Mot. 1980/81

39-43

Motion

1980/81:39

av Ingemar Konradsson m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:9 om regionsjukvården

I proposition 1980/81:9 framlägger regeringen förslag till riktlinjer för
regionsjukvårdens innehåll, omfattning och organisation samt en ändrad
indelning i sjukvårdsregioner. I propositionen har betydelsefulla förändringar
och jämkningar företagits i förhållande till det förslag till regionsjukvårdens
strukturering som framlades av regionsjukvårdsutredningen (SOU
1978:70). Härvid har i stor utsträckning hänsyn tagits till synpunkter från
remissorganen och då främst Landstingsförbundet, en handläggning som är
mycket positiv.

Propositionen är resultatet av en kompromiss mellan i många avseenden
motstridiga synpunkter, en kompromiss som med den föreslagna dubbelregionen
Uppsala-Örebro ändå i sina huvuddrag får anses acceptabel. Dock
finns en rad frågeställningar som kräver ytterligare belysning och komplettering,
frågeställningar som också tas upp av många remissorgan.

Först skall då här beröras de konsekvenser som förslaget innebär för den
nuvarande Orebroregionens del, därefter skall vissa andra sjukvårdsorganisatoriska
aspekter diskuteras varefter de samhällsekonomiska konsekvenserna
behandlas.

Först och främst kan konstateras att i propositionen pekas på de väl
utbyggda resurser och den speciella profilering som RSÖ (regionsjukhuset i
Örebro) har och som bl. a. konsekvensutredningen poängterat. I propositionen
föreslås att sjukhuset även i fortsättningen skall vara regionsjukhus,
vilket givetvis hälsas med tillfredsställelse. För att verksamheten därvid skall
kunna hållas på en kvalitativt hög nivå erfordras emellertid - analogt med
förhållandena i Umeåregionen - ett adekvat patientunderlag. Förslaget
innebär helt klart ett reducerat patientunderlag för den blivande UppsalaÖrebroregionen
jämfört med nuläget. Invånarantalet i den blivande
dubbelregionen är inemot 550 000 mindre än i de två nuvarande regionerna
tillsammans. Även om ett kommande samarbete med Akademiska sjukhuset
kan leda till en ytterligare profilering av vissa verksamheter på de två
sjukhusen med medicinska vinster som följd kommer dock förslaget att
innebära avsevärda problem. För RSÖ:s del innebär t. ex. bortfallet av
Värmland en minskning med sammanlagt 14 600 vårddagar (1979), varav
10 000 drabbar ”regionspecialiteterna”, främst thoraxkirurgi, plastikkirurgi,
onkologi, reumatologi och neurologi. Betydelsen av detta är uppenbar i
ljuset av att Värmlandsfallen svarar för 46 % av dessa klinikers regionsjukvård
eller 16 % av deras totala verksamhet.

I detta sammanhang skall några speciella omständigheter som rör den

1 Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 39-43

Mot. 1980/81:39

2

thoraxkirurgiska verksamheten i Örebro beröras. Thoraxkirurgi kan rent
allmänt uppdelas i två verksamhetsområden - öppen hjärtkirurgi, som
kräver tillgång till hjärt-lungmaskin och övrig thoraxkirurgisk verksamhet
som avser andra former av ingrepp i brösthålan, exempelvis på lungor,
matstrupe, stora kärl. När regionsjukvården etablerades i Örebro förutsattes
att den thoraxkirurgiska verksamheten här skulle begränsas till att omfatta
endast sådana ingrepp som ej krävde tillgång till hjärt-lungmaskin, vilket
också skett.

I regionsjukvårdsutredningen, liksom i konsekvensutredningen (RSÖ
1979, Ds S 1979:8) har anförts att den thoraxkirurgiska verksamheten i
Örebro ”bör omstruktureras” (regionsjukvårdsutredningen) resp. att den
thoraxkirurgiska kliniken i Örebro bör ”avvecklas” (konsekvensutredningen).
Motiven härför är svårförståeliga då kliniken 1979 meddelade 2 760
vårddagar åt regionlänen. En avveckling av kliniken skulle innebära en
ytterligare belastning på de fyra redan i dag hårt ansträngda thoraxkirurgiska
klinikerna. Av de överläggningar i denna fråga som förts med sjukvårdsledningen
för Akademiska sjukhuset framgår klart att Uppsalakliniken redan i
dag brottas med avsevärda resursproblem med stora svårigheter att klara
nuvarande åtaganden. En illustration till detta utgör det faktum att
Örebrokliniken de två senaste somrarna avlastat Uppsalakliniken med fall
från Uppsalaregionen i samband med att kliniken haft sommarstängt.

