Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1980/81:2124

av Lars Werner m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:131 om vissa varvsfrågor,
m. m.

Sammanfattning: I motionen kritiseras regeringens varvspolitik och dess
aktuella målsättning för varven i Skåne och Blekinge. Varven i Landskrona
och Sölvesborg bör bevaras som varv. Kockums bör arbeta vidare på den
grund som angetts av de fackliga organisationerna vid varvet. Ledningen för
Svenska Varv bör avgå. Förberedelser bör göras för en ny, offensiv
varvspolitik. Regeringen bör återkomma med förslag som är inriktade härpå.
Likaså bör man förbereda långt mer kvalificerade åtgärder för att möta
situationen på varvsorterna, ifall nedläggningslinjen trots allt skulle gå
igenom.

Förstörelsen av de svenska varven fortsätter. Den drivs som en medveten
politik från regeringens sida. Regeringen uppträder i rollen som en
verkställare av det privata storkapitalets övergripande intressen. Detta är
särskilt tydligt i Malmö och Landskrona där de stora kapitalintressenterna
med åren förflyttat sina engagemang från industrin till andra områden.

Denna varvspolitik är destruktiv, och den är destruktiv i en grad som går
utöver vad regeringen har konstitutionell befogenhet för. Regeringen har
drivit nedläggningspolitik som ett medvetet sabotage mot riksdagens beslut.
Regeringen och ledningen för Svenska Varv har aktivt motarbetat varvens
rehabilitering och egna initiativ.

Vpk har givit en utförlig redovisning av riktlinjerna för en ny långsiktig
varvspolitik. Det skedde i motion till regeringens varvsproposition 1979/
80:165. Alla väsentliga delar av denna motion behåller sin giltighet, även om
de svenska varvens utgångsläge sedan dess ytterligare försämrats genom
regeringens och Svenska Varvs politik. Vi hänvisar för de större, övergripande
sammanhangen i varvsfrågan till denna motion (1979/80:2022). Vi
kommenterar nedan enbart det akuta läget.

Den svenska varvsindustrins förvärrade läge på sistone får helt tillskrivas
regeringens politik. Regeringen har öppet och avsiktligt motarbetat försök
och förslag till en positivare utveckling. Regeringen har efter nederlaget
rörande Öresundsvarvet vid förra varvsbeslutet i riksdagen systematiskt
arbetat på att förverkliga sin egen nedläggningslinje. Också i fråga om

Mot. 1980/81:2124

Kockums och de blekingska varven har man inriktat sig på att göra
nedrivningen snabbare än riksdagsbeslutet med nödvändighet förutsatt.
Beträffande Landskrona är omständigheterna särskilt försvårande för
regeringen. Regeringens handlande är här direkt inkonstitutionellt - ett
sabotage mot ett riksdagsbeslut.

Trots det försämrade utgångsläget är alltjämt ett bevarande av såväl
Landskronavarvet som övrig varvskapacitet den på sikt enda riktiga linjen i
svensk industripolitik. Exempel från flera nationer i Europa visar dock vad
en god organisation och ett aktivt mötande av beställares nya behov kan ge.
Det finns inga som helst skäl att inta den hållningen att svensk varvsindustri
saknar förmåga att utvecklas på liknande sätt. Intar man en sådan attityd av
kapitulation är det enbart ett tecken på att koncernledningen bör bytas ut
(och på en smula sikt även regeringen).

I fråga om Landskronavarvet har förlusterna blivit större än förut
väntades. Mot detta måste dock ställas andra, på sikt mer avgörande
omständigheter. Varvet äger just den förmåga till mångsidighet som är
central i denna nya epok för internationell varvsnäring. Varvet har visat stor
förmåga till omställning. De affärsmässiga bakslagen får ses som läropengar i
ett inledningsskede. Det är felaktigt att då lägga ner varvet, när dessa
lärdomar kan börja utnyttjas och fler beställningar hade möjliggjort
utnyttjande av vunnen rutin och av serieeffekter.

Kockums varv har blivit styvmoderligt behandlat. Ett storvarv är på olika
sätt särskilt känsligt i ett läge där dess framtida förmåga att hävda sig beror av
uthållighet i det akuta läget. Regeringens och koncernledningens politik
leder till att varvet faller sönder. Detta måste förhindras. Därför bör
Kockums ges den särskilda ”resurs” varom de fackliga organisationerna
talat.

