Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1980/81:2001

Motion

1980/81:2001

av Stig Alemyr m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:97 om skolforskning och
personalutveckling

Inledning

Den pågående utvecklingen på skolans område bl. a. i form av en
omfattande decentralisering av uppgifter och ansvar till kommuner och
enskilda skolor innebär konsekvenser också för den statliga skoladministrationen.
Denna fastställdes i sin nuvarande utformning i ett utbyggnads- och
förändringsskede då behovet av centrala regler och anvisningar var
nödvändiga instrument för att genomföra det önskade reformprogrammet.
Till bilden hör även kommunreformen, som inneburit att en stor del av
landets kommuner fått sådan storlek att det är möjligt för dessa att påta sig ett
större ansvar för skolans fortsatta reformering än vad som tidigare varit
möjligt. Dessa nya förutsättningar är grunden för de förslag om en ändrad
statlig skoladministration samt om skolforskning och personalutveckling som
förs fram i föreliggande propositioner. Vi delar föredragandens mening att
propositionen om den statliga skoladministrationen är att se som en
konsekvensproposition.

Den statliga skoladministrationen har utretts i olika sammanhang under
det senaste decenniet. Länsskolnämndsutredningens betänkande (SOU
1973:48) Skolans regionala ledning överlämnades till utredningen om skolan,
staten och kommunerna, vars betänkande (SOU 1978:65) ”Skolan. En
ändrad ansvarsfördelning” innehöll synpunkter och förslag rörande den
kommunala och statliga skoladministrationen. Denna utredning följdes av
skoladministrativa kommittén, vars betänkande (SOU 1980:5) Förenklad
skoladministration ligger till grund för den nu presenterade propositionen
om den statliga skoladministrationen.

Propositionen följer i stort kommitténs förslag och därav föranledda
remissyttranden. Genom att överföra administrativa uppgifter till regional
och lokal nivå bör det vara möjligt att frigöra resurser på central nivå för
långsiktig planering och utvärdering av skolarbetet samtidigt som den
centrala administrationen begränsas. Vi ställer oss bakom en sådan
utveckling.

Likvärdig utbildningsstandard

Samtidigt vill vi understryka betydelsen av den centrala skoladministrationens
roll i fråga om att uppnå en likvärdig utbildningsstandard över hela

1 Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 2001

Mot. 1980/81:2001

landet. Olika undersökningar visar på betydande skillnader i utbildningsstandard
inom och mellan olika kommuner. Det tillhör den statliga
skoladministrationens viktigaste uppgifter att skapa bättre förutsättningar
för att ute på fältet uppnå målet om likvärdig utbildningsstandard. De
förändringar av skoladministrationen på central och regional nivå som
angavs av utredningen om skolan, staten och kommunerna samt skoladministrativa
kommittén hade detta som utgångspunkt. Organisationsförändringarna
skulle således vidtas med syftet att bättre uppnå en likvärdig
utbildningsstandard. Vi förutsätter att detta mål kommer till klart uttryck i de
instruktioner för skolöverstyrelsen resp. länsskolnämnderna som kommer
att utformas på grundval av föreliggande proposition och riksdagsbeslut.

Den statliga skoladministrationens organisation

Olika synpunkter kan läggas på hur den statliga skoladministrationen bör
vara organiserad. Till detta hör frågan om avvägningen mellan behovet av
statlig centralstyrning och decentralisering av beslutsfunktioner till den
statliga regionala nivån resp. kommunerna. Den utveckling som anges i
propositionen har vi i det föregående ställt oss bakom.

Vi vill emellertid peka på några drag i förslagen som bör uppmärksammas i
det fortsatta arbetet med detaljutformningen av organisationen.

Den organisationsform som regeringen valt för skolöverstyrelsen innebär
att en klarare hierarkisk struktur än f. n. kommer till uttryck. Vi beklagar att
så är fallet, särskilt som föredraganden i propositionen säger sig vilja
decentralisera beslutsfunktioner i den statliga skoladministrationen. Inom
skolöverstyrelsen är det i stället tvärtom. Om förslaget om en enbart politiskt
sammansatt styrelse genomförs, vilket socialdemokraterna i en särskild
partimotion motsätter sig, kan det innebära en ny typ av styrning av verkets
arbete genom styrelsen. Antalet chefstjänstemän över byråchefsnivå bibehålls
oförändrat - sex till sju stycken beroende på vilken ställning
chefsbefattningen på planeringssekretariatet är tänkt att få - samtidigt som
antalet byråer reduceras från 17 till 8.

