Mot. 1980/81:2020

Motion

1980/81:2020

av Olof Palme m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:130 om industripolitikens
inriktning, m. m.

1 Utgångspunkter

Den svenska ekonomin befinner sig i svår obalans. Situationens allvar blir
allt tydligare. Allt fler enskilda människor - och då främst de svaga i
samhället - drabbas av svårigheterna i ekonomin och av den politik varmed
regeringen försöker möta problemen. Men det blir samtidigt alltmer
uppenbart att regeringens politik inte bara är orättfärdig. Den kan inte heller
åstadkomma den nödvändiga positiva vändningen i den ekonomiska
utvecklingen. Tvärtom försvåras balansbristerna fortlöpande. Underskotten
i statsbudgeten och bytesbalansen fortsätter att öka kraftigt.

Från socialdemokratisk sida har vi utförligt redovisat vår syn på hur
problemen i ekonomin skall angripas. Det finns inga patentlösningar. Det
krävs målmedvetna och långtgående insatser på en rad områden och under
lång tid framåt för att få till stånd en sanering av den svenska ekonomin.

Ett av dessa områden är det industripolitiska. Industrin har en nyckelroll i
arbetet för att långsiktigt restaurera ekonomin. Vi måste återskapa jämvikt i
bytesbalansen, vilket ställer krav på en kraftig ökning av industriproduktionen.
Och utan en förbättring av den svenska industrins konkurrenskraft finns
inga förutsättningar för en sådan produktionsökning. Svensk industri måste
bli starkare både på hemma- och exportmarknaden. Gapet i vår bytesbalans
måste fyllas ut med en kombination av ökad svensk export och ökad
avsättning för svensk industri på den inhemska marknaden.

Mot kraven på industriell expansion står prognoser som tyder på en
fortsatt mycket påtaglig försvagning av den svenska industrin.

Statens industriverk har räknat på utvecklingen av industrin under
förutsättning att 1970-talets utvecklingstendenser får verka utan att åtgärder
sätts in för att leda utvecklingen i andra banor.

Kalkylen mynnar ut i vad man sammanfattar som en hotbild för svensk
industri.. Industriproduktionen beräknas öka med en knapp procent per år i
volym under perioden 1978-1985. Sysselsättningen minskar kraftigt. Man
räknar med en nedgång på ungefär 100 000 personer under en femårsperiod.
Industriinvesteringarna förutses gå tillbaka mycket kraftigt. Man konstaterar
att en snabbt ökande upplåning utomlands blir nödvändig, om den beskrivna
utvecklingen skulle realiseras.

Den slutsats man måste dra av industriverkets analys blir att den pågående
utvecklingen på industriområdet leder in i en situation som inte kan

1 Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 2020

Mot. 1980/81:2020

2

accepteras från sociala och ekonomiska utgångspunkter. Basen för vår
välfärd hotar att raseras. Balansbristerna i ekonomin tenderar att ytterligare
allvarligt förvärras. Om vi vill undvika att hamna i den situationen krävs
radikala åtgärder för att vända utvecklingen i industrin i positiv riktning.

Vad gäller saneringen av ekonomin är det för det första viktigt att göra
klart att den kommer att ta lång tid. Den svenska ekonomin har under de
senaste åren tillfogats skador som det tar lång tid att reparera. Vi måste räkna
med att saneringsarbetet kommer att prägla den ekonomiska politiken under
hela 1980-talet. Det bör för det andra understrykas att det är bråttom att sätta
in åtgärder för att vända utvecklingen. Utlandsskulden ökar explosionsartat.
Industriell produktionskapacitet går förlorad i snabb takt.

För det tredje är det viktigt att slå fast att det ankommer på oss själva att
vända utvecklingen. Vi kan inte räkna med draghjälp utifrån. I det korta
perspektivet präglas den internationella ekonomin av nära nog stagnation.
Konjunkturinstitutet räknar med en BNP-tillväxt i storleksordningen 1
procent för OECD-området från 1980 till 1981. Inte heller i ett längre
perspektiv skymtar någon nämnvärd förbättring i de faktorer som bestämmer
våra avsättningsmöjligheter. Toleransen mot arbetslöshet är hög i
industriländerna. Den ekonomiska politiken är hårt inriktad på att genom
allmän återhållsamhet bekämpa inflationen och minska underskotten i
bytesbalansen. Inga tecken tyder på att denna inriktning av politiken är på
väg att ändras. Man måste därför räkna med att svensk industri kommer att få
fortsätta att arbeta i ett klimat med dels svag efterfrågan på de tunga
exportmarknaderna, dels en måttlig lönekostnadsutveckling i konkurrentländernas
industrier.

Att i en sådan situation förbättra industrins konkurrensförmåga är
självfallet en utomordentligt krävande uppgift men det är lika fullt
nödvändigt. Om det inte lyckas kommer sönderfallet av den svenska
ekonomin att fortsätta.

Den borgerliga regeringen har under hösten och i årets budgetproposition
mycket klart avslöjat med vilka medel man hoppas kunna hålla tillbaka
löneökningarna. I botten ligger en ekonomisk politik som leder till en kraftigt
ökad arbetslöshet. Med den utgångspunkten, och under hot om ytterligare
försämrad sysselsättning om avtalsökningarna inte hålls nere, skall arbetstagarna
och deras organisationer fås att dämpa sina lönekrav.

Självfallet avvisar socialdemokraterna denna konfrontationspolitik. Vi
förnekar inte nödvändigheten av en lugn avtalsrörelse med låga nominella
avtalslönehöjningar. Motsatsen skulle otvivelaktigt ytterligare försämra
industrins konkurrensförmåga. Men vi menar att den nödvändiga återhållsamheten
bör åstadkommas i samarbete med de fackliga organisationerna
och genom att man satsar på att hålla människorna i arbete. Socialdemokratin
accepterar inte arbetslöshet som ett politiskt medel för att komma till
rätta med krisen.

En annan faktor som har ett avgörande inflytande på effektivitet och

Mot. 1980/81:2020

3

konkurrenskraft är investeringsnivån. Industriinvesteringarna i Sverige
sjönk dramatiskt under perioden från 1976 till 1978. Därefter låg de kvar på
den låga nivån under 1979. Förra året skedde en viss återhämtning, men
fortfarande var investeringsaktiviteten betydligt under den som de flesta
bedömare betraktar som nödvändig. För 1981 räknar regeringen, efter den
senaste diskontoförändringen, med oförändrade industriinvesteringar jämfört
med i fjol. Den bedömningen måste anses vara klart optimistisk.

Vi har tidigare pekat på behovet av en kraftig tillväxt i industriproduktionen.
En sådan är inte möjlig utan en påtaglig ökning av industrins
investeringar. Genom investeringarna kan dels befintliga produktionsenheter
hållas effektiva, dels nya enheter byggas upp för att ersätta bortfallande
produktionskapacitet.

Vi har här hävdat att det är nödvändigt - om svensk industri skall kunna
expandera - med dels en återhållsamhet i lönekostnadsutvecklingen, dels
ökade industriinvesteringar. Att en sådan politik inrymmer svåra fördelningspolitiska
problem är uppenbart. Det är främst mot den bakgrunden
man skall se diskussionen om löntagarfonder.

Den diskussionen har pågått ett antal år här i Sverige. En statlig utredning
har producerat ett omfattande utredningsmaterial. Inom arbetarrörelsen har
en särskild arbetsgrupp utarbetat ett förslag, som nu diskuteras inom
organisationerna.

Arbetet med vårt förslag är alltså inte avslutat. Det har emellertid enligt
vår uppfattning visat att det är möjligt att skapa ett system som dels ger
löntagarna del i och inflytande över kapitaltillväxten, dels stimulerar
industrins investeringar och industriell expansion. Vi menar också att ett
löntagarfondssystem på ett avgörande sätt kan förbättra förutsättningarna
för att en framgångsrik sanering av den svenska industrin kan genomföras
under 1980-talet.

Ett program för att återskapa balans och utvecklingskraft i ekonomin
måste innehålla politiska insatser på bred front. Det krävs målmedvetna och
långsiktiga åtgärder på en rad områden. De förslag till industripolitiska
åtgärder som skall presenteras i denna motion måste alltså kombineras med
insatser på skatteområdet inom utbildnings- och forskningspolitik, på det
arbetsmarknadspolitiska fältet osv. Vi kommer i denna motion att endast
mycket kortfattat redovisa våra förslag på några av dessa områden. Det
gäller exempelvis de förslag för omedelbar stimulans av ekonomin, som vi i
andra motioner presenterat inom områdena energi-, trafik- och bostadspolitik.
Våra forskningspolitiska förslag redovisas kort i avsnittet om stimulans
av teknisk utveckling.

Mot. 1980/81:2020

4

2. Regeringens industripolitik

Vi har tidigare konstaterat att regeringen numera medger att situationen i
den svenska ekonomin är djupt allvarlig. Problemen kan inte längre döljas
och det är inte heller möjligt att förneka att problemen är på väg att snabbt
förvärras. Behovet av kraftfulla insatser för att vända den negativa
utvecklingen är uppenbart.

Vi har också konstaterat att huvudlinjen i regeringens politik för att möta
problemen är åtstramning. Genom åtstramning skall importen minskas.
Genom åtstramning och via en kraftigt ökad arbetslöshet skall löneutvecklingen
hållas tillbaka och därmed industrins konkurrenskraft förbättras.
Genom åtstramning i privat och offentlig konsumtion skall det frigöras
resurser för export och investeringar.

Nu har regeringen i den industripolitiska propositionen redovisat sin syn
på industripolitikens inriktning och också presenterat vissa förslag till
industripolitiska åtgärder.

Inte bara problembeskrivningen överensstämmer i sina huvuddrag med
den som vi från socialdemokratisk sida redovisat. Detsamma gäller synen på
industripolitikens uppgifter. Man ställer upp ett antal övergripande industripolitiska
mål som bl. a. innefattar uppgifterna att öka produktion och
effektivitet i industrin och att medverka till att strukturomvandlingen sker i
socialt acceptabla former.

Men det räcker inte att beskriva problemen och formulera målen för
politiken. Det krävs därtill konkreta åtgärder för att påverka utvecklingen så
att den leder fram till de uppställda målen. I det avseendet svarar den nu
framlagda industripolitiska propositionen inte ens mot ganska lågt ställda
krav. De förslag till konkreta åtgärder som presenteras i propositionen kan
endast mycket marginellt påverka situationen i den svenska industrin.

Vad vi från socialdemokratisk sida alltså främst vill invända mot i den
industripolitiska propositionen, som nu presenterats, är således inte de
förslag propositionen innehåller utan det som saknas. En stor del av
förslagen är tekniska förändringar i regler för olika former av industripolitiskt
stöd - förändringar som i många fall är väl motiverade av praktiska skäl.
Vad som emellertid från våra utgångspunkter är helt oacceptabelt är att
propositionen saknar de förslag till kraftfulla åtgärder för att stimulera den
industriella aktiviteten i Sverige, som är helt nödvändiga om den negativa
utvecklingen i ekonomin skall kunna brytas. Man letar förgäves i den
textmässigt mycket omfattande propositionen efter nya idéer för att
stimulera industrin. Man finner inte heller några satsningar på beprövade
idéer, som ger anledning till förhoppningar om att den industriella
aktiviteten kommer att märkbart stimuleras.

Mot. 1980/81:2020

5

3 Insatser för omedelbar stimulans av ekonomin

Vi skall här kort sammanfatta vår syn på några områden, där åtgärder som
sätts in snabbt kan få en positiv effekt på ekonomin. Det gäller för det första
energiområdet, där regeringens handlingsförlamning leder till onödiga
påfrestningar på bl. a. bytesbalansen. Det gäller bostadsbyggandet, där den
orimligt låga aktiviteten medför att produktionsresurser står outnyttjade. På
trafikområdet slutligen skulle man genom ökade samhällsbeställningar
kunna utnyttja svensk industrikapacitet som i dag inte tas till vara.

3.1 Energipolitik

Regeringens handläggning av energifrågorna har kännetecknats av
obeslutsamhet och passivitet. En del av de riksdagsbeslut som fattats har inte
genomförts av regeringen. I andra frågor har beredningsarbetet onödigtvis
dragit ut på tiden. Hanteringen av energifrågorna har för det första inneburit
att åtgärder med positiva effekter på bytesbalansen och ekonomin i stort
fördröjts eller uteblivit. Det har för det andra lett till en allmän osäkerhet om
framtiden som verkat återhållande på investeringsaktiviteten såväl inom
kommunerna som inom näringslivet.

I den energipolitiska proposition som nyligen presenterats tas naturligtvis
en del av de förslag upp, som förts fram i socialdemokratiska motioner. På
flera av de punkter där vi från socialdemokratisk sida pekat på behovet av
åtgärder och klara ställningstaganden läggs emellertid inga förslag i den
energipolitiska propositionen. Det gäller bl. a. flera frågor som är av stort
intresse från industripolitisk synpunkt.

Hit hör frågan om investering i en s. k. katalytisk kracker. Från
socialdemokratisk sida har vi vid flera tillfällen krävt att regeringen allvarligt
prövar förutsättningarna för en förstärkning av den svenska oljeberedskapen
genom att samhället i delägarskap med OK bygger en sådan kracker. I en
sådan anläggning kan tunga eldningsoljor vidareförädlas till lättare oljeprodukter.

OK:segna beräkningar avser en kracker med storleken 1,5 milj. ton olja.
En sådan kracker skulle väsentligt kunna förbättra den svenska bytesbalansen
genom att billigare råvaror kan köpas in och förädlas.

Snabba beslut om investeringar som syftar till ökad förädling i de svenska
raffinaderierna är nödvändiga. Detta ökar försörjningstryggheten med
lättare oljeprodukter och kan väsentligt minska påfrestningarna på bytesbalansen.
Ett statligt engagemang tillsammans med OK i en katalytisk kracker
är därvid ett första steg.

Regeringen anser emellertid inte, som det förefaller av främst principiella
skäl, att staten skall gå in i ett engagemang av denna typ. Man säger i
propositionen att statens egen verksamhet bör inriktas främst på att skapa

Mot. 1980/81:2020

6

sådana allmänna villkor för oljeindustrin att denna kan uppfylla rimliga krav
på trygghet i försörjningen.

Från socialdemokratisk sida finner vi denna hållning orimlig. Regeringen
avstår från att ens pröva om det är möjligt att genom ett statligt engagemang
få till stånd en investering som förenar intresset av förstärkt oljeberedskap
med kravet på stimulanser av ekonomin genom produktiva investeringar.

Ett annat av de industripolitiskt intressanta förslag som vi tidigare fört
fram och som regeringen inte har tagit fasta på gäller en plan för utveckling av
den svenska raffinaderiverksamheten och den petrokemiska industrin.

Ett av planens syften bör vara att minska vårt importberoende av förädlade
produkter och även i övrigt öka vår energipolitiska handlingsfrihet. Om inte
en kraftfull planering och investering kommer till stånd kommer vårt land
också i framtiden att bli starkt beroende av import av förädlade energiråvaror.
Därmed ersätts ett importbehov av olja med ett nytt och osäkert
beroende av utländska intressen.

Detta är olyckligt både för försörjningstryggheten och bytesbalansen.

Planen bör omfatta hur vårt land ytterligare skall kunna ta till vara
möjligheterna till förädling av oljeprodukterna. Den svenska petrokemiska
industrin måste under samhällets ledning göras skickad att kunna förädla
bl. a. kol genom förgasning och förvätskning. Också förädling och rening av
t. ex. torv och energiskog måste planeras. Speciellt torvutvinning för
förbränning och kemisk förädling kan bli mycket betydelsefull.

Det bör av utvecklingsplanen för raffinaderier och petrokemisk industri
också framgå vilka möjligheter som finns att framställa bl. a. metanol och
etanol av både inhemska och utländska råvaror. En sådan satsning skulle
kunna innebära många produktiva arbetstillfällen, inte minst i Norrlandslänen
och i andra orter och regioner, där behovet av sysselsättning är stort.

F. n. finns en kunskap om flera av dessa processer, bl. a. i Ranstad, som
skulle kunna få stor betydelse i framtiden och som måste tas till vara i
planeringen.

Samtidigt som kraven på svavelrening skärps i vårt land ökar utbudet av
svavelhaltiga oljor med sämre kvalitet på världsmarknaden. Detta faktum
aktualiserar kraven på en s. k. avsvavlingsanläggning i vårt land. I en sådan
anläggning avlägsnas svavel, så att oljorna kan användas utan att förbränning
kommer i strid mot de svenska miljökraven. En sådan anläggning skulle göra
det möjligt att importera sämre oljekvaliteter till lägre pris. En väsentlig
förbättring av handelsbalansen skulle uppnås.

Vi utgår ifrån att behovet av en sådan anläggning övervägs i en plan för
utvecklingen av den svenska raffinaderiverksamheten och den petrokemiska
industrin.

Fortsatta energipolitiska överläggningar med bl. a. Norge skulle också
underlättas väsentligt, om vårt land hade ett klart utformat program för
utvecklingen av den svenska petrokemiska industrin.

En annan punkt där regeringen inte lyckats komma fram til ett

Mot. 1980/81:2020

7

ställningstagande i den energipolitiska propositionen avser storstädernas
värmeförsörjning. Här finns det ett riksdagsbeslut från i våras om att
regeringen skyndsamt skall fatta de övergripande beslut som krävs för att
Stockholm, Göteborg och Malmö skall kunna utforma sin framtida
värmeförsörjning. Regeringens passivitet leder till en fortsatt osäkerhet om
vilka lösningar som kommer att väljas, vilket i sin tur hämmar olika
investeringsbeslut som är kopplade till frågan om storstädernas värmeförsörjning.

Flera exempel på hur regeringens obeslutsamhet lett till en inte minst i
dagsläget olycklig dämpning av investeringsaktiviteten skulle kunna nämnas.
Vi skall endast avslutningsvis peka på betydelsen av att vissa lagstiftningsfrågor
snarast löses för att en onödig uppbromsning av investeringsverksamheten
skall kunna undvikas. Det gäller exempelvis vattenlagen, naturvårdslagen
och lagen om kommunal energiplanering, som behöver ses över.

3.2 Bostadsbyggandet

Under den senaste fyraårsperioden har bostadsbyggandet tillåtits sjunka
till i medeltal ca 55 000 lägenheter per år. Detta motsvarar ett byggande som
vi hade i slutet av 1930-talet. Ser man enbart på antalet lägenheter i
flerfamiljshus - ca 15 000 per år - kan man endast finna jämförbara siffror
från de värsta depressions- och krigsåren under 1900-talet.

Samtidigt med denna låga igångsättning har produktionskostnaderna stigit
kraftigt. De faktiska genomsnittliga byggnadskostnaderna för statligt belånade
flerfamiljshus och gruppbyggda småhus har under åren 1977-1979 ökat
med ca 64 procent. Motsvarande ökning vad beträffar tomt- och grundberedningskostnader
uppgår till 80 procent. Dessa snabbt ökande produktionskostnader
har i hög grad bidragit till den alltmer minskade benägenheten hos
olika byggherrar att ta på sig ansvaret för att bygga lägenheter i flerfamiljshus.

Det låga bostadsbyggandet i kombination med den kraftiga kostnadsutvecklingen
har skett i en situation där bostadslösheten brett ut sig i allt större
delar av landet. I allt fler kommuner växer köerna till hyres- och
bostadsrättslägenheter.

Parallellt med denna från bostadssocial synpunkt helt oacceptabla
utveckling har det låga bostadsbyggandet successivt medfört en nedrustning
av produktionsapparaten med allvarliga näringspolitiska konsekvenser.
Bostadsbyggandet utgör nämligen en viktig avsättningsmarknad för den
svenska industrin. Närmare hälften av bostadsinvesteringarnas värde gäller
varor från industrin, och mindre än en femtedel härav avser importerade
varor. I början av 1970-talet gick ungefär 10 procent av den svenska
industrins produkter till bostadsbyggandet. Genom nedgången i bostadsbyggandet
har naturligtvis också deras betydelse för industrin avtagit, men
fortfarande år 1978 gick 7 procent av industrins varor till bostadsbyggandet.

Mot. 1980/81:2020

De branscher som i första hand är beroende av bostadsbyggandet är
trävaruindustrin samt jord- och stenvaruindustrierna. För dessa branscher
har det minskade bostadsbyggandet medfört ett betydande bortfall av
arbetstillfällen. Men också i många andra branscher - exempelvis stål-,
verkstads- och möbelindustrin - har sysselsättningseffekterna varit påtagliga

Den successiva nedrustningen av produktionsapparaten har dessutom
påskyndats av att bostadsbyggandet under den gångna fyraårsperioden
tillåtits fluktuera med hänsyn till årstiderna. Bristen på övergripande
planering från regeringens sida i form av ett näringspolitiskt program för
byggsektorn har medfört allvarliga störningar såväl på arbetskraftssidan som
inom byggnads- och materialindustrin som helhet.

Igångsättningen av nya lägenheter sjönk under 1980 på ett mycket oroande
sätt. Under året redovisas nämligen en nedgång i påbörjandet med ca 12
procent jämfört med året innan. Det totala påbörjandet för 1980 var ca
49 000 lägenheter.

För att bryta denna utveckling måste omedelbara åtgärder sättas in. I
annat fall kommer bostadsbristen att öka samtidigt som produktionsapparatens
nedrustning kommer att fortsätta. Det senare är inte enbart ett hot
mot vissa industrigrenar och sysselsättningen där utan innebär också i
växande grad risk för en nedrustning av utvecklingskapaciteten på byggmaterialområdet
i landet som helhet. Dessutom kommer nedgången i bostadsbyggandet
att försvåra den rekrytering av byggnadsarbetare som måste till
för att kompensera den kraftiga minskning av byggnadsarbetarkåren som
blivit resultatet av fyra års underlåtenhet att föra en aktiv och medveten
politik på byggområdet.

För att omedelbart stimulera till en ökad igångsättning av hyres- och
bostadsrättslägenhetsbyggandet har vi från socialdemokratisk sida krävt att
produktionskostnaderna temporärt tas ner genom att momsen slopas för de
lägenheter som påbörjas fr. o. m. den 1 februari och till utgången av år 1981.
För att ytterligare stimulera till produktion av lägenheter i flerfamiljshus
föreslår vi vidare att en tvåårig uthyrningsgaranti i enlighet med regler som
gällde för hyresförlustlån införs. Denna temporära garanti skall gälla för
lägenheter påbörjade under motsvarande tidsperiod som momsbefrielsen.
För att motverka eventuella kostnadsökningar förorsakade av de ovan
föreslagna stimulansåtgärderna kräver socialdemokraterna slutligen att
kostnadskontrollen, inte minst i samband med produktionsanpassad belåning,
skärps.

