Mot. 1980/81:72
Motion
1980/81: 72
av Stig Alemyr m. fl.
med anledning av proposition 1980/81:20 om besparingar i statsverksamheten,
m. m.
Inledande synpunkter
Inriktningen av regeringens besparingsförslag innebär att ungdomsskolan
drabbas särskilt hårt. Om man bortser från de punkter där regeringen
inte har några konkreta förslag till beslut utan enbart angivit ett sparbelopp
till vilket man avser att återkomma till riksdagen, uppgår spareffekten till
drygt ca 920 milj. kr. Av detta faller hela 737 milj. kr. eller 80% på
skolområdet.
Det innebär att de största besparingarna skall göras på ett område som i
dag är särskilt utsatt. En sådan inriktning av sparåtgärderna kan socialdemokraterna
inte acceptera. I stället finns det starka skäl att slå vakt om
skolan som en för barn och ungdomar utomordentligt viktig samhällssektor.
Regeringens prioritering är än märkligare i betraktande av alla de uttalanden
som gjorts av de borgerliga partierna om vikten av att förbättra
skolan. Som exempel på sådana uttalanden vill vi peka på den moderata
partimotionen 1973:241:
En av de viktigaste orsakerna till den begränsade kvaliteten på grundskolans
resultat i fråga om undervisning och fostran är de stora klasserna
och undervisningsgrupperna. Lärarna hinner helt enkelt inte hjälpa alla
elever till rätta.
Moderata samlingspartiet vill genomföra en successiv minskning av
elevantalet i klasserna.
Vi tolkar regeringens nu framlagda förslag som ett utslag av det för den
moderata politiken helt överordnade målet att till varje pris minska den
offentliga sektorn. Då saknar tidigare löften och uttalanden all betydelse. 1
detta fall drabbar förslagen i första hand barn och ungdom. I motsats till
regeringspartierna anser socialdemokraterna det särskilt angeläget att
åstadkomma en mer gynnsam uppväxtmiljö för barn och ungdomar. I det
sammanhanget har skolan avgörande betydelse.
Regeringen söker dessutom dölja de verkliga effekterna av sparåtgärderna.
1 propositionen 1980/81:20 (s. 65) har man i sammanställningen av
besparingarna på utbildningsområdet avseende helår inte tagit med höjningen
av klassmedeltalet på grunskolans mellanstadium (100 milj. kr.),
utebliven resursökning i samband med införandet av den nya läroplanen
(139 milj. kr.) och minskningen av antalet lärarledda timmar i gymnasieskolan
(179 milj. kr.).
tl Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 72
Mot. 1980/81:72
2
Vi vill också peka på att konsekvenserna av regeringens förslag inte
klart framgår av propositionen. Vi finnér det anmärkningsvärt att riksdagen
föreläggs förslag vars konsekvenser inte klargörs. Ett exempel är
höjningen av klassmedeltalet på mellanstadiet som kan få betydande negativa
följder för glesbygden. Ett annat exempel är den schablonberäknade
nedskärningen av lärartimmarna i gymnasieskolan som äventyrar gymnasieskolans
möjligheter att ge en god allmän utbildning.
För riksdagen redovisas inte heller personalkonsekvenserna som följer
av förslagen i propositionen. Besparingarna enbart på skolområdet innebär
att uppemot 5000 anställda i skolan blir övertaliga. En personalminskning
av denna storleksordning skulle på varje annat område blivit föremål för
särskilda överväganden, men regeringen anser tydligen inte detta nödvändigt
i det här fallet.
Nedskärning av statsbidraget till kommunerna
Den av regeringen föreslagna nedskärningen av statsbidraget med 2%
för lärarlöner skall enligt propositionen ge en nettoeffekt på statsbudgeten
1981/82 med 222 milj. kr. avseende grundskolan och gymnasieskolan, med
7,3 milj. kr. avseende kommunal vuxenutbildning och 3 milj. kr. avseende
kommunal högskoleutbildning.
För grundskolans del betyder förslaget, beroende på statsbidragskonstruktioner,
att besparingen skall göras även för slutregleringen av statsbidraget
för läsåret 1980/81. Förslaget har sålunda i denna del en retroaktiv
effekt, vilket innebär en avvikelse från vad som normalt gäller i fråga om
lagstiftning i vårt land. Kommunerna kan inte under pågående verksamhetsår
kompensera sig för det uteblivna statsbidraget.
Vi vill också peka på att regeringens förslag presenteras vid en tidpunkt
då de kommunala budgetberedningarna slutförs. Möjligheterna att disponera
om olika verksamheter är då små. Det blir sålunda en ren kostnadsövervältring
från stat till kommun som kommer att ske.
En nedskärning av statsbidraget enligt regeringens förslag innebär att
man fullföljer linjen från våren 1980, då statsbidraget till skolbyggnader
avvecklades, att övervältra ytterligare ansvar och kostnader för skolan på
kommunerna.
De konkreta nedskärningarna på skolans område skall enligt regeringens
förslag ske lokalt. Därigenom undviker regeringen att ta ansvaret för
besparingen. 1 stället blir det förtroendevalda, lärare och elever som får ta
konsekvenserna.
Socialdemokraterna slår vakt om kvaliteten i skolarbetet. Det är viktigt
att skolan får möjligheter att utvecklas och förbättras. Det gäller såväl
själva undervisningen som den verksamhet som kommunen direkt bekostar
i form av läromedel, måltider, lokaler, elevvård, m.m. Man kan inte,
som det tycks föresväva regeringen, plötsligt begära att kommunerna skall
skära ned denna verksamhet för att kompensera bortfallet av statsbidraget.
Mot. 1980/81:72
3
Den mycket skiftande ekonomiska standard som redan nu finns mellan
olika kommuner slår naturligtvis också igenom i utbildningsstandarden vid
ett genomförande av regeringens förslag. Kommuner med stora barn- och
ungdomsproblem, som dessutom har en ansträngd ekonomi beroende bl. a.
på en ojämn åldersstruktur, kan tvingas till nedskärningar, medan kommuner
med ringa problem och god ekonomi inte behöver vidta samma
drastiska åtgärder. Det finns enligt vår mening starka skäl att söka åstadkomma
en jämnare utbildningsstandard i hela landet och inte öka skillnaderna.
Föredraganden anger i propositionen också att kommunerna kan kompensera
sig för besparingarna genom att eleverna själva utför visst produktivt
arbete i skolan. Hon kan t. o. m. tänka sig att grundskoleelever som en
del i utbildningen framställer egna produkter eller tjänster för försäljning.
Inkomster av elevernas arbete skall således enligt detta synsätt finansiera
kommunal verksamhet!
Vi vill erinra om att tiden för det vanliga skolarbetet redan nu är knapp.
Inte minst behövs tid för färdighetsträningen - läsa, skriva, räkna - så att
ingen elev lämnar skolan utan dessa nödvändiga färdigheter. Men nu skall
enligt föredraganden tid också avsättas för att producera varor och tjänster
för försäljning. Att detta kommer att inkräkta på skolans huvuduppgift är
uppenbart.
Självfallet- kan och skall eleverna medverka i skolans dagliga verksamhet.
