Mot. 1980/81:71

Motion

1980/81:71

av Olof Palme m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:20 om besparingar i statsverksamheten,
m.m.

1 Inledning

När socialdemokratin vid 1930-talets början inledde sitt långa regeringsinnehav
påbörjades en social och ekonomisk omdaning av det svenska
samhället som grundades i en politik för full sysselsättning. Steg för steg
vanns därvid insikt om att full sysselsättning endast kunde förverkligas om
handlandet inom en rad politiska verksamhetsområden konsekvent inriktades
mot detta mål. Samma villkor visade sig gälla för möjligheterna att
genomföra en aktiv stabiliseringspolitik i tider med konjunkturellt betingad
ekonomisk nedgång och medföljande försvagning av arbetsmarknaden.

Det stod sålunda tidigt klart att det allvarligaste hotet mot möjligheterna
att föra en kraftfull politik för ekonomisk utveckling och stabilisering var
vissa grundläggande balansrubbningar i ekonomin. Sådana rubbningar
kunde därför inte tillåtas. Ur denna kunskap växte två krav fram på den
ekonomiska politiken:

- Den samlade efterfrågan inom landet måste avstämmas med hänsyn till
den totala produktionen. Misslyckanden härvidlag som tar sig uttryck i
gravare rubbningar av bytesbalansen blir förr eller senare ett oöverstigligt
hinder för varje försök att föra en självständig stabiliseringspolitik.

- Statens finanser måste hållas i god ordning. Detta kräver att viljan att
vidga statens ekonomiska åtaganden motsvaras av en vilja och förmåga att
stärka statens inkomster. Osunda statsfinanser blir ett direkt hot mot
möjligheterna att i dåliga tider föra en aktiv, och ofta på kort sikt
kostnadskrävande, arbetsmarknadspolitik.

I valrörelsen 1976 var detta ett bärande tema från socialdemokratisk sida.
Vi framhöll att en oansvarig behandling av statsfinanserna utgjorde ett direkt
hot mot den fulla sysselsättningen. Vi hävdade vidare att starka statsfinanser
var en nödvändig förutsättning för att löftena mot pensionärerna skulle
kunna infrias och det sociala trygghetssystemet bevaras.

När den borgerliga regeringen 1976 övertog ansvaret för ekonomin fanns
förvisso problem, till stor del sammanhängande med påverkan från den
internationella ekonomin. Men Sverige hade, till skillnad från flertalet övriga
industriländer, i stort sett framgångsrikt klarat den svåra kris som följde efter
de stora oljeprishöjningarna 1973-1974. Den svenska ekonomin stod väl
rustad inför framtiden med starka statsfinanser, en nettofordran gentemot
utlandet, låg arbetslöshet och en väl utbyggd produktionsapparat.

1 Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 71

Mot. 1980/81:71

2

Den borgerliga ekonomiska politik som därefter har förts har på nästan
alla områden lett till växande problem och större balansbrister än någonsin
tidigare under efterkrigstiden. Som vi mera utförligt har beskrivit i vår
motion till den urtima riksdagen (motion 1980 U:3) kan den ekonomiska
utvecklingen sammanfattas i tio punkter:

- Låg ekonomisk tillväxt

- Försämrade reallöner

- Vidgade ekonomiska klyftor

- Raserade statsfinanser

- Växande underskott i bytesbalansen

- Stigande inflation

- Ras i industriinvesteringarna

- Kris i bostadspolitiken

- Handlingsförlamning i energipolitiken
-Tilltagande regional obalans

Den internationella ekonomiska utvecklingen och de höjda oljepriserna
har självfallet spelat en betydande roll för den utveckling vi haft. Det måste
likväl framhållas att ansvaret vilar tungt på regeringen för att man så illa
förmått möta dessa och andra ekonomiska problem.

Alltsedan maktskiftet 1976 har vi socialdemokrater varnat för den
utveckling som ändå ägt rum och för konsekvenserna av denna utveckling.
Våra alternativ till den borgerliga ekonomiska politiken har konsekvent
utformats i syfte att tillgodose de grundläggande kraven på politiken,
nämligen att grava obalanser inte får tillåtas uppkomma. Regeringspartierna
har konsekvent avvisat vår analys av läget och våra konkreta alternativ. Den
situation vi fruktat och försökt förebygga är nu ett faktum.

Den svenska ekonomin präglas således av grundläggande balansbrister.
Till detta kommer att vi under 1981 har att se fram mot en påtaglig
försvagning av konjunkturen. Påfrestningarna på ekonomin ökar ytterligare.
Redan regeringens egna bedömningar visar på en mycket dyster bild för
nästa år. Ändå är det tveksamt om det verkligen blir möjligt att ens nå den
utveckling regeringen förutspår. Särskilt regeringens bedömningar av
industriinvesteringarnas utveckling, igångsättningen av nya lägenheter samt
sysselsättningsutvecklingen synes vara i överkant optimistiska.

Det är nödvändigt att vända den negativa utvecklingen. Detta arbete
måste börja nu. Ytterligare dröjsmål kommer blott att förvärra krisen och
avlägsna oss från målet om en stark ekonomi. Det kommer att krävas ett
decennium av hårt och målmedvetet arbete för att vi skall ta oss ur krisen.
1980-talet kommer endast i begränsad utsträckning att erbjuda standardförbättringar
eller reformer som ställer krav på ökade ekonomiska resurser. I
många avseenden kommer det att vara en framgång, om det går att slå vakt
om de landvinningar som tidigare har gjorts, ekonomiskt och socialt.

Men även om vi har att möta ett kärvt 1980-tal, så är det för
socialdemokraterna en självklarhet att det för vårt land är möjligt att inom

Mot. 1980/81:71

3

överskådlig tid ta sig ur den ekonomiska krisen. Detta bör vara möjligt att
åstadkomma under 1980-talet.

Det är nödvändigt att under 1980-talet upphäva de grundläggande
balansbristerna i ekonomin. Det är uppgifter som under alla omständigheter
måste fullgöras. Det gäller att

• bryta inflation och dyrtid i syfte att på sikt etablera stabila priser,

• häva underskottet i bytesbalansen och upphöra att låna pengar i
utlandet,

• sanera statsfinanserna, i första hand genom att återskapa balans i den
totala offentliga sektorns sparande.

Dessa tre balansbrister hänger samman och betingar delvis varandra.
Målet att bekämpa inflationen är på sätt och vis överordnat, ty det är i hög
grad inflationspolitiken som ger upphov till underskotten i ekonomin och
som i en rad andra avseenden undergräver ekonomins och hela samhällets
förmåga att fungera.

I denna situation har regeringen valt en utpräglad åtstramningspolitik som
innebär att man

- överger den fulla sysselsättningen som övergripande mål för den ekonomiska
politiken,

- bryter bestämda löften till pensionärerna och tar de första stegen på den
sociala nedrustningens väg,

- bedriver en fördelningspolitik som ökar de sociala klyftorna i samhället.
Vi står därmed vid en skiljeväg i svensk politik.

Vi socialdemokrater är klara över att det inte går att eliminera
balansbristerna utan vissa uppoffringar och påfrestningar på ekonomin. Om
det nödvändiga saneringsarbetet skall kunna föras med framgång är det
emellertid enligt socialdemokratisk uppfattning nödvändigt att slå vakt om
vissa grundläggande värden. Till dessa hör främst att

• värna den fulla sysselsättningen,

• verka för en jämn och rättvis fördelning av levnadsstandarden,

• slå vakt om den sociala välfärden och särskilt skydda de svagaste
grupperna.

Dessa tre mål för den ekonomiska politiken har ett positivt värde i sig. Men
härtill kommer att det inte går att samla nationens krafter för en politik som
leder ut ur krisen, om inte dessa mål uppfylls. En politik som innebär ökade
klyftor, stigande arbetslöshet och urholkningar av den sociala välfärden leder
till ett hårt och omänskligt samhälle och skapar splittring och konftrontation
mellan olika grupper. En sådan politik kan inte bli framgångsrik i vårt
land.

Det räcker emellertid inte med att peka på de balansbrister som måste
upphävas och de grundläggande värderingar som måste vidmakthållas i en
politik för att rekonstruera den svenska ekonomin. Det är därutöver
nödvändigt att ange hur vi skall ta oss ur den ekonomiska krisen. Ett
övergripande mål måste då vara att hela folket skall sättas i arbete. Vi skall

Mot. 1980/81:71

4

arbeta oss ur krisen, inte svälta oss ur den. Detta ställer i sin tur en rad krav på
politiken. Vi måste bl. a. sträva efter att

• åstadkomma en industriell förnyelse, genom att bygga ut industrins
produktionskapacitet, förändra dess struktur och återskapa starka företag
med växtkraft,

• satsa på teknisk och naturvetenskaplig forskning och utveckling,

• bryta utvecklingen mot utslagning, utestängning och utarmning i arbetslivet,

• demokratisera det ekonomiska livet, bl. a. genom löntagarfonder och
genom ökat inflytande för människorna i bostadsområdena, i arbetslivet
och på andra områden,

• återupprätta den sociala bostadspolitiken, genom att öka bostadsbyggandet
och ge det en annan sammansättning och genom att skapa mera
likvärdiga boendevillkor ekonomiskt, socialt och miljömässigt,

• föra en kraftfull energipolitik som syftar till ökad hushållning och till att
ersätta det stora oljeberoendet med andra energislag,

• reformera skattesystemet, så att det bidrar till en rättvisare fördelning,
uppmuntra arbete och sparande och motverka spekulation och skattesmitande,

• slå vakt om och vidareutveckla solidariteten mellan folken och det
internationella ekonomiska samarbetet.

Det är viktigt att ha en bild av hur den långsiktiga strategin ser ut. Om man
skall kunna få gensvar hos de stora medborgargrupperna för krav på
återhållsamhet och uppoffringar krävs att man kan visa att det finns en väg ut
ur krisen, att det finns åtgärder som bidrar till att lösa våra problem. En
långsiktig strategi är också nödvändig för att man rätt skall kunna utforma
åtgärderna på kort sikt. En ensidig inriktning på åtstramning av konsumtionen
löser inte våra problem. I stället måste en dämpad konsumtionsutveckling
kombineras med stimulans av produktion och investeringar, även om
detta på kort sikt kan innebära en viss belastning på bytesbalans och
statsbudget. De förslag som läggs fram i denna motion utgör de första stegen i
ett långsiktigt arbete för att föra oss ur den nuvarande ekonomiska
krisen.

2 Det socialdemokratiska alternativet

Socialdemokraterna presenterar i denna motion och i ett antal utskottsgruppsmotioner
ett alternativ till den politik som regeringen har föreslagit i
sin s.k. besparingsproposition. Vi redovisar punkt för punkt våra ställningstaganden
till regeringens olika förslag till den del dessa är konkret
utformade. Vi lägger härutöver fram en rad egna förslag, både i syfte att nå
besparingar och, inte minst, för att ge politiken en mera offensiv inriktning.
Besparingsförslagen återfinns inom en rad olika områden. De offensiva
förslagen avser främst näringspolitiken, forskning och utveckling, bostads

Mot. 1980/81:71

5

byggandet, energipolitiken och skattepolitiken. En del av våra förslag
presenteras senare i denna motion. Andra förslag återfinns i våra utskottsgruppsmotioner.
I avsnittet 4.2 sammanfattas våra konkreta besparingsförslag.

De förslag som socialdemokraterna nu för fram är i det stora flertalet fall
av den karaktären att de kan genomföras med kort varsel och få effekt redan
nästa år. En del förslag, främst inom närings- och energipolitiken samt i fråga
om forskning och utveckling, har emellertid också en mera långsiktig
innebörd. Vi kommer senare, i andra sammanhang, att framföra ytterligare
förslag med en sådan långsiktig inriktning.

Vi presenterar ett stort antal konkreta förslag på olika områden.
Gemensamt för dessa förslag är att de bygger på några viktiga grundsatser i
fråga om den ekonomiska politikens inriktning under det närmaste året.
Dessa är i korthet följande:

• Vi vill uppnå full sysselsättning och motsätter oss en arbetslöshetsskapande
politik i den kommande lågkonjunkturen.

• Vi eftersträvar en rättvis fördelning. Detta är särskilt viktigt både med
tanke på den instundande avtalsrörelsen och med hänsyn till de uppoffringar
som krävs i det rådande kärva ekonomiska läget.

• Vi slår vakt om den sociala välfärden. Vi motsätter oss den sociala
nedrustning som regeringen nu vill inleda och som riktar udden mot svaga
grupper i samhället.

• Vi vill successivt minska de stora underskotten i bytesbalansen och
statsbudgeten. De åtgärder som nu föreslås syftar till att nå dessa mål
genom både återhållsam förbrukning och ökad produktion.

• Vi vill göra kampen mot inflationen till en huvudfråga i den ekonomiska
politiken.

Inflationen tillsammans med de stora underskotten i bytesbalansen och
statsbudgeten utgör de allvarligaste problemen i den svenska ekonomin.
Socialdemokraterna har i fyra års tid varnat för den utveckling som har lett
fram till dagens mycket allvarliga situation. Gång på gång har vi lagt konkreta
förslag som har syftat till att begränsa dessa underskott och dämpa
inflationen. Varje år har vi presenterat budgetalternativ som skulle ha
förstärkt statsbudgeten med åtskilliga miljarder kronor. Dessa förslag har
alltid avvisats av den borgerliga riksdagsmajoriteten. Om dessa förslag hade
genomförts skulle budgetunderskottet i dag ha varit väsentligt lägre.

Vi måste naturligtvis i dagens situation utgå från det ekonomiska läge som
faktiskt råder och som till stor del är en följd av att den ekonomiska politiken
har utformats av de borgerliga partierna och inte av socialdemokraterna.
Men vi vill slå fast, att om insikten hos regeringen om budgetunderskottets
faror hade väckts tidigare, så skulle problemen i dag ha varit väsentligt
mycket mindre. Ett lägre budgetunderskott skulle med stor sannolikhet
också ha inneburit såväl ett mindre underskott i bytesbalansen som en lägre
inflationstakt.

Mot. 1980/81:71

6

Budgetpolitiken kan inte föras oberoende av den ekonomiska utvecklingen
i stort. Det är bl. a. nödvändigt att avväga budgetpolitiken mot
konjunkturutvecklingen. Om åtstramningsåtgärder behöver ske, bör de i
första hand sättas in under högkonjunkturer. De borgerliga regeringarna
valde emellertid, under den högkonjunktur som rådde 1979 och en stor del av
innevarande år, att inte bara avstå från åtstramningsåtgärder utan rentav
stimulera ekonomin. Därigenom kommer den totala efterfrågan att drivas
upp kraftigt. Denna politik har därför i hög grad bidragit till att öka
underskotten i såväl bytesbalansen som statsbudgeten och till att driva på
prisstegringarna.

Socialdemokraterna lade våren 1979 för sin del fram ett budgetalternativ
som på kort sikt förstärkte statsbudgeten med 4 miljarder kronor, och som
vid fullt genomslag skulle ha förbättrat statsfinanserna med hela 7 miljarder
kronor. Vi presenterade också ett förslag till skatteomläggning för 1980 till en
kostnad som understeg regeringens förslag med 1,5 miljarder kronor och som
hade en fördelningspolitiskt betydligt rättvisare profil.

Regeringen nödgades, till följd av den orättvisa fördelningsprofilen i den
skatteomläggning som faktiskt gjordes, under våren 1980 genomföra en
ytterligare skattelättnad om nära 1 miljard kronor. Det blev till följd av
skatteomläggningens utseende också nödvändigt för stora löntagargrupper
att delvis begära löneökningar enbart för att upphäva en del av de orättvisor
som uppstått. Vi kan således med fog slå fast att den socialdemokratiska
ekonomiska politiken varit väsentligt bättre avvägd än regeringspolitiken
med hänsyn till den konjunkturutveckling som ägt rum de senaste åren.

Även om vi, liksom tidigare, står fast vid den långsiktiga strävan att
nedbringa budgetunderskottet, vill vi till skillnad från regeringen inte sätta in
tyngdpunkten i besparingsåtgärderna i den nu begynnande lågkonjunkturen.
Den nedskärning av den totala efterfrågan i samhället som regeringen
förordar skulle leda till att långkonjunkturen 1981 ytterligare fördjupas med
en kraftig ökning av arbetslösheten som följd.

En sådan åtstramning skulle även försvåra möjligheterna att på sikt
återvinna balans i den svenska ekonomin. En rad företag skulle tvingas slå
igen och andra skulle nödgas inskränka driften. Härigenom skulle den
svenska ekonomin stå dåligt rustad inför nästa högkonjunktur med en
mindre produktionsapparat än tidigare. En ökning av efterfrågan i ett sådant
skede skulle till stor del resultera i ökad import. Även exportindustrin skulle
då stå sämre rustad att möta en internationell uppgång av efterfrågan. Som
följd härav skulle bytesbalansunderskottet öka ytterligare. Regeringens
ekonomiska politik riskerar att föra in den svenska ekonomin i en
nedåtgående spiral med minskande efterfrågan som medför att en del av
produktionskapaciteten slås ut, vilket i sin tur föder nya krav på begränsningar
av efterfrågan osv. och allt detta utan att någonsin leda till vare sig
intern eller extern balans.

Enligt tillgängliga bedömningar leder regeringens nu föreslagna åtgärder

Mot. 1980/81:71

7

endast till en marginell förbättring av bytesbalansen med ca 600 milj. kr.
1981. Jämfört med 1980 väntas underskottet ändå öka.

Socialdemokraternas strävan är att för 1981 åstadkomma en något större
total efterfrågan i ekonomin med högre sysselsättning och snabbare tillväxt.
Ett viktigt syfte är vidare att undvika att viktiga delar av produktionsapparaten
slås ut under konjunkturavmattningen. Efterfrågepolitiken har i vårt
förslag byggts upp så att den inte bör leda till någon större ökning av
underskotten vare sig i bytesbalansen eller i statsbudgeten. Genom att hålla
uppe sysselsättningen och aktiviteten i näringslivet kommer behovet av
särskilda insatser 1981 inom närings- och arbetsmarknadspolitiken att bli
mindre än vad som blir fallet med regeringens politik. Detta bör leda till både
en begränsning av statsutgifterna och, genom den högre ekonomiska
aktiviteten, större skatteinkomster till den offentliga sektorn.

Regeringens nu preciserade besparingsförslag uppgår till sammanlagt 3,6
miljarder kronor. En del av dessa utgörs av förslag till höjningar av olika
taxor och avgifter. Även socialdemokraterna sparar 3,6 miljarder kronor,
varav en del utgörs av avgiftshöjningar. Inriktningen av våra sparförslag är
dock annorlunda. Vi motsätter oss till stor del regeringens förslag till
nedskärningar av olika transfereringar till hushållen. Det bör i sammanhanget
påpekas att en icke oväsentlig del av dessa transfereringar, genom att
de utgör privat konsumtion, så småningom leder till skatteintäkter för staten i
form av moms och olika punktskatter. I stället lägger vi större vikt vid att
skära ned den offentliga konsumtionen, bl. a. i form av lägre försvarskostnader
och genom att begränsa byråkratins tillväxt.

I den del av vårt alternativ till regeringens förslag som avser avgiftshöjningar
och intäktsförstärkningar föreslår vi en del åtgärder som bl. a. syftar
till att fördela besparingarna på ett rättvisare sätt. Här kan särskilt nämnas
förslagen om höjningar av vissa avgifter för försenad uppbörd av skatt och
begränsningar av vissa avdrag. I detta sammanhang bör också nämnas det
förslag som vi senare kommer att lägga fram syftande till ett högre
skatteuttag på större förmögenheter och vårt avvisande av regeringens
förslag till lättnader av skatten på aktieutdelningar.

Vid sidan av de mera defensivt inriktade sparåtgärderna föreslår vi en rad
offensiva insatser. De syftar till att stärka den svenska ekonomin på både kort
och lång sikt. Hit hör åtgärder inom näringspolitiken, forskning och
utveckling, bostadsbyggandet, energipolitiken och sparstimulerande åtgärder
inom skattepolitiken. Dessa förslag kommer att presenteras senare i
denna motion.

Den något större totala efterfrågan i ekonomin som vi är beredda att
acceptera utgörs helt av effekten av våra offensiva förslag. Om dessa förslag
förverkligas leder de till en förstärkning av de produktiva krafterna i vår
ekonomi. Genom ökade investeringar och en förstärkning av FoU-insatserna
i den svenska ekonomin läggs en grund för en större produktion och en
förnyelse av näringslivets struktur.

Mot. 1980/81:71

Härigenom uppnås på sikt även positiva verkningar för såväl statsfinanserna
- genom ökade inkomster - som bytesbalansen - genom ökad export
och förbättrad förmåga att ersätta import. De offensiva insatserna är i
betydande utsträckning utformade så att den belastning på bytesbalansen
som inledningsvis kan uppkomma blir ringa. Ett ökat bostadsbyggande
verkar stimulerande både på sysselsättning och på delar av den svenska
industrin. Importinnehållet i byggproduktionen är dock mycket begränsat.
Insatserna inom näringspolitiken syftar till att stärka det svenska näringslivets
konkurrenskraft och att förnya dess struktur. Åtgärderna inom
energipolitiken syftar direkt till en bättre hushållning med energi och till att
ersätta olja med andra energislag. Sådana åtgärder är förmodligen de som på
kort sikt ger de största positiva effekterna på bytesbalansen. Åtgärderna
inom skattepolitiken syftar bl. a. till att öka hushållssparande! genom att
göra detta attraktivare i förhållande till andra, mera improduktiva penningplaceringar.

Vår politik syftar också till att på ett verksamt sätt nedbringa inflationstakten.
Av avgörande betydelse är därvid att goda förutsättningar skapas för
nästa avtalsrörelse. Det är då särskilt viktigt att skatteomläggningen för 1981
ges en sådan utformning att det blir möjligt för löntagarna att bibehålla
oförändrade reallöner med låga nominella löneökningar. Skatteomläggningen
måste även ges en fördelningspolitiskt rättvis profil. För att vårt förslag till
skatteomläggning för 1981 skall vara möjligt att förena med en lugn pris- och
löneutveckling är det nödvändigt att införa ett allmänt prisstopp i början av
nästa år.

