Riksdagens protokoll 1979/80:39

Onsdagen den 28 november

Kl. 10.00

1 Justerades protokollet för den 20 innevarande månad.

§ 2 Meddelande om val

TALMANNEN:

Jag får meddela att val av en ledamot och en suppleant i styrelsen för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond kommer all ske vid morgondagens sammanträde.

§ 3 Talmannen meddelade att till kammaren inkommit läkarintyg för Eric Holmqvisl, som var sjukskriven under tiden den 23 november-den 31 december. Erforderiig ledighet beviljades.

Talmannen anmälde att Lars-Erik Lövdén (s) fr. o. m. den 28 november skulle tjänstgöra som ersättare för Eric Holmqvisl.

§ 4 Föredrogs och hänvisades

Motionerna

1979/80:117 lill arbetsmarknadsutskotlel

1979/80:118 till utbildningsutskottet

1979/80:119-123 till skatteutskottet

§ 5 Föredrogs men bordlades äter Arbelsmarknadsutskottets betänkanden 1979/80:5, 6 och 8

§ 6 Föredrogs och bifölls Interpellationsframslällningarna 1979/80:83-85

§ 7 Bostadslån m. m.

Föredrogs civilutskottels belänkande 1979/80:4 med anledning av propositionen 1978/79:209 om ändring i bostadsbeskattningen, m. m., såvitt avser bostadslån m. m. jämte motioner.

Regeringen hade i propositionen 1978/79:209 (budgetdepartemenlel), beslutad den 5 april 1979, såvitt nu var i fråga föreslagit riksdagen att godkänna vad i regeringsprotokollet förordats i fråga om bostadslån m. m. till

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Bostadslån m. rn.

enskilt ägda flerfamiljshus (punkt 1 delvis).

I regeringsproiokollet (s. 31-32) anfördes bl. a. alt vid ombyggnad av enskilt ägda hyreshus lånegränsen borde höjas lill 92 %. De nya bestämmelserna borde tillämpas i fräga om ombyggnadsarbeten och energisparåtgärder för vilka preliminärt lånebeslut hade meddelats efter utgången av år 1979.

I detta sammanhang hade behandlals de med anledning av propositionen väckta motionerna

1978/79:2684 av Per Bergman m. fl. (s), vari föreslagils all riksdagen med avslag pä regeringens förslag i motsvarande eller därav berörda delar som sin mening gav regeringen till känna att lånegränsen för bostadslån borde vara 85 96, dä det gällde lån för ny- och ombyggnad av flerfamiljshus som ägdes av enskild person eller enskilt företag och sådant av enskild person eller enskilt företag ägt småhus som var avsett för uthyrning,

1978/79:2696 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m),

1978/79:2697 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari såvitt nu var i fråga föreslagits atl riksdagen skulle avslå propositionen 1978/79:209 i vad den rörde storieken av bostadslån, och

1979/80:36 av Erik Wärnberg m. fl. (s), vari såvitt nu var i fråga hemställts att riksdagen skulle avslå propositionen 1978/79:209 i vad den rörde storleken av bostadslån (yrkande 1).

Utskottet hemställde

1. beträffande bostadslånets storlek alt riksdagen med anledning av regeringens förslag och med avslag på motionerna 1978/79:2684 och 2697 samt 1979/80:36, de två sistnämnda såvitt nu var i fråga, godkände vad utskottet förordat i fråga om enskilt ägda flerfamiljshus och småhus för uthyrning,

2. beträffande ägarlägenheler att riksdagen skulle avslå motionen 1978/ 79:2696.

Följande två reservationer hade avgivits av Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Maj-Lis Landberg, Birgitta Dahl, Magnus Persson och Per Olof Håkansson (samtliga s):

/. beträffande bostadslånets storlek, vari reservanterna ansett att utskottet under 1 bort hemställa

all riksdagen med bifall till motionerna 1978/79:2684 och 2697 samt 1979/80:36, de tvåsistnämnda såvitt nu var i fråga, inte skulle godkänna vad i regeringsproiokollet förordals i fråga om bostadslån m. m. vid ombyggnad av enskilt ägda flerfamiljshus samt som sin mening ge regeringen lill känna vad reservanterna anfört om låneandelen vid nybyggnad av hyreshus.

OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Kammaren har nu att ta ställning till civilutskottets betänkande nr 4. Socialdemokraterna i utskottet har i två reservationer gäll emot den borgerliga majoriteten. I den första reservationen återkommer vi till kravet pä en sänkning av den statliga lånegränsen vid enskilt byggande - och detta gäller såväl vid nybyggnad som vid ombyggnad. Vårl förslag innebär konkret att lånegränsen för denna kategori, enskilt byggande med statliga lån, sänks från 92 lill 85 96.

Vi har agerat så ofta i denna fråga att ett kort bifall kunde ha räckt som en motivering. Men utskotlsmajoriietens yrkande om avslag på motionen - som bildar underiaget för reservation nr 1 - är så torftigt att jag något måste utveckla de synpunkter vi har på frågart. Majoriteten avfärdar vårt förslag med de sparsamma orden: "Några motiv för förslaget redovisas inte." Det tyder på en stor villfarelse och kan inte ens försvaras med att man inte orkat läsa igenom motionen.

Värt molionskrav är både seriöst och sakkunnigt motiverat. En av de första åtgärder som 1976 års trepartiregering vidtog var Just all höja lånegränserna vid statligt byggande till 92 96 för enskilda byggare. Ingen förklaring gavs den gången lill denna åtgärd - inga skäl redovisades av regeringen. Det skulle bara vara så. Den gängen fanns del inga motiv för förslagen. Det är möjligt att den borgeriiga utskottsmajoriteten i slutet rum har filt en förklaring. Men vi känner inte till några skäl som kan motivera en sådan åtgärd. Därför gick vi den gången bestämt emol regeringsförslagei, och den inställningen är oförändrad.

Regeringen ville höja lånegränsen till 92 % och därmed avlasta de enskilda byggmästarna en kapitalinsats på 7 96. Några krav på byggmästarna ställdes inte, vare sig socialt eller belräffande anvisningen av lägenheterna. Beslutet som sådant har inte heller den ringaste inverkan på hyrorna. Varje budgetår strömmar ca 30 milj. kr. de enskilda byggmästarna till mötes. Låt vara atl det är ett nära och uppenbariigen myckel varaktigt förhällande mellan en borgeriig regering och dessa enskilda byggmäslarintressen, men någon måtta måste det väl ändå vara på generositeten.

Att det måste vara någon måtta på generositeten tyckte också en majoritet i denna kammare den 5 april i år. Då röstade en majoritet i ett tillstånd av sällsynt klarsynthet för en återgång till 85 96. Men sedan de borgeriiga ledamöter fångats in som möjliggjorde en majoritet för 85 96 kunde man bättre hålla ihop den borgerliga gruppen, och den 29 maj var det återigen klartecken för vakthållningen kring 92 96. Beslutet är också starkt kritiserat av hyresgästerna, men de har ingen talan när en borgerlig regering utdelar dusörer lill sina egna.

Reservation 2 lar avstånd från innehållet i såväl utskottets majoritetsskrivning som moiion 2696 frän moderaterna. Kravet i molionen är förslag frän regeringen om införande av lagfartsbostäder i flerfamiljshus. Vi menar från vårl håll att utskottet borde ha föreslagit ett direkt avslag på delta krav, som ligger fjärran frän den sociala grundsyn som bör prägla svensk bostadspoli-fik.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Bostadslån m.m.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Bostadslån m.m.

Vad del är för kunskaper som utskottets borgare saknar i denna fräga är något av en gåta för oss socialdemokrater. Moderaterna har i flera omgångar ställt krav av liknande slag: lagfarlsbostäder i flerfamiljshus, andelslägenhe-ler, bostäder med strimlade lån. Dessa krav har vanligtvis föga med bostadens sociala innehåll att göra. Bakom kraven finns skäl som att ägandet av bostaden leder till ell ökal ansvarslagande och bättre vård, men däri ligger ett konstaterande i begränsad mening. Krav på ökad insyn, medbestämmande över boendel, större ansvar för bostad och fastighet liksom för kollektivet ställer vi oss alla bakom, och vi hävdar att detta kan genomföras utan koppling till ägandet. Se bara på den försöksverksamhet som pågår inom delar av hyresbeslåndet eller på den verksamhet som utvecklas inom den reguljära bosladskooperalionen!

1 föriängningen av moderaternas ofta framställda krav pä införande av kombinationer av ägarformer döljer sig svagheterna i svenska skatteregler. Del är naturiigtvis frestande att tillgodogöra sig de frikostiga skatteavdragen, som för högre inkomsttagare kraftigt förbilligar boendet. Det skulle vara redigare och mera just om moderaterna ville tala klarspråk och inte bakom kaskader av socialt välmenande uttryck och välformulerade slagord ge intryck av en social ambition på delta område.

Det är detta som debatten om lagfart i hyresbostäder ytterst handlar om. Självfallet ärdet inget fel i all inhämta kunskaper, men sä mycket kan och vet de borgerliga i utskoltet om dessa krav, att det som socialdemokraterna skriver i reservationen om avslag på moderatmotionen borde ha kunnat samla en majoritet i utskoltet. Atl detta krav frän moderaterna inte hör hemma i en bostadspolitisk debatt har vi självaste bosiadsminisierns ord pä. I den här frågan delar vi hell och fullt hennes uppfattning.

Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall lill såväl reservation 1 som reservation 2 i civilutskottets betänkande nr 4.

TORE CLAESON (vpk):

Herr lalman! Diskussionerna om en rättvis bostadsbeskattning har pågått några år utan att avgörande förändringar har sketl. Trots det myckna talet om rättvisa i boendel och om bostaden som en social rättighet har utvecklingen gått ål andra hållet. Orättvisorna mellan olika upplåtelseformer har ökat, och några neutrala skatteregler för olika boendeformer har från regeringens sida inte föreslagils.

Det betänkande vi nu behandlar tar inte upp till samlad bedömning de viktigaste problemen i propositionsförslaget om ändring i bostadsbeskattningen och de motioner som väckts i anslutning härtill eller anknyter till frågan om bostadsfinansieringen. Skatteutskottet har fått överta en del gällande räntebidrag och kommer väl med ett särskilt belänkande, och finansutskottet behandlar andra delar som gäller bostadsbyggandets finansiering. Det hade naturiigtvis varit bra alt fä en samlad bedömning, en gemensam behandling och debatt när det gäller dessa frågor.

I vpk-motionen 2697 i anslutning till proposition 209 har vi framfört vissa erinringar mot förslagen. Vi har yrkat avslag på propositionen och begärt nytt

förslag snarast möjligt. Vi har i molionen bl. a. pekat pä atl avdrag för ombyggnadskoslnader inte bör få göras i någon form och att avdrag för underhållskostnader måste begränsas. Vidare har vi pekat på faran av generella redovisningsmässiga uppskrivningar och på alt propositionsförslagen betyder ett oacceptabelt gynnande av bostadsproduktion i enskilt vinstsyfte.

De borgeriiga partierna försöker komma förbi dagens akuta problem med tilllagande orättvisor och ökad hyresplundring genom åtgärder som innebär ökad satsning på det privata fastighetskapitalet. En fri marknad för bostadsrätter, möjligheter till avdragsgilla boendekostnader liksom ett utbyggt system med äganderätts- och andelslägenheter samt en avrustning av de allmännyttiga bostadsföretagen ingår som de främsta åtgärderna i en borgeriig bostadspolitik.

Bostädernas finansiering - räntans storlek, lånetidens längd och systemet för belåning - har avgörande betydelse för boendekostnaderna. Det gäller atl få "billigare" pengar lill bostadsbyggande och följdinvesleringar. Då del gällerstorleken av bostadslän anser vpk atl de privata hyreshusen i framtiden måste ställas vid sidan av den statliga lånegivningen, och vi stöder i nu föreliggande belänkande reservationen nr 1, vilken föreslår att låneandelen för enskilt ägda flerfamiljshus skall sänkas lill vad som tidigare gällt. Jag kan hell instämma med föregående talare, Oskar Lindkvist, i hans synpunkter på den frågan.

Bostadsrältslägenheier är i dag föremål för kapitalplacering och spekulation, framför allt i storstadsregionerna. Efter del all priskonlrollen på överiåtelsesunimor släppts, har priserna för bostadsrätlslägenheler stigit långt över vad normala hushåll kan belala. Dessa lägenheter överläs av välbärgade grupper som därigenom kan köpa sig lägre boendekostnader, möjligheter lill värdeslegringsvinster, visst inflytande och i vissa avseenden bättre boendemiljö.

Särskilt i samband med ombyggnad av äldre fastigheter har del blivit allt vanligare att hyresgästerna har erbjudits alt "köpa" lägenheterna i form av bostadsrätter eller andelar. Del sker då ofta på sä sätt att fastighetslånen - helt eller delvis - delas upp mellan bostadsrätts- eller andelsinnehavarna. Syftet är atl dessa skall kunna dra av räntekostnaderna vid deklarationen av sina privata inkomster på samma sätt som småhusägarna. Systemet har som bekant fått namnet strimlade lån. Maximala skatlevinster kan det bli när det gäller hus som ägs av ett handelsbolag under de första åren efter ombyggnad. Då blir nämligen också en stor del av ombyggnadskostnaden avdragsgill vid deklarationen.

Systemet med "strimlade" län riktar sig, precis som de attraktiva bostadsrätterna, lill välbärgade grupper, som dels kan betala de höga kontantinsatserna, dels har så pass höga inkomster atl ränteavdragen blir betydelsefulla. Nackdelarna med denna utveckling är uppenbara. Allt flera hyreslägenheter omvandlas lill ägandeformen - utom räckhåll för vanliga hushåll med låga inkomster. De höga överlåtelsevärdena och skapandet av nya ägarlägenheler är ett stort problem som man omedelbart måste ta itu

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Bostadslån m. m.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Bostadslån m. m.

med. I första omgången måste man ta itu med problemet genom all sloppa fria överiålelsevärden och begränsa avdragsrällen.

Bostadsbristen, skatteavdragen och den fria prissättningen är det som måste angripas. Ingen av dessa företeelser hårde borgeriiga regeringarna tagit itu med. Tvärtom söker man på olika sätt stimulera en utveckling, som innebär en ökning av utslagningen på bostadsmarknaden och en ökning av uppdelningen pä mindre bemedlade med särskilda, sämre bostäder och bostadsområden och välbärgade med bättre men billigare bostäder.

För tre veckor sedan hade vi en bostadsdebatt häri kammaren, därjag tog upp vad som sedan blivit alltmera omskrivet och omtalat, Tantoomrädel i Siockholm, och kritiserade vad som är i gång där. Del gäller den mycket. omdiskuterade omvandlingen av ca 700 hyreslägenheter lill bostadsrätter och det bidrag lill ytteriigare orättvisor i boendet som detta skulle medföra.

Många av hyresgästerna är uppenbarligen beredda alt som en möjlig utväg för all lösa sina egna akuta problem acceptera ell förslag som genom förmånliga länevillkor och ränteavdrag skulle sloppa hyreshöjningarna och sänka deras boendekostnader. Del är inte någon privat fastighetsägare som nu i Tanto erbjuder sådana möjligheter ulan HSB, och Jag delar bl. a. finansborgarrådet John-Olle Perssons upprördhet över HSB:s agerande. Om de föreliggande planerna kommer all realiseras, hoppas man givelvis atl det är en engångsföreteelse atl bosladskooperalionen engagerat sig på ett sådant sätt som i Tantofallet.

Vissa hyresgäster kommer enligt förslaget alt få stora privatekonomiska fördelar genom de, särskilt för höginkomsttagare, förmånliga ränteavdragen. Spekulationsmarknaden i bostäder får elt tillskott, och här är HSB-boslads-räller tyvärr inget undantag. Dessutom ökar segregationen genom de skyhöga marknadspriserna, som på sikt gör Tanto till ett reservat för höginkomsttagare.

Siffrorna i det presenterade förslaget för Tanto belyser detta. Insatsen skulle bli drygt 1 OOOkr./m, varvid hyresgästerna skulle fä låna 95 %. Under de första åren skulle samhället, stat och kommun, genom ränteavdragen förlora drygt 80 kr./m lägenhetsyt och år, räknat med 12 96 ränta och i genomsnitt 75 96 marginalskatt, eller totalt ca 5 milj. kr. per år i skatt. Om sä mycket pengar i slället satsades på fortsatt hyresboende i Tanto, skulle hyrorna alltså kunna sänkas med ca 80 kr./m och är eller med betydligt mer än en tredjedel.

I detta fall måste, enligt vår åsikt, kommunen gä in och överta husen, även om det kostar ganska mycket pengar. Att stoppa hyresutvecklingen måste vara en samhällsuppgift, liksom att ge de boende likvärdiga ekonomiska villkor och ge hyresgästerna elt avgörande inflytande över sitt boende och sin boendemiljö. Det skulle kosta samhället mindre än de skatteintäkter man förlorar vid en övergäng lill bostadsrätter. Bostadsrätter med eller utan strimlade län löser inte hyresgästernas problem. För varje hus som blir andels- eller bostadsrätlshus ökar antalet personer som kan göra sig pengar och spekulera i bostäder och minskar möjligheterna för låginkomsttagare atl skaffa sig en bra bostad.

Jag har uppehållit mig vid fallet Tanto som ett typexempel på varthän vi lycks vara på väg när del gäller bostadspolitiken med de ökade orättvisorna mellan olika upplåtelseformer. Orättvisorna i boendet kan inte avskaffas genom all man underiältar och stimulerar ett ökat ägande av bostaden. En kraftig ökning av bostadsbyggandet, ett ökat statligt stöd till hyresboendet hos de allmännyttiga bostadsföretagen, en bättre boendemiljö och ett större inflytande för hyresgästerna är den väg man måste gå. Del finns ingen annan väg atl snabbt komma till rätta med de största orättvisorna pä bostadsmarknaden.

Av vad jag nu har sagt kanske någon drar den slutsatsen att jag och mitt parti skulle vara negativt inställda till bosladskooperalionen som sådan. För undvikande av missförstånd vill jag på en gång säga, atl det är vi inte. I nuläget, dvs. med fritt fram för spekulationer på bostadsrätter och med olika möjligheter till mer eller mindre "strimlade" lån och ränteavdrag, vill vi emellertid inte medverka till vare sig övergång från hyresrätt till bostadsrätt eller nya bostadsrätter i nyproduktionen. Man måsle först återinföra bosladsrättskontrollagen eller liknande bestämmelser och kraftigt begränsa möjligheterna till ränteavdrag.

Bostadskooperationen uppkom som del arbetande folkets svar på samhällets vägran att tillhandahålla goda bostäder till ett rimligt pris. Denna vikliga uppgift kvarstår så länge bostadsfrågan inte tillfredsställande har lösts fördel arbetande folket. Skattereglernas utformning och storleken pä priserna för överiätelse i andra hand kan inte skyllas på bostadskooperationen utan på statsmakterna - även om berättigad kritik kan riktas mot bostadskooperationens brist på eller felaktiga agerande mot dessa företeelser.

Det finns viktiga kvalitativa skillnader mellan bostadskooperationen och privata bostadsrättsföreningar och framför allt mellan bostadsrätter i bostads-kooperationen och andelslägenheter. Värdestegringar i bostadsrätten kan inte utnyttjas sä länge man bor i lägenheten. För att man skall kunna belåna en bostadsrätt krävs lagfart - dvs. del som bl. a. moderaterna är ute efter i den motion som finns i det belänkande vi nu behandlar. Den möjligheten finns inte när det gäller exempelvis HSB-lägenhelen men väl när del gäller andelslägenheten. Moderatmotionen om s. k. lagfartsbostäder i flerfamiljshus, eller s. k. ägarlägenheler, har avstyrkts av utskottet, och det är bra. Ännu bättre arom riksdagen ansluter sig lill den skrivning som föreslås i reservation nr 2. Jag yrkar bifall till den.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Bostadslån ni. m.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Bostadslån m. ni.

Alldeles oavsett vilka argument jag försöker att använda kommer Oskar Lindkvist inte alt ta någon hänsyn till dem, lika litet som Oskar Lindkvist kan övertyga mig om att 15 96 vore det absolut riktiga. Därför tror jag inte att del är någon idé att vi går in i någon lång debatt om denna sak, utan jag konstaterar alt majoriteten vidhåller sitt ställningstagande att belåningen bör vara 22 %. Pä den punkten yrkar jag då bifall till utskottets hemställan.

Vi har sedan haft alt behandla en liknande sak när det gäller ombyggnad av hus. Delta sammanhänger egentligen med den del av propositionen som har remitterats till skatteutskoltet för behandling. Men vi har i den del vi haft atl behandla - i vissa delar har vi yttrat oss till skalteutskoliet - kommit fram till den bedömningen i sakfrågan om huruvida det skulle vara 15 eller 22 % belåning vid ombyggnad, att den motivering man har haft för 22-procentiga lån vid nybyggnad också gäller, och kanske i än större utsträckning, vid ombyggnadsfallen; det finns ju anledning att här underlätta finansieringen. Detta gör all vi från majoritetens sida ansluler oss lill det förslag som finns i propositionen om 22-procentiga lån vid ombyggnad. Sedan kommer den återstående delen, som mera berör skattefrågan, alt behandlas av skatleutskollel.

Anledningen till all vi intagit denna ståndpunkt är naturligtvis att del finns skäl alt vidla de åtgärdersom kan vidlas föratt hälla nivån i bostadsbyggandet uppe. I dag är det dock en ganska ringa del av fierfamiljshusbyggandet som i nyproduktionen utförs av enskilda fastighetsägare. Huvuddelen ligger ju på allmännyttan.

Beträffande motionerna om ägarlägenheler kan sägas att de gäller en sak .som förekommit i utskottets betänkanden under ett antal år. Inom regeringens kansli har ett arbete pågätt under några är; man har tagit fram en del informationer och synpunkter på denna fråga. Något ställningslagande i någon riktning har emellertid icke gjorts av regeringen. Därför har vi sagt att det inte finns någon anledning att göra det uttalande om ägarlägenheler som föreslås i moderaternas motion, och vi vill även på den här punkten yrka bifall lill utskottets hemställan.

1 sitt anförande var Tore Claeson inne på en mängd olika områden av bostadspolitiken. Det gällde strimlade lån, HSB:s affärer i Tanto osv. Jag skall inte gå vidare in pä dem utan bara ta upp ett par av de påståenden som Tore Claeson gjorde. Han säger exempelvis att regeringens strävan är att skapa dåliga bostäder för dem som har del ekonomiskt sämst i det här landet och bra och billiga bostäder for de andra.

Detta påstående saknar fullständigt täckning, och del är i och för sig så horribelt atl det inte skulle behövas några kommentarer. Jag tror inte att man i detta land skulle kunna åstadkomma någon regering som medvetet strävade efter att föra en bostadspolitik av den art som Tore Claeson här gör en beskrivning av. Det är nog mera fantasier med politiska förtecken som Tore Claeson sysslar med.

Sedan säger han atl en riktlinje är att försöka avrusta allmännyttan - han uttryckte sig på det sättet. Då skulle jag vilja ha ett besked av Tore Claeson om vad det är för åtgärder regeringen vidtagit som haft karaktären att försämra för de allmännyttiga förelagen, att avrusta deras verksamhet.

OSKAR LINDKVIST (s) replik:

Herr talman! Kjell Mattsson säger atl ändringen av den statliga lånegränsen av utskottsmajorileten anses vara rimlig. På socialdemokratiskt håll anser vi atl den är orimlig.

Nu säger Kjell Mattsson att del inte lönar sig för honom atl argumentera för den rimliga länegränsen därföratl ingen kommeratt tro honom. Det kan Kjell Maltsson ha rätt i, men ändå kunde han väl ha kostat på sig atl ange några motiv för alt höja länegränsen för de enskilda byggmästarna. Uttrycket rimlig är visseriigen mycket vidsträckt, det kan jag medge, men det är ändå inte godtagbart som ett motiv för att ändra en statlig lånegräns.

Närdet gäller ombyggnaderna väntade jag mig att Kjell Mattsson skulle ha åtminstone något konkrel all säga om skälen lill den ändrade lånegränsen. Men han säger bara att den har tillkommit för alt underiätta länen på det här området och för att hälla uppe bostadsbyggandet. Då är min fråga ganska självklar: Kan vi här i kammaren få en redovisning av hur mänga nya bostäder som har tillkommit sedan den första trepartiregeringen, ulskotlsmajoriteten och riksdagsmajoriteien skänkte pengar till de enskilda byggmästarna för all dessa skulle öka sitt engagemang när det gällde att bygga nya bosläder?

I fräga om reservationen 2 säger Kjell Maltsson kort och lakoniskt: Vi tyckte att det fanns skäl att invänta ytteriigare information; vi saknar ju ännu den redovisning som vi har beställt hos regeringen. Jag tror uppriktigt sagl inte att Kjell Mattsson, som kan mycket om bosläder, saknar denna information. Det behövs inte mer information i den här frågan. Det är bara att se på vad som sker på bostadsmarknaden i dag. Jag tycker det han sade är beklagligt därföratl del flnns de som betraktar utskottsmajoritetens skrivning som en eftergift pä della område till moderata samlingspartiet. Det skulle vara olyckligt om vi fick denna klyvning i en av de viktigaste principfrågor som rör svensk bostadspolitik.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Bostadslån /??. m.