Beträffande de blekingska varven har vpk under årets allmänna motionstid
avlåtit motion 1980/81:1044 till vilken vi här hänvisar.

Vi har den uppfattningen, att varvet i Sölvesborg ej bör avvecklas. Själva
inriktningen på regeringens politik och koncernledningens arbete har starkt
bidragit till att varvet inte kunnat utnyttja de möjligheter ett litet varv med sin
speciella inriktning kan ha. Vad gäller Karlskronavarvet råder speciella
förutsättningar. En intelligent och framåtsyftande varvspolitik måste uppenbarligen
ta sikte på de betydelsefulla möjligheter som öppnar sig för varvet i
och med anknytningen till energiområdet.

III

Regeringen framlägger också förslag till åtgärder beträffande region- och
arbetsmarknadspolitiken på de aktuella varvsorterna. Dessa förslag visar
regeringens dilemma när den söker dölja vad en verklig kostnadsjämförelse
mellan utvecklings- och nedläggningsalternativen resulterar i. Regeringen
förstår över huvud inte de speciella problemen på arbetsmarknaden i Skåne

Mot. 1980/81:2124

och Blekinge. Hela analysen är skrivbordsmässig. Man underskattar grovt
behovet av insatser och kostnaderna därför. Detta passar regeringens
taktiska argumentation som hand i handske. Hade man kartlagt de verkliga
behoven och kostnaderna därför skulle nedläggningspolitikens verkliga och
helt förödande totalkostnader framstå i all sin tydlighet.

Både analysen och åtgärderna är otillräckliga och saknar ordentlig
anknytning till den verkliga situationen. Regeringen bör därför återkomma
med ett genomarbetat åtgärdsprogram av mer kvalificerat slag.

Förslagen i denna motion innebär i första hand att varvsenheterna i
Landskrona och Sölvesborg ej skall läggas ner och att kapaciteten skall
bevaras i Malmö och Karlskrona. Detta innebär naturligtvis vissa besparingar
i kostnaderna på den arbetsmarknadspolitiska sidan.

Skulle riksdagen godta regeringsförslagen, måste arbetsmarknadspolitiska
och regionpolitiska åtgärder ges andra dimensioner än vad regeringen
föreslår. Därvid blir frågan om anställningsgaranti vid varven också aktuell.
På denna punkt vill vpk framhålla att arrangemang av P 80-typ inte är en
lämplig form. De leder till en försämring av de arbetandes arbetsrättsliga
situation. En anställningsgaranti måste ta sikte på att bevara ett normalt
anställningsförhållande i det företag där de som är föremål för garantin
dittills arbetat. Man skall inte skapa undantag från den normala arbetsrätten.

Mot bakgrund av vad här anförts föreslås

1. att riksdagen beslutar i första hand att uttala sig för att
Öresundsvarvet skall bevaras som varv i enlighet med tidigare
riksdagsbeslut,

2. att riksdagen beslutar i andra hand - därest yrkande 1 ej vinner
bifall - att hos regeringen anhålla om ett åtgärdsprogram
beträffande Öresundsvarvet innefattande följande förutsättningar:

a) Öresundsvarvet behålls som arbetsplats,

b) stödproduktion av fartyg eller annan lämplig verkstadsproduktion
införs under omstruktureringsperioden,

c) befintlig fartygsreparationsverksamhet behålls och utvecklas,

d) verksamheten vid varvets treåriga verkstadsskola tryggas,

3. att riksdagen beslutar att uttala att Kockums varv skall tilldelas
den särskilda ”resurs” om 100 000 000 kr. vilken föreslagits av
de fackliga organisationerna och hos regeringen begära förslag i
enlighet därmed,

4. att riksdagen beslutar att uttala att varvet i Sölvesborg skall
bevaras och hos regeringen begära nödvändiga åtgärder i
enlighet därmed,

Mot. 1980/81:2124

5. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära ett långsiktigt
utvecklingsprogram för varvsnäringen, grundat på förutsättningen
att kapaciteten skall bevaras och utvecklas,

6. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära ett nytt
program för region- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
varvsorterna, vilket står i proportion till de akuta och väntade
problemen,

7. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära skyndsamt
förslag om en anställningsgaranti för de varvsanställda grundad
på förutsättningen att deras arbetsrättsliga ställning bevaras,

8. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att denna
verkar för att en ny koncernledning, som har de anställdas
förtroende, utses för AB Svenska Varv.

Stockholm den 10 april 1981
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk) EVA HJELMSTRÖM (vpk)