Regeringens proposition 1979/80:78

med förslag till lag om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader, m.m.;

beslutad den lOjanuari 1980.

Regeringen föreslår riksdagen att anla de förslag som har tagils upp i bifogade uldrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås en ny lag om skyldighet för utländska kärande att slälla säkerhet för svarandens rättegångskostnader. Lagen är avsedd att ersätta den nuvarande lagen från år 1886 i samma ämne. 1 sak föreslås bl.a. att en utländsk medborgare som är bosatl i Sverige i fortsättningen skall slippa att ställa säkerhet. Den nya lagen föreslås träda i kraft den I juli 1980.

1 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 78

Prop. 1979/80: 78

Prop. 1979/80: 78 2

1 Försiag till

Lag om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Om en ulländsk medborgare som inte är bosatl här i landel eller en
utländsk juridisk person vill väcka talan vid svensk domstol mot en svensk
medborgare eller en svensk juridisk person, skall på svarandens yrkande
käranden ställa säkerhet för de rättegångskostnader som han genom laga
kraftägande avgörande i målet kan bli skyldig att betala.

Vad som i denna lag sägs om mål gäller även ärenden. Med kärande jämställs en målsägande som för talan i brottmål och den som är sökande i ett ärende. Med svarande jämslälls den som är tilltalad i brottmål och den som är sökandens motpart i ett ärende.

Den som är statslös eller politisk flykting skall i fråga om skyldigheten att ställa säkerhet enligt denna lag vara likställd med en medborgare i den stat där han ur bosatl.

2 S Säkerhet behöver inte ställas i

1. mål som handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,

2. mål vid fastighetsdomstol som inte avser en arrende-, hyres- eller bostadsrältstvist,

3. ansökningsmål enligl 11 kap. 17 § vattenlagen (1918:523),

4. växelmål och checkmål,

5. käromål som grundas på genstämning,

6. mål som har tagits upp efler offenllig stämning, och

7. mål vid förvaltningsdomstol eller marknadsdomstolen.

3 § Säkerheten skall beslå av pant eller borgen. Borgen skall ställas
såsom för egen skuld av minst två personer och vara solidarisk. Är säker
heten inle godkänd av svaranden, skall den prövas av domslolen. Med
svarandens medgivande kan även annan säkerhet ställas.

Säkerheten skall tas i förvar av domstolen eller av den som domstolen utser.

4 § Yrkandet om säkerhet skall framställas senast när svaranden första
gången skall föra talan i målet. Var svaranden på grund av laga förfall
hindrad atl framställa yrkandet då, skall han framställa det så snart det kan
ske sedan förfallet upphörde.

När yrkandet om säkerhet har framställts, skall domstolen förelägga käranden att inom en viss tid ställa säkerhel. Ställs inte säkerhet som godkänns av svaranden eller av domstolen, skall talan avvisas.

5 § I den mån det har avtalats i internationella överenskommelser, som
är bindande för Sverige, är ulländska medborgare och utländska juridiska
personer befriade från skyldighelen att ställa säkerhet och har samma
befogenhet att kräva säkerhet som svenska medborgare och svenska
juridiska personer.

Denna lag träder i kraft den I juli 1980.

Prop. 1979/80:78 3

Genom lagen upphävs lagen (1886:84 s. 14) angående skyldighet för ulländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada. Den gamla lagen gäller dock i fråga om säkerhet som har ställts före ikraftträdandet.

Om det i en lag eller en annan författning förekommer en hänvisning till den gamla lagen, skall hänvisningen i stället avse den nya lagen.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förskrivs att 28 S lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Utan hinder av nya rättegångsbalken eller vad i denna lag förordnats skall lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad lid alltjämt anses som gällande.

28 §
Utan hinder av nya

rättegångsbalken eller vad i denna lag förordnats skola alltjämt anses som gällande

lagen den 19 november 1886 angående skyldighet för utländsk man atl i rättegång vid svensk domsiol mol inländsk man ställa borgen för kostnad och skada, med iakttagande av all svaranden har att framställa yrkande, varom i I § nämnda lag sägs, inom lid, som i 34 kap. 2 § nya rättegångsholken stadgas; samt

lagen den 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid.

Denna lag träder i kraft den I juli 1980.

' Senaste lydelse 1974: 575.

Prop. 1979/80:78

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1979-11-15

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Mundebo, Wikström. Friggebo, Mogård, Åsling, Söder, Krönmark, Burenslam Linder. Wirtén, Holm, Andersson, Boo. Winberg, Adelsohn. Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss med förslag till lag om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet Tör rättegångskostnader, m.m.

1 Inledning

En utländsk medborgare eller en ulländsk juridisk person som väcker talan mot en svensk medborgare eller en svensk juridisk person vid domstol här i landet är i princip skyldig att ställa säkerhet for de rättegångskostnader som han kan bli ålagd att betala. Bestämmelser härom finns i lagen (1886:84 s. 14) angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada. En utländsk medborgare är skyldig att ställa säkerhet enligt 1886 års lag oavsett om han är bosatt här i landet eller inte. Skyldigheten att ställa säkerhet kan emellertid upphävas genom överenskommelser med främmande stater. Sådana överenskommelser har också träffats i betydande utsträckning.

1 mars 1979 lade den dåvarande regeringen fram en proposition (1978/79:186) med förslag till ändring i 1886 års lag. Förslaget innebar att en utländsk medborgare inte längre skulle vara skyldig att ställa säkerhet för svarandens rättegångskostnader, om han var bosatt i Sverige. Någon ändring i övrigt av lagens bestämmelser föreslogs inte.

I sitt betänkande med anledning av propositionen (JuU 1978/79:37) biträdde justitieutskottet i sak den föreslagna ändringen. Med anledning av ett motionsyrkande tog utskottet upp frågan om lagens språkliga utformning i stort. Utskottet framhöll alt lagtexten, som endast obetydligt ändrats sedan tillkomsten år 1886, var ålderdomlig och svårläst. Enligt utskottet var den för många människor ålminstone delvis obegriplig. 1 samband med

Prop. 1979/80: 78 5

den akluella ändringen borde lagen därför ses över och moderniseras så att den tlck en språklig utformning som svarade mot dagens krav. Översynen borde ankomma på regeringens kansli och en proposition föreläggas riksdagen snarast möjligt.

