Prop. 1979/80:6

Utdrag
SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-08-23

Närvarande: Statsråden Sven Romanus, ordförande, och Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirlén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, De Geer, Cars, Gabriel Romanus, Tham

Föredragande: statsrådet Gabriel Romanus

Proposition om socialstyrelsens uppgifter och organisalion, m. m.

1 Inledning

I beslut 1974-06-28 uppdrog Kungl. Maj;t åt socialstyrelsen att med utgångspunkt i riksrevisionsverkets rapport den 27 juni 1973 "Översiktlig förvaltningsrevisionen studie av socialstyrelsen" och socialstyrelsens skrivelse i ämnet den 11 mars 1974 göra en översyn av styrelsens arbetsuppgifter och organisation.

Enligt beslutet skulle socialstyrelsen mot bakgrund av dels en analys och precisering av de övergripande och långsikliga målen för verksamheten, dels utvecklingen inom styrelsens verksamhetsområde och samhället i övrigt pröva om styrelsens organisation och arbetsformer behövde ändras. Särskilda medel anslogs för översynsarbetet.

Arbetet i översynsutredningen (Översyn av socialstyrelsen, ÖSoS) påbörjades hösten 1974. Under arbetets gång överlämnades vissa delutredningar tkl socialstyrelsen eller regeringen. ÖSoS slutrapport Socialstyrelsens framtida organisation och arbetsfo]"mer överlämnades till regeringen i februari 1978. Slutrapporten bestod, av två delar, 1. Centrala verket och 2. Regional organisation. Huvuddelen av utredningsarbetet har genomförts i samarbete med statskontoret. Över slutrapporten har yttranden inhämtats från ett antal myndigheter och organisationer.

1 aprU 1978 utsåg dåvarande chefen för socialdepartementet en särskild beredningsgrupp med uppgift att utarbeta beslutsunderiag för regeringens ställningstagande tkl socialstyrelsens framtida uppgifter och organisation. I gruppen ingick representanter för social-, budget- och kommundepartementen samt för de dåvarande tre samordningskanslierna i regeringskansliet. Sedan hösten 1978 har de fyra stora partierna varit representerade i beredningsgruppen. Gruppens arbete har bedrivits som en beredning inom socialdepartementet. Gruppens stäUning har inte varit formellt reglerad.

Beredningsgruppen skulle bedöma socialstyrelsens framtida uppgifter

Prop. 1979/80:6 4

och ansvar bl. a. mot bakgrund av en planerad övergång lill ramlagstiftning under början av 80-talet för såväl social- som sjukvårdsområdena. Departementschefen pekade vidare på det pågående intensiva utredningsarbetet inom socialstyrelsens intresseområde. Beredningsgruppen borde ta del av detta och — i de fall utredningarna ej var klara - dra vissa preliminära slutsatser genom kontakter med utredningarna. Beredningsgruppen skulle ta ställning till de förslag som läkemedelskontrollutred-ningen beräknades lägga fram beträffande den organisatoriska ställningen för socialstyrelsens läkemedelsavdelning. Gruppen skulle också ta ställning tUl decentraliseringsutredningens delbetänkande om prioritering av bygginvesteringar inom hälso- och sjukvården och nämnden för sjukvårds-och socialvårdsbyggnader (NSB).

Beredningsgruppen' avlämnade i april 1979 rapporten Socialstyrelsen -roll, uppgifter, organisation. Rapporten har inte remissbehandlats. Gruppens förslag är av övergripande och principiell natur. Detaljutformningen av socialstyrelsens organisation föreslås bli anförtrodd åt en särskild organisationskommitté. En sammanfattning av beredningsgruppens rapport bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Som jag nämnt i det föregående har beredningsgruppen haft att i sitt arbete ta hänsyn till ett flertal utredningar som berör socialstyrelsen, bl. a. styrelsens egen översynsutredning ÖSoS. 1 de fall utredningarna inte avslutats — eller betänkande inte remissbehandlats — under den tid beredningsgruppen arbetat, har gruppen dragit preliminära slutsatser utifrån utredningarnas arbete och den politiska viljeinriktning som styrt arbetet. Gruppens förslag till bl. a. organisation och dimensionering av socialstyrelsen bygger sålunda till viss del på antaganden rörande utformningen av framtida politiska beslut. Jag vill här särskilt framhålla de pågående förhandlingarna beträffande överförandet av vissa av socialstyrelsens underförvaltningar till kommunala huvudmän. Ett genomförande av denna reform är en av förutsättningarna för den minskning av socialstyrelsens personal som beredningsgruppen föreslår.

Vidare vill jag framhålla betänkandet (SOU 1978:83) Sjukvärden i krig, som remissbehandlats under våren 1978. Utredningens förslag att den civila hälso- och sjukvårdens huvudmän ges ett ökat ansvar för sjukvärden i krig och förberedelser härför i fred har legat till grund för beredningsgruppens övervägande när det gäller beredskapsfrågorna. Slutligen vill jag särskilt nämna hälso- och sjukvårdsutredningens (S 1975:04) ännu inte avslutade arbete med en ramlagstiftning på hälsooch sjukvårdsområdet samt forskningssamverkanskommitténs delbetänkande (Ds U 1979:4) Ett institut för social- och arbetsmarknadspolitisk forskning, som f. n. remissbehandlas. Gruppen har också haft att ta hänsyn till visst pågående propositionsarbete, främst propositionen om

' Efter regeringsonibildningen hösten 1978 har beredningsgruppen haft följande sammansättning: verkställande direktören Gerhard Larsson (ordf.), kan.slirådel Willi Barenlhin, utredningssekreteraren Odd Eng.ström, landstingsrådet Nils Hallerby, riksdagsmannen Erik Larsson, informationschefen Göran Lennmarker och kanslichefen Gunnar Lundmark.

Prop. 1979/80:6 5

socialtjänsten, men även till t. ex. propositionen angående samhällets tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. m.

Då beredningsgruppen tillsattes var regeringen väl medveten om att det utrednings- och propositionsarbete som pågick jämsides med beredningsgruppens arbete komplicerade beredningsarbetet. Det ansågs emellertid angeläget att osäkerheten om socialstyrelsens framtida uppgifter och organisation undanröjdes. Detta borde ske genom att riksdagen förelades en proposition av övergripande och principieU natur. Detaljutformning och tidsplaner förutsattes bli behandlade av en särskild organisationskommitté. Jag ber att nu få ta upp dessa frågor. Jag kommer i det följande att förorda att regeringen förelägger riksdagen förslag om socialstyrelsens uppgifter och organisation. Beredningsgruppen har i sin rapport lagt fram underlag för regeringens ställningstagande. Enligt min mening bör regeringsförslaget uformas i huvudsaklig överensstämmelse med gruppens förslag.

Beredningsgruppen har i sitt arbete haft att ta ställning till ÖSoS slutrapport. Gruppen har vidare haft att behandla läkemedelskontrollut-redningens betänkande (Ds S 1978:12) Den statliga läkemedelskontroUen i den del som avser den framtida ställningen för socialstyrelsens läkemedelsavdelning. Slutligen har gruppen haft att ta ställning till decentraliseringsutredningens delbetänkande (Ds Kn 1977:6) Decentralisering av beslut om hälso- och sjukvårdens byggnadsinvesteringar.

Jag kommer att ta upp ÖSoS rapport och de angivna betänkandena i det följande. 1 bilaga 2 återges ÖSoS sammanfattning av slutrapporten. Det huvudsakliga innehållet i remissyttrandena över ÖSoS-rapporten redovisas i bilaga 3. Jag redovisar läkemedelskontrollutred-ningens förslag om läkemedelsavdelningens ställning i propositionstexten. Remissutfallet framgår av bilaga 4. Jag tar vidare upp decentraliseringsutredningens förslag beträffande byggprioriteringen i samband med mina överväganden i denna fråga. Remissinstansernas synpunkter framgår av bilaga 5.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att decentraliseringsutredningens

förslag om upphävande av den s. k. ritningsgranskningen och avskaffande

av nämnden för sjukvårds- och socialvårdsbyggnader (NSB) tagits upp i

en särskild proposition (prop. 1978/79:174) om avskaffande av NSB

m.m. Enligt riksdagens beslut (SoU 1978/79:39, rskr 1978/79:396)

upphörde nämnden den 30 juni 1979.

Slutligen vill jag framhålla att jag i mina överväganden om socialstyrel-

1 sens uppgifter inom den framtida socialtjänsten b>jgger på de förslag som

har lagts fram i propositionen (1979/80:1) om socialtjänsten.

Socialstyrelsen har ett mycket omfattande ansvar inom hälso- och sjukvårdsområdet. När jag i det följande tar upp frågor inom detta område sker det efter samråd med statsrådet Lindahl.

Jag övergår nu till att kortfattat beskriva den nuvarande socialstyrelsen, dess tillkomst samt vissa utvecklingslinjer inom styrelsens verksamhetsområde som bakgrund tiU mina överväganden och förslag rörande styrelsens roll, uppgifter och organisation.

Prop. 1979/80:6 6

2. Den nuvarande socialstyrelsen

Socialstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör socialvård, hälso- och sjukvård, läkemedelsförsörjning samt frågor om alkohol och andra missbruksmedel, i den mån det inte ankommer pä annan statlig myndighet att handlägga sådana ärenden.

Socialstyrelsen har enligt sin instruktion (1967:606, omtryckt 1977:988, ändrad senast 1979:208) särskUt att handlägga frågor om riksplanering av de under styrelsen lydande verksamhetsgrenarnas omfattning, inriktning och allmänna uppbyggnad samt följa och stödja den regionala och lokala planeringen. Socialstyrelsen skall ta erforderliga initiativ i olika fackfrågor samt bedriva upplysningsverksamhet inom sitt ämnesområde.

Socialstyrelsen har omfattande tillsynsuppgifter i syfte att bevaka kvaliteten i vårdinsatserna samt att den enskildes rätt tillgodoses inom socialvårdens och hälso- och sjukvårdens olika delar. Styrelsen har sålunda tillsyn över den allmänna hälsovården, bekämpandet av smittsamma sjukdomar, den sjukdomsförebyggande vården, den öppna och slutna sjukvården, tandvården, vården av psykiskt utvecklingsstörda samt sjuktransportväsendet. Styrelsen skall även bevaka efterlevnaden av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och av läkemedels-förordningen. Socialstyrelsen handlägger vidare ärenden om social omvårdnad, såsom vård av barn och ungdom, åldringar, handikappade, alkohol- och läkemedelsmissbrukare m, fl.

I fråga om krigsorganisationen för socialvården samt hälso- och sjukvården har socialstyrelsen särskilt att leda, övervaka och samordna den regionala och lokala planläggningen.

Socialstyrelsen leds av en styrelse och en generaldirektör som är styrelsens ordförande. 1 styrelsen ingår förutom generaldirektören nio av regeringen utsedda ledamöter. I styrelsen ingår även tre personalföreträdare. En överdirektör fungerar som generaldirektörens ställföreträdare.

Inom socialstyrelsen finns sex avdelningar, varav en för tandvård, social barna- och ungdomsvård m. m., en för hälsovård, akutsjukvård, nykterhetsvård m. m., en för långtidsvård, åldringsvård m. m., en läkemedelsavdelning, en planerings- och beredskapsavdelning samt en administrativ avdelning. Avdelningarna leds av avdelningschefer. Avdelningarna är uppdelade på totalt 22 byråer och ett läkemedelslaboralo-rium som är uppdelat på fyra laboratorieenheter. Byråerna leds av byråchefer som benämns medicinalråd i de fall de är legitimerad läkare, legitimerad tandläkare eller apotekare. Laboratorieenheterna förestås av professorer.

Som rådgivande organ har socialstyrelsen ett vetenskapligt råd och ett beredskapsråd. För handläggning av vissa ärenden finns ett rättsläkarråd, en nämnd för abort- och sterUiseringsärenden, medicinalväsendels ansvarsnämnd, en läkemedelsnämnd och en nämnd för alkoholfrågor. Därutöver finns nämnder med särskilda uppgifter enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Antalet anställda vid det centrala ämbetsverket är drygt 1 000, vilket

Prop. 1979/80:6 7

motsvarar ca 925 heltidstjänster. Verksamheten finansieras över ett särskilt myndighetsanslag som för budgetåret 1978/79 uppgick till ca 95 milj. kr. samt över ett antal sakanslag inom socialdepartementets verksamhetsområde. Därtill kommer vissa medel som socialstyrelsen disponerar för olika planerings-, försöks- och utvecklingsverksamheter inom den samlade social-, hälso- och sjukvårdssektorn. De totala lönekostnaderna för socialstyrelsens personal vid det centrala verket uppgår till ca 103,5 milj. kr. Till detta kommer omkostnader m. m. på drygt 40 milj. kr., dvs. totalt ca 145 milj. kr.

Den del av kostnaderna som faller på läkemedelsavdelningen, ca 26 mäj. kr., förutsätts i sin helhet finansierad genom registrerings- och årsavgifter från läkemedelsindustrin.

Socialstyrelsen har ett direkt ledningsansvar för tillsammans ca 115 statliga organ och institutioner, såsom statens rättskemiska laboratorium, statens rättsläkarstationer, statens rättspsykiatriska kliniker och stationer, länsläkarväsendei, ungdomsvårdsskolorna, vårdanstalter för alkoholmissbrukare, länsnykterhetsnämnderna, statens socialvårdskonsulenter samt den forskning och utbildning i öppen hälso- och sjukvård som bedrivs vid läkarstationen! Dalby. Antalet fast anställda vid socialstyrelsens underförvaltningar kan beräknas lill omkring 2 000.

Totalt ansvarar socialstyrelsen för ett 50-tal statsanslag på sammanlagt ca 6,75 miljarder kr. 1 detta belopp inryms ett flertal betydande statsbidrag till kommuner och landsting, t. ex. för barnomsorg, social hemhjälp och färdtjänst, nykterhets- och narkomanvård samt psykiatrisk sjukvård.

3. Socialstyrelsens tillkomst

Den nuvarande socialstyrelsens tillkomst föregicks av ett utredningsarbete inom två utredningar som tillkallats år 1962 rörande dels dåvarande socialstyrelsens organisation (socialstyrelseutredningen), dels organisation och arbetsuppgifter för dåvarande medicinalstyrelsen och till styrelsen knutna organ (MCA-utredningen). Ar 1964 erhöU de båda utredningarna tilläggsdirektiv att i samråd utreda och framlägga förslag om en gemensam central administration för socialvården och hälso- och sjukvården. Utredningarna avlämnade år 1965 ett betänkande "Hälso- och socialvårdens centrala administration" (SOU 1965:49). Betänkandet omfattade bl. a. utredningarnas gemensamma förslag till ett för socialvården och hälso- och sjukvården gemensamt verk.

Regeringens proposition (1967:68) till riksdagen angående central administration för hälso- och sjukvården samt socialvården m. m. var kortfattad. I propositionen föreslogs att en ny central förvaltningsmyndighet skulle inrättas 1968-01-01 som i huvudsak skulle överta de arbetsuppgifter som dittills ankommit på dåvarande socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd. Riksdagen beslöt i enlighet med regeringens förslag med den ändringen

Prop. 1979/80:6 8

att den nya myndighetens namn skulle vara socialstyrelsen i stället för medicinalstyrelsen, som föreslagits i propositionen.

Den allmänna målsättningen var att skapa en myndighet som inom hela verksamhetsområdet stod i nära kontakt med utvecklingen och hade tillräckliga resurser och auktoritet för att utöva en allmän ledning och ta erforderliga initiativ i olika fackfrågor. De medicinska och sociala funktionerna inom verket skulle integreras. Som ett ytterligare led i den allmänna målsättningen ingick att säkerställa nära kontakt och förtroendefullt samarbete mellan den nya myndigheten och de kommunala huvudmännen.

Mer specifikt skedde sammanläggningen av de två ämbetsverkenpå det sociala resp. medicinska området mot bakgrund av att socialvårdens och hälso- och sjukvårdens beröringspunkter på olika områden blivit alltmer framträdande. Utvecklingen mot en allt närmare samverkan pä fältet hade ökat behovet av samordning och samplanering på det centrala planet. Det slogs fast att det är ett både humanitärt och samhällsekonomiskt intresse att största möjliga samverkan mellan medicinsk och social omvårdnad kommer till stånd. En huvuduppgift för den nya socialstyrelsen skulle bli att på myndighetsplanet nå fram till en för hälso- och sjukvärden och socialvården gemensam integrerad och konstruktiv policy.

Vid sidan av integrationssträvandena var planeringsfrågorna grundläggande för omorganisationen. Socialstyrelse- och MCA-utredningarna hade särskilt understrukit planeringsfrågornas betydelse och ansett en kraftig ökning av såväl statens som huvudmannasidans planeringsresurser som nödvändig. Utredningarna förordade särskild personal för planeringsfrågorna inom socialstyrelsen.

I propositionen angavs att riksplaneringen i fråga om såväl hälso- och sjukvården som socialvården ytterst innebär en avvägning av resurserna mellan dessa vårdområden och övriga samhällssektorer. Det var därmed klart att riksplaneringen måste vara en statlig uppgift. Riksplaneringen skulle under socialdepartementet omhänderhas av socialdepartementets sjukvårdsdelegation (vars uppgifter ansågs böra utvidgas till att omfatta även socialvården) samt av socialstyrelsen på verksplanet. På socialstyrelsen skulle ankomma att handlägga frågor rörande riksplanering av verksamhetsgrenarnas omfattning, inriktning och allmänna uppbyggnad med beaktande särskilt av såväl de enskildas behov av vård som behovet av samordning av landets vårdresurser och tillgången på utbildad arbetskraft samt att följa och stödja den regionala och lokala planeringen. Som ett led i riksplaneringen skulle socialstyrelsen insamla, sammanställa och analysera av huvudmännen fastställda planer samt redovisa verkets uppfattning om såväl den totalbild som analysen lett fram till som de enskilda planerna.

När det gäller socialstyrelsens organisation angavs endast huvuddragen. Verkets ledning skulle ha fria händer att i detalj utforma verkets inre organisation. Huvuddragen bestod 1 inrättande av en lekmannastyrelse med representanter för bl, a. de kommunala huvudmännen, indelning av verksamheten i avdelningar med integrerade medicinska och sociala

Prop. 1979/80:6 9

funktioner, förstärkningar på chefsplanet samt en allmänt ökad kapacitet såväl för fackfrågor som för planering, utredningar och ad.rjinisirativa uppgifter. Utbygganden på chefsplanet — särskilt genom tillkomsten av fem avdelningschefstjänster - avsågs medföra en förstärkning av kapaciteten i fråga om verkels planeringsuppgifter samt skapa förutsättningar för delegering av beslutsfunktioner i betydligt större omfattning än som varit möjligt i de förutvarande verken. Detta skulle motverka faran för byråkratisering och tungroddhet i det nya, större verket. Den ökade tillgången på administrativ arbetskraft ansågs likaså medföra en effektivitetsökning i förhållande till tidigare genom att fackbyråerna konsekvent befriades från uppgifter som kunde handläggas på den administrativa avdelningen,

I samband med att apoteksväsendet förstatligades år 1971 sammanfördes ett antal enheter inom läkemedelskontrollen, bl, a. statens farma-cevtiska laboratorium, till en särskild läkemedelsavdelning inom socialstyrelsen.

4. Socialvården samt hälso- och sjukvården efter år 1968

Såväl socialvården som hälso- och sjukvården har under den dryga 10-årsperiod som gått sedan socialstyrelsen tillkom präglats av en stark utbyggnad. Bakom denna utveckling har legat en bred enighet i uppfattningen att socialvård och hälso-och sjukvård utgör cenlrala inslag i den samlade välfärdspolitiken. Det finns anledning att här peka på några av huvuddragen i denna utveckling.

För primärkommunernas del har socialvårdens utbyggnad inneburit att dessa fått växande uppgifter och ett ökat ansvar för befolkningens välfärd. Särskilt den sociala serviceverksamheten har byggts ut och framför allt inriktats pä de äldres, de handikappades och barnfamiljernas behov. Servicen för de äldre och de handikappade har till stor del avsett hemhjälp, färdtjänst och bostäder. Den sociala servicen för barnfamilijer har förbättrats genom utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen. Kommunerna har på detta område fått ansvaret inte bara för att tillgodose föräldrars behov av barntillsyn utan också för att främja barnens utveckling. Kommunerna har vidare ansvar för bostadsförsörjningen och för att bostadsområdena utformas till en god samhällsmiljö.

Vid sidan av en kontinuerlig utbyggnad av den sociala omsorgen har även socialvårdens organisation, arbetsformer och -metoder genomgått förändringar. Oe tidigare separata förvaltningarna för socialvårdens traditionella ansvarsområden enligt de tre vårdlagarna (barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen och socialhjälpslagen) har inom kommunerna i allmänhet slagits samman under en gemensam social centralnämnd. Vård-och behandlingsarbetet har fått en ökad inriktning på förebyggande och uppsökande ålgärder, öppnare vårdformer, större frivillighet och förläggning av vårdresurserna i närmiljön. Ansträngningar görs för att vidga det förebyggande arbetet till att också omfatta samhälls- och miljöpåverkan-

Prop. 1979/80:6 10

de insatser. Helhetssynen på individen och dennes miljö har varit den bärande principen bakom denna utveckling. En väsentligt utökad ocb förbättrad utbildning av personalen har varit en förutsättning för de förändringar som skett inom socialvården.

Under den gångna tioårsperioden har även utvecklingen inom hälsooch sjukvården varit snabb. Kännetecknande för utvecklingen har varit en kraftig ökning av landstingens (motsv.) personella och materiella resurser samt en målinriktad satsning från såväl statens som huvudmännens sida på att förändra vårdstrukturen från den nuvarande, relativt starkt sjukhusbaserade vården till mer decentraliserade och öppna vårdformer. Sjukvårdspolitiken har inriktats på en utbyggnad av den öppna vården vid vårdcentraler, långtidsvården vid lokala sjukhem och i hemmet samt av de psykiatriska vårdresurserna vid sjukhem och kliniker samordnade med kroppssjukvården. Återhållsamhet eller en minskning har förutsatts för den slutna somatiska akutsjukvården. I syfte att främja en sådan utveckling har olika reformer genomförts, bl. a. ändringar i sjukvårdslagstiftningen, ersättning från sjukförsäkringssystemet till sjukvårdshuvudmännen för bl. a. öppen värd (den s. k. sju-kronorsreformen) samt ett system för läkarutbildning med central fördelning av läkararbetskraften mellan sjukvårdshuvudmännen och mellan olika medicinska verksamhetsområden.

De sjukvårdsplaner som flertalet landsting utarbetat fram till i allmänhet år 1985 uppvisar god överensstämmelse med de angivna sjukvårdspolitiska målen. I förhållande till de rekommendationer som bl. a. socialstyrelsen presenterat kännetecknas dock sjukvårdsplanerna av en något lägre takt i utbyggnad och omstrukturering av vården. Den verkliga utbyggnaden av den öppna vården och långtidsvården samt den faktiska reduceringen av vårdplatser i den slutna korttidsvården uppvisar ytterligare efterslänning och går långsammare än vad huvudmännen själva avsett i sina sjukvårdsplaner. Det finns således en skillnad mellan såväl centrala rekommendationer och landstingens sjukvårdsplaner som mellan dessa planer och den faktiska utvecklingen.

