39

Motion
1980/81:108

av Lars Werner m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:20 om besparingar i statsverksamheten,
m. m.

Regeringens förslag

Sysselsättningspolitikens verklighet beskrivs på ett felaktigt sätt. Detta
får bilda bakgrund för prutningar, vilka är oacceptabla, om man verkligen
fasthåller vid de klassiska målen om full sysselsättning.

Full sysselsättning är i realiteten inte längre målet för regeringens politik.
Det har inte varit så sedan slutet av 1960-talet. Utslagningen i produktionslivet
började då gå snabbare än tillskottet av nya arbeten. En uppdelning
i A-, B- och C-lag blev ett accepterat inslag i arbetsmarknadspolitiken
- allt i syfte att gå kapitalismens förändrade behov till mötes. Stora skikt
av den arbetsföra befolkningen har konstant eller temporärt ställts utanför
arbetslivet, dömts till en kortsiktig, flytande tillvaro utanför normala samhälleliga
sammanhang. Den dolda arbetslösheten och den allmänna utslagningen
har ökat enormt.

Till den klassiska fullsysselsättningspolitikens fördelningspolitiska sida
hörde att de arbetslösa och undersysselsatta skulle få sin försörjning nödtorftigt
garanterad. Ju större utslagningen blivit, desto större betydelse har
denna garanti mot en omfattande köpkraftsminskning till följd av arbetslöshet
fått för det ekonomiska systemet. Likväl har utvecklingen inneburit
att stora grupper nu har det sämre än tidigare.

Att mot denna bakgrund försämra de stödformer som är avsedda för
människor som omfattas av arbetsmarknadspolitikens olika delar är helt
oacceptabelt. Det är ytterligare ett bevis på att regeringen prisger resterna
av den klassiska sysselsättningspolitiken för att i stället anamma Milton
Friedmans idéer. De föreslagna reduceringarna är felaktiga ur mänskliga,
fördelningspolitiska och konjunkturmässiga synvinklar.

Detsamma gäller nedskärningar av forskningen inom arbetarskyddet.
Här handlar det om en underförsörjd och eftersatt sektor. Nedskärningar
här är därför också oacceptabla.

Alternativ

Utgifterna för arbetsmarknadspolitiken är omfattande. Detta är följden
av att undersysselsättning och arbetslöshet blivit ett kroniskt inslag i
ekonomin på senare år. På sikt kan här besparingar åstadkommas endast
genom att staten för en självständig industri- och investeringspolitik. Sta

Mot. 1980/81:108

40

ten måste ta ansvar för uppbyggandet av nya, avancerade färdigvaruindustrier,
för ökande satsningar på ett högeffektivt, högt utvecklat, kollektivt
transportväsende, för en övergång till sex timmars arbetsdag. Detta kommer
att skapa arbeten. I motsvarande mån kan utgifter för arbetsmarknadsåtgärder
minskas.

På kortare sikt kan dock inga minskningar av utgifterna för sysselsättningsskapande
åtgärder göras - snarare är läget det motsatta. Däremot
finns andra utgifter vilka kan reduceras.

Det är i grunden fel att privata företag skall erhålla särskilda förmåner
för att etablera sig i speciella delar av landet. Detta kan uppnås genom
andra åtgärder, främst genom en styrning av investeringarna. Om samhällssektorn
garanterar infrastrukturen, finns inget skäl att ge särskilda
bidrag för att muta företag att lägga sig i krisregionerna. Till stor del har
dessa förmåner varit ineffektiva - de har utgjort en alternativ finansieringsform
för investeringar, vilka ändå skulle ha kommit till stånd. I vissa
fall har de inneburit stöd åt företagande som inte vilat på en sund grundval.

Också stora delar av utgifterna för att främja ”rörligheten”, dvs. omflyttningen
av människor, skulle med en investeringsstyrande politik kunna
sparas in. A ena sidan ger man ut pengar för att minska omflyttningen.
Å andra sidan ger man ut pengar för att öka den. Man skulle kunna uppnå
större balans med mindre utgifter och spara kostnader för omflyttningen.
Detta skulle gälla både statsbudgeten och den totala samhälleliga kalkylen.

De nu anförda riktlinjerna kan naturligtvis fullt realiseras först på en
smula sikt. Kontroll över de större företagens investeringar och geografiska
fördelning kan införas. De mest ineffektiva delarna av det regionalpolitiska
stödet kan avskaffas.

Översikt: Arbetsmarknadsdepartementet (milj. kr.)

Utgiftsslag	Besparingar Regeringen	Vpk
FoU	1	0
Platslistor	5	0
Stimulansbidrag	110	0
Barntillsyn	0,3	0
Detaljplaneringsbidrag	4	0
Totalt	120,3	0

Hemställan

Under hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen beslutar avslå proposition 1980/81:20 vad avser

1) minskat anslag till forskning och utveckling,

2) nedskärning av stimulansbidrag,

Mot. 1980/81:108

3) avgifter för viss barntillsyn,

4) avskaffande av detaljplaneringsbidrag.

Stockholm den 6 november 1980
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)