Till detta kommer att en av socialstyrelsen nyligen genomförd enkät visar
på en större ökning av den traditionella öppna hjärtkirurgin än vad som
förutsattes i RIA-utredningen 1974, den utredning som ligger till grund för
avvägningarna i regionsjukvårdsutredningen. Nya operationsmetoder och
vidgade operationsindikationer kan också förutspås, vilket säkerligen
ytterligare kommer att öka belastningen på de fyra fullständiga klinikerna.
Det är inte osannolikt att denna utveckling kommer att innebära behov av
ytterligare ett centrum i landet för öppen hjärtkirurgi.

Uttalandet i propositionen om att koncentrera antalet enheter för
thoraxkirurgi till fyra platser i landet har vi tolkat så att detta avser öppen
hjärtkirurgi med hjärt-lungmaskin och inte sådan begränsad verksamhet som
bedrivs vid RSÖ. Utvecklingen kan i stället leda till behov av en utvidgad
thoraxkirurgisk verksamhet av denna begränsade art. Av det ovanstående
framgår att en avveckling av den thoraxkirurgiska verksamheten i Örebro
skulle få ytterst allvarliga konsekvenser för patienterna.

Som helt riktigt påpekats i regionsjukvårdsutredningen och också understrukits
i propositionen är regionsjukvården inte begränsad till vissa
specialiteter, de klassiska regionspecialiteterna. Inom praktiskt taget alla
verksamhetsområden förekommer högspecialiserad sjukvård av den art som
ej kan bedrivas på länslasaretten. Detta illustreras av det faktum att av de
sammanlagt 38 000 vårddagar som meddelades regionlänen vid RSÖ, drygt
13 000 (35 %) var i form av specialistremissfall inom icke regionspecialiteter.
Ser man på de fem stora klinikerna - medicin, kirurgi, ögon, öron och

Mot. 1980/81:39

3

gynekologi - som svarar för 71 % av specialistvårddagarna utgörs 10 % av
deras totala verksamhet av specialistremissfall från regionlänen. Värmland
svarar för ca 1/3 härav. Till detta kommer besöken i öppen vård. 1979
meddelades drygt 11 000 besök i öppen vård till patienter från regionlänen,
varav 45 % kom från Värmland.

Det bör i detta sammanhang framhållas att varken antalet vårddagar eller
antalet besök i öppen vård är rättvisande mått på en sjukvårdsresurs som tas i
anspråk, något som också påpekas i regionsjukvårdsutredningen. De fall
varom här är fråga tar en betydligt större resurs i anspråk än genomsnittsfallen.
Regionsjukvårdspatienterna belastar i väsentligt högre grad än andra
patienter kringresurser i form av röntgen, laboratorier, operations- och
anestesiresurser m. m., förutom att de också kräver högre medicinsk
kompetens för utredning och behandling än genomsnittspatienten. Detta
innebär att ett bortfall av denna typ av patienter kan medföra svårigheter för
en kliniks läkare att uppehålla tillräcklig klinisk kompetens.

Dessa omständigheter har uppmärksammats i propositionen där man
pekar på att Värmlands läns utnyttjande av resurser vid RSÖ bör bibehållas
även fortsättningsvis. Speciellt nämns härvidlag onkologi, särskilt gynekologisk
onkologi, samt yrkesmedicin. Det bör emellertid starkt framhållas att
detsamma också gäller flera andra regionspecialiteter, såsom thoraxkirurgi,
plastikkirurgi, neurologi och reumatologi samt speciella verksamhetsgrenar
inom andra specialiteter, såsom tumörkirurgi inom öron-, näs- och halsområdet,
vård av patienter med blodsjukdomar, svåra njursjukdomar och
kroniska tarmsjukdomar inom verksamhetsområdet medicin, specialkirurgi
inom mag- och tarmkanalen m. m. Alla dessa områden fordrar ett
patientunderlag av minst dagens storlek för att verksamheten även fortsättningsvis
skall kunna bedrivas på tillräckligt hög nivå. Ett bortfall av
Värmlandspatienter leder ofelbart till negativa följdverkningar inom dessa
områden. Om man nu av medicinska, samhällsekonomiska och andra skäl
vill behålla RSÖ som regionsjukhus och ge det möjligheter att fungera som
sådant bör Värmland även fortsättningsvis tillhöra Örebroregionen men med
samma förbehåll som för Sörmland, dvs. med rätt att teckna samarbetsavtal
med Göteborgsregionen inom vissa specialiteter och/eller för ett visst
geografiskt område. Endast på detta sätt torde garantier finnas för en
tillräckligt långsiktig sjukvårdsplanering inom den högspecialiserade sjukvården
vid RSÖ.

