Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1980/81:59

av Lars Werner m. fl.
med anledning av proposition 1980/81:17 med förslag till lag mot
skatteflykt, m. m.

Flera tiotals miljarder kronor undanhålls varje år från beskattning. Detta
sker genom olika former av skatteflykt och skattefusk. Åtgärder för att
komma till rätta med denna form av skatteundandragande har länge stått
under debatt. Behovet av effektiva åtgärder ter sig alltmer angeläget.
Stigande kommunalskatter och indirekta skatter har ökat bördorna för stora
grupper inkomsttagare samtidigt som ”skattesmitningen” tilltagit. Med all
rätt finner de stora grupperna av inkomsttagare det orimligt att miljardbelopp
kan undandras beskattning genom skatteflykt och skattefusk. Härigenom
undergrävs även de stora, icke skatteflyktande gruppernas skattemoral.
De åtgärder som hittills vidtagits har varit av den natur att de ej
angripit de stora skatteundandragandena.

Skatteflykt innebär att utnyttja de luckor och flyktmöjligheter som finns i
den gällande skattelagstiftningen. De som har råd att betala för expertis har
också stora möjligheter till skatteflykt. Det finns t. o. m. de som har till yrke
- och tydligen tjänar bra på det - att hjälpa andra att på olika sätt smita runt
skattelagstiftningen och därigenom undgå beskattning. Sådan verksamhet
har fått det förskönande namnet ”skatteplanering”.

Vänsterpartiet kommunisterna har under en rad av år rest kraven om en
generalklausul mot skatteflykt. Utformningen av en sådan klausul skall
givetvis tjäna syftet att täppa till alla kända och ännu okända vägar till
skatteflykt. Men det är detta som framför allt borgarregeringarna inte har
velat medverka till, allt i namn av att rättssäkerheten inte får äventyras. Den
enda rättssäkerhet som äventyras genom en generalklausul är skattesmitarnas
säkerhet att undgå skatt, och detta anser vänsterpartiet kommunisterna
måste vara det bärande argumentet för införandet av en generalklausul.

Hela skattesystemets uppbyggnad gynnar höginkomsttagarna genom
avdragssystemet, den låga beskattningen vid reavinster m. m. Ett rättvisare
skattesystem måste införas, och i detta ingår en generalklausul mot
skatteflykt.

Regeringens förslag

”Det bidde en tumme”. . .! Så kan regeringens förslag till generalklausul i
skatterätten beskrivas. Sedan betänkandet Allmän skatteflyktsklausul (SOU
1975:77) avgavs har de olika borgerliga regeringarna på alla upptänkliga sätt
sökt förhala en angelägen lagstiftning på området. Det är ingen hemlighet att

Mot. 1980/81:59

förslaget aktivt motarbetats av moderaterna. Detta har skett trots att så gott
som samtliga remissinstanser uttalar sig positivt till lagstiftningen. Sedan
förslaget först stympats av budgetdepartementet genom promemorian Ds B
1978:6, har regeringen nu lagt en proposition som innebär ytterligare
skärpningar i förutsättningarna för att tillämpa klausulen. Man frågar sig om
det över huvud taget kommer att finnas något tillämpningsområde för
klausulen!

Propositionen utmärks av att den på ett ytterst knapphändigt och luddigt
sätt behandlar lagstiftningens tillämpningsområde och dithörande problem.
Däremot behandlas ingående de begränsningar man anser skall gälla i dess
tillämplighet. För skattskyldiga som söker kryphål i lagstiftningen är
propositionen en ren lärobok.