Den av regeringen föreslagna skatteomläggningen uppfyller inte de krav
som här angivits. Den bygger in en hög historisk inflationstakt i skatteskalorna
och tvingar betydande löntagargrupper att begära särskild kompensation
enbart för att återställa rimliga lönerelationer.

En rad av våra övriga förslag syftar också till att begränsa prisstegringarna.
Här bör nämnas vårt förslag till skärpt skatt på realisationsvinster, våra
förslag til stimulanser av hushållssparande!, till att begränsa konsumtionskrediterna
och till att motverka de skattekrediter som de nuvarande låga
avgifterna inom uppbördssystemet i praktiken ger upphov till. Även de första
steg som tas för att begränsa underskottsavdragen bör ses i detta sammanhang.
Vi motsätter oss också den nedrustning av samhällets prisövervakning
som regeringen nu håller på att genomföra. Genom att vi avvisar vissa olika
prishöjande åtgärder, bl. a. de minskningar av livsmedelssubventionerna
som regeringen avser att genomföra, kan vi dessutom begränsa de
prisökningar som kan förväntas i början av nästa år och som erfarenhetsmässigt
leder till en rad kompensationskrav. Slutligen bör nämnas vårt krav
på en skärpt priskontroll inom bostadsbyggandet.

Mot. 1980/81:71

9

3 Vår syn på regeringens förslag

3.1 Regeringens handläggning av propositionen
Ofullständiga förslag

När riksdagen föreläggs en proposition av regeringen, måste vissa
grundläggande krav vara uppfyllda.

De förslag som läggs fram skall vara klart och ordentligt redovisade till
innebörd och konsekvenser. Det skall vara möjligt för riksdagen - liksom för
den intresserade allmänheten - att bedöma det sakliga innehållet. Kostnadsberäkningar
måste redovisas så att de kan härledas ochföljas. Det är särskilt
viktigt att dessa krav uppfylls när det gäller regeringsförslag som förs fram i
en proposition utan att tidigare ha varit föremål för utredning och
remissbehandling.

I detta avseende fyller den nu framlagda propositionen inte ens mycket lågt
ställda krav.

Det mest uppseendeväckande exemplet därvidlag utgör förslaget om en ny
metod för fastställande av basbeloppet.

För det första är redovisningen av förslaget som sådant oklart utformad.
Statsministern påstår sålunda att det skulle vara ”oljeprisstegringar och
höjda indirekta skatter” som inte längre skall ingå i värdesäkringen. Men av
vad socialministern säger framgår att effekterna är betydligt vidare. Vid
beräkningen av det urholkade basbeloppet skall bortses från indirekta
skatter, tullar, avgifter men tillägg göras för subventioner. Likaså skall
bortses från inverkan på prisläget av ändrade energipriser (dvs. fjärrvärme,
eldningsolja, hushållsgas, elström och bensin). Statsministerns redovisning
är således direkt vilseledande.

För det andra är den närmare konstruktionen av det nya basbeloppet inte
särskilt tydligt redovisad. I den allmänna debatten har man från regeringens
sida hävdat att vi inte kan kompensera oss för utifrån kommande
oljeprisstegringar. Regeringens modell innebär emellertid att även om
energipriserna långsiktigt kommer att stiga långsammare än övriga priser vilket
skulle vara en för den svenska ekonomin och utrikeshandeln mycket
gynnsam utveckling - kommer någon kompensation inte ens att ges i detta
fall. Eftersom energipriserna väger med nära en tiondel av index är detta en
betydande förändring.

För det tredje har regeringen inte ens klart för sig vilka effekter den
föreslagna försämringen av värdesäkringen får. Ekonomiministern säger
nämligen att den ”torde ... i första hand påverka folkpensioner, ATPpensioner,
delpensioner, studiemedel och bidragsförskott”. Uraktlåtenheten
att för riksdagen redovisa konsekvenserna är så mycket mer upprörande
som regeringen till sitt förfogande har två dataregister från vilka det är
möjligt för ekonomiministern och hans kolleger att inhämta information
härvidlag. Enligt vad vi erfarit finns ordet basbelopp i inte mindre än 35

Mot. 1980/81:71

10

författningar (enligt justitiedepartementets register) samt i 130 författningar
(i statsrådsberedningens register).

Till riksdagens, allmänhetens och inte minst regeringens information
redovisar vi de 35 förstnämnda författningarna nedan:
giftermålsbalk
konkurslag
kommunalskattelag
lag om arvsskatt och gåvoskatt
rättegångsbalk
föräldrabalk
militärersättningslag
uppbördslag

statens pensionslöneförordning

statens allmänna tjänstepensionsreglemente

förordning med tilläggsbestämmelser till statens allmänna tjänstepen

sionsreglementet

lag om allmän försäkring

lag om bidragsförskott

arbetsmarknadskungörelse

lag om ändring av vissa underhållsbidrag

lag om statlig lönegaranti vid konkurs

kungörelse om sjömanspension

rättshjälpslag

studiestödslag

studiestödsförordning

förordning om statligt stöd till kommersiell service i glesbygd

lag om delpensionsförsäkring

trafikskadelag

bokföringslag

lag om arbetsskadeförsäkring

förordning om ändring av vissa statliga tjänstepensioner fr. o. m. den 1
juli 1976

förordning om utbetalning av statliga tjänstepensionsförmåner och vissa

socialförsäkringsförmåner m.m.

lag om krigsskadeersättning till sjömän

lag om uppräkning av yrkesskadelivräntor m.m.

brottsskadelag

förordning om ändring av livräntor enligt äldre statliga tjänstepensions

bestämmelser

jordbruksbokföringslag

förordning om ändring av vissa underhållsbidrag
förordning om statligt stöd till glesbygd
rättshjälpsförordning
Ändringen i basbeloppet berör således en stor del av lagstiftningen. Nära
nog alla departement är berörda, men berörda statsråd lämnar riksdagen i

Mot. 1980/81:71

11

okunnighet om konsekvenserna av regeringens förslag. Utbildningsministern
bryr sig således t. ex. inte om att redovisa att det ändrade basbeloppet
får konsekvenser för högskolans studerande.

Men basbeloppet spelar också en viktig roll utanför lagstiftningens
område. Inom arbetsmarknaden finns en rad avtal där en anknytning sker till
basbeloppet.

Så gäller t. ex. att den särskilda tilläggspensionen (STP), som utgår till
arbetare inom den privata sektorn, grundas på basbeloppet. Även övriga
avtalsförsäkringar drabbas av urholkningen av basbeloppet. I första hand blir
det kännbart för tjänstegrupplivförsäkringen men det kan också komma att
gälla för avgångsbidragsförsäkringen, avtalsgruppsjukförsäkring och trygghetsförsäkring
vid arbetsskada.

De samlade konsekvenserna för löntagare med olika typer av pensioner
(statsanställda, kommunalanställda, privatanställda tjänstemän resp. arbetare)
torde kunna bli mycket olika. Detta beror på de skilda konstruktionerna
av pensionssystemen. En tydlig effekt av regeringens förslag är dock
att de privatanställda arbetarna drabbas hårdast.

Men också i andra avtal ingår basbeloppet (försäkringsväsendet, enskilda
avtal, kommuners och landstings beslut osv).

Det har givetvis inte varit möjligt för oss att i detta sammanhang göra en
fullständig kartläggning av vad regeringsförslaget bara i denna del kommer
att leda till. Regeringen skulle givetvis, om den velat handlägga denna fråga
korrekt och i överensstämmelse med vår lagstiftningspraxis, ha låtit utreda
och remissbehandla denna fråga. Med sina förslag åstadkommer man nu
omfattande försämringar av den sociala tryggheten för stora befolkningsgrupper
men också en betydande rättsosäkerhet om hur ingångna avtal och
överenskommelser skall tolkas.

Enbart av här anförda skäl borde propositionen i denna del blankt avslås
och skickas tillbaka till regeringen.

Ett annat exempel på den ytterst bristfälliga handläggningen kan hämtas
från statsrådet Mogårds förslag.

Hon föreslår att antalet direkt lärarledda timmar i gymnasieskolan skall
minskas med tio procent, på alla linjer och kurser sammantagna. Hur detta
kan komma att påverka skolan behandlas i motioner av socialdemokraterna i
utbildningsutskottet. En viss del av denna minskning skall dock återgå så att
reduktionen totalt torde bli ca sex procent. Huruvida de resurser som avses
bli återförda till gymnasieskolan direkt kommer att kompensera bortfallet
går inte att bedöma.

Under 1960- och 1970-talen har flera förändringar av gymnasieskolans timoch
kursplaner skett. I samband med 1962 års beslut om grundskola infördes
fackskolan. Detta hade förberetts av 1957 års skolberedning. 1964 fattades
beslut om en omfattande förändring av det dåvarande gymnasiet, ett förslag
som var grundat på gymnasieutredningens förslag. Samma år togs också ett
nytt beslut om fackskolan, nu på förslag av fackskoleutredningen. 1968

Mot. 1980/81:71

12

underställdes riksdagen förslag om en ny utformning av yrkesutbildning,
vilket hade sin grund i yrkesutbildningsberedningens betänkande. 1970
beslöts om en förändring av de tidigare s.k. fackskolelinjerna. Beslutet hade
föregåtts av ett arbete inom skolöverstyrelsen. Samma år fattades beslut om
skogsbrukslinjen, utarbetat av en organisationskommitté. 1976 tillsatte så
den socialdemokratiska regeringen en ny utredning om den gymnasiala
utbildningen.

Vad vi här kort angett visar att förändringarna på skolans område alltid
föregåtts av ett noggrant utredningsarbete, vari inte minst berörda organisationer
och myndigheter fått medverka. Nu avser regeringen att själv ta
ansvaret för det tim- och kursplanearbete som skall ske efter riksdagens
beslut. Det är således två viktiga förändringar som därmed annonserats:
betydelsefulla förändringar för skolan behöver inte föregås av utredning och
allmän diskussion, regeringskansliet avser att ta över den pedagogiska
myndighetens uppgifter.

Ytterligare exempel på det bristfälliga beslutsunderlaget kan hämtas från
kommunikationsdepartementet.

Kommunikationsministern räknar med att spara 15 milj. kr. i den statliga
färjeverksamheten. Det skall enligt propositionen åstadkommas genom
nedläggningar, övergång till tvåskift och nattuppehåll. Man studerar också
möjligheterna att avgiftsbelägga färjorna och överföra vissa färjor till privata
samfälligheter. Någon konkret redogörelse för hur man skall åstadkomma
besparingen på 15 milj. kr. - ca 10 procent av hela kostnaden för den statliga
färjeverksamheten - ges inte.

Kommunikationsministern lägger fram en s.k. strukturplan för statens
järnvägar. Genom rationaliseringar, investeringar och en aktiv prispolitik
räknar han med en förbättrad lönsamhet och en direkt budgetavlastning för
budgetåret 1981/82 på drygt 300 milj. kr. Redovisningen är mycket allmänt
hållen och ger inget som helst besked om hur de olika åtgärderna kan tänkas
samverka för att komma till rätta med SJ:s ekonomiska problem. Det gäller
t. ex. i vilken utsträckning taxehöjningar skall tillgripas för att SJ skall nå sina
ekonomiska mål. Den s.k. strukturplanen ges inget konkret innehåll utan
reser endast en rad frågetecken: Vilken roll kommer SJ att spela i den nya
regionala trafikpolitiken? På vilka områden finns rationaliseringsmöjligheter
inom SJ? Hur lägger man upp prispolitiken för att lågprissatsningen inte skall
urholkas?

De exempel vi här angett visar på betydande brister i underlaget för de
förslag som föreläggs riksdagen för beslut.

Besparingarnas omfattning

Omfattningen av besparingarna på statsbudgeten uppges i propositionen
utgöra 6 370 milj. kr. på helår räknat.

För en rad av de som besparingar upptagna punkterna återfinns dock inte

Mot. 1980/81:71

13

förslag som är möjliga att bedöma. I åtskilliga fall är man också från
regeringens sida tydligen medveten härom. Man avser att ”återkomma” till
frågan senare eller man låter riksdagen ”ta del” av ett löst resonemang om en
minskning av ett anslag med ett visst belopp.

Flera exempel kan lämnas härpå.

Försvarsministern avser att göra en besparing inom försvarsdepartementets
område 1981/82 med 300 milj. kr. Det är tillfredsställande. Men denna
besparing kan rimligen inte räknas som en helårseffekt, eftersom regeringen i
prop. 1980/81:4 föreslagit en planeringsram för det militära försvaret som
inte innebär någon utgiftsbegränsning.

Socialministern har räknat sig till godo en höjning av öppenvårdsavgifterna
om 250-300 milj. kr. Men denna är beroende av förhandlingar med
sjukvårdshuvudmännen vilka skall äga rum i början av nästa år.

Ekonomiministern har upptagit besparingar om 10 milj. kr. Några
konkreta anvisningar eller förslag om hur detta belopp kan nås finns dock
inte.

Utbildningsministern räknar sig till godo förslag vars innebörd och
konsekvenser inte går att bedöma på grundval av propositionen. Det gäller
t. ex. förslagen om minskat tidnings- och tidskriftsstöd, om nedläggningen av
barnfilmrådet och om minskade bidrag till studiecirkelverksamheten.

De mest omfattande förändringar som bostadsministern föreslår saknar i
allt väsentligt detaljer som gör det möjligt att bedöma förslagen. En
besparing med 600 milj. kr. på räntebidragen annonseras, men inget sägs om
hur denna skall nås; det är f.ö. tveksamt om det är en besparing före eller
efter ränteavdragseffekten som avses. I fråga om bostadsbidragen gäller att
regeringen bl. a. avser att sänka inkomstgränsen för hushåll utan barn.
Någon särskild gräns anges inte, men likväl anser man sig kunna göra en
bedömning av besparingseffekten. För energisparandet förutses en besparing
om 300 milj. kr. Några konkreta förslag framläggs inte, utan de skall
komma våren 1981.

Även för jordbruks-, handels-, industri- och kommundepartementen
gäller för flertalet besparingsförslag att regeringen avser att återkomma med
konkreta förslag vid en senare tidpunkt.

Som framgår redan av denna exemplifiering är det åtskilliga förslag från
regeringen som inte är möjliga att bedöma till innehåll eller konsekvenser. Vi
har i allmänhet valt att avstå från att nu ta ställning i dessa frågor. Det får
anses vara mycket otillfredsställande att regeringen redovisar ett så dåligt
beslutsunderlag för riksdagen.

Regeringen uppger sina besparingar till ca 6,4 miljarder kronor i
helårseffekt. Man har då inräknat effekten på statsskuldräntor av momshöjningen
(300 milj. kr.), dvs. en följd av ett redan fattat beslut. Vidare
inräknar man en engångsbesparing på det militära försvaret med 300 milj. kr.
Enligt vår bedömning utgörs dessutom ett belopp om drygt 2,1 miljarder
kronor av besparingar som nu redovisas ytterst ofullständigt och därför ej går

Mot. 1980/81:71

14

att bedöma. De egentliga besparingar som regeringen nu framlägger förslag
om uppgår således till ca 3,6 miljarder kronor för helår.

Besparingarnas inriktning

I den offentliga debatten har man från regeringens sida önskat ge intrycket
att tyngdpunkten i besparingsprogrammet skulle läggas på den offentliga
verksamheten. Det är emellertid ett blygsamt sparbelopp som härrör ur
direkta ingrepp i statens egen verksamhet, främst antagningsminskningar
m.m. i högskolan och vissa rationaliseringar inom SJ:s godshantering. Totalt
sett torde det vara fråga om bestående besparingar om 250-300 milj. kr. I
detta sammanhang har vi inte beaktat besparingarna inom försvaret, den
uteblivna flyttningen av Utbildningsradion och de nedsatta investeringarna i
polishus, eftersom det rör sig om engångsbesparingar som inte ger någon
långsiktig spareffekt.

Huvuddelen av besparingsförslagen träffar i stället enskilda, kommuner
och organisationer. Genom höjda avgifter och taxor samt försämrade sociala
förmåner minskar köpkraften hos hushållen genom de nu preciserade
förslagen med ca 2,4 miljarder kronor. De tills vidare blott aviserade
förslagen innebär åtstramningar på ytterligare ca 1,6 miljarder kronor.
Kommuner och församlingar drabbas av försämrade statsbidrag med ca 0,5
miljard kronor. Bidragen till organisationer, industrin m. fl. minskar med
samma belopp.

Regeringens sparpaket avser alltså inget annat än en ny nedpressning av
levnadsstandarden med samma innebörd som de stora skattehöjningar den
borgerliga riksdagsmajoriteten beslutat om tidigare denna höst.

3.2 Sysselsättningen
Sysselsättningen 1976-1980

Under åren 1976-1980 har sysselsättningen i privat verksamhet fallit
tillbaka. Det totala antalet sysselsatta i denna del av ekonomin har minskat
med nära 50 000 personer från första halvåret 1976 till samma tid 1980.
Särskilt kraftig har nedgången varit inom tillverkningsindustrin som förlorat
nära 70 000 arbetstillfällen.

Endast genom en snabb ökning av antalet sysselsatta i den offentliga
sektorn - främst i kommunerna - och en långa tider maximal insats av
beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning har en kraftig stegring av
den öppna arbetslösheten kunnat förhindras. Således steg antalet sysselsatta
i offentlig tjänsteproduktion under de här aktuella åren med nära 190 000
personer.

Vid regeringsskiftet 1976 var den offentliga sektorns ekonomi i god
ordning. Beslut om utgiftsökningar hade regelmässigt följts upp med beslut
om motsvarande inkomstförstärkningar. Statens budget var i god balans.

Mot. 1980/81:71

15

Med det borgerliga makttillträdet hösten 1976 inleddes en politik som
syftade till att genom inkomstöverföringar från staten till företagen öka det
svenska näringslivets internationella konkurrenskraft, dess investeringsvilja
och därmed den totala sysselsättningen. Till följd av denna politik
dränerades statsbudgeten under åren 1977-1979 på mångmiljardbelopp.

Detta till trots misslyckades de borgerligas strategi. Sysselsättningssituationen
förvärrades snabbt. Omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder
blev enda utvägen. Kostnaderna för dessa insatser försvagade ytterligare den
offentliga ekonomin.

Sysselsättningen 1981

Som vi tidigare visat har den borgerliga regeringen försatt sig i ett läge som
föranleder den att göra hårda ingrepp för att häva bristen på balans i den
svenska ekonomin. Den väg som regeringen med förslagen om köpkraftsindragningar
och s.k. sparplan nu beträder torde få ytterst allvarliga
konsekvenser för sysselsättningen. Två skäl talar härför.

För det första sätts den åtstramning som regeringen förordar in i
inledningsfasen av en konjunkturdämpning.

För det andra gäller att den tidigare snabba ökningen av antalet sysselsatta
i offentlig sektor nu synes dämpas. Sedan maj månad i år kan avläsas en
tydligt långsammare expansion i den offentliga sysselsättningen. Särskilt
oroande för sysselsättningen och arbetslöshet under år 1981 är det faktum att
stagnationen inträffar redan innan regeringens momshöjning och sparpaket
fått genomslag i kommunernas ekonomi. När detta sker torde den offentliga
sysselsättningsutvecklingen försvagas ytterligare.

Vårt land har därmed försatts i ett läge där en av alla väntad
konjunkturbetingad nedgång i den privata sektorns sysselsättning förstärks
genom regeringens olika skattehöjningar för att begränsa köpkraften. Detta
tillåts ske samtidigt sorn en stagnation i den offentliga sysselsättningen redan
tidigare kunnat registreras. Men inte nog med detta. Den sparplan som
regeringen nu anser sig tvingad tillgripa för att hejda en fortsatt urgröpning
av den offentliga ekonomin försvagar ytterligare sysselsättningsutvecklingen
i offentlig sektor.

Resultatet blir arbetslöshet. Detta står klart för envar. Så även för
regeringen. I propositionen om besparingar i statsverksamheten konstateras
öppet att de riktlinjer för politiken som regeringen förordar endast kan
reducera omfattningen av ”den arbetslöshet som inte kan undvikas”. Först
mot slutet av 1981 och under 1982 kan det enligt regeringen bli fråga om en
återhämtning.

Omdömet om denna politik kan bara bli ett. För första gången på
decennier har en svensk regering försatt sig i ett läge där en aktiv
stabiliseringspolitik för att värna sysselsättningen överges för en åtstramningspolitik
som framtvingas till följd av tidigare missgrepp i handhavandet

Mot. 1980/81:71

16

av landets ekonomi. För första gången sedan 1930-talet för en svensk
regering med öppna ögon en arbetslöshetsskapande politik.

Samtidigt som regeringen presenterar sin åtstramning görs allmänna
uttalanden om vissa insatser i form av beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning
för dem som kommer att kastas ut i arbetslöshet till följd av
åtstramningspolitiken. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder ingår som viktiga
delar i en samordnad politik för tillvaratagande av landets arbetskraftsresurser
och därmed för att trygga den enskildes rätt till en trygg sysselsättning.
Isolerade insatser i form av beredskapsarbeten och utbildning till människor
som drabbas av arbetslöshet som en direkt följd av medvetna ekonomiskpolitiska
åtgärder har däremot föga med sysselsättningsskapande politik att
skaffa.

Kvinnor och ungdom drabbas först

Under 1970-talet kunde vi glädjas åt en snabb förstärkning av sysselsättningsmöjligheterna
för kvinnor. Antalet sysselsatta kvinnor steg mellan åren
1970 och 1979 med nära 350 000. Genom denna utveckling skapades faktiska
förutsättningar för ett ändrat innehåll i kvinnors och mäns könsroller och
därmed ökad jämställdhet mellan könen.

De ekonomisk-politiska åtgärder som regeringen nu föreslår får, i
kombination med tidigare köpkraftsindragningar, en dämpande effekt på
produktionen och sysselsättningen. Särskilt hårt torde åtgärderna komma att
slå mot tjänsteproduktionen, privat såväl som offentlig. Därmed riktas
regeringspolitikens udd mot kvinnornas sysselsättningsmöjligheter. Redan i
utgångsläget är kvinnornas situation på arbetsmarknaden klart svagare än
männens. I september 1980 uppgick antalet arbetslösa kvinnor till 60 000.
Detta motsvarar 3,1 % av den kvinnliga arbetskraften. Den ytterligare
försvagning som nu följer av regeringens politik blir ett direkt hot mot de
framgångar som under det gångna decenniet vunnits i jämställdhetsarbetet.