Detta rekommenderas också i den socialdemokratiska SIA-propositionen
våren 1976. Olika försök i många skolor visar också att detta fått
positiva effekter för den gemensamma arbetsmiljön. Det gäller då att
arbetet läggs upp utifrån en pedagogisk grundsyn med sikte på att lära
eleverna ta ett ökat ansvar för sin egen miljö och hushållningen med
skolans knappa resurser. Handledning av eleverna sker då genom vaktmästare,
skolmåltidspersonal m.fl.
Denna grundsyn trängs undan i propositionen och i stället anges att det
är behovet att kompensera skolorna för regeringens besparingar som skall
utgöra grunden för elevernas arbete. Vi delar inte detta synsätt.
Samma huvudinvändningar mot regeringsförslaget kan också riktas beträffande
besparingen på gymnasieskolan. Där anges att gymnasieskolan i
projektarbetets form också bör kunna åta sig beställningsuppgifter från
näringsliv och kommunal förvaltning. Förutom den verklighetsfrämmande
uppfattning om vilka ytterligare insatser detta skulle kräva för att tillgodose
näringslivets behov, saknas i propositionen riktlinjer för hur ett sådant
arbete skulle kunna genomföras. Således framgår inte vilken tid som kan
avsättas av lärare och elever för ett sådant arbete, samtidigt som antalet
lärarledda lektioner också skall skäras ned. Att det skulle kompensera
bortfallet av statsbidraget anser vi orealistikt. För flera av yrkesutbildningarna
gäller redan att man tar betalt för vissa uppgifter, t. ex. inom utbildning
för storhushåll, bygg- och anläggningsteknik och fordon. Hur lands*2
Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 72
Mot. 1980/81:72
4
tingen skall kunna kompensera statsbidragsförlusten inom vårdutbildningen
finns heller inte uttalat i propositionen.
På sammma sätt som vi för grundskolans del angivit att eleverna bör ta
ett ökat ansvar för den egna miljön bör studerande i gymnasieskolan aktivt
delta i skolans arbete grundat på en pedagogisk målsättning. Att en aktiv
elevmedverkan skulle ge de besparingar regeringen tror anser vi därför
uteslutet.
Vi finnér det också minst sagt förvånande att de uppgifter som regeringen
anger bör kunna utföras av eleverna i grundskolan och gymnasieskolan
inte kan utföras av eleverna i privatskolor och företagsutbildning. För
dessa föreslås inte någon nedskärning av statsbidraget.
Regeringens förslag att också minska statsbidraget till kommunal vuxenutbildning
och kommunal högskoleutbildning med samma procentsats som
för grundskolan och gymnasieskolan åtföljs inte av några förskönande
skrivningar om hur kommuner och landsting kan kompensera sig för denna
nedskärning. Trots att det där är en fråga om vuxna studerande kan
föredraganden tydligen inte tänka sig att dessa utför ett arbete som ersätter
statsbidragsförlusten på det sätt som anges för barn och ungdomar i grundoch
gymnasieskola. Vi hälsar med tillfredsställelse att man i varje fall inom
den delen av utbildningsdepartementets verksamhetsområde på denna
punkt fortfarande har en realistisk bild av verkligheten. Vår principiella
invändning mot att i besparingssyfte övervältra kostnader på kommunerna
gäller också dessa utbildningar.
Mot denna bakgrund avvisar vi regeringens förslag till s.k. besparing
genom att minska statsbidraget för lärarlöner till grundskolan, gymnasieskolan.
kommunal vuxenutbildning och kommunal högskoleutbildning. Ett
avslag på regeringens förslag innebär också att eventuella planer i regeringen
på att vid nästa spartillfälle ytterligare minska statsbidraget på motsvarande
sätt får skrinläggas.
Resurstillskott med anledning av ny läroplan för grundskolan
I samband med riksdagens ställningstagande till ny läroplan för grundskolan
(UbU 1978/79:45) fattades principbeslut om vissa resursökningar.
Vissa beslut har redan trätt i kraft. Andra föreslås nu av regeringen inte
genomföras enligt det ursprungliga beslutet. Så t. ex. föreslår regeringen
att ökningen av förstärkningsresursen för att möjliggöra ytterligare gruppindelning
i årskurs 8 och den särskilda resurs som skulle utgå till kommuner
med särskilda behov inte skall genomföras. Besparingseffekten
anges för 1982/83 till 139 milj. kr. och för åren därefter till 85 milj. kr.
På annat ställe i propositionen framgår att vissa andra resurstillskott
skall genomföras enligt det ursprungliga beslutet. Det saknas emellertid
uppgift om den resursökning som beslutats för att öka gruppdelningsmöjligheterna
i årskurs 9. Vi tolkar detta så att regeringen har för avsikt att i en
senare sparplan också ändra på detta beslut.
Mot. 1980/81:72
5
Vid en samlad bedömning av skolans resurser, utifrån den svåra statsfinansiella
situation den borgerliga regeringen försatt landet i. är det enligt
vår mening rimligt att i första hand ompröva beslutade resursökningar som
ännu inte trätt i kraft. Därigenom undviks också betydande personalproblem.
Vi beklagar dock att en sådan omprövning måste ske. eftersom
satsningen på den nya läroplanen nu inte blir av den storleksordningen som
var meningen när beslutet om denna fattades.
En konsekvens av regeringens förslag borde ha varit att riksdagen även
förelagts förslag om ändring av beslutet att införa hemkunskap på låg- och
mellanstadiet. Enligt vår mening medfördetta betydande kommunala kostnader
om undervisningen i hemkunskap skall få den praktiska prägel som
gör den meningsfull för de yngre eleverna. Som en uppföljning från förskolan
krävs också att man på lågstadiet har sådana lokaler och sådan utrustning
att undervisningen verkligen blir laborativ. Ämnets praktiska inriktning
var ett viktigt motiv för beslutet att införa hemkunskap på lågstadiet.
Enligt läroplansbeslutet skall hemkunskapen på lågstadiet ingå med en
timme inom ramen för timtalet för orienteringsämnena. För att förstärka
undervisningen beslutades att förstärkningsresursen skulle utökas med
0.0053 veckotimmar per elev.
Vid utskottsbehandlingen av läroplansförslaget infördes också en veckotimme
hemkunskap på mellanstadiet. Med hänsyn till olika praktiska problem
i samband med tjänstgöringsunderlag för lärare, lokaler och utrustning
yrkade vi avslag på detta förslag.
Endast ett begränsat antal låg- och mellanstadieskolor torde ha tillgång
till sådana lokaler att undervisningen i hemkunskap får den praktiska och
laborativa karaktär som förutsattes vid läroplansbeslutet. Enligt betänkandet
Grundskolans lokalresurser (Ds U 1974:3) fanns i landet över 3000
skolor med mellanstadium men utan högstadium. För huvuddelen av dessa
saknas lokaler för undervisning i hemkunskap, om man utgår från att
denna bör ske i andra lokaler än vanliga klassrum. Ett betydande behov av
lokalanpassning och ytterligare utrustning föreligger därför för att en undervisning
i hemkunskap skall bli meningsfull på låg- och mellanstadiet. Vi
beräknar dessa till mellan 200 och 300 milj. kr. I ett läge då staten genom
olika förslag övervältrar ytterligare kostnader på kommunerna är det angeläget
att ändra beslut som i hög grad leder till ökade kommunala kostnader
för skolväsendet. Vi anser således att beslutet om införande av hemkunskap
på låg- och mellanstadiet bör omprövas.
