Mot. 1980/81:75

Motion
1980/81: 75

av Sven Aspling m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:20 om besparingar i statsverksamheten,
m. m.

1 Inledning

Socialpolitikens historia i vårt land är historien om hur ett gammalt
fattigsamhälle steg för steg förvandlats till ett välfärdssamhälle. För socialdemokratin
hårde sociala trygghetsfrågorna alltid stått i centrum och blivit
föremål för omfattande reformer och framsteg. Det har gällt insatser för de
gamla, för barnen och barnfamiljerna, för de sjuka och handikappade. Det
har ofta stått strid om de grundläggande reformerna på det socialpolitiska
området. Det har i stor utsträckning handlat om en ekonomisk omfördelning
och samhällets ansvar för medborgarnas trygghet. Det har också varit
en utveckling från snålt tilltagna och behovsprövade förmåner till generellt
verkande reformer som gällt hela vårt folk. Samhället har trätt in som
garant för att människorna vid sjukdom, ålderdom och arbetslöshet skall
kunna beredas en så långt möjligt bevarad standard.

Det socialpolitiska reformarbetet fick länge drivas av socialdemokratin
under hårt motstånd. Vår politik byggde på insikten om nödvändigheten
att förena de sociala reformerna med en fast ekonomisk politik. Under
1970-talets första del fick vi uppleva en rad överbud från de borgerliga
partierna på det socialpolitiska fältet. Vi varnade då för att dessa löften
skulle kunna leda till ett raserande av statsfinanserna och därmed undergräva
den sociala tryggheten.

De borgerliga regeringarnas ekonomiska politik har lett till att det sociala
trygghetssystemet nu angrips. Proposition 1980/81:20 klargör detta med all
önskvärd tydlighet.

Av regeringens besparingar (ca 6,1 miljarder kronor exkl. ränteffekten
på statsskulden) faller nämligen inte mindre än omkring en fjärdedel på
socialdepartementets verksamhetsområde. De föreslagna "ändrade principerna
för fastställande av basbelopp m. m.”, ämnade att ge en besparing
av 500 milj. kr., är nämligen inget annat än en urholkning av värdebeständigheten
hos folkpensionen, hos ATP. hos bidragsförskotten, hos arbetsskadeförsäkringen
osv.

De föreslagna besparingarna innebär höjda levnadsomkostnader (höjda
hyror för dem som får minskat kommunalt bostadstillägg, höjda avgifter
för dem som besöker sjukhus) eller minskade disponibla inkomster (för
pensionärer m.fl. som får sämre skydd för inflationen, för delpensionärer
som får lägre kompensationsnivå från delpensionsförsäkringen). Det är
därvid inte fråga om någon som helst minskad offentlig verksamhet i annan
1 Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 75

Mot. 1980/81:75

2

mån än att minskade transfereringar etc. kan påverka efterfrågan på den
gemensamma sektorns tjänster.

Om man därtill lägger att regeringen synes ha för avsikt att göra ingrepp i
sjukförsäkringen, stiger bilden fram av en politik som för första gången i
svensk politisk historia syftar til! att angripa och rusta ned det sociala
reformarbetet. Vår oro är så mycket mer befogad som den nu framlagda
propositionen skall vara inledningen till fortsatta nedskärningar.

Det kommer inte att finnas utrymme för några kostnadskrävande nya
reformer. Det kan också finnas skäl att granska delar av den socialpolitiska
lagstiftningen i syfte att nå förenklingar och rationaliseringar samt därmed
besparingar. Men detta arbete måste ha som mål att bevara grundvalarna i
de socialpolitiska reformerna. Detta kommer att vara utgångspunkten för
socialdemokratin vid vår granskning av förslagen i proposition 1980/81:20.

2 Förändringar av reglerna om värdebeständighet inom pensioneringen
m. m.

En av hörnpelarna i 1958/59 års beslut om folkpensioneringen och tillläggspensioneringen
var värdebeständigheten hos pensionförmånerna. Endast
genom den beslutade metoden för tilläggspensioneringen kunde värdebeständigheten
garanteras. Det är alltså en grundläggande princip som
regeringen nu vill ändra. De borgerliga partierna var motståndare till ATP.
I många år har de dock därefter förklarat sig godta systemet.

