5

Motion

1980/81:619

av Sven Henricsson

om ett tvärvetenskapligt forskningscentrum i Västernorrlands län

Västernorrlands län, och inte minst den del av länet som kallas Ådalen,
fokuserar det s. k. Norrlandsproblemet. Alltsedan 1930-talet har en ständig
utflyttning skett till sydligare delar av landet. Det finns många möjligheter att
illustrera detta. Kanske kan utvecklingen i Kramfors kommun, där
befolkningen minskat från 43 309 till 26 746 under denna period, utgöra ett
typexempel. Till denna bild bör då läggas tendenserna i dagens utveckling
som innebär ytterligare kriser och strukturproblem i bl. a. skogsindustrin.

Kort om bakgrunden

Med den framväxande frihandeln i mitten på 1800-talet skapades
ekonomiska förutsättningar för exploatering av Norrlands skogar. Bergshanteringen
hade kommit först, och under lång tid betraktades sågverksindustrin
som en opassande konkurrent till denna näring, när det gällde virkesfångsten.
Men i och med frihandeln slopades restriktionerna för sågverksrörelsen.
Det blev intressant för främmande kapital att strömma in i den norrländska
sågverksindustrin. Arbetskraft strömmade till från andra landsdelar, och i de
berörda delarna av Norrland ökade befolkningen.

Sågverksindustrin dominerade helt den industriella expansionen i Norrland,
och i slutet på 1800-talet fyrdubblades trävaruexporten från regionen.
Då sågverksindustrin stagnerade kom det nya användningsområdet för trä massaframställningen
- att i stället expandera. Någon större industriell
diversifiering var det dock inte fråga om. I Ådalen liksom i hela Norrland
medförde expansionen ett fördjupat beroende av omgivningen i överensstämmelse
med 1800-talets mönster.

För de norrländska malmresurserna kan i stora drag samma mönster
iakttas. Utländskt kapital spelade från början en stor roll. Vid tidpunkten för
Narvikbanans färdigställande hade ett mellansvenskt gruvföretag förvärvat
fyndigheterna i Gällivare och Kiruna.

Den expanderande gruvbrytningen i Västerbotten betydde mycket för den
industriella utvecklingen i detta län under 1930-talet. Men även här var
mönstret det vanliga: Bolidens Gruv AB var fram till 1931 en del i
Kreugerkoncernen, och Skandinaviska Banken närstående intressen hade
startat malmletningen.

Vid tiden för den stora utbyggnadsoffensiven av den norrländska
vattenkraften knöts ofta lokalt stora förhoppningar till industriell förnyelse.
Sålunda anfördes, i samband med projekteringen av den 121 km långa

Mot. 1980/81:619

6

Forsmo-Hoting-banan utmed Ångermanälvens övre dalgång, att vattenkraftsresurserna
i området skulle kunna utnyttjas vid kemiska industrier och
metallurgiska anläggningar. Visst tillkom under mellankrigstiden med hjälp
av kapital söderifrån en viss nylokalisering av elektrokemiska industrier på
basis av energitillgången, men det stannade vid tämligen isolerade företeelser.
Så snart nya metoder för kraftöverföring uppfunnits förlorade även
kraftresurserna sin lokaliseringsfördel. Till ett lågt pris kunde även denna
resurs, med hjälp av tekniska innovationer från andra regioner, förändra
förutsättningarna för en elektrokemisk industriexpansion i Norrland.
Mönstret kunde inte brytas: Norrlands råvaror var ett attraktivt byte för
kapitalstarka personer från andra regioner.

Arbetskraften - en ny resurs

Vi kan alltså notera att råvaruresurserna ända fram till det andra
världskriget spelade en huvudroll för industrins expansion i Norrland.
Därefter ledde rationalisering, strukturomvandling, koncentration och
sammanslagningar till utflyttning, som efter hand växte i omfattning.
Arbetsmarknadspolitiken blev ett instrument för folkomflyttning från
Norrland. En växande folkopinion krävde dock stopp för den s. k.
flyttlasspolitiken. Därmed kom de regionala problemen alltmer i fokus för
debatten. Regionalpolitiken blev politiskt intressant. Norrlandsproblemet
växte till ett besvärande politiskt prolem, och många partier, som tidigare
avfärdat frågan med en axelryckning eller kanske sett utvecklingen som ett
led i en önskvärd ökning av den svenska industrins effektivitet, såg sig
nödsakade att ägna frågan större intresse.