TORE CLAESON (vpk) replik:

Herr talman! Jag vill till Kjell Maltsson säga att jag inte har sagt att regeringens strävan är alt skapa dåliga bostäder osv. som han påstod. Kjell Mattsson kan senare gå till protokollet och se efter vad som har sagts.

Vad jag har påtalat är att den inriktning av bostadspolitiken som de borgeriiga regeringarna har haft och som den nuvarande regeringen har får sådana konsekvenser. 1 samma takt som man medverkar till, underlättar och stimulerar en övergång från hyresrätt till bostadsrätt och ägariägenheter, i precis samma takt försämras möjligheterna för de människor som av ekonomiska skäl inte harsamma valmöjligheter och som inte kan utnyttja de orättvisa skatteavdragen och de orättvisor i övrigt som finns på bostadsmarknaden.

De borgerliga regeringarna, och senast också den nu sittande regeringen, har klart deklarerat alt deras avsikt är alt stimulera till ett ökat ägande av bostaden. De har sagt och säger att det är den vägen man skall gå för att se till atl få ett ökat infiylande för de boende.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Bostadslån m. m.

Till del säger vi från vpk alt det går utomordenfligl bra att åstadkomma det ökade inflytandet för hyresgästerna inom ramen för det hyresboende som finns och inom ramen för de avtal som har träffats mellan hyresmarknadens parter, där det redan finns goda erfarenheier av den boendeinfiytande verksamheten. Alt hävda de här uppfattningarna, Kjell Mattsson, är inte detsamma som att säga att regeringens strävan är att skapa dåliga bosläder.

Men det här påståendet dä om att det skapas svårigheter för allmännyttan? Det är helt klart att i precis samma takt som man plockar bort bitar av det allmännyttiga bostadsbeståndet - som regel de bättre bitarna - och gör om dem till bostadsrätter och ägariägenheter och säljer en del av allmännyttans bostadsbestånd, i samma takt undergräver man de allmännyttiga bostadsföretagens möjligheter atl verka som instrument för en social bostadspolitik i kommunerna.

KJELL MATTSSON (c) replik:

Herr talman! Till Oskar Lindkvist! Diskussionen om lånegränsen har pågått länge. Bl. a. var den mycket uppe i samband med 1974 års beslut. Dä försökte man finna en avvägning mellan de olika kategorierna av byggherrar. Vi hade redan dä delade meningar huruvida del skulle vara en 85-procentig eller 92-procentig belåning. Del är alltså precis som Oskar Lindkvist beskriver det, att vi haft delade meningar om vilken procentsats som skulle gälla. I regeringsställning beslutar man självfallet i enlighet med den uppfattning man har, även om oppositionen tycker illa om den.

Det enda som Oskar Lindkvist ochjag kan vara överens om äratt vi tyckte olika. Pä vår sida tyckte vi alltså att det var rimligt atl man satte gränsen vid 92 96 i stället för vid 85 %.

I 1974 års beslut sades det atl det var angeläget atl både i byggandet och i förvaltningen upprätthålla konkurrensmöjligheterna för alt på det sättet få fram bra och effektivt förvaltade fastigheter. Det är därför vi har systemet med enskilt ägda flerfamiljshus. Jag tycker alt socialdemokraternas linje går litet miu emellan och atl det är riktigare aU säga, som vpk gör, att man över huvud taget inte skall ha enskilt ägda flerfamiljshus.

Oskar Lindkvist frågar mig vidare hur många nya bostäder det blivit. Vi har varil överens om alt problemet varit att bostadsbyggandet inte haft tillräckligt hög omfattning. Därför är det riktigare att fråga hur många färre lägenheter som skulle ha blivit byggda om vi inte infört 92-procenlsgränsen. Sedan vill Jag bara till Tore Claeson säga atl det är bra med reträtten när det gäller kritiken mot regeringen fördess allmänna inställning till boendet. I fråga om övergången till bostadsrätt är detju inte så att regeringen fattar de besluten, utan de fattas av de olika förelagen och i enlighet med den inriktning som förelagens ägare kan ha. Del är i sädana fall också elt intresse hos den enskilde hyresgästen atl få övergå från hyresrättsformen till bostadsrältsformen. Det är en utveckling som vi anser alt vi inte bör sätta bromsar för. Men jag vill samtidigt säga alt det är oerhört angelägel att vi har hela sortimentet i alla kommuner: äganderätt, bostadsrätt och hyresrätt.

OSKAR LINDKVIST (s) replik:

Herr talman! Det är rikligt som Kjell Mattsson säger att del varil en rätt långvarig debatt om var man skall lägga länegränsen och att meningarna varit delade. Det är ju ganska känt. Men del betyder inte att man inte har skyldighet att berätta för Sveriges riksdag vad del är för skäl som ligger bakom när man föreslår denna höjning. I mitt föregående inlägg frågade jag därför: Hur mänga nya lägenheter tror Kjell Mattsson har tillkommit sedan den första trepartiregeringen höjde lånegränsen för de enskilda byggmästarna? Nu kommer svaret att vi inte skall diskuiera hur många nya lägenheter som tillkommit ulan att vi i stället skall diskutera hur många färre det kunde ha blivit. Då frågar jag Kjell Mattsson: Hur många färre hade det blivit om länegränsen inte hade höjts till 92 96? Del måsteju ni kunna ge svar på som har så nära lill regeringen - det har vi i alla fall inte inom oppositionen.

Till allra sist! Jag lycker alt det aren gammal fin tradition i svensk politik alt man, när man föreslår ändringar, skall ge dem en klar och redig motivering. Här fumlar utskottels ordförande från den ena ståndpunkten till den andra, därför att han är pressad. Han tycker antagligen själv att det inte är särskilt skojigt atl föra den här debatten. Jag vet inte om han över huvud tagel personligen delar regeringens uppfattning, men han företräder den. Det hade varil redigare att säga: Vi gjorde det här därför atl vi lycker att de enskilda byggmästarna bör ha denna uppmuntran. Men ni har ju inte begärt några motprestationer av dem, och det är framför allt del som vi kritiserar från oppositionens sida.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Bostadslån m.m.

TORE CLAESON (vpk) replik:

Herr talman! Kjell Mattsson sägeratt regeringen inte fattar beslul i fall som gäller övergång frän hyresrätt till bostadsrätt. Det är väl riktigt att regeringen inte fattar några detaljbeslut, men vad Jag har talat om och kritiserat är regeringens underlåtenhet atl bromsa utvecklingen på del området så länge som den innebär att ökade orättvisor skapas mellan olika upplåtelseformer och enskilda boende.

Del hade varit tacknämligt om Kjell Mattsson och regeringen hade kunnat redovisa några förslag som hade inneburit all man kunnat la itu med de stora orättvisor som finns på bostadsmarknaden och som bara förvärras och även några konkreta förslag föratt komma till rätta med bostadssegregationen. Det förekommer en åtskillnad mellan fattiga och rika boende, en uppdelning mellan fattiga och rika bostadsområden osv., och den utveckling som pågår i det avseendet måste ha uppmärksammats av alla som studerar vad som håller på att hända på bostadssektorn.

Vad vi efterlyser är alltså ålgärder för alt sloppa denna ulveckling och för alt skapa rättvisa på bostadsmarknaden. Hur länge tror Kjell Mattsson att man kan fortsätta atl slussa över skattepengar lill småhusägare och till välbärgade människor som har möjlighet atl betala stora insatser och köpa bostadsrätts-och andelslägenheter? Man måste väl vara medveten om att dessa pengar måste las någonstans. Man kan inte fortsätta på den inslagna vägen, om man vill göra anspråk på alt vara anhängare av en social bostadspolitik och på atl

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Bostadslån m. m.

betrakta bostaden som en social rättighet. Det går bara inte ihop.

Vad man måsle göra nu är atl medvetet och skyndsamt salsa på de allmännyttiga bostadsföretagen genom ett ökat och riktat ekonomiskt stöd, att se till alt bostadsmiljöerna och hyreshusområdena snabbt förbättras och att tillförsäkra hyresgästerna ett större infiylande över det egna boendel. Del är den enda vägen att göra hyreshusboendet allraktivt och alt slå vakt om de allmännyttiga bostadsföretagen. Det är också den enda möjligheten att bedriva en bostadspolitik som på sikt gagnar majoriteten av det svenska folkel.

KJELL MATTSSON (c) replik:

Herr lalman! Skillnaden mellan Tore Claeson och mig i denna debatt är all jag försöker hålla mig lill de frågor som kammaren om några minuter skall votera om medan Tore Claeson använder varje liten del av bostadspolitiken till alt hålla en stor föreläsning om vpk:s bostadspolitik över hela fältet. Jag tänker nu inte gä vidare in på en sådan diskussion.

Får jag sedan säga till Oskar Lindkvist alt han är demagogiskt skicklig. När man lyssnar på honom får man det intrycket att det är ekonomiskt och vetenskapligt bevisat alt 85 96 belåning vid nybyggnationer som utförs av enskilda fastighetsägare är det riktiga liksom att det också är på något sätt bevisat atl varje annan nivå är felaktig. Nu förhåller del sig inte alls så. Del är ganska grova bedömningar som ligger bakom både en belåningsnivå om 85 % och en belåningsnivå om 92 %. Sådana bedömningar har gjorts bl. a. i de bostadsutredningar som föregick 1974 års bostadsbeslut och i samband med fattandet av detta beslut. Då hade vi delade meningar om vilken procentsats som skulle gälla. Därefter har det inträffat atl de som hade den uppfattningen att belåningsgränsen skall ligga vid 92 96 har övertagit regeringsinnehavel. Det hade väl varit märkligt om de då inte också begagnade tillfället att genomdriva sin uppfattning.

PER-OLOF STRINDBERG (m):

Herr lalman! Civilulskottet behandlar i föreliggande betänkande bl. a. en motion, nr 1978/79:2696,som jag väckt tillsammans med elt antal moderata medmotionärer. Motionen har redan varit föremål för en del kommentarer här i kammaren, kommentarer som jag tyvärr inte upplevde som enbart positiva. I molionen föreslär vi införande av lagfartsbostäder i flerfamiljshus. Del är ett gammalt moderalkrav. En sådan, enligt vår mening myckel angelägen åtgärd skulle avsevärt underiätta för enskilda alt med verklig äganderätt förvärva en bostad.

Civilutskottels majoritetsskrivning, till vilken jag vill yrka bifall, hänvisar lill studier som pågår rörande bl. a. de samhällsekonomiska effekterna av ell syslem med ägariägenheter. Utskottets ordförande talade om alt dessa studier har pågätt länge. Jag vill därför särskilt betona det angelägna i alt dessa studier bedrivs skyndsamt, så alt vi snarast kan fä beslut om ägariägenheter med rätl till lagfart. Ett sådant beslut skulle verksamt bidra lill att allt fler kunde få möjlighet att äga sin bostad och därmed bl. a. fä en med villaägarna

jämföriig ställning när det gäller lånemöjligheter och ränteavdrag. Det skulle också innebära att behovet av kontantinsats för egen lägenhet skulle nedbringas lill en rimlig och för allt fler uppnäelig nivå, i synnerhet om det kombineras med lämpliga sparformer för förvärv av egen bostad.

Socialdemokraterna i civilulskottet finner inte ett vidgat äganderättssystem önskvärt. Detta är i och för sig förståeligt mot bakgrund av en ideologi som är mera för samhälleligt eller kollektivt ägande än för enskild äganderätt. Socialdemokraterna fjärmar sig dock därmed mer och mer från vad de enskilda människorna har för önskemål.

Oskar Lindkvist hade i debatten här en egendomlig syn på vår motion. Lagfartslägenheter stär tydligen enligt hans uppfattning inte i överensstämmelse med en social bostadspolitik. För min del finner jag det tvärtom i allra högsta grad socialt att söka bidra till atl allt fler - även människor med relativt begränsade ekonomiska resurser- kan få möjlighet att, om de så önskar, äga sin bostad - och äga den till rimliga kostnader.

Oskar Lindkvist tog också upp diskussionen om rätten till ränteavdrag. Den trodde jag vi i stort sett hade klarat av under valrörelsen, så den skall jag inte nu fördjupa mig i. Oskar Lindkvist krävde att man skulle ha klara motiveringar till föreslagna förändringar. Jag tycker att jag här försökt att klart motivera varför vi från moderata samlingspartiet anser det angeläget att man fär möjlighet att äga lägenhet med lagfart.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Bostadslån m.m.

OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Per-Olof Strindberg började silt anförande med att säga att han inte upplevde debattinläggen om sin motion som enbart positiva. Det känns verkligen skönt för en socialdemokrat att fä denna bekräftelse frän moderat håll. Om Per-Olof Strindberg skulle ha upplevt debatten som positiv skulle det ha inneburit att vi socialdemokrater i många avseenden delat den åsikt som Per-Olof Strindberg företräder när det gäller svensk bostadspolitik. Jag är alltså enbart tacksam för denna bekräftelse på att det finns två helt oförenliga ståndpunkter i denna fråga.

Sedan vill jag säga till Per-Olof Strindberg att vad vi diskuterar i detta sammanhang är de fördelar som moderaternas bostadspolitiska handlingslinje ger i fräga om beskattningen. Den ger mycket stora fördelar för de högsta inkomsttagarna, och det menar vi inte har någon särskilt stark anknytning till social bostadspolitik. Vad Per-Olof Strindberg är ute efter är att få så mycket som möjligt av skattemässiga fördelar till den grupp i samhället som kan tillgodogöra sig de slora ränteavdragen. Detta är innebörden i det resonemang som Per-Olof Strindberg för i denna fråga. Och han skall inte känna sig alltför orolig över att, som han säger, socialdemokraterna alltmer fjärmar sig från verkligheten. Jag tror att många människor accepterar huvudlinjerna i vår bostadspolitik, där vi inte utesluter ägandet men där vi gör vår stora satsning på de allmännyttiga bostadsföretagen och på de reguljära kooperativa bostadsföretagen.

Sedan, herr talman, tycker jag det skulle vara synd atl lämna den här

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Bostadslån m.m.

debatten ulan atl göra någonling sä ovanligt som atl gå in i diskussion med Tore Claeson och vpk.

Jag lyssnade på Tore Claeson i bostadsdebatten den 5 november. Jag fick den uppfattningen alt hans redovisning av bostadskooperationen i mänga avseenden behövde korrigeras. I dag har jag fått bekräftelse på att Tore Claeson är litet för lättsinnig när han diskuterar bostadskooperationen. Han stär i talarstolen i Sveriges riksdag och diskuterar hur bostadskooperationen skall arbeta. Men man skall komma ihåg att det skall medlemmarna i bostadskooperationen själva ta ställning lill. Det aren medlemsorganisation, där medlemmarna själva skall avgöra hur deras organisation skall arbeta och vilka beslut som skall fattas i deras organisation. Jag föreslår därför alt Tore Claeson och alla vi andra som är kooperatörer går in i verksamheten på medlemsbasis och försöker att ändra det i bosladskooperalionen som vi har kritiska synpunkter på.

Tore Claeson uppehöll sig ganska länge vid Tanloförvärvel i Stockholm. Jag vill personligen mycket starkt understryka att vi socialdemokrater är helt emot strimlade lån; detta oavsett vilka som tar de strimlade lånen i anspråk. På den punkten har vi rätt alt rikta kritik även mot bosladskooperalionen, om denna kooperativa bosladsrörelse tar i anspråk strimlade lån vid bostadsförvärv.

Slutligen lyckerjag det är viktigt atl säga alt bosladskooperalionen i dag erbjuder så utomordenfligl många fördelar i form av inflytande, medbestämmande och kostnadskontroll atl jag är litet överraskad över atl vpk är så aggressivt mot denna i mänga avseenden överiägsna förvaltningsform. Jag skulle gärna se att något av kooperationens förnämsta egenskaper kunde överföras till det allmännyttiga bostadsbeståndet. Nu är luren kommen att ge det allmännyttiga bostadsbeståndet resurser så atl man kan genomföra en boendedemokrati enligt de handlingslinjer som vi diskuterat så många gånger i Sveriges riksdag. Där lyckerjag man skall försöka åstadkomma många av de egenskaper som kooperationen kan erbjuda.

TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag har svårt att uppfatta det som Oskar Lindkvist sade apropå bostadskooperationen som någon polemik mot vad jag har sagt eller de uppfattningar som vpk har givit uttryck för. Jag är överens med Oskar Lindkvist om de värderingar han framfört.

Enligt min mening är inte vpk aggressivt mot den förvaltningsform som bostadskooperationen utgör. Tvärtom. Oskar Lindkvist kan själv övertyga sig om att vi också i riksdagsmotioner och riksdagsdebatter under 1970-talel framhållit att den förvaltningsform som bostadskooperationen har borde vara ett föredöme och kan användas som mall för det boinflytande som måste skapas i de allmännyttiga bostadsföretagen. Jag vill alltså, herr talman, med det här säga att jag icke givit uttryck för någon annan värdering av bosladskooperalionen, dess insatser eller dess förvaltningsform än Oskar Lindkvist.

Överiäggningen var härmed avslutad.

Mom. I

Propositioner gavs på bifall lill dels utskollets hemställan, dels reservation 1 av Per Bergman m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Oskar Lindkvist begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller civilutskottets hemställan i betänkande 4

mom. 1 röstar Ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservation 1 av Per Bergman m. fl.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Förenklat deklarationsförfarande, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Oskar Lindkvist begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 168 Nej - 167

Mom. 2

Propositioner gavs pä bifall lill dels utskottels hemställan med godkännande av utskottets motivering, dels utskottets hemställan med godkännande av den i reservation 2 av Per Bergman m. fl. anförda motiveringen, och förklarades den förra propositionen vara med övervägandeja besvarad. Sedan Oskar Lindkvist begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller civilutskottels hemställan i betänkande 4

mom. 2 med godkännande av utskollets motivering röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med godkännande av

den i reservation 2 av Per Bergman m. fl. anförda motiveringen.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter har röstat för ja-propositionen. Då Oskar Lindkvist begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 168 Nej - 167

§ 8 Förenklat deklarationsförfarande, m. m.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Förenklat deklaralionsförfarande, m. m.

I propositionen 1978/79:111 om åtgärder mol krångel och onödig byråkrati m. m., bil. 7, hade regeringen föreslagit atl riksdagen skulle anta förslag till lag om ändring i taxeringslagen (1956:623) och atl riksdagen skulle få tillfälle atl la del av vad som hade anförts om de förenklingar som regeringen hade genomfört eller avsåg att genom fö ra, om vissa pågående utredningar samt om verksamheten inom delegationen för företagens uppgiftslämnande (DEFU).

I bil. 10 hade regeringen föreslagit att riksdagen skulle anta förslagen till

1. lag om ändring i tullagen (1973:670),

2. lag om ändring i tullförordningen (1973:979),

3. lag om ändring i lagen (1973:981) om frihet från införselavgift,

4. lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område,

5. lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering pä fiskets område,

6. lag om ändring i lagen (1973:37) om avgift pä vissa dryckesförpackningar,

och att riksdagen fick tillfälle att la del av vad som anfördes i propositionen om de förenklingar som redan hade genomförts, om vissa pågående utredningar samt om åtgärder i övrigt mot krångel och onödig byråkrati.

I detta sammanhang hade behandlats

dels de med anledning av propositionen 1978/79:111 väckta motionerna

1978/79:2459 av Gösta Bohman m. fi. (m),

1978/79:2467 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari under yrkandet 8 hemställts alt riksdagen uttalade sig för

a) införande av en progressiv stalskommunal enhetsskalt,

b) en stegvis övergång från inkomstbeskattning till produktionsbeskalt-ning,

1978/79:2469 av Erik Wärnberg m. fl. (s), vari hemställts atl riksdagen skulle

1. avslå det i propositionen 1978/79:111 i bil. 7 framlagda förslaget till lag om ändring i taxeringslagen i vad gällde förenklat deklarationsförfarande,

2. hos regeringen begära förslag om ålgärder för förenklat deklarationsförfarande, varvid särskilt borde uppmärksammas behovet av att förenkla deklarationen för personer vilkas inkomster enbart bestod av pensionsförmåner,

delsenvtd 1978/79årsriksmöte väckt motion, 1978/79:1714, av iredje vice talmannen Kari Erik Eriksson (fp).

avslå det i propositionen 1978/79:111 bil. 7 framlagda förslaget lill lag om ändring i taxeringslagen (1956:623) lill den del förslaget avsåg införande av elt förenklat deklaralionsförfarande,

2. att riksdagen skulle anta del under A 1 angivna författningsförslaget i vad del avsåg föreslagen lydelse av 22 § 1 mom. och 68 § Iredje stycket taxeringslagen (1956:623), lill följd varav ingressen och ikraftlrädandebe-slämmelserna skulle erhålla av utskottet föreslagen lydelse, innebärande alt denna lag skulle träda i kraft den I januari 1980 och tillämpas första gången vid 1980 års taxering,

3. att riksdagen skulle avslå

a) motionen 1978/79:1714

b) motionen 1978/79:2459

c) molionen 1978/79:2467 yrkandei 8

d) molionen 1978/79:2469 yrkandei 2

i den mån motionerna inte kunde anses besvarade genom vad utskottet

anfört,

B. i fråga om handelsdepartementets verksamhetsområde

atl riksdagen beträffande de i propositionen 1978/79:111 bil. 10 framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i lullagen (1973:670),

2. lag om ändring i tullförordningen (1973:979),

3. lag om ändring i lagen (1973:981) om frihet från införselavgift,

4. lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering pä Jordbrukets område,

5. lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område,

6. lag om ändring i lagen (1973:37) om avgift pä vissa dryckesförpackningar skulle anta förslagen med den ändringen att ikraftlrädandebestämmelserna skulle erhålla av utskottet föreslagen lydelse, innebärande atl lagarna skulle träda i kraft den I Januari 1980.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Förenklat dekla-ra tio nsföifara n de, m. m.

KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Propositionen 1978/79:111 om åtgärder mol krångel och onödig byråkrati väcktes i februari i år. Det dåvarande skatteutskottet beslöt i våras att till hösten uppskjuta behandlingen av de delar som hade hänvisats till utskottet. Det rörde sig om tre olika delar: förenkling i taxeringslagen, ändringar beträffande tullen och dess verksamhet samt slutligen ändringar i lagen om handeln med drycker.

Utskottsmajorilelen har nu ytteriigare en gång uppskjutit behandlingen av den del som rör handeln med drycker. Därmed kommer del alt dröja minst ell år frän del alt propositionen har lagts fram lills denna del har behandlats här i kammaren.

Del kan naturligtvis sägas atl en del avarter och oformligheler som propositionen ville upphäva, exempelvis förbudet all servera öl i personal-

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Förenklat deklarationsförfarande, m. m.

matsalar, redan är neutraliserade genom alt tillstånd vanligen beviljas i varje enskilt fall. Inte desto mindre är det enligt min uppfattning önskvärt atl en enligt mångas uppfattning felaktig lagstiftning så snabbt som möjligt ändras.

Mot bakgrund härav har vi moderater i ell särskilt yttrande framfört vårl beklagande av delta ytterligare uppskov. Då någon sakbehandling sålunda inte har ägt rum harjag inte heller någol yrkande, herr lalman, utan nöjer mig med att beklaga dröjsmålet.

TOMMY FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Undersin korta tid som ensamt regeringsparti gick folkpartiet med buller och bång ut och förklarade att nu skulle man minska by råkrati och onödigt krångel. Vad som blev kvar av det slora numret i regeringspropositionen belräffande skattefrågor var några mycket små marginella förändringar. En av dem var dessutom inte genomförbar, visade det sig när skatteutskottet och riksskatteverket synade förslaget. Alt höja deklarations-pliktsgränsen från 4 500 till 6 000 kr. blev den enda förenkling som regeringen kunde genomföra i denna så uppblåsta fråga.

Regeringen har härigenom visat alt den inte är beredd att förändra det orättvisa skattesystemet vare sig genom alt förenkla systemet eller genom atl skapa nya rättvisa beräknings- och beskattningsmetoder.

Vänsterpartiet kommunisterna har i en moiion föreslagit atl riksdagen uttalar sig fören stalskommunal enhetsskatt och en övergång från inkomstbeskattning till beskattning av produktion. De förslagen skulle vid ett genomförande fylla kraven på både rättvisa och minskning av krångel och byråkrati. Förslagen innebär också att den orättvisa djungel av avdrag som f n. tillåts skulle utmönstras i hög grad. Därigenom minskar också byråkratin genom minskad kontroll osv. Likaså minskar det onödiga krånglet genom färre överklagningar av taxeringsbeslut.

Jag skulle kunna räkna upp många organisatoriska fördelar med de här förslagen, men det jag redan tagit upp får i vart fall för tillfället räcka.

Det skulle framförallt genom vänsterpartiet kommunisternas förslag bli en rättvisare fördelning av skattebördorna i samhället, och det skulle gynna små-och medelinkomstlagarna. Della förklarar naturiigtvis att de borgerliga inte är intresserade av dessa förenklingar och förändringar, när de nu skulle få sådan effekt.

Man kan konstatera att regeringens förslag har vunnit gehör på vissa andra områden, ett gehör som sannolikt inte varil avsett. Jag kan inte finna att det är några andra motiv än just mindre byråkrati som ligger lill grund för all utskottet i betänkandet inte med ett enda ord motiverar sitt förslag lill yrkande om avslag på vpk-motionen. Jag ifrågasätter om det var sådant regeringen avsåg med sin proposition. I vart fall kan inte jag finna någon täckning för den här sortens avbyräkralisering i regeringsförslaget.