Denna grundläggande inställning — både till värdebeständigheten som
sådan och dess tekniska utformning - bekräftades i samband med de
väsentliga förbättringar av pensionssystemet som beslöts 1974: sänkning
av pensionsåldern til! 65 år. fastställande av den gällande planen för standardökningar
etc. Från t. ex. centerpartiets sida gavs dock följande utfästelser
vid detta tillfälle: ”För centern har det alltid varit en förstahandsangelägenhet
att arbeta för att den generation som genom sitt arbete lagt
grunden till vårt ekonomiska välstånd skall garanteras en trygg ålderdom
... På pensionssidan måste det ses som en förstahandsuppgift att finna ett
system som garanterar en god levnadsstandard och en rättvis del av
standardförbättringarna i samhället ... Det finns sålunda starka skäl att gå
vidare såväl när det gäller ytterligare sänkning av pensionsåldern som
beträffande flexibilitet och standardförbättringar inom den allmänna pensioneringen."
Att denna löftespolitik inte var inskränkt till centern framgår
av ett uttalande av den nuvarande ekonomiministern före 1976 års val:
”Pensionerna är i dag värdesäkrade. I framtiden bör de dessutom standardsäkras.
Pensionerna ska följa med inte bara i prisutvecklingen - det är
ett grundkrav — utan också anpassas till samhällets allmänna standardutveckling.”

I regeringsdeklarationen hösten 1976 hette det t. ex.: ”De garantier som

Mot. 1980/81:75

3

getts om värdesäkring av pensionerna infrias.” Året därpå förkunnades i
deklarationen att ”pensionärerna får genom höjda pensioner kompensation
för prishöjningarna”. Efter det senaste valet lovade den borgerliga
regeringen: ”De löften som har givits till pensionärerna i fråga om värdesäkring
av folkpensioner ... skall hållas.” Och så sent som den 9 juni år
upprepades denna garanti av statsministern i riksdagen.

Det förslag som regeringen nu lägger fram med innebörden att varken
förändringar i indirekta skatter eller energipriser i framtiden skall påverka
basbeloppet innebär en väsentlig urholkning av värdesäkringen. 1 framtiden
kommer således pensionärerna inte ens att få kompensation för de
nominella energiprisstegringarna, även om de skulle vara lägre än prisutvecklingen
i övrigt. Det står också i bjärt kontrast till den politik socialdemokratin
varit målsman för liksom till de löften de borgerliga partierna
gett.

Det finns också anledning att påminna om vad den nuvarande statsministern
uttalade hösten 1975: "Det finns anledning att anta att konsumentprisindex
... inte rätt speglar det konsumtionsmönster som gäller för
det stora flertalet pensionärer och att kompensationen till dem för prishöjningarna
inte är den vi har lovat.” Från borgerligt håll ville man således då
ge intrycket att man hade för avsikt att genomföra ett indexsystem som
skulle ge en generösare kompensation. Nu urholkar man i stället värdebeständigheten.

Landets medborgare får än en gång konstatera att de löften som borgerliga
partier ger inte hålls. Det löftesbrott som det här gäller är så mycket mer
upprörande som det drabbar - för att tala med centern före 1976 års val ”den
generation som genom sitt arbete lagt grunden till vårt ekonomiska
välstånd”.

Effekten av den urholkning av värdebeständigheten som de borgerliga
nu föreslår framgår av att om det nya basbeloppet hade använts efter valet
1976 skulle pensionärerna i dag ha förlorat ungefär en månads pension.

Från de borgerliga partiernas sida söker man nu göra gällande att de
höjningar av pensionstillskotten som nu förestår genom tidigare riksdagsbeslut,
liksom de beslut som kan komma, skulle vara ett motiv för att man
kan urholka värdebeständigheten. Detta är emellertid en sammanblandning
av syftet med resp. åtgärd. Genom reglerna om värdesäkring enligt
nuvarande metod skall pensionärerna — både folkpensionärer och ATPpensionärer
— vara förvissade om att deras reella köpkraft behålls även om
priserna stiger. Genom pensionstillskotten avses de som har folkpension
med låg eller ingen ATP få en ökad köpkraft. Syftet med dem har däremot
aldrig angetts vara att utgöra en kompensation för en urholkad värdebeständighet.