Sammantaget ger detta en bild av en topptung organisation, vilket delvis
strider mot uttalanden i propositionen om hur beslutsfunktionerna i den
statliga skolorganisationen bör fullgöras. Detta kan till viss del komma att
motverkas genom att verket genom de nya pedagogiska tjänsterna får en
beslutskompetens på lägre nivå än f. n. Samtidigt vill vi peka på att flera av
föredragandens formuleringar är så oprecisa att det är svårt att få en klar bild
av hur olika uppgifter skall fullgöras. Så t. ex. vill vi peka på planeringssekretariatets
uppgifter. Dessa är så vagt formulerade att det där endast lämnas
utrymme för frågor som är gemensamma för skolan och vuxenutbildningen.
Uppgifterna kommer då att få en så allmän karaktär att frågan uppstår om
detta verkligen kan vara huvudsyftet med inrättandet av ett planeringssekretariat.

Mot. 1980/81:2001

Antalet byråer anges i propositionen till högst åtta. Det framgår inte hur
dessa byråer skall fördelas mellan de tänkta fyra avdelningarna. Eftersom
avdelningens för vuxenutbildning uppgifter är så olikartade till sin karaktär
får det antas att avdelningen skall behålla sina nuvarande tre byråer. Att
avdelningen för gymnasieskolan innehåller minst två byråer torde vara
nödvändigt. Avdelningarna för grundskolan resp. administration skall
således dela på återstoden, dvs. tre byråer. Med hänsyn till de betydande
uppgifter som ligger på dessa avdelningar kan det ifrågasättas om antalet
byråer är tillräckligt.

Vi vill i detta sammanhang också peka på betydelsen av att för resp.
skolform övergripande frågor, t. ex. handikapp-, invandrar-, jämställdhetsoch
elevvårdsfrågor, inte kommer bort i den nya organisationen. Dessa
områden behöver en förstärkt bevakning, inte minst med hänsyn till det stora
behov av förbättringar som där finns. Betydande uppmärksamhet måste
ägnas åt hur man i den nya organisationen på bästa möjliga sätt och med
hänsyn till behoven av speciell kompetens skall integrera dessa uppgifter i
avdelningarnas reguljära arbete.

Beträffande gymnasieavdelningens byråuppdelning vill vi för vår del
framhålla vikten av största möjliga integration mellan yrkesutbildande resp.
studieförberedande studievägar. En annorlunda uppdelning skulle innebära
att man i organisationen bygger in hinder mot en integration som bl. a.
kommit till uttryck i direktiven för gymnasieutredningen. I den nya
organisationen bör även en beredskap finnas att anpassa denna till en ev.
förändrad gymnasieskola.

Vi vill också tillägga att utvecklingen får visa på behovet av närmare
samverkan mellan byrån för den kommunala vuxenutbildningen och
gymnasieskolbyråerna resp. grundskoleavdelningen. I takt med att bättre
förutsättningar skapas för ett närmare samarbete på fältet mellan å ena sidan
den kommunala vuxenutbildningen och å andra sidan ungdomsskolan, kan
det finnas skäl att också administrativt föra samman hithörande uppgifter.

Mot denna bakgrund anser vi det angeläget att framhålla behovet av en
successiv anpassning av administrationen till pågående skolutveckling och
förändrade behov. Det finns sålunda skäl att inte betrakta den föreslagna
organisationen som permanent utan som möjlig att i vissa delar fortlöpande
justera.

Utvärdering

Med hänsyn till vad vi anfört om den centrala skoladministrationens
närmare organisation samt behovet att successivt finna den lämpligaste
avvägningen mellan dels centrala, regionala och lokala insatser, dels insatser
av politisk resp. administrativ karaktär är det angeläget att den nya
utformningen av skoladministrationen både på statlig och kommunal nivå

1* Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 2001

Mot. 1980/81:2001

blir föremål för en kontinuerlig utvärdering i takt med att den nya
organisationen genomförs. Det finns i inledningsskedet av denna process
goda möjligheter att jämföra den nuvarande och den nya organisationen och
därmed få underlag för eventuella korrigeringar av organisationen, om
utvecklingen skulle visa att den förändrade skoladministrationen är mindre
lämpad utifrån de mål som uppställts.

