Mot. 1980/81:1976

Motion
1980/81:1976
av Olof Palme m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:90 om riktlinjer för energipolitiken

Innehåll

Inledning 2

Framtidens samhälle 3

Energibehovet 3

Nya möjligheter 6

Ny elpolitik - ett villkor för kärnkraftens avveckling 7

Olja 11

Samhällssatsningar på nya alternativ 15

Kol 17

Uran, upparbetning m. m 23

Storstädernas värmeförsörjning 24

Vattenkraft 30

Kärnsäkerhet m. m 32

Myndighetsorganisationen 32

Kommunerna och energipolitiken 34

Statens vattenfallsverk 35

Energiforskningen 36

Hemställan 38

1 Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 1976

Mot. 1980/81:1976

2

Inledning

Folkomröstningen 1980 gav ett klart besked. Kärnkraften skall avvecklas.
Senast år 2010 skall den sista reaktorn tas ur drift.

Den framtida energiförsörjningen bör i största möjliga utsträckning
baseras på uthålliga, helst förnybara och inhemska, energikällor med minsta
möjliga miljöpåverkan.

Vi står nu i början på en övergångsperiod i energiförsörjningen. Den
övergångsperioden karakteriseras av att vi drastiskt måste minska det stora
oljeberoendet, utveckla nya energikällor och avveckla kärnkraften.

Till detta kommer att den ekonomiska krisen snabbt förvärras. Behovet av
en kraftfull energipolitik som säkerställer den nödvändiga industriutbyggnaden
och minskar bränsleimportens belastning på bytesbalansen har därför
ökat kraftigt sedan riksdagen senast behandlade energifrågorna.

Det är en omfattande uppgift som förestår. För att klara den måste
framtidens samhälle utformas så att överkonsumtion av energi undviks. En
genomtänkt och målmedveten politik på energihushållningens och energiförsörjningens
alla områden måste föras.

Vi socialdemokrater har vid flera tillfällen presenterat förslag i riksdagen
som - om de hade vunnit riksdagsmajoritetens stöd - väsentligt hade
förbättrat våra möjligheter att genomföra denna svåra uppgift.

I motion 1979/80:2056, som presenterades våren 1980 direkt efter
folkomröstningen, redovisade vi bl. a. den avvecklingsplan för kärnkraften
som utarbetades av den s. k. linje 2.

Vid flera tillfällen har våra förslag avslagits av den borgerliga riksdagsmajoriteten
med hänvisning till pågående utredningsarbete och det faktum att
regeringen avsåg att presentera en energipolitisk proposition på våren 1981.
Förväntningarna på den nu presenterade propositionen har därmed varit
stora.

Tyvärr tvingas vi konstatera att propositionen också den här gången främst
innehåller allmänna deklarationer, bl. a. om behovet av att avveckla
kärnkraften och att minska det stora oljeberoendet.

Regeringens presenterade energibalanser får olyckligtvis främst karaktären
av gissningar, då man inte föreslår tillräckliga medel för att bl. a. utveckla
de förnybara alternativen, styra kolintroduktionen, minska oljeberoendet
och avveckla kärnkraften.

Propositionens syn på framtidens elpolitik tillsammans med bristen på
styrmedel gör att det finns berättigad anledning att ifrågasätta regeringens
både vilja och förmåga att följa folkomröstningens beslut om en avveckling
av kärnkraften.

Vi lämnar i denna motion flera förslag till hur de presenterade
energibalanserna för 1980-talet skall kunna bli verklighet och den långsiktiga
utvecklingen inriktas mot ytterligare användning av förnybara alternativ och
en avveckling av kärnkraften.

Mot. 1980/81:1976

3

Regeringens inbördes oenighet har tyvärr gjort att vissa frågor måste
behandlas av riksdagen med ett otillräckligt beslutsunderlag. Andra frågor
skjuts av regeringen av samma skäl på framtiden eller lämnas för beslut till
andra organ.

Framtidens samhälle

I vår motion 1979/80:2056, presenterad direkt efter folkomröstningen om
kärnkraften på våren 1980, beskrev vi några grundläggande drag i det
samhälle som bättre hushållar med naturresurser och energi.

I dag är en ökad tillgång till billig energi inte längre en självklarhet. Vi
upplever allt tydligare att det finns gränser för hur hårt vi kan använda
naturresurserna. Behovet av en planmässig hushållning med resurser och
råvaror blir allt tydligare. Liksom kravet att hålla tillbaka energiförbrukningen
i första hand gäller de rika länderna, måste kravet på en skärpt
hushållning i värt land främst ställas på dem som har det bäst ställt.

Ett samhälle som i ökad utsträckning satsar på en fördjupad välfärd, social
gemenskap, kulturupplevelser, omsorg, sjukvård, utbildning och kollektivtrafik
blir ett gott samhälle med hög livskvalitet. Undersökningar visar också
att detta samhälle blir mindre energikrävande än det som främst uppmuntrar
privatkonsumtion.

Att tillfredsställa dessa behov av gemenskap och gemensam service
framstår i dag för många människor som viktigare än en kraftig utökning av
den privata konsumtionen. Dock finns fortfarande grupper i samhället vars
materiella standard behöver förbättras.

Vi bör eftersträva en standard som svarar mot verkliga behov utan brist
eller kommersiellt överflöd.

Utvecklingen mot ett alltmer segregerat och resurskrävande boende måste
brytas. Människornas gemensamma inflytande över den egna boendemiljön
måste stärkas. Social gemenskap behöver utvecklas. Boende, arbete och
service måste integreras. Kollektiva resmöjligheter måste förbättras. Den
permanenta boendemiljön måste ges sådana kvaliteter i fråga både om
tillgång till friområden för rekreation och möjlighet till självverksamhet att
det dubbla boendet blir mindre lockande.

Energibehovet

I propositionen redovisar regeringen denna energibalans:

Mot. 1980/81:1976

4

Totala energibalanser. TWH, år 1979, 1985 och 1990

	År 1979	År 1985		Är 1990
		Lägre Högre användningsnivå	Lägre Högre användningsnivå
Olja och oljeprodukter	295	229	256	160-140	191-171
Kol	3	12	12	31-45	31-45
Kol och koks för metallurgiskt ändamål	18	15	17	17	17
Naturgas		0	0	4-9	4-9
Motoralkoholer				1-3	1-3
Bark och lutar	36	36	38	42	42
Skogsenergi, m. m.1	7	17	17	25-30	25-30
Torv	0	1	1	6-11	6-11
Solvärme2		0-1	0-1	1-3	1-3
Spillvärme3	2	3	3	3-4	3-4
Vattenkraft	604	63	63	65	65
Vindkraft		0	0	0-1	O-l
Kärnkraft (el)3	22	48	48	56	56
Kärnkraft (värme)6				9	9
Summa tillförsel för energiändamål	443	424	455	428	459
Därav omvändt, och distr. förl. inom el och fjärrvärme	27	24	25	28	29
Summa användning	416	400	430	400	430
Därav burtkring för utrikes sjöfart	10	10	11	11	11
Tillkommer Olja och oljeprodukter för raffinaderibränsle inkl. asfalt, m. m.	18	21	21	21	21
Gas och koksverk	1	1	1	0	0
Olja för icke energiändamål	11	11	12	12	12
Summa tillförsel	473	457	489	461	492

1 Skogsavfall, ved, flis, energiskog, halm, m. m.

2 Därutöver utnyttjas värmepumpar i kombination med naturligt lagrad solenergi.

3 Inkl. sopförbränning.

4 61-62 TWh vid normal vattentillrinning.

5 Inkl. stationernas energiförbrukning (bruttoproduktion).

6 Om värmeavtappning i kärnkraftsblocket Forsmark 3 inte kommer till stånd ökar
elproduktionen från kärnkraft med ca 3 TWh. Denna el kan eventuellt komma att
användas för drift av värmepumpar i Stockholm. Storstockholms fjärrvärmeförsörjning
kan också grundas på kol. Då ökar mängden kol i balanserna år 1990 med ca 11
TWh.

Av regeringens presenterade energibalanser skulle läsaren av propositionen
kunna förledas att tro att regeringen på allvar vill bryta vårt lands stora
oljeberoende och stimulera utvecklingen av förnybara alternativ. Men
bristen på medel för att uppnå de målsättningar som redovisas i energibalanserna
är upprörande. Det finns stor risk att vårt land - trots propositionen

Mot. 1980/81:1976

5

- också i fortsättningen i praktiken kommer att sakna en samlad energipolitik.

Regeringens oförmåga att hittills vidta några konstruktiva åtgärder på
oljeområdet har orsakat vårt land stora svårigheter. Både hänsynen till
försörj ningstryggheten och handelsbalansen hade motiverat en kraftfull
politik.

Vi återkommer i det följande med konkreta förslag om hur bl. a. de
förnybara alternativen kan stimuleras, kolintroduktionen styras, oljeberoendet
minskas och kärnkraften avvecklas.

För att fatta beslut om energipolitiken krävs underlag, bl. a. i form av en
bedömning av det framtida energibehovet. Men denna bedömning bör då så
långt som möjligt grundas på antaganden om en utveckling som för oss
närmare det samhälle vi eftersträvar.

De senast presenterade prognoserna har visat allt lägre framtida energibehov.
Till en del kan detta bero på att kostnaderna för energin har stigit
avsevärt mer än kostnaderna för andra produktionsresurser och på en
förbättrad hushållning med energi. En djup lågkonjunktur och pessimism om
framtidens möjligheter påverkar också prognosernas resultat. De företag
som besvarar myndigheternas frågor om framtidens energibehov vågar inte
tro på framtiden.

Socialdemokratin vill avskaffa arbetslösheten och fördjupa välfärden.
Målet är ett samhälle där alla som vill har ett arbete och där socialdemokratins
mål om en fördjupad välfärd förverkligas. Det ställer stora krav på
energiförsörjningen i framtiden. I de landsdelar där sysselsättningsmöjligheterna
är sämst är energikrävande vidareförädling av skogen och malmen en
nödvändig förutsättning om målet skall kunna uppnås.

Den borgerliga regeringens ekonomiska politik har lett till kris i
näringslivet, låg produktionsutveckling och en sänkt standard för de stora
folkgrupperna. Det framtida energibehovet påverkas till stor del av vilken
näringspolitik som kommer att föras i vårt land. Den borgerliga regeringens
oförmåga att t. ex. få fram skogsråvara till vår industri har inneburit en
förlust av exportinkomster på flera miljarder. Det är inte mycket glädje med
en lägre energiförbrukning som har sådana orsaker. Självfallet påverkas
energiförbrukningen, om de mest energikrävande industrigrenarna tillåts
krympas. Socialdemokratin kan inte acceptera en passiv framskrivning av
pessimism och en kapitalism i kris.

Vi konstaterar att den s. k. långtidsutredningens beskrivning av framtiden
kraftigt påverkar regeringens förslag till energibalanser. Också denna
utredning är på många områden en framskrivning av pessimismen, t. ex.
inom bostadssektorn.

Regeringen har inte gett några sakliga förutsättningar för att det skall vara
möjligt att beräkna vilken energiförbrukning som hade blivit följden, om
socialdemokratins förslag för näringslivets utveckling hade genomförts. Vi

1* Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 1976

Mot. 1980/81:1976

vill endast framhålla att, om investeringarna bl. a. i industrier och bostäder
ökar enligt våra önskemål på 1980-talet, krävs en beredskap för en
energiförbrukning utöver regeringens förslag till balanser.

Vi vill rikta speciell uppmärksamhet på en fråga med anknytnng till den
presenterade energibalansen. I regeringsförslaget ökar energianvändningen
från skogsenergi m. m. från 7 TWh 1979 till mellan 25 och 30 TWh 1990. En
kraftig ökning av skogsråvarornas andel i energibalansen kommer att öka
svårigheterna att förse skogsindustrin med nödvändig råvara. Det är mycket
anmärkningsvärt att inte regeringen i propositionen har gjort en mer
omfattande analys av detta problem. Nu talas endast i förbigående om
”skogsavfall, avverkningsrester och röjningsved”, som om detta inte kan
användas som råvara i skogsindustrin. Men i själva verket förändras
produktionsmetoderna inom denna industri, så att allt större delar av träden
kan användas som råvara.

Det är uppseendeväckande att regeringen i en tid när Sverige förlorar
miljarder i exportintäkter, på grund av att skogsindustrin inte har tillräckligt
med skogsråvara, föreslår en ökad användning av ved för energiändamål.
Det är därför angeläget att regeringen utan dröjsmål vidtar åtgärder för att
skapa garantier mot att nödvändiga skogsråvaror till skogsindustrin används
för energiändamål.

Det är ett oeftergivligt krav från socialdemokratin att skogsindustrins
behov av råvara tryggas. Ett uttalande av denna innebörd bör göras av
riksdagen.

Vi lämnar i denna motion förslag om hur en prövning av dessa frågor skulle
kunna göras.

Nya möjligheter

Nya beslut måste ständigt fattas i energipolitiken. Kraven på en aktiv
planering där ny kunskap tas till vara leder till en rullande energiplanering,
där beslut fattas stegvis med några års mellanrum.