Den åtskillnad beträffande värdebeständighetens räckvidd som de borgerliga
nu vill göra gällande mellan dem som har folkpension jämte pensionstillskott
och dem som har ATP saknar vidare grund i tidigare beslut
och utfästelser.

11 Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 75

Mot. 1980/81:75

4

Den ändring av lagen om allmän försäkring som regeringen föreslår
beträffande värdebeständigheten drabbar i första hand pensionärerna.
Men den slår också hårt mot andra grupper vars trygghetsförmåner värdesäkrats
på samma sätt som pensionerna: de handikappade som har handikappersättning,
föräldrar med handikappat barn som får vårdbidrag, de
som skadat sig i sitt yrke och får ersättning från arbetsskadeförsäkringen.
de ensamstående föräldrarna som kan få bidragsförskott, högskolans studerande
som kan få studiemedel. Det är således ett förslag med betydande
räckvidd och konsekvenser för de enskilda medborgarna.

Från regeringens sida har ofta hävdats att den nya metod för basbeloppsberäkning
man förordar beträffande energipriserna har särskilt fog för sig
därför att det rör sig om utifrån kommande prishöjningar. Statsministern
talar t.o. m. i inledningen om oljeprishöjningar, vilket inte är en korrekt
beskrivning av regeringens förslag, eftersom inte heller förändringar av
priset på elström slår igenom i det nya basbeloppet framdeles. Att hävda
att varje elprishöjning beror på prishöjningar utomlands och är direkt
orsakad av att priset på olja stigit är knappast möjligt.

Det måste vidare framstå som både besynnerligt och konstlat att om
några år räkna med de energipriser som gäller i dag. när samtidigt sammansättningen
av konsumtionen påverkats av prisstegringarna. Denna egendomliga
tekniska konstruktion är helt unik och saknar motstycke i nu
befintliga indexkonstruktioner.

Energipriserna skall fortfarande vägas in i index med sin nuvarande vikt
(ca 10%). Men inte ens nominella förändringar skall således enligt propositionen
tillåtas slå igenom. Om alla priser, inklusive energipriserna, stiger
med 10%, förlorar därmed pensionen 1% av sitt verkliga värde. Stiger
energipriset snabbare än andra priser, blir förlusten ännu större. På litet
sikt blir det fråga om betydande förluster, vilket utvecklas närmare i vår
partimotion i anledning av förevarande proposition.

Socialdemokratin kan för sin del inte acceptera den urholkning av värdebeständigheten
i den sociala välfärden som regering vill genomdriva. Den
föreslagna ändringen i lagen om allmän försäkring bör därför avslås.

Vi vill ytterligare tillägga:

Basbeloppet används i en rad olika sammanhang. Det gäller många Ber
lagar och författningar än de som nu förelagts riksdagen. Det gäller vidare
också t. ex. i fråga om olika avtal av trygghetskaraktär på arbetsmarknaden
som slutits mellan parterna i fråga om privata avtal och överenskommelser.

Denna fråga belyses ytterligare i den socialdemokratiska partimotionen.

Införandet av ett nytt basbelopp, vars materiella värde är ett annat och
sämre än det nu gällande, kommer att skapa en rättsosäkerhet om innebörden
av avtal och överenskommelser. Många människors förmåner och
trygghet står därför på spel.

Vid riksdagens prövning av regeringens förslag i denna del bör också
dessa förhållanden observeras och tillmätas stor betydelse.

Mot. 1980/81:75

5

3 Försämrade kommunala bostadstillägg till pensionärerna

En stor del av pensionärerna kommer också att drabbas av de försämringar
i fråga om de kommunala bostadstilläggen som regeringen föreslår.
Det fribelopp som en pensionär kan ha utöver folkpension och pensionstillskott
om 2000 kr. för ensamstående och 1500 kr. för var och en av
makarna skall halveras den 1 juli 1981.

Innebörden blir att de kommunala bostadstillägggen kan minska med
upp till ca 330 kr. per år för ensamstående och 500 kr. för makar gemensamt.
Det är ca 500000 pensionärer som torde drabbas av denna direkta
försämring vid budgetårsskiftet.

