansökan om lagsökning eller betalningsforeläggande eller av stämning i mål om utgivande av betalning. I fråga om räntans storlek gäller enligt 6 S räntelagen - likaledes i den mån inte annat ;ir avtalat eller utfäst eller särskilt föreskrivet - att räntan beräknas enligt det vid varje tid gällande riksbanksdiskonlot med tillägg av fyra proeeiiienheier.

I sin utredning om inkassokostnaderna framhöll datainspektionen att en tillämpning av räntelagen i fråga om skyldigheten att utge ränta på en ersättning för inkassokostnad av civilrättslig natur innebär att skilda lidpunkter kommer att gälla som utgångspunkt för rånteberäkningen avseende  huvudfordringen   resp.   inkassokostnaden.   Delta  skulle  enligt


 


Prop.  1980/81:10


108


inspektionen komplicera beräkningarna och leda till omfattande ändringar i Ersällning för många kravbrevsformulär. Enligt inspektionen uppgår räntan på kostnads- inkassokostnader ersättningen i det enskilda fallet sällan till något belopp av betydelse. Mot denna bakgrund föreslog inspektionen all det skulle föreskrivas att ränta inte utgår på ersättning för inkassokostnad. Borgenärens ränteförlust borde enligt inspektionen kunna beaktas vid fastställandet av själva ersättningsbe­loppen.

I departementspromemorian anförs att de skäl som datainspektionen har åberopat till stöd för sitt förslag synes bärande. 1 promemorian föreslås därför att det i den nya lagen om ersättning för inkassokostnader föreskrivs alt ränta inte utgår på sådan ersättning.

Vid remissbehandlingen har praktiskt taget samtliga remissinstanser lämnat förslaget utan erinran. Kooperativa förbundet framhåller emellertid att förslaget, med hänsyn till den föreslagna lagens tvingande natur, kan leda till onödiga svårigheter i kontoförhållanden. Förbundet syftar på det förhållandet att parterna i ett kontoförhållande, om förslaget genomförs, inte skulle kunna föra upp en inkassokostnad på gäldenärens konto oeh där räntebelasta den på samma sätt som gäller för övriga debiteringar pä kontot.

Enligt min mening är de skäl som har åberopats till stöd för promemorie­förslaget i oeh för sig beaktansvärda. Man kan å andra sidan inte bortse från att förslaget kan medföra sådana onödiga svårigheter som Kooperativa förbundet har påpekat i sitt remissyttrande och som kan undgås om räntelagen får tillämpas. Jag har svårt att tro att en tillämpning av räntelagen i detta sammanhang behöver skapa nämnvärda problem. Räntelagen är dispositiv och kan alltså frångås genom avtal. I den mån parterna inte har träffat särskilt avtal om räntan på kostnadsersättning torde tillämpningen av räntelagen i många fall innebära alt någon ränta på kostnadsersättningen inte börjar löpa innan gäldenären betalar ersättningen, 1 andra fall lorde del ofta kunna förutsättas att borgenären helt avslår från att göra gällande ränteanspråk av den obetydliga omfattning som det här blir fråga om eller att han bestämmer sitt anspråk så att det blir enkelt att beräkna utan att det för den skull överstiger den ränta som borgenären enligt lagen är berättigad fill.

Med hänsyn till det anförda finner jag det inte tillräckligl motiverat alt föreskriva något undantag från tillämpningen av räntelagen när det gäller ränta på fordran på ersättning för inkassokostnader. Jag föreslår alltså inte all någon särskild bestämmelse om ränta pä sådan fordran tas upp i den föreslagna lagen.

4.4.7 Den processuella behandlingen av anspråk på inkassokostnader

De förslag som jag har lagt fram i det föregående innebär att eu fordran på ersättning för inkassokostnader skall behandlas som ett vanligt civilrättsligt


 


Prop. 1980/81:10


109


 


anspråk och inte som ett anspråk på ersättning för riittegångskoslnadsamt att mål rörande ersättning för sådana kostnader är av dispositiv natur. Jag ämnar i delta avsnitt gä närmare in på behandlingen vid domstol av anspråk pä kostnadsersättning.

Om ett sådant anspråk framställs i vanlig räiiegång, måste detta i regel ske genom ansökan om stämning (se 13 kap. 4S rättegångsbalken). Väcker borgenären samtidigt talan om huvudfordringen, vilket torde bli det vanligaste, kan de båda anspråken naturligtvis anges i samma stämningsan­sökan. Praktiskt laget undantagslöst torde de också böra handliiggas i en och samma rättegång enligt reglerna i 14 kap. rättegångsbalken. Har borgenären först väckt lalan endast om huvudfordringen och vill han senare i samma rättegång också yrka ersättning för för inkassokostnad e. d., finns möjlighet till detta enligt bestämmelserna om ändring av talan i 13 kap. 3 och 4 SS rättegångsbalken. Yrkandet får emellertid då inte framställas först i högre rätt.

När del gäller avgörandet i sak följer del av målets disposiliva karaktär att domstolen principiellt är bunden av parternas processhandlingar. Medger gäldenären ett yrkande om en mer omfattande kostnadsersättning än som följer av den föreslagna lagen, skall domstolen sålunda döma i enlighet med medgivandet. Att målet är dispositivt innebär vidare att tredskodom kan meddelas mot gäldenären, om han uteblir frän förhandling eller- när målet handläggs enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) - om han underlåter att yttra sig över käromålet. Om det begärs tredskodom mot gäldenären. har domstolen dock enligt 44 kap. 8 S andra stycket rättegångsbalken en vissofficialprövningsplikt. Denna bestäm­melse innebär alt en borgenärs anspråk på ersättning för inkassokostnader skall ogillas i den mån de grunder som borgenären har åberopat till stöd för anspråket inte innefattar laga skäl för detta eller anspråket annars är uppenbart ogrundat.

Alt domstolens rätt oeh plikt till officialprövning av anspråk på ersättning för inkassokostnad sålunda i viss utsträckning bortfaller i vanlig rättegång får enligt min mening godtas. Som har framhållits i promemorian torde del dock mera sällan komma alt inträffa att en gäldenär uttryckligen medger ett eventuellt yrkande om en allför hög ersättning eller förlikningsvägen godtar ett sådant anspråk utan att på annat sätt få kompensation för detta. Särskilt om del finns anledning anta att gäldenären har bristfälliga kunskaper beträffande de regler som gäller om hans skyldighet att ersätta inkassokost­nader bör. som Stockholms tingsrätt har betonat i sitt remissyttrande, en lämplig materiell proeessledning från domstolens sida kunna motverka obilliga resultat. Om del blir aktuellt att meddela tredskodom mol gäldenären. ger den nyss nämnda bestämmelsen i 44 kap, 8 S andra styckei rättegångsbalken gäldenären ett skydd mot obefogade anspråk.

Som  tidigare  har nämnts  (se avsnitt 4,4,1) har det ansetts att den


Ersättning för inkassokostnader


 


Prop.  1980/81:10


110


nuvarande regleringen aversättningför inkassokostnad som en ersättning för Ersällning för rättegångskostnad har den fördelen att borgenären, när han har väckt talan inkassokostnader vid domstol för att få ul huvudfordringen, måste framställa sitt yrkande om kostnadsersättning innan handläggningen av det målet avslutas. Borgenären kan alltså inte i en senare rättegång framställa anspråket på ersättning för inkassokostnad. Med den föreslagna regleringen av anspråk på inkassokost­nadsersältning som ett civilrättsligt anspråk kommer något riillsligt hinder för ett sådant förfarande inte längre att föreligga. Som har framhållits i departementspromemorian framstår emellertid förfarandet som så oprak­tiskt att det knappast behöver befaras bli vanligt. En återhållande faktor torde också bli att borgenären löper stor risk att enligl 18 kap. 3 S första stycket rättegångsbalken få svara för både sina egna och gäldenärens rättegångskostnader i ett senare mål om ersättning för inkassokostnad e.d.

Det är f. n. mycket vanligt att anspråk pä ersättning för inkassokostnad handläggs i mål om lagsökning eller betalningsforeläggande, dvs. i den summariska process som regleras i lagsökningslagen. I allmänhet är situationen då sådan att anspråket skall behandlas som ett processkostnads­anspråk. Betalningsföreläggande kan dock redan i dag enligt 18 S lagsök­ningslagen utverkas för fordran på ersättning för inkassokostnad även i de fall där anspråket inte kan behandlas som ett processkosinadsanspråk, dvs. i praktiken då gäldenären utan föregående domstolsförfarande har betalt huvudfordringen men vägrat att betala inkassokostnaden. Lagsökning för inkassokostnad kan däremot f. n, ske endast om situationen är sådan att ersältningsanspråkei skall behandlas som ett processkosinadsanspråk eller om anspråket grundar sig pä ett skriftligt fordringsbevis (se 1 S lagsöknings­lagen). Det senare torde inte vara vanligt,

1 departementspromemorian framhålls att en eivilrättslig reglering av rätten till ersättning för inkassokostnad. med den nuvarande utformningen av lagsökningsinstitutet, medför att lagsökning för fordran på sådan ersättning kan ske endast om fordringen grundar sig på skriftligt fordrings­bevis. Detta skulle emellertid enligt promemorian vara en alltför opraktisk ordning, eftersom en fordran pä ersättning för inkassokostnad framstår som ett bihang till huvudfordringen. Båda fordringarna bör därför enligt promemorian kunna behandlas av domstol i ett och samma förfarande. Av den anledningen föreslås i promemorian till en början att lagsökningslagen ändras så att det blir möjligt att lagsöka en gäldenär för fordran på ersättning för inkassokostnad. även om denna fordran inte grundar sig på skriftligt fordringsbevis. Enligt promemorieförslaget bör detla emellertid gälla endast om lagsökningen sker i samband med lagsökning för den fordran som har föranlett kostnaden.

I det nu berörda hänseendet har promemorieförslaget inle mött någon erinran från remissinstansernas sida. Även jag ansluter mig till förslaget. Det bör anmärkas att det inte innebär någon  utvidgning av de  nuvarande


 


Prop.  1980/81:10


111


 


möjligheterna att genom lagsökning kräva ut ersiittniiig för inkassokost­nad.

Den föreslagna civilrältsliga regleringen av rätten till ersättning för inkassokostnad e. d. medför vidare att ett sådant ersättningsanspråk även i den Summariska processen alltid kommer all behandlas på det sätt som gäller för själva saken i processen och inte enligt de regler som gäller för processkostnaderna. Med den nuvarande utformningen av processen enligl lagsökningslagen skulle detta innebära att domstolens officialprövning av de ifrågavarande ersättningsanspråken föll boii,

I departementspromemorian framhålls att en sådan följd av den civilrätts­liga regleringen har större betydelse i den summariska processen än i vanlig rättegång, I promemorian syftas härvid på det fallet att gäldenären i processen förhåller sig passiv. Som tidigare har framgått har gäldenären då i vanlig rättegång ett skydd mot obefogade anspråk genom reglerna om tredskodom. I den summariska processen är det emellertid en grundläggande princip att domstolen inte inom ramen för detta förfarande går in på en materiell prövning av det anspråk som utgör själva saken i processen. Om gäldenären sålunda i den summariska processen förhåller sig passiv, vilket inte år ovanligt, följer av del nu sagda att utslag eller bevis i princip skall utfärdas i enlighet med borgenärens ansökan.

Framför allt det förhållandet att gäldenärens blotta passivitet sålunda leder till utslag eller bevis i enlighet med en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande medför enligt promemorian en risk för att gäldenä­ren i den summariska processen belastas med alltför stor ersättningsskyldig­het avseende inkassokostnader. I promemorian framhålls att detla visserli­gen gäller redan i dag i den mån lagsökning eller betalningsföreläggande sker enbart för fordran på inkassokostnadsersättning. Vled den föreslagna civilrältsliga regleringen av denna ersättning skulle detsamma emellertid komma att gälla över hela linjen, vilket enligl promemorian framstår som en ofördelaktig följd av de nya reglerna.

Enligt promemorian bör man mot den angivna bakgrunden föra in bestämmelser i lagsökningslagen som ger domstolen i princip samma möjlighel som f. n. att självmant pröva ett anspråk på ersättning för inkassokostnad som framställs i summarisk process. Möjligheten till denna officialprövning bör härvid enligt promemorian självfallet omfatta även de fall där en sådan prövning inte sker nu. dvs. när lagsökning eller betalningsföreliiggande äger rum enbart för fordran på inkassokostnadser­sättning.

Den sålunda åsyftade ordningen bör enligt promemorian lämpligen åstadkommas genom att instituten lagsökning och betalningsföreläggande hålls öppna endast för anspråk på ersättning för inkassokostnad som kan utgå enligt den nya lagen om sådan ersättning oeh de verksliillighetsföreskrifter som regeringen meddelar i anslutning till den lagen. Anspråk på inkasso­kostnadsersättning som går diirutöver bör enligt promemorian avvisas av


Ersällning för inkassokostnader


 


Prop.  1980/81:10


112


 


domstolen redan i ett inledande skede av förfarandet för lagsökning eller betalningsföreläggande.

På grund av dessa överväganden föreslås i departementspromemorian att lagsökuingslagen ändras så, all en ansökan om lagsökning eller betalnings-föreläggande avseende ersättning för inkassokostnad skall i den delen självmant avvisas av domstolen i den män den fordrade ersiittningen överstiger vad som kan utgå enligt den nya lagen om ersättning för inkassokostnad.

Vid remissbehandlingen har dessa överväganden och förslag i departe­mentspromemorian i princip godtagits av samtliga remissinstanser, Rätte­gångsutredningen tillstyrker all promemorieförslaget genomförs som en lösning av provisorisk karaktär,

Ocksä jag anser alt domstolarna iiven i fortsättningen bör ha rätt och plikt att självmant pröva anspråk på ersättning för inkassokostnad e. d. inom ramen för lagsöknings- och betalningsföreläggandeproeessen. Den reglering för att åstadkomma en sådan ordning som har föreslagits i departements­promemorian innefattar enligt min mening en praktisk lösning. Den fordrar inte några slörre ingrepp i lagsökningslagen och mbbar inte heller nämnvärt de nuvarande förutsättningarna för den summariska processen. Frågan om dennas framtida utformning övervägs f, n, av rättegångsutredningen. Som utredningen har framhållit kan del bli aktuellt att på nytt ta upp de här diskuterade frågoma när utredningen har presenterat sina förslag. 1 avvaktan pä delta bör den i promemorian föreslagna lösningen genomföras i sak.

Som tidigare har framgått innebär mitt förslag till en nv lag om ersättning för inkassokostnader m. m,, i likhet med promemorieförslaget, all gäldenä­ren skall vara skyldig att utge ersättning för krav endast om han har tillställts ett skriftligt krav som har utformats pä det sätt som anges i 5 S inkassolagen. Vidare skall gäldenären vara skyldig att utge ersättning för amorteringsplan endast om den uppfyller vissa närmare angivna anspråk.

I departementspromemorian framhålls att det av datainspektionens utredning om inkassokostnaderna framgår all domslolspraxis f. n. är växlande när del gäller såväl kontrollen av att kravbrev har avsänts som kontrollen av att kravbrevet uppfyller de anspråk som ställs enligt 5 S inkassolagen. För att man skall få ett ordentligt genomslag av bestämmel­serna om kravbrevs utformning bör enligt promemorian reglerna för denna kontroll skärpas, I promemorian föreslås därför alt en borgenär som ansöker om lagsökning eller betalningsföreläggande lör att få ul ersättning för kravkostnad skall vara skyldig att i samband med ansökningen ge in avskrift av det kravbrev som han grundar sitt ersättningsanspråk på. Motsvarande föreslås gälla, om borgenären gör anspråk på ersättning för upprättande av en amorteringsplan,

Pä den nu berörda punkten har promemorieförslaget vid remissbehand­lingen fått ett blandat mottagande. Det godtas visserligen av flertalet remissinstanser utan närmare kommentarer. Vidare tillstyrks förslaget av


Ersättning för inkassokostnader


 


Prop.  1980/81:10                                                                 113

dalainspektionen, som framhåller att det skulle medföra en effektiv tillsyn     Ersättning för
över praxis i fråga om utformningen av bl. a. kravbrev.
                     inkassokostnader

Förslagel avstyrks dock av flera remissinstanser, bl. a. av de domstolar som har yttrat sig. Dessa betonar framför allt alt förslagel skulle leda lill en inte godtagbar ökning av domstolarnas arbetsbörda. Stockholms tingsrätt uppger all man där under år 1978 behandlade ungefär 40 000 mål om lagsökning och betalningsföreläggande och att det i nästan alla dessa mål förekom anspråk på ersättning för inkassokostnad. Tingsrätten framhåller att promemorieförslagel vid en sådan frekvens skulle innebära hantering inom domstolen av ytterligare omkring 80 000 handlingar. Vidare beräknar tingsrätten att man för delgivningsändamål skulle nödgas framställa omkring 5 000 kopior av kravbrev. Granskningen av kravbreven och annat merarbete skulle enligt tingsrättens mening ofrånkomligen leda till behov av personal­förstärkningar. 1 sammanhanget uppger tingsrätten vidare att man numera i princip kräver att borgenären i lagsöknings- och belalningsföreläggandemå-len uppger datum för inkassoåtgärden och framställer påstående om att kravbrev har utformats enligt 5 § inkassolagen. Finns det anledning anta att så inte varit fallet, begär tingsrätten in kopia av kravbrevet för granskning. Enligt tingsrättens mening bör domstolarna inte åläggas någon kontrollskyl­dighet som gär längre än så. Samma ståndpunkt intas av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, Svenska bankföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, PKbanken oeh Svenska inkassoföreningen.

Även rättegångsutredningen understryker alt den i promemorian föreslag­na skyldigheten att ge in avskrift av kravbrev m.m. skulle bh arbetskrävande för både domstolar och parter. Enligt utredningen bör den inskränkas till alt gälla endast i fall där indrivningsåtgärden har vidtagits av någon som inte står under datainspektionens tillsyn enligt inkassolagen, dock inte om del är fråga om en bank eller en advokat. En annan remissinstans förordar att den föreslagna skyldigheten inte skall gälla för inkassoföretag som har fått fillstånd lill inkassoverksamhet enligt inkassolagen.

För egen del vill jag understryka att det är angelägel alt bl. a. inkassolagens regler om krav noggrant iakttas oeh att en gäldenär inte åläggs skyldighet att utge ersättning för ovederhäftiga eller på annat sätt bristfälliga indrivningsåtgärder. Promemorians förslagom skyldighet alt i samband med ansökan om lagsökning eller betalningsforeläggande ge in avskrift av kravbrev m. m. skulle givetvis innebära en effektivare kontroll än den som rimligen kan åstadkommas inom ramen för datainspektionens tillsynsverk­samhet enligt inkassolagen. Det kan dock antas att det stora flertalet kravbrev och amorteringsplaner som föranleder ersältninganspråk skulle komma alt uppfylla de fordringar som den här aktuella lagstiftningen ställer. I allmänhet torde indrivningsålgärderna ha vidtagits av inkassoföretag, banker, advokater eller andra som är yrkesmässigt verksamma inom området. Även i övrigt torde indrivningsåtgärderna ofta i efterhand ha kontrollerats av ett yrkesmässigt verksamt  ombud innan ansökan  om

8 Riksdagen 1980/81. I saml Nr 10


 


Prop.  1980/81:10


114


 


lagsökning eller betalningsföreläggande görs. Mot den bakgrunden år det enligt min mening inte försvarligt att införa ett så resurskrävande kontroll­system som promemorieförslaget innebär, 1 och för sig vore det naturligtvis möjligt att införa ett sådant mera begränsat system som har förespråkats i ett par remissyttranden. Att genom lagstiftning ålägga endast vissa sökande i process särskilda förpliktelser för att de skall fä sin talan upptagen till prövning är doek enligt min mening inte någon tillfredsställande lösning.

Sammanfattningsvis anser jag att man inte bör införa en skyldighet för borgenärenatt automatiskt ge in avskrift av kravbrev m. m, tillsammansmed en ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande. Det får emellertid anses lämpligt att domstolarna i allmänhet iakttar en praxis som motsvarar den som har beskrivits i Stockholms tingsrätts remissyttrande. Avskrift av kravbrev e, d. som ligger till grund för ett ersättningsanspråk bör sålunda fordras in. när omständigheterna ger anledning till antagande att indrivnings­åtgärden inte har ulförts pä sådant sätt att borgenären enligt de tidigare föreslagna reglerna är berättigad till kostnadsersättning.

När anspråk på ersättning för inkassokostnader m. m. i enlighet medde nu diskuterade förslagen skall behandlas enligt de regler som gäller för själva saken i processen måste man beakta den situationen att gäldenären framställer invändning mol anspråket.

Såvitt gäller mål om betalningsföreläggande behövs i detla hånseende inte några nya bestämmelser. Om gäldenären på rätt sätt oeh inom rält tid bestrider en ansökan om betalningsforeläggande för kostnadsersättning, följer det av 26 § lagsökningslagen alt målet i den delen skall som tvistigt hänskjutas lill rättegång, om borgenären begär det.

Beträffande lagsökningsmål föreslås i departementspromemorian att målet, om gäldenären gör en invändning mol ett anspråk på ersättning för inkassokostnad e. d., skall behandlas enligt de regler som f, n. finns i 12 S andra stycket lagsökningslagen. Detta innebär att anspråket skall som tvistigt hänskjutas till rättegång, om gäldenären har visat sannolika skäl för invändningen eller borgenärens rätt lill betalning annars får anses oklar. Förslaget har i allmänhet godtagits av remissinstanserna och bör enligt min mening följas.

Den föreslagna nya regleringen av gäldenärers skyldighet att utge ersättning för inkassokostnader m. m. föranleder vissa följdändringar i annan lagstiftning. I enlighet med vad som har föreslagils i departements­promemorian bör sålunda 18 kap. 8 S andrå styckei rättegångsbalken upphävas. Vidare bör vissa justeringar göras i småmålslagen. Jag återkom­mer lill delta i speciaimotiveringen.


Ersättning för inkassokostnader


 


Prop.  1980/81:10                                                                 115

4.4.8 BehandUngen av inkassokostnader vid återtagande enligl konsument­kreditlagen och lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl.

Datainspektionen tog i sin utredning om inkassokostnaderna upp frågan om behandlingen av fordringar på ersättning för sådana kostnader i samband med återtagande av vara enligt konsumentkreditlagen och lagen om avbelalningsköp mellan näringsidkare m. fl.

När en vara som har sålts på kredit med förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren (säljaren) alertas, skall en avräkning göras mellan parterna. Regler om avräkningen finns fr. o. m. den 1 juli 1979 i 17 S konsumentkre­ditlagen och 9 S lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. De tillämpas såväl vid handräckning för återtagande som vid verkställighet av dom varigenom köparen har förpliktats alt lämna tillbaka varan. Reglerna skall också tillämpas om återtagandet sker utan medverkan av myndighet (prop. 1976/77:123 s. 181 och prop. 1977/78:142 s. 94).

Enligt avräkningsreglerna i båda lagarna gäller all köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Kreditgivaren (säljaren) får tillgodoräkna sig, förutom sin återstående fordran på grund av köpet m. m. enligt särskilda regler, vissa angivna kostnader för återtagandet. Detta gäller exekutionsav­gift, skälig kostnad för transport av varan och utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren (säljaren) tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde,

I datainspektionens utredning förordades att 17 § konsumentkreditlagen och 9 S lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl, skulle kompletteras så att kreditgivaren (säljaren) vid avräkningen fick tillgodo­räkna sig även ersättning för krav och eventuellt upprättande av amorterings­plan som föregått återtagandet.

Enligt departementspromemorian framstår den sålunda förespråkade kompletteringen av de båda nämnda lagarna emellertid som i stort sett överflödig, om man ser till kreditgivarens (säljarens) intresse av att i samband med ell återtagande kunna få betalt för sådana fordringar. Om del vid avräkningen uppkommer en mellanskillnad i köparens favör, får varan visserligen inte alertas utan att mellanskillnaden i princip betalas ul till köparen. I promemorian framhålls emellertid att kreditgivaren (säljaren) i denna situation torde ha tämligen goda möjligheter att mot köparens anspråk kvitta en fordran på ersättning för kravkostnad e. d. Är det fråga om en fordran som har fastslagits av domstol och är exigibel kan. vid handräckning eller domsverkställighet för återtagande, kvittningen ske tvångsvis.

För den åtminstone hittills långt vanligare situationen att det vid avräkningen i stället uppstår en mellanskillnad till köparens nackdel, dvs. en reslskuld för denne, kommer med den nuvarande regleringen att gälla all kostnad för krav e. d, även efter ett återtagande kan tas ut i vanlig ordning. Om en sådan kostnad däremot förs in under avräkningsreglerna kommer den


 


Prop.  1980/81:10                                                                  116

att vid tillämpningen av konsumentkreditlagen falla under den lagens Ikraftträdande m. m. principiella förbud mot utkrävande av restskuld. Enligl 18 S i den lagen gäller sålunda att restskuld efter ett återtagande får krävas ut endast om varan har utsatts för betydande värdeminskning genom att köparen har vanvårdat varan, I departementspromemorian framhålls att när det gäller rättegångs­kostnad - som i dag ofta innefattar ersättning för kravkoslnad e, d. - sä har i konsumentkreditlagen intagits den ståndpunkten att en sådan kostnad inle bör omfattas av detta förbud. Enligt promemorian kan det också te sig egendomligt, om köparens skyldighet att efter ett återtagande ersätta rättegångskostnad skulle vara beroende av huruvida han har vanvårdat den återtagna varan eller inte. Detsamma gäller enligl promemorian i fråga om en civilrättsligt reglerad inkassokostnad.

På grund av de nu redovisade övervägandena föreslås i promemorian inte någon ändring i konsumentkreditlagen eller lagen om avbelalningsköp mellan vissa näringsidkare m, fl.

Vad som i denna del har anförts i promemorian har vid remissbehand­lingen lämnats ulan erinran av alla remissinstanser utom riksskatteverket, som stöder den ståndpunkt som datainspektionen intog i sin utredning.

För egen del ansluter jag mig i den nu berörda frågan till promemorieför­slaget. Som har framhållits i departementspromemorian och som även framgår av riksskatteverkets yttrande är det inom tillämpningsområdet för lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. över huvud taget inte av någon större betydelse, om kostnadema för krav m, m, omfattas av avräkningsreglerna i 9 S i den lagen eller inte. Det synes därför onödigt att belasta dessa med nya bestämmelser om tillgodoräknande av sådana kostnader. Vad särskilt angår den situationen att avräkningen resulterar i en mellanskillnad till köparens förmån biträder jag den bedömning som har gjorts i promemorian, nämligen att säljaren torde ha lämligen goda möjligheter att mot köparens anspråk på mellanskillnaden kvitta en fordran på kravkostnad e. d. Detta gäller givetvis även vid köp som omfattas av konsumentkredifiagen. Även i övrigt ansluter jag mig till de skäl mot den ifrågasatta ändringen i konsumentkreditlagen som har anförts i promemori­an. Enligt min mening är del principiellt rikligast att endast kostnader som har ett mycket nära samband med själva återtagandet omfattas av avräkningsreglerna oeh därmed i sista hand av det förbud mot att utkräva restskuld efter ett återtagande som har ställts upp i konsumentkreditla­gen.

4.5 Ikraftträdande m. m.

De föreslagna lagändringarna kräver en del förberedelsearbete. Sålunda måste datainspektionen ha tid på sig att utarbeta nya föreskrifter och anvisningar för tillämpningen av kreditupplysningslagen och inkassolagen. Ställning måste också las till frågan om behovet av undanlagsregler enligt 7 S


 


Prop.  1980/81:10                                                                  117

andra stycket kreditupplysningslagen i dess nya lydelse. Vidare torde såväl     Ikraftträdande m. m. kreditupplysningsförelag som inkassoföretag behöva en frist för utbildnings­insatser och nödvändiga anpassningar till de nya reglerna.

På grund av dessa omständigheter föreslår jag att huvuddelen av ändringarna i kreditupplysningslagen och inkassolagen sätts i kraft den I juli 1981.

Som har framgått i avsnittet 4.2.1 träder den nya lagen om finansbolag, varigenom flertalet finansbolag ställs under bankinspektionens tillsyn, i kraft redan den 1 juli 1980. Det är angeläget att finansbolagen i avvaktan på ställningstagandet till de nu föreliggande förslagen inte förs in under undantagsregeln i 1 S kreditupplysningslagen för kreditinrättningar och andra företag under bankinspektionens tillsyn. Denna fråga kommer emellertid ad övervägas av riksdagen innan lagen om finansbolag träder i kraft (se NU 1979/80:23 s. 17; jfr prop. 1978/79:170 s. 149 f).