Den ignorans som skatteutskottet ger sig in på genom all inte ens med ett ord motivera silt avstyrkande borde faktiskt föranlåta lalmannen alt ge utskottet en reprimand. Om ett förslag föreligger till behandling så skall det

DANIEL TARSCHYS (fp):

Herr lalman! Vi är nu inne i sluttampen av behandlingen av folkpartiregeringens proposition om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati. Det är ett arbete som engagerat flertalet av riksdagens utskott, lika väl som arbetet med propositionen en gång engagerade samtliga departement i regeringskansliet.

Några av de förslag som framställdes har riksdagen avslagit, men den stora merparten har godkänts. Atl del har sketl en viss sållning är inte så märkvärdigt. 1 praktiskt tagel varje sådan här fräga måste man Ju göra avvägningar mellan flera angelägna mål. Å ena sidan har vi önskemålen om all förenkla lagstiftningen, alt föra ner besluten, alt förkorta handläggningstiderna, alt rensa i blankettfloran, all underlätta kontakter mellan myndigheter och medborgare och alt göra del offentliga språket sä enkelt och begripligt som möjligt. Å andra sidan har vi t. ex. kraven pä rättssäkerhet och likhet inför lagen, på träffsäkerhet i olika riktade insatser och på tillfredsställande underlag för myndigheters och politiska organs beslul. 1 regeringspropositionen diskuteras denna målkonflikt, och den som är intresserad kan läsa mer utförligt om den i förvaltningsutredningens debattskrift Krångla lagom, som publicerades i fjol. Jag tror faktiskt att många av riksdagens ledamöter skulle ha utbyte av den skriften, inte minsl de ärade ledamöterna av skatleutskottet.

Lål mig om dagens betänkande säga atl det är mycket tillfredsställande alt utskottet tillstyrker tre av regeringens förslag till förenklingar. Man går med på alt gränsen för deklaralionsplikl höjs lill 6 000 kr., vilket innebär att tiotusentals människor som ändå inte skall belala skatt nu inte heller behöver deklararera. Man accepterar alt småförsändelser inte skall behöva belastas med tull och andra införselavgifter när det rör sig om obetydliga värden. Detta innebär inga föriuster för statsverket, eftersom den administrativa hanteringen kostar ungefär lika mycket som staten tar in. Däremot innebär det uppenbarligen både besparingar och mindre irassel för enskilda och förelag. Elt tredje förslag som tillstyrks avser en oformlighet i mervärdeskattesystemet som nu undanröjs.

Elt fjärde förslag avstyrker utskottet. Det gäller en förenklad deklarationsblankett, som skulle ha kunnat användas av någon dryg halv miljon skattskyldiga med relativt okomplicerade inkomstförhållanden, bl. a. mänga pensionärer. Utskottet anser inte, sägs det i betänkandet, "att det enbart av förenklingsskäl finns anledning att frånlräda principen all den skattskyldige bör ha huvudansvaret för deklarationens riklighet". I rättvisans namn bör det påpekas alt någon sådan tanke inte finns i propositionen.

Ett annal argument mol regeringsförslagei är att tidpunkten för förslaget är illa vald "med hänsyn till den pågående omläggningen av taxeringen i första instans". Detta fär väl anses vara ett fint sätt att uttrycka vad som framgår

Förenklat dekla-ra Hons föl fa ra n de, m. m.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Förenklat deklarationsförfarande, m. m.

mellan raderna i riksskalleverkets yttrande, nämligen atl verket f n. har allt sjå i väriden med atl få del nya RS-syslemet atl fungera och därför inte mäktar med några ytteriigare förändringar under den närmaste tiden. Jag har större förståelse för det argumentet än för en del andra invändningar som också reses av utskottet och remissinstanserna, och jag skall därför avslå frän alt yrka bifall till propositionens förslag. Men låt mig poänglera atl arbetet på att åstadkomma enklare deklarationer måste gå vidare. Alla vet ju atl detta är en av de stora stötestenarna i kontakterna mellan medborgare och myndigheter.

Glädjande nog lycker Jag mig också kunna spåra vissa tendenser till nytänkande hos skatleutskottet. För några år sedan var det kalla handen frän utskoltet när jag vid tvä tillfällen motionerade om atl taxeringsmyndigheterna med hjälp av datatekniken borde sammanställa tillgängliga uppgifter från arbetsgivare och andra i ett utkast till självdeklaration. Detta utkast skulle sedan tillställas den enskilde för eventuell komplettering och bestyrkande pä heder och samvete och under precis samma ansvar som nu gäller. I det remissyttrande som inhämtats frän kammarrätten i Stockholm uttalas nu elt stöd för denna lanke, och även skatleutskoltet säger i sitt betänkande atl det i huvudsak kan ansluta sig till en fortsalt förenkling av deklarationsblanketterna efter dessa linjer. Riksskatteverket och regeringen har anledning atl notera den förändrade inställning som nu kommer lill uttryck i riksdagens beslut.

I marginalen kan det sä slutligen vara värt alt notera en annan liten åsiktsförskjutning. När antibyråkratipropositionen lades fram i våras mötte den häftig kritik frän egentligen bara ett håll, nämligen från moderaterna, som med stort buller och bång förkunnade atl det här var ett krafsande på ytan. Den kritiken följdes upp i en partimotion, som bl. a. gick ut på att förslaget om förenklade deklarationer var alldeles för begränsat. Men när den moderata ledamoten i riksskalleverkets styrelse fick ta ställning till förslaget tyckte hon i slället - liksom resten av slyrelsen - alt det var alldeles för långtgående, och den uppfattningen delas tydligen också av moderaterna i skatteutskoltel. Vad som förut var ett krafsande på ytan var alltså vid närmare granskning alldeles för myckel. De glada trumpetsiötarna från i våras har tystnat.

ERIK WÄRNBERG (s):

Herr lalman! Skatteulskottels betänkande nr 9 behandlar de förslag från den s. k. krångelpropositionen som ligger inom skatleutskollets ämnesområde. Knut Wachtmeister är som jag förstår helt överens med oss andra om vad som står i utskottets betänkande, men han är mera kritisk mot vad som inte står där.

Utskottet behandlar nämligen inte den del av propositionen som handlar om dryckeslagsliftningen, ulan denna tänker utskottet ta ställning lill i ett senare sammanhang vid detta riksmöte. Några olägenheter ser inte utskottet med ett sådant förfarande. Propositionen lades visserligen fram på riksdagens bord i slutet av förra riksmötet, men någon längre tid harju inte förflutit. Det

bör dessutom tilläggas alt riksdagen någon månad innan propositionen lades fram behandlade motioner med samma innehåll som propositionen. I ett sådant läge tycker utskottet att frågan, som inte bara är en administrativ historia utan ett viktigt inslag i den alkoholpolitik som riksdagen beslutade om 1977, kunde anstå till det nu löpande riksmötet. Man har också anledning tro all motioner kommer atl avlämnas på nytt om ett par månader, så ärendet kan med fördel vänta lill våren. Jag har inte för avsikt att gä in i sakfrågan, men Jag tycker jag kan lämna den upplysningen, atl socialslyrelsens alkoholpoliliska nämnd i silt yttrande framhållit atl en ändring av den nu gällande lagstiftningen, som började tillämpas så sent som januari 1978, på sätt som föreslagits i propositionen icke vare sig skulle minska krånglet eller fylla någon annan uppgift. Till sakfrågan ber jag dock atl fä återkomma senare. Men låt mig ändå lill herr Wachtmeister säga, atl utskollets majoritet kanske inte lycker precis som herr Wachtmeister atl det 1977 fattade beslutet är felaktigt.

Huvudämnet som tagils upp i propositionen är frågan om en förenklad deklarationsblankett. Skatteutskottet har stort intresse av alt en sådan kan komma till stånd, och del finns ingen åsiktsförändring i ulskollel på den punkten. Men man anser att elt så dåligt underbyggt förslag som det som föreligger i propositionen är omöjligt att genomföra, Dels skulle detta förslag inte innebära några som helst förenklingar utan snarast innebära komplikationer för deklaranterna, dels är förslaget en fara för rättssäkerheten.

Det man i propositionen menar skulle innebära en förenkling är förslaget om att vissa inkomsttagare inte skulle behöva sälta ut några summor för inkomster från olika arbetsgivare - man kunde sälta ut arbetsgivarens namn men inte några summor- utan taxeringsmyndigheten skulle införa beloppen ur de uppgifter som arbetsgivaren tillhandahåller. Delta system skulle gälla för dem som bara har löneinkomster, som endasi önskar utnyttja schablonavdraget på 100 kr. och som heller inte har större kapitalinkomster eller förmögenheler.

Men vad händer om arbetsgivarens uppgifter är felaktiga? Den skatlskyldige bär enligt propositionen fortfarande ansvaret för deklarationen och kan alltså straffas för felaktiga uppgifter som lämnats av arbetsgivaren. Della anser utskottet vara ett starkt hot mol rättssäkerheten -allra helst som en inte obetydlig del av arbetsgivaruppgifterna är felaktiga, enligt riksskalleverkets upplysningar. Utskottet anser f ö. atl den deklaralionsskyldige är den som börbäraansvaret för den avlämnade deklarationen även i fortsättningen, och mot bakgrund av detta ställningstagande bör han också själv uppge inkomsten. Riksskatteverket och kammarrätten i Stockholm har i sina yttranden pekat på atl vissa andra möjligheter till förenklingar föreligger utan alt man ändrar ansvarsfrågan.

När Daniel Tarschys talar om att en halv miljon inkomsttagare -huvudparten av dem pensionärer - skulle fä en enklare deklaration sä har han i stort setl fel. Hälften av pensionärerna är nämligen redan i dag befriade frän att deklarera, och de andra skulle förmodligen inte få det enklare på det sätt som föreslås utan svårare.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Förenklat deklarationsförfarande, m. //?.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Förenklat deklarationsförfarande, m. m.

Vpk har i sin moiion, som väckts i anledning av propositionen, föreslagit alt riksdagen skulle göra ett uttalande till förmån för en progressiv stalskommunal enhetsskalt och alt en stegvis övergång från inkomstbeskattning till produklionsbeskallning borde ske.

Utskottet anser atl de föreslagna skattelyperna mera är förslag lill ändring av gällande regler för beskattningens sloriek och fördelning och mindre är fråga om en administrativ förenkling. Därför har inte utskottet gåtl närmare in pä någon sakbehandling av motionsyrkandena, vilket Tommy Franzén i dag tycker är felaktigt. Vi menar, trots alt vi tyckerde är intressanta, atl dessa förslag inte hör hemma i dagens behandling. Jag vågar dock säga så mycket som att vid en progressiv stalskommunal enhetsskalt blir den fördelning som efteråt skall ske mellan stat och kommun betydligt krångligare alt klara ut än med det system med två olika skatter som vi har i dag. Av fördelningsskäl kan ändå en sådan skatt vara motiverad, men utskoltet anser alt det inte finns anledning atl nu diskutera frågan i delta sammanhang.

Frågan om produktions- eller inkomstskatt är heller ingen administrativ lämplighetsfräga. Det är i stället fräga om ett ställningstagande lill den lyp av skatter som gagnar samhället bäst, och den frågan är sä oerhört viktig alt den inte får avgöras på grundval av vilken beskattning som är enklast att administrera.

Med del anförda ber jag, herr talman, att fä yrka bifall till skatteutskottets hemställan i betänkande nr 9 i dess helhet.

KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr lalman! Jag vill bara säga några ord lill Daniel Tarschys.

Moderata samlingspartiet vill gärna bekämpa krångel och onödig byråkrati även när det gäller deklarationsblanketterna. Vi har ingalunda ändrat uppfattning, ulan vi tycker tvärtom att det är angeläget atl det arbetet skall fortsätta. Vad vi vänt oss emot är tidpunkten. Vi anser inte atl det är riktigt atl redan nu genomföra den åtgärd som föreslagits.

Förslaget har varil ute på remiss bl. a. till riksskatteverket och kammarrätten i Stockholm. Vi har tagit hänsyn till dessa remissvar, och de har varit kritiska i det här avseendet. Del är väl helt i sin ordning atl man tar hänsyn till den kritik som framförs från särskilt tunga remissinstanser. Del förhållandet atl en av utskottets moderata ledamöter också är ledamot av RSV:s styrelse, som också varit negativ, ändrar ju inte saken. Jag tröstar mig emellertid med alt folkpartiledamöterna i utskottet har varit av samma uppfattning som vi moderater.

Kontentan av det hela är atl vi skall fortsätta arbetet med atl bekämpa krångel och byråkrati, men inte pä sä sätt atl delta kan fl icke önskade konsekvenser såsom i del här fallet när del gäller ansvarei för den egna deklarationen.

föreslagit är inlressanla, men atl utskottet inte har ansett atl den frågan hör hemma i den här debatten.

Men varför i herrans namn inteskrivadetdä i utskottsbetänkandet och inte bara hell ignorera våra förslag? Det hör Ju till vanlig hederlighet att man talar om varför man inte vill vara med om en sak, och en motivering borde faktiskt ha lämnats i utskoltsbetänkandet. Vi skulle naturiigtvis kunna ta upp en diskussion om huruvida de föreslagna åtgärderna innebär en förenkling eller inte, men det kanske inte är lämpligt jusl nu, eftersom frågan om en progressiv stalskommunal enhetsskatt inte är färdigbehandlad. Erik Wärn-bergs bedömning att systemet med en sådan skall totalt sett skulle innebära ökad byråkrati i förhållande till nuvarande system delar jag inte, men det är ingen mening med all vi tvistar om det nu.

Vad som däremot är vikligt i delta sammanhang är del jag berörde i mitt första inlägg, nämligen att vi samtidigt som vi bedömer om elt system med progressiv stalskommunal enhetsskalt är rationellt bör beakta atl systemet också har elt värde ur rättvisesynpunkt i fråga om fördelningen av skatterna i samhället. Man bör alltså inte förkasta en del av bedömningsgrunden bara för att den inte råkar falla under den här propositionen. Om utskottet bedömer våra förslag så att de innebär förenklingar och samtidigt medför förbättringar ur rättvise- och fördelningssynpunkt när det gäller små- och medelinkomsttagare, dä borde man också kunna göra ett uttalande lill förmån för det skattesystem vi föreslagit och ge regeringen i uppdrag att utreda hur det skall genomföras.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Förenklat dekla-ra lionsfÖrfårande, m. m.

ERIK WÄRNBERG (s):

Herr lalman! Jag återkommer till herr Franzén och vill säga atl skatteutskottet inte bara en gång ulan vid flera tillfällen har behandlat de här frågorna. Skatteutskottet har alltså inte på någol sätt ställt sig nonchalant till förslagen. Varenda gång vi har behandlat en skallefråga har vpk väckt liknande molioner, och förslagen har blivit föremål för behandling av skatteutskottet, och utskottet kommer säkert att behandla dem ytterligare. Men vi tycker att dessa frågor är alldeles för viktiga för atl las upp nu när vi diskuterar hur man skall förenkla administrationen. Detta får inte ses bara som en fråga som rör administrativ förenkling.

Till Daniel Tarschys vill jag säga atl vi biföll de småsaker som var föreslagna i propositionen. Det innebar inte någon större framgång för regeringen. Jag lycker atl frågan om deklarationsgränsen skulle ha lagls fram när regeringen haft något skatteförslag att komma med. Om regeringen hade velat genomföra materiella regler som medförde all en inkomsttagare inte behöver fä någon skatt om inkomsten understiger 6 000 kr., då borde man ha

Mom. A 3 c

Propositioner gavs på bifall lill dels utskollets hemställan, dels motion 2467 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande Ja besvarad. Sedan Tommy Franzén begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kartimaren bifaller skalteuiskoltets hemställan i betänkande

9 mom. A 3 c röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit moiion 2467 av Lars Werner m. fl. i

motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för Ja-propositionen. Dä Tommy Franzén begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 313 Nej - 18

Mom. A 3 d och B

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

§ 9 Föredrogs

Socialutskottets beiänkanden

1979/80:11 med anledning av dels propositionen 1978/79:118 om ändring i läkemedelsförordningen m. m. jämte molioner, dels viss del av propositionen 1978/79:202 om avgiftsuttaget till försäkringen för tilläggspension och arbelsskadeförsäkringen under åren 1980-1984, m. m.

1979/80:12 med anledning av vissa molioner som väckts i anslutning lill propositionen 1979/80:1 om socialtjänsten och som avser förhandlingar rörande ändrat huvudmannaskap för ungdomsvårdsskolorna och de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 10 Vissa kyrkliga frågor

Föredrogs konstitutionsutskotlets betänkande 1979/80:17 med anledning av molioner i vissa kyrkliga frågor.

I della betänkande behandlades motionerna

1977/78:355 av Mauin Olsson (c) och Ulla Ekelund (c), vari hemställts att riksdagen hos regeringen begärde översyn av bestämmelserna om tillfällig upplåtelse av kyrkorum för kyrkligt ändamål,

1977/78:649 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari hemställts aU riksdagen skulle besluta att hos regeringen begära att förslag skyndsamt framlades om kyrkans skiljande från staten,

1978/79:196 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari hemställts all riksdagen hos regeringen begärde skyndsamt förslag om kyrkans skiljande från staten,

1978/79:215 av Karin Andersson (c) och Anna Eliasson (c), vari hemställts att riksdagen hos regeringen skulle anhålla att förslag förelades riksdagen om atl all diskriminering av kvinnor i samband med prästutbildning, prästvigning och prästtjänsluiövning i svenska kyrkan skulle upphöra och alt kvinnans lagstadgade lika rätl till prästtjänst fullt ut skulle genomföras,

1978/79:401 av Bonnie Bernsiröm (fp), vari hemställts att riksdagen skulle besluta om viss ändring i kyrkolagens 19 kap. 2 § och att ändringsförslaget -innebärande ett slopande av förbudet att prästviga handikappade - skulle överiämnas till kyrkomölel,

1978/79:404 av Doris Håvik (s) och Kurt Hugosson (s), vari hemställts all riksdagen hos regeringen skulle anhålla om förslag som innebar atl samtliga biskopar var skyldiga att prästviga kvinnor,

1978/79:1088 av Gösta Bohman m. fl. (m), vari hemställts atl riksdagen som sin mening uttalade aU de framtida relationerna mellan staten och kyrkan borde utformas på elt sådant sätt alt kyrkans karaktär av öppen, rikstäckande folkkyrka kunde vidmakthållas, och

1978/79:1675 av Jan Bergqvist (s), vari hemställts alt riksdagen hos regeringen begärde förslag om aU kyrkolagsliftning skulle jämställas med allmän lagstiftning och undantas kyrkomötets kompetens.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Vissa kyrkliga frågor

Utskottet hemställde all riksdagen skulle

1. beträffande siat-kyrka-frägan m. m. förklara motionerna

a)1977/78:649,

b)1978/79:196,

c)1978/79:1088 och

d) 1978/79:1675

besvarade med vad ulskollel anfört om frågans fortsatta handläggning,

2. beträffande kvinnopräslfrågan förklara motionerna

a) 1978/79:215 och

b) 1978/79:404

besvarade med vad uiskoliei i denna del anfört.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Vissa kyrkliga frågor

3. belräffande upplåtelse av kyrkorum förklara molionen 1977/78:355 besvarad med vad utskottet i denna del anfört,

4. beträffande ändring i 19 kap. 2 § kyrkolagen förklara molionen 1978/ 79:401 besvarad med vad ulskollel i denna del anfört.

HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):

Herr talman! År 1972 var det många människor i vårt land, inom statskyrkan, inom frikyrkan och inom arbetarrörelsen, som säg fram emot ett skiljande mellan kyrkan och staten. Anledningen till optimismen var atl det efter 14 års utredande hade lagts ett resultat som kunde tjäna som grund för beslul i frågan. Men, tyvärr. Den dåvarande regeringen ville tydligen inte röra vid kyrkans privilegier utan retirerade och inledde en period av förhalning genom ytterligare utredande. Den period som nu inleddes var naturligtvis lill glädje för de krafter som inget hellre vill än atl allt skall vara oförändrat, eller nästan oförändrat med bara några små justeringar som kan släta över elt fortsatt samband mellan kyrka och stat. Under förhalningstiden, som jag vill kalla liden efter 1972, har också initiativ till interna överiäggningar inom kyrkan tagits, och en grupp ledd av ärkebiskopen har haft ytterligare samtal med representanter för staten.

I bilaga lill betänkandet redovisas synpunkterna från stal-kyrka-förslaget, SOU 1978:1. Del sägs bl. a. atl i våras borde elt förslag ha lämnats till riksdagen om att man 1984 skulle kunna genomföra relationsförändringar, det begrepp man numera använder. Tidigare helte det skiljande. Man sade att del var nödvändigi atl lägga förslaget i våras, eftersom det lar 4-5 år innan man skulle kunna genomföra en sådan här förändring. I slället för att nu, efter ytteriigare 7 års utredande och samtalande, lägga ett förslag till riksdagen, sade regeringen i mars i våras att eftersom 1978 års kyrkomöte visat djup splittring i frågan kyrka-stat, har regeringen beslulat all inte lägga fram något förslag. Man säger i stället all frågan skall handläggas ytterligare i syfte alt vinna den bredare enighet som regeringen anser önskvärd.

Nu är det alltså ytterligare utredningar atl vänta pä och kanske ytteriigare flera år går innan man kan komma så långt som lill ett förslag till riksdagen.

Man måste fråga sig om inte det här är alt ta onödigt stor hänsyn till dem inom kyrkan som kämpar för ett bevarande av sambandet. Överläggningarna med partierna, dit inte vi var kallade, visar pä att det finns en majoritet för ett skiljande av kyrka och stal.

I vår motionstexi säger vi atl kyrkans skiljande frän staten är ell gammalt krav som har förhalats. Vi säger vidare alt risken för vidare förhalning är stor. När nu utskottet yrkar avslag på vår motion 649 får man ändå säga atl avsnittet "Fortsatt utredningsarbete" i ulskottsbetänkandel är ett fint praktiskt exempel på att vår inledande beskrivning i motionen är helt riktig. Frågan förhalas ytteriigare. Vi är angelägna om au man snarast skall kunna lägga fram elt regeringsförslag om kyrkans skiljande frän staten, inte minst därför att det bör vara vars och ens beslut om han eller hon vill tillhöra en kyrka eller inte. Valfrihet bmkar det kallas i debatten. Och det är faktiskt litet

märkligt atl de partier som för någon vecka sedan talade sig varma angående del olämpliga i att genom centrala beslut kollektivanslula medlemmar till ell politiskt parti, i den här frågan inte har några betänkligheter trots att åren går.

Vi är nu inne pä det tredje decenniet när vi diskuterar denna fråga. Till den svenska kyrkan kolleklivansluter man folk långt innan de är förmögna alt skriva sin egen reservation. Det är tydligen bara vpk som i såväl den förra frågan om kollektivanslutning till de politiska partierna som i den här frågan om kollektivanslutning till kyrkan haren rak linje, dvs. frivillig anslutning till den organisation som man har intressegemenskap med. Vägen dit för kyrkans del går över ett skiljande från staten, och då kan man också skapa rättvisa förhållanden mellan de olika kyrkor som finns i vårt land.

Herr talman! Jag ber alt fä yrka bifall lill vår moiion nr 649.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Vissa kyrkliga .frågor

BERTIL FISKESJÖ (c):

Herr talman! Kyrkofrågor avgörs som bekant av en treenighet bestående av riksdag, regering och kyrkomöte. Den fråga som vpk-motionen lagit upp och som Hans Petersson i Hallstahammar nu argumenterat för behandlades så sent som i början av delta år av kyrkomölel. Med röstetalet 54 mol 42 uttalade sig kyrkomötet för ett bevarat samband mellan stat och kyrka.

Som elt resultat av kyrkomötets ställningstagande och partiöverläggningar därefter arbetar nu, som Hans Petersson var inne på, en rad utredningar med olika frågor på det kyrkliga området. Konstilulionsulskotlet redovisar i silt betänkande mycket utförligt vad som hänt och vilka ulredningar som är pä gäng. Elt stort antal motioner i skilda kyrkofrågor behandlas också i betänkandet. Pä samtliga de områden som motionerna tar upp pågår fortsatt utredningsarbete. Utskottet hänvisar till detta i sill enhälliga betänkande och tar alltså inte ställning i sak till de olika motionsförslagen.

Jag ber, herr talman, atl få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överiäggningen var härmed avslutad.

Mom. 1 a och b

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels motionerna 649 av Lars Werner m. fl. samt 196 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg, och förklarades den förra propositionen vara med övervägandeja besvarad. Sedan Hans Petersson i Hallstahammar begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller konstilutionsutskotiets hemställan i

belänkande 17 mom. 1 a och b röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionerna 649 av Lars Werner m. fl. samt

196 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg.

§ 11 Rätt för kyrkofullmäktige att besluta om partistöd

Föredrogs konstiiutionsutskoitels betänkande 1979/80:18 med anledning av motion om rätl för kyrkofullmäktige atl besluta om partistöd.

I delta belänkande behandlades molionen 1977/78:904 av Margareta Andrén (fp), vari hemställts att riksdagen hos regeringen begärde förslag om alt kyrklig kommun borde kunna besluta om partistöd.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå molionen 1977/78:904.

Reservation hade avgivils av Bertil Fiskesjö (c), Sven-Erik Nordin (c), Bengt Kindbom (c), Daniel Tarschys (fp) och Esse Petersson (fp) som ansett att utskottet bort hemställa

atl riksdagen med bifall till motionen 1977/78:904 hos regeringen begärde förslag om att kyrklig kommun skulle kunna besluta om partistöd.

