Mot. 1980/81

19-24

Motion

1980/81:19

av Lars Werner m. fl.
med anledning av proposition 1979/80:176 om ändring i brottsbalken
(spioneri) m. m.
I

Varje nationellt oberoende stat har ett berättigat intresse av skydd mot
spioneri och underrättelseverksamhet från annan stats sida. Det är i lika mån
berättigat för en oberoende stat att skydda sig mot försök från andra staters
sida att ingripa i de konstitutionella förhållandena med syftet att sätta ur spel
de till statsskicket hörande demokratiska fri- och rättigheterna.

Ett sådant berättigat skydd kräver viss straffrättslig lagstiftning - även om
det huvudsakliga försvaret av demokrati och nationellt oberoende ligger på
helt andra områden än det straffrättsliga. Emellertid har lagstiftningen på
detta område alltid utgjort en juridiskt och politiskt svårbedömd och tvetydig
materia. Redan detta ger skäl för en försiktig hållning i saken.
Regeringens proposition aktualiserar tre problem:

1) hur vidsträckt tillämpningsområdet skall vara för spionerilagstiftningen,

2) frågan om huruvida s. k. samhällsfarlig ryktesspridning skall straffbeläggas,

3) nytt straffbeläggande av s. k. tagande av utländskt understöd.
Propositionens ursprung och frågans själva utgångsläge är något märkligt.

Efter erfarenheterna av IB-affären hade man väntat sig förslag om stramare
och klarare definitioner av spioneribegreppet. Man hade väntat sig en mer
betryggande gränsdragning mellan offentlighets- och säkerhetsintresset.
Men den statliga utredning som är propositionens utgångspunkt har inte
intresserat sig för sådana viktiga problem. Den manifesterar en helt annan
strävan: att så mycket som möjligt utvidga det straffbara området. Om detta
är representativt för den politiska konjunkturen i landet för dagen, är det
högst oroande.

II

Det svåra med spioneribestämmelser är att garantera en rimlig och inte
alltför nyckfull praxis. De historiska erfarenheterna är här av en art som inte
är uppmuntrande.

Vad som är spioneri har dess värre visat sig i hög grad vara en fråga, inte om
nationell lojalitet och allmän rättsuppfattning, utan om maktpolitiskt
godtycke och tillfälliga politiska konjunkturer.

1 Riksdagen 1980181. 3 sami. Nr 19-24

Mot. 1980/81:19

2

Under andra världskriget furnerades regeringen i Berlin med en ström av
informationer rörande hemliga förhållanden i Sverige. Det var spioneri. Men
då verksamheten bedrevs av svenska myndigheter åtalades det aldrig.

Mellan 1933 och 1945 försågs den rikstyska säkerhetstjänsten med stora
mängder information rörande flyktingar i Sverige. Detta var olovlig
underrättelseverksamhet. Men det åtalades naturligtvis aldrig.

Under andra världskriget dömdes för spioneri mot Tyskland och dess
förbundna 567 personer, för spioneri mot de allierade dömdes 16.

Detta visar två ting. Dels tolererades vissa former av spioneri, medan
andra lagfördes; dels användes lagstiftningen för att trakassera nordiska och
tyska motståndsmän och antinazister - den tänjdes för att man skulle kunna
bedöma helt andra typer av handlingar som ”spioneri”.

Det är bl. a. dylika erfarenheter som gör'att man omöjligt kan acceptera
den stora utvidgning av tillämpningsområdet för spionerilagstiftningen som
regeringen nu föreslår. Detta berör i högsta grad den fria åsiktsbildningen,
pressfriheten och den offentliga insynen i samhället.

Propositionen vill utvidga spioneribestämmelserna till att omfatta ”totalförsvaret”.
Det som kallas totalförsvaret är ett utomordentligt vidsträckt
område. Modern försvarsplanering omfattar ju nästan alla civila ekonomiska
verksamheter av övergripande betydelse och därjämte media för opinionsbildning.
Vad man här riskerar är att det i fredstid i hög grad kommer att bli
omöjligt att diskutera kontroversiella inslag i den militärpolitiska planeringen
och försvarspolitiken. Det skulle t. o. m. kunna bli kriminellt att under
fredliga, normala förhållanden publicera och diskutera vilka planer en
regering gjort upp för att i beredskap eller krig styra och censurera pressen.
Ett sådant utsträckande av straffbarheten är en fara för de demokratiska
rättigheterna och en fri opinionsbildning. Och den har endast en verkan: att
skydda myndigheter från berättigad insyn och att dölja konspiratoriska
förehavanden. Propositionen bör i denna del avslås.

En ytterligare fara är att det måste vara näst intill omöjligt att i praktiken
definiera det straffbara områdets gränser. Man löper risken att en mängd
högst civila aktiviteter inte kan diskuteras, därför att detta eventuellt kan
vara straffbart. Uppgifter eller omnämnanden som ena dagen ses som helt
harmlösa får nästa dag karaktär av ”spioneri” - allt efter det politiska läget.
Detta är utomordentligt farligt för rättssäkerheten. Beträffande ett så
allvarligt brott som spioneri måste gränserna inför medborgarna framstå som
någorlunda klara. Detta kan bäst garanteras om det straffbara området i
huvudsak omfattar sådana ting av direkt militär- coh säkerhetspolitisk
betydelse, vilka oavsett det politiska läget bör hållas hemliga.