3.3 Investeringar inom kollektivtrafiken

Statliga insatser för att främja den kollektiva trafiken kan sättas in med
syfte att dels minska underskottet i bytesbalansen genom att minska
energiförbrukningen för resor och transporter, dels öka den inhemska

Mot. 1980/81:2020

9

industriproduktionen och dels stimulera investeringar i infrastruktur.

Vi har krävt att kollektivtrafikberednigen ges sammanlagt 20 milj. kr. för
att dels driva en meningsfull försöksverksamhet, dels medverka till att
påskynda den tekniska utvecklingen, dels ge direkta bidrag till kommuner för
att pröva nya former av trafiklösningar.

Den ökade efterfrågan på järnvägsresor till följd av bl. a. lågprissatsningen
leder till en kraftig förslitning av SJ:s rullande materiel. Det är av största vikt
att den ökade efterfrågan som det trafikpolitiska beslutet och energisituationen
förväntas innebära möts med tillräckliga investeringar.

SJ bör ha goda möjligheter att utveckla både sin person- och godstrafik.
Investeringar hos SJ innebär dels en förbättrad infrastruktur, som i sig är en
förutsättning för en strark industrisektor, dels direkt expansion för den
tillverkande industrin. I dagens konjunkturpolitiska läge innebär ökade
investeringar i rullande materiel m. m. ett välkommet produktionstillskott
för de företag som tillverkar lok, vagnar och säkerhetsanordningar, såsom
fjärrblockering och automatiskt tågstopp.

Mot den bakgrunden har vi föreslagit att lokparken förnyas vad gäller både
dieselelektriska lok och ellok, att person- och godsvagnsparken förnyas och
att den fortsatta utvecklingen av lastbärare påskyndas för att åstadkomma en
bättre samordning av transportarbetet och kombinationstransporter.

Vi har också krävt att införandet av ATC (automatiskt tågstopp) och
installation av kommunikationsradio påskyndas.

Förnyelsen av person- och godsvagnsparken bör i stor utsträckning kunna
ske genom beställningar hos svenska industrier. Därvid bör också en del av
den överkapacitet som finns inom varvsindustrin kunna utnyttjas. Kockums
har t. ex. tidigare varit en av SJ:s vagnleverantörer. Sammantaget har vi
föreslagit en investering på 100 milj. kr. i vagnar, varav huvuddelen bör avse
godsvagnar. Totalt innebär våra förslag att 200 milj. kr. utöver regeringens
förslag bör anvisas för rullande materiel och säkerhetsinvesteringar hos
SJ.

Vägverket har i sitt besparingsalternativ beräknat 30 milj. kr. för byggande
av tunnelbanor. I budgetpropositionen har detta belopp helt strukits
bort. Konsekvensen av detta blir att utbyggnaden av den spårbundna
trafiken i Stockholmsregionens nordostsektor senareläggs eller inte alls
kommer till stånd. Den spårbundna trafiken har stora fördelar från miljöoch
energisynpunkt. Vägverkets förslag bör därför genomföras.

I budgetpropositionen förordas att den av riksdagen beslutade investeringen
i dubbelspår mellan Älvsjö och Järna skall senareläggas. I stället
förordas åtgärder inom ramen för befintlig linjekapacitet. Den stabila
ökningen under senare år av fjärrtrafiken på SJ till och från Stockholm
liksom trafiksituationen inom Storstockholms lokaltrafikområde gör att en
förstärkning av kapaciteten måste uppnås. Vi föreslår därför att dubbelspåret
påbörjas, i första hand på sträckan Älvsjö-Flemingsberg, och att 20 milj.
kr. anvisas för ändamålet.

Mot. 1980/81:2020

10

3.4 Investeringar i broar

Regeringen aviserade i prop. 1980/81:70 en besparing i den statliga
färjeverksamheten på 15 milj. kr. Vägverket fick i uppdrag att redovisa hur
en sådan besparing skall kunna ske genom indragning av färjor, minskat
öppethållande, avgiftsbeläggning eller överföring till privata vägsamfälligheter.

Vi socialdemokrater hävdade att detta för dem som bor i glesbygd skulle
innebära försämringar, som vi inte kan godta. Vi avvisade också en
avgiftsbeläggning eller privatisering i enlighet med kommunikationsdepartementets
direktiv.

Om man på sikt vill minska driftkostnaderna utan att försämra servicen för
de bygder där färjeförbindelser finns i dag bör man enligt vår mening gå till
väga på ett helt annat sätt. Vi förordade därför i stället för indragningar av
färjeförbindelser att vissa färjeleder ersätts med broar.

Vi har föreslagit att 50 milj. kr. anvisas för broprojekten. Vårt förslag
innebär att ca 25 milj. kr. av vägverkets driftmedel frigörs för traditionella
underhållsåtgärder.

4 Socialdemokraternas syn på industripolitikens inriktning

Vi har tidigare understrukit att det är nödvändigt att sätta in ett brett
handlingsprogram, med åtgärder inom många av politikens olika områden,
för att vända utvecklingen i industrin i positiv riktning. Enbart det slags
främst selektiva politiska åtgärder som brukar sammanfattas i begreppet
industripolitik är inte tillräckligt.

Men även om den inte är tillräcklig, så är ändå en målmedveten selektiv
industripolitik ett både nödvändigt och naturligt led i ett program för att
sanera den svenska ekonomin. På den här punkten går i praktiken en tydlig
skiljelinje mellan den socialdemokratiska uppfattningen och den syn på
industripolitiken som representeras av regeringen. Den borgerliga politiken
präglas av övertygelsen att industrins problem i allt väsentligt bör lösas
genom generella åtgärder som verkar via marknadsmekanismerna. Selektiva
åtgärder ses närmast som ett nödvändigt ont, som undantagsvis kan sättas in i
rena krislägen.

Från socialdemokratisk sida menar vi att olika typer av riktade insatser och
åtgärder som innebär en mer direkt påverkan av enskilda företag och projekt
har en betydligt viktigare uppgift att fylla. Den helt övervägande andelen av
besluten i ekonomin måste otvivelaktigt ske inom ramen för marknadssystemet.
Det finns emellertid ingen anledning att begränsa samhällets
möjligheter att agera industripolitiskt på det sättet att riktade insatser
förbehålls akuta krislägen och att samhällsinsatserna i övrigt sker generellt,
via marknadsmekanismerna.

Mot. 1980/81:2020

11

En sådan begränsning av den industripolitiska medelsarsenalen brukar
från borgerligt håll framställas som fördelaktig från effektivitetssynpunkt.
Ingrepp i marknadskrafternas fria spel förutsätts genomgående leda till
effektivitetsförluster. Vi menar att detta är en utomordentligt förenklad bild
av hur ekonomin i praktiken fungerar i ett samhälle som är i så hög grad
präglat av institutionella förhållanden som vårt.

Riktade industripolitiska åtgärder kan bidra till att främja samhällsekonomisk
effektivitet, exempelvis genom att hänsyn till utnyttjande av
samhällskapital tillåts påverka industriella beslut. Som ett annat exempel kan
anföras statliga insatser för att samordna forsknings- och utvecklingsarbete,
produktion eller marknadsföring mellan flera företag. På det sättet kan man
undvika en suboptimering som kan bli följden om vart och ett av de berörda
företagen fattar beslut beträffande den egna verksamheten.

Men industripolitiken skall inte ses som enbart ett instrument för att öka
effektiviteten. Den bör ses som ett i lika hög grad sysselsättningspolitiskt
medel. Därmed inte sagt att de industripolitiska åtgärderna skall utnyttjas för
en permanent subventionering av verksamhet som saknar långsiktig konkurrensförmåga.
Det måste vara en klart uttalad strävan att på sikt avveckla
sådan versamhet. Däremot kan det - av samhällsekonomiska eller sociala
skäl - vara motiverat att temporärt stödja sådan verksamhet och att därvid
utnyttja just insatser som hör till den industripolitiska medelsarsenalen.

Detta är en av industripolitikens huvuduppgifter, att möjliggöra en
industriell omställnings- och anpassningsprocess i former som är acceptabla
med hänsyn till de människor som berörs. Den svenska industrin är
utomordentligt starkt beroende av utvecklingen utomlands. Därav följer
krav på ständig anpassning av industristrukturen, en anpassning som innebär
påfrestningar för de berörda. Delvis kan dessa svårigheter avhjälpas med
främst arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som är direkt riktade till de
enskilda individerna. Men ofta krävs också industripolitiska åtgärder som
riktas direkt till de aktuella företagen så att påfrestningarna på enskilda
människor inte skall bli oacceptabla.

Det finns skäl att ifrågasätta den starka tro på förmåga till snabb
anpassning i industrin som ofta skymtar i den allmänna debatten om
industripolitikens inriktning. Vi är från socialdemokratisk sida synnerligen
positivt inställda till utvecklingen av högteknologisk och kunskapsintensiv
industri i Sverige. Det framgår av vår, jämfört med regeringens förslag,
utomordentligt kraftiga satsning på industriell forsknings- och utvecklingsverksamhet,
som föreslås i denna motion. Men vi är samtidigt helt klara över
att satsningar av det slaget inte i nämnvärd omfattning kan förväntas mogna
ut i industriell produktion förrän om ganska många år - kanske mot slutet av
1980-talet. Över huvud taget är industriell förnyelse en långsam process; det
gäller inte bara övergång till högteknologisk produktion.

Det gäller att förändra inte bara de fysiska anläggningarna utan
organisation och kompetens. Och det tar lång tid att bygga upp ny kompetens

Mot. 1980/81:2020

12

på områden som produktionsteknik och marknadsföring. Allför ofta
framställs i debatten arbetskraften som en relativt homogen produktionsfaktor,
som utan större svårighet kan sättas in i olika slags produktion. Det är
inte ovanligt att man grovt underskattar de praktiska svårigheter som är
förenade med att föra över arbetskraft från ett slags produktion till en
annan.

Vad som här sagts får inte uppfattas som ett försvar för en konservering av
den befintliga industristrukturen. Vi menar tvärtom att fortgående och stora
förändringar är i hög grad önskvärda. Vad man emellertid måste vara klart
medveten om, är att det vore orealistiskt att räkna med en så snabb tillväxt i
”framtidsbranscherna” att produktionen i befintliga anläggningar i någon
mer väsentlig utsträckning skall kunna ersättas av ny produktion under
1980-talet.

Vi står i Sverige inför uppgiften att, främst genom en industriell expansion,
skapa de resurser som krävs för att sanera ekonomin och återvinna jämvikt i
bytesbalansen. Kravet på industriell expansion kommer inte att kunna
tillgodoses om befintliga anläggningar slås ut i snabb takt. Vi måste vara
rädda om den produktionskapacitet vi redan har i befintliga anläggningar.

Det finns bl. a. mot den bakgrunden anledning att varna för den negativa
inställning till verksamheten inom basindustrin som ibland kommer till
uttryck i den industripolitiska debatten. Vi vill från socialdemokratisk sida
kraftigt understryka att basindustrin måste värnas. Vi har i Sverige inte råd
att avstå från insatser för basindustrin med hänvisning till förhoppningar om
att ”framtidsbranscherna” snabbt skall växa fram som en ersättning.

Skälet till att basindustrin enligt vår uppfattning också i fortsättningen
måste bli föremål för statligt stöd är inte enbart det att den svarar för en
betydande del av industrins sysselsättning och produktion - och då inte minst
i regioner och på orter som har en i övrigt svag arbetsmarknad. En annan
orsak till behovet av statliga insatser är att viktiga delar av den övriga
industrin, exempelvis inom verkstadssektorn, är i hög grad beroende av
basindustrin. Om basindustrin går förlorad, försvagas därmed den grund på
vilken verkstadsindustrin är uppbyggd. Ett tredje skäl till stor försiktighet
med kategoriska dödförklaringar av den typ som basindustrin alltför ofta
utsätts för, är att betydande områden inom de aktuella branscherna verkligen
har goda utvecklingsmöjligheter. Självklart måste det statliga stödet till
basnäringarna i hög grad inriktas på att ta vara på dessa möjligheter.

Den diskussion som här förts handlar om några av de grundläggande
skälen till att industripolitik över huvud taget behövs. De är:

- önskvärdheten av en strukturell förnyelse av industrin

- svårigheten att bygga upp ny konkurrenskraftig produktionskapacitet

och

- de problem, som är förknippade med själva omvandlingsprocessen

Mot. 1980/81:2020

13

Vi skall här kortfattat ange några av huvuddragen i den industripolitik som
enligt socialdemokratisk uppfattning nu är nödvändig. Vi upprepar, för att
undvika missförstånd, att vi är mycket klart medvetna om att industrin är
utomordenligt starkt beroende av den politik som förs inom en rad andra
områden än de industripolitiska områdena. En aktiv industripolitik är
nödvändig men inte tillräcklig för att få fart på den svenska industrin.

Ett område inom industripolitiken som mot bakgrund av situationen i
industrin framstår som mycket angeläget är stimulansen av industrins
tekniska utveckling. Genom insatser på det området kan man från samhällets
sida påskynda expansion inom branscher som bedöms ha goda framtidsutsikter.
Man kan också genom att mer alltmänt stödja produktutveckling
stärka konkurrensförmågan inom den befintliga industrin.

I denna motion redovisas nedan, i avsnitt 8, en rad förslag till åtgärder för
att stimulera teknisk industriell utveckling. Våra förslag skiljer sig i främst
två viktiga avseenden från regeringens: Vi är för det första beredda att
avsätta mer resurser för stöd till industrins forsknings- och utvecklingsverksamhet.
I våra förslag ligger för det andra markerad satsning på teknikupphandling
- en beprövad metod för effektiv statlig stimulans av den
industriella utvecklingen.

För att en omfattande utbyggnad av ny industrikapacitet skall komma till
stånd förutsätts också att kapitalförsörjningen kan klaras. Det är uppenbart
att det rent allmänt kan vara svårt att få till stånd en avsättning av resurser för
investeringar under en period med så begränsad tillväxt som den vi har att
räkna med under 1980-talet. Från socialdemokratisk sida har vi, främst
genom vårt förslag om löntagarfonder, försökt ange vägar för att lösa
konflikten mellan kraven på resurser för konsumtion och behovet av resurser
för investeringar. I avsnitt 9 nedan redovisas våra förslag på kapitalbildningsområdet.

En annan huvudlinje i 1980-talets industripolitik måste enligt socialdemokratisk
uppfattning vara den ömsesidiga öppenheten, dialogen mellan
samhällsorgan, företag och anställda. Problemen i ekonomin är djupt
allvarliga. De gemensamma ansträngningar som krävs för att lösa problemen
kan aldrig bli verklighet utan en öppen diskussion och en sammanjämkning
av skilda uppfattningar och intressen.

Ett annat skäl till behovet av en sådan fortlöpande dialog är att en selektiv
politik aldrig kan bedrivas utan nära kontakter mellan samhällets och
näringslivets representanter. Det finns varken anledning eller praktiska
möjligheter för statsmakterna att bygga upp en egen organisation för att ta
fram beslutsunderlaget. Självklart skall den kompetens som finns i näringslivet
utnyttjas vid besluten.

Socialdemokraterna har vid upprepade tillfällen krävt att man från statens
sida i organiserade former skall ta upp överläggningar med näringslivet om
hur de expansionsmöjligheter som finns i industrin praktiskt skall tas till vara.
Diskussionerna bör bl. a. omfatta frågor som rör samverkan mellan samhälle

Mot. 1980/81:2020

14

och företag inom ramen för ett utbyggt nordiskt industrisamarbete samt den
svenska industrins möjligheter att i ökad utsträckning hämta sina insatsvaror
från inhemska leverantörer i stället för att importera. Dessutom bör man se
över större tänkbara investeringsprojekt i industrin och förutsättningslöst
diskutera villkoren för att olika projekt skall komma till stånd. Möjligheterna
till ett nära samarbete mellan staten och enskilda företag bör därvid noga
prövas.

Något tecken till att regeringen delat vår syn på behovet av överläggningar
med näringslivet har inte framkommit. Nu meddelas emellertid i den
industripolitska propositionen att regeringen på en punkt är beredd att ta upp
någon form av resonemang. Det gäller i fråga om insatsvaruproduktionen. I
propositionen konstateras att andelen utländska insatsvaror ökat i vissa
branscher under senare år. Industriministern säger sig nu avse att ta upp
diskussioner med företrädare för industrin och de fackliga organisationerna
om ett åtgärdsprogram. I sammanhanget hänvisas till att frågan också
behandlas i det avsnitt av propositionen som rör exportkrediter, där några
åtgärder för att påverka insatsvaruproduktionen emellertid inte föreslås.

Från socialdemokratisk sida ser vi naturligtvis det som sägs i propositionen
som ett steg i rätt riktning. Det förefaller emellertid vara ett mycket litet steg.
Förutsättningen för att sådana överläggningar skall ge nämnvärt resultat är
givetvis att man från statsmakternas sida är beredd att dels förutsättningslöst
pröva de uppslag som kan komma fram, dels om så erfordras sätta in
effektiva åtgärder, kanske i form av finansiella åtaganden i samarbetsprojekt.
Vi föreslår att riksdagen som sin mening uttalar att regeringen bör ta
upp sådana överläggningar med näringslivet och de fackliga organisationerna.

Ovanstående resonemang leder fram till den tredje huvudlinjen för en
industripolitik för 1980-talet, som här skall anges. Det är uppgiften att
återställa jämvikt i bytesbalansen. Detta är ett centralt mål för den
ekonomiska politiken. Om vi inte lyckas nå det målet, riskerar vi att vårt
handlingsutrymme avsevärt begränsas. Det är därför mycket angeläget att
sätta in olika industripolitiska åtgärder, som direkt eller indirekt stimulerar
exportindustri eller importkonkurrerande industri.

Vi har här som tre huvudlinjer i 1980-talets industripolitik angivit
stimulans av industrins tekniska utveckling, en öppen dialog mellan
statsmakterna och näringslivet och åtgärder för att återvinna den externa
balansen. Uppgifterna är självfallet fler, och de medel som måste sättas in är
av en mängd olika slag. Det finns inga industripolitiska patentlösningar.

5 Den industripolitiska planeringen

Frågan om innehållet i den industripolitiska planeringen och om hur denna
planering skall organiseras får en något förbryllande behandling i den
industripolitiska propositionen. Där redovisas bl. a. vissa slutsatser från det

Mot. 1980/81:2020

15

betänkande som i fjol avgavs av kommittén för industripolitikens informationsunderlag
(KIPI). Där förs vidare en del principiella resonemang om
branschplanering i anslutning till behandlingen av vissa frågor rörande
skogsindustrin. Det hela mynnar ut i en upplysing om att vissa smärre
organisationsförändringar skall genomföras inom industridepartementet.
Det till departementet knutna näringspolitiska rådet skall tilldelas vissa
bevakningsuppgifter, och ett ”struktursekretariat” skall inrättas.

Vilka uppgifter statens industriverk (SIND) skall ha i den industripolitiska
planeringen diskuteras inte, vilket enligt vår uppfattning är egendomligt med
tanke på att SIND är den myndighet som i dag främst svarar för den
industripolitiska planeringen på verksnivå. Däremot föreslås avsevärda
organisatoriska förändringar i myndighetsorganisationen. Förslaget till
ändrad mineralpolitisk verksorganisation innebär att de uppgifter som f. n.
utförs av SIND:s mineralbyrå läggs på en ny myndighet. Som framgår av
avsnittet om mineralpolitisk verksorganisation i denna motion, ser vi det från
socialdemokratisk sida som lämpligt att avvakta med förändringar i den
mineralpolitiska verksorganisationen till dess en mer samlad syn på
mineralfrågorna redovisats. Någon mer avsevärd fördröjning av organisationsfrågornas
behandling behöver detta inte innebära, eftersom en mineralpolitisk
proposition aviserats till hösten.

Även om alltså utredningen beträffande industripolitikens informationsunderlag
inte lett till förslag om några mer nämnvärda förändringar i den
industripolitiska planeringens organisation, vill vi här kortfattat kommentera
några av de resonemang om industripolitisk planering från utredningen, som
redovisas i propositionen.

I utredningen preciseras fyra olika typer av industripolitik eller fyra
strategier. "Marknadsstrategin” litar främst till marknadslösningar, och
statens roll blir att genom olika generella åtgärder skapa en miljö, där
marknadskrafterna kan fungera väl. ”Pick the winner-strategin” går ut på att
staten identifierar och selektivt satser på befintliga storföretag, som har goda
utvecklingsmöjligheter. ”Upphandlingsstrategin” innebär att staten definierar,
samordnar och beställer projekt hos den inhemska industrin. ”Småskalighetsstrategin”,
slutligen, innebär att staten på olika sätt genom industripolitiken
uppmuntrar decentralisering och småskalighet.

Utredningen konstaterar att den praktiska industripolitiken under 1980talet
kommer att rymma inslag från flera eller alla av dessa fyra strategier.
Man påpekar också att sammansättningen kommer att bli beroende av främst
politiska värderingar.

Den analys av olika industripolitiska strategier, som gjorts av utredningen
och som här har antytts, kan naturligtvis ha sitt intresse. Den genomförda
struktureringen skulle ha kunnat tjäna som utgångspunkt för en analys av
behovet av industripolitiskt beslutsunderlag. Nu utnyttjas den emellertid inte
på det sättet. Utredarna förefaller på ett tidigt stadium ha mönstrat ut de
strategier som innebär att selektiva åtgärder utnyttjas i industripolitiken. De

Mot. 1980/81:2020

16

kan på den punkten ha påverkats av den syn på industripolitikens
utformning, som bl. a. kom till uttryck i folkpartiets industripolitiska
proposition våren 1979, en proposition som det hänvisas till i utredningsdirektiven.

Vi skall inte här gå vidare med någon mer utförlig diskussion kring KIPI:s
sätt att analysera informationsbehoven. Vi skall endast konstatera att de
slutsatser, som dras av utredningen och som återges i den industripolitiska
propositionen, präglas av en borgerlig syn på hur industripolitiken bör vara
utformad. Detta är självfallet helt acceptabelt så länge man inte försöker
göra sken av att slutsatserna är objektiva eller allmängiltiga.

Vi kan som exempel på vad vi här menar peka på att en av slutsatserna är
att ”korrekt och aktuell information om det allmänna ekonomiska läget och
om effekterna av ekonomisk-politiska åtgärder är viktigare än mer specifik
information om enstaka branscher och företag”. Till detta kan sägas att
korrekt och aktuell information etc. självklart är utomordentligt viktig som
underlag för den allmänna ekonomiska politiken. Om man emellertid avser
att sätta in selektiva åtgärder i en bransch eller ett företag är man inte betjänt
av den allmänekonomiska informationen. Då behövs specifik information
om branschen eller företaget.

