Mot. 1980/81
1-5
Motion
1980/81:1
av Allan Ekström och Inger Lindquist
med anledning av proposition 1979/80:178 om fortsatt körkortsreform
Riksdagen beslöt år 1976 (TU 1975/76:28, rskr 1975/76:390) att allmän
domstol i stället för förvaltningsmyndighet skulle handha frågan om
körkortsåterkallelse vid sådana trafikbrott beträffande vilka domstolen
samtidigt dömde i ansvarsdelen.
Vid sin prövning av frågan fäste riksdagen särskild vikt vid den enskildes
rättstrygghet och vid trafiksäkerhetssynpunkter. Som skäl för överflyttningen
anfördes främst att principerna om muntlighet och omedelbarhet skulle
bli tillämpliga och att saken kunde bedömas i ett sammanhang på ett
väsentligt tidigare stadium än vad som då var fallet. Därmed borde större
rättssäkerhet kunna uppstå. För den enskilde måste det vidare framstå som
rimligt att frågan om återkallelse av körkortet avgjordes samtidigt med
trafikbrottet och icke först sedan månader förflutit från det att domen vunnit
laga kraft. Vikt lades också vid att den allmänna domstolen fick möjlighet att
avväga de straffrättsliga påföljderna mot körkortsingripandena och att
domstolen regelmässigt hade en ingående personutredning i trafikmålen.
Den nu framlagda propositionen 1979/80:178 innebär emellertid att
nuvarande dualistiska ordning skall bestå.
Vid bedömandet av frågan om vilken myndighet som skall ha behörighet
att pröva körkortsingripanden bör den enskilde körkortsinnehavaren sättas i
centrum.
Låt oss teckna en situation som utspelar sig så gott som dagligen vid våra
tingsrätter vid handläggningen av trafikmål. Då förhandlingen är slut har
bilföraren frågat vilka konsekvenser som en fällande dom skulle få
beträffande körkortet. Man har då uppgett att ett körkortsingripande
betydde mera för honom än ett bötesbelopp eller rent av ett kortvarigt
frihetsstraff. Särskilt oroliga har de varit som sagt sig vara beroende av
körkortet för sitt levebröd eller för sin vardagstillvaro i övrigt. Ett
återkallande av körkortet kan ju i sådana fall få förödande följder. Det har då
känts otillfredsställande, ja närmast genant, att från domstolens sida behöva
svara att domstolen saknade befogenhet att pröva denna fråga. Ett
körkortsingripande vore nämligen icke en påföljd av brottet utan skulle
betraktas som en därifrån fristående fråga som vore att bedöma uteslutande
från trafiksäkerhetssynpunkt. Och en sådan prövning hade domstolen icke
kompetens att göra. Bilföraren hade därför att ge sig till tåls tills länsrätten
fattat beslut i saken om ett antal månader.
En annan allvarlig och ej tillräckligt uppmärksammad svaghet med
1 Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 1-5
Mot. 1980/81:1
2
nuvarande ordning är att länsrätten kan ompröva domstolens bedömning av
själva gärningen, brottet. Domstolen skall enligt rättegångsbalken döma
uteslutande på den utredning som muntligen, i båda parters närvaro,
presenteras i rättssalen - detta är en av hörnstenarna i vårt rättssystem.
Polisrapporten och i den intagna vittnesförhör är enligt uttrycklig lagregel
inte processmaterial. Det är ju, som saken uttrycks, straffritt att ljuga inför
polisen. Men samma ordning torde icke gälla i förvaltningsförfarandet som ju
till stor del är skriftligt. Länsrätten brukar t. ex. infordra förundersökningsprotokollet
från åklagaren även i det fallet tingsrätten dömt i trafikmålet.
Länsrätten får härigenom tillgång till material som tingsrätten icke lagligen
fått grunda sin dom på, material vars riktighet som nämnts ej så sällan kan
ifrågasättas i väsentliga hänseenden. Det har förekommit att, medan en
enhällig tingsrätt bedömt omständigheterna vid ett smitningsbrott som
mildrande och utdömt ett lågt bötesstraff, bilföraren likväl fått sitt körkort
indraget på grund av att smitningsbrottet ansetts vara av allvarlig karaktär.
Det förhållandet, att förfarandet inför förvaltningsdomstol avses skola
tillgodose den enskildes rättssäkerhet bättre än hittills varit fallet - något som
i och för sig är att hälsa med tillfredsställelse - avväpnar till ingen del
bärkraften i de argument till förmån för samtidig lagföring som framlagts i det
föregående (kumulation). Detsamma är fallet med den föreslagna bestämmelsen
i trafikbrottslagen, enligt vilken den allmänna domstolen - dvs. i
främsta rummet tingsrätt - skall söka förutse den bedömning av körkortsfrågan
till vilken förvaltningsdomstolen i sinom tid kommer.
Gentemot bestämmelsen kan dessutom riktas den anmärkningen att full
harmonisering ändå icke kan uppnås genom denna ordning. Den allmänna
domstolen kan ju - på grundval av det processmaterial som förebragts i målet
- utgå från att något körkortsingripande icke skall komma till stånd och
grunda straffbestämningen därpå. Länsrätten gör däremot senare en motsatt
bedömning och drar in körkortet.
Med hänvisning till det anförda hemställer vi
att riksdagen - med avslag på propositionen 1979/80:178 i
motsvarande del - beslutar ge regeringen i uppdrag att
framlägga ett nytt förslag till körkortsreform såvitt avser
överflyttning av körkortsärenden till allmän domstol med
ledning av riksdagens tidigare fattade beslut härom.
Stockholm den 8 oktober 1980
ALLAN EKSTRÖM (m)
INGER LINDQUIST (m)