Det är väsentligt att bl. a. dessa möjligheter uppmärksammas:

Ett betydligt bättre underlag för landets energiplanering måste krävas. Med
hjälp av modern datateknik borde det vara möjligt att konstruera en modell
som innehåller både ekonomiska faktorer som effekter på bytesbalansen och
faktorer med betydelse för energiförsörjningen, t. ex. miljöbelastningar och
investerings- och driftkostnader för olika anläggningar för energiproduktion.
Konsekvenser av olika handlingsalternativ borde kunna kartläggas med en
sådan metod.

Det måste också bli möjligt att göra en avvägning mellan angelägna
åtgärder för energihushållning och åtgärder för utbyggnad av energiproduktionen.
Som underlag för regeringens proposition används bl. a. Oljeersättningsdelegationens
(OED) rapport Program för oljeersättning (Ds I

Mot. 1980/81:1976

7

1980:30). I denna redovisas möjligheter att reducera det svenska oljeberoendet
kraftigt. Nyligen har regeringen presenterat en proposition som bygger
bl. a. på förslag från den s. k. delegationen för energihushållning i befintlig
bebyggelse. Delegationen har i rapporten Program för energihushållning i
befintlig bebyggelse lagt fram underlag för ställningstagande till hur den s. k.
energisparplanen skall förändras. Också i den rapporten redovisas de
kostnader som är förenade med att genom hushållning minska oljeberoendet.

I rapporten Finansiering av energiteknik för oljeersättnng skrev OED:

”Det har heller inte varit möjligt att genomföra en analys av den relativa
effektiviteten av stödåtgärder inom energiproduktions- respektive energihushållningsområdena.
Kriterier för avvägningar mellan sådana stödåtgärder
framstår som angelägna att få fram.”

Vi delar den synen och förutsätter att det skall bli möjligt att göra sådana
avvägningar vid nästa större energipolitiska beslut i riksdagen. En samlad
myndighetsorganisation och en samordnad organisation av energifrågorna
inom regeringskansliet skulle underlätta sådana avvägningar.

Nordisk energi- och industripolitik bör få en allt viktigare roll. Nordiska
rådet har vid 1981 års session i Köpenhamn hemställt till de nordiska
ländernas regeringar att utforma en energi- och industripolitisk strategi med
sikte på att göra Norden mindre beroende av importerade energiråvaror och
utnyttja nordiska resurser för att förstärka en industriell utveckling till stöd
för sysselsättnings- och regionalpolitiska mål.

Inom ramen för ett nordiskt industri- och energipolitiskt samarbete skulle
samtliga nordiska länder kunna få betydande fördelar. Några exempel kan
åskådliggöra möjligheterna.

Sverige kommer under 1980-talet att ha betydande tillgångar av relativt
billig elkraft. En ökad export av denna, t. ex. till Norge, skulle kunna ge oss
olja och gas i utbyte. En import av olja och gas från Norge till t. ex. Finland
och Sverige skulle kunna medverka till att trygga energitillförseln i dessa
länder.

Vi förutsätter att regeringen omedelbart i överläggningar med våra
grannländer agerar i enlighet med Nordiska rådets krav.

Ny elpolitik - ett villkor för kärnkraftens avveckling

I samband med riksdagens behandling av energifrågorna efter folkomröstningen
på våren 1980 krävde vi socialdemokrater ” att ingen ytterligare

kärnkraftsutbyggnad skall förekomma utöver de 12 reaktorer som är i drift,
färdiga eller under arbete, och att den sista reaktorn i vårt land skall stängas
senast år 2010.” - Detta blev också riksdagens beslut.

Kärnkraftens avveckling förutsätter en förändrad syn på elpolitiken. Det
är anmärkningsvärt att regeringen i propositionen inte ens försöker
presentera en skiss till elbalans för tiden efter 1990.

Mot. 1980/81:1976

8

Över huvud taget behandlas tiden efter 1990 mycket summariskt i
regeringens proposition. Det är olyckligt. Ett av de långsiktiga målen avveckling
av kärnkraften senast år 2010 - måste följas av mer detaljerade
beskrivningar av vägarna att nå målet. En förutsättning för att målet skall nås
är en i förhållande till regeringens skrivningar drastiskt förändrad syn på
elpolitiken.

Propositionen beskriver den framtida elförbrukningens ökningstakt enligt
konsekvensutredningens prognoser. Vattenfalls beräkningar att en ökning
av elförbrukningen om 2 % per år under 1990-talet kan förväntas, redovisas
utan kommentarer.

Avsaknaden av synpunkter på 1990-talets elbalans är den fråga som
allvarligast ifrågasätter regeringens vilja och förmåga att avveckla kärnkraften
i linje med folkomröstningens resultat och riksdagens tidigare beslut. Om
regeringen inte snarast presenterar en genomtänkt syn på elförsörjningen
och ger direktiv bl. a. till Vattenfall och kommuner om denna, finns en
allvarlig risk att 1990-talets beslusfattare kommer att ställas inför valet
mellan en massiv utbyggnad av kolbaserad kondenskraft och bibehållande
och en fortsatt utbyggnad av kärnkraften.

Energiförsörjningen måste planeras i ett långt perspektiv. Det tar bortåt 10
år att planera och bygga större energianläggningar. Föreställningar om
1990-talet påverkar därför redan nu den politiska planeringen.

Brist på klara direktiv leder till att bl. a. kraftföretagen och olika
kommuner planerar en framtid med en alltför hög elförbrukning. Många
människor sysselsätts med projekt som blir obehövliga vid en förändrad
elpolitik, i linje med folkomröstningens resultat.

En vagt antydd elpolitik kan också leda till ett energisystem av helt annat
slag än det som anges som det långsiktiga målet, ett system baserat på
uthålliga, helst inhemska och förnybara energikällor med minsta möjliga
miljöpåverkan.

En fortsatt utbyggnad av elproduktionen utöver den nivå som uppnås när
kärnkraftsprogrammet tagits i bruk måste i huvudsak motiveras med en
fortsatt utbyggnad av elvärmen.

Effekten av en stor elproduktion, baserad på bränslen, blir dessutom en
mycket stor värmeproduktion.

Denna värmeproduktion kommer att, tillsammans med den elkraft som
måste användas för uppvärmning för att över huvud taget motivera
elproduktion i den förutsedda omfattningen, i stort sett räcka till för
uppvärmning av hela den svenska bebyggelsen. Avgörande för värmeutnyttjandet
blir emellertid utbyggnaden av fjärrvärmenäten och den del av dessa
som kan användas i kraftvärmeproduktion. De kraftvärmeverk som enligt
regeringen skall svara för det huvudsakliga framtida tillskottet av el kommer
bara att kunna svara för 20-30 TWh el. Resten kommer att produceras i
kondenskraftverk med ytterst lågt utnyttjande av det användbara bränslet.

Mot. 1980/81:1976

9

Det bör i sammanhanget observeras att en framtida metanolproduktion
också kommer att lämna ett överskott av spillvärme som måste utnyttjas för
uppvärmning av bebyggelsen. Möjligheten till rationell elproduktion i
kraftvärmeverk krymper då ytterligare.

Resultatet blir ändå på sikt att huvuddelen av den svenska bebyggelsen
kommer att värmas genom utnyttjande av importerade eller inhemska
bränslen. Direkt eller indirekt solenergi, t. ex. distribuerad via värmepumpar,
får liten plats i den svenska värmeförsörjningen.

För att tillgodose det stora behovet av bränsle till uppvärmningen måste ett
val ske mellan importerat kol eller inhemska bränslen. En alltför stor ökning
av kolberoendet bör avvisas av bl. a. miljöskäl och ekonomiska skäl. Kolet
kommer troligen också att stiga i pris. Och en ökad import innebär fortsatta
allvarliga påfrestningar på den svenska bytesbalansen.

I en värmeförsörjning med liten användning av solenergi uppstår då ett
stort behov av inhemska bränslen som t. ex. flis och annan skogsenergi.
Kollisionen med skogsindustrins behov av råvara blir onödigt stor. Skulle
dessutom någon mer omfattande elproduktion ske i kondenskraftverk, som
också utnyttjar skogsråvara, är skogsindustrins existens direkt hotad.

Sammanfattningsvis innebär regeringens oklarhet om framtidens elanvändningspolitik:

o Avvecklingen av kärnkraften försvåras.

o Utvecklingen mot uthålliga, helst inhemska och förnybara, energikällor
motverkas.

o Det finns en allvarlig risk för att energitillgångarna kommer att utnyttjas
orationellt i kondensanläggningar med dålig teknik. Detta leder också till
ökad miljöbelastning,
o På sikt måste samhället göra ett val mellan en stor och dyr kolimport eller
en alltför kraftig avverkning av den svenska skogen med åtföljande
problem för den svenska skogsindustrin.

Inga tillförlitliga uppgifter redovisar att något större tillskott av elkraft
verkligen skulle behövas under slutet av 1980-talet. I stället erbjuder den nya
elpolitiken med förbud mot direktverkande elvärme enligt elanvändningskommitténs
förslag goda möjligheter att ersätta el med andra energibärare i
framtiden. Kommittén har också visat på att betydande elbesparing kan
åstadkommas med effektivare hushållsapparater och andra elapparater,
belysning m. m.

Under 1990-talet byggs kraftvärmeverk som försörjs bl. a. med inhemska
bränslen. Utbyggnad av vindkraften sker också under detta decennium. Mot
slutet av 1990-talet börjar kärnkraften avvecklas. Solvärme och inhemska
bränslen (fjärrvärme) utnyttjas då i stor skala. Därmed kan elbehovet plana
ut, eftersom elkraften för bostadsuppvärmning ersätts med andra alternativ
som solvärme och fjärrvärme.

Mot. 1980/81:1976

10

Fortsatt ersättning av el i bostadssektorn - i takt med att både vattenburen
och äldre direktverkande elvärme avvecklas - möjliggör att industrin
successivt kan tillgodogöra sig den befintliga elkraften.

Nedanstående figur, baserad på linje 2:s awecklingsplan, redovisar
möjligheterna till framtida elproduktion och principerna för den begränsning
av elkonsumtionens ökning som är en förutsättning för kärnkraftsavvecklingen.

Elproduktion, elvärme och avveckling av kärnkraft. En schematiserad
sammanfattning

TOTAL ELPRODUKTION
^

KowsiKvEvjstrrmNiNCLK!

RETfH-EkiSAirr* RtLsUTTlV'

X*. lOCO

KARN K RATT
/ i

P1A N£R'N£S MARGI VIAL \ ^ \\ KtUJTMLKE

1

. _J

|

TO KV

SKCc^s-vjrRC!

K.CL

I VINDKRAFT, SOLCELLER.

5-0 —

1980

e5?‘^r> elvaakews
AUDEl AV

VATTENKRAFT

fCTAL EAPtODOKTiOW

•K

1990

-95

_X^L_

I

2000

-05

2.010

Klara riktlinjer för bl. a. framtidens elanvändningspolitik är en förutsättning
för att folkomröstningens resultat om en avveckling av kärnkraften skall
kunna genomföras.

Riksdagen bör därför hemställa att regeringen snarast presenterar riktlinjer
för 1990-talets elanvändnings- och elproduktionspolitik för riksdagens
godkännande. Dessa riktlinjer bör utgå från det synsätt som har redovisats
ovan.

Mot. 1980/81:1976

11

Olja

Prisökningarna på oljeprodukter har inneburit - och kommer att innebära
- svåra ekonomiska påfrestningar för vårt land och ytterst för enskilda
människor. Mot denna bakgrund framstår det som mycket anmärkningsvärt
att regeringen under de senaste åren inte har vidtagit fler åtgärder för att
minska vårt lands beroende av importerade oljeprodukter.

Vi socialdemokrater har under de senaste åren föreslagit bl. a. följande för
att nedbringa oljeberoendet och öka försörjningstryggheten (bl. a. i motion
1980/81:91).

o En rikstäckande plan och ett program för oljeersättning
o Kommunala program för ersättning av olja med andra bränslen
o Överläggningar mellan regeringen och kommunerna för att stimulera
kommunerna till kraftfulla åtgärder för att förstärka den kommunala
energiplaneringen
o Beredskapsplan för en akut oljeförsörjningskris
o Fond för investeringar i energiteknik som kan ersätta olja
o Regeringsbeslut om storstädernas värmeförsörjning
o Samhällsengagemang i en s. k. katalytisk kracker för att öka försörjningstryggheten
med lätta oljeprodukter
o En utvecklingsplan för den svenska raffinaderiverksamheten och den
petrokemiska industrin
o Ansträngningar för att få till stånd direktavtal med Norge om olje- och
gasleveranser inom ramen för ett utvidgat nordiskt industri- och energipolitiskt
samarbete
o Utvecklings- och upphandlingsbolag inom energiområdet

Regeringens proposition om riktlinjer för energipolitiken innebär att ett
program för oljeersättning skisseras. Det är glädjande.

Vidare innebär propositionen att kommunerna åläggs att göra kommunala
program för oljeersättning, i enlighet med våra tidigare krav. Också detta är
glädjande, även om vi beklagar den onödiga förseningen.

