6
Motion
1980/81:4
av Lars Werner m. fl.
med anledning av proposition 1979/80:180 med förslag till lag om
jaktvårdsområden, m. m.
I proposition 1979/80:180 påpekas vilken betydelse en samverkan över
ägogränserna har för en ändamålsenlig jakt- och viltvård. En sådan
samverkan ger större möjligheter att bedöma viltbeståndets storlek och
sammansättning, att hushålla med vilttillgångarna och att bedriva en aktiv
viltvård. Vidare sägs: ”För att dessa förutsättningar skall tas till vara är det
emellertid nödvändigt att en betryggande majoritet av fastighetsägarna
redan från början sluter upp bakom tanken på en samverkan och är överens
om huvuddragen i verksamheten.” Det understryks också att ett väl
fungerande jaktligt samarbete över ägogränserna i stor utsträckning måste
bygga på en positiv inställning hos fastighetsägarna.
Till dessa allmänna omdömen finns inget att erinra. Men det framlagda
lagförslaget genomsyras inte av det som här citerats.
Inledningsvis kan konstateras att i ett land med Sveriges naturgeografiska
villkor har jakten traditionellt en given plats. Den omfattas med särskilt
intresse av många bland befolkningen i Nord- och Mellansverige, där den
också betraktas som ett inslag av betydelse i levnadsstandarden. Det har
skett och sker förändringar på jaktens område. Dessa är föremål för en
intensiv diskussion, där olika uppfattningar bryts mot varandra. Det finns
inget tvivel om att många missförhållanden råder, samtidigt som nya
företeelser inträffar som icke är i överensstämmelse med jaktens huvudsyfte.
De missförhållanden som råder, de problem som onekligen finns på
området, styrker de krav som reses om åtgärder och översyn av gällande
lagar och bestämmelser.
I propositionens allmänna motivering framhålls att jakten inte främst skall
inriktas på ett ekonomiskt utbyte. Hur stämmer detta med de senaste årens
utveckling? Utan att påstå att det berör alla stora markägare, visar det sig att
spekulationsintressen alltmer gör sig gällande i utbudet av jaktmöjligheter.
Det finns all anledning att begrunda vad svenska jägareförbundets tidskrift
Svensk Jakt pekar på inför 1980-talet: ”Bristen på jaktmark och utvecklingen
på arrendeprissidan blir två av 80-talets allra tyngsta frågor, som måste få en
för jägarkåren lycklig eller i vart fall godtagbar lösning. Svenska jägare skall
inte ställas utanför jakten enbart av det skälet att plånboken är tunn.”
I propositionen uppges att den pågående beredningen har i uppgift att
utreda bl. a. jakträttsarrendatorernas ställning i allmänhet, prisfrågorna när
det gäller sådana arrenden och frågan om korttidsupplåtelser för jakt.
Förslag i dessa frågor kommer att redovisas i beredningens huvudbetänkan
Mot. 1980/81:4
7
de, vilket beräknas föreligga kring årsskiftet 1981-1982.
Det måste anses helt otillfredsställande att frågor som av jägarkåren anses
som 1980-talets allra tyngsta icke får en godtagbar lösning före en lagändring
som det nu är frågan om, inte minst med tanke på förslaget till 5 §, där det
heter: ”Innebär bildandet att nyttjanderättens värde ökas får fastighetsägaren
säga upp avtalet, om nyttjanderättshavaren inte medger skälig höjning av
ersättningen.” Denna paragraf kan knappast utgöra något bättre stöd för
arrendatorer, eftersom det inte anges vilken eller vilka som avgör om en
skälig höjning sker. Erfarenheterna från de senaste åren visar med tydligt
avskräckande exempel på vad en markägare anser vara skäliga ersättningar.
Fortsättningsvis vill vi peka på följande paragrafer, vilka vi inte anser vara
tillfredsställande.
I 2 och 3 §§, vilka behandlar samernas rättigheter, har enligt Svenska
samernas riksförbund samernas jakträtt inom Lappland nedanför åretrunt-områdena
helt utelämnats. För att undvika framtida tvister måste denna
fråga självklart regleras.
I 7 § föreslås ändrade majoritetsförhållanden för att bilda jaktvårdsområde.
Enligt lagförslaget får jaktvårdsområde bildas, om majoriteten utgör
minst två tredjedelar av fastighetsägarna och dessa äger minst hälften av den
mark som det är frågan om. Den sänkning av majoritetskravet som
lagförslaget innebär kan icke vara i överensstämmelse med de allmänna
deklarationerna i inledningen. Där talas om betryggande majoriteter och
positiv inställning hos fastighetsägarna. Att möjlighet lämnas för att
tvångsansluta en tredjedel av fastighetsägarna till jaktvårdsområdet kan inte
vara någon väg för att främja viltvård och skapa en positiv inställning till
samverkan. Tvärtom får sådana områdesbildningar ödesdigra konsekvenser
både för viltet och grannsämjan.
Andra stycket i 9 § ger fastighetsägare med en större markareal laglig rätt
att vägra anslutning - detta eftersom det uttryckligen står att marken skall ha
samma ägare. I realiteten innebär detta att det är bolagsmark samt
domänverkets mark som kan undantas. Det borde från jakt- och viltvårdssynpunkt
vara ointressant om ett visst markområde har en eller flera ägare.
Med en bra viltvård och härav större vilttillgång kan även mindre områden
lämpa sig bra för ett jaktvårdsområde. Det bör då lämnas möjlighet även för
flera små fastighetsägare att bilda jaktvårdsområde. Därför kan inte kravet
om samma ägare till markområdet få vara avgörande för en vägran.
I fråga om rösträtt under 26 §, punkt 3, bör ingen för egen del få rösta för
mer än en tiondel av det på stämman företrädda röstetalet. Röstetal efter
markareal är över huvud taget ett tvivelaktigt förfarande. Om detta ändå
skall tillåtas måste en betryggande gräns sättas. En ändring från en femtedel
till en tiondel utesluter i varje fall att tre markägare får möjlighet att utgöra
en majoritet på stämman.
Som framgår av vår motion innehåller lagförslaget stora brister. Enligt vår
Mot. 1980/81:4
8
mening kan inte de föreslagna förändringarna skapa ett bättre förhållande,
varken för viltvården eller jaktens utövande. Som omtalas i propositionen
utreds en mängd olika frågor, vilka berör jaktens område, och slutbetänkandet
beräknas föreligga vid årsskiftet 1981-1982. Detta bör vara anledning
nog för att vänta med den lagreform som det här är frågan om. Det finns
områden där det är mer angeläget att redan nu vidta åtgärder - vi tänker då
närmast på den spekulation och prisstegring som de senaste åren skett på
arrendesidan. Försöksperioden för olika jaktformer när det gäller älgjakten
lider också mot sitt slut. Allt detta talar för att ett enhetligt förslag på jaktens
område både är önskvärt och nödvändigt, medan inget talar för att det är
nödvändigt att redan nu lägga delförslag, därtill med så stora brister som det
enligt vår mening är fråga om.
Med hänvisning till ovanstående föreslås
att riksdagen avslår proposition 1979/80:180 med förslag till lag om
jaktvårdsområden m. m.
Stockholm den 8 oktober 1980
LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
C.-H. HERMANSSON (vpk)
JOHN ANDERSSON (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)