3
Motion
1980/81:14
av Kurt Hugosson och Lennart Pettersson
med anledning av proposition 1980/81:10 om ändring i kreditupplysningslagen
(1973:1173), m. m.
Propositionen innefattar lagändringsförslag avseende såväl kreditupplysningslagen
som inkassolagen (1974:182) samt förslag om ändrad reglering av
frågan om ersättning för inkassokostnad. Alla tre delarna bygger på underlag
från datainspektionen, som är tillsyns- och tillståndsmyndighet enligt de båda
nämnda lagarna. I åtskilliga frågor har därför förslaget präglats av att man
tagit till vara de praktiska erfarenheter som gjorts av inspektionen. I vissa
frågor synes dock propositionen innefatta ställningstaganden som går tvärt
emot vad som kan anses sakligt motiverat enligt datainspektionens erfarenheter.
I några fall innebär också lagförslagen att såväl hanteringen av
kreditupplysnings- och inkassoverksamheten som tillsynen däröver försvåras
och fördyras utan att några större fördelar uppnås för integritetsskyddet. I
dessa delar torde propositionen inte överensstämma med strävandena att
slopa onödigt och fördyrande krångel.
Lagförslaget innefattar inte något ändrat ställningstagande i frågan om
notering av växelprotest i personupplysning. Detta har föreslagits av
datainspektionen med följande motiveringar. Personupplysningar är definitionsmässigt
upplysningar om privatpersoner. Enligt 11 § konsumentkreditlagen
(1977:981) får växlar inte användas vid konsumentkrediter i Sverige.
De fall som föranleder notering av växelprotest måste då grundas endera på
konsumentkrediter där växel förekommer trots förbudet eller på konsumentkrediter
tagna i utlandet. Logiskt sett borde inte notering om växelprotester i
personupplysningar vara tillåtna (s. 67).
1 vissa delar innefattar propositionen ingen saklig ändring av de båda
översedda lagarna. Likväl har departementschefen gjort ganska långtgående
uttalanden om hur respektive lagbestämmelse skall tolkas. I vissa fall för
departementschefen därvid till torgs en lagtolkning som i vart fall inte är
förenlig med datainspektionens praxis. Då uppstår vissa lagtolkningsproblem.
Vi ifrågasätter om dessa departementschefsuttalanden, som riksdagen
inte har möjlighet att ta ställning till, kan ha den ställning av rättskälla som
brukar ges sådana uttalanden i propositioner sedan riksmötet godtagit däri
framförda lagförslag eller lagändringsförslag.
Ett sådant fall är departementschefens uttalanden om hur 9 § kreditupplysningslagen
bör tolkas vad gäller personupplysning om äkta make till
kreditsökande. I den delen hänvisar vi till en separat motion.
I sak föreslås som sagt inte någon ändring av 9 §, som nu är formulerad så
att den ålägger upplysningsföretagen att inte utlämna personupplysning då
Mot. 1980/81:14
4
det finns anledning anta att denna skall användas av annan än den som har
behov av upplysningen för kreditbedömning eller motsvarande. Anledningen
till att bestämmelsen ursprungligen formulerats som en förpliktelse under
straffansvar - för kreditupplysningsföretagen torde varit att man inte i
sammanhanget ville lägga förpliktelser på kreditupplysningsföretagens
kunder, dvs. kreditgivare m. fl. I propositionen föreslås dock att ytterligare
en straffbestämmelse knyts till 9 §, på så sätt att den som begär eller eljest
tillskansar sig upplysning utan att ha behov av densamma skall bli föremål för
straff. Det kan ifrågasättas om detta ger erforderlig klarhet i sakfrågan. Den
som begär eller på annat sätt tillgodogör sig en personupplysning måste till
skillnad från kreditupplysningsföretaget ha klart för sig om han har legitimt
behov av upplysningen eller inte.
Till 11 § kreditupplysningslagen har i propositionen föreslagits ganska
omfattande förändringar varav dock den väsentligaste redan i huvudsak
genomförts i praktiken, nämligen att i den s. k. personupplysningskopian
skall anges vem som begärt och erhållit upplysningen.
Vidare föreslås i samma paragraf att fysiska personer varom uppgifter
lämnas i s. k. företagsupplysningar skall få besked om vilka faktauppgifter
som lämnats om vederbörande i upplysningen. En företagsupplysning kan
innehålla vissa uppgifter av sådan natur förutom information som enbart rör
företaget. Det innebär att ifrågavarande besked kommer att åsamka
kreditupplysningsföretagen åtskilligt merarbete för att från företagsupplysningen
selektera de personuppgifter som skall ingå i beskedet. Förfarandet
förenklas inte av att det också föreslås att, för de fall då flera personer
förekommer i företagsupplysningen - t. ex. ledamöterna i ett aktiebolags
styrelse - var och en av dem i sitt besked även skall tillställas uppgift om vilka
övriga personer det lämnats uppgifter om i den angivna upplysningen. Detta
torde ha mycket begränsat värde för mottagaren av beskedet, men innebär
ökat krångel och onödiga kostnader som kredittagaren i sista hand får betala.
Småföretagarens naturliga önskemål att få kännedom om att en kreditupplysning
lämnats om honom eller hans företag kan i stället lösas exempelvis på
följande sätt. Kreditupplysningsföretaget åläggs att meddela de omfrågade
(dvs. företag eller näringsidkare) att en upplysning lämnats om företaget/
företagaren samt att rättighet föreligger för företaget/företagaren att mot
skälig avgift (se 10 § kreditupplysningslagen) få kännedom om vad
kreditupplysningsföretaget har noterat om vederbörande. Det torde innebära
väsentliga administrativa förenklingar och ger inte sämre skydd mot
oriktigt sakinnehåll i företagsupplysningar.
