7

Motion

1980/81:1360

av Ylva Annerstedt m. fl.
med anledning av proposition 1980/81:82 om åtgärder mot frilevande
vildsvin m. m.

I propositionen föreslås att en frilevande vildsvinsstam skall få finnas kvar i
Stockholms län men utrotas i övriga delar av landet. Som skäl för utrotning
anges en rad argument. Enligt vår mening är dessa argument också relevanta
för förhållandena i Stockholms län.

I propositionen hävdas att införandet av en ny djurart i landet bör föregås
av noggranna överväganden. I detta sammanhang förtjänar det att påpekas
att så ingalunda varit fallet när det gäller vildsvin. De djur som nu lever i
frihet är resultatet av att några exemplar rymt från privat vilthägn.

Det är också viktigt att påpeka att förhållandena i Sverige i dag är
väsentligt annorlunda än på 1700-talet, när vildsvinen var ett naturligt inslag i
vår fauna. Då hade vildsvinen naturliga fiender i t. ex. vargen, och landets
befolkning var bara en fjärdedel så stor som i dag. Det hävdas också att de
vildsvin som lever fritt i dag till stor del är uppblandade med tamsvin och har
mycket litet gemensamt med forna tiders vildsvin.

En särskild omständighet i sammanhanget är att i den södra delen av
Stockholms län, där svinen nu lever, jorden till största delen brukas av
arrendatorer utan jakträtt och möjlighet att t. ex. genom skyddsjakt freda
sina grödor.

I södra delen av länet består landskapet av skogspartier med insprängda
åkrar. Det är just den naturtyp som både jakt- och viltvårdsberedningen i sitt
betänkande SOU 1980:11 Vildsvin i Sverige och E. Dahl i sin rapport
Vildsvinet i Nordeuropa, dess biologi och relationer till människan anger
som den mest utsatta för skaderisker. Skadorna har också blivit betydande
för jordbrukarna i denna del av länet, där vildsvinens favoritföda, potatis och
stråsäd, odlas i stor omfattning. I något fall har kostnaderna för skadorna
varit lika stora som det årliga arrendet.

Aven om propositionen slår fast att de skadedrabbade skall ersättas fullt ut
för vildsvinsskador, är det inte acceptabelt att människor skall behöva
uppleva att ständigt få frukterna av hårt och långvarigt arbete fullständigt
ödelagda.

I vårt land är kontrollen rigorös både när det gäller tamgrisarnas
hälsotillstånd och köttets kvalitet efter slakt. Att ha en fritt vandrande
vildsvinsstam, som man inte har någon kontroll på i hälsohänseende, innebär
risker för överförande av t. ex. svinpest och trikiner. Trots att vildsvinet
anses vara ett skyggt djur, finns det flera exempel på att de kommer fram till
gårdarna och också parar sig med tamsvinen.

Mot. 1980/81:1360

Det finns även risker för att vildsvinen kan komina att bli en allvarlig
trafikfara. Djuren rör sig, liksom annat vilt, framför allt om natten, vilket
innebär ytterligare risker för trafikanterna på E4-an, som löper rakt igenom
”viidsvinsområdet” i södra länsdelen.

Beredningen skriver att vildsvinen normalt går undan för människan, men
att de kan bli farliga om de känner sig hotade. Med tanke på att området är
populärt för friluftsmänniskor kan det tänkas att svinen kan känna sig
trängda ganska ofta och också anfalla. I en sådan situation är naturligtvis ett
djur som kan väga upp till ett halvt ton mycket farligt för människan.

I propositionen sägs att försöket med en frilevande vildsvinsstam skall
pågå i tre år samt utvärderas. Föredraganden säger dock också: ”Om
emellertid redan dessförinnan alltför stora olägenheter skulle bli följden av
ett visst bestånd i Stockholms län bör, efter framställning till regeringen, de
omedelbara åtgärder som är nödvändiga för att utrota stammen få vidtas.”
Enligt vår uppfattning är olägenheterna för de jordbrukare som är
verksamma inom området redan så stora att utrotning av vildsvin bör ske
också i Stockholms län.

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om utrotning av vildsvin i Stockholms län.

Stockholm den 27 januari 1981

YLVA ANNERSTEDT (fp)

GUNNEL LILJEGREN (m) TORE CLAESON (vpk)