9

Motion

1980/81:2155

av Gunnar Biörck i Värmdö
med anledning av proposition 1980/81:179 om vissa åtgärder inom
alkoholpolitiken

Den tilltagande alkoholismen i Sverige är i stor utsträckning en fråga om
”livsmönster” eller ”livsstil”. I motsats till vad som gäller flertalet andra folk
dricker den missbrukande svensken för att bli full. Detta gäller främst
ungdomar och lågutbildade av alla slag. I medel- och överklassen har snapsen
till middagen nu i betydande utsträckning ersatts med ett okontrollerat antal
”drinkar” i enlighet med anglosaxiskt mönster, delvis som ett medel att
”varva ned” efter stressiga arbetsdagar (på anglosaxiskt psykologspråk:
”coping”).

Varje försök att verkningsfullt angripa de svenska supsederna och/eller
dryckesvanorna kräver först och främst en ny stilbildning. För detta erfordras
ett intensivt och långvarigt pådrag i skolor och - särskilt - i massmedia.
Medan det torde vara lätt att aktivera skolor och med skolor samarbetande
organisationer är det sannolikt förenat med vissa svårigheter att få en
helhjärtad anslutning från massmedierna, eftersom det bland journalister
och underhållningsartister av allt att döma finns ovanligt många, som har ett
utvecklat alkoholberoende och en i motsvarande mån alkoholtolerant
inställning.

Av de många förslag som framförts i alkoholdebatten tror jag få kommer
att kunna ge resultat om de inte bärs upp av en intensiv opinionsbildning mot
alkohol missbruket. En sådan måste parallellt arbeta med faktaupplysning
och attitydpåverkan. I direkt samverkan härmed måste sjukrollen (med ty
åtföljande pekuniära och andra förmåner) ersättas med arbetsplatsrehabilitering:
alkoholisten måste tvingas tillbaka till jobbet och övervakas av sina
arbetskamrater. Om han eller hon blivit arbetslös måste vi finna former för
att hålla dem i arbete. ”Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar
många tillfällen till synd.” Attitydpåverkan och arbetsplatsrehabilitering
borde först och främst vara folkrörelsens och ”fackets” uppgift. (Vad man på
sistone erfarit av fackliga förtroendemäns alkoholvanor borde föranleda
vederbörande huvudorganisation att ta till hårdhandskarna.) De frireligiösa
organisationerna gör nog sitt, men var finns svenska kyrkan? Ägnar den sig
mest åt själslig egenvård? Var finns de barmhärtiga samariterna? Och var
finns idrotten - bortsett från Ingemar Stenmark?

Vad kan staten göra, snabbt och billigt? Jag kan se en omedelbar möjlighet:
varningsetiketter på alla flaskor med spn/drycker, starkviner och starköl möjligen
även på billiga lättviner. Vi har varningar på cigarettpaket - för all
del ganska ”tarna”. Låt sätta verkligt upplysande etiketter med olika typer av

Mot. 1980/81:2155

10

uppgifter på alla sådana flaskor, som talar om sådant som att 80 % av alla
mord och dråp utförs av missbrukare och att varannan drunknad eller
trafikdödad varit berusad. Tala om hur alkoholsjukdomen utvecklas och ge
besked om vilka (förhållandevis små) mängder, som ger upphov till
bestående skador. Berätta om alkoholskadade nyfödda! - Mjölkproducenterna
har funnit metoder att informera på ett intressant sätt. Pröva något
liknande i fråga om systembolagen. Ingen skall behöva bli alkoholist utan att
ha fått läsa om riskerna. Kanske kunde man i fråga om lättvinerna gå fram på
ett annat sätt: propagera för en hyfsad och kultiverad måltidskultur med ett
eller annat glas vin till lämpliga maträtter i hemmet någon gång i veckan, som
uttryck för vad man i dubbel mening skulle kunna kalla ”god smak”.

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om införande av varningsetiketter på flaskor
med alkoholdrycker.

Stockholm den 15 april 1981

GUNNAR BIÖRCK (m)
i Värmdö