Motion

1980/81:1382

av Alf Wennerfors

med anledning av proposition 1980/81:82 om åtgärder mot frilevande
vildsvin m. m.

I proposition 1980/81:82 om åtgärder mot frilevande vildsvin m. m.
föreslås att åtgärder vidtas för att begränsa antalet frilevande vildsvin i
landet. Någon total utrotning skall inte få ske. I Stockholms län föreslås en
mindre vildsvinsstam få finnas kvar.

Först måste tanken att man dels skall begränsa antalet vildsvin, dels att
dessa rörliga och skygga djur skall ”respektera” länsgränserna starkt
ifrågasättas. Erfarenheten hittills i Södertäljeområdet tyder på att det är
mycket svårt att utöva något slags tillsyn över djuren. Få har fått tillfälle att
över huvud taget se dem. I några jakter med drevkarlar har djuren dessutom
visat sig vara ovanligt förslagna och listiga.

Skadorna på naturmiljön och odlingarna på gårdarna i Tullgarn, Mörkö
och Hölö är mycket omfattande. En arrendator t. ex., som inte har jakträtt,
på en gård på drygt 100 tunnland har redan skador av älg och annat vilt till ett
värde av ca 11 000 kr. Härtill kommer nu skador av vildsvin till ett lika stort
belopp. Summan av dessa totala skador överstiger arrendekostnaden. Visst
är det bra om de fysiska skadorna ersätts. Men samtidigt måste man beakta
hur meningslöst det kan kännas för en yrkesman att på morgonen komma ut
på sina åkrar och finna grödorna förstörda.

Jakt- och viltvårdsberedningen förordar att en vildsvinsstam accepteras
men föreslår samtidigt att detta sker med en strikt kontroll. I en reservation
av Arne Andersson och Thure W. Karlsson påpekas särskilt att det här är
fråga om ett påtvingat ställningstagande, dvs. vad man skall göra med
”rymlingar” från ett vilthägn. Det hade varit annat om ställningstagandet
gällt en planerad och av myndigheterna godkänd utsättning. Nu ställs
allmänintresset inför fullbordat faktum.

Reservanterna pekar också så riktigt på att det historiska skälet är vagt.
För 200 år sedan såg det helt annorlunda ut i vårt land. Viltfaunan var en
annan. Befolkningen omfattade bara 1,8 miljoner invånare. Jord- och
skogsbruket var då starkt inriktat på betesdrift och vallodling. Potatisodling
förekom exempelvis inte.

Reservanterna konstaterar vidare att man inte kan förlita sig till ett
viltskadeskydd. Inget skadeskydd täcker alla skador.

Därtill kommer att risken för sjukdomsspridning genom vildsvin är svår att
bedöma. Vilka åtgärder kan vidtas om svinpest utbryter i landet? Vilka
ekonomiska konsekvenser kan detta få för vår tamsvinavel och för vår export
av levande tamsvin och av svinkött?

Mot. 1980/81:1382

9

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen beslutar uttala sig för att de nu frilevande vildsvinen
måtte utrotas.

Stockholm den 27 januari 1981

ALF WENNERFORS (m)