Det ursprungliga förslaget och dess tillämpningsområde har beskurits och
försetts med så många inskränkningar att klausulens praktiska betydelse
torde komma att bli ytterst liten. Vi vill här citera vad Göta hovrätt anför i sitt
remissyttrande: ”Genom att begränsa tillämpningen av klausulen till de
egentliga kringgåendefallen har emellertid bestämmelsen till sitt innehåll
blivit så urvattnad, att den med hänsyn till utformningen i övrigt torde
komma att tillämpas endast undantagsvis. Från effektivitetssynpunkt är
fördelarna med en på detta sätt utformad klausul så obetydliga att de ej
uppväger nackdelarna. Begränsningen torde ej heller innebära att förutsebarheten
blir så mycket större, eftersom det i praktiken torde bli svårt att
avgöra om en transaktion är att hänföra till de egentliga kringgåendefallen.
Hovrätten avstyrker därför den i promemorian föreslagna utformningen av
generalklausulen och ansluter sig till expertgruppens ställningstagande att
skatteflyktsklausulen bör göras tillämplig även på andra former av skatteflykt
än de egentliga kringgåendefallen.” - Det kan tilläggas att två andra
remissinstanser med rättstillämpande uppgifter, kammarrätterna i Stockholm
och Göteborg, anser att den föreslagna lagstiftningen starkt begränsar
klausulens räckvidd. - Vpk får därför på i det följande angivna skäl avstyrka
lagstiftning enligt propositionen och i stället förorda att arbetsgruppens
förslag (SOU 1975:77) till lagstiftning genomförs med vissa ändringar.

Behovet av lagstiftningen

Tillgänglig statistik och beräkningar visar att undandragande av skatt är en
företeelse som fått allt större betydelse ur såväl statsfinansiell som
fördelningspolitisk synvinkel. I sin enklaste form sker det genom direkt
skattefusk. I sin ”elegantaste” form sker det med hjälp av ekonomisk och
juridisk expertis och med begagnande av formellt korrekta avtal och
rättshandlingar vilkas enda syfte är att bereda skatteförmåner som aldrig
avsetts. Hittillsvarande lagstiftning har varit ineffektiv och har inte förmått
att förutse utvecklingen. Inte heller har skattedomstolarna i många fall ansett
sig kunna angripa problemet. Härigenom undandras årligen stora belopp

Mot. 1980/81:59

statskassan, samtidigt som stora obeskattade förmögenheter byggs upp. De
som får betala är de vanliga skattebetalarna, lönarbetarna som inte har
motsvarande möjligheter. I ett system som är ett såll när det gäller
höginkomsttagare, har lönarbetare kommit att utgöra ryggraden i fråga om
inbetalning av skatt till statskassan. För vanliga människor ter det sig alltmer
meningslöst att upprätthålla sin egen skattemoral, när de ser hur kapitalägargrupper
och höginkomsttagare så gott som helt kan undgå beskattning.
Det tål att erinra om att de problem som berörs av den nu aktuella
lagstiftningen avser höginkomsttagargruppers bristande solidaritet mot
samhället. Vi vill här påpeka att vpk lagt åtskilliga förslag syftande till
ändring i de materiella skattereglerna. Dessa ändringar skulle leda till ett
minskat utrymme för här behandlade transaktioner.

Arbetsgruppen lade ett förslag som syftade till att ta ett samlat grepp på
problemet. En sådan lagstiftning har emellertid inte den borgerliga
regeringen velat få till stånd. Man avvisar en del områden utan att ange något
förslag på alternativa lösningar för undandragandeproblem på dessa
områden. I propositionen sägs att ”helt vanliga och normala transaktioner

inte skall beröras av klausulen”, utan tillämpningen begränsas till ”fall

då mer eller mindre invecklade transaktioner har företagits”. Mer konkret än
så blir man sedan inte. Det måste vara en grundläggande brist att en
lagstiftning - där rättssäkerheten framhålls i tid och otid - bygger på så
luddiga och innehållslösa uttalanden. Ett ställningstagande till de exempel
som lämnats under utredningen hade varit på sin plats. Det finns anledning
att misstänka att man inte ansett det vara mödan värt att närmare gå in på de
skilda sammanhang där klausulen behövs, eftersom avsikten inte är att lagen
skall tillämpas.