För lågstadiets del anser vi således att hemkunskap inte bör införas. Det
innebär en statlig besparing på ca 30 milj. kr. i 1981/82 års beräknade
löneläge.
För mellanstadiets del bör kommuner som saknar lokaler och utrustning
medges befrielse från att anordna hemkunskap. Någon besparing på statsbudgeten
inträffar inte, eftersom något resurstillskott för denna undervisning
inte ingick i det ursprungliga beslutet.
Mot. 1980/81:72
6
För lågstadiets del innebär vårt förslag att ytterligare tid kan ägnas åt
orienteringsämnena och också den tidiga basfärdighetsträningen. Vi anser
att en sådan prioritering av sakliga skäl är angelägen. Om en kommun inte
anser sig kunna anordna hemkunskap på mellanstadiet bör i första hand
motsvarande tid ägnas åt fortsatt träning av basfärdigheterna.
Vi vill understryka att våra förslag om ändring av läroplansbeslutet på
dessa punkter främst leder till kommunala besparingar.
Det tidigare nämnda beslutet att öka förstärkningsresursen för att möjliggöra
ytterligare gruppindelning i årskurs 9, som regeringen själv förefaller
vilja ompröva, anser vi dock bör genomföras. Med hänsyn till ofta
svåra arbetsförhållanden på högstadiet anser vi det nödvändigt att denna
beslutade resursökning verkligen kommer till stånd.
Med hänvisning till vad som här anförts föreslår vi alt riksdagen beslutar
ändra sitt tidigare beslut om införande av hemkunskap som en del av
orienteringsämnena på lågstadiet och som särskilt ämne på mellanstadiet.
Detta innebär samtidigt en minskning av förstärkningsresursen med 0.0053
veckotimmar per elev läsåret 1982/83.
Klasstorleken på mellanstadiet
Regeringen avser att genom ändrade anvisningar till länsskolnämnderna
se till att dessa fr. o. m. våren 1981 höjer basresursmedeltalet på mellanstadiet
i resp. län till länets klassmedeltal läsåret 1975/76. Avsikten är därmed
att öka klasstorleken på mellanstadiet. Drygt I 000 lärartjänster på mellanstadiet
beräknas därmed kunna undvaras. Vilka följder detta får för skolorganisationen
lokalt framgår inte av propositionen.
Orsakerna till det sjunkande klassmedeltalet på mellanstadiet finns inte
redovisat. Det kan bero på en successiv utglesning av antalet elever i ett
område, utan att detta slagit igenom i antalet tilldelade basresurser. Det
kan också bero på fördelningen av elever mellan olika skolor med hänsyn
till färdväg, trafikleder, etc. Det kan också bero på en praktisk åtgärd från
nämndernas sida för att slå vakt om en hotad skolenhet i glesbygd. Länsskolnämnderna
har i sin prövning dock ansett det nödvändigt att anvisa ett
visst antal basresurser. Vi utgår från att nämnden då sakligt prövat behovet
av basresurser och funnit att dessa behövts för att inom ramen för
gällande regler säkerställa en så ändamålsenlig skolorganisation som möjligt.
Med ändamålsenlig avser vi i detta sammanhang en rationell organisation
med samtidigt hänsynstagande till elevernas behov av kortaste och
säkraste möjliga väg till skolan. Regeringen utgår från att nämnderna
beviljat ett stort antal basresurser som varken behövts av organisatoriska
eller pedagogiska skäl. Något sådant material har dock inte presenterats.
Det finns enligt vår bedömning stor risk att regeringens förslag kommer
att gå ut över glesbygdsskolor. Det är nämligen sådana skolor som väsentligen
drar ner medeltalsberäkningarna inom ett län. Genom att lägga ner
Mot. 1980/81:72
7
glesbygdsskolor kan man mycket snabbt höja basresursmedeltalen. Vi
finner en sådan utveckling helt oacceptabel.
Om regeringens mål är att behålla glesbygdsskolor återstår att öka
klassmedeltalet i länets tätorter. 1 län med många små skolor, t. ex. Gotland
och Jämtland, kan effekten då bli att klassmedeltalet i tätorter får
höjas kraftigt för att nå den ekonomiska effekt regeringen avser med sitt
förslag. Det går inte att utesluta att höjningen på mellanstadiet kan leda till
att medeltalet där blir högre än på högstadiet i tätorten. Inte heller dessa
konsekvenser är vi beredda att acceptera.
Regeringens förslag kan således få betydande negativa konsekvenser för
skolans organisation, vilket inte framgår av propositionen. Vi kan därför
inte tillstyrka den höjning av klasstorleken på mellanstadiet som regeringen
avser att genomföra.
Mot denna bakgrund bör riksdagen som sin mening besluta ge regeringen
till känna vad som här anförts om basresursmedeltalet på grundskolans
mellanstadium.
Minskningen av antalet lärartimmar i gymnasieskolan
Regeringens förslag att minska antalet lärarledda lektioner i gymnasieskolan
med 10% innebär ett betydande ingrepp i gymansieskolans timplaner.
Förslagets generella karaktär, som presenteras utan föregående
utredning, torde vara unik i svensk utbildningsplanering. Timplaner har
regelmässigt tillkommit efter ingående analyser och avvägningar samt i
detalj varit föremål för riksdagens behandling. Mot denna bakgrund är
regeringens förslag anmärkningsvärt, särskilt som effekterna inte framgår
av propositionen. Även på denna punkt tvingas riksdagen ta ställning i en
fråga utan att tillräckligt beslutsunderlag presenterats.
Minskningen av antalet lärartimmar avses ske med i genomsnitt 10%.
Förslaget omfattar alla linjer och specialkurser sammantagna. Den tid som
bortfaller skall eleverna ägna åt självstudier. Det är emellertid inte möjligt
att, utan att ompröva målen för utbildningen, reducera den lärarledda tiden
inom yrkesutbildningen, vilken utgör en mycket stor del av den totala
undervisningsvolymen i gymnasieskolan.
Anledningen härtill är att eleverna av rena säkerhetsskäl inte tillåts
arbeta på egen hand i olika institutioner, t. ex. med verkstadsarbete. Samma
förhållande gäller t. ex. laboratorier i fysik, kemi och biologi samt i
vårdutbildningen.
Om man tar hänsyn till den betydande undervisningsvolym som enligt
vår mening således inte kan reduceras utan att målen för utbildningen
åsidosätts, innebär regeringens förslag att minskningen av lärartimmarna
blir desto större i andra ämnen. Den kommer då att gå ut över ämnen som
arbetslivsorientering, svenska, språk, historia, samhällskunskap, religionskunskap,
filosofi och gymnastik. Dessa ämnen skulle som en konse
Mot. 1980/81:72
kvens av regeringens förslag reduceras med en procentsats som vida
överstiger 10%. Vi kan inte acceptera förslag som innebär en betydande
försämring av gymnasieskolans möjligheter att ge eleverna den bildning
och omvärldsorientering som är en av dess huvuduppgifter. Regeringens
förslag innebär på denna punkt ett direkt hot mot fastställda utbildningsmål.
Propositionen innebär också att begreppet specialarbete ges en ny innebörd.