I detta sammanhang skall påpekas att det helt övervägande antalet
patienter från Värmland har kortare resväg, i många fall avsevärt kortare, till
Örebro än till Göteborg. Detta illustreras bl. a. av följande tabell där en
jämförelse gjorts mellan reslängden per landsväg från Värmlandskommunernas
centralorter till Örebro resp. Göteborg. Av tabellen, som hämtats
från Örebro läns landstings yttrande över regionsjukvården, framgår att
resvägarna för samtliga kommuner är kortare - i en del fall avsevärt kortare till
Örebro län än till Göteborg. I tabellen utgör jämförelsetalet antalet

1* Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 39-43

Mot. 1980/81:39

4

personkilometer, varvid kommunens totala folkmängd multiplicerats med
centralortens avstånd till regionsjukhusorten. Jämförelsetalet för den
nuvarande regionen har index 100.

Tabell 1

med jämförelse mellan nuvarande och föreslagen indelning för resor på landsväg
avseende kommunerna inom Värmlands län

Kommun	Jämförelsetal nuv. region	Jämförelsetal föresl. region	Differens	Index
Arvika	510	715	+	205	140
Eda	197	262	+	65	133
Filipstad	144	468	+	324	325
Forshaga	146	317	+	171	217
Grums	148	249	+	101	168
Hagfors	280	613	+	333	219
Hammarö	105	290	+	185	276
Karlstad	803	1 846	+	1043	230
Kil	137	271	+	134	198
Kristinehamn	184	709	+	525	385
Munkfors	85	161	+	76	189
Storfors	37	150	+	113	405
Sunne	231	390	+	159	169
Säffle	325	384	+	59	118
Torsby	329	514	+	185	156
Årjäng	207	215	+	8	104
Länet totalt	3 868	7 554	+ 3 686	195

Motsvarande förhållande gäller för transport med allmänna kommunikationer.
Nedanstående tabell redovisar restiden med tåg/buss, varvid jämförelsetalet
utgör personminuter (folkmängden multiplicerad med restiden
från centralorten till regionsjukhuset). Även här är jämförelsetalet för
nuvarande region index 100.

Mot. 1980/81:39

5

Tabell 2

med jämförelse mellan nuvarande och föreslagen indelning för resor på tåg, alt. buss
avseende kommunerna inom Värmlands län

Kommun	Jämförelsetal nuv. region	Jämförelsetal föresl. region	Differens	Index
Arvika	491	589	+	98	120
Eda	120	234	+	114	195
Filipstad	214	347	+	133	163
Forshaga	150	256	+	106	171
Grums	158	169	+	11	107
Hagfors	404	567	+	163	141
Hammarö	129	229	+	100	178
Karlstad	737	1 394	+	657	190
Kil	139	177	+	38	128
Kristinehamn	223	585	+	362	263
Munkfors	97	562	+	465	580
Storfors	56	126	+	70	225
Sunne	240	289	+	49	121
Säffle	323	255		68	79
Torsby	358	414	+	56	116
Årjäng	264	203		61	77
Länet totalt	4 103	6 396	+ 2 293	156

Helt naturligt har dessa ökade reslängder och restider stor ekonomisk
betydelse, både för den enskilde och för samhället, inte minst från
sjukförsäkringssynpunkt. Förhållandena är av speciellt stor betydelse för de
patienter som undersöks och behandlas i öppen vård vid RSÖ. 1979 gjordes
5 030 besök från Värmland. En utveckling mot en ytterligare öppenvårdsbehandling
kan motses, något som också påpekas i propositionen. Restiden
får då än större betydelse, bl. a. kan ju då uppkomma behov av övernattning
på sjukhusorten. Även länsstyrelsen i Värmlands län har i sitt remissvar till
regionsjukvårdsutredningen pekat på det ökade resavståndet för invånarna i
Värmland, vilket är särskilt markant för befolkningen i de östra länsdelarna.