Som motiv för förändringen anförs att inkomstgränserna inom KBTsystemet
genom basbeloppsanknytningen justerats kraftigare än inkomstgränsen
för de statskommunala bostadsbidragen samt att denna senare
gräns av regeringen föreslås bli sänkt för ensamstående utan barn. Från
socialdemokratisk sida har vi tidigare krävt en samordning av de skilda
bostadsstöden. Utredningsarbetet härom pågår. Skälen för en sådan samordning
framgår inte minst av att de statskommunala bostadsbidragen till
pensionärer kraftigt avtagit i betydelse. Riksförsäkringsverket redovisar
således att av 45000 bidragsmottagare i december 1979 har endast 10000
kvarstått till år 1980. Efter höjningen av hyresgränserna den 1 januari 1981
väntas 8000 — 9000 bidrag utgå. Med den sänkning av inkomstgränsen för
ensamstående pensionärer som aviseras av regeringen kan man räkna med
ytterligare bortfall. Det förefaller mot denna bakgrund alltmer orimligt att
upprätthålla ett bostadsstödsystem för ca 800 000 pensionärer och ett annat
för bara några tusen.

I avvaktan på den kommande samordningen anser vi att någon ändring
inte skall göras nu i fråga om de kommunala bostadstilläggen. Regeringsförslaget
skall också bedömas mot bakgrunden av att stora hyreshöjningar
förestår och att man nu föreslår att värdebeständigheten i pensionerna
urholkas.

Regeringens förslag till lag om ändring i lagen om hustrutillägg och
kommunalt bostadtillägg till folkpension bör därför avslås. Någon sänkning
av statsbidraget för det kommunala bostadstillägget bör då inte heller
ske.

4 Försämrad kompensationsnivå inom delpensionsförsäkringen

Den 1 juli 1976 öppnades möjligheten för arbetstagare mellan 60 och 65
år att trappa ned sin arbetsinsats i förvärvslivet. Den 1 januari 1980 har
möjligheten utsträckts till att omfatta även egenföretagare.

Delpensionsreformen har kommit att bli mycket uppskattad. Ca 55000
har f. n. delpension, vilket motsvarar ungefär en fjärdedel av dem som

Mot. 1980/81:75

6

skulle kunna vara aktuella. Detta visar på ett starkt behov för många
människor att få trappa ned sin yrkesverksamhet från 60 års ålder.

Regeringens sparåtgärder drabbar dem som har eller avser att söka
delpension i två avseenden, nämligen genom den ändrade metoden att
fastställa basbeloppet samt genom en sänkning av kompensationsnivån
från 65 till 50 %. Som motiv för den senare åtgärden anges att det är alltför
lönsamt att ta delpension jämfört med att arbeta i förvärvslivet.

Regeringen redovisar inte i propositionen det material man själv begärt
in av riksförsäkringsverket till den I oktober 1980. Det gäller här ett
material som redovisar erfarenheterna av reformen, särskilt då förmånsnivå
och kontrollfunktioner. Vi finner det anmärkningsvärt att regeringen
utan detta underlag förordar en så vittgående förändring av delpensioneringen.
1 korthet kommer vi därför att redogöra för huvudpunkterna i
riksförsäkringsverkets (Rfv) skrivelse.

Vad först gäller andelen som sökt delpension konstaterar Rfv att denna
stämmer med vad man räknade med i förarbetena. Däremot framgår det att
kostnaderna inte kom att täckas av den från början uttagna avgiften;
genom en höjning som skett fr. o. m. i år och som vi från socialdemokratisk
sida påyrkade har dock läget förbättrats.

Av Rfv:s digra material framgår också att det inte finns fog för de
misstankar regeringen hyser om att det skulle ha blivit mer gynnsamt att
delpensionera sig än att förvärvsarbeta. Vid reformens införande utgick
man i propositionen 1975:97 från en sammanlagd kompensationsnivå av
deltidsarbete och delpension mellan 85 och 90 % av den föregående inkomsten
vid heltidsarbete. Rfv redovisar ett utfall i bruttoinkomstläget
40000 — 80000 kr. på mellan 84.7 och 88.3 %. I augusti 1980 låg 75 % av
delpensionärerna i detta inkomstintervall. Intentionerna har således fullföljts.