Det finns nu som en avslutning på elevernas studier på de tidigare
gymnasielinjerna. Handledare för detta arbete skall finnas. Förslaget förutsätts
framdeles kunna genomföras för alla årskurser och utbildningsvägar i
gymnasieskolan. Handledningen måste då ökas väsentligt, läromedlen förbättras
och mer undervisningsmaterial ställas till förfogande. Den statliga
besparingen leder i stället till ökade kostnader för kommunerna.
Samtidigt gör vi den bedömningen att sparmöjligheter finns inom den
gymnasiala utbildningen. Den största möjligheten ligger enligt vår uppfattning
i ett närmande mellan gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen
i första hand och i ett längre tidsperspektiv också med arbetsmarknadsutbildningen.
Detta förutsätter förändringar av gymnasieskolan.
Den socialdemokratiska regeringen angav i direktiven för gymnasieutredningen
sommaren 1976 en sådan inriktning av utredningsarbetet. Tyvärr
har inga förslag från utredningen ännu presenterats. Vi anser att detta
utredningsarbete bör påskyndas i syfte att uppnå en mer rationell organisation
av utbildningarna på gymnasial nivå. Detta bör riksdagen besluta ge
regeringen till känna.
På kort sikt bör olika sparåtgärder kunna genomföras utan att begränsa
ungdomars möjligheter att studera vidare efter grundskolan. Så t. ex. anser
vi att olika gruppdelningsbestämmelser bör ses över. dubbelutbildning
motverkas och vakanta utbildningsplatser fyllas. Därtill kommer möjligheterna
att ta till vara erfarenheterna av användningen av alternativa timplaner
i gymnasieregioner med mindre än 400 16-åringar. vilket föredraganden
själv anger. Det skulle på en del håll öka samläsningsmöjligheterna.
Vi vill inte heller utesluta möjligheten att låta eleverna arbeta mer
självständigt under viss tid. Det måste dock bedömas från linje till linje och
ämne för ämne.
Vi anser också att regeringen bör ta ställning till skolöverstyrelsens på
regeringens uppdrag avgivna förslag från januari 1979 om punktvis revision
av statsbidrag till driften av gymnasieskolor.
Vi motsätter oss således generella ingrepp i gymnasieskolorganisationen
av den innebörd regeringen angivit i föreliggande proposition. I stället bör
arbetet med en mindre resurskrävande gymnasieskolorganisation inriktas
på att sakligt gå igenom olika utbildningsvägar i enlighet med vad vi här har
anfört. Vi gör den bedömningen att man därmed skulle kunna minska de
statliga kostnaderna med ca 100 milj. kr. Vi vill understryka att en sådan
besparing, i motsats till regeringens förslag, inte får gå ut över utbildning
Mot. 1980/81:72
9
ens kvalitet. Inte heller behöver besparingen ensidigt inriktas på vissa
ämnen eller ämnesområden. Gymnasieutredningen bör beredas tillfälle att
delta i detta arbete.
Mot denna bakgrund yrkar vi avslag på regeringens förslag om en
generell minskning av antalet lärarledda timmar i gymnasieskolan. Riksdagen
bör i stället som sin mening besluta ge regeringen till känna vad som i
motionen anförts om besparingsåtgärder i gymnasieskolan.
Skolledarutbildningen och personallagsutbildningen
Inledningsvis vill vi på denna punkt peka på att regeringen under anslaget
Fortbildning m. m. helt inriktat sparåtgärderna på de två fortbildningsprogram
som startats som ett direkt led att förnya skolarbetet. Om detta
anslag av statsfinansiella skäl behöver utsättas för besparingar borde man
förutsättningslöst granskat olika fortbildningsändamål.
Regeringens förslag till besparingar inom sko/ledarutbildningen belöper
sig till 15 milj. kr. vilket utgör ungefär 50% av de totala kostnaderna för
utbildningen. Besparingarna skall enligt regeringen göras genom att utbildningens
25 kursdagar minskas till 20 och genom att fyra veckors samhällspraktik
minskas till en vecka. Genom dessa båda åtgärder beräknas kostnaderna
kunna minskas med 10 milj. kr. inom ramen för driftkostnadsanslagen.
Som en följd av begränsningen av utbildningen beräknas ca 2 milj.
kr. i utbildningskostnader inom ramen för anslaget Fortbildning m. m.
kunna sparas in. Dessutom menar regeringen att det genom "höjd effektivitet"
inom skolledarutbildningen och genom samordning med personallagsutbildningen
gåra» spara in ytterligare 3 milj. kr. inom skolledarutbildningen
på anslaget Fortbildning m. m. Någon anvisning om hur denna
höjda effektivitet i praktiken skall kunna genomföras med hjälp av minskade
anslag ger inte regeringen.
Besparingarna inom personallagsutbildningen belöper sig enligt regeringsförslaget
till 6 milj. kr., vilket utgör drygt 60% av de totala kostnaderna
för utbildningen. Större delen av denna besparing skall åstadkommas
genom att eliminera alla vikariekostnader. Minskade vikariekostnander
har således beräknats till 5 milj. kr. Dessutom anser regeringen att
kostnaderna för resor och traktamenten samt utbildningskostnader skall
minska med 1 milj. kr.
För skolledarutbildningens del innebär nedskärningen av den samhällsinriktade
praktiken från fyra veckor till en vecka att utbildningen helt
ändrar karaktär. Den förbyts nu till ett förlängt studiebesök, vilket inte ger
den stimulans som en mer omfattande praktik visat sig ha. I en av de
utvärderingar som gjorts av skolledarutbildningen säger nära 80% av de
deltagande skolledarna att den samhällsinriktade praktiken varit av stort
värde. Den samhällsinriktade praktiken är det inslag som upplevs vara det
mest meningsfulla i hela skolledarutbildningen.
Mot. 1980/81:72
10
Att stärka sambandet mellan skolan och samhället utgör ett av de mest
väsentliga inslagen i SIA-reformen. Genom att göra skolledarnas samhällsinriktade
praktik till ett förlängt studiebesök äventyras ett instrument för
att stärka detta samband. Socialdemokraterna tinner det mot denna bakgrund
oacceptabelt att minska den samhällsinriktade praktiken inom skolledarutbildningen.
Den verksamhet som i övrigt bedrivs inom ramen för skolledarutbildningen
äventyras också av de nedskärningar som nu föreslås av regeringen.
Tonvikten i utbildningen ligger på fördjupad självkännedom och att
utveckla en vilja att tillsammans med skolans personal och eleverna förbättra
skolans verksamhet i den riktning som anges i SIA-reformen. Nedskärningen
innebär en minskning av anslagen för deltagar- och utbildarkostnader
med hälften.
Framtidens skola fordrar ett demokratiskt ledarskap sä att nya lösningar
kan komma till stånd i ett läge då skolan inte kan påräkna några ökade
resurser. Att i den situationen dra bort det stöd för skolans ledning att ta
tag i utvecklingsfrågorna anser vi är ytterligare ett led i de borgerligas
strävan att urholka SlA-beslutet. Atl tala om att nedskärningarna i stället
förväntas ge effekthöjningar blir ett påstående utan reell innebörd. Självklart
måste så omfattande nedskärningar få betydande kvalitetsförsämringar
som följd. Socialdemokraterna avvisar därför regeringens förslag till
besparing också på den här punkten.