III

Propositionen tar inte upp utredningsförslaget att skapa nya straffbestämmelser
mot s. k. ryktesspridning. Det är en klok och välmotiverad

Mot. 1980/81:19

3

återhållsamhet. Man erinrar sig de tankegångar som kom till uttryck, när
man under 1930-talet diskuterade detta problem och när man under andra
världskriget ingrep i pressfriheten. Sådan lagstiftning urartar mycket snabbt
till ren åsiktskriminalisering. Denna riktar sig som regel också endast åt ett
bestämt håll. Den är rättshistoriskt av samma ursprung som majestätsbrott
och ”förtal mot ämbetsman”.

Det oroande är emellertid att utredningen inte blott aktualiserat frågan
utan dessutom menat att en kriminalisering bör eftersträvas, även under
andra förhållanden än krig och beredskap. Man vill alltså ha ett redskap för
ingripande i inrikespolitiska konflikter. Det är inte svårt att tänka sig på vems
sida utredningen automatiskt anser att myndigheterna skall stå i händelse av
t. ex. en omfattande strejkrörelse.

Samtidigt undgår man inte intrycket att utvidgningen av spioneribrottet till
en mängd civila sektorer har ett samband med tankarna att straffbelägga s. k.
ryktesspridning. Regeringen vill visserligen nu inte framlägga förslag till
sådant straffbeläggande. Men man kan ju tänkas uppnå delvis samma effekt
genom ett utsträckande av spioneribegreppet till nya, civila förhållanden.

IV

Slutligen har vi återinförandet - i mer begränsad form - av straffbarhet för
s. k. tagande av utländskt understöd.

Man kan naturligtvis ställa sig något frågande till om det är meningsfyllt att
införa en ny sådan bestämmelse. När den gamla 1976 avskaffades skedde det
därför att man förlitade sig på den demokratiska opinionsbildningens
förmåga att avvisa från utländska makter betalda försök att propagera för
förändringar i det svenska statsskicket.

Man kan också tveka om det rent praktiska värdet av en bestämmelse.
Utländsk makt, som i något grundläggande avseende vill utöva inflytande på
svenskt statsskick, har i dagens värld oerhört mycket mer raffinerade
möjligheter än att göra detta via direkt betalda propagandister inom landet.
En annan intressant fråga är, i fall bestämmelsen skulle vara tillämplig, när
multinationella finansintressen via sina svenska avläggare understödde
propaganda till förmån för inskränkningar i eller avskaffande av grundläggande
demokratiska rättigheter i Sverige. Av propositionen att döma skulle
sådan verksamhet falla utanför straffbarheten.

Ytterligare en svårighet är att bestämmelsen inte skulle utgöra något
skydd, i fall en främmande statsmakt utövade sitt inflytande direkt genom
den svenska statsapparaten. I en given situation kan det ju vara betydligt
effektivare att utöva inflytandet via en regering än via enskild organisation.
Regeringen kan ju inte gärna väntas förordna om åtal mot sig själv!

Det kan emellertid finnas ett annat skäl för den föreslagna bestämmelsen.
Man kan se den som en ideologisk och politisk markering. Genom
straffbarheten markerar staten att den anser vissa slag av bindningar och

Mot. 1980/81:19

4

kontakter med utländsk makt vara oförenliga med den nationella självbestämmanderätten
.

Från den sistnämnda utgångspunkten är vi fullt beredda att acceptera en
bestämmelse av föreslagen typ. Vi menar dock att förslaget bör genomföras
bara om alla riksdagspartier är eniga härom.

Det måste då också stå som helt otvetydigt att internationella fackliga
solidaritetsaktioner i intet fall skall kunna kriminaliseras genom ett tänjande
av bestämmelsen. Det skall finnas en direkt koppling mellan understödet och
syftet att inverka på själva statsskicket. Som inverkan på statsskicket får
naturligtvis inte heller räknas vanliga konstitutionella reformer utan bara
sådana förändringar vilka inskränker de demokratiska fri- och rättigheter
vilka utgör folkstyrets grundval.

Från nu nämnda utgångspunkt har propositionens förslag till lagtext en
alldeles för svävande utformning. Det riktade syftet skall ju vara att hindra
utländsk makt att rubba den svenska demokratin. Man bör därför inte
använda så rundhänta och oklara uttryck i lagtexten som ”fråga som gäller
rikets grundlagar” utan välja en stramare, t. ex. ”de för statsskicket
grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna” eller ”statsskickets
grundvalar”. Man får då också i utskottsutlåtandet klargöra att det är denna
statsskickets själva grundkaraktär det handlar om. Det finns ju knappast
någon poäng i att söka komma åt sådan inverkan på meningsbildningen som
vill slå vakt om eller fördjupa demokratin. Om t. ex. den internationella
fackföreningsrörelsen hjälper LO att utge skrifter, vilka propagerar för
ekonomisk demokrati - vilket ju för att genomföras kräver vissa grundlagsändringar
- skall naturligtvis detta inte vara straffbart.

Skall en bestämmelse, riktad mot tagande av utländskt understöd, kunna
accepteras av alla partier, torde det kräva att lagtexten blir föremål för
omarbetning. Som den föreligger svarar den inte mot den hållning
föredragande statsrådet ger uttryck för i propositionen. Vpk:s riksdagsgrupp
avvaktar utskottets behandling.

Mot bakgrund av det anförda hemställs

att riksdagen avslår förslaget om ändringar av brottsbalkens
19 kap. 5 och 7 §§.

Stockholm den 22 oktober 1980
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)