Det finns när det gäller arbetstagare heller inga motiv för förändringar
från kontrollsynpunkt.

Av den forskningsrapport som Rfv redovisar framgår bl. a. att delpensionärernas
yrkesaktivitet ligger inom tillverkningsarbete i väsentligt högre
grad än för de yrkesaktiva (hälften mot en tredjedel». Det är också värt att
notera att när det gäller hälsotillståndet sägs i rapporten att delpension och
deltidsarbete fungerar på ett förebyggande sätt: "I ett längre perspektiv
kan tänkas en mer problemfri ålderdom med bättre hälsa och därmed
bättre möjligheter till en meningsfull tillvaro som ålderspensionär."

Delpensionsreformen omfattade från början endast löntagare. Den utvidgades
genom ett riksdagsbeslut våren 1979 till egenföretagare. 1 anslutning
till propositionen härom (1978/79: 69» pekade vi. i motion 1978/79: 183,
på att det fanns en naturlig tvekan inför ett förslag där en försäkring som
bygger på en kontrollerad arbetstid och avtalad lön skulle utvidgas till att
avse personer för vilka arbetstiden inte kan mätas och där inkomsterna
utgörs av deklarerade nettoinkomster av bl. a. rörelse. Med vissa reserva

Mot. 1980/81:75

7

tioner godtog vi propositionen. Den förnyade prövning vi gjort i anledning
av propositionen har lett oss till slutsatsen att vi av besparingsskäl kan
godta propositionens förslag om en kompensationsnivå på 50 % för egenföretagare.
Detta kommer att kräva en avgiftsjustering, vilken bör ske i
samband med upprättandet av två skilda fonder för delpensioneringen (se
nedan). Eftersom försäkringen fortfarande går med underskott bör någon
omedelbar justering dock ej ske.

Annorlunda ställer det sig med försäkringen i vad avser löntagarna. De
data som lagts fram av Rfv ger inget stöd för en försämrad kompensationsnivå
för de anställda. Reformen har tvärtom fungerat på avsett sätt. Därmed
rycks också regeringens argument för en försämrad kompensationsnivå
undan.

Regeringen synes ha en vacklande principiell inställning till delpensionsförsäkringen.
Ekonomiministern uttalar nämligen bl. a. följande:

"Behovet alt förbättra ekonomins funktionsförmåga innebär att skatteoch
bidragsregler i ökad utsträckning måste utformas så att de uppmuntrar
de enskilda människorna att handla på ett sätt som är positivt för samhällsekonomin
i stort. Som exempel kan nämnas de nya reglerna för delpension
som ökar benägenheten att fortsätta att på heltid göra produktiva insatser.”

Slutsatsen av detta resonemang är rimligen att möjligheten till att trappa
av sina arbetsinsatser några år före pensioneringen skall avskaffas. Vi är
djupt oroade över den syn som regeringens företrädare här gör sig till tolk
för.

Delpensionsreformen har fungerat under en period med stark inflation
och sänkta reallöner. Man bör enligt vår mening inte bygga förslag på
erfarenheter av detta slag, vilka rimligen inte bör gälla för en längre period.

Regeringsförslaget i denna del bör därför avslås.

Med utgångspunkt i den av regeringen beräknade besparingen (150 milj.
kr. i ett fullfunktionsstadium) och den andel av kostnaderna som då kan
bedömas falla på egenföretagarna har vi uppskattat den av oss godtagna
besparingen till ca 20 milj. kr.

Vi vill däremot peka på vissa andra möjligheter till kostnadsbegränsningar
vilka vi tidigare tagit upp.