I motionen 1979/80:2056 begärde vi första gången att regeringen snarast
skulle utarbeta en beredskapsplan för en akut oljeförsörjningskris. Vid
riksdagsbehandlingen konstaterade utskottet (NU 1979/80:70, s. 38): ”En
analys bör därför göras av vilka hot vår oljeförsörjning är utsatt för, vilka
effekter en betydande minskning av oljetillförseln skulle få och vilka åtgärder
som bör vidtas för att minska de negativa verkningarna av en djupgående
oljekris. Riksdagen bör rikta en anmodan härom till regeringen.”

Detta blev också riksdagens beslut.

Under större delen av 1980 vidtogs inte en enda åtgärd av regeringen för att
genomföra det enhälliga riksdagsbeslutet.

En fond för investeringar i ny energiteknik beslutades av riksdagen under

Mot. 1980/81:1976

12

hösten 1980. Därmed genomfördes ett av de krav som ställdes av den s. k.
linje 2 i folkomröstningskampanjen.

Trots att riksdagen på våren 1980 beslutade (NU 1979/80:70) ” att

begära att regeringen skyndsamt fattar de övergripande beslut som erfordras
för storstädernas värmeförsörjning,” lämnar inte regeringen något förslag i
denna proposition. Denna anmärkningsvärda oförmåga kommenteras på
annan plats.

Vi socialdemokrater har också krävt att regeringen allvarligt skall pröva
förutsättningarna för att samhället i delägarskap med OK bygger en s. k.
katalytisk kracker. I en sådan anläggning kan tunga eldningsoljor vidareförädlas
till lättare oljeprodukter inom landet.

OK:s egna beräkningar avser en kracker med storleken 1,5 miljoner ton
olja. En sådan kracker skulle väsentligt kunna förbättra den svenska
bytesbalansen genom att de dyraste lätta oljeprodukterna skulle framställas
inom landet.

Snabba beslut om investeringar som syftar till ökad förädling i de svenska
raffinaderierna är nödvändiga. Detta ökar försörjningstryggheten med
lättare oljeprodukter och kan väsentligt minska påfrestningarna på bytesbalansen.
Ett statligt engagemang tillsammans med OK i en katalytisk kracker
är därvid ett viktigt steg.

Det är anmärkningsvärt att regeringen inte heller denna gång presenterar
förslag om hur samhället skall kunna engageras i denna fråga. Det är rimligt
att samhället också på detta område bidrar till att trygga energiförsörjningen
enligt samma motiv som Vattenfall har med ett stort ansvar för elförsörjningen.

Men regeringen har en principiellt annorlunda syn. Man skriver i propositionen:
”Statens egen verksamhet borde således inriktas främst på att
skapa sådana allmänna villkor för oljeindustrin att denna kan uppfylla
rimliga krav på trygghet i försörjningen.”

Annorlunda uttryckt menar regeringen att de multinationella bolagens
vinster i vårt land skall öka så att de av ren välvilja väljer att lokalisera t. ex.
en kracker till vårt land. Detta är en grov överskattning av dessa bolags
ambitioner på försörjningstrygghetens område. Regeringen har därmed på
ett anmärkningsvärt sätt distanserat sig också från näringsutskottets borgerliga
majoritet som skrev om denna fråga (NU 1980/81:18 s. 5): ”Utskottet
har utgått från att regeringen utan anmaning av riksdagen prövar möjligheterna
att förstärka den svenska oljeberedskapen genom statligt deltagande i
en eventuell anläggning för katalytisk krackning.”

Med denna motivering avstyrkte den borgerliga utskottsmajoriteten det
socialdemokratiska förslaget. Detta vann inte heller riksdagens bifall.

Tyvärr fanns ingen grund för de borgerliga riksdagsledamöternas tilltro till
regeringens initiativförmåga denna gång. Inga seriösa ansträngningar har
gjorts av regeringen för att pröva frågan. Några skäl för att avstå från ett
statligt engagemang lämnas inte i propositionen.

Mot. 1980/81:1976

13

Vi tvingas därför att åter upprepa vårt krav.

Riksdagen bör begära att regeringen prövar förutsättningarna att förstärka
den svenska försörjningen med lätta oljeprodukter genom att samhället,
eventuellt i delägarskap med OK, bygger en s. k. katalytisk kracker för att
inom landet kunna vidareförädla tunga eledningsoljor till lätta oljeprodukter.

I motion 1980 U: 3 krävde vi socialdemokrater att regeringen snarast skulle
utarbeta en plan för utvecklingen av den svenska raffinaderiverksamheten och
den petrokemiska industrin. Ett av planens syften bör vara att minska vårt
importberoende av förädlade produkter och även i övrigt öka vår energipolitiska
handlingsfrihet. Om inte en kraftfull planering och investeringar
kommer till stånd kommer vårt land också i framtiden att bli starkt beroende
av import av vissa råoljor och förädlade energiråvaror. Huvudsyftet bör vara
att förändra raffinaderierna så att den allt större andelen tjocka råoljor kan
utnyttjas i Sverige. Därigenom ökar flexibiliteten och möjligheten att trygga
försörjningen.

Planen bör omfatta hur vårt land ytterligare skall kunna ta till vara
möjligheterna till breddning av försörjningsbasen och förädling av oljeprodukterna.
Den svenska petrokemiska industrin måste under samhällets
ledning göras skickad att kunna förädla bl. a. kol och restoljor genom
förgasning och förvätskning. Också förädling och rening av t. ex. torv och
energiskog måste planeras. Bl. a. torvutvinning för förbränning och kemisk
förädling kan bli mycket betydelsefull.

Det bör av utvecklingsplanen för raffinaderier och petrokemisk industri
också framgå vilka möjligheter som finns att framställa bl. a. metanol och
etanol av både inhemska och utländska råvaror. En sådan satsning skulle
kunna innebära många produktiva arbetstillfällen, inte minst i Norrlandslänen
och i andra orter och regioner, där behovet av sysselsättning är stort.

F. n. finns en kunskap om flera av dessa processer, bl. a. i Ranstad, som
skulle kunna få stor betydelse i framtiden och som måste tas till vara i
planeringen. I detta sammanhang är också det s. k. Nynäskombinatet av
intresse.

Samtidigt som kraven på svavelrening skärps i vårt land ökar utbudet av
svavelhaltiga oljor med sämre kvalitet på världsmarknaden. Detta faktum
aktualiserar kraven på en s. k. avsvavlingsanläggning i vårt land. I en sådan
anläggning avlägsnas svavel, så att oljorna kan användas utan att förbränning
kommer i strid med de svenska miljökraven. En sådan anläggning skulle göra
det möjligt att importera sämre oljekvaliteter till lägre pris. En väsentlig
förbättring av handelsbalansen skulle uppnås.

Vi utgår ifrån att behovet av en sådan anläggning övervägs i en plan för
utvecklingen av den svenska raffinaderiverksamheten och den petrokemiska
industrin.

Fortsatta energipolitiska överläggningar med bl. a. Norge skulle också
underlättas väsentligt, om vårt land hade ett klart utformat program för

1** Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 1976

Mot. 1980/81:1976

14

utvecklingen av den svenska petrokemiska industrin.

Vi upprepade våra krav på en sådan plan i motion 1980/81:91.

Den borgerliga utskottsmajoriteten avslog förslaget. Detsamma gjorde
riksdagen. I sitt betänkande skrev utskottet (NU 1980/81:18, s. 8): ”Utskottet
utgår från att de här aktuella frågorna noga följs av berörda myndigheter
och inom regeringskansliet och att de kommer att beröras i den kommande
energipolitiska propositionen. Med hänvisning till vad som anförts avstyrker
utskottet det nu ifrågavarande yrkandet i motion 1980/81:91.”

Vi noterar att frågorna ”berörs”. Men mer är det inte. Också den
borgerliga utskottsmajoriteten borde vara otillfredsställd med regeringens
förslag.

Riksdagen bör därför hemställa att regeringen snarast låter utarbeta en
plan för utvecklingen av den svenska raffinaderiverksamheten och den
petrokemiska industrin, bl. a. med syfte att öka förädlingsgraden.

Det finns anledning att också i ett annat avseende försöka förbättra den
svenska försörjningstryggheten. Vid internationella kriser, när efterfrågan
på olja stiger brant, ökar priserna på den s. k. spotmarknaden kraftigt. Vid
dessa tidpunkter kan de oljebolag som har tecknat långa kontrakt vinna
betydande konkurrensfördelar. Vid andra situationer däremot är de bolag
som har en stor andel av importen från spotmarknaden gynnade i olika
avseenden.

Om försörjningstryggheten skall öka genom långtidsavtal med ett flertal
oljeländer och om en odramatisk prisutveckling på olja skall eftersträvas,
måste köpen på den s. k. spotmarknaden regleras.

En möjlighet är att lägga tull på importen av oljeprodukter. Ett sådant
system förutsätter dock att tullarna höjs resp. sänks, då priset på
spotmarknaden sjunker resp. höjs. Detta skulle innebära många administrativa
problem. Till detta kommer de internationella komplikationer som
nya svenska tullar skulle medföra.

I stället bör ett system med importlicenser för olja prövas. Licenser kan
vara en väg att minska andelen importerade produkter från spotmarknaden.
Licenser kan i första hand ges till de företag som arbetar med s. k. långa
kontrakt och därmed mer än andra bidrar till att den svenska försörjningstryggheten
förbättras.

Riksdagen bör därför hemställa att regeringen snarast lämnar förslag till
riksdagen om importlicenser för olja.

Vidare bör regeringen snarast låta utreda de internationella oljebolagens
skatteförhållanden. Starka principiella skäl talar för detta.

Samhället måste få ett ökat inflytande över de internationella oljebolagens
verksamhet i Sverige. Insynen i oljebolagens ekonomiska transaktioner är
f. n. otillfredsställande. Bolagens uppgifter att ekonomiska skäl motiverade
en neddragning av leveranserna under den senaste oljekrisen har inte kunnat
beläggas. Det är omöjligt att utesluta att bolagens nedskärningar av
leveranserna hade som syfte att tvinga regeringen att tillåta ytterligare
prishöjningar på olja och bensin.

Mot. 1980/81:1976

15

Som ett första steg mot ett vidgat samhällsinflytande i dessa företag bör
offentlig styrelserepresentation införas. Därigenom kan samhällets insyn och
inflytande öka. Men också samarbetet och informationsutbytet mellan
företag och samhälle kan förbättras, till gagn för båda parter. Med stöd av
ovanstående föreslår vi offentlig styrelserepresentation i oljebolagens
styrelse. Därmed skulle den form av insyn och demokratisk kontroll som
redan nu finns inom OK och SP vidgas till övriga oljebolag. Vid
utformningen av lagstiftningen kan lagen (1976:350) om styrelserepresentation
för samhället i vissa aktiebolag och stiftelser tjäna till ledning.

En närmare precisering krävs av vilka företag som skall omfattas av
lagstiftningen. Vidare behövs en teknisk samordning av den nya lagstiftningen
med den nuvarande lagen om styrelserepresentation. Dessa utredningsuppgifter
bör skyndsamt ombesörjas av regeringen.

Riksdagen bör därför hos regeringen hemställa om förslag till lagstiftning
om styrelserepresentation för samhället i oljebolagen.

För att öka försörjningstryggheten bör regeringen också på allvar försöka
anstränga sig för att få direktavtal med bl. a. Norge om betydande olje- och
gasleveranser inom ramen för ett utvidgat nordiskt industri- och energipolitiskt
samarbete.

Fyndigheterna av olja och gas i norra Norge kan på sikt skapa intressanta
möjligheter till en industriutveckling i de norra delarna av Norge, Sverige och
Finland. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte har engagerat sig
hårdare för att ett sådant samarbete skall komma till stånd.

Riksdagen bör ge regeringen till känna att ett svensk-norskt energisamarbete
nu måste ges hög prioritet.

Samhällssatsningar på nya alternativ

Vid behandlingen av proposition 1978/79:115 på våren 1979 beslutade
riksdagen på socialdemokratiskt initiativ att regeringen skyndsamt borde
inrätta ett utvecklingsbolag pä energiområdet.

Ännu har regeringen inte inrättat det av riksdagen begärda utvecklingsbolaget.
Detta speglar både regeringens nonchalans mot riksdagen och dess
oförmåga att ta initiativ i energipolitiken.

Vi noterar att regeringen lämnade ett förslag i den industripolitiska
propositionen den 10 mars. Två år har regeringen använt för att förbereda
denna fråga.

I motion 1980/81:91 krävde vi också ett s. k. upphandlingsbolag för ny
energiteknik.

En god kontakt mellan beställare och tillverkare och överblick över
marknaden måste skapas för att introduktionen av förnybara energikällor
skall påskyndas. En effektiv och samordnad teknikupphandling är ett viktigt
steg i det arbetet.

Ett upphandlingsbolag för ny energiteknik, i vilket stat och kommun har

Mot. 1980/81:1976

16

det dominerande inflytandet, bör bildas. Inom ramen för detta bolag skulle
bl. a. mindre kommuner kunna få hjälp med en samordnad upphandling av
produkter med god kvalitet. Risken är i dag allvarlig att mindre seriösa
tillverkare har stora försäljningsframgångar, innan skilda upphandlare har
skaffat sig en god kunskap, och innan samhällets resurser för provning m. m.
har utvecklats.

Vi återkommer med konkreta förslag om utvecklings- och upphandlingsbolag
i samband med riksdagens behandling av den industripolitiska
propositionen.