1 enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen att avslå propositionen och ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört om framläggande av ett nytt lagförslag (rskr 1978/79:323).

2 Gällande rätt

Skyldigheten för en utländsk kärande atl ställa säkerhet för rättegångskostnader skall ses mot bakgrund av att svenska domar och beslut i princip inte är verkställbara utomlands. Även om svaranden vinner målet kan han därför gå miste om ersättning för sina rättegångskostnader, om käranden saknar tillgångar i Sverige. De flesta länder ställer i sin interna lagstiftning liknande krav på utländska kärande som vill väcka talan mot det egna landets medborgare.

Skyldigheten att ställa säkerhet enligl 1886 års lag förutsätter att svaranden framställer ett yrkande härom. Ett sådant yrkande skall framställas senast när svaranden första gången skall föra talan i målet. Säkerheten skall beslå antingen av borgen av två personer med svenskt medborgarskap och hemvist i Sverige eller av en annan säkerhel som svaranden godkänner eller domstolen bestämmer. Begär svaranden att säkerhel skall ställas, skall rätten förelägga käranden att inom viss tid fullgöra sin skyldighet. Ställs inte säkerhet inom förelagd tid. skall målet avskrivas. 1 fråga om vissa lyper av mål kan säkerhet inte krävas, nämligen om kärandens talan innefattar enbart genstämning, om den grundas på växel eller om den äger rum till följd av offentlig stämning. 1 praxis har lagen ansetts tillämplig även i brottmål (NJA 1900 s. 341).

Regeringen kan, efter avtal med främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet, befria medborgare i den främmande staten eller juridiska personer, bildade i den staten enligt dess lag, från skyldigheten att ställa säkerhet. Under samma förutsätlningar kan regeringen också tillerkänna utländska medborgare eller juridiska personer samma befogenhet atl kräva säkerhet som tillkommer svenska medborgare.

Som tidigare har nämnts har Sverige i betydande utsträckning slutit avtal som medför att utländska medborgare eller utländska juridiska personer är befriade från skyldigheten att ställa säkerhet. Bestämmelser härom finns bl.a. i kungörelsen (1961:120) angående säkerhet för kostnad och skada i rättegång, i vilken talan föres av utländsk part. Befriade är, förutom medborgare i en del särskilt uppräknade stater med vilka Sverige har slutit bilaterala avtal, medborgare i stater som är anslutna lill någon av Haagkonventionerna 1905 och 1954 angående vissa till civilprocessen

ti RiLsdaticn 1979180. I .saml. Nr 78

Prop. 1979/80: 78 6

hörande ämnen, under förutsättning atl medborgaren också har hemvist i en konventionsstat. Även juridiska personer som dels är hemmahörande i en stat som tillträtt någon av nämnda Haagkonveniioner, dels har bildals enligt den statens lag. är befriade från nämnda skyldighel. Vidare är medborgare i stater som är anslutna till den europeiska bosätlningskonven-tionen 1955 generellt befriade trän skyldigheten att ställa säkerhel. En part som är medborgare i en siat i förhållande lill vilken 1930 års civilprocess-konvention mellan Sverige samt Storbritannien och Nordirland är tillämplig åtnjuter samma befrielse, om han har sitt hemvist här i landet. Sistnämnda konvention är även lillämplig i förhållande lill ett antal stater som ingår i det brittiska samväldet (t.ex. Australien och Canada).

1 mål eller ärenden angående underhållsbidrag, som har anhängiggjorts enligt 1956 års konvention om indrivning av underhållsbidrag i utlandet, är enligt 1961 års kungörelse medborgare i till konventionen anslutna stater befriade från skyldigheten att slälla säkerhet. Detsamma gäller enligt en särskild förordning (1977:130) en medborgare eller en juridisk person i främmande stat i rättegång som avser tillämpning av lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn eller tillämpning av lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet. Nämnda båda lagar bygger på Haagkonventioner från 1958 och 1973.

Uppgift om vilka främmande stater som är anslutna till de nu nämnda konventionerna finns i kungörelsen (1971:4) om främmande staters anslutning lill vissa av Sverige biträdda konventioner angående inbördes rättshjälp m.m.. kungörelsen (1966:406) angående tillämpning av lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till bam samt förordningen (1977:743) om tillämpning av lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet.

Enligl kungörelsen (1969:92) om befrielse från skyldighet att ställa säkerhet för kostnad och skada i rättegång angående internationell godsbefordran på väg är en medborgare eller en juridisk person i en stat, ansluten till 1956 års Genévekonvention om fraktavtalet "id internationell godsbefordran på väg, inte skyldig att ställa säkerhet i rättegång med anledning av godsbefordran som avses i konventionen, om parten har sitt hemvist eller idkar rörelse med fast driftsställe i en konvenlionsstat. Motsvarande gäller enligt en kungörelse (1974:745) när fråga är om rättegång med anledning av befordringsavtal som avses i fördraget om godsbefordran med järnväg (CIM) eller fördraget om befordran med järnväg av resande och resgods (CIV) eller lilläggskonventionen 1966 till sistnämnda tordrag.

Med stöd av lagen (1969:644) om vissa rättigheter för slatslösa personer och politiska flyktingar har regeringen meddelat bestämmelser om

Prop. 1979/80: 78 7

befrielse för sådana personer alt ställa säkerhel i rättegång. Enligl en till lagen anslutande kungörelse (1969:645) är den som är statslös eller politisk flykting befriad från skyldigheten att ställa säkerhet, om han stadigvarande vistas här i landet. 1 annat fall likställs han med medborgare i den stat där han vistas stadigvarande.

Främmande stater, vars medborgare är befriade från skyldighelen att slälla säkerhet i rättegång, har som regel åtagit sig att verkställa dom eller beslut angående rättegångskostnad som har meddelats här i landet. Motsvarande utfästelse har gjorts från svensk sida, se lagen (1899:12 s. 9) om verkställighet i visst fall av utländsk domstols beslut och lill lagen anslutande kungörelse (1935:134).

