Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1980/81:49

av Lars Werner m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:18 med förslag till lag om
ändring i sekretesslagen (1980:100) m. m.

Offentlighets- och sekretessfrågorna har på senare tid fått ökad aktualitet.
De har också med rätta blivit föremål för livligare kritisk debatt. Bakgrunden
härtill är dels handlingsoffentlighetens helt nya praktiska villkor - främst
genom den omfattande datoriseringen - men också en strävan från kretsar
inom byråkratin att i praxis försvåra eller inskränka offentligheten.

Offentlighetsprincipen har av tradition haft grundlagsskydd. Genom 1937
års sekretesslag gavs emellertid nya möjligheter att på ett enklare sätt utvidga
det sekretessbelagda området. En rad orsaker har sedan medverkat till att
skapa en ”grå zon” på offentlighetens område, en zon där oklarhet och
godtycke råder. Datoriseringen har medfört både att offentliga uppgifter
förts under sekretessens paraply och att självklara rättigheter för medborgare
satts i fråga. Vidgad användning av s. k. omvänt skaderekvisit är en
annan fara - den lägger bevisning till förmån för vad som egentligen är en
grundlagsprincip på den sökande och icke på myndigheterna.

Vpk kritiserade den nya sekretesslagen främst för att den inte var anpassad
till dessa offentlighetsprincipens nya och svårare livsvillkor. Genom denna
sin brist blev lagen delvis föråldrad redan när den antogs. Den i sig riktiga
strävan att samla alla inskränkningar i en enhetlig lag förfelade därmed också
sin verkan. Man hade därför haft rätt att nu vänta sig skärpt vakthållning
kring offentlighetsprincipen och ökad klarhet kring de konflikter som i praxis
uppstått. Någon strävan i den riktningen präglar dock inte det föreliggande
regeringsförslaget. Det utgör ett hafsverk, som inte bör passera riksdagen
annat än med bestämda korrigeringar.

Proposition 1980/81:18 presenteras inledningsvis som ”huvudsakligen”en
”anpassning”. Detärenfalskvarubeteckning. Aktstycket innehåller ju bl. a.
förslag att utvidga sekretessområdet. Detta är inte en ”anpassning” utan en
viktig fråga rörande grundlagens giltighetsområde.

Propositionen innehåller som antytts bl. a. förslag om utvidgad sekretess
för vissa handlingar. De borgerliga partierna drev på sin tid hårt frågan om
lagrådets rätt att höras i lagstiftningsfrågor. Det är därför märkligt att ett
borgerligt statsråd nu har så bråttom att i en fråga som gäller minskad

Mot. 1980/81:49

handlingsoffentlighet gå förbi lagrådet. Motiveringen är krystad. I regeringsformen
står att lagrådets yttrande bör inhämtas när saken gäller begränsning i
rätten att ta del av allmänna handlingar. Propositionen innehåller förslag om
sådana begränsningar. Huvudregeln säger alltså att lagrådet bort höras. Det
har inte skett. Regeringsformens 8 kap. 18 § anger också att man kan
underlåta lagrådsremiss, om det saknar betydelse för frågans beskaffenhet
eller om fara är i dröjsmål. Det är detta kryphål statsrådet åberopar. Det
stämmer dock alls inte med det faktiska läget. Inskränkningar av handlingsoffentligheten
är alltid att betrakta som principiella frågor, och något
avsevärt men skulle naturligtvis inte uppstå om lagrådet hade hörts. De skäl
statsrådet redovisar har alltså knappast stöd i regeringsformen, och hans
tolkning av paragrafens innehåll är knappast heller den som grundlagsstiftarna
avsåg. Dålig arbetsledning med åtföljande brådska vid en propositionsbehandling
utgör inte skäl att underlåta lagrådsremiss i fråga, där sådant
normalt bör ske.

Propositionen innehåller ytterligare egendomliga avsnitt. Det underligaste
återfinns på s. 22, fjärde stycket. Statsrådet gör där bl. a. ett uttalande om att
han är beredd att ytterligare skärpa statistiksekretessen, ifall sådana
uppgifter i större utsträckning än nu begärs fram av domstolar. Vad är
meningen med detta uttalande? Det följs inte av någon ”kläm” i hemställan.
Propositionen begär bara att riksdagen skall godkänna de förslag som
framläggs. Men statsrådets privata filosoferande på s. 22 utmynnar inte i
något förslag. Riksdagen får ingen begäran om att den skall ställa sig bakom
yttrandet. I så fall borde det funnits en särskild ”kläm” med denna innebörd.
Problemet är att statsrådets yttrande ju innebär en värdering av praxis på
visst område och därtill en restriktiv värdering. Det är därför viktigt att
yttrandet icke kan åberopas som stöd för att riksdagen gått med på en sådan
restriktiv hållning. Yttrandet har icke karaktär av förarbete till lagen.

