Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1980/81:2078

av Lars Werner m. fl.
med anledning av proposition 1980/81:130 om industripolitikens
inriktning, m. m.
I

Regeringen har avgivit en proposition rörande industripolitikens inriktning,
”m.m.” De frågor som där behandlas har under den allmänna
motionstiden 1981 berörts i motioner från vänsterpartiet kommunisterna vad
gäller industripolitiken och dess allmänna framtidsmål i motion 806, samt
i fråga om skogsindustrins utveckling bl. a. i motion 1800. Då vi förutsätter
som naturligt att dessa motioner kommer att behandlas i anslutning till
proposition 130, begränsar vi våra synpunkter i härvarande motion till vad
som inte uttryckligt tagits upp i motionerna 806 och 1800.

Proposition 130 är ett beklämmande aktstycke. Den är en sammanställning
av svävande och delvis motsägande resonemang, vilka inte innefattar
vare sig perspektiv, vilja eller program. Med en lätt tillspetsning kan man
säga att den har ersatt analys med schabloner, verklighet med illusioner och
industripolitik med - subventioner. Detta är knappast vad man har skäl att
vänta sig i en för industrin och industrisamhället så problematisk period.

Analysen av de industriella problemens verklighet omintetgörs i propositionen
redan genom dess terminologiska och metodiska brister. I en
ekonomisk analys måste man någorlunda veta vad man menar när man
använder vissa begrepp. Använder man dem i en alltför allmän och abstrakt
mening, tappar de sin innebörd och sitt värde för analysen.

Propositionen talar sålunda om ”marknad” och ”marknadshushållning”
utan minsta försök till definition. Marknadshushållning förekommer i alla
industriella system (och dessutom i agrara ekonomier med en viss grad av
specialisering). Verkan och funktion av marknadshushållningen växlar
däremot starkt med varje utvecklingsskede och varje typ av industriell
ekonomi. Marknadshushållning är inget självständigt begrepp utan en
spegling av de övriga produktionsförhållandena.

Också begreppet ”konkurrens” är meningslöst i en analys av det här
aktuella ämnet. Utan en definition av konkurrensens grad och art kan man
aldrig fastställa dess betydelse för det läge man vill beskriva eller
påverka.

Intill meningslöshet gränsande plattityder och banaliteter som ”god

Mot. 1980/81:2078

resurshushållning” och ”normal lönsamhet” ger heller ingen grund för några
förnuftiga tankar, när de inte relateras till någonting. Man måste väl ändå
klargöra om ”normal” lönsamhet i industrin gäller i förhållande till vinsterna
av spekulation och svarta affärer eller i förhållande till något annat.

Ibland tangerar terminologin i propositionen höjden av det groteska. Det
sägs t. ex. att ”i-ländernas industriexpansion, sett i ett makroperspektiv, följt
ett relativt lugnt mönster”. Vad är innebörden av detta konstaterande? Är
det meningen att beskriva ekonomiska krafter och motsättningar, vilka
frambringat två världskrig, en i världshistorien unik förstörelse, fascistiska
lösningar på ekonomiska kriser osv. Och vad menas när man i nästa andetag
fortsätter: ”Sett i mikronivå är bilden inte alls lika lugn och harmonisk.
Kampen om marknadsandelar kan vara hård.” Är det enda som stört
”harmonin” kampen om ”marknadsandelar”? Blev ”harmonin” inte störd
av sådana obetydligheter som den tyska storfinansens försök att under åren
1933-1945 öka sina ”marknadsandelar”? Vore det inte något hederligare att
söka analysera betydelsen av just bristen på ”harmoni” i det system man vill
beskriva?

III

Därnäst måste man reagera mot det helt verklighetsfrämmande i själva
beskrivningen av den industriella ekonomins nutida verklighet. Man talar om
”marknad”, ”konkurrens” osv. som om detta var identiskt med framställningarna
i gamla klassiska teoretiska läroböcker. Det har ju dock sedan
årtionden varit bekant att marknaden och kampen mellan företag och
finansgrupper i stort sett upphört att fungera på det sättet. Villkoren är i
praktiken helt annorlunda. Ett oerhört flöde av fackmässiga verk inom
modern ekonomisk vetenskap har sysselsatt sig med just sådana frågor. Och
dessa verk har kommit i lika mån från ekonomer vilka är anhängare till det
kapitalistiska systemet som från kritiker därav. Vi kan i förbigående hänvisa
till Federal Institute of Economic Research och dess studier över den
djupgående förvridningen av konkurrens och marknader, Galbraiths studie
från 1930-talet angående priselasticiteten och Wendell Berges rapport om
det internationella kartellväsendet. Världen ser helt enkelt inte ut på det sätt
som propositionens författare utgår från.

I propositionens verklighetsförfalskning ingår också en idealistisk fraseologi.
Varför beskriva ett system som ”decentralism”, när man vet att det är
ett av de mest centraliserade i världen? Varför göra gällande att småföretagen
kan öka, när hela den sekulära trenden visar hur de trängs ut? Varför inte
beskriva verkligheten som den är, och sedan föreslå åtgärder för att korrigera
den i önskvärd riktning?

