4

Motion

1980/81:1941

av Birgitta Hambraeus m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:87 om vissa frågor om
hemslöjden

Inhemsk ull och linproduktion

Med anledning av två centermotioner (1978/79:2257 och 1024) uttalade
riksdagen på näringsutskottets förslag (NU 1978/79:48) att ett program för
inhemsk råvaruproduktion av ull och textilfibrer skulle utarbetas.

Utskottet skriver (s. 37) att det ligger ett värde i sig att ha en viss
produktion av ull och fiberväxter kvar i landet: ”Förutom beredskapsskäl
kan, såsom sägs i motionen 1978/79:2257, en rad andra skäl anföras för denna
ståndpunkt. En sådan produktion kan visserligen i dag framstå som olönsam
men bör enligt utskottets uppfattning ändå ges förutsättningar att fortleva i
erforderlig omfattning. Detta förutsätter åtminstone i ett inledningsskede
aktivt stöd från statsmakternas sida.” Som ett första steg beslöt riksdagen att
tekodelegationen borde ges i uppdrag att utarbeta ett program för
produktion av bl. a. ull och lin.

Tekodelegationen tog fasta på beredskapsbehovet i sin utredning.
Eftersom detta skäl inte ansågs väga tungt i jämförelse med andra angelägna
stödområden, utarbetade delegationen aldrig något program för inhemsk
produktion av ull och lin, som den hade i uppgift att göra. Delegationen
ansåg emellertid att ”kulturella synpunkter (kan) läggas på önskvärdheten
att upprätthålla en lin- och ullproduktion. Härmed säkras vidmakthållandet
av en tradition ifråga om förädling, beredning och textil utveckling.”
(”Utarbetande av program för inhemsk produktion av vissa textilfibrer”,
överlämnad av tekodelegationen till handelsministern, 1980-05-05, s. 6.)

I årets budgetproposition (bil. 14, s. 102) förväntar handelsministern att
frågan kommer att uppmärksammas av den föreslagna nämnden för
hemslöjdsfrågor.

Sedan urminnes tider har främst kvinnorna i vårt land upprätthållit en
kunskap och ett handlag i hur vi själva kan framställa råvaror av god kvalitet
till våra kläder. Modern industri har helt gjort sig urarva denna kunskapsskatt.
Ull och lin importeras från länder som inte har bättre naturliga
förutsättningar än Sverige att producera dem. Syntetfibrer vidareutvecklas,
från 1940-talets ”surrogat” till alltmer raffinerade och lättskötta och billiga
textilier. Nackdelarna har emellertid alltmer uppmärksammats. Allt färre får
känna yrkesglädjen av att genom egen skicklighet i nära kontakt med naturen
skapa sköna användbara ting. Vidare finner man att syntetfibrer utgör en
påfrestning på vår hälsa. Allergierna tilltar. De konstgjorda fibrerna alstrar

Mot. 1980/81:1941

5

statisk elektricitet och påminner dessutom om asbest genom sina tunna och
vassa fibrer. De är också svåra att återanvända, särskilt i blandformer.

Längtan efter ”äkta” material ökar åter. Intresset för ullfår och linodling
börjar växa sig allt starkare i vårt land. Ett sätt att producera nära
konsumenten med så få mellanhänder som möjligt har t. ex. upprätthållits av
Wålstedts textilverkstad i Dala-Floda, Gagnef, där man köper svensk ull,
sorterar, tvättar, färgar och spinner, exporterar och säljer till kunder direkt
från fabriken. Linodling tas upp på alltfler platser i landet, helt ideellt.

Det är hög tid att riksdagens beslut om statligt stöd till inhemsk ull- och
linproduktion nu verkställs. Den nu inrättade nämnden för hemslöjdsfrågor
bör utarbeta stödformerna i samråd med dem som är verksamma inom
området i landet, t. ex. Wålstedts, Svenska fåravelsförbundet, Svenska
hemslöjdsföreningarnas riksförbund, Bergå, Sätergläntan och Svalövs linexperter.
Därvid bör den norska modell för stöd till kvalitetsull beaktas som
föreslogs i den bifallna motionen 1978/79:1024.

Hemställan

Med anledning av ovanstående hemställer vi

att riksdagen beslutar begära att regeringen stödjer inhemsk ulloch
linproduktion i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 17 februari 1981

BIRGITTA HAMBRAEUS (c)
SVEN-E. NORDIN (c)
INGEGÄRD OSKARSSON (c)
BENGT KINDBOM (c)

BRITTA HAMMARBACKEN (c)
FILIP JOHANSSON (c)