Värmlands läns landsting har i sitt remissvar på regionsjukvårdsutredningen
angett två förutsättningar som måste föreligga om en ändrad regionindelning
skall accepteras: ”Ändringen får inte innebära väsentligt ökade
kostnader för landstinget” och ”sjukvårdsresurserna i den nya regionen
måste kunna tillgodose länets behov så att väntetiderna till olika specialiteter
genomsnittligt inte förlängs i förhållande till nuläget.” Kostnadsaspekterna
skall ytterligare beröras nedan. Vad beträffar sjukvårdsresurserna i Göteborgsregionen
vill vi hänvisa till vad Göteborgs kommun anför i sitt
remissvar. Där påpekas att det ökade åtagandet för Göteborgs del kommer
att innebära problem när det gäller att tillgodose de ökande kraven på
vårdplatser, öppenvårdsresurser, medicinsk service och konsultinsatser.
Lokalbristen vid Sahlgrenska sjukhuset är redan nu mycket besvärande,
bristen på investeringsmedel är också hämmande och tillgången på vissa

Mot. 1980/81:39

6

kategorier utbildad personal är otillräcklig under lång tid framöver. En
utvidgning av Göteborgsregionen måste leda till att en rad åtgärder vidtas för
att bereda utrymme för ökat antal remisspatienter. (Se prop. s. 71-72.)
Dessa synpunkter från sjukvårdshuvudmannen i Göteborg utgör en god
illustration till de problem som ett ökat sjukvårdsåtagande innebär och är
enligt vår uppfattning ett starkt argument för att Värmlands läns utnyttjande
av resurser vid RSÖ även fortsättningsvis bör bibehållas. Detta sker bäst
genom att, som ovan påpekats, Värmland även fortsättningsvis i första hand
replierar på Örebro och ingår i den föreslagna dubbelregionen, men ges
möjlighet att teckna samarbetsavtal med Göteborg. Vi vill inte underlåta att i
det här sammanhanget också understryka det uttalande som statskontoret
gjort i sitt remissyttrande, nämligen att en ytterligare centralisering av
sjukvården till landets två största städer inte ligger i linje med fastlagda eller
önskvärda decentraliseringsmål.

I propositionen pekas på det omfattande forsknings- och utvecklingsarbete
som bedrivs vid RSÖ och inom Örebro läns landsting. Landstingets och
högskolans i Örebro satsning på det tvärvetenskapliga och arbetslivsanknutna
samarbetet i utbildning och forskning liksom också samverkan mellan
sjukhuset, vårdyrkesskolan, socionomutbildningen m. m. när det gäller
omvårdnadsforskning poängteras likaledes i propositionen. Vi vill starkt
understryka dessa uttalanden. RSÖ har, bl. a. genom att där ej bedrivs
grundutbildning för läkare, haft speciella förutsättningar att utveckla en
forsknings- och utvecklingsprofil med förankring inom olika vårdyrkeskategorier
och med kontakter till andra högskoleutbildningar i Örebro och, inte
minst via yrkesmedicinska kliniken, till arbetslivet. En särskild forskningsorganisation
har byggts upp vid landstinget och en länsforskningskommitté
har bildats med representanter för landstinget, kommunerna, högskolan,
utvecklingsfonden och näringslivet i länet. Denna kommittés uppgift skall
bl. a. vara att inventera och analysera forskningsprojekt inom länet samt att
på olika sätt stödja forskare i deras verksamhet. För den medicinskt
anknutna forskningen, som är den dominerande, är det ett livsvillkor att
sjukhusets resurser ej försvagas.

I detta sammanhang bör också framhållas det nära samband som
regionsjukvården i Örebro har med den kommunala högskoleutbildningen.
Örebro läns landsting har en i förhållande till flertalet andra sjukvårdshuvudmän
synnerligen omfattande vårdyrkesutbildning med en betydande
insats av läkarlärartimmar (ca 6 000/år). Genom den högspecialiserade vård
som bedrivs vid RSÖ kan sjukhuset tillhandahålla läkarlärare representerande
mycket skilda specialiteter.

I regionsjukvårdsutredningen, liksom i några remissvar till denna, har
framhållits att man bör skapa överensstämmelse mellan sjukvårds- och
högskoleregioner. Någon analys av varför en sådan anknytning är önskvärd
har inte gjorts och i propositionen görs också avsteg från denna princip, t. ex.
genom att Kalmar län även fortsättningsvis tillhör Linköpingsregionen ur

Mot. 1980/81:39

7

sjukvårdssynpunkt men icke ur högskolesynpunkt. Om en överensstämmelse
mellan sjukvårds- och högskoleregioner skulle vara nödvändig, vilket vi
betvivlar, kan man fråga sig om det inte i stället är högskoleregionerna som
bör anpassas till sjukvårdens krav och inte tvärtom.