Ambitionerna har också kännetecknats av en strävan att förebygga sjukdomar och ohälsa. Mödra- och barnhälsovården, distriktsvården samt hälsoupplysningen har sedan länge varit belydelsefulla områden inom den förebyggande vården. Under de senaste åren har i bl. a. sjukvårdshuvudmännens egna planer och utredningar en förskjutning skett mot att betona en mer offensiv hälsopolitisk roll för hälso- och sjukvården, med ett vidgat ansvar för befolkningens hälsa i syfte att söka förhindra uppkomsten av resurskrävande vårdbehov. Även på detta område avviker den faktiska utvecklingen från de angivna målen. Av hälsooch sjukvårdens totala insatser har hittills bara mindre delar inriktats på förebyggande och uppsökande verksamheter. Huvuddelen av insatserna har med utgångspunkt i individens rätt lill bästa möjliga vård gått till atl avhjälpa och lindra redan uppkomna vårdbehov.

Sociala ocb medicinska problem hänger ofta samman. Både i ett

Prop. 1979/80:6 11

långsiktigt förebyggande arbete och i det praktiska vård- och behandlingsarbetet finns behov av samverkan mellan socialvården och hälsooch sjukvärden. Under det senaste decenniet har insatser gjorts av både statliga och kommunala organ för att förbättra samordningen mellan de båda områdena och vidareutveckla de målsättningar som bl. a. kom till uttryck i samband med sammanslagningen av de medicinska och sociala ämbetsverken år 1968, Socialstyrelsen har sålunda i samarbete med berörda huvudmän bedrivit försöks- och utvecklingsverksamheter rörande samverkan mellan socialvård och hälso- och sjukvård (i Dalby, Tierp, Vilhelmina, i det s. k. SoSam-projektet i Linköping och Ljusdal etc). Är 1976 påböriade socialstyrelsen, kommunförbunden och Spri' ett stort gemensamt arbete (Primärvård - Aldreomsorg - Samverkan) för att utveckla en gemensam grundsyn i samverkansfrågorna. Erfarenheterna inom flera områden, inte minst när det gäller omsorgen om de äldre och vården av alkohol- och narkotikamissbrukare, har visat att här finns centrala problem som socialvården och hälso- och sjukvården gemensamt måste lösa.

Utvecklingen inom vårdsektorn har sammantaget inneburit att primärkommuner och landsting erhållit ett allt större ansvar för att tillgodose olika sociala och medicinska vård- och servicebehov. Det primär- och landstingskommunala ansvaret för socialvård resp. hälso- och sjukvård har lång tradition. Detta ansvar har successivt förstärkts och utvidgats genom olika reformer. Betydelsefull för utvecklingen av ett ökat kommunalt ansvar har varit den sammanslagning av primärkommuner som ägt rum och som medfört att antalet kommuner minskat från närmare 1 000 vid mitten av 60-talet till nuvarande 277. För landstingskommunerna grundlades redan på 60-talet ett vidgat och samordnat ansvar för hälso- och sjukvården genom övertagandet av provinsialläkarväsendet och mentalsjukvården från staten. Den kommunala förvalt-ningsorganistionen har byggts ut. Tillgången på kvalificerad sakkunskap för olika fackfrågor samt för planering och administration av verksamheten har ökat. Detta har successivt skapat förutsättningar för en minskad statlig detaljreglering av den sociala samt hälso- och sjukvårdande verksamheten och en decentralisering av beslut från centrala statliga organ till kommunala organ.

5. Socialstyrelsen efter år 1968

Förutsättningarna för socialstyrelsens verksamhet har på olika punkter förändrats sedan verket bildades för drygt tio år sedan. Inte minst de kommunala huvudmännens ökade ansvar och kompetens inom socialvård och hälso- och sjukvård har på ett framträdande sätt ändrat dessa förutsättningar. Detta har medfört olika problem för socialstyrelsen som dokumenterats av bl.a. riksrevisionsverket som under åren 1973-1974 granskade styrelsen, av justitieombudsmannen som inspekterade social-

' Sjukvårdens och socialvårdens planering.s-och ralionaliseringsinstitui.

Prop. 1979/80:6 12

styrelsen år 1974 samt av socialstyrelsens egen översynsutredning (ÖSoS).

Riksrevisionsverket påpekade särskilt betydelsen av att socialstyrelsen har preciserade mål för verksamhetens inriktning samt behovet av att bättre samordna ritisplaneringen avvårdsektorn och förstärka socialvårdens planering. Socialstyrelsen borde vidare effektivisera och reducera handläggningen av löpande arbetsuppgifter och detaljfrågor. Även styrelsens organisation borde bli föremål för åtgärder i syfte att bl. a. stärka och utveckla den sociala sidan samt förbättra förutsättningarna för samverkan mellan sociala och medicinska verksamheter. Socialstyrelsens administrativa funktioner borde ses över och decentraliseras.

Justitieombudsmannen noterade vid sin inspektion mängden av arbetsuppgifter inom socialstyrelsen och uppgifternas skiftande karaktär. Ärenden av riksviktig natur blandades med oräkneliga rutinärenden. De löpande ärendena tog huvuddelen av socialstyrelsens krafter i anspråk. Justitieombudsmannen menade att det med all sannolikhet skulle vara mycket att vinna på om socialstyrelsens uppgifter mera koncentrerades på planering, allmän upplysning och tillsyn.

1 ÖSoS-utredningen framhålls att socialstyrelsen till följd av svårigheter att samordna sin verksamhet inte alltid kunnat arbeta utifrån en enhetlig policy. Samarbetet inom socialstyrelsen mellan sociala och medicinska verksamhetsgrenar har ökat. Brister kvarstår emellertid som enligt utredningen är svåra att lösa med nuvarande organisation. Samverkan och kontaktytorna mellan socialvård och hälso- och sjukvård bedöms som mer komplicerade än vad socialstyrelsens nuvarande organisatoriska struktur ger uttryck för. Styrelsens socialvårdsenheter är organisatoriskt splittrade och uppdelade enligt ett traditionellt mönster, vilket ytterligare anses ha bidragit till samverkanssvårigheter. Utredningen menar också att socialstyrelsen bör minska detaljregleringen av kommunernas och landstingens verksamhet och decentralisera verksamheter. Styrelsens arbetssätt bör i större utsträckning karaktäriseras av övergripande uppgifter med inriktning på planering, kunskapsutveckling, allmänna råd och information.

I takt med att socialvårdens och hälso- och sjukvårdens arbetsfält undan för undan vidgats och befintliga verksamhetsgrenar byggts ut har även socialstyrelsen fått nya och utökade arbetsuppgifter genom beslut av riksdag och regering. I detta sammanhang kan erinras om uppgifter i samband med utbyggnaden av barnomsorgen, intensifierad hälsoupplysning, inrättande av en läkemedelsavdelning för läkemedelskontrollen, en allt mer utvecklad hälso- och sjukvårdsplanering samt olika utrednings-och utvecklingsinsatser rörande bättre samverkan mellan socialvård och hälso- och sjukvård. Vid ingången av år 1978 erhöll socialstyrelsen ytterligare betydelsefulla uppgifter genom att styrelsen fick ett samlat ansvar för samhällets alkoholpolitik och att socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor inrättades.

Denna utveckling, där nya uppgifter successivt har ålagts socialstyrelsen, har inte i samma utsträckning motsvarats av en omprövning av

Prop. 1979/80:6 13

befintliga verksamheter. Särskilt mot bakgrund av kommunernas och landstingens ökade ansvar, resurser och kompetens är en sådan prövning nödvändig för att uppnå en fortlöpande anpassning till de lokala och regionala organens behov av centrala initiativ. 1 ÖSoS-utredningen har olika förslag i denna riktning lagts fram, liksom också i styrelsens redovisning av underiag för omprioriteringar till socialdepartementet i augusti 1978. Socialstyrelsen har dock hittills endast i ringa grad kunnat utföra tillkommande arbetsuppgifter med hjälp av omfördelning av resurser inom styrelsen. Detta har även gällt aktiviteter av t. ex. planerings- och utvecklingskaraktär som styrelsen själv initierat och bedömt som angelägna. Dessa utvecklingsaktiviteter m. m. har blivit beroende av en växande finansiering med särskilda medel vid sidan av styrelsens eget anslag, som också har ökat. Sammantaget har tillkomsten av nya arbetsuppgifter samt faktorer som t, ex. ökad deltidstjänstgöring och deltidspensionering inneburit att personalstyrkan vid socialstyrelsen i stort sett fördubblats på tio år. Budgetåret 1968/69 förfogade socialstyrelsen över totalt 441 tjänster. I 1979 års budgetproposition anges antalet tjänster för budgetåret 1978/79 vid cenlrala verket till 521, vartill kommer 120 vid läkemedelsavdelningen och 50 vid styrelsens nämnd för hälsoupplysning, totalt 691. Samtidigt har socialstyrelsen som fömt nämnts drygt 1 000 anställda. Uttryckt i helårstjänster är antalet ca 925. De "övertaliga" avlönas genom särskilda medel, t. ex. via sakanslag och forskningsmedel.

Denna tillväxt har ställt stora anspråk på socialstyrelsens ledningsfunktioner, på insatser för intern samordning och på administrativ kapacitet. Det har blivit svårare att överblicka helheten, att samordna verksamhetens olika delar mot gemensamma mål och att vidmakthålla en tillräcklig flexibilitet i resursutnyttjandet. Allmänheten, de vårdsökande, vårdpersonalen samt företrädare för de kommunala huvudmännen har mött dessa problem i form av t. ex. svårigheter att få kontakt med rätt enhet eller tjänsteman inom socialstyrelsen, utdragna handläggningstider, oklara och i vissa fall motsägelsefulla besked, otillräcklig fältkontakt samt långsamhet och bristande initiativ i frågor som har ansetts som angelägna. Både TCO och LO har i sina remissyttranden över ÖSoS utredning kritiserat socialstyrelsen på denna punkt. TCO framhåller att socialstyrelsen varken när det gäller organisation eller funktion lyckats "hinna fatl" den utveckling som sedan 60-talet pågår ute på fältet. Socialarbetarna ute på arbetsfältet har i vissa situationer upplevt bristen på vägledning från socialstyrelsens sida som besvärande, LO anför att socialstyrelsen många gånger uppfattats som alltför passiv och ibland t. o. m. som ett hinder. SACO/SR menar att socialstyrelsen under sin tioåriga tillvaro upplevt betydande inre organisatoriska problem, vilka till stor del torde hänga samman med verkets storlek.

De kommunala huvudmännen och särskilt deras riksorganisationer har i olika sammanhang framhållit att socialstyrelsen inte i tillräcklig grad anpassat sin verksamhet till huvudmännens ökade kompetens och att det politiska ansvaret för socialvården och hälso- och sjukvården ävUar

Prop. 1979/80:6 14

huvudmännen. Svenska kommunförbundet anser att de viktigaste utgångspunkterna för socialstyrelsen är utvecklingen mot minskad statlig detaljreglering av den kommunala verksamheten, strävan att stärka den kommunala självstyrelsen samt utbyggnad av kommunernas förvaltningsorganisation som blivit en naturiig följd av kommunsammanslagningarna. Landstingsförbundet menar att med utgångspunkt från de övergripande mål som lagts fast av riksdag och regering bör de politiskt ansvariga huvudmännen så långt möjligt få verka utan statlig detaljreglering.

Till socialstyrelsens svårigheter att anpassa sin verksamhet tiU nya krav och förutsättningar har starkt bidragit det förhållandet att socialstyrelsen inte bara omfattar det centrala ämbetsverket. Som en väsentlig del av styrelsens organisation ingår också ett mycket stort antal underförvaltningar med sinsemellan mycket olikartade verksamheter som dessutom är spridda över hela landet. Dessa har ställt stora krav på socialstyrelsen när det gällt såväl fackmässig som administrativ ledning och samordning. Det kan ur framför allt effektivitetssynpunkt starkt ifrågasättas om det är lämpligt att organisatoriskt och administrativt koppla ihop så många olika enheter över hela riket med en och samma centrala myndighet.

En utveckling har dock inletts som inriktas på att vissa av socialstyrelsens underförvaltningar förs över till kommunala huvudmän. Ungdomsvårdsskolor och vårdanstalter för alkoholmissbrukare bör övertas av landsting och i vissa fall av kommuner. ÖSoS har skisserat en motsvarande utveckling när det gäller socialstyrelsens underförvaltningar inom rättspsykiatri och rättsmedicin. ÖSoS har vidare föreslagit att socialstyrelsens regionala organ — socialkonsulent- och länsläkarorganisationerna — skall inordnas i länsstyrelserna och där samordnas i en särskild social och miljömedicinsk enhet.

Ett av de grundläggande motiven bakom socialstyrelsens tillkomst var att på riksplanet förbättra samordningen mellan socialvården och hälsooch sjukvården för att därigenom påskynda den utveckling som hade inletts på regional och lokal nivå. Socialstyrelsen har i samverkan med bl. a. de kommunala huvudmännen och Spri svarat för olika insatser för att utvärdera och utveckla former och metoder för social och medicinsk samverkan. Även organ utanför socialvården och hälso- och sjukvården har i vissa fall engagerats i detta arbete, t. ex. skola, försäkringskassa, arbetsförmedling etc.

För socialstyrelsens del har dock det hittillsvarande samverkansarbetet inte varit utan problem och svårigheter. Inom styrelsens olika fackavdelningar är sociala och medicinska byråer blandade med varandra. Dessa byråer härrör i allt väsentligt från de båda gamla verken. ÖSoS som betonar betydelsen av social och medicinsk samverkan anser att denna organisation inte varit etl särskilt verksamt instrument för ett effektivt samverkansarbete och socialstyrelsens möjligheter att infria de integrationsmål som låg bakom styrelsens tillkomst. Styrelsens organisation har i stället lett till oklarheter i ansvarsfördelning och svårigheter att samordna

Prop. 1979/80:6 15

viktiga delar av styrelsens verksamhet. ÖSoS pekar härvidlag framförallt på socialvårdsfrågorna. Förekomsten av en rad till socialstyrelsen knutna nämnder - i vissa fall med myndighetsfunktioner — har ytterligare komplicerat ansvarsfrågorna. Vid sidan av integrationssträvandena var behoven av en förbättrad planering på rikspanet av socialvård och hälsooch sjukvård vägledande för statsmakternas beslut om inrättandet av socialstyrelsen år 1968. Särskilda planeringsenheter tillfördes verket. Begreppet planering gavs emellertid inte någon klar definition. Det togs inte heller tillräcklig hänsyn till att planering i ordets egentliga betydelse endast kan utföras av det organ som har att verkställa planerna och bekosta genomförandet. Detta har lett till en osäkerhet om socialstyrelsens planeringsuppgifter och i vissa fall — framför allt inom socialvårdsområdet — medfört att styrelsens planering fått en teoretisk inriktning. Möjligheterna att påverka det praktiska arbetet på fältet har därigenom begränsats.

Inom hälso- och sjukvården har socialstyrelsen emellertid kunnat ägna sig åt övergripande vård- och resursplanering, främst genom att framställa planeringsunderlag för huvudmännen. En av förklaringarna till detta är att hälso- och sjukvården i landet som helhet förfogar över ett relativt enhetligt planeringssystem och vissa riksomfattande planeringsinstrument. Detta har lett till att socialstyrelsen haft lättare att inom hälso- och sjukvården anpassa sig till en myndighetsroll med mer övergripande och samordnade funktioner som bättre stämmer överens med de kommunala huvudmännens ökade ansvar och sakkunskap.

Sammanfattningsvis synes de senaste årens utveckling ha lett til! en viss oklarhet både i och utanför socialstyrelsen om styrelsens roll, ansvar och befogenheter.

6. Socialtjänsten samt hälso- och sjukvården i framtiden

Förändringar i samhället innebär att nya krav ställs på den vård, omsorg och service som samhället bör erbjuda. Det saknas här anledning att i detalj gå in på alla de faktorer som härvidlag spelar in. En ingående belysning av dessa förhållanden har gjorts i bl. a. socialutredningens betänkanden och propositionen om socialtjänsten. Ytterligare redovisning kan förväntas från hälso- och sjukvårdsutredningen. Några faktorer bör dock framhållas även i detta sammanhang.

Av avgörande betydelse för utbyggnaden inom socialvården och hälsooch sjukvården är befolkningsutvecklingen. Denna kännetecknas av en starkt ökande andel äldre människor, varvid ökningen är relativt sett kraftigast i gruppen 85 år och äldre. Det är uppenbart att denna befolkningsutveckling ställer stora krav på en fortsalt utbyggnad av äldreomsorgen och långtidssjukvärden.

Samhällsförändringarna med bl. a. en ökad förvärvsverksamhet bland kvinnor ställer krav på en kraftig utbyggnad av samhällets barnomsorg. Samtidigt har vi fått ökade insikter om den betydelse som de första åren har för barnens framtida utveckling. Handikappade barn och barn till

Prop. 1979/80:6 16

föräldrar som kommer från andra kulturmiljöer innebär särskilda krav.

Medan kvinnornas förvärvsintensitet ökat har den sjunkit något för männen. Ungdomar utan yrkesutbildning har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Äldre och partiellt arbetsföra har fått en svårare arbetsmarknadssituation. Arbetslöshet har omfattande verkningar på såväl socialvården som hälso- och sjukvården. Män i de aktiva åldrarna som inte tillhör arbetskraften kommer i större utsträckning än andra grupper i motsvarande ålder i kontakt med samhällets stöd- och vårdresurser. Inte sällan beror vårdbehoven på problem som hänger samman med missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel. Ur social synpunkt utgör ungdomsarbetslösheten ett särskilt allvarligt problem. Till detta kan läggas att de senare årens invandring ställt vissa kommuner inför nya sociala uppgifter.

Dessa och andra faktorer leder till fortsatta stora anspråk på samhällets insatser för social och medicinsk trygghet och omvårdnad i framtiden. En bättre samordning av samhällets vårdresurser framstår därvid som nödvändig. De primär- och landstingskommunala huvudmännen måste fördela ansvar och uppgifter mellan sig så att den enskilda människans behov av vård, omsorg och service tillgodoses på bästa sätt. Ur samhällsekonomisk synpunkt är det viktigt att huvudmännen inte bygger upp parallella utan kompletterande resurser. Primärkommunerna skall därvid svara för insatser som kräver social kompetens och landstingen för insatser som kräver medicinsk kompetens. Den samordning av sociala och medicinska insatser som krävs måste säkerställas genom en utvecklad samverkan mellan de resurser de primär- och landstingskommunala huvudmännen förfogar över. Detta behov av en fördjupad samverkan måste tillgodoses redan på planeringsstadiet.

Den under senare år allt intensivare debatten om sambanden mellan uppkomna vårdbehov och människornas miljö och levnadsförhållanden visar på behov av samarbete som sträcker sig långt utanför den traditionella vårdsektorn. Socialtjänsten och hälso- och sjukvården kan inte isolerat och med enbart vårdande och behandlande åtgärder klara dessa vårdbehov. Ökade ansträngningar för att rätta till skadliga miljöförhållanden framstår ur såväl mänsklig som samhällsekonomisk synpunkt som alll viktigare. Ett sådant förebyggande arbete ställer krav på en utvecklad samverkan inte bara mellan sociala och medicinska verksamheter ulan också mellan dessa och verksamheter inom andra samhällssektorer. En mer aktiv och samhällspåverkande roll betonas för socialtjänstens del i propositionen om socialtjänsten och behandlas för hälso- och sjukvårdens del i den pågående hälso- och sjukvårdsutredningen.

När det gäller samarbete och fördelning av ansvar mellan stat och kommuner bör en statlig detaljstyrning av socialvården och hälso- och sjukvården så långt möjligt undvikas. Primärkommuner och landsting skall med utgångspunkt i de mål och ramar som statsmakterna lagstiftningsvägen anvisar ha frihet att utforma vårdorganisationen med hänsyn till de lokala behoven och förutsättningarna. Denna strävan till

Prop. 1979/80:6 17

decentralisering är grundläggande för utvecklingen av den kommunala självstyrelsen. Den nya lagstiftningen som inför 80-talet planeras för socialtjänsten och hälso- och sjukvården bör ge uttryck för denna utveckling.

Principen att samhällsorganens beslut skall fattas så nära de berörda människorna som möjligt talar för ett långtgående kommunalt självbestämmande. Samtidigt är det uppenbart att de enskilda människorna har krav på rättssäkerhet och lika tillgång på samhällsservice. Statsmakterna måste därför kunna ange ramar för kommunernas och landstingskommunernas befogenheter. Eftersläpning i vissa kommuner behöver motverkas genom statlig tillsyn. Vid utformningen av den statliga tillsynen och kontrollen över den kommunala verksamheten är det nödvändigt att göra en avvägning meUan olika intressen.

Det krävs en samverkan mellan statliga och kommunala organ på skilda områden och i olika former. 1 detta samspel får socialstyrelsen en viktig roll på socialtjänst- samt hälso- och sjukvårdsområdet.

7. Socialstyrelsens roll och uppgifter i framtiden

7.1 Socialstyrelsens roll

ÖSoS-utredningen konstaterar som utgångspunkt för sina överväganden om socialstyrelsens roll att det är de kommunala huvudmännen som har det direkta ansvaret för utformning, finansiering och drift av vården samt att de övergripande målen fastställs av statsmakterna. Inom de ramar som statsmakterna satt upp har landsting och kommuner att under självständigt politiskt och ekonomiskt ansvar tiUgodose individernas välfärd och vårdbehov. Enligt ÖSoS skall socialstyrelsen som central myndighet för socialvården, hälso- och sjukvården samt läkemedelsförsörjningen företräda statsmakternas intresse, ett riksintresse. Socialstyrelsen skall tolka och vidareutveckla statsmakternas mål och utifrån sina erfarenheter från verksamheten inom vårdsektorn lämna underlag tiU förändrade mål. Styrelsen skall enligt ÖSoS i samråd med de kommunala huvudmännen svara för riksplaneringen av socialvård och hälso- och sjukvård samt följa tillämpningen av statsmakternas beslut och bevaka säkerhet och kvalitet i vården. Socialstyrelsen har ett särskilt ansvar för samverkan mellan socialvård och hälso- och sjukvård. Socialstyrelsens arbetsuppgifter bör i ökad utsträckning innebära samordning och utvecklingsarbete och en minskning av detaljerad tillsyn och kontroU,

Socialutredningen föreslog en roll för socialstyrelsen inom den framtida socialtjänsten som i allt väsentligt överensstämmer med ÖSoS förslag. Socialstyrelsen bör enligt socialutredningen ha ansvar för allmän utveckling av ämnesområdet, utarbetande av riktlinjer, utveckling av socialvärdsmetodik, planering, upplysnings- och utbildningsverksamhet samt uppföljning. Styrelsen skall inte längre vara huvudman för institutioner eller handlägga enskUda vårdärenden.