Vissa av de föreslagna ändringama i kredilupplysningslagen och inkasso­lagen bör kunna tillämpas redan före den I juli 1981, Tystnadspliktsbestäm­melserna i 18 S kreditupplysningslagen oeh 16 S inkassolagen ersätts sålunda fr. o. m. den 1 januari 1981 av bestämmelserna i 9 kap. 6 S sekretesslagen oeh bör därför upphävas med verkan fr, o, m. den dagen. Eftersom också ändringen av 11 S inkassolagen har samband med den nya sekretesslagen bör även den ändringen träda i kraft den 1 januari 1981,

Jag har i det föregående förordat att reglerna om tillstånd i såväl kreditupplysningslagen som inkassolagen kompletteras med en bestämmelse som ger datainspektionen möjlighel alt förena ett tillstånd med föreskrifl om skyldighet att anmäla ändring av förhållande som har haft betydelse för tillståndet. Genom särskilda övergångsbestämmelser bör inspektionen ges rätt alt meddela en sådan föreskrift även i ett tillståndsärende som avgörs före den 1 juli 1981. såvitt angår tid fr, o. m. den dagen.

Tili ändringarna i inkassolagen bör vidare fogas en övergångsbestämmelse som tar sikte på det fallet att ett tillstånd som har meddelats enligt 2 och 3 SS inkassolagen i deras nuvarande lydelse inte längre behövs på grund av den föreslagna inskränkningen av tillslåndsplikten. Om datainspektionen i ett sådant fall har förenat tillståndet med en föreskrift om hur verksamheten skall bedrivas (jfr 3 S inkassolagen) bör denna föreskrift, i enlighet med vad som har föreslagits i departementspromemorian, fortsätta att gälla till dess att datainspektionen beslutar om annat.

Även den föreslagna lagen om ersättning för inkassokostnader m. m. och de ändringar i annan lagstiftning som föranleds av den bör träda i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser om ersättning för inkassokostnad bör dock fortfarande tillämpas i fråga om kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före ikraftträdandet. Till frågan om vissa övergångsbestämmelser som hänger samman med den nya inkassokostnadslagens tvingande natur får jag återkomma i specialmotiveringen.


 


Prop. 1980/81:10


118


 


4.6 Resursfrågor

Vissa av de ändringar i kreditupplysningslagen och inkassolagen som jag har förordat i det föregående lorde medföra en viss ytterligare belastning på datainspektionens resurser. Inför ikraftträdandet av lagändringarna måste sålunda utarbetas en del nya föreskrifter för tillämpningen av de nya reglerna och då särskilt när det gäller ändringarna i kreditupplysningslagen. Det blir emellertid i huvudsak fråga om en temporär extra belastning, som bör kunna klaras inom ramen för befintliga anslag. I övrigt kan naturligtvis en del av de föreslagna ändringarna, åtminstone under en tid, ge upphov till en viss ökning av tillsynsärendena. En sådan ökning torde emellertid uppvägas av att andra ändringar kan medföra en lättnad i arbetsbördan. Jag syftar här bl. a. pä förslaget om att personupplysningskopior i fortsättningen alltid skall innehålla uppgift om beställaren, vilket kan bespara inspektionen det arbete som f, n. måsle läggas ned med anledning av förfrågningar om detta, samt på de föreslagna förtydligandena i fråga om inkassolagens tillämpningsområde (jfr avsnitten 4.2.5 oeh 4.3.1).

Det nu sagda innebär alt datainspektionen inte pä grund av de föreslagna lagändringarna behöver tillföras några ytterligare resurser.


Resursfrågor

Kreditupplysnings­lagen (KUL)


5 Upprättade lagförslag

I enlighet med del anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag lill

1.    lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173).

2.    lag om ändring i inkassolagen (1974:182),

3.    lag om ersättning för inkassokostnader m, m.,

4.    lag om ändring i lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsföre­läggande (lagsökningslagen),

5.    lag om ändring i rättegångsbalken,

6.    lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga 4.

6 Specialmotivering

6.1 Förslaget till lag om ändring i kreditupplysningslagen

1§'

Denna lag gäller kreditupplysningsverksamhet so/?i bedrivs i förvärvssyfte eller .som i annat fall är av slörre omfattning.

Lagen omfaliar inte verksamhet som avser förmedling av kreditupplysning-•ar mellan kreditinrättningar eller förelag som har inrättats för kredilupplys­ningsverksamhet, i den män det är fråga om Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank   AB  eller andra  kreditinrätlningar eller förelag  under

' Paragrafen har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget.


 


Prop.  1980/81:10                                                                  119

bankinspektionens tillsyn än finansbolag som avses i lagen (1980:2) om     1 § KUL finansbolag.

Lagen gäller Inte heller verksamhei som avser förmedling av kredliupplys-ningar mellan företag inom samma koncern,

(Jfr 1 S i promemorieförslaget).

Paragrafen anger kreditupplysningslagens fillämpningsområde. Frågan härom har behandlats i avsnittet 4.2.1. Som framgår av vad som har sagts där är ändringarna i 1 S i viss utsträckning av redaktionell natur.

Förslå styckei. Med kreditupplysningsverksamhel som bedrivs i förvärvs­syfte avses i första hand den affärsmässigt organiserade verksamhet som förekommer hos de egentliga kreditupplysningsföretagen. Även annan verksamhet som innebär att kreditupplysningar lämnas mol betalning torde i regel kunna anses bedriven i förvärvssyfte, vare sig verksamheten ger en påvisbar vinst eller ej. Detta gäller naturligtvis särskilt om kreditupplysnings­verksamheten bedrivs i anslutning till annan näringsverksamhet.

När det gäller utlämnande av kreditupplysningar mot betalning från företag e. d. utanför den egentliga kreditupplysningssektorn krävs f, n. att denna verksamhet, för att den skall falla under lagen, inte är av alltför obetydlig omfattning. Som exempel på kreditupplysningsförmedling som på den grunden normalt bör falla utanför lagen har nämnts sådan som förekommer hos advokat- och revisionsbyråer (prop. 1978:155 s. 136), Den begränsning som torde ha åsyftats är att lagen inte bör tillämpas när kreditupplysningar inom ramen för en annan verksamhet lämnas endast sporadiskt, även om det sker mot betalning. En motsvarande begränsning ligger i det nu uppställda kravet att det skall vara fråga om en kreditupplys­ningsverksamhet som bedrivs i förvärvssyfte. Det skall dock framhållas all det nu sagda inle bör gälla, om själva kredilupplysningsverksamheten marknadsförs. I sädanl fall får verksamheten nämligen, även om marknads­föringen resulterar endast i en begränsad efterfrågan, väsentligen samma karaktär som de egentliga kreditupplysningsföretagens.

Enligt motivuttalanden vid lagens tillkomst omfattar lagen, vid sidan av sådan kreditupplysningsverksamhet som bedrivs i förvärvssyfte, i princip all kreditupplysningsförmedling som ingär som ett led i en viss näringsverksam­het oeh inte är av alltför obetydlig omfattning. Som exempel har nämnts förmedling av kreditupplysningar frän ell kontokortsförelag till de företag som är anslutna till kontokortssystemet samt ett diskonteringsföretags utlämnande av information till försäljningsföretag (prop. 1973:155 s. 136). I den män sådant informationsutbyte förekommer kan det ofta antas ske utan att ersättning utgår för de upplysningar som lämnas. Vidare omfattar lagen sådan kredilupplysningsservice som lämnas t. ex. av branschföreningar och liknande företagarorganisationer.

I promemorieförslaget gjordes en viss skillnad mellan de båda nu nämnda typfallen. Om kreditupplysningar lämnades som ett led i näringsverksamhet skulle lagen sålunda enligl promemorieförslagel gälla så snart delta skedde


 


Prop. 1980/81:10                                                                  120

annat an i enstaka fall, medan den i övrigt skulle gälla endast om 1 § KUL kreditupplysningsverksamheten var av större omfattning. Från praktisk synpunkt framstår det emellertid som varken påkallat eller lämpligt att låta frågan om lagens tillämplighet vara beroende av en sådan finare distinktion. I enlighet härmed anges i förevarande bestämmelse att lagen gäller, förutom kreditupplysningsverksamhet som bedrivs i förvärvssyfte, annan kredilupp­lysningsverksamhet som är av slörre omfattning. Någon väsentlig ändring i förhållande lill gällande rält är inte åsyftad.

Allt utlämnande av information om olika personers eller förelags ekonomiska förhållanden, betalningsvanor e. d. kan inte betraktas som "kreditupplysningsverksamhel" i lagens mening. För att en sådan verksam­het, vilken ju bl. a, kräver tillstånd av datainspektionen, över huvud tagel skall anses föreligga bör det krävas att verksamheten har en viss grad av organisation med inriktning på alt till andra förmedla ekonomisk informa­tion om personer, förelag e, d. Det kan vara fråga om att man för bl. a. sådant ändamål samlar in och lagrar information eller att man för ändamålet tillhandahåller utredningstjänster. Som kreditupplysningsverksamhet i lagens mening kan däremot inte betraktas att t. ex, ett företag med annan verksamhet eller en hyresvärd på förfrågan lämnar ut tillgängliga uppgifter om vissa kunders eller hyresgästers betalningsvanor m, m, till andra som avser att träda i ekonomisk förbindelse med dem som uppgifterna avser. Ofta kan ett sådant lämnande av upplysningar vara föranlett av att den som upplysningen avser har angett utlämnaren som referens. Som framgår av det nyss anförda kan bedömningen bli en annan om upplysningarna lämnas under mer organiserade former, såsom när företag inom en bransch eller ett antal hyresvärdar har kommit överens om att utbyta informationer om kunder eller hyresgäster.

Med anledning av ett påpekande i dalainspektionens remissyttrande bör vidare framhållas att det givetvis inte kan anses vara fråga om en kreditupplysning i lagens mening, om t. ex, ett kontokortsföretag meddelar de försäljningsföretag som är anslutna till kontokortssystemet att ett konto har spärrals av en eller annan anledning eller om ett diskonleringsföretag meddelar ett försäljningsföretag att män är beredd att diskontera ett visst kontrakt. I hithörande fall lämnas meddelandet inte i det för en kreditupp­lysning typiska syftet att tjäna till ledning för bedömning av kontohavarens eller kundens kreditvärdighet e. d. (jfr 2 S).

Lagen omfattar, liksom hittills, kreditupplysningsverksamhet som bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysningar i tryckt eller på annat sätt framställd skrift, under förutsättning att verksamheten bedrivs i förvärvssyf­te eller i annat fall är av större omfattning, I allmänhet är det här fråga om utgivande av sådana publikationer som direkt har lill syfte att förmedla kreditupplysningar. Det krävs i och för sig inte att kreditupplysningar utgör publikationens enda innehåll (jfr prop. 1973:155 s. 136). Som har framhållits i avsnittet 4.2.1 ärdel emellertid tydligt att utgivandet av dagstidningar eller


 


Prop. 1980/81:10                                                                  121

tidskrifter som huvudsakligen innehåller allmänt informationsmaterial inte     1 § KUL

kan anses utgöra kreditupplysningsverksamhet i lagens mening, även om det

i en sådan (idning eller tidskrift förekommer införda notiser, kungörelser

e, d. som har karaktären av kreditupplysningar. Däremot kan det blir fråga

om  kreditupplysningsverksamhet,  om   utgivningen  av  en  tidskrift  som

innehåller såväl allmänt informationsrrialerial som kreditupplysningar sker

med väsentligt syfte just att förmedla sådana upplysningar.

Andra styckei. Här upptas det sedan tidigare gällande undantaget för intern förmedling av kreditupplysningar inom en krets som består av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB saml banker och vissa andra kreditinrättningar under bankinspektionens tillsyn. Bestämmelsen har dock formulerats om, så all även det bankägda kreditupplysningsföretaget Upplysningscentralen UC AB hänförs till den nämnda undanlagskretsen, såvitt gäller intern förmedling av upplysningar mellan de olika nämnda företagen. Den nya bestämmelsen avser i och för sig även annat kreditupp­lysningsförelag än UC, under förutsättning att företaget ställs under bankinspektionens tillsyn. Huruvida tillsynen grundas på författning eller, som i UC:s fall, på en föreskrift i en åv regeringen godkänd bolagsordning saknar betydelse. För att formellt åstadkomma tillsyn från bankinspektio­nens sida måste dock krävas ett beslut av riksdagen eller regeringen. I sammanhanget bör understrykas att den här aktuella delen av UC:s verksamhet i huvudsak bör ses endast som en särskild form för att organisera den bankinterna kreditupplysningsförmedlingen. För UC:s externa kredit­upplysningsverksamhet gäller, som tidigare har framgått, kreditupplysnings­lagen fullt ut.

1 enlighet med vad som har anförts i avsnittet 4.2.1 omfattas finansbolagen inte av undantaget i andra stycket, trots att de enligt lagen om finansbolag har ställts under bankinspektionens tillsyn. Kreditupplysningslagen kommer alltså även i fortsättningen, med den inskränkning som i en del fall kan följa av koncernundantagel i tredje stycket, att gälla för förmedling av kreditupp­lysningar mellan finansbolagen inbördes, mellan finansbolagen och andra kreditinrättningar under bankinspektionens tillsyn samt mellan finansbola­gen oeh Upplysningscentralen UC AB.

I anslutning till frågan om finansbolagens ställning enligt kreditupplys­ningslagen har bankinspektionen i sitt remissyttrande tagit upp vissa frågor som rör banksekretessen och den liknande sekretessreglering som för finansbolagens del gäller enligt 23 S lagen om finansbolag. Enligt bankin­spektionen sker av hävd mellan kreditinstituten ett utbyte av information som innebär att banksekretessen bryts igenom. Om kreditupplysningslagen även i fortsättningen skall gälla för kreditupplysningsförmedling till och från finansbolagen, kan det enligt inspektionen ifrågasättas i vad män detta får betydelse även för bedömningen av sekretessfrågorna. Huruvida kredilupp­lysningslagen skall tillämpas pä information som lämnas t, ex, mellan två finansbolag eller mellan ett finansbolag och en bank är emellertid en annan


 


Prop.  1980/81:10                                                                 122

fråga än den huvuvida sådana förelag kan utbyta viss information ulan hinder 3 § KUL av banksekretessen resp. sekrelessregleringen i lagen om finansbolag. Ställningstagandet i fråga om kreditupplysningslagens tillämplighet för finansbolagen är inte avsett att påverka en annars gällande syn på sekretessfrågorna. Med anledningav vad bankiuspeklionen vidare har anfört i detta sammanhang bör framhållas att kreditupplysningslagen inte kan anses lägga hinder i vägen för att finansbolag registrerar oeh utbyter information om i vilken utsträckning en person har beviljats t. ex, kontokrediter.

Tredje Styckei. Här återfinns det alltsedan lagens tillkomst gällande undantaget för verksamhet som avser förmedling av kreditupplysningar mellan företag inom samma koncern. Beträffande skälen för detta undantag får hänvisas till prop. 1973:155 s, 130. 1 enlighet med vad som har anförts i departementspromemorian avses i bestämmelsen med koncern i första hand en sådan gemenskap mellan aktiebolag som anges i 1 kap. 2 S aktiebolags­lagen (1975:1385, ändrad senast 1978:272), Ett koncernförhällande förelig­ger sålunda bl. a. när ett aktiebolag äger så många aktier eller andelar i en annan juridisk person att det har mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar eller när ett aktiebolag i annat fall. på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal, har ett bestämmande inflytande över en annan juridisk person och en betydande andel i resultatet av dess verksamhet. Dotterföretaget i en koncern behöver alltså inte vara ett aktiebolag. Som koncerner i kreditupplysningslagens mening bör också anses företagsgrup­peringar där moderföretaget utgörs av en ekonomisk förening eller ett handelsbolag (jfr prop. 1973:155 s. 137 f). Även andra fall torde böra räknas hit, såsom när moderförelaget utgörs av en enskild näringsidkare eller en stiftelse (jfr prop, 1979/80:143 s. 148 f) eller när moderföretaget är en bank.

3S

Kreditupplysningsverksamhet får bedrivas endast efter tillstånd av data­inspektionen.

Tillstånd behövs ej för kreditupplysningsverksamhel, i den mån den bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysning i tryckt skrift eller annan skrift som avses i I kap. 5 § iryckfrihelsförordningen.

(Jfr 3 S i promemorieförslaget).

Bortsett från en språklig justering har paragrafen ändrats endast genom tillägget i andra stycket avseende sådana stenciler m. m. som enligt I kap 5 S tryckfrihetsförordningen jämställs med tryckt skrift. 1 den delen får hänvisas •till avsnittet 4.2.11.

Det i andra stycket föreskrivna undantaget frän tillståndspliklen innebär att datainspektionen inte kan med stöd av 4 eller 17 S meddela föreskrifter för kreditupplysningsverksamhet som bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysningar i tryckt eller därmed jämställd skrift (jfr prop, 1973:155 s.


 


Prop.  1980/81:10                                                                  123

155). Inspektionen kan däremot även med avseende på sådan verksamhei 4 § KUL meddela råd och anvisningar, som kan grundas på inspektionens tillsynsupp­gift enligt lagen, saml sådana ytterligare föreskrifter för tillämpningen av lagen som avses i 7 S kreditupplysningskungörelsen. Dessa föreskrifter bör numera betraktas som föreskrifter om verkställighet av lagen (jfr 8 kap. 13 S första stycket 1 och tredje styckei regeringsformen) oeh alltså hållas inom den ram som gäller för sådana föreskrifter (se prop. 1973:90 s. 211),

4S

Tillstånd alt bedriva kreditupplysningsverksamhet får meddelas endast om del från allmänna synpunkter finns behov av verksamheten och den kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt.

Tillstånd får meddelas för en tid av högst tio år i sänder, Tillståndel får förenas med föreskrift om hur verksamheten skall bedrivas och om skyldighcl att anmäla ändring av förhållanden som har haft betydelse för lillständei.

Tillstånd får ej meddelas någon för vilken gäller inskriinkning i rätten att förvärva fast egendom enligt lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.

(Jfr 4 S i promemorieförslaget),

1 enlighet med förslaget i departementspromemorian, som på denna punkt i princip har godtagits av remissinstanserna, har 4 S kompletterats med en bestämmelse som ger datainspektionen rätt att förena ett tillstånd med föreskrift om skyldighet att anmäla ändring av förhållanden som har haft betydelse för tillståndet. Samtidigt har de nuvarande bestämmelserna i första stycket av redaktionella skäl delats upp i två särskilda stycken, vilket medför att del nuvarande andra stycket får utgöra ett nytt tredje stycke.

Möjligheten för datainspektionen att meddela föreskrift om skyldighet att anmäla ändring av vissa förhållanden torde framför allt ha betydelse niir det gäller viktigare ändringar i krediiupplysningsföretags ledning och ägarkrets. Vilket eller vilka förhållanden som en sådan föreskrifl i del enskilda fallet skall gälla får avgöras av inspektionen i varje särskilt fall.

Åsidosättande av en föreskrift av det nu berörda slaget skall enligt 19 S i dess nya lydelse kunna medföra straffansvar. Som har framhållits i departernentspromemorian ställer detta anspråk på att föreskriften utformas på ett tydligt sätt och närmare anger det eller de förhållanden som den avser. Del ligger i sakens natur att föreskriften bör innehålla en tidsfrist för fullgörande av anmälningsskyldigheten. Det har inte ansetts nödvändigt att i lagtexten ange dessa självklara krav på en föreskrift av ifrågavarande slag.

Beträffande datainspektionens möjlighet att i ett lillslåndsärende. som avgörs innan de här föreslagna lagändringarna träder i kraft, meddela föreskrift enligt den nya bestämmelsen i andra stycket får hänvisas till övergångsbestämmelserna.


 


Prop. 1980/81:10                                                                   124

5 S                                                                                                 5 § KUL

Kreditupplysningsverksamhet skall bedrivas så att den ej leder till otillböriigl intrång i personlig integritet genom innehållet i de upplysningar som förmedlas eller pa annat sätt eller till all oriktiga eller missvisande uppgifter lagras eller lämnas ut.

(1 departementspromemorian föreslogs inte någon ändring av den allmänna bestämmelsen i 5 S).

Paragrafen har kompletterats med en regel om alt kreditupplysningsverk­samhet skall bedrivas så att verksamheten inle leder till att oriktiga eller missvisande uppgifter lagras eller lämnas ul. Beträffande bakgrunden till denna nya bestämmelse får i första hand hänvisas lill avsnittet 4.2.8. Som framgår av det där sagda syftar tillägget främst lill att ge datainspektionen ett uttryckligt stöd för att vid behov meddela föreskrifler bl. a, i fråga om vilket underlag som lämpligen bör användas för registrering av olika uppgifter i kreditupplysningsverksamhet. Detla kan vara påkallat när det gäller en eller flera av de källor som kredilupplysningsföretagen utnyttjar, exempelvis restlängderna avseende skatter och avgifter.

Tillägget innebär vidare att datainspektionen kan meddela föreskrifler som avser även kreditupplysningsverksamhet beträffande juridiska perso­ner, i den mån detta behövs för alt förebygga eller hindra att oriktiga eller missvisande uppgifter om sådana rättssubjekt lagras eller lämnas ut,

I de nämnda hänseendena kan. såvitt gäller tillståndspliktig kreditupplys­ningsverksamhet, föreskrifter meddelas med stöd av 4 S andra stycket och 17 S. Beträffande sådana föreskrifter gäller att åsidosättande av dem kan medföra dels de sanktioner som framgår av 17 S. dvs, nya eller ändrade föreskrifter och i sista hand återkallelse av tillstånd, dels straffansvar enligt 19 S.

Som har nämnts vid 3 S kan föreskrifler däremot inte meddelas med stöd av 4 eller 17 S för kreditupplysningsverksamhet som bedrivs genom offentliggörande av upplysningar i tryckt eller därmed jämställd skrift. Även för sådan verksamhet bör inspektionen emellertid, ulöver råd oeh anvisning­ar, kunna med stöd av 7 S kreditupplysningskungörelsen meddela vissa föreskrifter rörande tillämpningen av förevarande paragraf. Dessa föreskrif­ler blir dock osanklionerade.

I detla sammanhang bör nämnas alt dalainspektionen i sitt remissyttrande har uppgetl att gäldenärer i kreditupplysningsskrifter inte alltid identifieras tillräckligt tydligt, vilket kan leda till förväxlingar och därmed till skada. Inspektionen har därför ansett att det bör övervägas att i lagen föreskriva eller i vart fall rekommendera alt kreditupplysning som publiceras i skrift skall vara entydigt hänförd lill viss fysisk eller juridisk person genom all namn eller firma kompletteras med person- eller organisationsnummer. Det synes lämpligt alt det av inspektionen förordade tillvägagångssättet för identifikation av den som en upplysning avser iakttas så långt detta är


 


Prop.  1980/81:10                                                                 125

möjligt. Frågan bör emellertid kunna lösas utan alt särskilda regler om detla     6 och 7 §§ KUL förs in i lagen. Det kan framhållas att den som åsamkas skada genom alt han på grund av bristfälliga identifieringsuppgifter i en kreditupplysning förväx­las  med  den   som   upplysningen   avser  torde   ha  möjlighet  att  erhålla skadestånd enligt 21 S,

6S'

Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg får icke insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksam­het.

Uppgift om att någon misstänks eller liar dömts för brott eller har avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller har varit föremål för åtgärd enligt barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om nykterhetsvård, lagen (1956:2) om socialhjälp, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asociali­tet, lagen (1973:558) om tillfäUigt omhänderiagande. lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. eller utlänningslagen (1954:193) får ej utan medgivande av datainspektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhel. Detsamma gäller uppgift om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande.

Medgivande som avses i andra stycket far lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.

(Jfr 6 S i promemorieförslagel).

1 enlighet med vad som föreslagils i departementspromemorian har uppräkningen av olika lagar i paragrafens andra stycke kompletterats. 1 övrigt har bestämmelsen t. v. behållits oförändrad. 1 prop. 1979/80:1 om socialtjänsten har lagts fram förslag till lagändringar som innebär att vissa av de i andra stycket nämnda lagarna ersätts av andra lagar, 1 den män förslagen antas av riksdagen fär andra stycket ändras i enlighet härmed, samtidigt som förbudet mot uppgifter om åtgärder enligt de lagar som då ersätts av andra lagar givetvis bör behållas under en övergångslid,

7§

Personupplysning får ej innehålla uppgift om annan betalningsförsummel­se än sädan som fastslagits genom domstols eller annan myndighets avgörande eller åtgärd eller som lett till betalningsinställelse, konkursansö­kan eller ackord. Uppgift som enligt det sagda ej får lämnas ut får icke heller lagras.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, datainspektionen får föreskriva undantag från bestämmelserna i första stycket, om del finns särskilda skäl.

(Jfr 7 S i promemorieförslaget).

Första stycket. I paragrafens första stycke föreslås inte någon ändring (se avsnittet 4.2.9). I fråga om den närmare innebörden av första stycket får

' Andra stycket har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget.


 


Prop.  1980/81:10                                                                 126

hänvisas till den kortfattade redogörelsen i avsnittet 4,2.9 samt lill prop,      j § f(ij[ 1973:155 s. 94 ff och 145 f.

Som har nämnts i avsnittet 4.2.9 har förbudet i första stycket sin största praktiska betydelse när det gäller s, k. ansökningsuppgifter, dvs. främst uppgifter om att någon har blivit föremål för ansökning om stämning, lagsökning eller betalningsföreläggande. Innan en sådan ansökan har lett till ett avgörande som innebär att en betalningsförsummelse fastslås, får enligt första stycket uppgift om ansökningen eller den påstådda bakomliggande betalningsförsummelsen inte lämnas ut i en personupplysning och inte heller lagras. Något motsvarande förbud mol ansökningsuppgifter gäller inte på förelagsupplysningsområdet. Vid lagens tillkomst framhölls dock att det även när det gäller företag kan finnas skäl till återhållsamhet vid använd­ningen av uppgifter om belalningsförsummelser som inte har fastslagits av myndighet.

Enligt vad som har påpekats av ett par remissinstanser har det i en del fall vållat problem för företag att ansökningsuppgifter sålunda i princip tillåts förekomma i företagsupplysningar. Det fall som främst åsyftas är att företag utsätts för ogrundade krav som är förenade med hot om ansökan om betalningsforeläggande vid utebliven betalning. Enligl dessa remissinstanser väljer företagen då ofta hellre att betala enligt kravet än att utsätta sig för risken att få en ansökningsuppgift noterad på sig.

Det sålunda berörda problemet är naturligtvis inte oväsentligt, även om situationen knappast kan antas vara särskilt frekvent. Uppenbarligen år det dock inte möjligt all komma åt problemet utan att förbjuda ansökningsupp­gifter även i företagsupplysningar. Skäl att på den punkten frångå hittills gällande ordning kan inte anses föreligga. Datainspektionen bör emellertid ägna särskild uppmärksamhet åt frågan inom ramen för tillämpningen av reglerna i 12 S om rättelse av oriktiga eller missvisande kreditupplysningar. Det torde sålunda finnas vissa möjligheter för kreditupplysningsföretagen att, när rättelse påkallas, avgöra om det föreligger en sådan ogrundad ansökan som det här är fråga om. Finns det anledning misstänka att en ansökningsuppgift gäller en ogrundad ansökan, synes det stå i överensstäm­melse med del förut berörda uttalandel om återhållsamhet vid användning av ansökningsuppgifter även i företagsupplysningar att uppgiften behandlas som oriktig eller missvisande.

Andra slyckel. Liksom hittills ges genom bestämmelsen i andra stycket möjlighel att föreskriva undantag från det principiella förbudet mot att på personupplysningsområdet lagra och lämna ut uppgifter om betalningsför­summelser som inle har fastställts genom beslut av myndighet eller på liknande sätt. Hittills har gällt att sådant undanlag medges av datainspek­tionen. Nu föreskrivs, i enlighet med bestämmelserna i 8 kap. 7 S första stycket 3 samt 11 S regeringsformen, att undantag får medges av regeringen men med rält för denna att delegera sin befogenhel till datainspektionen.


 


Prop.  1980/81:10                                                                 127

Vid lagens tillkomst motiverades möjligheten till undantag främst med att 7 § KUL en registrering av hur kredlttagare skötte avbetalningskrediter hade visat sig bidra till en sanering av avbetalningshandeln. Även när det gällde kreditformer som låneköp och kontokredit ansågs del finnas risk för en ogynnsam utveckling, om förbudet enligt 7 S första stycket gjordes oefter­givligt. I sammanhanget anfördes bl. a. att en ökning av kreditförluster, som kunde följa av ett generellt förbud enligt första stycket, ytterst skulle vara till nackdel även för konsumenterna i form av höjda priser. Dessa motiv för en undanlagsmöjlighet gäller alltjämt. Som har nämnts i avsnittet 4,2.9 kan det i dag finnas särskild anledning alt i detta sammanhang uppmärksamma förhållandena på kontokorlsområdet.