Om statsrådets deklaration icke omfattas av hemställan till riksdagen - då
är den närmast exempel på en helt grundlagsstridig inställning. Det är
riksdagen som har att godkänna sådana lagförklarande yttranden som det här
gäller. Och det är domstolarna som har att tolka fall av lagtillämpning, där
offentlighetsprincipens räckvidd är berörd. Beträffande statsrådets yttrande
på s. 22, fjärde stycket, måste alltså klarhet skapas i vad det egentligen avser
och på vilket sätt det över huvud taget avses ingå eller inte ingå i riksdagens
beslut. Det anförda är ett exempel på den hafsighet och bristande
genomtänkthet som allt oftare manifesterar sig i behandlingen av viktiga
rättsfrågor.

Ganska enastående är också statsrådets behandling av medborgares rätt
att ur vissa register få del av uppgifter som rör vederbörande själv. Här gäller
sakfrågan att kriminal- och polisregisterlagarna skall anpassas till övrig
lagstiftning. Här säger statsrådet på s. 19 följande: ”Enligt min mening talar
åtskilliga skäl för att den registrerade ges rätt att ta del av registeruppgifter
om sig själv, när allmänna intressen inte är berörda.” Men en sådan rätt finns

Mot. 1980/81:49

ju redan i sekretesslag och datalag. Det är enbart fråga om att en föråldrad
del av polisregisterlagstiftningen skall raderas bort. Det finns inte minsta skäl
för statsrådet att komma med värderingar, huruvida det ”enligt hans
mening” finns skäl för offentlighet eller ej. Statsrådet säger sedan att saken
fordrar ytterligare utredning på grund av att det inte finns dataterminaler och
lokaliteter, där den enskilde kan utöva sin insynsrätt. Det är egendomligt.
Antingen föreligger rätt att få ut uppgifter - och då skall uppgifterna lämnas
ut. Eller också föreligger ingen sådan rätt - och då skall de förbli hemliga.
Rätten att få ut uppgifter får under inga omständigheter hindras av eller
hängas upp på ifall det finns terminaler, där datauppgifterna kan tas fram.
Saknas tekniska faciliteter skall dessa helt enkelt anskaffas, så att grundlagen
kan följas. Grundlagen är ingen kostnads- och lokalfråga. Dessutom är de
praktiska hinder statsrådet åberopar alls inte så stora som det görs gällande.
Kan tjänstemän använda en terminal, kan andra också göra det. Kan
tjänstemän sitta i en viss lokal, kan andra också göra det. Om programmen
och systemen utgör hinder, skall de göras om - det är i så fall en pinsam
bekräftelse på att kritiken mot datalagringen av offentliga handlingar är
korrekt.

Det är därför helt oacceptabelt, när statsrådet säger att han nu inte ämnar
framlägga förslag i denna punkt. Vad betyder detta? Rikspolischef och
generaldirektör, liksom lokala polischefer, har ovillkorliga skyldigheter att
se till att offentlighetsprincipen fungerar och de är personligen ansvariga
härför. Om det finns för få terminaler eller om dessa är placerade på mindre
lämpliga ställen skall detta ändras. För detta behövs inga ”förslag”, och det
får inte hindras av att statsrådet inte framlägger något ”förslag”.

Oroande är också statsrådets attityd till problemet om anpassning mellan
sekretesslag och lag om illojal konkurrens. Här åberopar statsrådet ett
tidigare uttalande, vars innebörd är att en skillnad mellan offentliga och
privata funktionärers tystnadsplikt inte är motiverad. Detta är synnerligen
märkligt. En sådan skillnad är ju i själva verket i högsta grad motiverad.
Offentlig verksamhet arbetar politiskt under andra villkor än privat. I
förhållande till det allmänna har medborgarna rättigheter, till vilka
offentlighetsprincipen hör. Så är inte fallet gentemot privata verksamheter.
Om det är statsrådets mening att det inte skall råda någon sådan skillnad,
uttrycker detta en helt ny konstitutionell teori. Sådana tankegångar måste
ovillkorligen avvisas.

