7

Motion

1980/81:424

av Lars Werner m. fl.

om svenskt agerande mot militärregimen i Turkiet

I september 1980 övertog militären makten i Turkiet. Kuppen hade
föregåtts av en lång period av inrikespolitiska motsättningar och strider,
samtidigt som Turkiets ekonomiska läge gradvis försämrats. Dessa förhållanden
har sin grund i den ekonomiska krisen i de kapitalistiska ekonomierna
med stigande oljepriser och andra faktorer som pådrivande orsaker.

Men det vore en alltför enkel beskrivning att enbart hänvisa till dessa
fakta. Demokratin i Turkiet har alltid suttit trångt, och något verkligt
inflytande från den stora massan av befolkningen via parlamentariska
församlingar och andra sammanslutningar har aldrig kommit till stånd.
Militären har behållit ett stort inflytande över politiken, oavsett vilka
regeringar som suttit vid makten, och också vid flera tillfällen satt det
demokratiska systemet ur spel.

Anslutningen till NATO med ökade krav på militär upprustning av Turkiet
för att försvara NATO:s sydflank har inte förbättrat denna situation.
Ockupationen av Cypern, en aktion uteslutande igångsatt för att säkra en bas
åt NATO i östra Medelhavet, måste också ses i detta sammanhang. Den har
kostat Turkiet stora utgifter, som förvärrat landets ekonomiska situation och
gett militärledningen ökad makt.

Kuppen den 12 september 1980 var således en följd av en långvarig politisk
och militär utveckling. Den var också väntad och omtalad flera månader
innan den inträffade. Vad som är förvånande är att den, när den verkligen
genomfördes, bedömdes och betraktades på ett sätt som tillgängliga fakta på
intet sätt gav något underlag för.

I den svenska pressen - som vanligt en okritisk eftersägare till de stora,
västliga nyhetsbyråerna - framställdes juntan och dess ledare närmast som
den turkiska nationens räddare ur kaos och förfall.

Mönstret känns igen från tidigare perioder och kan inte annat än väcka
förstämning. General Evren, kuppledaren, sades slå hårt mot vad som
kallades höger- och vänsterterrorism. Han skulle således stå för demokratins
försvar och tillvarata den breda majoritetens intressen. Inget påstående kan
vara mera grundfalskt än detta. Ty vad har karakteriserat den turkiska
militärjuntans politik under de månader den hittills suttit vid makten?

Alla hårda och repressiva åtgärder har riktats mot vänstern och de
demokratiska och framstegsvänliga krafter som finns inom dess organisationer,
medan högern och högerkrafterna sluppit undan och tillåts verka fritt,
också i ledande positioner och inom juntan själv.

Av Turkiets två fackföreningsrörelser förbjöds omedelbart den mest

Mot. 1980/81:424

progressiva, DISK, medan den ”gula”, USA-vänliga Turk-is fick fortsätta att
arbeta. Hela ledningen för DISK arresterades. Strejker förbjöds. Över 1 000
fackliga ledare arresterades över hela landet och de sitter fortfarande
fängslade. Många har utsatts för tortyr. Dödsstraff har återinförts, och
åtminstone fyra avrättningar har genomförts, medan tiotals andra väntar på
att dömas till avrättning. Censur och förbud mot för juntan obehaglig
litteratur har genomförts. Bokbål har ordnats.

Den nya ekonomiska politiken som påbörjades under Demirels högerregering
genomförs hårdhänt. Den innebär fritt fram för de stora internationella
bolagens investeringar, uppbrytning av statsföretag och statsmonopol,
nedpressning av löner och höjda priser på basvaror. Det är en politik helt i
Milton Friedmans anda och välkänd till sina effekter från Chile och andra
länder, där den genomförts tidigare.

Detta är endast några få exempel, men de visar klart den turkiska
militärjuntans verkliga karaktär. Mot denna reaktionära regim måste alla
demokratiska krafter protestera så att dess maktperiod blir så kort som
möjligt.

Den svenska regeringens attityd har inte varit helt entydig. Den har
visserligen uttalat att det inte kan accepteras att en fritt vald regering ersätts
av en militärdiktatur. Å andra sidan har den varit återhållsam i sin kritik och
delvis anammat de i massmedia framförda åsikterna att juntan ”räddat”
Turkiet från en ännu värre utveckling.

Det bör inte råda någon tveksamhet från svensk sida, när det gäller att
bedöma och fördöma militärdiktaturen i Turkiet.

En jämförelse mellan denna kupp och översternas kupp i Grekland 1967
ligger nära till hands. Då reagerade Sverige mycket snabbt och bestämt,
kallade hem sin ambassadör och drog upp frågan i Europarådet. Det är i
princip ingen skilllnad på dessa båda militärkupper. Skillnaden ligger kanske
i att USA tog avstånd från kuppen i Grekland, åtminstone officiellt, medan
något sådant avståndstagande visavi generalerna i Turkiet inte hörts av.

Sverige bör vidta alla möjliga åtgärder för att fördöma och isolera juntan i
Turkiet. Den är inte opåverkbar, varken när det gäller internationella
opinionsyttringar eller ekonomiska åtgärder. Sverige bör sträva efter att
aktualisera frågan i FN, Europarådet och andra församlingar. Det finns
också möjligheter att direkt utöva ekonomiska påtryckningar. Sverige har
beviljat krediter till Turkiet och nya kan bli ak uella. Dessa förhållanden kan
och bör utnyttjas för att sätta all möjlig press på makthavarna i Turkiet.

Mot bakgrund av det ovan framförda föreslås

1. att riksdagen hos regeringen hemställer att situationen i Turkiet
förs fram i FN, Europarådet och andra internationella församlingar,

Mot. 1980/81:424

9

2. att riksdagen hos regeringen begär att den vidtar alla möjliga
ekonomiska åtgärder för att försvaga militärjuntan i Turkiet.

Stockholm den 19 januari 1981
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) OSWALD SÖDERQVIST (vpk)