ESSE PETERSSON (fp):

Herr talman! Kyrkofullmäktigvalei blir alltför ofta del glömda valet. En månad efterde allmänna valen till kommun, landsting och riksdag är det dags för ett kyrkopoliliskt val. De ekonomiska resurserna är ytterst begränsade. Därför måste de kyrkopoliliska frägorna nästan uteslutande spridas lill allmänheten på frivillighelens väg. Denna idealitet är självklart positiv, men tyvärr helt otillräcklig föratt man skall kunna nå ut med informationen till vår statskyrkas alla medlemmar. Det är också viktigt aU skapa intresse inom hela medlemsgruppen för atl vara med och påverka det kyrkopolitiska arbetet i den egna församlingen. Kyrkofullmäktigvalen fär inte betraktas som en chimäraktig handling utan betydelse. Nödvändigt är att kyrkofullmäktigvalen blir en medlemsangelägenhet, med verkligt innehåll för alla berörda. Då krävs informationsresurser för att sprida kännedom om de kyrkliga frågorna och om hur olika grupperingar i kyrkofullmäktigvalei vill lösa dessa problem. Här är det som vi ulskottsreservanter tycker atl motionens synpunkter är intressanta.

Kyrkofullmäktige har nu rätl att besluta om ersättning för valsedelskostnader i samband med kyrkofullmäktigvalen. Detta är en självklarhet, men

hell otillräckligt. Nödvändigt är att kyrkofullmäktige i resp. församling själva får möjlighet all besluta om ekonomiskt partistöd till de grupperingar som uppträder i kyrkofullmäktigvalei och blir representerade i församlingens kyrkofullmäktige. På det sättet blir det större möjligheter atl föra ut de kyrkopolitiska frågorna till en allmän debatt och ställningstagande i församlingen. Vi reservanter anser att statsmakten inte i någol underiigt förmyn-darnit med lagstiftningsvapnet skall stoppa den lokala kyrkofullmäktigför-samling som önskar vitalisera de kyrkopolitiska aktiviteterna för spridande av information till församlingsmedlemmarna genom de olika valgrupperingarna i kyrkofullmäktige. Genom en lagändring tvingas ingen atl inrätta partistöd, men den församling som genom sina kyrkofullmäktige önskar besluta om partistöd får också rätt att göra delta. Detta borde vara en självklarhet framför allt för dem som i olika sammanhang förordar lokal självstyrelse i det här landet. En sådan här ordning medför inte några merkostnader för vare sig kommun, landsting eller riksdag, utan det är och förblir hell och hållet en kyrklig angelägenhet, som statsmakten inte bör fortsätta att sabotera.

I sitt betänkande nr 18 har konstitutionsutskottets majoritet en ganska torftig skrivning, där man pä några rader försöker förklara vad man menar. Utskoltet säger bl. a.:

"Utskottet vill erinra om att de kyrkliga kommunerna är långt mindre enhetliga än de borgeriiga kommunerna."

Del är ju nästan en självklarhet att kyrkofullmäktige är betydligt mindre enheter och atl förhållandena är andra än i t. ex. kommunfullmäktige, eftersom partigrupperingarna inte alltid ärdesamma i de kyrkliga valen som i valen lill kommunfullmäktige. Men det är ä andra sidan inget skäl till att inte ge församlingen och dess kyrkofullmäktige möjligheter att utan pekpinnar fatta de beslut som de själva önskar.

Vidare sägs i betänkandet: "I ett stort antal församlingar finns över huvud taget inte kyrkofullmäktige."

Men i sådana fall är detta inte något problem. Motionen och reservationen gäller just kyrkofullmäktigvalen och kyrkofullmäktiges möjligheteratt fatta beslul. Har man inte några kyrkofullmäktige så behöver man ju inte heller denna form av stöd. Det är alldeles självklart atl även kyrkoråd och kyrkostämma kan tänkas behöva få denna rätt, men den frågan aktualiseras varken i molionen eller i reservationen.

Utskottet säger också: "Församlingarna varierar också starkt när det gäller partiförhållanden."

1 detta sammanhang kan jag ge ungefar samma svar som tidigare, nämligen atl dessa variationer gör det än mer angeläget för de olika grupperingarna att få ett ekonomiskt stöd för att kunna vitalisera den interna demokratin och för alt sprida det kyrkopolitiska budskapet samt information i de frågor som man har att ta ställning till.

Utskottsmajorileten fortsätter alt konstatera: "Ett partistöd som är kopierat efter vad som gäller i de borgeriiga kommunerna är därför knappast den lämpligaste vägen."

Det kan tänkas. Å andra sidan har man inte sagt att det är Just del man

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Rätt.for kyrkofullmäktige att besluta om partistöd

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Rätt för kyrkofullmäktige atl besluta om partistöd

skulle utgå ifrån, utan det kan mycket väl bli fråga om vissa justeringar. Det viktigaste äratl man ger möjlighet till elt partistöd. Detta kan sedan utformas på olika sätt. Det är möjligheten alt fatta beslut om ett partistöd som utskottsmajoriteten vill förvägra kyrkofullmäktige.

I sista stycket i sitt betänkande kommer utskottsmajorilelen på stat-kyrkaproblematiken. Det är mycket intressant att utskoltsmajoriteten tar upp den saken. När vi i utskottet behandlade de frågor som tas upp i belänkandet nr 17 varde som nu utgör majoritet i utskottet mycket angelägna om att konstatera att den motion som behandlas i betänkande nr 18 inte hör samman med de frågor och det utredningspakel som tas upp i betänkande nr 17. A v det skälet bröt man ut denna fräga frän de övriga.

Det kan också hävdas att denna fråga skulle ha kunnat behandlas i samband med det stora paketet av kyrkliga frågor. Den tanken framfördes dock över huvud tagel inte i diskussionen, ulan det ansågs att detta ärende skulle behandlas som hell fristående.

I den sista meningen av sin skrivning kommer utskoltsmajoriteten fram till följande ställningslagande, som i stort överensstämmer med vad utskoUel anför belräffande de övriga kyrkliga frågor som i dag behandlas: "Enligt utskottets mening bör resultaten av del pågående utredningsarbetet avvaktas innan riksdagen tar någol initiativ i den i motionen aktualiserade frågan."

Det hade mot denna bakgrund varit rimligt att redan från början baka ihop behandlingen av denna fråga med dem som behandlas i konstitutionsutskottets betänkande nr 17, även om de som nu utgör ulskotlsmajoriteten vid utskottsbehandlingen inte ansåg att denna fråga hörde hemma i det sammanhanget. Detta är tydligen något av en efterhandskonstruktion från utskottsmajorileten.

Det är självstyrelseprincipen som är grundläggande för oss reservanter i ställningstagandet till denna fråga. Därför har vi i reservationen skrivit pä följande sätt:

"Det är enligt utskottets mening angeläget att få till stånd en förbäUrad information om de frågor som de beslutande organen i de kyrkliga församlingarna har att handlägga. Det är också angeläget att stimulera lill ett ökat valdeltagande vid valen till kyrkofullmäktige. Det finns ett nära samband mellan dessa frågor. Ökad information skulle med säkerhet leda till ett högre valdeltagande.

Det är allmänt omvittnat att de resurser som finns fören sådan information regelmässigt är mycket små. För atl bidra till en förbättring härvidlag borde därför frågan om atl ge kyrkofullmäktige rätl att bevilja partistöd enligt i huvudsak samma grunder som nu gäller för kommunfullmäktige övervägas. Den omständigheten att partigrupperingarna vid kyrkofullmäktigvalen ofta är andra än vid kommunfullmäktigvalen är ett särskilt skäl härför."

Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservationen som är fogad lill KU:s belänkande nr 18, som innebär att riksdagen med bifall till ifrågavarande motion hos regeringen hemställerom förslag att kyrklig kommun skall kunna besluta om partistöd.

YNGVE NYQUIST (s):

Herr talman! I motionen 1977/78:904 konstaterar motionären helt riktigt att valdeltagandet vid kyrkofullmäktigval är myckel lågt. Bland orsakerna härtill nämns att en månad före kyrkofullmäktigvalei har val ägt rum till riksdag, landsting och kommunfullmäktige. Esse Petersson talade för en stund sedan om "de glömda valen". Även om det inte i molionen sägs ul i klartext får man det intrycket, att både väljare och partiarbetare skulle vara trötta och att partiernas pengar tagit slut efter den nyss förda valkampanjen. Motionären och med henne reservanterna anser att partierna som gotlgörelse för detta bör fä partistöd för atl öka informationen och stimulera intresset.

Utskoltsmajoriteten hemställer om avslag på molionen. I motsats till motionären tror man inte att ett partistöd kopierat från det som utgår i de borgeriiga kommunerna skulle främja informationen om de kyrkokommunala frågorna. Del hänvisas också till de utredningar som pågår och som har den inriktningen all svenska kyrkans ställning och framtida arbetsformer skall behandlas av riksdag och kyrkomöte 1981. I dessa utredningar behandlas även frågorom de kyrkliga valen. I avvaktan på det utredningsarbetet har riksdagen inte anledning att nu ta någol initiativ i motionens anda. Det har under utskottsbehandlingen inte anförts några väsentliga skäl för alt riksdagen skulle följa motionens förslag.

Med detta ber jag i all korthet att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Rätt för kyrkofullmäktige atl besluta om partistöd

MARGARETA ANDRÉN (fp):

Herr talman! I en motion som avlämnades redan i januari 1978 och som behandlas nu i dag framhåller jag all åtgärder måste vidtas för att stimulera intresset för val till kyrkofullmäktige.

Årets kyrkofullmäktigval har också med all tydlighet visat att sådana informationsinsatser verkligen behövs. Valdeltagandet var ju på mänga platser synneriigen lågt. Orsakerna till det kan vara flera, t. ex. att kyrkofullmäktigvalen kommer så snart efter valen till riksdag, landsting och kommunfullmäktige. Många är nog också valtrötta, och man borde därför överväga om inte val till kyrkofullmäktige borde ske vid annan tidpunkt. Partikassorna är som regel tömda efter de tidigare valen, varför partierna har mycket små resurser att satsa på kyrkofullmäktigvalei.

Varken ur kyrklig eller ur demokratisk synpunkt kan det vara lyckligt atl så fl deltar i de kyrkliga valen. Informationen bör därför ökas inför dessa val, och den närmast till hands liggande möjligheten verkar då vara att man flr större ekonomiska resurser, så att man pä ett bättre sätt kan gå ut och informera allmänheten.

I dagens läge har Ju församlingarna möjlighet att bevilja visst anslag till partierna för tryckning av valsedlar. Men detta är inte tillräckligt, och församlingarnas beslut på den här punkten varierar ju också.

Även om församlingarna skulle få möjlighet att besluta om partistöd, så har ju församlingarna själva då frihet att besluta om sådant skall utgå eller inte.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Rätt för kyrkofullmäktige att besluta om partistöd

Den friheten bör vi ge även de kyrkliga kommunerna, liksom man tidigare har gett landstingen och de borgerliga kommunerna den friheten.

Att partiförhållandena starkt varierar inom de olika kyrkliga församlingarna tar utskottels majoritet som en motivering mot partistöd. Men det torde vara så att detta i stället just motiverar partistöd. Alla partier och grupperingar som deltar i kyrkliga val bör ha chans att informera om sitt program inför kyrkofullmäktigvalen.

På grund av att elt sådant här ekonomiskt stöd alltså kan utgå även lill andra grupperingar än de vanliga politiska partierna kan det inte riktigt jämföras med det traditionella partistödet.

Att det f n. pågår utredningar om kyrkans framtida ställning, vilka tycks dröja ännu några år, motsäger väl inte att man redan nu kan besluta om partistödet, för även i fortsättningen kommer ju val till kyrkofullmäktige att förrättas.

Herr lalman! Jag ber att fl yrka bifall till reservationen.

Överiäggningen var härmed avslutad.

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottels hemställan, dels reservationen av Bertil Fiskesjö m. n.,ochförklaradesden förra propositionen vara med övervägandeja besvarad. Sedan Esse Petersson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller konstitutionsutskoltets hemställan i

betänkande 18 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av Bertil Fiskesjö m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Esse Petersson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 237

Nej - 80

Avstår - 13

§ 12 Föredrogs

Konstilutionsutskotiets belänkande

1979/80:19 med anledning av propositionen 1979/80:17 om ordningshållning vid offentliga tillställningar m. m.

Skatteutskottets belänkande

1979/80:12 med anledning av propositionen 1979/80:31 om skaltefrihet för

vissa ersättningar som bekostas av Nordiska ministerrådet i samband med

ijänstemannautbylet mellan de nordiska länderna

§ 13 Nedrustning m. m.

Föredrogs utrikesutskottets betänkande 1979/80:4 med anledning av motioner om nedrustning m. m.

I della betänkande behandlades motionerna

1978/79:588 av Olof Palme m.fl. (s), vari såvitt nu var i fräga hemställts

1. atl riksdagen som sin mening gav regeringen lill känna vad som i motionen anförts angående en långsiktig planering av de svenska insatserna i det internationella nedrustningsarbetet,

2. att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad som i molionen anförts beträffande initiativ för atl främja avspänning och nedrustning i Europa,

1978/79:692 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), vari såvitt nu var i fråga föreslagits

1. alt riksdagen hos regeringen hemställde att, som ell led i ett fortsatt svenskt agerande i arbetet för nedrustning-utveckling, förslag lades fram till en svensk pilotstudie i anledning av FN:s studie kring nedrustninguiveck-ling,

5. att riksdagen gav regeringen lill känna vad som i molionen i övrigt anförts om inriktningen av del svenska arbetet i nedrustningsfrågorna liksom om studier och forskning kring freds- och kon fl i kl frågor, samt

1978/79:1768 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari såvitt nu var i fräga föreslagits

1. alt riksdagen beslutade hemställa atl regeringen utan dröjsmål skärpte sill ställningstagande mot tillverkning av neutronvapnet och kraftfullt verkade för ett förbud mot delta nya massförinlelsevapen,

2. att riksdagen beslutade hemställa hos regeringen alt snabbt inleda förhandlingar med berörda stater om upprättandel av en kärnvapenfri zon i Norden,

3. atl riksdagen beslutade hemställa hos regeringen alt ta initiativet till en internationell utredning om en omställning av rustningsindustrin för civil och samhällsnyttig produktion och om konsekvenserna av en sådan omställning för sysselsällningen och för en ökning av u-landsbislåndet.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m. m.

Utskottet hemställde

1. all riksdagen med anledning av molionen 1978/79:588 yrkandei 1 och motionen 1978/79:692 yrkandei 5 som sin mening gav regeringen lill känna vad utskottet anfört,

2. atl riksdagen skulle anse motionen 1978/79:588 yrkandet 2 besvarad med vad utskottet anfört,

3. all molionen 1978/79:692 yrkandet 1 skulle anses besvarad med vad utskoltet anfört,

4. atl riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1768.

ALLAN HERNELIUS (m):

Herr talman! Nedrustningsfrågan har av många betecknats som vår tids största fråga, kanske rent av bestämmande för mänsklighetens öde. Det material som finns tillgängligt vid dagens bedömning ger tyvärr inte upphov till någon optimism.

Trots alt insikten om de faror som hotar med en utveckling som den nuvarande borde vara allmän och oomstridd stiger rustningsutgifterna år efter år. År 1978 beräknades de sammanlagda militära utgifterna uppgå till 400 miljarder dollar per år, en fyrfaldig ökning under de 30 åren sedan 1948. De två supermakterna svarar för något över hälften av denna summa, även om deras andel har minskat något underde senaste åren. Men tredje väridens motsvarande utgifter har i stället ökat, nu på senare lid främst Afrikas och Fjärran Österns. I Afrika noteras en årlig ökning på över 15 96. De två atombomber som fälldes över Japan 1945 motsvarade 30 000 ton trolyl. Idag finns kärnvapen som till antalet motsvarar mer än en miljon Hiroshimabomber. Bara en bråkdel av dessa vapen skulle - använda i krig - komma hela norra halvklotets civilisation att upphöra att existera. Och även på södra halvklotet skulle miljontals människor dödas av nedfallet i samband därmed. Dessa väl kända siffror - och många andra - finns i den förträffliga information som SIPRI (Internationella fredsforskningsinstilutet) tillhandahåller från Stockholm.

Med cymbalens kraft borde siffror som dessa mana till eftertanke, oroa, väcka och påverka de ansvariga väriden över. De blir än mer fasansfulla när man tänker på atl den internationella spänningen i många delar av världen just nu synes vara på väg mol nya högtryck snarare än lågtryck. Nya konfliktfaktorer har kommit till i religionens namn, t. ex. i Iran. Decennier gamla konflikter är olösta, såsom i Mellersta Östern och i Indokina, där nya brandhärdar kommit till. Därtill kommer att en tids handlingsförlamning är alt vänta i en av supermakterna inför ett presidentval. I en annan supermakt synes ett ledarskifte komma allt närmare med en därav följande systemets osäkerhet. Förhoppningarna inför det årsskifte som inom kort markerar 80-talets inträde är långt borta från den i Nyårsklockorna uttalade förhoppningen om "den lusenåra fredens rike".

Arbetas det då icke på nedrustning i världen? Jo, förvisso, sedan decennier. Konferenserna är många och långa och avlöser varandra, men resultatet blir klent. Förtroendet de stora blocken och staterna emellan saknas - och därmed

också viljan. Särskilt märkbart var detta vid FN:s stora nedmslningskonfe-rens 1978, då alla beslut fattades med consensus, vilket i sin tur föranledde en uttunning av innehållet. Det egentliga resultat som uppnåddes vid konferensen låg på den organisatoriska sidan samt i beslut om en studie av sambandet mellan nedrustning och utveckling, vilket sedermera anförtroddes en samling experter under fru Inga Thorssons beprövade ledning. Efter konferensen och i avvaktan på den amerikanska senalens godkännande av SALT Il-avialet har i stort sett tyvärr följt vad som kallats elt föriorat är. Förhandlingar om kärnvapenstopp och om förbud mot kemiska vapen har hittills icke kunnat slutföras. Men som svenska mätningar i Hagfors visat förlorades sanneriigen ingen tid för nya kärnvapenprovsprängningar. Sovjet verkställde fler provsprängningar 1978 än någonsin sedan 1963. Och sprängningarna har fortsatt under 1979. 23 ryska, 13 från USA och 8 från Frankrike har observerats till oktober månads utgång i är.

I det internationella arbetet, mödosamt, tålamodsprövande men ofrånkomligt, har Sverige självfallet sökt spela sin roll för alt vidmakthålla fred och minska krigsrisken, för att verka för nationell avspänning och fredlig utveckling. Vi har gjort det i medvetande om vårt ansvar men också självfallet i eget intresse. Den svenska aktiviteten i Haag, i Geneve, i FN har bestämts och genomförts av olika regeringar, som i sin tur har kunnal stödja sig på en i stort sett enhällig hemmaopinion de demokratiska partierna emellan. Den oenighet som någon gång rätt har icke gällt målen - knappast heller medlen; någon gång tempot - sällan något annat.

När utrikesutskottet i år framlägger ett betänkande i nedrustningsfrågor är utskottet enigt. Som bakgrund för sitt arbete har utskottet främst haft nyttiga partimotioner från socialdemokraterna och centerpartiet. Utskottet föreslår med anledning av motionerna två riksdagens tillkännagivanden till regeringen och anser dessutom motionerna partiellt besvarade med vad utskottet anfört.

Talare från de båda partierna kommer senare i debatten all framföra sina synpunkier. Utskottet för sin del understryker, närmast i anknytning lill s-motionen, alt framlida forskningsinsatser kommer att krävas i värt internalionella nedrustningsarbete, att flexibilitet och beredskap inför nya förslag och nya situationer är nödvändiga, alt våra egna insatser i detta arbete bör fullföljas och om möjligt intensifieras. Ruslningsspiralen motiverar förstärkta svenska insatser, heter det, och utskottet ulgår från att regeringen vidmakthåller en handlings- och utredningsberedskap inför den framtida utvecklingen så långt denna kan bedömas. Som exempel på vad det kan vara fråga om inför 1980-talet kan nämnas, atl en av de i utskottet hörda experterna framhöll, alt del kan tänkas att stormakterna i en framtid accepterar ett provstopp för kärnvapen, därför att de redan provat .färdigt med gängse metoder. Men i så fall är det önskvärt att fundera på nya metoder, t. ex. kontroll av missiler, förbud mot tillverkning av klyvbart material för vapen etc. 1980-talets problem kan med andra ord bli annoriunda än 1970-talets. Utskottet förutsätter att regeringen vidtar de åtgärder som krävs för atl på lämpligt sätt förslärka den långsikliga planeringen av de svenska

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m. m.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979.

Nedrustning m. m.

nedruslningsinsatserna.

Det är angeläget atl påpeka att om någon tror sig i ulskotlsbetänkandel finna en kritik av det arbete som bedrivs inom nedruslningsdelegalionen är detta felaktigt. Där finns ingen kritisk synpunkt på det förflutna. Utskottet vänder blickarna mot framtiden.

I cenlermotionen pekas särskilt på den risk för allvariiga konflikter som ligger i klyftorna mellan i-väriden och u-länderna. Detta överensstämmer väl med det faktum att vårt biståndssamarbete syftar till atl överbrygga klyftorna mellan rika och fatliga länder, liksom med vår anslutning till principerna bakom kraven pä en ny ekonomisk väridsordning. Värt samarbete med u-länderna har även en fredsbevarande motivering och ulgör liksom nedrustningssträvandena en del av vår säkerhetspolitik. Frågan om svenskt observatörskap i MBFR-förhandlingarna i Wien har av utskoltet bedömts pä samma sätt som i fiol. Utskoltet markerar vidare sitt intresse för atl, inför ESK:s Madridmöte nästa höst, arbetet pä en vidareutveckling av de förtroendeskapande åtgärderna i de europeiska staterna främjas.

En apk-motion av i stort setl liknande karaktär som under förra året föranleder som då en avstyrkan frän utskotlels sida.

Herr lalman! Jag yrkar bifall lill utskottets hemställan.

Här, herr talman, skulle egentligen milt anförande vara slut. Men del har inträffat en del på sistone som bör medföra en kommentar,en personlig sådan eftersom utskottet icke har behandlat dessa händelser.

Det nämndes nyss att det gångna året har varit elt föriorat är, delvis till följd av supermakternas gemensamma strävanden att blockera vissa försök framför allt i kontrollfrågan. Men dessutom ser vi i dag de båda supermakterna inblandade i en propagandafejd och en allvarlig bakomliggande fejd om nya vapen i Europa.

Globalt strävar de båda maktblocken, Warszawapakten och NATO, efter inbördes balans, även om denna inte kan undgå att förskjutas gäng efter annan. Några exempel på sådana ändringar: den nya politiken i Kina, Vietnams expansion, utvecklingen i Afghanistan, Egypten-Israel-avtalet. I Europa har balansen däremot legat i stort sett fast och karakteriserats av en markant WP-överlägsenhet i fråga om konventionella vapen, delvis kompenserad genom Natos överiägsenhel i robotar och flyg. Marint har förhållandet varit jämt. Den ökade WP-rustningen under senare år föranledde Förenta staterna atl överväga en ny bomb, neutronbomben, vilket möttes av kraftig kritik frän ett antal stater, däribland Sverige, som pekade på att varje nytt vapen i "den grå zonen" kunde öka risken för elt överskridande av kärnvapentröskeln. Kritiken följdes av en stor, framgångsrik propagandakampanj riktad mot neutronbomben, icke mol kärnvapen i allmänhet.

Kritiken föranledde USA att t. v. skrinlägga planerna. I dag finns det inte någon neulronbomb i verkligheten.

Å andra sidan har Warszawapakten konstruerat en superrobol, SS-20, som från öst når hela Västeuropa inkl. Storbritannien. Den är försedd med tre kärnslridsspetsar, och dess sprängverkan uppges vara 2 000 gånger starkare än neutronbombens. Träffsäkerheten är sådan alt man räknar med en

avvikelse på högst 100 meter. Den är avsedd alt ersätta 600 föråldrade medeldistansrakeler som funnits i WP-området, och 120 av dessa nya SS-20-raketer sägs redan ha utlagts på förband. Jag vill reservera mig beträffande silTran 120. Den är bestridd från flera håll. Del har uppgetts att produktionskapaciteten i Sovjet inte är tillräcklig fören sådan ansträngning. Men i varje fall har dessa raketer till viss del redan utlagts på förbanden. Inför delta nya vapen vill NATO också modernisera silt vapen och möla hotet från SS-20 med 108 raketer av typen Pershing och 464 flygande missiler, vilka skulle stationeras i Europa. Beslut avses enligt NATO att fattas vid NATO-mötet i december, och det betecknas som en strävan all uppnå jämvikt med Warszawapakten.

I detta sammanhang bör påpekas alt president Brezjnev den 6 oktober framlade ett förslag om en reduktion av de väpnade styrkorna i Östtyskland och även viss materiel, som dä uppenbariigen skulle flyttas längre österut. Detta förslag har frän svenskt häll genom utrikesminister Ullsten betecknats som intressant. Många andra länder har instämt i det uttalandet.

