Motion

1980/81:2149
av Gunilla André m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:176 med förslag till lagstiftning
mot viss spridning av videogram med våldsinslag m. m.

Videogramtekniken har under 1970-talet och de två första åren på
1980-talet kommit att uppnå en omfattning och en utveckling som få kunnat
ana.

Denna utveckling som stått praktiskt taget helt utan samhälleligt
inflytande har medfört en lång rad problem. Även om videogramtekniken
har sina förtjänster måste man ändå kritiskt granska de kulturpolitiska och
sociala konsekvenserna av detta nya massmedium. På ett tidigt stadium har
detta också påtalats från centerns sida.

Först under senaste åren har möjlighet till köp och förhyrning av inspelade
videokassetter erbjudits en bredare allmänhet. Omfattningen av framför allt
uthyrningar ökar drastiskt. Ett stort antal program av högst tvivelaktig
karaktär har börjat distribueras till allmänheten. Detta har varit möjligt
genom att videoprogrammen inte faller under biografförordningen. Det har
således varit möjligt för videogramdistributörerna att sprida filmer som inte
godkänts av biografbyrån eller som, om de skulle ha prövats av biografbyrån,
ej skulle ha erhållit något godkännande.

Många föräldrar har under det senaste året starkt upprörts av att filmer
som är så förråande eller skadligt upphetsande att de totalförbjudits för
visning på biografer, kunnat uthyras till barn och ungdomar. Både enskilda
föräldrar, organisationer och myndigheter har därför vänt sig till regeringen
för att få stopp på spridningen av sådana våldsprogram till barn och
ungdom.

Alla blir vi med rätta upprörda över människor som tillgriper våldshandlingar.
Samtidigt tillåter vi ett allt grövre massmedievåld som lätt blir
mönsterbildande och kan leda till en stegvis tillvänjning. Det finns klara
belägg för att lättpåverkade personer med svag identitetskänsla blir så
inspirerade av det spekulativa människofientliga utbudet att de själva begår
våldshandlingar. I förlängningen finns också hotet mot vårt demokratiska
samhälle exempelvis i form av terrorism. Det är redan i dag vanligt med
övergrepp mot polisen, vilken har att skydda vår samhällsordning. Att
samtidigt ta avstånd från våldet och låta våldsfilosofin florera ohämmat är
inte konsekvent.

Vi delar naturligtvis uppfattningen att yttrandefriheten hör till det centrala
i en fungerande demokrati. Rätten att få uttrycka sin mening är väsentlig och
får inte inskränkas i onödan. Yttranden som ogillas därför att de är smaklösa,
kränkande eller tvivelaktiga av annat skäl måste i princip bekämpas med

Mot. 1980/81:2149

9

argument och inte med censur eller förbud. Det är dock fel att som i
propositionen använda denna princip som ett argument mot förhandsgranskning
av videogram. Det finns enligt vår mening medier varigenom yttrandet,
dvs. framställningen i ord och bild, får ett särskilt genomslag och på ett sätt
som är särdeles svårt att bemöta. Vi tänker då på tekniken med rörliga bilder.
Ett yttrande förmedlat med denna teknik är svårt att balansera. Den som
utsätts för en film av den typ som censureras eller förbjuds av biografbyrån
kan inte nås av någon sorts motinformation innan skadan redan skett. Här
måste istället principen om yttrandefrihet och mötesfrihet i viss mån ge vika.
Andra principer, bl. a. människors psykiska välbefinnande, måste ta över.
Vi har sedan lång tid tillbaka haft ett system med förhandsgranskning
(censur) för film som visas offentligt, ett system som enligt vår mening
fungerar väl och som på ett ändamålsenligt sätt med stort hänsynstagande till
yttrandefriheten värnar om barns och vuxnas mentala hälsa.

I propositionen hänvisas till att yttrandefrihetsutredningen har till uppgift
att överväga ett avskaffande av vuxencensuren. Föredragande statsråd anser
därför att någon förhandsgranskning av videogram inte skall införas.

I direktiven till yttrandefrihetsutredningen står följande:

”Regler som hindrar att yttranden utsätts för förhandsgranskning av
offentliga organ hör till de allra viktigaste inslagen i ett skydd för
yttrandefriheten. För att censur i någon form skall kunna godtas måste därför
krävas starka skäl.”

Vi instämmer i detta. Vi anser dock att skäl föreligger för att bibehålla och
utvidga vuxencensuren på filmens område.

Vi anser att starka skäl talar för enhetliga regler för alla rörliga bilder
oavsett genom vilken teknik de förmedlas. Det resonemang som i
promemorian (Ds Ju 1980:14) förs om innebörden av begreppet film och
biografförordningens eventuella tillämpbarhet på videogram förstärker
denna vår åsikt.