I inkassolagen föreslås att ytterligare uppgifter skall lämnas i inkassokravet.
Redan den informationsmängd som bestämmelsen i nuvarande lydelse
föreskriver har visat sig vara svårhanterlig och ger problem både för den som
bedriver inkassoverksamhet och inte minst för mottagaren-gäldenären att
tillgodogöra sig informationen. Det ytterligare informationsinnehåll som
föreskrivs i förslaget torde medföra ökade kostnader för inkassoverksamhe
Mot. 1980/81:14
5
ten oavsett hur dessa i sista hand fördelas mellan dåliga betalare och
fordringsägare - som i sin tur vältrar över sina inkassokostnader på sina
rättidigt betalande kunder. För gäldenären/mottagaren - som ju vanligen
inte har ”pappersvana” - torde den utökade informationsmängden i
inkassokravet göra handlingen än mer svårbegriplig.
I motiven till förslaget till lag om ersättning för inkassokostnader - som,
såvitt framgår av propositionen, ingalunda i sig leder till lägre inkassokostnader
vilket påståtts i pressmeddelanden - görs vissa uttalanden som bör
kommenteras. På s. 98 i propositionen sägs frågan om bokförings- och
aviseringskostnader i samband med amorteringsuppgörelse på inkassostadiet
liksom hittills få bero av överenskommelse mellan parterna. Nuläget är att
datainspektionen uttalat att det är förenligt med god inkassosed att i vissa
angivna situationer ta ut en bokförings- och aviseringsavgift motiverande
självkostnaden dock högst 15 kr. per amortering. I förslaget beaktas inte det
avsevärda tryck fordringsägaren har att tvinga på gäldenären åtagande att
betala aviseringskostnader för att fordringsägaresidan över huvud taget skall
godta en amorteringsplan. Att en amorteringsplan anger vissa framtida
tidpunkter då delbetalningar av skulden skall ske, innebär inte, som
departementschefen synes hävda, att nya förfallotider fastställs för den redan
förfallna skulden som omfattas av inkassoförfarandet. Sålunda torde
dröjsmålsränta beräknas från den ursprungliga förfallotiden. Amorteringsplanen
är ett sätt att få skulden ur världen och ofta det enda möjliga sättet när
gäldenärens betalningsförmåga är begränsad. Därför bör regleringen också
omfatta aviserings- och bokföringskostnader på inkassostadiet. Departementschefens
ståndpunkt i denna del torde medföra praktiska svårigheter
särskilt med den formulering som förslaget till 5 och 6 §§ samma lag
innehåller, nämligen att annan åtgärd än krav och amorteringsuppgörelse
som vidtagits ”för att förmå gäldenären att erlägga betalning för förfallen
skuld” inte är ersättningsgill. Det inkassoföretag som sätter upp villkor om
aviseringskostnadsersättning för att gå med på en amorteringsplan handlar i
enlighet med tankegångarna i propositionen men torde få svårigheter att få
gäldenär som läst 5 och 6 §§ i förslaget att förstå detta. Av dessa
bestämmelser framgår nämligen att avtal om ersättningsanspråk utöver dem
som regleras i lagförslaget är ogiltiga.
I specialmotiveringen till 4 § kostnadslagen utsägs att borgenären i regel
måste vara berättigad att genom en betalningspåminnelse och/eller ett krav
försöka få betalning även från en notorisk betalningsovillig gäldenär.
Påståendet kan synas rimligt vid en hastig genomläsning. Konsekvensen är
emellertid att en fordringsägare, t. ex. en kommun, som har löpande
förfallande fordringar, maskinmässigt (bokstavligt och bildligt) kan skicka ut
påminnelser och krav och kanske först efter flera år göra en domstolsansökan,
där ofta kapitalbeloppet är helt obetydligt men inkassokostnaderna
omfattande kanske trettio inkassoersättningar uppgår till avsevärda belopp.
Det korrekta förfarai det med hänsyn till såväl effektivitet som god
Mot. 1980/81:14
6
inkassosed måste vara att efter ett fåtal obetalda fakturor/påminnelser/krav
fullfölja med domstolsansökan och utmätning. Då stärks säkerligen betalningsmoralen
samtidigt som stötande kostnadsdebiteringar undviks. Det
sagda innebär å andra sidan inte att det enligt god inkassosed bör godtas att
de trettio kravbreven föranleder att lika många domstolsansökningar inges
vid ett och samma tillfälle.
Det torde ankomma på utskottet att i förekommande fall justera de
ändringar av lagtexten som det ovan anförda föranleder.
Med hänvisning till vad som anförts hemställs
att riksdagen
1. ger regeringen till känna vad som i motionen anförts rörande
motivuttalanden till 9 § i förslaget till Lag om ändring i
kreditupplysningslagen och till 4 § i förslaget till Lag om
ersättning för inkassokostnader m. m.,
2. beslutar anta de i motionen förordade ändringarna i 11 § i
förslaget till Lag om ändring i kreditupplysningslagen och i 5
och 6 §§ i förslaget till Lag om ersättning för inkassokostnader
m. m.
Stockholm den 21 oktober 1980
KURT HUGOSSON (s)
LENNART PETTERSSON (s)