Klausulens utformning

Regeringens förslag till avgränsning till vad man kallar egentlig skatteflykt
är inte acceptabelt. Verkningarna av det skatteundandragande som förekommer
är så pass allvarliga att det inte kan anföras bärande skäl för en sådan
avgränsning. Tvärtom behövs en samlad lagstiftning som inbegriper de
områden som tidigare omfattats av speciallagstiftning och stadgad rättspraxis.
Härigenom undviker man gränsdragningsproblem vid rättstillämpningen
samtidigt som området blir överskådligare. Risken för luckor i lagstiftningen
minskar härigenom. Förslaget i propositionen kan knappast heller anses
skapa någon klarare grund för tillämpningen än det ursprungliga förslaget.
Över huvud taget tycks det som om behovet av rättssäkerhet på flera ställen i
propositionen används enbart för att skyla över regeringens bristande vilja
att lagstifta på området.

Inte heller anförs några vägande skäl för förslaget att begränsa tillämpningsområdet
till inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Med hänsyn till
vikten av att få en generellt tillämplig lagstiftning till stånd bör begränsningen

Mot. 1980/81:59

inte genomföras. Man måste undvika att hamna i den situationen att ett
förfarande inte godtas vid den direkta beskattningen, men godkänns vid den
indirekta. Utrymme bör tvärtom skapas att ta hänsyn till den ändrade
taxeringen vid bestämmande av egenavgifter m. fl. avgifter. Vid bedömningen
av frågan om skatteförmånens storlek har detta betydelse.

Inte heller kan den kritik som riktas i propositionen anses vara så
bärkraftig att den motiverar den rigorösa utformning tillämpningen på olika
förfaranden fått. I stora delar är farhågorna överdrivna och saknar grund. De
tyder mer på ett allmänt ointresse för lagstiftningen.

Klausulens tillämpning

Den begränsning som nämns beträffande fall där den skattskyldige kan
påvisa något annat än skattemässiga skäl för sitt agerande är alltför
långtgående och kommer att medföra en stor ojämnhet i tillämpningen av
klausulen på likartade förfaranden. Det är inte befogat att ta denna stora
hänsyn till motiven till handlandet. Konstruktionen av kravet på att den
skattskyldige skall ha företagit en annan rättshandling än den närmast till
hands liggande leder enligt vår mening alltför långt. Redan här öppnar sig
fältet för ett otal invändningar. Bevisbördan för den fiskala sidan blir alltför
tung. Tillämpningen av rekvisitet måste bli mycket svår att utföra. Inte heller
är det tillfredsställande att klausulen inte skall tillämpas i de fall där möjlighet
till jämförelse saknas. Detta kan skapa en stor lucka i lagen.

Kravet på att handlandet skall stå i strid mot grunderna för tillämpliga
skattebestämmelser är svårhanterligt. Hela tanken bygger på att klausulen
inte skall tillämpas, utan att lagstiftningen skall ändras i dessa fall. Detta är
att rycka undan större delen av klausulens berättigande. Det ligger tvärtom i
sakens natur att lagstiftningens mening inte alltid kan fastställas på det
kategoriska sätt som anges i propositionen. I dessa fall måste en helhetsbedömning
vara tillåten. Oklarheten står ju att finna i de tillkrånglade
transaktioner som de skattskyldiga vidtagit. Som riksskatteverket påpekar
torde det vara svårt att ange när en skatteförmån står i direkt strid med
lagstiftningens grunder. Denna begränsning i räckvidden kan inte accepteras.
Klausulens tillämpning bör kunna grundas på enklare faktiska förhållanden.

Hänsynstagandet till den skattskyldiges avsikter är oförsvarligt stort. Här
erkänns öppet att man skärpt de objektiva rekvisiten för att tillämpa
klausulen, varefter man ytterligare skärper förutsättningarna för klausulens
tillämplighet genom att öppna möjligheten för de skattskyldiga att med
hänsyn till de subjektiva grunderna för handlandet undgå klausulens
tillämplighet. Kammarrätten i Stockholm anför i detta sammanhang:

’’ ett konstaterande av rekvisitets förhandenvaro blir förenat med

svårigheter samtidigt som utrymme för skatteklausulens tillämplighet
reduceras mer än som synes sakligt motiverat.” Det subjektiva rekvisitet bör

Mot. 1980/81:59

utformas i enlighet med arbetsgruppens förslag i denna del.