En annan av de återgivna slutsatserna är att industripolitiken inte bör
”låsas till givna scenarier för den globala eller svenska ekonomiska
utvecklingen, eftersom osäkerheten är för stor för att sådana antaganden
skall kunna läggas till grund för handlande”. Som kommentar till denna
slutsats kan det finnas skäl att påpeka att det till grund för industripolitiska
beslut - lika väl som för exempelvis enskilda företags investeringsbeslut rimligen
måste ligga en uppfattning om den framtida ekonomiska utvecklingen.
Att denna uppfattning löpande måste revideras och inte onödigtvis
”låsas” är enligt vår uppfattning självklart. Att å andra sidan dra slutsatsen
att det är meningslöst att vid beslutstillfället ens försöka få en uppfattning om
den framtida utvecklingen menar vi däremot är felaktigt.

Det som här sagts visar enligt vår uppfattning att ett utredningsarbete av
det slag som bedrivits inte kan läggas till grund för slutsatser om behovet av
industripolitiskt beslutsunderlag. Analysen kan inte grundas på föreställningar
om det ”önskvärda” innehållet i industripolitiken - särskilt inte om
det som av utredarna betraktas som önskvärt påtagligt avviker från den
politik som faktiskt bedrivs.

Att en socialdemokratisk industripolitik skulle ställa krav på ett branschoch
företagsinriktat beslutsunderlag är uppenbart. Vi vill emellertid hävda
att det också med den industripolitik som i praktiken bedrivs av den
borgerliga regeringen faktiskt är motiverat att bygga upp ett bättre underlag
för bransch- och företagsinriktade åtgärder än det som i dag finns att tillgå.
Att den borgerliga regeringen eftersträvar en mer generell inriktning av
politiken är uppenbart. Samtidigt tvingas man av verkligheten till selektiva
åtgärder - åtgärder som man på grund av nedrustningen av bl. a.

Mot. 1980/81:2020

17

branschbevakningen tvingas genomföra på grundval av ett svagt beslutsunderlag.

En analys av kraven på beslutsunderlag för de industripolitiska beslut som
faktiskt fattas vore enligt vår uppfattning värdefull. Eftersom den nu
genomförda utredningen inte har den karaktären är det enligt socialdemokratisk
mening tillfredsställande att KIPI:s analys inte lagts till grund för
förslag om en genomgripande förändring av SIND:s utredningsverksamhet.

Från socialdemokratisk sida ser vi inte minst branschutredningsverksamheten
inom SIND som utomordentligt värdefull. En nedrustning av SIND
bör inte få ske. Vi föreslår att riksdagen gör ett uttalande av den
innebörden.

6 Branschfrågor

Socialdemokraternas ställningstagande i skilda branschfrågor har redovisats
i en rad särskilda branschmotioner. Vi kommer inte här, med några
undantag, att föra fram förslag till branschpolitiska åtgärder. Ett av
undantagen gäller gruvindustrin, där vi dels behandlar den i den industripolitiska
propositionen väckta frågan om ny mineralpolitisk verksorganisation,
dels tar upp vissa prospekteringsfrågor. Gruvindustrifrågorna behandlas i
avsnitt 7 nedan. I detta avsnitt ger vi en kortfattad redogörelse för
socialdemokraternas syn på olika branschproblem såsom den avspeglas i ett
antal andra motioner.

Skogsindustrins utveckling är betydelsefull för vårt land i många avseenden.
Branschen ger direkt och indirekt sysselsättning för flera hundra tusen
människor. Orter och hela regioner är i många fall för hela sin existens
beroende av branschens företag. En femtedel av våra exportintäkter
kommer från skogsprodukter.

För socialdemokraterna och de anställdas organisationer är det en
självklarhet att skogsindustrins utveckling inte helt kan få bestämmas av de
enskilda företagen och ske på deras villkor.

Socialdemokraternas alternativ är ett aktivt samhällsengagemang för att
främja skogsindustrins utveckling och därigenom trygga sysselsättningen och
förbättra den regionala balansen i vårt land. Våra förslag har inriktats mot tre
huvudområden. För det första måste industrins råvarubehov säkerställas i
såväl det korta som det långa tidsperspektivet. För det andra måste
möjligheterna att stärka industrins konkurrenskraft tas till vara fullt ut. För
det tredje måste utvecklingen ske i sådana former och i en sådan takt att
sysselsättningen kan hävdas och att de berörda orternas överlevnad inte sätts

1 fara.

Regeringen har i den industripolitiska propositionen redovisat sin syn på
hur dessa frågor bör behandlas. Trots att man i propositionen visar att man är
medveten om branschproblemen och deras konsekvenser för företagen och

2 Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 2020

Mot. 1980/81:2020

18

de anställda förordar man att statsmakterna även fortsättningsvis skall avstå
från att försöka påverka branschutvecklingen. Vi har nu under flera år fått
bevittna vad en sådan passivitet leder till.

Från vår sida har vi lagt fram våra förslag angående skogsnäringarna i en
särskild partimotion. Vi föreslår konkreta åtgärder för att komma till rätta
med virkesbristen. Detta är en fråga som regeringen på ett anmärkningsvärt
sätt misskött under flera år. De tidigare förslag som vi framlagt har
konsekvent avvisats. Härigenom har vårt land bl. a. förlorat åtskilliga
miljarder i exportintäkter. I motionen tar vi också upp frågor om
skogsvården och andra förhållanden som har avgörande betydelse för
skogsindustrins långsiktiga virkesförsörjning.

Vi har vidare begärt att regeringen skall ta initiativ till en planering av
skogsindustrins strukturomvandling. Den nuvarande planlösheten måste
ersättas med en samordning och samverkan rörande de stora, övergripande
besluten, t. ex. vad avser nedläggningar, kapacitetshöjande investeringar,
förändringar i produktionsinriktning och inte minst i sysselsättningen. Vi vill
understryka att det inte är fråga om någon detaljplanering av företagens
verksamhet. Detta är en - ibland mot bättre vetande - ofta framförd
vantolkning av våra förslag som görs från borgerligt håll.

I en särskild partimotion, som också den läggs fram denna dag, behandlar
vi frågor rörande Norrlands Skogsägares Cellulosaaktiebolag.

Den svenska stålindustrin har allvarliga problem. Den låga ekonomiska
aktiviteten i vårt land, och då framför allt de otillräckliga industriinvesteringarna
och det alltför låga bostadsbyggandet, innebär betydande efterfrågebortfall
för branschen. Härutöver tillkommer effekterna av den snabba
neddragningen inom varvsindustrin. Den svenska stålförbrukningen låg
sålunda såväl 1979 som 1980 ca 20 procent lägre än under åren i mitten av
1970-talet. Samtidigt har importens andel av vårt lands stålkonsumtion
stadigt ökat och uppgår nu till över 60 procent. Sammantaget betyder denna
utveckling att de svenska stålverkens leveranser till sin egen hemmamarknad
i ton räknat nu är lägre än vad de var för tjugo år sedan. Detta är en
utveckling som saknar motsvarighet internationellt sett.

Till en del har bortfallet på hemmamarknaden kunnat kompenseras
genom en ökad export. Vår stålproduktion har trots detta under senare år
varit mindre än vad den var under 1960-talets andra hälft.

Svensk stålindustri delar sina problem med stålindustrin i många andra
länder. Inom hela västvärlden finns i dag en betydande överkapacitet. Detta
förhållande är särskilt märkbart i Västeuropa. Följden härav är en mycket
stark konkurrens såväl i Europa som på olika översjöiska marknader. Som
bekant har åtgärder vidtagits för att dels begränsa produktionen vid de
enskilda verken, dels långsiktigt reducera kapaciteten.

Det är således en mycket kärv marknad som de svenska verken har att
möta och anpassa sig till såväl hemma som utomlands. En förutsättning för
att svensk stålindustri skall trygga sin fortlevnad och kunna ta till vara sina

Mot. 1980/81:2020

19

utvecklingsmöjligheter är därför att branschens resurser utnyttjas rationellt i
alla produktionsled. Detta förutsätter emellertid en ökad samverkan mellan
stålföretagen. Att företagen vart och ett för sig försöker lösa sina egna
problem - ofta på något annat svenskt företags bekostnad - leder inte
automatiskt till att branschens samlade konkurrenskraft blir den högsta
möjliga eller ens ökar. En sådan utveckling leder också till en okontrollerad
utslagning av produktionsenheter och arbetskraft.

Erfarenheterna visar helt klart att företagen själva inte på egen hand
förmår vidta de erforderliga åtgärderna. Nödvändiga helhetslösningar
ersätts av dellösningar. Statsmakterna kan därför inte ställa sig vid sidan om
utvecklingen och hoppas på att allt skall lösa sig till det bästa. Det är mot
denna bakgrund som vi från socialdemokratisk sida vid upprepade tillfällen
begärt att statsmakterna skall aktivt medverka i strukturomvandlingen inom
stålindustrin. Vi har senast lagt förslag härom i vår motion angående
stålindustri i januari 1981 (mot. 1980/81:1930). Det är vår förhoppning att
regeringen och de borgerliga riksdagspartierna nu äntligen inser allvaret i
branschens situation och är beredda att medverka till att problemen kan
behandlas på ett ansvarsfullt sätt.

En mera samordnad planering är nödvändig inom såväl handelsstål- som
specialstålinduStrin. Inom ett område är vidare en samverkan över hela
branschen oundgängligen nödvändig och brådskande. Det gäller metallurgin
och den därtill knutna råvaruförsörjningen. Metallurgin svarar för ca 70
procent av den totala kostnaden för framställning av handelsfärdigt stål.
Härav följer att en rationell råståls- och ämnesproduktion är ett oeftergivligt
krav för en lönsam stålrörelse.

I vår januarimotion föreslog vi därför att en särskild kommission skall
tillkallas med uppgift att planera 1980-talets metallurgiutveckling för den
svenska stålindustrin. I detta arbete får också bedömas bl. a. hur samhället
bör stödja utvecklingen av de nya råjärnsprocesserna.

Vad gäller det helstatliga SSAB Svenskt Stål AB har vi föreslagit olika
åtgärder i syfte att stärka företagets utvecklingsmöjligheter och konkurrenskraft.

En annan allvarlig fråga som vi från socialdemokratisk sida aktualiserat vid
många tillfällen är sysselsättningen på bruksorterna. Enligt vår mening måste
kraftfulla åtgärder vidtas för att hejda den pågående utarmningen av
bruksorterna. Aven på detta område har regeringen varit uppseendeväckande
passiv. I den av oss föreslagna branschplaneringen för stålindustrin
måste sysselsättningsplaneringen ges högsta prioritet. Ny sysselsättning
måste tillföras bruksorterna för att kompensera bortfallet vid stålverken och
för att ge orterna en mera differentierad och därmed mindre känslig
arbetsmarknad.

Den svenska varvsindustrin har stått i fokus för den industripolitiska
debatten under senare år. Utvecklingen inom branschen har varit mycket

Mot. 1980/81:2020

20

dramatisk och stora industri- och arbetsmarknadspolitiska insatser har gjorts
från samhällets sida.

Bakgrunden till denna utveckling torde vara välkänd. Ett veritabelt ras i
orderingången till världens varvsindustrier inträffade efter åren 1973-1974.
Detta drabbade den svenska varvsindustrin med stor kraft.

Om marknadsutvecklingen tillåtits slå igenom snabbt och i full omfattning
hade resultatet blivit katastrofalt för den svenska varvsnäringen. Sysselsättningsproblemen
skulle blivit helt ohanterliga. Även enheter som nu visat sig
ha en långsiktig livskraft skulle ha slagits ut. Det är mot denna bakgrund som
samhällets insatser skall ses. Det skall observeras att antalet anställda vid de
svenska varven ändock minskats med över 13 000 eller drygt 40 procent
mellan åren 1975 och 1980.

Den socialdemokratiska varvspolitiken har hela tiden haft en klar
målsättning. En grundsats har varit att varvspolitiken - liksom industripolitiken
i övrigt - måste vara långsiktig. Fartygsmarknaden är en utomordentligt
konjunkturkänslig marknad. Samtidigt är varvsnäringen en tung industri
som inte kan utvecklas genom snabba kapacitetsförändringar eller produktionsomläggningar.
Detta betyder att de strukturbeslut som tas inte får
baseras på enbart en bedömning av de allra närmaste årens förväntade
marknadsutveckling. Det innebär också att strukturomvandlingen måste
planeras noga och att den med nödvändighet måste ta relativt lång tid. Det
betyder slutligen att omställningarna inte kan genomföras utan stöd från
samhällets sida.

Konkret har vår varvspolitik inneburit att vi stött den omvandlig som skett
och sker inom varvsindustrin. Vi har accepterat nödvändiga kapacitetsminskningar.
Men vi har. samtidigt krävt att neddragningarna skall ske på ett
sådant sätt och i en sådan takt att de varken skadar företagens överlevnadsförmåga
eller utsätter de anställda och berörda regioner för oacceptabla
påfrestningar. Vi har också varit beredda att ge ordentliga resurser för
utveckling av nya produkter och verksamheter vid varven.

Denna grundsyn präglade våra ställningstaganden vid 1980 års beslut
rörande varvsindustrin. Från socialdemokratisk sida accepterade vi då en
fortsatt minskning av kapaciteten vid storvarven.

Men vi föreslog också en rad åtgärder för att stärka konkurrensförmågan
och därmed överlevnadsmöjligheterna vid såväl storvaven som vid de mindre
och medelstora varven. I detta senare avseende skilde vi oss radikalt från
regeringen, som i sin proposition stod helt utan positiva förslag. Vi var till
skillnad från regeringen också beredda att ge ett ordentligt stöd från
samhällets sida till dem som trots allt skulle tvingas lämna sina arbeten inom
varvsindustrin. En del av våra förslag samlade en majoritet i riksdagen.
Tyvärr måste vi konstatera att regeringen på ett uppseendeväckande sätt
motarbetat besluten.

Regeringen kommer om några dagar att lägga fram en ny proposition
angående varvsindustrin. Vi kommer i en särskild motion att därefter

Mot. 1980/81:2020

21

presentera våra överväganden och förslag.

Vi vill här också ta upp situationen inom den del av industrin som tillverkar
utrustning för basindustrin. Vårt land har en lång tradition som en
internationellt sett framstående producent och exportör inom basindustrierna.
Detta gäller främst skogs-, stål- och gruvindustrierna. Denna
position har vi till stor del vunnit genom vår tillgång till högkvalitativa
råvaror. En annan ytterst betydelsefull faktor har varit att vi legat långt
framme och många gånger varit ledande i utvecklingen av ny och effektivare
produktionsutrustning för basindustrierna. Denna utveckling har skett såväl
i basindustriföretagen själva som hos fristående utrustningstillverkare. Av
avgörande betydelse har självfallet varit det nära utvecklingssamarbete som
funnits mellan beställarna och tillverkarna av utrustningen i fråga. Det är
ingen överdrift att påstå att basindustrierna i sin utveckling haft en stor fördel
av en kvalificerad inhemsk utrustningsindustri. På motsvarande sätt har det
varit en förutsättning för utrustningstillverkarnas fortlevnad att man haft en
avancerad hemmamarknadsefterfrågan. Detta har såväl stimulerat den
tekniska utvecklingen som givit möjligheter att vid export kunna visa på
fungerande referensanläggningar.

Den svenska basindustrins köp av ny utrustning sker nu i allt högre grad
från utländska tillverkare. Detta leder till en utarmning av den svenska
utrustningsindustrin. Denna utveckling går snabbt när den väl startat. Man
hamnar i en ond cirkel: har man inga referensanläggningar för sin teknik får
man inga order, får man inga order får man inga referensanläggningar. Flera
företag är inne i denna cirkel; verksamheten får alltmera inriktas på
reparationer och smärre renoveringar. Den tekniska utvecklingen, som skall
ge framtidens produktion och sysselsättning, kan man inte delta i. Detta får
återverkningar också för en mängd underleverantörer.

Det är en lång rad svenska verkstadsföretag som i varierande grad drabbats
av denna utveckling. Som exempel kan nämnas Karlstads Mekaniska
Werkstad, Morgårdshammar och Sala International.

Det är en djupt olycklig utveckling, som kommer att få allvarliga
konsekvenser för både utrustningstillverkarna och våra basindustrier.
Särskilt uppseendeväckande är att de samhällsägda basindustrierna, bl. a.
ASSI, bidrar till denna utveckling.

Denna utarmning av utrustningsindustrin sker samtidigt som vi kan förutse
mycket omfattande investeringar inom basindustrierna.

Självfallet skall basindustrierna köpa bästa möjliga utrustning. Men med
en fortsatt oplanerad utveckling förlorar vi för alltid möjligheterna att
tillverka denna utrustning i Sverige.

Vi har i våra branschmotioner pekat på behovet av en ramplanering i
basindustrierna. I denna planering skall bl. a. ingå investeringsutvecklingen.
Om våra förslag genomförs kommer vi att få en utmärkt grund för
bedömningar rörande utrustningstillverkarnas utveckling. Det blir då
möjligt att bedöma bl. a. vilka projekt som kan bli aktuella för svenska

Mot. 1980/81:2020

22

tillverkare, vilken samverkan som kan vara fruktbar mellan användare och
tillverkare och mellan tillverkarna inbördes samt vilka utvecklingsinsatser
som behöver göras. Detta kan i sin tur betyda att våra utrustningstillverkare
kan återta förlorade positioner på exportmarknaderna.

Det är emellertid bråttom, då utvecklingen går snabbt. Basindustriernas
investeringsplaner måste snarast inhämtas och ställas mot utrustningsindustrins
nuvarande och potentiella resurser. Denna utvärdering bör sedan vara
underlag för en bedömning av vilka åtgärder som krävs för att ge svenska
utrustningstillverkare ökade möjligheter att svara mot de krav som
basindustrierna ställer. Ansvaret för detta arbete måste åvila regeringen.
Riksdagen bör göra ett uttalande av denna innebörd.

Vi vill här också peka på de förslag som vi i avsnitt 7 för fram beträffande
statligt stöd för att styra näringslivets teknikupphandling till svenska företag.
Den typen av insatser kan självfallet utnyttjas i ett arbete för att stärka den
svenska utrustningsindustrin.

Den svenska tekoindustrin har under efterkrigstiden präglats av en
fortgående och allt snabbare nedgång i sysselsättningen. Under 1970-talet
har antalet sysselsatta minskat med närmare 6 procent per år. Genom denna
utveckling har den inhemska tekoproduktionen fallit till en så låg nivå att
möjligheterna att i ett krisläge klara befolkningens försörjning med
tekoprodukter kan bedömas vara allvarligt hotade.

Socialdemokraterna har mot den bakgrunden i riksdagen hårt drivit frågan
om ett konkret åtgärdsprogram för tekoindustrin. Ett planeringsarbete har
också genomförts. Regeringen har emellertid visat en påfallande ovilja att
sätta in effektiva åtgärder.

I årets budgetproposition presenterade regeringen sin syn på den framtida
tekopolitiken. Regeringens ställningstagande innebär i praktiken att man
tillåter en sysselsättningsnedgång i ännu snabbare takt än tidigare. Detta är i
strid mot riksdagens beslut och naturligtvis också i andra avseenden helt
oacceptabelt.

Den socialdemokratiska uppfattningen om tekopolitiken redovisades i en
partimotion. Motionen innehåller en rad konkreta förslag till statliga
åtgärder för tekoindustrin. Bl. a. föreslås ett större stöd till offentlig
upphandling av tekovaror än regeringen föreslagit.

Regeringen har föreslagit en nedskärning av anslaget till branschprogrammet
för tekoindustrin. Det går vi emot och hänvisar till den allvarliga
situationen i branschen. På det handelspolitiska området lägger vi från
socialdemokratisk sida en rad förslag. Det gäller bl. a. åtgärder för att
effektivisera det begränsningssystem för tekoimport som i dag gäller. Det
gäller krav på ursprungsmärkning av kläder. Vidare föreslås att regeringen
skall utarbeta förslag till lagstiftning beträffande prissättningsmetoderna i
detaljandeln. De metoder som i dag tillämpas missgynnar svensktillverkade
varor.

Gummiindustrin i Sverige domineras av ett fåtal företag, och verksamhe

Mot. 1980/81:2020

23

ten är koncentrerad till några regioner. För den svenska gummiindustrin har
det senaste årtiondet varit dramatiskt. Branschen har krympt såväl genom
företagsnedläggningar som genom neddragningar av antalet anställda vid de
återstående enheterna. Under fjolåret genomfördes nedläggningar av flera
däckfabriker.

I en socialdemokratisk motion behandlas gummiindustrins problem. Där
sägs att om den industriella kapaciteten inom denna sektor skall säkras och
utvecklas i Sverige, måste detta ske genom en bättre samordning av
företagen och under sådana former att staten har ett avgörande inflytande.
Under en följd av år har för svensk gummiindustri många av de väsentliga
framtidsfrågorna beslutats utanför Sverige. De krav på kapital som finns
inom industrigrenen har företagen inte själva kunnat generera, lånevägen
har fullt ut utnyttjats på ett tidigare stadium och ägarna har saknat
förutsättningar eller intresse för att delta i t. ex. nyemissioner. Det är därför
naturligt och nödvändigt att samhällets engagemang ökas inom gummiindustrin.

I motionen påpekas vidare att gummivaruindustrins situation i stora delar
är känd genom en utredning inom statens industriverk. Det pågående
utredningsarbetet syftar enligt uppgift till att klargöra den internationella
konkurrensen, nuläge, framtida utveckling etc. Arbetet skulle vara avslutat
under 1980. Mot denna bakgrund krävs i motionen att regeringen förelägger
riksdagen ett program m. m. för den svenska gummiindustrin, senast under
nästföljande riksmöte.

Delvis har statens möjligheter att påverka gummiindustrin negativt
påverkats av att företagen inte haft svenska ägare. Nyligen har i en
socialdemokratisk reservation i näringsutskottet krävts en skärpt kontroll av
utlandsägda multinationella företags verksamhet i Sverige. I reservationen
hänvisas i sammanhanget just till de nedläggningar av enheter inom
gummiindustrin som nyligen genomförts och den kritik mot formerna för de
anställdas inflytande som därvid framförts.

Inom den manuella glasindustrin har under flera år ett utrednings- och
planeringsarbete pågått. Under tiden har nedläggningarna av glasbruk och
annan reducering av produktionskapaciteten tillåtits fortgå i snabb takt. Från
socialdemokratisk sida har vi försökt förmå regeringen att sätta in åtgärder
för att hejda nedgången, vilket också varit ett krav från riksdagen.
Regeringen har dock uppträtt påfallande passivt.

