14

Motion

1980/81:882

av Lilly Bergander och Helge Klöver

med anledning av proposition 1980/81:76 om interneringspåföljdens
avskaffande och straffet för grovt narkotikabrott m. m.

I propositionen föreslås för att ”kompensera” avskaffandet av påföljden
internering, dels att vid prövning av villkorlig frigivning av den som avtjänar
fängelse för särskilt allvarlig brottslighet skall i högre grad än annars vikt
tillmätas frågan om det finns påtaglig risk för att den intagne efter
frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av samma art, dels en straffskärpningsregel
för vissa återfallssituationer.

Den föreslagna straffskärpningsregeln anser vi inte vara nödvändig. Som
påtalats av en ledamot av lagrådet (s. 267) kan bestämmelsen medverka till
en förhöjning av den allmänna straffnivån. En sådan utveckling skulle inte
stå i överensstämmelse med den kriminalpolitik, som det hittills rått en bred
uppslutning kring i riksdagen. Vi föreslår sålunda att riksdagen inte antar de
föreslagna bestämmelserna i 26 kap. 3 § brottsbalken.

I propositionen föreslås också att straffminimum för grovt narkotikabrott
och grov varusmuggling avseende narkotika höjs från ett till två års fängelse
samt att straffmaximum för enkelt narkotikabrott och för varusmuggling
avseende narkotika höjs från två till tre års fängelse.

Verkningarna av förslaget att höja straffminimum för grovt narkotikabrott
till två år är svåra att förutse. I propositionen ges inte någon klarhet i frågan
vilka typer av grovt narkotikabrott som f. n. föranleder strafftider om ett år
eller något däröver. Förarbetena till propositionen - i form av en kortfattad
departementspromemoria - brister i hög grad i analys av rättspraxis, och
remissbehandlingen i form av enbart en hearing kan inte anses ge tillräcklig
kännedom om remissinstansernas bedömning av hithörande frågor, särskilt
som hearingen dokumenterats endast i form av en kort sammanfattning.
Erfarenheterna torde emellertid ge vid handen att strafftider om ett år eller
något däröver särskilt tillämpas beträffande ungdomar och andra narkotikamissbrukare,
som för att finansiera sitt eget missbruk säljer narkotika i
mindre kvantiteter men vid flera tillfällen så att de sammanlagt kommer upp i
de mängder narkotika som enligt nuvarande praxis anses konstituera grovt
narkotikabrott, eller beträffande personer som till följd av känslomässiga
bindningar till någon narkotikabrottsling kommer i kontakt med en sådan
mängd narkotika. Av såväl sociala som kriminalpolitiska skäl skulle det vara
ytterst olyckligt om dessa kategorier av narkotikabrottslingar drabbades av
längre strafftider än f. n.

Det är ytterst osäkert om straffmätningspraxis beträffande de grova
former av narkotikabrott som man i propositionen säger sig vilja komma åt

Mot. 1980/81:882

15

verkligen kommer att ändras genom förslaget. Dessa typer av grovt
narkotikabrott torde regelmässigt redan nu drabbas av strafftider som ligger
betydligt över två år. Däremot är, sedan mängdrekvisitet bibehållits
oförändrat i den i propositionen föreslagna lagtexten och oavsett det på
föranledande av lagrådet gjorda tillägget, risken stor att straffmätningspraxis
genomgående kommer att höjas för dem som nu erhåller straffminimum för
grovt narkotikabrott, om inte fullt klargörande motivuttalanden görs om
mängdrekvisitets minskade betydelse. I propositionen brister det i klarhet i
detta hänseende. Vederbörande utskott bör därför förse lagförslaget med
sådana motivuttalanden att det klart framgår att någon ändring av
straffmätningspraxis på denna punkt inte är avsedd och att gränsen mellan
normalbrottet och grovt narkotikabrott alltså skall i motsvarande mån
förskjutas.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

1. att riksdagen ej antar 26 kap. 3 § förslaget till lag om ändring i
brottsbalken,

2. att riksdagen i anslutning till förslaget om höjt straffminimum
för grovt narkotikabrott gör motivuttalanden i enlighet med vad
som anförs i motionen.

Stockholm den 23 januari 1981

LILLY BERGANDER (s)

HELGE KLÖVER (s)