Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1980/81:1953

av Svante Lundkvist m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:92 om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387)

Att trygga alla människors rätt till en god livsmiljö - i arbetet, i bostaden,
under fritiden - är ett övergripande mål för socialdemokratisk miljöpolitik.
Därför måste miljöförstörelse var den än förekommer hejdas och förstörd
miljö så långt möjligt återställas.

Socialdemokratin har för att realisera detta mål för miljöpolitiken använt
sig av en rad olika medel. Det gäller satsningen på forskning och
utvecklingsarbete, lagstiftning, utbyggnaden av den administration som
krävs för att sätta kraft bakom lagarna, statliga stimulansbidrag till
kommuner och näringsliv, utbyggnaden av den fysiska riksplaneringen,
internationellt samarbete, satsning på återvinning samt insatser på utbildningens
område.

En av de lagar som haft störst betydelse i miljövårdsarbetet är miljöskyddslagen.
Med lagens hjälp har samhället kunnat förebygga föroreningar av
vatten och luft.

Som framhålls i propositionen är det nödvändigt att miljövårdsarbetet
inriktas dels på att avhjälpa uppkomna problem, dels på att förebygga
miljöförstörelse av olika slag. Den redovisning av de medel socialdemokratin
använt i miljövårdsarbetet som ovan lämnats, visar att vi under de gångna
åren sökt angripa miljöfrågorna just utifrån dessa två utgångspunkter.
Lagstiftningen är ett medel som kan användas både för att förebygga
miljöförstörelse och för att avhjälpa uppkommen förstörelse. Den fysiska
riksplaneringen och andra former av planering är exempel på medel som
syftar till att förebygga miljöförstörelse.

I propositionens inledande avsnitt förs också ett resonemang om avgifter
av skilda slag som medel i miljöpolitiken. Från socialdemokratins sida har vi
redovisat en principiell tveksamhet mot avgifter som ett generellt medel för
att förhindra miljöförstörelse. Det är viktigt att slå fast den grundläggande
principen att ingen genom att betala en avgift skall kunna köpa sig fri från sitt
ansvar att motverka miljöförstörelse. Avgifter kan därför enligt vår mening
endast användas som komplement till andra medel i miljövårdsarbetet.
Lagstiftningen är som vi ser det ett grundläggande medel med vars hjälp
samhället kan bestämma hur stor miljöpåverkan som kan accepteras. I vissa
fall kan avgifter komplettera lagstiftningen men aldrig ersätta den. Ett
exempel på en sådan kompletterande avgift är den avgift för överutsläpp,
som miljökostnadsutredningen föreslog som ett sanktionsmedel för att
åstadkomma en skärpt tillämpning av gällande lagstiftning.

Mot. 1980/81:1953

En helt annan form av avgift - som har till syfte att finansiera erforderlig
tillsyn och kontroll av miljöstörande verksamhet - är den vi krävt i motion till
årets riksdag, nämligen att avgiftsbelägga prövningen och tillsynen av olika
former av miljöstörande verksamhet.

I propositionen föreslås bl. a. ett ökat kommunalt inflytande på miljövårdsområdet
genom att kommunerna genom ett frivilligt åtagande skulle
kunna låta hälsovårdsnämnden ta över ansvaret för den löpande tillsynen av
vissa slag av miljöfarlig verksamhet. Länsstyrelsen skulle kunna överlåta
sådana tillsynsuppgifter på den lokala hälsovårdsnämnden.

Enligt vår mening är det viktigt och nödvändigt att tillsynen av
miljöstörande verksamhet effektiviseras. De lokala hälsovårdsnämnderna
kan spela en viktig roll i en sådan förbättrad tillsynsverksamhet. Som vi ser
det är det emellertid nödvändigt att tillsynen enligt miljöskyddslagen
samordnas med den övriga tillsynsverksamhet som åläggs kommunerna
genom de förslag till ny hälsoskyddslag som regeringen enligt lämnad
propositionsförteckning senare kommer att framlägga förslag om till
riksdagen. Vi anser det därför svårt att nu ta ställning till omfattningen av den
kommunala tillsynen enligt miljöskyddslagen. Till detta kommer den
kommunalekonomiska situationen. I finansutskottets betänkande 1979/
80:25 sägs att staten i största möjliga utsträckning bör avhålla sig från att ta
principbeslut om reformer om det inte står klart att man på den kommunala
sidan har möjlighet att i rimlig tid fullgöra vad man i praktiken åläggs. Vidare
framhålls: ”Regeringen å sin sida bör se till att ingen proposition läggs fram
utan att eventuella kommunalekonomiska konsekvenser av de framlagda
förslagen är ingående analyserade och utförligt redovisade.”

De kommunalekonomiska konsekvenserna av ett vidgat kommunalt
ansvar för tillsynen har inte redovisats eller analyserats. Det finns anledning
att regeringen gör en sådan analys i anslutning till att förslag om ny
hälsoskyddslag framläggs. Enligt vår mening hade därför ställningstagande
till förslaget om de lokala hälsovårdsnämndernas ökade ansvar för tillsynen
enligt miljöskyddslagen bort anstå tills förslag om ny hälsoskyddslag
framläggs och de kommunalekonomiska konsekvenserna redovisats och
analyserats. Vi föreslår därför att regeringen i samband med framläggandet
av förslag om ny hälsoskyddslag på nytt tar upp den kommunala tillsynen
enligt miljöskyddslagen för att erforderlig samordning skall uppnås samt
presenterar erforderligt material för bedömning av de kommunalekonomiska
konsekvenserna.