Synnerligen anmärkningsvärda är slutligen statsrådets uttalanden med
anledning av televerkets skrivelse om utvidgning av besvärsrätten. Vad
televerket föreslår är betingat av en stämning som på flera håll börjat sprida
sig bland högre ämbetsmannakretsar: Man vill där ha rätt att överklaga
beslut om att medborgare har rätt att ta del av en uppgift. Det enda syftet
med en sådan rätt är ju att fördröja och försvåra offentligheten samt att
uppnå en mer restriktiv praxis. Detta är en fullständigt ny konstitutionell
princip, ett allvarligt ingrepp i grundlagsfriheten. Det är förvånande att

Mot. 1980/81:49

statsrådet över huvud taget tar upp en sådan framställning från statlig
verksledning till behandling. Än märkligare är, när han på s. 20, andra
stycket, säger att han inte nu anser att ordningen bör ändras. Skall det tolkas
så att han senare eventuellt kommer att anse detta? Eller vilken tanke finns
över huvud taget bakom det nämnda yttrandet?

III

Efter vår genomgång av dessa formella och konstitutionella egendomligheter
övergår vi till det som konkret omfattas av regeringens hemställan.

Riksdagen bör uttala att de brister vilka framkommer i beskrivningen
kring ändringen av lagen om polisregister omgående rättas till. De har
nämligen relevans ingalunda bara till de nya bestämmelser som föreslås utan
hindrar redan nu ett rätt tillämpande av offentlighetsprincipen.

Beträffande den diskuterade utvidgningen av besvärsrätten bör riksdagen
uttala att det icke står i överensstämmelse med grundlagens anda och mening
att myndigheter eller andra genom sådan besvärsrätt skall lägga hinder i
vägen för offentlighetsprincipens tillämpning.

Beträffande statistiksekretessen bör riksdagen markera att den icke ställer
sig bakom statsrådets uttalanden, detta för att undvika att dessa inräknas som
förarbeten och får påverka praxis på ett negativt sätt.

Beträffande de frågor som sammanhänger med IKL bör inga ändringar
genomföras. De föreslagna ändringarna urholkar offentlighetsprincipen.
Redan av detta bör följa att de skall bedömas noga och restriktivt. Hela saken
bör anstå, tills något förslag föreligger rörande 12 § IKL.

Förslaget till ändring i sekretesslagens 7 kap. 9 § är vilseledande
formulerat. Som texten står, kan en registrator tro att första meningen gäller
ensam och utan skaderekvisit av något slag. Förslaget bör omformuleras så
att avsikten klart framgår.

Beträffande 8 kap. 2 § samma lag råder liknande oklarhet. Texten i
propositionen anger att sekretessen gäller endast egenföretagare. Lagförslaget
däremot gör inte motsvarande begränsning, varför det kan tas till intäkt
för att sekretessområdet ökat mer än avsett.

Det långa utsträckandet av sekretesstiden i patent- och registeringsärenden,
som föreslås i 8 kap. 9 §, bör inte genomföras. Femtio års sekretess
förefaller vara en enorm tid för företagshemligheter. Med nutidens snabba
tekniska och industriella utveckling kan det knappast uppstå några reella
behov att så utvidga sekretesstiden i jämförelse med vad som gällt under en
epok, då utvecklingen var långsammare.

Den etiska bedömningen av biomedicinsk forskning är ett särskilt viktigt
och intressant område från offentlighetssynpunkt. Det märkliga är att
regeringen här föreslår en utvidgning av sekretessen. Syftet är att skydda
affärshemligheter och insyn i själva verksamheten. Detta är en icke
acceptabel utgångspunkt för synen på offentlighet och sekretess inom detta

Mot. 1980/81:49

känsliga område. Så allvarliga ting som försök på människor bör knappast
omgärdas av annan sekretess än den som är motiverad till skydd för
personliga förhållanden och för patientens säkerhet. Affärsintressen bör
absolut inte prioriteras. Insyn och kontroll av denna verksamhet skall inte
behöva hindras av privata vinstintressen. Tvärtom: läkemedelsföretagen bör
här underkasta sig den insyn och offentlighet som är nödvändig till skydd för
patienten och forskningens etiska innehåll. Statsrådets omsorg om affärsintressena
är lika omotiverad som stötande.

Sammanfattningsvis kan beträffande regeringens proposition 1980/81:18
sägas: Den kan under inga omständigheter godtas i det skick den presenteras.
Ett par av förslagen innebär inskränkningar i handlingsoffentligheten och
bör av politiska skäl icke genomföras. I en rad andra avseenden är
oklarheterna och ofullständigheterna så besvärande att omarbetning och
klargörande måste ske av formella skäl. Därför bör propositionen i sin helhet
nu avslås. Den bör omarbetas och undergå lagrådsremiss.

Mot bakgrund av det anförda hemställs

att riksdagen beslutar avslå proposition 1980/81:18.

Stockholm den 22 oktober 1980
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C. - H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)

GOTA B 65739 Stockholm 198(1