I januari i år presenterade regeringen en proposition rörande den manuella
glasindustrin. Utgångspunkten för regeringens förslag har uppenbarligen
varit att sysselsättningen skall tillåtas gå tillbaka även i fortsättningen.
Regeringen är trots detta inte beredd att sätta in sådan åtgärder för att skapa
ny sysselsättning för glasorterna, som föreslagits av statens industriverk.

Från socialdemokratisk sida föreslår vi att 10 milj. kr. i form av speciella
lånemedel ställs till förfogande för satsningar på alternativ produktion på
glasindustriorterna. Medlen bör kanaliseras via de regionala utvecklingsfonderna
i de tre län som berörs.

Mot. 1980/81:2020

24

Lågprisimporten av hushålls- och prydnadsglas är ett allvarligt hot mot den
manuella glasindustrin. Sverige har en internationellt sett låg skyddsnivå på
det området. Regeringen bör därför få i uppdrag att se över möjligheterna att
förstärka importskyddet. Vi vill också att statens industriverk skall arbeta för
att få till stånd ett fast exportsamarbete mellan olika glasföretag. Likaså bör
det vara en klart utsagd uppgift för industriverket att underlätta för de
anställda vid glasbruken att gå in som ägare i företagen.

Utbildningsfrågorna inom den manuella glasindustrin måste ses över
påpekas det i den socialdemokratiska motionen. Ett annat krav är att
fortbildningen av tekniker i branschen koncentreras till glasforskningsinstitutet
i Växjö, som behöver få närmare kontakter med den praktiska
verksamheten vid glasbruken.

I den socialdemokratiska motionen tas också upp vissa frågor som rör
andra delar av glasindustrin än den manuella. Bl. a. sägs beträffande
emballageglaset att det är nödvändigt att statens industriverk får gå vidare
med sitt utredningsarbete. Det är nödvändigt att hålla en hög beredskap inför
en omstrukturering av branschen.

7 Gruv- och mineralfrågor

Mineralpolitiska utredningen har nu avslutat sitt arbete, och en mineralpolitisk
proposition aviseras till hösten. Under tiden fortsätter nedläggningarna
och avvecklingen av gruvindustrin. I Mellansverige läggs driften ned vid
den ena gruvan efter den andra. I de norrbottniska malmfälten redovisar
gruvdriften resultat som föranleder nya finansiella insatser från statens
sida.

Samtidigt pågår en debatt om gruvnäringens framtid. Statens industriverk
tog i sin senaste höstrapport upp LKAB:s problem. Det ledde till en utbredd
oro i malmfältskommunerna. Den oron förstärktes när industriministern
gick in i debatten med uttalanden som antydde att man från de borgerliga
partierna inte längre ansåg att järnmalmsbrytningen i norr hade någon
framtid. Nu har industriministern tillsatt en utredning som skall se över
situationen i malmfälten och lämna förslag till insatser för att påverka
utvecklingen.

I den industripolitiska propositionen läggs förslag om ny mineralpolitisk
verksorganisation. På den punkten väntar industriministern alltså inte med
att lägga förslag till i höst, då regeringens övriga ställningstaganden i
mineralfrågorna skall redovisas.

Frågor beträffande kaptaltillskott till LKAB tas upp i propositionen
(1980/81:128) om vissa förslag inom statsföretagsgruppen. De socialdemokratiska
ställningstagandena redovisas i en särskild motion. De sammanfattas
i avsnitt 7.2 nedan.

Med anledning av den ganska dramatiska utvecklingen inom gruvnäringen,
den pågående debatten och de i olika propositioner framtagna förslagen

Mot. 1980/81:2020

25

inom gruvområdet har vi valt att på detta sätt ge en samlad bild av vår syn på
gru vfrågorna.

7.1 Den mellansvenska gruvindustrin

De mellansvenska järnmalmsgruvorna har decimerats kraftigt under
senare tid. Av de närmare 20 gruvor som var i drift i mitten av 1970-talet
återstår f. n. bara fem stycken. Ytterligare två gruvor kommer att upphöra
med verksamheten under innevarande år. Kvar finns därefter endast SSAB:s
gruvor i Grängesberg, Dannemora och Stråssa. Enligt beslut i SSAB skall
även gruvan i Stråssa läggas ned. Den totala järnmalmsproduktionen i
Mellansverige har minskat från 6,5 milj. ton år 1969 till 3,5 milj. ton år
1979.

Aven för de kvarvarande två gruvorna är framtiden osäker. Styrelsen för
SSAB har beslutat att gruvorna i Grängesberg och Dannemora har två år på
sig för att nå lönsamhet. Beslut om huruvida verksamheten skall fortsätta tas
år 1983. Det skall i det här sammanhanget också nämnas att gruvverksamheten
i Grängesberg är avgörande för framtiden för SSAB: s järnvägsrörelse,
TGOJ.

Bakom denna dramatiska utveckling ligger framför allt drastiska förändringar
på efterfrågesidan. Exportmöjligheterna för den mellansvenska
järnmalmen har minskat över tiden. Särskilt gäller detta för fosformalmen.
Under de allra senaste åren har även den svenska efterfrågan sjunkit i takt
med att flera svenska specialstålföretag lagt ned sina masugnar och övergått
till skrotbaserad stålproduktion. Sammanlagt har härigenom bortfallit en
råjärnskapacitet på 400 000 årston, vilket motsvarar ett malmbehov på ca 0,6
milj. ton per år. I dagarna har dessutom masugnarna i Domnarvet stängts.
Inom kort läggs också masugnen i Spännarhyttan ned. Kvar som inhemska
avnämare av mellansvensk järnmalm finns då endast Oxelösunds järnverk
och järnsvampverket i Hofors. Situationen förvärras ytterligare av att SSAB
fattat beslut om att ytterligare begränsa råjärnsproduktionen i Oxelösund.

Naturligt nog har det största intresset vad gäller den mellansvenska
gruvindustrin inriktats mot järnmalmsgruvorna. Utvecklingen på sulfidmalmssidan
har varit betydligt mindre dramatisk. Inom detta område bedrivs
gruvdrift av fyra företag i anslutning till sex anrikningsverk. Enligt
samstämmiga bedömningar finns det goda förutsättningar för en utökad
sulfidmalmsbrytning i Mellansverige. Även vad gäller utvinningen av
legeringsmetaller och industrimineral har t. ex. mineralpolitiska utredningen
redovisat en klar optimism inför framtiden.

De mellansvenska gruvornas problem och utvecklingsmöjligheter har
under nu drygt två och ett halvt år studerats av en särskild, av regeringen
tillkallad delegation, den s. k. mellansvenska gruvdelegationen. En rapport
från delegationen har nyligen presenterats. Trots att delegationen arbetat

Mot. 1980/81:2020

26

under lång tid är resultatet av dess arbete utomordenligt tunt. Vi delar de
fackliga delegationsmedlemmarnas åsikt, som framförs i en reservation till
rapporten, att delegationen i allt väsentligt misslyckats i sin uppgift.
Hvuduppgiften var nämligen att studera de möjligheter till på sikt lönsam
verksamhet inom mellansvensk gruvindustri som finns eller kan skapas.
Vidare skulle delegationen prioritera mellan olika projekt som kan finnas
och söka åstadkomma en samordning av resurserna för prospektering och
fyndighetsundersökningar.

Alla dessa framtidsfrågor har behandlats ytterst knapphändigt i delegationens
rapport. Tyngdpunkten har i stället lagts på en beskrivning av dagsläget
och på att förklara varför utvecklingen blivit som den blivit.

Regeringen har aviserat att man ämnar lägga fram en särskild proposition
på mineralområdet. Vi utgår från att man där kommer att på ett mera seriöst
och genomarbetat sätt behandla den mellansvenska gruvindustrins framtida
utveckling. Vi kommer att i detta sammanhang redovisa vår syn på
utvecklingen inom den svenska gruvnäringen och våra förslag angående
mineralpolitiken.

På några områden finns dock behov av mera omedelbara åtgärder.

Den snabba övergången till skrotbaserad stålproduktion har väckt en
betydande oro såväl bland företagen som inom de fackliga organisationerna.
En rad bedömningar som gjorts har visat på att vårt lands behov av
importerat skrot kommer att öka kraftigt. Samtidigt är alla bedömare
överens om att det kommer att bli utomordentligt svårt att i framtiden få
tillgång till skrot till rimliga priser på den internationella marknaden.

Vi har i vår partimotion angående stålindustrin, som vi lade fram i januari i
år, tagit upp detta problem. Vi har där redovisat den uppseendeväckande
nonchalans som regeringen visat för de starka farhågor som uttalats från
olika håll.

Vi har samtidigt framhållit att skrotfrågan inte får behandlas som ett
isolerat problem. Vad som nu omedelbart måste ske är att det kommer till
stånd en samlad bedömning och samordnade åtgärder för att säkerställa en
långsiktigt konkurrenskraftig metallurgisk produktion i vårt land. Därvid
skall de olika möjligheter till ny malmbaserad ståltillverkning som f. n.
utvecklas på olika håll noga övervägas. I dag finns som bekant mycket
lovande projekt inom såväl järnsvamps- som smältreduktionsområdena.
Genombrott inom dessa områden skulle betyda nya avsättningsmöjligheter
för den mellansvenska järnmalmen. Vi har föreslagit att regeringen ges i
uppdrag att tillkalla en särskild kommission för att ta det samlade grepp över
utvecklingen som är nödvändigt.

En annan fråga som kräver en snabb behandling är om malmen från gruvan
i Grängesberg skall kunna göras mera konkurrenskraftig. Här har diskuterats
olika utvecklingsvägar.

En väg som har visat sig framgångsrik är produktionen av granulerad
höganrikad slig. För att produkten skall kunna tillverkas i större skala krävs

Mot. 1980/81:2020

27

nu vissa investeringar i Grängesberg. Investeringarna, som främst avser
byggnation av ett lagerhus för den nödvändiga härdningen av granulerna, har
kostnadsberäknats till ca 30 milj. kr.

I vår motion angående stålindustrin föreslår vi att denna investering
genomförs snarast.

SSAB har vidare låtit utomstående expertis utreda förutsättningarna för
ett nytt sinterverk i Grängesberg. I utredningsrapporten redovisas en klart
positiv grundsyn på anläggningen av ett nytt verk. Vissa frågor anser man
dock måste belysas ytterligare, och man föreslår därför att det inom SSAB
tillsätts en särskild arbetsgrupp för att slutföra utredningsarbetet. Andra
utredningsvägar som studerats är förädling till järnsvamp och järnpulver.
Några klara slutsatser har dock inte redovisats.

Enligt vår mening måste förutsättningarna för kulsinterverk, järnsvampoch
järnpulveranläggningar snabbt utvärderas av det företag som äger och
därmed har ansvaret för gruvorna, nämligen SSAB. Naturligtvis måste de
anställda delta i detta arbete.

Det finns ett starkt samband mellan SSAB:s produktion av råvaror för
stålframställning och de övriga stålverkens utveckling. SSAB bör därför i sitt
utvärderingsarbete nära samverka med övriga stålföretag. Projektprövningen
måste också nära kopplas till arbetet i den kommission med uppgift att
föreslå lösningar på svensk stålindustris samlade metallurgiproblem som vi
nämnde tidigare. Vi har i vår stålmotion lagt fram förslag om att dessa
utvärderingar skall genomföras omedelbart.

Medan denna utvärdering pågår bör inga åtgärder vidtas som försämrar
förutsättningarna för gruvdriften. Det betyder bl. a. att länspumpningen av
gruvorna i Blötberget och Håksberg, som riksdagen uttalade sig för år 1979,
bör fortsätta. Liksom tidigare bör regeringen om så erfordras ta initiativ för
att täcka de kostnader som härigenom uppstår för SSAB.

För sulfidmalmerna, liksom för legeringsmetaller och industrimineral,
förutses som nämndes tidigare en relativt ljus framtid. För att våra
möjligheter skall kunna tas till vara fullt ut är det dock nödvändigt att
prospekteringsarbetet intensifieras. Statsmakterna bör medverka till att så
sker. Vi föreslår därför att resurser ställs till förfogande för ett femårigt
prospekteringsprogram för Mellansverige. För programmet bör disponeras
10 milj. kr. per år, dvs. totalt 50 milj. kr. Programmet bör under första året i
sin helhet genomföras av Nämden för statens gruvegendom. Under de
efterföljande åren bör även andra gruvintressenter kunna erhålla stöd inom
programmets ram.

Vi har tidigare vid flera tillfällen tagit upp frågan om framtiden för
Mineralprocesslaboratoriet i Stråssa. Laboratoriet ägs av SSAB, som dock
förklarat att man inte längre önskar vara ensamägare.

Det är utan tvivel av stort värde att i Bergslagen ha tillgång till ett
forsknings- och utvecklingslaboratorium av det här aktuella slaget. Detta
gäller inte minst för utveckling av processtekniken vid behandling av

Mot. 1980/81:2020

28

industrimineral och legeringsmetaller. Laboratoriet har uppdrag inte bara
från SSAB utan också från andra företag och har upparbetat och
dokumenterat en mycket god kompetens inom sina olika verksamhetsområden.

Vi har framhållit att det är angeläget att Mineralprocesslaboratoriets
ägarkrets utökas med ytterligare företag i första hand inom gruvindustrin.
Även en fastare anknytning till den utrustningstillverkande industrin kan
vara lämplig. Verksamhetens speciella karaktär, bl. a. det förhållandet att en
del av projekten är av mera långsiktig och generell art, motiverar att
regeringen medverkar i försöken att finna en lämplig ägarkonstellation.

Riksdagen delade vår uppfattning om Mineralprocesslaboratoriets betydelse.
Man var dock inte från riksdagsmajoritetens sida beredd att göra något
uttalande i frågan. Projekt av denna typ ansåg man falla inom ramen för det
samråd som äger rum inom mellansvenska gruvdelegationen.

Delegationen har i sin rapport redovisat en mycket positiv syn på
laboratoriets verksamhet. Däremot finns inget som talar för att man på något
sätt engagerat sig i ägarfrågan.

Ägarfrågan är således ännu inte löst, och Mineralprocesslaboratoriets
framtid är därför alltjämt oklar. Vi har därför i vår stålmotion upprepat vårt
krav på att regeringen medverkar i försöken att finna en sådan ägarkonstellation
att verksamheten kan fortsätta och vidareutvecklas.

7.2 Frågor som rör LKAB

Som tidigare påpekats tas LKAB:s situation upp i en särskild motion. De
förslag som där läggs skall här endast kortfattat redovisas.

En helt grundläggande utgångspunkt vid vårt ställningstagande till vilka
åtgärder som skall sättas in på gruvorterna är människornas krav på
sysselsättning. Orternas ensidiga beroende av järnmalmsbrytningen måste i
största möjliga utsträckning motverkas genom åtgärder som stimulerar
utveckling av ny industrisysselsättning.

Det vore emellertid orealistiskt att räkna med att en betydande industrisysselsättning
- fristående från gruvnäringen - snabbt skulle kunna byggas
upp på gruvorterna. Järnmalmsbrytningen kommer att under överskådlig tid
ha en helt avgörande betydelse för orternas fortlevnad. Slutsatsen härav blir
att mycket stora ansträngningar måste göras för att bibehålla en livskraftig
järnmalmsproduktion på gruvorterna.

Vad gäller sysselsättningstillfällen finns alltså för gruvorternas vidkommande
inte något egentligt alternativ till järnmalmsbrytning. Enligt vår
uppfattning finns det också goda förutsättningar att i Kiruna, Gällivare och
Svappavaara under lång tid framåt bedriva en lönsam järnmalmsbrytning.

Vi har från socigldemokratisk sida tidigare vid flera tillfällen tagit upp
frågan om LKAB:s kostnader för järnvägstransport av malmen. Vi har
understrukit att det är nödvändigt att dels vidta åtgärder för att effektivisera

Mot. 1980/81:2020

29

och modernisera transportapparaten, dels uppnå en rimligare fördelning av
resultatet mellan SJ och LKAB.

I fjol fick vi viss framgång i våra ansträngningar för att få ned fraktpriserna
på en rimlig nivå. Riksdagen beslöt att avtalet skulle ses över. Nu meddelas i
Statsföretagspropositionen att det till hösten kommer ett förslag om hur
fraktkostnaderna för LKAB:s malmtransporter kan reduceras.

Det finns i Norrbotten en rad lovande mineraliseringar, som förtjänar att
närmare undersökas med sikte på en framtida gruvbrytning. Det gäller inte
bara koppar utan också exempelvis zink, bly, nickel, molybden och wolfram.
Vi menar att samhället måste ha ansvar för att dessa fyndigheter undersöks
och att en brytning inte omintetgörs på grund av LKAB:s svårigheter på
järnmalmssidan. Ett offensivt arbete för att utveckla nya mineralprojekt i
Norrbotten måste ovillkorligen bedrivas.

Vi föreslår nu att LKAB får medel för att genomföra ett program för
intensifierad prospektering och projektering av nya gruvor i Norrbotten. För
programmet, som bör omfatta fem år, bör anslås 50 milj. kr. årligen.

LKAB:s situation i dagsläget präglas av utomordentligt stora svårigheter.
Resultatutvecklingen har genom den oväntat snabba försvagningen av
leveranssituationen blivit betydligt sämre än väntat. Resultatförbättringen

1980 jämfört med föregående år blir nu betydligt mindre än man tidigare haft
anledning att räkna med. Också 1980 kommer nu att visa stora förluster, och

1981 års resultat beräknas bli utomordentligt svagt. Därmed har LKAB nu
under en följd av år redovisat förluster.

Regeringen föreslår nu att staten skall anvisa 1 090 milj. kr. för att täcka
förluster i LKAB. Vi ställer oss bakom det förslaget.

Vi ser det emellertid som en allvarlig fara för arbetsmarknadsläget i
malmfältskommunerna att företaget nu för att minimera kassautflödet dels
håller tillbaka nya investeringar, dels försöker undvika att bygga upp
malmlagren.

Vi föreslår därför att riksdagen skall ge regeringen i uppdrag att dels
utarbeta förslag till regler för lagerstöd till LKAB, dels inventera investerings-
och underhållsprojekt som kan startas för att utjämna sysselsättningssvackan.
Regeringen har därefter att återkomma till riksdagen med sina
förslag.

7.3 Mineralpolitisk verksorganisation

Den mineralpolitiska utredningen avlämnade under fjolåret sitt slutbetänkande.
Betänkandet har remissbehandlats, och förslagen bereds f. n. inom
regeringskansliet. I den nu presenterade industripolitiska propositionen
aviseras en mineralpolitisk proposition kommande höst.

Endast på en punkt behandlas i den nu föreliggande propositionen gruvoch
mineralfrågor. Det gäller frågan om mineralpolitisk verksorganisation,
som alltså redan nu blir föremål för ställningstaganden från regeringens sida.

Mot. 1980/81:2020

30

Det är en fråga där remissopinionen varit i hög grad splittrad.

Från socialdemokratisk sida finner vi frågan om den mineralpolitiska
verksorganisationen utomordentligt viktig. Organisationen har stor betydelse
bl. a. för att bidra till en effektiv prospekteringsverksamhet och för att
säkerställa att gruv- och mineralfrågorna sätts in i sitt industripolitiska
sammanhang. Det förslag till organisationsförändring som nu läggs fram från
regeringens sida förefaller emellertid inte skapa förutsättningar för någon
förbättring på dessa punkter.

Betydelsen av att gruv- och mineralfrågorna behandlas som en del av
industripolitiken i stort understryks av en rad tunga remissinstanser. Dit hör
bl. a. LO, SAF, Svenska metallindustriarbetareförbundet och statens
industriverk. LO påpekar, som en kommentar till utredningens förslag, att
en lösning av de långsiktiga sysselsättningsproblem och regionalpolitiska
problem som gruvindustrins situation aktualiserar sannolikt förutsätter
omfattande insatser också inom andra branscher, vilket snarare talar för
behov av bättre samordning.

Trots denna massiva remissopinion har regeringen nu valt att föreslå en
organisation där gruv- och mineralfrågorna bryts ut ur statens industriverks
verksamhet.

Regeringen föreslår en tudelning av myndighetsorganisationen, där
myndighetsuppgifterna samlas i en organisation och statens affärsverksamhet
i en annan. Den anslagsfinansierade delen av statens geologiska
undersöknings (SGU) verksamhet förs samman med mineralbyrån vid
statens industriverk. Därigenom bildas en central förvaltningsmyndighet på
mineralområdet. Mineralbyrån skall inte i fortsättningen fungera som kansli
åt nämnden för statens gruvegendom (NSG), som därför möjligen bör få ett
eget kansli. Den del av SGU som sysslar med prospektering och andra
geologiska undersökningar bör enligt förslaget bli ett fristående organ. Enligt
propositionen skapar den föreslagna organisationsförändringen förutsättningar
också för längre gående samverkan och samordning med andra
prospekteringsorganisationer.

Från socialdemokratisk sida ställer vi oss i princip positiva till organisationslösningar
som främjar utvecklingen av ökad samverkan mellan olika
prospekteringsorganisationer. Vi finner det emellertid inte klarlagt att den i
propositionen föreslagna organisationen i detta avseende - liksom i vissa
andra - är ändamålsenlig. Det är dessutom enligt vår uppfattning långt ifrån
tillräckligt att ändra organisationen. Det krävs också en översyn och
förändring av gruvlagstiftningen som i flera avseenden är föråldrad och som
alltför ofta verkar hindrande på startandet av gruvprojekt. Lagstiftningsfrågorna
är komplicerade, och det finns därför inte skäl att räkna med att några
konkreta förslag till förändringar skall kunna utarbetas fram till dess den
mineralpolitiska propositionen skall läggas fram. Däremot bör i det
sammanhanget riktlinjerna för en översyn och omarbetning av gruvlagstiftningen
läggas fram. Först då sådana riktlinjer redovisats, och då också i

Mot. 1980/81:2020

31

övrigt ett samlat program för gruv- och mineralpolitiken presenterats, är det
lämpligt att också ta ställning till organisationsfrågorna. Någon anledning att
nu, isolerat, behandla dessa frågor finns enligt socialdemokratisk mening
inte. Riksdagen bör därför inte nu ta ställning till förslagen om mineralpolitisk
verksorganisation.

Vi föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att i den kommande
mineralpolitiska propositionen återkomma med förslag till förändringar i
den mineralpolitiska verksorganisationen. Organisationsförändringarna bör
syfta till att förbättra förutsättningarna att dels samordna den del av
verksamheten som avser myndighetsuppgifter med annan industripolitisk
verksamhet, dels samordna den statliga prospekteringsverksamheten med
motsvarande verksamhet hos andra organisationer. Detta bör ges regeringen
till känna.