Från sysselsättningspolitiska utgångspunkter framstår konsekvenserna av
regeringsförslagen för den kommunala verksamheten som särskilt alarmerande.
Som exempel kan anföras nedskärningarnas effekter på skolans
område.

Sakkunniga beräkningar visar att den ökning av klassstorlekarna på
mellanstadiet som nu förordas av regeringen innebär ett bortfall av ca 1 000
lärartjänster. Nedskärningen av antalet lärartimmar på linjer och specialkurser
svarar mot ett bortfall av 1 000-1 500 lärare. Neddragningen av
servicen i skolan torde ytterligare reducera personalbehovet med 2 000-3 000
tjänster. Bara på skolans område skulle regeringens nedskärningar sålunda
drabba ca 5 000 heltidstjänster.

Under åren med borgerlig regering har arbetslösheten bland ungdom varit
stor. För samtliga dessa år redovisas i genomsnitt mer än 30 000 arbetslösa i

Mot. 1980/81:71

17

åldrarna 16-24 år. Endast genom offentliga och då främst kommunala
insatser har en ännu högre öppen ungdomsarbetslöshet kunnat förhindras.

De nedskärningar som nu föreslås drabbar i betydande omfattning den
kommunala verksamheten. Därmed minskar förutsättningarna för fortsatta
sysselsättningsinsatser för unga i kommuner och landsting. Den redan
tidigare allvarliga ungdomsarbetslösheten hotar följaktligen att ytterligare
förvärras. Hotet förstärks genom regeringens köpkraftsindragningar, vilka
leder till dämpad nyrekrytering i den privata varu- och tjänsteproduktionen.

Arbetsmarknadspolitiken 1980-1981

Konjunkturinstitutet har beräknat att de sammantagna effekterna av
konjunkturdämpningen och de tidigare beslutade skattehöjningarna blir en
ökning av arbetslösheten med 70 000 personer. Härtill kommer nu effekterna
av sparplanen, varvid arbetslösheten kan förväntas stiga till ännu högre
nivåer. Det torde därmed stå klart att mycket stora anspråk kommer att
ställas på sysselsättningspolitikens sista försvarslinjer - beredskapsarbeten
och arbetsmarknadsutbildning.

Genom framsynt planering har arbetsmarknadsverket frigjort kapacitet
för en inte oväsentlig ökning av antalet sysselsatta i dessa verksamheter.
Därmed har fysiskt utrymme skapats för en sådan ökning av de arbetsmarknadspolitiska
insatserna att en stegring av den öppna arbetslösheten
ytterligare någon tid bör kunna undvikas. Utvecklingen av den öppna
arbetslösheten under de kommande månaderna blir ett mått på regeringens
vilja att hålla den traditionella arbetsmarknadspolitiken intakt.

Redan våren 1980 fann riksdagen anledning understryka vikten av en hög
arbetsmarknadspolitisk beredskap. Sålunda konstaterades (AU 1979/80:21)
dels att volymen beredskapsarbeten 1980/:81, och därmed behovet av
anslagsmedel för detta ändamål, slutgiltigt fick avgöras av konjunkturutvecklingen,
dels att anvisade medel för arbetsmarknadsutbildning vid en
försämring av läget på arbetsmarknaden kunde visa sig vara tilltagna i
underkant och att behov av tilläggsanslag kunde uppstå.

Det torde numera stå helt klart att arbetsmarknadsläget går mot en
försvagning. Ett genomförande av regeringens förslag till nedskärningar i
den offentliga verksamheten fördjupar denna nedgång. Den arbetsmarknadspolitiska
beredskapen bör följaktligen omgående skärpas. Som särskilt
angeläget framstår det därvid att den verksamhetsplanering som nu
genomförs inom arbetsmarknadsutbildningen med utgångspunkt i riksdagens
konjunkturneutrala bedömning av verksamhetsvolymen budgetåret
1980/81 omgående revideras i syfte att möjliggöra en snabb utbyggnad av
utbildningen redan under de kommande vintermånaderna.

I en särskild motion från socialdemokraterna i arbetsmarknadsutskottet

2 Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 71

Mot. 1980/81:71

18

hemställs att vad vi här anfört rörande skärpt arbetsmarknadspolitisk
beredskap av riksdagen ges regeringen till känna.

3.3 Fördelningspolitiska effekter

Det beslut som den borgerliga regeringen drev igenom vid den urtima
riksdagen i form av skattehöjningar innebar, som vårt parti påpekade,
ytterligare ett steg på vägen mot en alltmer orättvis fördelningspolitik. De nu
framlagda förslagen accentuerar detta ytterligare. Regeringen vill i propositionen
göra gällande att förändringarna är ytterst måttliga och i varje fall
inte drabbar de svagaste hushållen. Bevisningen härför saknas dock. Vi har
därför ansett det angeläget att ge en så samlad bild som möjligt av
regeringens politik som den utformats denna höst. Dvs. vi kommer att belysa
effekterna av både skattehöjningarna under den urtima riksdagen och de nu
framlagda förslagen.

Höjd moms, höjda punktskatter

Besluten vid den urtima riksdagen om höjningar av momsen och
energiskatterna leder till ökade påfrestningar för främst barnfamiljerna.

Inom Landsorganisationen har man, med hjälp av material från hushållsbudgetundersökningen
1978, undersökt effekten för tre olika typer av
arbetarfamiljer med barn. Denna undersökning visar följande:

Effekt av	Ensamstående med barni	Två vuxna, två barn	Två vuxna, tre barni
Momshöjning	830	1 302	1 395
Bensinskattehöjning Ökad kostnad för hushålls	130	342	332
energi	74	156	200
	1 034	1 800	1927
Barnbidragshöjning	280	400	640
Minskad disponibel inkomst	754	1 400	1 287

l För ensamstående i genomsnitt 1,4 barn, för trebarnsfamilj i genomsnitt 3,2.

Det är således så att dessa familjer bara genom de beslutade skattehöjningarna
får betydande minskningar av sin disponibla inkomst. Till skillnad
mot vad statsministern påstår i den nu aktuella propositionen är det inte så att
de sämst ställda kompenseras genom barnbidragshöjningen. Högst en
tredjedel av utgiftsökningen täcks av denna höjning.

Alla de vars disponibla inkomst påverkas av förändringar av basbeloppet t.
ex. pensionärer, handikappade som har förtidspension och högskolestu

Mot. 1980/81:71

19

derande - har denna gång fått eller kommer att få kompensation för
höjningen av momsen m.m. Genom den urholkning av basbeloppet som
regeringen nu föreslagit kommer detta inte att ske i framtiden. Även de
kommer då att få betala skattehöjningarna i form av sänkt standard.

Det nya, urholkade basbeloppet

Den föreslagna urholkningen av värdebeständigheten avser stora delar av
det sociala trygghetssystemet (folkpensioner, ATP, delpensioner,
handikappersättning, vårdbidrag, arbetsskadeförsäkring etc.). Därmed
påverkas levnadsstandarden för stora grupper. I följande sammanställning
anges det antal som påverkas (efter typ av förmån).

Typ av förmån	Folkpensio nering	ATP
Ålderspension	1 394 500	850 000
Förtidspension	297 000	210 000
Hustrutillägg	54 000
Änkepension	82 500	245 000
Barnpension	42 500	45 000
Handikappersättning, vårdbidrag m.m.	89 200

Antalet personer med delpensionsförsäkring utgjorde i början av året
drygt 50 000, antalet barn för vilka bidragsförskott utgår ca 220 000 och
antalet studiemedelstagare ca 130 000.

Effekterna av regeringens förslag beror naturligtvis på hur snabbt de
indirekta skatterna kommer att höjas och på takten i energiprishöjningarna.
Om det nya systemet hade tillämpats från regeringsskiftet 1976, skulle t. ex.
pensionärerna i dag har förlorat en månads pension per år.

Om man skulle anta att utvecklingen i fråga om energipriser, indirekta
skatter och prisnivå under de kommande åren bleve densamma som under de
senaste fyra åren, erhålles (enligt LO:s beräkningar) följande procentuella
minskning av köpkraften:

Antal år efter Procentuell minskning

”rensningen” av köpkraften

1 2,3

2 4,5

3 6,7

4 8,8

5 10,9

6 12,9

7 14,9

8 16,8

9 18,7

10 20,5

Mot. 1980/81:71

20

Också andra antaganden kan göras, bara berörande energipriser och
allmän prisutveckling. Om prisökningarna på varor och tjänster uppgår till 10
procent per år och prishöjningarna på energi sätts till resp. 10 och 15 procent
per år, fås följande serie som belyser urholkningen av pensioner m.m.

År	Urholkning energipriser 10 %/år	vid ökning av 15 %/år
1980	_	_
1985	4%	6%
1990	8%	12%
1995	12%	18%
1999	15%	22%

Lägger man därtill effekten av en urholkning genom en ökad indirekt
beskattning, blir konsekvenserna synnerligen stora.

Regeringsförslaget medför således även vid en prishöjning på energi som
inte är större än övriga prishöjningar en kraftig köpkraftsminskning. Detta
blir särskilt kännbart för ATP-pensionärerna.

Minskade matsubventioner

I propositionen föreslår regeringen en avveckling av livsmedelssubventionerm.m.
som totaltuppgår till 700 milj. kr. Det betyder att matpriserna, med
hänsyn till moms-effekten, kommer att stiga med ca 850 milj. kr.
Konsumentprisindex kommer att stiga med 0,5 procent enbart genom dessa
åtgärder. För denna prisökning ges ingen kompensation enligt de nya
reglerna för basbeloppet.

Denna ökning kan synas vara marginell. Men den skall ses mot bakgrund
av den risk för stora matprishöjningar som ändå föreligger under nästa år.
Kompensationskraven från jordbruket torde enligt många bedömare röra sig
i miljardklassen vid varje aktuell tidpunkt för förändring av priserna.

Höjda priser slår, på grund av skillnader i sammansättningen av olika
gruppers konsumtion, särskilt hårt mot barnfamiljer och låginkomsttagare.
Därmed kommer dessas levnadsstandard att ytterligare pressas tillbaka.

Försämrade bostadsbidrag

Bostadsbidragen utgör ett av de medel samhället har till sitt förfogande för
att stödja ekonomiskt svaga grupper. Inkomståret 1977 gav bidraget ca 5
procent av det då normala arbetarhushållets disponibla inkomst (vid en
inkomst om 60 000-70 000 kr. och med två barn).

Den borgerliga regeringen har fört en medveten politik i syfte att urholka
bostadsbidragen till barnfamiljer och andra. Antalet hushåll med bostadsbidrag
har utvecklat sig på följande sätt de senaste åren (1 000-tal):

Mot. 1980/81:71

21

	Dec. 75	Dec. 78	Maj 79	Dec. 79	Maj 80
Makar med barn	439	304	277	271	258
Ensamst. med barn	131	144	135	141	136
Hushåll utan barn	90	117	90	101	74
Totalt	660	565	502	513	468

Det är således nära 200 000 hushåll som under de senaste åren förlorat sina
bostadsbidrag. Den utvecklingen kommer tyvärr med regeringens politik att
fortsätta, av skäl som utvecklas nedan.

Vid vårriksdagen genomdrev regeringen att inkomstgränsen för oreducerat
bidrag för ensamstående med barn sänktes från 38 000 till 30 000 kr. Det
innebär att bostadsbidraget minskar med 100 kr. i månaden; många torde
helt gå miste om sitt bidrag. Dessa försämringar inträffar den 1 januari
1981.

Också för makar med barn och hushåll utan barn sker ändringar till det
sämre. För den förra gruppen hålls både nedre och övre inkomstgräns
oförändrade, för den senare aviseras i den nu aktuella propositionen en
minskning av inkomstgränsen för ensamstående utan barn.

Delvis kan här redovisade försämringar motverkas av förändringar i
hyresgränser och höjningar av det statliga bostadsbidraget.

En särskild grupp som kan väntas få stora försämringar i fråga om sitt
bostadsstöd är de studerande vid högskolorna m. fl. Regeringen föreslår
nämligen att studiemedel - som ju huvudsakligen är återbetalningspliktigaskall
räknas som inkomst vid prövning av rätten till bostadsbidrag. För
många kan det röra sig, även vid förvärsinkomster under dem som en
studerande kan ha och likväl få fulla studiemedel, om försämringar med 100
kr. i månaden. Tillsammans med urholkningen av studiemedlens värdebeständighet
blir det betydande summor.

Slutligen berörs även pensionärer med kommunalt bostadstillägg. De som
har folkpension och pensionstillskott kan i dag få ha en inkomst därutöver om
2 000 kr. för ensamstående (3 000 för makar) utan att bostadsbidraget
reduceras. Detta fribelopp halveras nu, vilket leder till ett sänkt bostadsbidrag,
med intill 330 kr./år för ensamstående och 500 kr. för makar. Ca
500 000 pensionärer torde beröras.

Räntebidrag

Regeringen aviserar i propositionen sin avsikt att föreslå ändrade regler för
räntebidragen i bostadsbeståndet. En besparing om 600 milj. kr. skall
därmed nås.

Vi avser senare att, när förslaget lagts fram för riksdagen, ta ställning till
det. En förändring av detta slag får dock den fördelningspolitiska konsekvensen
att ränteavdragen i stället kommer att öka. Och därmed blir den

Mot. 1980/81:71

22

reella belastningen av denna åtgärd olika, beroende på inkomsten hos de
enskilda personerna. Räntebidragsförlusten kan därför ge en ringa minskning
av den disponibla inkomsten hos höginkomsttagaren, en stor hos den
med lägre inkomster.

Vissa övriga konsekvenser

I det tidigare har de förändringar redovisats som är av mer direkt karaktär.
Men därutöver medför regeringens förslag att den enskildes utgifter för att
begagna den offentliga servicen blir högre.

Mest markant är detta på sjukvårdens område. Om regeringens aviserade
avgiftshöjningar slår fullt igenom, kan det betyda att ett läkarbesök (inkl.
läkemedelskostnader) i många fall kan bli ca 40 kr. dyrare i dag. Äldre och
barnfamiljer är de som drabbas hårdast av en sådan höjning. Utformningen
av det högkostnadsskydd som också anmäls i propositionen har stor
betydelse för hur dessa höjningar kan motverkas.

Även pris- och avgiftshöjningarna i övrigt är stora. Deras fördelningspolitiska
effekter är dock knappast möjliga att mäta. För vissa tjänster som en
enskild begär av samhället kan det vara kostnadsmässigt motiverat att höja
avgifterna, om några fördelningspolitiska motiv för oförändrade avgifter inte
föreligger.

”Besparingsåtgärderna” från regeringens sida är i inte ringa utsträckning
en övervältring av kostnader, som staten hittills svarat för, på kommunerna.
Det mest eklatanta exemplet är naturligtvis minskningen av statsbidraget till
skolan, där kommunerna åläggs att fortsätta att driva samma verksamhet
men med mindre resurser. Resultatet kan bli att kommunerna tvingas
antingen höja skatter, avgifter etc. eller göra inskränkningar i verksamheten i
övrigt för att klara sina åligganden på skolans område. Regeringen vill i den
offentliga debatten ge intryck av att besparingarna avser för medborgarna
perifera verksamheter. Men de verksamhetsområden som väger tyngst i de
kommunala budgetarna är skola, barnomsorg och äldreomsorg. Därmed är
det också fara värt att ev. inskränkningar drabbar just dessa områden.

Samma effekter kan de kvalitetsförsämringar regeringen föreslår för
grundskolan och gymnasieskolan få. När klasserna skall bli större i
grundskolans mellanstadium och när lärarinsatserna minskar i gymnasieskolan
kommer ytterst de elever som behöver mest stöd och hjälp att
drabbas.

Sammanfattning

Den genomgång vi här har gjort visar att de skattehöjningar som
regeringen drev igenom vid den urtima riksdagen och de besparingsförslag
som nu läggs fram främst drabbar grupper med låga eller måttliga inkomster.
Därtill kommer att man samtidigt annonserar nya kommande försämringar

Mot. 1980/81:71

23

av det sociala trygghetssystemet.

Socialdemokratin kan givetvis inte acceptera denna inriktning av fördelningspolitiken.

3.4 Den kommunala ekonomin

Kommuner och landstingskommuner spelar en central roll i svenskt
samhällsliv. Genom den kommunala självstyrelsen har vi kunnat decentralisera
beslutsfattandet för viktiga delar av vår välfärd till regionala och lokala
församlingar. Kommunerna har givetvis ansvar för verksamheter som är en
central del av den sociala välfärden och där stora eftersatta behov fortfarande
föreligger. Därmed har reformpolitiken kunnat få en bred förankring hos de
enskilda människorna.

Detta har gjort att den kommunala verksamheten under lång tid
expanderat snabbt. Den utgör nu en så stor del av samhällsekonomin att den
måste ägnas ökad uppmärksamhet då den ekonomiska politiken utformas.
Med de stora obalanser i ekonomin som vi nu fått är det nödvändigt att en
större del av produktionsresultaten går till ökad export och ökad kapitalbildning.
Detta begränsar utrymmet för konsumtionsökningar - både i fråga
om privat och om offentlig konsumtion. Likväl kommer den kommunala
sektorn - med tanke på de fortfarande stora eftersatta behoven och på
sektorns betydelse för sysselsättningsutvecklingen-med all säkerhet att även
i framtiden växa snabbare än många andra sektorer.

Den nödvändiga dämpningen av den kommunala expansionen bör komma
till stånd i planerade former. Med tanke på att staten i så hög grad styr
utvecklingen inom den kommunala sektorn genom normer och föreskrifter
samt genom bidragsbestämmelser, har också statsmakterna ett betydande
ansvar för hur denna minskning av ökningstakten skall kunna genomföras.
Innebörden i det av riksdagen under våren 1979 fattade beslutet om
kommunernas ekonomi är att frågor rörande den kommunala verksamhetens
omfattning och även större förändringar i statsbidragsgivningen i förväg
bör diskuteras vid de överläggningar som sedan ett antal år ägt rum mellan
regeringen och kommunförbunden och som den kommunalekonomiska
utredningen förordade som en lämplig form för diskussioner rörande de
ekonomiska förhållandena mellan dessa båda sektorer. Därvid kan och bör
även övergripande prioriteringsfrågor diskuteras.

Regeringen driver numera en politik som innebär att man bryter mot den
av riksdagen beslutade ordningen. Regeringens politik inriktas enbart på att
urholka kommunernas finansiella ställning för att den vägen tvinga fram en
dämpning av expansionstakten. Detta görs utan att man samtidigt lägger
fram förslag som skulle minska de kommunala åtagandena.

Denna politik inleddes i början av 1980 då regeringen utan föregående
kontakter med företrädare för kommuner och landsting aviserade att
genomförandet av den under våren 1979 beslutade skatteutjämningsrefor

Mot. 1980/81:71

24

men skulle fördröjas. Vidare föreslogs att en rad statsbidrag till kommunerna
skulle slopas, vissa med verkan redan från 1981. Av stor betydelse var
avvecklingen av statsbidragen till investeringar i skolbyggnader och till
förhyrande av skollokaler. Tidigare utlovat statligt stöd för att stimulera
utbyggnaden av primärvården skars ner drastiskt.

Höjningarna av mervärdeskatten, energiskatten m.m. som vidtogs tidigare
under hösten medför väsentliga kostnadsstegringar för kommuner och
landsting.

I besparingspropositionen fortsätter regeringen på den inslagna vägen.
Genom ett flertal förslag urholkas kommunernas finanser utan att kraven
sänks på den verksamhet som skall bedrivas inom den kommunala sektorn.
Ett typexempel på detta är förslaget om en tvåprocentig minskning av
statsbidraget till driften av grund- och gymnasieskolan. Besparingen anges
netto uppgå till ca 230 milj. kr. Regeringen har i samband därmed sagt att
besparingar inom skolområdet skall kunna genomföras genom att eleverna
själva i högre utsträckning än f.n. medverkar i och tar ansvar för skolans
vardagsarbete. Besparingen skall ock enligt regeringen inte få några
personalkonsekvenser.

Självfallet är det inte möjligt att genomföra betydande besparingar på det
sätt regeringen angivit utan att det får personalkonsekvenser. Om utgångspunkten
skall vara att personalkonsekvenser inte skall komma till stånd
måste besparingarna göras på annat sätt och på andra områden. Regeringen
tar här inget ansvar för hur besparingar skall kunna genomföras. Förslaget är
därför, i likhet med flera andra, enbart att se som en överflyttning av
betalningsansvaret från staten till kommunerna.

Förslaget att staten inte längre skall bära det fulla kostnadsansvaret för
lärarlönerna i grundskolan och gymnasieskolan innebär vidare att man bryter
en sedan lång tid stadfäst princip om kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun. Vi vill erinra om att denna princip varit utgångspunkten för flera
skolutredningar och skolpolitiska ställningstaganden under 1970-talet.

Regeringens avsikt är att via en finansiell åtstramning riktad mot
kommunsektorn dämpa sektorns expansion. Förutsättningen för att en sådan
politik skall få avsedd effekt är att kommuner och landsting inte höjer
utdebiteringen utan faktiskt vidtar åtgärder på utgiftssidan. Förutsättningen
för detta är i sin tur att kommunerna informeras om statsmakternas avsikter i
sådan tid att den kommunala budgetprocessen verkligen kan påverkas. Detta
krav uppfylls inte av flera av regeringens förslag. Riksdagsbesluten i flera av
de frågor som rör kommunernas verksamhet under 1981 kommer inte att
föreligga förrän långt efter det att de kommunala och landstingskommunala
budgetarna fastställts. Detta förhållande är helt oacceptabelt.

Det finns en uppenbar risk att om kommunernas finanser urholkas utan att
kraven på deras verksamhet sänks och om beskeden dessutom ges mycket
sent, blir resultatet höjda utdebiteringar.

Särskilt anmärkningsvärt är att vissa kommuner föreslås gå miste om

Mot. 1980/81:71

25

bidrag för en verksamhet där den bidragsberättigade åtgärden redan
genomförts och där kommunerna bibringats uppfattningen att bidrag så
småningom skulle komma att utbetalas. Detta gäller bidragen till kommunala
avloppsreningsverk. Kommunerna har här genomfört sina investeringar
i den förvissningen att bidrag skulle komma att utgå. Så sent som våren 1979
avslogs med mycket stor majoritet den dåvarande folkpartiregeringens
förslag om att slopa dessa bidrag. Riksdagen uttalade då att bidragen borde
kunna utgå ytterligare ett antal år framöver. Om kommuner och landsting
skall tvingas leva med en sådan osäkerhet vad gäller statens agerande rycks
grunden för deras långsiktiga planering undan. Detta är inte acceptabelt.