Vad som här anförts om utvärdering av den nya skoladministrationen bör
av riksdagen ges regeringen till känna.

Personalrekryteringen till länsskolnämnderna

Beträffande länsskolnämndernas förändrade uppbyggnad viker regeringen
undan från ett av de väsentligaste ställningstaganden som måste göras för
att länsskolnämnderna skall kunna fungera på det sätt som anges i
propositionen och som vi ställer oss bakom. Det gäller ett ställningstagande
till vilka krav på kompetens som det finns anledning att ställa på den personal
som skall bedriva den fältinriktade verksamhet med stark inriktning på
pedagogiska frågeställningar och med skolans utveckling i fokus som är en
viktig del i regeringsförslaget. Föredraganden anser det inte befogat att ställa
några bestämda krav på kompetens hos denna viktiga grupp befattningshavare.
Vi är av en annan uppfattning. De erfarenheter som vunnits under de
dryga två decennier som de nuvarande länsskolnämnderna existerat har visat
på de många svårigheter som är förknippade med arbetet på att få denna
instans att fungera som stöd och stimulans för skolans utveckling. I en
rapport från ett symposium om länsskolnämndstjänstemännens roll som
inspiratörer i skolan lämnas rader av vittnesmål om hur olika nämnderna
lyckas när det gäller att leva upp till de krav som samhället ställer på
dem.

När nu regeringen valt att göra en rejäl satsning på denna instans, hade det
varit önskvärt med en analys av varför denna stora olikhet mellan nämnderna
uppstått vad gäller insatser för att stimulera skolutvecklingen. Vid en analys
av varför länsskolnämnderna har svårt att uppfylla kravet på att vara en god
inspirationskälla för utveckling av skolverksamheten stöter man genast på
problemet med tjänstemännens kompetens. F. n. innehas många av skolinspektörsbefattningarna
av personer som valts ut framför allt på grund av sin
administrativa skicklighet.

Enligt vår mening finns det därför skäl att i samband med behandlingen av
de nämnda förändringarna av länsskolnämnderna också ta upp frågan om
vilken kompetens för pedagogiska arbetsuppgifter som bör eftersträvas hos
skolinspektörer och kvalificerade handläggare. Eftersom dessa tjänstemän
kommer att ha till huvuduppgift att arbeta med utveckling av skolverksamheten
inom det län där de är verksamma, bör sökande till dessa tjänster ha väl
dokumenterade kunskaper om hur utvecklingsarbete kan sättas i gång och
hållas vid liv samt därtill ha egen erfarenhet av att leda utvecklingsarbete.

Mot. 1980/81:2001

Eftersom det i samband med utvecklingsarbete på skolområdet nästan alltid
ingår utvärderande moment, bör dessa befattningshavare också ha kunskaper
om utvärderingsarbete samt egen erfarenhet av att utvärdera verksamheten
inom en organisation. Att åstadkomma utveckling av skolverksamhet
förutsätter lagarbete såväl i den kommun eller skola som nämndtjänstemännen
försöker stödja som mellan nämndens tjänstemän. Ett tredje kompetenskrav
knyts därför till lagarbetet. Den som skall tjänstgöra vid länsskolnämnd
i de befattningar som här diskuteras bör därför ha kunskaper om
lagarbete och om de förutsättningar som är nödvändiga för att ett sådant
arbete skall kunna fungera samt dessutom ha egen förmåga att arbeta i ett
arbetslag utan hierarkiska skillnader mellan lagmedlemmarna. Tjänsteinnehavarna
bör också ha kvalificerad kunskap om och erfarenhet av olika
utbildningsformer.

Vid tillsättning av de tjänster som här diskuteras bör man också se till
helheten i det arbetslag som nämndtjänstemännen tillsammans utgör och vid
urvalet av nya befattningshavare beakta sådana kvaliteter hos dessa vilka
bidrar till att ge arbetslaget en vid kompetens. Detta kan innebära att man i
ett och samma arbetslag försöker föra samman tjänstemän med olika
utbildningsbakgrund och erfarenhet av olika områden inom utbildningssektorn.
I dag rekryteras tjänstemännen till länsskolnämnderna i hög grad från
grundskolan och gymnasieskolan. I framtiden bör man stimulera människor
att söka sig till de här diskuterade befattningarna också från andra delar av
utbildningssektorn, såsom olika slags vuxenutbildning, högskolan, företagens
utbildningsverksamhet samt annan utbildning och forskning som berör
barn och ungdom.