Regeringen bör också snarast vidta åtgärder så att utvecklingsavtal kan
tecknas med stora upphandlare av betydelsefull och framtidsinriktad
energiteknik som t. ex. statliga myndigheter, kommuner och stora bostadsföretag.
Utvecklingsavtal inom skilda områden innebär att staten, avtalsparten
och den tillverkande industrin tillsammans delar de kommersiella
riskerna vid den nödvändiga introduktionen av den nya tekniken. En modell
för utvecklingsavtal har utarbetats av oljeersättningsdelegationens s. k.
solvärmegrupp.

Det konkreta utvecklingsavtal som har föreslagits av Riksbyggen kommenteras
endast flyktigt av regeringen. Men inga förslag lämnas. Vi anser att
principen med utvecklingsavtal bör etableras genom att ansvariga myndigheter
utses och medel för ändamålet ställs till förfogande. Konkreta avtal bör
slutas snarast inom angelägna områden som t. ex. beträffande solfångare och
värmepumpar.

Det är utomordentligt viktigt att vissa lagstiftningsfrågor också snarast
löses. Annars finns risken att den nya tekniken försenas i onödan.

I avvecklingsplanen från linje 2 sades: ”En översyn av hela lagstiftningen
för energiområdet sker med sikte på att underlätta införandet av alternativa
energislag och hushållningsåtgärder utan att skyddet för människor och miljö
försämras.” OED skriver i rapporten Program för oljeersättning om detta
behov på solvärmens område:

OED:s solvärmegrupp har föreslagit att en utredning tillsätts för att se över
lagstiftningsfrågor av betydelse för solvärmeutnyttjande. Detta gäller i första
hand vattenlagen, naturvårdslagen, lag om allmänförklaring av fjärrvärmeanläggningar
och lagen om kommunal energiplanering. Aven frågor om
allmänförklaring av mindre anläggningar än vad som normalt avses med
fjärrvärmesystem bör enligt gruppen utredas. OED tillstyrker gruppens
förslag om utredning och vill understryka behovet av att eventuella
lagändringar blir gjorda i sådan tid att inte teknikintroduktionen försenas.
Ändringar av byggnormen och införande av krav på s. k. lågtemperatursystem
har föreslagits av statens planverk. Löses inte dessa frågor snarast på
annat sätt bör de behandlas av den föreslagna utredningen.

Liknande problem finns för andra alternativa energikällor.

Någon sådan utredning om lagstiftningsfrågor föreslås inte av regeringen.
Riksdagen bör därför hemställa att regeringen snarast tillsätter en utredning

Mot. 1980/81:1976

17

som bör göra en snabb översyn av lagstiftning, normer m. m. med sikte på att
underlätta införandet av alternativa energislag.

Vidare bör regeringen snarast lämna förslag om förändringar av byggnormen
och införandet av krav på s. k. lågtemperatursystem där så är
lämpligt.

Vi föreslår också att av samhället dominerade bränslebolag för inhemska
bränslen inrättas.

Kol

Regeringen beräknar att kolanvändningen i Sverige år 1990 kommer att
vara 31-45 TWh ångkol för el- och värmeproduktion samt 17 TWh koks och
kokskol för användning främst i järn- och stålindustrins processer.

Detta innebär att ytterligare 4-6 miljoner ton kol kommer att användas år
1990 vid sidan av de mängder (ca 2,3 miljoner ton) som f. n. importeras till
järn- och stålindustrin. Vi har inget att erinra mot dessa beräkningar. En viss
ökad användning kommer vi inte ifrån.

Resultatet av kärnkraftsomröstningen innebar att vi inte behöver importera
ångkol för att försörja de kolkondenskraftverk och koleldade kraftvärmeverk
med bränsle som vi snabbt hade tvingats bygga, om kärnkraften hade
snabbavvecklats. Den kolintroduktion som nu föreslås ersätter olja.

Inför folkomröstningen om kärnkraften antog den socialdemokratiska
partistyrelsen ett uttalande, där synen på kolet beskrevs så här:

Kol som energikälla undviks så länge inte ny och från miljösynpunkt bättre
teknik finns tillgänglig. Utsläppen av svavelföreningar, tungmetaller,
kväveoxider, cancerframkallande kolväten, klimatpåverkande koldioxid och
produktionen av stora volymer giftig aska innebär stora risker för människors
hälsa och miljö. Genom att utnyttja energin från kärnkraftreaktorerna
vinner vi tid och resurser för att få fram alternativa energikällor och bättre
teknik för rening och förbränning av kol.

Valsedeln från linje 2 innehöll denna formulering: ”Elproduktion genom
olje- och kolkondenskraftverk undviks.”

I den socialdemokratiska motionen 1979/80:2056, skriven direkt efter
folkomröstningen, fanns denna formulering om kolet:

Både miljöskäl och det faktum att större klarhet nås inom något år om
andra energikällors möjligheter gör det motiverat att vänta några år med
beslut om en kraftig kolintroduktion i vårt land. Däremot är vi medvetna om
att ett visst ökat beroende av kol inte heller på kort sikt går att undvika.

Elproduktion genom kolkondenskraftverk bör över huvud taget ej komma
i fråga. En massiv satsning på koleldade kraftvärmeverk bör undvikas.

F. n. pågår förberedelser för en omfattande kolintroduktion i kommuner
och industrier. Om marknadskrafterna släpps fria kommer kolet att tränga ut
de inhemska, förnybara alternativen.

Mot. 1980/81:1976

18

Den socialdemokratiska grundinställningen är att kolet så långt möjligt
bör undvikas. Det grundläggande målet är att inhemska och förnybara
energikällor på sikt skall vara grunden för vårt energisystem. För denna
inställning talar bl. a. behovet av att förbättra försörjningstrygghet och
bytesbalans. Också kolet är ett importerat bränsle. Denna grundinställning
har avgörande betydelse för hur 1980-talets energipolitik utformas. Den
innebär att bl. a. inhemska bränslen, solvärme, värmepumpar, spillvärme
och elkraft bör utnyttjas i stället för kol, då dessa källor finns tillgängliga i
geografisk närhet av användaren till rimligt pris.

Men självfallet måste kolet användas i strävan att reducera det kraftiga
oljeberoendet. Vi har således inget att erinra mot regeringens förslag till
energibalanser under vissa förutsättningar.

Det finns dock en allvarlig risk att regeringens presenterade energibalanser
inte kan hållas.

Därför måste samhället utforma styrinstrument dels för att styra kolanvändningen,
dels för att påskynda introduktionen av främst förnybara,
inhemska alternativ. Sådana medel är:

1. Plan för oljeersättning

Regeringen gör inget försök att i propositionen utforma en detaljerad plan
för oljeersättning. Detta är olyckligt. Oljeersättningsdelegationen har
lämnat ett omfattande underlagsmaterial med bl. a. förslag om antalet
anläggningar, eldade med bl. a. torv, kol och skogsenergi. Med hjälp av detta
bör regeringen snarast presentera en plan för hur fördelningen mellan t. ex.
kol och inhemska bränslen skall göras konkret. Av planen bör vidare framgå
var, i vilken mängd och hur kolet bör användas.

Material från bl. a. DFE visar att i vissa län, särskilt i Norrland, är de
samlade tillgångarna på skogsenergi och torv i nivå med eller t. o. m. större
än det samlade bränslebehovet. I några områden däremot, främst kring
storstäderna, är bränslebehovet många gånger större än de samlade
tillgångarna på inhemska bränslen.

Det är angeläget att regeringen snarast till fullo utnyttjar OED:s material
och presenterar en plan, där de allmänna energibalanserna omsätts i praktisk
verklighet. En sådan detaljerad plan är en förutsättning för att bl. a. det nya
energiverket skall kunna få rimliga planeringsförutsättningar.

Av planen bör också framgå storleken och lokaliseringen av de koleldade
anläggningarna. Sådana avvägningar har avgörande betydelse för kolets
påverkan på natur och människors hälsa. Regeringen bör också i planen
redovisa de samlade miljöeffekterna av den kolintroduktion som föreslås i
propositionen.

Mot. 1980/81:1976

19

2. Samlad bedömning av koleldade anläggningar

I dag krävs tillstånd av koncessionsnämnden för miljöskydd för en
förbränningsanläggning med mer än 50 MW:s effekt. Länsstyrelsen kan dock
ge dispens från tillståndstvånget om effekten inte överstiger 300 MW. Om
effekten överstiger 10 MW skall anmälan om anläggningen göras hos
länsstyrelsen. Om effekten överstiger 500 MW skall anläggningen prövas av
regeringen enligt 136 a § byggnadslagen.

Riksdagen uttalade sig i anslutning till behandlingen av energifrågan 1979
för stränga krav i fråga om både reningen av utsläppen och hanteringen av
avfallet.

Mot bakgrund av angelägenheten att motverka de risker för miljön som för
landet totalt är förknippade med förbränningen av kol är det enligt vår
mening nödvändigt med en samlad bedömning av alla ansökningar om
koleldade anläggningar. Denna samlade bedömning bör göras av regeringen
och utgå från den ovan skisserade planen. Det är principiellt felaktigt att
olika myndigheter fattar beslut i dessa frågor. Risken finns att olika praxis
tillämpas.

Riksdagen bör därför hos regeringen begära sådana förändringar av
lagstiftningen att den av oss förordade samlade bedömningen av ansökningarna
kan göras av regeringen. Det innebär att någon form av särskild
tillståndslag för koleldade anläggningar bör införas. Exempelvis skulle detta
kunna ske genom en utvidgning av den föreslagna lagen om omställbara
eldningsanläggningar.

3. Skärpta miljökrav vid kolförbränning

En sammanhållen plan för kolintroduktionen i vårt land måste snarast
presenteras för riksdagen. Först då finns förutsättningar att bedöma hälsooch
miljöeffekterna av regeringens förslag och möjligheter att värdera den
ytterligare miljöbelastningen, bl. a. mot bakgrund av svavelnedfallet från
utländska anläggningar.

Regeringen föreslår i propositionen att en eldningsanläggning bör tillåtas
släppa ut högst 2 100 ton svavel per år vid en för en längre tidsperiod
genomsnittlig drifttid. Anläggningsinnehavaren kan välja mellan att utnyttja
s. k. lågsvavligt kol eller att installera s. k. rökgasavsvavling.

Regeringen vill föreslå en skärpning till högst 1 600 ton svavel per år
1988.

I södra och mellersta Sverige tillåts f. n. kol med en svavelhalt av högst
0,8 %. Fr. o. m. den 1 oktober 1984 gäller detta krav hela landet.

Regeringen vill överväga att föreslå att endast kol med en högsta svavelhalt
på 0,6 % i framtiden skall kunna införas i Sverige.

En svavelhalt i kol på 0,8 % motsvarar ett utsläpp av 0,24 g svavel/MJ.
Detta motsvarar ett krav på en svavelhalt om högst 1,0 viktprocent svavel i
olja.

Mot. 1980/81:1976

20

Regeringens syn på kolets miljöfrågor kan medföra att många koleldade
anläggningar kommer till stånd, innan den eventuella skärpningen av
miljökraven genomförs.

Regeringsförslaget kan också - om inte en styrning av utbyggnaden sker öppna
möjligheter för utbyggnad av en stor mängd små anläggningar, som
var och en tillgodoser regeringens krav på högsta möjliga utsläpp.

Regeringens förslag måste därför på den här punkten avvisas. Det
tillgodoser inte de krav som måste ställas på en kolpolitik som tar hänsyn till
natur och miljö.

Sveriges berggrund och geografiska läge gör vårt land speciellt utsatt för
luftföroreningar från Europas industriländer. Vi har därför ett speciellt
intresse av att internationella överenskommelser om t. ex. begränsningar av
svavelutsläppen kommer till stånd. Det är omöjligt att fullfölja vår tradition
på miljöpolitikens område internationellt, om inte våra egna bestämmelser
om t. ex. svavelutsläpp skärps och blir ett föredöme också för andra
länder.

Hårdare miljökrav i alla avseenden bör också ställas på nya anläggningar
än på dem som varit i drift en längre tid. Denna princip tillämpas t. ex. inom
industrin. Genom att skärpa kraven tar vi till vara möjligheterna att ständigt
försöka förbättra miljön. Det är ju också både enklare och billigare att
förbättra t. ex. reningstekniken vid nya anläggningar än vid gamla.

I de flesta fall är också anläggning och drift av en ny större koleldad
anläggning billigare än motsvarande oljeeldade, även om kolanläggningen
byggs med rökgasavsvavling.

Statens naturvårdsverk har krävt en begränsning av svavelutsläppen till
högst 0,10 g svavel/MJ tillförd bränsle som månadsmedelvärde för nya
anläggningar med utsläpp av mer än 400 ton svavel per år. Detta motsvarar
utan rökgasrening en svavelhalt i kolet på ca 0,35 %.

Vid tillståndsprövning av kolanläggning i Södertälje har krav på rening
ställts av koncessionsnämnden för miljöskydd som närmar sig naturvårdsverkets
krav. Regeringen har själv vid prövning av lokaliseringsansökan från
Västerås kommun om ett koleldat kraftvärmeverk föreskrivit att avsvavlingsutrustning
eller annan likvärdig teknik skall användas senast tre år efter det
datum verket har tagits i drift.

