Motion
1980/81:172
av Sven Aspling m. fl.
med anledning av proposition 1980/81:73 om ett utbyggt skydd mot
höga sjukvårds- och läkemedelskostnader
1. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte i juni 1975 den socialpolitiska
samordningsutredningen. Ett år senare fick utredningen i uppdrag att
utreda frågan om ett särskilt högkostnadsskydd för dem som har stort
behov av läkemedel. Under 1975 kom statens och landstingens företrädare
överens om ett regelsystem av innebörden att Landstingsförbundet rekommenderade
sina medlemmar att nedsätta patientavgiften för personer med
mera omfattande vårdbehov. Praktiskt taget alla sjukvårdshuvudmän har
genomfört en sådan nedsättning, även om den utformats på skilda sätt.
Socialpolitiska samordningsutredningen lade i januari 1979 fram förslag
om ett samordnat högkostnadsskydd för både sjukvårds- och läkemedelskostnader.
Regeringsförslaget grundas också på denna utredning.
Det är värdefullt att ett högkostnadsskydd kan införas. I åtskilliga avseenden
finns det emellertid anledning att rikta stark kritik mot propositionen.
Vi kommer därför att begära att riksdagen ställer sig bakom principen
om ett högkostnadsskydd men begär ett nytt förslag av regeringen.
2. I motion 1980/81:75 anförde vi bl. a. att vi kunde, med hänsyn till det
statsfinansiella läget, godta förslaget om en höjning av läkemedelsavgiften
under två förutsättningar: dels att en tidsmässig samordning skedde av
högkostnadsskyddets införande och avgiftshöjningen för läkemedel, dels
att högkostnadsskyddet var effektivt utformat. Vi hänvisade beträffande
den tidsmässiga samordningen till vad statsministern uttalat i propositionen
1980/81: 20 i denna fråga.
Vi tvingas nu konstatera att regeringen föreslår ett införande av högkostnadsskyddet
den 1 juli 1981 utan att justera tidpunkten för höjningen av
läkemedelsavgifterna. Statsministerns uttalande har således inte heller
denna gång följts upp i praktisk handling. Det i propositionen 1980/81:20
givna löftet tas nu tillbaka.
Vi anser det viktigt att den tidsmässiga samordningen genomförs. En
höjning av läkemedelsavgiften bör därför inte ske förrän högkostnadsskyddet
träder i kraft. Riksdagen bör därför nu dels fatta principbeslut om ett
högkostnadsskydd, dels besluta om en tidsmässig samordning av höjda
läkemedelsavgifter och ett högkostnadsskydd.
3. Som framgått av det tidigare har praktiskt taget alla sjukvårdshuvudmän
infört ett sjukvårdskort. Utformningen växlar emellertid. Vad som
förestår är således att tekniskt och administrativt samordna de olika,
Mot. 1980/81:172
9
hittills tillämpade systemen till ett nytt enhetligt system, där också inköp
av läkemedel skall finnas med.
Det är självklart att sjukvårdshuvudmännen genom Landstingsförbundet
skall medverka i den beredning som skall föregå ett ärende av detta
slag. Trots att regeringen haft gott om tid på sig för överläggningar har
någon överenskommelse inte träffats. Landstingsförbundet anser att genomförandet
av högkostnadsskyddet förutsätter att de organisatoriska,
administrativa och ekonomiska frågorna är reglerade.
Vi konstaterar att regeringen än en gång handlägger sitt propositionsarbete
bristfälligt. Riksdagen underrättas inte i propositionen om den uppfattning
Landstingsförbundet har, trots att det ovillkorligen krävs en medverkan
från sjukvårdshuvudmännen för att det nya högkostnadsskyddet
skall fungera.
Innan riksdagen fattar beslut om högkostnadsskyddet bör det föreligga
en överenskommelse med Landstingsförbundet. Riksdagen bör därför inte
nu godkänna propositionen i befintligt skick.
4. Vid de överläggningar som således enligt vår mening bör äga rum bör,
förutom de ekonomiska, organisatoriska och administrativa frågorna, vissa
särskilda, i det följande nämnda problem tas upp.
Högkostnadsskyddet har som sitt främsta syfte att ekonomiskt skydda
dem som tvingas till ofta förekommande läkarbesök. Vid konstruktionen
av ett sådant system måste man naturligtvis också ta hänsyn till vad som
kan anses vara en ”normal” kostnad för den enskilde. Sedan samordningsutredningen
lade fram sitt betänkande har väsentliga höjningar av läkemedelsavgiften
och av avgiften vid läkarbesök förebådats. Den senare avgiftens
storlek skall tas upp vid förestående förhandlingar mellan staten och
Landstingsförbundet. Vid de av oss förordade överläggningarna om högkostnadsskyddet
bör man därför även pröva den nivå vid vilken högkostnadsskyddet
skall inträda.
I propositionen öppnas en möjlighet att avstå från rätten till kostnadsfria
läkemedel. Skilda system kommer således till användning, vilket kräver att
läkaren vaije gång förskrivning av kostnadsfria läkemedel är aktuell skall
upplysa patienten om möjligheten att avstå från möjligheten att få läkemedel
fritt. Patienten försätts därmed i en valsituation och tvingas spekulera i
vad som är mest lönande för honom. Vi känner en stark tvekan inför detta
förslag.
Från handikappsidan har man tagit upp frågan om beräkningen av sjukvårdande
behandling i förhållande till läkarbesök etc. Man framhåller
därvid att de psoriasissjuka men även andra kroniskt sjuka grupper får
ringa utbyte av högkostnadsskyddet med den föreslagna utformningen. Ett
hårdare tryck på den offentliga sjukvården befaras också uppkomma. Vi
finner det rimligt att man vid överläggningarna mellan staten och Landstingsförbundet
också behandlar denna fråga. Möjligheten att lösa denna
Mot. 1980/81:172
10
fråga genom utnyttjande av rekommendationer om seriebehandling kan
t. ex. prövas.
5. Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen
1. fattar principbeslut om införande av ett skydd mot höga läkemedels-
och sjukvårdskostnader,
2. beslutar att en tidsmässig samordning skall ske av höjning av
avgifterna enligt lagen om kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel
m. m. och införandet av ett skydd mot höga läkemedels- och
sjukvårdskostnader,
3. begär, med avslag på den i proposition 1980/81:73 föreslagna
lagen om begränsning av läkemedelskostnader m. m., att regeringen,
efter en överenskommelse med sjukvårdshuvudmännen,
förelägger riksdagen ett nytt förslag om ett skydd mot höga
läkemedels- och sjukvårdskostnader,
4. som sin mening ger regeringen till känna om de särskilda frågor
som skall tas upp vid de under punkt 3 nämnda överläggningarna.
Stockholm den 1 december 1980
SVEN ASPLING (s)
HELGE KARLSSON (s)
DORIS HÅVIK (s)
BÖRJE NILSSON (s)
RALF LINDSTRÖM (s)
LARS-ÅKE LARSSON (s)
SUNE JOHANSSON (s)
KERSTIN ANDERSSON (s)
i Kumla
MARTIN SEGERSTEDT (s)
NILS-OLOF GUSTAFSSON (s)
INGEGERD ELM (s)
LENA ÖHRSVIK (s)
ULLA JOHANSSON (s)
LARS-ERIK LÖVDÉN (s)