I likhet med vad vi anfört beträffande skolöverstyrelsen bör på nämnderna
eftersträvas att erfarenheter från övergripande frågor, t. ex. handikapp-,
invandrar-, jämställdhets- och elev vårdsfrågor, garanteras genom den
rådande personalsammansättningen.

Regeringen föreslår också att det på länsskolnämnderna skall finnas
avdelnings- eller byrådirektörer och handläggare på mellannivå för främst
planeringsuppgifter och administrativa uppgifter. De krav på kompetens
som bör ställas på denna typ av personal, såväl befintliga som nytillkommande,
bör framför allt avse kunskap om och erfarenhet av administration,
ekonomi och planering m. m.

Vad som här anförts om grunder för tillsättning av tjänster vid
länsskolnämnderna bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Förordnandetider för personal med pedagogiska uppgifter

Föredraganden anger i propositionen om den statliga skoladministrationen
att skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna genom rörliga resurser
skall tillförsäkras skilda specialistkunskaper (s. 84). Dessa bör enligt

Mot. 1980/81:2001

propositionen endast undantagsvis utnyttjas för anställning av personal för
längre tid än sex månader.

För många av de utvecklingsuppgifter som behöver beredas inom
skolöverstyrelsen och länsskolnämndema torde inte sex månaders anställning
vara tillräcklig. En så kort anställningstid kommer inte att medge det
kvalificerade arbete som erfordras. Föreslagna begränsning av anställningen
har sannolikt angivits mot bakgrund av reglerna om anställningsskydd. Det
finns emellertid inga hinder för att anställa en person under längre tid med
tidsbegränsat förordnande, om uppgifterna preciserats på förhand.

Det finns således enligt vår mening inte något skäl att fastslå en tidsgräns av
detta slag. Uppgifternas karaktär och skolans behov måste få vara avgörande
för vilken tidsinsats som är nödvändig. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen
och nämnderna att själva ansvara för detta inom ramen för ett allmänt
uttalande om att utnyttja tilldelade resurser flexibelt och med hänsyn till de
behov som föreligger.

Vad som här anförts om anställningstiden för personal med pedagogiska
uppgifter inom den statliga skoladministrationen som bekostas genom den
särskilda resursen för expertis bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

Tjänster för pedagogiska uppgifter vid skolöverstyrelsen

Skolöverstyrelsen kommer i framtiden att förfoga över resurser för
pedagogiska uppgifter dels genom fast anställd personal, dels genom rörliga
medel. Samtidigt avvecklas nuvarande system med visstidsförordnade
skolkonsulenter vid skolöverstyrelsen.

Inom ramen för den nuvarande skolkonsulentorganisationen har skolöverstyrelsen
tillförsäkrats sakkunskap inom en lång rad olika sakområden. I
vilken utsträckning behovet av breda pedagogiska kunskaper och erfarenheter
garanteras inom ramen för det antal fasta tjänster som föredraganden
anger framgår inte av hennes förslag. Det kommer först att klargöras i
samband med detaljutformningen av den nya organisationen.

Vi vill i detta sammanhang särskilt peka på det stora behovet av
sakkunskap och expertis på det specialpedagogiska området. Det finns
starka skäl att inom skolöverstyrelsens nya organisation garantera att sådan
sakkunskap även fortsättningsvis kommer att finnas kvar. Vi vill här särskilt
framhålla de konsulenter som f. n. finns för hörselskadade, synskadade och
rörelsehindrade elever samt för särskolan och för grundskolans specialundervisning
inom sektionen för specialundervisning.

Vi tolkar föredragandens skrivning om att det inom skolöverstyrelsen i
framtiden bör finnas fasta tjänster för övergripande pedagogiska arbetsuppgifter
så att det skall vara möjligt att bibehålla den sakkunskap som f. n. finns
inom verket i form av nuvarande skolkonsulenttjänster på detta område.