Samtidigt har en opposition mot NATO:s planer observerats i en del NATO-länder, Dagens läge är del att i Norge frågan synes stå öppen. Som bekant -jag vill gärna inskjuta det här - tillåter man varken i Norge eller i Danmark slationering av kärnvapen på eget område i fredstid, och det är det inte fråga om nu heller. 1 Danmark har regeringen föreslagit elt uppskov på sex månader, under vilken tid man skulle förhandla med Sovjetunionen om stopp för tillverkning av SS-20. Den väsentliga frågan inom NATO synes vara om man skall besluta om modernisering först och förhandla sedan - vapnet tar tre ä fyra år atl till verka -eller om man skall förhandla först och besluta om förstärkningen senare.

Vid en presskonferens i Bonn häromdagen förklarade den ryske utrikesministern atl de föreslagna NATO-ålgärderna praktiskt taget skulle omöjliggöra varje vidare samarbete. Och den kände sovjetryske signaturen Kom-missarov skrev häromdagen i en tidningsartikel att den nordiska balansen kunde komma i fara därför alt varken Finland eller Sverige kunde skydda sig mot överflygning av de nya kryssrobotarna, och därigenom skulle neutraliteten vara hotad. Finland fick i sammanhanget en påminnelse om vänskaps-, samarbets- och biståndsavialen frän 1948.

Från auktorativt håll inom svenska utrikesdepartementet har sä sent som i går förklarats att Sverige ulgår frän att svensk neutralitet respekteras. Det har också förklarats alt Sverige givetvis är berett att hävda sin neutralitet och hävda sina gränser mol kränkningar av främmande materiel eller främmande tmpper samt att delta kan baseras på ett starkt svenskt försvar. Som svar på opåkallade påminnelser till oss från maktblocken är detta lill fyllest.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m. m.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m. m.

även i de fattigare länderna köps numera vapen till astronomiska summor, och nya vapenindustrier växer upp i dessa områden. I Europa, vårt närmaste område, slår ständigt miljoner soldater beredda att gä i strid. Del finns flera tiotusental atomvapen till lands, i luften och lill sjöss. Ja, varje fläck i Europa kan nås av dessa raketer, robotar och andra atomvapen. Samtidigt som detta sker konstrueras hela tiden nya vapen, det ena mer fullsländigat än det andra.

Alla inser och håller naturligtvis med om atl delta är vansinnigt, men likväl finns det någon osynlig kraft som fortsätter atl driva på. Vårt land, som har haft fred i merän 160år, har under de gångna årtiondena kunnat driva på för en internationell nedrustning. Jag behöver bara nämna Alva Myrdals namn och hur hon i det internationella nedruslningsarbetet blev något av en legend och en god förebild för mänga andra länder samt utgjorde ett uttryck för vårt lands vilja till fred och nedmslning.

Naturiiglvis har Alva Myrdal inte varit ensam i detta arbete. Hon har haft omkringsig människormed kunskaper pä olika områden, såsom sakkunniga, forskare, tekniker, militärer och andra experter som kan en hel del när del gäller atomvapen samt biologiska och kemiska stridsmedel. Skickliga diplomater har slätt till hennes förfogande, och framför allt harenenig svensk opinion stött hennes argumentering.

Mindre stater som Sverige har naturligtvis myckel begränsade möjligheter au ens inom landets gränser i någon mera betydande omfattning kunna påverka utvecklingen i riktning mot en nedrustning. Med hänsyn lill värt lands sloriek är dock förutsättningarna för Sverige atl spela någon större roll självfallet betydligt bättre än man i första hand skulle kunna anta. Flera faktorer bidrar till della. Vår politiskt obundna ställning spelar sin roll liksom vårl förhållandevis höga tekniska kunnande gör när det gäller många av de frågor som nedruslningsarbetet kretsar kring. Del förhållandet atl vi är medlemmar av den internalionella nedrustningskommillén, CD, spelar också sin roll.

Sverige har i samband med olika nedrustningsförhandlingar under årens lopp tagit en rad initiativ för all söka påskynda nedruslningsarbetet. Över huvud tagel har vi myckel aklivi engagerat oss i della arbete. Jag vill här erinra om några förslag som Sverige lade fram redan i slutet av 1960-lalet i syfte att söka åstadkomma en frysning av kärnvapenläget mellan stormakterna och andra i sammanhanget nytillkomna länder. Förslaget gick ul på all man skulle kombinera ett förbud mot spridning av kärnvapen med ett krav på fullständigt kärnvapenprovstopp och elt förbud mot tillverkning av klyvbart material för vapenändamål. Förslaget stöddes av många länder, men stormakterna ville arbeta för sig själva och ville inte bry sig om de små staterna.

Elt annat förslag frän svensk sida som lades fram på 1960-lalet gällde kontrollbestämmelserna i icke-spridningsavtalel. Även della förslag gick ungefär samma öde lill mötes genom stormakternas hållning.

Man kan nog påstå au Sverige under mänga år varil en starkt pådrivande kraft för nedrustningsarbetet i syfte au få till sländ ett fullständigt stopp för

kärnvapenprov. Svenska bidrag har kunnal lämnas till en lösning av den omstridda kontrollfrågan genom bl. a. vår sakkunskap när det gäller möjligheterna alt med hjälp av seismologiska mätstationer, som den i bl. a. Hagfors, upptäcka och identifiera kärnvapenexplosioner i stort sett var som helst på vår Jord där sädana inträffar. För något år sedan lade Sverige fram ett förslag lill provsloppsavial, där man pekar på tänkbara lösningar när det gäller återstående förhandlingsfrågor. Så sent som i fjol erbjöd sig också Sverige alt inrätta någon form av ell bemannat internationellt seismologiskt datacentrum med fullständig insyn. Vi har framfört vårt missnöje lill USA, Sovjet och Storbritannien över att ännu inga överenskommelser kunnal näs på dessa områden.

Efter denna uppräkning av en rad insatser från vår sida kan man fräga sig vad della arbete egentligen har lett till. Har det gett oss det vi hoppades pä när vi en gång gick ut i de inlernalionella sammanhangen? Det är väldigt viktigt atl konstalera atl det är mäktiga krafter som våra nedrustningsförhandlare möter. Det är kunniga människor med bred erfarenhet av teknik osv., och det är til syvende og sidst politiska och andra faktorer som bestämmer deras handlande. I den socialdemokratiska molionen framhåller vi all vi därför inte får förtrollas utan au vi i stället bör arbela aktivt för att komma längre på denna väg. Vi måste, tror vi, mycket mera nu och framöver kunna strukturera de olika nedrusiningsproblemen. Vi måste skaffa oss ökade kunskaperom hur vi skall agera i dag föratt världen i framliden skall komma närmare en nedrustning.

Orsaken till attjag tror alt vi måste fördjupa oss på det här området och inte förlita oss pä någon enskild person är all väriden har blivit mera komplicerad, alt vi har fått mycket mera av nya tekniska lösningar och apparater. Vi vel att det finns länder där man lever under helt andra ekonomiska förhållanden. Våra kunskaper om den oerhörda fattigdomen i vissa delar av vår värid samt om vår rikedom är ytteriigare exempel på att vi långsiktigt måsle la itu med vårt lands politik på det här området. Lägger vi därtill de nya ekonomiska grupperingar som börjar uppstå och de religiösa utvecklingarna i stora delar av vår värid, ja, då tror jag att vi kan vara överens om all vi behöver observera och analysera utvecklingen och lägga fram förslag lill mera långsiktiga lösningar.

Nästa år skall den europeiska säkerhetskonferensen sammanträda i Madrid. Det gäller då alt få till stånd en uppföljning av det som redan gjorts i Helsingfors och i Belgrad. Vi socialdemokrater tror alt Sverige har stora chanser att genom delta organ, ESK, långsiktigt få medlemsländerna att acceptera betydelsen av en nedrustning i Europa. Våra nedrustningsförhandlare har lidigare, som jag föml nämnt, kunnat tillgodoräkna sig och tillgodogöra sig kunskaper frän andra områden i värt samhälle, främst dä från försvaret. Men i samma takt som vi minskar antalet forskare och experter inom försvaret måsle vi bygga upp ett eget sludiesekrelariat lill våra nedruslningsförhandlares förfogande. Vi måste få forskare på nedrustningsområdet som har tillräckligt med tid och resurser för att långsiktigt kunna bygga upp en bättre nedrustningsslralegi än den som vi hittills har haft. Jag

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m. m.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m. m.

tror att det är nödvändigi om vi även i fortsättningen skall kunna spela den aktiva roll som en gäng Alva Myrdal har spelat och som Inga Thorsson fortfarande spelar. Men som vi ser det krävs det helt andra resurser än de som f n. står till vårt förfogande. Jag tror alt våra nedruslningsförhandlare i framtiden inte kan förlita sig på försvarets studie- och forskningsresurser utan atl de måste ha egna sädana.

Lika viktigt är kanske aU dessa resurser inte enbart finns inom regeringens kansli. De bör, som vi ser det, bli föremål för bedömning, insyn och påverkan även av partier utanför regeringens kansli. Vi måste på det här området få en utveckling som liknar den som vi nu under ett antal år har prövat när det gäller försvarets långsiktiga planering.

Herr lalman! Vi socialdemokrater hälsar med tillfredsställelse utskottets enhälliga uttalande i frågan.

PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Nedrustningarna hör till de företeelser i vår värid som kan få oss atl tvivla på alt människan verkligen ärden förnuftiga varelse som vårt latinska namn påstår. Vi lever i en värid med väldigt stora problem. Vi har svårt att försörja huvuddelen av världens befolkning med det allra nödvändigaste i form av mat, bosläder, kläder och medicin. Vi står inför stora framlidsproblem när del gäller användningen av naturresurserna. Vi vet att många viktiga resurser så småningom kommer att sina för oss. Vi har globala miljöproblem, som måste lösas inom en nära framtid för att inte människans existens på Jorden skall vara hotad.

Mot denna bakgmnd skulle man tro att alla länkbara resurser gemensamt satsades för att lösa detta överhängande överlevnadsproblem för människan. I själva verket satsar världens rika västländer ungefär 75 miljarder kronor om året på de stora försörjningsproblemen -alltså i form av bistånd till de fattiga länderna - samtidigt som det satsas 2 000 miljarder kronor om året pä rustningar. Den stora internalionella satsningen sker alltså inte på alt lösa människans överlevnadsproblem utan på alt förvärra dem genom alt bygga upp ständigt större arsenaler av alltmer sofistikerade förslörelsevapen.

Man kan se tvä hotbilder som växer fram ur denna utveckling, två rustningsspiraler om man sä vill. Den ena är supermakternas kapplöpning, där ständigt meravancerade kärnvapen haren huvudroll, denna kapplöpning som man ständigt fruktar en dag skall nå en punkt då det inte längre går atl förhindra alt arsenalerna kommer lill användning genom misstag eller genom alt kärnvapenlröskeln sänks så pass alt man omärkligt glider över från en allmän spänningssitualion via en militärkonfiikt till en kärnvapenkonflikl.

Den andra ruslningsspiralen ärden regionala kapprustningen, som i väldigt stor utslräckning gäller u-länder. Del rör sig inte om samma mängder vapen eller samma penningbelopp som kommer lill uttryck i supermakternas kapprustning, men kanske är den lika fariig för väridsfreden om inte fariigare. Här är risken att de ökade vapenarsenalerna i olika regioner av vår värld används i en konflikt, som så småningom växer till en internationell konflikt och drar supermakterna med sig.

Vad som ger detta elt särskilt kusligt perspektiv är naturiiglvis risken för en kärnvapenspridning till allt flera länder. Vi vet atl ganska många länder nu har de tekniska förutsättningarna för att skaffa sig egna kärnvapen, och det avlalssystem som vi bygger upp för att förhindra denna spridning av kärnvapen är ett ganska bräckligt skydd. Spridningen av kärnkraften såsom energiteknik påskyndar naturiiglvis denna utveckling och försvårar ytteriigare möjligheterna atl förhindra en kärnvapenspridning. Därför är naturiiglvis också de energipoliliska vägar som de slora industrinationerna väljer av avgörande betydelse för möjligheten att begränsa kärnvapenspridningen. Vi har ansvaret för att det skall kunna finnas även andra allernaliv än kärnkraften atl välja på för stater i olika delar av väriden.

Det tekniska nedmslningsarbete som med så stort tålamod och med så mycken möda har bedrivits under så lång tid är naturligtvis väldigt viktigt. Det är nödvändigt att ständigt försöka finna nya avtalskonstruktioner som kan dämma denna utveckling. Det är viktigt atl ständigt finna nya lösningar för atl kontrollera de avtal som finns eller som man hoppas skall kunna komma till stånd. Men samtidigt är det också viktigt alt nedrustningsdebatten inte blir en debatt bara om olika tekniska nedruslningslösningar. Jag tror atl vi kanske mer än hittills måsle ta upp ocksä diskussionen om de bakomliggande orsakerna till kapprustningarna i väriden. Orsakerna är naturiigtvis flera. Jag skall bara beröra ett par.

Den första bakomliggande orsaken handlar mycket om förtroende och kontakt mellan block och nationer. Allt vi kan göra för au skapa elt friare informationsflöde över gränserna samt mer kontakt mellan människor och länder med olika system, blocktillhörighel osv. är viktiga medel när det gäller all förebygga en fortsatt upprusining.

Mot denna bakgrund har Sverige arbetat hårt för all fl lill sländ olika typer av förtroendeskapande ålgärder mellan miliiärblocken, inte minsl här i Europa. Det är ocksä mot denna bakgrund som Sverige har arbetat rnycket för att få en större öppenhet kring de olika staternas militärbudgeter. Delta är en väg som vi måste slå in på oftare än hittills. Vi måste arbeta än hårdare på att försöka bygga upp någon form av förtroende och skapa elt utbyte mellan miliiärblocken.

Den andra viktiga bakomliggande orsaken skulle jag vilja påstå är fattigdomen och nöden i väriden parad med det förhållandet atl de rika industrinationerna för sin rikedom är beroende av råvamlillgångar i de fattiga delarna av världen. Fattigdomen och nöden leder till internationella spänningar. Desperationen i ett uifaltigt land kan lätt ta sig uttryck i en konfiikt med en granne. Vi ser runt om i vår värid många exempel på detta.

Det faktum alt de rika stormakterna för sin försörjningstrygghet är beroende av vad som händer i de faltiga delarna av väriden innebär samtidigt att varje lokalkonfiikt bär inom sig fröet till en världsbrand. Detta faktum gör att arbetet för en ny och rättvisare ekonomisk väridsordning, där de fattiga länderna får sin del av kakan och flr ta hand om sina råvaror och där vi i de rika länderna kanske får slå av på våra ambitioner atl la för oss av väridens samlade resurser, är en av de viktigaste insatserna för fred och nedrustning.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m. m.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m. m.

Arbetet för en ny ekonomisk världsordning är alltså en viktig del av våra nedrustningsansträngningar.

Det studiearbete som har initierats från svenskt håll kring sambandet mellan nedrustning och utveckling är naturligtvis av oerhört stor betydelse. Vi måste skaffa mer kunskap om hur vi i en nedrustningssiluation skall kunna föra över resurser, som nu binds av militärer och militärindustrin, till en produktion som gagnar den civila verksamheten och alla folks välstånd, inte minsl välståndet i u-länderna. Därför är del glädjande att det arbetet nu har kommit till stånd under Inga Thorssons ledning. Vi har i vår motion också särskilt pekat på betydelsen av atl Sverige ordentligt backar upp della studiearbete.

Fru talman! Arbetet för nedrustning kan många gånger verka hopplöst. Talarna före mig har också påmint om de mycket blygsamma framsteg som nedrustningsarbetet har lett till. Samtidigt vet vi alt arbetet för nedrustning är absolut nödvändigt. Vi fär inte ge tappt. Vi måste alltså beväpna oss med en oerhörd fond av envishet och tålamod i framtiden precis som hittills och jobba vidare.

Del betänkande från utrikesutskottet som vi i dag har att ta ställning till är enhälligt. Jag tar detta såsom ett tecken på den stora enighet som råder bland de politiska partierna och i landet i dess helhet om Sveriges insatser för nedrustning. Det är, kan man säga, en gemensam satsning frän hela det svenska folkel att på allt sätt stödja nedrustningsarbetet. Där står vi enade. Där har vi gemensamma mål. Lät oss fortsätta med detta. Det skapar den bästa grogrunden för svenska insatser också i framliden.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Fru talman! Vi ärju alla väl medvetna om kapprustningen. Flera talare har här liksom under tidigare debatter i denna fråga lagt fram siffror. De astronomiska talen ärju väl kända, varför jag inte här tänker upprepa dem ytterligare. Jag kan bara påminna om det digra material som SIPRI tar fram och som är myckel värdefullt för oss här i Sverige som intresserar oss för alt debattera dessa frågor. Materialet harju fått internationellt erkännande och kommit till nytta.

Det finns en viss spridning av begreppet kapprustning, något som Pär Granstedt varil inne på och som ocksåjag hade tänkt ta upp. När det gäller del gamla välkända begreppet har vi alllid tänkt på en kapprustning mellan blocken, mellan Warszawapakten och NATO här i Europa, eller mellan stormakterna enligt den inlernalionella skalan. Men som Pär Granstedt nämnde här kan man se begreppet kapprustning som ett regionalt fenomen. Vi har stater eller grupper av stater i olika delar av väriden, vilka på dessa områden bedriver en kapprustning sinsemellan. Det är visseriigen sant all stormaktsintressena många gånger ligger bakom, men ofta initieras den av

lokala konflikter, av intressen i del område del rör sig om. Jusl upprusining i dessa områden som vi vanligtvis kallar tredje världen och där kapprustnings-begreppet nu blivit en realitet, understöds tyvärr av en kraftigt ökad vapenexport från den västliga induslriväriden, som i många fall hänsynslöst och enbart för att tjäna pengar säljer vapensystem av mycket hög kvalitet. En av de mest alarmerande saker som SIPRI pekat på under de senaste åren är just den ökade strömmen av vapen till tredje världens stater.

Här kommer man också in pä kärnvapenbegreppet och i samband med delta också spridningen av kärnkraftsteknologi. Jag tänker uppehålla mig någol vid detta.

Det har sagts att spridningen av kärnkraftsteknologi inte hänger ihop med spridningen av kärnvapen. Det har ocksä sagts att del plutonium som man får ul vid reaktortyper av det slag som används - lällvallenreaklorer - är föga användbart för att tillverka bomber, atl det är lättare att skaffa sig del plutonium man behöver på annat sätt och all det är svårt att bygga bomber av del plutonium som utvinnes i lättvattenreaklorer.

Det är emellertid en uppfattning som alltmer börjar sältas i fråga. Del finns en känd forskare i USA, Ted Taylor, som under många år varnat just för möjligheterna atl tillverka vad han kallar "primitiva" atombomber just av sådant plutonium som framvinnes ur de civila kärnkraftsreaktorerna. Taylor har varil med från början i USA:s atombombprogram, han känner väl lill saken och han var med om alt konstruera de första försöksbomberna - före Nagasaki och Hiroshima. Han säger - detta är numera allmänt vedertaget -att det är mycket lätt för nästan vem som helst all med material som kan utvinnas från det civila reaktorprogrammel tillverka vad man kallar "primitiva" bomber, som naturligtvis inte är i klass med dem som framställts exakl för sitt förstörande syfte men som trots detta är oerhört användbara. Della är alltså en sak som började väcka allt större uppmärksamhet och som också vi här i Sverige bör ägna lilet större uppmärksamhet än lidigare. Framför allt bör vi kanske släppa av litet på den nonchalanta attityd som finns hos många som anser atl karnreakiorprogram och kärnvapenprogram inte hänger samman. Det är faktiskt en sanning som erkända forskare inte numera längre håller med om. Del är en sak som vi borde observera betydligt allvarligare än vi tidigare har gjort.

Vi vet atl kärnvapnen utvecklas vid sidan om detta också för rena vapenändamål. Allan Hernelius har redan nämnt utvecklingen av neutronbomben häromåret. Denna bomb var i och för sig bara ett historiskt fullföljande av den lidigare utvecklingen av kärnvapnen. Vi känner lill att det under 1950-talel utvecklades inte bara superbomber-allt större. Det fanns också i den motsatta riklningen en ulveckling av allt mindre laddningar. Dessa kallades då för taktiska atomvapen, som med lätthet kan bäras av mindre flyg och som kan skjutas ut med artillerigranater osv. Samtidigt pågick också en kvalitativ forskning och förändring av kärnvapnen, där neulronbomben som sagl varett sista steg. Tidigare hade vi under 1950- och 1960-talen den s. k. koboltbomben, som också var elt försök alt öka strålningseffekten - det är ju vad som gäller för neutronbomben.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m.m.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m. m.

Det finns alltså all anledning alt hålla spänd uppmärksamhet också på detta fenomen. Vpk kan inte inta den ganska positiva attityd som Allan Hernelius lät framskymta. Han sade att man nu kunde släppa intresset för neutronbomber, att USA numera lagt dem på hyllan, atl protesterna som alla vel hade stor verkan, kanske framför allt från de NATO-länder som var berörda i Europa, och alt man nu så all säga kunde släppa delta begrepp och tro all allting är väl. Vi anser alt man fortfarande måste hålla uppsikt på den kvalitativa utvecklingen av kärnvapnen, däribland neulronbomben. Vi har därför framställt följande särskilda yrkande, som delats ut i kammaren: att riksdagen med anledning av molionen 1978/79:1768 hos regeringen hemställer atl Sverige i det fortsatta arbetet i olika nedrustningsorgan kraftfullt verkar för atl nya typer av kärnvapen, som t. ex. neulronbomben, förbjuds.

Jag vill alltså, fru talman, hemställa om bifall till detta yrkande.

I del sammanhanget kommer vi naturiigtvis också in på forskningen. Så småningom kommer vi all fl en proposition via utbildningsutskottet, där fredsforskningen kommer atl las upp. Det gäller dä inte bara SIPRI, som jag tidigare talade om i delta sammanhang och som är väl värt att få anslag, utan det gäller naturiigtvis också forskningen vid våra universitet. Vi hoppas att dessa frågor, när de väl kommer upp, också kommer att få en positiv behandling.

Som del framhållits från socialdemokratiskt håll är det viktigt att forskningen flr resurser, all den inte längre kopplas ihop med försvarsforskningen vid FOA på det sätt som nu har gjorts. Jag tycker att det är mycket positivt alt man kommer fram till sådana slutsatser som kan göra det möjligt att vi får särskiida forskningsanslag just på nedruslningsområdet, som inte kopplas via forskningsprogrammet vid FOA. Om man kommer fram lill en sådan ordning, kommer vi att hälsa detta med stor tillfredsställelse.

Avslutningsvis vill jag säga något om del som Allan Hernelius berörde i slutet av sitt anförande. Det gäller den upptrappning av rustningarna som vi kan märka i Europa och som har manifesterats under de senaste månaderna. Jag håller inte med Allan Hernelius när han framställer detta som en ömsesidig upptrappning, utan jag anser att ansvaret för upptrappningen i Europa och den nya rustningsspiral, som inletts där, företrädesvis måste läggas på NATO. Vi kan åter gå till del material som t. ex. SIPRI tagit fram. Där ser vi all överiägsenheten i form av kärnslridsspetsar, vapenbärare osv. under hela efterkrigstiden varit markant för NATO visavi Warszawapakten. Man har också ständigt krävt alt Sovjet och Warszawapakien skall trappa ner sina konventionella styrkor i Europa. Man har sagt atl det är nödvändigt.

När nu Warszawapakten kraftigt reducerar sina konventionella styrkor, möts detta av fortsatta försök lill en ytterligare stärkning av den andra sidans nukleära program. Om vi fåren ny rustningsspiral startad i Västeuropa, måste skulden till delta bäras av NATO till allt övervägande del.

INGRID SUNDBERG (m):

Fru talman! Riksdagens kammare, fåtaligt besatt, diskuterar nedrustning -men nedrustning existerar knappast. Vad som finns är ett internationellt arbete på att begränsa en upprustning som saknar motstycke i fredstid. Elt undanlag utgörs måhända av SALT-avtalet mellan stormakterna, som bl. a. kommer att innebära en minimal reducering av antalet kärnvapenbärare från 2 400 till 2 250. Som jämförelse kan nämnas att stormakterna i dag totalt har närmare 15 000 kärnslridsspetsar på bombflygplan och robotar. Och den tekniska utvecklingen går vidare. Stridsspetsarna på den amerikanska interkontinentala roboten Minuteman är så exakta att hälften av ett antal avfyrade robotar skulle träffa inom 200 meter från det avsedda målet på interkontinentali avstånd. Nästa generation stridsspetsar beräknas kunna fl en träffsäkerhet på ett tiotal meter.

Den ömsesidiga avskräckningen genom militär styrka - terrorbalansen -och de uppenbara samarbetsintressena mellan öst och väst - avspänningspolitiken - har varil två avgörande faktorer för atl bevara freden i Europa. Terrorbalansen har alltså ansetts kunna ha en fredsfrämjande effekt, men genom en alltmer förödande slagkraft finns det numera risk för all stormakterna genom den avancerade tekniska utvecklingen kan räkna med att vinna ett krig genom första slaget. Del finns alltså starka skäl för atl genom nedrustningsarbetet förhindra en militärieknologisk utveckling som ökar riskerna för krig.

Upprustningen och den intensiva kärnvapeniekniska utvecklingen har också betydelse för vår egen säkerhetspolitik. Det förtjänar alt påpekas att vårt aktiva och relativt setl framgångsrika arbete, som flera talare har talat om, inte enbart haft en grund i omtanke om väridsfreden - del slår också i relation till vår egen säkerhets- och försvarsplanering. Nedrustning och rusiningskontroll utgör långsiktiga mål som i olika former sedan länge ingått som ett led i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken.