Personallagsutbildningen omfattade från början 20 utbildningsdagar men
halverades till nuvarande 10 dagar på grund av motstånd mot att delar av
utbildningen förlädes till ferietid. Redan denna omfattande förändring i
förhållande till det ursprungliga beslutet gör utbildningen extra känslig för
resursbegränsningar. Den av regeringen föreslagna 60-procentiga nedskärningen
skulle därför få förödande konsekvenser för utbildningens kvalitet
och därmed dess möjligheter att uppnå de av riksdagen uppsatta målen. 1
själva verket återstår efter regeringens tänkta nedskärningar endast namnet
på utbildningen.
Personallagsutbildningen är till sin konstruktion ett uttryck för en av de
grundläggande tankarna i SIA-reformen. nämligen att all verksamhet i
skolan skall vara målinriktad och bidra til elevernas utveckling. Riksdagen
underströk pä nytt år 1979. vid behandlingen av budgetpropositionen,
utbildningens centrala roll i det successiva genomförandet av SIA-reformen
(UbU 1978/79:27).
För att uppnå utbildningens syfte krävs en sammanhängande utbildningstid
där man koncentrerat kan träna samarbete och lagarbete. Skulle
regeringens förslag genomföras sprids utbildningstillfällena ut på framför
allt studiedagar spridda under två läsår. Detta omöjliggör väsentligt utbildningsinnehåll
som kräver sammanhängande tidsperioder som t. ex.
problembearbetning och målanalys, konfliktlösning och beslutsprocesser,
utveckling av förmåga att arbeta i olika gruppstorlekar, kunskaper om
Mot. 1980/81:72
11
relationer och självkännedom. Utvecklingen av personallaget till en central
utvecklingsgrupp tillsammans med skolledningen inom rektorsområdet
kommer således att omöjliggöras vid ett genomförande av regeringens
förslag.
Särskilt hårt drabbar regeringens förslag den kommunalanställda personalen
— bespisningspersonal, lokalvårdare, vaktmästare, kanslipersonal
m. fl. — som för första gången beretts möjlighet att delta i fortbildning.
Dessa personalkategorier deltar på grund av sina anställningsförhållanden
endast undantagsvis i studiedagar eller ”annan undervisningsfri tid”. Genom
regeringens förslag skulle denna personal berövas den utbildning som
skall bidra till en utveckling av all verksamhet inom skolan. Att ställa
dessa grupper utanför personallagsutbildningen överensstämmer väl med
regeringens ambition att genom neddragning av statsbidraget till kommuner
minska den kommunalanställda personalen.
Regeringens besparingsförslag ändrar de grundläggande förutsättningarna
för att personallagsutbildningen skall kunna fungera i enlighet med
tidigare riksdagsbeslut. Socialdemokraterna yrkar mot denna bakgrund
avslag på regeringens förslag.
1 regeringens förslag sägs att besparingar skall åstadkommas genom
en bättre samordning mellan personallagsutbildningen och skolledarutbildningen.
Socialdemokraterna biträder en sådan besparingsåtgärd och föreslår
att en besparing på 2 milj. kr. görs genom en bättre samordning mellan
skolledar- och personallagsutbildningen. Besparingen görs inom ramen för
anslaget Fortbildning m. m. och inom ramen för driftsanslaget.
Statens institut för läromedelsinformation
Sedan år 1974 har ett centralt register över läromedel, som är lämpliga
att använda inom ungdomsskolan och motsvarande vuxenutbildning, successivt
byggts upp. Uppgifterna i registret har legat till grund för den
information om läromedel som statens institut för läromedelsinformation
(SIL) fr.o.m. samma år har haft ansvaret för. F.n. omfattar registret ca
15000 läromedel från mer är 200 läromedelsproducenter. 1 SIL:s arbetsuppgifter
ingår dessutom att främja produktionen av läromedel inom bristområden,
främst genom produktionsstöd, att informera om lämpliga läromedel
för undervisningen i hemspråk och svenska som främmande språk
samt att ha det centrala ansvaret för rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel
för handikappade (RPH).
Produktionsstödet, informationen om läromedel för invandrarundervisningen
och verksamheten vid RPH finansieras med statliga anslag. Övriga
kostnader för SIL finansieras till största delen med producentavgifter,
vilka enligt uppgift i anslagsframställningen för budgetåret 1981/82 täcker
ca 80 % av förvaltningskostnaderna. Avgifterna utgår för varje läromedel
som en producent har anmält till SIL:s läromedelsregister.
Mot. 1980/81:72
12
Skolarbetet är i hög utsträckning beroende av traditionella läromedel.
Genom sin utformning styr dessa ofta undervisningens uppläggning och
innehåll. Läromedlens funktion i skolarbetet måste därför uppmärksammas
och ökad vikt fästas vid valet av läromedel. Med läromedel avser vi
böcker och annat skriftligt materiel vid sidan av traditionella läroböcker
men också ”verkligheten”, d. v. s., studiebesök, intervjuer o. s. v.
Samhällets insatser på läromedelsområdet har hittills inriktats på övergripande
information om läromedel genom SIL. objektivitetsgranskning av
vissa läromedel och produktionsstöd. Mot bakgrund av läromedlens betydelse
för skolarbetet måste samhällsinsatserna öka både vad avser att
garantera läromedelsförsörjningen. inte minst på bristområden, och att ge
en förbättrad information om de läromedel som finns att tillgå. Samhällsinsatserna
för information om läromedel är otillräckliga och utgör i pengar
räknat ca 5 % av läromedelsföretagens marknadsföringskostnader. En
utökad samhällsinformation behövs som hjälp vid läromedelsvalet. Den
skall innehålla fakta rörande omfattning, innehåll och pris på läromedlen
samt uppgifter av pedagogisk karaktär, t. ex. hur läromedlet kan användas
i undervisningen.
Det statliga budgetunderskottet tvingar emellertid fram stor återhållsamhet
med ytterligare statliga utgifter. Det är också nödvändigt att pröva
olika former av finansiering av verksamhet som bedöms angelägen att
behålla i framtiden. Staten bör därför bl.a. vara beredd att undersöka
alternativa former för finansiering av pågående verksamhet.
Nuvarande system för finansiering av SIL:s information har inte visat
sig fungera tillfredsställande. Bl. a. har producenterna kunnat och haft rent
ekonomiskt intresse av att styra mängden läromedel som har ingått i
informationen på grund av att avgiften har varit knuten tili varje enskilt
läromedel som anmälts till SIL. Systemet har också fört med sig stora
svårigheter att på förhand bedöma antalet läromedel i registret och därmed
också inkomsterna i verksamheten.
Regeringen bör av här redovisade skäl få riksdagens uppdrag att lägga
fram förslag om en ny form för finansiering av SIL:s verksamhet. Nuvarande
system med individuella avgifter per registrerat läromedel bör ersättas
med ett system med generella avgifter som står i relation till producenternas
försäljning av läromedel till kommunerna. Avgiften bör täcka kostnaderna
inte bara för SIL:s information om läromedel utan också för
produktionsstödet. Enligt vår mening är det rimligt att hela läromedelsproduktionen
får bära kostnaderna för insatser även inom för företagen icke
lönsamma områden. Undantag bör dock gälla informationen om invandrarläromedel.
För att förenkla systemet för inbetalning av avgifterna bör
regeringen undersöka möjligheterna att avgiften antingen dras av vid källan,
d. v.s. vid producentens fakturering av kommunen, eller vid kommunens
betalning av fakturan.