Rent allmänt kan det sägas att regeringen numera knappast har något
grepp över den samlade effekten av de olika förslagen. Det finns risk för att
de olika åtgärder mot kommunernas ekonomi, som nu staplats på varandra,
sammantaget får en ännu mer åtstramande effekt än vad regeringen räknar
med i propositionen, med de allvarliga konsekvenser detta nu skulle få för
bl. a. sysselsättningen. Regeringens analyser bygger dessutom enbart på
genomsnittliga bedömningar för hela den kommunala sektorn. Någon analys
av hur förslagen slår för olika typer av kommuner och landsting görs inte. En
sådan analys skulle dock behöva göras. Vissa åtgärder berör endast
obetydligt eller inte alls en typ av kommuner men har mycket långtgående
konsekvenser för andra. Åtstramningar kan mötas ganska enkelt av en del
kommuner, medan de för andra kommuner kan få närmast förödande
verkningar.

Det bör också påtalas att regeringen på några punkter underlåter att följa
riksdagens mycket klara anvisningar om att de kommunalekonomiska
konsekvenserna av olika förslag noggrant skall belysas i propositionen. Detta
gäller t. ex. effekterna på det kommunala skatteunderlaget av urholkade
pensioner m.m. samt av minskade räntebidrag och därmed ökade ränteavdrag.

Vi kan inte acceptera regeringens handlande gentemot kommuner och
landsting. Enligt vår mening skall en omprövning av statsbidragsgivningen
till den kommunala sektorn föregås av ordentliga överläggningar med
företrädare för sektorn. Härvid måste en samlad bedömning göras av
kommunernas ekonomi och deras framtida expansionsutrymme. Så långt
möjligt bör enighet uppnås om hur en lägre expansionstakt i den kommunala
konsumtionen skall uppnås. Staten måste därvid vara beredd att ta sin del av
ansvaret för detta genom att om så erfordras ompröva tidigare beslut. Vi
lägger i detta sammanhang fram förslag av just denna innebörd.

4 Propositionen

4.1 Våra ställningstaganden till regeringens förslag

Som vi redovisat i det föregående ligger tyngdpunkten i regeringens
besparingar på indragningar av enskilda människors köpkraft och övervält

Mot. 1980/81:71

26

ring av kostnaderna på kommunerna. Endast en mindre del av besparingarna
avser däremot direkta begränsningar i statens och kommunernas verksamhet.
Socialdemokratin kan inte godta denna inriktning av regeringspolitiken.

Vårt alternativ har i stället som huvudinriktning att begränsningen av
budgetunderskottet skall ske genom besparingar i statens (och kommunernas)
verksamhet samt genom ökade avgifter för dem som inte betalar skatt i
tid m.m. Därmed blir det möjligt att i största möjliga utsträckning skydda de
enskilda medborgarna från de av regeringen föreslagna försämringarna i det
sociala trygghetssystemet liksom att avstå från kostnadsövervältringar på
kommunerna.

De socialdemokratiska ledamöterna och suppleanterna i riksdagens
utskott kommer att i särskilda motioner behandla regeringens proposition
mer i detalj och framlägga vårt partis ställningstagande till regeringens
förslag. Därtill kommer särskilda yrkanden om andra besparingar och
intäktsökningar att föreläggas riksdagen. Här ges endast en sammanfattning
av dessa förslag.

Omkring 2 miljarder kronor av regeringens preciserade besparingar avser
inkomstöverföringar till enskilda. Vi avvisar urholkningen av värdebeständigheten
inom pensioneringen och en rad andra delar av det sociala
trygghetssystemet och de försämrade kommunala bostadstilläggen för
pensionärer. Vi kan inte heller acceptera den försämrade kompensationsnivån
inom delpensionsförsäkringen vad avser anställda. Vi föreslår en annan
utformning av ersättningsreglerna vid sjukresor och av tandvårdsförsäkringen.
Den avveckling av bidraget till sjöfolkets fria resor som regeringen
föreslår kan vi inte godta liksom inte heller den ytterligare överföringen från
de medel som är avsedda för vuxenstudiestöd. Vi motsätter oss den
nedtrappning av livsmedelssubventionerna som regeringen vill genomföra
vid instundande årsskifte. Avvecklingen av stimulansbidraget inom arbetsmarknadsutbildningen
medför enligt vår mening så negativa konsekvenser
att förslaget härom bör tillbakavisas. Dessa ställningstaganden innebär att vi,
i förhållande till regeringen, lägger ca 1,3 miljarder kronor mer till hushållens
disposition.

Inemot 500 milj. kr. av de av regeringen nu föreslagna besparingarna avser
en övervältring av kostnader på kommunerna. Vi avstyrker förslaget om en
sänkning av statsbidraget till grundskola, gymnasieskola, kommunal högskola
och vuxenutbildning. Vi motsätter oss minskningen av statsbidraget till
miljövårdsinvesteringar samt avvecklingen av lånen till de kommunala
markförvärven. I förhållande till regeringens förslag innebär detta att vi inte
accepterar försämringar av kommunernas statsbidrag om sammanlagt
inemot 400 milj. kr. Det bör tilläggas att t. ex. vårt ställningstagande till det
nya basbeloppet innebär att kommunerna inte går miste om skatteunderlag,
en effekt som regeringens förslag däremot har.

Drygt 400 miljoner av regeringens förslag avser höjningar av taxor och

Mot. 1980/81:71

27

avgifter för statlig service av olika slag. Med undantag av konsekvenserna för
pensionärerna av de föreslagna nya reglerna för rättshjälpsavgifterna har vi
godtagit dessa förslag. Med två ändringar har vi också accepterat de
besparingar i offentlig konsumtion och investeringar som upptagits i
budgetministerns sammanställning (inemot 400 milj. kr.). Vi kan dock inte
godta de föreslagna förändringarna för färjetrafiken med hänsyn till de
uppenbara konsekvenserna för glesbygden liksom inte heller förslagen vad
avser skolledarutbildning och personallagsutbildning för grundskolans lärare
med hänsyn till dessa fortbildningsåtgärders stora betydelse som ett led i
genomförandet av SI A-skolan.

Vad avser förslagen i övrigt motsätter vi oss den nya beräkningsmetod för
u-hjälpen som innebär att enprocentsmålet i realiteten frångås.

Även i några andra avseenden har vi motsatt oss regeringens förslag.

Som vi framhållit tidigare avser regeringens konkreta besparingsförslag
endast ca 3,6 miljarder kronor. Vi motsätter oss ungefär hälften av dessa
besparingar.

4.2 Våra egna förslag till besparingar

Som nämnts i avsnitt 4.1 har det för oss varit en utgångspunkt att de
besparingar som måste göras för att minska budgetunderskottet bör avse
främst statens egen verksamhet samt vissa avgifter och taxor. 1 ett par fall
aktualiserar vi begränsningar av den kommunala skolverksamheten; till
skillnad från regeringens förslag medför dessa förslag också besparingar för
kommunerna.

Våra besparingsförslag innebär följande.

Riksdagen beslöt i maj månad att det militära försvaret skulle inriktas
enligt den socialdemokratiska partimotionen. Regeringen har i prop.
1980/81:4 föreslagit att detta riksdagsbeslut upphävs och att den av
regeringen i budgetproposition. 1980 föreslagna ramen skall gälla. Vi
vidhåller vår uppfattning, varigenom en besparing kan göras med ca 600 mil j.
kr. i förhållande till prop. 1980/81:4.

Riksdagens borgerliga majoritet har beslutat att undervisning i hemkunskap
skall äga rum även i grundskolans låg- och mellanstadium. Vårt parti
motsatte sig detta med hänsyn till de betydande investeringskostnader som
skulle uppstå för kommunerna. Beslutet bör nu upphävas, varigenom 30
milj. kr. kan sparas på grundskoleanslaget. Härtill kommer att kommunerna
då kan undvika investeringar om 200-300 milj. kr. Med hänsyn till den ökade
friheten för kommunerna att svara för skolans organisation och utveckling
bör det vara möjligt att göra besparingar i skolväsendets centrala och
regionala administration samt inom det pedagogiska utvecklingsarbetet med
totalt 20 milj. kr. En stor möjlighet till effektivitetsvinster i den gymnasiala
utbildningen ligger i ett närmande av gymnasieskola och kommunal
vuxenutbildning. Pågående utredningsarbete härom bör påskyndas.

Mot. 1980/81:71

28

Vid prövning av utgifterna för kommunal vuxenutbildning har vi kommit
till slutsatsen att en begränsning av främst den del av denna utbildning som
motsvarar teoretiska gymnasieskolekurser av icke behörighetsgivande
karaktär bör kunna ske utan att man ger avkall på verksamhetens mål och
syfte. En besparing på 35 milj. kr. bör göras. Detta kan antas medföra en
ytterligare besparing för kommunerna om inemot 20 milj. kr.

Som anges av socialdemokraterna i utbildningsutskottet finns det skäl att
se över högskolans administration i syfte att åstadkomma besparingar. I det
korta perspektivet kan inga besparingar göras härigenom, men på sikt bör
rationaliseringar och effektivitetsvinster kunna komma till stånd.

Regeringens proposition tar i första hand sikte på att åstadkomma
besparingar i statsbudgeten samt hos kommuner och landsting. Besparingssträvandena
bör dock, som socialdemokraterna i kulturutskottet framhåller,
även kunna inriktas på radio- och televisionsverksamheten. Förslag i syfte att
dels minska kostnaderna för avgiftsuppbörden, dels öka intäkterna genom
att minska avgiftsskolket läggs fram. I anslutning härtill förordas också, av de
skäl som anförs av socialdemokraterna i kulturutskottet, en utvärdering av
Utbildningsradions verksamhet m.m. Vi har därför ansett att av regeringen
angivna investeringar i lokaler m.m. kan begränsas. På motsvarande sätt som
regeringen gjort har vi beräknat bortfallande investeringskostnader till en
helårsbesparing om 60 milj. kr.

I samma motion yrkas också att riksdagen skall uttala sig mot att den s.k.
Nordsat skall komma till. Detta medför visserligen inga budgetmässiga
besparingar, men ett ställningstagande i enlighet med vårt förslag innebär på
sikt stora samhällsekonomiska vinster.

Vi lägger vidare fram förslag om begränsningar i tjänstebrevsrätten utöver
regeringens proposition, förslag om ytterligare besparingar i utrikesförvaltningen
samt minskade kostnader för tillverkning av enkronorsmynt.

Vi vill anjknytningsvis i detta sammanhang ta upp frågan om kostnadsutvecklingen
inom regeringskansliet och kommittéväsendet.

Regeringens proposition benämns förslag till besparingar i statsverksamheten.
Detta är som vi nämnt tidigare vilseledande. Regeringen har i allt
väsentligt inte funnit anledning föreslå åtgärder i syfte att effektivisera
statsförvaltningen och därmed minska kostnaderna för den statliga byråkratin.

Detta är desto mera anmärkningsvärt som utbyggnaden av den statliga
förvaltningsapparaten under åren med borgerliga regeringar har fortgått i
snabb takt. Särskilt notabel är ökningen av det totala antalet sysselsatta i
statsdepartementen. Tillgängliga uppgifter rörande det totala antalet tjänstemän
i kanslihuset indikerar en ökning med ca 20 procent sedan hösten
1976. Denna tillväxt torde inte kunna förklaras med en i motsvarande mån
ökad arbetsbelastning. Då statsdepartementen torde stå inför arbetsuppgifter
av samma svårighetsgrad och mängd som år 1976 finner vi nuvarande
personalvolym omotiverad.

Mot. 1980/81:71

29

En återgång till tidigare personalnivå bör genomföras under fullt
hänsynstagande till gällande avtal och trygghetsregler. Detta talar för en
ordning där framtida avgångar möts dels med intern ersättningsrekrytering,
dels ökad personalrotation inom och mellan departementen. Personalomsättningen
i statsdepartementen är hög. Därför torde önskad personalvolym
kunna uppnås redan efter begränsad tid.

De åtgärder vi här förordat torde innebära en besparing för statsverket för
löner, lönebikostnader, hyror, utrustning, service m. m. med uppskattat 100
milj. kr. för helår.

Vad vi här anfört om riktlinjer för effektivisering av verksamheten i
statsdepartementen bör av riksdagen ges regeringen till känna.

Kommittéer som tillkallas av regeringen eller av statsråd efter regeringens
bemyndigande för att utreda viss fråga består av ordförande och en eller flera
ledamöter. Kommittéer kan biträdas av sakkunniga, experter och sekreterare.
Utredning kan även utföras av särskild utredare. Ersättning för
uppdrag utgår i form av dagarvode. Detta utgör 80 kr. om dagen för
ordförande och 50 kr. om dagen för annan. I ett begränsat antal fall erhåller
kommittémedverkande fast anställning i statsdepartementen. I dessa fall
utgår särskilt fastställt arvode.

Ordförande, ledamot, sakkunnig, expert liksom särskild utredare har
vanligen sin egentliga yrkesverksamhet förlagd till annan arbetsgivare.
Genomgående gäller att sammanträden med offentliga kommittéer är
förlagda till ordinarie arbetstid. Vidare gäller vanligen att deltagare i
kommittéarbete ej får vidkännas avdrag på lön från ordinarie arbetsgivare
för tid som åtgår för fullgörande av kommittéuppdraget.

Det statsfinansiella läget är nu hårt ansträngt. Med propositionen om
besparingar i statsverksamheten kräver regeringen nya uppoffringar av
breda folklager. För vår del finner vi det angeläget att i första hand alla
möjligheter prövas att nedbringa kostnaderna för den egentliga statsförvaltningen.
Mot denna bakgrund föreslår vi att ordförande, ledamöter,
sakkunniga och särskild utredare, vilka fullgör offentligt utredningsuppdrag
utan reduktion av lön från huvudarbetsgivaren, ej skall uppbära dagarvode.
Dessa ändrade regler bör gälla fr. o. m. den 1 januari 1981 och avse såväl då
arbetande som därefter tillkallade kommittéer. Besparingen för statsverket
kan för helår beräknas till 25 milj. kr.

De sammanlagda besparingarna i statlig och kommunal konsumtion samt
statliga investeringar utgör drygt 900 milj. kr.

Som kommer att framgå under avsnittet 8 aktualiserar vi vidare förslag om
höjningar av vissa avgifter och taxor m. m. Det gäller bl. a. höjningar av de
avgifter som utgår vid försummelse att betala in skatter och arbetsgivaravgift
i tid samt skärpta regler för fyllnadsinbetalningar. Vi föreslår vidare att även
driften av oljelagringen skall betalas via oljelagringsfonden, att skogsvårdsavgiften
skall höjas och en särskild avgift för tillståndsgivning och kontroll av
miljöfarlig verksamhet skall införas. Slutligen föreslås att kostnaderna för

Mot. 1980/81:71

30

statens institut för läromedelsinformation skall avgiftsfinansieras. Tillsammans
uppgår dessa intäktsförstärkningar till över 800 milj. kr.

Våra förslag om återinförande av äkta-makeprövningen i studiemedelssystemet,
vissa ändringar i delpensionsförsäkringen samt vissa minskade
anslag under jordbruksdepartementet innebär besparingar på ca 75
milj. kr.

De sammanlagda besparingarna och intäktsförstärkningarna uppgår
således till drygt 1,8 miljarder kronor. Detta räcker för att täcka de högre
utgifter vårt alternativ innebär på de punkter där vi motsatt oss regeringens
besparingsförslag.

Vi vill slutligen erinra om att våra förslag allmänt syftar till att hålla uppe
sysselsättningen och aktiviteten i näringslivet, varför behovet av särskilda
insatser inom närings- och arbetsmarknadspolitiken blir mindre än vad som
blir fallet med regeringens förslag. Detta bör leda till både en begränsning av
statsutgifterna och, genom den högre ekonomiska aktiviteten, större
skatteinkomster till den offentliga sektorn.

5 Investeringar och framtidssatsningar

5.1 Inledning

Arbetet med en långsiktig restaurering av den svenska ekonomin måste
komma i gång snart. En fortsatt passivitet gör att problemen ytterligare
fördjupas. Det kommer att ta lång tid att återskapa balans i ekonomin - och
det måste få ta lång tid. Men vi måste börja att vända utvecklingen nu.

Om balansbristerna skall kunna avhjälpas utan mycket dramatiska
begränsningar av konsumtionen måste den negativa utvecklingen i industrin
brytas. Det finns i dag inga tecken som tyder på att vi i det arbetet kan
förvänta någon draghjälp utifrån, genom en mer expansiv utveckling i den
internationella ekonomin. På kort sikt kommer vi tvärtom att få känna av en
betydande försvagning av exportefterfrågan. I höst har den svenska
industrins exportorderingång fallit dramatiskt. På litet längre sikt måste vi
räkna med att våra viktigaste handelspartners står fast vid sin mycket
återhållsamma ekonomiska politik, som bl. a. innefattar ett godtagande av
en fortsatt hög arbetslöshet. Vi har dessutom anledning att vänta oss en
fortsatt tilltagande konkurrens från industrier i utpräglade låglöneländer.

För att det skall bli möjligt att vända utvecklingen i industrin i positiv
riktning, krävs insatser på en rad olika områden:

- Det är nödvändigt att skapa förutsättningar för en lönekostnadsulveckling,
som inte rusar i väg jämfört med konkurrenternas. Vi vill åstadkomma
detta genom en rättvis fördelningspolitik - inte genom ökad arbetslöshet.
Skattefrågorna blir därför centrala. Detta diskuteras i andra delar av denna
motion.

Mot. 1980/81:71

31

- Industrins investeringar måste lyftas upp på en betydligt högre nivå än i
dag. Det räcker inte att skapa utrymme för ökade investeringar. Det krävs
också att investeringsverksamhet direkt stimuleras.

- Industrins behov av arbetskraft måste tillgodoses. Det är bl. a. mot den
bakgrunden utomordentligt viktigt att strukturomvandlingen i industrin kan
genomföras i former som är godtagbara från social synpunkt.

-1 det korta perspektivet är det nödvändigt att det förs en aktiv
konjunkturpolitik. Om den samlade efterfrågan tillåts falla på det sätt som
regeringen nu är beredd att acceptera, riskerar vi att i onödan rasera
industrikapacitet. Arbetskraft kommer att försvinna från industrin. Det blir
knappast möjligt att hålla kvar investeringarna ens vid årets låga nivå.

Detta är de centrala utgångspunkterna för det offensiva program som
socialdemokraterna vill genomföra. Vi redovisar i det följande förslag till
åtgärder inom ett antal olika områden.

Alla våra förslag är inriktade på att skapa förutsättningar för en långsiktig
utveckling av industrin. En del av förslagen har dessutom till syfte att möta de
omedelbara problem som skapas av den förestående konjunktursvackan.

-Genom industripolitiska åtgärder för bl. a. kapitalförsörjning, teknikupphandling
och annat stöd till konkreta industriprojekt vill vi stimulera en
nödvändig expansion inom utvecklingsbara delar av industrin.

- För att kortsiktigt skapa förbättrade avsättningsmöjligheter för industrin
föreslår vi ett konkret investeringsprogram på trafikområdet.

- Genom en ökad satsning på forskning inom det tekniska och naturvetenskapliga
området vill vi förstärka grunden för en långsiktig industriell
utveckling på nya områden.

- Genom konkreta åtgärder för att sätta fart på bostadsbyggandet vill vi ta
vara på produktionskapaciteten i byggsektorn och stimulera industriproduktionen.

- Energipolitiken har en helt central betydelse när det gäller att komma till
rätta med bytesbalansproblemen. Snabba åtgärder för att minska Sveriges
oljeberoende är nödvändiga. Sådana åtgärder kan också utgöra en del i en
offensiv satsning på investeringsverksamhet.

5.2 Industripolitiska insatser
Överläggningar med näringslivet

En central industripolitisk uppgift är nu att samla olika krafter i samhället
till en gemensam ansträngning för att ta vara på utvecklingsmöjligheterna i
svensk industri. Utgångspunkten för en sådan gemensam ansträngning måste
enligt socialdemokratisk uppfattning vara en öppen diskussion mellan
samhällsorgan och företag - privata, kooperativa och statliga - med syftet att
uppnå konkreta lösningar på uppgiften att snabbt återskapa utvecklingskraften
i svensk industri.

Mot. 1980/81:71

32

Från statens sida bör därför tas upp överläggningar med näringslivet om
hur de expansionsmöjligheter som finns inom industrin praktiskt skall tas till
vara. Diskussionerna bör bl. a. omfatta frågor som rör samverkan mellan
statsmakterna och företagen inom ramen för ett utbyggt nordiskt industrisamarbete
samt den svenska industrins möjligheter att i ökad utsträckning
hämta sina insatsvaror från inhemska leverantörer i stället för att importera.
Dessutom bör man se över större tänkbara investeringsprojekt i industrin
och förutsättningslöst diskutera villkoren för att olika projekt skall komma
till stånd. Möjligheterna till ett nära samarbete mellan staten och enskilda
företag bör därvid noga prövas.

Av avgörande betydelse för möjligheterna att nå praktiska resultat i dessa
överläggningar är att det finns industripolitiska instrument, som kan
utnyttjas i samarbetet med näringslivet. Vi skall i det följande redovisa
förslag till statliga åtgärder och instrument med syftet att stimulera industriell
expansion. Vi vill peka på att flera av de föreslagna instrumenten exempelvis
struktur- och utvecklingsfonden och de nationella utvecklingsbolagen
- är utformade så att de kan sättas in i samband med just
samarbetsprojekt mellan samhälle och företag.

Struktur- och utvecklingsfond

Vi har från socialdemokratisk sida i samförstånd med Landsorganisationen
vid upprepade tillfällen krävt att en särskild struktur- och utvecklingsfond
skall inrättas. Fondens uppgift skall vara att förbättra företagens
försörjning med riskkapital. Den skall också kunna spela en viktig roll i
samband med strukturförändringar inom näringslivet, bl. a. som ett instrument
för att åstadkomma den expansion på områden med utvecklingsmöjligheter,
som är nödvändig om strukturförändringarna skall kunna genomföras
på ett socialt rimligt sätt.

