10

Motion

1980/81:2186

av Lennart Pettersson

med anledning av proposition 1980/81:189 om godkännande av avtal
mellan Sveriges regering och Norges regering om ekonomiskt samarbete,
särskilt på industri- och energiområdena, m. m.

Den nu avgångna regeringen föreslår i proposition 1980/81: 189 att riksdagen
godkänner avtal mellan Sveriges regering och Norges regering om
ekonomiskt samarbete. Enligt min mening finns det emellertid anledning
att vara skeptisk, särskilt till de delar av det föreslagna avtalet som avser
import av raffinerade oljeprodukter till Sverige.

Ingen bestrider naturligtvis att det finns ett starkt intresse för ett sådant
energi- och industriellt samarbete med Norge som skulle innebära ömsesidiga
fördelar. Det mest avancerade försöket på senare år har varit det avtal
som förelåg mellan norska staten och svenska Volvo och som inkluderade
konkreta industrisatsningar och svenskt tillträde till oljeutvinning. Tyvärr
stoppades detta avtal av en kortsiktig svensk aktieägaropinion.

Sedan dess har uppenbarligen den svenska regeringen känt sig starkt
pressad att till varje pris söka nå fram till ett nytt Norgeavtal - denna gång
helt på regeringsnivå. Resultatet av ansträngningarna kan avläsas i det
avtal som preliminärt undertecknades av de norska och svenska statsministrarna
i slutet av mars.

Avtalets utformning ger tyvärr anledning till oro från svensk synpunkt.
Man kan inte välja sig för misstanken att regeringen har tvingats betala den
inrikespolitiskt positiva effekten av att kunna peka på ett ”Norgeavtal”
med åtaganden som blir negativa såväl för svensk raffinaderiindustri som
för våra energipolitiska målsättningar.

Det föreslagna avtalet består av fyra delar: ett övergripande och sannolikt
föga förpliktigande regeringsavtal, en överenskommelse om leveranser
av främst raffinerade oljeprodukter från Norge, en överenskommelse om
leveranser av elkraft från Sverige och slutligen en fond för svensk-norskt
industriellt samarbete med den något speciella fördelningen att Sverige
betalar 250 milj. kr. och Norge 50 milj. kr. De centrala och handfasta
delarna i detta Norgeavtal gäller således el- resp. oljeleveranser.

Sverige skall till Norge leverera 2 TWh elström per år under 15 år. Detta
minskar, om inte annat, självförsörjningsmöjligheterna och handlingsfriheten
på energiområdet men hade måhända ändå varit acceptabelt, om man
fått något positivt i utbyte. Vad Sverige nu får, enligt avtalet, är det sämsta
tänkbara — drygt 2 miljoner ton raffinerade oljeprodukter per år på vanliga
kommersiella villkor.

Mot. 1980/81: 2186

II

Vad Sverige behöver från Norge är möjligen råolja, däremot inte raffinerade
oljeprodukter. Svensk raffinaderiindustri är med raska steg på väg
in i en överkapacitet genom den minskade oljeförbrukningen i Sverige.
Den svenska raffinaderikapaciteten uppgår till drygt 22 miljoner ton. År
1981 beräknas förbrukningen av raffinerade produkter understiga 20 miljoner
ton. Energipropositionen talar om en oljeförbrukning på 16 miljoner
ton år 1990, men hittillsvarande utveckling tyder på att denna minskning
kommer att uppnås flera år tidigare, kanske redan år 1985. Svårigheterna
tornar alltså upp sig i snabb takt för den svenska raffinaderiindustrin.

Nu kommer denna industri också att drabbas av den påtvingade norska
importen av färdigprodukter. Den kombinerade effekten av detta blir
oundvikligen friställningar, stora förluster och sannolikt också utslagning
av produktionsenheter.

Att på detta sätt onödigtvis minska den svenska raffinaderikapaciteten
leder vidare till att såväl handlingsfrihet som oberoende på oljeområdet
minskar.

Avtalet kan också komma att äventyra OK:s planer på att bygga en
katalytisk kracker, som skulle omvandla överskottet på tunga eldningsoljor
till bensin och lätta eldningsoljor.

Ett avtal som eventuellt förhindrar byggandet av en svensk kracker
betyder också minskat oberoende och flexibilitet i oljepolitiken.