Regeringens nu presenterade förslag innebär en kraftig försämring i
jämförelse med naturvårdsverkets uppfattning och den praxis som redan har
börjat tillämpas. Vi finner därför regeringens förslag otillräckliga. De
uppfyller inte de krav som bör ställas på en kolpolitik som slår vakt om hälsa
och miljö.

Regeringen bör därför snarast i samband med den av oss efterfrågade
planen för kolintroduktionen presentera nya förslag beträffande miljökraven
vid kolanläggningar, då frågan har stor principiell betydelse. T. v. utgår vi
ifrån att regeringen och myndigheter tillämpar den mer skärpta praxis som vi
tidigare har redogjort för.

Mot. 1980/81:1976

21

Kolförbränning medför också utsläpp av andra föroreningar än svavel. Det
gäller t. ex. tungmetaller och polyorganiskt material. Avfallshanteringen är
också ett problem som inte kan förbigås. Riksdagen har redan tidigare uttalat
(JoU 1978/79:34, s. 5):

att stränga krav på rening av luftutsläpp och en från miljösynpunkt

tillfredsställande hantering av de långsiktiga avfallsproblemen måste uppställas
som villkor vid användning av kol som bränsle i energiförsörjningen
och att naturvårdsverkets resurser måste förstärkas så att utarbetande av
kriterier till grund för tillståndsgivning och kontroll kan sättas igång.

Åtgärder med anledning av detta uttalande borde ha redovisats i
regeringens proposition.

Riksdagen bör

a) hemställa att regeringen snarast presenterar en plan för kolintroduktionen,
där bl. a. de totala miljöbelastningarna framgår,

b) hemställa att regeringen i samband med presentationen av denna plan
också lämnar förslag om skärpta krav för svavelutsläpp från nya anläggningar
eldade med kol och/eller olja,

c) i väntan på de regeringsförslag som anges under 1-2 uttala att regering
och myndigheter vid prövning av kol- och/eller oljeeldade anläggningar bör
tillämpa den mer skärpta praxis som vi redogjort för i motionen.

4. Statlig prövning av kommunala planer

Lagstiftningen bör också förändras så att statsmakterna får möjlighet att
pröva kommunala planer för introduktion av kol och inhemska bränslen.
Utgångspunkten för prövningen bör vara att kol skall användas endast när
inte tillräckliga mängder inhemska bränslen finns tillgängliga till rimliga
kostnader.

Målsättningen för prövningen bör också vara att, i de fall tillstånd till
koleldade anläggningar beviljas, en satsning på andra alternativ som t. ex.
värmepumpar och solvärme bör ske parallellt i det kommunala värmesystemet.
Genom sådana riktlinjer för prövningen kan den nu planerade
kolintroduktionen bli en viss stimulans till utnyttjande av nya alternativ i den
kommunala energiplaneringen.

Anläggningar som utnyttjar skogsavfall och flis skall tillståndsprövas av
länsstyrelsen.

De kommunala planerna för utnyttjande av flis och skogsavfall i
värmeanläggningar måste innan tillstånd till sådana anläggningar ges prövas
mot länsvisa inventeringar av tillgången på skogsråvara som inte behövs för
skogsindustrin.

Värmeanläggningar som förbrukar mer än 10 000 m3 per år skall dessutom
tillståndsprövas med stöd av 136 a § i byggnadslagen.

En sådan förändring av lagstiftningen innebär att fördelningen mellan

Mot. 1980/81:1976

22

bränslen kan följas mycket noggrant. Det finns därmed förutsättningar för
att den ovan nämnda planen för oljeersättning skall kunna genomföras.

Planer inom kommuner och industrier redovisar enligt OED att en sådan
prövning skulle komma att omfatta 85-120 planerade anläggningar för eloch
värmeproduktion fram till 1985.

Den ovannämnda prövningen innebär således att anläggningsinnehavaren
måste visa dels att ansträngningar har gjorts för att få fram inhemska bränslen
i stället för kol, dels att det inhemska bränslet (energiskog, flis m. m.) till
anläggningen inte är en användbar råvara till skogsindustrin.

Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

5. Oljeersättningsfondens uppgift

Vi har vid tidigare riksdagsbehandling poängterat att medel från oljeersättningsfonden
främst bör ställas till förfogande för investeringar i teknik
som utnyttjar inhemska, förnybara alternativ.

6. Importlicenser för kol

Regeringen bör snarast presentera ett förslag om importlicenser för kol.
Sådana licenser står inte i strid med internationell praxis och Sveriges
internationella förpliktelser. Importlicenser för olja tillämpas t. ex. av
Frankrike. Finland har ett system för importlicenser för bl. a. kol.

Licens för import av kol bör beviljas av det föreslagna energiverket efter
samråd med bl. a. kommerskollegium. Licenser bör i första hand ges till de
svenskägda företag som bl. a. genom prospektering, andelar i utländska
gruvor och långtidsavtal försöker trygga en långsiktig försörjning av kol.

Ett system med licenser gör det också möjligt att kontrollera bl. a. den
importerade volymen, svavelhalten och ursprungslandet. Regeringen anser
att import av kol från Sydafrikanska republiken inte bör komma till stånd. Vi
delar den synen. Regeringens allmänt hållna uttalande är dock inte
tillräckligt för att garantera att import från Sydafrika inte sker. Ett system
med importlicenser gör det möjligt att förverkliga de allmänna deklarationerna.

7. Upphandlings- och utvecklingsbolag

Vi har vid flera tillfällen påtalat behovet av ett utvecklings- och
upphandlingsbolag inom energiområdet. Riksdagen har också våren 1979
beslutat att detta bolag skall inrättas. Ett sådant bolag skulle väsentligt kunna
påskynda utvecklingen av de förnybara energikällorna.

Mot. 1980/81:1976

23

8. Bränslebolag m. m.

För skogsenergi finns vissa regionala bolag för handel. Dock har inte
utvecklingen nått långt. För torv finns inget motsvarande bolag för en
fungerande handel. Förberedande insatser har gjorts. - Oljeersättningsdelegationen
skriver i rapporten Progam för oljeersättning: ”Statliga engagemang
i uppbyggnaden av en marknadsorganisation för inhemska bränslen
kommer att erfordras med de mål som OED anger”.

Regeringens ambitioner för inhemska bränslen är nästan likvärdiga med
OED:s. Det bör därför vara naturligt att åtgärder vidtas, så att det
nödvändiga handelsledet kan skapas för skogsenergiråvaror och torv. Några
sådana initiativ tas inte av regeringen, trots att behovet påtalas i propositionen.

Det finns skäl att varna för den utveckling som har skett, när det gäller
råvaruförsörjningen till skogsindustrin. Skogsägarna har under senare år på
grund av kortsiktiga ekonomiska intressen vägrat att leverera råvara till
industrin. Detta får inte också drabba energiförsörjningen. Långsiktiga avtal
för leverans av inhemska bränslen måste skapas. Och dessa bränslen får inte
utgöras av nödvändig råvara till skogsindustrin.

Som en princip bör dock gälla att staten och kommunerna bör ha majoritet
i bolag som svarar för produktion av skogsbränslen. I bolagen bör också
skogsindustrin engageras. De fackliga organisationerna bör också ha ett
inflytande. Därigenom skapas möjligheter för en lämplig avvägning mellan
olika möjligheter att använda skogsråvara.

Riksdagen bör ge regeringen till känna vad som anförts om bränslebolag
m. m.

Uran, upparbetning m. m.

Regeringens proposition innebär att uranbrytning också i framtiden i
princip är en tillåten verksamhet i vårt land.

I folkomröstningskampanjen om kärnkraften hävdade linje 2 att frågan
om svensk uranbrytning inte hade ett direkt samband med frågan om de
svenska kärnkraftsreaktorernas antal och framtid. Skälet är att bränsle till de
tolv reaktorer som skall användas längst till år 2010, då den sista reaktorn tas
ur drift, kan köpas på den internationella marknaden. Svensk uranbrytning
är därför inte en förutsättning för detta tidsbegränsade kärnkraftsprogram.

Annorlunda uttryckt leder inte ett förbud mot svensk uranbrytning till att
de svenska reaktorerna måste avbryta driften tidigare än år 2010.

Regeringens proposition bekräftar i allt väsentligt denna inställning. Regeringen
skriver dock: ”Tillgängligheten på uran kan av politiska och
ekonomiska skäl snabbt komma att ändras även om tillgången är god. Dessa

Mot. 1980/81:1976

24

faktorer gör att ett alltför stort beroende av import från ett eller ett par länder
från försörjningssynpunkt bör undvikas.”

Vidare heter det i propositionen: ”Jag anser det betydelsefullt att inköp av
uran sprids på olika källor så att en trygg försörjning kan upprätthållas även
om uranexporten skulle upphöra från något av de större producentländerna.”

Med tanke på regeringens uttryckta oro för störningar i uranleveranserna
är det anmärkningsvärt att regeringen lyckas skriva ett tämligen utförligt
avsnitt om uran utan att med ett ord nämna en principiell inställning till
svensk uranbrytning.

Regeringen föreslår inget förbud mot svensk uranbrytning. Ansökan om
brytning skall behandlas bl. a. enligt 136 a § i byggnadslagen och därmed
prövas av regeringen. Kommunen har därvid vetorätt mot brytning.

Självfallet gäller att brytning endast kan ske om de krav som ställs med
avseende på naturskydd och arbetsmiljö kan tillgodoses. Brytning bör endast
kunna ske för att fylla det behov som det begränsade svenska kärnkraftsprogrammet
skapar.

Vi noterar att regeringen i propositionen vid flera tillfällen konstaterar att
det ännu inte finns tillräckligt underlag för att ta ställning till om hantering
och slutförvaring av svenskt radioaktivt avfall bör ske med s. k. upparbetning
eller inte.

I samband med riksdagsbehandlingen av regeringens förslag till s. k.
villkorslag hävdade vi socialdemokrater i motion 1976/77:1335 att Sverige
borde behålla handlingsfriheten beträffande upparbetning och slutförvaring
genom att lagra det utbrända bränslet under en tid. Under denna tid bör det
klarare framgå vilket alternativ som är bäst - slutförvaring med upparbetning
av högaktivt avfall eller slutförvaring utan upparbetning av det utbrända
bränslet.

Villkorslagen lade detta viktiga val i kraftföretagens händer och gav
möjlighet till alltför tidiga beslut om upparbetning, med därmed förenade
risker för spridning av plutonium. Regeringens formuleringar i propositionen
är ett senkommet - men ändå välkommet - erkännande av det riktiga i
den socialdemokratiska ståndpunkten.

Storstädernas värmeförsörjning

Riksdagen beslutade på våren 1980 (NU 1979/80:70) i samband med
behandlingen av proposition 1979/80:170 att bifalla socialdemokratins
förslag i motion 1979/80:2056:

att begära att regeringen skyndsamt fattar de övergripande beslut

som erfordras för storstädernas värmeförsörjning.

Utskottet skrev vidare (s. 52):

Mot. 1980/81:1976

25

Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motionen 1979/80:2056 (s)
att det är angeläget att regeringen snarast fattar beslut om riktlinjer för
storstädernas värmeförsörjning. Detta är nödvändigt då Stockholms, Göteborgs
och Malmö kommuner inom en nära framtid måste bestämma hur
deras värmeförsörjning skall utformas. Utskottet är medvetet om att denna
fråga är komplicerad och fordrar ingående överväganden. Därför är
utskottet inte berett att nu förorda en bestämd lösning.

Det är anmärkningsvärt att regeringen har nonchalerat riksdagsbeslutet
om riktlinjer för storstädernas värmeförsörjning, trots att föredraganden
själv skriver i propositionen: ”Storstädernas värmeförsörjning bör därför
enligt min mening betraktas inte bara som en lokal och regional utan även
som en nationell angelägenhet.”

Värmeavtappning från kärnkraftverken innebär att en enhet elkraft måste
uppoffras för produktion av tre till fyra enheter värme. Frågorna har därmed
betydelse för den nationella elbalansen.

Enligt oljeersättningsdelegationen (OED) är också ca en femtedel av den
sammanlagt tänkbara fastbränsleanvändningen i vårt land hänförlig till
storstädernas fjärrvärmeförsörjning. Om värmeavtappning från kärnkraftverken
kommer till stånd innebär detta att användningen av fasta bränslen - i
storstäderna främst kol - kommer att reduceras. Också detta är en nationell
fråga.

Om regeringen hade haft avsikten att uppfylla riksdagens beslut skulle den
givetvis ha engagerat sig i utredningsarbetet m. m., så att ett tillfredsställande
underlag hade kunnat presenteras för riksdagen i samband med
propositionen. Nu har den inte gjort detta. Skälet är välkänt. Den inbördes
oenigheten har gjort att man inte ens har gjort några försök att uppfylla
riksdagsbeslutet om riktlinjer för storstädernas värmeförsörjning.

I stället har regeringen låtit kraftföretagen och de berörda kommunerna
sköta utredningsarbetet helt på egen hand. Inga direktiv för arbetet har getts.
I praktiken har regeringen därmed givit upp sin roll i energipolitiken. Detta
är principiellt felaktigt.

Med hänvisning till på detta sätt gjorda utredningar och den kommunala
självstyrelsen avsvär sig nu regeringen alla bestämda uppfattningar om hur
frågan om storstädernas värmeförsörjning bör lösas.