Vi vill starkt understryka fondens karaktär av instrument för utveckling av
svensk industri. Detta speglas också av att vi menar att fonden bör tjäna som
finansieringskälla för de särskilda utvecklingssatsningar som vi föreslår
senare i denna motion.

Det är uppenbart att de här nämnda utvecklingssatsningarna, om de på
något avgörande sätt skall kunna stimulera den industriella utvecklingen,
måste knytas till en finansieringskälla med mycket betydande resurser och
som kan finansiellt engagera sig i produktionsledet och vid upphandlingar.
Det bör vara en uppgift för struktur- och utvecklingsfonden att svara för den
uppgiften. Det är därvid också nödvändigt att det byggs upp en organiserad
samverkan mellan fonden och forskningsarbetet. Endast på det sättet kan
forskningsresultaten på ett effektivt sätt föras vidare till praktisk industriell
produktion.

En viktig uppgift för fonden blir att medverka vid finansieringen av
investeringsprojekt, som på grund av sin storlek eller företagsekonomiskt

Mot. 1980/81:71

33

sett höga risknivå är svåra att finansiera och vars genomförande försvåras
eller omöjliggörs på grund av brist på riskkapital. Till grund för beslut om
engagemang från fondens sida måste ligga en vid, samhällsekonomisk
bedömning av det enskilda projektet.

Olika former för finansiering från fondens sida bör vara tänkbara. Utöver
aktieteckning genom nyemission bör förvärv av konvertibla skuldebrev eller
motsvarande kunna vara aktuellt. Härutöver bör även andra former kunna
prövas.

För att fonden på ett effektivt sätt skall kunna fungera som ett av medlen
inom ramen för en aktiv näringspolitik bör i dess styrelse finnas representanter
för såväl löntagarna och näringslivets organisationer som statliga
myndigheter. Med hänsyn till det starka intresse och ansvar för den
näringspolitiska utvecklingen som löntagarorganisationerna har anser vi att
de bör tilldelas ett betydande inflytande i fondens styrelse. Fondens
verksamhet bör bedrivas i stiftelseform.

Det är utomordentligt angeläget - inte minst från konjunkturpolitisk
synpunkt - att industrins investeringar snabbt stimuleras. Vi föreslår därför
att struktur- och utvecklingsfonden inrättas redan från den 1 januari 1981 och
därvid tilldelas ett anslag på 1 000 milj. kr.

Fonden bör emellertid kunna bevilja krediter utöver denna ram. Därför
bör en statlig garanti utfärdas som ger fonden möjlighet att genom egen
upplåning öka volymen av sin finansieringsverksamhet.

Offentlig teknikupphandling - utvecklingsbolag

Den offentliga sektorn utgör en allt viktigare marknad för industrin.
Genom att fungera som kompetent beställare av ny teknik kan också den
offentliga sektorn stimulera till utveckling av produkter och system, som
sedan kan bli intressanta på exportmarknaden.

Teknikupphandling synes i själva verket vara ett av de bästa medlen som
ett litet land - utan någon stor hemmamarknad - har till sitt förfogande, dels
för att främja landets tekniskt avancerade industri och dels för att se till att
effektiviteten är hög inom olika samhällssektorer. Exempel som kombinationerna
telverket-L M Ericsson och Vattenfall-Asea visar vad en framgångsrik
teknikupphandling kan betyda.

Ett av de mest intressanta samhällsområdena med en mycket stor potential
för en samordnad teknikupphandling utgör hälso- och sjukvårdssektorn, där
landstingen utgör de styrande organen. Inom Landstingsförbundet diskuteras
f. n. teknikupphandlingen inom hälso- och sjukvården som ett led i
näringspolitiken. Från regeringens sida förefaller däremot intresset vara
svalt.

År 1979 krävde vi att fem utvecklingsbolag skulle inrättas inom områdena
transportsystem, hjälpmedel inom utbildningsområdet, medicinsk teknik,
miljövårdsteknik och energiteknik. På samtliga dessa områden finns

3 Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 71

Mot. 1980/81:71

34

angelägna samhällsbehov som behöver tillgodoses. Dessutom kan man
förutse en snabb internationell expansion av efterfrågan. Sverige ligger långt
framme i utvecklingen, och svensk industri har goda förutsättningar att
utveckla konkurrenskraftiga lösningar.

Vårt förslag innebär att man inom ramen för de fem bolagen skall bygga
upp ett samarbete mellan forskare, användare och producenter och genom
statliga finansiella insatser stödja utveckling och upphandling av produkter
och systemlösningar. Nära kontakter skulle byggas upp mellan bolagen och
struktur- och utvecklingsfonden. Den senare skulle kunna svara för viktiga
delar av projektfinansieringen.

Riksdagen beslöt att samhällsägda utvecklingsbolag inom områdena
transportsystem, energiteknik och miljöteknik skulle inrättas. Regeringen
har emellertid därefter - vilket är utomordentligt anmärkningsvärt förklarat
att man inte avser att fullfölja riksdagens beslut. Vi vidhåller vår
uppfattning att samtliga fem utvecklingsbolag bör komma till stånd. De bör
inrättas redan under innevarande budgetår och tillföras ett aktiekapital på
vartdera 5 milj. kr.

Utvecklingsprojekt av nationell betydelse

Den särskilda näringspolitiska delegationen tog i sitt betänkande Vägar till
ökad välfärd upp frågan om nationella utvecklingsprojekt. Man pekade på
behovet av stora insatser på områdena informationsteknik, mikroelektronik
och bioteknik. Starka motiv finns också för särskilda insatser inom områdena
kemisk produktion från inhemska råvaror och materialforskning.

Vi föreslår att en särskild delegation inrättas med uppgift att leda arbetet
med stora utvecklingsprojekt av nationell betydelse. I delegationen bör ingå
företrädare för forskningen, stat och kommun samt industrin och de
anställda. Uppgiften för denna samlade delegation bör vara att initiera
utredningar på olika områden, göra prioriteringar mellan de olika områdena
samt att tillsätta ledning och styrelse för de särskilda projektdelegationer som
torde erfordras för vart och ett av de områden inom vilka man engagerar sig.
En ytterligare uppgift för den övergripande delegationen bör vara att i
överläggningar med struktur- och utvecklingsfonden utverka tillräckliga
finansiella resurser. Fonden bör kunna bidra med större delen av den
nödvändiga finansieringen.

Basindustrins inköp av utrustning

Tidigare har svensk industri legat långt framme och många gånger varit
ledande i utvecklingen av ny och effektivare produktionsutrustning för
basindustrierna. Denna utveckling har skett såväl i basindustriföretagen
själva som hos fristående utrustningstillverkare. Av avgörande betydelse har

Mot. 1980/81:71

35

självfallet varit det nära utvecklingssamarbete som funnits mellan beställarna
och tillverkarna av utrustningen i fråga. Det är ingen överdrift att påstå att
basindustrierna i sin utveckling haft en stor fördel av en kvalificerad inhemsk
utrustningsindustri. På motsvarande sätt har det varit en förutsättning för
utrustningstillverkarnas fortlevnad att man haft en avancerad hemmamarknadsefterfrågan.
Detta har såväl stimulerat den tekniska utvecklingen som
givit möjligheter att vid export kunna visa på fungerande referensanläggningar.

Den svenska basindustrins köp av ny utrustning sker nu i allt högre grad
från utländska tillverkare. Detta leder till en utarmning av den svenska
utrustningsindustrin.

Denna utarmning sker samtidigt som vi kan förutse mycket omfattande
investeringar inom basindustrierna.

Självfallet skall basindustrierna köpa bästa möjliga utrustning. Men med
en fortsatt oplanerad utveckling förlorar vi för alltid möjligheterna att
tillverka denna utrustning i Sverige.

Vi har i våra branschmotioner pekat på behovet av en ramplanering i
basindustrierna. I denna planering skall bl. a. ingå investeringsutvecklingen,
vilket skulle ge en utmärkt grund för bedömningar rörande utrustningstillverkarnas
utveckling. Det skulle bli möjligt att bedöma bl. a. vilka projekt
som kan bli aktuella för svenska tillverkare, vilken samverkan som kan vara
fruktbar mellan användare och tillverkare och mellan tillverkarna inbördes
samt vilka utvecklingsinsatser som behöver göras.

Enligt vår uppfattning bör möjligheterna att styra den svenska basindustrins
köp av utrustning till svenska tillverkare tas upp vid överläggningarna
mellan statsmakterna och näringslivet. I den mån utvecklingsprojekt därvid
aktualiseras bör självfallet struktur- och utvecklingsfonden kunna gå in med
finansieringsinsatser.

Vi vill i det här sammanhanget kraftigt understryka det angelägna i att man
från statsmakternas sida sätter in stora ansträngningar på att utveckla
formerna för ett industripolitiskt utnyttjande av teknisk upphandling, inte
bara från beställare inom den offentliga sektorn utan också från privata
beställare. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att utarbeta förslag på
detta område.

Investerings- och utvecklingsprogram för de statliga
företagen, m.m.

Det behov av en ökad investerings- och utvecklingstakt som vi har i svensk
industri måste mötas också inom den statliga företagssektorn. Vi föreslår
därför att regeringen ges i uppdrag att omedelbart inleda överläggningar med
de statliga företagen i syfte att utarbeta ett investerings- och utvecklingsprogram
för de närmaste tre åren.

Regeringen bör redovisa resultatet av denna verksamhet för riksdagen.

Mot. 1980/81:71

36

Därvid bör också förslag om nödvändiga åtgärder för att säkra investeringsprogrammets
finansiering läggas fram.

Ett annat område, där statsmakterna har uppenbara möjligheter att
genom en aktiv upphandlingsverksamhet stimulera produktion och sysselsättning,
är gentemot de statliga affärsverkens och myndigheternas egna
verkstadsrörelser. Här finns en naturlig och organisatoriskt fast koppling
mellan användar- och producentsidan, och förutsättningarna för ett samarbete
i produktutvecklingsfrågor är därmed särsklit gynnsamma.

Det är viktigt att så snart som möjligt få i gång det praktiska arbetet för att
bättre än i dag ta till vara verkstädernas utvecklingsmöjligheter och
långsiktigt säkerställa tryggheten för de anställda. Det är därför angeläget att
regeringen snarast redovisar förslag som därefter, eventuellt inledningsvis i
form av försöksverksamhet, kan föras ut i praktisk tillämpning. Riksdagen
bör göra ett uttalande av denna innebörd.

Investeringar inom kollektivtrafiken

En satsning från samhällets sida på den kollektiva trafiken är enligt vår
mening nödvändig såväl av jämlikhetsskäl som med hänsyn till miljö,
energisparande och trafiksäkerhet. Inom transportområdet finns stora
möjligheter att spara energi. En bilresa kräver i genomsnitt 3,5 gånger så
mycket energi som en resa med kollektiva trafikmedel. Den effektivaste
åtgärden för energisparande på transportområdet är därför att öka kollektivresandet.

Statliga insatser för att främja den kollektiva trafiken kan sättas in med
syfte att dels minska underskottet i bytesbalansen genom att minska
energiförbrukningen för resor och transporter, dels öka den inhemska
industriproduktionen och dels stimulera investeringar i infrastruktur.

Vi föreslår att kollektivtrafikberedningen ges ökade resurser för att dels
driva en meningsfull försöksverksamhet, dels medverka till att påskynda den
tekniska utvecklingen, dels ge direkta bidrag till kommuner för att pröva nya
former av trafiklösningar.

Vi föreslår att 20 milj. kr. avsätts för sådana insatser för den kollektiva
trafiken som vi nu beskrivit.

Den borgerliga trepartiregeringen följde inte upp riksdagens beslut från

1979 att ge SJ ökade resurser för att bygga ut kapaciteten och förbättra
servicen. I stället lade regeringen fram ett bantat investeringsprogram för SJ i

1980 års budgetproposition. Detta program som sedan beslutades av
riksdagen innebär att SJ:s ställning har underminerats.

Den ökade efterfrågan på järnvägsresor till följd av bl. a. lågprissatsningen
leder till en kraftig förslitning av SJ:s rullande materiel. Det är av största vikt
att den ökade efterfrågan som det trafikpolitiska beslutet och energisituationen
förväntas innebära möts med tillräckliga investeringar.

I sparplanen erkänner nu kommunikationsministern att investeringarna

Mot. 1980/81:71

37

varit eftersatta. Där anges att SJ:s investeringar är av stor betydelse för
möjligheten att förbättra SJ:s ekonomi. En förutsättning för att SJ skall
kunna rationalisera sin verksamhet sägs vara att SJ tilldelas tillräckligt med
investeringsmedel. Kommunikationsministern delar därför SJ:s uppfattning
att investeringarna under de närmaste åren bör öka i reala termer.

Det är enligt vår mening tillfredsställande att regeringen nu binder sig för
en ökning av SJ:s investeringar i reala termer. Vi anser dock att det behövs en
särskild insats utöver vad som förutskickas i propositionen. Investeringar hos
SJ innebär dels en förbättrad infrastruktur, som i sig är en förutsättning för en
stark industrisektor, dels direkt expansion för den tillverkande industrin. I
dagens konjunkturpolitiska läge innebär ökade investeringar i rullande
materiel m. m. ett välkommet produktionstillskott för de företag som
tillverkar lok, vagnar och säkerhetsanordningar, såsom fjärrblockering och
automatiskt tågstopp.

Mot den bakgrunden föreslår vi att

- lokparken förnyas vad gäller både dieselelektriska lok och ellok,
-person- och godsvagnsparken förnyas,

- den fortsatta utvecklingen av lastbärare påskyndas för att åstadkomma en

bättre samordning av transportarbetet och kombinationstransporter,

- införandet av ATC (automatiskt tågstopp) påskyndas,

- installation av kommunikationsradio påskyndas.

Samtliga dessa investeringar ger en bättre driftekonomi hos SJ genom att
möjliggöra en bättre tågföring inte minst inom godstrafiken.

För investeringar i ATC och kommunikationsradio anser vi en ökning med
15 milj. kr. för helår vara realistiskt. Vi beräknar 70 milj. kr. för en utökad
anskaffning av RC-lok och 20 milj. kr. för anskaffning av ellok. Möjligheterna
till denna utökade tillverkning är goda.

Förnyelserna av person- och godsvagnsparken bör i stor utsträckning
kunna ske genom beställningar hos svenska industrier. Därvid bör också en
del av den överkapacitet som finns inom varvsindustrin kunna utnyttjas för
denna typ av alternativ produktion. Kockums Varv har t. ex. tidigare varit en
av SJ:s vagnleverantörer. Sammantaget föreslår vi en investering på 100 milj.
kr. i vagnar, varav huvuddelen bör avse godsvagnar.

Totalt innebär våra förslag en investering på helårsbasis om 205 milj. kr.
utöver SJ:s långsiktiga investeringsprogram. För innevarande budgetår bör
anvisas 100 milj. kr. utöver tidigare anvisade anslag.

Investeringar i broar

Regeringen aviserar en besparing i den statliga färjeverksamheten på 15
milj. kr., eller ca 10 procent av de totala driftkostnaderna för denna
verksamhet. Vägverket har fått i uppdrag att redovisa hur en sådan besparing
skall kunna ske genom indragning av färjor, minskat uppehållande,
avgiftsbeläggning eller överföring till privata vägsamfälligheter.

Mot. 1980/81:71

38

Fördem som bor i glesbygd skulle detta innebära försämringar, som vi inte
kan godta. Vi kan inte heller acceptera en avgiftsbeläggning eller privatisering
i enlighet med kommunikationsdepartementets direktiv.

Om man på sikt vill minska driftkostnaderna utan att försämra servicen för
de bygder där färjeförbindelser finns i dag bör man enligt vår mening gå till
väga på ett helt annat sätt. Som vi tidigare anfört bör man i dagens
konjunkturpolitiska läge vidta åtgärder för att bl. a. stimulera investeringar i
infrastruktur. Vi förordar därför i stället för indragningar av färjeförbindelser
att vissa färjleder ersätts med broar. Delvis kan broarna utföras i stål,
vilket leder till beställningar inom stål- och varvsindustrin.

I första hand bör sådana broar byggas som har mycket god samhällsekonomisk
lönsamhet. Det gäller bl. a. följande färjeleder: Brosunden-Rosendala
(R-län), Klädesholmen-Bockholmen (O-län), Liljedal-Ed (S-län), Ekhammar-Björsund
(D-län), Hamburgö-Hamburgsund (O-län) och Strömsholmen-Bjursund
(H-län). Medel bör anvisas för broar till en total byggkostnad
av 50 milj. kr.

Fjärde AP-fonden

Den fjärde AP-fonden har sedan sin tillkomst spelat en mycket betydelsefull
roll för att öka tillgången på riskvilligt kapital på den svenska
kapitalmarknaden. Som vi tidigare påpekat är det angeläget att, som ett led i
en politik för att öka industriinvesteringarna, vidta åtgärder för att förbättra
företagens soliditet. I vår partimotion om näringspolitiken i våras krävde vi
från socialdemokratisk sida att fjärde AP-fonden omgående skulle få ett
rejält medelstillskott för att långsiktigt kunna planera sin verksamhet. Vi
föreslog att ytterligare 1 000 milj. kr. skulle överföras till dess förvaltning.
Den borgerliga majoriteten motsatte sig då förslaget. Regeringen aviserar nu
ett visst medelstillskott till fjärde AP-fonden. Vi upprepar vårt tidigare
krav.

Vi begärde också att riksdagen skulle avvisa förslaget om restriktioner
beträffande fjärde AP-fondens engagemang i enskilda företag. Vår begäran
avslogs av riksdagen. Vi upprepar nu detta förslag.

Stöd till uppfinnare

Uppfinnare och andra innovatörer arbetar i dag ofta under förhållanden,
som i flera avseenden är mindre tillfredsställande. Många upplever problem
med sin ekonomiska försörjning och sociala trygghet som försvårar
möjligheterna till kreativt arbete. Att finna lokaler och verkstadsutrustning
för experiment och tillverkning samt provning av prototyper är också ofta
besvärligt.

Flär finns en rad frågor som bör ses över. Vi har tidigare fört fram förslag

Mot. 1980/81:71

39

om ekonomiskt stöd till de enskilda uppfinnarna och avser att återkomma i
denna fråga.

Å t g är d sp r og r arn för de mindre och medelstora företagen

Vi har tidigare från socialdemokratisk sida i våra partimotioner fört fram
en rad förslag till åtgärder för att stödja de mindre och medelstora företagen.
Huvudlinjen i förslagen har varit att stärka samhällets resurser för att i
samarbete med företagsledningar och anställda möta småföretagens praktiska
problem och ta till vara deras speciella utvecklingsmöjligheter.

Det finns ett klart konstaterat behov av samhällsinsatser för att komma till
rätta med olika slags problem i samband med produktutveckling inom mindre
företag. Enligt socialdemokratisk uppfattning bör det vara de regionala
utvecklingsfondernas uppgift att svara för en mer allmän service till företagen
i produktutvecklingsfrågor och att också genom en uppsökande verksamhet
initiera produktutvecklingen i företag.

Marknadsföringen är ett annat område där de mindre och medelstora
företagen med samhällets stöd kan uppnå förbättrade resultat. Även här är
det de regionala utvecklingsfondernas uppgift att genom en uppsökande
verksamheter intressera företagsledningar och anställda för en ökad satsning
på marknadsföring i de fall en sådan bedöms kunna bli framgångsrik.

Enligt socialdemokratisk uppfattning måste fondernas personella resurser
också på detta område byggas ut.

Många av de mindre och medelstora företagen arbetar som underleverantörer
till stora företag. Situationen i underleverantörsföretagen präglas ofta
starkt av det förhållandet att hela eller stora delar av produktionen avsätts till
ett fåtal köpare. Det skapar ett beroende som kan medföra stora
problem.

Vi menar därför att det är nödvändigt att se över möjligheterna att
förbättra underleverantörernas situation.

En viktig uppgift måste därvid vara att utarbeta förslag till åtgärder för att
stärka underleverantörernas ställning gentemot enskilda köpare.

En annan viktig uppgift är att underlätta underleverantörernas finansieringssituation.
Vi har tidigare krävt att förutsättningarna för en factoringverksamhet
i anslutning till de regionala utvecklingsfonderna skulle undersökas.
En funktion inom eller ett organ knutet till fonderna skulle därvid få
uppgiften att överta det levererande företagets fakturor och sedan handha
inkasseringen av utestående fordringar. Det skulle innebära att företagens
behov av rörelsekapital skulle minska.

Vi föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att utarbeta ett särskilt
handlingsprogram för underleverantörsföretagen.

Mot. 1980/81:71

40

5.3 Forskning och utveckling

En kraftig satsning på forskning och utveckling är en viktig förutsättning
för att öka vår tekniska och naturvetenskapliga kompetens. Samtidigt är
forskningen ett nödvändigt inslag när det gäller att överblicka sociala och
mänskliga konsekvenser av tekniska förändringar. Den kan ge oss underlag
för att bedöma utvecklingen av arbetsmiljön m. m. och för att ställa upp
gränser för tekniska processer som kan förmodas ge oacceptabla sociala
konsekvenser.

En framgångsrik utveckling av teknik och nya produkter är en av
förutsättningarna för att Sverige skall återvinna sin ekonomiska styrka, slå
vakt om sitt nationella oberoende och få möjlighet till fortsatt reformverksamhet.
Den hotande teknologiska eftersläpningen måste vändas genom en
kraftfull satsning på teknisk utveckling och forskning. Det råder en
betydande enighet om att det svenska näringslivet står inför nödvändigheten
av en stark omorientering. Tyngdpunkten i investeringarna bör förskjutas
från relativt enkel råvarubearbetande produktion till sådan som kräver
omfattande kunskaper och utvecklingsarbete. Denna förnyelse av svensk
industri, som är en process på ganska lång sikt, kräver att den tekniska
kompetensen stärks på bred front.

Mot denna bakgrund är det ytterst allvarligt att, enligt bl. a. SCB, IVA och
Industriförbundet, de offentliga utgifterna på forskning både totalt och
särskilt för teknisk vetenskap under senare år har stagnerat.

I pressmeddelande från SCB (1980:352) redovisas de totala utgifterna för
forskning i procent av bruttonationalprodukten. Utvecklingen för Sveriges
del och jämförbara länder illustreras av följande figur.