Vi har i motion 1978/79: 183, i anslutning till proposition 1978/79:69 om
delpension för egenföretagare, förordat vissa restriktioner i fråga om delpension
till denna kategori. Vi föreslog således att endast den som är
ansluten till ATP-systemet skall kunna få delpension, att egenföretagares
och uppdragstagares genomsnittliga förvärvsinkomst före arbetstidsminskningen
beräknas med ledning av de pensionspoäng som kan tillgodoräknas
för de närmaste fem åren före arbetstidsminskningen samt att avgiften från
dessa kategorier skall tillgodoföras en särskild fond, från vilken delpensioner
jämte administrativa kostnader skall betalas. Med hänvisning till
vad vi anfört i nämnda motion förordar vi att riksdagen begär förslag av

Mot. 1980/81:75

8

regeringen i enlighet härmed. Vi beräknar den kostnadsmässiga besparingen
i ett fullfunktionsstadium till ca 5 milj. kr.

De administrativa kostnaderna för delpensioneringen åvilar i dag riksförsäkringsverket
och försäkringskassorna. Delpensionsfonden går däremot
fri från dessa utgifter. Det är enligt vår mening rimligt att fr. o. m. nästa
budgetår fonden ersätter verket och kassorna för deras kostnader. Enligt
Rfv:s rapport rör det sig för riksförsäkringsverket om ca 4 milj. kr. och för
försäkringskassorna om ca 25 milj. kr. Vi beräknar effekterna på budgeten
till ca 6 milj. kr. Regeringen bör framlägga förslag härom i 1981 års
budgetproposition.

5 Förändringar i sjukförsäkringen

Regeringens proposition innehåller på en rad punkter förslag om försämringar
eller förebådande härom inom sjukförsäkringen. Det gäller sjukpenningförsäkringen.
ersättningen vid sjukresor, läkemedel, sjukbesök, tandvård
m. m.

Vi har i vårt land byggt upp ett enhetligt socialförsäkringssystem. Det
har varit till gagn för både anställda och företagare. 1 sparpropositionen
visar regeringen nu att man på åtskilliga punkter har långt framskridna
tankar på att försämra sjukförsäkringen.

Således görs en rad positiva uttalanden om ett system med sjuklön,
vilket i praktiken innebär att vårt enhetliga sjukförsäkringssystem bryts
sönder. I vilka avseenden ett sjuklönesystem bättre skulle kunna lösa de
problem som fick riksdagen att begära sjukpenningkommitténs tillsättande

- t. ex. i fråga om variationer i kompensationsnivån för deltidsarbetande

- klargörs inte.

Vidare avser regeringen att låta sjukpenningkommittén lämna ett underlag
för kostnadsbesparingar, t. ex. i form av lägre kompensationsnivå
under de första dagarna i en sjukperiod eller ett återinförande av ett system
med karensdagar.

1 båda dessa avseenden stämmer regeringen in i de angrepp som Svenska
arbetsgivareföreningen under senare år riktat mot sjukförsäkringssystemet.

Sjukpenningkommittén skall fullgöra dessa båda omfattande uppdrag
inom mycket kort tid. Enligt vår mening är det nödvändigt att det arbete
som skall ske för att belysa för- och nackdelar med olika sätt att lösa
problem inom nuvarande sjukförsäkringssystem (t. ex. för deltidsarbetande.
kompensationsfrågor) ges tillräcklig tid. Det är vidare angeläget att
sjukförsäkringskommitténs arbete får fullföljas i enlighet med den arbetsplanering
som nu föreligger och att den inte ställs inför en omdiskuterad
uppgift att på diktat från regeringen föreslå ett återinförande av karensdagarna
inom sjukförsäkringen. Vi utgår nämligen ifrån att regeringen i

Mot. 1980/81:75

9

sparnitets brådska inte genomför sådana ändringar i sjukförsäkringssystemet
som på ett avgörande sätt försämrar den ekonomiska tryggheten under
sjukdom.

Ett sjuklönesystem medför en rad problem. Arbetsgivaren får en kontrollapparat
i sina händer, vilket kan öka trycket på anställda som har
problem med hälsan. Det kan innebära en hårdare sortering bland arbetssökande;
företagen kan komma att undvika att anställa dem som misstänks
ha hög sjukfrånvaro, dvs. drabba redan svaga grupper som handikappade,
äldre och kvinnor med småbarn. De administrativa vinsterna är tveksamma.
Ett sjuklönesystem medför bl. a. särskilda problem för arbetsgivare
med få anställda. Hur ett system med lägre ersättningsnivå under viss
tid eller karensdagar skall genomföras utan att det kommer att drabba
enbart vissa löntagargrupper, främst inom industriarbetarkollektivet, klargörs
inte.