Flertalet remissinstanser biträder eller lämnar ulan erinran ÖSoS

Prop. 1979/80:6 18

allmänna syn pä socialstyrelsens roll i framtiden. I en del yttranden understryks och vidareutvecklas värdet av en inriktning mot en mera övergripande, stödjande och kunskapsutvecklande roll. Vissa remissinstanser menar att det är nödvändigt med en samlad bedömning av det utredningsarbete som pågår inom berörda områden innan ställning kan tas till styrelsens roll i framtiden. Några remissinstanser anser att rapporten inte utan överararbetning kan ligga till grund för ett ställningstagande angående styrelsens roll och arbetsuppgifter. 1 flera yttranden understryks att den enskildes behov inte får åsidosättas genom den nya organisationen och att socialstyrelsen måste ha en aktiv roll när det gäller att påverka utvecklingen inom socialvården och hälso-och sjukvården.

För egen del anser jag att socialstyrelsens framtida roll och uppgifter har sin naturliga utgångspunkt i statens med kommunerna gemensamma ansvar för socialvårdens och hälso- och sjukvårdens omfattning, kvalitet och framtida utveckling. Det delade ansvaret innebär att primärkommuner och landsting har det närmaste ansvaret för att vården utformas med hänsyn till de rådande lokala och regionala behoven och förutsättningarna. Detta ansvar har vuxit under de senaste tio åren. Kommunernas och landstingens ansvar för att förverkliga väsentliga delar av välfärdspolitiken har stadigt utökats. I samband med att ansvaret vidgats har också befogenheterna ökat för de kommunala organen att själva ombesörja dessa angelägenheter. En vidgning av den kommunala självstyrelsen har varit grundtanken bakom flera statliga utredningar som genomförts eller pågår. Den kommunala handlingsfriheten kommer ytterligare att markeras i den nya lagstiftning som föresläs för socialtjänsten och planeras för hälso- och sjukvården.

De uppgifter .som följer av statens ansvar för socialvården och hälsooch sjukvärden har sin grund i statens övergripande ansvar för den samlade välfärdspolitiken och för samhällsekonomin. Staten fullgör dessa uppgifter genom lagstiftning samt genom en betydande medverkan i vårdens försörjning med ekonomiska resurser och utbildad personal. Statens ansvar för socialvården och hälso- och sjukvården kan sägas omfatta ett övergripande planerings- och samordningsansvar som innebär att påverka omfattning och inriktning av socialvården och hälso- och sjukvården. Statsmakterna har vidare möjligheter att påverka den kommunala verksamheten inom ramen för den ekonomiska politiken och genom överläggningar med representanter för kommuner och landsting. Statsmakterna har slutligen ett tillsynsansvar som innebär att ytterst garantera de enskilda människornas trygghet och säkerhet såväl vad avser vårdens kvalitet som i rättsligt hänseende.

Enligt min mening skaU socialstyrelsen som statlig myndighet verka för att statsmakternas beslut och intentioner verkställs. Styrelsen skall fullgöra denna uppgift dels genom att medverka i planeringen av socialtjänsten och hälso- och sjukvården, dels genom en aktiv tillsyn inom dessa områden. Det är emellertid en klart uttalad strävan att i den statliga planeringen och tillsynen begränsa

Prop. 1979/80.6 19

kontroll och detaljreglering till förmån för en ramstyrning som anger de allmänna riktlinjerna för den kommunala verksamheten. ÖSoS-utred-ningens förslag rörande myndighetsrollen inom socialvården och hälsooch sjukvården ansluter sig väsentligen till denna utveckling.

Socialstyrelsens framtida roll blir en avvägning mellan delvis motstridiga intressen; å ena sidan kraven på ökad kommunal handlingsfrihet och å andra sidan kraven på statlig övervakning av att vården utformas med godtagbar standard över hela landet. Av remissinstanserna företräder de kommunala huvudmännen den första kategorin av krav medan personal- och vårdtagarorganisationer samt vissa myndigheter företräder den andra. LO och TCO anför sålunda att socialstyrelsen bör ha en stark ställning i förhållande tiU kommuner och landsting i frågor där styrelsen har ställningstaganden från statsmakterna att utgå ifrån. Statens handikappråd understryker vikten av en aktiv socialstyrelse och Handikappförbundens centralkommitté menar att tillsynsmyndighetens ställning inte får försvagas. Riksrevisionsverket utesluter inte att det även i framtiden kan finnas behov av mer direkt statlig styrning — t. ex. genom att socialstyrelsen i lagstiftningen ges möjlighet att utfärda föreskrifter eller anvisningar — för att riksintressena skaU tUlgodoses.

Jag delar uppfattningen att socialstyrelsen aktivt måste verka för att de mål och riktlinjer som fastställs av riksdag och regering förverkligas på regional och lokal nivå. Detta bör emeUertid i huvudsak kunna ske i andra former än traditionell myndighetsutövning med detaljerad reglering och övervakning av den kommunala verksamheten och därigenom kunna förenas med kraven på förstärkt kommunal självstyrelse. Socialstyrelsen bör som ÖSoS-utredningen föreslår i ökad grad inrikta sin verksamhet på att ta fram kunskapsunderlag vad gäller vårdens innehåll, organisation och resursmässiga förutsättningar till vägledning för huvudmännens beslut. Styrelsen kan den vägen medverka till såväl en fortsatt fördjupning av den kommunala självbestämmanderätten som till att förutsättningar skapas för en godtagbar vårdstandard i hela landet.

För att utveckla en vårdorganisation krävs samordnande insatser på riksplanet och hos de olika huvudmännen. Detta fömtsätter ett övergripande och samordnande arbete på riksplanet när det gäller såväl vårdens allmänna innehåll och organisation som dess försörjning med personella och ekonomiska resurser. Den föreslagna utformningen av den framtida lagstiftningen inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården som ramlagar medför ett större utrymme för de kommunala huvudmännen att på egen hand välja tillvägagångssätt. En större kommunal handlingsfrihet ökar enligt min mening behovet av ett centralt utvecklings- och rådgivningsarbete som kan läggas till gmnd för de enskUda huvudmännens handlande. Dessutom ställs krav på en central uppföljning av att verksamheterna utvecklas i riktning mot de mål som statsmakterna fastställt. I enlighet med vad jag tidigare har anfört skall socialstyrelsen som central förvaltningsmyndighet ta aktiv del i detta arbete och vara

Prop. 1979/80:6 20

statens främsta företrädare inom socialtjänsten och hälso- och sjukvärden. Socialstyrelsen skall härvid självfallet grunda sitt arbete på av statsmakterna fattade beslut.

För mig står det helt klart att den år 1968 genomförda sammanslagningen av de centrala ämbetsverken inom socialvården och hälso- och sjukvården har förbättrat förutsättningarna alt från statens sida driva på och utveckla den nödvändiga samverkan mellan dessa vårdområden. En naturlig utgångspunkt för mina överväganden är därför att frågor som på det statliga myndighetsplanet rör såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvården även i framtiden skall handläggas och samordnas av en och samma myndighet. Socialstyrelsen bör även i framtiden ha uppgifter inom ramen för det övergripande tillsyns- och planeringsansvar för socialtjänsten samt hälso- och sjukvården som måste åvila staten. Det är emellertid angeläget att styrelsens uppgifter avgränsas och preciseras på ett bättre sätt än f. n. Vägledande för detta bör vara önskemålet att utveckla den kommunala självstyrelsen samt kraven på att effektivt kunna omsätta värdpolitiska mål och prioriteringar i praktisk tillämpning. Frågan om planeringen av den kommunala socialtjänsten bör ägnas särskild uppmärksamhet.

Mina förslag i det följande avser att så långt möjligt koncentrera socialstyrelsens verksamhet till vissa centrala uppgifter. Tillsyn och planering hör enligt min mening till de centrala uppgifterna. Styrelsen är tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvård och omsorgsvård. Men också i den framtida socialtjänsten har den statliga tillsynen en betydelsefull roll. I propositionen om socialtjänsten har jag föreslagit att socialstyrelsen skall ha tillsyn över socialtjänsten i riket. Socialstyrelsen skall som tillsynsmyndighet bl. a. följa planeringen på den kommunala nivån och därigenom få underlag för sammanställningar och återföring av kunskap till kommunerna. Inom hälso- och sjukvårdsområdet har styrelsen redan en omfattande planeringsverksamhet. Den behöver emellertid konkretiseras och preciseras. Jag återkommer till dessa

frågor.

Jag delar socialutredningens uppfattning att samhället har behov av ökade kunskaper som underlag för sociala insatser. Den framtida socialtjänsten behöver ett omfattande stöd av forskning, utvecklingsarbete och praktiskt inriktad försöksverksamhet. Denna verksamhet bör dock enligt min rnening normalt inte bedrivas inom socialstyrelsen. Däremot bör styrelsen kunna ta initiativ till insatser på området.

Socialstyrelsen skall även i framtiden svara för vissa planeringsuppgifter när det gäller den civila hälso- och sjukvården samt socialtjänstens verksamhet i krig. Styrelsen skall i krig utöva den centrala ledningen av den civila hälso- och sjukvården. Jag återkommer i ett särskilt avsnitt till styrelsens framtida uppgifter på beredskapsområdet.

Genom en koncentration på vissa väsentliga uppgifter och en i förhållande till dagsläget minskad organisation bör socialstyrelsen kunna uppnå en effektivisering och kraftsamling. Mina förslag innebär en betydande minskning av styrelsens nuvarande personalresurser. Denna

Prop. 1979/80:6 21

minskning inträder dock på sikt och i takt med naturlig avgång och omplaceringar. Den torde inte bli fullt genomförd förrän budgetåret 1983/84.

Mina förslag om personalminskning bygger i stor utsträckning på att arbetsuppgifter försvinner från socialstyrelsen. Jag har redan nämnt att styrelsen i princip inte bör bedriva egen forskning och utveckling. Vissa statsbidrag som administreras av styrelsen avlöses av skatteutjämningsbidrag. Vidare får ett överförande av socialstyrelsens underförvaltningar till andra huvudmanen betydande effekt på personalsidan. Jag utgår i mina förslag till styrelsens dimensionering från att överföringen genomförs. Jag utgår vidare från att den utveckling som redan inletts och som föreslagits av utredningen om sjukvården i krig när det gäller decentraliseringar inom beredskapsområdet i huvudsak kommer att fullföljas. Även vissa andra kommande politiska beslut påverkar styrelsens uppgifter och dimensionering, liksom givetvis vissa av förslagen i det följande. Med utgångspunkt i styrelsens förändrade arbetsuppgifter föreslås vissa ändringar i styrelsens organisation. Detaljutformningen av socialstyrelsens organisation föreslås uppdras åt en särskild organisationskommitté. Jag återkommer i det följande till dessa frågor. Som jag tidigare nämnt har jag vid behandlingen av hälso- och sjukvårdsfrågor samrått med statsrådet Lindahl.

7.2 Socialstyrelsens tillsyn

Statsmakterna har det övergripande ansvaret för samhällsverksamheten. De måste på olika sätt ange ramar för kommunernas och landstingskommunernas befogenheter. Kommunallagen anger endast den s. k. allmänna kompetensen. Uppgifter enligt denna är i princip frivilliga. Den kompetens som regleras i olika specialförfattningar innebär däremot i de flesta fall att uppgifterna är obligatoriska. Genom sådan lagstiftning regleras bl. a. kommunernas ansvar inom socialvården och landstingens ansvar inom hälso- och sjukvården.

Tillsyn och kontroll över kommunernas och landstingens verksamhet utövas i olika former. Enskilda kan anföra besvär över ett beslut. Det kan ske med stöd av kommunallagarna, s. k. kommunalbesvär, eller genom s. k. förvaltningsbesvär, som anförs med stöd av specialförfattningar.

Staten förfogar över olika medel för kontroll. Vissa beslut av kommuner och landsting prövas genom s, k, underställning. Vissa specialförfattningar ålägger kommuner och landsting att svara för olika förvaltningsuppgifter och föreskriver samtidigt statlig tillsyn över att uppgifterna fullgörs på ett tillfredsstäUande sätt. En mycket långtgående styrning är möjlig genom att staten inom vissa verksamhetsgrenar kan bestämma över resurstilldelningen. Ett viktigt ekonomiskt styrmedel är därvid statsbidragsgivningen och de villkor som är förknippade med bidragen. Staten kan också påverka den kommunala verksamheten genom den ekonomiska politiken, t. ex. genom kreditpolitiska åtgärder.

Det har under senare år funnits en medveten strävan att öka

Prop. 1979/80:6 22

handlingsfriheten för kommuner och landsting. Fömtsättningarna för detta har förbättrats genom kommunindelningsreformen och genom att den kommunala förvaltningsorganisationen tillförts ökad sakkunskap på oUka områden. Kommunförbunden har kraftigt hävdat att behovet av statlig tillsyn och kontroll över kommunernas och landstingens sätt att fullgöra sina uppgifter har minskat, bl. a. genom att förbundens service till medlemmarna medverkat till effektivitet och enhetlighet.

Motiven för minskad statlig detaljkontroll är dels att stärka kommunernas och landstingens roll i samhället, dels att avlasta statsförvaltningen arbetsuppgifter och nå ökad effektivitet på såväl statlig som kommunal nivå. Samtidigt finns krav på samordning och likformighet i samhällsarbetet. Beslut av statsmakterna för att tUlförsäkra medborgarna exempelvis rättssäkerhet och tälgång tUl samhällsservice på en tillfredsställande nivå skaU självfallet förverkligas liksom andra av statsmakterna fast-stäUda övergripande mål. Det finns därför ett behov av att bibehålla och kvalitativt utveckla den statliga överblicken och tUlsynen. Särskilt är detta fallet i ett utbyggnadsskede, som t. ex. när det gäller barnomsorgen.

Det finns således delvis motstridiga intressen och det är knappast möjligt att ställa upp någon aUmängiltig princip för utformningen av statens tillsyns- och kontrollfunktioner. En avvägning måste ske vid utformningen av den statliga tillsynen och kontrollen mellan ä ena sidan intresset av ell ökat lokalt inflytande och utveckling av den kommunala självstyrelsen samt å andra sidan kraven på rättssäkerhet och lika tillgång på samhällsservice. Denna avvägning måste göras inom varje område för sig.

Kravet på rättsäkerhet och lika tillgäng till samhällsservice har särskilt stor tyngd inom socialvärden och hälso- och sjukvården. Detta ses också som ett starkt motiv för statlig tUlsyn och konktroll i vissa yttranden över socialutredningens och ÖSoS förslag. Enligt TCO:s uppfattning bör socialstyrelsen således fä en stark ställning i förhåUande till landsting och kommuner och deras riksorganisationer. Styrelsens arbete bör i första hand inriktas på att vidareutveckla och driva de riktlinjer som lagts fast av regering och riksdag. En viktig uppgift för socialstyrelsen är att på ett aktivare sätt än under senare år bevaka att konsumenternas behov av sociala tjänster tUlgodoses på likartad riksnivå. LO anför överensstämmande åsikter. Statskontoret och riksrevisionsverket hör till de remissinstanser som framhäver liknande synpunkter.

Jag ansluter mig tUl uppfattningen att hälso- och sjukvård och socialvård har sådan vikt för den enskilde att rättssäkerheten och tälgången till samhäUsservice av godtagbar standard i sista hand måste kunna kontroUeras genom statlig tillsyn. Denna bör givetvis utformas så att kommunernas och landslingens självständighet och möjlighet att anpassa sin verksamhet efter lokala förhållanden inte träds för nära.

De centrala statliga myndigheternas tUlsyn och kontroll av kommunerna och landstingen sker i betydande utsträckning genom föreskrifter, anvisningar och råd. Decentraliseringsutredningen har i sitt principbe-

Prop. 1979/80:6 23

tänkande förordat att begreppet anvisningar, som formellt inte är bindande, men som skall tjäna sorn vägledning vid rättstillämpningen, inte längre skall användas.

Liksom decentraliseringsutredningen finner jag att det rått och alltjämt råder en viss oklarhet i den terminologi som används i fråga om statlig tillsyn. Utöver de fömt nämnda och vedertagna beteckningarna -föreskrifter, anvisningar och råd - förekommer andra uttryck. Det är angeläget att bringa reda i begreppen och göra klart vilka regler som är juridiskt bindande och vilka som endast skall tjäna till vägledning. Decentraliseringsutredningen har föreslagit att bara två uttryck bör komma till användning, nämligen föreskrifter och allmänna råd. De senare är inte bindande men ger vägledning. I det förslag till socialtjänstlag som har lagts fram för riksdagen används endast dessa två beteckningar.

Beteckningen föreskrift används för rättsregler som är bindande för den som har att tillämpa dem. För att socialstyrelsen skall kunna utfärda föreskrifter fordras ett bemyndigande i författning. Sådant bemyndigande har socialstyrelen f. n. i åtskilliga fall, främst inom hälso- och sjukvårdsområdet. Socialstyrelsen har sålunda befogenhet att meddela närmare föreskrifter för tillämpning av t. ex. steriliseringslagen, lagen om ympning mot smittkoppor, förordningen om läkemedelsförsöriningen vid sjukvårdsinrättningar, förordningen om handeln med preventivmedel m. fl. I vissa fall åläggs styrelsen dessutom att utöva tiUsyn över författningens efterlevnad. Exempel på sådana författningar är lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV), smittskyddslagen, stadgan om enskilda vårdhem m. m. Socialstyrelsen meddelar också vissa föreskrifter om åligganden för medicinalpersonal under styrelsens inseende och annan som utövar verksamhet inom hälso- och sjukvård eller inom apoteksväsendet.

Styrelsen har vidare befogenhet alt meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av omsorgslagen och är ålagd att utöva tillsyn över lagens efterlevnad.

Inom det egentliga socialvårdsområdet har socialstyrelsen enligt nykterhetsvårdslagen rätt att utfärda bindande anvisningar för nykterhetsnämnderna. Inom barnavårdsområdet är styrelsens råd och anvisningar inte bindande, och när det gäller socialhjälp har styrelsen endast att ge råd och upplysningar.

Inom samtliga nämnda områden kommer ny lagstiftning att genomföras. På hälso- och sjukvårdsområdet förväntas nuvarande sjukvårdslag m. m. komma att ersättas av en ramlagstiftning. Behovet av särskilda författningsbestämmelser är emellertid uppenbart, t. ex. när det gäller det särskilda s. k. medicinalansvaret. Detta kommer också till uttryck i den nyligen avlämnade propositionen (prop. 1978/79:220) angående samhällets tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. Jag anknyter till den i det följande. Jag förutsätter att socialstyrelsens befogenheter att meddela föreskrifter på hälso- och sjukvårdsområdet i framtiden kommer att regleras i stort sett i samma omfattning som f. n. Det kan t. ex. gälla bestämmelser för att trygga säkerheten för patienter och personal.

Prop. 1979/80:6 24

säkerhetskrav beträffande teknisk utrustning osv.

Omsorgslagstiftningen prövas f. n. av en särskild utredning. Med hänsyn till de särskilda kraven på rättssäkerhet för psykiskt utvecklingsstörda kan det tas för givet att socialstyrelsens befogenheter inom omsorgsomrädet kommer att klart uttryckas i lag och förordningar.

På socialvårdsområdel föreslås att nykterhetsvårdslagen avskaffas och därmed underlaget för socialstyrelsens nuvarande befogenhet att utfärda föreskrifter. Förslaget till socialtjänstlag innehåller ingen direkt motsvarighet tiU dessa bestämmelser. Socialstyrelsen avses dock - i en med stöd av lagen utfärdad förordning - få befogenhet att meddela föreskrifter om vård i familjehem och hem för vård eller boende. Det kommer alltså -med det angivna undantaget - inte att vara möjligt för socialstyrelsen att med stöd av socialtjänstlagen utfärda bestämmelser som är bindande för kommuner och landsting.

Bakgrunden till detta är givetvis att kommunerna har fått ett större ansvar för att tillgodose sociala vård- och servicebehov. Det är från demokratisk synpunkt viktigt att socialtjänsten så långt möjligt får sin politiska förankring ute i kommunerna, nära de människor som verksamheten angår. Samtidigt kan man inte bortse från att de övergripande målen för socialtjänsten fastställs av statsmakterna. Socialstyrelsen skall som central myndighet för bl, a, socialtjänsten företräda riksintresset. I samarbete med de kommunala huvudmännen skall styrelsen delta i övergripande planering, följa hur statsmakternas beslut och intentioner tillämpas inom socialtjänsten och med stöd av erfarenheterna från verksamheten ge statsmakterna underlag till de ändringar som kan behövas.

Av socialutredningens betänkanden framgår att utredningen ser socialstyrelsens roll mera som "allmänt inspirerande" än kontroUerande. Jag har förståelse för ett sådant synsätt. Men enligt min mening får de uppgifter som skall anges för socialstyrelsen inte vara för allmänt hållna. Styrelsens roll blir då diffus, och den kan leda tUl osäkerhet om befogenheter och arbetssätt. Det finns också risk för att verksamheten skulle kunna få en ensidigt teoretisk inriktning, skild från det praktiska arbetet på fältet. Vissa remissinstanser, bland dem LO och TCO, hävdar att styrelsens verksamhet bör inriktas på en aktiv uppföljning av att de socialpolitiska målen uppfylls. Av vad jag anfört tidigare framgår attjag delar denna uppfattning. Därav följer enligt min mening att socialstyrelsens myndighetsroll måste komma till klart uttryck.

I det förslag till socialtjänstlag som regeringen har förelagt riksdagen har intagits en bestämmelse att socialstyrelsen utövar tillsyn över socialtjänsten i riket. Motsvarande bestämmelse bör enligt min mening tas in i den instruktion för styrelsen som regeringen har att utfärda. Bestämmelsen ger inte socialstyrelsen rätt att utfärda bindande föreskrifter för kommunerna. Men den ger styrelsen vissa uppgifter och befogenheter som jag kommer att beröra i det följande.

Det bärande motivet för socialstyrelsens tiUsyn över socialtjänsten är givetvis behovet av statlig insyn och kontroU, som motverkar eftersläpning i vissa kommuner i fråga om servicenivå och som innebär att de grund-

Prop. 1979/80:6 25

läggande målen för insatserna är desamma i alla kommuner. Till delta vill jag lägga ytterligare ett par synpunkter. Utvecklingen inom socialvårdsområdet har i stor utsträckning bestämts av olika statsbidrag, som tillkommit för att stimulera utbyggnaden av vissa kommunala tjänster. Tendensen är atl avlösa specialdeslinerade bidrag med allmänt verkande skatteutjämningsbidrag. Beslut om avlösning av vissa statsbidrag som administreras av socialstyrelsen har fattats vid 1978/79 års riksmöte. Del förutsätts att ytteriigare bidrag kan komma alt avvecklas i framtiden.

Administrationen av statsbidragen ger socialstyrelsen en ingående kärmedom om de kommunala verksamheter som bidragen avser. Med avskaffandet av bidragen försvinner tillgången till den information om socialvårdsområdet som statsbidragshanleringen ger. Denna nödvändiga information måste styrelsen inhämta genom direkt kontakt med fältet.