8 Teknisk forskning och utveckling

Teknisk forskning och utveckling är viktiga förutsättningar för att på
längre sikt återge det svenska näringslivet dess styrka.

Från socialdemokratiskt håll har vi under en följd av år pekat på behovet
av ökade insatser till teknisk forskning och utveckling och uttryckt oro över
den brist på handlingsförmåga som regeringen visat i detta avseende. De
satsningar som görs på forskning och kompetensuppbyggnad är av utpräglat
långsiktig karaktär och effekterna därav i form av tillämpningar i näringslivet
kan dröja mer än ett decennium.

Det är olyckligt att de förslag vi fört fram under flera års tid inte har
genomförts tidigare. Därigenom har värdefull tid gått förlorad och de
positiva effekterna för svenskt näringsliv i onödan fördröjts..

Inom flera områden finns exempel på att svenskt forsknings- och
utvecklingsarbete legat väl framme internationellt sett med goda chanser till
framgångsrika innovationer i företagen men att man sedan sackat efter på
grund av bristande resurser och bristande handlingskraft och vilja att satsa
från regeringens sida. Vi har inte råd att förlora flera chanser. Nu krävs en
kraftfull och målmedveten satsning.

Förväntningarna på den nu framlagda propositionen har varit betydande.
Regeringen har i olika sammanhang hänvisat till den nu framlagda
propositionen som svar på den kritik som framförts för bristande handlingsförmåga
när det gäller satsning på teknisk utveckling och forskning.

Under senare tid har ett stort antal konkreta förslag om hur den tekniska
forskningen och utvecklingen skulle främjas arbetats fram av forskare,
industriföreträdare, myndigheter och fackliga organisationer. Regeringen
har inte förmått göra den breda och kraftfulla satsning som krävs och som det
finns underlag för. Det gäller såväl grundläggande forskning och kompetensuppbyggnad
vid universitet och högskolor, där de obetydliga ökningar

Mot. 1980/81:2020

32

som föreslogs i budgetpropositionen var otillräckliga, som teknisk forskning
och utveckling.

I propositionen uppges att satsningarna på svensk forskning och utveckling
mätt i andel av BNP visat en jämförelsevis mycket hög ökningstakt de senaste
åren. Detta måste dock, som också medges i propositionen, ses mot
bakgrund av en stagnerande BNP-utveckling. Enligt en OECD-rapport har
de statliga anslagen till forskning och utveckling i Sverige minskat realt sett
sedan 1978 - till skillnad från i andra OECD-länder.

Att hänvisa till statistiska uppgifter om svensk FoU som andel av BNP när
det gäller att bestämma omfattningen av det statliga stödet till teknisk
forskning och utveckling är därför vanskligt. Dessutom torde det för ett litet
land som Sverige som i hög grad är beroende av en högt utvecklad teknologi
finnas starka skäl att satsa mera på FoU relativt BNP än andra, större länder
för att kunna få tillräckliga resurser till utvalda, viktiga områden.

Ett viktigt led i en kraftfull politik för att åstadkomma teknisk förnyelse i
det svenska näringslivet är teknikupphandling. Det gäller inte minst
möjligheterna att genom statliga eller kommunala beställningar stimulera
utveckling av ny teknik. Propositionen ansluter sig till denna uppfattning.
Emellertid föreslås inga som helst konkreta åtgärder för att främja sådan
teknikupphandling. Man hänvisar till att kommunerna själva får gripa
initiativet. Det är en oacceptabelt passiv inställning. Här krävs åtgärder för
att stimulera kommunerna och myndigheterna till att i samråd med
producerande företag och forskare beställa ny teknik. Vi återkommer senare
till denna fråga.

8.1 Forskning vid universitet och högskolor samt utbildning

På längre sikt torde statsmakternas viktigaste uppgift för att stödja
forsknings- och utvecklingsverksamheten vara att skapa förutsättningar för
en hög kvalitativ forskning och utbildning vid våra universitets- och
högskoleinstitutioner.

Vi har flera år i riksdagsmotioner fört fram förslag om hur denna
verksamhet skulle förstärkas, senast i motion under den allmänna motionstiden
i januari 1981 om grundläggande högskoleutbildning och forskning.

Inom högskoleutbildningens område konstateras att utbildningsresurserna
inom det datatekniska området för närvarande är klart otillräckliga. I
motionen föreslås ökade resurser för datateknisk utbildning vid universitet
och högskolorna.

Vi kräver också en översyn av den tekniska utbildningen i förhållande till
samhällets och yrkeslivets framtida behov.

Våra förslag på området forskarutbildning och forskning inom universitet
och högskolor innebär en fördubbling av de medel som regeringen anvisat
som en real förstärkning. Förslagen har i första hand syftet att stärka teknisk

Mot. 1980/81:2020

33

och naturvetenskaplig forskning och utvecklingsarbete som ett stöd för
fortsatt industriutveckling.

Förslagen innebär bl. a.:

ökat stöd till forskarstuderande genom en i förhållande till regeringens
förslag dubbelt så stor ökning av antalet utbildningsbidrag samt en
uppräkning av utbildningsbidragen,

förbättrade villkor till uppdragsforskning,
ytterligare resurser till högskoleinstitutionerna,
ökade resurser för forskartjänster på mellannivå,
medel för internationella forskarkontakter, ökade resurser till vetenskaplig
utrustning såväl för ersättning av föråldrad utrustning som nyanskaffning,

väsentligt höjda anslag till Naturvetenskapliga forskningsrådet.

8.2 Styrelsen för teknisk utveckling

Styrelsen för teknisk utveckling har under senare år tagit flera initiativ i
positiv riktning. Det gäller t. ex. inrättandet av de industriella och
vetenskapliga råden för att förstärka kontakterna med industriföreträdare
resp. forskare, samt planerings-, uppföljnings- och utvärderingsverksamhet
där också internationell expertis används.

Vi anser att den avvägning mellan kunskapsutveckling och industriellt
utvecklingsarbete som STU föreslagit, vilken innebär en relativ förskjutning
av insatserna till stöd för kunskapsutveckling och som också föreslås i
propositionen, är riktig.

Vi instämmer också i den prioritering av områden som gjorts i STU:s
förslag och i propositionen. Den innebär att verkstadsteknik, bioteknik,
datateknik/elektronik, materialteknik samt kemiteknik och dessutom träteknik,
teknik för hälso- och sjukvård samt massa- och pappersteknik är
prioriterade områden.

Bland dessa områden återfinns de där vi tidigare fört fram förslag till
insatser i form av utvecklingsbolag eller ”nationella storprojekt”.

Vi anser dock att de medel som i propositionen anslås till dessa områden är
otillräckliga.

Det gäller framför allt de områden som betecknas som nya för svensk
industri: bioteknik, datateknik/elektronik och materialteknik - nya material.

I propositionen föreslås en uppräkning av anslaget till Styrelsen för teknisk
utveckling, som med hänsyn tagen till kostnadsutvecklingen realt uppgår till
ca 4 procent.

Enligt vår uppfattning bör satsningen på dessa tre områden ske i enlighet
med det högre alternativ som STU fört fram. Detta innebär en ökning i
förhållande till regeringens förslag med ca 20 milj. kr.

3 Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 2020

Mot. 1980/81:2020

34

Vi har tidigare fört fram förslag om s. k. nationella storprojekt inom dessa
tre områden.

De satsningar som vi nu föreslår skall ske genom STU svarar mot en del av
intentionerna med dessa storprojekt. För att nå önskvärd effekt för det
svenska näringslivet krävs dock insatser även av annat slag. För t. ex.
området bioteknik krävs insatser inom högskolan för att stärka forskningsverksamheten
och tillgodose behovet av utbildning. Det kan ske såväl via
forskningsråden som genom anslag till högskolorna. Därvid bör en samlad
bedömning göras av hur resurserna bäst kan fördelas mellan olika högskolor i
landet så att en profilering åstadkommes med koncentrerade insatser i stället
för en utspridning till samtliga högskolor. Det krävs vidare åtgärder inom
näringslivet för att underlätta att forskningsresultaten omsätts i produktion
och för att stimulera nybildning av innovativa företag. En bevakning av
myndigheternas handläggning av t. ex. beslut om miljörestriktioner kan
också behövas. En onödigt långsam handläggning kan vålla förseningar till
allvarligt men för näringslivet.

Liknande behov torde finnas också inom området datateknik/elektronik
och materialteknik - nya material.

För att inom varje område åstadkomma samordning och balans mellan
olika insatser bör en särskild kommitté tillsättas med representanter för
industri, forskning och de anställda.

Kommittéerna bör knytas till industridepartementet. De bör arbeta så att
förslag till åtgärder kan genomföras utan onödig tidsfördröjning.

Vi föreslår i första hand att sådana kommittéer inrättas för vart och ett av
områdena bioteknik, datateknik/elektronik samt materialteknik - nya
material.

Mot bakgrund av erfarenheterna från dessa kommittéers arbete kan
senare övervägas att inrätta liknande kommittéer också för andra prioriterade
områden.

Vi har tidigare föreslagit en övergripande delegation för att bl. a. bedöma
behovet av och göra avvägningar mellan massiva insatser inom vissa områden
(”storprojekt”). I delegationen skulle ingå företrädare för industrin,
forskarna samt de anställda.

Det i propositionen aviserade industriella och tekniska rådet med uppgift
bl. a. att samordna de insatser som görs för att stödja teknisk forskning och
industriellt utvecklingsarbete med de insatser som görs för att stödja
forskning och utbildning vid de tekniska högskolorna skulle kunna svara mot
intentionerna med den av oss föreslagna delegationen. Enligt propositionen
skulle i rådet utbildnings-, forsknings- och industriintressen vara representerade.
Enligt vår uppfattning bör också företrädare för de anställda ingå i
rådet.

I propositionen föreslås ett treårigt program för STU:s stöd till teknisk
forskningoch utveckling under budgetåren 1981/82-1983/84. Medelsbehovet
för anslaget teknisk forskning och utveckling anges till totalt 1 775 milj. kr.,

Mot. 1980/81:2020

35

varav för budgetåret 1981/82 540 milj. kr. Enligt vår uppfattning är
ambitionsnivån för åren 1982/83-1983/84 alltför låg. STU bör ges i uppdrag
att utarbeta underlag för en stegvis ökning av forsknings- och utvecklingsverksamheten
under de senaste två åren under treårsperioden.

8.3 Nordiskt samarbete i fråga om forskning och teknisk utveckling

Inom den ekonomiska och näringsmässiga politiken diskuteras olika
former av samverkan mellan de nordiska länderna. Det finns starka skäl att
pröva möjligheterna till ett utökat nordiskt samarbete i fråga om teknisk
forskning och utveckling. Därigenom skulle knappa resurser kunna utnyttjas
på ett effektivare sätt, inte minst dyrbar vetenskaplig utrustning och
försöksanläggningar. Det bör gälla såväl grundläggande forskning (där redan
nu ett visst utbyte förekommer) som mera tillämpad och utvecklingsinriktad
verksamhet. Regeringen bör ta initiativ till överläggningar härom med övriga
nordiska länder.

8.4 Uppfinnarverksamhet

I socialdemokratiska partimotioner om industripolitik har under de
senaste åren förts fram olika förslag för att stimulera uppfinnarverksamhet
och för att skapa bättre förutsättningar för att uppfinningar exploateras.

Våren 1979 föreslog vi att STU skulle få i uppdrag att starta en verksamhet
i syfte att aktivt stödja utvecklingsarbete från arbetstagarnas sida i företagen.
Förslaget antogs av riksdagen, och ett särskilt delprogram - arbetstagarinitierade
projekt - har startats inom STU.

Verksamheten är fortfarande under uppbyggnad och innebär i princip en
förlängning av förslagsverksamheten vid företagen. Projektförslag, som
bedöms hållbara från tillverknings- och marknadsföringssynpunkt men som
kräver teknisk utveckling, kan få stöd inom ramen för programmet. STU kan
finansiera upp till två tredjedelar av utvecklingskostnaderna, medan
återstoden skall finansieras av företaget. Vi har också i våra partimotioner
föreslagit åtgärder för att förbättra de enskilda uppfinnarnas situation. Dessa
lever i stor utsträckning under villkor som är ekonomiskt otillfredsställande
och som innebär social otrygghet. Det är uppenbart att detta kan verka
hämmande på kreativiteten. Vi har föreslagit att 5 milj. kr. skulle anslås till
stipendier för uppfinnare. Den borgerliga majoriteten i riksdagen har
emellertid gått emot förslaget. Vi återkommer i det följande till frågan om
uppfinnarstipendier.

Innan vi går in på frågor som direkt rör de enskilda uppfinnarna och
formerna för att från statligt håll stödja deras verksamhet, vill vi peka på att
flera av de åtgärder som föreslås i andra avsnitt av denna motion kan ha en
avsevärd indirekt betydelse för uppfinnarna. Det gäller exempelvis de ökade
resurser, som föreslås tillföras de regionala utvecklingsfonderna för produkt

Mot. 1980/81:2020

36

utvecklingsservice till de mindre och medelstora företagen. Det gäller likaså
förslaget att de nationella utvecklingsbolagen inom energi-, miljö- och
transportteknik skall tillföras betydande egna medel för projektfinansiering.
Fler exempel skulle kunna anföras.

I dag finns två typer av stipendier avsedda för uppfinnare och som kan
sökas via STU. Den ena typen kallas uppfinnarstipendium och är avsedd som
en uppmuntran till personer som visat förutsättningar för tekniskt nyskapande.
Denna typ av stipendium kan alltså närmast ses som en efterhandsbelöning.
Stipendiebeloppet bestäms varje år men har hittills varit i storleksordningen
25 000 kr. Omkring tio stipendiater brukar utses.

Den andra typen, som kallas arbetsstipendium, har också årligen delats ut
till ca tio uppfinnare. Det är avsett för kreativa personer som ämnar ägna sig
åt uppfinningsverksamhet men som inte kan precisera verksamheten så klart
att de kan få projektstöd. Stipendiebeloppens storlek beslutas från fall till fall
och kan variera starkt. Stipendierna har i en del fall utgått med relativt stora
belopp. För båda typerna av stipendier gäller att de kan utdelas under högst
två år i följd till en och samma person.

Beträffande den skattemässiga behandlingen av stipendierna gäller att
arbetsstipendierna är skattebelagda. Däremot har det varit mera oklart om
uppfinnarstipendierna kunnat betraktas som skattepliktig inkomst. Några
stipendiater har först efter utdragna skatteprocesser beviljats skattefrihet.
Nu förefaller det emellertid vara klarlagt att uppfinnarstipendierna inte skall
beskattas.

Enligt socialdemokratisk uppfattning finns det anledning att pröva om
man genom att dels utöka antalet stipendier, dels öka stipendiebeloppen kan
stimulera kreativa personer att ägna sig åt uppfinnarverksamhet. En sådan
förbättring av de ekonomiska villkoren bör sannolikt kombineras med
betydande informationsinsatser för att göra fler människor medvetna om de
existerande möjligheterna. Totalt sett kan vi tänka oss en ökning av anslagen
för stipendier till uppfinnare i storleksordningen 5 milj. kr. per år.

STU bör också i fortsättningen spela en central roll i fördelningen av det
statliga stödet till de enskilda uppfinnarna. Det finns emellertid skäl att pröva
om inte en kompletterande kanal för det statliga stödet borde utnyttjas.

Det är naturligt att många av de uppfinnare som vänt sig till STU och som
därvid inte lyckats få stöd för sina idéer uppfattar STU:s beslut i ärendet som
sakligt sett felaktigt. Det ligger också i sakens natur att beslut många gånger
måste fattas på utomordentligt osäker grund. Det är svårt att på förhand
bedöma de tekniska problem som är förenade med utvecklingen av en
uppfinning liksom de marknadsmässiga förutsättningarna för dess exploatering.

Vi har inte anledning att här gå in på om den kritik som ibland från
uppfinnarhåll riktas mot STU är motiverad. Vi menar emellertid att det bör
skapas möjligheter för uppfinnare att föra fram sina projektidéer till mer än
en bedömare. En väg för att uppnå detta vore att ge Svenska uppfinnare

Mot. 1980/81:2020

37

föreningen ansvaret för att fördela en del av stipendierna till uppfinnare.

Vi föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att utarbeta förslag till en
utvidgning av stipendieverksamheten i enlighet med de riktlinjer som här har
angivits.

Vi skall här peka på två skattefrågor som är av särskilt intresse för de
enskilda uppfinnarna. Det ena rör de utvecklingskostnader som läggs ned på
en uppfinning under åren innan uppfinningen ger inkomster. Dessa
utvecklingskostnader får inte skattemässigt dras av mot inkomsten av
uppfinningen, såvida inte uppfinnaren bedriver sin verksamhet i form av
rörelse.

Det är uppenbart att beskattningen av inkomsterna från en uppfinning
genom dessa regler kan bli helt orimlig. En del av intäkten - och det kan
självfallet gälla en mycket stor del - är i realiteten en ersättning för
utvecklingskostnader som lagts ned i uppfinningen under tidigare år. Trots
detta får de inte dras av vid beskattning utan inkomstbeskattas. Rimligen har
dessa skatteregler en dämpande inverkan på potentiella uppfinnares
benägenhet att ägna sig åt uppfinnarverksamhet.

Det är å andra sidan naturligt att möjligheterna att göra skatteavdrag för
kostnader för uppfinnarverksamhet, som inte bedrivs yrkesmässigt, är
begränsade. Det är sannolikt rimligt att i allmänhet betrakta sådana
kostnader som jämförliga med kostnader för hobbyverksamhet.

I den mån uppfinnarverksamheten leder fram till en uppfinning som kan
exploateras, och alltså faktiskt ger inkomster, finns emellertid inte anledning
att betrakta kostnaderna på detta sätt.

Enligt socialdemokratisk uppfattning är det angeläget att snarast se över
möjligheterna att undanröja de hinder för uppfinnarverksamhet som här
angivna skatteregler utgör. Det finns i sammanhanget vissa frågor som måste
klarläggas innan man kan ta ställning till hur skattereglerna på den här
punkten bör utformas. Dessa frågor hänger bl. a. samman med svårigheten
att avgöra vilka utvecklingskostnader som skall anses hänförliga till en viss
uppfinning.

En annan skattefråga som vi här vill aktualisera rör möjligheterna för
uppfinnare att jämna ut sina inkomster över tiden i de fall inkomsterna
fluktuerar starkt. Uppfinnare har på samma sätt som exempelvis kulturarbetare
i vissa fall inkomster som varierar starkt från år till år. En uppfinnare
kan, efter att kanske ha arbetat på en uppfinning under ett antal år, få
ersättningen för uppfinningen i fråga koncentrerad till ett enda år.

För kulturarbetarnas vidkommande har förekomsten av starkt fluktuerande
inkomster lett till att särskilda skatteregler utformats i syfte att
åstadkomma en skattemässig resultatutjämning. Reglerna innebär att fria
kulturarbetare kan få uppskov med beskattning av den del av inkomsten som
sätts in på ett särskilt bankkonto (upphovsmannakonto). Tiden för uppskov
är begränsad till fem år. Uppskovsrätten omfattar endast sådana rörelseintäkter
som fysisk person erhåller i egenskap av upphovsman enligt lagen om

Mot. 1980/81:2020

38

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsmannalagen).

Skatteutskottet har nyligen behandlat motionen som rör bl. a. de
skattefrågor som här tagits upp. Utskottet hänvisar till att frågorna skall ses
över av den s. k. kulturskattekommittén. Frågan om inkomstutjämning för
uppfinnare behandlas med förtur.

8.5 Teknikupphandling

I den industripolitiska propositionen diskuteras upphandling av ny teknik
som en väg att stimulera industriellt utvecklingsarbete. Det påpekas att
metoden är intressant bl. a. därför att stora belopp varje år används för
upphandling inom den offentliga sektorn. Vidare konstateras att teknikupphandling
alltmer framstår som ett verksamt instrument för att stimulera den
tekniska utvecklingen. Man refererar en OECD-rapport, där teknikupphandlingen
framställs som ”den enda metod om vilken man med säkerhet vet
att man med dess hjälp kan beordra fram lönsam teknisk utveckling genom
offentliga insatser”.

Denna påfallande positiva beskrivning av teknikupphandlingen som ett
instrument för stimulans av den tekniska utvecklingen inom industrin
motsvaras emellertid inte av några konkreta förslag till åtgärder för att
utnyttja detta medel. Detta om man bortser från inrättandet av de tre
utvecklingsbolagen inom områdena energi, miljövård och transportsystem.
Anledningen till att vi vid vår bedömning valt att bortse från förslaget om
utvecklingsbolagen är inte att dessa skulle vara betydelselösa som instrument
för att stimulera upphandlingen. Tvärtom kan de, och då speciellt med de
kompletteringar som föreslås nedan, bli mycket betydelsefulla. Bolagen kan
emellertid inte sägas vara någon nyhet. Riksdagen beslutade redan våren
1979 på socialdemokratiskt initiativ att bolagen skulle inrättas och att det
därför knappast kan anses vara särskilt anmärkningsvärt att de nu faktiskt
inrättas - snarare att det inte skett förr.

Utöver detta förslag redovisar regeringen inte några förstärkningar av de
statliga ansträngningarna för att stimulera den industriella utvecklingen
genom teknikupphandling. STU, som har vissa uppgifter inom området, får
medel för verksamhet med i huvudsak oförändrad omfattning. Från statlig
sida är man därutöver inte beredd till ökade insatser. Däremot uttrycks
förhoppningar om att kommunerna skall lämna ett bidrag: ”Det är med
andra ord viktigt att kommunerna själva griper initiativet och i ökad
utsträckning utnyttjar teknikupphandling vid sina investeringar.”

Från socialdemokratisk sida delar vi den positiva syn på teknikupphandling
som förs fram i den industripolitiska propositionen. De statliga
insatserna bör emellertid enligt vår uppfattning inte stanna vid välvilliga
formuleringar och förhoppningar. Statliga åtgärder bör sättas in för att
genom teknikupphandling driva fram industriell utveckling. I det följande
diskuteras först insatser för att stödja teknikupphandling inom vart och ett av

Mot. 1980/81:2020

39

områdena landstingssektorn, primärkommunerna och den privata sektorn.
Bl. a. redovisas socialdemokraternas uppfattning om verksamheten i de tre
utvecklingsbolagen. Slutligen diskuteras några mer allmänna frågor på
teknikupphandlingsområdet.