3 Frågans tidigare behandling

1 skrivelse till juslitiedepartementet den 4 januari 1977 begärde statens invandrarverk att 1886 års lag skulle ses över. Enligt verket var lagen diskriminerande för de utlänningar som kommer från länder vars medborgare inte har undantagits från tillämpningen av lagen. Verkel ifrågasatte om lagens effekter överensstämde med det synsätt rörande utlänningars likställdhet med svenska medborgare som kommit tiii uttryck i 2 kap. regeringsformen. Verkel föreslog att lagen ändrades så atl alla ulländska medborgare med hemvist i Sverige befriades från skyldighel att ställa säkerhel i rättegång.

Med anledning av invandrarverkels skrivelse upprättades i justitiedepartementet en promemoria i ämnet, daterad 1979-01-17. 1 promemorian föreslogs att 1886 års lag upphävdes i sin helhet. Promemorian remissbehandlades. Samtliga remissinstanser godtog atl kravet på säkerhet slopades beträffande utländska medborgare, bosata i Sverige. Meningarna var däremot delade i frågan huruvida lagen borde upphävas i dess helhet. En sammanfattning av remissyttrandena finns i prop. 1978/79:186 s. 7-8.

1 prop. 1978/79:186 framhölls att del i Sverige fanns ett myckel stort antal invandrare och andra fast bosatta personer med utländskt medborgarskap. I fråga om möjlighetema att verkställa en blivande dom förelåg beträffande dessa personer inte någon skillnad i förhållande lill svenska medborgare som var bosatta här. Lagen kunde emellertid, utan att något rättsskyddsintresse förelåg, användas föratt hindra eller försvåra för en utländsk medborgare att få sin rält vid en svensk domstol. Detta förhållande var inte godtagbart. Det föreslogs därför att utländska medborgare, som var bosatta i Sverige, befriades från skyldigheten att ställa säkerhet enligt 1886 års lag.

Enligl vad som vidare anfördes i propositionen kunde det ifrågasättas om man inte borde gå längre och. såsom föreslogs i promemorian, upphäva

Prop. 1979/80: 78 8

lagen i dess helhet. Även om lagen numera tillämpades endast i få fall, kunde det emellertid inte uteslutas att den hade en preventiv effekt när det gällde att avhålla rättssubjekt i utlandet från en obefogad talan vid svenska domstolar. Det var angeläget atl denna effekt bestod. I likhet med vad som förordats av majoriteten av remissinstanserna föreslogs alt lagen inte skulle upphävas utan alltjämt gälla beträffande utländska medborgare, som inte var bosatta i Sverige, och utländska juridiska personer.

4 Föredragandens överväganden

Det förslag som lades fram i prop. 1978/79:186 har inte i sak mött någon erinran under riksdagsbehandlingen. Jag ansluter mig till förslaget att befria utländska medborgare som är bosatta här i landet från skyldighet atl ställa säkerhet för rättegångskostnader.

Som justitieutskottet har framhållit är 1886 års lag ålderdomlig och svårläst. För många människor är den säkerligen åtminstone delvis obegriplig. Jag delar således uppfattningen att lagen bör i sin helhet ses över och moderniseras.

Den översyn av lagen som riksdagen har uttalat sig för kan knappast åstadkommas genom enbart en språklig omarbetning av den nuvarande lagtexten. Enligt min mening är del lämpligast att 1886 års lag ersätts av en hell ny lag i ämnet. 1 samband därmed bör, utöver vad som föreslogs i prop. 1978/79:186, en del sakliga ändringar göras. Bl.a. har begreppet "domstol" numera en delvis annan innebördan vid lagens tillkomst, vilket kräver nya överväganden angående tillämpningsområdet. Även reglema om säkerhetens beskaffenhet och omhändertagande av säkerheten bör ses över. Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

5 Upprättade lagförslag

1 enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader,

2. lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken.

Förslagen bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga.

Prop. 1979/80: 78 9

6 Specialmotivering

6.1 Förslaget till lag om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader

1 § Om en utländsk medborgare som inte är bosatt här i landet eller en utländsk juridisk person vill väcka talan vid svensk domstol mot en svensk medborgare eller en svensk juridisk person, skall på svarandens yrkande käranden ställa säkerhet for de rättegångskostnader som han genom lagakraftägande avgörande i målet kan bli skyldig att betala.

Vad som i denna lag sägs om mål gäller även ärenden. Med kärande jämställs en målsägande som för talan i brottmål och den som är sökande i ett ärende. Med svarande jämställs den som är tilltalad i brottmål och den som är sökandens motpart i ett ärende.

Paragrafen motsvarar tillsammans med 2 och 3 §§ samt 4 § första stycket 1 § i 1886 års lag.

\ första stycket anges vem som är skyldig att ställa säkerhet och vad säkerheten skall täcka. Till skillnad mot vad som gäller enligt 1886 års lag är en utländsk medborgare inte skyldig att ställa säkerhet om han är bosatt här i landet. Frågan humvida någon skall anses bosatt här eller inte får avgöras efter de gmnder som gäller vid tillämpningen av 10 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken (RB). Mantalsskrivning saknar i och för sig betydelse för frågan huruvida någon skall anses bosatt i Sverige eller inte (jfr 10 kap. 1 § andra stycket RB). Den omständigheten att en utländsk medborgare efter flyttning frän Sverige fortfarande är mantalsskriven här medför inte att han fortfarande också skall anses bosatt här (jfr NJA 1965 s. 172). Är utlänningen bosatt både i Sverige och utomlands skall han inte vara skyldig att ställa säkerhet.

I mbriken lill 1886 års lag och i 1 § i den lagen talas endasi om "utländsk" resp. "inländsk man". Som framgår av 3 § i lagen anses den emellertid tillämplig även på juridiska personer. Den nya lagen är uttryckligen tillämplig när talan förs av eller mot en juridisk person.

Avgörande för frågan humvida en juridisk person skall anses som svensk eller utländsk är om den juridiska personen har bildats enligt svensk eller utländsk lag (jfr 3 § 1886 års lag och 1 § tredje stycket lagen 1968:555 om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket).