Den markanta ökningen av de totala utgifterna för forsknings- och
utvecklingsarbete ägde rum under det socialdemokratiska regeringsinnehavet.
I pressmeddelandet från SCB anges för tiden efter 1978, vilket inte
framgår av figuren, att de statliga anslagen för forsknings- och utvecklingsarbete
förefaller att minska, medan den företagsfinansierade verksamheten
ökar.

I följande figur hämtad från SCB:s analys av 1980 års budgetproposition
och vissa jämförelser med motsvarande analyser av 1975 och 1977-1979 års
budgetpropositioner (SCB 1980-05-12) redovisas de statliga forsknings- och
utvecklingsanslagen 1975/76-1980/81 i löpande priser och 1975 års priser.

Figuren visar att fr. o. m. 1978/79 har forsknings-och utvecklingsanslagen i
princip varit oförändrade. Under det borgerliga regeringsinnehavet har
framtidssatsningar i form av forskning och utvecklingsarbete inom den
offentliga sektorn avstannat.

Även om man bör bedöma siffermaterial av denna karaktär med
försiktighet finns det starka skäl att känna oro inför den trend som
SCB-materialet antyder. Vi anser det allvarligt om den del av forsknings- och
utvecklingsarbetet som direkt kan påverkas genom statliga anslag gradvis

Mot. 1980/81:71

41

SWITZE BLAND

NETHERLAN06

SWEDEN

AUSTRALIA

CANADA

ITALY

1*7 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 1978

Beräknade statliga FoU-injl»q bodgatäran 7973(76 1980/81

Löpance prisar ocK 1975 Jrs priser Iprisomräkning atter utvecklingen
»v konsumentprisindex oct) förväntad prisutveckling enl
preliminär nationalbudget!

Mkr

6000

5000

4000

3000

2000

1000

0

Löpande prisar

1975 Irs priser

75/76

78/79 79/80 80/81

Mot. 1980/81:71

42

urholkas. En begynnande eftersläpning måste enligt vår mening återhämtas
om det skall vara möjligt för svensk industri att på lång sikt hävda sig i stark
internationell konkurrens.

Ett oroande tecken är vidare den bristande rekryteringen av studerande på
högre nivå inom grundutbildningen (tidigare benämnd C- och D-nivån). Ett
ökat antal högskolestuderande väljer kortare studier, vilket kan komma att
innebära ökade svårigheter för rekryteringen till forskarutbildningen.

Våra förslag i det följande ingår i en långsiktig strategi för att stärka
forsknings- och utvecklingsarbetet i vårt land. Vi vill understryka att detta
inte kan ske genom en enda större satsning vid ett tillfälle. Det är fråga om att
under en längre tidsperiod steg för steg förbättra forskningen och utvecklingsarbetet
både i form av ytterligare personella resurser, modernisering av
vetenskaplig utrustning, ett mer gynnsamt forskningsklimat och bättre
förhållanden för forskarstuderande. Det gäller också att i grund- och
gymnasieskolan göra den naturvetenskapliga och tekniska undervisningen
mer attraktiv, inte minst för flickor som på detta område utgör en stor
begåvningsreserv. Det är alltså fråga om att på bred front successivt bryta en
begynnande negativ utveckling. Våra förslag i det följande har detta
syfte.

Situationen för svensk industri och den uteblivna satsningen på forskningsoch
utvecklingsarbete under senare delen av 1970-talet gör det nödvändigt
att omedelbart vända utvecklingen. Våra förslag i det följande innebär en
ytterligare satsning på forsknings- och utvecklingsarbete med ca 26 milj. kr.
under första halvåret 1981 och med ca 52 milj. kr. i helårseffekt. För
budgetåret 1981/82 avser vi att återkomma under den allmänna motionstiden.

Vi vill också peka på våra förslag i andra motioner, bl. a. om nationella och
regionala utvecklingsbolag samt stöd till uppfinnare. Tillsammans med
förslagen i denna motion innebär de socialdemokratiska kraven en betydande
framtidssatsning, varigenom det successivt skall bli möjligt att stärka
industrins ställning.

Vi vill understryka att våra förslag på forskningsområdet i det följande har
syftet att stärka teknisk och naturvetenskaplig forskning och utvecklingsarbete
som ett stöd för fortsatt industriutveckling. Andra frågor på forskningsområdet
avser vi att återkomma till under den allmänna motionstiden.

Hemställan i anledning av de förslag vi här lägger fram görs i den särskilda
motionen av socialdemokraterna i utbildningsutskottet.

Planeringsramar för forskningsråden

Styrelsen för teknisk utveckling får varje år i budgetpropositionen
planeringsramar (flerårsbemyndiganden) i syfte att underlätta den långsiktiga
planeringen. Även för forskningsrådens del bör motsvarande anordning
övervägas. Råden kan t. ex. bemyndigas ställa garantier för forskningspro

Mot. 1980/81:71

43

jekt under en treårsperiod efter det aktuella budgetåret. Ett sådant
bemyndigande skulle exempelvis kunna avse resp. 75, 50 och 25 procent av
anslagen. Vi föreslår sålunda att regeringen i samband med den forskningspolitiska
propositionen lägger fram förslag om att forskningsråden i
framtiden skall få möjlighet att arbeta med planeringsramar. Detta anser vi
är en viktig grund för den långsiktiga planeringen hos råden. Allmänna
uttalanden i budgetpropositionen om satsningar för kommande år innebär
inte att råden får motsvarande planeringsutrymme.

Detta bör ges regeringen till känna.

Ytterligare basresurser till institutioner vid matematisk-naturvetenskapliga
och tekniska fakulteter

Till de fasta forskningsresurserna är det nödvändigt att det finns rörliga
medel för olika forskningsändamål. Det ankommer på högskolans olika
organ att i sin planering väga in detta behov. Utöver de resurser som
läroanstalterna nu förfogar över bör ytterligare medel ställas till matematisknaturvetenskapliga
fakulteternas och tekniska fakulteternas förfogande för
första halvåret 1981.

Vi föreslår sålunda att anslagen till Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna
(D 20, utbildningsdepartementet) och Tekniska fakulteterna (D 21,
utbildningsdepartementet) ökas med 1,5 resp. 1,5 milj. kr.

Ökade resurser för tjänster på mellannivå inom matematisk-naturvetenskapliga
och tekniska fakulteter

Inom främst teknisk fakultet men också vid andra fakulteter, bl. a. vid
universiteten i Linköping och Umeå, saknas i stor utsträckning forskartjänster
på mellannivå. Detta är allvarligt eftersom innehavarna av sådana
tjänster svarar för en stor del av högskolans forskningspotential. Ökade
resurser för inrättandet av sådana tjänster bör tillföras universitet och
högskolor. Ytterligare ca 200 sådana tjänster bör inrättas. Ökningen bör av
rekryteringsskäl ske under minst tre år. Vi föreslår att till anslaget Vissa
särskilda utgifter inom högskolan m. m. (D 35, utbildningsdepartementet)
anvisas 7 milj. kr. för detta ändamål för första halvåret 1981.

Medel för internationella kontakter

Internationella kontakter är oundgängliga för forskningen. Utbyte av
information måste i hög grad ske genom direkta kontakter. Publicering av
forskningsresultat i vetenskapliga tidskrifter sker med betydande tidsfördröjning.
Det är därför angeläget att öka möjligheterna att sända forskare
utomlands för längre eller kortare tid och att ta emot gästforskare vid svenska
universitetet. Det är ett sätt att t. ex. bygga upp kompetens inom ett nytt
område. Det ger också unga forskare ökade möjligheter att öka sin

Mot. 1980/81:71

44

kompetens. För första halvåret 1981 bör 3,75 milj. kr. avseende utländska
kontakter ställas till läroanstalternas förfogande i första hand för teknisk och
naturvetenskaplig forskning. Det medger att ca 30 forskare per år kan tas
emot i Sverige eller forska i utlandet.

Vi föreslår sålunda att till anslaget Vissa särskilda utgifter inom högskolan
m. m. (D 35, utbildningsdepartementet), anvisas ytterligare 3,75 milj. kr.
för detta ändamål.

Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR)

I sin anslagsframställning för budgetåret 1980/81 begärde NFR en ökning
med drygt 35 milj. kr. Därtill kom anslagsframställningen av statens
delegation för rymdverksamhet med 0,9 milj. kr. NFR framhöll i sin
anslagsframställning att anslagshöjningarna budgetåret 1978/79 var otillräckliga
för att bibehålla verksamheten på oförändrad nivå. Rådet pekar också på
en rad olika önskemål som trots deras berättigande inte kunnat tillgodoses på
grund av anslagsutvecklingen.

Det stora behovet av att satsa medel på olika forskningsprojekt inom det
naturvetenskapliga området som NFR visat på bör enligt vår mening
innebära en väsentlig höjning av anslaget. Vi föreslår sålunda att anslaget
Naturvetenskapliga forskningsrådet m. m. (D 41, utbildningsdepartementet)
ökas med 5 milj. kr. för första halvåret 1981.

Översyn av den tekniska utbildningen inom högsko1
a n

Den tekniska utbildningen bör ses över. Översynen bör avse de nuvarande
utbildningslinjernas längd och innehåll i syfte att höja kvaliteten på
utbildningen och i samband därmed se till att utbildningen svarar mot
yrkeslivets krav. Särskilt bör uppmärksammas möjligheterna att koppla
utbildningen till andra områden, t. ex. arbetsrätt och arbetsvetenskap,
ekonomi och juridik samt språk. I anslutning härtill bör man pröva vilka
åtgärder som kan erfordras för att skapa specialistutbildningar av hög
kvalitet inom teknisk fakultet. Enligt uppgift pågår inom UHÄ översyner av
skilda tekniska utbildningar. En mer systematisk genomgång av den samlade
tekniska utbildningen bör dock enligt vår mening komma till stånd. Syftet
skall vara att se till att utbildningarna på det tekniska området motsvarar
yrkeslivets krav.

Vi föreslår sålunda att riksdagen beslutar ge regeringen till känna vad som
här anförts om den tekniska utbildningen.

Ökat stöd till forskarstuderande

Antalet utbildningsbidrag för doktorander uppgår f. n. till 1 510, medan
antalet forskarstuderande, som har utbildning som huvudsaklig sysselsätt

Mot. 1980/81:71

45

ning, kan uppskattas till 6 000 å 7 000 personer. Antalet närvarande i
forskarutbildningen uppgår till ca 12 000. En fördubbling av antalet bidrag
eller motsvarande över en femårsperiod bör eftersträvas. Därest ett
ställningstagande till lärartjänstutredningens förslag väsentligen skulle ändra
förutsättningarna för organisationen med doktorandbidrag finns det inget
hinder att med den av oss föreslagna ökningen av antalet bidrag gå över till ett
nytt system. Ökningen av antalet bidrag bör riktas mot i första hand teknik
och naturvetenskap där en förbättrad rekrytering är särskilt angelägen.

Genom den avveckling av stimulansbidraget i utbildningsbidragen som
föreslås under arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel reduceras stödet
till doktorander med 220 kr./mån. Vi förutsätter att på samma sätt som
föredraganden anger beträffande vuxenstudiestödet, dvs. att ändringen om
stimulansbidraget inte får beröra beräkningsgrunderna för vuxenstuderande,
har det inte varit regeringens avsikt att nu försämra ett redan lågt bidrag
till forskarstuderande. Effekten berörs inte i propositionen.

Vi anser dessutom att stödet kvalitativt bör förbättras genom att bidragen
anknyts till den högsta nivå som nu gäller för utbildningsbidrag i arbetsmarknadsutbildning.
Detta innebär en omedelbar uppräkning av bidraget från
nuvarande 48 840 kr. per år till 51 400 kr. per år.

Vi föreslår vidare att antalet utbildningsbidrag ökas med 200 våren 1981
och att bidragets storlek anpassas till den nuvarande högsta nivån för bidrag i
arbetsmarknadsutbildningen. Våra förslag medför ett ökat medelsbehov av
drygt 14 milj. kr. för helår. För första halvåret 1981 uppgår kostnadsökningen
till 7 milj. kr.

5.4 Åtgärder för att stimulera bostadsbyggandet

Svensk bostadsförsörjning befinner sig i en allvarlig kris, som dessutom
tenderar att alltmer fördjupas. De olika borgerliga regeringarna har under de
gångna fyra åren intagit en passiv hållning till de allt allvarligare problemen
och därigenom medvetet låtit krisen drabba allt fler människor.

Under den senaste fyraårsperioden har bostadsbyggandet tillåtits sjunka
till i medeltal ca 55 000 lägenheter per år. Detta motsvarar ett byggande som
vi hade i slutet av 1930-talet. Ser man enbart på antalet lägenheter i
flerfamiljshus - ca 15 000 per år - kan man endast finna jämförbara siffror
från de värsta depressions- och krigsåren under 1900-talet.

Samtidigt med denna låga igångsättning har produktionskostnaderna stigit
kraftigt. De faktiska genomsnittliga byggnadskostnaderna för statligt belånade
flerfamiljshus och gruppbyggda småhus har under åren 1977-1979 ökat
med ca 64 procent. Motsvarande ökning vad beträffar tomt- och grundberedningskostnaderuppgår
till 80 procent. Dessa snabbt ökande produktionskostnader
har i hög grad bidragit till den alltmer minskade benägenheten hos
olika byggherrar att ta på sig ansvaret för att bygga lägenheter i flerfamiljshus.

Mot. 1980/81:71

46

Det låga bostadsbyggandet i kombination med den kraftiga kostnadsutvecklingen
har skett i en situation där bostadslösheten brett ut sig över allt
större delar av landet. I allt fler kommuner växer köerna till hyres- och
bostadsrättslägenheter.

Parallellt med denna från bostadssocial synpunkt helt oacceptabla
utveckling har det låga bostadsbyggandet successivt medfört en nedrustning
av produktionsapparaten med allvarliga näringspolitiska konsekvenser.
Bostadsbyggandet utgör nämligen en viktig avsättningsmarknad för den
svenska industrin. Närmare hälften av bostadsinvesteringarnas värde gäller
varor från industrin, och mindre än en femtedel härav avser importerade
varor. I början av 1970-talet gick ungefär 10 procent av den svenska
industrins produkter till bostadsbyggandet. Genom nedgången i bostadsinvesteringarna
har naturligtvis också deras betydelse för industrin avtagit,
men fortfarande år 1978 gick 7 procent av industrins varor till bostadsbyggande.

De branscher som i första hand är beroende av bostadsbyggandet är
trävaruindustrin samt jord- och stenvaruindustrin. För dessa branscher har
det minskade bostadsbyggandet medfört ett betydande bortfall av arbetstillfällen.
Men också i många andra branscher- exempelvis stål-, verkstads- och
möbelindustri - har sysselsättningseffekterna varit påtagliga.

Den successiva nedrustningen av produktionsapparaten har dessutom
påskyndats av att bostadsbyggandet under den gångna fyraårsperioden
tillåtits fluktuera med hänsyn till årstiderna. Bristen på övergripande
planering från regeringens sida i form av ett näringspolitiskt program för
byggsektorn har medfört allvarliga störningar såväl på arbetskraftssidan som
inom byggnads- och materialindustrin som helhet.

Igångsättningen av nya lägenheter har i år sjunkit på ett mycket oroande
sätt. Under årets första åtta månader redovisas nämligen en nedgång i
påbörjandet med 13 procent jämfört med motsvarande period förra året. Det
totala påbörjandet för innevarande år kan på basis av igångsättningen
t. o. m. augusti månad uppskattas till i runt tal 48 000 lägenheter, varav ca
14 000 i flerfamiljshus. I förhållande till år 1979 skulle detta innebära en
nedgång när det gäller flerfamiljshuslägenheter med i storleksordningen 20
procent.

För att bryta denna utveckling måste omedelbara åtgärder sättas in. I
annat fall kommer bostadsbristen att öka samtidigt som produktionsapparatens
nedrustning kommer att fortsätta. Det senare är inte enbart ett hot
mot vissa industrigrenar och sysselsättningen där utan innebär också i
växande grad risk för en nedrustning av utvecklingskapaciteten på byggmaterialområdet
i landet som helhet. Dessutom kommer nedgången i bostadsbyggandet
att försvåra den rekrytering av byggnadsarbetare som måste till
för att kompensera den kraftiga minskning av byggnadsarbetarkåren som
blivit resultatet av fyra års underlåtenhet att föra en aktiv och medveten
politik på byggområdet.

Mot. 1980/81:71

47

För att omedelbart stimulera till en ökad igångsättning av hyres- och
bostadsrättslägenheter (till småhus med äganderätt ämnar vi återkomma i
samband med den av regeringen aviserade propositionen om räntebidrag
m. m.) kräver socialdemokraterna att produktionskostnaderna temporärt
tas ner genom att momsen slopas för de lägenheter som påbörjas fr. o. m. den
1 december 1980 till utgången av år 1981. Samtidigt skall den garanterade
bostadsräntan vid hyres- och bostadsrätt sänkas med 0.4 procentenheter till

3,0 procent. För att ytterligare stimulera till produktion av lägenheter i
flerfamiljshus skall vidare införas en tvåårig uthyrningsgaranti i enlighet med
de regler som nu gäller för hyresförlustlån. Denna temporära garanti skall
gälla för lägenheter påbörjade under motsvarande tidsperiod som momsbefrielsen.
För att motverka eventuella kostnadsökningar förorsakade av de
ovan föreslagna stimulansåtgärderna kräver socialdemokraterna slutligen att
kostnadskontrollen inte minst i samband med produktionsanpassad belåning,
skärps.

5.5 En kraftfull energipolitik

Vårt lands stora oljeberoende och de genomförda och förväntade
prisökningarna på oljeprodukter kommer att innebära stora påfrestningar på
den svenska ekonomin. Regeringen beskriver i proposition 1980/81:20 de
ekonomiska risker som är förenade med vårt stora oljeberoende. I huvudsak
delar vi denna syn.

En kraftfull politik för oljeersättning är därför en av de allra viktigaste
politiska uppgifterna för varje svensk regering under 1980-talet. Samtidigt
med detta svåra arbete skall en mängd åtgärder vidtas för att en avveckling av
kärnkraften senast till år 2010 skall kunna genomföras, i enlighet med
folkomröstningens resultat.

Vi socialdemokrater har i skilda sammanhang, bl. a. i motionerna
1979/80:2056 och 1980 U:3, redovisat förslag för att minska landets beroende
av importerad olja och göra en kärnkraftsavveckling möjlig.

Dessa förslag har i de allra flesta fall avslagits av den borgerliga
riksdagsmajoriteten. Vissa förslag har dock bifallits av riksdagen, men
regeringen har underlåtit att förverkliga riksdagsbesluten. Detta är ytterst
oroande. Resultatet har därför blivit att vårt land f. n. saknar en samlad och
genomtänkt oljepolitik.

Denna handlingsförlamning måste snarast brytas.

I en särskild motion från socialdemokraterna i näringsutskottet redovisas
vilka omedelbara åtgärder vi socialdemokrater vill genomföra för att minska
oljeberoendet och förverkliga resultatet från folkomröstningen om kärnkraften.

I förevarande motion görs en sammanfattning av dessa förslag. Regeringen
måste snarast presentera en rikstäckande plan och ett program för
oljeersättning. Av planen skall framgå målsättningar för oljeersättning inom

Mot. 1980/81:71

48

olika samhällssektorer på både kort och lång sikt. I programmet måste ingå
ett flertal styrmedel och stimulanser, så att en effektiv oljeersättning kan bli
verklighet.

Också kommunerna måste engageras i det omfattande arbetet att minska
oljeberoendet och göra en kärnkraftsavveckling möjlig. Regeringen måste
därför snarast ta initiativ till överläggningar med kommunerna. Vid dessa
överläggningar bör diskuteras hur stat och kommun i samverkan kan bidra
till ökad trygghet i oljeförsörjningen samt hur kommunerna kan ersätta olja
med andra bränslen.

En beredskapsplan för en akut oljeförsörjningskris bör snarast utarbetas av
regeringen i enlighet med riksdagens beslut på våren 1980.

Samhället bör också engageras hårdare för att öka både försörjningstryggheten
med oljeprodukter och förädlingsgraden i de svenska raffinaderierna
och den petrokemiska industrin. Sådana åtgärder kan väsentligt minska
påfrestningarna på bytesbalansen.

Därför bör regeringen pröva förutsättningarna att förstärka den svenska
oljeberedskapen genom att samhället, eventuellt i delägarskap med OK,
bygger en s. k. katalytisk kr acker för att inom landet kunna vidareförädla
tunga eldningsoljor till lättare oljeprodukter, t. ex. bensin.

Regeringen bör också snarast utarbeta en plan för utveckling av den
svenska raffinaderiverksamheten och den petrokemiska industrin.

Vidare är det angeläget att regeringen ökar ansträngningarna att få
direktavtal med bl. a. Norge om leveranser av olja och gas inom ramen för ett
utvidgat nordiskt industri- och energipolitiskt samarbete.

En plan för torvutvinning är också ett betydelsefullt steg i strävandena att
minska det svenska oljeberoendet.

Hetvatten från de svenska kärnkraftsreaktorerna skulle väsentligt kunna
nedbringa oljeberoendet. Regeringen måste därför snarast fatta de övergripande
beslut som fordras för storstädernas värmeförsörjning. Endast
därigenom skapas förutsättningar för en konkret energiplanering i storstadskommunerna.

Principbeslut om introduktion av metanol och etanol som ersättning för
olja och bensin främst inom samfärdseln måste snarast fattas. Detsamma
gäller beslut om lokaliseringen av försöksanläggningen för metanolproduktion.

Den s. k. elanvändningskommittén redovisar i betänkandet El och olja
(Ds 1 1980:22) hur elkraften kan användas för att ersätta olja bl. a. i småhus,
industrier och kommunala fjärrvärmesystem. Dessa möjligheter bör tas till
vara.

Statsmakterna måste genomföra konkreta åtgärder så att utvecklingen av
inhemska bränslen stimuleras. En kraftig ökning av kolanvändningen bör
undvikas. Men också en del av vårt lands oljeersättning måste ske med kol.
Forskning och utveckling av bl. a. bättre reningsteknik måste därför få
erforderliga resurser.