Vad vi här anfört om sakkunskap för uppgifter på specialundervisningens

Mot. 1980/81:2001

område inom skolöverstyrelsen bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

Betyg i lärarutbildningen

I propositionen föreslår föredraganden att graderade betyg i ämnesteori i
lärarutbildningen skall finnas kvar, medan betyg i lärarskicklighet avskaffas
helt. Anledningen till att frågan om betyg i lärarutbildningen behandlas i
propositionen är sambandet mellan betyg i lärarutbildningen och nuvarande
meritvärderingssystem vid tillsättning av lärartjänster.

Inledningsvis vill vi framhålla det olyckliga i att betygen i lärarutbildningen
på detta sätt rycks ut ur sitt sammanhang, dvs. lärarutbildningens organisation
och innehåll. Det har ingått i lärarutbildningsutredningens uppdrag att
behandla betygsfrågorna utifrån de krav och behov som finns i utbildningen.
Utredningen kom då fram till att graderade betyg inte borde finnas. Samma
uppfattning har sedan länge kommit till uttryck hos många lärarutbildade och
lärarkandidater. Förslaget att avskaffa de graderade betygen mötte en bred
uppslutning i remissomgången.

I likhet med lärarutbildningsutredningen och remissopinionen anser vi att
det vore positivt för lärarutbildningen att de graderade betygen avvecklas.
Gränsen godkänd-icke godkänd måste enligt vår mening under alla
förhållanden finnas kvar.

Vi kan därför inte tillstyrka regeringens förslag att helt avskaffa betyget i
lärarskicklighet, således även gränsen godkänd-icke godkänd. I debatten om
betygen har knappast någon hävdat att t. o. m. denna gräns skulle tas bort. I
stället har det varit fråga om att avveckla de graderade betygen. I
utbildningen måste man kunna ge uttryck för en studerandes olämplighet,
även om detta normalt inte bör inträffa, eftersom sådana studerande under
utbildningens gång skall avrådas från att genomföra utbildningen. Vi anser
således att betygen godkänd resp. icke godkänd i lärarskicklighet skall finnas
kvar. Propositionens förslag i denna del bör därför avslås av riksdagen.

Arbetet på att skapa ett meritvärderingssystem utan att väga in graderade
betyg i lärarutbildningen har mött stora svårigheter, när man vill att
tillsättningen skall ske på grundval av framräknade meritpoäng. Vi beklagar
att frågan om meritvärdering utan graderade betyg vid tillsättning av
lärartjänst inte lösts i regeringens arbete. Förslag härom har lagts fram av
t. ex. lärarförbundet och facklärarförbundet. I dessa förslag får tjänstetiden
en avgörande betydelse vid urvalet av sökande, och enligt vår mening ges inte
tillräckligt utrymme för att också väga in skickligheten hos olika sökande.
Det finns mot denna bakgrund starka skäl att ytterligare utreda frågan om ett
meritvärderingssystem som vid sidan av tjänstetidsfaktorn också beaktar den
sökandes skicklighet utan att behöva väga in graderade betyg i ämnesteori i
grundutbildningen.

I ett sådant utredningsarbete måste också sambandet mellan graderade

Mot. 1980/81:2001

betyg i lärarutbildningen och högskolan i övrigt behandlas. Dessutom är det
under ämnesutbildningen inte alltid klarlagt vilka som skall bli lärare eller
inte. För dem som inte skall bli lärare kan graderade betyg behövas. I
avvaktan på fortsatt utredning bör regeringens förslag om betyg i ämnesteori
accepteras. Vi förutsätter dock att åtgärder för att minska betygens negativa
inverkan i lärarutbildningen blir föremål för föredragandens överväganden i
den aviserade lärarutbildningspropositionen senare i vår.

Vad som här anförts om fortsatt utredningsarbete om graderade betyg i
lärarutbildningen och meritvärderingssystemet bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Inför den revision av meritvärderingssystemet som skolöverstyrelsen har
att utföra på grundval av föreliggande förslag vill vi anföra följande.

Vi förutsätter att genomgångna studier efter grundutbildningen skall
utgöra meriter som på ett starkare sätt än f. n. kommer till uttryck i
meritvärderingssystemet. F. n. tillgodoräknas främst högskolestudier.
Genom det system för fortbildning och vidareutbildning som föredraganden
skisserar i propositionen om skolforskning och skolutveckling sätts studierna
in i en bedömning av det personalutbildningsbehov som finns lokalt.
Studierna relateras således till skolans behov. Det finns då enligt vår mening
skäl att i högre grad än f. n. räkna fortbildning och vidareutbildning som
merit vid tillsättning av lärartjänster.

