10

Motion

1980/81:512

av Allan Ekström

med anledning av proposition 1980/81:76 om interneringspåföljdens
avskaffande och straffet för grovt narkotikabrott m. m.

I proposition 1980/81:76 föreslås bl. a. en straffskärpningsregel (26 kap.
3 § brottsbalken) som skall göra det möjligt för domstol att under vissa
betingelser utdöma fängelse i högst 16 år.

Innebörden av förslaget är emellertid icke att det faktiska frihetsberövande!
skall avse en sådan lång tid. Anledningen är helt enkelt den, att den av
domstolen utmätta längden av frihetsstraffet f. n. avkortas av kriminalvårdsnämnden
med stöd av reglerna om villkorlig frigivning. Förhållandet uttrycks
på följande sätt i propositionen (s. 48): ”Sorn jag anfört tidigare är det med
nuvarande regler och praxis inte alltid möjligt att uppnå anstaltstider
motsvarande internering med en minsta tid av fem-sex år eller mer. Detta
beror delvis på att man med nuvarande tillämpning av reglerna om villkorlig
frigivning vid längre fängelsestraff oftast har att räkna med att den dömde
friges redan efter halva (kurs. av mig) strafftiden.”

För att en grov förbrytare skall kunna oskadliggöras mer än 6 år är det
alltså erforderligt med straffskalor av ända upp till 16 år! (Tiden 16 år blir
maximum för flera brott. För ett brott blir maximum 14 år. Förlängning kan
alltså ske med 4 år.) Som lagrådet påpekat ligger det i och för sig närmast till
hands att vidta sådana ändringar i tillämpningen av reglerna för villkorlig
frigivning att det åsyftade resultatet kan uppnås ändå. I motion 1979/80:141
föreslog jag att en omprövning från grunden borde ske av vårt nuvarande
påföljdssystem. Reglerna om villkorlig frigivning och permission innebär ju
att de straff som domstolarna utmäter avsevärt urholkas. Särskilt anmärkningsvärt
är - anförde jag vidare i motionen - att ett långt frihetsstraff, som är
ett uttryck för samhällets ogillande, kan vara till fördel för den dömde vid
bestämmande av tidpunkt för villkorlig frigivning. Ett långt straff - varmed
avses 2 1/2 år eller mera - föranleder ju som regel frigivning redan efter halva
tiden, medan ett kortare straff måste avtjänas till två tredjedelar. Den
tillämpade ordningen måste vara ägnad att missleda allmänheten.

Justitieutskottet (1980/81:4) förklarade att det fanns anledning att
uppmärksamma nämnda reglers kriminalpolitiska effekter när det gäller
förhållandet mellan utmätt straff och strafftid, något som särskilt gällde
frigivning efter halva strafftiden i fråga om intagna som dömts för allvarlig
brottslighet. Med hänsyn till att dithörande frågor behandlades i pågående
utrednings- och lagstiftningsarbete borde emellertid riksdagen icke göra
något uttalande. Riksdagen följde utskottets hemställan.

Den nu framlagda propositionen utgör ett slående åskådningsexempel på

Mot. 1980/81:512

11

hur minst sagt otillfredsställande nuvarande ordning är. För allmänheten
måste den omständigheten, att ett straff måste utdömas på mer än 10 och 12
år (för ett resp. flera brott) för att garantera ett verkligt frihetsberövande i
mer än 6 år, te sig förbryllande och obegripligt. Hur förhåller sig f. ö. ett
straff på 16 år till straffet fängelse på livstid?

Den naturliga åtgärden är att riksdagen - utan att invänta resultatet av
sedan länge pågående utredningsarbete - uttalar att frigivning efter halva
tiden icke längre skall få ske. För frigivning efter avtjänande av två
tredjedelar av strafftiden skall t. v., intill dess resultatet av nyssnämnt
utredningsarbete föreligger, de för frigivning begränsande kriterier gälla som
föreslås i propositionen i 26 kap. 7 § brottsbalken. Med en sådan ordning
innebär en strafftid av 9 år ett frihetsberövande av minst 6 år; beträffande den
allvarliga brottslighet som sistnämnda lagregel tar sikte på kan en strafftid på
9 år medföra ett oskadliggörande för ändå längre tid, dvs. längst 9 år. Vid
sådant förhållande synes behov icke föreligga av den föreslagna straffskärpningsregeln.

Med hänvisning härtill hemställer jag

att riksdagen beslutar att villkorlig frigivning icke längre skall få
ske redan efter avtjänandet av halva strafftiden samt att
riksdagen - vid sådan utgång - avslår förslaget om införande av
straffskärpningsregeln i 26 kap. 3 § brottsbalken.

Stockholm den 22 januari 1981

ALLAN EKSTRÖM (m)