Rätten att föreskriva undantag enligt andra stycket bör alltså kunna användas bl. a. för att tillgodose ett behov hos finansbolagen, särskilt kontokortsföretagen, av att kunna registrera oeh förmedla en utförligare information om betalningsförsummelser. Undantagsmöjligheten bör hante­ras med återhållsamhet. Detla har i lagtexten markerats genom att undantag skall få föreskrivas endast om det finns särskilda skäl. Sådana särskilda skäl kan vara att det på ett område, t. ex. kontokortsområdet, finns behov av alt sanera kreditgivningen e. d. eller förebygga en från konsumentpolitiska synpunkter inle önskvärd utveckling med oacceptabla kreditförluster. 1 dessa och liknande situationer kan undantag behöva medges för uppgifter om t. ex. allvarligare betalningsförsummelser eller liknande kreditmissbruk. Som har framhållits i departementspromemorian bör vid prövningen av huruvida oeh under vilka villkor undantag skall föreskrivas hänsyn tas till kvaliteten hos de uppgifter som kommer i fråga. Stor betydelse bör också tillmätas det sätt på vilket en uppgift förutsätts bli utlämnad. Undantag bör sålunda knappast medges för publicering i skrift. Även i övrigt bör kretsen av mottagare beaktas och eventuellt begränsas i samband med att undantag medges. Konkurrensneutralitet måste dock eftersträvas. Det kan vidare vara påkallat att en undanlagsföreskrift tidsbegränsas, så all dess berättigande måsle omprövas efter någon tid.

Ett särskilt skäl för alt medge undantag från förbudet i första styckei kan oekså vara alt undantag behövs för alt undvika att en personupplysning blir uppenbart missvisande (jfr 7 S andra stycket i promemorieförslaget). Som påpekades såväl i datainspektionens promemoria som i departementspro­memorian kan det t. ex. vara av väsentlig betydelse i kreditupplysningssam­manhang, om det mot en och samma person har gjorts ett flertal ansökningar om lagsökning eller betalningsföreläggande under loppet av en kortare tid. Del är bl. a. sådana situationer som datainspektionens hittills gällande undantagsföreskrifler har tagit sikte på (se avsnittet 4.2.9). Om undantag av delta slag skall medges är det emellertid angeläget att de. i enlighet med vad som har sagts i departementspromemorian, utformas sä att inte lagringsför­budet enligt 7 S första stycket i alltför stor utsträckning sätts ur spel.


 


Prop. 1980/81:10                                                                   1

8S                                                                                                  8 och 9 §§ KUL

Personupplysning får ej innehålla uppgift om omständighet eller förhål­lande som är av betydelse för bedömningen av någons vederhäftighet i ekonomiskt hänseende, om tre år förflutit från utgången av det år dä omständigheten inträffade eller förhållandet upphörde. Uppgift som enligt det sagda ej får lämnas ut skall efter den angivna tiden gallras ul ur register som används i kreditupplysningsverksamhet. Gallringen skall göras så snart det kan ske och i vart fall innan upplysning lämnas om den som uppgiften avser.

(Jfr 8 S i promemorieförslaget).

Ändringen av paragrafen innebär att den nuvarande tidsgränsen på fem år ersätts med en treårsgräns, vilken liksom den tidigare femårsgränsen skall gälla generellt och alltså iakttas oavsett den närmare beskaffenheten av den omständighet eller det förhållande som en uppgift avser. Hithörande frågor har behandlats i avsnittet 4.2.10.

Eftersom någon ändring inle görs i den nuvarande avgränsningen av begreppet personupplysning (se avsnittet 4.2.3), blir tillämpningsområdet för 8 S oförändrat.

Sänkningen av tidsgränsen medför att en gallring enligt andra och tredje meningarna måste ske i samband med ikraftträdandet av de här föreslagna lagändringarna. Tidpunkten för ikraftträdandet har bestämls med hänsyn bl, a. till att kredilupplysningsföretagen bör få rådrum all dessförinnan förbereda eller eventuellt genomföra denna gallring.

9S

Personupplysning får ej lämnas ut. om det finns anledning ania att upplysningen kommer att användas av någon annan än den som på grund av ingånget eller ifrågasatt kreditavtal eller av liknande anledning har behov av upplysningen. Vad nu sagts gäller ej offentliggörande av personupplysning i tryckt skrift eller annan skrift som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordning­en.

(I departementspromemorian föreslogs inte någon ändring av 9 S).

I enlighet med vad som har sagts i avsnittet 4.2.11 har undantagsregeln i andra meningen kompletterats så att den omfattar även offentliggörande av personupplysning i sådana stenciler m, m. som enligl 1 kap. 5 S tryckfrihets­förordningen jämställs med tryckt skrift.

När det gäller den praktiska tillämpningen av paragrafen, bl. a. i ADB-baserad kreditupplysningsverksamhet, får hänvisas till avsnittet 4.2.4. Som framgår av vad som har anförts där föreslås nu en bestämmelse om straff för den som uppsåtligen föranleder att den som bedriver kreditupplysnings­verksamhel lämnar ut en personupplysning i strid med förevarande paragraf (se vid 19 S),


 


Prop.  1980/81:10                                                                 129

Frågan i vad mån det enligt 9 § kan anses tillåtet att den som avser att träda 10 och 11 §§ KUL i ekonomisk förbindelse med en gift person erhåller personupplysning även beträffande dennes make (s. k. äkta make-upplysning) har behandlats i avsnittet 4.2,7. Sammanfattningsvis innebär det som där har sagts följande. Personupplysning rörande make-som alltså inte själv är kreditsökande e. d. - får lämnas ut endast på särskild begäran och bara om beställaren kan anses ha ett beaktansvärt behov av upplysningen. Del innebär att äkta make­upplysning inte bör få lämnas ut i fall då del är fråga om endast en mindre kredit e. d. Endast i undantagsfall bör det komma i fråga alt äkta make-upplysning lämnas när makarna inte är sammanboende. Dalainspek­tionen kan med slöd av 7 S kreditupplysningskungörelsen utfärda närmare föreskrifter för tillämpningen av paragrafen i de nu berörda hänseen­dena.

10 S

Var och en har rätt att mot skälig avgift hos den som bedriver kreditupplysningsverksamhet fä skriffiigt besked om huruvida det i verksam­heten finns uppgifter lagrade om honom och, om del finns sådana uppgifter, vad de har för innehåll.

(Jfr 10 S i promemorieförslaget).

I enlighet med promemorieförslaget, som pä denna punkt inte har mött någon erinran från remissinstanserna, har paragrafen ändrats så att det framgår alt rätlen till skriftligt besked enligt paragrafen omfattar även besked om att uppgifter rörande den ifrågavarande personen inle finns lagrade i verksamheten. Ändringen motsvarar ett tillägg som genom en tidigare författningsändring (SFS 1979:334) har gjorts i 10 S dalalagen.

Vid lagens tillkomst framhölls alt det i första hand ankommer på den som bedriver kreditupplysningsverksamheten all bestämma storleken av avgiften för besked enligt 10 S men att avgiften inte i något fall bör få överstiga de kostnader som har uppstått (prop. 1973:155 s. 149). Del ankommer på datainspektionen som tillsynsmyndighet alt övervaka att högre avgift än som kan anses skäligt inle tas ut. Som inspektionen har påpekat i sitt remissyttrande är det naturligt om avgiften för ett besked om att uppgifter saknas blir lägre än för ett utförligt registerbesked.

US

Aiiir personupplysning lämnas, skall den som avses med upplysningen samtidigt och koslnadsfriti tUlställas ett skriftligt meddelande om de uppgifter, omdömen och råd som upplysningen innehåller rörande honom och om vem som har begärt upplysningen.

9 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop.  1980/81:10                                                                  130

När annan kreditupplysning rörande enskild person lämnas, skall den som     H S KUL avses med upplysningen samtidigt och kostnad.sfrili tillsiälhis ett skrifiligl meddelande om de uppgifter som upplysningen innehåller rörande honom.

Har som ett led i en upplysning som avses i första eller andra slyckel uppgift, omdöme eller räd lämnats även beträffande en annan enskild person, skall detta anges i meddelandet jämte den andra personens namn. Andra uppgifter rörande den personen än identitetsuppgifler och adress får ej framgå av meddelandet.

Första-tredje styckena gäller ej kreditupplysning som lämnas genom offentliggörande i tryckt skrift eller annan skrift som avses i I kap. 5 § tryckfrihetsförordningen.

(Jfr 11 S i promemorieförslaget).

Paragrafen innehåller bestämmelser om s, k, kreditupplysningskopia i olika situationer. I förhållande till nuvarande 11 S görs följande ändringar: 1) När en personupplysning lämnas skall den som avses med upplysningen tillställas inte bara. som f. n., ett skriftligt meddelande om upplysningens innehåll utan även ett skriftligt meddelande om vem som har begärt upplysningen. 2) En rätt till kreditupplysningskopia införs även för enskilda näringsidkare och andra enskilda personer som inte är hänföriiga till personupplysningskategorin; meddelande behöver i dessa fall dock lämnas endast rörande de faktiska uppgifter som upplysningen innehåller men däremot inte om råd eller omdömen och inte heller om vem som har begärt upplysningen. 3) Genom särskilda bestämmelser slås fast att ett skriftligt meddelande enligt paragrafen skall-då det som ett led len personupplysning eller annan kreditupplysning om en enskild person har lämnats uppgifter e. d, även om en annan enskild person - innehålla besked om delta samtidigt som meddelandet inte får innehålla de uppgifter rörande den andres ekonomi m, m. som har lämnats ut, 4) Undantagsregeln för upplysning som lämnas genom offentliggörande i tryckt skrift utvidgas till att omfatta även fall då offentliggörande sker i sådana stenciler m. m. som enligt 1 kap. 5 S tryckfrihetsförordningen jämställs med tryckt skrift.

Första stycket. Bestämmelsen gäller när personupplysning lämnas. Som tidigare har framgått behålls definitionen av begreppet personupplysning oförändrad (se avsnittet 4.2.3),

Den väsentliga nyheten när det gäller s. k. personupplysningskopior är att ett skriftligt meddelande skall lämnas även om vem som har begärt upplysningen (beställaruppgift). Denna fråga har behandlats i avsnittet 4,2.5. Skyldigheten att lämna beställaruppgift utgör en viktig förbättring av den enskildes integritetsskydd, eftersom han med hjälp av den uppgiften själv kan kontrollera huruvida bestämmelsen i 9 S har iakttagits. Risken för missbruk av möjligheten all erhålla personupplysning om annan torde därmed reduceras.


 


Prop.  1980/81:10                                                                 131

Skyldigheten att lämna uppgift om "vem som har begärt upplysningen" H § KUL avser den egentliga beställaren och inte t. ex. ett ombud som denne kan ha anlitat. Det innebär att kreditupplysningsföretagen måste tillämpa sådana beställningsrutiner att inte mellanhanden anges som beställare. Den som uppträder som ombud e. d. kan naturligtvis inte göra anspråk på all få ut en personupplysning, om han vägrar att uppge vem som är hans huvudman. Den hos vilken upplysningen begärs kan ju i sådant fall inte göra den prövning som förutsätts i 9 S oeh kan dessutom inte fullgöra sin skyldighet enligt den här berörda bestämmelsen.

F. n. gäller att ett uppsåtligt eller oaktsamt lämnande av osann uppgift i personupplysningskopia medför straff enligt 19 S. Straffansvaret utvidgas nu lill att gälla även lämnande av osann uppgift om vem som har begärt en personupplysning. I enlighet med vad som har föreslagits i departements­promemorian omfattar straffansvaret emellertid endast fall då det har lämnats en positiv, osann uppgift om beställaren. Om en beställaruppgift utelämnas, skall detta alltså inte föranleda straff. Datainspektionen kan däremot enligt 22 S tvinga fram beställaruppgiflen genom vitesföreläggan­de.

Som har framhållits i avsnillet 4.2.7 föreligger vid de s, k, äkta make-upplysningarna två kreditupplysningar, en som avser den make som söker kredit e. d. och en som avser den andra maken. Om båda upplysningarna ar personupplysningar, skall bestämmelserna i första stycket iakttas i förhållande till var och en av makarna. Båda skall alltså tillställas ett skriftligt meddelande om innehållet i upplysningen rörande honom eller henne och om vem som har begärt upplysningen. Härvid skall även iakttas bestämmelserna i tredje stycket. Motsvarande gäller givetvis om det någon gång skulle inträffa alt personupplysningar, på samma sätt som vid äkta make-upplysningar, lämnas ut beträffande två personer som inte är gifta med varandra.

Om en enskild näringsidkare söker kredit e. d. för sin rörelse kan del tänkas att kreditupplysning begärs och lämnas ut även beträffande närings­idkarens make. Denna upplysning torde i allmänhet vara att anse som en personupplysning. Av detta följer alt bestämmelserna i första stycket skall iakttas gentemot maken, medan bestämmelserna i andra stycket skall tillämpas på kreditupplysningen avseende näringsidkaren själv. Även i detla fall skall därjämte bestämmelserna i tredje stycket iakttas.

Andra styckei. Här upptas den nya bestämmelsen om skyldighet att lämna' kreditupplysningskopia även i fall då en kreditupplysning om en enskild person inte utgör en personupplysning ulan en s, k. förelagsupplysning (jfr 2 S). Frågan har behandlats i avsnittet 4.2.6,

Ett meddelande enligt andra stycket aktualiseras inte bara när kreditupp­lysning har lämnats om en enskild person i dennes egenskap av näringsidkare


 


Prop. 1980/81:10                                                                  132

utan även i de övriga fall då en kreditupplysning om en enskild person enligl 11 § KUL 2 S inte ulgör en personupplysning. Detla innebär t. ex. all ett meddelande skall lämnas till en verkställande direktör eller styrelseledamot i ett aktiebolag eller till en delägare i ett handelsbolag, om det i samband med en kreditupplysning avseende bolaget har lämnats uppgifter av kreditupplys­nings natur om en sådan enskild person. Givetvis är det endast de uppgifter som avser personen i fråga som behöver anges i meddelandet,

I enlighet med vad som har sagts i avsnittet 4,2,6 behöver ett meddelande enligt andra stycket uppta endast de faktiska uppgifter som har lämnats om personen i fråga. Detta gäller exempelvis uppgifter om förmögenhet, inkomst och betalningsförsummelser eller om att vederbörande har varit försatt i konkurs m. m. Däremot behöver meddelandet, i motsats till vad som gäller enligt första stycket, inte innehålla de rad eller omdömen som har lämnats. Inte heller behöver det lämnas uppgift om veni som har begärt upplysningen.

Några remissinstanser har i sammanhanget berört frågan om innehållet i kreditupplysningskopia till en näringsidkare, när det i upplysningen har angetts t. ex, att dennes kreditvärdighet är tveksam på grund av att en konkurrent inom kort väntas lansera en klart överlägsen produkt e, d. Enligt dessa remissinstanser skulle ett sådant meddelande kunna allvarligt skada konkurrenten, om förhållandet inle fidigare är känt för den omfrågade näringsidkaren. Att dennes kreditvärdighet av sådan eller annan liknande anledning är tveksam utgör emellertid ett sådant omdöme som inte behöver anges i ett meddelande enligt andra stycket. Vidare framgår av bestämmel­sen all meddelandet behöver innehålla endast de uppgifter som har lämnats om vederbörande själv. Med den utformning som har getts åt bestämmelsen torde det alltså inte behöva befaras att ett meddelande enligt denna skulle medföra att andras yrkes- eller affärshemligheter avslöjas.

Tredjestycket. 1 detta stycke har tagits upp de nya bestämmelserna om vad en kreditupplysningskopia enligt första eller andra stycket skall innehålla resp. inle får innehålla, när det som ett led i en kreditupplysning om en enskild person har lämnats uppgift, omdöme eller råd även beträffande en annan enskild person. Bestämmelserna har sin största praktiska betydelse vid s. k. äkta make-upplysningar och har från den synpunkten behandlats i avsnittet 4.2.7.

Reglerna i iredje stycket avser den situationen att uppgift etc. om en annan har lämnats som ett led i kreditupplysning om en viss enskild person. Uppgifterna etc, skall alltså ha lämnats för att tjäna till ledning för bedömningen av den senares kredilvärdighel eller ekonomiska vederhäftig­het i övrigt. Detta är del typiska vid de s. k. äkta make-upplysningarna, där uppgifterna om den make som inle söker kredit e. d. lämnas för att komplettera   bilden   av   den   kreditsökandes  ekonomiska   förhållanden.


 


Prop.  1980/81:10                                                                 133

Reglerna tar däremot inle sikte på den situationen att upplysningar om någon 12 § KUL annan har lämnats enbart i samband med kreditupplysning som avses i första eller andra stycket, såsom när personupplysningar har inhämtats beträffande två makar som gemensamt söker kredit e. d. eller när det i en kreditupplys­ning avseende ett aktiebolag eller ett handelsbolag har lämnats uppgifter av kreditupplysnings natur om flera styrelseledamöter, delägare e, d.

När det som ett led i en personupplysning eller annan kreditupplysning rörande en enskild har lämnats uppgift, omdöme eller råd om en annan enskild person skall detta enligt tredje stycket anges i det meddelande som enligl första eller andra stycket tillställs den förre. Motivet för detta är att det för den som har sökt kredit e, d, givetvis är av intresse att få veta att hans eller hennes kreditvärdighet kan ha bedömts med beaktande även av uppgifter rörande en annan person. I meddelandet måste därför också, enligt vad som vidare föreskrivs i tredje stycket, anges den andra personens namn.

1 enlighet med vad som har anförts i avsnittet 4,2.7 bör däremot de uppgifter om en annans ekonomiska förhållanden eller de råd oeh omdömen som har lämnats om en annan inte få lämnas ut i ett meddelande enligt US första eller andra stycket. Detta framgår av bestämmelsen i tredje stycket andra meningen, enligt vilken meddelandet inte får innehålla andra upplysningar rörande den andra personen än identitetsuppgifter, dvs. namn och personnummer, samt adress.

Fjärde stycket. Genom denna bestämmelse görs undanlag från reglerna om kreditupplysningskopia för det fall kreditupplysningen har lämnats genom offentliggörande i tryckt skrift eller skrift som enligt 1 kap, 5 S tryckfrihets­förordningen jämställs med tryckt skrift. 1 fråga om undantaget även för de jämställda skrifterna, vilket saknade molsvarighel i promemorieförslaget, får hänvisas till avsnittet 4.2.11.

12 S

Förekommer anledning till misstanke att en uppgift i kreditupplysning som lämnats under den senaste tolvmånadersperioden eller i register som användsi kreditupplysningsverksamhet äroriktigellermissvisande, skall den som bedriver verksamheten ulan dröjsmål vidla skäliga åtgärder för att utreda förhållandet.

Visar sig uppgiften vara oriktig eller missvisande, skall den. om den förekommer i register, rättas, kompletteras eller uteslutas ur registret. Har uppgiften tagils in i en kreditupplysning som lämnats pä annat sätt än genom tryckt skrift eller annan skrift som avses i I kap. 5 § Iryckfrihelsförordningen, skall rättelse eller komplettering så snart det kan ske tillställas var och en som under den senaste tolvmånadersperioden fått del av uppgiften. Har uppgiften under den senaste tolvmånadersperioden lämnats i periodisk skrift, skall rättelse eller komplettering så snart del kan ske införas i ett följande nummer av skriften. Vad som sägs i detla stycke gäller dock icke, om


 


Prop. 1980/81:10                                                                  134

uppgiften uppenbarligen saknar betydelse för bedömningen av vederböran-     13 § KUL des vederhäftighet i ekonomiskt hänseende.

Hare/i fråga om rättelse eller liknande åtgärd tagits upp efter framställning från den som uppgiften avser, skall denne kostnadsfritt underrättas om huruvida sådan åtgärd vidtagits,

(Jfr 12 § i promemorieförslaget).

I paragrafens andra stycke har. i överensstämmelse med vad som föreslogs i departementspromemorian, tillförts en bestämmelse som innebär att reglerna för tryckta skrifter kommer att omfatta även sådana stenciler m. m, som enligt 1 kap. 5 S tryckfrihetsförordningen jämställs med tryckt skrift (jfr avsnittet 4.2.11). Vidare har, med anledningaven anmärkning! datainspek­tionens remissyttrande, i andra stycket gjorts ett tillägg som klargör att även skyldigheten att rätta eller komplettera en uppgift som har lämnats i periodisk skrift gäller endast om uppgiften har lämnats under den senaste tolvmånadersperioden. Delta innebär inte någon saklig ändring i förhållande till vad som har avsetts vid paragrafens tillkomst (se prop. 1973:155 s. 152).

Vissa frågor rörande tillämpningen av 12 S har behandlats i avsnittet 4,2,8. Vidare har i anslutning till 7 S berörts ett särskilt problem som har anknytning till 12 S och som gäller förekomsten i förelagsupplysningar av uppgifter om ogrundade ansökningar om betalningsföreläggande e. d.

13 S

Register som används i kreditupplysningsverksamhet får överlåtas eller upplåtas lill annan endast efter medgivande av dalainspektionen.

Den som upphör att bedriva kreditupplysningsverksamhet eller som avser an flytta sådan verksamhei lill ett annat land eller att kassera en register som används i sådan verksamhet skall anmäla detta till datainspektionen. Inspektionen föreskriver i sådana fall hur det skall förfaras med register som berörs av åtgärden.

(Jfr 13 S i promemorieförslaget).

Första styckei. I första stycket föreslås inte någon saklig ändring. Som har framhållits i departementspromemorian, med anledning av ett uttalande i datainspektionens promemoria om kreditupplysningslagen, omfattar bestämmelsen även en sådan begränsad upplåtelse av ett register som innebär att någon erhåller rätt att använda registret tillsammans med upplåtaren.

Andra styckei. F. n. föreligger anmälningsplikt enligt andra stycket, om någon upphör att bedriva kreditupplysningsverksamhet. Enligl ett motivut­talande vid lagens tillkomst avses härmed även det fallet att någon som


 


Prop. 1980/81:10                                                                  135

bedriver kredilupplysningsverksamhet här i landet ämnar flytta över 14 § KUL verksamheten till utlandet (se prop, 1973:155 s. 153 f). Vid remissbehand­lingen av departementspromemorian, dar någon ändring inte föreslogs på denna punkt, har från domstolshåll framhållits att detta motivuttalande knappast har täckning i den gällande lagtexten. Med anledning av detta har en uttrycklig bestämmelse om flyltningsfallet tagils in i andra stycket. Bestämmelsen har utformats sä, alt anmälningsskyldighet föreligger även när någon avser att flytta endast en del av en här bedriven kreditupplys­ningsverksamhet till utlandet.

I sin promemoria om kreditupplysningslagen uppgav datainspektionen att det i samband med förelagssammanslagningar eller vid en övergång till ADB förekommer att register som har använts i kreditupplysningsverksamhet kasseras, trots att verksamheten fortsätts. Enligt inspektionen borde det i hithörande situationer föreligga skyldighet att anmäla avsikten att kassera ett register. I enlighet med vad som har föreslagits i departementspromemorian har 13 S andra stycket kompletterats med en bestämmelse av den innebör­den.

14 S

Den som är eller har varit verksam i kreditupplysningsverksamhet far inle obehörigen röja eller uinyllja vad han till följd därav fått veta om enskildas personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemligheter.

(I departementspromemorian föreslogs inte någon ändring av 14 S).

Den ändring som nu föreslås är endast språklig och innebär en anpassning till terminologin i den nya sekretesslagen (se prop. 1979/80:80 om följdlag­stiftning lill den nya sekretesslagen, s, 45),

Som har framhållits i nämnda proposition skall den nya sekretesslagen, som träder i kraft den 1 januari 1981, ersätta i princip samtliga föreskrifler i annan lagom tystnadsplikt för offentliga funktionärer. Förde fall då en sådan föreskrift gäller såväl för offentliga funktionärer som för enskilda bör den enligt propositionen kompletteras med en bestämmelse som innebär att i det allmännas verksamhet i stället tillämpas bestämmelserna i sekretesslagen (se a. prop. s, 44 f).

Hos det allmänna lorde del inte f. n, förekomma någon verksamhet som kan anses omfattad av kreditupplysningslagens bestämmelserom kreditupp­lysningsverksamhet. Något tillägg av det nyss angivna innehållet till 14 S är därför i dagens läge inte påkallat. För den händelse en tillämpning av lagen i det allmännas verksamhet framdeles skulle aktualiseras får frågan om en samordning av 14 S med sekretesslagen tas upp på nytt.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  136

16 §                                                                                     .16 och 19 §§ KUL

Datainspektionen har rätt alt förelä inspektion hos den som bedriver kredilupplysningsverksamhet och att la del av samtliga handlingar som rör verksamheten.

Den som bedriver kreditupplysningsverksamhet skall lämna datainspek­tionen de upplysningar om verksamheten som inspektionen begär för sin fillsyn.

Bedrivs kreditupplysningsverksamhel genom utgivande av tryckt skrift eller annan skrift som avses i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen, skall den som bedriver verksamheten inom en vecka efter utgivandet koslnadsfriil lillslälla datainspektionen ett exemplar av skriften.

(Jfr 16 S i promemorieförslaget).

I det nya tredje styckei har, i överensstämmelse med vad som har sagts i avsnittet 4.2.11. tagits in en bestämmelse om skyldighet för den som bedriver kreditupplysningsverksamhet genom att utge tryckt eller därmed jämställd skrift att inom en vecka efter utgivandet kostnadsfritt leverera ett exemplar av skriften lill datainspektionen. Leveransplikten är straffsanktionerad enligt 19 S i dess nya lydelse.

19 S'

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.    bedriver kreditupplysningsverksamhet utan föreskrivet tillstånd.

2.    bryter mot 6-9 §, 13 S första slyckel eller andra stycket forsla meningen eller 16 § tredje stycket,

3.    bryter mot föreskrifl sotn meddelats enligt 4 a andra styckei, 13 § andra stycket andra meningen eller 17 §, eller

4.    lämnar osann uppgift i sådana fall som avses i 10 S eller 16 § andra slyckel eller i ett meddelande erdigt 11 § såvitt angår förhållanden som avses I 11 § första eller andra styckei eller Iredje stycket första meningen.

Till böter döms den som uppsåtiigen föranleder all den som bedriver kredilupplysningsverksamhet, i annai fall än som av.ses i 9 § andra meningen, lämnar ut en personupplysning lill någon som inle på grund av ingånget eller Ifrågasatt kredilavtal eller av liknande anledning har behov av upplysningen. I ringa fall döms dock inte IiU ansvar.

(Jfr 19 § i promemorieförslaget).

Paragrafen innehåller straffbestämmelser. Förutom vissa sakliga ändring­ar, bl. a. införande av en straffbestämmelse för obehörig beställning av personupplysning, har gjorts en redaktionell omarbetning av de nuvarande reglerna.

Första stycket. Hänvisningen i punkt 2 till 13 S andra stycket första meningen innebär att även en underlåtenhet att anmäla avsikt att kassera ett register som används i kreditupplysningsverksamhel kan medföra straffan­svar. Vidare har i punkt 2 tagits upp en bestämmelse om straff för den som

' Andra stycket har fåll en något annan lydelse i propositionsförslaget.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  137

underlåter att i rält tid tillställa datainspektionen ett exemplar av skrift som     1 ■> KUL avses i det nya tredje stycket av 16 S. Här får hänvisas till avsnittet 4.2,11 och till specialmotiveringen lill de båda nämnda paragraferna, I övrigt motsvarar bestämmelsen under punkt 2 vad som gäller f. n.

Hänvisningen i punkt 3 till 4 S andra stycket innebär alt straff kan ådömas även den som bryter mot en föreskrift om skyldighet att anmäla ändring av förhållande som haft betydelse för ett meddelat tillstånd, I fråga om de krav som bör ställas på en sådan föreskrift får hänvisas till speeialmotiveringen till 4S.

När det gäller hänvisningen i punkt 3 till 13 S kan nämnas att hittills endast själva anmälningsskyldigheten enligl paragrafen har varit slraffsanktione­rad. I departementspromemorian har föreslagits att straff skall kunna ådömas också om någon åsidosätter en sådan föreskrift rörande hantering av register som datainspektionen meddelar enligt 13 S andra stycket andra meningen i paragrafens nya lydelse. Förslaget har godtagits av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Med hänsyn till vikten av all en föreskrift av ifrågavarande slag iakttas har promemorieförslaget följts. Den nya straffbe­stämmelsen har tagits upp under förevarande punkt.

