5

Motion

1980/81:20

av Allan Ekström m. fl.

med anledning av proposition 1979/80:179 med förslag till lag om
ändring i brottsbalken och jordabalken m. m.

Genom proposition 1979/80:179 föreslås möjlighet att under vissa förutsättningar
ställa den som uthyrt en lägenhet, som helt eller till väsentlig del
används för dobbleri, till ansvar även i det fall han får vetskap om den
brottsliga spelverksamheten först efter det han ingått hyresavtalet. Sådan
möjlighet saknas enligt gällande rätt.

Mot tillkomsten av 16 kap. 18 § brottsbalken som sådan riktas ingen
erinran. Lagrummet går däremot icke fritt från invändning från lagteknisk
synpunkt.

Den straffbara handlingen avses skola bestå i underlåtenhet att ”göra vad
som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra”. Bryter
hyresvärden häremot, skall han dömas för ”medverkan” enligt vad i 23 kap.
stadgas.

Mot bestämningen ”göra vad som skäligen kan begäras” kan riktas samma
invändning som den som framförts mot smitningsparagrafen i trafikbrottslagen
(åtgärder vartill olyckan skäligen bör föranleda). Vilka konkreta
åtgärder avses med formuleringen? Det bör väl vara lagstiftarens uppgift att
ge medborgarna otvetydiga besked om vilka materiella åtgärder som de har
att vidta. Misstar sig den enskilde om bestämmelsens räckvidd, drabbas han
ju av frihetsstraff. Hänvisningen till ”vad som skäligen kan begäras” utgör
däremot inget sådant besked. Den lämnar läsaren helt i sticket. (Jfr Tidskrift
för Sveriges advokatsamfund 1975 s. 41.) Detta är så mycket mer otillfredsställande
som lagregeln berör brott och straff. Vad vill då departementschefen
uppnå med lagrumemt? Jo, i främsta rummet att hyresvärden anger
brottet till åklagarmyndigheten eller polisen. Detta anges rent av som den
naturliga åtgärden.

Som framgått syftar lagrummet främst till att förmå hyresvärden till att
avslöja brott. Det finns redan andra fall då sådan rättsplikt föreligger. Som
exempel må nämnas underlåtenhet att avslöja spioneri och mord. De
allmänna betingelserna för straffbarhet regleras därefter i 23 kap. 6 §
brottsbalken.

Det framstår därför som naturligt att den föreslagna lagregeln - förutom
att den klart och entydigt anger rättspliktens omfattning - anpassas till vad
som eljest gäller enligt brottsbalkens allmänna regelsystem för motsvarande
fall. Så har emellertid icke skett. Genom konstruktionen att underlåtenheten
skall anses konstituera ”medverkan” till brott blir nämligen 23 kap. 6 §
brottsbalken icke tillämplig - och därmed ej heller de allmänna betingelserna

Mot. 1980/81:20

6

för straffbarhet som uppställts till skydd för den enskilde. I förarbetena till 23
kap. 6 § diskuteras t. ex. huruvida undantag från straffbarhet bör föreligga,
om ett avslöjande skulle medföra risk för repressalier för angivaren eller
dennes närmaste (intressekollision). Motsvarande undantag saknas självfallet
i de lagrum som definierar begreppet ”medverkan”. Straffsatsen är också
olika för medverkan och underlåtenheten att avslöja brott. Medverkan till
brott förutsätter slutligen att den enskilde företagit sig något positivt (främjat
brottet). I detta fall är ju förhållandet däremot det motsatta, nämligen att
hyresvärden förhållit sig passiv. Det ter sig därför oegentligt att här tala om
”medverkan”.

Lagregeln bör därför - i enlighet med den lagteknik som eljest
förekommer i brottsbalken - i tillämpliga delar jämkas så att den som efter
erhållen vetskap om förekomsten av dobbleri underlåter att avslöja detta
brott gör sig förfallen till ansvar enligt vad i 23 kap. brottsbalken stadgas. Det
bör ankomma på utskottet att närmare utforma lagregeln.

Genom en sålunda utformad lagregel kommer straffbarheten visserligen
att inskränkas något i förhållande till propositionen. I jordabalken tillskapas
nämligen en bestämmelse om rätt för hyresvärden att uppsäga hyresavtalet i
det fall full bevisning föreligger om dobbleriet, t. ex. genom en fällande
brottmålsdom. Och avsikten är nu att det obestämda rekvisitet ”vad som
skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra” skall träffa även
denna situation på så sätt att hyresvärden skall tvingas att göra bruk av
uppsägningsrätten (s. 28). Brottsbalken skall med andra ord i detta
hänseende utfyllas med en bestämmelse som hämtas ur jordabalken. Detta
fall förefaller dock så extremt att det bör utmönstras i klarhetens och
enkelhetens, dvs. i rättssäkerhetens intresse. Om ej, bör situationen regleras
särskilt i den föreslagna lagregeln i 16 kap. 18 §. Det bör i så fall ankomma på
utskottet att utarbeta erforderlig lagtext.

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

att riksdagen beslutar att 16 kap. 18 § brottsbalken skall erhålla
den ändrade lydelse som framgår av motionen.

Stockholm den 22 oktober 1980

ALLAN EKSTRÖM (m)

MARGARETA GARD (m) JOAKIM OLLÉN (m)