Genom att införa särskilda statsbidrag har statsmakterna avsett att stimulera utbyggnaden av viss angenlägen social verksamhet och ge denna en tillfredsställande nivå. Statsmakternas intentioner förändras givetvis inte genom att statsbidragen omvandlas till skatteutjämningsbidrag. Målen för insatserna skall som nämnts vara desamma i alla kommuner och den sociala service som erbjuds av godtagbar standard i alla delar av landet. När det gäller socialtjänstens olika former rör det sig ofta om politiskt svaga grupper, som har svårt att göra sina krav gällande i konkurrens med andra kostnadskrävande kommunala uppgifter. Socialstyrelsen har en viktig uppgift i att följa utvecklingen och verka för att de mål och principer som uppställts för den sociala servicen blir förverkligade även sedan de specialdeslinerade bidragen upphört.

Socialstyrelsen bör i sin tUlsyn över socialtjänsten verka för att de av statsmakterna fastlagda riktlinjerna följs av de ansvariga huvudmännen och påtala om detta inte skulle vara fallet. Jag förutsätter att socialstyrelsens tillsyn sker med beaktande av huvudmännens självständighet och behov av att anpassa sin verksamhet efter lokala förhållanden.

Det ingår i varie myndighets funktion att meddela allmänna råd inom sitt verksamhetsområde. Befogenhet att ge allmänna råd kan sägas vara en del av begreppet tillsyn. Därutöver är innebörden i begreppet oklar. Den har allmänt uppfattats så att socialstyrelsen skall följa verksamheten bl. a. genom kontroll i form av inspektion eller andra besök. Inspektionerna och besöken bör som regel syfta till utbyte av information och erfarenheter. Jag finner anledning att mera utföriigl kommentera dessa frågor.

Enligt ett uttalande av riksdagens revisorer år 1975 i samband med deras granskning av viss på socialstyrelsen ankommande tillsynsverksamhet leder ordet tillsyn i första hand tanken till kontroll. Det primära syftet med socialstyrelsens kontroll torde enligt revisorerna vara att styrelsen skall tillse att den enskilde vårdtagaren får vård och behandling

Prop. 1979/80:6 26

av godtagbar standard samt att gällande bestämmelser blir följda, bl. a, ' fråga om vårdlagarnas säkerhet mot fel och misstag i samband med behandling samt i fråga om deras rättigheter och deras rätts.säkerhet. Socialstyrelsens inspektionsverksamhet innebär enligt revisorerna inte bara kontroll utan möjliggör också utbyte av information och erfarenheter, varjämte de ger styrelsens företrädare tillfälle att framföra synpunkter på och främja styrelsens allmänna strävanden. Vid sidan av kontrollen anger revisorerna en annan huvudlinje, nämligen den att lUlsynsmyndigheten skall handla på ett sätt som främjar både tillkomsten av yttre resurser och kvalitativ utveckling av bedriven verksamhet. I korthet kan tilLsynsfunktionens syfte sägas vara kontroll, ledning och utveckling.

Enligt riksdagens revisorer visade deras granskning av socialstyrelsens tillsyn att inspektioner och därmed jämförliga besök tillgodoser flera angelägna behov. De underströk vikten av aktivitet på området och fann det oroande att socialstyrelsen inte hade kapacitet att själv i rimlig omfattning genom inspektioner och besök hålla sig underrättad om läget på ett så hårt belastat område som långtidssjukvården med dess ofta helt hjälplösa klientel.

Socialstyrelsens befogenhet att utöva tillsyn över en verksamhet får således anses innefatta uppgiften att på statsmakternas vägnar utöva kontroll över verksamheten. Härför erbjuder sig bl. a. inspektioner. Detta är sedan gammalt en etablerad form för socialstyrelsens tUlsyn. Inspektioner förekommer regelmässigt inom omsorgsvården. Inom sjukvården företas inspektioner då särskUda omständigheter påkallar det. Stundom begär huvudman inspektion, t. ex. då man önskar klarläggande uttalanden i någon fråga. På socialvårdsområdet förekommer inspektion av institutioner inom nykterhetsvård/narkomanvård och barn- och ungdomsvård.

Genom stadganden i olika författningar ges socialstyrelsen f. n. uttrycklig rätt - och skyldighet - att företa inspektioner. Styrelsen har därvid att genom påpekanden söka få rättelser till stånd då behov föreligger. Uppgiften att utöva tillsyn över en viss verksamhet får också i sig anses innefatta rält att vid behov inspektera verksamheten. Som förut nämnts har i förslaget till socialtjänstlag intagits en bestämmelse att socialstyrelsen utövar tillsynen över socialtjänsten i riket. Enligt min mening bör denna författningsbestämmelse för klarhetens skull kompletteras med en bestämmelse som ger styrelsen befogenhet att - på det sätt jag anger i det följande - företa inspektioner inom sitt verksamhetsområde. Bestämmelserna bör tas in i regeringens instruktion för styrelsen.

Jag finner först anledning att erinra om att frågan om formerna för socialstyrelsens inspektioner inom omsorgsvården togs upp till diskussion år 1973. Styrelsen redovisade då att inspektionsverksamheten förändrats i takt med utvecklingen på området. Under ett uppbyggnadsskede hade inspektionerna hafl en relativt delaljpräglad inriktning med syfte att styra utbyggnaden både i fråga om institutioner, verksamhetens innehåll och arbetsmetoder. 1 ett senare skede hade inspektionerna givits en mera

Prop. 1979/80:6 27

övergripande, fördjupande och planerande karaktär och fått en utvärderande inriktning. Vid sammanträffanden med vårdansvariga diskuterades verksamheten och dess utveckling, varvid tillsynsmyndigheten kunde ge en för respektive landsting anpassad översikt och framlägga förslag till handlingsprogram, där hänsyn tagits till den behovsförskjutning som föreligger mellan respektive serviceformer. Socialstyrelsen avsåg att i fortsättningen mera systematiskt knyta samman sina inspektioner enligt omsorgsstadgan med sammankomster med respektive omsorgsstyrelse och dess ledande tjänstemän. Vid dessa skulle framföras vad som iakttagits vid inspektionerna. Resultatet av överläggningarna skulle offentliggöras.

I sitt svar på en fråga i riksdagen om formerna för rapporteringen vid socialstyrelsens inspektion av omsorgsvården erinrade dåvarande socialministern om att styrelsens tillsynsverksamhet successivt givits en mera övergripande och rådgivande inriktning. Han anslöt sig till tanken att inspektionsmaterialet skulle utgöra grund för överläggningar med företrädare för vederbörande huvudman och att resultatet av överläggningarna skulle offentliggöras. Han underströk att varie inspektionsrapport som upprättas inom socialstyrelsen är offentlig handling och att socialstyrelsen regelmässigt medverkar lill att den kommer till allmänhetens kännedom.

Av det anförda framgår att socialstyrelsens inspektioner av vården av psykiskt utvecklingsstörda väsentligen inriktas på att föra ut den övergripande målsättningen för omsorgsvården till huvudmännen. För min del vUl jag till detta foga att det enligt min mening finns få områden där socialstyrelsens inspektionsverksamhet är så viktig som när det gäller omsorgsvården. De berörda har svårt att framträda och hävda sina krav inför offentligheten. Socialstyrelsen har därför en särskild förpliktelse att föra denna grupps talan.

Inom socialtjänsten är det främst institutionsvården som blir föremål för socialstyrelsens tillsyn och inspektion. Den kommunala socialtjänsten förutsätts bli rikt varierad. Lagen ger stor frihet för kommunerna att anpassa biståndet efter skiftande behov. Det kan inte uteslutas atl detta leder till risker för ojämnheter i standard mellan kommunerna och osäkerhet om skyldigheter och rättigheter. Socialstyrelsens inspektioner av socialtjänsten bör inriktas på att skaffa kunskap om rådande förhållanden som grund för bl. a. bedömning av utvecklingen och behovet av allmänna råd.

Med hänsyn till den inriktning socialstyrelsens inspektioner numera har - huvudsakligen utbyte av information och erfarenheter - har jag övervägt möjligheten att byta beteckningen inspektion mot något annat uttryck. Med hänsyn till den hävd begreppet har i socialstyrelsens verksamhet anser jag dock atl beteckningen inspektion bör bibehållas.

Som tidigare nämnts förekommer det att huvudman begär inspektion från socialstyrelsen för att få ett klarläggande opartiskt uttalande i en fråga, som kan gälla t.ex, vårdorganisation eller vårdinnehåll.

Prop. 1979/80.6 28

Socialstyrelsen bör i sådana fall verkställa inspektionen och uttala sig om fallet.

Genom inspektioner inhämtar socialstyrelsen kunskap. Styrelsens företrädare kan därigenom följa pågående utvecklingsarbete i landet och ta del av praktiska erfarenheter ochnya tankegångar i den vårdideologiska debatten. Men styrelsen tillförs också kunskap genom att huvudmännen sänder in planer och andra uppgifter som belyser verksamheten. Så sker t. ex. inom omsorgsvården, där landstingen är skyldiga att upprätta planer. På sjukvårdsområdet är förfarandet systematiserat genom överenskommelser med sjukvårdshuvudmännen. När det gäller kommunerna föreskriver barnomsorgslagen att kommunerna skall utarbeta planer för barnomsorgen. Dessa tillställs socialstyrelsen. Avvikelser gentemot av statsmakterna fastlagda mål kan därvid uppmärksammas. I de fall planering sker på andra områden - t. ex. inom äldrevården - är det angelägel att planerna bringas lill socialstyrelsens kännedom.

I socialtjänstpropositionen har jag pekat på betydelsen av att kommunen planerar socialtjänsten. En långsiktig planering av socialtjänsten ökar också möjligheterna till samplanering med andra organ. Kommunernas resurser kan utnyttjas bättre, tillsammans med framför allt landstingens resurser. Det gäller exempelvis omsorgerna om äldre och handikappade samt vård och behandling av alkohol- och narkotikamissbrukare. Handlingsprogram och planer bör upprättas för olika sektorer. En utvecklad planering av socialtjänsten i de olika kommunerna kan ge socialstyrelsen ett underlag att följa och utvärdera hur socialtjänsten utvecklas i landet. Delta är väsentligt för socialstyrelsens tillsynsfunktion och möjligheter att återföra kunskap till kommunerna. Jag återkommer till dessa frågor vid min behandling av socialstyrelsens planeringsfunktion och av den regionala organisationen.

Den kunskap som socialstyrelsen inhämtar genom kommunernas planer och på annat sätt — t. ex. analys av statistik, metodutveckling etc. - bör socialstyrelsen förmedla vidare för att på så sätt främja utvecklingen. Genom överläggningar vid inspektioner, deltagande i konferenser och kurser, genom att utfärda allmänna råd och göra uttalanden bör socialstyrelsen ge vägledning för kommuner och landsting.

Enligt kungörelsen (1970:641) om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd (omtryckt 1977:629) får myndigheterna inte utan regeringens medgivande uifärda sådana föreskrifter, anvisningar eller råd som kan påverka gäiiande standard eller tillämpade normer, om detta i mer än oväsentlig grad kan leda till kostnadsökningar i den verksamhet som berörs. Myndigheterna har därvid ålagts att höra företrädare för dem som får bära de slutliga kostnaderna. Jag vill för min del understryka viklen av att de kostnadsmässiga konsekvenserna av föreskrifter och förslag utreds i samarbete med företrädare för dem som har att bära ev. ökade kostnader, dvs. kommuner och landsting. Samtidigt finns det anledning framhålla att kungörelsen inte begränsar socialstyrelsens ansvar och skyldigheter. Att

Prop. 1979/80:6 29

regeringen har beslutanderätten skall inte leda till att styrelsen undviker att ta initiativ till föi-ändringar som styrelsen finner befogade.

Tidigare har jag framhållit att socialstyrelsens inspektionsverksamhet i första hand bör ha karaktär av överläggningar med berörda förtroendevalda och personal. Men styrelsens tillsyn bör också innefatta en skyldighet att påtala om lagar och förordningar inte följs på det sätt regering och riksdag avsett. Däri ligger ett rättsskydd för den enskilde medborgaren. Socialstyrelsen bör också på anmodan av enskilda eller organisationer kunna granska påtalade förhållanden och uttala sig om styrelsen finner att anmärkningarna är befogade. Även genom att ta upp fall som aktualiserats t. ex. genom massmedia kan socialstyrelsen värna om den enskildes rätt till godtagbar vård och omsorg. Vid sin bedömning skall socialstyrelsen inte bara ta hänsyn till rådande förhållanden utan även till huvudmannens ambitioner att bygga ut eller förändra verksamheten.

Socialstyrel.sen bör i grava fall inskrida t. ex. om en socialnämnd försummar sin skyldighet att ingripa då allvariigt fall av barnmisshandel föreligger. Styrelsen bör vidare påtala om en socialnämnd underlåter att ge vård då detta är uppenbart påkallat. Sådana fall bör dock handläggas med stor omsorg och med möjlighet för vederbörande organ att inge yttranden.

Socialstyrelsen har som tillsynsmyndighet att anmäla för regeringen om lagtolkning eller lagtillämpning avviker från vad som avsetts eller från den aktuella utvecklingen i sådan grad att en ändring eller komplettering av gällande bestämmelser bör genomföras. Slutligen bör det finnas möjlighet för länsrätter och allmänna domstolar att i viss omfattning infordra yttranden från socialstyrelsen då detta anses behövligt.

I regeringens proposition (1978/79:220) angående samhällets tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. läggs förslag om införande av en lag om formerna för denna tillsyn. Enligt denna lag står hälso- och sjukvårdspersonalen i yrkesutövningen under lillsyn av socialstyrelsen. Regeringen får överlåta åt socialstyrelsen att meddela föreskrifter om åligganden för personalen. Socialstyrelsen eller den som styrelsen förordnar har rätt att inspektera hälso- och sjukvårdspersonalens verksamhet.

Samhällslillsynen skall enligt lagen omfatta inte endasl den s. k. medicinalpersonalen utan i princip all personal som vid sjukhus eller annan vårdinrättning på något sätt medverkar i vårdarbetet. Lagen omfattar därför i princip alla dem vilkas arbetsinsatser krävs för att vården skall fungera och således - förutom den egentliga vårdpersonalen - läkarsekreterare, administrativ personal, ekonomipersonal inkl. städpersonal, teknisk personal, ambulanspersonal m. fl. Tillsynen omfattar även personal i öppen hälso- och sjukvård, inom folktandvården och vid vissa laboratorier samt legitimerade enskilda yrkesutövare och persona! som biträder dessa i vården. Viss personal inom socialvården omfattas av lagen i vissa situationer, t, ex. hemsamariter som på läkares eller

Prop, 1979/80:6 3q

distriktsköterskans anvisning meddelar sjukvård i hemmet. Vidare gäller lagen all personal inom detaljhandel med läkemedel, även den som sysslar med utlämning av läkemedel vid annat utlämningsställe än apotek. Den personkrets som ställs under socialstyrelsens tillsyn och kan bli föremål för dess inspektion vidgas således väsentligt i förhållande till nuläget. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen får vidare fullmakt att utvidga lagens tillämpning till andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården än den i lagen och dess specialmotivering omnämnda personalen.

1 propositionen behandlas även frågor om utlämnande av patientjournaler inom privat vård och om förstörande av journaler. I båda fallen vidgas socialstyrelsens prövningsuppgifter.

Det bör slutligen erinras om att viktiga tillsynsuppgifter f. n. ligger på länsstyrelserna. Enligt förslaget till socialtjänstlag kommer dessa uppgifter att bestå. Kontakterna mellan socialstyrelsen och länsstyrelserna bör ägnas särskild uppmärksamhet. Jag behandlar frågan om den regionala organisationen i avsnitt 9, Länsstyrelsernas tillsyn kan dock inte helt ersätta den mera övergripande och kunskapsförmedlande tillsyn som enligt min mening bör ankomma på socialstyrelsen.

7.3 Socialstyrelsens planeringsuppgifter

En central fråga vad gäller socialstyrelsen och dess uppgifter är styrelsens planeringsroll. Redan i samband med att socialstyrelsen inrättades för mer än tio är sedan gjordes uttalanden av innebörden att planeringsuppgifterna borde tillmätas ökad vikt. Det ledde bl. a. till att det i styrelsens instruktion skrevs in att styrelsen särskilt skulle ha att handlägga frågor om riksplanering av de under styrelsen lydande verksamheterna.

Socialstyrelsen skall enligt ÖSoS-utredningen i samråd med de kommunala huvudmännen svara för riksplaneringen av socialvården och hälsooch sjukvården. En bärande tanke i förslaget är att socialstyrelsen skall minska den detaljerade tillsynen och kontrollen till förmån för uppgifter inom ramen för styrelsens riksplanering. I denna planering skall socialstyrelsen tolka och vidareutveckla statsmakternas mål och lämna underlag för politiska beslut på såväl nationell som regional och lokal nivå. Dessutom skall socialstyrelsen medverka i socialsektorns samordning med andra samhällssektorer liksom med fysisk och ekonomisk samhällsplanering. Liknande tankegångar återkommer i socialutredningens förslag, där det förs fram att socialstyrelsen bör bedriva ett omfattande planeringsarbete som måste innefatta såväl utveckling av metodet för social planering som sammanställning och bearbetning av översiktliga planer för socialtjänstens utveckling.

ÖSoS remissinstanser instämmer i stort sett i uppfattningen att socialstyrelsen bör sträva efter att minska detaljreglering och detaljstyrning och öka det övergripande planerings- och utvecklingsarbetet. Socialutredningens remissinstanser tillstyrker också i allmänhet denna

Prop. 1979/80:6 31

tyngdpunktsförskjutning i styrelsens uppgifter.

Som utgångspunkt för mina överväganden om socialstyrelsens planeringsuppgifter vill jag fästa uppmärksamhet på den utveckling av de kommunala huvudmännens planering som skett under den senaste tioårsperioden. Planeringen har byggts ut till att omfatta årligen rullande system med femårsplaner (KELP, LKELP) och budgetar för det närmaste året. För hälso- och sjukvården finns dessutom hos flertalet sjukvärds-huvudmän principplaner pä 10-15 års sikt, s. k. sjukvårdsplaner, som avses förnyas ungefär vart femte år. Det är i den kommunala verksamhetsplaneringen som socialvårdens och hälso- och sjukvårdens omfattning och utformning konkret växer fram. Med utgångspunkt i den kommunala politiska demokratin och beslutanderätten har primärkommuner och landsting att i sin planering självständigt besluta om hur tillgängliga resurser skall användas för att tiUhandahålla olika vård-och servicetjänster. Därigenom verkställs det politiska ansvar som primärkommuner och landsting har gentemot sina invånare för socialvården och hälso- och sjukvården.

Staten kan emellertid på olika vägar utöva ell inflytande på den kommunala planeringen. Detta inflytande har sin grund i statens ansvar för samhällets totala välfärdspolitik och för att samhällsekonomin är i balans. Däri ingår att genom olika riksövergripande insatser tillse att socialvården och hälso- och sjukvården avvägs med hänsyn till tillgången på personella och ekonomiska resurser samt att förutsättningar skapas för likvärdig rätt till vård för landets alla invånare oavsett bostadsort eller ekonomiska, sociala och andra förhållanden. I denna roll fungerar staten bl. a. som lagstiftare. De statliga insatserna har vid sidan av direkta lagstiftningsåtgärder i allt högre grad kommit att få formen av samrådsförfarande mellan statliga och kommunala organ. I de komplexa frågor det här många gånger handlar om finns ett behov av ett gemensamt bedrivet utvecklings- och rådgivningsarbete som ger underlag för de enskilda huvudmännens planering. I denna planeringssamverkan har staten vid sidan av sina lagstiftande befogenheter möjligheter att samordna och påverka socialvårdens och hälso- och sjukvårdens utveckling i enlighet med de övergripande vårdpolitiska och samhällsekonomiska målen.

Det står alltså klart att socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens planering måste ske i ett samspel mellan staten och de kommunala huvudmännen. Som statlig myndighet inom ifrågavarande sektorer har socialstyrelsen enligt min uppfattning att svara för viktiga delar av statens ansvar för och medverkan i denna planering. Socialstyrelsens planeringsroll behöver emellertid preciseras i förhållande till styrelsens nuvarande instruktion och förslagen från bl. a. ÖSoS och socialutredningen. Enligt min bedömning har avsaknaden av klargörande uttalanden på denna punkt bidragit till att socialstyrelsen haft vissa svårigheter att finna sin roll i planeringsprocessen. Detta synes särskilt ha gällt inom socialvården. Frågan om vilka krav som skall ställas på socialstyrelsen i delta hänseende blir sedan avgörande för vilka resurser och vilken kompetens som måste

Prop. 1979/80:6 32

finnas hos styrelsen för att den skall kunna fullgöra sina uppgifter i planeringssammanhang.

Ett huvudsyfte med planering av samhällsverksamheten är att styra utvecklingen av begränsade resurser till de mest angelägna ändamålen. Dessa skall återspegla de förhärskande politiska värderingarna. Genom att belysa olika handlingsalternativ och bredda kunskapsunderiaget kan planering öka möjligheterna till demokratiskt inflytande. Behoven av en genomtänkt planering av såväl socialvården som hälso- och sjukvården har ökat. Tillväxten av samhällets resurser tillåter inte samma snabba utbyggnadstakt som hittills av den kommunala sektorn. Kraven har därmed skärpts på förmågan att utnyttja de tillgängliga resurserna på bästa sätt. Nya vårdbehov måste i högre grad än tidigare tillgodoses genom omfördelning av befintliga resurser samtidigt som garantier skapas för att nytillkommande resurser sätts in på områden där behoven är störst. Samtidigt behöver vårdorganisationen och dess arbetsformer anpassas och vidareutvecklas för att kunna möta nya behov. Mot denna bakgrund vill jag starkt understryka vikten av en ändamålsenlig planering av här aktuella sektorer.

Sorn jag redan har konstaterat är det kommunerna som har det grundläggande planeringsansvaret - primärkommunerna för socialvården och landstingen för hälso- och sjukvården. Jag har likaså konstaterat att staten har ett överordnat ansvar för socialvården och hälso- och sjukvården i riket som helhet, vilket leder till att planeringen av dessa sektorer måste ske i samspel mellan stat och kommuner. Statsmakterna, dvs. riksdag och regering, har att fastställa målen för socialpolitiken med beaktande av de resurser som står till förfogande för socialsektorn i förhällande till övriga samhällssektorer. Statsmakterna måste kunna samordna och påverka utvecklingen inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården så att den beslutade socialpolitiken kan förverkligas inom ramen för de samhällsekonomiska förutsättningarna. Ur statsmakternas synpunkt är det väsentligt att ha ett sådant inflytande på vårdsektorns planering att vården får en likartad utveckling och standard över hela landet. Självfallet är det även framdeles de kommunala huvudmännens uppgift att planera och besluta om vårdens omfattning och inriktning med hänsyn till rådande lokala behov av social och medicinsk service.