Eftersom raffinerade oljeprodukter är dyrare att importera än råolja, så
ökar dessutom helt i onödan vår redan höga import.

Man frågar sig mot denna bakgrund om den nu avgångna regeringen
verkligen haft klart för sig de problem som ligger inbyggda i nuvarande
avtalsförslag.

Mot den kritik som har riktats mot Fälldinregeringens Norgeavtal har
energiministern anfört att det inte är säkert att Sverige kommer att drabbas
av hela den import av raffinerade oljeprodukter som föreskrivits i avtalet.

Man hävdar exempelvis att en alltför kategorisk tolkning av oljeavtalet
skulle vara felaktig. Argumenten från energiministerns sida är följande:

De leveranser som omfattas av protokollet skall komma till stånd på
affärsmässig grund genom avtal mellan företag i de två länderna. Det kan
komma att visa sig att det inte finns förutsättningar för sådana avtal.
Skälen härtill kan vara flera. De norska företagen kan sakna tillräcklig
raffineringskapacitet. De produktslag och kvaliteter som offereras kan
passa dåligt för den svenska marknaden. Priser och övriga leveransvillkor
kan också utgöra ett hinder för kommersiella avtal. I sådana fall finns
möjligheten att i stället öka de norska leveranserna av råolja så att de totala
årliga kvantiteterna nås. Norska regeringen har genom protokollet åtagit
sig att säkerställa att dessa kvantiteter står till förfogande för den svenska
marknaden.

Detta är enligt min mening uttryck för en obefogad optimism. Att Norge
menar allvar med avtalet i den del som avser export av raffinerade oljepro

Mot. 1980/81:2186

12

dukter torde inte vara någon hemlighet. De norska myndigheterna är klart
inriktade på att snabbt utveckla sin raffinaderiindustri. Ett uttryck för
detta är planerna att öka kapaciteten vid raffinaderiet i Mongstad från f. n.
4 miljoner ton årligen till 10 miljoner ton.

För att lugna den oro som finns bland anställda och företag inom raffinaderiindustrin
i Sverige tycks den svenska regeringen således hävda att
avvägningen mellan leveranser av råolja resp. raffinerade produkter enbart
är en fråga om kontrakt i varje enskilt fall mellan företag.

Frågan är då hur åtagandet i artikel IV i oljeprotokollet skall tolkas. Där
står: ”Parterna skall lägga förhållandena till rätta för att norska företag
med tillgång på råolja kan engagera sig på affärsmässig grund direkt i
marknadsföring av råolja och oljeprodukter på den svenska marknaden
antingen för sig själva eller genom olika former av samarbete med företag i
Sverige.”

Det är inte troligt att detta enbart är en tom paragraf. Å andra sidan är
det viktigt att den tolkning av frivillighet för inblandade företag att själva
sköta avvägningen mellan import av råolja resp. raffinerade oljeprodukter
som Fälldinregeringen hävdat inför kritikerna av avtalet slås fast av riksdagen.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att det avtal som nu preliminärt
slutits mellan Norges och Sveriges regeringar om ekonomiskt samarbete
knappast kommer att gå till historien som någon större diplomatisk
triumf. Det är som samarbetsavtal synnerligen ofullgånget. Det innehåller
en ojämn fördelning av fördelar och nackdelar, och det innebär direkta utslagningshot
mot svensk raffinaderiindustri och är därmed också till skada
för ett viktigt delavtal inom energipolitiken, nämligen att öka flexibiliteten
och handlingsfriheten på oljeområdet.

Med det grannskapsförhållande som vi har med Norge är det självfallet
inte möjligt att yrka avslag på ett svensk-norskt avtal som slutits mellan
regeringarna. Riksdagen bör dock understryka det som den svenska regeringen
själv har hävdat om det oljeavtal som slutits, nämligen att leveranser
av raffinerade oljeprodukter till Sverige måste vara en sak helt mellan
självständiga företag. Det kan inte komma i fråga att åtgärder skall vidtas
från den svenska regeringens sida för att på något sätt underlätta en ökad
import av raffinerade oljeprodukter.

Jag hemställer därför

att riksdagen med anledning av proposition 1980/81:189 som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
beträffande det norsk-svenska avtalet om leverans av raffinerade
oljeprodukter till Sverige.

Stockholm den 13 maj 1981

LENNART PETTERSSON (s)