Främmande stater är, liksom svenska staten, i detta sammanhang att betrakta som juridiska personer. Detsamma gäller kommuner och andra offentligrättsliga sammanslutningar samt intemationella organ.

Med uttrycket "väcka talan" avses det förfarande varigenom ett mål anhängiggörs. vare sig det sker genom ansökan om stämning eller i annan ordning, t.ex. genom ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande.

Uttrycket "svensk domstol" i 1886 års lag torde urspmngligen ha syftat på de allmänna domstolama, dvs. vad som nu motsvarar tingsrätt, hovrätt

Prop. 1979/80: 78 10

och högsta domstolen. Begreppet "domstol" har emellertid efter hand kommit atl utvidgas. Till domstol räknas numera, förutom de allmänna domstolarna, de särskilda domslolarna (t.ex. arbetsdomstolen), de allmänna förvaltningsdomstolarna (t.ex. länsrätterna) och de särskilda förvaltningsdomstolarna (t.ex. försäkringsrätterna). Det är oklart i vad mån 1886 års lag skall anses lillämplig i mål vid andra domslolar än de allmänna domstolarna. Del kan lilläggas att begreppet "allmän domstol" inte heller iir entydigt. Fastighetsdomstol, dvs. tingsrätt i särskild sammansättning, har sålunda vid tillämpningen av bl.a. 10 kap. 17 § RB ansetts utgöra en särskild domstol.

Enligt min mening bör i den nya lagen användas samma domstolsbegrepp som i lagstiftningen i övrigt. Den bör alltså i princip vara tillämplig i mål vid alla de rättskipande organ som numera räknas till domstol. Några domstolar kommer ändå att falla utanför tillämpningsområdet därtbr att domstolen enbart utgör en besvärsinstans, t.ex. bostadsdomstolen. Därutöver finns del en del lyper av mål som bör undantas från tillämpningsområdet. Bestämmelser härom har tagits upp i 2 §.

Liksom enligt 1886 års lag behöver säkerhel ställas endast om svaranden yrkar det. 1 4 § försia slycket anges när ett sådant yrkande senast skall framställas. Säkerheten skall täcka de rättegångskostnader som käranden genom ett lagakraftägande avgörande i målet kan bli skyldig att betala. Vid uppskattningen av rättegångskostnadernas storlek skall alltså hänsyn tas till alt rättegången kan komma att föras i flera instanser.

Om käranden förlorar målet, skall betalningsskyldigheten för rättegångskostnaderna som regel fullgöras till svaranden. Har svaranden allmän rättshjälp, gäller enligl 31 § rättshjälpslagen (1972:429) att käranden skall åläggas alt utge ersättningen eller viss del därav till statsverket. Frågan humvida ersättningen skall utges till svaranden eller till statsverket saknar betydelse för skyldigheten att slälla säkerhet.

Det är något tveksamt om 1886 ärs lag enligt sin ordalydelse kan anses lillämplig i ärenden vid domstol. Den till lagen anslutande kungörelsen (1961:120) utgår emellertid från att lagen gälleräven i fråga om ärenden (se 1 § andra och tredje styckena). Det kan inte heller vara en lämplig ordning att skyldigheten att ställa säkerhet blir beroende av om saken handläggs som ett mål eller som ett ärende. Jag förordar därför att den nya lagen uttryckligen görs tillämplig i fråga om ärenden. Det bör då också anges att med kärande jämställs den som är sökande i ett ärende och med svarande den som är sökandens motpart i ärendet. Den nya lagen bör vidare, i likhet med vad som nu gäller, tillämpas i fråga om en målsägande som för talan i brottmål (NJA 1900 s. 341). Även detta bör komma till direkt uttryck i lagtexlen.

1 enlighet härmed anges i andra styckel av paragrafen att vad som sägs i denna lag om mål även gäller ärenden. Vidare anges atl med kärande jämslälls en målsägande som för talan i brottmål och den som är sökande i

Prop. 1979/80: 78 11

elt ärende samt all med svarande jämslälls den som är tilltalad i brottmäl och den som är sökandens motpart i ett ärende.

Det kan tilläggas att ersättning för rättegångskostnader i ärenden som handläggs enligt lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden torde utgå endast i fall då det rått en verklig intressemotsättning mellan partema eller det följer av särskilda bestämmelser (jfr 11 och 12 §§ i lagen samt NJA 1979 s. 164).

2 § Säkerhet behöver inte ställas i

1. mål som handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,

2. mål vid fastighetsdomstol som inle avser en arrende-, hyres- eller bostadsrältstvist.

3. ansökningsmål enligt 11 kap. 17 § vattenlagen (1918:523),

4. växelmål,

5. käromål som grundas på genstämning,

6. mål som har tagits upp efter offentlig stämning, och

7. mål vid förvaltningsdomstol eller marknadsdomstolen.

I paragrafen anges undantagen från kravet på säkerhel.

Enligt punkt 1 behöver säkerhet inte slällas i mål som handläggs enligl lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Enligt min mening talar övervägande skäl för att prövningen av en arbetstvist inte skall kunna hindras eller försvåras genom ett krav på säkerhel. Vidare är det inte ovanligt att rätten i dessa mål med stöd av 5 kap. 2 § nämnda lag förordnar att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. Elt krav på säkerhet får därför mindre betydelse i arbetstvister än i en vanlig rättegång. Undantaget enligt denna punkt gäller oavsett om målet anhängiggörs i tingsrätt eller i arbetsdomstolen.