I syfte att kontrollera prisutvecklingen bör en löpande prisövervakning
Mot. 1980/81:72
13
komma till stånd. Denna bör ske parallellt med läromedelsinformationen
och införas senast i samband med att ett nytt system för finansiering av
SIL:s verksamhet införs. En prisövervakning på läromedelsområdet är
också angelägen med hänsyn till läromedelsförlagens planer att i samband
med införandet av den nya läroplanen för grundskolan introducera ett stort
antal nya och kostnadskrävande läromedel. Mot denna bakgrund bör riksdagen
som sin mening besluta ge regeringen till känna vad som här anförts
om prisövervakning på läromedelsområdet.
Begränsningar i den statliga skoladministrationen
Som framförts i den socialdemokratiska partimotionen med anledning av
föreliggande proposition har regeringen valt att inrikta sitt "sparande"
främst på transfereringar till hushållen och kommunerna. Förslag om att
begränsa den statliga administrationen saknas nästan helt.
På utbildningsområdet är det verksamheten i grundskolan, gymnasieskolan.
högskolan och folkbildningen som beskärs. Den statliga utbildningsadministrationen
berörs inte.
Mot denna bakgrund finner vi det angeläget att inför kommande ställningstaganden
till skoladministrativa kommitténs förslag uppställa ett
sparmål. Vi räknar därvid med att det med administrativa förenklingar
skall vara möjligt att minska de statliga kostnaderna för skolöverstyrelsen
och länsskolnämnderna med sammanlagt 10 milj. kr. Den närmare fördelningen
av besparingen får avgöras i samband med behandlingen av förslagen
från skoladministrativa kommittén.
Vad vi här har anfört om besparingar inom den statliga skoladministrationen
bör riksdagen som sin mening besluta ge regeringen till känna.
Pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete
Anslaget till pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete uppgår till
knappt 36 milj. kr. innevarande år. Det är medel som skolöverstyrelsen
med dess pedagogiska nämnd kan styra mot olika för skolan angelägna
forskningsändamål. Under anslaget finansieras såväl interna som externa
projekt.
Skolforskningskommittén har nyligen avlämnat sina förslag, inom regeringskansliet
pågår f. n. en beredning av dessa frågor. Genom kommitténs
förslag finns det enligt vår bedömning möjligheter att åstadkomma ett mer
ändamålsenligt utnyttjande av forsknings- och utvecklingsanslaget. Kommittén
betonar vikten av att utvecklingsfrågorna får en mer framträdande
plats i all utbildningsverksamhet och att utveckling måste främjas genom
olika åtgärder, varav forsknings- och utvecklingsarbetet inom det särskilda
anslaget endast är en del.
Vi delar detta synsätt. Det innebär att forsknings- och utvecklingsarbe
Mot. 1980/81:72
14
tet i större utsträckning än f. n. måste förankras ute på de enskilda skolorna.
vilket t.ex. möjliggörs genom den friare användning av statsbidraget
till grundskolan som nyligen genomförts.
Det mer praktiskt inriktade utvecklingsarbetet bör sålunda kunna genomföras
utan att särskilda statliga medel avdelas härför. Det centrala
forsknings- och utvecklingsarbetet som bedrivs av skolöverstyrelsen bör i
stället koncentreras på långsiktiga problem där behov av forsknings- och
utvecklingsinsatser bedöms vara särskilt stora. Därtill kommer skolöverstyrelsens
uppgift att vidareföra den kunskap som erhålls både genom det
centrala och lokala arbetet med dessa frågor. Informationsaspekten betonas
också starkt av kommittén.
Mot denna bakgrund anser vi det möjligt att begränsa de centrala insatserna
för pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete. Som riktpunkt
för regeringens arbete med skolforskningskommitténs förslag bör en besparing
med 10 milj. kr. uppställas.
Vi föreslår således att riksdagen som sin mening beslutar ge regeringen
till känna vad som i motionen anförts om besparing på anslaget Pedagogiskt
utvecklingsarbete inom skolväsendet.
Högskola och forskning
En ofta återkommande kritik mot den nuvarande högskolan är att de
byråkratiska inslagen förefaller att vara onödigt stora. Det finns tecken pä
att så är fallet. Föredraganden anför också några synpunkter på ökad
rationalisering inom högskolans administrativa verksamheter. Det är mot
denna bakgrund egendomligt att denne i sina förslag till besparingar inte
konkret följer upp detta. I kommande behandling av ytterligare besparingar
på högskoleområdet bör en minskad byråkrati inom högskolan utgöra en
viktig källa till besparingar, inte minst för att åstadkomma ett bättre utnyttjande
av befintliga resurser. Riksdagen bör som sin mening besluta ge
regeringen detta till känna.
Besparingarna innebär i stället nästan helt begränsningar i antagningskapaciteten
till utbildningsvägar som inte lockat tillräckligt med sökande.
Vi vill. i likhet med vad vi ville i vår motion från den allmänna motionstiden.
understryka vikten av att upprätthålla en tillräcklig antagningskapacitet
inför de ökade ungdomskullar som nu genomgår gymnasieskolan och
som senare kommer att söka till högskolan.
Vi förutsätter också att de nedläggningar av utbildningar som nu föreslås
av regeringen och som berör de mindre högskolarna inte görs permanenta.
Vi förutsätter således att om ett påtagligt ökat sökandeintresse uppstår
samtidigt med ett arbetsmarknadsbehov bör högskoleutbildningen i första
hand åter anordnas på de orter där utbildningar nu föreslås upphöra. Vi vill
för vår del stryka under de mindre högskolornas betydelse för regional
utveckling, vilken urholkas om inte dessa har en bas av fasta linjer.
Mot. 1980/81:72
15
Riksdagen bör som sin mening besluta ge regeringen till känna vad som
här anförts om den fortsatta utbildningsplaneringen på högskolenivå.
Beträffande arkitektlinjen i Land är förhållandet inte detsamma som för
övriga utbildningar där nedläggning föreslås. Här anger föredraganden att
någon intagning till utbildningen inte skall äga rum läsåret 1981/82.
Vi anser dock att intagningen fortfarande skall ske till arkitektutbildningen
i Lund. Vi kan inte finna annat än att man därmed uppnår bästa möjliga
utnyttjande av befintliga resurser för teknisk utbildning och forskning i
Lund. Riksdagen bör mot denna bakgrund, med avslag på regeringens
förslag, besluta att intagning till arkitektlinjen i Lund skall ske även läsåret
1981/82.
Regeringen föreslår i besparingssyfte en fullständig omläggning av speeialläramtbildningens
gren 1. Utan något beslutsunderlag anger föredraganden
att speciallärarutbildningen i framtiden skall halveras från ett år till
en termin. Samtidigt föreslås att den särskilda decentraliserade speciallärarutbildningen
skall upphöra. Gren I omfattar f. n. 936 platser och den
decentraliserade utbildningen 168. I framtiden skall en tvåtermins speciallärarutbildning
enbart omfatta 180 platser och stå öppen endast för låg- och
mellanstadielärare.
Med ett penndrag ändrar föredraganden med sitt förslag helt speciallärarutbildningens
karaktär. Detta görs utan att foga in speciallärarutbildningen
i det samlade lärarutbildningsförslag som regeringen har att ta
ställning till med anledning av förslag från lärarutbildningsutredningen. Att
bryta ut speciallärarutbildningen ur sitt naturliga sammanhang bör enligt
vår mening inte ske. Det finns starka skäl att i ett sammanhang behandla
hela lärarutbildningsområdet.