För att kunna samordna och påverka planeringen av socialtjänst och hälso- och sjukvård måste man från statens sida kunna ställa vissa krav på och ha insyn i den kommunala planeringen av dessa sektorer. Regionsjukvårdsutredningen har i ett betänkande (Regionsjukvården, SOU 1978:70) föreslagit att föreskrifter om skyldighet för sjukvårdshuvudmännen att medverka i gemensam planering inom och mellan sjukvårdsregionerna införs i sjukvårdslagen. Frågan om en allmän lagsladgad skyldighet för landstingen att planera hälso- och sjukvården behandlas f. n. av hälso- och sjukvårdsutredningen.

I socialutredningens förslag till socialtjänstlag och barnomsorgsförordning fanns bestämmelser om åliggande för kommun och landstingskommun att planera för förskole- och fritidshemsverksamheten. Vissa

Prop. 1979/80:6 33

remissinstanser har pekat på betydelsen av socialtjänstens egen planering som en av förutsättningarna för en aktiv medverkan i samhällsplaneringen. Konstmktionen med en ramlag i kombination med det ökade kommunala ansvaret och den enskildes rätt och möjligheter att genom besvär pröva beslut leder lill alt det behövs mer detaljerade målsättnings-och verksamhetsplaner för socialtjänsten. Handlingsprogram och planer bör uppräitas för olika sektorer. Lagen bör därför enligt dessa remissinstanser ange en skyldighet för kommunen att utarbeta sådana program.

Jag instämmer med socialutredningen och flera remissinstanser i uppfattningen att en väsentlig del av socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen är den egna planeringen. Planeringen av den egna sektorn är en av utgångspunkterna för ett deltagande i den mer övergripande planeringen. Det är nödvändigt att göra planeringen mer samlad och målinriktad, att följa upp genomförda planer och att förmedla kunskaper och erfarenheter till beslutsfattarna. Den ger vidare, vilket också vissa remissinstanser har pekat på, ramlagstiftningen ett mer konkret innehåll. En långsiktig planering av socialtjänsten ökar också möjligheterna tUl gemensam planering med andra organ. Kommunernas resurser kan utnyttjas bättre tiUsammans med landslingens. Det gäller exempelvis omsorgerna om äldre och handikappade samt vård och behandling av alkohol- och narkotikamissbrukare. I propositionen om socialtjänsten förordar jag att nuvarande verksamhetsplanering av socialvården bör vidareutvecklas. Ramlagstiftningen bör underlätta en sådan planering. Planeringen bör beröra socialtjänstens samtliga uppgifter.

Socialdepartementet har inom regeringskansliet ansvar för beredning av regeringsärenden inom socialtjänsten samt hälso- och sjukvården. Till departementet är sedan år 1965 en sjukvårdsdelegation knuten som ett samarbetsorgan med uppgift att följa hälso- och sjukvårdsresursernas utveckling och verka för en samordning av sjukvårdsplaneringen. Delegationen är f. n. sammansatt av representanter för socialdepartementet, vissa andra departement, socialstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet, landstingsförbundet, Sveriges läkarförbund. Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund och Svenska kommunalarbetareförbundet. Delegationen fastställer bl. a. program för fördelning av läkartjänster och för specialistutbildning av läkare. Delegationen anger vidare rUctlinjer för prioritering av byggnadsinvesteringar inom sjukvårdssektorn. Socialstyrelsen erhåller ofta regeringens uppdrag att utföra olika utredningsuppgifter enligt sjukvårdsdelegationens riktlinjer som led i den centrala planeringen av hälso- och sjukvården. Styrelsens uppdrag utförs i regel därvid, allt efter uppdragens karaktär, i samverkan med de parter som är representerade i sjukvårdsdelegationen. 1 samband med att socialstyrelsen bildades angavs att delegationens uppgifter borde utvidgas lill att omfatta även socialvården.

En förändring av sjukvårdsdelegationens ställning och uppgifter får givetvis konsekvenser för socialstyrelsen, främst dess planeringsuppgifter. Det ankommer på regeringen att besluta om de lämpliga formerna för

Prop. 1979/80:6 34

överläggningar och samråd med de kommunala huvudmännen och andra berörda parter i gemensamma planeringsfrågor. Jag finner f. n. ingen anledning att förorda någon förändring i sjukvårdsdelegationens ställning och uppgifter. Skulle regeringen senare besluta om förändringar i dessa avseenden rörande sjukvårdsdelegationen får konsekvenserna för socialstyrelsens planeringsroll därefter närmare bedömas.

Liksom andra statliga myndigheter har socialstyrelsen till uppgift att verkställa statsmakternas beslut och att i övrigt föra ut statsmakternas intentioner i samhället Socialstyrelsen har som ett led i detta arbete ålagts vissa planeringsuppgifter. En utvecklad planering av socialtjänsten i kommunerna kan ge styrelsen underlag att följa upp och utvärdera hur socialtjänsten utvecklas i landet. Den ger ocksä socialstyrelsen underlag för sammanställningar och återförande av kunskap till kommunerna. Som jag tidigare anfört finns anledning att närmare klargöra och konkretisera innebörden av begreppet planering och styrelsens uppgifter inom området.

Socialstyrelsens planering innebär att påverka landstingens och kommunernas planering i enlighet med statsmakternas beslut. Socialstyrelsen bör ha samordnande och stödjande funktioner genom att förse de ansvariga huvudmännen med planeringsunderlag som med utgångspunkt i statsmakternas intentioner anger vårdmässiga förutsättningar för socialsektorns utveckling och belyser de resursmässiga konsekvenserna av föreslagen inriktning. Detta innebär att socialstyrelsens planering i tidshänseende måste ligga före huvudmännens planering. Socialstyrelsen skall därvid uttolka och vidareutveckla av statsmakterna uttalade mål och andra viljeyttringar inom de ramar som dessa intentioner omfattar. Det kunskapsunderlag som socialstyrelsen utarbetar för huvudmännens planering bör ha karaktären av allmänna råd.

Socialstyrelsen skall vidare ta fram underlag till regering och riksdag för vårdpolitiska beslut samt för övergripande resursavvägningar inom socialsektorn liksom mellan denna och andra samhällssektorer. Styrelsen bör även redovisa underlag av i första hand vårdpolitisk natur inför regeringens överläggningar med kommuner och landsting om den kommunalekonomiska utvecklingen.

Eftersom socialstyrelsen inte har något eget verksamhets- eller resursansvar - med undantag för vissa institutioner - är den nuvarande formuleringen i styrelsens instmktion om att styrelsen särskilt har "att handlägga frågor om riksplanering av de under styrelsen lydande verksamhetsgrenarnas omfattning, inriktning och allmänna uppbyggnad" enligt min uppfattning något missvisande. Begreppet riksplanering kan här komma i konflikt med de kommunala huvudmännens gmndläggande planeringsansvar. Begreppet bör därför inte längre användas i förevarande sammanhang.

Jag övergår i det följande till att mer i detalj redovisa min syn på socialstyrelsens planeringsuppgifter.

Enligt riktlinjer av socialdepartementets sjukvårdsdelegation år 1974 skall fortsättningsvis för hälso- och sjukvårdens del i princip tillämpas ett

Prop. 1979/80:6 35

riksomfattande system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner med 10-15-åriga tidsperspektiv utöver de årligen mllande ekonomiska femårsplanerna (LKELP). Socialstyrelsen har enligt sjukvårdsdelegationens rikfiinjer bedrivit ett omfattande utredningsarbete för att ta fram Underlag för huvudmännens planering av hälso- och sjukvården. Arbetet har skett i nära samverkan med bl. a. landstingsförbundet och Spri. Ett resultat av detta arbete är det principprogram Hälso- och sjukvård inför 80-talet (HS 80) som socialstyrelsen presenterade år 1976. Principprogrammet har senare följts av kompletterande och fördjupande utredningar inom olika delsektorer, t. ex. medicinsk service, långtidsvård, medicinsk rehabilitering, psykiatri samt mödra- och barnhälsovård (de båda Senare remissutgåvor). TUl detta kommer arbetet med underlag till vårdprogram för olika hälsoproblem.

Jag anser att socialstyrelsens arbete med att ta fram kunskaps- och planeringsunderlag varit av värde för formulering av rikspolitiska intentioner och haft ett viktigt inflytande på huvudmännens planering av hälso- och sjukvårdsresursernas användning. Mot bakgrund av de krav på en ändamålsenlig planering som jag tidigare anfört finner jag det angeläget att socialstyrelsen går vidare med att analysera, konkretisera och stämma av olika utvecklingstendenser inom hälso- och sjukvården .Som ett led i dennas planering och som underlag för politiska beslut. Jag vill i detta sammanhang erinra om att sjukvårdsdelegationen beslutat om att utarbeta ett nytt principprogram för hälso- och sjukvårdens omfattning, inriktning, slmktur och resurskrav för perioden 1990—2000. Hänsyn skall därvid tas till den samhällsekonomiska utvecklingen och tUlgången pä utbUdad personal. Socialdepartementet har uppdragit åt •Socialstyrelsen att svara för det praktiska utredningsarbetet under ledning av en särskild styrgmpp med representanter för staten och sjukvårdshuvudmännen.

I socialstyrelsens planeringsuppgifter bör ingå att med lämpliga tidsintervaller förnya denna typ av principprogram. I planeringsverksamheten bör också ingå att för särskUda problemområden utarbeta s. k. sektorprogram, dvs. bryta ner och fördjupa principprogrammen inom olika delsektorer. I detta programarbete skall socialstyrelsen föra ut och vidareutveckla statsmakternas intentioner som underlag för huvudmännens planering. Detta innebär enligt min mening att socialstyrelsen har att fästa samma vikt vid de ekonomiska och personella aspekterna som vid de rent sjukvårdsmässiga och stämma av dessa aspekter mot varandra i syfte att belysa såväl de vårdmässiga som kostnadsmässiga konsekvenserna av olika lösningar. Jag vUl särskilt framhåUa vikten av att styrelsen systematiskt väger in samhäUsekonomiska och sjukvårdsekonomiska faktorer, såsom de bl. a. framkommer i regeringens överläggningar med sjukvårdshuvudmännen, i sitt planeringsarbete samt redovisar de personella och ekonomiska krav som är förenade med olika alternativ.

Socialstyrelsen bör även i framtiden granska och yttra sig över de enskilda sjukvårdsplanerna innan de blir föremål för sjukvårdshuvudmännens slutliga ställningstaganden. Socialstyrelsen bör i samråd med

Prop. 1979/80:6 36

landstingsförbundet och Spri utarbeta sammanställningar och analyser av planerna för att stämma av den planerade utvecklingen mot den övergripande vårdpolitiken och ge underiag för rikspolitiska överväganden och initiativ. För att skapa fömtsättningar för .summering av planerna och för jämförelser mellan olika delar av landet bör socialstyrelsen verka för att sjukvårdsplanerna får en enhetlig utformning samt att de har en gemensam referensram, gemensamma begrepp etc. De s. k. LKELP-undersökningarna bör fortsätta i ett avtalsregleral samarbete mellan socialstyrelsen och landstingsförbundet. Genom dessa undersökningar har styrelsen möjlighet att följa hälso- och sjukvårdens faktiska och planerade utveckling. Socialstyrelsens uppföljning och analys av huvudmännens planer kan även ses som ett led i styrelsens tillsynsansvar för hälso- och sjukvården, som också i framtiden bör finnas kvar i lagfäst form.

Med utgångspunkt från en principiell arbetsfördelning mellan socialstyrelsen, sjukvårdshuvudmännen och Spri påböriades år 1975 inom styrelsen en försöksverksamhet med att utarbeta underlag till vårdprogram för olika sjukdomstillstånd och hälsoproblem. En vårdprogramnämnd bildades med uppgift att leda arbetet. I nämnden ingår företrädare för både hälso- och sjukvård samt socialvård. I samverkan med olika sjukvårdshuvudmän arbetar dessutom Spri med att ta fram vårdprogram anpassade för lokala förutsättningar. Utvecklingsarbetet bedrivs således på tvä nivåer med olika detaljeringsgrad, dels i form av generella underiag som utarbetas av socialstyrelsen, dels såsom konkret utformade vårdprogram anpassade efter skiftande lokala fömtsättningar.

HittUls har socialstyrelsen presenterat programunderlag för diabetes och högt blodtryck. Under de närmaste åren kommer programunderlag för urinvägsinfektioner, tumör i bröstet, bråck och självmordsbeteende att publiceras. Jag anser för min del att vårdprogramunderlagen fyller en viktig funktion som underlag för huvudmännens bedömningar av behoven av olika medicinska åtgärder och därmed för utformningen av vårdens innehåll och organisation. Arbetet med att utforma underlag till vårdprogram bör ges större utrymme i socialstyrelsens planeringsverksamhet än vad som hittills varit fallet och även omfatta sociala konsekvenser av olika hälsoproblem. Detta motiverar att något närmare beskriva vårdprogramarbetet, dess syften och framtida inriktning.

Utvecklingen av vårdprogram inom sjukvårdsområden och regioner syftar i första hand tUl att stödja sjukvårdspersonalen i det löpande arbetet och utgöra ett underiag för den fortlöpande utbildningen och metodutvecklingen. Intentionerna med tillämpningen av vårdprogram är att bl. a. att åstadkomma ökad medicinsk säkerhet samt att undvika dubbelarbete genom att programmen kan förenkla samarbetet och leda till en rationellare arbetsfördelning mellan olika enheter och vårdnivåer. Vårdprogrammen bör kunna underlätta samarbetet mellan sjukvård och socialtjänst, bl. a. genom att ge information om sociala konsekvenser av olika sjukdomstUlstånd. Vårdprogramarbetet innehåller som jag nyss sagt två komponenter.

Prop. 1979/80:6 37

Dels utarbetande av underlag för vårdprogram, dels utarbetande av själva vårdprogrammet.

Programunderlagen innehåller information om sjukdomsfrekvens, sjukdomens naturalhistoria, förebyggande insatser, diagnostik, bedömning av behandlingsalternativ och åtgärder för efterkonlroll. I underlagen diskuteras också de insatser av olika typer som krävs för förebyggande åtgärder, diagnostik och behandling. 1 arbetet med programunderlagen bör socialstyrelsen utvärdera olika undersöknings- och behandlingsmetoder. Socialstyrelsen bör verka för att metoder, som efter en sammanvägning av vårdmässiga och ekonomiska aspekter visar sig olämpliga, tas bort och ersätts av mer ändamålsenliga metoder. I vårdprogram-underlagen bör styrelsen förmedla kunskaper om vilka medicinska och sociala åtgärder som är motiverade för olika hälsoproblem.

Sociala konsekvenser av hälsoproblemet bör belysas och samverkan med i första hand primärkommunala verksamheter diskuteras. Behov av ulbUdningsinsalser för olika personalgrupper bör aktualiseras och anges. Likaledes ger genomgången av den aktuella sjukdomen underlag för att peka på områden som bör göras till föremål för forsknings- och utvecklingsinsatser. Genom att resurskrav anges kan lämplig arbets- och resursfördelning mellan t. ex. länssjukvård och primärvård utläsas. Likaså bör underlagen kunna ge gmnd för en avvägning mellan förebyggande och sjukvårdande åtgärder.

Beskrivningen av sociala konsekvenser av aktuella hälsoproblem bör kunna öka beredskapen hos hälso- och sjukvårdens personal att samverka med socialtjänsten och andra primärkommunala verksamheter. Underlagen bör härigenom kunna bidra till att helhetssynen pä människors problem får praktiskt genomslag och tillämpas i de enskilda fallen. På alkohol- och narkotikaområdet bör exempelvis vårdprogramunderlagen kunna få stor betydelse för bättre samverkan mellan sjukvården och socialtjänsten.

Vårdprogram utarbetas för lokal och regional nivå och socialstyrelsens programunderlag riktas i första hand tUl de lokala arbetsgmpper som har att — bl. a. i samverkan med Spri — utarbeta vårdprogram. Underlagen bör också kunna vara av värde för lokala politiska och administrativa instanser som svarar för hälso- och sjukvårdens utveckling.

Vårdprogramarbetet sker lokalt eller regionalt med hänsyn tagen till de organisatoriska, personella och ekonomiska förutsättningar som finns. Vårdprogrammet måste utvecklas av och förankras hos den personal som berörs av programmet. Ett fungerande vårdprogram förbättrar samarbetet mellan hälso- och sjukvårdens olika nivåer samt med socialtjänsten. Ett vårdprogram kommer att vara ett direkt stöd för vårdpersonal av olika kategorier i det löpande arbetet. Innehållet i vårdprogram kan skifta mellan de olika huvudmännen med hänsyn tUl de olika förutsättningar som finns.

Underlagen ger en övergripande bUd av de hälsoproblem man valt att behandla, under det att vårdprogrammet konkret anger hur detta problem skall handläggas i det enskUda fallet. För att inte vaoe lokal

Prop. 1979/80:6 38

vårdprogramgrupp skall behöva ta fram gmndkunskap är det nödvändigt att underlagen tas ram på central nivå. I detta arbete besitter socialstyrelsen den specifika kompetensen. Det är viktigt att vårdprogramarbetet och vårdprogrammet kontinuerligt utvärderas både med avseende på ekonomiska och personella insatser samt använda metoder. I detta arbete har Spri gjort värdefulla insatser och bör i fortsättningen kunna bistå .sjukvårdshuvudmännen i detta arbete, liksom vid utarbetande av det konkreta programmet. Ansvaret för det lokala vårdprogram-arbetet ligger hos sjukvårdshuvudmannen.

Den kunskap om vårdprogram och vårdprogramarbete som samlas på fältet bör tUlföras underlagsarbetet på central nivå så att nödvändig anpassning i underlagsarbetet tiU fältets behov kan ske, I detta arbete är samverkan meUan bl. a. socialstyrelsen och Spri nödvändig.

Arbetet med underlag till vårdprogram bör enligt vad jag lidigare anfört ingå som en viktig del av socialstyrelsens planeringsverksamhet. Socialstyrelsen bör emeUertid - bl. a. med utgångspunkt i hittUlsvarande försöksverksamhet och i samråd med huvudmännen - ytterligare överväga och i takt med vad resurserna medger utveckla formerna för vårdprogramarbetet. Självklart är att den vetenskapliga expertis som finns tiUgänglig i landet skall utnyttjas. Verksamheten bör fortlöpande utvärderas. Vårdprogramunderlagen bör remissbehandlas innan de ställs till huvudmännens förfogande som underlag för lokal och regional vårdplanering. Större och viktigare programunderlag bör slutligt faststäUas av socialstyrelsens verksstyrelse. Vårdprogramnämnden bör kunna fylla en viktig rådgivande funktion. Den bör sammansättas av representanter för socialstyrelsen, hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens huvudmän, vårdpersonalen samt Spri. Nämnden bör lämna förslag om inriktning av underlagsarbetet och vilka problem som bör göras tiU föremål för utarbetande av underlag. Socialstyrelsen bör följa det lokala vårdprogramarbetet och på ett flexibelt sätt anpassa sitt arbete liU erfarenheterna på fältet. Behov av utbUdnings-samt forsknings- och utvecklingsinsatser som kan bli en följd av analysen i vårdprogramarbetet bör överföras tUl ansvarig myndighet i syfte att resurser avdelade för detta ändamål används pä effektivast möjliga sätt.

Socialstyrelsen bör enligt min mening ha samma roll inom socialtjänsten som inom hälso- och sjukvården i fråga om att tUlhandahålla kommunema planeringsunderlag och därmed vidareutveckla och föra ut statsmakternas intentioner inom socialtjänsten. Förutsättningarna för en central planerings- och utvecklingsverksamhet är emeUertid väsentligen annorlunda inom socialvården. Denna har inte samma relativt homogena verksamhet och organisation som hälso- och sjukvården, ulan präglas av en större mångfald i dessa avseenden. TUl detta har bidragit bl. a. att antalet socialvårdshuvudmän/primärkommuner är många gånger större än antalet sjukvårdshuvudmän/landsting (motsv.). Socialvården har inte heller på samma sätt som hälso- och sjukvården ett i princip enhetligt planeringssystem. Primärkommunerna upprättar inga särskilda socialvårdsplaner. Preciseringarna i KELP-materialet om socialvårdens utbyggnad är också betydligt mer begränsade än motsvarande uppgifter om hälso- och sjukvården i LKELP. Socialstyrelsen måste anpassa sin medverkan i socialtjänstens

Prop. 1979/80:6 ''

planering tUl de förutsättningar som kommer alt råda inom området. Socialutredningen har inom området planering angivit tre uppgifter för socialstyrelsen, nämligen 1) utveckling av metodiken för social planering, 2) sammanställning av riksplaner som ger en samlad överblick över socialtjänstens planerade utveckling samt 3) tillhandahållande av planeringsunderlag till primärkommuner och landsting. Socialstyrelsens planeringsuppgifter innebär enligt socialutredningen att styrelsen skall skaffa sig underlag för att kontinuerligt påverka effektiviteten i socialtjänsten. Detta planeringsarbete innefattar bl. a. sammanställning och bearbetning av översiktliga planer för socialtjänstens utveckling. Även Svenska kommunförbundet menar att socialstyrelsen bör erhålla underlag för uppföljning och erfarenhetsåterföring genom sammanställning och analys av huvudmännens planer.

Som jag tidigare nämnt ansluter jag mig till socialutredningens uppfattning att socialstyrelsen skall sammanställa och analysera planer för socialtjänsten, för att därigenom kunna följa utvecklingen och ge kunskapsåterföring tUl kommunerna och vid behov föreslå statsmakterna nya initiativ. Den information som socialstyrelsen behöver inhämta frän kommunerna bör dock så långt möjligt begränsas och endast avse uppgifter som är relevanta för såväl kommunernas som socialstyrelsens planering. Inhämtandet av uppgifter bör samordnas med framtagandet av kommunernas flerårsplaner (KELP) som sammanställs och bearbetas av SCB.

Enligt min mening bör så långt möjligt planeringsdata rörande socialtjänsten integreras i KELP-materialet, som kan förses med vissa tUläggsuppgifter orri socialtjänstens planerade utveckling. Framför allt bör en tidsmässig samordning eftersträvas. Det bör ankomma på socialstyrelsen att i samråd med kommunförbundet närmare besluta om vilka planeringsuppgifter rörande den framtida socialtjänsten som är nödvändiga för central uppföljning och planering. Det bör som jag tidigare anfört sedan ingå i socialstyrelsens uppgifter att följa och analysera de kommunala planerna för socialtjänsten och redovisa dessa bl. a. inför de överläggningar mellan staten och huvudmännen som avses genomföras i fortsättningen.

Kommunernas skyldighet att tUl de statliga organen redovisa planer rörande socialtjänsten följer enligt min uppfattning av att socialtjänsten enligt den nya lagstiftningen skall stå under tUlsyn av socialstyrelsen och länsslyrelserna. Den tekniska bearbetningen och sammanställningen av kommunernas flerårsplaner görs av SCB. Bearbetning av planeringsuppgifter rörande socialtjänsten bör ske inom ramen för det samarbete och den ansvarsfördelning mellan socialstyrelsen, SCB och vårdhuvudmännen när det gäller statistikframtagning inom socialsektorn som jag kommer att förorda i det följande. De bearbetade uppgifterna bör av SCB ställas tUl tUlsynsorganens, dvs. socialstyrelsens och länsstyrelsernas, förfogande. Länsstyrelserna bör genom sociala enheter som jag senare förordar skall bli inrättade, särskilt uppmärksamma skillnader inom resp. region mellan planerna och riktlinjer från riksdag och regering samt göra socialstyrelsen uppmärksam på dessa avvikelser.