Punkt 2 avser mål vid fastighetsdomstol. Bestämmelser om atl en tvist eller en viss fräga skall prövas av fastighetsdomstol finns i ett ston antal lagar. Fastighetsmålen är av flera olika slag. En grupp utgörs av besvär över beslut av t.ex. fastighetsbildningsmyndighet eller arrendenämnd eller klander av beslut som fattats av en samfällighet. En annan grupp utgörs av mål om rätt eller skyldighet att inlösa fast egendom, lösensummans storlek, skadestånd och andra ersättningsfrågor. Exempel på bestämmelser som hör till den sistnämnda gmppen finns i bl.a. bostadsförvaltningslagen (1977:792), jordförvärvslagen (1979:230), lagen (1942:350) om fornminnen, byggnadslagen (1947:385), miljöskyddslagen (1969:387) och expropriationslagen (1972:719). Andra frågor som enligt särskilda föreskrifter skall prövas av fastighetsdomstol kan gälla utseende av god man eller förordnande av någon alt hålla sammanträde, se t.ex. 7 och 20 §§ lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

Besvärsmålen faller uianför tillämpningsområdet redan på den grunden att talan inte väcks vid fastighetsdomstolen. Övriga fastighelsmål av del

Prop. 1979/80: 78 12

slag som nyss har nämnts är ofla av sådan art att skyldigheten atl ställa säkerhel mera sällan aktualiseras. Bl.a. gäller i en del fall att sökanden i princip skall stå för samtliga kostnader och kan förpliktas atl lämna förskott på dessa. Dessutom kan framhållas att partema i fall som nu avses ofta är inblandade i etl förtärande inför en förvaltningsmyndighet och atl fastighetsdomstolens prövning endast avser särskilda tvistefrågor som uppkommer under del förfarandet. Mot bakgrund av det anförda förordar jag atl fastighetsmål av de slag som hittills har nämnts undantas från den nya lagens tillämpningsområde.

En särskild gmpp av fastighetsmål utgörs av arrende-, hyres- och bostadsrättstvister. En del sådana tvister skall prövas av arrendenämnd resp. hyresnämnd. 1 den mån prövningen inte ankommer på arrendenämnd eller hyresnämnd skall tvisten prövas av fastighetsdomstol, se 8 kap. 32 § och 12 kap. 71 § jordabalken, 77 § bostadsrättslagen (1971:479) och 17 § lagen (1957:390) om fiskeartenden. Mål som enligt det anförda skall prövas av fastighetsdomstol avser t.ex. utfående av arrende eller hyra som inte har betalats eller förverkande av nyttjanderätten. I dessa liksom i övriga fall när en arrende-, hyres- eller bostadsrättstvist skall prövas av fastighetsdomstol saknas anledning att föreskriva undantag från kravet på säkerhet.

1 punkt 2 sägs därför att säkerhet inte behöver ställas i mål vid fastighetsdomstol som inte avser en arrende-, hyres- eller bostadsrättstvist.

Punkl 3 innehåller undantag från kravet på säkerhet beträffande ansökningsmål enligt 11 kap. 17 § vattenlagen (1918:523). I II kap. 65, 66 och 97 §§ nämnda lag finns särskilda bestämmelser om kostnader i ansökningsmål och om skyldighet för sökanden att betala förskott i vissa fall. Enligt min mening är det inte lämpligt att prövningen av ett ansökningsmål görs beroende av att sökanden dämtöver ställer säkerhet för rättegångskostnaderna.

Av de övriga typer av vattenmål som kan förekomma, nämligen stämningsmål, besvärsmål och underställningsmål, faller de båda sistnämnda utanför den nya lagens tillämpningsområde redan på grund av att talan inte väcks vid vattendomstolen. Stämningsmålen skiljer sig inte nämnvärt från vanliga tvistemål vid allmän domstol. Skyldigheten för en utländsk kärande att ställa säkerhet bör därför gälla i stämningsmål vid vattendomstol.

Punktema 4-6 motsvarar de undantag som redan nu gäller enligt 1 § andra meningen 1886 års lag.

I punkt 7 tas slutligen förvaltningsdomstolarna och marknadsdomstolen undan från tillämpningsområdet. Det får antas att 1886 års lag inte gäller i mål eller ärenden hos dessa domstolar. Det torde i sådana mål eller ärenden vara sällsynt att en part förphktas att utge ersättning för rättegångskostnader (jfr dock 21 kap. 11 § föräldrabalken och 18 § tjärde styckel lagen 1970:417 om marknadsdomstol m.m.). 1 fall då det kan ske

Prop. 1979/80: 78 13

synes det. med hänsyn till arten av de frågor som prövas, inte lämpligt att kräva säkerhet för kostnaderna.

Uppräkningen i paragrafen är uttömmande. Kravet atl en utländsk kärande i princip är skyldig atl ställa säkerhel gäller sålunda I.ex. i mål vid sjörättsdomstol eller vid Stockholms tingsrätt när den handlägger sådana patentmål som enligt 66 § patentlagen (1967:837) kräver särskild sammansättning.

3 § Säkerheien skall bestå av pant eller borgen. Borgen skall ställas såsom för egen skuld av minst två personer och vara solidarisk. Är säkerheten inte godkänd av svaranden, skall den prövas av domstolen. Med svarandens medgivande kan även annan säkerhet ställas.

Säkerheten skall tas i förvar av domstolen eller av den som domstolen utser.

Paragrafen innehåller bestämmelser om säkerhetens beskaffenhet och omhändertagande av säkerheten.

Enligt 1886 års lag skall säkerheten bestå av borgen, som ställs solidariskt såsom föregen skuld av två inom landet bosatta svenska medborgare. En borgen av del slaget skall alltid godtas, om borgensmännen kan anses vederhäftiga. Om käranden vill ställa säkerhet av annat slag skall den godkännas av svaranden eller av domstolen.

Enligt/c»5/a styckel i förevarande paragraf skall säkerheten bestå av pant eller borgen. Pant kan utgöras av t.ex. pantbrev i fastighet eller av aktier, obligationer eller andra fordringar eller av annan lös egendom. Borgen skall ställas såsom för egen skuld och vara solidarisk. Den kan ställas av såväl fysiska som juridiska personer. Nägot krav på att borgensmännen skall vara svenska medborgare och bosatta i Sverige eller vara svenska juridiska personer har inte uppställts. Del är emellertid tydligt att borgen som slälls av personer bosatta utomlands eller av utländska juridiska personer många gånger har ett begränsat värde. Blir det aktuellt att utkräva borgensansvaret och betalning inte sker frivilligt, måste svaranden i allmänhet vända sig till en domstol i borgensmännens hemland för att få en exekutionstitel som är verkställbar där. Detta kan vara förenat med stora svårigheter och kostnader.