I övrigt överensstämmer punkten 3 med vad som nu gäller.

Enligt punkl 4 kan straff ådömas den som lämnar osann uppgift i regislerbesked enligl 10 S. vare sig beskedet består i ett registerutdrag eller i ett meddelande om att uppgifter inte finns registrerade om den som har begärt beskedet. Detta innebär inte någon ändring i förhållande till vad som gäller i dag. Vidare är, liksom f, n.. ett lämnande av osann uppgift i upplysning som datainspektionen enligl 16 S andra stycket har begärt för sin tillsyn straffsanktionerat.

Under punkt 4 upptas vidare bestämmelser om straff för den som lämnar osann uppgift i meddelande enligt II §. Dessa bestämmelser gäller för de fall all det i en s, k. personupplysningskopia enligl 11 S första stycket lämnas en osann uppgift om vad personupplysningen innehåller beträffande den som avses med upplysningen eller att det därvid lämnas en osann uppgift om vem som har begärt upplysningen. Vidare omfattar bestämmelserna det fall att det i en kreditupplysningskopia enligt US andra stycket till enskild näringsidkare e. d, lämnas en osann uppgift om de faktiska uppgifter som kreditupplysningen innehåller beträffande denne. Både i fall som avses i 11 S första stycket och i fall som avses i 11 S andra styckei kan straff vidare ådömas den som lämnar en osann uppgift om huruvida det som ett led i upplysningen har lämnats uppgifter m. m. även om annan enskild person. Detsamma gäller om det lämnas en osann uppgift om den andra personens namn.

I enlighet med vad som har anförts vid 11 S bordet inte vara straffbart alt i ett meddelande enligt US första styckei helt utelämna uppgift om vem som har begärt personupplysningen. Om ett meddelande enligl 11 S första eller andra stycket innehåller att del som ett led i upplysningen har lämnats uppgifter m. m. även om annan enskild person bör det inte heller vara straffbart, om den personens namn utelämnas. De nu nämnda uppgifterna


 


Prop. 1980/81:10                                                                   138

kan dock framtvingas genom vitesföreläggande enligt 22 S, I övrigt bör, när     19 § KUL det gäller meddelande enligt 11 S. ett förtigande jämställas med en positiv, osann uppgift.

Andra styckei. Här har tagits upp den nya bestämmelsen om straff för den som - genom vilseledande eller pä annat sätt - uppsåtligen föianleder alt den som bedriver kreditupplysningsverksamhel lämnar ul en personupplysning för att användas av någon som inte har ett legitimt behov av upplysningen. Beträffande bakgrunden lill detta s, k. beslällaransvar får hänvisas till avsnittet 4.2.4. Som framgår av vad som har sagts där är bestämmelsen om beslällaransvar avsedd att komplettera regeln i 9 S, vilken riktar sig till den som bedriver eller annars är verksam i kreditupplysningsverksamhet, samt det straffansvar för en sådan person som följer av 19 S första styckei vid brott mot 9 S. Bestämmelsen i andra stycket har därför utformats med nära anknytning till 9 S. Den tar sikte på alt förebygga och straffa ett utpräglat missbruk av möjligheten att från ett kreditupplysningsföretag e, d. få ut personupplysningar. Ansvaret har i överensstämmelse med detta begränsats bl. a. till att gälla uppsåtliga handlingar. Ett straffansvar för beställare redan vid oaktsamhet skulle kunna föra alltför långt.

Ansvar enligt andra stycket kan för det första drabba den som begår en personupplysning för att själv använda den, trots alt han inte har nägot legitimt behov av upplysningen. Den som bedriver kreditupplysningsverk­samheten eller någon som är i dennes ställe torde i dessa fall ofta ha vilseletts om beställarens behov av upplysningen. För att straff skall kunna ådömas enligt andra stycket krävs dock inte att något vilseledande genom lämnande av osanna uppgifter e. d. har förekommit. Det är tillräckligt att beslällaien åstadkommer att upplysningen lämnas ut till honom från kreditupplysnings­företaget. Huruvida någon hos företagel enligl 19 S första stycket kan fällas till ansvar för själva utlämnandet av upplysningen saknar i oeh för sig betydelse. Som framgär av avsnittet 4.2.4 förekommer det i stor omfattning att kreditupplysningsföretag levererar personupplysningar via datatermina­ler som är stationerade hos företagets abonnenter. Om någon med utnyttjande av en sådan terminaltar uten personupplysning som han inte har legitimt behov av kan det knappast sägas att kreditupplysningsföretaget vilseleds att lämna ut upplysningen, I regel torde del i ett sådant fall inte heller bli aktuellt all fälla någon hos kreditupplysningsföretaget till ansvar enligt 19 S forsla styckei. Den som tar ut upplysningen kan likväl ådömas straff enligt andra stycket.

Bestämmelsen i andra styckei kan ocksä bli tillämplig i fall då någon för annans räkning begär en personupplysning från ett kreditupplysningsförelag e. d. och den som skall använda upplysningen saknar legitimt behov av den. Som ett exempel kan nämnas att den som är anställd hos ett företag beställer en personupplysning som skall användas av företaget trots att detta inle har legitimt behov av den, 1 ett sådant fall kan den anställde dömas till straff enligt andra stycket, om han med vetskap om nämnda förhållande beställer


 


Prop.  1980/81:10                                                                 139

upplysningen och denna lämnas ut. Har den anställde av annan. t. ex. sin     20 § KUL förman, beordrats eller annars uppmanals att beställa upplysningen kan denne senare drabbas av ansvar enligt andra styckei, 1 sådana fall lorde straffansvar enligt förevarande bestämmelse i regel inte aktualiseras för den anställde som verkställer beställningen.

För alt ansvar enligt andra stycket skall inträda är det tillräckligt att personupplysningen, när den lämnas ul från ett kreditupplysningsföretag e.d.. är avsedd att användas av någon som saknar legitiml behov av upplysningen och att den som föranleder att upplysningen lämnas ut härvid känner till detta förhållande. Å andra sidan framgår av bestämmelsens lydelse alt den inle avser det fallet att någon som legitimt har fått ut en personupplysning först därefter beslutar eller förmås att lämna ifrån sig upplysningen till någon som inte har legitimt behov av den. Frågan om ett eventuellt ansvar för ett sådant förfarande hör inte hemma i förevarande sammanhang.

Det bör vidare framhållas att ansvar enligt andra stycket inle kan ådömas den som föranleder att en personupplysning lämnas ut lill någon som har ett sädant legitimt behov av upplysningen som sägs i andra stycket, även om förfarandet från andra synpunkter kan framstå som obehörigt. Här åsyftas främst det fallet att någon, anställd eller utomstående, olovligen utnyttjar en annans abonnemang hos ett kreditupplysningsföretag till att skaffa sig en personupplysning som han har legitiml behov av. Huruvida någon form av ansvar kan utkrävas i sådana fall lår bedömas enligt andra regler som kan vara tillämpliga.

Beskrivningen av vad som i sammanhanget skall anses grunda ett legitimt behov av en personupplysning överensstämmer med den som finns i 9 S. Det skall sålunda vara fråga om att beställaren behöver upplysningen på grund av ingånget eller ifrågasatt kiedilavtal eller av liknande anledning. 1 denna del får hänvisas till prop. 1973.155 s. 104 och 148. Av vad som har anförts där framgår att det ibland kan vara vanskligt att bedöma huruvida någon kan anses ha ett legitimt behov av en personupplysning eller inte. Som tidigare har underslrukits är bestämmelsen i 19 S andra stycket avsedd att tillämpas endasti fall där del måste anses föreligga ett klart missbruk av möjligheten att få ut en personupplysning från den som bedriver kreditupplysningsverksam­het. Mot den nu angivna bakgrunden föreskrivs i sista meningen att ansvar inte skall ådömas i ringa fall.

20 S

Har kredilupplysningsverksamhet bedrivits utan/ö/'MA7n'eMillstånd, skall register som använts i verksamheten förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt. Detsamma gäller, om register överlåtits eller upplåtits i strid med 13 § första stycket eller om föreskrift som meddelais enligt 13 § andra stycket andra meningen ej följts.


 


Prop. 1980/81:10


140


 


(Jfr 20 S i promemorieförslagel).

Paragrafen har kompletterats så att förverkande, om det inte är uppenbart obilligt, skall ske även för del fall att någon inte har följt en föreskrift av datainspektionen om hur del skall förfaras med ett register i samband med att kreditupplysningsverksamhet upphör m, m.


22 ,■? och övergångs­bestämmelser KUL

Inkassolagen (IL)


22 S

Om den som bedriver kreditupplysningsverksamhet inte fullgör vad som åligger honom enligt 10, 11 eller 12 S, får datainspektionen föreliigga vite. Delsamma gäller, om den som bedriver sådan verksamhei underlåter att lämna tillgång lill handling eller att lämna upplysning i fall som avses i 16 S första eller andra styckei.

(I departementspromemorian föreslogs inle någon ändring av 22 S), I 16 S har i ett nytt tredje stycke tagits in en bestämmelse om skvldighet för den som bedriver kreditupplysningsverksamhet genom att utge irvckt eller därmed jämställd skrift att inom en vecka efter utgivandet kostnadsfritt leverera ett exemplar av skriften till dalainspektionen. Leveranspliklen är straffsanktionerad enligt 19 S i dess nya lydelse. Det finns inte behov av att därjämte ge möjlighet att framtvinga fullgörande av leveransplikten genom vitesföreläggande enligt förevarande paragraf. 1 andra meningen har gjorts ett tillägg som klargör denna begränsning av möjligheten att använda vitesföreläggande till fall som avses i 16 S första eller andra stycket.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft, såvitt avser upphävandet av 18 S den I januari 1981 och i övrigt den 1 juli 1981.

Utan hinder av första stycket får datainspektionen i ett tillståndsärende som avgörs före den 1 juli 1981 meddela föreskrift enligt 4 S andra stycket om skyldighet alt anmäla ändring av visst förhållande, såvitt angår tid från och med nämnda dag.

Ikraftträdandet och övergångsbestämmelserna har behandlats i avsnittet 4.5, till vilket här får hänvisas.

6.2 Förslaget till lag om ändring i inkassolagen

IS

Denna lag gäller indrivning av egen eller annans fordran genom krav eller annan Inkassoålgärd (inkassoverksamlwi). Med inkassoålgärd förslås åtgärd som innebär annan påtryckning på gäldenären än angivande av tid för betalning eller uppgift om alt fordringen, om den Inle betalas, kommer all överlämnas lill någon annan för inkasso.

Beträffande enskilda personers eller dödsbons indrivning av egna fordring-


 


Prop.  1980/81:10                                                                  141

ar tUlämpas lagen endast om fordringen har uppkommil i näringsverksamhet    1 § IL eller har övertagits för indrivning.

Lagen gäller ej exekutiva myndigheters verksamhei.

(Jfr 1 S i promemorieförslaget).

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde, som enligt förslaget utvidgas i förhållande till vad som hittills har gällt. Frågan härom har behandlats utförligt i avsnittet 4,3.1.

Av paragrafen följer att lagen i fortsättningen kommer att gälla för praktiskt taget all indrivning av fordringar som sker med vidtagande av inkassoåtgärder. Sådan indrivning kallas i lagen inkassoverksamhet. Undan­tag görs endast för dels enskilda fysiska personers eller dödsbons egna åtgärder för indrivning av egna fordringar, förutsatt att fordringen varken har uppkommit i näringsverksamhet eller har övertagits för indrivning, dels exekutiva myndigheters verksamhet.

Annorlunda uttryckt innebär bestämmelserna i första och andra styckena till en böljan att lagen omfattar all inkassoverksamhet som avser indrivning av en fordran för annans räkning eller av en fordran som har övertagits för indrivning. 1 sistnämnda fall är det, rättsligt sett, fråga om indrivning av egen fordran. När det gäller indrivning av egen fordran i övrigt omfattar lagen för det första all inkassoverksamhet som avser indrivning av egen fordran som har uppkommit i näringsverksamhet. Vidare omfattar den all inkassoverk­samhet som avser indrivning av egen fordran som tillkommer annan juridisk person än dödsbo.

Till skillnad från vad som hittills har gällt uppställs inte längre något krav på att det skall vara fråga om en inkassoverksamhet som kan betecknas som yrkesmässig. Detta innebär bl. a. alt lagen kommer att omfatta även inkassoverksamhet som är av tillfällig natur och avser en enstaka fordran. Vissa av lagens bestämmelser gäller dock inte för sådan mindre omfattande inkassoverksamhet. Detta anges uttryckligen i dessa bestämmelser.

En särskild fråga, som dalainspektionen tog upp i sin promemoria rörande inkassolagen, är i vad mån lagen kan anses tillämplig på internationellt bedriven inkassoverksamhet. Som har framhållits i deparlemenlspromemo-rian torde denna fråga med hänsyn till lagens uppbyggnad inte kunna ges något enkelt och generellt svar, I viss utsträckning måste ändamålsövervä­ganden bli avgörande. Spörsmålet lämpar sig därför bäst för bedömande i sådana enskilda fall som kan komma upp i den praktiska tillämpningen. Några riktlinjer kan dock anges.

Som har sagts i promemorian torde de bestämmelser av offentligrättslig natur som är avsedda att ge gäldenären ett skydd mot otillbörliga inkassoåtgärder i princip vara tillämpliga på all inkassoverksamhet som riktar sig mot gäldenärer i Sverige, även om verksamheten bedrivs från ett annat land. Ett utländskt rättssubjekt bör sålunda ha datainspektionens tillstånd för att här i Sveriue få utöva inkassoverksamhet som är av sådan art


 


Prop.  1980/81:10                                                                  142

oeh omfattning att den omfattas av tillslåndsplikten enligt reglema i 2 S. Inkassoverksamhet som bedrivs från ett annat land mot gäldenärer här i Sverige står också i och för sig under datainspektionens tillsyn enligt lagen, och inspektionen kan utfärda föreskrifter för verksamheten. Som har påpekats av justitiekanslem i dennes remissyttrande torde denna möjlighet dock ha ett begränsat praktiskt värde, eftersom några sanktioner aldrig kan användas mol rättssubjekt som driver sin verksamhet från utlandet.

Det förekommer också inkassoverksamhet som bedrivs från Sverige och riktar sig mot gäldenärer i utlandet. Enligt vad datainspektionen uppgav i sin promemoria har flera större svenska inkassoföretag dotterbolag som har specialiserat sig på inkassoverksamhet över gränserna,

1 enlighet med vad som har anförts i departementspromemorian måste den som sålunda i egenskap av ombud eller annars driver inkassoverksamhet från Sverige anses skyldig att ha tillstånd till verksamheten, om denna är sådan att den faller under tillståndsplikten enligt inkassolagen. I sammanhanget kan anmärkas att kravet på tillstånd har ställts upp bl. a. av hänsyn till fordringsägarnas/uppdragsgivarnas intressen (jfr avsnittet 4.3.2). Verksam­heten står under tillsyn av datainspektionen. Skyldighet torde i och för sig föreligga att iaktta bestämmelserna om god inkassosed i 4-8 SS inkassolagen även i fall då verksamheten riktar sig mot en gäldenär i ett annat land. En annan sak är att dessa bestämmelser och eventuella föreskrifter av datainspektionen, som har påpekats i departementspromemorian, kan få åsidosättas om de till äventyrs skulle visa sig stå i strid med riittsregler i del land där gäldenären finns eller om de på grund av innehållet i sådana rättsregler skulle leda lill att borgenärens rätt äventyras eller omintet­görs.

Första styckei. 1 enlighet med vad som har utvecklats i avsnittet 4.3.1 avgränsas lagens tillämpningsområde här genom alt begreppen inkassoverk­samhet oeh inkassoålgärd definieras närmare. Som framgår av det nämnda avsnittet är syftet härmed främst att lämna utrymme för att en borgenär eller dennes ombud sänder ut enkla betalningspåminnelser till en gäldenär utan att det blir fråga om inkassoverksamhet i lagens inening. En av de från praktisk synpunkt viktigaste följderna av dessa definitioner är att bestäm­melserna i 5 S om utformningen av krav mot gäldenären inte behöver iakttas, om en anmaning till denne att betala en skuld inte förenas med annan påtryckning än angivande av en-mer eller mindre bestämd -tid inom vilken borgenären önskar erhålla betalning eller uppgift om alt fordringen, om den inle betalas, kommer att överlämnas till någon annan för inkasso.

Det är självfallet inte möjligt att uttömmande ange de andra påtryckningar mot en gäldenär, vilka medför att en anmaning till denne att betala blir alt betrakta som en inkassoålgärd i lagens mening. Normalt är det fråga om att gäldenären hotas med rättsliga eller exekutiva åtgärder, med att ett kreditavtal eller ett annat avtal kan komma alt sägas upp eller med att borgenären   kan   komma  att  innehålla  en   prestation   som   han   annars


 


Prop.  1980/81:10                                                                  143

fortlöpande fillhandahåller gäldenären, t. ex. leverans av elektrisk ström     2 § IL eller anslutning till telefonnätet.

Andra styckei. Som redan tidigaie har framgått avser det undantag från tillämpningen av lagen som följer av andra stycket endast enskilda fysiska personers eller dödsbons egna åtgärder för indrivning av egna fordringar. Som har framhållits i departementspromemorian skall med enskild persons egna åtgärder för indrivning av fordran givetvis jämställas åtgärder som vidtas av den som i egenskap av förmyndare eller god man är legal ställföreträdare för personen i fråga. Som ell dödsbos egna åtgärder för indrivning av en fordran bör anses åtgärder som vidtas av dödsbodelägare eller boutredningsman.

Tredje slyckel. Undantaget för exekutiva myndigheters verksamhet motsvarar vad som gäller f. n.

2S'

Inkassoverksamhet, som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning, får bedrivas endast efter tillstånd av datainspektionen.

Otn inkassoverksamheten utgör ett underordnat led i en annan verksamhei och båda verksatnlieterna bedrivs utan förvärvssyfte eUer om inkassoverksam­heten bedrivs av ell förelag för ell annat företag inom samma koncern, behövs tillstånd endast ifall då inkassoverksamheten avser fordringar som tillkommer eller har övertagils från någon som Inte ulan tillsiånd enligt denna lag hade kunnat driva In fordringarna.

Tillstånd behövs ej för inkassoverksamhet som är av tillfäUig natur och avser endast enstaka fordringar eller som bedrivs av Sveriges riksbank. Sveriges investeringsbank AB. förelag under bankinspektionens tillsyn eller advokat.

(Jfr 2 S i promemorieförslaget).

Paragrafen anger i vilka fall det krävs tillstånd av datainspektionen för att bedriva inkassoverksamhet. Frågan om tillståndspliktens omfattning har behandlats i avsnittet 4.3.2. När det gäller kravet på tillstånd för internatio­nellt bedriven inkassoverksamhet med anknytning till Sverige får hänvisas till vad som har anförts under 1 S.

Förslå styckei. Här återfinns huvudregeln om datainspektionens tillstånd föratt bedriva inkassoverksamhet. Den överensstämmer med vad som gäller f. n. Det bör dock observeras alt begreppet inkassoverksamhet utvidgas nägot till följd av den föreslagna ändringen av 1 S. vilket medför att kravet på tillstånd utsträcks i motsvarande mån. Genom undantagen i andra och iredje styckena inskränks å andra sidan del tillståndspliktiga området i förhållande till den nuvarande huvudregeln.

Andra stycket. De undantag från tillståndsplikten som följer av andra stycket utgör, i vart fall i huvudsak, nyheter i förhållande till vad som gäller i dag. De har utförligt behandlats i avsnittet 4,3.2. Som framgår där är syftet

' Andra stycket har fåll en något annan lydelse i propositionsförslaget.


 


Prop.  1980/81:10                                                                  144

med de nya undantagsreglerna bl. a. att från tillslåndsplikt undanta en del     2 § IL fall i vilka kravet på tillstånd och tillståndsprövningen kan uppfattas som utslag av en onödig byråkrati.

Genom andra stycket undantas från kravet på tillstånd för det första sådan inkassoverksamhet som bedrivs utan förvärvssyfte, under förutsättning att inkassoverksamheten ingår som ett led i en annan verksamhet, som också den bedrivs ulan förvärvssyfte och dessutom framstår som dominerande i förhållande till inkassoverksamheten. Härigenom avses att från tillstånds­plikt undanta bl. a. fackliga och andra ideella organisationer, vilka som en service åt medlemmarna bedriver inkassoverksamhet avseende deras ford­ringar men väsentligen har andra uppgifter. Ett annat fall som omfattas av den nu berörda undantagsregeln i andra stycket utgörs av den inkassoverk­samhet som en del kommuner bedriver för t. ex, kommunala bolags eller stiftelsers räkning. Ytterligare fall kan tänkas.

När det i den nu berörda undantagsbestämmelsen förutsätts alt inkasso­verksamheten utgör ett underordnat led i en annan verksamhet åsyftas att den andra verksamheten rent faktiskt skall vara den dominerande. Som har framhållits i departementspromemorian bör det alltså inte vara möjligt att undgå tillståndsplikten genom att exempelvis bilda en förening som visserligen enligt sina stadgar huvudsakligen skall fullfölja ett annat ändamål men som i praktiken väsentligen sysslar med inkassoverksamhet för medlemmarnas räkning.

Genom andra stycket undantas vidare frän kravet på tillstånd sådan inkassoverksamhet som bedrivs av ett förelag för ett annat företag inom samma koncern. I fråga om skälen för detta nya undantag från tillståndsplik­ten får hänvisas lill avsnittet 4,3.2. Begreppet koncern har här samma innebörd som i 1 S kreditupplysningslagen. I den delen kan hänvisas lill vad som har sagts i specialmotiveringen till den bestämmelsen.

De undantag från tillståndsplikten som nu berörts gäller emellertid inte oinskränkta. Tillstånd krävs sålunda enligl andra stycket även för sådan inkassoverksamhet som nyss har nämnts, om oeh i den mån verksamheten avser fordringar som tillkommer eller har övertagits från någon som inte utan tillstånd enligt lagen hade kunnat driva in fordringarna. Som framgår av vad som har sagts i avsnittet 4.3.2 är avsikten med denna inskränkning att hindra att en annars gällande tillståndsplikt kringgås med utnyttjande av de berörda undantagsreglerna. Det bör påpekas att någon motsvarande inskränkning inte återfinns i undantagsregeln i tredje styckei. Om exempelvis ett koncernföretag tillfälligtvis driver in enstaka fordringar som tillkommer eller har övertagits från ett annat företag inom koncernen, behövs alltså inle tillstånd för denna inkassoverksamhet även om del senare företaget inte självt hade kunnat driva in fordringarna utan tillstånd enligt lagen.

Tredje stycket. Undantaget för inkassoverksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar är avsett att motsvara vad som hittills har gällt pä grund av att 2 S enligt lagens tidigare lydelse endast omfattat


 


Prop. 1980/81:10                                                                  145

yrkesmässig inkassoverksamhet,

I enlighet med vad som har sagts i avsnittet 4.3.2 har det nuvarande undantaget för inkassoverksamhet som bedrivs av kreditinrätlningar under bankinspektionens tillsyn utvidgats till att omfatta alla företag under bankinspektionens tillsyn. De företag som sålunda undantas frän tillstånds­plikt är banker (bankaktiebolag, sparbanker och föreningsbanker), kredit­aktiebolag, fondbolag enligt akiiefondslagen (1974:931) saml stads- och landshypoteksinslitutionerna. Vidare undantas sådana finansbolag som omfattas av lagen om finansbolag oeh enligt den lagen slår under bankinspektionens tillsyn. Undantagsregeln i tredje slyckel omfattar där­emot inte inkassoverksamhet som bedrivs av ett sådant dotterföretag till de nu nämnda företagen som inle står under bankinspektionens tillsyn (jfr prop. 1974:42 s. 106).


3 och 5 §§ IL


3S

Tillstånd får meddelas endast om verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt.

Tillstånd får meddelas för en lid av högsl tio år i sänder. TiUståndet får förenas med föreskrifl om hur verksamheten skall bedrivas och om skyldighet att anmäla ändring av förhållanden som har haft betydelse för lillständei.

(Jfr 3 S i promemorieförslaget).

I enlighet med förslagel i departementspromemorian har 3 S komplette­rats med en bestämmelse som ger datainspektionen rätt att förena ett tillstånd att bedriva inkassoverksamhet med föreskrifl om skyldighet att anmäla ändring av förhållanden som har haft betydelse för tillståndel. Samtidigt har paragrafen av redaktionella skäl delats upp på två stycken.

Åsidosättande av en föreskrift om skyldighet alt anmäla ändring av ell visst förhållande kan enligt 17 S i dess nya lydelse medföra straffansvar.

I övrigt kan beträffande tillägget till paragrafen hänvisas till vad som har anförts i speeialmotiveringen till 4 § kredilupplysningslagen beträffande det motsvarande tillägg som har gjorts i den paragrafen.

5S'

Krav mol en gäldenär skall framställas skriftligt. Kravet skall innehålla tydlig uppgift om borgenärens namn och om det förhållande som fordringen grundar sig på. Är det fråga om en fordran som har överlåtits eller pantsalls och kan gäldenären ej med befriande verkan betala till överlålaren eller pantsältaren, skall kravet innehålla en tydlig upplysning om delta förhållande. I krav bör lämnas anvisning om lämpligt betalningssätt.

I krav skall vad som fordras i kapital, ränta och ersättning för kostnader anges var för sig. I fråga om ränta skall särskilt anges beloppet av upplupen ränta, räntesatsen samt den lid och del kapitalbelopp som ligger lill grund för ränteberäkningen.

1 samband med krav skall anges viss skälig tid inom vilken gäldenären har ' Paragrafen har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget.

10 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


Prop.  1980/81:10                                                                  146

att  betala   frivilligt  eller  anmäla  om   han   har  någon   invändning   mot      5 § IL kravet,

(Jfr 5 S i promemorieförslaget).

Paragrafen innehåller bestämmelser om utformningen av krav mot en gäldenär. I förhållande till vad som har gällt tidigare har bestämmelserna kompletterats med en del ytterligare föreskrifter. I samband med detta har paragrafens indelning i stycken ändrats. De nya föreskrifter som har tillagts återfinns i första styckei. Hithörande frågor har behandlats i avsnittet 4.3,3.

Bestämmelserna om krav måsle ses i samband med regeln i 6 S, Enligt den bestämmelsen får rättslig åtgärd inte vidtas mot gäldenären förrän denne har tillställts ett sådant krav som avses i 5 S och den i samband med kravet angivna liden för betalning eller anmälan om invändning har löpt ut.

Som framgår av vad som har anförts i avsnittet 4,3.1 har gränsdragningen mellan vad som ulgör krav i inkassolagens mening och vad som kan anses utgöra sådana enkla betalningspåminnelser som inte omfattas av reglerna i 5 § tidigare vållat åtskilliga problem i den praktiska tillämpningen, Genoni den nya definitionen i 1 S av begreppet inkassoålgärd, däri inbegripet krav, har gränsen dragits på ett mera konkret sätt och med hänsyn lagen till de praktiska behoven pä området. Definitionen innebär, som tidigare har framgått, alt det över huvud tagel inte skall anses föreligga ett krav i den mening som avses i 5 S, om en betalningsanmaning till gäldenären inte förenas med någon annan påtryckning mot honom än angivande av tid för betalning eller uppgift om att ärendet kan komma att lämnas över till annan för inkasso, 1 detta fall behöver alltså de tämligen detaljerade föreskrifterna i 5 S inte iakttas, utan betalningspåminnelsen kan ges en enklare form.

Av det nu sagda följer att borgenären enligt 6 S får vidta rättslig åtgärd mol gäldenären först sedan denne har tillställts en betalningsanmaning som inte bara uppfyller de föreskrifter som har upptagits i 5 S utan dessutom innehåller någon annan form av påtryckning än de nyss nämnda. Detta torde stå i överensstämmelse med vad som redan tillämpas.

Första stycket. 1 enlighet med vad som har sagts i avsnittet 4.3.3 har här föreskrivits alt ett krav alltid skall innehålla tydlig uppgift om borgenärens namn och om det förhållande som fordringen grundar sig på. Däremot har, av de skäl som har berörts i nämnda avsnitt, inte förts in den i departementspromemorian föreslagna bestämmelsen om en ovillkorlig skyldighet att också ange borgenärens adress i kravet. I samband med ett krav måste det dock alltid anges en adress till vilken gäldenären skall sända en sådan anmälan om invändning mot kravet som avses i paragrafens tredje stycke, I de fall då borgenären har anlitat ett inkassoföretag eller annat ombud är det naturligtvis i regel ombudets adress som anges.