Inom landstingsförbundet pågår ett arbete för att finna former för en mer
systematisk och samordnad teknikupphandling på sjukvårdsområdet. Bakgrunden
är de utomordentligt stora summor som årligen av landstingen läggs
ned på sjukvårdsprodukter. Man har sett möjligheter till samarbete mellan
landstingen vid utarbetande av behovsanalyser, som därefter preciseras i
form av tekniska krav på nya produkter. På det sättet skulle man kunna driva
fram tekniska lösningar som svarar mot väsentliga behov på sjukvårdsområdet
och samtidigt förbättra förutsättningarna för svensk tillverkning av
sjukvårdsutrustning.

Arbetet inom landstingsförbundet har lett fram till en diskussion av
tänkbara praktiska lösningar på en rad problem på teknikupphandlingsområdet.
Några definitiva beslut är inte fattade, men det är uppenbart att det
finns utsikter till att man från förbundets sida relativt snart tar ställning till
hur det vidare arbetet skall organiseras och finansieras.

Enligt socialdemokratisk uppfattning är det utomordentligt värdefullt att
landstingsförbundet tagit de ovan redovisade initiativen. Det är ett
uppenbart statligt intresse att en organiserad teknikupphandling enligt de
riktlinjer som nu diskuteras kommer till stånd.

Vi föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att snarast möjligt ta upp
förhandlingar med landstingsförbundet om ett samarbete för teknikupphandling
på sjukvårdsområdet. Från statens sida bör man därvid vara beredd
att bidra till finansieringen av verksamheten. För en treårsperiod bör anslås
15 milj. kr. för ändamålet.

STU startade 1978 efter diskussioner med Datasaab och Kommundata
projektet DASIS (datorstödda informationssystem i sjukvården). Ett av
syftena med projektet är att skapa förutsättningar för svensk dataindustri på
sjukvårdsområdet. I projektet deltar ett antal sjukvårdshuvudmän.

Arbetet har nu kommit så långt att det är möjligt att starta praktiska försök
i form av pilotverksamhet hos några huvudmän. De senare är beredda att
betala en normal investering men inte de utvecklingskostnader som ligger i
projekten. Det finns i dag risk för att den kompetens som finns inom
Datasaab på det aktuella teknikområdet går förlorad genom att företaget
väljer att satsa på en koncentration av verksamheten till andra områden. Det
skulle leda till att de sjukvårdshuvudmän som står i begrepp att gå vidare med
datorisering i större skala kommer att vända sig till utländska leverantörer.

En sådan utveckling vore enligt vår mening olycklig. På några års sikt kan
man räkna med att den egentliga teknikupphandlingen kommer i gång från
sjukvårdshuvudmännens sida. Ansträngningar måste därför göras för att
kompetensen på detta område skall bibehållas i den inhemska industrin. Det

Mot. 1980/81:2020

40

bör ankomma på regeringen att tillse att så kan ske. Detta bör ges regeringen
till känna.

Kommunerna lägger årligen ned stora belopp på investeringar. Det gäller
bl. a. områden som energiförsörjning, vatten- och avloppsteknik och
kollektivtrafik. På energiförsörjningens område står vi uppenbarligen inför
stora förändringar, som ställer krav på nya tekniska lösningar. Inom vattenoch
avloppsområdet har kommunerna, främst när det gäller avloppsvattenrening,
lagt ned stora belopp under 1970-talet. Trots dessa investeringar
återstår mycket att göra, och också på detta område finns det underlag för en
framtida teknikupphandling. Utvecklingen på kollektivtrafikområdet drivs
fram av både energi- och miljökrav. Här finns det anledning att räkna med en
stor efterfrågan på nya tekniska lösningar. Det är naturligt att stor
uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna att genom teknikupphandling möta
kraven på detta område och att samtidigt skapa förutsättningar för den
inhemska industrin att svara för produktionen.

För vart och ett av de tre områden som här har tagits upp föreslås nu att ett
utvecklingsbolag inrättas. Bolagen skall ha till uppgift att delta i arbetet med
teknikupphandling. Socialdemokraternas syn på hur utvecklingsbolagens
verksamhet bör bedrivas redovisas i påföljande avsnitt.

Våren 1979 beslöt riksdagen på socialdemokratiskt initiativ att inrätta
utvecklingsbolag inom områdena energi, miljövård och transportsystem.
Regeringen valde till en början att trots riksdagsbeslutet inte inrätta bolagen,
vilket vi från socialdemokratisk sida skarpt kritiserat. I den nu föreliggande
industripolitiska propositionen presenteras emellertid ett förslag till inrättande
av bolagen.

Självfallet ser vi det från socialdemokratiskt håll som positivt att
utvecklingsbolagen nu äntligen inrättas. Vi är övertygade om att bolag av
denna typ kan bli ett verksamt medel för att initiera och driva på arbetet med
utveckling och teknikupphandling på de aktuella områdena. Vi vill
emellertid ta upp några frågor som rör utvecklingsbolagen.

I propositionen föreslås att de nya utvecklingsbolagen får ett aktiekapital
på vartdera 2,5 milj. kr. Staten bör äga samtliga aktier, vilka bör tecknas till
en överkurs på 100 procent. Det fria kapital som härigenom tillförs bolagen
bör enligt förslaget inte få förbrukas. Bolagens löpande verksamhet bör
bekostas med den avkastning bolagens kapital ger.

Som framgår av ovanstående ges bolagen inte finansiella möjligheter att
med egna medel gå in i upphandlingsprojekt.

Från socialdemokratisk sida ser vi det som helt grundläggande att bolagen
driver utvecklingsprojekten i mycket nära samarbete med tillverkare och
användare. Dessa bör också delta vid finansieringen av projekten. Utvecklingsbolagen
skall inte på egen hand driva och finansiera projekt. Detta för
att säkerställa att utvecklingen av projekten bestäms av användarnas krav
och tillverkarnas kunskap om produktionsvillkoren. Kravet på en betydande
extern finansiering är därför enligt vår uppfattning riktigt. Vi menar

Mot. 1980/81:2020

41

emellertid samtidigt att kravet på en fullständig finansiering av projekten
från källor utanför utvecklingsbolagen kan komma att innebära onödiga
svårigheter för bolagen att initiera projekt. Enligt vår uppfattning bör
bolagen ha möjlighet att i en viss begränsad utsträckning bidra med egen
finansiering i projekten. Utvecklingsbolagens bidrag till finansieringen bör
förslagsvis begränsas till 25 procent av den totala kostnaden för varje enskilt
projekt. Utvecklingsbolagen bör ha möjlighet att med övriga intressenter i
projekten i samband med sådan egen finansiering avtala om villkor, som
innebär att bolagen kan kompensera sig för den risk som ligger i
åtagandet.

Förslaget innebär att bolagen måste tillföras medel för projektfinansieringen.
I vår partimotion med anledning av propositionen 1980/81:90 om
riktlinjer för energipolitiken har vi aviserat att vi i denna motion skulle
föreslå att vissa medel från energiforskningsprogrammet skulle avsättas för
finansieringen av projekt som drivs av utvecklingsbolagen. Vi föreslår att för
en treårsperiod 100 milj. kr. av energiforskningsprogrammet avdelas för
detta ändamål.

Beträffande organisationen av verksamheten i utvecklingsbolagen instämmer
vi i propositionens förslag att uppgifterna kräver självständiga bolag och
att verksamheterna inom energi-, transportsystems- och miljöområdena i
varje fall inledningsvis bör bedrivas samordnat. I propositionen sägs att
bolagen genom lämplig samverkan med annan organisation bör tillförsäkra
sig tillgång till erforderliga administrativa resurser.

Vi menar att det, bl. a. med hänsyn till önskvärdheten av en snabb
kompetensuppbyggnad vid bolagen, är angeläget att åtminstone till en
början knyta bolagen till något redan existerande organ.

Svenska Utvecklings AB (SU) bedriver i dag verksamhet på alla de
områden som representeras av utvecklingsbolagen. Verksamheten vid de tre
nya utvecklingsbolagen bör enligt vår mening tills vidare nära samordnas
med verksamheten vid SU. En samordning med det statsägda SU kan - mot
bakgrund av SU:s inriktning och nuvarande verksamhet - knappast innebära
några svårigheter att hävda bolagens opartiskhet. I varje fall talar övervägande
skäl för en sådan samordning. SU:s kompetens dels allmänt rörande
teknikupphandling, dels specifikt rörande utvecklingsarbete inom de
aktuella områdena kan nämligen snabbt komma de nya utvecklingsbolagen
till godo. Bolagen får dessutom också tillgång till uppbyggda administrativa
resurser, vilket ökar bolagens möjligheter att snabbt starta upp verksamheten
samtidigt som administrationskostnaderna kan hållas nere. Om utvecklingsbolagen
på energi-, miljö- och transportområdena i ett senare skede bör
skiljas från SU kan prövas om några år då erfarenheter vunnits av
verksamheten. Riksdagen bör som sin mening uttala vad som här sagts om
organisationen av verksamheten vid de tre nya utvecklingsbolagen.

Ansträngningarna för att genom teknikupphandling stimulera utvecklingen
inom industrin bör självfallet inte begränsas till det slags produkter och

Mot. 1980/81:2020

42

system som utnyttjas inom den offentliga sektorn. Det förefaller kanske i
förstone vara både naturligare och avsevärt lättare att tillämpa teknikupphandling
i de fall då beställaren återfinns inom den offentliga sektorn jämfört
med fall då beställaren är ett privat företag. Skillnaden är emellertid ofta i
praktiken inte särskilt stor. En statlig myndighet, kommun eller liknande,
som står i begrepp att upphandla en produkt eller system, ser det endast i
undantagsfall som sin uppgift att vid upphandlingen ta på sig kostnader som
får positiva effekter för svensk industri eller för andra som behöver
upphandla liknande produkter eller system. Den enskilde upphandlaren
sätter inte in sitt beslut i ett sådant näringspolitiskt perspektiv, utan tar
ställning utifrån en bedömning av sina egna för- och nackdelar av skilda
upphandlingsalternativ.

I det avseendet skiljer sig upphandlare inom den offentliga sektorn inte
från upphandlare inom näringslivet. Vad som däremot ibland kan vara ett
problem, om man från statens sida vill uppmuntra en för flera beställare
gemensam teknikupphandling, är att det inom näringslivet kan finnas ett
motstånd mot detta av exempelvis konkurrensskäl. Motsvarande problem
finns naturligtvis inte vid en exempelvis för flera kommuner gemensam
upphandling av ny teknik.

Även om man i vissa fall kan möta hinder av det slaget är det enligt vår
mening utomordentligt angeläget att man från statens sida utvecklar former
för en stimulans av teknikupphandling där beställarna utgörs av industriföretag.
Vi har i avsnitt 6 givit en redovisning av situationen i den del av
industrin som tillverkar utrustning för basindustrin. Vad som där sägs
illustrerar på ett slående sätt behovet av medel för en statlig påverkan av
näringslivets teknikupphandling.

Vi menar att en försöksverksamhet med statligt stöd till forsknings- och
utvecklingsverksamhet som bedrivs i anslutning till upphandling av ny teknik
hos svenska industriföretag och där beställarna likaledes utgörs av svenska
industriföretag bör komma till stånd. Endast genom en praktisk försöksverksamhet
kan man vinna erfarenheter beträffande exempelvis hur formerna för
stödet mer preciserat skall utformas, hur kontakterna med företagen skall
organiseras och vilka områden som i första hand bör bearbetas.

Vi föreslår att en försöksverksamhet med den ovan angivna inriktningen
startas. Verksamheten bör bedrivas av en särskild delegation med nära
anknytning till industridepartementet. Den skall bestå i att dels ta initiativ till
och organisera samverkan mellan beställare i teknikupphandlingsprojekt,
dels organisera finansieringen av upphandlingen. För finansieringen av
projekten skall i första hand de deltagande företagen och befintliga
kreditinstitut och utvecklingsorgan, exempelvis investeringsbanken och
industriutvecklingsfonden svara. Att delta i projektfinansieringen bör
självfallet också vara en uppgift för den av oss föreslagna struktur- och
utvecklingsfonden.

Delegationen bör emellertid enligt vår uppfattning ha vissa egna medel för

Mot. 1980/81:2020

43

att i begränsad utsträckning delta i finansieringen av enskilda projekt. Vi
föreslår att 20 milj. kr. anslås för dels det ändamålet, dels övriga kostnader
för verksamheten för en försöksperiod av tre år.

De avtal som sluts mellan delegationen och övriga intressenter bör
utformas på ett sådant sätt att delegationen får viss ersättning för sitt
risktagande i de fall då projekten faller väl ut. Det vore emellertid orimligt att
lägga fast ett förräntningskrav på de medel som ställs till delegationens
förfogande. Utfallet av verksamheten bör bedömas från utgångspunkten att
syftet är att praktiskt pröva en statlig stimulans av näringslivets teknikupphandling
gentemot svensk industri och att utröna vilka former av en sådan
stimulans som. är effektiva.

En arbetsgrupp inom SNS som studerat teknikupphandlingsfrågor har
nyligen presenterat vad man benämner ett policyuttalande, som innehåller
intressanta uppslag beträffande tänkbara statliga insatser på området. Där
föreslås en utveckling av STU:s uppgifter. Det gäller bl. a. framtagande av
standardavtal och beskrivningar av olika modeller för teknikupphandling
och studier av teknikupphandling på fragmenterad marknad, dvs. där det
finns många företag som kan svara för utvecklingen och där också de
potentiella beställarna är många.

Ett annat område som arbetsgruppen tar upp är teknikupphandling av
intresse för den byggtekniska utvecklingen. Man föreslår där att byggforskningsrådet
i samarbete med STU skall upprätta en fond för sådana projekt.
Man diskuterar också möjligheterna att organisera leasing av nyutvecklad
utrustning inom det kommunala området.

Som vi tidigare understrukit, och som också framgår av våra förslag, ser vi
det från socialdemokratisk sida som mycket angeläget att det i Sverige byggs
upp en kunskap om hur man praktiskt skall stimulera industriell utveckling
genom ett systematiskt utnyttjande av teknikupphandling. Vi finner det
därför angeläget att regeringen låter se över dessa frågor. De här nämnda
förslag, som den av SNS organiserade arbetsgruppen aktualiserat, bör vid
denna översyn tas upp till prövning. Detta bör ges regeringen till känna.

9 Industrins investeringar och kapitalförsörjning

Vi har tidigare framhållit att en av grundstenarna i ett program för en
långsiktig sanering av den svenska ekonomin måste vara åtgärder som dels
stärker den befintliga industrins konkurrensförmåga, dels stimulerar utvecklingen
av industriell produktion på nya områden. Det är mot den bakgrunden
uppenbart att det blir nödvändigt att avdela avsevärda resurser för
industriinvesteringar. Frågor som rör industrins kapitalförsörjning blir
därmed centrala i 1980-talets industripolitik.

1980 skedde en återhämtning, men fortfarande låg industriinvesteringar
mer än 20 procent under 1976 års nivå. För 1981 räknar man nu med en
obetydlig uppgång. Även i år kommer därmed industriinvesteringarna att

Mot. 1980/81:2020

44

ligga på en nivå, som är långt under vad som skulle behövas.

Utgångsläget är alltså starkt oroande, och situationen kräver kraftfulla
insatser. Några sådana föreslås inte i den nu föreliggande industripolitiska
propositionen. Industrins investeringar måste ökas kraftigt, och det är _
samhällets ansvar att så sker.

Med hänsyn till behovet av en radikal höjning av industriinvesteringarna
måste man vara beredd att arbeta med flera olika slags stimulanser. Bland de
medel som här fortsättningsvis skall tas upp finns löntagarfonder, strukturoch
utvecklingsfond och insatser genom fjärde AP-fonden. Det torde
emellertid vara motiverat att - för att uppnå en bred, omedelbar effekt - ,
också sätta in någon typ av generella investeringsstimulanser. Sådana kan
utformas på olika sätt. Det kan exempelvis vara fråga om stimulanser genom
skatteavdrag.

En annan tänkbar metod är att man väljer att direkt genom statliga
subventioner reducera industrins räntekostnader för nya investeringsprojekt.
Stimulanssystemen kan utformas som helt generella och begränsas till
exempelvis investeringar över en viss nivå. Vi presenterar inte i denna
motion något konkret förslag beträffande ett sådant system för investeringsstimulans,
utan kommer att i andra sammanhang mer preciserat redovisa vår
syn på hur systemet bör utformas.

Kravet på kraftigt ökade industriinvesteringar innebär att utrymmet för
tillväxt i den privata standardförbättringen begränsas. Vi ser det från
socialdemokratisk sida som en självklarhet, att den därmed nödvändiga
återhållsamheten från lönstagarnas sida motsvaras av ett inflytande över hur
de därigenom frigjorda resurserna utnyttjas. På det sättet säkerställs också
att utbyggnaden av industrin genomförs på ett sätt som överensstämmer med
de anställdas uppfattning om hur en långsiktigt trygg sysselsättning skall
kunna åstadkommas.

Detta är en av utgångspunkterna för tanken på löntagarfonder. Ett
genomförande av sådana fonder skulle på ett avgörande sätt förbättra
förutsättningarna för industriell utveckling i Sverige. Vi menar emellertid
från socialdemokratisk sida att situationen i den svenska industrin är sådan
att det inte är rimligt att förbli passiv i avvaktan på ett framtida system med
löntagarfonder. Åtgärder för att öka industriinvesteringarna måste sättas in
utan dröjsmål.

9.1 Struktur- och utvecklingsfond

Vi har från socialdemokratisk sida i samförstånd med Landsorganisationen
vid upprepade tillfällen krävt att en särskild struktur- och utvecklingsfond
skall inrättas. Fondens uppgift skall vara att förbättra företagens
försörjning med riskkapital. Den skall också kunna spela en viktig roll i
samband med strukturförändringar inom näringslivet, bl. a. som ett instrument
för att åstadkomma den expansion på områden med utvecklingsmöj

Mot. 1980/81:2020

45

ligheter, som är nödvändig om strukturförändringarna skall kunna genomföras
på ett socialt rimligt sätt.

Vi ser snart sagt dagligen bevis på hur bristen på expansion i den svenska
industrin hårt drabbar enskilda människor. Strukturomvandlingens positiva,
expansiva, sida saknas alltför ofta - kvar står bara den negativa, i form av
nedläggningar och utslagning. Vi kan från socialdemokratisk sida inte
acceptera den passiva attityd som den borgerliga regeringen intar. Samhället
kan inte undandra sig ansvaret för det som sker, och det är nödvändigt att
samhället bygger upp instrument för att kunna agera effektivt. Vi upprepar
därför vårt krav på att en struktur- och utvecklingsfond inrättas.

En viktig uppgift för fonden blir att medverka vid finansieringen av
investeringsprojekt, som på grund av sin storlek eller företagsekonomiskt
sett höga risknivå är svåra att finansiera och vars genomförande försvåras
eller omöjliggörs på grund av brist på riskkapital. Till grund för beslut om
engagemang från fondens sida måste ligga en vid, samhällsekonomisk
bedömning av det enskilda projektet. Detta skall alltså inte enbart bedömas
utifrån den i den företagsekonomiska kalkylen beräknade avkastningen,
utan beslutet måste innefatta hänsyn till effekterna på industriutvecklingen
som helhet.

På samma sätt måste det finnas möjlighet att i fondens beslut tillämpa ett
samhällsekonomiskt betraktelsesätt, då fondmedel ställs till förfogande som
ett led i strukturomvandlingsprocessen. Om man genom en satsning från
fondens sida kan undvika betydande samhällsekonomiska kostnader i form
av exempelvis driftsubventioner eller arbetsmarknadspolitiska insatser och
bortfall av skatteintäkter, bör detta självfallet kunna vägas in i besluten.

Det är uppenbart att de statliga satsningarna på utveckling av svensk
industri måste knytas till en finansieringskälla med mycket betydande
resurser. I annat fall får insatserna endast marginella effekter. Det bör vara
en uppgift för struktur- och utvecklingsfonden att finansiellt engagera sig i
produktionsledet och vid upphandlingar. Det är därför också nödvändigt att
det byggs upp en organiserad samverkan mellan fonden och forskningsarbetet.
Endast på det sättet kan forskningsresultaten på ett effektivt sätt föras
vidare till praktisk industriell produktion.

En annan viktig uppgift för struktur- och utvecklingsfonden blir att allmänt
förstärka företagens egenkapital. Det har från många håll framhållits att den
ogynnsamma relationen mellan eget och främmande kapital är en faktor som
verkar återhållande på investeringsviljan. Det är numera i allt större
utsträckning denna låga soliditet än låga vinster som anförs sorn skäl för den
låga investeringsaktiviteten. Ett lämpligt medel att öka soliditeten är att
genom riktade nyemissioner få till stånd en ökning av aktiekapitalet. Detta
bör bli en uppgift för struktur- och utvecklingsfonden. Fonden bör driva sin
verksamhet i form av en stiftelse. Verksamheten bör finansieras genom en
särskild avgift på lönesumman.

Olika former för kapitaltillskott från fondens sida bör vara tänkbara.

Mot. 1980/81:2020

46

Utöver aktieteckning genom nyemission bör förvärv av konvertibla skuldebrev
eller motsvarande kunna vara aktuellt. Härutöver bör även andra
former för kapitaltillskott kunna prövas. Vilken lösning eller kombination av
åtgärder som väljs bör avgöras från fall till fall. I vissa fall kan det vara
lämpligt att strukturfondens insatser också kombineras med tillskott från
annat håll, t. ex. från Investeringsbanken eller fjärde AP-fonden.

För att fonden på ett effektivt sätt skall kunna fungera som ett av medlen
inom ramen för en aktiv näringspolitik bör i dess styrelse finnas representanter
för såväl löntagarna och näringslivets organisationer som statliga
myndigheter.

Med hänsyn till det starka intresse och ansvar för den näringspolitiska
utvecklingen som löntagarorganisationerna har anser vi att de bör tilldelas ett
betydande inflytande i fondens styrelse. Regeringen bör ha nära kontakt med
fonden och bör i likhet med i branschråden utse ordförande. I övrigt bör
regeringen vid utseende av styrelse utgå ifrån att löntagarorganisationerna
bör kunna nominera sex, näringslivsorganisationerna två och staten två
personer i fondens styrelse, vilken bör uppgå till sammanlagt elva ledamöter.

9.2 Fjärde AP-fonden

Den fjärde AP-fonden har sedan sin tillkomst spelat en mycket betydelsefull
roll för att öka tillgången på riskvilligt kapital på den svenska
kapitalmarknaden. Som vi tidigare påpekat är det angeläget att, som ett led i
en politik för att öka industriinvesteringarna, vidta åtgärder för att förbättra
företagens soliditet. Vi har tidigare från socialdemokratisk sida krävt att
fjärde AP-fonden omgående skulle få ett rejält medelstillskott för att
långsiktigt kunna planera sin verksamhet. Nyligen har fonden tillförts 600
milj. kr., vilket ligger i linje med våra tidigare krav.

