Mot. 1980/81:27

16

tillse att inte annan behandling åsidosätts eller att barnet inte utsätts för
onödigt lidande.

Det torde ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig
kompletterande författningstext.

Med hänvisning till ovanstående hemställer jag

att riksdagen beslutar om komplettering av den föreslagna
ändringen i läkemedelsförordningen med sådan föreskrift

1. att behandling medelst injektion av s. k. naturmedel kan ges till
barn under femton år endast av läkare,

2. att sådan behandling kan ges till barn endast efter i det enskilda
fallet av socialstyrelsen givet tillstånd.

Stockholm den 22 oktober 1980
ANITA BRÅKENHIELM (m)

15

Motion

1980/81:27

av Anita Bråkenhielm
med anledning av proposition 1980/81:5 om ändring i läkemedelsförordningen

Genom regeringens proposition 1980/81:5 om ändring i läkemedelsförordningen
öppnas möjligheter för medborgarna att efter eget initiativ legalt
erhålla behandling med s. k. naturläkemedel även för injektion. Samtidigt
tillförsäkras den enskilde ökade möjligheter att erhålla information om
behandlingens verkningslöshet och om de behandlingsmetoder som vetenskap
och beprövad erfarenhet i stället kan erbjuda. En i förhållande till
nuläget ökad säkerhet vinnes även beträffande biverkningar, deras behandling
och rapportering.

Genom kvacksalverilagens existens gäller fortfarande förbud för annan än
medicinalpersonal att mot betalning behandla cancer, diabetes m. fl.
allvarliga sjukdomstillstånd. Genom samma lag tillförsäkras också barn
under åtta år skydd mot utnyttjande i vinningssyfte för icke medicinskt
beprövad behandling.

Kvacksalverilagen skyddar dock inte den enskilde mot att av läkare
behandlas med naturmedel i injektion även om behandlingen gäller i lagen
nämnd allvarlig sjukdom. Det får dock betraktas som rimligt att enskild
vuxen person, som trots upplysning om medlets ineffektivitet och andra
behandlingsmetoders existens önskar sådan behandling, skall kunna få
den.

Annorlunda ställer det sig enligt min uppfattning när det gäller barn, som
inte själva kan hävda sin rätt. Barn bör inte utsättas för risken att annan,
mera effektiv behandling får stå tillbaka för övertro på medel av icke bevisat
värde.

Kvacksalverilagen ger här ett otillräckligt skydd, om nu föreslagen ändring
i läkemedelsförordningen genomförs. Dels möter inget hinder att barn
behandlas av annan än läkare så länge det inte sker mot betalning, dels
förhindras inte att barn av läkare behandlas med naturmedel i injektion. Jag
finner detta otillfredsställande och hävdar att barnens skydd mot aldrig så
välmenande oförstånd måste tillgodoses i detta avseende. Skyddet bör även
gälla barn över åtta år.

Samtidigt kan humanitära skäl anföras mot ett totalt förbud att behandla
barn med naturmedel. Situationer kan tänkas då ett sådant förbud skulle te
sig grymt, t.ex. gentemot föräldrar till ett dödssjukt barn.

Då det gäller i landet godkända naturmedel bör ett för det enskilda fallet
speciellt givet tillstånd kunna ges tillräckligt snabbt. En sådan tillståndsgivning
skulle ge ansvarig myndighet möjlighet till den insyn som krävs för att