Genomgången i propositionen av de skäl den skattskyldige kan anföra är
exemplifierande och inte uttömmande. Snart sagt varje skäl tycks kunna
accepteras. Kanske rent av det känslomässiga skälet att man inte tycker om

att betala skatt kan duga ? - Det är med förvåning man läser: ”Sorn har

framhållits i promemorian är det inte lämpligt att försöka styra utvecklingen
genom att ge detaljerade anvisningar om klausulens tillämplighet i olika fall”
(s. 31). Samtidigt utfärdas det i propositionen minst sagt detaljerade
anvisningar om hur klausulen inte skall tillämpas!

T axeringsförfarandet

Det bör under alla förhållanden framhållas att taxering efter skälig grund
inte kan komma i fråga p. g. a. förhållandena på den skattskyldiges sida.
”Skälig grund” bör tillämpas endast om beskattning inte kan ske efter den
aktuella bestämmelsen (jämför arbetsgruppens förslag). Med hänsyn till
rätten att begära förhandsbesked minskar även behovet av denna grund.

Övriga frågor

Klausulen bör tillämpas i första instans. Nödvändiga personalresurser och
övriga förstärkningar i anledning härav torde till stor del betala sig själva.

Aven om skattetillägg inte kan tillämpas, bör en högre avgiftsprocent
införas för mer uppenbara fall av skatteflykt eller då omständigheterna i
övrigt är allvarliga.

Det motivuttalande som görs på s. 37 beträffande rättshandlingar som
ligger tillbaka i tiden är mycket olämpligt, och risk finns att det uppfattas som
vägledande. Det bör av utskottsbehandlingen framgå att tidsgränsen tillbaka
i tiden inte går vid ”ett par år”, utan att man i stället bör uttala sig för en
helhetsbedömning av sådana situationer.

Några särskilda grunder för anstånd bör inte anses föreligga enbart p. g. a.
att klausulen kan komma att tillämpas.

Dessutom finns det inga skäl att tidsbegränsa lagstiftningen såsom
regeringen föreslår. Däremot bör en uppföljning av lagen företas av
justitiekanslern. Härvid bör tonvikten ligga på frågan om lagens effektivitet
samt frågan om införande av mer ingripande påföljd än restavgift enligt vad
ovan anförts.

Med hänsyn till att den nu sittande regeringen, liksom tidigare borgerliga
regeringar, fördröjt behandlingen av lagförslaget är det angeläget att
lagstiftningsarbetet inte ytterligare fördröjs. Därför bör arbetsgruppens
förslag (SOU 1975:77) genomföras med de ändringar som föranleds av vad
som anförs i motionen.

Mot. 1980/81:59

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1980/81:17,

2. att riksdagen antar följande

Förslag till
Lag om skatteflykt

Härigenom föreskrives följande.

1 § Med skatt avses i denna lag skatt eller avgift som angives i 1 §
skattebrottslagen (1971:69) och med skattskyldig den som har att erlägga
sådan skatt eller avgift.

2 § Vid bestämmande av skatt eller taxering till skatt skall avtal eller annan
rättshandling bedömas efter sin verkliga innebörd och sina ekonomiska
verkningar.

3 8 Ingår skattskyldig avtal eller företager han annan rättshandling som,
ensam eller tillsammans med annan rättshandling i vilken han direkt eller
indirekt medverkar, bereder honom skatteförmån i strid med lagstiftningens
anda och mening, och är det på grund av omständigheterna sannolikt att
förmånen utgör hans huvudsakliga fördel av rättshandlingen, skall skatt eller
taxering till skatt bestämmas utan avseende på denna eller, om sådan grund
inte kan tillämpas eller skulle leda till oskäligt resultat, till skäligt belopp.