Vi har också vid upprepade tillfällen hävdat att allmänna pensionsfondens
möjligheter till engagemang inte bör vara begränsat på det sätt som för
närvarande gäller. Fjärde fondstyrelsen har tidigare i en del fall gjort större
placeringar än begränsningsregeln skulle medge. Det torde vara svårt att
påvisa några som helst nackdelar med detta. I realiteten kommer flertalet
större engagemang att äga rum efter direkta överenskommelser med
vederbörande företag. Begränsningsregeln förhindrar även sådana engagemang
som de berörda företagen finner nödvändiga för sin utveckling. Vi
föreslår därför att riksdagen undanröjer restriktionen beträffande fjärde
AP-fondens engagemang i enskilda företag.

Vi anser också att regeringen skall framlägga förslag till en bestämmelse i
reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning som uttryckligen
ålägger fondstyrelsen att fästa vikt vid de anställdas synpunkter inför
beslut om engagemang. Det ansvar som är förknippat med fjärde fondstyrelsens
engagemang i nyemissioner gör att styrelsens beslut härom självfallet

Mot. 1980/81:2020

47

bör baseras på ett allsidigt utredningsmaterial. En särskilt betydelsefull
faktor vid beslutsfattandet måste vara hur de anställda i berörda företag
bedömer de investeringar som fondstyrelsen överväger att göra. Vi menar
från socialdemokratisk sida att fondstyrelsen bör fästa särskild vikt vid de
anställdas synpunkter. Regeringen bör lägga fram förslag till en bestämmelse
i reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning som uttryckligen
ålägger fondstyrelsen detta.

10 Statligt företagande

Självfallet måste staten utnyttja de egna företagen som ett medel för att
direkt och indirekt stimulera aktiviteten i ekonomin. Det kan ske genom att
man i den statliga företagssektorn sätter in bl. a. ökade investeringar,
satsningar på utveckling av nya produkter och ny teknik samt ökade
exportansträngningar.

Vi har bl. a. i våra motioner om stålindustrin och gruvindustrin givit
exempel på sådana positiva satsningar inom den statliga företagssektorn.

Möjligheterna till effektivisering och samordning av de statliga företagens
aktivitet måste tas till vara. I många fall torde det t. ex. finnas möjligheter till
framgångsrik samverkan mellan olika affärsverk och statliga bolag i konkreta
projekt. Statliga företag bör naturligtvis också kunna samarbeta med andra
typer av företag, privata och kooperativa. Däremot vänder vi oss bestämt
emot sådana förslag som leder till att det statliga företagandet försvagas,
t. ex. genom utförsäljningar av delar av de mest lönsamma och expansiva
delarna av den statliga företagsgruppen.

Det behov av en ökad investerings- och utvecklingstakt som vi har i svensk
industri måste mötas också inom den statliga företagssektorn. Vi föreslår
därför att regeringen ges i uppdrag att omedelbart utarbeta ett investeringsoch
utvecklingsprogram för de statliga företagen.

Regeringen bör redovisa resultatet av denna verksamhet för riksdagen.
Därvid bör också förslag om nödvändiga åtgärder för att säkra investeringsprogrammets
finansiering läggas fram.

Enligt vår uppfattning bör också statliga företag spela en aktiv roll i
industripolitiken. Detta kan bl. a. ske genom direkta insatser för att
underlätta strukturomvandlingen i skilda branscher. Sådana insatser har
redan skett i flera fall. Vi har i våra motioner om skogsnäringen resp.
tekoindustrin pekat på ytterligare områden där ett sådant statligt engagemang
är lämpligt.

Ett område, där statsmakterna har uppenbara möjligheter att genom
aktiva insatser stimulera produktion och sysselsättning, är gentemot de
statliga affärsverkens och myndigheternas egna verkstadsrörelser. Här finns
en naturlig och organisatoriskt fast koppling mellan användar- och producentsidan,
och förutsättningarna för ett samarbete i produktutvecklingsfrågor
är därmed särskilt gynnsamma.

Mot. 1980/81:2020

48

I slutet av 1975 startade den dåvarande socialdemokratiska regeringen en
utredning med uppgift att se över möjligheterna att utveckla ny produktion
vid affärsverkens och myndigheternas verkstäder som ersättning för den
tillverkning som faller bort, så att därigenom sysselsättningen skulle kunna
upprätthållas. Utredningen har tagit namnet Samverk-utredningen.

Enligt socialdemokratisk uppfattning bör det finnas goda förutsättningar
att genom i första hand insatser på upphandlingsområdet åstadkomma
påtagliga positiva effekter för produktion och sysselsättning vid verkstäderna.

Vi pekade i fjol från socialdemokratisk sida på att det, med hänsyn till att
utredningen arbetat under lång tid, fanns anledning att anta att Samverkutredningen
skulle ha möjlighet att med kort varsel redovisa förslag till
åtgärder. Dessa förslag skulle därefter, eventuellt inledningsvis i form av
försöksverksamhet, kunna föras ut i praktisk tillämpning. Vi föreslog att
riksdagen skulle göra ett uttalande av denna innebörd.

Vi lyckades dock inte få riksdagen med på denna linje. Näringsutskottets
borgerliga majoritet avstyrkte vårt förslag med hänvisning till att ett
betänkande från utredningen väntades under 1980. Detta betänkande,
Fordonsunderhåll i statliga verkstäder, avlämnades under maj månad i fjol.
Där föreslås bl. a. åtgärder för att förmå de statliga verken att ta kontakt med
statliga verkstäder, då myndigheten i fråga står i begrepp att köpa
fordonsunderhåll. Ännu har från regeringens sida inga åtgärder vidtagits
med anledning av betänkandet. Utredningens arbete beräknas vara avslutat
under innevarande år.

Det förefaller enligt socialdemokratisk uppfattning och mot bakgrund av
vad som här anförts vara befogat att från riksdagens sida understryka
angelägenheten av att åtgärder snarast kommer till stånd. Regeringen bör
utan dröjsmål vidta åtgärder för att stimulera de statliga myndigheterna att
utnyttja de statliga verkstäderna. Vi föreslår att riksdagen gör ett uttalande
av den innebörden.

11 Statliga handelshus

Våren 1979 togs i en socialdemokratisk partimotion upp frågan om
inrättande av statliga handelshus. Vi framhöll att alltför många företag inte
tar vara på de exportmöjligheter som finns. Man drar sig för att ta de risker
som alltid ligger i en satsning på export. Man vet för litet om vilka
avsättningsmöjligheter som finns på avlägsna marknader. Man lyckas inte få
till stånd ett samarbete med andra företag, som kan vara nödvändigt både för
att pressa kostnaderna för marknadsbearbetning och transporter och för att
kunna erbjuda köparen just den produkt eller den kombination av
produkter, som han vill ha.

I sådana fall räcker det inte att samhället ger kreditstöd eller erbjuder en
allmän service. Det krävs att samhället både kan ta på sig risker vid en

Mot. 1980/81:2020

49

exportsatsning och åta sig en del av det praktiska arbetet. Vi föreslog därför
att tanken på statliga handelshus skulle prövas.

Handelshusen skulle självständigt marknadsföra produkter och sluta avtal
med köpare. De skulle ta ansvar för att avtalsvillkoren, beträffande
produktens utformning, leveranstider etc., uppfylls.

På sikt skulle handelshusen också kunna utnyttjas som ett instrument för
att samordna olika producenters bidrag vid en export av stora anläggningsprojekt.
Producenterna får då själva svara för avtalen. Handelshusen får
därmed en mäklarroll. De skulle likaså kunna utgöra samhällets instrument
med uppgift att samordna den kommersiella sidan av Sveriges samarbetsavtal
med u-länder och statshandelsländer. I de sammanhangen skulle ett
samarbete kunna utvecklas med andra inblandade samhällsorgan som
ansvarar för olika delar av svenska samarbetsavtal.

I motionen redovisades också en diskussion om upprättande av en typ av
samarbetsavtal mellan Sverige och u-länder. Samarbetsavtalen skulle kunna
utsträckas utöver den krets av länder med vilka det statliga biståndssamarbetet
bedrivs. Avtalen skulle främst gälla områden som industriellt
samarbete, forskning och utveckling av teknologier. De skulle även kunna
utvidgas till andra områden av intresse för de berörda parterna. Det skulle
exempelvis kunna röra sig om kollektivtrafik, sjukvård, miljöteknik, liksom
industrigrenar där Sverige har lång erfarenhet. Avancerad svensk teknologi
och forskning skulle på så sätt i tillämpad form bidra till att lösa problem för
fattiga människor i u-länderna. Om samarbetsavtalet gällde ett mottagarland
för svenskt bistånd, skulle delar av samarbetet kunna finansieras med dessa
biståndsmedel, om mottagarlandet prioriterar så inom biståndsprogrammet.
Samarbetsavtalen som sålunda skulle kunna ha kommersiella inslag, bygga
på kunskaps- och teknologiöverföring eller utgöra en del av svenskt bistånd
skulle ledas från regeringskansliet, där resurser för ändamålet måste byggas
upp.

Det konkreta resultatet av våra förslag om samhällsinsatser i form av
statliga handelshus blev sedermera den verksamhet med exportsäljbolag vid
några regionala utvecklingsfonder som diskuteras i avsnittet om småföretag i
denna motion.

Det statliga exportkreditstödet bestäms, vilket också klart framgår av
propositionen, i praktiken väsentligen av det motsvarande stöd som ges av
andra länder. Man tvingas att passivt anpassa de egna subventionsnivåerna
till internationell praxis för att undvika stora snedvridningseffekter. Samtidigt
är denna typ av stöd utomordentligt kostnadskrävande. Det är angeläget
att pröva andra former för statligt stöd till export.

Vi menar emellertid att tanken på statliga handelshus som inte är bundna
till en regional avgränsning bör prövas. I vår motion (1980/81:1945) om
åtgärder för den manuella glasindustrin diskuterar vi de problem som är
förenade med att förmå företagen i branschen till ett mer utvecklat
exportsamarbete. Vi pekar på möjligheten att inom ramen för samhällsägda
4 Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 2020

Mot. 1980/81:2020

50

handelshus skapa en exportorganisation som är gemensam för företag från
olika branscher.

Vi menar att en verksamhet med sikte på att finna praktiska former för ett
arbete inom ramen för statliga handelshus bör startas. Vi föreslår därför att
en delegation tillsätts med uppgift att organisera en försöksverksamhet med
export genom ett statligt handelshus. Verksamheten bör vara koncentrerad
till några produktområden, avgränsade på ett sådant sätt att en effektiv
marknadsföring kan bedrivas. Olika lösningar beträffande försäljningens
organisation utomlands bör prövas. Likaså frågan om hur man skall söka
lämpliga produkter att arbeta med och hur avtalen med de tillverkande
företagen skall vara utformade.

Delegationen bör bestå av representanter för industri- och handelsdepartementen,
statens industriverk och Sveriges Exportråd. Vidare bör näringslivet
och fackliga intressen vara representerade. Vi föreslår att delegationen
för en försöksverksamhet under tre år anvisas 10 milj. kr.

12 Nordiskt industripolitiskt samarbete

Den Nordiska investeringsbanken, som inrättades 1976, har till uppgift att
medverka vid finansiering av investeringsprojekt av direkt eller indirekt
intresse för två eller flera nordiska länder. Banken kan ge lån och ställa upp
garantier till ett sammanlagt belopp av över 5 miljarder kronor.

De resultat som det industripolitiska samarbetet inom ramen för Nordiska
rådet och Nordiska ministerrådet därefter avkastat måste betecknas som
mycket begränsade.

Nu föreligger ett förslag om åtgärder för att främja det nordiska
samarbetet vid projektexport. Förslaget innebär möjlighet till lån och
garantier för investeringar i projekt utanför Norden när de är av gemensamt
nordiskt intresse. Dessutom föreslås att en nordisk projektexportfond
inrättas. Fonden skall kunna användas för att täcka en del av kostnaderna för
sådana förberedande undersökningar som ofta utgör inledningsfasen i ett
större exportprojekt. Ett svensk-norskt industriellt samarbetsavtal har
aviserats.

Det finns alltså exempel på gemensamma nordiska industripolitiska
satsningar. Ändå måste man konstatera att samarbetet ingalunda svarar mot
vad som vore motiverat med hänsyn till behovet av samordning och stimulans
av industrin i Norden.

I de skilda nordiska länderna finns en i många avseenden likartad syn på
vilken samhällsutveckling som är önskvärd och också på statens roll i
samhällsutvecklingen. Detta borde kunna utgöra en av utgångspunkterna för
ett gemensamt nordiskt industripolitiskt arbete.

En annan utgångspunkt skulle kunna vara det förhållandet att ett av
problemen i industripolitiken inom vart och ett av de nordiska länderna är
ländernas ringa storlek. Små länder har svårt att på egen hand bygga upp

Mot. 1980/81:2020

51

effektiva organisationer för stöd till den egna exporten. De har svårt att ta
vara på resultaten av forsknings- och utvecklingsinsatser. Den begränsade
hemmamarknaden innebär svårigheter inte bara för den importkonkurrerande
industrin utan också för exportindustrin, som ofta behöver en bas på
hemmamarknaden.

Dessa och andra skäl talar för gemensamma nordiska satsningar inom den
tekniska forskningen, för att bredda industrins hemmamarknad, för att
stödja exporten osv. Ett betydligt intensifierat industripolitiskt samarbete
med andra nordiska länder bör därför enligt vår mening eftersträvas.

Initiativ till samarbete i olika former kan dels tas inom ramen för
verksamheten inom Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet, dvs. i
sammanhang där samtliga nordiska länder är representerade. Många frågor,
och många typer av samarbete, lämpar sig emellertid bättre för behandling
på bilateral bas.

Tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete är ett av de områden som enligt
vår uppfattning bör kunna bli föremål för ett starkt utvidgat nordiskt
samarbete. Vi hänvisar till vad vi sagt i avsnitt 8.

I dag arbetar, inom ramen för Nordiska ministerrådets verksamhet,
Nordisk industrifond, som har till uppgift att bl. a. stimulera teknologiskt
samarbete mellan nordiska industriföretag. Det finns emellertid enligt vår
mening utrymme för ökade insatser, inte minst inom ramen för det bilaterala
samarbetet.

Ett annat område där ett samarbete skulle kunna betyda en väsentlig
stimulans av industrin är den offentliga upphandlingen. Den nära överensstämmelsen
mellan de nordiska länderna vad gäller dels kraven på den
offentliga sektorn, dels de problem som kräver lösning kan läggas till grund
för gemensamma satsingar på teknikupphandling. Vi skall inte här närmare
precisera vilka områden som bör kunna bli aktuella för ett samarbete. En rad
områden är tänkbara.

En närmare genomgång av bl. a. användarnas krav på produkter och
system, potentiella producenter i olika länder och en rad andra frågor som
avgör de praktiska möjligheterna att genomföra ett samarbete måste
emellertid göras. Först då en sådan genomgång gjorts kan man ha en
uppfattning om vilka områden som bör prioriteras i ett samarbete kring
teknikupphandling. Det torde vara lämpligt att i första hand söka sig fram
mot ett samarbete på bilateral bas, eftersom annars samordningsfrågorna
kan förutses bli alltför svårlösta.

Under de senaste åren har, delvis i anslutning till norska olje- och gasfynd
men också av andra skäl, möjligheter till industripolitiskt samarbete yppat sig
i en, jämfört med tidigare, utomordentligt stor utsträckning. Intresset utifrån
för industripolitiskt samarbete med Sverige har varit betydande. Likaså den
svenska industrins krav på statliga insatser för att underlätta olika former av
industrisamarbete mellan svenska och norska företag.

Den svenska regeringen har intagit en påfallande passiv hållning - en

Mot. 1980/81:2020

52

attityd som orsakat förvåning och lett till öppen kritik såväl från norsk sida
som från det svenska näringslivet. Det är enligt socialdemokratisk mening
tydligt att vi i Sverige bör förstärka resurserna för att delta i nordiskt
industripolitiskt samarbete. Det gäller dels resurserna för att ta statliga
initiativ till samarbete vid exempelvis forskning och utveckling eller offentlig
teknikupphandling, dels resurserna för att hålla en industripolitisk beredskap
för att stödja olika samarbetsinitiativ inom näringslivet. En väg skulle
kunna vara att regeringen utsåg en särskild sakkunnig eller statssekreterare
med ansvar för det nordiska industripolitiska samarbetet.

13 De mindre och medelstora företagen

Bakgrund

De mindre företagen svarar för en mycket betydande del av den svenska
ekonomins produktion och sysselsättning. Mer än en fjärdedel av det totala
antalet sysselsatta i Sverige arbetar i företag med mindre än 50 anställda.
Därav återfinns drygt hälften i företag inom tjänstesektorn, dvs. inom
handel, samfärdsel och annan serviceverksamhet. Industrin svarar för ca 20
procent av sysselsättningen inom småföretagssektorn och byggnadsverksamheten
för ungefär 12 procent, medan 15 procent faller på jordbruk,
skogsbruk och fiske.

Den näringsgrensmässiga fördelningen - med tyngdpunkten i tjänsteproduktion
- antyder att en stor del av småföretagens produktion går till privat
konsumtion. Detta intryck förstärks om man studerar de små industriföretagens
branschtillhörighet. På det hela taget är småföretagsandelen störst i de
branscher som producerar konsumtionsvaror.

Det totala antalet företag i Sverige med mindre än 50 anställda - eller utan
anställd personal - är mycket stort. Det rör sig i den här gruppen om
storleksordningen 400 000 företag.

På grund av det stora antalet företagsenheter kan en småföretagspolitik
endast i begränsad omfattning bedrivas i form av selektiva åtgärder - direkt
riktade till enskilda företag. Det grundläggande måste vara mer generellt
utformade insatser.

En helt central fråga för de mindre och medelstora företagen blir därför
utformningen av den allmänna ekonomiska politiken. Det går en klart
markerad skiljelinje mellan den borgerliga regeringens och socialdemokraternas
syn på hur de allvarliga problemen i ekonomin skall angripas. Skall vi
svälta oss ur krisen eller arbeta oss ur den? Det är den centrala politiska
stridsfrågan i dag, och svaret på den frågan kommer att avgöra villkoren och
möjligheterna att fortleva för många småföretag.

Vi har i avsnitt tre kortfattat redovisat de viktigaste av de socialdemokratiska
förslagen till åtgärder i syfte att omedelbart öka aktiviteten i ekonomin.
Förslagen gäller åtgärder för att stimulera bostadsbyggandet, energiinvesteringarna
och investeringarna på trafikområdet.

Mot. 1980/81:2020

53

För en stor del av de mindre företagen har investeringarna - och då främst
bostadsbyggandet - en direkt avgörande betydelse. Ett genomförande av de
socialdemokratiska förslagen skulle otvivelaktigt skapa möjligheter till
överlevnad för en rad företag, som med regeringens nuvarande politik
kommer att få läggas ned.

Skattefrågor

Ett annat område inom politiken, som har en stor betydelse för de mindre
och medelstora företagen, är skattepolitiken. Det gäller inte enbart de
skatteregler som direkt rör småföretagen. Också skattepolitikens inverkan
på löneutvecklingen spelar en viktig roll för att bestämma företagens
villkor.

Utan en rättvis skatte- och fördelningspolitik kan vi aldrig hålla en
löneutveckling som ligger inom ramen för det samhällsekonomiska utrymmet
och inte heller undvika kostsamma arbetskonflikter. Dessa frågor, är
självfallet av stort intresse för alla företag, stora som små. Ett område inom
skattepolitiken, som emellertid torde innebära särskilda problem för många
mindre företag, är det som rör skattefusket.

Fusket med skatter och avgifter är som bekant numera mycket omfattande
och förekommer i princip inom alla branscher och bland såväl anställda som
företagare. Härigenom undandras det allmänna varje år betydande inkomster.
Fusket innebär också allvarliga risker för en successiv urholkning av
rättvise- och moralbegreppen. Men det har även en annan effekt. Konkurrensen
mellan seriösa och icke seriösa företagare inom olika branscher
förrycks till fördel för de icke seriösa. Dessa kan ju hålla lägre priser på sina
varor och tjänster eftersom de i sin prissättning inte beaktar föreskrivna
skatter och avgifter. Det har t. o. m. på sina håll gått så långt att seriösa
företag har slagits ut av de icke seriösa. Vi socialdemokrater har uppmärksammat
detta problem och i en rad motioner föreslagit åtgärder som varit
ägnade att bidra till sundare konkurrensförhållanden.

I en partimotion under allmänna motionstiden i fjol föreslog vi i bl. a. detta
syfte en utredning av frågan om att införa näringsförbud som sanktion mot
ekonomisk brottslighet även i andra fall än vid konkursmissbruk. I samma
motion begärdes en undersökning av förutsättningarna för att införa
etableringskontroll i vissa branscher eller näringsgrenar där bl. a. skattebrottslighet
är utbredd. Motionen har ännu inte behandlats av riksdagen.

Vi går i en partimotion till innevarande riksmöte vidare på denna väg.

Stockholms kommun tillämpar numera i samarbete med lokala skattemyndigheten
och kronofogdemyndigheten en rutin i upphandlingsärenden som i
stora drag innebär att man endast köper varor och tjänster från näringsidkare
som fullgjort sina skyldigheter mot samhället i skatte- och avgiftshänseende.
I motionen föreslås att denna rutin görs obligatorisk för all offentlig
upphandling.

Mot. 1980/81:2020

54

Innehav av B-skattesedel ingår i många fall som ett led i ett systematiskt
skatte- och avgiftsfusk och utgör ofta en förutsättning för ett framgångsrikt
fusk. I motionen föreslås konkreta åtgärder för att komma till rätta med detta
missbruk, bl. a. en skärpning av de lokala skattemyndigheternas prövning av
framställningar om B-skattesedel.

Det fusk som förekommer i samband med redovisning och inbetalning av
källskatter och avgifter är delvis en följd av den på sina håll i det närmaste
obefintliga arbetsgivarkontrollen. I vår motion föreslås att länsstyrelsernas
uppbördsenheter och de lokala skattemyndigheternas arbetsgivargrupper
tillförs ytterligare resurser för att kunna skärpa den offensiva arbetsgivarkontrollen.
En sådan kontroll förutsätter ofta besök hos företag och
egenföretagare för granskning av olika handlingar.

Vid indrivning av skatte- och avgiftsskulder och i samband med konkurs på
grund av sådana skulder visar det sig ofta att gäldenären gjort sin egendom
oåtkomlig för myndigheterna. All egendom är skriven på hustru, barn eller
annan närstående. I allmänhet står myndigheterna i dessa situationer
maktlösa trots att det för alla är helt uppenbart att dispositionerna i fråga
vidtagits uteslutande i syfte att undandra staten skatter och avgifter.