Mot. 1980/81:71

49

Regeringen bör snarast presentera riktlinjer för den svenska kolanvändningen
samt olika åtgärder för att dessa riktlinjer skall kunna bli verklighet.
Därvid bör regeringen bl. a. lämna förslag om hur kolimporten till vårt land
skall ske, om samhället bör investera i en kolhamn, lokaliseringen av denna
hamn m. m.

På våren 1979 beslutade riksdagen att regeringen skyndsamt borde inrätta
ett utvecklingsbolag på energiområdet. Detta har ännu inte skett. Riksdagen
bör därför ytterligare en gång begära att regeringen inrättar detta bolag.

En effektiv och samordnad upphandling kan påskynda introduktionen av
förnybara energikällor. Därför bör ett upphandlingsbolag för ny energiteknik,
i vilket stat och kommun har det dominerande inflytandet, bildas.

Regeringen bör också vidta åtgärder, så att s. k. utvecklingsavtal kan
tecknas med stora upphandlare. Genom avtalen kan stat, avtalsparten och
den tillverkande industrin dela de kommersiella riskerna vid introduktionen
av den nya tekniken.

Regeringen bör också snarast lämna förslag som leder till att tillkommande
vattenburna system bl. a. i kommunernas fjärrvärmesystem dimensioneras
förs. k. lågtemperatur. Därvid underlättas introduktionen av bl. a. solvärme,
spillvärme och värmepumpar.

Regeringen bör också snarast lämna förslag om särskild beskattning av
övervinster i vattenkraftsproduktionen, i enlighet med texten på valsedeln
från Linje 2 och riksdagsbeslut från våren 1980.

Vidare är det angeläget att de internationella oljebolagens skatteförhållanden
utreds.

Dessa förslag är nödvändiga första steg i det svåra arbetet att kraftigt
reducera det stora oljeberoendet samtidigt med en avveckling av kärnkraften
senast till år 2010 i enlighet med folkomröstningens resultat.

Vid sidan av dessa åtgärder krävs också andra politiska och organisatoriska
initiativ för att den nödvändiga kraftsamlingen skall kunna skapas i
energipolitiken.

6 Program mot inflationen

Prisstegringen i Sverige har under de senaste 12 månaderna varit 15
procent. För kalenderåret 1980 blir inflationen minst 13 procent. I början av
1980 väntar ytterligare en rad prishöjningar, främst på livsmedel och
boendekostnaderna. Risken är uppenbar att den rådande höga prisstegringstakten
kommer att bestå trots en försämrad konjunktur.

Den höga inflationen framstår alltmer som det allvarligaste hotet mot
möjligheterna att lösa Sveriges ekonomiska problem. Inflationen och
förväntningarna om fortsatt inflation både hämmar och snedvrider investeringsverksamheten.
Stora mängder kapital dras från produktiv användning
till spekulativa och improduktiva placeringar. Inflationen missgynnar
sparande och uppmuntrar till konsumtion på kredit. En hög inhemsk

4 Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 71

Mot. 1980/81:71

50

inflation försämrar konkurrenskraften gentemot utlandet, försvårar exporten
och stimulerar importen. Genom inflationen sker en väldig överflyttning
av välstånd framför allt till de grupper, som är egendomsägande. De ökade
orättvisorna blir i sig en källa till fortsatt inflation, eftersom de föder olika
slags kompensationskrav.

Genom dessa olika verkningar har inflationen blivit ett hot mot både
sysselsättningen och tillväxten, samtidigt som den tvingar fram större
uppoffringar än vad som eljest skulle varit nödvändigt för att pressa ner
underskotten i utrikeshandel och offentliga finanser. Det är därför en
tvingande nödvändighet att göra en kraftansträngning för att försöka bryta
den inflationsutveckling som nu plågar vårt samhälle.

Det som då krävs är flera samordnade insatser, som genomförs med kraft
och beslutsamhet. Vi föreslår följande åtgärder, riktade mot de orsaker till
inflation som finns i den svenska ekonomin.

V I vårt ekonomiska system har byggts in en rad mekanismer, som
automatiskt rullar inflationen vidare. Det är främst de olika indexregleringar,
som innebär att inflation under förfluten tid leder till en ny
omgång av pris- och kostnadsökningar. Sådana indexregleringar finns
bl. a. i inkomstbeskattningen, i jordbrukspolitiken och i byggnadsverksamheten.

Vi föreslår, att indexregleringen av skatteskalan omedelbart slopas. Vi
föreslår dessutom att en snabb översyn görs av alla indexregleringar inom
byggnadsverksamheten. Vi föreslår även att man vid nästa långsiktiga avtal
om jordbruksprisernas reglering prövar de nuvarande formerna för priskompensation
till jordbruket. Ingen annan grupp i samhället är i dag
garanterad 100-procentig kompensation för prisstegringar. Innehållet i nu
gällande produktionsmedelsprisindex bör ses över. Också andra former för
priskompensation än automatiskt verkande index bör kunna prövas.

En sådan omprövning av olika indexregleringar får inte tas till intäkt för att
låta inflationen urholka det sociala välfärdssystemet. De sociala förmånernas
realvärde måste avgöras utifrån deras fördelningspolitiska syften och de
utfästelser som gjorts från samhällets sida.

V På skatteområdet bör en skärpning ske av de skatteregler, som nu
otillbörligt gynnar spekulation och upplåning för konsumtionsändamål.
Vi föreslår i denna motion en hårdare beskattning av realisationsvinster
och av större förmögenheter. Vi föreslår även vissa begränsningar av
rätten till skatteavdrag, främst underskottsavdrag för delägare i uthyrningsbolag.
Vi förordar att kommittén om underskottsavdrag bör få till
uppgift att även utreda möjligheterna att mera allmänt begränsa
underskottsavdragen.

V För inflationsklimatet i stort blir utgången av 1981 års avtalsrörelse
kritisk. Den avgörande förutsättningen för att kunna åstadkomma ett

Mot. 1980/81:71

51

klart brott i inflationsutvecklingen är att de nominella lönehöjningarna
1981 kan hållas på en låg nivå, samtidigt som realinkomsten bibehålls för
de stora löntagargrupperna.

Regeringen synes nu vara på väg att begå samma slags misstag som man
gjorde sig skyldig till inför 1980 års avtalsrörelse. Man släpper fram en helt
okontrollerad inflation, t. o. m. förstärkt av minskade insatser för att hålla
nere matpriser och hyror. Man håller fast vid indexregleringen av skatteskalorna
trots dess uppenbara konsekvens att framtvinga höga nominella
lönekrav från de grupper som kraftigt missgynnas av indexregleringen.

Vi föreslår en radikalt annan uppläggning av pris- och skattepolitiken för
1981. Inkomstskatten bör justeras nedåt i sådan utsträckning och med en
sådan fördelning, att det övervägande flertalet av heltidsarbetande löntagare
kan bibehålla 1980 års realinkomst. Därmed blir det möjligt att hålla de
nominella lönehöjningarna på en mycket låg nivå. Vi presenterar vårt förslag
till skatteomläggning för 1981 i avsnitt 7.

Denna skattepolitik måste kombineras med ett allmänt prisstopp fr. o. m.
årsskiftet 1980-1981. För att ytterligare hålla tillbaka prisstegringarna bör
matsubventionerna utgå med oförändrat belopp samt vissa åtgärder vidtas
för att hålla nere hyrorna i nyproduktionen av bostäder.

I regeringens proposition bedöms prisstegringen under 1981 bli 7 procent.
Detta kan dock inte uppfattas som annat än önsketänkande, såvida inte
kraftfulla åtgärder vidtas som alla inriktas på att dämpa både prisstegringen
och löneutvecklingen. Med den av oss föreslagna politiken kan en halvering
av prisstegringstakten uppnås mellan 1980 och 1981.

Vid de mycket låga lönehöjningar som här förutsatts torde betydande
vinstökningar kunna uppstå under 1981 i många branscher och företag. För
att motverka destabiliserande löneglidning och säkerställa att vinstökningarna
går till produktiva investeringar föreslår vi att det system för indragning
av vinster över en viss nivå som gällt under 1980 bibehålls under 1981.

7 Skatteomläggning för 1981

Vi har följande utgångspunkter för vårt förslag till omläggning av de
statliga skatteskalorna för 1981:

Löntagarnas reallöner bör kunna hållas oförändrade under 1981. Skatteomläggningen
bör utformas så att den möjliggör detta vid totalt sett låga
nominella löneökningar 1981. En ytterligare förutsättning för detta är att
regeringen kraftigt kan begränsa prisstegringarna nästa år. Genom en
återhållsam pris- och löneutveckling skapas förutsättningar att stärka de
svenska företagens internationella konkurrenskraft. Skatteomläggningen
bör vidare ha en fördelningspolitiskt rättvis profil. Tyngdpunkten i skatteomläggningen
bör läggas så att den främst kommer den breda gruppen av
heltidsarbetande löntagare till del. Det är självfallet också nödvändigt att

Mot. 1980/81:71

52

omläggningen har en statsfinansiellt ansvarsfull utformning. En ytterligare
ökning av budgetunderskottet kan inte accepteras.

Om en sådan skatteomläggning skall genomföras är det bl. a. nödvändigt
att slopa indexregleringen. Om den bibehålls 1981, bygger man in kraftiga
historiska prisstegringar i skatteskalorna. Det skulle därför krävas kraftiga
löneökningar för att vidmakthålla oförändrade reallöner med en rättvis
fördelningsprofil. Indexregleringen verkar därför kraftigt inflationsdrivande.
Om inflationsutvecklingen skall kunna brytas är det därför en nödvändig
förutsättning att slopa indexregleringen.

Vårt förslag till skatteomläggning bygger även på en rad andra förenklingar
i skattesystemet. Vi föreslår att den särskilda skattereduktionen, som
1980 utgår med 320 kr., slopas. Denna har, med sin nuvarande konstruktion,
bl. a. effekten att det för vissa personer med mycket låga inkomster
uppkommer ett slags negativ statsskatt.

Vi förordar också att den s. k. förhöjda skattereduktionen, som beslutades
i juni 1980, slopas. Den uppgår till maximalt 500 kr. med tyngdpunkten i
inkomstintervallet 45 000-60 000 kr. Denna extra skatterabatt infördes på
regeringens förslag som ett provisorium för att rätta till de värsta orättvisorna
i den skatteomläggning för 1980 som regeringspartierna själva hade
genomdrivit några månader tidigare. Den förhöjda skattereduktionen har på
olika sätt gjort skatteskalorna mera komplicerade. I stället för att som
tidigare marginalskatterna höjs successivt med stigande inkomst, uppträder
nu i vissa inkomstintervall sjunkande resp. stigande marginalskatter om
vartannat.

Härutöver föreslår vi att den s. k. marginalskattespärren slopas. Den
infördes också 1980 och var den viktigaste orsaken till att personer med
mycket höga inkomster i år fick särskilt stora skattesänkningar. Genom sin
konstruktion innebär marginalskattespärren att höginkomsttagarna befrias
från en betydande del av de kommunalskattehöjningar som kan komma att
genomföras 1981 eller senare år. Härigenom bryter man mot den grundläggande
principen att kommunalskatten skall vara proportionell, dvs. tas ut
med lika stor andel av alla inkomster. Kommunalskatten blir om marginalskattespärren
bibehålls regressiv, dvs. tas ut med en sjunkande andel för
högre inkomster. En sådan ordning framstår som fördelningspolitiskt helt
oacceptabel.

I fråga om skatteskalans utformning föreslår vi sänkta skattesatser för
inkomster upp till nära 100 000 kr. För inkomster upp till knappt 30 000 kr.
föreslår vi att någon statlig inkomstskatt i framtiden ej skall utgå. I tabellen
nedan återges de förändringar vi vill genomföra i olika inkomstskikt.

Mot. 1980/81:71

53

Inkomst (kr.)	Statlig skattesats (%)
1980	1981	Förändring
0- 5 800	1	0	-1
5 800- 11 600	2	0	-2
11 600- 17 400	2	0	-2
17 400- 23 200	2	0	-2
23 200- 29 000	4	0	-4
29 000- 34 800	5	1	-4
34 800- 40 600	8	2	-6
40 600- 46 400	11	3	-8
46 400- 52 200	14	8	-6
52 200- 58 000	20	15	-5
58 000- 63 800	22	19	-3
63 800- 69 600	26	23	-3
69 600- 75 400	30	28	-2
75 400- 81 200	34	33	-1
81 200- 87 000	39	36	-3
87 000- 92 800	44	41	-3
92 800- 98 600	45	42	-3
98 600-116 000	48	48	of
116 000-174 000	53	53	of
174 000	58	58	of
Resultatet av vårt skatteförslag, jämfört med regeringens, presenteras i nedanstående tabell. Vi har utgått från en kommunal utdebitering om 29 kr.

Inkomst, kr.	Socialdemokraternas förslag	Regeringens förslag		Skillnad i skattesänkning, kr.
Skatte sänkning, kr.	Ökning av disponibel inkomst, %	Skatte sänkning, kr.	Ökning av disponibel inkomst, %
30 000	358	1,6	304	1,3	54
40 000	862	2,9	432	1,5	430
50 000	1 078	2,9	666	1,8	412
60 000	1 560	3,7	1 066	2,6	494
70 000	2 156	4,6	1 410	3,0	746
80 000	2 510	4,9	1 914	3,8	596
90 000	2 786	5,1	2 712	5,0	74
100 000	3 044	5,3	3 186	5,5	- 142
120 000	3 044	4,9	3 674	5,9	- 630
150 000	2 484	3,7	3 834	5,6	-1 350
200 000	1 484	2,0	4 734	6,0	-3 250

Med vårt förslag till skatteomläggning blir det möjligt att bibehålla
oförändrade reallöner 1981 för personer med inkomster mellan 35 000 och
100 000 kr. med nominella löneökningar mellan 1980 och 1981 som totalt sett
uppgår till 7 procent. Häri ingår dels vissa effekter från 1980 års avtal som får
fullt genomslag först 1981 (det s. k. överhänget), dels effekter av en viss
löneglidning. En ytterligare förutsättning är att prisökningarna under loppet
av 1981 hålls nere under 7 procent. Som jämförelse kan nämnas att

Mot. 1980/81:71

54

regeringens skatteförslag kräver nominella löneökningar med totalt 11
procent om reallönerna inte skall försämras 1981.

För folkpensionärernas beskattning gäller särskilda regler. Folkpensionärer,
vilkas huvudsakliga inkomst utgörs av folkpension, beviljas ett extra
avdrag för nedsatt skatteförmåga. Härigenom behöver pensionärer som
enbart har folkpension och pensionstillskott inte betala någon inkomstskatt.
Även om pensionsinkomsten är något högre, beskattas den lindrigare genom
det extra avdraget. Reglerna för 1981 bör justeras med hänsyn till den
allmänna pris- och inkomstutvecklingen. Pensionärer med måttliga inkomster
kommer således även 1981 att dra fördel av vissa förmåner vid
inkomstbeskattningen.

Vårt förslag till skatteomläggning för 1981 kan beräknas kosta omkring 1,5
miljarder kronor mer än regeringens förslag. Detta inkomstbortfall bör
kompenseras med en förstärkning av andra inkomster. Vi föreslår därför att
folkpensionsavgiften, som tas ut som en arbetsgivaravgift på lönesumman,
höjs med 1 procentenhet fr. o. m. den 1 januari 1981. Våra konkreta
yrkanden kommer att läggas fram i en särskild motion.

8 Vissa övriga skattefrågor

8.1 Utgångspunkter

Socialdemokraterna har i flera motiner, bl. a. motion 1979/80:1104 och
motion 1980 U:3, utvecklat sin syn på skattepolitikens långsiktiga och
principiella utformning. Vi kommer senare att ytterligare utveckla och
precisera dessa riktlinjer.

Vi avser att den närmaste tiden i särskilda motioner lägga fram en rad
konkreta förslag på skatteområdet med anledning av olika propositioner som
regeringen nyligen har lagt eller kommer att lägga fram. Det gäller bl. a.
förslag rörande omläggning av inkomstskatten för år 1981 (denna fråga har
behandlats i avsnitt 7), den allmänna fastighetstaxeringen, beskattningen av
realisationsvinster vid fastighetsavyttring samt beskattningen av aktieutdelningar.

Det finns dock anledning att redan nu, i samband med att vi presenterar
vår syn på regeringens s.k. sparplan, översiktligt redogöra för de åtgärder
som vi kommer att föreslå. Det är framför allt fem synpunkter som är
vägledande för dessa förslag:

• Skattepolitiska åtgärder bör vidtas så att även de ekonomiskt bättre ställda
människorna i samhället i långt högre grad än f. n. bidrar till de besparingar
och uppoffringar som krävs av medborgarna för att vi skall kunna ta oss ur
den ekonomiska krisen. Socialdemokraterna motsätter sig självfallet sådana
skattepolitiska åtgärder som ytterligare skulle öka de ekonomiska klyftorna.

• Skattesystemet bör i större utsträckning än vad som nu är fallet stimulera

Mot. 1980/81:71

55

ett samhällsnyttigt sparande. Sparstimulanserna bör utformas så att de
främst kommer den stora gruppen av småsparare till del. Det kan inte
accepteras att sparstimulanserna fräsmt gynnar höginkomsttagare och
innehavare av stora förmögenheter. I konsekvens med detta synsätt bör
samhället inte uppmuntra konsumtion på kredit.

• Skattesystemet bör inte gynna spekulation, arbetsfria inkomster eller olika
typer av ekonomiska dispositioner som främst syftar till att nedbringa
skatten. Det är därför angeläget att komma åt skatteflykten i dess olika
former.

• De skattelagar som vi i demokratisk ordning har fastställt måste fungera
effektivt i praktiken. Det är nödvändigt att mera kraftfullt bekämpa
skattefusket. De skatter som debiteras måste också verkligen betalas. Detta
är nödvändigt både för att tillförsäkra samhället nödvändiga skatteinkomster
och för att upprätthålla skattemoralen genom att medborgarna kan se att
skattesystemet tillämpas på ett rättvist sätt.

• Skattesystemet måste ge sitt bidrag till att sanera den offentliga sektorns
finanser. De offentliga utgifterna - främst i form av offentlig konsumtion,
offentliga investeringar och inkomstöverföringar till hushåll, företag och
kommuner - måste i högre grad än f. n. finansieras med skatteinkomster.
Detta är nödvändigt även om en väsentlig del av saneringen av den offentliga
sektorns finanser under 1980-talet måste ske på annat sätt. Härmed avses
dels besparingar och stor återhållsamhet på utgiftssidan, dels en god
ekonomisk tillväxt som ger den offentliga sektorn ökade inkomster även vid
oförändrade skattesatser och som dessutom kan minska behovet av vissa
utgifter inom t. ex. närings- och sysselsättningspolitiken.

Vi övergår nu till att under de ovan nämnda punkterna redogöra för våra
förslag. De konkreta yrkandena kommer emellertid i flertalet fall att
framföras i andra motioner senare i höst eller i början av nästa år.

Vad gäller de föreslagna åtgärdernas effekter för den offentliga sektorns
inkomster går det inte att nu göra en slutgiltig bedömning. Detta beror bl. a.
på att vi i vissa fall först vid en något senare tidpunkt kommer att lägga fram
preciserade förslag - som då bör jämföras med regeringens alternativ.

8.2 Fördelningspolitiskt motiverade åtgärder pä skatteområdet

- Förmögenhetsskatten är ett uttryck för uppfattningen att innehav av
förmögenheter ger upphov till en viss skatteförmåga. Under det socialdemokratiska
regeringsinnehavet brukade reglerna för förmögenhetsskatten
ändras med några års mellanrum med hänsyn till bl. a. den allmänna
prisutvecklingen. En sådan justering är nu befogad att göra. Sedan de
gällande reglerna började tillämpas - vilket första gången skedde vid 1975 års
taxering - har konsumentpriserna ökat med ca 80 procent. 1981 års
fastighetstaxering innebär att taxeringsvärdena för fastigheter har räknats
upp med i genomsnitt drygt 100 procent.

Mot. 1980/81:71

56

En justering bör nu göras så att den förmögenhetsgräns ovanför vilken
förmögenhetsskatt börjar tas ut - f. n. 200 000 kr. - höjs. Även de övriga
skiktgränserna, vid vilka skattesatsen successivt höjs, kan behöva justeras.

Vid sidan av denna mera inflationsbetingade anpassning av skiktgränserna
bör av fördelningspolitiska skäl en skärpning av beskattningen ske för större
förmögenheter. Vi återkommer i en särskild motion med ett konkret
förslag.

- Skatten på realisationsvinster vid avyttring av fastigheter är f. n. mycket
låg. De regler som gäller på detta område utformades under en tid då
inflationen var mycket lägre än vad den numera är. F. n. har man rätt att från
den beskattningsbara inkomsten dra bort hela den värdestegring som
inträffar på fastigheten till följd av konsumentprisindexets stegring. Detta
innebär bl. a. att man kan tillgodoräkna sig detta avdrag på såväl det kapital
man själv satsat i fastigheten som på det lånade kapitalet.

Det är möjligt att överföra inkomster från en högt beskattad förvärvskälla
(t. ex. inkomst av tjänst) till en lågt beskattad förvärvskälla (främst inkomst
av tillfällig förvärvsverksamhet, dvs. realisationsvinster) och härigenom
reducera eller helt undgå beskattning. En metod som härvid används, främst
av en del höginkomsttagare, är att - till stor del med lånade pengar - köpa fast
egendom (t. ex. jordbruksfastighet eller annan fastighet). Lånefinansieringen
medger stora underskottsavdrag och därmed minskad skatt. Om
egendomen sedermera säljs, har den vanligen stigit kraftigt i värde, men
denna värdestegring beskattas mycket lindrigt och ofta inte alls.

Skatten på realisationsvinster vid avyttring av fast egendom bör skärpas.
Socialdemokraterna har tidigare i år föreslagit en schablonmetod enligt
vilken endast hälften av det ingående fastighetsvärdet skall läggas till grund
för indexuppräkningen. Regeringen har nyligen lagt fram en proposition
rörande skärpt skatt på realisationsvinster för fastigheter. Vi återkommer
med ett definitivt förslag i en särskild motion.

Skatten på realisationsvinster vid avyttring av s. k. lösöre (hit hör bl. a.
bostadsrättslägenheter, diamanter och konst) är också mycket lindrig.
Beskattningen sker efter en fallande skala beroende på hur lång tid tillgången
innahafts. Efter fem års innehav sker över huvud taget ingen beskattning.
Starka skäl talar för att även realisationsvinster på lösöre beskattas hårdare
än f. n.

