II

Motion
1980/81:119

av Lars Werner m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:31 om godkännande av konvention
om långväga gränsöverskridande luftföroreningar

Den atmosfär som omger jorden är en del av biosfären. Betingelserna i
biosfären avgör om det fortsättningsvis skall finnas liv på jorden eller ej.
Sker väsentliga störningar inom denna biosfär, som en följd av människans
verksamhet, så kan betingelserna för fortsatt liv på jorden försämras. Vår
generation lämnar då över en jord till våra efterkommande som är mer
livsovänlig än den vi själva fick träda till efter våra föregångare. En sådan
negativ utveckling måste rimligen på alla sätt motverkas. Därför är det
glädjande att så mycket som 33 stater, inom vår del av världen, kunnat
underteckna en konvention som avser att motverka utsläpp av luftföroreningar
och dessa föroreningars spridande över ländernas gränser.

I propositionen anges att det bara av svaveldioxid f. n. släpps ut omkring
50 miljoner ton per år i Europa, varav Sverige svarar för bara omkring 1 %.
Det sägs i propositionen att av det försurande nedfallet över Sverige 7080%
härrör från utländska källor. Därtill kommer bl. a. kväveoxider, vilkas
andel i det försurande nedfallet synes öka. Dessa fakta talar för att det
måste vara ett primärt svenskt intresse att konkreta åtgärder snarast sätts
in mot de emissionskällor som ger dessa luftföroreningar. Därför måste
Sverige snarast tillträda den aktuella konventionen om långväga gränsöverskridande
luftföroreningar. Därför måste Sverige verka för att konventionen
snarast tillträds av minst 24 av de 33 länder som undertecknat
den och därigenom kan komma i kraft. Därför måste Sverige verka för att
konkreta åtgärdsprogram snarast kommer till stånd för att minska dessa
miljöskadliga utsläpp.

De remissinstanser som uttalat sig om konventionen anser att Sverige
skall tillträda den. Man välkomnar konventionen som ett första steg då det
gäller att minska de miljöskadliga gränsöverskridande luftföroreningarna.
Men samtidigt påtalar flera remissinstanser att den nu aktuella konventionen
visserligen föreslår åtgärdsprogram och samarbete i fråga om forskning
och utveckling men att den inte har någon rättsverkan i de länder som
tillträtt den. 1 vad mån konventionens intentioner kommer att få genomslag
i verkliga åtgärder beror på de olika ländernas kommande agerande i
frågan. Härvid är självklart de stora industriländernas beteenden avgörande.
Eftersom Sverige i väsentligt högre grad är mottagare än avgivare i
fråga om långväga gränsöverskridande luftföroreningar måste det vara ett
nationellt intresse för Sverige att verka mycket aktivt bland konventions

Mot. 1980/81:119

12

länderna dels för att konventionen snarast träder i kraft, dels för att
verkliga konkreta åtgärdsprogram mot de luftförorenande utsläppen kommer
till stånd.

Med hänvisning till det ovan anförda föreslås

1. att riksdagen beslutar godkänna konventionen om långväga
gränsöverskridande luftföroreningar,

2. att riksdagen beslutar uttala att Sverige skall verka dels för att
konventionen snarast skall träda i kraft, dels för att konkreta
åtgärdsprogram upprättas och genomförs mot luftföroreningarna
inom de länder som undertecknat konventionen.

Stockholm den 17 november 1980

LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)
TORE CLAESON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)
PER ISRAELSSON (vpk)