Den s. k. regionalpolitiken tog formen av mer eller mindre aktiv
lokaliseringspolitik. Denna politik kom att i stora drag svara mot de
överhettningsfenomen som kännetecknade efterkrigstidens industriella
expansion i stora centra i landets södra delar. Nu blev Norrland intressant
genom landsändans arbetskraftsresurser. Statsmakternas politik med stöd
och stimulans till företag, för att dessa skulle flytta ut och omlokalisera,
passade bra i en tid då man upplevde brist på arbetskraft i etablerade
industricentra. Företagen skulle nu stimuleras att utnyttja den resurs i
Norrland som ledig arbetskraft i det s. k. fullsysselsättningssamhället ansågs
utgöra.

Utifrån denna utgångspunkt har regionalpolitiken inte varit helt utan
framgång. En viss ökning av industrisysselsättningen kunde noteras under
1970-talets första år. Arbetskraftsöverskottet representerade en ny resurs,
men mönstret var det gamla vanliga. Kapital och företagskunnande från
södra och mellersta Sverige har övertagit den roll som handelshusen spelade
på 1800-talet. Teknologisk kunskap och kapital tillförs Norrland, medan
vinsten förs ut och främst investeras på andra håll.

Ett närmare studium av den industriproduktion som omlokaliserats

Mot. 1980/81:619

7

bekräftar att det gäller industrier och branscher som är svaga och vikande och
som av olika skäl haft svårt att klara sin verksamhet i överhettade centra.
Med regionalpolitikens hjälp har de gårdagens dynamiska industrier, som
inte uppfyller dagens krav, omvandlats till hopp för framtidens Norrland!

Hela denna utveckling har förstärkts då multiproduktföretagen kommit att
dominera näringslivet. I princip rör det sig om att via en ofta geografiskt
sammanhållen styrenhet dirigera ett antal geografiskt spridda arbetsställen/
driftsenheter, medan företagslednings-, utrednings- och planeringsfunktioner
koncentreras till storstäderna. Den programmerbara verksamheten kan
mycket väl med regionalpolitikens hjälp föras till Norrland.

Sammantaget innebär detta att Norrland fortsatt att spela den roll
regionen haft sedan mitten av 1800-talet. Landsändan har förblivit en
resurspool, som för sin utveckling varit utlämnad till initiativ utifrån. Allt
detta återspeglas synnerligen klart i Västernorrlands utveckling. Skall det få
förbli så?

1980-talet och krisen

Med lågkonjunktur, strukturkris i en rad basbranscher och utan en
offensiv i industripolitik rasar också grundförutsättningarna för den typ av
regionalpolitik som vi här sökt beskriva. Allt tyder nu på att vi går mot en
svensk ekonomisk utveckling där ytterligare nedläggningar i Norrland drivs
fram från avlägsna finansiella centra, som ser sådana åtgärder nödvändiga
utifrån sina vinst- och lönsamhetsaspekter.

Nu krävs en ny och annorlunda regionalpolitik för att möta de hårda slag
som kommer att drabba inte minst Västernorrland. Det går inte att bara
hänvisa till Norrlands resurser: skogen, malmen, vattenkraften och arbetskraftsöverskottet
och sedan söka bygga en långsiktig progressiv utveckling på
externa initiativ och krafter. Även om man på historiskt sett kort sikt kan
uppnå en viss industriell expansion genom ökad förädling på basis av skog
och malm, måste framtidens möjligheter för Norrland ligga i nya typer av
industriella aktiviteter.

Som ett led i strävandena till ökat samhälleligt bestämmande över och
styrning av näringspolitiken kommer kravet på ökat regionalt inflytande över
regionalpolitiken och statliga medel in i bilden. Decentraliseringen av de
regionala utvecklingsfonderna antyder en viss tendens i riktning mot att bryta
Norrlands roll som den passiva mottagaren av utifrån betingade utvecklingsimpulser.
Om t. ex. Västernorrland skall kunna lämna rollen som dominerad
resursenhet krävs regionalt förankrade satsningar för att få fram nya
framtidsinriktade produkter. Det gäller att identifiera, initiera och stimulera
verksamheter som har framtiden för sig. Redan i dag behöver produktion i
morgondagens expansiva sektorer initieras.

För att få fram sådana nya produkter och ny teknik krävs en regionalt
förankrad forskning med ett avgörande inflytande för de arbetande. Genom

Mot. 1980/81:619

8

att skapa ett tvärvetenskapligt forskningsinstitut för Västernorrlands län och
garantera detta institut rejäla resurser skulle möjligheter skapas att bygga en
strategi för en regionalpolitik i ett längre tidsperspektiv.

Hemställan

Med hänvisning till vad i motionen anförts föreslås

att riksdagen föreslår regeringen vidta åtgärder för skapandet av
ett tvärvetenskapligt forskningscentrum i Västernorrlands län
och som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts.

Stockholm den 21 januari 1981
SVEN HENRICSSON (vpk)