Frågan om värmeavtappning från Ringhals och Barsebäck avfärdas i
mycket allmänna ordalag av regeringen utan att erforderligt beslutsunderlag
presenteras, inte ens i den digra bilagan.

Frågan om Stockholms värmeförsörjning lämnar regeringen öppen. Man
överlåter därmed dessa för landet viktiga energibeslut helt till kommunerna
och kraftföretagen.

Möjligheterna att utnyttja hetvattenavtappning från kärnkraftverken
måste ses i sitt vidare samhällsekonomiska sammanhang. En central politisk
fråga är hur balans i utrikeshandeln skall skapas. Att enbart lita till en snabb
ökning av exporten - med dess ofta stora innehåll av importerade insatsvaror

Mot. 1980/81:1976

26

- räcker inte. Väsentliga ansträngningar måste också göras för att minska
importen.

I diskussionerna om att ersätta olja med kol förbises ofta att också kol är ett
importerat bränsle. Att utnyttja kärnkraftsreaktorernas hetvatten för
uppvärmningsändamål innebär däremot en importminskning av mycket stor
samhällsekonomisk betydelse, även om en viss import av t. ex. kol till
kraftvärmeverk måste göras för att kompensera den elproduktion som då
inte kan komma till stånd vid kärnkraftverken.

Det måste därför vara angeläget att denna i allt väsentligt inhemska
energikälla verkligen utnyttjas. Av dessa skäl kan heller aldrig frågan om
hetvattenutnyttjande få bli enbart en företagsekonomisk eller kommunalekonomisk
fråga.

Regeringen beskriver tre alternativ för Storstockholms värmeförsörjning:

1. Värmeöverföring från kärnkraftverket i Forsmark enligt det förslag som
presenterats i STOSEBS och Vattenfalls utredning Fjärrvärme från
Forsmark (1980-11-28)

2. Närförlagda koleldade kraftvärmeverk

3. Stora värmepumpar som svarar för ”den huvudsakliga värmeförsörjningen.”

Vi vill framhålla följande om de olika alternativen:

Värmeöverföring från Forsmark kan vara ett alternativ för Storstockholms
kommuner. Riksdagen bör därför ge sitt stöd att den s. k. etapp 2 med
projektering, förfrågningshandlingar och projekt värdering kan påbörjas.
Regeringen vill på grund av inbördes motsättningar inte ens ge detta
stöd.

Riksdag och regering bör dessutom vid nuvarande tidpunkt påverka
projektets framtid. Detta omöjliggörs om regeringens passivitet och förslag
att helt överlåta besluten till kraftföretagen och kommunerna vinner
riksdagens godkännande.

Regeringen bör därför snarast ge direktiv till Vattenfall för det fortsatta
arbetet. Dessa direktiv bör bl. a. behandla dessa önskvärda förändringar av
projektet:

A. Projektet bygger på alltför låg ambition för energihushållningen i
Storstockholmsområdet, jämfört med den nivå som i energihushållningsprogram
m. m. beräknas för riket som helhet.

B. Projektet bör utformas så att introduktionen av förnybara energikällor
stimuleras. Det är väsentligt att man i det fortsatta arbetet överväger
både projektets storlek och utformning bl. a. i fråga om vattentemperatur
i systemet, så att bl. a. tillskott av solvärme i de kommunala
fjärrvärmesystemen kan komma till stånd i framtiden.

Regeringen bör således ta initiativ så att tillstånd för tunnelbygget och

Mot. 1980/81:1976

27

avtal om värmeavtappning m. m. förenas med krav på en betydande
satsning också på förnybara energikällor i Storstockholmsområdet.

C. Möjligheterna till en förläggning av större anläggningar för kraftvärmeproduktion
som ersättning för Forsmark 3, när denna reaktor skall börja
leverera elkraft eller avvecklas, bör ytterligare undersökas. Frågor om
hamnförhållanderi m. m. måste få sitt svar.

D. Det är också angeläget att regeringen presenterar en samlad syn på den
långsiktiga elpolitiken och 1990-talets elkraftsbehov. Detta sker inte i
propositionen men har avgörande betydelse för Forsmarksprojektets
möjligheter. Sådana riktlinjer påverkar bl. a. den tid reaktorn Forsmark
3 skall användas för värmeproduktion. Vi har angett vår syn på
elpolitiken i det föregående.

E. Det bör också klarläggas i vilken utsträckning andra alternativ kan bli
verklighet tillsammans med Forsmarksprojektet och den under punkt B
parallella satsningen på förnybara energikällor. Det gäller t. ex. det s. k.
Nynäsprojektet. (Se vidare nedan.)

Definitivt beslut örn värme från Forsmark bör fattas först när dessa
frågor grundligt har belysts.

Eftersom nyttan med projektet i hög grad beror på hur snabbt det kan
komma till stånd, bör det fortsatta arbetet bedrivas - och erforderliga
beslut fattas - mycket skyndsamt.

Närförlagda koleldade kraftvärmeverk kan också vara ett alternativ för
Stockholms värmeförsörjning. Man måste då givetvis noggrant beakta
miljöaspekterna. Även denna lösning bör kombineras med satsning på
förnybara energikällor.

I detta sammanhang är det väsentligt att också det s. k. Nynäsprojektet får
en seriös behandling.

AB Nynäs Petroleum har i en skrivelse till regeringen i december 1980
presenterat ett projekt som har utarbetats av en arbetsgrupp med representanter
från Nynäs, Svensk Metanolutveckling AB, STOSEB och Sydkraft
AB. Projektet beräknas kunna starta år 1987. Det avser en anläggning för
kombinerad produktion av metanol, bränslegas och hetvatten, avsett för
Storstockholms värmeförsörjning. Råvarorna är kol och restoljor.

Projektet avfärdas på åtta rader i propositionen. Vi kan inte acceptera att
regeringen avfärdat projektet utan erforderlig redovisning av beslutsunderlaget
inför riksdagen.

Regeringen tar upp 1-3 TWh motoralkoholer 1990 utan att närmare
utveckla hur och var dessa mängder skall produceras.

Spillvärme- och gasleveranserna från detta projekt har en sådan omfattning
att det också kan ses som ett fjärde alternativ, som kan kombineras både
med närförlagda kraftvärmeverk och stora värmepumpar.

Riksdagen bör ge sitt stöd till att också detta projekt förs vidare, innan
beslut fattas.

Mot. 1980/81:1976

28

Regeringen bör därför vidta åtgärder så att projektet får en allsidig
belysning. En skyndsam utredning om Nynäshamnsområdets möjligheter att
bidra till Storstockholms värmeförsörjning bör därvid göras. Nynäshamn har
bl. a. genom sitt läge och sina goda hamnförhållanden speciella fördelar.

I detta utredningsarbete bör bl. a. dessa frågeställningar uppmärksammas:

Det s. k. Nynäsprojektet förutsätter en stor marknad för metanol i slutet
av 1980-talet och på 1990-talet. Regeringen bör redovisa vilka åtgärder som
behövs för att skapa denna marknad.

Projektet byggs på användningen av kol och restoljor för metanolproduktionen.
Det är väsentligt att poängtera att också dessa produkter är
importerade. Möjligheterna att redan under 1980-talet basera metanolproduktion
på inhemska bränslen bör redovisas. Troligen kommer denna teknik
inte att kunna göras kommersiell förrän en tid efter 1990.

Ett alternativ eller komplement till det s. k. Nynäsprojektet kan vara en
större kolkraftvärmeanläggning med miljöskyddsåtgärder.

Också en s. k. GCC-anläggning bör allvarligt prövas (Gasification
Combined Cycle). I en sådan anläggning förgasas tunga restoljor från
oljeraffinaderier. Gasen förbränns sedan i ett s. k. kombikraftverk. Ett
sådant kraftverk kan även byggas som kraftvärmeverk för samtidig
produktion av el och värme till Stockholmsområdet.

Regeringen anser att ett tredje alternativ med stora värmepumpar skulle
kunna ”svara för den huvudsakliga värmeförsörjningen” i Storstockholmsområdet.

Vi anser att värmepumpar och andra metoder att utnyttja lågvärdig energi
i luft, mark och vatten bör utnyttjas i det svenska energisystemet. Vi har
tidigare i skilda sammanhang redovisat hur en utveckling av denna teknik
kan påskyndas, bl. a. genom ett samhällsägt utvecklings- och upphandlingsbolag,
där bl. a. landets kommuner får stöd av expertis vid en samordnad
upphandling.

Det kan inte uteslutas att regeringens alternativ med stora eldrivna
värmepumpar i Storstockholmsområdet kräver att en ny 400 kV-ledning
måste byggas för att tillräcklig kapacitet skall finnas. Stora värmepumpar är
troligen ett alternativ som bör användas i kombination med andra lösningar i
Stockholm.

I propositionens avsnitt om värmepumpar anser regeringen att det genom
en insats av 2 TWh drivenergi skall vara möjligt att erhålla 7 TWh värme från
små och medelstora värmepumpar år 1990. Detta överensstämmeer med
oljeersättningsdelegationens solvärmegrupps bedömningar. Användningen
motsvarar en oljebesparing om ca 10 TWh olja i pannor för enskilda
fastighetsägare och s. k. blockcentraler. Regeringen skriver dessutom:

”Skulle stora eldrivna värmepumpar komma att utnyttjas i fjärrvärmesystem
skulle ytterligare kvantiteter olja kunna ersättas genom användning av
värmepumpar.”

Mot. 1980/81:1976

29

Vi delar uppfattningen att eldrivna värmepumpar om möjligt också bör
utnyttjas i de kommunala fjärrvärmesystemen. Den goda tillgång på elkraft
som finns på 1980-talet kan med denna teknik väsentligt bidra till att vårt
oljeberoende minskar.

Det är tyvärr omöjligt att finna regeringens totala bedömning av
värmepumparnas möjligheter i energibalanserna. Där konstaterades endast
att solvärmen skall kunna ge 1-3 TWh år 1990. I en fotnot till ”solvärme”
sägs:

”Därutöver utnyttjas värmepumpar i kombination med naturligt lagrad
solenergi.”

Om vi har tolkat propositionen rätt menar regeringen att 7 TWh värme kan
erhållas från värmepumpar år 1990. Dessutom menar regeringen att ”den
huvudsakliga värmeförsörjningen” i Storstockholmsområdet skulle kunna
baseras på värmepumpstekniken. Detta skulle innebära att regeringen
räknar med ytterligare ca 10 TWh som möjligt energitillskott från värmepumpar
i vårt land. Men regeringen nämner också värmepumpar som
alternativ i Malmö och Göteborg. Ytterligare några TWh kan därmed läggas
till regeringens beräkningar över värmepumparnas möjligheter.

Totalt är därmed regeringens siffror över möjligt bidrag från värmepumpar
minst 20 TWh. Såvitt vi förstår finns också samma möjligheter i andra
större städer. Det totala bidraget från värmepumpar skulle därmed närma sig
30 TWh med regeringens beräkningar.

Inför dessa regeringsberäkningar är det rimligt att bl. a. ställa följande
frågor:

1. Vilket underlag har regeringen för beräkningen av värmepumparnas
mycket stora möjligheter?

Oljeersättningsdelegationens s. k. solvärmegrupp beräknade i rapporten
Förutsättningar för ökad användning av solvärme i Sverige att det
sammanlagda bidraget från värmepumpar skulle kunna uppgå till ca 7
TWh år 1990.

2. Av vilket skäl redovisas inte det totala bidraget från värmepumpar i
regeringens balanser?

Det är anmärkningsvärt att bidrag på kanske 30 TWh inte redovisas i
regeringens energibalanser. Denna siffra motsvarar nästan hela kolintroduktionen
till 1990 i regeringens lägsta alternativ (31 TWh).

Vår syn på storstädernas värmeförsörjning kan sammanfattas på följande
sätt:

Regeringen har misslyckats med att presentera ett beslutsunderlag för
riksdagen med förslag till riktlinjer för storstädernas värmeförsörjning i
enlighet med riksdagens beslut från våren 1980. Detta är olyckligt för landet
och berörda kommuner. Då det är angeläget med skyndsamma beslut i dessa
frågor bör följande åtgärder vidtas:

Mot. 1980/81:1976

30

1. Riksdagen bör uttala att värmeavtappning från Ringhals ej skall komma
till stånd, eftersom Ringhals läge uppenbarligen gör det minst lämpat för
sådan. Detta bör ges regeringen till känna.

2. Riksdagen bör hemställa att regeringen snarast upptar förhandlingar med
Barsebäcksverkets ägare Sydkraft för att diskutera förutsättningarna för
värmeavtappning från detta verk.

3. Rikdagen bör uttala sitt stöd för att den s. k. etapp 2 i Forsmarksprojektet
skall påbörjas. Detta bör ges regeringen till känna.

4. Riksdagen bör också hemställa att regeringen utfärdar direktiv för det
fortsatta arbetet med värmeavtappning från Forsmark enligt de riktlinjer
som angivits i motionen.

5. Riksdagen bör också uttala att, om tillstånd senare ges till ett modifierat
Forsmarksprojekt, skall detta förenas med krav på en betydande satsning
också på förnybara energikällor i Storstockholmsområdet. Detta bör ges
regeringen till känna.