Som särskilt allvarligt framstår att propositionen beskriver ekonomisk
utveckling som helt anonyma, självreglerande processer. Verkligheten är ju i
stället den, att marknaden icke reglerar sig själv. Som bl. a. Gunnar Myrdal

Mot. 1980/81:2078

visat, har den en benägenhet att leda till kumulativa balansrubbningar.
Varför påstå att ”marknadshushållningen” är den bästa även för att reglera
framtida utveckling, när det ändå måste stå klart att marknadsmekanismernas
nutida reaktioner omöjligt kan reglera framtidsföreteelser som ännu inte
finns.

Det farliga med propositionens metodik är att den betraktar varje
utveckling som självklar - det som sker måste ske, ”marknaden” ser till att
det som måste komma fram kommer fram. I vår tid är tvärtom varje process,
liksom utvecklingen som helhet, i högsta grad en följd av maktpolitiska
ställningstaganden. Teknologin blir en annan om forskningspengar går till
kärnkraft än om de går till elektronik. Marknaden är inte en anonym
självreglering, utan ett resultat av företagens handlande. Vad som produceras
bestäms inte av marknaden utan av vad stora producenter vill att
marknaden skall ha. Export sker inte på en marknad där fri tävlan råder. Den
sker i en komplicerad maktkamp där sambandet kostnad-pris i hög grad
upplösts och där konkurrens i klassisk mening ersatts med olika påtryckningssystem.

Frukten av propositionens synsätt är att man inte föreslår någon
industripolitik alls. Man tror att det bara gäller att anpassa sig till
”utvecklingen”.

Särskilt tydligt framgår detta i propositionens kommentar till KIPIutredningen.
Denna har på ett ganska åskådligt sätt klarlagt skillnaderna
mellan passiv och aktiv industripolitik. Det är förbluffande att regeringen
inte tar detta till utgångspunkt för att formulera en genomtänkt strategi.

Som särskilt groteskt framstår att propositionen över huvud taget inte
innehåller några linjer för den framtida datoriseringen i industrin. Här
presenterar sig ju oerhörda problem i forskning, internationalisering,
beroende, kostnadsaspekter, industrisociologiska verkningar. Hur allt detta
gestaltar sig beror på datapolitiken - i sig själv innehåller utvecklingen
möjligheter av helt motsatta slag. Företrädare för regeringen har i
massmediadebatter erkänt att Sverige saknar en datapolitik. Man hade
väntat att en industripolitisk proposition skulle ha sysslat med denna
fråga.

Betydande delar av propositionen ägnas de olika formerna av industripolitiskt
stöd i vid mening. Detta stöd innehåller värdefulla och riktiga moment.
Men det utgör i stora delar också en verksamhet som försiggår alltför
okontrollerat. Den stora omfattning som dessa stödverksamheter fått rent
budgetmässigt, gör en grundlig översyn nödvändig. En väsentlig del av det
faktiska budgetunderskottet kan förklaras genom just dessa utgiftsposters
ovanligt starka tillväxt på senare år.

Mot. 1980/81:2078

Vad svensk industripolitik för framtiden behöver är inte i någon
arbetsmässigt användbar eller begreppsmässigt hållbar form framställt i
propositionen. Vi menar att läget borde ha manat regeringen till en
medveten och mer programmatisk hållning i dessa viktiga framtidsfrågor.
Riksdagen borde fastslå linjer för industripolitikens inriktning enligt
följande:

1. En medveten och styrd strävan till förändringar i själva industrins
sammansättning, på sätt som utvecklas i motion 806 till årets riksmöte.

2. Ett erkännande att exportökning och exportberoende är överbetonade
och den nationella marknadens utbyggnad en mer primär och praktiskt mer
uppnåelig väg.

3. Ett industriellt utbyggnadsprogram i offentlig regi är nödvändigt som
ett ledande inslag i utvecklingen. Den privata storfinansen saknar vilja att
utveckla landet industriellt och representerar en syn som står i motsättning
till folkflertalets och nationens intresse.

4. En samhällelig styrning av kapitalmarknad och kapitalinsatser vad
avser dess stora linjer måste ske. En förutsättning härför är överförandet i
samhällets ägo av de privata affärsbankerna.

5. En grundlig översyn bör ske av det offentliga stödet till de privata
företagen med syfte att skapa bättre kontroll över vad som sker och att
undanröja stödformer som saknar egentlig verkan i förhållande till industripolitikens
definierade mål.

Mot bakgrund av det anförda föreslås

att riksdagen med avslag på regeringens hemställan under punkt 1 i
proposition 1980/81:130 beslutar förorda riktlinjer för industripolitiken
i enlighet med vad som anförs i denna motion och i

motion 1980/81:806.

Stockholm den 25 mars 1981

LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)

GOTAB 66824 Stockholm 1981