Prop. 1979/80:6 40

Socialstyrelsen bör på riksnivå göra analyser samt kommentera planerna med utgängspunkt från de intentioner som angivits av statsmakterna för socialtjänsten. Dessa analyser och kommentarer bör ta sikte på huvuddragen i planerna och inte enskilda detaljer och bör enligt min mening bli ett värdefullt stöd för kommunernas planering av den framtida socialtjänsten. På områden där statsmakterna angivit klara riktlinjer för verksamheten och socialstyrelsen konstaterar påtagliga avvikelser från dessa riktlinjer bör socialstyrelsen göra berörda kommuner uppmärksamma på dessa avvikelser. Socialstyrelsens ställningstaganden i dessa avseenden bör avgöras av verkstyrelsen.

Av främst resursskäl kan dock ingen ovUlkoriig skyldighet för styrelsen införas att avge yttranden till kommuner som redan på planeringsstadiet vUl inhämta synpunkter som stöd för sin planering av socialtjänsten. Det är dock naturligt att utgå ifrån att styrelsen så långt möjligt kommer att anstränga sig för att även denna väg bistå kommunerna.

Ett programarbete av det slag som i det föregående beskrivits för hälsooch sjukvården bör i tillämpliga delar kunna användas av socialstyrelsen för att utveckla och påverka metodUc. innehåll och organi-sation inom socialtjänsten. Jag ansluter mig tUl socialutredningens uttalande om att socialstyrelsen kontinuerligt skall påverka effektiviteten i socialtjänsten och tUlhandahålla huvudmännen planeringsunderlag. Jag vUl emellertid understryka att detta arbete mäste baseras på överväganden om tillgången på ekonomiska och personella resurser för vården likaväl som på överväganden som rör den rent vårdmässiga delen av verksamheten. För att ta fram underlag för utvecklingen av den framtida socialtjänsten pågår inom socialstyrelsen ett projekt Socialt arbete — innehåll och form (SOA) i samråd med olika intressenter. Projektet syftar bl. a. till att sammanställa erfarenheter och kunskaper från metodutvecklingsarbete och praktiska försök av intresse för tillämpning av socialutredningens förslag samt att medverka vid framställning av utbildnings- och informationsmaterial med anknytning tUl dessa förslag. Jag vUl i detta sammanhang framhålla att det är vUctigt att socialstyrelsens arbete får en konkret och åtgärdsinrU

Socialstyrelsen har enligt ÖSoS förslag ett särskilt ansvar för samverkan mellan socialvård och hälso- och sjukvård. Jag kan i stort sett instämma i ÖSoS uppfattning, men vill framhålla att det primära ansvaret för denna samverkan självfallet åvilar de kommunala huvudmännen. Den samordnande funktionen på central nivå mellan socialvården och hälsooch sjukvården bör emellertid ha sin givna plats i de .planeringsuppgifter som jag har angivit för socialstyrelsen. Socialstyrelsen bör följa den primär- och landstingskommunala planeringen samt tiUhandagå huvudmännen med planeringsunderiag så att vårdområden med skilda huvud-

Prop. 1979/80:6 41

män i erforderiig utsträckning blir föremål för en samordnad planering. Styrelsen bör inom olika vårdområden medverka till att klariägga huvudmannaskapsfrågor och samverkansformer mellan socialtjänst och hälso- och sjukvård. Jag har tidigare pekat på vårdprogramunderiagen som en väg att förbättra samverkan i det praktiska vårdarbetet. Därmed fullföljs också vU

Socialsektorns medverkan i samhällsplaneringen har betonats i propositionen om socialtjänsten liksom i ÖSoS förslag. Uppgiften är ett viktigt led i en förbättrad helhetssyn på sociala och medicinska problem samt aktivare insatser för att förhindra uppkomsten av sådana problem. Förslagen om socialsektorns medverkan i samhällsplaneringen fick ett i det närmaste enhälligt positivt mottagande av remissinstanserna.

Socialturedningen har i sina överväganden främst diskuterat socialtjänstens möjligheter att på primärkommunal nivå delta i samhällsplaneringsarbetet. En utförlig diskussion på denna punkt finns i propositionen om socialtjänsten. Som har framhållits i denna proposition ligger emellertid ansvaret för samhällsplaneringen också på rU

Jag vill framhålla att medverkan i samhällsplaneringen är en förhållandevis ny uppgift för vårdsektorn. Det är därför naturligt att se denna medverkan som en utvecklingsprocess där de praktiska formerna får växa fram i takt med vunna erfarenheter. Socialstyrelsen bör enligt min mening ha en viktig funktion att fylla när del gäller att finna vägar för att utnyttja socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens kunskaper i planeringen på andra samhällsområden. Socialstyrelsens underlag för de kommunala huvudmännens planering bör utformas så att de utgör ett stöd för socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens medverkan i samhällsplaneringen på lokal och regional nivå. Styrelsen bör vidare genom att analysera och sammanställa uppgifter om hälsorisker och sociala problem i olika samhällsmiljöer kunna ge ett värdefullt underlag för motåtgärder och förebyggande insatser i vid bemärkelse inom olika områden, som t. ex. arbetsliv, skola och boende. Detta fömtsätter att socialstyrelsen har ett nära och väl fungerande samarbete med sektoransvariga myndigheter. Jag vUl i sammanhanget erinra om att socialstyrelsen är företrädd i det bostadssociala råd som knöts tUl bostadsstyrelsen den 1 januari i år. Som remissorgan har socialstyrelsen ytteriigare möjlighet att föra ut kunskaper om faktorer som kan leda till ohälsa och sociala problem.

Gmnden för socialstyrelsens medverkan i samhällsplaneringen är tillgången på relevant informationsunderlag, bl. a. i form av statistik, som möjliggör en kontinuerlig uppföljning av sociala och medicinska riskfaktorer. Här blir ocksä styrelsens samarbete med det föreslagna miljömedicinska laboratoriet och det institut för psykosociala miljöfrågor som jag förordar i det följande av stor betydelse. Jag återkommer till frågan om socialsektorns medverkan i samhäUsplaneringen i anslutning

Prop. 1979/80:6 42

till mina överväganden om socialstyrelsens regionala organisation.

Utvecklingen inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården är i hög grad beroende av tUlgången på utbUdad arbetskraft. Utbildning av personal är etl viktigt medel för att förändra och förbättra situationen för de vårdsökande och för att förverkliga uppsatta mål för vårdens innehåll. Vårdsektorn har sedan länge präglats av svårigheter att rekrytera erforderligt utbildad personal. Betydande skUlnader föreligger dock mellan olika vårdområden och meUan skilda delar av landet. Problemen är störst inom prioriterade och därmed expansiva områden, t. ex. den öppna vården och långtidsvården inom sjukvården, tandvården samt barnomsorgen och äldreomsorgen inom socialvården.

Svårigheterna har hållit i sig trots en allmänt sett kraftig ökning av vårdutbildningarna. Detta förklaras bl. a. av att det tar lång tid - ofta många år — innan åtgärder på utbildningssidan får ordentlig effekt på vårdorganisationen. Vidare krävs i allmänhet ett omfattande förberedelsearbete innan vårdpolitiska mål och ambitioner kan omsättas i ulbUdningsinsalser. Med hänsyn till dessa faktorer vill jag starkt understryka behovet av en personal- och utbUdningsplanering som leder till en förbättrad samordning av vårdpolitik och utbUdningspolitik. Jag anser att socialstyrelsen som fackmyndighet har att medverka i en fortlöpande personal-och utbildningsplanering för vårdsektorn och tiUhandahåUa ansvariga statliga och kommunala utbUdningsmyndigheter erforderligt beslutsunderlag rörande dels vårdutbUdningarnas innehåll i fråga om yrkeskunnande hos olika personalkategorier, dels vårdutbUdningarnas dimensionering. Socialstyrelsens personal- och utbUdningsplanering skall ske i nära samverkan med socialtjänstens och hälsp-och sjukvårdens huvudmän och ha sin utgångspunkt i huvudmännens planer för dessa sektorers långsiktiga utbyggnad.

Den decentralisering av både planering och genomförande av utbildningen som pågår som en följd av bl. a. den s. k. högskolereformen och de ökade krav som enligt min mening måste ställas på planeringen av vårdutbildning och personaltUlgång inom vårdsektorn leder till förändringar i socialstyrelsens arbetssätt och uppgifter på detta område. Socialstyrelsens uppgifter bör övergå från att som hittUls avse yttranden över läro-/utbUdningsplaner tUl att mer aktivt ta fram underlag för den utbildingsplanering och utformning av utbildningsmål som görs av utbildningsmyndigheterna. Elt sådant underiag bör ha som utgångspunkt olika vårdverksamheters innehåU och utformning och baseras på behoven av vård och service inom olUca områden. Höga krav på framförhåUning och kännedom om socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens framtida behov måste ställas på denna planering. Samverkan med huvudmännen är nödvändig. Det är enligt min mening en uppgift för varje fackbyrå inom socialstyrelsen alt analysera arbetsuppgifterna inom resp, vårdområde och formulera krav på utbUdning fördelade på olika personalkategorier.

Jag anser vidare att socialstyrelsen skall svara för den statliga insatsen i

Prop. 1979/80:6 43

fråga om personalplanering på rUcsnivå som syftar till att genom dimensionering av utbildningsresurserna kvantitativt anpassa personalresurserna tUl sociaUjänstens och hälso- och sjukvårdens utbyggnad. Personalplaneringen bör utgå frän huvudmännens utbyggnadsplaner och syfta tUl att ge utbUdningsmyndighelerna underlag för utbUdningsdi-mensionering och huvudmännen underlag för fortsatt vårdplanering.

Personalplaneringen har hittills främst byggts ut när det gäller tillgång och fördelning av läkare som underlag för de s. k. läkarfördelningspro-grammen (LP). På uppdrag av socialdepartementets sjukvårdsdelegafion har socialstyrelsen även börjat utarbeta personalbehovsprognoser för vissa andra vårdpersonalkategorier inom hälso- och sjukvården (sjuksköterskor, undersköterskor, vissa medicinskt-tekniska assistenter, sjukgymnaster, arbetsterapeuter) som skall utmynna i s. k. vårdpersonalgprogram (VPP). MoLsvarande prognosarbete har påböriats för personal inom barnomsorgen. Socialstyrelsen har vidare bedrivit en tandvårdspersonalturedning (TPU) med uppgift att utreda frågan om det långsiktiga behovet av tandvårdspersonal. Enligt min uppfattning är det nödvändigt att denna personalplanering av socialstyrelsen utvidgas till att även omfatta andra kategorier av personal inom den sociala sektorn, t. ex. inom äldreomsorgen.

Den personal- och utbUdningsplanering som görs beträffande läkararbetskraften har kommit att få en central betydelse för atl på längre sikt påverka hälso- och sjukvårdens omfattning och innehåll. Grunden för denna planering lades år 1969 i samband med den då genomförda reformeringen av läkarnas vidareutbildning. Systemet omfattar både kvalitativa och kvantitativa aspekter på den framtida läkarutvecklingen. När det gäller den kvalitativa delen återkommer jag till denna fråga i samband med att jag senare tar upp verksamheten inom nämnden för läkares vidareutbildning (NLV).

Systemets kvantitativa del bygger på sjukvårdslagens bestämmelse om att tjänst som läkare inom den offentliga hälso- och sjukvården inte får inrättas utan socialstyrelsens medgivande. Styrelsens prövning av inrättande av läkartjänst skall ske på gmndval av det läkarfördelningsprogram som fastställs av socialdepartementets sjukvårdsdelegation. Förslag till program utarbetas av socialstyrelsen i samråd med universitets- och högskoleämbetet, landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund. Läkar-fördelningsprogrammet omfattar en period av fem år med de första två åren mer preciserade. Det förnyas vartannat år. Programmet består av två delar som fyller principiellt sett skilda syften:

— för det första en planeringsdel som syftar tUl en fördelning av nytillkommande läkare, dvs. främst nyexaminerade och utländska läkare, pä olika vidareutbUdningsområden som svarar mot de sjukvårdspolitiska målen och de långsiktiga behoven av läkare inom olika verksamhetsområden. 1 denna del ingår också ett delprogram för fördelning av blockförordnanden för läkarnas allmäntjänstgöring på olika sjukvårdshuvudmän.

Prop. 1979/80:6 44

— för det andra en ransoneringsdel som syftar till en fördelning av den begränsade tillgången på vidareutbUdade läkare, dvs. läkare med specialist- eller allmänläkarkompetens, för att motverka rådande variation i tillgången på sädana läkare mellan olika delar av landet och mellan olika medicinska verksamhetsområden.

Jag anser att vidareutbildningen av läkare som inslmment i säväl den långsiktiga som kortsiktiga sjukvårdsplaneringen inte fullt ut nått avsedda resultat. Vad beträffar läkarfördelningsfrågorna anser jag det särskilt oroande att systemet inte fungerat helt på önskvärt sätt i planeringsdelen, dvs. fördelningen av den nytillkommande läkararbetskraften på olika vidareutbildningsområden. Denna fördelning, som har stor betydelse för utvecklingen av hälso- och sjukvården på längre sikt, har i praktiken inte i tillräcklig grad kommil att motsvara de mål som .statsmakterna och sjukvårdshuvudmännen fastställt för hälso- och sjukvårdens långsiktiga utbyggnad. Orsakerna till detta står framför allt atl finna i att många läkare fullgör tjänstgöring som räknas som vidareutbUdning utanför fördelningssystemet, i första hand på olika vikariat. Detta har medverkat lill att vidareutbildningsblock inom prioriterade områden såsom långtidssjukvård och psykiatri inte kunnat tUlsättas i önskvärd omfattning.

Enligt min mening bör de åtgärder som vidtagits under år 1978, bl. a. beslut om atl endast tjänstgöring inom ramen för blockförordnanden skaU tUlgodoräknas som aUmäntjänstgöring, förbättra lä-karfördelningsprogrammets styreffekt. De rekryteringsstimulerande åtgärderna bör intensifieras inom bristområdena. Med hänsyn till den betydelse om dimensioneringen och inriktningen av läkarutbildningen har för hälso- och sjukvårdens långsiktiga utveckling framstår det som motiverat att betydande insatser görs för att läkarfördel-ningsinstrumentet skall få erforderlig genomslagskraft. Det bör ankomma på i första hand socialstyrelsen att i samverkan med sjukvårdshuvudmännen ta fram underlag för statsmakternas beslut i här föreslagen riktning. Även de överväganden som görs inom hälsooch sjukvårdsutredningen blir av stort värde i detla sammanhang.

När det gäller läkarfördelningssystemets ransoneringsdel, dvs. fördelningen av tjänster för vidareutbildade läkare, är systemet avsevärt mer omständligt och detaljerat än fördelningen av block för aUmäntjänstgöring och fortsatt vidareutbildning. Socialstyrelsen har här att gmnda sin fördelning på en prövning av varie enskild tjänst som sjukvårdshuvudmännen önskar inrätta. Det betydande administrativa arbete som detta förorsakar främst huvudmännen men också socialstyrelsen måste enligt min uppfattning noga vägas mot systemets effekter. Dessa effekter har visat sig begränsade när det gällt att fördela den begränsade läkartill-gången såväl mellan olika geografiska områden som meUan t. ex. öppen och sluten vård. Till detta kommer risken för alt ett centralt ransoneringssystem minskar huvudmännens benägenhet att på egen hand bedöma och ta ställning tiU behoven av ytterligare läkarinsatser, varigenom orealistiska uppgifter redovisas om brister och behov. De tidigare stora

Prop. 1979/80:6 45

SkUlnaderna mellan de tjänster som huvudmännen begärt och de som socialstyrelsen haft att fördela har under senare år reducerats kraftigt. Den ökade tUlgången på specialistkompetenta läkare jämte en neddragen utbyggnadstakt för den slutna kroppssjukvärden kommer under de närmaste åren ytteriigare att förbättra balansen mellan tillgäng och efterfrågan på läkararbetskraft.

Skäl kan således enligt min mening anföras för en avveckling av läkarfördelningssystemets ransoneringsdel i dess nuvarande form, dvs. den centrala fördelningen av tjänster för färdigutbildade läkare. Eftersom hithörande frågor behandlas och närmare kommer att belysas av hälsooch sjukvårdsutredningen bör förändringar i systemet anstå till dess utredningens förslag föreligger. Oberoende av hur frågan om fördelning av tjänster för färdigutbildade läkare senare kommer att lösas vUl jag understryka vikten av att socialstyrelsen i samråd med berörda parter vidareutvecklar arbetet med programunderlag för den långsiktiga utvecklingen av läkararbetskraften. Detla planeringsarbete bör nära samordnas med övrig personalplanering och syfta tUl att tillföra huvudmännen ett förbättrat planeringsunderlag i fråga om tillgången på läkare och övrig vårdpersonal med lång utbUdning.

Frågor rörande den regionala fördelningen av tandvårdsresurserna bör tas upp när resultaten från pågående översyn av tandvårdsförsäkringen föreligger.

Jag är väl medveten om att den angivna planeringsverksamheten ställer påtagliga krav på socialstyrelsen. Inom verkets organisation bör det inom ramen för fastställd personalbudget finnas tillräckligt med personal som har kompetens att initiera, leda och medverka i planeringsarbetet. Eftersom uppgifterna spänner över många vitt skilda områden krävs en betydande medverkan av utomstående expertis. Föratt säkerställa erforderiig expertmedverkan i planeringsuppgifterna bör socialstyrelsen enligt min mening disponera vissa särskilda medel. Dessa särskilda medel får inte användas i styrelsens löpande verksamhet eller leda till ökning av antalet anstäUda i styrelsen.

Som jag tidigare nämnt tar jag upp styrelsens uppgifter inom beredskapsområdet i ett särskilt avsnitt.

Sammanfattningsvis bör socialstyrelsens planeringsuppgifter omfatta:

— att ta fram underlag för såväl statsmakternas vårdpolitiska beslut som för de kommunala huvudmännens planering av vårdsektorns utbyggnad

— att yttra sig över planer för vårdsektorns utbyggnad till vägledning för huvudmännens beslut

— att sammanställa och analysera ifrågavarande planer samt verka för att dessa planer så långt möjligt får en enhetlig utformning

— att på central nivå följa upp behoven av en samordnad planering av .socialtjänst och hälso- och sjukvård

— att ta fram underiag som främjar socialsektorns medverkan i samhällsplaneringen

Prop. 1979/80:6 46

— att medverka i personal- och utbildningsplanering med syfte att anpassa utbildning och personaltillgång till sektorns behov.

7.4 Socialstyrelsens uppgifter inom forskning och utveckling

7.4.1 Social forskning

De dominerande forskningsinsatserna inom den sociala sektorn har skett genom i bred bemärkelse medicinsk forskning och utveckling. Forskning och utveckling (FoU) inom socialvårdens område är relativt sett av miindre omfattning och bedrivs i olika former, bl. a. inom högskolans ram. Organisationen präglas av mångfald och en påtaglig brist på samordning. Forskningen inom stora socialpolitiskt viktiga områden har traditionellt varit splittrad på smärre projekt och i regel beroende av tillfälliga anslagsgivare. För att tillgodose behovet av samordning och förstärkning av ledningsfunktionen för målbunden FoU inom socialdepartementets område inrättades år 1974 en delegation för social forskning vid socialdepartementet (DSF). Delegationen har tiU uppgift dels att svara för bedömning och samordning av pågående och planerade projekt av forsknings- och utredningsnatur inom den sociala sektorn, dels att initiera forsknings- och utvecklingsarbete av betydelse för socialpolitiken. Till delegationens uppgifter hör att lägga fram förslag om beviljande av medel för projekt som skall bekostas från departementets anslag för FoU och försöksverksamhet. Delegationen avger också yttranden över sådana projekt där bidrag kan utges från t. ex. allmänna arvsfonden.

Den sociala forskningens resurser och organisation har diskuterats i skilda sammanhang. I mitten av 60-talet aktualiserades frågan om ett socialforskningsinstitut efter mönster av det danska socialforskningsinstitutet. Detta ledde dock inte tiU resultat. Det gjorde inte heller ett något senare förslag om en central enhet för dokumentation och information inom samhällsvetenskaperna.

Är 1972 inrättades emellertid institutei för social forskning (SOF!) genom ombUdning av institutet för arbetsmarknadsfrågor. SOFI.s forskning är inriktad på praktiska tUlämpningar och på problem med direkt anknytning till social- och arbetsmarknadspolitik. Institutei har att fullgöra dokumentations-, informations- och serviceuppgifter inom ramen för sina resurser. En översyn av SOFLs framtida uppgifter och organisa-ton har lett tUl förslag om utbyggnad av institutets verksamhet.

Kunskapssökande forskning och utveckling av vetenskapliga teorier och metoder inom området bedrivs inom högskoleorganisationen och i viss utsträckning med stöd av bl. a. statens råd för samhällsforskning och riksbankens jubUeumsfond. Kännetecknande för social FoU är emeUertid att det är svårt att dra en klar gräns mellan å ena sidan "ren" forskning, å andra sidan utvecklingsarbete och försöksverksamhel. Det föreligger inte heller någon entydig, allmänt accepterad avgränsning av begreppet social forskning. I detta sammanhang använder jag en avgränsning som i

Prop. 1979/80:6 47

huvudsak utgår från socialstyrelsens ansvarsområde, med undantag för rent medicinsk forskning. Viss s. k. hälso- och sjukvårdsforskning ingår i det som här betecknas som social FoU.

Resultatet av det växande intresset för social FoU har bl. a. blivit att väsentligt ökade medel under senare år ställts till förfogande för målinriktad forskning, utvecklings- och försöksprojekt. Socialstyrelsen har fått ta på sig betydande uppgifter genom att bedöma bidragsansökningar, initiera och genomföra egna projekt, förvalta medel och administrera projekt. I stor utsträckning har detta motsvarat styrelsens egna ambitioner. 1 vissa fall har socialstyrelsen fått ta på sig FoU-uppgifter eftersom inget annat organ har stått till förfogande.

Socialstyrelsens insatser när det gäller FoU inom det sociala området är av skilda slag. Det omfattar utredningar (t. ex. om förskoleverksamheten och om det sociala arbetets innehåll och form), studier (t. ex. levnadsnivå- och miljöstudier), metodfrågor (social metodik), försöksverksamhet (Tierpsprojektet m. m.) samt medverkan i enskilda projekt som stöds genom medel från socialdepartementets forskningsanslag (den sistnämnda formen överväger antalsmässigt). Socialstyrelsen administrerar också utvecklingsprojekt inom ramen för statliga utredningar (t. ex. familjestödsutredningen) och på direkt uppdrag av regeringen.

