13
Motion
1980/81:2187
av Lars Werner m. fl.
med anledning av proposition 1980/81:189 om godkännande av avtal
mellan Sveriges regering och Norges regering om ekonomiskt samarbete,
särskilt på industri- och energiområdena, m. m.
Regeringarna i Sverige och Norge har den 25 mars träffat avtal om
ekonomiskt samarbete, ett avtal som här föreläggs den svenska riksdagen.
Vidgat nordiskt samarbete kan erbjuda väsentliga fördelar. Det kan
utgöra en balans gentemot ett alltför stort beroende av EG och stärka de
skandinaviska ländernas möjligheter att uppträda självständigt gentemot
stormaktsintressen. Små länder som de nordiska har goda skäl att ta vara
på sådana möjligheter.
Som alltid är dock den avgörande punkten hur samarbetet ser ut och
vilka verkliga intressen det är ägnat att gynna. Oljekapitalets intressen är
inte desamma som nationernas. De breda folklagrens skandinavism har en
annan inriktning än Hambros eller Wallenbergs.
Det nu presenterade avtalet torde inte stå i överensstämmelse med
nationella och folkliga intressen. Tvärtom. Det är väsentligen initierat av
stora privata kapitalintressen och är inriktat därefter.
Avtalet är därför inte ett avtal mellan nationer eller två folk. Det är ett
avtal för att gynna bestämda privatekonomiska strävanden och bestämda
tendenser i den ekonomiska utvecklingen. Dessa tendenser står i motsättning
till arbetarrörelsens värderingar och mål. För riktigheten av denna vår
värdering talar en rad omständigheter, av vilka vi här nämner några.
Grupperingar inom svensk storfinans har sedan länge sökt nå inflytande
inom norsk oljeexploatering och nordisk hantering med oljeprodukter.
Framträdande har här Volvo-Beijergruppens strävanden varit. Denna
grupp har skaffat sig insteg i oljeexploateringen i tredje världen. Tillsammans
med det norska privatbolaget Saga har gruppen också intressen
direkt i norsk oljeutvinning.
Dessa strävanden står i motsättning till de stigande kraven från fackligt
håll i Norge på full samhällelig kontroll över oljeutvinningen. Det kan
därför inte vara förenligt med den nordiska arbetarrörelsens samfällda
intresse att stödja ett avtal vars uppenbara syfte är att underlätta VolvoBeijergruppens
penetration av norskt näringsliv. Tvärtom bör stora privata
kapital förhindras att öka makt och monopolisering på oljesektorn.
Föreliggande avtal avser dessutom uppenbarligen att underlätta en annan
del av Volvo-Beijergruppens strategi. I samarbete med de svenska och
norska statsföretagen på området har gruppen avtålat om import av norsk
bensin till Sverige. Avsikten är uppenbar: att köpa in sig i och kontrollera
Mot. 1980/81:2187
14
bensindistributionskedjor i Sverige. Det kan inte ligga i svenska konsumenters
intresse att befordra en dominerande och styrande ställning för
Volvo-Beijergruppen på svensk oljemarknad.
Avtalet har som en kärnpunkt att skapa resurser för stöd åt gemensamma
norsk-svenska initiativ på den industriella utvecklingens område. Stödet
skall ta sikte på kommersiella projekt. Också här är avsikten genomskinlig:
Volvo-Beijergruppen kontrollerar redan 17 bolag i Norge med över
1 000 anställda och strävar efter en stärkt position inom både norskt och
svenskt industriliv. Detta är ett uttryck för storkapitalets monopolistiska
tendenser.
Typiskt nog innehåller inte propositionen några egentliga tankar om vad
slags industriell utveckling som bör understödjas. Detta lämnas helt och
hållet åt finansgrupperna. Deras strävan står i klar motsättning till vad som
inom arbetaropinionen både i Norge och i Sverige alltmer framförs som
angeläget - ett försvar för inhemsk industri, jämn regional fördelning och
självständig industripolitik.
De fördelar Volvo-Beijergruppen här med den svenska regeringens hjälp
vill uppnå måste givetvis betalas. Priset skall tydligen vara dels att Sveriges
raffinaderikapacitet skall underutnyttjas, dels att elektrisk kraft från
Sverige billigt skall tillföras privatindustri i Norge.
Löntagare och konsumenter både i Sverige och i Norge har intresse av
folklig kontroll över oljehantering och prispolitik. Särskilt Sverige har
intresse av att bryta oljemonopolens inflytande genom direkta avtal med
de oljeproducerande ländernas regeringar. Att nu delta i skapandet av en
monopoliserad spotmarknad i Norden är däremot inget konsumentintresse.
Ur allmän politisk synvinkel har arbetarrörelsen i Sverige inte
heller något som helst skäl att stärka en privat finansgrupps inflytande över
viktiga delar av energi- och industripolitiken.
Slutsatsen av de här anförda omständigheterna kan enligt vår mening
endast bli denna: Det föreliggande samarbetsavtalet mellan de båda regeringarna
bör avvisas av riksdagen.
Enligt vår uppfattning har det svensk-norska samarbetet bättre möjligheter,
om det ges en annan inriktning och inramning.
Det finns t. ex. ett gemensamt intresse av en mer allsidig ekonomisk
utveckling i de båda ländernas nordliga regioner - ett samarbete, där
också Finland är en självklar partner. Nordnorge och övre Norrland kämpar
mot samma typ av problem. Deras utveckling är i hög grad beroende av
insatser i samhällelig regi, eftersom privatkapitalet i stort sett saknar
intresse av regionernas situation. För Sveriges del skulle lösningen av de
svåra Norrbottensproblemen främjas genom bl. a. tillgång på naturgas från
Norge och möjligheter att därur utveckla olika fossilkemiska biprodukter.
Betydelsefulla samarbetsprojekt finns också på sjöfartens och fartygsteknikens
områden. Där finns dels ett intresse för båda länderna att hävda
Mot. 1980/81:2187
15
klassiska positioner, dels ett intresse att utveckla samarbete kring ny
teknik på fartygs- och offshore-området.
Ett viktigt inslag i ett norsk-svenskt ekonomiskt samarbete måste vara
hävdandet av ländernas möjlighet att föra en självständig politik i en värld
som alltmera präglas av de transnationella koncernernas makt. Det är
därför inte för privatkoncerners och stora finansgruppers skull som ekonomiskt
samarbete bör komma till stånd. Det bör i stället inriktas på att
främja maktstrukturer som förbättrar löntagarnas och konsumenternas
insyn och makt. Det finns ett behov av att medvetet stödja alternativ till
kortsiktig kommersialism och ohämmad råvaruexploatering. Nordiskt
ekonomiskt samarbete skall inte stödja de stora privata kapitalens strävanden.
Det skall stödja demokratisering och självständighet.
Mot bakgrund av det anförda föreslås
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1980/81:189,
2. att riksdagen hos regeringen hemställer om initiativ för att ut
veckla det svensk-norska samarbetet efter de i motionen nämnda
riktlinjerna.
Stockholm den 13 maj 1981
LARS WERNER (vpk)
C.-H. HERMANSSON (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981