I de båda propositionerna läggs allt starkare vikt vid den lokala
skolutvecklingen. Här fullföljs sålunda principerna i propositionen om
skolans inre arbete. Det blir då viktigt att skolan kan rekrytera lärare som
deltagit i olika försök, lett projekt av olika slag, medverkat i lokalt
utvärderingsarbete, m. m. Sådant pedagogiskt förnyelsearbete, vilket till
stor del förutsätts ske ute i skolorna, bör i meritvärderingshänseende också
tillgodoräknas en sökande. Genom att meriter förvärvade på sådant sätt
under tjänstgöringen som lärare också ingår i meritvärderingssystemet
minskar meritpoängen för ämnesbetygen relativt i betydelse, vilket vi anser
principiellt riktigt. Kvaliteter som successivt kommer till uttryck under
lärarens tjänstgöring bör komplettera de betyg som fortfarande skall ges i
grundutbildningen.

Vad vi här har anfört om arbetet med det reviderade meritvärderingssystemet
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Fortbildningens organisation och genomförande

I propositionen om skolforskning och skolutveckling föreslås ett system för
anordnande och genomförande av olika sorters fortbildning och vidareutbildning
som beroende på oklara skrivningar är svårt att få en klar
uppfattning om.

Enligt propositionen skall det övergripande ansvaret för personalutbildningen
ankomma på riksdag och regering och vara förankrat i en helhetssyn

Mot. 1980/81:2001

på skolväsendets utveckling. SÖ skall utveckla verksamheten inom de
politiskt beslutade ramarna. Samtidigt skall SÖ:s roll beträffande personalutbildningen
inskränkas till att kartlägga behovet av utbildning. Enligt
propositionen skall vidare dels SÖ (s. 54), dels SÖ och UHÄ (s. 51) göra de
övergripande prioriteringarna för utbildningen. Högskolan skall dessutom
initiera fortbildning (s. 58). Därtill kommer den lokala prövningen av vilka
studier som anses angelägna utifrån skolans behov.

Hur det föreslagna systemet skall fungera i praktiken går knappast att
utläsa av propositionen. Hur det lokala behovet av studier i tidshänseende
och innehållsmässigt skall kunna sammanfogas med regionstyrelsens fördelning
av medel på olika högskoleenheter framgår inte heller.

Vidare framgår av förslaget till ändring av högskolelagen att företräde
generellt skall ges sökande till enstaka kurs om kursen är att betrakta som
fortbildning eller vidareutbildning. Av propositionen i övrigt framgår att
lagförslaget avser skolpersonal, i något fall talas dock enbart om lärare, inom
den ekonomiska ram som ställs till högskolans förfogande för sådana kurser.
Av det lokala beslutet om tjänstledighet för studier jämte viss löneförmån
följer således inte ett absolut företräde till högskolan. Vad gäller de särskilt
anordnade kurserna för skolpersonal konkurrerar inga andra sökande,
medan det för flera ämnesområden kommer att råda konkurrens om
platserna, eftersom ämnet ingår i högskolans vanliga studieutbud. Avvägningen
mellan skolväsendets och andra samhällssektorers fortbildningsbehov
finns inte heller belyst i propositionen.

Sammanfattningsvis vill vi framhålla att oklarheterna i propositionen är så
betydande i denna fråga att ett ställningstagande till förslagen inte är möjligt.
Som grund för ett fortsatt arbete med fortbildnings- och vidareutbildningsfrågorna
vill vi därför anföra följande.

För det första bör principen om ett sammanhållet ansvar för den av staten
finansierade fortbildningen och vidareutbildningen av skolans personal slås
fast. Den som ansvarar för en viss verksamhet bör också ha ansvaret för
fortbildningen och vidareutbildningen av verksamhetens personal. Denna
princip har slagits fast för andra samhällsområden. I detta sammanhang vill vi
framhålla att ett samlat ansvar innefattar dispositionen av det ekonomiska
utrymmet. Skolöverstyrelsen skall enligt förslaget förfoga över vissa medel
för köp av utbildning utanför högskolan. Att skolöverstyrelsen förfogar över
de samlade resurserna och köper utbildning där denna bäst kan fullgöras,
t. ex. av högskolan, är ett alternativ som bör övervägas. Då undviks det
komplicerade anslagsförfarande som skisseras i propositionen.