Det är givet att kvalificerad medicinsk forskning, främst grundforskning
och till denna anknuten klinisk forskning, väsentligen måste ske vid
universitetsklinik. Det är dock på intet sätt nödvändigt att en anknytning sker
till klinik inom högskoleregionen. Forskaren måste ha full frihet att söka
handledning vid den institution i landet där den största sakkunskapen inom
forskningsområdet finns, oberoende om denna ligger inom högskoleregionen
eller inte. De läkare vid RSÖ som avlagt doktorsexamen har exempelvis
haft sin forskningsanknytning förlagd till ett flertal olika universitet.

Till de i det föregående berörda konsekvenserna för sjukvården som blir
en följd av ändrad regionindelning kommer ekonomiska följdverkningar.
Det är anmärkningsvärt att dessa över huvud taget ej berörts i propositionen.

I denna sägs blott att ”genomförandet av utredningens förslag är i första hand
en fråga för sjukvårdshuvudmännen” och att det bör ”ankomma på
Landstingsförbundet att utfärda rekommendationer beträffande utformningen
av regionsjukvårdsavtal”. Att märka är då att inte minst Landstingsförbundet
i sitt remissvar tagit upp just de ekonomiska frågorna till
diskussion liksom också flera andra remissinstanser, t. ex. Värmlands läns
landsting såsom ovan påpekats. De ekonomiska aspekterna är givetvis av
central natur, inte minst i det trängda ekonomiska läge vari landet nu
befinner sig. t

Som bekant har de nuvarande regionhuvudmännen olika principer för
t. ex. finansiering av investeringar. Flertalet av dem direktfinansierar en del
av investeringskostnaden medan andra följer avskrivningsmetoder av skilda
slag. Även om man förutsätter att enhetliga avtal kommer att tillskapas i ett
kommande regionsjukvårdssamarbete får detta inte undanskymma det
faktum att ställning måste tas till hur avlösning av insatt kapital och insats av
nytt kapital skall ske. Dessa frågeställningar har konsekvensutredningen
varit inne på men det förbigås som sagt i den föreliggande propositionen.

Beträffande Örebroregionen har konsekvensutredningen framhållit att
”en upplösning av Örebroregionen medför ekonomiska konsekvenser för
alla i regionen ingående landsting, alldeles särskilt Örebro läns landsting.
Genomför man en sådan förändring bör de ekonomiska konsekvenserna
rimligen bäras av inte enbart Örebroregionen.” Även Landstingsförbundet
aktualiserade dessa frågeställningar och förutsatte att staten som huvudman
för Karolinska sjukhuset och Akademiska sjukhuset var beredd att
medverka och följa upp besluten. Samma problematik måste också föreligga
i fråga om Jämtlands läns landsting i samarbetet med Uppsala, resp.
Umeå.

Sedan avtalet om regionsjukvård ingicks har Örebro läns landsting påtagit
sig stora kostnader för investeringar för att den högspecialiserade vården

Mot. 1980/81:39

8

skall kunna bedrivas i enlighet med avtalets intentioner. Dessa investeringar
har i enlighet med avtalets bestämmelse inte enbart avsett resp. regionklinik
utan också medicinska och andra serviceenheter.

När det gäller att fördela investeringskostnaderna på resp. regionintressent
kan detta göras antingen med utgångspunkt från avtalat, fastställt antal
vårdplatser eller med resp. läns befolkningsandel som bas. I nedanstående
tabell som avser restvärdet för regionspecialiteterna redovisas dels det
bokförda värdet per den 1 januari 1980, dels värdet enligt index den 31 mars
1980 med båda beräkningssätten som grund, dvs. vårdplatser resp. befolkningsandel.

Tabell 3

Regionintressent	Bokfört värde	Indexerat värde
Vårdplats	Befolkn.	Vårdplats	Befolkn.
Södermanlands 1 lt	7 545	14 265	18 175	35 452
Värmlands 1 lt	12 658	16 044	29 827	39 912
Västmanlands 1 lt	2 872	3 346	6 798	8 132
Orebro 1 lt	26 047	15 468	67 166	38 470

Av tabellen framgår att om Värmlands län tillförs Göteborgsregionen och
inte längre replierar på RSÖ så tvingas Örebro läns landsting resa krav på
ekonomisk kompensation i storleksordningen 30-40 milj. kr. avseende
restvärdet av gjorda investeringar. Detta är en minimisiffra eftersom i
ovanstående beräkningar inte medtagits de investeringskostnader som har
måst göras inom icke regionspecialiteter för att klara övrig högspecialiserad
sjukvård för Värmlands räkning.