Det förtjänar i sammanhanget att nämnas att riksförsäkringsverkets
statistik visar att sjuktalet (dvs. antalet under året ersatta sjukpenningdagar
per sjukpenningförsäkrad) varit i sjunkande efter 1976 (1976; 22.9, 1977
och 1978:22,8, 1979:22,0). Även under de första kvartalen i år har det
skett en sänkning. Det går således inte att ur faktiska uppgifter hämta stöd
för den negativa inställning till sjukförsäkringssystemet som propositionen
utvisar.

Vad vi här anfört om inriktningen av arbetet och tidsförhållandena för
sjukpenningkommittén bör av riksdagen ges regeringen till känna.

De sammanlagda effekterna av regeringens politik innebär svåra påfrestningar
för många, t. ex. i fråga om kostnaderna vid ett sjukbesök. Det
gäller särskilt i glesbygden där särskilt effekterna på sjukresorna kan
väntas bli stora. Ett sjukbesök, förenat med köp av läkemedel, kan bli
inemot 50 kr. dyrare än i dag. Om regeringen därutöver genomför de
försämringar i fråga om sjukförsäkringen, som t. ex. SAF och vissa borgerliga
politiker engagerat sig för och som också antyds i propositionen,
kommer det att medföra en betydande urholkning av de grundläggande
principerna för den allmänna försäkringen.

Regeringen föreslår i propositionen en justering av ersättningsreglerna
vid läkemedelsinköp, varigenom högsta kostnaden stiger från 25 till 40 kr.
Därutöver redovisas att man har för avsikt att i samband med förestående
förhandlingar med sjukvårdshuvudmännen om nytt avtal för 1982-1983
aktualisera motsvarande höjning av avgifterna i den öppna vården. Eftersom
denna senare fråga är beroende av förhandlingar saknas anledning att
ta upp den i detta sammanhang.

Den föreslagna höjningen vid inköp av prisnedsatta läkemedel måste ses
i sammanhang med det högkostnadsskydd som den socialpolitiska samordningsutredningen
föreslagit. En proposition i detta ärende skall också
föreläggas riksdagen inom kort enligt vad regeringen uppger. Statsministern
lovar i propositionen att de höjda avgifterna vid läkarbesök och

Mot. 1980/81:75

10

medicinuttag skall kombineras med ett samtidigt införande av högkostnadsskydd
för de mest utsatta grupperna. Det är enligt vår mening viktigt
att det dels sker en tidsmässig samordning av den föreslagna avgiftshöjningen
för läkemedel och högkostnadsskyddet, dels att detta skydd ges en
effektiv utformning. Under dessa förutsättningar är vi beredda att i rådande
statsfinansiella läge acceptera höjningen för läkemedel. När regeringens
proposition om högkostnadsskyddet lagts fram kommer vi att
granska den från här angivna aspekter.

Regeringen föreslår vidare att karensbeloppet för ersättning vid sjukresor
skall förändras: från nuvarande 13 till 30 kr., vid tandvård från 21 till 38
kr. Som skäl anges att administrationskostnaderna är höga i förhållande till
utbetalade belopp. Det är angeläget att man gör förenklingar i nuvarande
system. Detta är också uppgiften för sjukreseutredningen. I avvaktan på
utredningens resultat bör man inte avlägsna sig från det grundläggande
syftet med sjukförsäkringen i denna del. Vi föreslår därför att man stannar
vid en höjning till 20 kr. (30 kr. för tandvård). En besparing på ca 35 milj.
kr. bör då kunna göras.