Om säkerheten inte har godkänts av svaranden, skall den prövas av domstolen. Detta överensstämmer i sak med vad som gäller enligt 48 § utsökningslagen (1877:31 s. 1, UL) om säkerhet i utsökningsmål och vad som föreslås i 2 kap. 25 § i det till lagrådet remitterade förslaget till utsökningsbalk. 1 fråga om pant omfattar prövningen närmast alt värdet är tillräckligt för atl täcka rättegångskostnaderna enligt I §. När det gäller en pantsatt fordran eller borgen kan en solvensprövning vara nödvändig, om svaranden bestrider att gäldenären eller borgensmännen är solventa.

Domstolens beslut med anledning av prövning av säkerheten får överklagas av käranden endast i samband med talan mot dom eller slutligt

Prop. 1979/80:78 14

beslul i målel (jfr 49 kap. 8 § RB och NJA 1953 s. 179). Har domstolen godtagit en säkerhet som inie har godkänls av svaranden, får beslutet anses likställt med ett beslut, varigenom en invändning om rättegångs-hinder har ogillats. Enligt 49 kap. 3 § RB bestämmer rälien efter anmälan om missnöje om talan skall föras särskill eller inte.

Med svarandens medgivande får även annan säkerhet än pant eller borgen ställas. Vad som främst kan bli aktuellt är borgen som inte uppfyller de krav som har angetts i lagtexlen samt företagsinteckning. Eftersom det krävs medgivande av svaranden, behöver domstolen inle pröva säkerhetens beskaffenhel.

När borgen ställs enligt 1886 års lag skall borgensförbindelsen överlämnas till svaranden. Någon bestämmelse om vem som skall omhänderta annan säkerhel som ställs enligt den lagen finns inle. Enligt 15 kap. 5 § fjärde stycket RB gäller att säkerhet med anledning av ett yrkande om kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning skall ställas hos rälien. Del innebär att rätten skall omhänderta säkerheien när etl omhändertagande över huvud taget kan bli aktuellt. På motsvarande sätt skall säkerhet som ställs i utsökningsmål omhändertas av kronofogdemyndigheten eller överexekutor.

När en säkerhet som slälls enligt den nya lagen består av annal än borgen kan det ha sina risker att låta säkerheien omhändertas av svaranden. Om käranden vinner målel och säkerheten följaktligen skall återställas, kan svårigheter uppkomma om svaranden vägrar att göra detta eller om han har satt sig ur stånd lill det. Vägran att återställa en borgensförbindelse innebär inte i och för sig någon risk för skada, eftersom ett realiserande av borgensansvaret kräver alt lalan väcks mot borgensmännen. Dessa kan då göra invändning om att fömtsättningama för betalningsskyldighet inte föreligger. Alt en borgensförbindelse inte återställs kan emellertid tänkas medföra andra olägenheler.

Det sagda talar för att man belräffande alla former av säkerhet har den huvudregeln alt säkerheten skall tas i förvar av domstolen. Denna bör emellertid kunna utse någon annan att omhänderha säkerheten. Detta kan vara lämpligt t.ex. i fråga om en lösörepant. Med en sådan regel kan också bestämmas att pantsatt egendom som innehas av tredje man skall vara kvar i dennes besittning. Det föreligger inte något hinder för domstolen att utse svaranden att omhänderta säkerheten. Detla bör emellertid inte ske annat än om käranden samtycker.

I enlighet med det anförda sägs i andra stycket av förevarande paragraf alt säkerheten skall tas i förvar av domslolen eller av den som domstolen utser.

Frågan i vad mån käranden är skyldig alt ersätta motpartens rättegångskostnader avgörs genom lagakraftägande dom eller slutligt beslut i målet. Verkställighet är emellertid möjlig redan innan avgörandet har vunnit laga kraft. Bestämmelserna härom i 39 och 40 §§ UL innebär att svaranden kan

Prop. 1979/80: 78 15

söka utmätning i en pant som ställts för rättegångskostnaderna så snart en exekutionstitel har meddelats. Panten får emellertid som regel inte säljas förtän exekutionstiteln har vunnit laga krafl. Bestämmelser av samma innebörd har lagits upp i utsökningsbalken (3 kap. 5 § och 8 kap. 4 § i det till lagrådel remitterade förslaget). Eftersom svaranden ändå har sin förmånsrätt i panten finns del dock knappasi någon anledning för honom att begära förtida verkställighet.

Betalningsansvar på gmnd av borgen torde inte kunna utkrävas förrän avgörandet angående rättegångskostnaderna har vunnit laga kraft.

4 § Yrkandet om säkerhet skall framställas senast när svaranden första gången skall föra talan i målet. Var svaranden på grund av laga förfall hindrad att framställa yrkandet då, skall han framställa det så snart det kan ske sedan förfallet upphörde.

När yrkandet om säkerhel har framställts, skall domstolen förelägga käranden att inom en viss lid slälla säkerhel. Ställs inte säkerhel som godkänns av svaranden eller av domslolen, skall talan avvisas.

Paragrafen reglerar frågan om tid för framställande av yrkande om säkerhet och om påföljd för underlåtenhet atl ställa säkerhel.

Enligt första meningen i första styckel skall yrkandet om säkerhet framställas senast när svaranden första gången skall föra talan i målet. Detta överensstämmer med vad som nu gäller enligt 1 § 1886 års lag jämförd med 28 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken (Rp) och 34 kap. 2 § RB. Det innebär t.ex. för tvistemålens del att yrkandet skall framställas senast vid första sammanträde för förberedelse i målet eller i skriftligt svaromål.

Av 28 § Rp jämförd med 34 kap. 2 § RB följer att om svaranden har underiåtit att framställa yrkande om säkerhet i rätt lid men han hade laga förfall för sin underlåtenhet, yrkandet skall framställas så snart det kan ske sedan förfallet upphörde. I överensstämmelse härmed har i första styckel andra meningen av förevarande paragraf lagits upp en bestämmelse som nära ansluter till vad som gäller om laga förfall enligt 34 kap. 2 § RB. Någon uttrycklig föreskrift om att rätten att yrka säkerhet förfaller om yrkandet inle framställs i rätt tid har inte ansells behövlig. Som en följd av den nya regleringen bör 28 § Rp upphävas såvitt den rör tillämpningen av 1886 års lag.