4 8 Bestämmelserna i 3 8 gäller inte, om den skattskyldige visar att
rättshandlingen tillkommit och fått sitt innehåll huvudsakligen av organisatoriska
eller marknadstekniska skäl eller eljest i annat ekonomiskt syfte än
att erhålla förmån vid beskattningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981 men äger ej tillämpning på
rättshandling som företagits före ikraftträdandet.

3. att riksdagen antar följande

Mot. 1980/81:59

Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1951:442) om förhandsbesked i
taxeringsfrågor

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1951:442) om förhandsbesked
i taxeringsfrågor

dels att i 11 och 12 §§ ordet "förordning" skall bytas ut mot "lag".
dels att i 12 § orden "Kungl. Maj:t" skall bytas ut mot "regeringen".
dels att rubriken till förordningen samt 1 § skall ha nedan angivna
lydelse.

Lag om förhandsbesked i taxeringsfrågor

Nuvarande lydelse

Riksskatteverket må, därest sådant
för någon finnes vara av synnerlig
vikt, efter ansökan lämna besked
på förhand (förhandsbesked) angående
viss fråga, som avser sökandens
taxering till kommunal inkomstskatt,
statlig inkomstskatt, statlig
förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt
eller ersättningsskatt, ävensom
viss fråga rörande tillämpningen av
lagen om beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst
eller förordningen om uppskov
i vissa fall med beskattning av
realisationsvinst. Förhandsbesked
må ock meddelas i frågor som nu
nämnts, därest detta finnes vara av
vikt för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande
tillämpning, när ägare till fastighet
eller den, för vilken ehuru han
icke är ägare garantibelopp för fas

Föreslagen lydelse

Riksskatteverket får, om det finnes
vara av synnerlig vikt för någon,
efter ansökan lämna besked på förhand
(förhandsbesked) angående
viss fråga, som avser sökandens taxering
till kommunal inkomstskatt,
statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,
utskiftningsskatt eller
ersättningsskatt, ävensom viss fråga
rörande tillämpningen av lagen
(1951:763) om beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst
eller i lag givna bestämmelser
om uppskov med beskattning av
realisationsvinst. Gäller ansökningen
fråga om tillämpning av lagen
(1980:000) mot skatteflykt får förhandsbesked
meddelas, om det är av
vikt för sökanden.

I frågor som avses i första stycket
får förhandsbesked också meddelas,
om det finnes vara av vikt för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning.

Vad som har sagts i första stycket
första meningen och andra stycket
skall också tillämpas, när ägare till
fastighet önskar på förhand erhålla

Mot. 1980/81:59

Nuvarande lydelse

tighet likväl skall upptagas såsom
skattepliktig inkomst i enlighet med
vad därom stadgas i 47 § kommunalskattelagen,
önskar på förhand
erhålla besked angående viss fråga,
som avser taxering av fastigheten.

Om rätt att av riksskatteverket
erhålla förhandsbesked i fråga rörande
mervärdeskatt föreskrives i
lagen om mervärdeskatt.

Föreslagen lydelse

besked angående viss fråga, som
avser taxering av fastigheten. Detsamma
gäller den för vilken garantibelopp
för fastighet skall tas upp som
skattepliktig inkomst enligt bestämmelserna
i 47 § kommunalskattelagen
(1928:370), trots att han inte är
ägare.

Om rätt att av riksskatteverket
erhålla förhandsbesked i fråga rörande
mervärdeskatt föreskrivs i
lagen (1968:430) om mervärdeskatt.

Denna lag träder i kraft tre veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på
den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4. att riksdagen antar följande

Förslag till

Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom föreskrivs i fråga om taxeringslagen (1956:623) att i lagen skall
införas en ny paragraf, 114 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

114 a §

Utöver vad som följer av 114 §
skall eftertaxering ske, när rättelse
påkallas av att lagen (1980:000) mot
skatteflykt är tillämplig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Stockholm i november 1980

LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) TOMMY FRANZÉN (vpk)