Vi är införstådda med att speciallärarutbildningen kan behöva ses över
och förändras. En sådan översyn bör självfallet grundas på en utvärdering
av specialundervisningen i skolan och de uppgifter specialläraren har där.
Inget av detta återfinns i regeringens förslag.
I avvaktan på en sådan översyn, som vi anser bör ske i samband med
behandlingen av lärarutbildningsutredningens förslag och därav inkomna
remissynpunkter, föreslår vi att någon intagning till speciallärarutbildningens
gren 1 inte görs läsåret 1981/82. Med ett ställningstagande till lärarutbildningsutredningens
förslag våren 1981 och därmed också till den framtida
speciallärarutbildningen bör den senare kunna återupptas i ändrad form
hösten 1982. Detta innebär ett bortfall av ett års utbildning, vilket med
hänsyn till bristen på speciallärare är allvarligt. Vi anser dock att en sådan
åtgärd är att föredra framför en klart försämrad utbildning som inte blivit
tillräckligt sakbehandlad.
Vid en tillstyrkan till vårt förslag inträffar en engångsbesparing med ca
45 milj. kr. utöver regeringens förslag. Av detta faller ca 11 milj. kr. på
anslaget Utbildning för undervisningsyrken budgetåret 1981/82 samt ca 34
milj. kr. på anslagen Bidrag till driften av grundskolor m. m. och Bidrag till
Mot. 1980/81:72
16
driften av gymnasieskolor budgetåren 1981/82 och 1982/83 beroende på
statsbidragskonstruktionen.
Med avslag på regeringens förslag om ändrad speciallärarutbildning
föreslår vi att riksdagen beslutar dels att någon intagning till speciallärarutbildningens
gren 1 inte skall ske läsåret 1981/82. dels att uppdra åt regeringen
att i samband med ställningstagande till lärarutbildningsutredningens
förslag presentera riktlinjer för hur speciallärarutbildningen i framtiden
skall anordnas.
Förslaget att begränsa statsbidraget till kommunal högskoleutbildning
har vi behandlat i det föregående.
Kommunal vuxenutbildning
Vi har i det föregående motsatt oss föreslagna begränsningar i statsbidraget
till lärarlöner för kommunal vuxenutbildning.
I övrigt har regeringen inte denna gång föreslagit några inskränkningar
av den kommunala vuxenutbildningen. Med hänsyn till regeringens betydande
ingrepp i grundskolan och gymnasieskolan, antagningsbegränsningar
i högskolan samt aviserade besparingar på anslaget till studiecirklar
anser vi emellertid det nödvändigt att också den kommunala vuxenutbildningen
får bära en viss del av de samlade besparingarna. Som vi anfört
under avsnittet om gymnasieskolan anser vi att den mest ändamålsenliga
åtgärden för att skapa en mer rationell organisation av utbildningen på
gymnasial nivå är att åstadkomma en närmare samverkan mellan gymnasieskolan
och motsvarande utbildning inom kommunal vuxenutbildning.
Sedan läsåret 1976/77 har antalet undervisningstimmar i teoretiska gymnasieskolkurser
ökat från 816CKK) till 973 000 eller med ca 20 %. Antalet
deltagare har ökat med ca 35 % under samma tid. Det kan inte uteslutas att
en del av denna ökning hänför sig till gymnasieungdomar som hoppar av
gymnasieskolan för att i kommunal vuxenutbildning skaffa sig bättre betyg
vid ansökan till högskolan. En sådan utveckling är inte eftersträvansvärd
eftersom den kommunala vuxenutbildningen i första hand tillskapats för
att ge äldre möjligheter att förbättra den utbildning man fick i ungdomsåren.
Det kan heller inte uteslutas att man i vissa kommuner som saknar
gymnasieskola genom att anordna motsvarande utbildning i kommunal
vuxenutbildning tunnar ut elevunderlaget för gymnasieskolan i regionen.
På samma sätt som föredraganden anger beträffande högskolan, dvs. att
neddragningen av enstaka kurser i första hand skall ske genom att ta bort
kortare kurser med allmänt orienterande innehåll som har ett nära släktskap
med folkbildningens verksamhet, anser vi att motsvarande åtgärd bör
vidtas i den kommunala vuxenutbildningen. En skarpare gräns gentemot
folkbildningen bör eftersträvas. Förslag härom har också presenterats av
komvuxutredningen och folkbildningsutredningen.
Mot. 1980/81:72
17
Vi anser således att det bör vara möjligt att något begränsa utbildningsutbudet
i den kommunala vuxenutbildningen. Begränsningen bör i första
hand ske genom att minska teoretiska gymnasieskolkurser av icke behörighetsgivande
karaktär. Volymen av heltidsstudier inriktade på fullständig
kompetens motsvarande den som ges i gymnasieskolan bör sålunda prövas.
Därtill bör också övervägas att i samband med att kurser med ett lågt
deltagarantal planeras pröva om inte en samordning mellan näraliggande
kommuner kan ske med gymnasieskolan och/eller kommunal vuxenutbildning.
På samma sätt som vi angivit för gymnasieskolan bör också övervägas
att söka begränsa antalet dubbelutbildningar i kommunal vuxenutbildning.
Grundskolekurser och yrkesinriktade kurser bör få anordnas i samma
utsträckning som tidigare beslutats.
Vi räknar med att man genom angivna begränsning kan minska anslaget
med 35 milj. kr. budgetåret 1981/82.
Vad vi här anfört om besparingar inom den kommunala vuxenutbildningen
bör riksdagen som sin mening besluta ge regeringen till känna.
Studiecirkelverksamhet
Anslaget till studiecirklar är det område som på utbildningsdepartementets
verksamhetsområde relativt brandskattas hårdast. Föredraganden
anger ett sparbelopp på 130 milj. kr., vilket motsvarar ca 15% av hela
anslaget för 1980/81. Flur besparingen skall genomföras framgår inte av
propositionen. Endast beloppet finns angivet. Innebörden av beskärningen
skall närmare preciseras i den proposition som aviseras med anledning av
förslag som framlagts av folkbildningsutredningen. Begreppet reformverksamhet
ges med denna utgångspunkt ett helt nytt innehåll.
Eftersom regeringen inte avlämnat någon konkret förslag på denna
punkt går förslaget inte att bedöma. Vi vill dock i sammanhanget något
kommentera regeringens viljeinriktning.
Att folkbildningen spelar en stor roll i svenskt samhällsliv tycks man
ytligt sett vara överens om mellan mittenpartierna och socialdemokraterna.
Så t. ex. avgav föredraganden vid Studieförbundet Vuxenskolans förbundsstämma
i Borås hösten 1976 följade deklaration.
Låt mig då — först som sist — klargöra att den nya regeringen ser det
frivilliga folkbildningsarbetet som en stor tillgång. Det är vår avsikt att
fortsätta bygga ut samhällets stöd till detta arbete.
Oron för folkbildningsarbetets framtid är - om nu någon haft sådana
farhågor — helt obefogad.
Ett år senare var det statsministerns tur att i talets form vittna om sin syn
på folkbildningsarbetet och studieförbunden.
Folkrörelserna har växt fram ur stora befolkningsgrupper av arbetare
och bönder. Dessa grupper var länge eftersatta socialt och ekonomiskt.