För att förbättra tillsynen har socialdemokraterna i miljöskyddsutredningen
förordat tillskapandet av ett organ benämnt Aktiebolaget Svensk
Miljökontroll. Tanken är att tillsynsarbetet därigenom skall samordnas och
göras mera enhetligt. Enligt vår mening bör den i den socialdemokratiska
reservationen i utredningen skisserade lösningen prövas vidare. Vi hemställer
därför att riksdagen ger regeringen till känna att sådana direktiv utfärdas
för det fortsatta utredningsarbetet att förslag skall framläggas om den

Mot. 1980/81:1953

förbättring av tillsynen som tillskapandet av här nämnt organ kan leda
till.

När det gäller straffpåföljderna föreslås en skärpning. Straffmaximum för
brott mot lagen föreslås bli höjt. Vidare föreslås att påföljdssystemet skall
förstärkas med en särskild avgift (miljöskyddsavgift). Syftet med avgiften är
att eliminera de eventuella ekonomiska fördelar som överträdelser av lagen
kan medföra. Miljöskyddsavgiften föreslås tas ut vid överträdelser som
medför betydande störningar för omgivningen eller risk för sådana störningar.

Vi delar uppfattningen i propositionen om strängare straffpåföljd för
miljöbrott. Preskriptionstiden föreslås bli fem år. För grövre miljöbrott för
vilka särskilda bestämmelser enligt proposition 1980/81:108 införs i brottsbalkens
kapitel om allmänfarliga brott föreslås en preskriptionstid på tio
år.

Enligt vår mening är miljöbrott så speciella, därigenom att verkningarna
av miljöstörningarna ofta blir kända långt efter det den miljöstörande
verksamheten ägt rum, att det finns anledning till särbestämmelser när det
gäller preskriptionstiden. Vi föreslår därför att preskriptionstiden för alla
former av miljöbrott sätts till minst tio år.

Vi ansluter oss till utredningens förslag om en särskild miljöskyddsavgift.
För att enskilda och samhället skall kunna hållas skadeslösa för de skador
miljöstörande verksamhet vållar är det nödvändigt att en garanti skapas som
gör att erforderliga medel kan ställas till förfogande. Det är nödvändigt
därför att det ofta förflyter lång tid innan skadorna och deras omfattning visar
sig. Det kan innebära att ett företag som orsakat skadorna lagts ner när
skadorna kommer i dagen varför det inte längre finns någon som kan göras
ansvarig för det inträffade. Ett annat fall kan vara att företagets ekonomi är
så dålig att man inte kan bekosta den erforderliga saneringen. Också
utredningstekniska svårigheter kan finnas. Även om det kan klarläggas att en
skada förorsakats av ett bestämt ämne eller utsläpp kan det vara svårt att
avgöra vilket företag som gjort utsläppet och därmed orsakat skadan. Ofta
kan flera företag vara inblandade.

Självfallet är det en grundläggande princip att det företag som vållar skada
skall stå för de kostnader som krävs för att sanera miljön. Om detta av någon
anledning inte kan ske ser vi det som skäligt att all den industri som omfattas
av miljöskyddslagens bestämmelser som helhet får stå ansvarig för uppkommen
skada. Därför bör någon form av fond byggas upp. En sådan fond kan
bygga på avgifter från företag som omfattas av miljöskyddslagen. Ur fonden
bör sedan de skador ersättas som verksamheten vållar. Riksdagen bör ge
regeringen i uppdrag att snarast framlägga förslag om inrättandet av en fond
av här nämnt slag.

Mot. 1980/81:1953

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar

1. hos regeringen begära att den mot bakgrund av vad som
redovisats i motionen i samband med framläggandet av förslag
till ny hälsoskyddslag på nytt prövar den kommunala tillsynen
enligt miljöskyddslagen så att erforderlig samordning uppnås
samt redovisar de kommunalekonomiska konsekvenserna av
verksamheten,

2. hos regeringen begära utredning av i motionen redovisat förslag
om tillskapande av_Aktiebolaget Svensk Miljökontroll,

3. att preskriptionstiden för alla miljöbrott sätts till tio år,

4. att hos regeringen begära att den i motionen föreslagna
skadeståndsfonden inrättas.

Stockholm den 27 januari 1981

SVANTE LUNDKVIST (s)
MAJ BRITT THEORIN (s)
GRETHE LUNDBLAD (s)
SVEN LINDBERG (s)

STIG ALFTIN (s)

WIVI-ANNE RADESJÖ (s)
MARTIN SEGERSTEDT (s)
MAJA OHLIN (s)

ÅKE WICTORSSON (s)
GUNNAR OLSSON (s)
HÅKAN STRÖMBERG (s)
KARL-ERIK SVARTBERG (s)

JAN FRANSSON (s)

ERIK V. JOHANSSON (s)