Gemensamt för de projekt som socialstyrelsen driver eller medverkar i är atl de finansieras vid sidan av socialstyrelsens ordinarie anslag. Viktiga finansieringskällor är som nämnts anslaget för social forskning och allmänna arvsfonden. 1 vissa fall får styrelsen ta i anspråk del av sakanslag eller socialdepartementets kommittéanslag för egna arbetsinsatser. Det finns också exempel på andra externa finansieringskäUor.

Det erbjuder vissa svårigheter att få en fullständig överblick över socialstyrelsens engagemang i sociala FoU-projekt. Av en "Förteckning över pågående och under 1978 avslutade utredningar m. m." som styrelsen överlämnade till socialdepartementet i febmari 1979 framgår att antalet pågående utredningar/projekt uppgick till över 100.

Kommunförbundet utger med ekonomiskt stöd från socialdepartementet en "idébank" i skriftform om forsknings- och utvecklingsarbete inom den sociala sektorn. I rapporten Sociala idéer och erfarenheter 1978/79 lämnas information om mer än 600 olika projekt av skiftande valör. Inte mindre än 233 projekt anges som nya för året. Vissa av de redovisade projekten betecknas som avslutade eller överförda i reguljär verksamhet. I en siffersammanställning som tar upp 462 projekt anges bL a. vem som är huvudman för projekten. Av sammanställningen framgår att socialstyrelsen/socialdepartementet är huvudman för 36 av projekten. Som huvudmän för övriga projekt anges kommuner (223), universitet/högskola (69) och annan huvudman (134). Det måste emellertid understrykas att många av projekten med kommunal eller annan huvudman - inom vissa områden huvuddelen — stöds genom bidrag från socialstyrelsen/socialdepartementet. Särskilt framträdande är detta inom områdena barnomsorg, vård och behandling av missbmkare samt glesbygdsaktiviteter. På dessa områden förmedlar socialstyrelsen

Prop. 1979/80:6 48

betydande medel för olika former av försöksverksamhet som inte har karaktär av egentlig forskning.

Sammanfattningsvis kan beträffande socialstyrelsen konstateras att det starkt ökade intresset för social FoU har lett till att styrelsen har fått ta på sig omfattande FoU-uppgifter. För genomförande av dessa uppgifter har regelmässigt krävts resurstillskott. Verksamheten har sålunda i huvudsak finansierats med särskilda bidrag vid sidan av myndighetsanslag och andra reguljära anslag. Finansieringssättet har bidragit till en okontrollerad ökning av socialstyrelsens personal och ett behov av att fortlöpande finna nya projekt för att kunna bereda fortsatt anställning åt personer som arbetat i avslutande projekt.

Frågan om socialstyrelsens roll inom social FoU behandlas bl. a. i socialutredningen. Utredningen framhåller i sitt slutbetänkande att styrelsen själv måste kunna ta ansvar för sådan målinriktad social forskning som avser utvecklingsarbete, försöksverksamhet och uppföljning av social verksamhet. Hämtöver bör socialstyrelsen inte vara huvudman för social forskning utan förmedla problem, frågor och underlag för forskningsinsatser samt återföra forskningsresultaten tUl fältet.

Socialstyrelsen anser för sin del att dess ansvar för FoU bör vidgas. Styrelsen bör få en allt viktigare funktion som "brygga" meUan forskningssektorn och praktiskt socialt arbete. Man vill 1) beställa bearbetning av befintlig kunskap för praktisk tUlämpning, 2) stimulera och ge underlag för forskning, 3) sammanställa och redovisa behov av FoU-insatser, 4) stödja och följa utvecklings- och försöksverksamhet. För detta behöver styrelsen etl särskilt anslag.

Översynsutredningen (ÖSoS) framhåller i olika sammanhang att socialstyrelsen genom ökade insatser av FoU-karaktär bör bidra tiU nya kunskaper på den sociala sektorn. Styrelsen bör i ökad utsträckning initiera, bidra tiU och medverka i FoU, särskUt på "bristområden". För detta bör styrelsen ha särskUda medel. 1 myndighetsrollen bör ingå en starkare inriktning på sammanställande och spridande av kunskaps- och beslutsunderlag. Socialstyrelsen skall dock inte ha tUl primär uppgift att bedriva forskning inom sektorn.

I yttrande över ÖSoS framhåUer Kommunförbundet bl. a. att forskningen bör bedrivas av organ som är fristående från förvaltande myndigheter. Däremot bör socialstyrelsen svara för sammanställningen av resultat från forsknings- och utvecklingsarbete inom sitt område. LO reagerar mot alt en betydande del av styrelsens verksamhet bedrivs genom särskUda projektanslag för forsknings- och utvecklingsarbete. TCO anser att det finns ett stort behov av att socialstyrelsen på ett aktivt sätt medverkar till metodutveckling inom den kommande socialtjänsten. Det behöver inte ske genom utredningsprojekt med långsiktig planering och breda målformuleringar. Det kan ofta räcka med att styrelsen håller sig ä jour med utvecklingen ute i kommunerna och stimulerar och sprider kännedom om utveckling av metoder som bedöms vara av allmänt intresse. Riksrevisionsverket anser att ÖSoS inte är helt klargörande när

Prop. 1979/80:6 49

det gäller dels socialstyrelsens relation tUl forskningsråden, dels roll- och arbetsfördelningen mellan styrelsen och delegationen för social forskning. En översyn av dessa frågor bör komma till stånd. RRV delar ÖSoS uppfattning att socialstyrelsen bör ha tUlgång tUl vissa medel över statsbudgeten för forskning och utvecklings- och försöksverksamhet. Men RRV betonar att styrelsen inte bör bedriva egen forskning.

För min del delar jag utredningarnas och remissinstansernas uppfattning att socialt forsknings- och utvecklingsarbete är elt nödvändigt led i utvecklandet av den framtida socialtjänsten. Jag anser emellertid i likhet med flertalet remissinstanser att socialstyrelsen i princip inte bör bedriva egen FoU. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Som tidigare nämnts har en översyn genomförts av socialforskningsinstitutets uppgifter och organisation bl. a. mot bakgrund av att SOFLs ställning i förhållande till andra forskningsorgan är oklar. Översynen har utförts av forskningssamverkanskommitlén (FOSAM), som avlämnat delbetänkandet (Ds U 1979:4) Ett institut för social och arbetsmarknadspolitisk forskning. Vid översynen har FOSAM bl. a. haft att utgå från att institutet med nuvarande resurser inte tillfredsställande kan fullgöra de uppgifter som anges i instmktionen. I sitl arbete har FOSAM konstaterat att översynsarbete pågår inom såväl arbetsmarknads- som social- och utbUdningsdepartementen som avser förändringar i organisationen av resp. sektors FoU-verksamhet. I övervägandena inom var och en av sektorerna intar SOFI, eller delar av de resurser som finns vid SOFI en framskjuten plats.

FOSAM har i sin översyn av SOFI siktat tUl att närma mål och uppgifter för institutet tUl vad som är realistiskt och samtidigt förbättra institutets anknytning till högskolan. Inom arbetsmarknadssektorn har man sett de resurser för arbetsmarknadspolitisk forskning som finns vid SOFI som en möjlig gmnd vid uppbyggnaden av en fastare organisation för departementets FoU-insatser. I samband med översynen av socialstyrelsen har den "sociala" delen av SOFI aktuahserats som basenhet när det gällt att avlasta socialstyrelsen ansvar för FoU.

Mot denna bakgmnd har det enligt FOSAM:s bedömning framstått som angeläget att i anslutning tUl översynsarbetet pröva om de tre sektorernas önskemål och behov skulle kunna tUlgodoses samtidigt inom ramen för ett ombUdat socialforskningsinstitut. De funktioner som efterfrågas av departementen är för det första en basorganisation för social- och arbetsmarknadspolitisk forskning utanför högskolan, dvs. en lättUlgänglig forskningsresurs med hög vetenskaplig kompelens och med hög beredskap att ta på sig uppdrag. För det andra efterfrågas från såväl arbetsmarknads- som den sociala sidan en administrativ bas för resp. sektors FoU-insatser.

FOSAM framhåller att ett fristående forskningsinstitut är motiveral för den sektorsforskning som här avses. FOSAM betonar vidare värdet av att man någonstans i forskningsorganisationen ser social- och arbetsmarknadspolitisk FoU i ett sammanhang. FOSAM föreslår mol denna bakgrund att ett nytt institut för tUlämpningsinriklad socialpolitisk och

Prop. 1979/80:6 50

arbetsmarknadspolitisk forskning byggs upp på gmndval av det nuvarande socialforskningsinstitutet. Ansvarsområdet föreslås i allt väsentligt anknyta till det som angavs i förarbetena tiU SOFI. Det omorganiserade institutet bör ha tUl uppgift att svara för information och dokumentation i fråga om sin egen verksamhet. Institutet föreslås få sådana administrativa resurser att det kan ta på sig uppgiften att fungera som administrativ bas för målinrUctade FoU-projekt, finansierade av bl. a. socialdepartementets forskningsanslag. Finansieringen av institutets fasta organisation föreslås ske med medel över anslag under vart och ett av utbUdnings-, social- och arbetsmarknadsdepartementen.

FOSAM:s delbetänkande avses utgöra underlag för beslut inom berörda departement om ett förändrat socialforskningsinstitut, FOSAM förordar att arbetet med det nya institutet bedrivs med sikte på att det skall kunna träda i funktion den 1 juli 1980. FOSAM :s förslag remissbehandlas f. n. Remisstiden utgår i september 1979.

För min egen del vUl jag inledningsvis — och i anslutning till vad jag har anfört i propositionen om socialtjänsten — framhålla att jag delar socialutredningens uppfattning att det krävs ökade kunskaper som underlag för sociala insatser. Den framtida socialtjänsten behöver sålunda ett omfattande stöd av forskning. Begreppet ges här en vidsträckt innebörd. Det betydande offentliga utredningsarbetet inom den sociala sektorn står ofta forskningen nära. Utvecklingsarbete och praktisk försöksverksamhet ger kunskap och erfarenheter som kan vara av stort värde. Vidare är statistiken en viktig informationskälla. Forsknings- och utvecklingsarbetet bör bedrivas i nära samverkan med fältet, dvs. den praktiskt verksamma socialtjänsten.

Socialtjänsten är en del av hela socialpolitiken. Den socialpolitiska planeringen behöver ett omfattande kunskapsunderlag om människornas levnadsförhållanden och om behovsstrukturen. Den behöver stöd av forskning som analyserar sociala processer, söker orsaker till sociala problem och anvisar vägar att komma till rätta med dem både genom allmänt inriktade och indvidinriktade insatser. Den föreslagna socialtjänstlagen kommer att ge socialtjänsten betydande frihet att i samråd med klienterna sätta in olika åtgärder och metoder i det förebyggande och avhjälpande arbetet. Det är som socialutredningen och remissinstanserna understmkit viktigt att utveckla metoder för det sociala arbetet på olUca nivåer - det kan gälla behandlingsmetoder, former för mUjöpåverkan etc. Samtidigt står det klart aft även den framtida socialtjänsten måste avhjälpa sociala svårigheter utan tillgång till entydiga forskningsresultat, som är direkt tillämpbara på den aktuella situationen. Praktiska åtgärder för att undanröja sociala missförhållanden måste liksom nu grundas på socialarbetarnas kunskap och erfarenhet och ytterst på politiska stäUningslaganden.

Även om den direkt socialt inriktade forskningen är av väsentligt mindre omfattning än den medicinska står det klart att det bedrivs en omfattande social forskning i vårt land. Socialutredningen och dess remissinstanser framhåller emellertid starkt behovet av ökade FoU-insat-

Prop. 1979/80:6 51

ser, bl. a. med hänsyn till den nya sociallagstiftningen. Även jag finner att FoU-insatserna på det sociala området har en viktig roll. Jag vUl emellertid kraftigt understryka behovet av en genomtänkt effektiv organisation av dessa FoU-insatser. Del är angeläget att de betydande medel som nu och i framtiden avsätts för dessa ändamål kommer till bästa möjliga nytta. Enligt min mening finns f. n. brister i detta avseende som bör rättas tiU. Jag vill här främst peka på den påtagliga splittringen av insatserna och bristen på överblick. Som jag fömt nämnt delar jag uppfattningen att socialstyrelsen i princip inte bör bedriva eget forsknings- och utvecklingsarbete. Jag fömtsätter därvid att andra resurser inom området står tUl förfogande eller kan organiseras.

Som tidigare antytts täcker begreppet social FoU verksamheter av olika karaktär och med olika stark anknytning tiU den dagliga verksamheten inom sektorn. Man kan strukturera denna FoU enligt följande.

a) utveckling av vetenskapliga teorier och metoder

b) långsiktigare utvecklingsarbete och forskning

c) verksamhetsanknutet utvecklingsarbete, försöksverksamhet.

Den första kategorin, utveckling av vetenskapliga teorier och metoder, hör naturligt till universitetsområdet och i vissa fall tiU särskUda forskningsinstitut. Även den andra kategorin hör i stor utsträckning hit. Övervägande delen av den FoU-verksamhet som socialstyrelsen svarar för eller deltar i hör till den tredje kategorin, dvs. verksamhetsanknutet utvecklingsarbete och försöksverksamhet. De projekt som har kommuner som huvudmän kan samtliga räknas till denna kategori. I många fall är försöken så praktiskt inriktade att forskningsmomentet får anses mycket uttunnat.

Problemen inom social FoU kan sammanfattas på följande sätt.

Betydande medel från olika finansieringskäUor stäUs till förfogande för huvudsakligen verksamhetsanknuten FoU. Verksamheten är splittrad. En ramlagstiftning på socialtjänstens område ställer ökade krav på FoU-verksamhet. Kommunernas insatser på området behöver tas till vara bättre och få stöd. Socialstyrelsen är av olika skäl mindre lämpad att driva och administrera denna växande verksamhet. Inte heUer universitetsorganisationen är lämpad för detta. En annan huvudman - eller andra huvudmän - behövs, i varie fall för huvuddelen av projekten.

Som jag förut nämnt remissbehandlas f. n. FOSAM :s förslag om etl institut för social- och arbetsmarknadspoUtisk forskning. Den särskilda beredningsgruppen för socialstyrelsens framtida uppgifter och organisation ansluter sig i sin rapport tUl FOSAM :s förslag och finner att etl utvidgat socialforskningsinstitut skulle vara en lämplig huvudman för bl. a. målinriktad FoU inom socialdepartementets verksamhetsområde. Regeringen kommer senare att ta ställning i frågan.

Min principiella inställning till FoU-verksamhet inom socialstyrelsen innebär inte att styrelsen fråntas möjligheteen alt bedriva visst utvecklingsarbete inom sitt ansvarsområde. Det står givetvis vaqe myndighet

Prop. 1979/80:6 52

fritt att inom ramen för sina personella och ekonomiska resurser bedriva det utvecklingsarbete som bedöms nödvändigt för myndighetsutövningen. Exempel på sådant utvecklingsarbete är utarbetandet av underlag för vårdprogram, sektorprogram och läkarfördelningsprogram m. m., vilket, som tidigare nämnts, ingår i styrelsens planeringsfunktion. Socialstyrelsen bör vidare enligt min mening inom sin ordinarie personaluppsättning ha kompetens för egen bedömning av utvecklingen på det sociala området och resurser att analysera och föra fram problem som kräver uppmärksamhet och åtgärder, liksom för att ta initiativ till FoU-insatser. Socialstyrelsens planering fömtsatts utgå från statsmakternas intentioner eller från efterfrågan från huvudmännen. Socialstyrelsens roll på FoU-området bör anknytas till detta och till planeringsfunktionen. Jag vUl också erinra om att socialstyrelsens läkemedelsavdelning har uppgifter som nödvändiggör viss egen forskning och utveckling. Resurser för FoU ingår i avdelningens organisation. Denna fråga tas upp under avsnittet Forskning inom hälso- och sjukvården.

Utöver de resurser som finns nedlagda i den fasta tjänsteorganisationen bör socialstyrelsen enligt min mening för sin myndighetsutövning - i första hand för planeringsfunktionen - ha tillgång tUl vissa rörliga medel. Dessa medel bör företrädesvis användas för att bekosta erforderiig medverkan av extem expertis och köp av FoU-tjänster. Medlen bör stå tUl verksledningens förfogande och socialstyrelsens styrelse bör beredas möjlighet att påverka inriktningen av verksamheten. Den fasta tjänsteorganisationen och de rörliga medlen bör tUlsammans täcka behoven för den normala, fortlöpande verksamhelsvolym vid socialstyrelsen som följer av styrelsens instruktionsenliga uppgifter.

Jag vill i likhet med bl. a. TCO framhåUa att socialstyrelsens möjligheter att på ett aktivt sätt medverka i metodutvecklingen av den kommande socialtjänsten inte är beroende av att vissa personer inom styrelsen deltar i utvecklingsprojekt. Det kan anmärkas att styrelsen inte behövt medverka i den medicinska forskningen för att upprätthålla kompelens på området. Samma måste sägas gälla på det sociala området. Det kan räcka med atl styrelsen håller sig .1 jour med pågående forskning och med utvecklingen ute i kommunerna och stimulerar och sprider kännedom om utveckling av metoder som har allmänt intresse.

Etl ständigt återkommande problem är hur resultatet av forsknings-och utvecklingsarbete skall kunna nyttiggöras i praktisk verksamhet. Frågan om spridning av FoU-resultat och information om FoU har i dag helt andra dimensioner än tidigare. Här kan erinras om att riksdagen år 1978 beslöt om inrättande av ett centralt organ för informalionsförsörining. I proposition (1978/79:122) anges det nya organets närmare uppgifter inom ventenskaplig och teknisk information. Volymen av FoU och försöksverksamhet och dess ökade betydelse för samhällets planering gör problemen akuta. Uppgiften att sprida information om forskning och forskningsresultat inom den sociala sektorn äi omfattande och torde knappast kunna åläggas ett enda organ. Ett alternativ är atl fördela ansvaret meUan några

Prop. 1979/80:6 53

få organ, t. ex. socialdepartementet (med ett övergripande ansvar), socialstyrelsen och ytterligare något eller några organ. Om FOSAM :s förslag genomförs fömtsälts SOFI komma att svara för dokumentation och information rörande i första hand den forskning som bedrivs inom ramen för institutet i dess tänkta nya utformning. Här kan vidare erinras om att Arbetslivscentmm hösten 1978 fick regeringens uppdrag att utveckla ett system för arbetslivsinformation och dokumentation (AID). Systemet kan förväntas täcka även viss forskning inom del nya SOFI :s verksamhetsområde. Spri gör insatser inom dokumentationsområdet. Kommunförbundets idébank har tidigare nämnts. Arbete pågår också inom delegationen för social forskning beträffande former för dokumentation av narkomanvårdsforskningen.

Enligt min mening är det angeläget att frågan om information och dokumentation på FoU-området bringas närmare en praktisk och realistisk lösning. Det gäller dels att sprida kunskap om vunna forskningsresultat som bedöms vara av sådant intresse, att de bör föras ut i praktisk verksamhet. Det gäller också att genom en bred och lättillgänglig dokumentation göra det möjligt för kommuner, kommunala organ och enskilda att få kännedom om såväl pågående forskning inom det sociala området som resultatet av ett visst forskningsprojekt. Socialstyrelsen bör enligt min mening som central myndighet ha ett ansvar för att arbetet med en samlad eller samordnad informations- och dokumentationsverksamhet förs vidare. Styrelsen bör ha ett särskilt ansvar för att FoU-resultat av direkt intresse för socialtjänsten förs ut till berörda organ och till olika personalgmpper.

Socialdepartementet har genom sin delegation för social forskning och de forskningsmedel som riksdagen anslagit ett särskilt ansvar för social forsknings inriktning, i första hand när det gäller verksamhetsanknuten FoU. Delegationen har tUl uppgift att initiera forsknings- och utvecklingsarbete av betydelse för socialpolitiken. Delegationen har ett ansvar för användningen av betydande medel för FoU och försöksverksamhet. Medlen avser såväl av delegationen initierad FoU som frislående projekt för vUka ansökningar om medel inges. TUI övervägande del har verksamheten gällt den senare typen av forskning.

Delegationen bör som jag ser det så långt möjligt håUa sig underrättad om de behov av forskning, utveckling och försöksverksamhet som finns inom det sociala området och verka för att FoU-arbetet i första hand inriktas på viktiga uppgifter. Detta bör ske i nära samverkan med departementets egen planering. Delegationen bör också verka för atl resultaten av verksamheten förs ut och kan nyttiggöras i socialt arbete.

Självfallet behöver inte aUa initiativ tUl FoU-insatser komma från delegationen. De kan komma från SOFI, från socialstyrelsen, från enskUda forskare, från huvudmän inom vårdområden etc. Det vUctiga är att delegationen medverkar till atl inrikta FoU-verksamheten mot områden som är betydelsefulla för samhället och dess invånare och där vunnen kunskap och erfarenhet kan bh tUl påtaglig nytta.

Prop. 1979/80.6 54

7.4.2 Forskning inom hälso- och sjukvården

X föregående avsnitt har jag nämnt att jag räknar viss s. k. hälso- och sjukvårdsforskning till det som jag betecknar som social FoU. Jag vUl här närmare utveckla mina synpunkter.

Utveckling och spridning av kunskaper genom forskning och utbildning är av avgörande betydelse för den hälso- och sjukvård som kan erbjudas allmänheten i nuläget och i framtiden. Ändå kan man konstalera att planeringen inför framtiden mest handlar om fysisk utbyggnad och i begränsad utsträckning preciserar problemområden för forskning och inriktning av utbUdning. Detta kan göra att kunskapsutveckling och spridning av kunskaper mer blir ett resultat av dagens utvecklingsresurser än av de hälsoproblem som finns och kan förulses. Resultatet för hälsooch sjukvårdens del kan bl. a. bli en aUtmer markant skUlnad mellan å ena sidan en högspecialiserad och forskningsintensiv akutvård samt å andra sidan en somatisk och psykiatrisk långtidsvård med växande vårdbehov och personalbekymmer liksom med ökande svårigheter att hävda sina intressen i konkurrensen om de knappa resurserna.