Den egendom som på detta sätt gjorts oåtkomlig borde självfallet kunna
tas i anspråk för betalning av skatte- och avgiftsskulderna. I motionen
föreslås att denna fråga utreds med förtur. Även frågan om solidariskt
betalningsansvar mellan makar alternativt inom familjen för skatter och
avgifter bör tas upp i detta sammanhang.

I motionen föreslås vidare bl. a. en förlängning av preskriptionstiden för
uppbördsbrott samt att underlåtenhet att betala in arbetsgivaravgifter och
mervärdeskatt skall kriminaliseras.

Nu beskrivna och övriga åtgärder som föreslås i motionen skulle verksamt
bidra inte bara till en minskning av skatte- och avgiftsfusket m. m. utan även
till sundare konkurrensförhållanden för framför allt de seriösa småföretagarna.

Våra tidigare förslag i riksdagen

Våren 1979 redovisade vi från socialdemokratisk sida i en partimotion ett
brett åtgärdsprogram för de mindre och medelstora företagen som en
integrerad del av en offensiv industripolitik. Huvudlinjen i förslagen var att
stärka samhällets resurser för att i samarbete med företagsledningar och
anställda möta småföretagens praktiska problem och ta till vara deras
speciella utvecklingsmöjligheter.

På några punkter lyckades vi få majoritet för våra förslag i riksdagen. Det
gällde exempelvis förslagen om en förstärkning av de regionala utvecklingsfondernas
utlåningskapacitet med 300 milj. kr. och om att en försöksverksamhet
med särskilda utvecklingsbolag på länsnivå skulle startas. På flertalet
punkter gick emellertid den borgerliga majoriteten emot våra förslag vid

Mot. 1980/81:2020

55

riksdagsbehandlingen våren 1979. Detsamma gäller beträffande de förslag
till åtgärder för de mindre och medelstora företagen, som vi därefter lagt i
riksdagen.

Vi skall här fortsättningsvis ta upp några viktiga områden inom småföretagspolitiken.
Vi vill samtidigt understryka att för de mindre och medelstora
företagen väsentliga frågor diskuteras också i andra delar av denna motion.
Det gäller inte minst området teknisk utveckling, där exempelvis förslagen
beträffande offentlig teknikupphandling och stöd till uppfinnare kan vara av
direkt intresse för mindre och medelstora företag.

Produktutveckling

Ett område där de mindre och medelstora företagen har särskilt goda
förutsättningar är vid utvecklingen av nya produkter. De är avpassade för
produktion i liten skala, vilket är fördelaktigt under inkörningsskedet för en
ny produkt. De är ofta mer flexibla än större företag.

Samtidigt uppstår emellertid i mindre företag ofta problem i samband med
utvecklingen av nya produkter. Det tar ofta lång tid att utveckla och på
marknaden introducera nya produkter, vilket kan medföra finansiella
påfrestningar. Enligt industriverkets rapport är svårigheterna att få finansiellt
stöd i dag särskilt stora i de tidigare skedena av produktutvecklingsprocessen.
Andra problem kan hänga samman med de mindre företagens
brist på egna resurser för forskning, design eller utvärdering av en produkts
marknadsmässiga möjligheter. Det senare måste självfallet i utomordentligt
hög grad beaktas vid utveckling av nya produkter.

Det finns alltså ett behov av samhällsinsatser för att komma till rätta med
dessa olika slags problem i samband med produktutveckling inom mindre
företag. Enligt socialdemokratisk uppfattning bör det vara de regionala
utvecklingsfondernas uppgift att svara för en mer allmän service till företagen
i produktutvecklingsfrågor och att också genom en uppsökande verksamhet
initiera produktutveckling i företag. Fondernas insatser i varje enskilt företag
måste bli ganska begränsade. I ett nästa steg måste därför fondens uppgift bli
att hjälpa företaget att finna en lämplig konsult eller att förmedla kontakter
med andra samhällsorgan, exempelvis STU.

På socialdemokratiskt initiativ beslöt riksdagen våren 1979 att inrätta två
regionala utvecklingsbolag - ett i Jämtlands län, det andra i Västerbottens
län. Dessa utvecklingsbolag har nu kommit i gång med sitt arbete. Bolagen
har till uppgift att initiera och aktivt delta i hela utvecklingsprocessen av en
idé till färdig produkt. De kan sätta in betydande personella och finansiella
resurser i enskilda projekt.

Frågan om statligt stöd till företagsetablering och -utveckling i form av
samhällsägda, regionala utvecklings- och investmentbolag diskuteras i den
industripolitiska propositionen. Till grund för diskussionen ligger bl. a. en
rapport från statens industriverk: Regionala utvecklingsbolag - problem och
möjligheter.

Mot. 1980/81:2020

56

I propositionen framförs uppfattningen att ytterligare erfarenheter av de
befintliga bolagen bör vinnas innan frågan om att inrätta nya sådana bolag
bör tas upp till prövning. Samtidigt sägs att det inte kan uteslutas att det kan
bli motiverat att tillföra något eller några av de befintliga bolagen ytterligare
resurser.

Från socialdemokratisk sida delar vi principiellt regeringens uppfattning
att en mer allmän utbyggnad av systemet med regionala utvecklingsbolag bör
anstå till dess ytterligare erfarenheter vunnits av de nu existerande bolagens
verksamhet.

Vi finner det emellertid vara befogat med ett undantag från denna linje.
Ytterligare ett regionalt utvecklingsbolag bör enligt vår uppfattning inrättas.
Det gäller Värmlands län. Vårt förslag till inrättande av detta utvecklingsbolag
återfinns i en motion från allmänna motionstiden tidigare i år.

Bakgrunden till förslaget är följande. Den industriella utvecklingen i
Värmlands län har under de senaste åren inneburit mycket svåra problem.
Behovet av en förnyelse av industrin i länet är utomordentligt stort. Många
orter - särskilt i östra Värmland - domineras mer eller mindre helt av ett enda
företag. Tillkomsten av ett regionalt utvecklingsbolag kan självfallet inte mer
än till en mycket liten del motverka denna utveckling i länet som helhet. För
enskilda orter kan ändå ett sådant bolag initiera en utveckling som på sikt kan
få stor betydelse. Det är därför motiverat att ett regionalt utvecklingsbolag
inrättas för Värmlands län.

I den industripolitiska propositionen redovisas vissa förslag till förändringar
i det statliga stödet till produktutveckling i mindre och medelstora
företag.

När det gäller de regionala utvecklingsfondernas produktutvecklingslån
föreslås bl. a. ett borttagande av den riskpremie som låntagarna enligt de nu
gällande reglerna skall erlägga vid återbetalning av lånen.

Vi har från socialdemokratisk sida inget att invända mot detta och andra
förslag till förändringar i villkoren för produktutvecklingslånen. Vi finner det
också motiverat att göra den översyn av lån med villkorlig återbetalningsskyldighet,
som aviseras i propositionen.

Marknadsföring

Marknadsföringen är ett annat område där de mindre och medelstora
företagen med samhällets stöd kan uppnå förbättrade resultat. Även här är
det de regionala utvecklingsfondernas uppgift att genom en uppsökande
verksamhet intressera företagsledningar och anställda för en ökad satsning
på marknadsföring i de fall en sådan bedöms kunna bli framgångsrik.
Fonderna skall också erbjuda företagen viss service i marknadsföringsfrågor
och anvisa vilka andra former av samhällsstöd som finns att tillgå. Enligt
socialdemokratisk uppfattning måste fondernas personella resurser också på
detta område byggas ut.

Mot. 1980/81:2020

57

Företag utan tidigare erfarenhet av export drar sig ofta för att ta de risker
som är förenade med exportsatsningar. Många företag saknar också resurser
i form av exempelvis språkkunnande och kunskap om lagstiftning och
affärspraxis utomlands eller om lämpliga agenter.

Verksamheten med ”exportchef att hyra” har emellertid visat att man med
relativt måttliga insatser från samhällets sida kunnat på kort tid utveckla en
betydande exportförsäljning i företag utan tidigare exporterfarenhet. Detta
genom att tillföra företaget den kompetens som tidigare saknats. Vi finner
det angeläget att man också prövar former för exportstödet där de
samhälleliga insatserna går längre och också innefattar en del av risktagandet.

Vi föreslog från socialdemokratisk sida våren 1979 att en verksamhet för
stöd till exporten i form av samhällsägda handelshus skulle startas. Förslaget
ledde till att några regionala utvecklingsfonder fick resurser för att
genomföra en försöksverksamhet på området. Sålunda pågår för närvarande
en treårig försöksverksamhet i syfte att främja export från mindre företag
genom regionala exportsäljbolag vid de regionala utvecklingsfonderna i
Stockholms och Göteborgs och Bohus län. I Värmlands län bedrivs
verksamheten med hjälp av ett speciellt exportkonto i den regionala
utvecklingsfonden.

Det är enligt socialdemokratisk uppfattning utomordentligt angeläget att
även fortsättningsvis resurser tillförs denna försöksverksamhet, så att den
kan föras vidare. Den pågående försöksverksamheten kan, trots sin ytterst
begränsade omfattning, komma att ge värdefulla erfarenheter beträffande
möjligheterna att stimulera de mindre företagens export genom samhällsstöd
i form av ett direkt, praktiskt stöd i marknadsföringsarbetet utomlands. Vi
återkommer senare till frågan om anslag till de regionala utvecklingsfonderna
för detta ändamål.

Underleverantörsproblemen

Underleverantörsproblem har av socialdemokraterna vid flera tillfällen
under de senaste åren aktualiserats i riksdagen.

Många av de mindre och medelstora företagen arbetar som underleverantörer
till stora företag. Situationen i underleverantörsföretagen präglas
ofta starkt av det förhållandet att hela eller stora delar av produktionen
avsätts till ett fåtal köpare. Det skapar ett beroende, som kan medföra stora
problem.

Ett sådant är underleverantörsföretagens känslighet för konjunktursvängningar.
Det förekommer ofta att större företag vid konjunkturtoppar i stället
för att öka sin egen kapacitet lägger ut beställningar på underleverantörer.
Då konjunkturen försvagas och det större företaget åter genom egen
tillverkning kan klara sina leveranser faller dessa beställningar bort. Om de
svarat mot en väsentlig del av underleverantörsföretagets produktion blir

Mot. 1980/81:2020

58

bortfallet naturligtvis där mycket kännbart.

Ett annat problem är att underleverantören på grund av sin beroendeställning
gentemot enskilda köpare kan komma att pressas till orimligt hårda
avtalsvillkor. Många underleverantörer tvingas acceptera långa dröjsmål
med betalningarna från köparföretagen och lånar därmed i praktiken ut
pengar till dessa företag.

Det pågår i dag en verksamhet, bl. a. inom Exportrådet och de regionala
utvecklingsfonderna, riktad särskilt till underleverantörsföretagen. Det
gäller i första hand förmedling av underleveranser, men också viss
utbildnings- och rådgivningsverksamhet förekommer. Denna verksamhet är
emellertid helt otillräcklig för att på ett mer avgörande sätt förändra
underleverantörsföretagens villkor. Vi har därför krävt en översyn av
möjligheterna att förbättra underleverantörernas situation.

En viktig uppgift måste därvid vara att utarbeta förslag till åtgärder för att
stärka underleverantörernas ställning gentemot enskilda köpare. Det kan
ske dels genom åtgärder för att bredda kundkretsen eller ta upp tillverkning
av egna produkter, dels genom regler beträffande exempelvis de ekonomiska
villkoren eller långsiktigheten i leveransavtalen. Man bör undersöka om det
är möjligt att införa särskilda regler beträffande de fall då ett enda företag
genom sina beställningar engagerar stora delar av ett underleverantörsföretags
kapacitet. Dessa regler skulle exempelvis kunna innebära en skyldighet
att varsla underleverantörsföretag i samband med att ett köparföretag vid
produktionsförändringar har s. k. primär förhandlingsskyldighet enligt MBL
gentemot de egna anställda.

En annan viktig uppgift är att underlätta underleverantörernas finansieringssituation.
Vi krävde våren 1979 att förutsättningar för en factoringverksamhet
i anslutning till de regionala utvecklingsfonderna skulle undersökas.
En funktion inom eller ett organ knutet till fonderna skulle därvid få
uppgiften att överta det levererande företagets fakturor och sedan handha
inkasseringen av utestående fordringar. Det skulle innebära att företagens
behov av rörelsekapital skulle minska.

Riksdagens borgerliga majoritet har motsatt sig våra förslag. Det gäller
såväl förslagen till en mer allmän översyn av möjligheterna att stärka
underleverantörernas situation som de mer preciserade förslagen till
utformning av samhällets insatser.

Nu aviseras ändå i den industripolitiska propositionen ett åtgärdsprogram
för att stärka underleverantörernas ställning. En informell arbetsgrupp har
bildats för att utarbeta förslag.

Från socialdemokratisk sida hälsar vi självfallet med tillfredsställelse det
förhållandet att underleverantörernas problem nu blir föremål för en
översyn. Vi vill samtidigt understryka det väsentliga i att de problem som här
tagits upp - underleverantörernas beroende av köparföretag och deras ibland
speciella finansiella problem - faktiskt tas upp i den kommande översynen
och att de socialdemokratiska förslagen prövas. Vi föreslår därför att
riksdagen gör ett uttalande av den innebörden.

Mot. 1980/81:2020

59

Andra insatser för de mindre och medelstora företagen

Det finns många andra områden än de tidigare berörda, där de mindre och
medelstora företagen möter speciella problem. Det gäller exmpelvis
beträffande kapitalförsörjningen, främst därför att de mindre företagen inte
har tillgång till aktie- och obligationsmarknaderna.

Som tidigare påpekats beslutade riksdagen våren 1979 efter ett socialdemokratiskt
initiativ om en förstärkning av de regionala utvecklingsfondernas
utlåningskapacitet genom införande av en statlig kreditgaranti på 300 milj.
kr.

I den industripolitiska propositionen föreslås nu att utvecklingsfonderna i
fortsättningen skall kunna bevilja garanti inte bara för rena krediter utan
också för bankgaranti. Vi har från socialdemokratisk sida inga invändningar
mot att en sådan förändring genomförs. Inte heller motsätter vi oss att
fonderna ges möjlighet att i särskilda fall lämna s. k. förslagslån - något som
också Investeringsbanken, enligt propositionen, avser att fortsättningsvis
erbjuda de mindre företagen.

Vid sidan av kapitalförsörjningsfrågorna har samhället som en viktig
uppgift i stödet till de mindre och medelstora företagen att erbjuda olika
former av praktisk service i anslutning till företagens löpande verksamhet.
De mindre företagen kan av naturliga skäl inte bygga upp specialistkompetens
på alla områden. Vi har tidigare pekat på de svårigheter detta kan föra
med sig i situationer då företagen vill utveckla nya produkter eller ge sig ut på
exportmarknaden. Samma typ av problem kan emellertid gälla i många
andra fall, exempelvis i samband med kalkylering, finansiell planering eller
investeringsplanering.

Delvis kan naturligtvis bristerna avhjälpas genom olika utbildningsinsatser
för företagsledare och anställda, men ofta blir det nödvändigt att tillfälligt
komplettera med kunnanade utifrån. Det kan ske genom att konsulter
anlitas, varvid de regionala utvecklingsfonderna kan uppträda som förmedlare.
Fonderna har emellertid också en viktig uppgift när det gäller att genom
egen rådgivningsverksamhet stödja företagen.

Det är också viktigt att notera att företagsservicen ökar möjligheterna att
mellan samhällsorgan och företag föra en dialog med sikt på förbättrad
samverkan företag emellan. Att åstadkomma en sådan är en viktig uppgift
för de regionala utvecklingsfonderna. En ökad företagssamverkan måste i
allmänhet växa fram stegvis och med utgångspunkt i aktiviteter där de
enskilda företagen inte känner sin integritet hotad. Det är en viktig uppgift
för de regionala utvecklingsfonderna att bidra till att samverkan mellan
mindre företag på detta sätt utvecklas.

Vi har här pekat på en rad områden där de regionala utvecklingsfondernas
insatser i form av service till de mindre och medelstora företagen bör
förstärkas. Också från industriministerns sida uttalas önskemål om livlig
aktivitet från fondernas sida på en rad områden. I budgetpropositionen

Mot. 1980/81:2020

60

framhålls bl. a. angelägenheten av att de regionala utvecklingsfonderna
bistår de mindre mekaniska verkstadsföretagen med att föra in datateknik
och elektronik i sina produkter. Samtidigt får fonderna i uppdrag att - inom
ramen för anvisade medel - delta i den utvidgade försöksverksamhet med
löntagarägda företag, som nu föreslås.

Vi har tidigare pekat på angelägenheten av att den pågående försöksverksamheten
med regionala exportsäljbolag kan föras vidare. Vi har också
understrukit betydelsen av att de mindre företagen kan få fondernas stöd vid
hanteringen av en rad praktiska problem inom i första hand områdena
produktutveckling och marknadsföring. Enligt vår uppfattning är det inte
meningsfullt att på det sätt som regeringen nu gör ställa ökade anspråk på
verksamheten vid de regionala utvecklingsfonderna utan att anvisa i
motsvarande mån ökade ekonomiska resurser för verksamheten.

Vi föreslår att till de regionala utvecklingsfonderna anvisas ett bidrag på 20
milj. kr. utöver vad regeringen i budgetpropositionen anvisat.

Stora problem uppstår i vissa fall i mindre företag i samband med
överlåtelser och generationsskiften. Ägaren är ofta samtidigt företagsledare
och kanske dessutom den ende som har överblick över företaget eller den
som ensam svarar för exempelvis försäljning eller produktionsledning. Det
är uppenbart att företaget i sådana fall kan råka i en allvarlig situation då
ägaren/företagsledaren drar sig tillbaka.

En överlåtelse eller ett generationsskifte innebär emellertid ofta ekonomiska
påfrestningar för företaget. Företagsskatteberedningen, som tillsattes
av en socialdemokratisk regering, hade i uppdrag att se över just de
likviditetsproblem, som bl. a. arvsbeskattningen innebar för familjeföretagen.
1977 lade den dåvarande regeringen fram förslag om lättnader i arvsoch
gåvobeskattningen. Från socialdemokratisk sida ställde vi oss bakom
dessa förslag.

Betydelsen av livskraftiga företag kan inte ifrågasättas, och det är ett
samhällsintresse att undvika att företag finansiellt urholkas exempelvis vid
överlåtelser. Det vore emellertid samtidigt orimligt att bortse från fördelningsfrågorna.

Vi menar därför från socialdemokratiskt håll att det är motiverat att utreda
möjligheterna att underlätta företagsöverlåtelser och generationsskiften i
företag genom åtgärder som inte får fördelningspolitiskt oacceptabla
konsekvenser. Denna fråga bör tas upp i beredningsarbetet inför den
aviserade småföretagspropositionen. Detta bör ges regeringen till känna.

14. Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs
att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs
om överläggningar mellan staten och näringslivet,

Mot. 1980/81:2020

61

2. uttalar att en nedrustning av statens industriverk inte skall
ske,

3. sorn sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs
om ökade prospekteringsinsatser i Mellansverige,

4. till Statens gruvegendom: Prospektering och brytvärdighetsundersökningar
(industridepartementet) för budgetåret 1981/82
anvisar ett jämfört med regeringens förslag med 10 000 000 kr.
förhöjt reservationsanslag av 82 077 000 kr.,

5. begär att regeringen i den kommande mineralpolitiska propositionen
återkommer med förslag till förändringar i den
mineralpolitiska verksorganisationen,

6. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs
om syftet med förändringarna av den mineralpolitiska verksorganisationen,

7. till Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och
utveckling (industridepartementet) för budgetåret 1981/82
anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 20 000 000
kr. förhöjt reservationsanslag att utnyttjas i enlighet med vad i
motionen anförs,

8. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs
om s. k. nationella storprojekt,

9. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs
om det treåriga programmet för STU:s stöd till teknisk
forskning och utveckling,

10. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs
om nordiskt samarbete i fråga om teknisk forskning och
utveckling,

11. begär att regeringen utarbetar förslag till en utvidgning av
stipendieverksamheten till uppfinnare i enlighet med de
riktlinjer som anges i motionen,

12. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs
beträffande teknikupphandling på sjukvårdsområdet,

13. till Teknikupphandling på sjukvårdsområdet (industridepartementet)
för budgetåret 1981/82 anvisar ett reservationsanslag
av 15 000 000 kr.,

14. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs
om angelägenheten av att bibehålla en svensk kompetens inom
området datateknik i hälsovården,

15. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs
om projektfinansiering i de tre nya utvecklingsbolagen,

16. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs
om organisationen av verksamheten vid de tre nya utvecklingsbolagen,

Mot. 1980/81:2020

62

17. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs
om en försöksverksamhet med statligt stöd vid upphandling av
ny teknik inom industrin,

18. till Delegationen för teknikupphandling inom industrin (industridepartementet)
för budgetåret 1981/82 anvisar ett reservationsanslag
av 20 000 000 kr.,

19. hos regeringen begär att frågor som rör teknikupphandling
utreds,

20. av regeringen begär förslag om inrättande av en struktur- och
utvecklingsfond i enlighet med de riktlinjer som anförs i
motionen,

21. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs
om förändringar i reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning,

22. begär att regeringen omedelbart utarbetar ett investerings- och
utvecklingsprogram för de statliga företagen,

23. som sin mening ger regeringen till känna vid i motionen anförs
om åtgärder för ökat utnyttjande av de statliga verkstäderna,

24. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs
om försöksverksamhet med statliga handelshus,

25. till Delegationen för statliga handelshus (industridepartementet)
för budgetåret 1981/82 anvisar ett reservationsanslag av
10 000 000 kr.,

26. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs
om behovet av förstärkta resurser för arbete med nordiskt
industripolitiskt samarbete,

27. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs
beträffande översynen av underleverantörernas problem,

28. till Bidrag till regionala utvecklingsfonder (industridepartementet)
för budgetåret 1981/82 anvisar ett i förhållande till
regeringens förslag med 20 000 000 kr. förhöjt reservationsanslag,

Mot. 1980/81:2020

63

29. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs
om underlättande av företagsöverlåtelser och generationsskiften
i familjeföretag.

Stockholm den 18 mars 1981
OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s) MAJ-LIS LANDBERG (s)

INGVAR CARLSSON (s) ESSEN LINDAHL (s)

HANS GUSTAFSSON (s)

LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)

PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)

OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)
VALTER KRISTENSON (s)

GOTAB Stockholm 1981