Bestämmelsen om att ett krav skall innehålla tydlig uppgift om det förhållande som fordringen grundar sig på innebär inte att det krävs några


 


Prop.  1980/81:10                                                                  147

detaljerade uppgifter i detla hänseende. Det fordras dock att gäldenären i 5 § IL själva kravbrevet eller i en handling som fogas vid kravbrevet får sådana uppgifter om grunden för fordringen alt han kan identifiera den fordran som avses. Är det fråga om en fordran på grund av lån bör sålunda detta anges jämte datum e, d. för låneavtalet. Avser fordringen ett varuköp eller köp av en tjänst skall uppgift lämnas om delta och om datum för avtalet eller för en tidigare utsänd faktura. Det kan däremot inte anses nödvändigt att kravbrevet i dessa senare fall innehåller uppgift om varans eller tjänstens art. År det fråga om en fordran på grund av ett avlal om kontokredii skall detta anges jämte kontots nummer eller beteckning i övrigt. Däremot är del självfallet inte nödvändigt att specificera de olika inköp e, d. som har gett upphov till del uteslående konlosaldot. Del bör alltid fordras att grunden för fordringen, i enlighet med de principer som nu har antytts, anges i klartext oeh inte enbart genom ett nummer eller en annan kod. Det kan inte heller anses godtagbart alt grunden för fordringen anges endast genom en hänvisning till en tidigare överlämnad faktura, betalningspåminnelse e, d., utan uppgift måste i så fall lämnas om vad fakturan avser.

I första stycket har vidare tagits upp den nya föreskriften att gäldenären. om han på grund av alt fordringen har överlåtits eller pantsalts inte kan med befriande verkan betala till överlåtaren eller pantsättaren. skall i ett krav erhålla tydlig upplysning om detta förhållande. Beträffande bakgrunden till denna bestämmelse får hänvisas till avsnittet 4.3.3. Som framgår av vad som har sagts där är syftet med bestämmelsen att motverka att gäldenären av misstag eller förbiseende betalar till en överlåtare eller pantsältare och därmed riskerar att behöva betala även till den som är rätt borgenär.

Denna upplysningsplikt kan fullgöras pä ett skäligen enkelt sätt. Det bör sålunda vara tillräckligt all i kravbrevet ta in, utöver en uppgift om denmye borgenärens namn, en tydlig upplysning om att betalningsskyldigheten enligt kravet kan fullgöras endast genom betalning till denne eller eventuellt lill dennes ombud. En sådan upplysning måste lämnas endast om gäldenären verkligen inte kan med befriande verkan betala till överlåtaren eller pantsättaren. Bestämmelsen lägger alltså inte hinder i vägen för sådana arrangemang som har berörts i det remissyttrande som har avgells av Finansieringsföretagens förening och som går ut på att gäldenären trots en överlåtelse eller pantsättning skall med befriande verkan kunna betala till överlåtaren eller pantsältaren. Självfallet innebär bestämmelsen inle heller någon skyldighet för parterna i ett avtal om överlåtelse eller pantsättning av en fordran att underrätta gäldenären om överlåtelsen eller pantsättningen, om de inte önskar göra detla.

Bestämmelserna i 5 S kan sägas beskriva vad som är att anse som god inkassosed när del gäller utformningen av krav mot en gäldenär. De har sålunda inte några direkta verkningar i civilrättsligt hänseende. Om gäldenären tidigare har underrättats om att en fordran mot honom har överlåtits eller pantsatts kan gäldenären inle med befriande verkan betala till


 


Prop. 1980/81:10                                                                  148

överlåtaren eller pantsältaren, även om kravet inte på nytt innehåller en     5 § IL upplysning om detta. Däremot kan upplysningen naturligtvis, om gäldenären inte tidigare har fått underrättelse om en överlåtelse eller pantsättning, få verkan som en sådan underrättelse (s. k. denuntiation).

I första stycket har slutligen tagits upp den nya bestämmelsen om att det i ett krav bör lämnas anvisning om lämpligt betalningssätt. Av de skäl som har anförts i avsnittet 4.3.3 har bestämmelsen getts karaktären av en rekom­mendation. 1 enlighet med vad som har sagts där är del emellertid angeläget att denna rekommendation följs. Det lämpligaste lorde i allmänhet vara att ett helt eller delvis ifyllt inbetalningskort fogas vid kravbrevet.

Andra stycket. Bestämmelserna i detta stycke har tidigare återfunnits i 5 S första stycket.

Som har framhållits i departementspromemorian bör det, såvitt gäller ränta som vid tiden för kravet ännu inte är upplupen, vara tillräckligt att i kravet hänvisa till tillämplig bestämmelse i räntelagen (1975:635) eller i avtal.

I sin promemoria om inkassolagen uppgav datainspektionen att det vid tillämpningen av 5 S hade uppkommit vissa svårigheter när det gällde att skilja ränta från kapitalskuld vid fortlöpande krediter av typ konlokredit. Kreditbeloppel ökas här genom nya uttag på kontot och minskas genom exempelvis månatliga inbetalningar från kredittagaren. Kreditgivaren debi­lerar varje månad viss ränta på det då utestående kreditbeloppel. Denna ränta läggs påföljande månad till kapitalskulden. Om kredittagaren upphör att göra sina månatliga inbetalningar, kommer en månads dröjsmålsränta alt varje månad läggas lill kapitalbeloppet. Datainspektionen framhöll att detla kunde ha skett vid flera tillfällen innan ärendet överlämnades lill inkasso, vilket enligt inspektionen medförde problem eftersom vad som fordras i kapital och vad som fordras i ränta skall anges var för sig enligt 5 S. Enligt inspektionen borde dröjsmålsränta inte heller i de nu berörda fallen få kapitaliseras under sin löptid.

Som har framhållits i departementspromemorian bör frågan om angivande av ränleanspråk när ett krav bottnar i ett kontokurantförhållande lämpligen lösas genom anvisningar av datainspektionen. Bl. a. torde det vara avgöran­de vad avtalet mellan parterna innehåller i fråga om ränta och hanteringen av upplupna räntefordringar. 1 enlighet med vad som har sagts i promemorian synes det därför inte uteslutet att upplupen ränta i vissa fall av kontokurant-förhållanden betraktas som en kapitalfordran vid tillämpningen av 5 S. Som exempel kan nämnas den av Kooperativa förbundet berörda situationen all upplupen ränta kapitaliseras enligt avtal eller enligt sedvänja på området. Som vidare har underslrukits i promemorian är bestämmelserna i 5 S av sådan natur alt inspektionen inte kan anses förhindrad att i särskilt besväriiga fall söka praktiska lösningar som svarar mol syftet bakom bestämmelser­na.

I departementspromemorian har vidare, med anledning av vissa anmärk-


 


Prop. 1980/81:10                                                                  149

ningar från datainspektionens sida, tagils upp en fråga om ränteangivelse i      7 och 10 §§ IL

krav,  vilken   rör  sambandet  mellan  bestämmelserna  i  5  och  6  SS.   I

promemorian har framhållits att det i princip strider mot god inkassosed att

borgenären när han vidtar en rättslig åtgärd mot gäldenären framställer

betalningsanspråk, t. ex. anspråk på ränta, som gär utöver dem som har

angetts i det föregående kravet. Undanlag gäller naturligtvis för bl. a.

anspråk på ränta som har uppkommit efter den dag då kravet avsändes lill

gäldenären.

Det förekommer emellertid att en borgenär är beredd att avstå från dröjsmålsränta, om gäldenären betalar efter krav, men däremot önskar göra anspråk på sådan ränta om han måste vidla rättsliga åtgärder mot gäldenären. 1 sin promemoria rörande inkassolagen uppgav dalainspektio­nen att bestämmelserna i 5 och 6 §§ i sådana fall hade ansetts innebära att borgenären, för alt uppfylla kravet på god inkassosed, måste i kravet framställa ett fullständigt ränteyrkande enligl 5 S men villkora delta yrkande så att anspråket på ränta efterges för del fall alt kapitalskulden och eventuella kostnader betalas inom den i kravbrevet angivna tidsfristen. Som har framhållits i departementspromemorian synes det emellertid formalistiskt alt fordra att borgenären skall framställa ell fullständigt men villkorat ränteyr­kande enbart för att han, om betalning inte sker inom angiven tid, skall kunna kräva räntan i ett efterföljande rättsligt förfarande. I enlighet med vad som har sagts i promemorian bör det vara tillräckligt alt borgenären i kravet angeratt han, om betalning inte sker inom angiven tid, avser att göra anspråk på ränta samt anger den räntesats, den tid och del kapitalbelopp som i så fall kommer att ligga till grund för ränteberäkningen. Det kan vara lämpligt alt datainspektionen utfärdar vissa anvisningar beträffande den nu berörda frågan.

Tredje stycket. Bestämmelserna motsvarar vad som hitlills har gällt.

7S

Bestämmelsen i 6§ gäller ej, om gäldenären uppenbarligen söker undandraga sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl att frångå vad som föreskrivs där,

(Jfr 7 § i promemorieförslaget).

Paragrafen har ändrats så att hänvisningen till 5 § har uteslutits. 1 fråga om skälen fill denna ändring får hänvisas till avsnittet 4.3.3,

10 S

Medel som har inkasserats för annans räkning skall hållas avskilda. Har medlen uppburits i inkassoverksamhet som inte är av tillfällig natur och inte avser endast enstaka fordringar, skall de utan dröjsmål insättas på räkning i bank eller motsvarande.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  150

Om den som får en borgenärs uppdrag au driva in en fordran har en annai,     10 § IL fortlöpande uppdrag av borgenären un i väsentlig omfanning uppbära medel för dennes räkning utan skyldighet an /iå//a dessa medel avskilda, kan parterna skriftligen överenskomma om undanlag från första stycket.

Medel som liar inkasserats för annans räkning skall utan dröjsmål redovisas till denne, om ej annat har ovialats.

(Jfr 10 S i promemorieförslaget).

Paragrafen innehåller bestämmelser om hanteringen av medel som har inkasserats för annans räkning. De ändringar som har gjorts i paragrafen har behandlats utförligt i avsnittet 4.3,4,

Första stycket. Ett avskiljande av inkasserade medel enligt huvudregeln i
första meningen medför att medlen enligt lagen om redovisningsmedel är
förbehållna den för vars räkning de har inkasserats. Som har berörts i
avsnittet 4,3.4 innebär utvidgningen av lagens tillämpningsområde att
plikten till avskiljande enligt första meningen kommer att gälla även när
någon helt tillfälligt inkasserar en fordran för annans räkning. Det krävs
emellertid att inkasseringen har skett inom ramen för vad som utgör
inkassoverksamhet i lagens mening. Om någon har i uppdrag att driva in en
fordran för annans räkning och att därvid eventuellt vidta inkassoåtgärder i
den inening som avses i 1 S, bör plikt till avskiljande anses föreligga även om
          r,

betalning uppbärs innan någon inkassoålgärd ännu har vidtagits. Som har framhållits i avsnittet 4,3,4 är bestämmelsen om skyldighet att hålla inkasserade medel avskilda däremot inle tillämplig, om den som uppbär betalning för annans räkning inle har uppdrag alt vidla inkassoåtgärder och inte heller vidtar sådana åtgärder.

Vad som fordras för att medel skall kunna anses avskilda för fordrings­ägarens räkning får bedömas enligt allmänna regler. 1 mänga fall lorde det enligt lagen om redovisningsmedel kunna anses tillräckligt att medlen förvaras i en särskild kassa eller annat särskilt utrymme, t, ex. ett kuvert med påskrift om innehållet. Från fordringsägarens synpunkt är det naturligtvis säkrare, om medlen sätts in pä en särskild räkning i bank eller motsvarande. Krav på ett sådant förfarande gäller emellertid enligt andra meningen endast om medlen har uppburits av ett inkassoföretag eller i annan inkassoverk­samhet som inte är av helt obetydlig omfattning. Detla innebär att skyldigheten till ett sådant mera kvalificerat avskiljande kommer att föreligga i huvudsak i samma utsträckning som hittills har gällt på grund av att lagens tillämpningsområde har varit begränsat till sådan inkassoverksamhet som kunnat betraktas som yrkesmässig.

Andra stycket. Genom denna bestömmelse öppnas den i avsnittet 4.3.4 berörda möjligheten för fordringsägare och inkassoombud alt träffa skriftlig överenskommelse om undantag från bestämmelserna i första stycket. De krav som ställs upp för att en sådan överenskommelse skall få träffas torde hindra att möjligheten lill undantag kan utnyttjas i så stor utsträckning eller i sådana partsförhållanden att den kan få ofördelaktiga följder.


 


Prop.  1980/81:10                                                                 151

Tredje stycket.  Bestämmelsen motsvarar vad som gäller redan i dag.     10 a § IL Utvidgningen   av   lagens  tillämpningsområde   lorde   i   det   här  aktuella hänseendet inte behöva medföra något problem.

10a S'

Register som avser gäldenärer och som används i tillståndspliktig inka.sso­verksamhet får överlåtas eller upplåtas till annan endast efter medgivande av datainspektionen.

Den som upphör med tillståndspliktig inkassoverksamhet eller som avser all flytta en sådan verksamhet till ett annat land eller att kassera ell register som används i sådan verksamhet skall anmäla dena till datainspektionen. Inspektionen föreskriver i sådana fall hur del skall förfaras med register som berörs av åtgärden.

(Jfr 10a S i promemorieförslaget).

Reglerna i denna paragraf om gäldenärsregister utgör en nyhet i inkassolagen och har utformats efter mönster av 13 S kreditupplysningsla­gen. De är avsedda att undanröja risker för integritetskränkningar och liknande skador som kan uppkomma till följd av olämpliga överlåtelser eller upplåtelser av register eller genom olämpligt förfarande med register i samband med att inkassoverksamhet läggs ned e. d. Överträdelser av bestämmelserna kan medföra straff enligt 17 S i dess nya lydelse saml förverkande av register enligt den nya 17 a S.

Av skäl som berörts i avsnittet 4.3.5 har bestämmelserna begränsats lill att gälla register i tillståndspliktig inkassoverksamhet. Detta torde från integri­tetsskyddssynpunkt vara tillräckligl, eftersom reglerna därmed kommer att gälla för huvuddelen av den kommersiellt bedrivna inkassoverksamheten. Tillständspliklens omfattning framgår av 2 S.

Paragrafen tar vidare endast sikte på register över gäldenärer. Vanligen lorde det här röra sig om en samling av uppgifter rörande personer och företag m. m. som är eller har varit gäldenärer i ärenden hos den som har upprättat registret. Detta är dock inte något krav för att reglerna i paragrafen skall bli tillämpliga. Som ett register över gäldenärer i paragrafens mening bör nämligen betraktas varje sädan samling av uppgifter rörande enskilda personer m. fl. som har upprättals för att i en inkassoverksamhet underlätta identifiering och eftersökande m. m. av gäldenärer. Bestämmelserna är tillämpliga oavsett den teknik med vilken ell register förs. De gäller sålunda, i likhet med motsvarande regler i kredilupplysningslagen, även sådana register som faller under datalagen.

Bestämmelserna är tillämpliga pä ett register över gäldenärer i nyss angiven mening även om registret innehåller enbart uppgifter om adresser eller andra liknande uppgifter som inte har någon större betydelse från integritetsskyddssynpunkt. En annan sak är att datainspektionen i ell sådant fall sällan torde ha anledning att med stöd av inkassolagen motsätta sig

' Andra stycket har fåll en något annan lydelse i propositionsförslaget.


 


Prop.  1980/81:10                                                                  152

exempelvis en överlåtelse av registret. Rör det sig om ett register som     11 § IL omfattas även av dalalagen, fär hithörande frågor bedömas även med tillämpning av den lagen och eventuella föreskrifler som har meddelats med stöd av den.

Första stycket. Bestämmelsen avser såväl frivillig överlåtelse genom köp, byte eller gåva m. m. som tvångsöverlåtelse, t. ex. exekutiv försäljning. Den gäller vidare upplåtelser av olika slag, exempelvis med nyttjanderält eller panträtt. Även vid upplåtelse är det likgiltigt om ersättning för upplåtelsen ulgår eller inte. Självfallet avses i första stycket även en sådan begränsad upplåtelse som innebär att registrets ägare kan fortsätta att använda detta vid sidan av den till vilken registret har upplåtits. Reglerna i första stycket gäller också vid överiålelse eller upplåtelse av en del av ett större register, om denna del är av sådan omfattning m. m. att den med ett naluriigt betraktelsesätt kan anses utgöra ett eget register.

Huruvida medgivande till överlåtelse eller upplåtelse skall lämnas får bedömas med hänsyn till syftet bakom bestämmelserna i 10 a §. Registrets omfattning och natur har naturligtvis betydelse, liksom den omständigheten om den till vilken registret skall överlåtas eller upplåtas har tillstånd alt bedriva inkassoverksamhet eller inte. I det senare fallet mäste beaktas att registret genom överlåtelsen undandras från tillämpningen av 10 a S inkassolagen. Datainspekfionen får givetvis ställa upp villkor för ett medgivande lill överlåtelse eller upplåtelse, exempelvis gallring av re­gistret.

Andra stycket. Anmälningsplikten m. m. enligt andra stycket motsvarar vad som gäller enligt 13 § andra stycket kredilupplysningslagen i dess nya lydelse. Skyldigheten att göra anmälan när ett register skall kasseras avser endast register över gäldenärer. Detsamma gäller bestämmelsen i andra meningen.

11 §'

Den som är eller har varit verksam i en inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagils för indrivning får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han till följd därav har fått veta om enskildas personliga förhållanden eller om yrkes- eller affårshemUgheter.

Första stycket tillämpas ej i fråga om den som enligt annan författiting är underkastad en motsvarande lystnadsplikl. I det aUmännas verksamhet tiUämpas bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

(Jfr 11 § i promemorieförslaget).

Tystnadsplikt enligt 11 § inkassolagen har hittills gällt för den som är eller har varit verksam i tillståndspliktig inkassoverksamhet. Kravet på tillstånd har i princip gällt inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning. Från

' Paragrafen har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget.


 


Prop. 1980/81:10                                                                   153

tillståndsplikten har dock varit undantagen dels inkassoverksamhet som     H S IL bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller advokat, dels sådan inkassoverksamhet för annans räkning etc. som är av obetydlig omfattning och som därför inte har befraktats som yrkesmässig.

Enligt 1 § i den föreslagna nya lydelsen kommer lagen i fortsättningen i princip att omfatta all inkassoverksamhet som avser indrivning av fordran för annans räkning eller fordran som har övertagits för indrivning, dvs. även om del är fråga om indrivning av en enstaka fordran. Ä andra sidan föreslås vissa ytterligare undantag från fillståndsplikten (2 S). Tillstånd skall sålunda i fortsättningen normalt inte krävas för inkassoverksamhet som utgör ett underordnat led i en annan verksamhei, om båda verksamheterna bedrivs utan förvärvssyfte. Delta gäller bl. a. den inkassoverksamhet som vissa intresseorganisationer bedriver för medlemmars räkning. Tillständ skall normall inte heller krävas för s. k. koneerninkasso.

Som har framhållits i avsnittet 4.3.6 bör emellertid den nuvarande omfattningen av tystnadsplikten enligt 11 S inte inskränkas på det .sätt .som skulle bli fallet, om lystnadsplikten även i fortsättningen anknöts till tUlståndsplikten. Bestämmelserna i 11 S har därför arbetats om.

Första stycket. Liksom hitlills begränsas tystnadsplikten till att gälla för den som är eller har varit verksam i inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning. Det .saknar emellertid i fortsättningen betydelse om inka.ssoverk-samhelen är tillståndspliktig eller inte. Tystnadsplikt enligt första stycket skall sålunda, med de undantag som kan följa av andra styckei, gälla även i inkassoverksamhet som ulgör ett underordnat led i en verksamhet som bedrivs utan förvärvssyfte, t. ex. hos en facklig organisation, i inkassoverk­samhet som utgör s. k. koneerninkasso och i inkassoverksamhet som bedrivs av företag som står under bankinspektionens tillsyn.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som förordades i departements­promemorian utvidgas tystnadsplikten nu enligt lagen till att gälla även för den som är eller har varit verksam i sådan mindre omfattande inkassoverk­samhet som hittills över huvud taget inte har fallit under lagen. Som har framhållits i promemorian är fordringsägares och enskilda gäldenärers behov av skydd mol spridning av ömtåliga uppgifter som rör dem oberoende av i vilken omfattning ett inkassoombud bedriver inkassoverksamhet. Tystnads­plikten gäller därför även för t. ex. innehavare av juridiska byråer oeh andra näringsidkare som ålar sig inkassouppdrag. även om denna del av deras verksamhet är av obetydlig omfattning, samt för anställda hos dem som handlägger sådana uppdrag.

Bestämmelsen i första stycket avser endast den som är eller har varit verksam i en inkassoverksamhet. Av denna formulering får anses följa att tystnadsplikten inle gäller för någon som helt tillfälligt oeh utan inslag av yrkesmässighet inkasserar en fordran för annans räkning e. d,. även om detta


 


Prop.  1980/81:10                                                                  154

sker under sådana förhållanden alt lagen i och för sig är tillämplig (se under     11 § IL IS).

Tystnadsplikten enligt första stycket är straffsanktionerad enligt 20 kap, 3 S brottsbalken.

Andra stycket. 1 flera fall som på grund av den fidigare anknytningen till kravet på tillstånd inte har träffats av tystnadsplikten enligt 11 S inkassolagen gäller särskilda författningsbestämmelser som innebär en i huvudsak motsva­rande tystnadsplikt. Här åsyftas bl, a. reglerna om s. k, banksekretess i 192 S lagen (1955:183) om bankrörelse, 98 S lagen (1955:416) om sparbanker och 89 S lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen.

För finansbolag som fr. o, m, den 1 juli 1980 omfattas av den nya lagen om finansbolag kommer en tystnadsplikt som motsvarar banksekretessen att gälla enligt 23 S i nämnda lag. Tystnadsplikten för advokat som inte är anställd vid allmän advokatbyrå kommer fr. o. m. den I januari 1981 att regleras av en bestämmelse som i samband med antagandet av den nya sekretesslagen har förts in i 8 kap, 4 S första stycket rättegångsbalken (se SFS 1980:101).

I den mån det sålunda finns särskilda författningsbestämmelser om en i huvudsak motsvarande tystnadsplikt i vissa verksamheter bör dessa tillämpas i stället för tystnadspliktsregeln i 11 S första stycket.

Inom ramen för det allmännas verksamhet lorde del f. n. endast i undantagsfall förekomma inkassoverksamhet som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning; som framgår av I S gäller inkassolagen inle för exekutiv myndighets verksamhet. Ett exempel på att ett allmänt organ bedriver sådan verksamhet är emellertid verksamheten vid de allmänna advokatbyråerna. Vidare kan nämnas den inkassoverksamhet som en del kommuner bedriver för kommunala bolags och stiftelsers räkning.

Ett grundläggande syfte med den nya sekretesslagstiftningen är att offentliga funktionärers tystnadsplikt skall regleras uteslutande i sekretess­lagen. För att åstadkomma detta har i prop. 1979/80:80 om följdlagstiftning till den nya sekretesslagen föreslagits ändringar i ett stort antal olika lagar som innehåller tystnadspliktsbestämmelser, vilka kan vara tillämpliga såväl för enskilda som för offentliga funktionärer. I regel innebär de föreslagna ändringarna att det lill de aktuella reglerna om tystnadsplikt fogas ett tillägg som innebär alt i det allmännas verksamhet i stället bestämmelserna i sekretesslagen skall tillämpas. Samtidigt finns det då i huvudsak likvärdiga tystnadspliktsbestämmelser i sekretesslagen.

1 enlighet med den princip som sålunda skall tillämpas i regleringen av offentliga funktioners tystnadsplikt bör naturligtvis inte heller tystnadsplikts­regeln i förevarande paragraf gälla i det allmännas verksamhet. Detta innebär inte något särskilt problem när det gäller den nyss berörda verksamheten vid de allmänna advokatbyråerna. För sådan verksamhei finns i 9 kap.  9 S första stycket sekretesslagen bestämmelser om sekretess i


 


Prop.  1980/81:10                                                                 155

ärenden om rättsligt biträde, vilka blir tillämpliga vid inkassouppdrag och     12 och 13 §§ IL

innebär i  huvudsak  motsvarande  tystnadsplikt  som   II S  första stycket

inkassolagen.

För den inkassoverksamhet som vissa kommuner enligt det tidigare sagda bedriver för kommunala bolags och stiftelsers räkning finns inte i sekretess- ■ lagen några bestämmelser som ger ett sekretesskydd som är likvärdigt med tystnadsplikten enligt 11 S första stycket. 1 viss utsträckning torde dock i hithörande fall komma att gälla sekretess enligt reglerna i 8 kap. 10 S sekretesslagen, vilka avser uppgifter om enskildas affärs- och driftförhållan­den. Det kan, i vart fall f, n., inte anses påkallat att därutöver föra in bestämmelser i sekretesslagen som tar sikte på att åstadkomma tystnadsplikt i inkassoverksamhet för annans räkning,

I enlighet med det nu anförda skall bestämmelserna om lystnadsplikt i första stycket inte tillämpas i fråga om den som enligt annan författning är underkastad motsvarande tystnadsplikt. Som framgår av det som har sagts i det föregående avses härmed en väsentligen likvärdig tystnadsplikt, dvs, plikt att inte obehörigen röja vissa förhållanden. För tillämpligheten av bestämmelsen i andra stycket första meningen saknar det emellertid betydelse, huruvida tystnadsplikten enligt den andra författningen är straffsanktionerad enligt 20 kap, 3 S brottsbalken eller ej. Det skall nämnas aft bestämmelsema om banksekretess inte är förenade med sådan sanktion. Vissa andra reaktionsmöjligheter står dock här till buds (jfr prop. 1979/80:80 om följdlagstiftning till den nya sekretesslagen, s. 46).

Vidare skall bestämmelserna om tystnadsplikt i första stycket inle tillämpas i det allmännas verksainhet. Där tillämpas i stället sekretessla­gen.

12 S

Om gäldenärers skyldighet att ersätla kostnader för inkassoåtgärder finns särskilda bestämmelser,

(Jfr 12 § i promemorieförslaget).

Ändringarna i 12 S är av redaktionell natur. Tidigare angavs i paragrafen att det fanns särskilda bestämmelser om gäldenärs skyldighet att ersätta kostnad för inkassoålgärd "i vissa fall". De citerade orden har utgått till följd av de förslag som har lagts fram rörande ny lagstiftning om ersättning för inkassokostnader m. m. (se avsnittet 4,4).

13 S

Datainspektionen utövar tillsyn över efterlevanden av denna lag. Inspek­tionens tillsyn omfattar dock ej verksamhei som bedrivs av Sveriges riksbank. Sveriges investeringsbank AB. företag under bankinspektionens tillsvn eller advokat.


 


Prop.  1980/81:10                                                                  156

Tillsynen skall  utövas så,  all den  inle vållar slörre  kostnader eller     17 och 17 a §§ IL ölägenheter än som är nödvändigt.

(Jfr 13 S i promemorieförslaget).

I första stycket har uttrycket "kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn" bytts ul mot "företag under bankinspektionens tillsyn". Beträffande denna ändring får hänvisas till avsnitten 4.3.2 och 4.3.6 samt till vad som i anslutning till 2 S har sagts rörande motsvarande ändring i den paragra­fen.

17 8

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.    bedriver inkassoverksamhet utan föreskrivet tillsiånd,

2.    bryter mot föreskrift enligt 3 S andra stycket all amtiäla ändring av visst förhållande,

3.    bryter mot 10 a § första styckei eller andra stycket första meningen eller mol föreskrifl som har meddelats enligt 10 a S andra styckei andra meningen, eller

4.    lämnar osann uppgift i sådana fall som avses i 14 S andra styckei.

(Jfr 17 S första styckei i promemorieförslagel).

Enligt den nya lydelsen av 3 S kan datainspektionen förena ett tillstånd lill inkassoverksamhet med en föreskrift om skyldighet alt anmäla ändring av förhållande som har haft betydelse för tillståndel. 1 förevarande paragraf har som en ny punkl 2 förts in en bestämmelse om straff för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en sådan föreskrifl. Som en ny punkl 3 har förts in bestämmelser om straff för den som på motsvarande sätt bryter mol de i 10 a S upptagna nya reglerna rörande gäldenärsregister i tillståndspliktig inkassoverksamhet eller mot föreskrifl som har meddelats av datainspektio­nen med slöd av andra stycket andra meningen i 10 a S.

17 a S

Har inkassoverksamhet bedrivits ulan föreskrivet tillstånd, skall register som avser gäldenärer och som har använts i verksamheten förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligl. Delsamma gäller, om en register har överlåtits eller upplåtits I strid med 10 a § första slyckel eller om föreskrifl som har meddelats enligt 10 a § andra stycket andra meningen ej har följts.