6. Riksdagen bör också uttala sitt stöd för att det s. k. Nynäsprojektet
studeras ytterligare och hemställa att regeringen till riksdagen skyndsamt
lämnar ett erforderligt beslutsunderlag så att riksdagen kan ta ställning till
projektet. I detta underlag bör också ges en redovisning i Nynäshamnsområdets
övriga möjligheter att utgöra basen i Storstockholms värmeförsörjning
i enlighet med de riktlinjer som angivits i motionen.

7. Riksdagen bör slutligen hos regeringen begära en skyndsam redovisning
av regeringens syn på värmepumparnas möjligheter i landet och speciellt
storstädernas energiförsörjning.

Vattenkraft

Vattenkraften är en ren, inhemsk och förnybar energikälla, som i stor
utsträckning kan utnyttjas till låga kostnader. I propositionen sägs:

”Det finns således från energipolitisk synpunkt flera starka skäl för att
utnyttja vattenkraften så mycket som möjligt.” - Vi delar denna syn.

Men den fortsatta vattenkraftsutbyggnaden måste också ta hänsyn till att
outbyggda vattendrag representerar viktiga miljövärden.

Det förefaller inte nu möjligt att uppnå riksdagsbeslutet om en utbyggnad
av sammanlagt 66 TWh till år 1990. Ett skäl till att riksdagens beslut från 1975
försenas är regeringens oförmåga att presentera en plan för hur denna
utbyggnad skall uppnås. Denna försening innebär bl. a. att Vattenfalls
kapacitet och kompetens försämras. Detsamma gäller t. ex. turbinindustrin
och annan industri med anknytning till vattenkraften.

Inte heller i denna proposition redovisas någon detaljerad plan för
utbyggnaden.

Vi socialdemokrater hävdar att någon enstaka större utbyggnad är att
föredra framför ett stort antal ingrepp i mindre vattendrag.

Mot. 1980/81:1976

31

Riksdagsmajoriteten har dock avvisat detta förslag. Vi finner det därför
rimligt att majoriteten redovisar sitt alternativ för hur en utbyggnad till 66
TWh skall åstadkommas, även om den inte helt kan uppnås till 1990.

Regeringen bör därför snarast presentera en plan med riktlinjer för hur
riksdagsbeslutet om vattenkraftens utbyggnad till 66 TWh skall kunna
uppnås.

Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

Självfallet bör alla möjligheter att effektivisera de nuvarande anläggningarna
tas till vara. På grund av relativt riklig tillgång på billig elkraft under de
kommande åren blir driftavbrott i samband med effektiviseringen ej så
dyrbara som tidigare. Detta bör utnyttjas av vattenkraftsföretagen.

En viss utbyggnad av s. k. minikraftverk är också angelägen.

Älvräddarnas samorganisation har också presenterat en plan för hur 65,7
TWh utbyggd vattenkraft skall kunna uppnås på läng sikt.

Denna plan förutsätter att den utbyggda och lovgivna vattenkraften är 63,0
TWh. Man föreslår effektiviseringar (1,4 TWh), minikraftverk (1,0 TWh)
och en utbyggnad av s. k. okontroversiella projekt (0,250 TWh). Det är
väsentligt att regeringen också överväger detta alternativ, när planen för den
fortsatta utbyggnaden presenteras.

Med tanke på riksdagsbeslutet om att den utbyggda vattenkraften bör
uppgå till 66 TWh är det väsentligt att beräkningar över den hittills utbyggda
och lovgivna vattenkraften är korrekta.

Regeringen skriver i propositionen:

”Utbyggd och lovgiven vattenkraft uppgår till 62-63 TWh.”

Det är önskvärt att denna siffra preciseras.

I motion 1979/80:2056 krävde vi socialdemokrater att regeringen skyndsamt
borde lämna förslag om särskild beskattning av övervinster i vattenkraftsproduktionen,
i enlighet med texten på valsedeln från linje 2. Dessa
s. k. övervinster - miljardbelopp som ökar för varje år - uppkommer hos
ägarna till äldre anläggningar genom att det s. k. råkraftspriset baseras på
produktionen i nyare anläggningar med höga anläggningskostnader.

Vid riksdagsbehandlingen hänvisade utskottet (NU 1979/80:70, s. 56) till
den tillsatta utredningen om beskattning av energi m. m. (B 1979:06) och
regeringens proposition. Man skrev:

Föredraganden anser att det nu finns anledning att fördjupa bedömningen
och utarbeta konkreta alternativ. Han aviserar att energiskatteutredningen
kommer att ges tilläggsdirektiv i denna fråga.

Utskottet utgår från att kommittén snarast tar upp frågan om beskattning
av s. k. övervinster i vattenkraftsproduktionen. Vidare förutsätter utskottet
att regeringen på grundval av kommitténs överväganden skyndsamt utarbetar
förslag om den närmare utformningen av en särskild skatt på dessa
vinster.

Utskottets moderata representanter reserverade sig mot detta. Man ansåg
inte att kommitténs förslag borde föregripas på det sätt som önskades i den
socialdemokratiska motionen.

Mot. 1980/81:1976

32

Först i november 1980 - ett halvt år efter riksdagens beslut - fick
energiskatteutredningen tilläggsdirektiv. Näringsutskottet skrev om detta i
december 1980 (NU 1980/81:18):

”Det är enligt utskottets mening angeläget att kommittén snarast
behandlar denna fråga, så att regeringen snabbt kan presentera ett förslag till
riksdagen.”

Vi vill ånyo understryka, inte minst mot bakgrund av det allvarliga
statsfinansiella läget, det angelägna i att denna fråga snarast löses.

Socialdemokratin anser att vattenkraftsanläggningar av betydelse på sikt
bör överföras i samhällets ägo.

Det finns starka skäl att också öka samhällsinflytandet i de större
vattenkraftsbolagen. Endast därigenom kan samhället få det huvudansvar
för produktionen och distributionen av elektrisk kraft som linje 2 krävde på
valsedeln.

Som ett första steg mot ett vidgat samhällsinflytande i dessa företag bör
offentlig styrelserepresentation införas.

Riksdagen bör därför hos regeringen hemställa om förslag till lagstiftning
om styrelserepresentation för samhället i vattenkraftsbolagen.

Kärnsäkerhet m. m.

Propositionen redovisar högt ställda ambitioner såväl i fråga om säkerheten
vid kärnkraftsanläggningar som i fråga om beredskapen för haverier av
olika slag.

Vi har inga invändningar mot propositionens förslag i fråga om reaktorsäkerhet
och beredskap.

Nya forskningsresultat har lagts fram som tycks peka på att tidigare
riskuppskattningar varit överdrivet pessimistiska. Bl. a. har en utredning
under ledning av prof. I. Jung i praktiken avskrivit risken för ångexplosioner
som spränger reaktortanken. Dessa nya forskningsrön får dock inte tas till
intäkt för att göra avkall på säkerheten.

Det är angeläget att regeringen noga följer det fortsatta vetenskapliga
arbetet beträffande kärnkraftsanläggningars säkerhet så att säkerheten
successivt kan förbättras.

Myndighetsorganisationen

En kraftfull energipolitik ställer krav på en effektiv organisation.
Energifrågorna är f. n. splittrade på minst sju statsråd. Så var också fallet,
när utredningen om myndighetsorganisationen på energiområdet lämnade
sina förslag. Utredningen arbetade också under en tid, då stor oklarhet rådde
om regeringens energipolitiska avsikter. I och med den presenterade
propositionen är det möjligt att få klarare besked om regeringens avsikter,
även om propositionen från bostadsdepartementet om energihushållning i

Mot. 1980/81:1976

33

bebyggelsen ej redovisas vid samma tidpunkt.

Men regeringens handläggning av energifrågorna är fortfarande lika
splittrad som tidigare. En samordning av de energipolitiska besluten inom
regeringen är den mest angelägna organisationsförändringen inom energipolitikens
område.

Så länge oklarhet råder om regeringens avsikter med den aviserade
översynen av det interna arbetet, är det osäkert vilken myndighetsorganisation
som bör väljas. Men starka skäl talar för att det av regeringen föreslagna
energiverket bör komma till stånd.

En mängd frågetecken kvarstår dock. Så länge inte regeringen har
presenterat förslag om detta verks organisation och resurser är det omöjligt
att ta definitiv ställning till den föreslagna organisationsförändringen.

Vi förutsätter att regeringen senare återkommer till riksdagen med
närmare förslag om detta.

Innan regeringen har lämnat förslag som redovisar hur energiverket skall
kunna bli ett handlingskraftigt instrument i energipolitiken finns det
anledning att varna för den ytterligare uppsplittring i olika myndigheter som
blir följden av regeringens förslag.

F. n. arbetar 14 myndigheter (motsvarande) med energifrågorna. Om
regeringens förslag genomförs finns fortfarande 14 organ kvar. En viss
förändring i förhållandet mellan dagens bestående organisationer görs.
Avskaffade kommittéer ersätts med nya organ. På forskningsområdet ökar
propositionens förslag antalet ansvariga organ från dagens sju till åtta i
framtiden.

En stor del av de administrativa resurserna och de stora forskningsresurserna
på det grundläggande metodområdet lämnas utanför verket till det
speciella forskningsorganet.

Regeringsförslaget innebär i praktiken ingen tillräcklig samordning av de
energipolitiska frågorna. Då förslaget varken bygger på förslag från
utredningen om myndighetsorganisationen på energiområdet eller på någon
entydig remissuppfattning, vore det naturligt att kräva att regeringen
återkom med helt nya förslag till riksdagen. Men detta skulle tyvärr
ytterligare försena en nödvändig samordning av myndigheterna.

Vi avstår därför från ett sådant yrkande och utgår ifrån att regeringen tar
initiativ till en ytterligare samordning av myndigheterna på energiområdet.

I sammanhanget vill vi också peka på att utnyttjande av inhemsk, förnybar
energi till inte oväsentlig del måste försiggå i små och medelstora
anläggningar. Den måste därför handhas av en i viss mån annorlunda
energiorganisation än den nuvarande. Energiverket måste utformas så att
det är väl lämpat att handha också denna typ av energiproduktion.

Regeringens förslag att inte föra den s. k. oljeersättningsfonden till
energiverket saknar helt sakliga motiv. Kraven på handlingskraft och

Mot. 1980/81:1976

34

samordning av energipolitiken leder i stället naturligt fram till att oljeersättningsfondens
verksamhet bör handhas av energiverket.

Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

Kommunerna och energipolitiken

Det är nödvändigt att kommunerna i allt större utsträckning försöker
utforma en samhällsplanering som tar hänsyn till behovet av energihushållning.
Energianvändning, bostadspolitik och samhällsplanering är starkt
beroende av varandra. En onödigt utspridd bebyggelse och en alltför
utspridd struktur av orter utan egen arbetsmarknad är energikrävande i sig.
När avstånden mellan bostäder, arbetsplatser och servicecentra ökar, blir
resorna längre och mer energikrävande. Den kollektiva trafiken får också allt
svårare att hävda sig som ett attraktivt alternativ till privatbilismen vid en
utglesning av bebyggelsen.

En effektiv energihushållning förutsätter sålunda en helhetssyn och en
samordning av åtgärder inom samhällsplanering, bostadsplanering och
trafikpolitik. Möjligheterna att införa nya energikällor, som t. ex. solvärme
för uppvärmning, och att utnyttja spillvärme från industrier och kraftanläggningar,
förutsätter också denna helhetssyn.

Åtgärderna för en skärpt energihushållning och införandet av nya
energikällor bör av flera skäl samordnas med åtgärder för att även i andra
avseenden förbättra bebyggelsemiljöerna, skapa bättre boendemiljöer,
handikappanpassning, trafiksanering, bebyggelsesanering och kulturminnesvård.

På sikt bör det vara möjligt att utarbeta ett allsidigt miljöutvecklingsprogram
med hjälp av sådana kommunala samhällsutbyggnadsprogram, kommunernas
ekonomiska långtidsplanering (KELP), den regionala trafikplaneringen,
länsplanerna och den fysiska riksplaneringen.

Denna helhetssyn på energihushållningen som vi redovisat i det föregående
förutsätter ett ökat kommunalt ansvar. Endast genom en utvidgad
kommunal energiplanering kan åtgärder inom samhällsplanering, bostadspolitik
och trafikförsörjning samordnas. Då kan gjorda investeringar
utnyttjas, och man kan ta hänsyn till lokala förutsättningar.

Om samhällets resurser skall utnyttjas effektivt måste i första hand de
åtgärder som ger bäst spareffekt komma till stånd. Det gäller också
möjligheten att utnyttja spillvärme för uppvärmningsändamål. På vissa
platser kan detta vara ett gott alternativ till investeringar för energihushållning
i bostäder och lokaler.

Kommunernas energiplanering bör ha till syfte att kartlägga vilka områden
och byggnader som i första hand bör komma i fråga för energisparande
åtgärder. Det är naturligt att också samordna de åtgärderna med andra
insatser som rör bebyggelsen, t. ex. planer för bostadssanering, stadsförnyelse
och kulturminnesvård.

Mot. 1980/81:1976

35

Genom en bättre samordning mellan den kommunala energiplaneringen
och lokaliseringen av industrier kan också möjligheterna att utnyttja
spillvärme öka.