Ett exempel är atl Nordens betydelse för den sovjetiska delen av kärnvapenbalansen har tilltagit. Nordatlanten spelar i fortsättningen en viktig roll för NATO:s sjöförbindelser och för Warszawapaktens förutsättningar att påverka dessa.

Fru talman! Vid en debatt som denna kan lämnas siffror i oändlighet om upprustningen i världen och om militärutgifternas ofattbara höjder, men det är inte det frågan gäller i första hand. Allt tal om begränsning i dessa fall blir utan verkan, om man inte samtidigt beaktar de risker för konflikter som ligger i den ökande konkurrensen om världens råvarutillgångar, i energibristen och i den låga beredskapen för allvariiga störningar i ländernas ekonomi. Nedrustningsfrågorna måste med andra ord sättas in i ett större sammanhang, där förtroendeskapande åtgärder mellan länderna har sin viktiga plats. Sverige har upprepade gånger i internationella sammanhang fört fram krav på en utbyggnad av dessa. Det är glädjande för utskottet att kunna konstatera att en av huvudpunkterna i utrikesdepartementets arbete inför den andra uppföljningskonferensen av ESK i sommar är att försöka få till stånd en utvidgning av dessa och att utsikterna verkar ljusare än vad fallet var inför uppföljnings-

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m. m.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m. m.

konferensen i Belgrad.

1978 har i nedrustningshänseende här i dag karakteriserats som ett föriorat år. Den slagnation som rått har sin grund i den förlamning som SALT Il-förhandlingarna lagt på supermakternas vilja att nå några som helst resultat i förhandlingar inom FN:s ram eller inom nedruslningsdelegalionen i Geneve. För Sveriges del finns det ingen orsak att minska insatserna i det internalionella förhandlingsarbetet, eftersom vi måste hoppas att della kommer i gång igen efter det atl den amerikanska senalen har godtagit SALT Il-avtalet. Detta måste emellertid ske innan presidenlvalskampanjen börjar pä allvar. Från nedmstningssynpunkt är det av stor betydelse att det kommer i gång inom rimlig tid - i annat fall torde både 1979 och 1980 komma att kunna karakteriseras som föriorade år, och vi har inte råd med fler föriorade år.

I den socialdemokratiska motionen som utskottet behandlat krävs bl. a. en långsiktig planering av det svenska nedrustningsarbetet. I motionen kan utläsas en viss - om än inte uttalad - kritik mot de svenska insatser som gjorts hittills. Del finns därför skäl att påpeka att utskottet i sin skrivning betonar att Sverige intar en framträdande och uppskattad position i del inlernalionella nedruslningsarbetet. Men naturligtvis måste vi i framtiden ha en god beredskap för vårt arbete, och den beredskapen måste i många fall grundas på forskningsresultat. Vi måste också ha en flexibilitet i denna vår beredskap. Flexibiliteten kan motverkas av ett alltför hårt fastläggande av riktlinjerna för svenskt agerande. Det gäller med andra ord att finna en balans mellan flexibiliteten och den långsiktiga planeringen. Trots allt är det supermakterna som i ord och handlingar bestämmer inriktningen av nedruslningsarbetet.

Hur fömtsättningarna förändras kan åskådliggöras genom att man ser på förhållandena inför den andra granskningskonferensen om icke-spridningsavtalel som skall äga rum i juni nästa år. Vid den första granskningskonferensen 1975 fanns motsättningarna i huvudsak mellan länder som hade kärnvapen och länder som inte hade kärnvapen. Nu finns de i första hand mellan i-länder och u-länder-detta oberoende av om dessa har anslutit sig till icke-spridningsavtalet eller inte och oberoende av om de har eller skulle vilja ha egna kärnvapen. Problemet ligger också numera i all få en balans mellan kärnvapenstaternas löfte att nedrusta och icke-kärnvapenstaternas åtagande att avstå från att skaffa kärnvapen. Den internationella kontrollen över kärnbränslet, som Oswald Söderqvist tog upp, kan ju inte heller fungera på önskat sätt så länge både USA och Sovjet motsätter sig kontrollen i de egna länderna. Den ökande motsättningen mellan i- och u-länder vad gäller nedrustningsfrågor har förändrat och försvårat Sveriges roll - också i det hänseendet att vårt stora militärtekniska kunnande inte längre spelar samma roll som tidigare. Det innebär emellertid inte atl vi kan göra avkall därpå.

Utskottet anser också att fleråriga forskningsinsatser kan komma att krävas på olika områden. Hittills har vi i nedrustningsarbetet haft tillgång till kunskaper som tagits fram i huvudsak för att tillgodose del svenska försvarels behov av planeringsunderlag och kvalificerad materiel. Den internationella utvecklingen och olika avtal om rustningskontroll har medfört att vissa typer av anfall mot vårt land, t. ex. med kärnvapen eller BC-stridsmedel, kan

bedömas som mindre sannolika. Det har fått till följd atl forskning på dessa områden har flyttats över till andra områden. Därmed begränsas emellertid våra möjligheter att i nedrustningsarbetet lägga fram vetenskapligt underbyggda förslag, och dessutom försämras våra möjligheter att kontrollera avtalens eflerievnad.

Utskottet gör därför hären markering och säger att det inte finns anledning att anta att den framtida utvecklingen på nedrustningsområdet kommer att ställa mindre krav på svenskt mililärtekniskt kunnande och utgår från att regeringen vidmakthåller en handlings- och utredningsberedskap inför den framtida utveckling som kan bedömas. Det förvånade mig därför något att Olle Göransson framförde krav på ett särskilt studiesekretariat utanför regeringens kansli och försökte fl in underlag för beslul om ett sådant i utskottets belänkande. Det finns skäl att påpeka att detta inte är diskuterat i utskottet, och jag vill därtill erinra om att nedruslningsdelegalionen är ett organ där samtliga politiska partier är representerade. Dessutom är det såvitt kan bedömas i dag ganska orimligt att tänka sig att en avancerad typ av militär forskning skulle kunna försiggå vid ytterligare ett institut.

Försvarets forskningsanstalt finansierar i dag - förutom driften av ett av väridens mest kända seismologiska observatorier, Hagforsobservatoriet, och undersökningarna för kontroll av atmosfäriska provsprängningar - olika uppgifter som nedrustningsdelegationen kan begära och ha behov av. Men, som också Allan Hernelius betonade, 1980-talet kommer givetvis med säkerhet att ställa nya krav på nya typer av forskning. Som exempel kan nämnas satellitforskning. Frankrike har i Förenta nationerna föreslagit upprättandet av ett internationellt satellitorgan för att också små länder skulle kunna få tillgång till de data som satellitöverföring ger. Sverige är med i den expertgrupp inom FN som nu undersöker hur planerna på ett sådant institut skall kunna förverkligas.

Nedmstningsarbetet på det internationella planet har dessutom förändrats i ett avseende. Direkta förhandlingar har i viss mån ersatts av ett växande studiearbete inom FN:s ram, dvs. beslut fattas om tillsättandet av expertgrupper med uppdrag att studera en given fråga. Sverige har i det sammanhanget varit aktivt, vilket har sagts här tidigare i dag, och flera grupper har tillsatts genom svenskt initiativ. Man bör emellertid beakta att dessa studiegrupper också kräver tillgång till forskningsresultat som underiag för sitt arbete. Som exempel kan nämnas att Sverige i oktober i år vid elt möte i expertgruppen för FN;s kärnvapenstudie, i vilken Anders Thunborg är ordförande, presenterade ett kapitel om effekten av kärnvapenanvändning, vilket grundades på ett noggrant utredningsarbete och togs väl emot.

Kvaliteten på material från svensk sida som läggs fram i detta och liknande fall kan naturiigtvis av andra länder fungera som bedömningsunderiag när det gäller övrig svensk militärpolitisk verksamhet och därigenom positivt påverka omvärldens bedömning av denna.

Fru talman! Trots alla planer, all god vilja och allt arbete- miljoner och åter miljoner arbetstimmar- som lagts ned på att minska upprustningen i väriden kan man inför de magra resultaten gripas av en känsla av maktlöshet. Jag tror

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m. m.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m. m.

atl del då är vikligt att peka på att vi inte vet hur väriden skulle ha sett ut utan allt detta arbete. Kanske hade rustningsspiralen nått ännu mycket högre, med de verkningar detta skulle ha haft för världsfreden och tredje väridens förhållanden. Själva förekomsten av nedrustningsarbetet utövar trots allt ett tryck på stormakterna. Det är del trycket som Sverige har bidragit lill att utöva och bl. a. gjort det som Oswald Söderqvisi kräver i silt förslag, nämligen aktivt arbetat för atl begränsa utvecklingen och införandet av nya typer av kärnvapen. Att Oswald Söderqvist här särskilt nämner neutronbomben är bara elt led i den kommunistiska propaganda som tidigare har förts här i kammaren, och jag vill i det sammanhanget erinra om vad Allan Hernelius sade om utvecklingen av SS-20 i öststaterna.

Del tryck som är en följd av nedruslningsarbetet får stormakterna att också ta hänsyn lill vad mindre stater vill arbela för. Utan det trycket hade vi kanske inte haft några SALT-förhandlingareller några konventioner. Sedan kan det i och för sig spela en mindre roll om strategiska och taktiska kärnvapen räcker till föratt döda hela jordens befolkning tio gånger om eller fyrtio gångerom. Sverige har i nedruslningsarbetet ett stort förtroendekapital som Sverige måste ta till vara. Alt utskottet är enigt måsle från andra länders sida uppfattas som en enighet som ger styrka och i del här fallet styrka all förvalta delta förtroendekapital.

Fru lalman! Jag berall få yrka bifall lill utskollets hemställan i betänkandet nr 4.

OLLE GÖRANSSON (s) replik:

Fru talman! Ingrid Sundberg säger atl vi i motionen är kritiska mot de hittillsvarande strävandena, och del ligger väl någonting i delta. Men jag tror inte att man i första hand skall länka alt del är värt land som hargjort för litet. Framför allt är del väl vårt arbete som inte har gett de åsyftade resultaten.

Atl vi begär en långsiktig planering beror ju inte på att vi vill låsa oss vid ett beslut att del skall bli så eller så är efter år. Enligt vår åsikt gäller det att behälla vår handlingsfrihet och att få en mer flexibel syn på vad det som vi i dag föreslår innebär i ett mera långsiktigt perspektiv.

Vi vill helt enkelt gå vidare i dessa frågor. Vi vill få flera människor engagerade i den härdebalten, så alt inte bara experter och forskare deltar i det internationella nedruslningsarbetet. Vi hoppas alltså att allt fler kommer att vara med i detta arbete.

När vi förr talade om försvarspolitik var ju allting försvarspolitik. Här har det emellertid efter hand skett en förändring sä till vida att försvarspolitik numera är bara en del av vår säkerhetspolitik. Andra bitar är vår utrikespolitik, biståndspolitik och handelspolitik. Men det har aldrig varit svårt att komma överens om att det naturiigtvis inte är försvaret som skall bygga ut vårt bistånd. Vi harju haft speciella grupper som klarat den delen. Andra har ställ för vår handelspolitik och fått praktiska erfarenheter därvidlag.

Jag menar att man bör se lika odramatiskt pä vad vi nu säger. Vi måste öka och vidga resurserna på nedruslningsområdet, så all vår nedrustningspolitik

inte blir ett bihang till försvarets andra uppgifter, som berör ett helt annat område som är lika viktigt för vårt nationella oberoende. Enligt vår mening kan och bör vi skapa resurser som kan användas i vår säkerhetspolitik. Men i framtiden bör det kanske i allt mindre grad bli en koppling lill försvarets resurser på della område.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk) replik:

Fru talman! Ingrid Sundberg sade i sitt anförande att kravet på att man fortfarande skall bevaka utvecklingen på kärnvapenområdet, särskilt utvecklingen av nya vapen typ neutronbomben, bara var ell utslag av kommunistisk propaganda. Det var mycket dumt sagl. Säger man sä vet man inte vad man talar om, eller också har man inte lagit del av vad som hände då del här var aktuellt för ungefär två är sedan. Del väckte oerhört starka protester inte bara bland kommunister utan inom breda grupperingar - i Holland, Belgien och andra länder i Västeuropa, där i. o. m. partier långt ute på högerflygeln var aktiva i protesterna mol utvecklingen av neutronvapnet.

Därför lyckerjag atl del finns all anledning alt ytterligare uppmärksamma den här saken. Med den erfarenhet vi har vet vi ju, all även om en stormakt som USA lills vidare har lagl undan planerna på elt sådant vapen, finns de naturligtvis med i tankarna, i forskningsuppgifterna och i den tänkbara framtida arsenalen. Jag försökte ge en liten historisk bakgrundsbeskrivning av utvecklingen av kärnvapen. Neutronbomben är bara en i en lång rad av sådana vapen, som man började ta fram redan tidigt på 1950-talet, när man experimenterade med olika varianter för alt öka strålningen, minska strålningen, öka sprängeffekter, minska sprängeffekler osv., i syfte att få fram ett bredare register jusl av kärnvapen. Den utvecklingen fortsätter naturiigtvis. Det här är alltså ingen kommunistisk propaganda, Ingrid Sundberg, utan alla som sysslar med nedrustning bör verkligen ta det på allvar och inte avfärda det med sådana fraser.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m. m.

INGRID SUNDBERG (m) replik:

Fru talmän! Nej, Oswald Söderqvist, det är alt enbart nämna neutronbomben som är kommunistisk propaganda. Utrikesutskottet och kammarens ledamöter har i olika betänkanden uttryckt den uppfattningen att utvecklingen av nya kärnvapenslag, typ neutronbomben, SS-20 osv., skall förhindras i den mån Sverige kan bidraga till sådant. Men del är det exklusiva användandet av just det ordet som jag ser som kommunistisk propaganda.

Så lill Olle Göransson. Jag blev litet oroad av att höra alt det socialdemokratiska kravet på långsiktig planering av det svenska nedruslningsarbetet i första hand syftar till att arbetet skall utvidgas och nå ut till fler m.änniskor. Jag ser nämligen det som två hell olika saker. Där är givetvis informationen om nedrustning och behovet av nedrustning i väriden en myckel viktig fråga. Men när det gäller den typen av forskningsresurser som det internationella nedruslningsarbetet kräver är det i första hand kvaliteten pä forskningen som har betydelse. Jag menar alltså atl det är viktigt atl hålla isär frågan om

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m. m.

avancerad militärteknologisk forskning och önskan att sprida information om behovet av nedrustning, vapenutveckling osv. till ett stort antal människor.

Sedan är frågan var en eventuell utvidgning av forskningen skall ligga. Utskottet har inte diskuterat detta. Det torde vara fel av både Olle Göransson och mig att här försöka göra några förutsägelser. Jag tyckte ändå att de exempel som Olle Göransson här gav - biståndet, handelspolitiken osv. - inte är relevanta. Om man nämligen vidhåller kravet på en hög kvalitet på avancerad forskning måste man ofta utnyttja befintliga resurser, just därför att man därigenom uppnår en högre kvalitet på forskning och forskningsresurser - och det är inte bara Sverige som är i den situationen.

Sedan än en gång: Den politiska insynen i de forskningsresultaten har ledamöter från samtliga partier i nedruslningsdelegalionen.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk) replik:

Fru talmän! Jag vet att moderaterna liksom alla andra högerkrafter försöker att enstämmigt koppla ihop neutronbomben med exempelvis den sovjetiska SS-20. Men det är två vitt skilda ting, Ingrid Sundberg, som man bör känna till när man talar om sådana här saker. SS-20 är en vapenbärare, som i och för sig kan bära vilka laddningar som helst, naturligtvis även neutronbomber om man skulle ha tillgång till sådana. Det skall jämföras med de raketer och vapenbärare av olika slag som också finns i USA, exempelvis multipla stridsspetsar. Det innebär att en stor raket kan bära flera mindre, som kan riktas in mot skilda mål. De kan i och för sig också förses med olika stridsspetsar. Det är helt irrelevant att jämföra SS-20, som är vapenbärare, och neutronbomben, som är en kvalitativ utveckling av kärnvapen och en historisk efterföljare till exempelvis koboltbomben, som USA tog fram ganska tidigt.

Försök hålla fakta samlade när vi diskuterar dessa saker, så blir diskussionen mer meningsfull!

OLLE GÖRANSSON (s) replik:

Fru lalman! Vi menar atl information, om den skall vara bra, inte skall gå enbart från elt håll till det andra utan information bör vara ömsesidig, dubbelsidig. I de här frågorna tror jag med andra ord att det är väldigt vikligt alt man får en dialog till stånd mellan dem som är experter och oss vanliga lekmän. Den kunskapen, den informationen, den debatten kan vi bara uppnå om vi blir förelagda fakta och om vi får vetskap om vad det är för olika saker och ting man analyserar och utvecklar. Det är först då jag tror att informationen och därmed nedrustningsfrågorna kan slå rot hos en större allmänhet.

När det gäller frågan om var resurserna skall ligga tror jag att man från moderat håll blåser upp en litet onödig strid. Det är helt naturligt aU vi så länge vi kan har kunnat utnyttja försvarets resurser och då framför allt FOA:s kunnande på ABC-området, också köper tjänster från försvaret till våra nedrustningsförhandlare. Men problemet i dag är att försvaret inte har

tillräckligt med kunskaper på dessa områden, därför att vi har dömt ut det och sagl alt vi inte tror pä att detta inom en rimlig tid kan drabba vårt land. Därmed är experthjälpen i dag mindre till våra nedrustningsförhandlare, även om vi vill öka ut den.

Jag menar att vi, i ett läge där resurserna börjar försvinna, måste fråga oss: Skall vi ge försvaret pengar för atl det skall kunna fortsätta atl ha denna kunskap, även om vi från försvarspolitisk synpunkt inte anser alt den är mest angelägen? Eller skall vi försöka all göra denna resurs fristående och direkt underställd våra nedrustningsförhandlare? Det är detta frågan gäller, och vi har inget svar på detta. Det här är mycket viktigt för oss, därför att skall vi i framliden kunna delta i den internationella nedrustningsdebalten måste vi göra klart för oss hur vi vill ha del.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m. m.

INGRID SUNDBERG (m) replik:

Fru lalman! Jag vill till Olle Göransson säga att man måste hålla isär frågan om kunskapen i sig och allmänhetens vetskap om kunskapen. Vi har från vårl håll verkligen inte gjort några ansatser till alt blåsa upp strid i den här frågan. Men jag kände mig tvungen att reagera när Olle Göransson fick det att verka som om ett förslag om ett frislående sludiesekrelariat någon gång i framtiden fanns inrymt i utrikesutskoltels betänkande, vilket det inte gör. Jag har ännu inte velat ta ställning, men jag tror att det blir mycket svårt att åstadkomma ett sådant sekretariat.

Till slut, Oswald Söderqvist: SS-20 är ett robotsystem med samma användningsområde som neutronbomben. Jag vill bara erinra om vad Allan Hernelius sade. Sprängverkan av en sådan robot är 2 000 gånger större än av neulronbomben. Jag tror att Oswald Söderqvist ochjag kan enas om -och jag beklagar att det inte finns uttryckt i vpk:s särskilda yrkande - att det angelägna för Sverige är att motverka varje form av utveckling och förbandsläggning av nya kärnvapen efter den förmåga vi har.

Förste vice lalmannen anmälde alt Oswald Söderqvist anhållit att till protokollet få antecknat alt han inte ägde rätt till ytteriigare replik.

JAN BERGQVIST (s):

Fru lalman! Det är mänga frågor som har tagits upp i den här debatten, men ett genomgående tema hos alla talare har varil just att vi inte flr förtröttas i arbetet på nedrustning trots att det är så ohyggligt tungt och trögt och trots att det möter så oändligt myckel motstånd och politisk ovillighet.

Inga Thorsson säger i en artikel i Tiden nr 7: "Det måste öppet konstateras
att förhandlingarna i dag inte ens på det begreppsmässiga planet täcker in den
framrusande mililärtekniska utvecklingen, än mindre förmår att kontrollera
den.--

Del framstår som alltmera orimligt alt fortsälta förhandlingarna i de gamla resultatlösa spåren ulan all i högre grad än hittills ifrågasätta det säkerhetspolitiska tänkandet bakom de ledande militärmakternas positioner."

Inga Thorsson anser det vikligt att nedruslningsarbetet kopplas närmare

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m.m.

till en konsekvent avspänningspolilik i Europa. Hon säger: "En önskad 'politisering' av nedrustningsfrågan skulle innebära att ökad uppmärksamhet ägnades åt sambandet mellan de nya slags hol som uppträder mot den nationella säkerheten under 70-lalet och de ledande militärmakternas doktriner för atl möta dessa hot."

Det svenska nedmstningsarbetet under 1980-talet kommer alltså atl ställas inför ännu större krav och pä ännu hårdare prov. Rustningsspiralen och den snabba vapentekniska utvecklingen konfronterar ständigt nedruslningsarbetet med nya uppgifter. Det ökade sambandet mellan vår egen säkerhetspolitiska planering och vad som sker pä nedruslningsområdet ger ett speciellt eftertryck åt kravet på långsiklighet vid agerandet i de internationella förhandlingarna.

Utskottet understryker också att del finns behov av både en långsiktig planering i vad gäller Sveriges egen medverkan i det internationella nedmstningsarbetet och flexibilitet och beredskap för att klara nya förslag och nya situationer.

Vidare säger utskoltet att det kan komma atl krävas särskilda forskningsinsatser pä sådana områden som konventionella vapen, internationell vapenhandel, salellilkrigföring,submarin krigföring och kontrollmetoder. På socialdemokratiskt håll är vi naturiiglvis tillfredsställda med alt utskottets förslag utmynnar i ett tillkännagivande till regeringen. Det ger regeringen ell underlag för att se över vår nedrustningspolitik och ge den den fasthet och långsiklighet men ändå flexibilitet som kan komma alt krävas underde nya förhållanden som vi har att möla under 1980-talel.

Nu är detju inte många dagar kvar på det årtionde som FN en gång utsåg som nedrustningens årtionde - det årtionde som i praktiken ledde till att upprustningen nådde en för människan hittills okänd omfattning, en nivå bortom allt förnuft. Alt kappruslningskurvan i väriden stiger brant måste då -vilket talare från alla håll här har varit inne på - leda inte till kapitulation och resignation utan till alt vi gör ännu ivrigare ansträngningar för avspänning och nedrustning. Det finns oerhört myckel att vinna i nedrustningsarbetet. Därför kan även till synes små framgångar på lång sikt komma att bli av stor betydelse. Om vi skall ha framgång i vårt nedrustningsarbete är det viktigt att det utvecklas en bred folklig opinion och att man allmänt debatterar dessa frågor. I den opinionsbildningen får informationen inte bara gå åt ena hållet och debatten inte föras på sä sätt att molsynpunkter inte kommer fram. Det måste naturiiglvis vara en öppen diskussion och en dialog, så all alla svenskar känner att nedrustningen är en fräga som angår dem.

början inte ville höra talas om en sådan information. Men våra påpekanden vann gehör, och det är en god sak. Vi hoppas atl denna information skall kunna fortsätta även i Sverige i de sammanhang som här erbjuder sig.

Fru lalman! Jag skulle möjligen vilja säga några ord med anledning av Oswald Söderqvists yrkande. Vi hade förut två kommunistpartier i kammaren. Nu är det ett kommunistparti. Det är helt naturligt atl del kvarvarande partiet gärna övertar en del av apk:s efteriämnade arv. Så harockså skett här, då man i ett särskilt yrkande vill ge ett visst stöd åt en apk-motion som utskottet haft att behandla i detta sammanhang.

Jag vill fästa uppmärksamheten på vad som står i detta yrkande. Det slåratt Sverige "verkar för alt nya typer av kärnvapen, som t. ex. neulronbomben, förbjuds". "Nya typer" - det slår ingenting om gamla typer. Det är tydligen ointressant.

Mol delta vill jag dä sätta den svenska nedrustningspolitiken, bedriven av olika regeringar. Den går ut på att man skulle börja med alt försöka få elt stopp pä kärnvapenproven, alt man skulle fortsätta med en reduktion av kärnvapenlagren för all lill sist nå målet: förbud mol alla kärnvapen.

Det är en viss skillnad på Oswald Söderqvists yrkande och den politik som regeringen fört med stöd av de demokratiska riksdagspartierna.

Nu skall jag inte klandra Oswald Söderqvisi för della, eftersom han är bunden av den motion som är ingiven; han har i stort seU inte kunnat formulera yrkandet annoriunda.

Jag har i alla fall velat fästa uppmärksamheten härpå och yrkar bifall till utskottets hemställan.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m. m.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Fru talman! Jag tror inte aU del är särskilt fruktbart för Allan Hernelius atl försöka göra en boskillnad mellan nya typer och gamla typer. Om Allan Hernelius följt vad mitt parti gjort vid det här riksmötet och även tidigare så länge frågan om kärnvapen varit aktuell, dvs. sedan krigsslutet, så vet han mycket väl - och det gör alla i den här kammaren - atl kommunistpartiet i Sverige ständigt har kämpat emot kärnvapen. Även på 1950-talel när det var högaktuellt att införa kärnvapen i det svenska försvaret -en tanke som hade ett mycket starkt stöd av Allan Hernelius parti - var vi emot kärnvapen också i det svenska försvaret. Vi har alltid kämpat emot kärnvapen.