(Jfr 17 S andra stycket i promemorieförslaget).

I denna nya paragraf har tagits upp bestämmelser om förverkande i vissa fall av gäldenärsregister i tillståndspliktig inkassoverksamhet. Bestämmel­serna har utformats efter förebild av 20 S kreditupplysningslagen i dess nya lydelse.


 


Prop. 1980/81:10


157


 


Övergångsbestämmelser

Denna lag trader i kraft, såvitt avser 11 S och upphävandet av 16 S den I januari 1981 och i övrigt den I juli 1981.

Utan hinder av första stycket får dalainspektionen i ett lillslåndsärende som avgörs före den I juli 1981 meddela föreskrift enligl 3 S andra slyckel om skyldighet alt anmäla ändring av visst förhållande, såvitt angår tid från och med nämnda dag.

Har någon erhållit tillstånd lill inkassoverksamhet enligt äldre bestämmel­ser men fordras ej sådant tillstånd enligt den nya lagen, skall dock föreskrift som har förenats med tillståndet fortsätta alt gälla till dess dalainspektionen beslutar om annat.

Ikraftträdandet och övergångsbestämmelserna har behandlats i avsnittet 4.5, till vilket här får hänvisas.


Övergångs­bestämmelser IL

Lagen om ersäuning för inkassokostnader m. m. (kostnads­lagen)


6.3 Förslaget till lag om ersättning för inkassokostnader m. m.

Som har framgått i den allmänna motiveringen (avsnitten 4.4.2 och 4.4.3) skall den nya lagen reglera en gäldenärs skyldighet all ersätta kostnader inte bara för krav eller andra inkassoåtgärder som avses i inkassolagen utan även för enkla betalningspåminnelser och eventuella andra åtgärder som syftar lill att förmå gäldenären att erlägga betalning för en förfallen skuld. Med anledning av detla anges i rubriken att lagen galler ersättning för "inkassokostnader m. m."

1 S

Denna lag gäller en gäldenärs skyldighet all ersätta en borgenärs kostnader för åtgärder som syftar till att förmå gäldenären att erlägga betalning för en förfallen skuld.

(Jfr 1 S i promemorieförslaget).

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Denna fråga har behandlats utförligt i avsnillet 4.4.2, till vilket får hänvisas.

Som framgår av vad som har sagts i avsnittet 4.4.2 skall lagen reglera gäldenärens skyldighet att ersätta borgenärens kostnader för åtgärder som normalt ingär i det utomrättsliga förfarandet för indrivning av en förfallen fordran. I praktiken är det här fråga om enkla betalningspåminnelser, krav enligl 5 S inkassolagen och uppgörelser om amorteringsplaner på indriv­ningssladiet samt andra rutinmässiga åtgärder i anslutning därtill, såsom samtal och korrespondens med gäldenären. De åtgärder som sålunda avses har beskrivits med uttrycket "åtgärder som syftar lill att förmå gäldenären att erlägga betalning". Detla får anses ge en tillräckligt tydlig anvisning om all lagen inte berör frågan om gäldenärens skyldighet att ersätta kostnader som avser olika rättsliga förfaranden eller exekutiva åtgärder. Del kan därför inte anses nödvändigt alt, som föreslogs i departementspromemorian, i lagen ta


 


Prop.  1980/81:10                                                                  158

in en särskild erinran om detta tämligen självklara förhållande. Att lagen inte     2 § kostnadslägen reglerar frågan om en gäldenärs eventuella skyldighet att ersätta kostnad för en mer omfattande förhandling för biläggande av tvistefråga rörande en fordran framgår av 5 S,

Av paragrafen framgår att lagen reglerar endast ersättningsskyldigheten för åtgärder som vidtas med avseende på en förfallen skuld, dvs, efler det att förfallodagen har inträtt. Kostnader för faktureringar, aviseringar eller påminnelser som görs före en fordrans förfallodag omfattas alltså inte av lagen.

I enlighet med vad som har utvecklats närmare i avsnittet 4,4,2 omfattar lagen inte frågan om en gäldenärs skyldighet att ersätla kostnad för förhandsavisering och bokföring av betalning enligt en amorteringsplan som har upprättats på indrivningsstadiet. All bokföring av betalning inte utgör någon sådan åtgärd som avses i förevarande paragraf är utan vidare klart. Förhandsaviseringen kan inte anses utgöra en åtgärd som syftar till att förmå gäldenären alt betala en förfallen skuld, eftersom amorteringsplanen innebär att nya förfallotider har fastställts.

Lagen är tillämplig oberoende av om gäldenären och borgenären är konsumenter eller näringsidkare, fysiska eller juridiska personer etc. Vidare bör framhållas att den är tillämplig oavsett huruvida indrivningsförfarandet omfattas av inkassolagen eller inte, Lagen gäller alltså även i fall då t. ex, en enskild fysisk person driver in en egen fordran som varken har uppkommit i näringsverksamhet eller har övertagils för indrivning (jfr 1 S inkassolagen i dess nya lydelse).

Vilka åtgärder av det i paragrafen angivna slaget som gäldenären är ersättningsskyldig för framgår av 2-5 SS.

2S

Gäldenären är skyldig att utge ersättning för skriftlig betalningspåminnel­se rörande skulden, om avtal därom har träffats senast i samband med skuldens uppkomst.

(Paragrafen saknar motsvarighet i promemorieförslagel). Med en betalningspåminnelse avses en sådan enklare påminnelse om skyldighet att betala en förfallen skuld som ofta sänds ut innan borgeniiren vidtar eller låter vidta strängare åtgärder i form av krav m. m. Såvitt angår förhållanden som omfattas av inkassolagen i dess nya lydelse framgår av 1 S i den lagen att en betalningsanmaning blir att betrakta som ett krav. om den förenas med någon annan påtryckning mot gäldenären än angivande av lid för betalning eller uppgift om att ärendet, om betalning inte sker. kommer att överlämnas till någon annan för inkasso, 1 ett sådant fall får frågan om gäldenärens ersättningsskyldighet bedömas enligt 3 S i förevarande lag. För  att   gäldenären   skall   vara  skyldig  att   betala  ersättning  för  en


 


Prop.  1980/81:10                                                                  159

betalningspåminnelse fordras att avtal om sådan ersättningsskyldighet har    3 § kostnadslagen

träffats senast i samband med skuldens uppkomst. Huruvida ett sådant avtal

föreligger får bedömas enligt vanliga regler. Det lorde krävas att det på

tydligt sätt har gjorts klart för gäldenären att han skall vara skyldig alt ersätta

betalningspåminnelse och att gäldenären har accepterat sådan skyldighet, I

regel torde en skyldighet att betala ersättning för betalningspåminnelse över

huvud taget bli aktuell endast i fall då ett formligt avtal rörande skulden

upprättas, såsom vid banklån eller vid avbetalningsköp eller upprättande av

kontokreditavtal. Det är främst med tanke på kontokredilavtalen som det

anges alt  avtalet  om  ersättningsskyldighet skall  ha  triiffats  "senast"  i

samband med skuldens uppkomst. Ibland uppkommer ju här inte någon

skuld på kontot förrän en längre tid efter det att själva kontokreditavtalet har

ingåtts.

Som framgår av avsnittet 4.4.4 är avsikten alt regeringen skall meddela föreskrifter om ersättningens storlek. När det gäller sådana betalningspå­minnelser som det här är fråga om bör ersättningsbeloppet sältas avsevärt lägre än för krav. Frågan om utformningen av de här nämnda föreskrifterna berörs närmare under 4 S.

3S

Gäldenären är vidare skyldig alt utge ersättning för

1,    krav rörande skulden, om kravbrev som har utformats på ett sådant sätt
som anges i 5S inkassolagen (1974:182) har lämnats över eller sänts lill
gäldenären,

2.    upprättande av fullständig plan för amortering av återstående del av
skulden, om planen har tillkommit i samråd med gäldenären samt har satts
upp skriftligt och lämnats över eller sänts fill gäldenären,

(Jfr 2   S första stycket i promemorieförslagel.)

Bestämmelsen i punkt I om ersättningsskyldighet för kravkostnad tar inte i första hand sikte på kostnaderna för att upprätta och sända ul det enskilda kravbrevet. Ersättningsskyldigheten avser i stället hela kravförfarandet rörande en viss förfallen fordran. För att ersättningsskyldighet över huvud taget skall föreligga fordras emellertid att ett skriftligt krav har lämnats över eller sänts till gäldenären. F. n. anges i inkassokostnadskungörelsen att kravet skall ha "tillställts" gäldenären. Detta uttryck har undvikits, eftersom det inte sällan har vållat missuppfattningen att kravet bevisligen har kommit gäldenären till banda. Detta kan självfallet inte fordras. När kravbrevet har sänts till gäldenären måste det emellertid ha skett på ett ändamålsenligt sätt och under den adress som borgenären eller dennes ombud - med iakttagande av tillbörlig omsorg - har noterat som gäldenärens senast kända adress.

Ersättningsskyldighet för krav föreligger endast om kravbrevet har utformats på ett sådant sätt som anges i 5 S inkassolagen. Detta gäller oberoende av om den lagen är tillämplig på inkassoverksamheten eller inte.


 


Prop. 1980/81:10                                                                   160

Enligt punkl 2 är gäldenären skyldig att betala ersättning för upprättande     4 § kostnadslagen av amorteringsplan på indrivningsstadiet. För detta krävs lill en början all planen  är  fullständig  och  alltså  avser  hela  den  återstående  delen  av kapitalskulden jämte ränta. De olika avbelalningstillfällena och storleken av varje delbetalning skall ha angetts i planen.

Planen skall vidare ha upprättals i samråd med gäldenären. Detla utgör en viktig förutsättning för ersättningsskyldigheten. Del är sålunda endast när gäldenären har haft möjlighet att upplysa om sina ekonomiska möjligheter och alt påverka planens utformning som upprättandet av denna kan anses utgöra en effektiv inkassoålgärd. Om gäldenären uttryckligen har förklarat alt han inle kommer alt kunna fullfölja en föreslagen amorteringsplan, bör han inle bli ersältningsskyldig om planen likväl upprättas mot hans vilja. Detta följer av 4 S, som innebär alt gäldenärens ersättningsskyldighet endast gäller kostnad som har varit skäligen påkallad för att ta lill vara borgenärens rätt.

För alt leda till ersättningsskyldighet skall planen ha upprättats skriftligt samt ha lämnats över eller sänts till gäldenären. Beträffande innebörden av sistnämnda förutsättning för ersättningsskyldigheten får hänvisas till vad som nyss har sagts beträffande krav.

4S

Ersättningsskyldighet enligt 2 och 3 SS gäller endast kostnader som har varit skäligen påkallade för att ta lill vara borgenärens rätt.

Ersättning utgår med skäligt belopp enligt vad regeringen närmare föreskriver.

(Jfr 2 S andra stycket och 3 S första meningen i promemorieförslagel).

Förstastycket. Den förutsättning för ersättningsskyldigheten som här ställs upp motsvarar vad som hittills har gällt enligt inkassokostnadskungörelsen. Denna förutsättning måste i princip anses innebära all den åtgärd som kostnaden avser skall ha varit ägnad alt leda lill betalning. Alltför stränga anspråk härvidlag kan doek inte uppställas. Borgenären måsle i regel vara berättigad att genom en betalningspåminnelse och/eller ett krav försöka få betalning även från en notoriskt betalningsovillig gäldenär. Det bör framhållas att enligt 6 och 7 §S inkassolagen ett skriftligt krav normalt måste tillställas gäldenären innan rättslig åtgärd får vidtas mot honom. Som har sagts vid 3 S kan en amorteringsplan som har upprättats mot gäldenärens uttryckliga önskan inte anses skäligen påkallad för att ta till vara borgenärens rätt.

Kostnaden för en åtgärd som strider mot god inkassosed kan aldrig anses ha varit skäligen påkallad för att ta lill vara borgenärens rält. Ett kravbrev som innehåller ovederhäftiga utfall e. d. mol gäldenären föranleder alltså inte ersättningsskyldighet.

I regel torde det inte kunna anses skäligen påkallat för att ta till vara


 


Prop. 1980/81:10                                                                  161

borgenärens rätt att gäldenären tillställs fler än en betalningspåminnelse och    4 § kostnadslagen

ett kravbrev. Det lorde oekså endast i undantagsfall kunna vara påkallat att

man i samband med indrivningen av en fordran upprättar mer än en

amorteringsplan. Ett sädant undantagsfall kan vara att gäldenären, sedan en

amorteringsplan har upprättats, medverkar till en ny amorteringsplan därför

att han önskar ytterligare lättnader i fråga om avbetalningarna. Det måste

doek fordras att varje amorteringsplan, när den upprättades, kan anses ha

framstått som en realistisk möjlighet för borgenären att få betalning för sin

fordran.

Andra stycket. Som tidigare har framgått är det meningen alt regeringen skall meddela verkställighetsföreskrifler till lagen vilka närmare reglerar ersättningsbeloppens storlek. Beträffande regleringens närmare innehåll kan följande nämnas.

1 en särskild förordning bör fastställas de högsta ersättningsbelopp som normalt skall kunna ulgå för skriftlig betalningspåminnelse, krav rörande skulden och amorteringsplan. Dessa belopp bör kunna överskridas, om särskilda skäl föreligger. En sådan reglering överensstämmer i princip med den som f. n, gäller enligt inkassokostnadskungörelsen.

Liksom f. n. bör beloppet för kravkostnadsersältning bestämmas så att det kan anses täcka kostnaderna för att upprätta och sända ut ett enda kravbrev, utformat i enlighet med bestämmelserna i 5 S inkassolagen, samt kostnader­na för andra åtgärder som normalt förekommer i ett kravförfarande, såsom mottagande och registrering av inkassouppdrag, enklare behandling av invändningar från gäldenären, bokföring oeh redovisning av inflytande betalning. Det sålunda fastställda beloppet - f. n. enligt inkassokostnads­kungörelsen 55 kr. - bör normalt vara hela den ersättning som en gäldenär skall behöva utge för kravförfarandet rörande en viss skuld. Gäldenären bör alltså i regel inte vara skyldig att utge högre ersättning därför alt borgenären eller dennes ombud har tillställt honom flera kravbrev. Detta följer av att en sådan åtgärd i allmänhet inte kan anses ha varit skäligen påkallad för att ta lill vara borgenärens rätt. Om det finns särskilda skäl bör borgenären emellertid kunna ta ut en högre sammanlagd ersättning.

Vad som nu har sagts om en gäldenärs skyldighet att betala ersättning för kostnader för mer än ett kravbrev har i princip giltighet också för den situationen alt en fordran mol en gäldenär har överlåtits från en borgenär till en annan. Har den förre borgenären framställt krav enligt 5 S inkassolagen mot gäldenären, torde det sålunda endast mer undanlagsvis kunna anses vara skäligen påkallat för att ta till vara den senare borgenärens rält att även denne framställer ett sådant krav innan han eventuellt vidtar rättslig åtgärd mot gäldenären. Om så emellertid kan anses vara fallet, är gäldenären skyldig att ersätta såväl den förre som den nye borgenärens kravkoslnader. I den mån dessa tillsammans skulle överstiga det av regeringen för normalfall fastställda högsta beloppet, kan sådan skyldighet åläggas gäldenären med stöd av bestämmelsen om särskilda skäl.

11 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop. 1980/81:10                                                                  162

I fråga om vad som i övrigt skall anses utgöra särskilda skäl för slörre     5 och 6 §§ kost-ersättningsskyldighet än i normalfallen torde hittillsvarande praxis kunna     nadslagen följas. Ersättning med högre belopp än som normalt gäller som maximum för krav  bör  sålunda  kunna   utgå   t. ex.   om  kravförfarandet  har  fordrat översättningsarbete eller en onormalt slor arbetsinsats för att identifiera gäldenären e. d.

Som har sagts redan tidigare bör ersättningsbeloppet för skriftlig betalningspåminnelse kunna sättas avsevärt lägre än ersättningsbeloppet för krav. I enlighet med vad som har framhållits vid första stycket torde gäldenären i regel inte vara skyldig att utge ersättning för mer än en betalningspåminnelse avseende en skuld. Vid betalningspåminnelse torde det också mera sällan kunna föreligga särskilda skäl för högre ersättning än den som normalt skall gälla som maximum.

5§'

Har någon annan åtgärd än som avses i 2 eller 3 S vidtagits i syfte att förmå gäldenären att erlägga betalning för en förfallen skuld, är denne inte skyldig att ersätta kostnaderna för åtgärden. Vad nu sagts inskränker dock inte en gäldenärs skyldighet alt ersätta kostnader för mer omfattande förhandling för biläggande av tvistefråga rörande en fordran.

(Jfr 4 S första stycket i promemorieförslaget).

Genom denna paragraf kommer till uttryck att lagen inom det i 1 S angivna tillämpningsområdet innefattar en uttömmande reglering av gäldenärens skyldighet alt ersätta kostnader för olika åtgärder. Samtidigt klargörs dock genom bestämmelsen i andra meningen att lagen över huvud taget inte är avsedd att reglera frågan om en gäldenärs skyldighet att ersätta kostnad för mer omfattande förhandling för biläggande av en tvistefråga rörande en fordran. I den delen får hänvisas lill avsnittet 4.4.2.

6S

Avtalsvillkor som utvidgar gäldenärens skyldighet alt utge ersättning utöver vad som följer av denna lag är ogiltigt.

(Jfr 4 § andra stycket i promemorieförslaget).

Paragrafen innebär att lagen är på det sättel tvingande till gäldenärens förmån att ett avtalsvillkor är ogiltigt. om det ålägger honom en vidsträcktare ersättningsskyldighet än som följer av lagen och lill den anslutande verkslällighelsföreskrifter om ersättningsbeloppen. Som framgår av vad som har sagts i avsnittet 4,4,5 tar bestämmelsen emellertid sikte endast på sådana avtalsvillkor som har tillkommit på förhand, dvs, innan en skyldighet att betala ersättning för betalningspåminnelse, krav eller amorteringsplan har konkret aktualiserats. Därefter kan gäldenären däremot med bindande

' Paragrafen har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget.


 


Prop.  1980/81:10


163


 


verkan ta på sig en längre gående ersättning.sskyldighet. Detta överensstäm­mer med den innebörd som vanligen brukar tilläggas bestämmelser av det här ifrågavarande slaget (jfr t, ex. prop. 1973:129 s. 193 och 232. 1976/77:123 s. 159 och 369 f samt 1979/80:9 s. 102), I övrigt får i denna fråga hänvisas till avsnittet 4.4.5.


Övergångs­bestämmelser kostnadslagen

Lagsöknings­lagen (LSL)


Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Bestämmelsen i 6 § tillämpas även på avtalsvillkor som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande.

Enligt 6 § i den nya lagen skall ett avtalsvillkor som utvidgar gäldenärens skyldighet att utge ersättning för kostnader utöver vad som följer av lagen vara ogiltigt. Av allmänna grundsatser lorde följa att denna regel inte skulle drabba ett avtalsvillkor som har tillkommit före ikraftträdandet, om inte annat föreskrivs (jfr prop. 1976/77:123 med förslag till konsumentkreditlag m. m.,s. 149). Om en gäldenär genom ett sådant avtalsvillkor har tagit på sig en längre gående ersättningsskyldighet än som följer av lagen, skulle detta villkor alltså i princip vara giltigt även med avseende på ersättning för åtgärd som har vidtagits först efler den nya lagens ikraftträdande. Det kan här vara fråga om villkor i t. ex. ett kreditavtal, vars giltighet sträcker sig långt in i framtiden. En sådan ordning är inte tillfredsställande och kan medföra komplikationer vilka med hänsyn till de belopp som är aktuella framstår som onödiga. På grund av det nu anförda gäller att bestämmelsen i 6 § skall fillämpas även på avtalsvillkor som har tillkommit före ikraftträdandet. Detta innebär att lagen blir fillämplig fullt ut i fråga om ersättning för varje åtgärd som omfattas av lagen och som har vidtagits efler dess ikraftträdan­de.

Av övergångsbestämmelserna till ändringarna i rättegångsbalken och småmålslagen framgår att den processrältsliga reglering som f. n. gäller i fråga om rätten till ersättning för inkassokostnad skall även efter den 1 juli 1981 tillämpas på ersättning för åtgärder som har vidtagits före nämnda dag, I fråga om krav bör del avgörande vara när kravet lämnades över eller sändes till gäldenären.

6.4 Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen

För fordran som grundar sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordrings­bevis och är förfaUen till belalrtingfår gäldenären lagsökas enligt vad som sägs /' det följande.

Om panträtt i fast egendom, skepp eller skeppsbygge har skriftligen upplåtils för en fordran som avses i första stycket, kan borgenären genom lagsökning söka betalning ur egendomen. Har borgenären för fordringen inteckning i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg eller förelagsinteckning, kan han genom lagsökning söka betalning ur den egendom vari inteckningen gäller.


Prop.  1980/81:10                                                                  164

För en fordran på ersäuning som avses i 2 eller 3 § lagen (1980:000) om '  '' ersällning för inkassokostnader m. m. får lagsökning äga rum även om fordringen inle grundar sig på skriftligt fordringsbevis. En föriiisäiining är dock att lagsökningen äger rum i samband med lagsökning enligt första eller andra stycket för den fordran som har föranleti den åtgärd som ersättnings­anspråket avser.

Lagsökning för fordran på ersättning som avses i tredje stycket får äga rum endast i den mån den fordrade ersättningen kan ulgå enligl lagen om ersällning för inkassokostnader m. m.

Vad som sägs i denna lag om gäldenären skuU vid lagsökning som avser fa.slslallel.se lill betalning ur viss egendom tillämpas på ägaren av egendo­men.

(Jfr 1 S i promemorieförslaget).

Första och andra styckena. Ändringarna är av rent redaktionell natur.

Tredje styckei. Genom det nya tredje stycket öppnas den i avsnittet 4.4.7 förordade möjligheten att lagsöka en gäldenär för fordran på ersättning som avses i 2 eller 3 S lagen om ersättning för inkassokostnader m. m., även om denna fordran inte grundar sig på ett skriftligt fordringsbevis. För att detta skall få göras krävs emellertid att lagsökningen för inkassokostnad sker i samband med lagsökning enligt första eller andra stycket för den fordran som har föranlett den åtgärd som ersättningsanspråket avser (huvudfordringen). Kravet på samband får normalt anses innebära att de båda fordringarna måste omfattas av samma ansökan om lagsökning. Av det nämnda kravet bör vidare följa att om ansökningen av någon anledning inle till någon del kan tas upp såvitt gäller huvudfordringen, så bör den samtidigt avvisas i fråga om inkassokostnaden. Borgenären har i sådant fall givetvis möjlighel att i stället kräva ut inkassokostnaden genom en ansökan om betalningsföreläggan­de.

Det bör understrykas att bestämmelsen i tredje stycket gäller endast när fordringen på ersättning för inkassokostnad inte grundar sig pä skriftligt fordringsbevis. Om fordringen grundar sig på ett sådant fordringsbevis kan lagsökning för den äga rum enligt I S första eller andra stycket, varvid något krav på samband med en lagsökning för huvudfordringen inte uppställs.

Vid lagsökning enligt 1 S andra stycket gäller f, n, att i regel även kostnaden för lagsökningsförfarandet - däri inbegripet eventuell ersättning för inkassokostnad - fastställs att utgå ur den pantförskrivna egendomen. Grunden för detta är alt den upplåtna panträtten i allmänhet anses gälla också för en del biförpliktelser. t. ex. indrivningskostnad och rättegångskost­nad (jfr i fråga om panträtt i fast egendom Westerlind, Kommentar till jordabalken, 6 kap., Stockholm 1977, s. 291 ff). Den nya lagstiftningen om ersättning för inkassokostnader m, m. innebär inte någon ändring i synen på skyldigheten att utge ersättning för inkassokostnad som en biförpliktelse fill skyldigheten att betala huvudfordringen. Vid lagsökning enligt 1 S andra slyckel kommer en fordran på ersättning för inkassokostnad sålunda även i fortsättningen att kunna fastställas all utgå ur den pantförskrivna egendo-


 


Prop. 1980/81:10                                                                  165

men. förutsatt att panträttsupplåtelsen får anses omfatta även inkassokost-     1 § LSL nad.

Fjärde slyckel. Här upptas den nya bestämmelse som, i enlighet med övervägandena i avsnittet 4.4.7, innebär all domstolens rätt och plikt till s, k. officialprövning av ett anspråk på ersättning för inkassokostnad bibehålls och t. o. m. utvidgas i någon .mån. Bestämmelsen är tillämplig oavsett om lagsökningen för inkassokostnad äger rum enligt tredje stycket eller enligt någol av de två tidigare styckena i paragrafen.

Av lörevarande stycke och 3 S följer att en ansökan om lagsökning för inkassokostnad skall avvisas i den mån den kostnadsersättning som fordras inte kan utgä enligt den nya lagen om ersättning för inkassokostnader m. m. och till den anknytande verkställighetsföreskrifter beträffande ersättnings­beloppen. Prövningen av denna fråga skall göras av domstolen självmant och redan på ansökningsstadiel. Rörande den prövning som sålunda skall verkställas kan framhållas följande.

Om ansökningen innefattar anspråk på ersättning för betalningspåminnel­se, bör det fordras att borgenären i ansökningen anger både att gäldenären efler förfallodagen för huvudfordringen har tillställts en skriftlig betalnings­påminnelse och att gäldenären är skyldig all utge ersällning för påminnelsen enligt ett sådant avlal som avses i 2 S i den nya lagen om ersättning för inkassokostnader m. m. Yrkar borgenären ersättning för kostnad för krav bör det fordras att han i ansökningen anger att ett kravbrev, utformat på det sätt som sägs i 5 S inkassolagen, har lämnats över eller sänts till gäldenären efter huvudfordringens förfallodag. Begär borgenären ersättning för upprät­tande av amorteringsplan bör det fordras att han pä motsvarande sätt anger att de i 3 S i den nya lagen om ersättning för inkassokostnader m, m, angivna förutsättningarna för rält till ersättning för upprättandet av planen är uppfyllda. Som har framhållits i avsnittet 4.4.7 kan domstolen, når omständigheterna ger anledning till antagande exempelvis att ett kravbrev eller en amorteringsplan inte uppfyller förutsättningarna för rätt till ersättning, fordra in en avskrift av kravbrevet eller amorteringsplanen.

Det åligger vidare domstolen att pröva, om en kostnad som borgenären begär ersättning för har varit skäligen påkallad för att ta till vara borgenärens rätt (jfr 4 S första stycket i den nya lagen om ersättriing för inkassokostnader m. m.). Som har framhållits i departementspromemorian ligger det emeller­tid i sakens natur att domstolen vid den här diskuterade prövningen, som sker redan på ansökningsstadiet oeh på grundval enbart av borgenärens ansökan samt andra av honom ingivna handlingar, endast i uppenbara fall kan avvisa ett anspråk på ersättning för inkassokostnad därför att den ifrågavarande kostnaden inte kan anses ha varit skäligen påkallad.

Om förutsättningarna för ersättningsskyldighet är uppfyllda, har dom­stolen att pröva att borgenären inte har yrkat ersällning med högre belopp än som i det enskilda fallet kan utgå enligt lagen om ersättning för inkassokost­nader m. m. och de därtill anknytande verkställighetsföreskrifterna. Anled-


 


Prop.  1980/81:10                                                                 166

ning att överväga avvisning därför att ett alltför högl belopp har yrkats torde i 1 § LSL allmänhet föreligga endast om borgenären gör anspråk på ersättning med högre belopp än det som för normalfallet skall utgöra maximum. I ett sådant fall måsle det krävas att borgenären i ansökningen åberopar omständigheter som kan utgöra särskilda skäl för den högre ersättningen. Åberopar borgenären inte alls några speciella omständigheter eller är de omständig­heter som anförs sådana att de inte kan anses utgöra särskilda skäl för högre ersättning än normalt, skall ansökningen avvisas såvitt gäller överskjutande belopp. Det torde dock bli sällsynt att domstolen på detla inledande stadium kan anses ha grund för att genom avvisning besluta att det yrkande som skall bli föremål för fortsatt förfarande sätts ned under maximibeloppet för normalfall.

Det bör påpekas att borgenären någon gång kan vara berättigad till högre ersättning än den som enligt regeringens föreskrifler om ersättningsbelop­pens storlek skall gälla som maximum för normalfall, utan att han behöver åberopa att del föreligger sådana särskilda skäl som enligt dessa föreskrifter skall fordras för en högre ersättning. Detta gäller om gäldenären, sedan en skyldighet att betala ersättning för en kravkostnad e. d. har aktualiserats i det konkreta fallet, har åtagit sig att utge högre ersättning än han enligt lagen om ersättning för inkassokostnader m. m. skulle vara skyldig att betala. 1 ett sådant fall måste det fordras alt borgenären i ansökningen anger att del föreligger ett åtagande av ifrågavarande innebörd från gäldenärens sida. I annat fall skall, i enlighet med vad som nyss sades, ansökningen avvisas såvitt gäller belopp som överstiger vad gäldenären normalt är skyldig att utge enligt lagen om ersättning för inkassokostnader m. m.

