9

Motion

1980/81:1952

av Torkel Lindahl och Bonnie Bernström

med anledning av proposition 1980/81:92 om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387)

De i propositionen framlagda förslagen är både efterlängtade och
nödvändiga. Den över tio år gamla miljöskyddslagen har ju på flera punkter
visat sig vara otillräcklig. Det gäller inte minst frågan om påföljder vid
miljöbrott och överträdelse av givna tillstånd. Nackdelen med det i dag
gällande juridiska ansvaret är ju att det inte drabbar det företag som ofta
begår miljöbrott utan endast den person som förutsätts representera detta
företag. Det gäller att även söka komma till rätta med utsläpp som kommer
till stånd på grund av slarv eller oaktsamhet. Ett utsläpp förorsakar ju lika
stor skada i miljön oavsett vilken avsikt som ligger bakom. Det gäller alltså
att se till att alla utsläpp kostar så mycket att de inte äger rum vare sig
avsiktligt eller av misstag eller slarv. Om i större utsträckning alla utsläpp
kostar, kommer man säkert att direkt jaga alla möjligheter till sådana
kostsamma utsläpp. Detta var en av tankarna bakom miljöskyddsutredningens
förslag till avgiftsbeläggning av alla utsläpp. Tyvärr har denna tanke
urvattnats i propositionen. Det finns enligt vår mening ingen anledning att
endast avgiftsbelägga de utsläpp som är direkt ekonomiskt lönsamma för ett
företag. Det torde även vara svårt att visa i vilken utsträckning och i hur hög
grad ett utsläpp är lönande eller inte. Det är därför angeläget att avgiften
utgår till ett belopp som minst motsvarar den vinning ett företag kan ha gjort
på ett utsläpp. För att komma åt så många utsläpp som möjligt och framför
allt från preventiv synpunkt torde kravet i propositionen på att endast sådana
utsläpp som förorsakar betydande störningar för omgivningen eller risk för
sådana störningar inte vara tillräckligt hårt. Det bör räcka med att ett utsläpp
förorsakar störningar för omgivningen eller risk för sådana störningar för att
miljöskyddsavgift skall utgå.

Propositionen innebär också viss utvidgning av besvärsrätten i miljöfrågor.
Bl. a. föreslås ju att fackliga organisationer skall få besvärsrätt i miljöfrågor.
Det är bra. Men erfarenheterna under de gångna åren borde ha lärt oss att
fackliga intressen och företagens intressen i vissa fall kan sammanfalla. Inte
heller torde kommuner och naturvårdsverk i praktiken föra alla berördas
talan. Miljöintressen företräds ofta i praktiken inte enbart av enskilda
sakägare och inte heller av föreningar som har helt andra primära ändamål än
miljön utan ofta av ideella föreningar som främst har miljön på sitt program.
De kanaliserar ofta på ett energiskt och initierat sätt människors oro och
ansvar för miljön, och deras medlemmar är många gånger just i sin egenskap
av enskilda personer mer eller mindre direkt berörda av de miljöhot det här

Mot. 1980/81:1952

10

är fråga om.

Visserligen är regeringens praxis generös i dessa frågor. Det är emellertid
otillfredsställande att ideella föreningar som speciellt tillvaratar miljöfrågorna
inte skulle få ha besvärsrätt i miljöfrågor. Invändningarna mot en sådan
ordning tycks huvudsakligen vara att svårbedömda gränsfall kan uppkomma.
Men det problemet att det ibland kan vara svårt att avgöra vilka ideella
föreningar som skall få ha besvärsrätt bör inte få leda till den slutsatsen att
inga ideella föreningar skall ha besvärsrätt. Så många och så svårbedömda är
inte miljöföreningarna i Sverige. Detta gäller även de föreningar som
tillvaratar människors intressen vilka i speciella avseenden är särskilt
miljökänsliga, t. ex. allergiker. Man skulle mycket väl kunna börja med en
något så när restriktiv uppräkning av de typer av föreningar som borde
tillerkännas besvärsrätt, och sedan fick utvecklingen visa om man behövde
vidga kretsen.

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att paragraferna 52 och 54 i miljöskyddslagen
ges följande lydelse:

52 §

En särskild avgift (miljöskyddsavgift) skall utgå, om en föreskrift som
avses i 45 § första stycket 1-3 har överträtts och överträdelsen har medfört
dels ekonomiska fördelar för den som utövar den miljöfarliga verksamheten,
dels störningar för omgivningen eller risk för sådana störningar. Miljöskyddsavgiften
tillfaller staten.

54 §

Miljöskyddsavgiften skall bestämmas till ett belopp som minst svarar mot
de ekonomiska fördelarna av överträdelsen. Kan full bevisning om storleken
av de ekonomiska fördelarna inte alls eller endast med svårighet läggas fram,
får miljöskyddsavgiften bestämmas till ett skäligt belopp.

2. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag beträffande
besvärsrätt för ideella föreningar i miljöfrågor, i enlighet med
vad som anförs i motionen.

Stockholm den 27 februari 1981

TORKEL LINDAHL (fp)

BONNIE BERNSTRÖM (fp)