10

Motion

1980/81:2175

av Jan Bergqvist m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:154 med förslag angående
ändrade arbetsformer i högsta domstolen, m. m.

Högsta domstolen fungerar inte som den borde. Domstolen ägnar inte ens
hälften av sitt arbete åt det som är dess egentliga huvuduppgift, nämligen att
döma och bilda prejudikat för rättskipningen vid de lägre domstolarna. På
viktiga områden där underrätterna behöver vägledning har högsta domstolen
inte lyckats få fram några utslag.

Till stor del sysselsätter sig högsta domstolen med mål som omsorgsfullt
prövats i två instanser och där domen saknar varje prejudikatintresse, medan
behandlingen av centrala rättsfrågor får vänta. De långa dröjsmålen skapar
ofta svåra problem för enskilda individer och är till allvarligt men för det
rättsvårdande arbetet.

Vad kan då göras för att högsta domstolen bättre skall svara mot de krav
som de rättssökande och samhället har rätt att ställa på en högsta
rättsvårdande instans?

För regeringen tycks svaret i första hand bli att söka minska arbetsbelastningen
för justitieråden i högsta domstolen. Det skall ske genom att kraftigt
pruta på antalet ledamöter som behövs för att domstolen skall vara domför. I
stället för minst fem ledamöter för att avgöra ansökan om resning vill
regeringen tillåta beslut med bara tre ledamöter. I stället för minst tre
ledamöter för att avgöra prövningstillstånd tycker regeringen att det ibland
kan vara tillräckligt med en enda ledamot.

Att minska kraven på domförhet och framför allt att införa enmansavgöranden
är ett allvarligt steg. Hittills har det ansetts vara en grundläggande
princip att en domstol som är högsta instans skall ha en kollegial
sammansättning i all sin dömande verksamhet.

För att domstolarna skall kunna fullgöra de uppgifter som anförtrotts dem
måste deras verksamhet möta ett allmänt förtroende. Regeringens förslag
om enmansavgöranden och försvagning av domförheten är inte ägnat att
stärka allmänhetens tilltro till högsta domstolen.

Högsta domstolens problem aktualiserar frågan om lekmannamedverkan
även i de högsta rättsinstanserna.

Lekmannainslag har en lång tradition inom rättskipningen i vårt land. En
omfattande redovisning av skäl för och emot lekmannamedverkan gjordes i
processkommissionens betänkande år 1926. Beträffande lekmän i högsta
domstolen sade kommissionen dock bara att ”av naturen hos Högsta
domstolens uppgift följer, att något deltagande från lekmäns sida icke kan
där ifrågakomma”.

Mot. 1980/81:2175

11

Efter många års debatt i och utanför riksdagen infördes nämndemän även i
hovrätt och kammarrätt med verkan från den 1 januari 1977. Frågan om
lekmannamedverkan i de högsta instanserna, högsta domstolen och regeringsrätten,
synes däremot inte ha diskuterats i riksdagen de senaste
decennierna. Inte heller något av de betänkanden som rört överrätternas
organisation och arbetsformer och som lagts fram sedan den nya rättegångsbalken
infördes 1948 verkar ha behandlat frågan om lekmäns medverkan i
den högsta instansen. 1 en departementspromemoria av justitiedepartementet
år 1955 föreslogs dock beträffande nådeärendena att yttrande av högsta
domstolen resp. regeringsrätten skulle ersättas med yttrande från en särskild
nämnd, i vilken skulle finnas lekmannainslag. Förslaget ledde dock aldrig till
någon proposition.

Enligt vår mening skulle en lekmannamedverkan kunna förbättra högsta
domstolens arbete på flera sätt. Det kan således ge en mera allsidig
diskussion och ett bättre beslutsunderlag t. ex. när domstolen skall

- välja ut de mål som bör prövas med hänsyn till det allmänna intresset av

prejudikat,

- yttra sig om nådeärende,

- avgöra om någon skall uteslutas ur advokatsamfundet.

En annan uppgift för lekmän borde vara att medverka i de mål där högsta
domstolen är första och enda instans. F. n. är högsta domstolen enda instans
vid bl. a. en del högre ämbetsmäns brott under utövande av sin tjänst. För vår
del anser vi det olämpligt att högsta domstolen är enda instans i sådana mål,
och vi hoppas att den statliga utredning som prövar frågan om tjänsteansvar
kommer att presentera förslag till en annan ordning. Men att högsta
domstolen fungerar som enda instans för sådana mål kan ändå ses som
ytterligare ett exempel på det orimliga att i dagens samhälle hävda att ”av
naturen hos Högsta domstolens uppgift följer, att något deltagande från
lekmäns sida icke kan där ifrågakomma”.

I propositionen aviseras att rättegångsutredningen genom tilläggsdirektiv
skall få sitt uppdrag utvidgat till att omfatta även en översyn av överrättsprocessen.
Enligt vår uppfattning bör rättegångsutredningen få i särskilt
uppdrag att utforma förslag till lekmannamedverkan i de högsta rättsinstanserna.

Mot. 1980/81:2175 12

Med stöd av vad som ovan anförts hemställer vi

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om lekmannamedverkan i de högsta rättsinstanserna.

Stockholm den 28 april 1981

JAN BERGQVIST (s)

PER BERGMAN (s)

STURE ERICSON (s)

DORIS HÅVIK (s)
BIRGER ROSQVIST (s)

GOTAB 69043 Stockholm 1981