Inte minst ur demokratisk synpunkt hade de därför ett behov av att i
Mot. 1980/81:72
18
samverkan hävda sina intressen. För de sämst ställda har folkrörelserna
varit och är alltjämt den bästa kanal som finns att tillgå när det gäller att
påverka utvecklingen.
Med utgångspunkt i angivna deklarationer från de två mittenpartierna
finns det anledning att granska hur anslaget till studiecirkelverksamheten
utvecklats under det borgerliga regeringsinnehavet. Det generellt utgående
statsbidraget till studiecirkelverksamheten har under det borgerliga regeringsinnehavet
i fast penningvärde minskat från 42 kr. till 37.37 kr. eller
med 11 %. Bidraget till prioriterade studiecirklar har på motsvarande sätt
minskat med nio kronor per studietimme eller med drygt 15%. Minskningen
skulle varit ännu större om inte en bred riksdagsmajoritet. bl. a. genom
socialdemokratiska motionskrav, slagit vakt om folkbildningsarbetet.
Den här redovisade utvecklingen visar att uttalanden som görs av borgerliga
företrädare i olika högtidliga sammanhang är av intet värde. Nu
aviseras dessutom nya nedskärningar av verksamheten.
Vi vill för vår del framhålla vikten av att staten underlättar det fria och
frivilliga folkbildningsarbetet. Det hindrar inte att man tillsammans med
folkbildningsorganisationerna kommer fram till en lämplig gränsdragning
mellan folkbildning och annan utbildningsverksamhet. Sådana förslag har
också lagts fram och remissbehandlats. Det finns enligt vår uppfattning
starka skäl som talar för att regeringen i stället för att ensidigt söka
begränsa folkbildningsarbetet söker åstadkomma en rimlig arbetsfördelning
mellan olika utbildningsanordnare och samtidigt tar ett reellt ansvar
för att vidareutveckla och fördjupa folkbildningsidén.
Hemställan
Med hänvisning till vad som anförts i denna motion och i den socialdemokratiska
partimotionen med anledning av proposition 1980/81:20 om besparingar
i statsverksamheten, m. m., hemställs
1. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag beträffande
statsbidragen till grundskolan m. m. och gymnasieskolan.
2. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om begränsing
av statsbidraget till kommunal högskoleutbildning,
3. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag beträffande
statsbidraget till kommunal vuxenutbildning.
4. att riksdagen med ändring av sitt tidigare ställningstagande beslutar
att hemkunskap inte skall ingå på grundskolans lågstadium.
5. att riksdagen som sin mening beslutar ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om möjligheter till befrielse för
kommun att inte anordna hemkunskap på grundskolans mellanstadium,
6. att riksdagen med ändring av sitt tidigare ställningstagande beslutar
att grundskolans förstärkningsresurs för läsåret 1982/83
ändras i enlighet med vad som anförts i motionen.
Mot. 1980/81:72
19
7. att riksdagen som sin mening beslutar ge regeringen till känna
vad som anförts om basresursmedeltalet på mellanstadiet.
8. att riksdagen som sin mening beslutar ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om att påskynda pågående utredningsarbete
om en ökad samverkan mellan i första hand gymnasieskolan
och kommunal vuxenutbildning,
9. att riksdagen med avslag på regeringens förslag om riktlinjer för
timplaneförändringar i gymnasieskolan som sin mening beslutar
ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om besparingar
i gymnasieskolan,
10. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om omstrukturering
av personallags- och skolledarutbildningen.
11. att riksdagen som sin mening beslutar ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om besparingar i personallags- och
skolledarutbildningen,
12. att riksdagen beslutar bifalla förslaget om generell avgiftsfinansiering
av statens institut för läromedelsinformation och stöd
för produktion av läromedel,
13. att riksdagen som sin mening beslutar ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om prisövervakning på läromedel,
14. att riksdagen som sin mening beslutar ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om besparingar i den statliga skoladministrationen,
15. att riksdagen som sin mening beslutar ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om besparingar under anslaget
Pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete,
16. att riksdagen som sin mening beslutar ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om att framtida besparingar på
högskoleområdet i första hand skall inriktas på att begränsa
byråkratin inom högskolan.
17. att riksdagen som sin mening beslutar ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om den fortsatta utbildningsplaneringen
på högskoleområdet,
18. att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar att
intagning skall ske till arkitektlinjen i Lund läsåret 1981/82.
19. att riksdagen beslutar att någon intagning till speciallärarutbildningens
gren I inte skall ske läsåret 1981/82,
20. att riksdagen beslutar begära att regeringen förelägger riksdagen
förslag om ändrad speciallärarutbildning i samband med
ställningstagande till lärarutbildningsutredningens förslag,
21. att riksdagen som sin mening beslutar ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om besparingar inom den kommunala
vuxenutbildningen.
Mot. 1980/81:72
20
22. att riksdagen som sin mening beslutar ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om planeringsramar för forskningsråden,
23. att riksdagen beslutar till Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna
(D 20. utbildningsdepartementet) på tilläggsbudget för
budgetåret 1980/81 anvisa ett i förhållande till riksstaten med
I 500000 kr. förhöjt reservationsanslag av 229585000 kr..
24. att riksdagen beslutar att till Tekniska fakulteterna (D 21. utbildningsdepartementet)
på tilläggsbudget för budgetåret 1980/
81 anvisa ett i förhållande till riksstaten med 1500000 kr. förhöjt
reservationsanslag av 243 709000 kr..
25. att riksdagen beslutar att till Vissa särskilda utgifter inom högskolan
m. m. (D 35. utbildningsdepartementet) pä tilläggsbudget
förbudgetåret 1980/81 anvisa ett i förhållande till riksstaten med
10750000 kr. (7000000 + 3750000) förhöjt reservationsanslag
av 28385000 kr. i enlighet med vad som anförts i motionen.
26. att riksdagen beslutar att till Naturvetenskapliga forskningsrådet
m.m. (D41, utbildningsdepartementet) på tilläggsbudget för
budgetåret 1980/81 anvisa ett i förhållande till riksstaten med
5000000 kr. förhöjt reservationsanslag av 243 260000 kr..
27. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om utredning av den tekniska
utbildningen inom högskolan.
28. att riksdagen beslutar att utbildningsbidraget för doktorander
fortsättningsvis skall utgå utan den ändring av grunderna för
bidrag i arbetsmarknadsutbildningen som anges i propositionens
bilaga 11. punkt 3.
29. att riksdagen beslutar att till Utbildningsbidrag för doktorander
(D 34, utbildningsdepartementet) på tilläggsbudget för budgetåret
1980/81 anvisa ett i förhållande till riksstaten med 7 133000
kr. förhöjt förslagsanslag av 80881 000 kr.
Stockholm den 6 november 1980
STIG ALEMYR (s)
BENGT WIKLUND (s)
TORSTEN KARLSSON (s)
LARS GUSTAFSSON (s)
MARGIT SANDÉHN (s)
HELGE HAGBERG (s)
IRIS MARTENSSON (s)
LENNART BLADH (s)
LARS SVENSSON (s)
KARL-ERIK HALL (s)
GORAN PERSSON (s)
BERIT OSCARSSON (s)
MARGOT WALLSTRÖM (s)
ROLAND SUNDGREN (s)
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980