För det andra bör principen att utnyttja högskolan för olika utbildningsuppgifter
för skolans personal som bäst fullgörs inom högskolan slås fast. Det
innebär att högskolan på beställning från lokala, regionala och centrala
skolmyndigheter anordnar utbildning. Det kan bli fråga om såväl att
skräddarsy utbildningar för skolväsendets behov som att erbjuda skolans
personal utbildning inom ramen för högskolans reguljära utbud. Kostnadstäckning
skall utgå härför.

Mot. 1980/81:2001

Innan systemet i sin helhet går att överblicka, bör riksdagen inte fatta de
principbeslut regeringen föreslår angående förtur till högskoleutbildning
(yrkande 1), riktlinjer för planering och genomförande av sådana kurser som
är avsedda som personalutveckling för skolväsendet (yrkande 8), fördelning
av fortbildningsavdelningarnas uppgifter (yrkande 9, delvis) samt statsbidragskonstruktion
för fortbildning och vidareutbildning (yrkande 10, delvis).
Vi yrkar således avslag på regeringens förslag i dessa delar och hemställer att
ett nytt förslag presenteras för riksdagen grundat på de riktlinjer vi angivit i
det föregående.

Vuxenpedagogisk forskning

Föredraganden anför att behovet av en förstärkning av forskningen inom
det vuxenpedagogiska området numera är väl belagt. Vi hälsar detta
uttalande med tillfredsställelse. Det följs emellertid inte upp av någon
resursökning som väsentligen förstärker området. Den professur i vuxenpedagogik
som föredraganden föreslår skall inrättas vid universitetet i
Linköping är en ombildning av en befintlig professur samtidigt som en
lektorstjänst i vuxenpedagogik vid lärarhögskolan i Stockholm dras in.

Av de sammanlagt 17 professurer i pedagogik som finns i landet kommer i
framtiden således en att ha en inriktning mot vuxenpedagogik. Vi anser att
det finns starka skäl att stärka forskningen på det vuxenpedagogiska
området. Vi föreslår därför att så snart en vakans uppstår på någon av de
nuvarande professurerna i pedagogik denna bör ombildas och inriktas på
vuxenpedagogik. Den bör då placeras vid lärarhögskolan i Stockholm i
överensstämmelse med vad UHÄ föreslagit beträffande den professur som
regeringen nu föreslår skall inrättas i Linköping.

Vad vi här har anfört om ombildning av tjänst som professor i pedagogik
till vuxenpedagogik med placering vid lärarhögskolan i Stockholm bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om utvärdering av den förändrade skoladministrationen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om grunder för tillsättning av tjänster vid
länsskolnämnderna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om anställningstiden för personal med
pedagogiska uppgifter vilka bekostas med expertmedel inom
den statliga skoladministrationen,

Mot. 1980/81:2001

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om säkerställande av sakkunskap för uppgifter
inom specialundervisningens område,

5. att riksdagen med avslag på vad regeringen anfört som sin
mening ger regeringen till känna att betygen godkänd resp. icke
godkänd i lärarskicklighet skall finnas kvar i lärarutbildningen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om fortsatt utredning av de graderade
betygen i lärarutbildningen och meritvärderingssystemet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om utformningen av det reviderade meritvärderingssystemet
vid tillsättning av tjänst som lärare,

8. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i prop.
1980/81:97, yrkande 1 och 8, yrkande 9 i den del som avser
fördelningen av nuvarande fortbildningsavdelningars uppgifter
samt yrkande 10 i vad avser anslag till fortbildning och
vidareutbildning av skolans personal, som sin mening ger
regeringen till känna att ett nytt förslag om skolpersonalens
fortbildning och vidareutbildning bör föreläggas riksdagen med
beaktande av de synpunkter som framförts i motionen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ombildning av tjänst som professor.

Stockholm den 13 mars 1981

STIG ALEMYR (s)

BENGT WIKLUND (s)
LARS GUSTAFSSON (s)
HELGE HAGBERG (s)
LENNART BLADH (s)

TORSTEN KARLSSON (s)
MARGIT SANDÉHN (s)

IRIS MÅRTENSSON (s)
LARS SVENSSON (s)
GÖRAN PERSSON (s)
MARGOT WALLSTRÖM (s)
ING-MARIE HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
KARL-ERIK HÄLL (s)
ROLAND SUNDGREN (s)