Enligt andra stycket i paragrafen skall domstolen, när yrkandet om säkerhet har framställts, förelägga käranden att inom en viss lid ställa säkerhet. Ställs inte säkerhet som godkänns av svaranden eller av domslolen, skall kärandens lalan avvisas. 1 sak överensstämmer delta med vad som gäller enligt 2 § 1886 års lag. Det finns ingenting som hindrar alt domstolen, om säkerhet har ställts men inte godkänts inom förelagd lid, efter tidens utgång förelägger käranden att komplettera säkerheten.

Ell föreläggande att ställa säkerhet har ansetts inte kunna överklagas

Prop. 1979/80: 78 Ih

särskilt (NJA 1953 s. 179). Har ett yrkande om skyldighel atl slälla säkerhel inle bifallits, gäller delsamma som när en invändning om rättegångshinder har ogillats (NJA 1977 s. 349).

5 § 1 den mån det har avtalats i intemationella överenskommelser, som är bindande för Sverige, är utländska medborgare och utländska juridiska personer befriade från skyldighelen att ställa säkerhet och har samma befogenhet att kräva säkerhet som svenska medborgare och svenska juridiska personer.

I paragrafen har tagits upp en bestämmelse om alt utländska medborgare och utländska juridiska personer till följd av internationella överenskommelser dels kan vara befriade från skyldighelen atl ställa säkerhet, dels kan vara att jämställa med svenska medborgare och svenska juridiska personer i fråga om rätten att kräva säkerhet. Bestämmelsen motsvarar 3 § 1886 års lag. Till skillnad mot vad som nu gäller blir bestämmelsen tillämplig så snart överenskommelsen har trätt i kraft (jfr prop. 1978/79:72 s. 11). Del för ankomma på regeringen all på lämpligt sätt ge till känna när bestämmelsen blir lillämplig i förhållande till en viss stat och om det enligt överenskommelsen gäller särskilda villkor i fråga om t.ex. hemvist (jfr I § andra styckel och 2 § kungörelsen 1961:120).

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Genom lagen upphävs lagen (1886:84 s. 14) angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada. Den gamla lagen gäller dock i fråga om säkerhet som har ställts före ikraftträdandet.

Om del i en lag eller en annan författning förekommer en hänvisning lill den gamla lagen, skall hänvisningen i stället avse den nya lagen.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1980. Samtidigt upphävs 1886 års lag. Enligt denna är en utländsk medborgare skyldig att ställa säkerhet även om han är bosatt i Sverige. Har i det fallet säkerhet ställts före ikraftträdandet, bör säkerheten fortfarande bestå trots att den nya lagen inte kräver säkerhet av den som är bosatt här. Säkerhet som har ställts enligt den gamla lagen bör bestå även i andra fall då den nya lagen inte innebär krav på säkerhet. I enlighet härmed sägs att den gamla lagen gäller i fråga om säkerhel som har ställts före ikraftträdandet.

Som nämnts i avsnitt 2 innehåller åtskilliga kungörelser och förordningar en hänvisning till 1886 års lag. Dessa bör ändras lill att avse den nya lagen. Del kan emellertid inle uteslutas alt någon författning som innehåller en hänvisning förbises. För det fallel föreslås en bestämmelse om att hänvisningen skall avse den nya lagen.

Prop. 1979/80: 78 17

6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken

Förslaget innebär alt vad som sägs i 28 § Rp om skyldighel atl ställa säkerhet enligl 1886 års lag utgår. Den frågan har berörts i anslulning till 4 S förslagel tiil lag om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader.

7 HemstäUan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen lill

1. lag om skyldighet för utländska kärande att slälla säkerhel för rättegångskostnader.

2. lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken.

8 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1979/80: 78 18

Bilaga De remitterade förslagen

1 Förslag till

Lag om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Om en utländsk medborgare som inte är bosatt här i landet eller en
Ulländsk juridisk person vill väcka lalan vid svensk domstol mot en svensk
medborgare eller en svensk juridisk person, skall på svarandens yrkande
käranden ställa säkerhel för de rättegångskostnader som han genom laga
kraftägande avgörande i målet kan bli skyldig att betala.

Vad som i denna lag sägs om mål gäller även ärenden. Med kärande jämställs en målsägande som för talan i brottmål och den som är sökande i elt ärende. Med svarande jämslälls den som är tilltalad i brottmål och den som är sökandens motpart i ett ärende.

2 § Säkerhet behöver inte ställas i

1. mål som handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,

2. mål vid fastighetsdomstol som inte avser en arrende-, hyres- eller bostadsrättstvist,

3. ansökningsmål enligt 11 kap. 17 § vattenlagen (1918:523),

4. växelmål,

5. käromål som grundas på genstämning.

6. mål som har tagits upp efter offentlig stämning, och

7. mål vid förvaltningsdomstol eller marknadsdomstolen.

3 § Säkerheten skall bestå av pant eller borgen. Borgen skall slällas
såsom för egen skuld av minst två personer och vara solidarisk. Är säker
heten inte godkänd av svaranden, skall den prövas av domstolen. Med
svarandens medgivande kan även annan säkerhel slällas.

Säkerheten skall tas i förvar av domstolen eller av den som domstolen utser.

4 § Yrkandet om säkerhet skall framställas senast när svaranden första
gången skall föra talan i målet. Var svaranden på grund av laga förfall
hindrad att framställa yrkandet då, skall han framställa det så snart det kan
ske sedan förfallet upphörde.

När yrkandet om säkerhet har framställts, skall domstolen förelägga käranden att inom en viss tid ställa säkerhel. Slälls inte säkerhel som godkänns av svaranden eller av domstolen, skall lalan avvisas.