Mot ett avvisningsbeslut enligt 1 S fjärde stycket oeh 3 S kan borgenären enligt 34 § lagsökningslagen föra talan genom besvär. Ett beslut om att helt eller delvis avvisa ett yrkande om ersättning för inkassokostnad innebär inte att frågan om borgenärens rätt till ersättning enligt del avvisade yrkandet är rättskraftigt avgjord. Borgenären är således oförhindrad att genom stämning eller i summarisk process på nytt framställa ett avvisat yrkande, som dä kan vara bättre underbyggt. Att detta dock inte alltid kan ske genom en ny ansökan om lagsökning följer av 1 S Iredje stycket. Har det lagsökningsmäl i vilket ett visst yrkande har avvisats hänskjutits till rättegäng, torde borgenären vidare i den rättegången kunna framställa det avvisade yrkandet, under de förutsättningar som anges i 13 kap. 3 S rättegångsbalken. Sker det och finner domstolen att anspråket är ogrundat, skall det givetvis inte dä avvisas ulan ogillas.

Femte styckei. Bestämmelsen motsvarar sakligt sett nuvarande 1 S fjärde stycket. I detta anges f. n. att vad som i lagen sägs om gäldenären skall vid lagsökning enligt 1 § andra stycket tillämpas på ägaren av den egendom ur vilken betalning söks. Som har berörts i anslutning lill andra stycket kan emellertid en fordran på ersättning för inkassokostnad fastställas till betalning ur pantförskriven egendom, förutsatt att panträttsupplålelsen får


 


Prop.  1980/81:10                                                                  167

anses omfatta även sådan kostnad. Detta gäller även om lagsökning för     3 och 12 §§ LSL inkassokostnaden sker enligt 1 § tredje stycket.  På grund av delta har hänvisningen till andra stycket ersatts med en uttrycklig beskrivning av den situation som avses med förevarande bestämmelse.

3§

Finner rätten att de handlingar som har åberopats ej utgör bevis om fordran eller rätt till betalning ur den egendom som har angivits eller finner rätten annars ati hinder föreUgger mot att ta upp en ansökan enligt 1 § första, andra eller tredje stycket, skall den avvisas. Bevis om avvisning skall tecknas/iå det ena exemplaret av ansökningen.

(Jfr 3 § i promemorieförslaget).

Bestämmelserna i paragrafen har ändrats så att de omfattar även en ansökan om lagsökning enligt det nya tredje styckei i 1 §. I övrigt är ändringarna av redaktionell eller förtydligande natur. I fråga om sambandet mellan paragrafen och det nya f j ärde slyckel i 1 § får hänvisas fill vad som har sagts i anslutning fill sistnämnda bestämmelse.

12 §

Gör gäldenären någon annan invändning mot kravet än som anges i 10 och 11 §§ och vill han styrka sin invändning, skall han genast förete sina bevis. Härvid gäller endast skriftliga bevis. Finner rätten att gäldenären har skäl för invändningen, skaU målet hånskjutas som tvistigt fill rättegång.

Grundas kravet på ett fordringsbevis enligt vilket gäldenären skaU ha en motprestation för sin betalning oeh gör gäldenären en invändning som gäller motprestationen, skall målet som tvistigt hänskjutas till rättegång, om gäldenären har visat sannolika skäl för invändningen eller borgenärens rätt till betalning annars är oklar. Detsamma gäller när gäldenären gör invändning mot ett krav som avser ersättning enligt 2 eller 3 § lagen (1980:000) om ersättning för inkassokostnader m. m.

(Jfr 12 § i promemorieförslaget).

Första stycket. Ändringarna är uteslutande av redaktionell natur.

Andra stycket. Om gäldenären i lagsökningsförfarandet gör en invändning mot ett anspråk på ersättning för inkassokostnad bör målet i den delen, i enlighet med vad som har föreslagits i departementspromemorian, lämpligen behandlas enligt samma regler som sedan fidigare gäller enligt 12 § andra stycket. En bestämmelse om detla har tagits in som en andra mening i andra stycket. Med anledning av vad domstolsverket har anfört i sitt remissyttrande kan framhållas att bestämmelsen är avsedd att tillämpas vare sig det ifrågavarande ersättningsanspråket grundas på skriftligt fordringsbevis eller inte.

Den nya bestämmelsen i andra meningen innebär att ersättningsanspråket skall som tvistigt hänskjutas till rättegång, om gäldenären gör en invändning


 


Prop. 1980/81:10                                                                  168

mot detta och visar sannolika skäl för invändningen eller om borgenärens rätt 18 § LSL fill betalning enligt ersättningsanspråket annars framstår som oklar med hänsyn till invändningen. Om lagsökningsmålet avser såväl huvudfordringen som ett anspråk på ersättning för inkassokostnad men gäldenären enda"sl framställer invändning mot det senare anspråket, saknas det anledning att hänskjuta målet till rättegång i den del som gäller huvudfordringen.

Som tidigare har nämnts kan skyldigheten att utge ersättning för inkassokostnad anses utgöra en biförpliktelse fill skyldigheten att betala den fordran som har föranlett kostnaden. Om en borgenär har framstäUt exempelvis ett krav rörande en fordran som han anser sig ha mot en gäldenär men denne sedermera inte befinns skyldig att betala den påstådda fordringen, är den förmente gäldenären givetvis inte heller skyldig att ersätta kravkostnaden.

Det kan tänkas inträffa att en gäldenär som lagsöks såväl för inkassokost­nad som för huvudfordringen framställer en uttrycklig invändning endast mot det senare anspråket. I ett sådant fall får gäldenären emellertid, åtminstone i regel, anses ha framställt invändning också mot anspråket på ersättning för inkassokostnad. Om gäldenären har visat sådana skäl för invändningen mot huvudfordringen att denna som tvistig skall hänskjutas till rättegång, bör därmed också anspråket på ersättning för inkassokostnad hänskjutas.

18 §

För att få ut en penningfordran som inte grundar sig på skriftligt fordringsbevis och inte avser skadestånd kan borgenären utverka betalnings­föreläggande enligt vad som sägs (' del följande.

Betalningsföreläggande/or ggj' för fordran på ersättning som avses 12 eller 3 § lagen (1980:000) om ersättning för inkassokostnader m. m. i den mån den fordrade ersättningen kan utgå enligt den lagen.

(Jfr 18 § i promemorieförslaget).

Första stycket. Här har gjorts endast några språkliga ändringar.

Andra stycket. I detta stycke har tidigare endast funnits en bestämmelse om att betalningsföreläggande får ges för fordran som avser inkassoålgärd. Även genom styckets nya lydelse fastslås detta förhållande, liksom att betalningsföreläggande också kan ges för fordran på ersättning för skriftlig betalningspåminnelse enligt 2 § i den nya lagen om ersättning för inkasso­kostnader m. m. I andra stycket har emellertid även tagits in en regel som innebär att betalningsföreläggande för fordran på ersättning som avses i 2 eller 3 § i den nämnda lagen får ges endast i den mån ersättningen kan utgå enligt lagen. Härmed åsyftas att, på motsvarande sätt som med det nya 1 § fjärde stycket, bibehålla och i någon mån utvidga domstolens rätt och plikt till s. k. officialprövning av anspråk på ersättning för inkassokostnad (se avsnittet 4.4.7).


 


Prop.  1980/81:10


169


 


Den nya lydelsen av andra stycket innebär att en ansökan om betalnings-föreläggande, som avser ersättning för betalningspåminnelse, krav eller amorteringsplan, enligt 21 § lagsökningslagen skall avvisas i den mån den fordrade ersättningen inte kan utgå enligt den nya lagen om ersättning för inkassokostnader m. m. Beträffande domstolens prövning av avvisningsfrä­gan samt borgenärens möjligheter att anföra besvär över ett avvisningsbeslut och att på nytt framställa ett avvisat anspråk kan hänvisas till vad som i anslutning till 1 § fjärde stycket har sagts om motsvarande spörsmål vid lagsökning för inkassokostnad.

Om gäldenären på rätt sätt och inom rätt tid bestrider en ansökan om betalningsföreläggande som avser ersättning för inkassokostnad, skall enligt 26 § lagsökningslagen målet i den delen som tvistigt hänskjutas till rättegång, om borgenären begär det.

Även vid betalningsföreläggande lorde del ofta kunna inträffa alt en gäldenär, som har delgetts en ansökan som avser både inkassokostnad och den fordran som har föranlett kostnaden, uttryckligen bestrider ansökningen endast såvitt gäller den senare fordringen. I enlighet med vad som har anförts i anslutning till 12 § beträffande motsvarande situation vid lagsökning får bestridandet i ett sådant fall i regel anses omfatta också anspråket på inkassokostnad. Begär borgenären att målet skall hänskjutas till rättegång, bör hänskjutandet då avse även kostnadsanspråket.


Övergångsbestäm­melser LSL

Rättegångsbalken


Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981, Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före nämnda dag.

Bestämmelsen innebär att lagsökningslagen i dess lydelse före den 1 juli 1981 fortfarande skall tillämpas vid lagsökning eller betalningsföreläggande som avser ersällning för kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före den dagen.

6.5 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

18 kap. 8 §

Ersällning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode lill ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Såsom åtgärd för rättegångens förberedande anses förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens lalan.

Ersättning'för rättegångskostnad skall även innefatta ränta efter sex procent från dagen då målet avgöres till dess betalning sker.


 


Prop.  1980/81:10


170


 


Ändringen, som motsvarar vad som föreslogs i departementspromemori­an, innebär att det nuvarande andra stycket upphävs och att det nuvarande tredje stycket träder i dess ställe. Det upphävda andra stycket innehöll bestämmelser om att inkassoålgärd som hade vidtagits före rättegången ersattes som rättegängskoslnad, varvid ersättningen utgick enligt bestäm­melser som meddelats av regeringen, dvs. enligt inkassokostnadskungörel­sen. På sådana kostnader tillämpas i fortsättningen den nya lagen om ersättning för inkassokostnader m. m. och till den anslutande författning-


Lagen om rätte­gången i tviste­mål om mindre värden


Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före nämnda dag.

6.6 Förslaget till lag om ändring i lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden

Ersättning för rättegångskostnad får ej avse annat än kostnad för

1.    rådgivning enligt rättshjälpslagen (1972:429) vid ett tillfälle för varje instans,

2.    ansökningsavgift,

3.    resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,

4.    vittnesbevisning,

5.    översättning av handling.

Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkaUad för fillvaratagande av partens rätt.

Ersättning som anges i första stycket 3 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Med kostnad som sägs i första slyckel 1 jämställes kostnad för annan rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, i den mån den ej överstiger i rätlshjälpslagen bestämd rådgivningsavgift.

Har mål lill en början handlagts i annan ordning än enligl denna lag, utgår ersättning för kostnad som uppkommit i samband därmed enligt vad som gäller därom.

Ändringen motsvarar vad som föreslogs i departementspromemorian. Den innebär att nuvarande punkt 6 i första stycket - enligt vilken ersättning för rättegångskostnad får avse även kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före rättegängen - ulgår. Vidare innebär ändringen att den nuvarande hänvisningen i tredje stycket till nämnda punkt 6 samtidigt utgår.


 


Prop.  1980/81:10                                                   171

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om kostnad för inkassoålgärd som har vidtagits före nämnda dag.

7 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.    lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

2.    lag om ändring i inkassolagen (1974:182),

3.    lag om ersättning för inkassokostnader m. m.,

4.    lag om ändring i lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsföre­läggande (lagsökningslagen),

5.    lag om ändring i rättegångsbalken,

6.    lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i ivislemål om mindre värden.

8 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.


 


Prop.  1980/81:10


172


Bilaga 1

Lagförslag i departementspromemorian (Ds Ju 1979:8) Kreditupplysning och inkasso

Förslag till

Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

Härigenom föreskrivs alt 1-4. 6-8. 10-13, 16, 19 och 20 §S kreditupplys ningslagen (1973:1173) skall ha nedan angivna lydelse.


Föreslagen lydelse

Denna lag gäller kreditupplys­ningsverksamhet som Innebär an nägon annai än i enstaka fall lämnar kreditupplysningar mol ersällning el­ler som en led i näringsverksamhet. Lagen gäller också annan kredilupp­lysningsverksamhet. om den är av slörre omfalinlng.

Nuvarande lydelse

1 S'

Denna lag gäller yrkesmä.ssigt bedriven kreditupplysningsverksam­het. Förmedling av upplysningar mellan kreditinrättningar omfattas dock ej av lagen, i den mån det är frågaom Sveriges riksbank. Sveriges investeringsbank AB eller annan kreditinrättning under bankinspek­tionens tillsyn än finansbolag enligt lagen (1979:000) om finansbolag. Ej heller gäller lagen förmedling av upplysningar mellan företag inom samma koncern.

Lagen omfattar ej

1.    verksamhet som avser förmed­ling av kreditupplysningar mellan kreditinrättningar, i den mån det är fråga om Sveriges riksbank. Sveriges investeringsbank AB eller annan kreditinrättning under bankinspek­tionens tillsyn än finansbolag enligt lagen (1979:000) om finansbolag,

2.    verksam/tel som avser förmed­ling av kreditupplysningar mellan företag inom samma koncern, eller

3.    utgivning av tryckt skrift eller annan skrift som avses i I kap. 5 § tryckfrihelsförordiiingen. om iilgiv-ningen sker utan väsentligt syfte att förmedla kreditupplysningar.

1 Nuvarande lydelse angiven enligl förslag i prop, 1978/79:170


 


Prop.  1980/81:10

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


173


Vid tillämpningen av andra styckei 1 skall med kredilinrältning under bankinspektionens tillsyn jämställas annat företag under inspektionens tillsyn, om del liar Inrältals för kredlt-upplysningsverksamliel.


1 lagen avses med

kreditupplysning: uppgift, omdö­me eller råd som lämnas till ledning för bedömning av annans kreditvär­dighet eller vederhäftighet i övrigt i ekonomiskt hänseende,

person upplysning:    kreditupplys-

2S

1 lagen avses med

kreditupplysning : uppgift, omdö­me eller räd som lämnas till ledning för bedömning av annans kreditvär­dighet eller vederhäftighet i övrigt i ekonomiskt hänseende,

personupplysning: kreditupplys­ning om annan enskild person än den ning om enskild person som är näringsidkare eller annars har så väsentligt inflytande i viss närings­verksamhet alt uppgift om hans egna förhållanden behövs för att belysa verksamlieiens ekonomiska ställ­ning.


kreditupplysningsverksamhet får bedrivas endast efter tillstånd av data­inspektionen.

Tillstånd behövs ej för kreditupp­lysningsverksamhel, i den mån den bedrives genom offentliggörande av kreditupplysning i tryckt skrift.


3 S


Tillstånd behövs ej för kreditupp­lysningsverksamhet, i den män den bedrivs genom offentliggörande av kreditupplysning i tryckt skrift eller annan skrift som avses i I kap. 5 § Iryckfrihelsförordningen.


 


Tillstånd att bedriva kreditupplys­ningsverksamhet får meddelas en­dast om det från allmänna synpunk­ter finns behov av verksamheten och


Tillstånd att bedriva kreditupplys­ningsverksamhet får meddelas en­dast om del från allmänna synpunk­ter finns behov av verksamheten oeh


den kan antagas bli bedriven på ett     den kan antas bli bedriven på ett


 


Prop. 1980/81:10


174


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

sakkunnigt och omdömesgillt sätt,      sakkunnigt och omdömesgillt sätt.

Tillstånd  meddelas  för en  tid  av

högst tio år i sänder och får förenas

med föreskrift om hur verksamheten

skall bedrivas.

Tillstånd/rt/-meddelas för en tid av högsl tio år i sänder. Det får förenas med föreskrift om hur verksamheten skall bedrivas och om skyldighet au anmäla ändring av förhållande som har haft betydelse för tiUståndet. Tillstånd får ej meddelas någon för vilken gäller inskränkning i rätten att

förvärva fast egendom enligt lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i

rätten att förvärva fast egendom m.m.


Uppgift om att någon misstankes eller dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller varit föremål för åtgärd enligl barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om nyk­terhetsvård, lagen (1956:2) om soci­alhjälp, lagen (1966:293) om bere­dande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utveck­lingsstörda, lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asociali­tet eller utlänningslagen (1954:193) får ej utan medgivande av datain­spektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysnings­verksamhet. Detsamma gäller upp­gift om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande.

6S Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg får icke insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksam­het.

Uppgift om att någon misstänks eller dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller varit föremål för åtgärd enligl barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om nyk­lerhetsvård, lagen (1956:2) om soci­alhjälp, lagen (1966:293) om bere­dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utveck­lingsstörda, lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asociali­tet, lagen (1973:558) om tillfälligt omhänderiagande, lagen (1976:511) om omhänderiagande av berusade personer m. m. eller utlänningslagen (1954:193) får ej utan medgivande av datainspektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplys­ningsverksamhet. Detsamma gäller uppgift om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande. Medgivande som avses i andra stycket får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


175


Datainspektionen får medge undantag från bestämmelserna i första styckei.

7 S Personupplysning fär ej innehålla uppgift om annan betalningsförsummel­se än sådan som fastslagits genom domstols eller annan myndighets avgörande eller åtgärd eller som lett till betalningsinställelse, konkursansö­kan eller ackord. Uppgift som enligt det sagda ej får lämnas ut fär icke heller lagras.

Regeringen eller, efler regeringens beslämmande. datainspektionen får föreskriva undantag från bestäm­melsema i första stycket, om det behövs för att undvika all personupp­lysning blir uppenbart missvisande.


Personupplysning får ej innehålla uppgift om omständighet eller för­hållande som är av betydelse för bedömningen av någons vederhäf­tighet i ekonomiskt hänseende, om fem år förflutit från utgången av det år då omständigheten inträffade eller förhållandet upphörde. Upp­gift som enligt det sagda ej får lämnas ut skall efter den angivna tiden gallras ut ur register som användes i kredilupplysningsverk­samhet. Gallringen skall göras så snart det kan ske och i vart fall innan upplysning lämnas om den som upp­giften avser.


Personupplysning får ej innehålla uppgift om omständighet eller för­hållande som är av betydelse för bedömningen av någons vederhäf­tighet i ekonomiskt hänseende, om tre är förflutit från utgången av det år då omständigheten inträffade eller förhållandet upphörde. För uppgift om alt någon inställt sina betalningar, varit försall i konkurs eller medgivits ackord och om an någon haft infly­tande över en visst förelag gäller dock en tid av fem år.

Uppgift som enligl första stycket ej får lämnas ut skall efter den angivna liden gallras ut ur register som används i kredilupplysnings­verksamhet. Gallringen skall göras sä snart det kan ske och i vart fall innan upplysning lämnas om den som uppgiften avser.


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


176


K) S
Var och en har rätt att mot skälig
     Var och eu har rätt att mol skälig

avgift hos den som bedriver kredit- avgift hos den som bedriver kredit­
upplysningsverksamhet få skriftligt upplysningsverksamhet få skriftligt
besked om innehållet i de uppgifter besked om innehållet i de uppgifter
som finns lagrade om honom.
       som finns lagrade om honom eller

om  att  sådana   uppgifter  ej finns lagrade i verksamheten.


11 S

Om personupplysning lämnas på annat sätt än genom offentliggöran­de i tryckt skrift, skall skriftligt meddelande om upplysningens inne­håll samtidigt lämnas kostnadsfritt lill den som upplysningen avser.

Om personupplysning lämnas på annat sätt än genom offentliggöran­de i tryckt skrift, skall den .som avses med upplysningen samtidigt och kostnadsfritt lillsiällasskriftligt med­delande om vad upplysningen inne­håller rörande honom och för vems räkning den har begärts. Har som eit led i upplysningen uppgifter lämnats även om annan person, skall detla anges i meddelandet jämte den andra personens namn. Andra uppgifter rörande den personen än Identlieis-uppglfler och adress får ej framgå av meddelandet.


12 S Förekommer anledning lill misstanke att uppgift i kreditupplysning som lämnats under den senaste tolvmånadersperioden eller i register som användes i kreditupplysningsverksamhet är oriktig eller missvisande, skall den som bedriver verksamheten utan dröjsmål vidtaga skäliga åtgärder för att utreda förhållandet.

Visar sig uppgiften vara oriktig eller missvisande, skall den, om den förekommer i register, rättas, kom­pletteras eller uteslutas ur registret. Har uppgiften tagits in i kreditupp­lysning som lämnats på annat sätt än genom tryckt skrift, skall rättelse eller komplettering sä snart det kan


Visar sig uppgiften vara oriklig eller missvisande, skall den, om den förekommer i register, rättas, kom­pletteras eller uteslutas ur registret. Har uppgiften tagits in i kreditupp­lysning som lämnats pä annat sätt än genom tryckt skrift eller annan skrift som avses 11 kap. 5 >f irvckfriliel.sför-


 


Prop. 1980/81:10


177


Nuvarande lydelse

ske tillställas var och en som under den senaste tolvmånadersperioden fått del av uppgiften. Har uppgiften lämnats i periodisk skrift, skall rät­telse eller komplettering så snart det kan ske införas i ett följande num­mer av skriften. Vad som sägs i detta stycke gäller dock icke, oni uppgif­ten uppenbarligen saknar betydelse för bedömningen av vederbörandes vederhäftighet i ekonomiskt hänse­ende.

Föreslagen lydelse

ordningen, skall rättelse eller kom­plettering så snart det kan ske till­ställas var och en som under den senaste tolvmånadersperioden fått del av uppgiften. Har uppgiften läm­nats i periodisk skrift, skall rättelse eller komplettering så snart det kan ske införas i ett följande nummer av skriften. Vad som sägs i detta stycke gäller dock icke. om uppgiften uppenbarligen saknar betydelse för bedömningen av vederbörandes ve­derhäftighet i ekonomiskt hänseen­de. Har fråga om rättelse eller liknande åtgärd tagils upp efler framställning

från den som uppgiften avser, skall denne kostnadsfritt underrättas om

huruvida sådan åtgärd vidtagits.


13 S Register som användes i kredilupplysningsverksamhet får överlåtas eller upplåtas lill annan endast efter medgivande av datainspektionen.


Upphör någon alt bedriva kredit­upplysningsverksamhet, skall han anmäla detla till datainspektionen. Inspektionen föreskriver i sådant fall hur del skall förfaras med register som använts i verksamheten.


Den som upphör att bedriva kre­ditupplysningsverksamhet eller som avser alt kassera ett register som används i sådan verksamhet skall anmäla detla till datainspektionen. Inspektionen föreskriver i sädana fall hur det skall förfaras med regis­ter som berörs av åtgärden.


16 S Datainspektionen har rätt att företaga inspektion hos den som bedriver kreditupplysningsverksamhet och att laga del av samtliga handlingar som rör verksamheten.

Den som bedriver kreditupplysningsverksamhet skall lämna datainspek­tionen de upplysningar om verksamheten som inspektionen begär för sin tillsyn.

Bedrivs kredilupplysningsverk­samhet genom utgivande av tryckt skrift eller annan skrift som avses i 1 kap.  5 § tryckfrihetsförordningen.

12 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 10


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


178

Föreslagen lydelse

skall den som bedriver verksamheten inom en vecka efter utgivandet kost­nadsfritt tillställa dalainspektionen ett exemplar av skriften.


 


19 S-


Till böter eller fängelse i högsl ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.    bedriver kreditupplysnings­verksamhel utan tillstånd enligt den­na lag, när sådant erfordras,

2.    bryter mot 6-9 eUer 13 S eller mol föreskrift som meddelats enligt 4 § första stycket eller 17 S, eller

3.    lämnar osann uppgift i fall som avses i 10 eller 11 § eller i 16 S andra stycket.


Till böter eller fängelse i högsl ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.   bedriver kreditupplysnings­verksamhet ulan tillstånd enligl den­na lag. när sådant tillstånd erford­ras.

2.   bryter mot 6-9 §. 13 S förslå slyckel eller andra slyckel första meningen eller 16 H Iredje slyckel.

3.   bryter mot föreskrift som med­delats enligt 4 S andra slyckel, 13 H andra slyckel andni meningen eller 17 S, eller

4.   lämnar osann uppgift i fall som avses i 10 H eller 16 S andra styckei eller i meddelande enligt 11 § såvitt angår förhållande som avses i II  första eller andra meningen.


 


20 S


Har kreditupplysningsverksamhet bedrivits utan tillsiånd enligt denna lag. när sådant erfordras, skall regis­ter som använts i verksamheten för­klaras förverkat, om del ej är uppen­bart obilligt. Detsamma gäller, om register överlåtits eller upplåtits i strid med 13 S första stycket.


Har kreditupplysningsverksamhet bedrivits ulan tillstånd enligt denna lag, när sådant tillstånd erfordras, skall register som använts i verksam­heten förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligl. Detsamma gäller, om register överlåtits eller upplåtits i strid med 13 S första stycket eller om föreskrifl som med­delats enligt 13 § andra stycket andra meningen ej följts.


! Senaste lydelse 1975:742


 


Prop.  1980/81:10                                                   179

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Utan hinder av första stycket får datainspektionen i lillslåndsärende som avgörs före den 1 juli 1980 meddela föreskrift enligt 4 S andra slyckel om skyldighet att anmäla ändring av visst förhållande, såvitt angår tid från och med nämnda dag.


 


Prop. 1980/81:10


180


Förslag till

Lag om ändring i inkassolagen (1974:182)

Härigenom föreskrivs i fråga om inkassolagen (1974:182)

dels alt 1-3, 5, 7, 10, 11, 12, 13 och 17 SS skall ha nedan angivna lydelse,

dels att rubrikerna närmast före 1 och 2 SS skall ha nedan angivna lydelse,

dels att rubriken närmast före 4 S, "Verksamhetens bedrivande m. m.", skall bytas ut mot rubriken "Regler för inkassoverksamhet",

dels alt närmast före 9 S skall införas en ny rubrik, "Verkan av viss betalning",

dels alt närmast före 10, 11 och 12 SS skall införas nya rubriker av nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 10 a S, av nedan angivna lydelse samt närmast före denna en ny rubrik av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse Inledande bestämmelser


Föreslagen lydelse Tillämpningsområde


 


Denna lag gäller yrkesmässigt bedriven inkassoverksamhet. Verk­samhet hos exekutiv myndighet om­fattas dock ej av lagen.

Med inkassoverksamhet avses i denna lag verksamhet med syfte au driva in betalning för fordran.


S


Denna lag gäller inkassoverksam­het som avser

1.    indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som övertagits för indrivning.

2.    indrivning av egna fordringar som tiUkommer annan än enskild person eller dödsbo, eller

3.    indrivning av egna fordringar som tiUkommer enskild person eller dödsbo och som har uppkommit i näringsverksamhet.

Med inkassoverksamhet förslås i Ingen verksamhet för indrivning av fordran genom krav eller annan åtgärd som ej endast innebär att gäldenären underrättas eller erinras otn fordringen.

Lagen gäller ej exekutiv myndig­hets verksamhet.


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse Tillstånd m. m.


181

Föreslagen lydelse

Tillstånd  för  viss inkassoverksam­het


Tillstånd behövs ej för inkasso­verksamhet som bedrives av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, kreditinrättning under bankin­spektionens tillsyn eller advokat.

2S Inkassoverksamhet, som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som övertagils för indrivning, får bedrivas endast efter tillstånd av datainspektionen.

Tillsiånd behövs dock ej för inkas­soverksamhet som

/. är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar,

2.    utgör ell underordnat led i en annan verksamhei som bedrivs ulan förvärvssyfte,

3.    bedrivs av ett företag för annat företag som tillhör samma koncern, eller

4.    bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, före­lag under bankinspektionens tillsyn eller advokat.

Undantagen under andra slyckel 2 och 3 gäller ej, om verksamheten avser fordringar som tillkommer eller har övertagits från någon som inte utan tillstånd enligt denna lag hade kunnat driva in fordringarna.


Tillstånd får meddelas endast om verksamheten kan antagas bli bedri­ven på ett sakkunnigt och omdömes­gillt sätt. Tillstånd meddelas för en lid av högst tio år i sänder och får förenas med föreskrift om hur verk­samheten skall bedrivas.


3S


Tillstånd får meddelas endast om verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. .

Tillslånd/ör meddelas för en tid av högsl tio år i sänder. Del fär förenas med föreskrifl om hur verksamheten


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


182

Föreslagen lydelse

skall bedrivas och om skyldighet au anmäla ändring av förhåUande som har haft betydelse för tillståndet.