Regeringen föreslår slutligen att tandvårdsförsäkringen ändras så att
samma ersättningsregler skall införas för ädla metaller m. m. som för övrig
tandvård. Regeringen hänvisar i denna del till den socialdemokratiska
partimotionen (1979/80:833) om tandvårdsförsäkringen. Vi har naturligtvis
anledning att notera den uppmärksamhet den borgerliga regeringen i denna
del visat ett förslag från vårt parti: som bekant är det sällan så sker. Vi
hade dock varit än mer tillfredsställda om regeringen hade förstått syftet
med motionen, nämligen att det för oss var viktigare att hålla fast vid
dittillsvarande regler för i första hand ersättning för den förebyggande
vården än att bevara ersättningsreglerna för ädla metaller m. m. oförändrade.
Vi vidhåller ståndpunkten att den I januari 1981 bör en återgång ske till
tidigare ersättningsregler beträffande den förebyggande vården, dvs. att
försäkringskassan svarar för 75% av kostnaderna. Detta bör ges regeringen
till känna. Vi beräknar kostnaden för detta förslag till ca 50 milj. kr.
Under angiven förutsättning accepteras propositionen i här aktuell del.

Regeringen förordar, som en konsekvens av de här behandlade förslagen.
att socialförsäkringsavgiften till sjukförsäkringen sänks med 0,1%
och att socialförsäkringsavgiften till folkpensioneringen höjs med samma
belopp. Härigenom tillförs statsbudgeten besparingen. Vi biträder propositionen
i denna del.

6 Sammanfattning

Regeringen föreslår i fråga om socialdepartementets verksamhetsområde
försämringar av de sociala trygghetsreformerna och avgiftshöjningar
om I 585 milj. kr. (hit har hela effekten av det ändrade basbeloppet förts).

Mot. 1980/81:75

II

Regeringen har därvid i förväg räknat sig till godo en avgiftshöjning inom
den öppna vården (275-295 milj. kr.), vilken är beroende av en kommande
förhandling med sjukvårdshuvudmännen. Man har å andra sidan beaktat
kostnaderna för det s.k. högkostnadsskyddet (25-45 milj. kr.). Eftersom
några förslag inte föreligger i dessa båda avseenden tar vi inte ställning till
dem nu.

Vi avvisar regeringens förslag om ändrade grunder för basbeloppet, om
det kommunala bostadstillägget samt delpensionsförsäkringen i vad avser
anställda (ca 810 milj. kr.). Vi har när det gäller sjukförsäkringen vid sidan
om sjukpenningförsäkringen i huvudsak accepterat propositionen under
vissa angivna förutsättningar, främst vad beträffar läkemedelsavgiften (ca
385 av ca 470 milj. kr.) samt också konsekvenserna beträffande socialförsäkringsavgifterna.

Vi har i det föregående förordat vissa ändringar beträffande reglerna om
delpensionsförsäkring för egenföretagare och för finansieringen av delpensionsförsäkringens
administrationskostnader, vilka med uppskattningsvis
resp. ca 5 och ca 6 milj, kr. påverkar statsbudgeten.

7 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen

1. avslår det som bilaga 4.1 fogade förslaget till lag om ändring i
lagen (1962: 381) om allmän försäkring,

2. avslår det som bilaga 4.2 fogade förslaget till lag om ändring i
lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension.

3. avslår regeringens förslag om ändringar i statsbidragsreglerna för
kommunalt bostadstillägg till folkpension,

4. avslår det som bilaga 4.3 fogade förslaget till lag om ändring i
lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring i vad avser den som
efter arbetstidsminskningen förvärvsarbetar enbart som anställd.

5. begär förslag av regeringen rörande de ändringar av delpensionsförsäkringen
för egenföretagare som förordats i motionen.

6. begär förslag av regeringen rörande fördelning av de administrativa
kostnaderna för delpensionsförsäkringen.

7. beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen
anförts om sjuklöneperiod inom sjukförsäkringen m. m.,

8. beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändrade karensbelopp för ersättning vid sjukresor,

9. beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändringar i tandvårdsförsäkringen.

Mot. 1980/81:75

12

Stockholm den 6 november 1980

SVEN ASPLING (s)

HELGE KARLSSON (s)

DORIS HÅVIK (s)

BÖRJE NILSSON (s)

RALF LINDSTRÖM (s)

LARS-ÅKE LARSSON (s)

SUNE JOHANSSON (s)

KERSTIN ANDERSSON (s)
i Kumla

MARTIN SEGERSTEDT <s)
NILS-OLOF GUSTAFSSON (s)
INGEGERD ELM (s)

LENA ÖHRSVIK (s)

ULLA JOHANSSON (s)
LARS-ERIK LÖVDÉN (s)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980