Vi anser därför att enhetliga regler för såväl vanligt fotografiskt förfarande
som för videogram måste införas. Enligt vår bestämda uppfattning bör
grunden i en sådan reglering utgöras av en förhandsgranskning av samma typ
som den s. k. biografcensuren. Regeringen bör därför ge yttrandefrihetsutredningen
och videogramutredningen tilläggsdirektiv så att utöver övervägandena
om vuxencensuren ett alternativ, med utvidgad förhandsgranskning
av alla filmer och videogram som sprids till allmänheten, tas fram.

Under tiden fram till dess att de båda utredningarna avgett sina
betänkanden, samt ett beslut i enlighet med vad som angetts ovan kunnat
fattas, måste någon form av provisorisk lagreglering komma till stånd.
Regleringen bör vara tidsbegränsad för att inte begränsa eller föregripa den
kommande genomgripande lagstiftningen.

Ett införande av enbart alternativet med en lag mot spridning av
videogram till barn under 15 år skulle enligt vår mening bli verkningslöst
p. g. a. ”langning”. Modellen med enbart ett generellt förbud mot spridning

Mot. 1980/81:2149

10

av våld genom videogram skulle å andra sidan innebära ett legitimerande av
våldsfilmer som i dag förbjuds för barn av biografbyrån. En kombination av
de båda alternativen synes därför vara den bästa.

De två förslag som upptagits i promemorian bör sammanfogas till en lag
som omfattar båda regelsystemen. Vissa redaktionella jämkningar av
lagförslagen från promemorian är därför nödvändiga.

Enligt vår mening bör tillämpningen av lagstadgandet så långt möjligt
ansluta till den praxis som biografbyråns avgöranden utgör. Det bör således
ej vara tillåtet att som videogram yrkesmässigt sprida en film som prövats och
inte godkänts av biografbyrån.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi
att riksdagen beslutar

1. att som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
anförs om införandet av förhandsgranskning i enlighet med
bestämmelserna i biografförordningen (1959:348) av alla videogram
och filmer som i yrkesmässig verksamhet eller annars i
förvärvssyfte lämnas ut till allmänheten,

2. att anta följande

Förslag till

Lag om förbud mot spridning av film och videogram med våldsinslag

1 §

Filmer och videogram som innehåller bilder med närgångna eller
långvariga skildringar av att någon utsätts för rått, sadistiskt eller annars
särskilt hänsynslöst våld får inte spridas yrkesmässigt till allmänheten genom
saluhållning eller annat tillhandahållande eller genom visning. Detta gäller
dock inte om gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

Utöver vad som stadgas i första stycket gäller att filmer och videogram med
ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot
om våld mot människor eller djur inte får i yrkesmässig verksamhet eller
annars i förvärvssyfte lämnas ut till barn under femton år eller spelas upp vid
särskilt anordnad visning, när något sådant barn är närvarande.

2 §

Förbudet enligt 1 § 1 stycket avser inte filmer som statens biografbyrå har
godkänt för visning vid prövning enligt 3 § 1 mom. förordningen (1959:348)
med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. Förbudet
gäller inte heller videogram med samma innehåll.

Förbudet enligt 1 § 2 stycket avser inte filmer som statens biografbyrå har
godkänt för visning för barn under femton år vid prövning enligt i första
stycket nämnd förordning.

Förbudet gäller inte heller videogram med samma innehåll.

Mot. 1980/81:2149

11

3 §

Denna lag gäller inte

1. offentliga förevisningar av biograffilm som avses i förordningen
(1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.,

2. sändningar av televisionsprogram som sker med stöd av 5 § första eller
tredje stycket radiolagen (1966:755) eller med stöd av lagen (1978:479) om
försöksverksamhet med närradio.

4 §

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa mot 1 §,
skall han dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

5 §

Exemplar av videogram eller film som har varit föremål för brott enligt
denna lag eller värdet därav samt utbytet av sådant brott skall förklaras
förverkade, om det inte är uppenbart obilligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981, och gäller t. o. m. den 30 juni
1983.

Stockholm den 21 april 1981
GUNILLA ANDRÉ (c)

KARL-ERIC NORRBY (c) ULLA EKELUND (c)

ANNA ELIASSON (c) STINA ANDERSSON (c)

ELLA JOHNSSON (c) ÅKE POLSTAM (c)

TORSTEN BENGTSON (c) CHRISTINA ROGESTAM (c)

GOTAB 66982 Stockholm 1981