Eftersom del sägs alt man inte skall fördöma enbart neutronbomben, vill jag återigen ta upp den har frågan. Först då några gmndläggande fakta. Ett kärnvapen kan verka på olika säll: genom tryck våg, sprängverkan, värme och radioaktiv strålning. Man har som jag sagt flera gånger tidigare försökt utveckla varianter av dessa olika typer av bomber. Neutronbomben är slutsteg i den variant som inriktats på att öka strålningen. Den är alltså uttalat personell. Det redovisade målet för neutronbomben var jusl att man med den skulle slå ul människor och behälla materiel och byggnader oskadade. Jämsides med att man ökade strålningsverkan hade man också experimentellt kommil fram lill en möjlighet aU minska tryckvågen, dvs. sprängverkan.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning tn. m.

Det är någol kvalitativt nytt, och det är därför som det flnns anledning att kräva särskilda åtgärder mol den ulveckling av kärnvapnen som representeras av just neulronbomben. Det lyckerjag atl vi kunde vara överens om. Del är fråga om en vidareutveckling av ell kärnvapen som riktar sig enbart mot människor och som kan så all säga spara materiel och byggnader. Den uttalade förutsättningen är alt den som använder vapnet skulle kunna promenera in efter en viss tid och lägga beslag på orörda maskiner, byggnader och vapen, bl. a. av typen stridsvagnar och flygplan. Det är något nytt som förtjänar att bedömas särskilt.

Det var bara detta jag ville säga.

ALLAN HERNELIUS (m):

Fru talman! Jag vill å min sida bara säga atl del är riktigt atl neutronvapnet skadar människor men inte drabbar materiel. Den svenska regeringen, den svenska nedruslningsdelegalionen och den svenska FN-delegationen har kritiserat tanken på neulronvapen och värjt sig mot atl sådana införs. I denna kritik har såvitt Jag vel alla demokratiska partier i Sverige instämt.

Det finns emellertid andra typer av kärnvapen, som icke gör skillnad mellan människor och materiel utan som skadar bådadera. I värt arbete har vi velat klandra både gamla och nya kärnvapentyper. Vi har icke bara velat vända oss mot neutronvapnel ulan också mol t. ex. SS-20, som är en annan form men med 2 0(K) gånger större sprängverkan. Men då är kommunisterna tysta. Varför?

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Fru talman! Jag måste än en gång säga till Allan Hernelius: Jämför gärna SS-20 och USA:s MIRV, som representerar samma vapentyp: en bärrakei som kan ha flera stridsspetsar, dvs. en s. k. multipelraket. Sådana kan, som jag sade tidigare i replikväxlingen med Ingrid Sundberg, förses med vilka laddningar som helst. Man kan förse dem med konventionella sprängladdningar, t. ex. av typen brandbomber, med kärnladdningar och naturiiglvis även - om kärnvapnen utvecklas i den riktningen - med neutronvapen.

Men erkänn ändå, Allan Hernelius - vilket indirekt faktiskt görs i betänkandet - att det är fråga om någol kvalitativt nytt! Annars skulle inte heller de internationella protesterna ha blivit så stora som de blev. USA har också funnit för gott att t. v. lägga sig litet lågt i denna fräga. Vad vi har velat göra med vårt yrkande är bara alt påpeka att detta inte innebär all neutronvapnel är avfört frän dagordningen.

ALLAN HERNELIUS (m):

Fru talman! Jag pekade också just på del förhållandet atl utrikesutskottet och Sveriges riksdag har tagit avstånd från neutronvapnel. Pär Granstedt tillförde alltså inte debatten något nytt på den punkten.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Fru lalman! Men dä är det Ju märkligt att de av oss lidigare väckta motionerna och vårt tidigare yrkande inte kan bifallas direkt, utan atl man måsle slingra sig och med diverse omskrivningar undvika att la ställning till det raka och klara beskedet.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Nedrustning m. m.

ALLAN HERNELIUS (m):

Fru talman! Förklaringen är möjligen det faktum att motionerna från åtminstone visst kommunistiskt håll under senare år riktats enbart mol neutronvapnet.

Överiäggningen var härmed avslutad.

Mom. 1-3

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 4

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels det av Oswald Söderqvisi under överläggningen framställda yrkandet, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Oswald Söderqvisi begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller utrikesutskottets hemställan i belänkande 4 mom. 4 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit det av Oswald Söderqvist under överläggningen framställda yrkandet.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Oswald Söderqvist begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 317 Nej - 19

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Lokalradion i Västsverige

§ 14 Lokalradion i Västsverige

Föredrogs kulturutskottets betänkande 1979/80:13 med anledning av motioner om lokalradion i Västsverige.

MÄRTA FREDRIKSON (c):

Fru talman! Ett motiv för införande av lokalradio var alt åstadkomma möjlighet att till hela länen föra ul en ökad samhällsinformation om vad som händer inom länen. Med denna bakgrund föreslogs i proposition 1975:13 att landet skulle indelas i 24 lokalradioområden, i huvudsak sammanfallande med länsgränserna. Detta var en viktig sak. Del enda större undanlaget i denna gränsindelning gällde Västsverige, där områdesgränserna för Radio Trestad och Radio Göteborg delade Älvsborgs län samt Göteborgs och Bohus län mitt itu. Del var, enligt propositionen, hänsyn lill de näringsgeografiska sambanden över länsgränserna som motiverade denna avvikelse.

Med anledning av propositionens förslag väcktes motionen 1975:1839 av representanter för samtliga partier i Bohuslän. I den hemställdes att lokalradion i Västsverige skulle organiseras på sådant sätt att alla sändningar som berör bohuslänska förhållanden kan avlyssnas i hela Bohuslän.

I motionen 1839 framfördes:

"Göteborgs och Bohus län liksom landskapet Bohuslän framstår för sina innevånare, i lika hög grad som något annat län eller landskap, som en odelbar historisk och traditionell enhet och därtill alltjämt som en näringsgeografisk och administrativ enhet med gemensamma intressen och ett gemensamt informationsbehov. Den gräns som i lokalradiohänseende skulle komma all dela landskapet på tvären kan inte komma all upplevas som naturlig. Stenungsund, Orust och Tjörn är ingalunda entydigt orienterade mot Göteborg ulan vänder sig också mol Uddevalla. Likaså har Uddevalla-Lysekils-regionen och norra Bohuslän myckel gemensamt med residensstaden och de expansiva länsdelarna kring Göteborg.

Det är därför ett allmänt önskemål att radioprogram som berör Bohuslän och bohuslänska förhållanden skall kunna avlyssnas i hela länet."

Även om ansträngningar görs från länets båda lokalradiostationer all föra ul länsakluell information - Radio Trestad direktbevakar exempelvis nu pågående landstingsmöte - blir det väldigt litet som den norra länsdelen får veta om den södra och flr ta del av dess programutbud. Pä samma sätt ställs den södra länsdelen egentligen utanför vad som händer norrut.

Del är viktigt för hela länels befolkning atl lokalradion flr sådan organisation att program som berör hela Bohuslän kan avlyssnas i hela länet.

Det är vår förhoppning att problemen med det delade länet får en bra lösning i det planeringsarbete som pågår.

Kulturutskottels uttalande att en helhetssyn bör läggas på lokalradions utveckling i Göteborgs och Bohus län och i Älvsborgs län är viktigt. Det är viktigt för samhällsinformationen, det är viktigt från kulturell synpunkt.

Fru lalman! Jag har inget yrkande.

HANS NYHAGE (m):

Fru talman! Ända från det ögonblick då den dåvarande socialdemokratiska regeringen lade fram sin proposition om lokalradions utformning i vårt land, har vi riksdagsledamöter från Borås och Sjuhäradsbygden fört en envis kamp mot förslaget och sedermera riksdagsbeslutet rörande vårl eget område.

Vi har med rätta varit kritiska och missnöjda. Stick i stäv mol en enhällig radioutredning frångick regeringen och riksdagsmajoriteten principen om ett lokalradioområde i varje län. Just Älvsborgs län ställdes helt utanför eget område och delades i stället upp pä två andra. Borås och Sjuhäradsbygden fördes till Radio Göteborg, som redan utan detta tillskott var ett alldeles för stort och oformligt och därmed också svårhanteriigl område.

Också mängder av andra tungt vägande sakskäl talade för ett särskilt lokalradioområde med Borås som centrum. Eftersom de skälen redan redovisats åtskilliga gånger i den här kammaren, nöjer jag mig nu med atl erinra om Sjuhäradsbygdens rent geografiska omfattning, den lämpliga storleken på folkmängden, näringslivets alldeles speciella inriktning och Borås som en centralort i ordets rätta bemärkelse.

Men inga aldrig så tunga sakskäl hjälpte. Kulturutskottet och därmed riksdagsmajoriteten följde regeringsförslaget. Så hardet sedan förblivit, trots upprepade framställningar om en ändring. Detta har skett i form av riksdagsmotioner; det har också sketl i elt yttrande från en enhällig länsstyrelse i Älvsborgs län.

Men trägen tycks till slut vinna. Även om kulturutskottet också denna gång pliktskyldigast yrkar avslag på motionerna, så har dock hela frågan fallit framål i den riktning vi motionärer eftersträvar. Ulskottsskrivningen andas denna gång en för oss motionärer myckel positivare inställning än vad som tidigare varit fallet. Utskottets hänvisning lill det pågående planeringsarbetet inom lokalradioföretaget och framför allt lill vad Radio Göteborg kommit fram till i sitt utredningsarbete är enligt min mening av den karaktären, att utskottet i förlängningen ser en lösning av frågan som står i överensstämmelse med den uppfattning som råder i Sjuhäradsbygden och som vi motionärer förfäktar. Det vore angeläget att fl denna inställning bekräftad av utskottets talesman i den här debatten.

Det är alltså min uppfattning all vi nu med tillförsikt kan se fram mol en ändrad områdesindelning, innebärande all Sjuhäradsbygden får en egen lokalradioorganisation. Det är också min förhoppning att resurstilldelningen därvid blir sådan, att verksamheten kan drivas på ett så ändamålsenligt sätt och i en sådan omfattning, alt den blir till gagn för människorna i bygden.

Fru talman! Som framgårav vad jag här anfört harjag inget särskilt yrkande i ärendet.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Lokalradion i Västsverige

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Lokalradion I Västsverige

Som de båda föregående talarna framhållit gjordes ett rent organisatoriskt avsteg när man inte följde länsgränserna vid inrättandet av lokalradion för Västsverige. Radio Göteborg omfattar i dag ett område beslående av två landsting, två län och 19 kommuner, därav Sveriges näst största kommun, och man har ett befolkningsunderiag på 880 000 invånare.

Med utgångspunkt i den erfarenhet vi under dessa år har vunnit av lokalradion, som trots de organisatoriska förhållandena har gjort ett bra jobb, hävdar vi att denna arrondering är ytterst olämplig. De kommuner som befinner sig i periferin får inte den täckning i lokalradion som vore önskvärd.

I en motion som jag tillsammans med partivänner från Göteborgs och Bohus län väckte inför detta riksmöte föreslås den förändringen att Göteborg och Borås flr egna sändningsstationer samt att Alingsås och Stenungsund får framtida sändningsmöjligheter. Vi vill att Radio Göteborg blir en paraplyorganisation för dessa fyra lokalradioområden.

Sedan vi väckte denna motion har man inom lokalradion tittat på organisationen. Det är intressant atl konstatera atl Radio Göteborg för lokalradiobolaget har presenterat förslag som i stora delar sammanfaller med de funderingar som vi har framfört i vår motion.

Utskottet konstaterar i likhet med motionärerna att det föreligger speciella problem i Västsverige, att lokalradiositualionen i Västsverige utan tvekan är komplicerad och inbegriper såväl tekniska som organisatoriska frågor och att en förändring bör övervägas.

Som Hans Nyhage framhöll har kulturutskottet - äntligen höll jag på att säga - visat en viss förståelse för de problem som kännetecknat lokalradiosituationen i Västsverige. Men man är väldigt försiktig när det gäller att ge uttryck för någon uppfattning i frågan. Man säger: "Det ankommer på lokalradions ledning att göra de resursavvägningar och prioriteringar som behövs för en totalplanering av lokalradions utveckling, varvid även Radio Göteborgs förslag till resursförstärkningar och organisatoriska förändringar vägs in."

De förslag som kom från Radio Göteborg sammanfaller i stor utsträckning med de förslag som har väckts motionsledes av olika representanter från Västsverige. Jag vill gärna att utskottels talesman verifierar att kulturutskottet delar lokalradions synpunkter i dessa frågor. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi inte helt och hållet överiåter denna frågas handläggning till lokalradiobolagets ledning. Jag menar att regering och riksdag också har ett ansvar i denna fråga och att riksdagen bör ge ullryck för en uppfattning i frågan. Därför ser jag fram emot att utskottets talesman gör den deklarationen, för den skulle ge lokalradiobolagets ledning en uppfattning om hur man skall hantera planerna.

Det är, fru talman, nödvändigt att göra en organisatorisk förändring i ett lokalradioområde med ett befolkningsunderiag som uppgår till i det närmaste 1 miljon. Ett sådant lokalradioområde kan inte jämställas med ett lokalradioområde för ett enda län och med ett befolkningsunderlag som kanske uppgår lill en tiondel av det befolkningstal som gäller för Radio Göteborg.

OLLE ERIKSSON (c):

Fru talman! I kulturuiskotiets belänkande nr 13 behandlas tre motioner om lokalradion, och alla tre motionerna berör lokalradion i Västsverige, vilket också framgått av de tre föregående inläggen. Jag vill först redogöra för bakgrunden lill områdesindelningen för lokalradion.

1969 års radioulredning föreslog att landet skulle indelas i 36 lokalradioområden. Av 24 län skulle 13 få egna lokalradioområden, och de återstående 11 länen skulle uppdelas i två eller tre områden. Denna uppdelning av länen i flera lokalradioområden mötte övervägande negativ kritik från remissinstanserna inom berörda län. När så lokalradiopropositionen kom 1975 förordade statsrådet länen som områden för lokalradion. Undantagna från den regeln blev två län i Västsverige - Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs län. Här pekades det på att det fanns bl. a. starka näringsgeografiska samband över länsgränserna, och på vissa häll var de så omfattande all del för lokalradions del fanns starka motiv för ett undanlag från en indelning som följde länsgränserna. Resultatet av detta blev all de norra delarna av Älvsborgs län och Bohuslän bildade ett område med tyngdpunkten i irestadsregionen Uddevalla-Vänersborg-Trollhätlan - Radio Trestad. Sedan bildade Göteborg och Borås med omkringliggande kommuner ett lokalradioområde - Radio Göleborg/Sjuhärad, där Borås fick en egen lokalredaktion, som inte bara förser Radio Göteborg med programstoff för sändning över hela området utan dessutom har möjlighet till egna sändningar över Radio Sjuhärad, som omfattar Borås med omkringliggande kommuner.

Älvsborgs län, som är landets fjärde i storlek, fick med den här områdesindelningen ingen egen lokalradio, och detta bäddade för viss kritik. Kritik kom från Vänersborg och Trollhättan mot att lokalradion placerades i Uddevalla. I Boråsregionen, som befolkningsmässigt fyller kraven väl för en egen lokalradio, har man sedan starten varit missnöjd med sin status som försöksstation, s. k. satellitstation. Och i Göteborg har man tyckt sig ha för litet resurser till silt stora område, där man bl. a. skall dela med sig av sin tid för program om Borås och Sjuhärad och till de mellersta delarna av Älvsborgs län, nämligen Alingsåsregionen.

Många här berörda, och då inte minst ledningarna för Sveriges Lokalradio, Radio Göteborg/Sjuhärad och Radio Trestad, har hela tiden varit medvetna om de många svårigheter som lokalradion har i dessa två län, som i sig rymmer både slorstadsproblematik och glesbygdsfrågor. Del fanns från början i dessa två län ingen enkel patentlösning för lokalradions områdesindelning - del skall vi vara medvetna om.

I utskottsbetänkandet finns det utföriiga redogörelser för dels utvecklingsplanen för lokalradion, som en planeringsgrupp inom Sveriges Lokalradio arbetat med, dels långtidsplanen som Radio Göteborg/Sjuhärad nyligen färdigställt för sill lokalradioområde. Av dessa planer framgår ganska tydligt all man är väl medvelen om de problem som aktualiserats av motionärerna och som de tre föregående talarna pekat på i sina inlägg. Trots den korta lid som lokalradion arbelal har man, tror jag, blivit klar över hur man skall få förbättringar till stånd i de två berörda länen. Och dessa förbättringar är

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Lokalradion i Västsverige

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Lokalradion i Västsverige

naturligtvis beroende av de resurstillskott som ställs till förfogande.

Märta Fredrikson och Kurt Hugosson berörde i sina inlägg bl. a. situationen i södra Bohuslän och Göteborgsregionen och hade synpunkier på lokalradion i della område. Nu finns det - som framgår av betänkandet - en planeringsgrupp inom Sveriges Lokalradio som arbetar med problem som finns i en storstadsregion och dess närhet. Här berörs, utöver de problem som lokalradion har i våra tre storstadsområden - Stockholm, Göteborg och Malmö - även speciella problem som finns i våra nordligaste län, Norrbotten och Västerbotten. I den planeringsgruppen kommer sådana synpunkter och problem som Märta Fredrikson och Kurt Hugosson tagit upp i sina inlägg atl behandlas.

Till Hans Nyhage vill jag säga atl vi från utskollets sida finner atl det är värdefullt att de frågor om lokalradiositualionen i Västsverige som i fiera år aktualiserats i bl. a. riksdagsmotioner från södra Älvsborg nu får en ingående behandling i det planeringsarbete som bedrivs inom lokalradioföretagel.

Vi konstaterar också från utskollets sida atl förslagen som Radio Göleborg/Sjuhärad presenterar i sin långtidsplan innebär lösningar som sammanfaller med de önskemål och yrkanden som Kurt Hugosson m. fi. har i sin motion och som han nu ytterligare belyst i sill inlägg här.

När nu planeringsarbetet är så långt framskridet och då vi inom en snar framlid kan förvänta oss ett ställningstagande från lokalradioföretagets sida, anser kulturutskottet att vi skall avvakta detta. Vi bör därför inte nu göra några uttalanden med anledning av yrkandena i de motioner som är fogade till detta kullurutskottsbetänkande nr 13, som jag, fm lalman, härmed vill yrka bifall till.

Sedan ville Kurt Hugosson attjag frän utskottets sida skulle klargöra vår inställning. Jag vill bara säga att jag inte har bemyndigande att ge honom ytteriigare svar, utöver vad ulskollel sagt. Vi avvaktar nu del snara ställningstagande som kommer från lokalradioföretageis sida om en lösning på de här problemen.

KURT HUGOSSON (s):

Fru talman! Det är naturiigtvis mycket bra att dessa frågor blir föremål för behandling i det planeringsarbete som lokalradiobolagets styrelse nu har påbörjat. Jag vill också passa på tillfället att säga atl det är ett utomordentligt bra underiag som Radio Göteborg har presenterat i anslutning lill detta planeringsarbete.

Jag uppfattar också kulturutskottets skrivning som en bra belysning av de problem som vi från Västsverige har aktualiserat under fyra års lid. Men det är litet förvånansvärt att kulturutskottets talesman inte är bemyndigad att ha någon uppfattning i denna fråga. Det ärju ändå regering och riksdag som har fattat besluten om hur lokalradion organisatoriskt skall vara uppbyggd. Och det är regering och riksdag som har lagt fast de olika lokalradioområdenas gränser. Det gjordes vid behandlingen av lokalradiopropositionen år 1975.

Jag uppfattar kulturutskottets skrivning så, att man numera, efter ett träget arbete och ett träget motionerande från oss i Västsverige, är medveten om att

speciella problem här föreligger men inte vågar ha någon uppfattning.

Olle Eriksson sade att lösningen av dessa problem naturligtvis också sammanhänger med resurslillgången. Självfallet gör den det, och vi är medvetna om det. Vi vet också all resurserna är knappa och att varje lokalradioområde och varje chef för ett sådant område slåss för varje krona man kan få. Självfallet skall man också göra det. Men om vi skall få en vettig lösning av dessa problem i Västsverige, som berör eu så stort befolkningsunderlag, måsle statsmakterna också ta de ekonomiska konsekvenserna och ge lokalradion i Västsverige inte bara organisatoriskt vettiga förutsättningar utan också personella och ekonomiska sådana. Med den nya organisation som Sveriges Radio numera har har det blivit än mera komplicerat att föra denna resursdiskussion. Därför hade det varil värdefullt, om kulturutskottet ändå hade tyckt något i sakfrågan, i synnerhet som kulturutskottet uppenbariigen delar Radio Göteborgs och samtliga motionärers synpunkier.

Fru talmän! Detta påminner mig om en historia. För ett antal år sedan hade vi en bohuslänning här i riksdagen. Han motionerade om att vi skulle få en ny fyr på den svenska västkusten. Vid riksdagsbehandlingen var denne motionär mycket bekymrad, och då kom kollegerna till honom och sade: "Varför är du så bekymrad? Du har ju fått en positiv skrivning på din motion." "Ja", sade motionären från Bohuslän, "det är naturiigtvis bra med en positiv skrivning, men jag begriper inte hur skepparen i dåligt väder skall kunna segla på en positiv skrivning om inte fyren finns."

Det är litet grand av den karaktären i kulturutskottets skrivning. Man redovisar på ett föredömligt sätt de svårigheter som föreligger för lokalradion i Västsverige, men man drar inte konsekvenserna. Men min förhoppning, fru talman, är att efter alla dessa år och med det planeringsunderiag som framkommer inom lokalradion skall vi ändå få lokalradions ledning atl begripa all man måste göra en förändring av gränserna för lokalradion i Västsverige.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Lokalradion i Västsverige

OLLE ERIKSSON (c):

Fru talman! Vi skall vara medvetna om att lokalradion har befunnit sig i en uppbyggnadsperiod och gördel fortfarande. Jag tror det finns en stark strävan från lokalradions sida och även från oss politiker att i sådana här fall, när vi möter två komplicerade län som Älvsborgs län och Göteborgs och Bohus län, söka finna helhetslösningar på de problem som lokalradion har i detta heterogena område, och det är helhetslösningar som jag tror skall vara vägledande. Det är litet svårt att gå ut och bara lösa vissa problem på enstaka orter - vi måste göra det sammanhållet och få en helhetslösning.

Jag lycker alt jag i mitt förra inlägg klart uttalade yad utskottet anser i dessa frågor. Kurt Hugosson ville göra gällande att vi var väl försiktiga, men jag tror det är rätt vanligt att vi från utskottens sida - vilket utskott vi än representerar och är talesmän för - är försiktiga i våra uttalanden här och inte på olika sätt föregriper ställningstagandena från berörda myndigheter och institutioner,

HANS WACHTMEISTER (m):

Fru talman! Allemansrätten och vad därmed sammanhänger har debatterats många gånger här i vår riksdag. Enligt min uppfattning har diskussionen i alltför stor utsträckning präglats av den obefogade misstanken att de som kritiserat eller velat kodifiera allemansrätten varit ute för alt privalisera den. 1 ivern att bevara den intakt har sä de med sedvanerätlen förenade skyldigheterna kommit bort, och när det har gällt atl marknadsföra de av våra naturresurser som är av särskilt värde för friluftsliv och turism, har många gånger allmänheten och inte minsl utländska turister ingivits en fullständigt felaktig uppfattning om innebörden av denna sedvanerätl.

Den här gången är utskottet enigt, och med tillfredsställelse noteras dess klara uttalande till förmån för information i hithörande frågor. Jag vill därför redan nu säga att jag inget annat yrkande har än om bifall till utskottets förslag. Lål mig bara kommentera del som hastigast.

Beträffande informationen kan det förtjäna påpekas att denna inte får blir en engångsföreteelse. Nya ungdomskullar växer lill, och nya medborgarka-tegorier sällar sig till friluftsfolkets skaror. Det måste ny och upprepad information till för att göra även dessa medvetna om allemansrättens "du får -du får icke". I informationen måste också komma fram au naturen är en arbetsplats - det gäller såväl åker och äng som skog och vatten - och att, som utskottet betonat, allemansrätten inte får åberopas som stöd för ell beteende som innebär påtaglig olägenhet för annans näringsutövning. Av det framgår också atl man exempelvis inte kan, som faktiskt skett, yrka på förbud mot

avverkning av visst bestånd, eftersom bärplockningen skulle försvåras. Men det bör ocksä framhållas vad utskottet sagl om ömsesidig hänsyn och förståelse.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på vad utskottet anfört om det allt intensivare utnyttjandet av våra naturresurser för rekreation och friluftsliv. Ett försiktigt och omdömesgillt umgänge med naturen behöver knappast ens i närheten av tätorter medföra någon katastrofal nötning av naturen, även om en viss styrning kan bli nödvändig. Men det kan inte vara i överensstämmelse med allemansrättens anda att alla nya leksaker skall få användas i naturen hur som helst, t. ex. grundgående farkoster som berövar sjöfågeln dess sista fredade tillflyklsort i skärgårdsvikarna. Terrängkörningslagen kan behöva utvidgas till andra områden. Visst är det bra med ny företagsamhet, inte minst i nuvarande ekonomiska läge, men nog blir man betänksam inför den kommersialisering av vår allemansrätt som sketl i och med att inom lämpade områden kanotuthyrningsstationer vuxit upp som svampar ur jorden. Borta är friden för fiskgjuseparen, den lilla holmen i sjön har blivit full av ölburkar, elden har totalförstört andra idyller, dit kanoterna kommer kan ingen brandkår nå, osv. Till delta kommer den risk för spridning av kräflpesien lill ännu friska vatten som man inte kan utesluta som följd av kanoisportens explosionsartade tillväxt.