Av vad som tidigare sagts framgår att Göteborg inte torde kunna öka sitt
sjukvårdsåtagande utan nyinvesteringar och anställning av ytterligare
personal. Vilka de ekonomiska konsekvenserna blir i en sådan situation är
givetvis svårt att yttra sig om, men att det kommer att innebära en icke
obetydlig belastning av samhällsekonomin torde stå utom allt tvivel.

Till de ekonomiska konsekvenserna för Örebro läns landsting vid en
ändrad regionindelning hör, som också påpekades av konsekvensutredningen,
ett intäktsbortfall till följd av minskat antal regionvårdspatienter vid
RSÖ. En överslagsmässig beräkning ger vid handen att, för det fall Värmland
överförs till Göteborgsregionen, det rör sig om ett intäktsbortfall i
storleksordningen 10-12 milj. kr. per år. I detta sammanhang vill vi framhålla
att den genomsnittliga vårddagskostnaden vid RSÖ är lägre än motsvarande
kostnad i Göteborg. Av tillgängliga kostnadsuppgifter - och utan att göra
några jämförelser i fråga om vården i övrigt - framgår att kostnaden för
Värmlands läns landsting 1978 skulle blivit ca 5 milj. kr. högre om de
värmlänningar, som det året vårdades i Örebro, i stället hade vårdats i
Göteborg. Inget tyder på att denna kostnadsdifferens är annorlunda nu eller
skulle minska för framtiden.

Mot. 1980/81:39

9

De samhällsekonomiska förutsättningarna för ett genomförande av
förslagen borde ha redovisats innan propositionen behandlas av riksdagen.
Kostnadsaspekterna är i högsta grad väsentliga för de sjukvårdshuvudmän
som berörs av den föreslagna ändrade regionindelningen. Bl. a. gäller detta
Örebro läns landsting som, om propositionens förslag genomförs, drabbas av
ett minskat patientunderlag för RSÖ. Motiven för utredningen om regionsjukvården
och den nu framlagda propositionen är ju ytterst av regionalpolitisk
art. Av den anledningen är det synnerligen angeläget att eventuella
förändringar i den nu gällande regionindelningen kan genomföras till så låga
samhällskostnader som möjligt. Vidare bör inte ett enskilt landsting drabbas
ekonomiskt på det sätt som här kan bli fallet. Om den nuvarande
Örebroregionen, dvs. med Värmland bibehållet inom regionen, får ingå i den
föreslagna dubbelregionen, föreligger betydligt bättre förutsättningar att
lösa de ekonomiska frågorna - både när det gäller tidigare gjorda
investeringar och framtida driftkostnader - än om Värmland skall föras från
regionen. Inte bara sjukvårdsmässiga utan också ekonomiska skäl talar
således för en sådan lösning.

Av skäl som åberopats i propositionen, men också med hänsyn till den
tidsåtgång som krävs för kompletterande utredningar om de ekonomiska
konsekvenserna av förslaget och hur dessa skall bemästras, torde genomförandet
kräva längre tid än vad som angetts i propositionen.

Under hänvisning till det anförda föreslår vi

att riksdagen beslutar att Värmlands län tillförs Uppsala-Örebroregionen
med rätt att teckna avtal med Göteborgsregionen om
viss regionsjukvård.

Stockholm den 21 oktober 1980

INGEMAR KONRADSSON (s)

HÅKAN STRÖMBERG (s)

STURE ERICSON (s)

OLLE GÖRANSSON (s)

BERIT OSCARSSON (s)

GUDRUN SUNDSTRÖM (s)

ANN-CATHRINE HAGLUND (m)

PER ISRAELSSON (vpk)

BRITTA HAMMARBACKEN (c)

KERSTIN GÖTHBERG (c)

TAGE SUNDKVIST (c)

KERSTIN ANDERSSON (s)
i Kumla

KARIN FLODSTRÖM (s)
HELGE HAGBERG (s)
KARL-GUSTAF MATHSSON (s)
YNGVE NYGUIST (s)

SVEN G. ANDERSSON (fp)
ERIK LARSSON (c)

BENGT WITTBOM (m)
ANDERS GERNANDT (c)

OLLE SVENSSON (s)

ANITA PERSSON (s)