Prop. 1979/80: 78 19

5 § 1 den mån del har avtalats i internationella överenskommelser, som är bindande för Sverige, är ulländska medborgare och ulländska juridiska personer befriade från skyldighelen alt ställa säkerhet och har samma befogenhel att kräva säkerhel som svenska medborgare och svenska juridiska personer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Genom lagen upphävs lagen (1886:84 s. 14) angående skyldighel för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för koslnad och skada. Den gamla lagen gäller dock i fråga om säkerhet som har ställts före ikraftträdandet.

Om det i en lag eller en annan författning förekommer en hänvisning till den gamla lagen, skall hänvisningen i slällel avse den nya lagen.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förskrivs alt 28 § lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

28 §'

Utan hinder av nya rättegångs- Utan hinder av nya rältegångs-

balken eller vad i denna lag förord- balken eller vad i denna lag förord
nats skola alltjämt anses som gäl- näts skad lagen (1930:173) om be-
lande räkning av lagstadgad tid alltjämt

lagen den 19 november 1886 an- anses som gällande. gående skyldighet för utländsk rnan att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada, med iakttagande av att svaranden har att framställa yrkande, varom i I § nämnda lag sägs, inom tid, som i 34 kap, 2 § nya rättegångsbalken stadgas: samt

lagen den 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad tid.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1980.

' Senaste lydelse 1974:575.

Prop. 1979/80: 78 20

Uldrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1979-12-14

Närvarande: justitierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner, justitierådet Persson, justitierådet Vängby.

Enligt lagrådet den 13 december 1979 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15 november 1979 har regeringen på hemställan av statsrådet Winberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

lag om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader och

lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rättegånsbalken.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Peter Löfmarck.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om skyldighet for utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader

1 §

1 kungörelsen (1969: 645) om vissa rättigheter för slatslösa personer och politiska flyktingar föreskrivs i andra stycket första meningen att statslös person eller politisk flykting skall, om han stadigvarande vistas här i riket, vara befriad från skyldighet atl ställa säkerhet enligt 1886 ärs lag. Vistas han inle stadigvarande här i riket, skall han - enligl andra meningen i stycket - i fråga om befrielse från nämnda skyldighet vara likställd med medborgare i den stat där han stadigvarande vistas. Föreskriftema överensstämmer med Sveriges fördragsenliga skyldigheter enligt art. 16 i 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning resp. an. 16 i 1954 års konvention angående slatslösa personers rättsliga ställning.

Enligt det remitterade förslaget gäller skyldigheten att ställa säkerhet ej för utländsk medborgare som är bosatt i Sverige. Detsamma torde även utan uttrycklig bestämmelse gälla statslös. Bestämmelsen i andra stycket första meningen i 1969 års kungörelse behövs därför inte vidare. Vad som föreskrivs i andra stycket andra meningen i kungörelsen bor lämpligen las in i den föreslagna lagen. Samtidigt bör för tydlighets skull klargöras, att statslös person är skyldig att ställa säkerhet enligt den föreslagna lagen, om sådan skyldighet föreligger för medborgare i främmande stat till vilken han har sin närmaste anknytning. 1 överensstämmelse med vad som föreslås i 1 § första stycket kan bosättningen väljas som anknytningsmoment.

Prop. 1979/80: 78 21

På gmnd av det anförda förordas att i 1 § tas in etl iredje stycke vari föreskrivs, att den som är statslös eller politisk flykting skall i fråga om skyldigheten atl Slälla säkerhel enligl denna lag vara likställd med en medborgare i den stat där han är bosatt.

Beslämmelsen innebär bl. a. att, när medborgare i främmande stal enligt överenskommelse som avses i 5 § är befriad från skyldighet att slälla säkerhet, detsamma kommer att gälla för statslös person och politisk flykting som är bosatt i den främmande staten. Däremot får statslös person och politisk flykting inte rätt att ställa krav på säkerhel, om det inte direkt följer av överenskommelse som avses i 5 §.

Enligt punkt 4 i förslaget behöver säkerhet inte ställas i växelmål. Bestämmelsen motsvarar vad i nuvarande lag stadgas om att säkerhet ej må fordras när talan gmndas på växel.

Frågan om ställande av säkerhet i checkmål har inte särskilt berörts vid tillkomsten av checklagama 1898 och 1932. Det finns emellertid anledning antaga att det undantag för växelmål som nu gäller enligt 1886 års lag innefattar även checkmål. De skäl som kan åberopas för att undantaga växelmålen från lagens tillämpning synes kunna anföras även för checkmålens del. Utfärdas nu en ny lag i ämnet torde ett uttryckligt stadgande om undantag för checkmål böra upptagas i lagen. Det kan ske genom att i förevarande paragrafs fjärde punkt efter "växelmål" lillägges "och checkmål".

Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken

Förslaget föranleder ingen erinran.

Prop. 1979/80: 78

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-01-10

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman. Mundebo. Wikström. Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder. Krönmark, Burenstam Linder. Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn. Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Winberg

Proposition med förslag till lag om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader, m.m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rätte
gångskostnader,

2. lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångs
balken.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Som lagrådet har förordat bör i lagen om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader tas in en uttrycklig beslämmelse om vad som skall gälla i fråga om slatslösa personer och politiska flyktingar. Bestämmelsen bör lämpligen tas upp som ett nytt tredje stycke i I §. Jag godtar lagrådets förslag till lydelse av bestämmelsen. Till följd av det anförda bör andra stycket i kungörelsen (1969:645) om vissa rättigheter för slatslösa personer och politiska flyktingar upphävas. Jag ämnar senare anmäla den frägan för regeringen.

Lagrådet har vidare föreslagit att undantaget i 2 § fjärde punkten från kravet på säkerhet i växelmål utvidgas till att omfatta även checkmål. Oavsett vad 1886 års lag skall anses ha för innebörd i fråga om checkmålen finns det skäl som talar för att dessa mål behandlas på samma sätt som växelmål. Jag tänker bl.a. på önskvärdheten av att även checkmålen handläggs skyndsamt. Jag har därför inte någon invändning mot lagrådets förslag på denna punkt.

' Beslut om lagrädsremiss fattat vid regeringssammanträde den 15 november 1979.