Vid sidan av de hittills nämnda fördelningspolitiskt motiverade skatteförslagen
kommer vi nedan att redovisa ytterligare förslag till skattepolitiska
åtgärder som även har en fördelningspolitisk dimension. Hit hör bl. a.
åtgärder för att begränsa eller avskaffa vissa avdrag, sparstimulerande
åtgärder som främst kommer den stora gruppen av småsparare till del, vissa
avgiftshöjningar samt åtgärder mot skatteflykt och skattefusk.

Mot. 1980/81:71

57

8.3 Sparstimulerande åtgärder m. m.

Med hänsyn till den stora sparandebristen i den svenska ekonomin - som
ytterst manifesteras i det stora underskottet i bytesbalansen - är det ytterst
angeläget att samhället uppmuntrar olika former av sparande, såväl enskilt
som kollektivt sparande. Sparstimulerande åtgärder avseende enskilda
personer är även motiverade med hänsyn till att hushållssparande! i dag
drabbas negativt av den höga inflationstakten. Utifrån samma synsätt bör
konsumtion för lånade pengar - som gynnas av inflationen - göras mindre
förmånlig än f. n.

Om det enskilda sparandet skall uppmuntras bör följande riktlinjer vara
vägledande:

- Sparstimulanserna bör av fördelningspolitiska skäl utformas så att de
främst kommer den stora gruppen av småsparare till del. Sparstimulanserna
bör inte gynna höginkomsttagare eller innehavare av stora förmögenheter
framför andra grupper i samhället.

-Sparstimulanserna bör vara generellt utformade. Alla former av
produktivt sparande bör uppmuntras på ett likvärdigt sätt. Särbestämmelser
förvissa former av sparande, t. ex. aktiesparande, leder i praktiken till att en
majoritet av befolkningen utestängs från sparstimulanserna.

-Sparstimulanserna bör vara enkelt utformade. Om statsmakterna
laborerar med en rad olika regler för sparstimulanser, blir systemet
svåröverskådligt för medborgarna. Ett komplicerat regelsystem gynnar i
regel en minoritet av välinformerade och ekonomiskt välbeställda människor.

För socialdemokratin är det en grundläggande värdering att slå vakt om en
jämn fördelning av inkomster och förmögenheter. Om stimulanser av det
enskilda sparandet - vid sidan av det nödvändiga kollektiva sparandet - skall
ge nämnvärda resultat, måste de därför inriktas på den stora gruppen av
småsparare. Den borgerliga regeringens sparstimulanser gynnar främst
höginkomsttagare och den lilla minoritet av människorna som innehar
aktier. För att sådana sparstimulanser skall ge någon märkbar effekt i form av
ett högre totalt sparande förutsätter de en mycket ojämnare fördelning av
inkomster och förmögenheter. Detta är ett starkt skäl för socialdemokraterna
att avvisa den borgerliga regeringens förslag, ty de kan endast bli effektiva
med avseende på det totala sparandet om de kombineras med en utveckling i
riktning mot ökade ekonomiska klyftor.

Med hänsyn till de riktlinjer som har angivits ovan vill vi föreslå
följande:

- Vi avvisar regeringens förslag till lättnader av beskattningen på
aktieutdelningar.

- Vi föreslår att det s.k. skattesparandet i dess olika former avskaffas. Det
sparande som redan ägt rum i denna form bör dock för den återstående
sparperioden tillgodogöras de förmåner som riksdagen tidigare beslutat.

Mot. 1980/81:71

58

- Det nuvarande sparavdraget - som är maximerat till 800 kr. per person
och 1 600 kr. för makar - bör göras om till en allmän sparskattereduktion.
Härigenom blir skattestimulansen lika mycket värd för alla inkomsttagare.
Sparavdraget i dess nuvarande form ger en större skatteminskning till
höginkomsttagare än till vanliga inkomsttagare. Samtidigt som en sådan
omläggning görs av detta generella sparstöd, bör det bli mer generöst än f. n.
Vi föreslår därför att skattereduktionen sätts till 50 procent av kapitalinkomsten
och att den kapitalinkomst som blir föremål för skattereduktionen
sätts til| högst 2 000 kr. per person och till högst 4 000 kr. för makar. Den
maximala skattesänkningen blir därmed 1 000 kr. för en person resp. 2 000
kr. för makar. Det skattebortfall som uppkommer genom att sparstödet
utvidgas, kompenseras med den inkomstförstärkning som följer av att vi,
som redovisats ovan, avvisar de av regeringen förordade sparsubventionerna.

-Vi vill även i fortsättningen slå vakt om lönsparandet, som har en stor
betydelse för många löntagares sparande. Vi motsätter oss därför regeringens
uttalade avsikt att i framtiden försämra informationsinsatserna på detta
område.

Parallellt med de sparstimulerande åtgärder som här har nämnts, vill vi
även föreslå några åtgärder som syftar till att begränsa konsumtion på kredit.
Vi föreslår följande åtgärder:

- Konsumtionskrediterna bör begränsas. I vår motion till den urtima
riksdagen (motion 1980 U:3) föreslog vi dels att utlåningsreglering bör
tillämpas på finansbolagens krediter för konsumtionsändamål för viss tid
framöver, dels att regeringen utfärdade föreskrifter om betalningsvillkor för
kontoköp på kredit, i första hand i form av krav på snabbare amortering. Det
sistnämnda kravet kan nu sägas ha tillgodosetts, genom att kontokortsföretagen
frivilligt åtagit sig att ta ut ett slags fördröjd 25-procentig kontantinsats i
samband med att den första avbetalningen efter kontokortsköpet görs. Det
förstnämnda förslaget har däremot avslagits av riksdagen. Vi finner
emellertid att skälen för utlåningsreglering är minst lika stora som tidigare
och vidhåller därför detta krav.

-Höjningar av vissa avgifter i samband med uppbörden av skatt. Vårt
nuvarande system för uppbörd av skatt gör det möjligt att i viss utsträckning
uppskjuta inbetalningen av skatt med ibland 1-2 år. Härigenom erhåller vissa
skattskyldiga en av statsmakterna icke avsedd räntefri kredit, som i en del fall
kan uppgå till betydande belopp. I vissa fall tas förseningsavgifter upp, men
dessa är tämligen låga.

Regeringen har i prop. 1980/81:16 föreslagit att den särskilda avgiften vid
uppbörd av kvarstående arbetsgivaravgifter höjs från f. n. 6 procent (vid
belopp upp till 5 000 kr.) resp. 8 procent (vid belopp över 5 000 kr.) till 10
procent (upp till 5 000 kr.), 12 procent (mellan 5 000 och 30 000 kr.) resp. 15
procent (över 30 000 kr.). Socialdemokraterna ansluter sig till detta
förslag.

Mot. 1980/81:71

59

I analogi med denna förändring bör även kvarskatteavgiften höjas. Denna
tas f. n. ut enligt samma regler som gäller för uppbörden av kvarstående
arbetsgivaravgifter. Vi föreslår att dessa regler skärps på samma sätt som
regeringen föreslagit i fråga om kvarstående arbetsgivaravgifter.

Vid försenad uppbörd av preliminärskatt tas en s.k. restavgift upp med 4
procent för de första sex månaderna och därefter med ytterligare 4 procent
för varje påföljande sexmånadersperiod. dock med högst 12 procent. Vi
föreslår att restavgiften höjs till 6 procent per sexmånadersperiod, dock att
den tas ut med högst 18 procent.

Fyllnadsbetalningar som görs senast den 30 april året efter inkomståret
medför f. n. ingen förseningavgift. Härigenom kan både enskilda personer
och företag tillgodogöra sig i vissa fall avsevärda räntefria krediter. Det finns
nu anledning att skärpa bestämmelserna på denna punkt. Detta kan ske
genom att en viss förseningsavgift tas ut för fyllnadsbetalningar som
överstiger ett visst belopp, om inbetalningen görs exempelvis efter det att den
sista betalningstidpunkten för preliminärskatteuppbörden passerats. Ett
annat alternativ är att tidigarelägga den tidpunkt vid vilken fyllnadsbetalningar
senast skall göras. I båda fallen uppkommer en ränteinkomst för
staten.

De tre förslag som här har nämnts beräknas sammanlagt, vid oförändrat
betalningsmönster, årligen tillföra statskassan en merinkomst om ca 350 mil j.
kr. I den mån avgiftshöjningarna leder till snabbare betalningar - vilket får
sägas vara den egentliga avsikten med förslagen - blir följden i stället att
staten gör en räntevinst av ungefär motsvarande storleksordning. Härtill
kommer, som en engångseffekt, en förstärkning av statsinkomsterna till följd
av att snabbare inbetalningar av skatt sker i samband med att de föreslagna
åtgärderna genomförs.

8.4 Begränsningar av avdrag och åtgärder mot skatteflykt m. m.

-Avdrag för frivilligt periodiskt understöd avskaffas. Möjligheterna till
avdrag för frivilligt periodiskt understöd har successivt begränsats under
senare år. Regeringen har nyligen, med anledning av en begäran från
riksdagen, föreslagit att avdrag för frivilligt periodiskt understöd skall
begränsas så att givare endast medges avdrag för understöd till olika personer
med ett sammanlagt högsta belopp på 5 000 kr. per år.

Vi anser nu att det, i det rådande ekonomiska läget, finns skäl att helt
avskaffa avdragsmöjligheten för frivilligt periodiskt understöd. För detta
talar en rad omständigheter. De sociala skäl som tidigare kan ha funnits för
att tillåta denna typ av avdrag har under årens lopp successivt försvagats till
följd av att samhällets åtgärder på det sociala området har byggts ut. Vi vill
som vår principiella grundsyn uttrycka att samhällets sociala åtaganden skall
utformas på ett generellt sätt och med beaktande av de faktiska behoven och
inte genom att bevilja skattelättnader som utgår som en automatisk följd av

Mot. 1980/81:71

60

de dispositioner som vidtas av vissa enskilda personer och som dessutom blir
förmånligare ju högre marginalskatt givaren har.

1972 års skatteutredning konstaterade att möjligheterna till skatteflykt
genom avdrag för periodiskt understöd utnyttjades i ej obetydlig omfattning.
Understöd till mottagare utomlands görs i betydande omfattning, och det
säger sig självt att kontrollmöjligheten i dessa fall är särskilt ringa. Tillgänglig
statistik visar dessutom att såväl andelen inkomsttagare som har avdrag för
periodiskt understöd som det genomsnittliga avdragsbeloppet ökar med
stigande inkomst.

Av de skäl som här redovisats finner vi att avdrag för frivilligt periodiskt
understöd ej bör tillåtas fr. o. m. 1982 års taxering. Andra former av
periodiskt understöd (s.k. legalt periodiskt understöd), dvs. i huvudsak
understöd till make eller förutvarande make och minderåriga barn, bör
emellertid ge rätt till avdrag även i fortsättningen.

Skatteintäkterna till stat och kommun kan beräknas öka med ca 150 milj.
kr. per år om avdragsmöjligheten för frivilligt periodiskt understöd tas
bort.

- Begränsning av vissa underskottsavdrag. I början av 1970-talet uppmärksammades
att delägarskap i partrederier och kommanditbolag för sjöfart
eller luftfart i betydande utsträckning utnyttjades i syfte att undkomma skatt.
Avskrivningsreglerna användes för att skapa underskott som kunde kvittas
mot överskott i andra förvärvskällor. Dessa underskott var i stor utsträckning
fiktiva i den meningen att de inte motsvarades av något egentligt underskott i
den löpande driften. På förslag av den dåvarande socialdemokratiska
regeringen beslutade riksdagen 1973 om begränsningar i avdragsrätten.

De nya bestämmelserna innebar att underskott i rederi- och luftfartsrörelse
som kan ha uppkommit genom kontraktsavskrivning endast får kvittas
mot andra inkomster av rederi-, luftfarts- och varvsrörelse. Även den
ordinarie avskrivningsrätten begränsades. Om avdrag i rederi- eller luftfartsrörelse
gjorts för värdeminskning av fartyg eller luftfartyg, får underskott
som följer av högre avskrivning än 10 resp. 15 procent av anskaffningsvärdet
inte avräknas mot annan inkomst än inkomst av rederi-, luftfarts- eller
varvsrörelse.

I flera remissyttranden - bl. a. från riksskatteverket - över 1972 års
skatteutrednings slutbetänkande påpekades att ett liknande förfaringssätt i
syfte att undgå skatt börjat tillämpas inom vissa andra näringsgrenar. Det
gäller bl. a. i fråga om entreprenadmaskiner, containers, järnvägsvagnar och
andra kapitalkrävande objekt. En grupp personer, främst höginkomsttagare,
gör stora underskottsavdrag som hänför sig till andelar i handels- och
kommanditbolag, som bildats för att förvärva en avskrivningsbar tillgång av
något slag. Handelsbolaget hyr därefter ut maskinen till ett annat företag.
Med de avskrivningsmöjligheter som finns kan delägarna få stora underskottsavdrag
för anskaffningskostnaden, som de får dra av mot övriga
inkomster. Andelarna kan efter fem år säljas utan skattepåföljd.

Mot. 1980/81:71

61

Det förfaringssätt som här har nämnts uppvisar likheter med den tidigare
förekommande och numera kraftigt beskurna möjligheten att utnyttja
underskott som uppkommit i rederi- eller luftfartsrörelse. Starka skäl talar
för att samhället genom lagstiftning ingriper även mot denna verksamhet,
som främst synes äga rum i syfte att undkomma skatt. Det bör vara möjligt att
tillämpa en liknande lagstiftningsteknik i fråga om investeringar i bl. a.
entreprenadmaskiner, containers och järnvägsvagnar.

I fråga om villabeskattningen förekommer vissa förfaranden genom
uppdelning av äganderätten resp. betalningsansvaret för skulder som är
nedlagda i fastigheten. Uppdelningen kan dels ske mellan makar, dels mellan
föräldrar och barn. Dessa uppdelningar görs i allmänhet på så sätt att
avdragen för gäldräntorna görs av den make som har den högsta inkomsten
(och som därigenom kan uppnå största möjliga skattereduktion), medan
äganderätten till fastigheten (och därmed den intäkt som tas upp till
beskattning) innehas av maken med den lägsta inkomsten eller rentav av
hemmavarande barn som saknar övriga inkomster. Genom sådana förfaringssätt,
som ofta framstår som konstlade, kan den sammanlagda beskattningen
nedbringas avsevärt.

Möjligheterna till sådana uppdelningar av intäkter resp. kostnader för
samma fastighet bör begränsas. Huvudprincipen bör vara att de beskattningsbara
intäkterna bör fördelas mellan makar resp. mellan föräldrar och
barn på samma sätt som de avdragsgilla kostnaderna. Det bör ankomma på
regeringen att utforma konkreta förslag på de områden som här har
nämnts.

Vi vill i detta sammanhang också nämna att vi i en motion våren 1980 lade
fram ett förslag till en generalklausul mot skatteflykt. Denna innebär ett
vidare tillämpningsområde och striktare regler än vad regeringen nyligen har
föreslagit i en proposition i samma ämne.

Vi står också fast vid vårt förslag att inrätta en fristående skatteflyktskommission.
Den bör ha en parlamentariskt sammansatt styrelse och härutöver
bestå av högt kvalificerade jurister och ekonomer. Kommissionen bör ha till
uppgift att noga bevaka de skattedispositioner som vidtas, främst inom
näringslivet. Den bör vidare sammanställa erfarenheter från skattekontrollen
ute på fältet och även studera förhållandena i andra länder. Kommissionen
bör fortlöpande redovisa sina resultat och snabbt lägga fram konkreta
förslag till lagstiftning och andra åtgärder.

8.5 Åtgärder mot skattefusk

Ett grundläggande krav i strävandena att skapa ett rättvisare skattesystem
måste vara att se till att skattereglerna verkligen tillämpas på ett effektivt
sätt. Kampen mot skattefusk måste skärpas. Detta är viktigt både för att
upprätthålla skattemoralen och för att tillförsäkra samhället nödvändiga
skatteinkomster. Det är även från fördelningspolitiska utgångspunkter av

Mot. 1980/81:71

62

avgörande betydelse att de skatter som samhället har beslutat om verkligen
betalas av alla skattskyldiga. Socialdemokraterna har föreslagit en rad
åtgärder för att komma till rätta med skattefusket. Bland dessa vill vi nu
särskilt framhålla följande förslag:

• Obetalda skatter och sociala avgifter bör drivas in effektivare, bl. a. genom
att kronofogdemyndigheterna ges större resurser och staten och kommunerna
ej anlitar företag som inte betalar skatter och avgifter i laga
ordning.

• Antalet skatterevisioner bör ökas kraftigt. I dag behöver en företagare inte
räkna med en verkligt genomgripande revisionskontroll oftare än ungefär
vart sextionde år.

• Staten bör ha möjlighet att utse revisor eller styrelseledamot i företag som
får ekonomiskt stöd från samhället. Detta är angeläget för att förhindra
missbruk av dessa medel.

• Skattemyndigheterna bör få ökade resurser för sin kontrollverksamhet.

• Ett bättre samarbete bör komma till stånd mellan olika myndigheter som
har att bekämpa ekonomisk brottslighet. Det gäller bl. a. polisen, åklagarna,
skattemyndigheterna, kronofogdarna, tullen och riksbanken.

• En ökad användning av datorer för att sammanställa uppgifter från olika
register bör komma till stånd för att avslöja skattebrott på ett tidigt stadium,
självfallet på ett sätt som skyddar den personliga integriteten.

• Företag som anlitar entreprenörer bör i sista hand göras ansvariga för att
skatt och sociala avgifter betalas också för entreprenörernas anställda.
Härigenom kan man sanera vissa branscher som i dag använder ”grå
arbetskraft”.

• Valutakontrollen och straffen för valutabrott bör skärpas för att förhindra
olaglig valutautförsel och andra brott mot vår valutalagstiftning.

8.6 Fortsatt utredningsarbete på skatteområdet

Vid sidan av våra konkreta förslag som bör genomföras på kort sikt vill vi
också peka på behovet att skattepolitiken ges en långsiktig inriktning. Ett
viktigt led i en sådan strävan är att utredningsarbetet på skatteområdet
bedrivs med förnyad kraft. Vi vill i detta sammanhang peka på två nu
arbetande utredningar, som delvis tillkommit på socialdemokratiskt initiativ.

- Bruttoskattekommittén har i uppdrag att utreda olika former av
bruttoskatten, inkl. en allmän produktionsskatt. Den tillsattes i början av
1979 och skulle enligt direktiven lämna en preliminär redovisning i sådan tid
att den skulle kunna vara till ledning för ett ställningstagande i riksdagen
redan under 1979. En sådan redovisning avlämnades i ett delbetänkande i
september 1979. Regeringen har dock ännu inte redovisat något material för
riksdagen att ta ställning till. I juni i år utfärdades nya direktiv till
utredningen. Vi önskar med anledning härav understryka att utredningen

Mot. 1980/81:71

63

bör arbeta skyndsamt och att den bör presentera ett material som gör det
möjligt för regering och riksdag att mera definitivt ta ställning för om en
produktionsskatt skall införas och hur denna i så fall tekniskt skall utformas.
En produktionsskatt skulle vara av värde bl. a. som en viktig finansieringskälla
för att göra det möjligt att reformera inkomstskatten.

- Kommittén om underskottsavdrag har nyligen påbörjat sitt arbete. Den
har till uppgift att se över reglerna om rätten till underskottsavdrag vid
inkomsttaxeringen och att föreslå begränsningar av avdragsrätten där sådana
framstår som motiverade. Det material som utredningen kan ta fram bör vara
av betydande värde bl. a. för att skapa ett underlag för ställningstaganden i
fråga om olika begränsningar av sådana underskottsavdrag som i dag
förekommer som en skatteflyktsmetod. Utredningens direktiv har emellertid
fått en alltför snäv utformning. Vi förordar därför att utredningen bör få till
uppgift att utreda möjligheterna att mera allmänt begränsa underskottsavdragen.
En sådan begränsning av avdragen skulle kunna inordnas som ett led
i en framtida reformering av inkomstskatten. Vi syftar då särskilt på
möjligheterna att i framtiden genomföra sådana förändringar av inkomstskatten
att en begränsning av underskotts- och ränteavdragen kan avvägas
mot en generell sänkning av marginalskatterna.

Det är i detta sammanhang särskilt viktigt att möjligheterna undersöks att
hos egenföretagarna skilja ut privata räntekostnader från de räntekostnader
som hänför sig till den egentliga näringsverksamheten. Även i denna
utredning bör arbetet bedrivas skyndsamt med tanke på de stora problem
som har uppkommit i fråga om underskottsavdragen.

Vi vill också understryka att utredningsarbetet om utgiftsskatten bör
fullföljas. En inledande undersökning utfördes i anslutning till 1972 års
skatteutredning. Därefter har utredningsarbetet legat i träda. Det är nu
angeläget att detta arbete återupptas i syfte att allsidigt belysa utgiftsskattens
för- och nackdelar, övergångsproblemen m. m.

9 Hemställan

Som framgått redovisas förslagen i anslutning till regeringens prop.
1980/81:20 i särskilda motioner från de socialdemokratiska utskottsgrupperna,
till vilka hänvisas. Hemställan i förevarande motion avser därför dels
riktlinjerna för den ekonomiska politiken samt budgetpolitiken, dels
förslagen om begränsningar av antalet anställda i statsdepartementen och av
arvoden i kommittéväsendet.

Med hänvisning till vad som anförts hemställs
att riksdagen

1. godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken och
budgetpolitiken som anges i motionen,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs

Mot. 1980/81:71

64

om riktlinjer för effektivisering av verksamheten i statsdepartementen,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs
om ändrade riktlinjer för utgivande av arvoden i kommittéväsendet,

4. hos regeringen och fullmäktige i riksbanken begär att åtgärder
vidtas för att begränsa konsumtionskrediterna i enlighet med
vad som förordas i motionen.

Stockholm den 6 november 1980

OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)
INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
LILLY HANSSON (s)
LARS ULANDER (s)
PAUL JANSSON (s)
GÖRAN KARLSSON (s)
OLLE WESTBERG (s)

VALTER KRISTENSON (s)
MAJ-LIS LANDBERG (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)

i Hofors

GOTAB Stockholm 1980