Om den effektivare energihushållningen skall kunna bli verklighet är två
förändringar nödvändiga. För det första måste kommunerna få rätten att
göra en besiktning och inspektion av byggnadernas energihushållning. Det är
en förutsättning för att kommunerna skall kunna göra en bedömning av var
de effektivaste åtgärderna kan sättas in. För det andra måste kommunerna få
det avgörande inflytandet över energisparstödets användning. Då kan
kommunen efter kartläggningen styra stödet till de områden och byggnader
där det ger bäst effekt.

Vi återkommer till kommunernas möjligheter att skärpa energihushållningen
m. m. i samband med att regeringen presenterar sin proposition med
anledning av förslag från Delegationen för energihushållning i bebyggelsen
och den s. k. elanvändningskommittén. En viktig fråga är därvid hur
kommunerna skall använda elvärmen under 1980-talet så att inte denna
kommer i konflikt med användningen av inhemsk, förnybar energi.

Vi noterar slutligen att regeringen nu vill genomföra vårt förslag att ålägga
kommunerna att göra konkreta planer för oljeersättning.

I regeringens proposition saknas emellertid varje vägledning till kommunerna
om målen för deras planering. Vilka kommuner skall använda torv? Var
skall skogsråvaran användas? Var skall kolet användas - och inte användas?
Vilken roll måste kommuner som saknar torv och skogsråvara ta på sig, när
det gäller att utnyttja värme i mark, vatten och grundvatten? Var skall
eltillgången under 1980-talet placeras osv.?

Regeringen måste dra upp grova riktlinjer för energianvändning och
energiförsörjning för kommunernas handlande. Först därefter kan kommunerna
presentera en planering som i grova drag är anpassad till de nationella
målen. I ett andra steg kan sedan kommunernas planer summeras och efter
förhandlingar exempelvis med det nya energiverket justeras så att en
avstämning mellan lokal verklighet och nationella mål uppnås.

Det är naturligt att dessa frågor behandlas i den av oss krävda planen för
kolintroduktionen. Introduktion av detta bränsle påverkas i stor utsträckning
av svaren på de ovan ställda frågorna.

Energifrågorna kräver uppmärksamhet även på det regionala planet.
Behov föreligger av bl. a. samordning och utredningar av övergripande
natur. Länsstyrelserna ansvarar nu för samordningen av planeringen inom
många samhällssektorer och är också skickade att göra det i frågor om
energiplanering.

Statens vattenfallsverk

Vi anser att Vattenfall bör engageras i nya uppgifter inom energipolitikens
område.

Mot. 1980/81:1976

36

Starka sakskäl talar för att Vattenfalls resurser kan bli en stor tillgång
under 1980- och 1990-talens investeringar i den nya energitekniken. Det är
väsentligt att alla ansträngningar nu görs för att behålla kunnig arbetskraft
och maskinpark inför de nya uppgifterna.

Vi har i det föregående redovisat flera förslag som - om de genomfördes skulle
öka Vattenfalls möjligheter att behålla sin personal. Det gäller t. ex.
en plan för kolintroduktionen, direktiv för storstädernas värmeförsörjning
och riktlinjer för hur riksdagsbeslutet om vattenkraftens utbyggnad till 66
TWh skall kunna uppnås. Regeringens oförmåga att fatta beslut i dessa
frågor ökar svårigheterna för Vattenfall att behålla sin egen personal inför
eventuella framtida uppgifter.

Utbyggnaden av framtidens energisystem skulle allvarligt försvåras om
oförmåga att i dag fatta beslut skulle leda till att samhället om några år stod
utan de resurser som Vattenfalls personal representerar.

Det är emellertid nödvändigt, för att dessa resurser skall utnyttjas
rationellt, att regering och riksdag lägger fast tillräckligt tydliga mål och
riktlinjer för den mer tekniska planering som Vattenfall kan svara för. Vi har
på flera ställen i det föregående angivit exempel på vad sådana riktlinjer bör
innehålla. Vi instämmer vidare i det lämpliga i att Vattenfalls rådgivningsverksamhet
till kommunerna organiseras som en särskild resultatenhet som
arbetar på kommersiella villkor.

Energiforskningen

Anslagen till energiforskning har under en följd av år beviljats under bred
politisk enighet. Vi har inte heller denna gång någon allvarlig anmärkning
emot regeringens förslag.

Det är väsentligt att tillräckliga resurser avsätts för energirelaterad
grundforskning.

Vi anser det dock väsentligt att påpeka att allt fler projekt nu är mogna att
gå ifrån forskning till utveckling och marknadsintroduktion. Vi vill där för
redan nu uttala att vi i samband med riksdagens behandling av regeringens
industripolitiska proposition kommer att föreslå att utvecklingen av vissa
projekt i de s. k. utvecklingsbolagens regi bör finansieras med medel från
energiforskningsprogrammet.

Vi anser det också angeläget att möjligheterna till ett nordiskt samarbete
för att bättre utnyttja forskningsresurserna tas till vara.

Slutligen vill vi anföra synpunkter på regeringens behandling av frågan om
försöksanläggning för skifferförgasning.

De svenska alunskiffrarna kan väsentligt bidra till att förbättra ekonomi,
handelsbalans, försörjningstrygghet och sysselsättning.

Skiffrarna innehåller många för vårt land viktiga råvaror. Där finns

Mot. 1980/81:1976

37

kerogen - ett organiskt ämne med ett energiinnehåll som motsvarar 85 % av
oljans energiinnehåll.

Alunskiffrarnaärvårt lands ojämförligt största fossila bränslereserv. De är
tillräckliga för att kunna tillgodose landets energibehov under överskådlig
tid. Visserligen har ingen totalinventering gjorts, men den mineralpolitiska
utredningen anger att värmeinnehållet i skiffrarna motsvarar 5 000 miljoner
ton olja. Det motsvarar ca 150 års oljekonsumtion på nuvarande nivå.

I skiffrarna finns också uran, svavel, kalium, fosfor, kväve, aluminium,
magnesium, titan, zirkonium, vanadin, molybden, krom, kobolt, nickel
m. fl. betydelsefulla ämnen.

Det borde vara självklart att regeringen snarast tar initiativ till bl. a.

1. en totalberäkning av alunskifferreserven,

2. forskning och utveckling för att göra det möjligt att använda skiffrarna
med minimala skador på miljön.

F. n. bedriver AB Svensk Alunskifferutveckling (ASA) arbeten i syfte att
utveckla processer för fullutvinning ur de svenska alunskiffrarna. Dessa
arbeten finansieras huvudsakligen genom villkorade lån som riksdagen
anvisat 1978, 1979 och 1980 under rubriken Lån till processutveckling i
Ranstad.

AS A har försökt att basera utvinningen av metaller, speciellt uran, på en
kommersiell uppgörelse med tänkbara svenska förbrukare. Uranpriset på
världsmarknaden har nu sjunkit så att det har blivit omöjligt för ASA att få
tillräcklig kompensation för det minskade värdet på skiffern. Bolaget anser
därför inte att det finns några förutsättningar att kunna genomföra en
kommersiell uranutvinning i Ranstad, när det nuvarande utvecklingsprogrammet
avslutas sommaren 1981.

Bolaget vill däremot vidareutveckla en process för förgasning av kerogen,
vilken är oberoende av uranutvinning.

Bolagets utredningar visar att det kan vara tekniskt och ekonomiskt
möjligt att utnyttja kerogenet för förgasning för t. ex. metanolutveckling.
Man vill därför få möjlighet att utveckla processen.

I en anslagsframställning till regeringen den 15 augusti 1980 ansöker
Svensk Alunskifferutveckling AB om ett anslag om 93 milj. kr. under
budgetåren 1981/82-1983/84, fördelade i belopp om 31 milj. kr. per
budgetår, för att i pilotskala förgasa alunskiffer.

Regeringen tar inte klart ställning till ASA:s ansökan i propositionen.
Detta är olyckligt. Det finns en allvarlig risk för att den kompetens som
byggts upp vid ASA i Ranstad nu försvinner på grund av regeringens
oförmåga att arbeta fram ett tillfredsställande beslutsunderlag. Därmed
försvinner också en del av våra möjligheter att i framtiden utnyttja
alunskiffrarnas innehåll.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna att landets
kompetens för att utnyttja alunskiffrarnas innehåll skall bevaras.

Mot. 1980/81:1976

38

Medel bör reserveras för detta projekt inom energiforskningsramen, om
fortsatta överväganden ger vid handen att man bör gå vidare i enlighet med
ASA:s förslag.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna att skogsindustrins
behov av råvara måste tryggas,

2. hemställer att regeringen utan dröjsmål vidtar åtgärder för att i
enlighet med motionen garantera att för skogsindustrin nödvändig
skogsråvara icke tas i anspråk för energiförsörjningens
behov,

3. begär att regeringen snarast för riksdagen presenterar riktlinjer
för 1990-talets elanvändningspolitik,

4. begär att regeringen prövar förutsättningarna att förstärka den
svenska försörjningen av lätta oljeprodukter genom att samhället
i samarbete, eventuellt i delägarskap, med OK bygger en
s. k. katalytisk kracker för att inom landet kunna vidareförädla
tunga eldningsoljor till lätta oljeprodukter,

5. begär att regeringen snarast låter utarbeta en plan för utvecklingen
av den svenska raffinaderiverksamheten och den petrokemiska
industrin, bl. a. med syfte att bredda försörjningsbasen
och öka förädlingsgraden,

6. hemställer att regeringen snarast lämnar förslag till riksdagen
om importlicenser för olja,

7. begär att regeringen låter utreda de internationella oljebolagens
skatteförhållanden,

8. hos regeringen begär skyndsamt förslag till lagstiftning om
styrelserepresentation för samhället i oljebolagen,

9. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om behovet av direktavtal med bl. a. Norge inom ramen
för ett utvidgat nordiskt industri- och energipolitiskt samarbete,

10. hemställer att regeringen snarast tillsätter en utredning som bör
göra en snabb översyn av lagstiftning, normer m. m. med sikte
på att underlätta införandet av alternativa energislag,

11. begär att regeringen snarast lämnar förslag till riksdagen om
förändringar av byggnormen och införande av s. k. lågtemperatursystern,
där så är lämpligt,

12. hemställer att regeringen beträffande kolet

a) snarast presenterar en plan för kolintroduktionen,

Mot. 1980/81:1976

39

b) i samband med presentationen av denna plan också lämnar
förslag om skärpta bestämmelser om svavelutsläpp från nya
anläggningar eldade med kol och/eller olja,

13. i väntan på de förslag som anges under p. 12 uttalar att regering
och myndigheter vid prövning av kol- och/eller oljeeldade
anläggningar skall tillämpa den strängare praxis som beskrivs i
motionen,

14. begär att regeringen lämnar förslag om förändringar i lagstiftningen,
så att en samlad bedömning av landets framtida
kolanläggningar kan göras av regeringen,

15. som sin mening ger regeringen till känna vad som i övrigt
anförts i motionen om behovet av en statlig prövning av
kommunala planer för introduktion av kol och inhemska
bränslen,

16. begär att regeringen lämnar förslag om importlicenser för
kol,

17. som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen om bränslebolag m. m.,

18. beträffande storstädernas värmeförsörjning

a) som sin mening ger regeringen till känna att värmeavtappning
från Ringhals ej skall komma till stånd,

b) hemställer att regeringen snarast upptar förhandlingar med
Sydkraft för att diskutera förutsättningarna för värmeavtappning
från Barsebäck,

c) som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen om stöd för att den s. k. etapp 2 i Forsmark skall
påbörjas,

d) hemställer att regeringen utfärdar direktiv för det fortsatta
arbetet med värmeavtappning från Forsmark enligt de riktlinjer
som angivits i motionen,

e) som sin mening ger regeringen till känna att om tillstånd
senare ges till ett modifierat Forsmarksprojekt skall detta
förenas med krav på en satsning också på förnybara energikällor
i Storstockholmsområdet,

f) som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen om stöd för att det s. k. Nynäsprojektet studeras
Ytterligare och hemställer att regeringen till riksdagen skyndsamt
lämnar ett erforderligt beslutsunderlag för projektet enligt
motionens intentioner,

g) hos regeringen begär en skyndsam redovisning av regeringens
syn på värmepumparnas möjligheter i landets och speciellt
storstädernas energiförsörjning,

Mot. 1980/81:1976

40

19. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om en plan med riktlinjer för hur riksdagsbeslutet om
vattenkraftens utbyggnad till 66TWh skall kunna uppnås,

20. hos regeringen hemställer om förslag till lagstiftning om
styrelserepresentation för samhället i vattenkraftbolagen,

21. som sin mening ger regeringen till känna att den s. k.
oljeersättningsfondens verksamhet bör handhas av energiverket,

22. som sin mening ger regeringen till känna att landets kompetens
för att utnyttja alunskiffrarnas innehåll skall bevaras.

Stockholm den 12 mars 1981

OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)
INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)
GÖRAN KARLSSON (s)
VALTER KRISTENSON (s)

MAJ-LIS LANDBERG (s)

ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)

ANNA-GRETA SKANTZ (s)

INGVAR SVANBERG (s)

LARS ULANDER (s)

OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

GOTAB 66710 Stockholm 1981