Vad jag här sagt är ingen svartmålning - tyvärr. Och det kan hända att utvecklingen blir sådan, atl ingrepp i allemansrätten måste ske. En natur-värdsinlendenl i västra Sverige har t. o. m. frågat, om vi har råd all ha kvar den oinskränkt. Våra efterkommande kommer inte att tacka oss för att vi inte i lid stoppat en exploatering som gjort allemansrätten i det närmaste värdelös för dem. Utskottet har uttalat sig för en förbättrad information, men som en liten varning till allemansrättens missbrukare bör också ses utskottets ord att särskilda åtgärder från riksdagens sida f n. -jag upprepar: f. n. - inte synes nödvändiga.

Vi får aldrig glömma bort att när allemansrätten började utkristalliseras hade vårt land lät oss säga 800 000 invånare. I dag har vi en bra bit över 8 miljoner. Dessutom har dessa semester och annan frilid plus diverse bekväma fortskaffningsmedel för alt ta sig ut till naturen på ett sätt som medeltidens svenskar aldrig kunde drömma om. Sådant kan bli katastrofall för naturen, men vi kan bevara den klenod som allemansrätten innerst inne är, om man hos dem det vederbör följer upp utskollets förslag. I förhoppning om alt så sker yrkar jag än en gång bifall till det förslaget.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Allemansrätten

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Luftvård

§ 17 Luftvård

Föredrogs Jordbruksutskottets betänkande 1979/80:8 med anledning av motioner om luftvård.

1 detta betänkande behandlades motionerna

1978/79:231 av Rune Torwald (c) och Erik Johansson i Hällsta (c),

1978/79:1436 av Margareta Andrén (fp),

1978/79:1966 av Märta Fredrikson (c), vari föreslagits att riksdagen hemställde atl regeringen än starkare, på internationellt plan, verkade för au minska försurningen,

1978/79:1967 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), vari såvitt nu var i fräga (yrkandena 1 och 3) hemställts att riksdagen skulle

1. hos regeringen anhålla atl regeringen energiskt verkade för internationella överenskommelser om begränsning av luftföroreningar,

3. fatta principbeslut om all effektiv rökgasrening skulle genomföras och uppdra åt regeringen alt framlägga en plan för beslutets genomförande, omfatlande bl. a. utvecklingen av tekniken pä området, och

1978/79:1990 av Olof Palme m. fl. (s), vari såvitt nu var i fråga (yrkandet 6) hemställts atl riksdagen beslutade att hos regeringen begära en kartläggning av de utsläpp som kunde påverka ozonskiktet och klimatet samt anhålla all regeringen aktivt verkade för att få till stånd en internationell konvention till skydd för ozonskiktet.

Utskottet hemställde

1. beträffande luftföroreningar från biltrafik och flygtrafik m. m. au riksdagen lämnade motionerna 1978/79:231 och 1978/79:1436 ulan vidare åtgärd,

2. beträffande åtgärder mot svavelutsläpp m. m. alt riksdagen ansåg motionen 1978/79:1966 och motionen 1978/79:1967 yrkandena 1 och 3 besvarade med vad utskottet anfört,

3. belräffande skyddet av ozonskiktet all riksdagen lämnade motionen 1978/79:1990 yrkandei 6 utan vidare åtgärd.

Reservation hade avgivits beträffande skyddet av ozonskiktet av Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Sven Lindberg, Gunnar Olsson, Håkan Strömberg, Martin Segerstedi och Maja Ohlin (samtliga s) som ansett au utskottet under 3 bort hemställa

att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört med anledning av motionen 1978/79:1990 yrkandet 6.

Förra året behandlade vi i riksdagen frågan om freongasernas inverkan på ozonskiktet. Då tog de borgerliga ledamöterna själva ett initiativ och drev igenom en lösning. Jag vill gärna säga att jag tyckte det var myckel bra, men freongaserna är ändå ett mikroskopiskt problem i förhållande lill de problem som hör samman med alla de kemiska medel som vi använder och de förbränningsgaser som skapas. Många av dessa medel och gaser innehåller ju giftiga stoffet som kan förstöra ozonskiktet. Pä delta område har det alltså inte tagits liknande initiativ på borgeriigt håll.

Utskottet skriver om den socialdemokratiska motionen att det avvaktar fortsatt forskning. Litet tidigare i utskottsbetänkandet skriver man att Sverige inte kan delta i internationellt forskningssamarbete, eftersom ozonforskningen i Sverige är av liten omfattning. Då kan man fråga sig om riksdagen, som vi har krävt i vår moiion, inte bör begära en utredning som klariägger problemen i samband med alla dessa medel som kan förstöra ozonskiktet.

Utskottets majoritet skriver atl denna fräga bör lösas inlernalionellt. Men det inlernalionella arbetet går ju långsamt, eftersom många nationers intressen skall tas till vara. Det finns också slora kapitalinlressen i konstgödsel, olja och kemikalier som arbetar emot. Jag har helt nyligen sell hur små, små steg man på det internationella planet lar mol en bällre miljö. Bl. a. kan man, enligt en rapport i år, försl 1983 förvänta sig verkligt aktiva åtgärder mot de luftburna föroreningarna. Det finns många stenar på vägen när det gäller det internationella samarbetet. Därför kan man fråga sig om vi verkligen kan dröja myckel längre med att ta initiativ, så all något sker på del internalionella planet.

Även centerpartiet har i en motion, innan partiet kom i regeringsställning, ivrat för ett skydd för ozonskiktet. Då borde det inte oroa den borgeriiga regeringen sä mycket, om även riksdagen klart sade ifrån att den på detta område vill ha bestämda och snara ålgärder.

Vid övergång i många u-länder till en ny teknik inom jordbruk och varuproduktion bör man från början la hänsyn lill miljöaspekterna, varvid man väl främst bör ta upp frågan om ozonskiktet. Man kan egentligen säga att klockan globalt sett är fem minuter i tolv i fräga om skyddet av ozonskiktet. Om några år är klockan kanske en minut i tolv när det gäller att rädda mänskligt liv på jorden.

Vi bör alltså inte slå oss till ro med dagens långsamma takt. Sverige har tidigare visat sig kunna ta internalionella initiativ, och enligt socialdemokraternas uppfattning bör Sverige också aktivt och snabbt verka för vår uppfattning att åtgärder snarast bör sältas in på forskning och utredning, både här i Sverige och utomlands, för att skapa en konvention pä detta område, sä att vi snart kan bygga upp ett bra skydd för ozonskiktet.

Detta, fru talman, är syftet med vår reservation, som jag härmed yrkar bifall till.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Luftvård

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Luftvård

som faktiskt hela mänskligheten och allt liv på jorden är beroende av att vi löser, nämligen atl inte våra ozonlager skadas och förstörs ännu mer. Där finns ingen oenighet.

Vi är också eniga, Grethe Lundblad och jag-och, hoppasjag, även övriga här-om hur viktigt det äratt regeringen driver på och försöker ta initiativ på det internationella området, försöker skynda på det hela. Det ärju precis som Grethe Lundblad sade. Del går trögt. Del tar lång tid. Det är besvärligt. Man har kanske inte på alla håll riktigt gjort klart för sig hur allvariigt det här är. Då har vi förhoppningsvis begripit det litet grand bättre i Sverige. Vi bör försöka trycka på och göra vad vi kan för att skynda på det hela, för att försöka få andra regeringar och parlament alt förstå hur väsentligt del är atl man gör något åt den här frågan.

Pä den punkten finns ingen oenighet även om man skulle kunna tro det när man läser reservationen. Men ulskotlsmajoriteten påpekar just hur viktigt det är alt regeringen i internationella sammanhang fortsätter atl verka för begränsning av användning av sådana ämnen som kan tänkas skada ozonlagren. Men vi i majoriteten tror inte atl del för saken elt enda dugg framåt atl vi försöker vifta med pekpinnar framför den svenska regeringen. Det är inte den som är det stora hindret i det här fallet. Hade det varit det hade problemet nog varit en aning enklare att lösa.

Regeringen driver faktiskt på en del. Grethe Lundblad talar här om transport av långväga luftföroreningar, och vi har just i dagarna fltt en konvention mot sådana undertecknad. Jag beklagar ochjag håller med om att det tar lilet lid innan något blir gjort, men det är ändå inte från svensk sida som man har bromsat. Tvärtom har vi från svensk sida försökt pressa fram det hela för atl få både en hårdare konvention och ett snabbare ikraftträdande. Del är andra länder, som haft en uppfattning helt motsatt Sveriges, som under tryck har tvingats gä med på konventionen. Del betyder inte att vi från svensk sida är eller får vara nöjda med resultatet. Vi måste fortsätta vårt arbete, men vi har ändå kommit en bil pä väg. Detsamma gäller frågan om ozonlagren.

Det enda konkreta kravet i reservationen är ett krav på utredning. Det låter ju bra, framåt och aktivt - men ett av problemen när det gäller ozon är att det är mycket svårt atl finna ett par vetenskapsmän som har enstämmig uppfattning avseende vad som skadar och hur det påverkar ozonlagren. Den punkt där man har en någorlunda samstämmighet är frågan om freoner, något som regeringen i december 1977 förbjöd - alltså en aning tidigare än Grethe Lundblad nämnde. Det är riktigt att förbudet inte trädde i kraft på allvar förrän vid halvårsskiftet i år, men beslutet har trots allt funnits ett tag.

Men uppriktigt sagt, fru talman, den absolut lämpligaste åtgärd man kan tänka sig är väl ändå inte att tillsätta en statlig utredning, som skall sitta och titta på utsläpp som skadar ozonlagren - när man inte ens riktigt vet vad som skadar dem. Jag är mer inne på att forskningen bör förstärkas och uppmuntras. Där ligger vi kanske för dåligt till i Sverige.

Vidare måste vi fortsätta med ett intensivt internationellt samarbete för att

kunna få ordning pä de här problemen. De är verkligen livsavgörande och livshotande, och vi måste lösa dem.

GRETHE LUNDBLAD (s) replik:

Fru talman! Det är ändå rätt märkligt att Torkel Lindahl här pä punkt efter punkt håller med om mitt resonemang och därmed också i och för sig håller med om kraven i vår pariimotion, där vi hemställer atl riksdagen hos regeringen skall begära en kartläggning av de utsläpp som kan påverka ozonskiktet och anhåller au regeringen aktivt skall verka föratt fä till stånd en iniernationell konvention till skydd för ozonskiktet. Både i utskottsbetänkandet och i del som Torkel Lindahl nu anför håller man i och för sig med oss - men man kan inte rösta för all det som slår i molionen skall ges regeringen lill känna. Jag kan inte se annal än alt det egentligen här bara är fråga om prestige. Det skulle vara en kraftfull insats om en enig riksdag krävde all nu skall vi sätta i gång och göra något pä allvar åt detta problem, så att det inte lill slut blir en katastrofsituation. Del är konstigt atl när det gäller kärnkraft och liknande, dä kan man vidta kraftfulla åtgärder när det finns kataslrofrisker. Men på det här området där det smygande kan komma att bli en ännu större katastrof för mänskligheten är man inte beredd att sälta lill de utredningsresurser som behövs och utföra det kraftfulla arbete på ett internationellt plan som måste till, utan här vill man lassa fram och bara använda försikliga medel.

Jag lycker alt ärendeis allvar kräver all en enig riksdag fattar beslul om alt säga ifrån att här måsle ske någol snabbi, ochjag måste fasthålla kravet på att reservationen skall bifallas.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Luftvård

TORKEL LINDAHL (fp) replik:

Fru talman! Om någon redan håller på och springer, så är det inte lönt att börja tjata och ge vederbörande order om atl sälla i gång alt springa. Det är ungefär det den här diskussionen rör sig om. Skillnaden är egentligen att vi är eniga om vad som behöver göras. Vi är kanske inte fullt så eniga om atl det redan håller på all ske. Socialdemokraterna vill tydligen markera att de är aktiva och framål och att här skall del vidtas kraftåtgärder. Jag anser faktiskt alt man redan håller på att jobba med atl vidta kraftåtgärder så gott man kan. Slag i luften från riksdagens sida, även om det rör sig om luftvård, tror jag inte vi har någon större glädje av.

Fru lalman! Jag glömde i milt förra anförande att yrka bifall till utskottets hemställan. Jag gör det nu.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Luftvård

Enligt berälningarsom gjorts kommer fiygutsläppen av t. ex. benspyren, som ärett starkt cancerframkallande ämne, av kväveoxider och av aldehyder, som är starkt luktande, all öka kraftigt.

Man beräknar bl. a. atl emissionerna av kväveoxider kommer att öka åttafaldigt när det gäller Bromma och att utsläppen av aldehyder och stoft kommer atl sexfaldigas resp. nästan fördubblas fram lill 1985 jämfört med 1973.

Genom den slora ökning som har skett på senaste året av jetlrafiken på Bromma har också föroreningarna och inte minst den fotogenliknande lukten ökat kraftigt. Det är därför inte att undra på att människorna som bor runt Bromma flygplats är oroade. De frågar sig hur skadliga luftföroreningarna egentligen är, och de oroar sig för all framför allt barnen skall ta skada. Själva oron i sig innebär ju en psykisk påfrestning i avvaktan pä resultat och ytteriigare kunskap.

Jelavgasforskningen bör därför uppmärksammas och las med i de nuvarande och framlida medicinska forskningsprogram som bedrivs av samhället. Del gäller dels forskning som initierats av arbetarskyddsfonden och som då närmast berör alla dem som arbetar pä olika flygplatser i Sverige, dels sådan forskning som initieras av naturvårdsverket.

Nya internationella rön och även den forskning som bedrivs i Sverige beträffande andra luftföroreningar än från flygel kan ocksä komma att bidra lill ökal kunnande om jelavgaser och alla de ämnen som förekommer i dessa gaser.

Den mätning av flygavgaserna vid Bromma flygplats som påbörjats nu i november av miljö- och hälsovårdsnämnden i Stockholms kommun är värdefull, eftersom de mätningar som gjorts vid Arianda och Landvetter och som omnämns i utskottsbetänkandet knappast kan vara jämförbara.

Situationen är mer komplicerad vid Bromma på grund av närheten lill bostadsbebyggelsen m. m. Inte heller mätavstånden lär vara jämförbara. Halten av benspyren, som alltså är ett starkt cancerframkallande ämne, lär inte ha mätts i Arlanda- och Landveiterundersökningarna.

När det gäller Bromma är det först efter det alt flygplanstypen F 28 logs i drift som klagomål uppstått belräffande luftföroreningar. Tidigare gällde klagomålen endasi bullerproblem. 1 koncessionsnämndens beslul kan man också lägga märke till att större vikt nu läggs vid luftföroreningarna.

Utskoltet tycks däremot inte ta sä allvarligt på de här frågorna utan nöjer sig med alt hänvisa till flera år gamla ulredningar trots atl flygtrafiken under senare är har ökat kraftigt. Man borde därför nu i värt land liksom i USA införa gränsvärden för flygavgaser.

Fru talman! Miljö- och hälsovårdsnämnden i Stockholms kommun har alltså i samarbete med naturvårdsverket denna månad startat en stor och omfattande undersökning av luftföroreningarna vid Bromma flygplats. Även om mätningar aren sak och forskningen annan harjag, trots min motion, för dagen i avvaktan på resultatet av denna undersökning och i avvaktan också på det slutgiltiga ställningstagandet lill jetlrafiken på Bromma nu efter koncessionsnämndens beslut inget annat yrkande än utskottets.

TORKEL LINDAHL (fp):

Fru talman! Vad gäller normer om föroreningar från jetflygplan ärdet så alt vi i Sverige inte tillverkar några civila fiygplan. 1 den internalionella lufttrafiken är Sverige egentligen elt ganska lilet land, som kan delta, och också deltar, i det internationella arbetet på området. Vi följer mycket noga bestämmelserna och arbetet i USA - det är faktiskt så att del som görs i USA kommer hit. På många håll i USA finns städer som har fiygplatser långt inne i stadskärnorna. Problemen där är uppriktigt sagt betydligt värre än vad de är på Bromma, och man arbetar intensivt för att försöka få lösningar på de här problemen. Eftersom USA är störst av de ytterst få länder i världen där man tillverkar trafikflygplan, kommer erfarenheterna från och bestämmelserna i USA till Sverige ganska snabbt.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Luftvård

MARGARETA ANDRÉN (fp):

Fru talman! Det är väl bra och riktigt att följa forskningen i USA. Jag menar också att del är synnerligen viktigt atl vi är vaksamma i vårl eget land. Ibland hör man invändningen atl föroreningarna från flygtrafiken skulle vara nästan marginella Jämfört med föroreningarna från bilavgaserna. Jag vågar dock inte nonchalera föroreningarna från flygtrafiken. Jag anser det vikligt att vi får både tillförlitliga mätningar och adekvata forskningsinsatser på del här området. Atl föroreningar frän biltrafiken och frän industriutsläppen kan vara både större och allvarligare innebär ju inte att vi för den skull inte skulle behöva angripa också flygavgasulsläppen och skadeverkningarna därav. Inte minst den ökning av flygtrafiken som nu sker talar för motsatsen.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. I och 2

Kammaren biföll vad utskoltet i dessa moment hemställt.

Mom. 3

Propositioner gavs pä bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen av Svante Lundkvist m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan Grethe Lundblad begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i

betänkande 8 mom. 3 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av Svante Lundkvist

m.fl.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Bättre utnyttjande av bär och svamp

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då Grethe Lundblad begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 168 Nej - 166

§ 18 Föredrogs

Jordbruksutskottets betänkande

1979/80:10 med anledning av molioner om bevarande av levande kulturminnen

ROLF DAHLBERG (m):

Fru talman! Får jag först säga att jag inte har något annal yrkande än jordbruksutskottets i del här ärendet.

I den moiion som behandlas i Jordbruksutskottets betänkande nr 11 harjag och mina medmotionärer tagit upp frågan hur man på olika sätt kan försöka att bällre utnyttja de naturtillgångar i form av bär och svamp som vi har i våra skogar. Dessa tillgångar utnyttjas i dag till mycket ringa grad. Det är i stort husbehovsplockning som förekommer, och en mycket liten del är upplagd på mera kommersiell basis. Det är beklagligt, eftersom det är verkliga och slora värden som vi låter gå lill spillo genom atl de får ruttna bort i våra skogar.

När det först gäller svampen är det uppenbart att det krävs mera av information och upplysning till allmänheten för att människor skall lära sig att känna igen de olika svampsorterna och våga plocka dem. Jordbruksutskottet har i fjol med anledning av motioner uttalat all del finns anledning att på olika sätt öka informationen till allmänheten. Jag lycker att det är angeläget alt man utnyttjar alla de kanaler i det moderna samhället genom vilka man kan hjälpa människoratt ta till vara olika svampsorter. Man borde i det arbetet kunna använda olika massmedia. Framför allt TV är ett utmärkt medium just i detta sammanhang, eftersom man där för människor kan visa upp snariika svampar, av vilka en del är giftiga, andra inte. Man borde ocksä i undervisningen i våra skolor göra betydligt mera än i dag för att upplysa eleverna om vilka svampar som går att använda. F. n. vågar de flesta människor kanske bara plocka kantareller men går förbi en mängd utsökta svampar. Man är helt enkelt osäker om huruvida man vågar plocka dem, lägga dem i kastrullen och äta dem.

Vår motion i år är någol längre syftande än de två motioner som behandlades vid förra riksmötet. Vi har i den noterat att det finns en stor marknad i utlandet förde aktuella produkterna. Det råder stor efterfrågan på både bär och svamp, och vi har därför uttalat att samhället borde kunna hjälpa till för atl få i gång en verksamhet på detta område.

I vårl grannland Finland finns en organisation uppbyggd för della ändamål. Man har lyckats förmedla goda kunskaper lill jordbrukare och andra som bor i områden med riklig tillgång på bär och svamp. Man har ocksä byggt upp en transportapparat för att ta emol produkterna och forsla dem vidare.

Del var delvis sådana frågor som vi log upp i vår motion. Vi tycker kanske att jordbruksutskottet borde ha skrivit någol mera ulföriigt och inte enbart skulle ha hänvisat lill det betänkande som behandlades vid förra riksmötet. Om man kunde utvidga plockandet och skapa en förädlingsindustri, skulle det föra med sig ökade arbetstillfällen i glesbygden. En sådan industri skulle kunna utgöras av små enheter förlagda inom olika glesbygdsområden. Från den synpunkten vore det också angeläget att man gjorde ordentliga undersökningar av vad man kan göra för atl fä i gång och för alt underlätta sådan verksamhei. Vi har i molionen pekat på detta, och utskottet har också skrivit en hel del positivt om det hela. Det är vår förhoppning att det kommer fram förslag som ger möjligheter lill ett bättre utnyttjande av dessa naturtillgångar, som finns i våra skogar.

Med del anförda, fru talman, ber jag atl få yrka bifall lill utskottets hemställan.

Nr 39

Onsdagen den 28 november 1979

Bättre utnyttjande av bär och svamp

Överiäggningen var härmed avslutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 20 Föredrogs

Näringsutskoilets betänkanden

1979/80:6 med anledning av propositionen 1979/80:13 om lån lill Volvo Flygmotor AB

1979/80:7 med anledning av propositionen 1979/80:18 om medelslillskoU till Sludsvik Energiteknik AB, m. m.

1979/80:9 med anledning av motionen 1978/79:384 om en lag om låsinstallation m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa beiänkanden hemställt.

Anmälan av interpellation

den 28 november

1979/80:86 av Hans Petersson i Röslånga (fp) lill industriministern om Öresundsvarveis framlid:

Numera lycks smällarna för Landskrona kommun komma i en aldrig sinande slröm. Efter åtskilliga nedläggningar av gamla och väletablerade industrier, efter lidigare varvskriser osv. kom beskedel om att färjelinjen lill Danmark troligtvis skall läggas ned och att flera hundra personer riskerar atl bli friställda. Några dagar därefter var det så dags forell nyll nedläggningshot för Öresundsvarvet - del tredje hotel för varvet inom loppet av fyra år.

Öresundstrafiken skall omorganiseras efter sommaren 1980. Det innebär alt färjetrafiken Landskrona-Tuborg läggs ned. Frän kommunens sida reagerar man kraftigt mol de berörda bolagens agerande, särskilt som man i samråd med rederiet gjort stora investeringar för all läcka färjeledens behov.

Öresundsvarvet föreslås-enligt en konsultuiredningsom gjorts av Boston Consulting Group - läggas ned inom loppet av några år. Vis av erfarenheter frän tidigare utredningar kan man äter konstatera att neddragning av varvskapaciteten alltid riktar sig mol Öresundsvarvei och dess anslällda. Ell nedläggande innebär att nära 3 000 människor mister sina anställningar. Del är lätt att konstatera alt kommunen och regionen inte inom överskådlig lid har möjlighet att tillskapa arbetsplatser av en sådan omfallning.

Konsultutredningen skall givetvis tagas för vad den är - en rapport bland fiera, som alla skall tjäna som underlag för planeringen av framlidens varvsstruktur. Men för Landskrona och omgivande region är hotbilderna nu så många att situationen snart känns absurd. 1 synnerhet när man vet alt varvet medvetet satsar pä produkter som kräver en allt högre teknologi, vilket ju helt ligger i linje med direktiv från riksdagen.

Det skulle kännas befriande om industriminisiern redan nu kunde kommentera situationen för Landskrona, och dä i synnerhet den del som berör Öresundsvarvei och dess framtid. Många tusen människors arbeten stär pä spel. Det gäller all stilla en kanske onödig oro, och det gäller inte minsl att skapa framtidstro för Landskrona kommun och den omgivande regionen.

Med hänvisning till det anförda vill jag till statsrådet och chefen för industridepartementet framställa följande frågor:

Kan det vara rimligt att nu äter aktualisera en nedläggning av Öresundsvarvet?

Bör inte varvet fä möjligheter att få visa alt den pågående satsningen pä högteknologiska produkter är företagsekonomiskt riktig?

1979/80:167 av Carl Lidbom (s) lill socialministern om passkontrollen vid inomnordiska resor:

Har statsrådet för avsikt atl ta initiativ till ändring av del med rätta hårt kritiserade beslulet om slickprovsvis genomförd passkontroll vid inomnordiska resor?

1979/80:168 av tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp) till kommunikationsministern om tågresorna under jul- och nyårshelgerna:

SJ.s lågprissatsning har fått till följd en mycket kraftig ökning av antalet lågresenärer. Delta är givetvis mycket tillfredsställande.

Inför den kommande julhelgen har man dock från SJ:s sida uttalat oro för hur man skall klara den slora ökningen av antalet resande. "Jullågen är redan fullbokade", säger dagens tidningsartiklar. Inte minst med hänsyn till osäkert väglag, ur irafiksäkerhetssynpunkt och ur energibesparingssynpunkl är det värdefullt atl så många resenärer som möjligt beredes möjlighet att åka tåg på julresan.

Med hänvisning lill det anförda vill jag fråga kommunikationsministern:

Vilka åtgärder har vidtagits för att bereda alla dem som önskar använda tåg i anslutning lill jul- och nyårshelgerna tillfälle att också få möjlighet till detta?

§ 23 Kammaren åtskildes kl. 14.47.

In fidem

BERTIL BJÖRNSSON

/Solveig Gemen