Krav mot gäldenär skall framstäl­las skriftligen. Vad som fordras i kapital, ränta oeh ersättning för kostnader skaU anges var för sig. I fråga om ränta skall särskilt anges beloppet av upplupen ränta, ränte­satsen samt den tid och det kapital­belopp som ligger till grund för ränteberäkningen.

5 S

Krav mot gäldenär skall framstäl­las skriftligt. Det skaU innehålla tyd-Ug uppgift om borgenärens namn och adress och om del förhållande som fordringen grundar sig på saml anvis­ning om lämpligt betalningssätt. År delfråga om fordran som har överlå­tits eller pantsatts och kan gäldenären därför ej med befriande verkan betala lill överlålare eller panlsätlare. skall kravet även innehålla tydlig upplys­ning om detta förhållande.

I krav skall vad som fordras i kapital, ränta och ersättning för kostnader anges var för sig. 1 fråga om ränta skall särskilt anges belop­pet av upplupen ränta, räntesatsen saml den lid och det kapitalbelopp som ligger lill grund för ränteberäk­ningen. I samband med krav skall anges viss skälig lid inom vilken gäldenären har

att  betala  frivilligt  eller  anmäla  om   han   har  någon   invändning  mot

kravet.


Bestämmelserna i 5 och 6 S gäller ej, om gäldenären uppenbarligen söker undandraga sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl att frångå vad som föreskrives där.


7S


Bestämmelsen i 6 § gäller ej, om gäldenären uppenbarligen söker undandraga sig att betala eller om det annars föreligger särskilda skäl att frångå vad som föreskrivs där.


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


183


Hantering av inkasserade medel


Medel som inkasserats för annans räkning skall hållas avskilda och utan dröjsmål insättas på räkning i bank eller motsvarande. Har ej annat avtalats, skall medlen utan dröjsmål redovisas lill huvudman­nen.

10 S

Medel som inkasserats för annans räkning skall hållas avskilda. Har medlen uppburits i inkassoverksam­het som ej är av tiUfällig natur ocli ej heller avser endast enstaka fordring­ar, skall de utan dröjsmål insättas på räkning i bank eller motsvarande.

Har den som får borgenärs upp­drag att driva in fordran annat, fortlöpande uppdrag av borgenären all i väsentlig omfattning uppbära medel för dennes räkning utan skyl­dighet alt hålla dessa medel avskilda, kan parterna skriftligen överenskom­ma om undanlag från första slyck­el.

Medel som Inkasserats för annans räkning skall utan dröjsmål redovi­sas till denne, om ej annat har avta­lats.

Register i inkassoverksamhet

10 a S

Register som avser gäldenärer och som används I inkassoverksamhet för vilken fordras tillstånd enligl denna lag får överlåtas eller upplåtas till annan endast efter medgivande av dalainspektionen.

Den som upphör med inkasso­verksamhet som avses i förslå styckei eller som avser att kassera ett register som används I sådan verksamhei skall anmäla delta lill datainspektio­nen. Inspektionen föreskriver i så­dana fall hur det skall förfaras med register som berörs av åigärden.


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


184

Föreslagen lydelse

Tystnadsplikt i inkassoverksamhet.


Den som är eller har varit verksam i inkassoverksamhet/ör vilken krävs tillstånd enligt denna lag får ej obe­hörigen yppa vad han lill följd därav fått veta om enskilds personliga för­hållanden eller om yrkes- eller af­färshemlighet.

11 §

Den som är eller har varit verksam i inkassoverksamhet avseende in­drivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som överta­gits för indrivning får ej obehörigen yppa vad han till följd därav fått veta om enskilds personliga förhållanden eller om yrkes- eller affärshemlig­het,

/ stället för första stycket gäller särskilda bestämmelser om tystnads­plikt i verksamhei som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investe­ringsbank A B, företag under bankin­spektionens tillsyn eller advokat.

Kostnad för inkassoåtgärd


12 S


Om gäldenärs skyldighet att ersät­ta kostnad för inkassoåtgärd / vissa faU finns särskilda bestämmelser.


Om gäldenärs skyldighet att ersät­ta kostnad för inkassoåtgärd finns särskilda bestämmelser.


 


13 §


advokat.

Tillsynen skall utövas så, att den icke vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändig.

Datainspektionen utövar tillsyn över efterlevnaden av denna lag. Inspektionens tillsyn omfattar dock ej verksamhet som bedrives av Sve­riges riksbank, Sveriges investe­ringsbank AB, kreditinrättning un­der bankinspektionens tillsyn eller


Datainspektionen utövar tillsyn över efterlevnaden av denna lag. Inspektionens tillsyn omfattar dock ej verksamhet som bedrivs av Sveri­ges riksbank, Sveriges investerings­bank AB, företag under bankinspek­tionens tillsyn eller advokat.


 


Prop. 1980/81:10

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


185


Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet

1.    bedriver inkassoverksamhet utan tillstånd enligt denna lag, när sådant erfordras, eller

2.    lämnar osann uppgift i fall som avses i 14 § andra styckei.

17 S'

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.    bedriver inkassoverksamhet utan tillstånd enligl denna lag, när sådant tiUstånd erfordras,

2.    bryter mol föreskrift enligt 3 § andra stycket att anmäla ändring av visst förhållande,

3.    bryter mol 10 a § första styckei eller andra slyckel första meningen eller mot föreskrifl som meddelats enligt 10 a § andra stycket andra meningen, eller

4.    lämnar osann uppgift i fall som avses i 14 S andra stycket.

Har inkassoverksamhet bedrivits utan tillsiånd enligl denna lag, när sådant tillstånd erfordras, skall regis-ler som avser gäldenärer och sotn använts i verksamheten förklaras för­verkat, om del ej är uppenbart obil­ligl. Delsamma gäller, om register överlåtils eller upplåtils I strid med 10 a § första styckei eller om föreskrifl som meddelats enligl 10 a § andra stycket andra meningen ej följts.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Utan hinder av första stycket får datainspektionen i tillståndsärende som avgörs före den 1 juli 1980 meddela föreskrift enligt 3 S andra stycket om skyldighet att anmäla ändring av visst förhållande, såvitt angår tid från och med nämnda dag.

Har någon erhållit tillstånd till inkassoverksamhet enligt äldre bestämmel­ser men fordras ej sådant tillstånd enligt den nya lagen, skall dock föreskrift som förenats med tillståndet fortsätta att gälla till dess datainspektionen beslutar om annat.

I Senaste lydelse 1975:744,


 


Prop.  1980/81:10                                                              186

Förslag till

Lag om ersättning för inkassokostnad

Härigenom föreskrivs följande.

1 S Denna lag gäller en gäldenärs skyldighet att utge ersättning för
inkassokostnad.

Med inkassokostnad förstås i lagen en borgenärs kostnad för krav och andra åtgärder som har syftat till att förmå gäldenären att betala en förfallen skuld, dock ej kostnad för mer omfattande förhandling för biläggande av tvistefråga rörande fordran,

2 S Gäldenären är skyldig att utge ersättning för inkassokostnad som
avser

1,    krav rörande skulden, om kravbrev som har utformats enligt 5 S inkassolagen (1974:182) har tillställts gäldenären,

2,    upprättande i samråd med gäldenären av fullständig plan för amorte­ring av återstående del av skulden, om planen har satts upp skriftligt och tillställts gäldenären.

Ersättningsskyldighet enligt första stycket gäller endast kostnad som har varit skäligen påkallad för att la tillvara borgenärs rätt.

3   S Ersättning som avses i 2 S utges med skäligt belopp enligt vad regeringen närmare föreskriver. Med fordran på sådan ersättning följer inte rält till ränta.

4   § För annan inkassokostnad än som avses i 2S är gäldenären inte skyldig att utge ersättning.

Avtal som utvidgar gäldenärens skyldighet att utge ersättning för inkassokostnad utöver vad som följer av denna lag är ogiltigt.

5 S Beträffande skyldighet att ersätta kostnader för rättsligt förfarande och
liknande åtgärder finns särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om kostnad för inkassoåtgärd som har vidtagits före nämnda dae.


 


Prop. 1980/81:10                                                              187

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsfö­reläggande (lagsökningslagen)

Härigenom föreskrivs alt 1-3. 5, 12, 18, 19 och 22 SS lagen (1946:808) om lagsökning oeh betalningsföreläggande (lagsökningslagen) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1 S' För fordran som grundar sig å skuldebrev eller annat skriftligt fordrings­bevis och är lill betalning förfallen må gäldenären lagsökas enligt vad nedan sägs.

Om för fordran som avses i första stycket skriftligen upplåtils panträtt i fast egendom, skepp eller skeppsbygge, kan borgenären genom lagsökning söka betalning ur egendomen, Har borgenären för fordringen inteckning i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg eller företagsinleckning, kan han genom lagsökning söka betalning ur den egendom vari inteckningen gäller.

Lagsökning får också äga rum för fordran på ersättning för inkasso­kostnad som inle grundar sig på skriftligt fordringsbevis, om det sker i samband med lagsökning enligt för­slå eller andra styckei för den fordran som har föranlett inkassokostna­den.

Lagsökning för fordran på ersätt­
ning för inkassokostnad får äga rum.
endast i den mån den fordrade ersätt­
ningen kan utgå enligl lagen
(1979:000) om ersättning för Inkasso-
kostnad.
Vad i denna lag sägs om gäldenä-
   Vad i denna lag sägs om gäldenä-

ren tillämpas vid lagsökning enligl ren tillämpas vid lagsökning som
andra stycket på ägaren av den egen- avser fastställelse lill betalning ur viss
dom ur vilken beialning sökes.
      egendom på ägaren av egendomen.

2 S-Lagsökning skall göras skriftligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall   innehålla   uppgift   om   borgenärens   namn.   personnummer,   yrke,

'Senaste Ivdelse 1973:1074 2 Senaste lydelse 1973:1074


 


Prop. 1980/81:10


188


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

hemvist, postadress och telefonnummer saml gäldenärens namn och. där så kan ske, dennes personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnum­mer, så ock fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären angive ock de omständigheter som betinga rättens behörighet, om denna ej framgår av vad eljest anföres. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av handling vara fordringen grundas och. då betalning enligt 1 S andra stycket sökes ur fast egendom, skepp eller skeppsbygge, av handling varigenom panträtt i egendomen upplåtits,

Ansökningen skall jämte avskrift som angives i första stycket avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. År endast ett exemplar ingivet, ombesörje rätten mot stad­gad avgift erforderlig avskrift, och gälle den i målet lika med huvud­skrift.

A vser ansökningen inkas.sokosl-nad, skull vid ansökningen fogas styrkt avskrift av kravbrev eller annan handling för vars upprättande ersättning begärs.

Ansökningen skall jämte avskrift som anges i första och andra styckena avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borge­nären eller hans ombud. Har endast ett exemplar givits in, skall rätten mol föreskriven avgift göra den avskrift som behövs.


3S


Finnas åberopade handlingar icke innefatta bevis om fordran eller rätt till betalning ur angiven egendom eller prövar rätten eljest hinder möta att upptaga ansökan enligt 1 S första eller andra stycket, skall den avvisas. Bevis därom skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen.


Finner rätlen all de handlingar 50/?7 har åberopats ej utgör bevis om fordran eller rält till betalning ur den egendom .som har angivits eller fin­ner rätten annars att hinder förelig­ger mol att ta upp ansökan enligt 1 § försVd-tredje styckena, skall avvis­ning ske. Bevis om avvisning skall tecknas på del ena exemplaret av ansökningen.



Det   exemplar   av   ansökningen
   Det   exemplar   av   ansökningen

vara enligt 4 S föreläggandet teck-     vara enligt 4 S föreläggandet teck­nats skall jämte fordringshandlingen      näts skall jämte fordringshandlingen

•'Senaste lydelse 1971:496

'' Nuvarande lydelse angiven enligl SFS  1978:773. som träder i krafl den  1  juli

1979


 


Prop. 1980/81:10


189


 


Nuvarande lydelse

delgivas gäldenären på sätt om stäm­ning i tvistemål är stadgat.


Föreslagen lydelse

och handling som avses i 2  andra stycket delgivas gäldenären på sätt om stämning i tvistemål är stadgal.


12 S

Gör gäldenären mot kravet annan invändning än i 10 och 11 SS sägs och vill styrka den, skall han genast förete sina bevis; ej må andra än skriftliga bevis gälla. Finnes gäldenären hava skäl för invändningen, hänskjute rätten målet såsom tvistigt till rättegång.

Grundas kravet å fordringsbevis Grundas kravet/jÅe//fordringsbe-

gång. om gäldenären förebragt san­nolika skäl för invändningen eller borgenärens rätt till betalning eljest finnes stridig.

vari gäldenären betingat sig vederlag vis enligt vilket gäldenären skaU ha för den utfästa betalningen och gör en motprestation för sin betalning gäldenären invändning som har och gör gäldenären en invändning avseende å vederlaget, skall målet som gäller motprestationen, skall såsom tvistigt hänskjutas till rätte-     målet som  tvistigt  hänskjutas  lill

rättegång, om gäldenären har visat sannolika skäl för invändningen eller borgenärens rält till betalning an­nars är oklar. Detsamma gäller när gcUdenären gör invändning mot ett krav som avser inkassokostnad.


18 S' För utfående av penningfordran som ej grundar sig å skriftligt fordrings­bevis och icke avser skadestånd äge borgenären utverka betalningsföreläg­gande enligt vad nedan sägs.

Betalningsforeläggande må givas för fordran som avser inkassoål­gärd.


Betalningsföreläggande/År g« för fordran på ersättning för inkasso­kostnad i den mån den fordrade ersällningen kan utgå enligt lagen (1979:000) om ersättning för inkasso­kostnad.


19 S" Ansökning om betalningsföreläggande skall göras skriftligen eller munt­ligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn. personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefon­nummer samt gäldenärens namn och, där sä kan ske, dennes personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer, så ock fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären angive tillika i ansökningen eller i räkning

■Senaste lydelse 1971:318 * Senaste lydelse 1973:241


 


Prop.  1980/81:10


190


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

som åberopas tydligt och fullständigt grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst samt de omständigheter som betinga rättens behörighet, om denna ej framgår av vad eljest anföres.

Ansökning som göres skriftligen skall avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. År endast ett exemplar ingivet, besörje rätten mot stadgad avgift erforderlig avskrift, och gälle den i målet lika med huvudskrift, Göres ansökning muntligen, skall genom rättens försorg mot stadgad avgift uppteckning därav ske i tvä exemplar; borgenären eller hans ombud skall med sin underskrift vitsorda att uppteckningen är riktig. Uppteckningen gälle sedan som huvudskrift,

A vser ansökningen inkassokost­
nad, skall vid ansökningen fogas
styrkt avskrift av kravbrev eller
annan handling för vars upprättande
ersättning begärs.
Räkning som åberopas skall ingi-
     Räkning och annan /landllng som

vas i tvä exemplar; är räkningen åberopas skall _g«//(i två exemplar.
ingiven i allenast ett exemplar; skall Har endast ett exemplar givits in,
mot stadgad avgift avskrift därav skall rätten mot föreskriven avgift
besörjas av rätten.
                       göra den avskrift som behövs.


22 S'

Upptages ansökningen, förelägge rätten gäldenären att, såframt han vill helt eller till någon del bestrida ansökningen, inom viss av rätten bestämd tid efler del ansökningen jämte räkning, om sådan åberopats, blivit honom delgiven, skriftligen hos rätten anmäla sitt bestridande vid påföljd att utmätning eljest må ske. Vid utsättande av tiden för anmälan av bestridande har rätten att taga hänsyn till belägenheten av den ort där gäldenären bor eller handlingarna eljest kunna väntas bliva honom delgivna. Utan synner­liga skäl må tiden icke bestämmas längre än till två veckor.

Har   borgenären   i   ansökningen


Upptages ansökningen, förelägge rätten gäldenären att. såframt han vill helt eller lill någon del bestrida ansökningen, inom viss av rätten bestämd tid efter del ansökningen jämte räkning och annan handling. om sådan åberopats, blivit honom delgiven, skriftligen hos rätten an­mäla sitt bestridande vid påföljd att utmätning eljest må ske. Vid utsät­tande av tiden för anmälan av bestri­dande har rätten att taga hänsyn lill belägenheten av den ort där gälde­nären bor eller handlingarna eljest kunna väntas bliva honom delgivna. Utan synnerliga skäl må tiden icke bestämmas längre än till tvä veck­or.

Har   boraenären   i   ansökninijen


'Senaste Ivdelse 1973:241


 


Prop.  1980/81:10


191


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

fordrat ersättning för kostnad å fordrat ersättning för kostnad å
målet, skall rätten i föreläggandet målet, skall rätten i föreläggandet
angiva vad i sådant hänseende skall, angiva vad i sådant hänseende skall,
om bestridande ej sker, utgä utöver om bestridande ej sker, utgå utöver
kostnaden för blivande delgivning. kostnaden för blivande delgivning.
Ersättningen utgår enligt bestäm- Ersättningen utgår enligt bestäm­
melser som Konungen meddelar.
        melser som regeringen meddelar.

Föreläggandet, som skall tecknas ä ena exemplaret av ansökningen, skall tillika innehålla anmaning till gäldenären att hos rätten anmäla personnum­mer, hemvist, postadress och telefonnummer, såvida tillförlitlig uppgift härom icke föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om inkassokostnad avseende inkassoåtgärd som har vidtagits före nämnda dag.


 


Prop. 1980/81:10                                                                  192

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 18 kap, 8 S rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

8S'

Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande, jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Såsom åtgärd för rättegångens förberedande anses förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens talan.

Inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången ersätts som rättegångs­kostnad. Ersättning för sådan kost­nad Ulgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Ersättning för rättegångskostnad skall även innefatta ränta efler sex procent från dagen då målet avgöres till dess betalning sker.

Denna lag träder i krafl den I juli 1980. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om kostnad för inkassoåtgärd som har vidtagits före nämnda dag.

I Senaste lydelse 1974:573


 


Prop. 1980/81:10                                                                  193

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre

värden

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

8S'

Ersättning för rättegångskostnad Ersättning för rättegångskostnad

får ej avse annat än kostnad för får ej avse annat än kostnad för

1.    rådgivning enligt rätlshjälpsla- 1. rådgivning enligl rättshjälpsla­gen (1972:429) vid ett tillfälle för  gen (1972:429) vid ett fillfälle för varje instans,                                  varje instans,

2.    ansökningsavgift,                                2. ansökningsavgifl,

3.    resa och uppehälle för part 3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med    eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig      sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och inställelse ej föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,           uppehälle för ombud,

4.    vittnesbevisning,                                  4. vittnesbevisning,

5.    översättning av handling,       5. översättning av handling.

6.    inkassoåtgärd   som    vidtagits före rättegången.

Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

Ersättning   som   anges   i   första  Ersättning   som   anges   i   första

stycket 3 och 6 utgår enligt bestäm- stycket 3 ulgår enligl bestämmelser
melser som regeringen meddelar.
       som regeringen meddelar.

Med kostnad som sägs i första stycket 1 jämställes kostnad för annan rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, i den mån den ej överstiger i rätlshjälpslagen bestämd rådgivningsavgift.

Har mål till en början handlagts i annan ordning än enligt denna lag, ulgår ersättning för kostnad som uppkommit i samband därmed enligt vad som gäller därom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i fråga om kostnad för inkassoåtgärd som har vidtagits före nämnda dag.

'Senaste lydelse 1977:1144.

13 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 10


 


Prop. 1980/81:10                                                                  194

Bilaga 2

Avsnitten 7 och 8 i datainspektionens utredning 1978-06-20 angående inkassoföretagens kostnader m. m. med därtill hörande underbilaga

2

7 Kostnadsundersökningen

7.1 Undersökningens bakgrund, syfte och avgränsning

Den senaste undersökningen av kostnadsläget för inkassoföretagen gjordes på justitiedepartementets uppdrag av datainspektionen och dom­stolsväsendets organisationsnämnd hösten 1974, Undersökningsresultatet lades till grund för att fastställa ersättningsbelopp i inkassokostnadskungö­relsen, vilken trädde i krafl den 1 januari 1975.

Jämsides med den nyssnämnda undersökningen övervägdes ersättningsni­våerna för återtagning. Ersättningsbeloppen fastställdes i återtagandekost-nadskungörelsen vilken också trädde i kraft den 1 januari 1975.

Ersättningsbeloppen har sedermera - efter framställning från vissa inkassoföretag oeh remiss till berörda myndigheter - höjts genom ändring (1975:971 och 1976:795) av inkassokostnadskungörelsen. På motsvarande sätt har ersättningsbeloppen för återtagning höjts genom ändring (1975:972 och 1976:796) av ålerlagandekostnadskungörelsen.

De ändringar som gjorts av ersättningsbeloppen har grundats på bedöm­ningar av den allmänna pris- och kostnadsutvecklingen sedan den förra undersökningen.

Undersökningens syfte har varit alt undersöka dels inkassoföretagens kostnader för att ge en rättvisande bild av kostnadsläget i branschen, dels förutsättningarna för en mera långsiktig reglering av ersättningsnivåerna med hänsyn lill kostnadsutvecklingen och förändringar i branschen än den som hitlills tillämpats.

Datainspektionen har i den nu aktuella undersökningen ansett det nödvändigt alt göra en mera ingående utredning av inkassoföretagens faktiska kostnader än som av tidsskäl var möjlig att göra i 1974 års undersökning. Kostnadsläget vid de undersökta företagen har sålunda kartlagts i detalj.

En viktig förutsättning för att bedöma undersökningsresultatet är frågan om representativitet. Av praktiska skäl har datainspektionen haft att avgränsa undersökningen till ell urval av samtliga förelag. Urvalet har bestämts med hänsyn till all förelagen skall ha erfarenhet av samtliga åtgärdstyper och att antalet vidtagna åtgärder skall vara av sådan omfattning att förutsättningar finns att uppskatta den genomsnittliga tidsåtgången i varje ålgärdstyp med ett visst mått av säkerhet. Datainspektionen anser att undersökningen  haft  en  sädan  omfattning  som  det  av  praktiska  och


 


Prop. 1980/81:10                                                                  195

ekonomiska skäl varit möjligt att uppnå med den tid som stått till undersökningens förfogande.

Det bör dock framhållas att metoden inneburit att de är de största och rimligen mest rationellt drivna företagen som deltagit i undersökningen. En inte oväsentlig del av all inkassoverksamhet drivs av få- eller enmansföretag som dessutom ofta sysslar med bokföringsuppdrag och liknande. Rimligen kan indrivningsrutinerna i sådana företag inte hanteras lika rationellt som i de specialinriktade större inkassoföretagen.

Under utredningsarbetet har datainspektionen den 17 oktober 1977 avgett yttrande över framställning den 8 juli 1977 vissa inkassoföretag om höjning av ersättningsbeloppen för inkassoåtgärd, amorteringsplan samt ansökan om betalningsföreläggande, lagsökning och återtagning. Datainspektionen -liksom domstolsverket - avstyrkte i princip inkassoföretagens framställning mot bakgrund av de preliminära undersökningsresultaten. Genom ändring (1978:58) av inkassokostnadskungörelsen och ändring (1978:57) av återfa-gandekoslnadskungörelsen har ersättningsbeloppen för amorteringsplan, betalningsföreläggande, lagsökning oeh återtagning höjts fr. o. m. den 1 april 1978.

Resultatet och förutsättningarna för kostnadsundersökningen redovisas närmare i bilagorna 2-5° samt under avsnitten 7.2 och 7.3. Möjligheterna lill en långsiktig reglering av ersättningsbeloppen behandlas i avsnitt 8.

7.2 Undersökningens resultat

I bilaga 5:3 redovisas de genomsnittliga kostnaderna för de ålgärdstyper som har undersökts. Kostnaderna redovisas som ett vägt genomsnitt vilket bl. a. innebär att kostnaderna per åtgärdstyp för företag med ell stort antal åtgärder av ifrågavarande slag fått proportionellt större betydelse än kostnaderna per åtgärdstyp för företag med ett färre antal åtgärder.

De i bilaga 5:3 framräknade genomsnittliga kostnaderna för olika åtgärdstyper hänför sig till kostnadsläget i juli 1976 om företagens skilda redovisningsperioder jämkas samman. För att bedöma kostnadsutveckling­en för liden efter juli 1976 får tillgängliga kostnadsindex användas.

Kostnaderna kan - såsom har gjorts i bilaga 5:1 - delas upp i tre grupper, nämligen löner med sociala omkostnader, datorkostnader och övriga kostnader. Löner med sociala kostnader svarar för i genomsnitt 60 % av de totala kostnaderna medan datorkostnader och övriga kostnader följaktligen svarar för resten av kostnaderna. Bland övriga kostnader kan nämnas porton och telefon som svarar för 6 resp. 1 % av totalkostnaderna.

Lönerna har antagits följa löneutvecklingen för del s, k. HTF-kollektivet (till vilken fackliga organisation personalen vid inkassoföretagen är anslu­ten). Till ökningarna av lönerna kommer eventuella ändringar av företagens sociala kostnader. Datorkostnader och övriga kostnader - med undanlag för

° Bilagorna 3-5 uteslutna här.


 


Prop.  1980/81:10                                                              196

porto och telefon - har, i brist på något mera rättvisande index, antagits följa konsumentprisindex.

Löneutvecklingen för HTF-kollektivet' har beräknats med ledning av de standardberäknade löneökningarna med avseende på ålder och yrkesför­ändringar (SÅY).

Under tiden augusti 1976 - augusti 1977 ökade de utgående bruttolönerna, exkl. sociala avgifter, för HTF-kollektivet med 9,5 %. Efter augusti 1977 har avtalsenliga löneökningar skett med 1 % fr. o. m. den 1 oktober 1977 och fr. o. m. den 1 december 1977 med ytterligare 1,3 %. Kostnaderna för 1978 års avtal har inte beaktats vid framräkningen.

De successiva löneökningarna för HTF-kollektivet motsvarar en ökning sedan augusti 1977 på 12 % när en "ränta på räntaberäkning" görs.

Företagens sociala kostnader utgjorde under 1976 38,7 % och under 1977 42,8 % på de utgående bruttolönerna. 1978 har de beräknats till 42,9 %. Ökningen från 1976 till 1977 har således varit 4,1 % på brultolönesum-man.-

Konsumentprisindex har under liden fr. o. m. augusti 1976 t. o. m. december 1977 ökat med 17 %.

Portokostnaderna ökade mellan 1976 och 1977 med 10 % (höjning fr. o. m. den 1 mars 1977). En ytterligare höjning med i genomsnitt 17 % fr. o. m. den 1 mars 1978 har vidare beslutats. Telefonkostnaderna har fr. o. m. den 1 december 1977 höjts med 21 % vad gäller samtalsmarkering­ar. Övriga teleavgifler har höjts med mindre än 21 %. I beräkningarna förutsätts emellertid att samtliga telefonkostnader har höjts med 21 %.

En beräkning av kostnadsläget som det gestaltar sig vid början av 1978 för de undersökta företagen tillsammans får följande utseende.

 

Kostnadsslag

Kostnad enligt

Kostnad

vid

Skillnad

 

undersökningen

ingången

av

(milj. kr)

 

juli 1976

1978

 

 

 

(milj. kr)

(milj, kr)

 

 

Lönekostnader

13,446

15,060

 

1.614

Sociala kostnader

5,204

6,446

 

1.242

Porlokostnader

1,773

1,950

 

0.177-

Telefonkostnader

0,358

0,433

 

0.075

Datorkostnader

 

 

 

 

och övriga

 

 

 

 

kostnader

9,800

11,466

 

1.666

Summa

30,581

35,355

 

4,774

Skillnad i %

 

 

 

15.6

' Uppgifterna har inhämtats från Handelstjänstemannaförbundet och ingår I den

lönestatistik som framställs i det  reguljära statistiksamarbetet mellan SAF och

PTK-organisalionerna.

2 Uppgifterna har hämtats ur SAF-publikationen Hur man beräknar företagets sociala

kostnader för resp. år.


 


Prop. 1980/81:10


197


Av beräkningen framgår att företagens kostnader 1978 hade ökat med i genomsnitt 15,6 % från den tidpunkt (juli 1976) som undersökningen hänför sig till. 1 följande sammanställning har ökningen applicerats på de kostnader som redovisas för juli 1976. Inkassoföretagens kostnader i januari 1978 framgår av den högra kolumnen.

 

 

Kostnad per

ålgärdstyp

Ålgärdstyp

Juli 1976

Januari 1978'

Krav

23,-33

 

 

29,252

33,812

Lagsökning

88,45

102,25

Betalningsföreläggande

79,96

92,43

Återtagning

101,10

116,87