Forskning inom allt "smalare" områden är dåUgt skickad att bedöma och angripa problem, som tenderar att spänna över allt vidare kunskapsområden. Detta innebär att samhället i större utsträckning än hittills måste engagera sig i övergripande forskningsfrågor och skaffa sig kunskaper om forskningens inriktning, förutsättningar och vUlkor för att undvika en vidgad klyfta mellan vårdpolitUc och forskning. Den ömsesidiga övergripande anpassningen mellan forskning, utbildning och vård måste ske på riksplanet och förutsätta ett fortlöpande gemensamt utvecklingsarbete för hela riket Forskning inom den sociala sektorn i vid mening, dvs. den samlade socialvårds- samt hälso- och sjukvårdssektorn, domineras starkt av medicinsk forskning. De största FoU-producenterna är här universitet och högskolor samt undervisningssjukhus, vars FoU finansieras genom egna basresurser, forskningsråd och en rad olika stiftelser, företag m.m. Inom den medicinska forskningen förekommer vidare ett betydande internationeUt samarbete, i vilket vårt land deltar aktivt. Det är i dag svårt att få en överblick över de resurser som tiUförs FoU inom hälso- och sjukvården. Enligt en mycket grov uppskattning skuUe dessa för år 1975 uppgå tUl i storieksordningen 1,1 miljard, varav staten beräknas bidra med 0,6 miljarder, landstingen med knappt 0,2 miljarder saml företag och privata stiftelser med drygt 0,2 mU-jarder. Den ökade tUlgången på färdigutbildade läkare ger med nuvarande system en kraftig utökning av den medicinska forskningen såsom den avspeglas i läkarnas egna uppgifter enligt LATT-undersökningarna, Jag finner det för min del angeläget att ett informationsunderlag utvecklas och tiU-handahåUs,som gör det möjligt att på ett bättre sätt än f.n. mäta volymen av FoU-insatser inom den sociala sektorn - däribland FoU-insatsernas fördelning på bl. a. olika tiUämpningsområden inom hälso- och sjukvården. Från hälso- och sjukvårdens utgångspunkter är problemen inte i första hand av kvantitativ natur utan gäller inriktningen av FoU-insatserna mot eftersatta och angelägna problemområden. Den senare problematiken har behandlats i en rad olika utredningar som främst pekat på otillräckligt

Prop. 1979/80:6 55

FoU-arbete vad bl. a. gäller förebyggande insatser i arbetsmiljön och övrig miljö, de äldres vårdbehov, psykiska sjukdomar, missbmk, "grå" folksjukdomar som t. ex. reumatism samt utvärdering av behandlingsresultat och vårdmetoder, inte minst på omvårdnadssidan. Vidare har framhållits den obalans som råder mellan resurserna för medicinsk forskning och de förhållandevis knappa re.surserna för FoU rörande sociala problem. 1 debatten har också underslmkits behovet av ett bättre samspel mellan

planering och FoU-arbete både vad avser initiering av nya projekt och återföring av dess resultat.

Sammanfattningsvis kan konstateras att nuvarande forskningsinriktning inte svarar särskilt väl mot vårdpolitiska mål och växande problemområden. Forskningsorganisationen har hitintills enbart marginellt och genom vissa utökningar anpassat sig tUl omstmktureringen av hälso-och sjukvården såsom den genomförts och planeras ske under 80-talet. Skäl talar för att en successiv omprövning måste ske med hänsyn inte enbart tUl forskningens egna fömtsättningar och behov utan även med ett ökat beaktande av hälso- och sjukvårdsproblemen i samhället och de vårdpoli-liska ambitionerna.

Forskning och utvecklingsarbete behövs både för att planera och för att fortlöpande effektivisera hälso- och sjukvården. Kraven på gemensamma FoU-insatser för hela riket gäller dels en förändrad inriktning av den traditionella medicinska forskningen mot bl. a. mer förebyggande insatser, decentraliserade vårdformer, psykiska och långvariga sjukdomar, omvårdnadsproblem m. m., dels en utbyggd hälso- och sjukvårdsforskning (Health service research). De svenska insatserna bör ses som en del av den internalioneUa forskningen, som är och i framliden kommer att vara det helt dominerande underlaget för utvecklingen även i vårt land.

Hälso- och sjukvårdsforskning kan beskrivas som forskning om hälsooch sjukvården och dess problem. Den kräver ofta insatser från olika vetenskapliga discipliner — beteendevetenskaper, ekonomi, medicin och teknik. Hälso- och sjukvårdsforskning är systematiskt kunskapssamlande som direkt syftar till att underlätta planeringen av hälso- och sjukvård eller som har omedelbar relevans för sjukvårdsorganisatoriska överväganden. Hälso- och sjukvårdsforskning omfattar t. ex. frågor om sjukdomsförekomst och värdbehov, fördelningen av sjukvård i befolkningen och hur hälso- och sjukvårdsorganisationen fungerar. Värdering av hälso- och sjukvärdens resultat i stort räknas hit, ibland även bedömning av enskilda metoders diagnostiska och terapeutiska värde. 1 det senare faUet är gränsen mot den medicinska forskningen oklar och sådan utvärdering kan alternativt klassas som medicinskt utvecklingsarbete. Epidemiologiska studier, studier om sjukvårdskonsumtion, studier om hushållning och fördelning av resurser för hälso- och sjukvård, ulvärderingsstudier samt studier av medicinska innovationers spridning är alltsammans aktiviteter som kan räknas till hälso- och sjukvårdsforskning. Enligt min mening är en utvecklad hälso- och sjukvårdsforskning som komplement till en något annorlunda inriktad medcinsk forskning en viktig del av ett vidgat kunskapsunderlag för framtida vårdpolitiska överväganden och för en

Prop. 1979/80:6 56

förbättrad planering av hälso- och sjukvården.

Hälso- och sjukvårdsforskningen bör särskUt uppmärksamma de förebyggande insatserna. Hit hör hälsoupplysningen och metoderna att föra ut hälsoupplysning tUl skUda grupper i samhället.

Jag vUl också särskilt nämna omvårdnadsforskningens betydelse. En effektiv vård måste också vara en mänsklig omvårdnad. Kraven på en bättre omvårdnad växer sig allt starkare. För att ge den framtida sjukvården ett riktigt innehåll krävs inom ramen för en förändrad inriktning av den medicinska forskningen ett omfattande forsknings- och UlveckUngsarbete med utgångspunkt från patientens omvårdnadskrav. Omvårdnadsforskning tar bl. a. upp frågor om hjälp i fysiskt, psykiskt och socialt avseende som patienten behöver utöver de rent medicinska åtgärderna i form av diagnos, behandling och rehabilitering. Vården av döende är elt av de problemområden som uppmärksammats av omvårdnadsforskningen.

Internationellt har begreppet omvårdnadsforskning fått en mycket vid innebörd och omfattar bl. a. även frågor om organisation, administration, personalomsättning, driftkostnader och planläggning av lokaler och ulmstning. I förevarande sammanhang avses dock med omvårdnadsforskning studier av själva vårdprocessen för att tUlgodose patienternas fundamentala fysiska, psykologiska och sociala behov samt studier av den situation i vUken detta sker och av relationerna och samspelet mellan vårdpersonal, patienter och deras anhöriga. Med denna snävare avgränsning får omvårdnadsforskningen en mycket stark patientanknytning.

Enligt vad jag tidigare har anfört skall socialstyrelsen i princip inte bedriva egen forskning utan i stället initiera forskning samt sammanstäUa och föra ut dess resultat för praktisk användning hos vårdhuvudmännen. Inom hälso- och sjukvården bör socialstyrelsen ha dessa uppgifter i första hand när det gäller den medicinska forskningen och omvårdnadsforskningen, dvs. den forskning som har sin primära utgångspunkt i patienternas behov och krav. Här föreligger enligt min mening ett naturligt samband med socialstyrelsens tillsynsfunktion och övervakande ansvar för kvalitet och säkerhet i den vård patienterna erhåller. Vidare bör socialstyrelsen ha visst ansvar för epidemiologisk forskning i enlighet med vad jag i fortsättningen förordar beträffande statistik för epidemiologiska forskningsändamål.

Mot bakgmnd av det anförda anser jag att socialstyrelsen skall följa och analysera patienternas krav och behov i olika avseenden samt initiera FoU-arbete som är relaterat tUl främst medicinska, omvårdnadsmässiga saml epidemiologiska frågor. Socialstyrelsen bör också bidra till att forskningsresultaten på lämpligt sätt förs ut tUl sjukvårdshuvudmännen som stöd för genomförandet av beslutad vårdpolitik inom hälso- och sjukvårdssektorn. Underlag för vårdprogram liksom övriga programunderlag som socialstyrelsen har att utarbeta som delar i ett övergripande och samordnande planeringsarbete för hälso- och sjukvården bör enligt min mening kunna tjäna som viktig förmedlare av relevanta forskningsresultat

Prop. 1979/80:6 57

till sjukvårdshuvudmännen och deras genomförandeplanering. I styrelsens ansvar inom FoU-området bör ingå att identifiera, formulera och samordna hälso- och sjukvårdssektorns krav på FoU-insatser och framföra dessa krav till forskningsansvariga myndigheter. I detta bör även ingå att bevaka behoven av samordning med mer socialt inriktad FoU-verksamhet.

Det framstår emellertid enligt min uppfattning som naturiigt att i första hand Spri i egenskap av elt för staten och sjukvårdshuvudmännen gemensamt institut inom sitt kompetensområde har en inriktning mot och etl ansvar för hälso- och sjukvårdsforskning. På samma sätt som socialstyrelsen har ett ansvar för FoU som gäller medicinska, omvårdnadsmässiga och epidemiologiska frågeställningar bör Spri ha det inom övrig hälso- och sjukvårdsforskning. Spris FoU-uppgifter bör liksom institutets övriga uppgifter utformas såsom ett direkt stöd till sjukvårdshuvudmännens konkreta förändringsarbete vad gäller vårdmetoder, vårdorganisation, vårdadministration och teknik med särskild tonvikt på utvärdering och erfarenhetsåterföring. Staten - närmast företrädd av socialstyrelsen — och sjukvårdshuvudmännen kan via Spris styrelse gemensamt överenskomma och besluta om den närmare inriktningen och uppläggningen av Spris FoU-arbete. Socialstyrelsen bör utifrån statsmakternas uttalade vårdpolitiska ambitioner även inom den s. k. hälsooch sjukvårdsforskningens område företräda och samordna statens intressen.

Med den av mig angivna rollfördelningen kommer socialstyrelsen, Spri och .sjukvårdshuvudmännen, närmast företrädda av landstingsförbundet, att vid olika tillfäUen parallellt arbeta med t. ex. primärvårdens utbyggnad, vissa specialiteter, såsom i dag psykiatrin, eller med samma utredningsteknik, såsom i fråga om vårdprogram, men med olika inriktning, kompetens och detaljeringsgrad. Uppenbart är därför att ett effektivt utvecklingsarbete fömtsätter ett fortlöpande nära samarbete mellan organisationerna vid uppläggning, inriktning och genomförande av projekten. MeUan de tre organisationerna har också utvecklals ett omfattande sådant samarbete.

Olika initiativ beträffande inriktningen av sektoriell FoU har tagits av en rad organ såsom universitetsinstitutioner, medicinska forskningsrådet och delegationen för social forskning, vartiU bl. a. kommer närliggande projekt som bedrivs av sekretariatet för framtidsstudier och samarbets-kommittén för långsiktsmotiverad forskning. Olika skäl kan motivera sådana kompletterande insatser i särskilda organisatoriska former, men enligt min mening är det uppenbari alt de inte kan ersätta den fortlöpande bevakningen av hälso- och sjukvårdssektonis intressen i FoU-samman-hang, där socialstyrelsen och Spri inom sina kompetensområden bör ha etl grundläggande ansvar.

Sammanfattningsvis anser jag att socialstyrelsens framtida uppgifter med anknytning till forsknings- och utvecklingsverksamheten inom hälsooch sjukvården bör ha sin utgångspunkt i patienternas behov och krav och därmed ha en direkt anknytning tUl styrelsens tillsynsansvar. Med de

Prop, 1979/80:6 58

avgränsningar som jag gjort bör styrelsens uppgifter omfatta:

att identifiera och formulera hälso- och sjukvårdens problem samt sammanställa och precisera hälso- och sjukvårdens krav på forskningsorganisationen och dess inritkning,

att stimulera och initiera forsknings- och utvecklingsprojekt av särskUd betydelse för hälso- och sjukvårdens utveckling,

att bearbeta och sammanställa främst den medicinska och omvårdnads-inriktade saml epidemiologiska FoU-verksamhetens resultat och förmedla dessa tUl praktiskt verksam hälso- och sjukvårdspersonal, utbildnings- och andra sjukvårdshuvudmän, regering och riksdag liksom andra berörda organ och myndigheter m. m., samt

att bevaka och verka för en samordning med den socialt inriktade forskningen.

De medel som socialstyrelsen har att använda för atl fullgöra uppgifterna utgörs av kunskapsöversikter, underlag för vårdprogram, sektors- och princip- eller stmkturprogram. Såsom förutsätts i ÖSoS bör uppgifterna primärt fullgöras av hela styrelsens organisation vartill kommer insatser från vetenskapUga råd m. m., vUkas uppgift är atl slå tUl socialstyrelsens förfogande. Det är min uppfattning att socialstyrelsens vetenskapliga rådsorganisation i aktivare utsträckning bör användas för sådana insatser. Jag förutsätter därför att styrelsen genomför den i ÖSoS-utredningen aviserade översynen av rådsorganisationen. Därvid bör socialstyrelsen särskilt ta hänsyn till behoven av att sammanställa och föra ut såväl medicinskt som socialt kunskapsunderlag, vUket bör avspegla sig i rådsorganisationen. Denna har i dag en tydlig övervikt för den medicinska sidan. För att få en effektiv rådsorganisation bör vidare antalet rädsledamöter — f. n. över 150 - begränsas.

Såsom tidigare redovisats krävs en komplettering av den kompetens som forskare och forskningsinstitutioner besitter för att avvägningen av forskningsinsatserna inte bara skaU svara mot den medicinska forskningens intressen och möjligheter utan även ge tiUräcklig vikt åt de sociala problemen. De politiskt ansvariga organen i form av främst riksdag och regering men självfallet också sjukvårdshuvudmännen, måste här spela en aktiv roU. Del framstår enligt min mening som naturligt att socialstyrelsen svarar för en väsentlig del av underlaget för de politiska ställningstagandena. Med en sådan uppläggning bör på sikt kunna uppnås en bättre överensstämmelse mellan forskningens inriktning och prioriterade områden inom hälso-och sjukvården.

Med en snabbt växande kunskapsmassa blir det allt svårare för de praktiskt verksamma inom hälso- och sjukvården att på egen hand värdera och tillgodogöra sig resultaten av forskningen och utvecklingsarbetet. För att höja säkerheten och kvaliteten i hälso- och sjukvården är det därför av stor betydelse med en effektiv och väl fungerande kunskapsöverföring mellan forskning, utbildning och praktiskt verksam personal inom hälso- och sjukvården. I dagens läge är socialstyrelsens

Prop. 1979/80:6 59

insatser starkt begränsade när det gäller alt aktivt ställa samman och föra ut det kunskapsunderiag som utgör grunden för hälso- och sjukvården. En successiv förändring är här nödvändig. Jag anser att socialstyrelsen på sikt bör svara för en fortlöpande kunskapsförmedling avseende bl. a. samtliga medicinska specialiteter som underlag för både den praktiska verksamheten och initieringen av nya forskningsprojekt. Såsom tidigare redovisats bör underlagen för vårdprogram få stor betydelse i nu nämnda avseende, där socialstyrelsen främst svarar för del generella medicinska och sociala kunskapsunderlaget. Jag vill betona vikten av att socialstyrelsen ingående prövar behoven och prioriterar de mest angelägna ändamålen.

Avslulningsvis vUl jag framhålla att socialstyrelsen inom läkemedelsområdet fullgör FoU-uuppgifter som går utöver vad styrelsen skall utföra på andra områden. För atl upprätthålla en tillräcklig kompetens och skapa möjlighet att på ett fullgott sätt sköta sina åligganden när det gäller läkemedelskontrollen måste socialstyrelsens läkemedelsavdelning bedriva ett visst eget forskningsarbete. Denna forskning i egen regi inom läkemedelsavdelningen är enligt min mening även framdeles nödvändig och bör därför inte omfattas av de allmänna principer för socialstyrelsens FoU-verksamhet som jag har förordat.

7.4.3 Forsknings- och försöksverksamheten i Dalby

Under 1950-talet uppmärksammades behovet av en utvecklad utbUdnings- och forskningsverksamhet inriktad på vård i öppna former. Detta ledde under 1960-talet till beslut om inrättande av en utbildnings- och forskningsenhet för öppen hälso- och sjukvård vid läkarstationen i Dalby. Förläggningen var betingad av de befolknings- och sjukdomsstudier som bedrivits i Dalby sedan slutet av 1940-talet.

Vårdcentralen i Dalby togs i bruk år 1968. I avtal med Malmöhus läns landsting påtog sig staten att svara för kostnaderna för den personal som uteslutande ägnar sig åt utbildning — huvudsakligen i primärvård — eller forskning. Staten svarar också för vissa förvaltningskostnader. Statens kostnad för forskning och utbildning vid vårdcentralen har beräknats till ca 2,2 milj. kr. för budgetåret 1978/79. Därtill kommer förvaltningskostnader med ca 2 mUj. kr. Forskningsledningen i Dalby förfogar över anslaget i samråd med en rådgivande nämnd, där bl. a. socialstyrelsen är representerad. Sedan år 1976 finns en samordningsgrupp i socialstyrelsen med uppgift att granska projektansökningar och lämna förslag till nya projekt.

1 budgetpropositionen 1978, bU. 8, framhöll föredragande statsrådet att det gått mer än tio år sedan staten engagerade sig i verksamheten vid vårdcentralen i Dalby. Det fanns därför anledning att göra en samlad utvärdering av de resultat som har uppnåtts i den forsknings- och utbildningsverksamhet som bedrivs vid värdcentralen. Våren 1978 upp-

Prop. 1979/80:6 60

drog regeringen åt socialstyrelsen att utvärdera forsknings- och utbildningsverksamheten vid vårdcentralen. Socialstyrelsen överlämnade i maj 1979 rapporten Dalby, som omfattar styrelsens utvärdering av forsknings- och utbildningsverksamheten vid vårdcentralen.

Styrelsen framhåller att det forskningsarbete som genomförts i Dalby spänner över en lång rad medicinska ämnesområden. Inom den samhällsvetenskapliga sektorn har sociologiska och ekonomiska frågor samt socialvårdsfrågor bearbetats. Socialstyrelsen intiterade år 1977 en från styrelsen fristående utvärdering av forskningsverksamheten. På styrelsens uppmaning har vidare forskningsavdelningen vid vårdcentralen sammanställt ett omfattande underlagsmaterial. Styrelsen remitterade hösten 1978 detta underlagsmaterial till 28 myndigheter och organisationer, av vilka 24 lämnat svar. Huvudfrågan har gällt för- och nackdelar med att dels under lång tid samla en stor del av resurserna för forskning inom ifrågavarande område till en ort, dels nuvarande finansieringsform. Åtskilliga remissinstanser finner det tveksamt att koncentrera forskningsresurserna i den utsträckning som nu skett. När det gäller finansieringsformen anser en övervägande remissopinion att särbehandlingen av forskningen i Dalby genom ett särskUt anslag i statsbudgeten bör ersättas av en annan ordning.

Socialstyrelsen framhåller för sin del att koncentrationen av resurser tUl Dalby innebär såväl fördelar som nackdelar. Styrelsen anser emellertid att den koncentrerade satsningen på Dalby har givit stort utbyte. Enligt styrelsen är det önskvärt atl i framtiden FoU-resurser också tillförs fler orter med annorlunda fömtsättningar och organisationsformer. FoU-arbete bedrivs i dag även vid andra vårdcentraler — dock inte i samma omfattning som i Dalby. Resurser för en utökad forskning inom öppenvård bör enligt socialstyrelsen tUlskapas genom att de totala resurserna för forsknings- och utvecklingsarbete utökas och/eller att medel från andra forskningsområden förs över för forskning inom öppen vård.

Verksamheten i Dalby finansieras som förut nämnts genom särskilda anslag i statsbudgeten. Beträffande finansieringsformen ger socialstyrelsen uttryck för följande uppfattning:

"Socialstyrelsen anser att forsknings- och utbUdningsverksamheten i Dalby bör integreras med övriga motsvarande institutioner inom universitets- ochhögskoleorganisalionen när denna fått tiUfredsställande resurser härför. I det sammanhanget får också diskuteras hur det nuvarande basanslaget för Dalby-projektet under socialdepartementets huvudtitel skall föras över till universitetsanslagen."

Styrelsen anför vidare att det erfarenhetsmässigt är svårt att göra kraftiga omprioriteringar. Till dess den medicinska forskningen mera inriktas på den öppna vårdens nroblem behövs elt särskilt stöd för sådan forskning. Styrelsen anser att forsknings- och utbildningsverksamheten i Dalby t. v. behöver fortsatt stöd genom särskilda organisations- och finanseringsformer. Medel för sådana särskUda insatser kan lämpligen finansieras genom delegationen för social forskning eller socialstyrelsen.

Prop. 1979/80:6 61

För min del ansluter jag mig till uppfattningen att en forskningsverksamhet av den typ som bedrivs vid vårdcentralen i Dalby inte under obegränsad tid bör baseras på direkta anslag i statsbudgeten. Mycket talar för att forskningen beträffande öppen sjukvård och allmänläkarvård bör ske inom universitetsorganisationen. Del bör emellertid förutsättas alt viss del av verksamheten i Dalby bevaras och att nya projekt av intresse för primärvården kan ges stöd inom den vanliga forskningsorganisationen. Hela frågan bör prövas av en särskUd arbetsgrupp inom socialdepartementet. Gruppen bör ta ställning tiU hur de nu aktueUa medlen för primärvårdsforskning bäst kan utnyttjas inom forskningsorganisationen. Gruppen bör vidare lämna förslag om den framtida omfattningen av forskningsverksamheten i Dalby och hur uppnådda resultat kan nyttiggöras i praktisk verksamhet. Bedömningen av verksamhetens omfattning bör inte i någon högre grad påverkas av frågan om den utbildning i primärvård som bedrivs vid vårdcentralen i Dalby. Primärvårdens utbyggnad ställer större krav på utbildning av personal för denna vårdform än vad Dalbycentralen rimligen kan tillgodose. Avsikten är att snarast möjligt tillsätta arbetsgruppen för att snabbt få underlag för närmare överväganden i frågan.

I Tierp och Vilhelmina bedrivs sedan börian av 70-talet projekt inom det sociala området som finansieras genom årliga bidrag från socialdepartementets anslag för social forskning. Jag anser att arbetsgruppen även bör bedöma de två senare projekten.

7.5 Socialstyrelsens övriga uppgifter

Som central förvaltningsmyndighet inom den samlade socialvårds-samt hälso- och sjukvårdssektorn har socialstyrelsen atl handlägga ett stort antal arbetsuppgifter av mycket skiftande slag. Mol bakgrund av bl. a. kraven pä en minskad statlig detaljkontroll och styrning samt strävan mot en ökad decentralisering har jag funnit anledning att som komplement till vad som sagts i det föregående om socialstyrelsens roll och uppgifter i fråga om tillsyn, planering samt forskning och utveckling närmare beröra vissa av styrelsens arbetsområden.

7.5.1 Huvudmannaskap för olika institutioner m. m.

Jag har tidigare pekat på bl. a. den administrativa påfrestning på det centrala verket som det stora anstalet underförvaltningar - ca 115 -utgör. Del relativt detaljmässigt uppbyggda ledningsansvar som socialstyrelsen har för dessa enheter försvårar en omställning mot mer övergripande uppgifter och en koncentration av verksamhelen som jag angivit som grundläggande för styrelsens framtida verksamhet. Det är vidare ur effektivitetssynpunkt angeläget att beslutsvägarna görs så korta som möjligt samt att besluten hänförs lill den nivå där de har störst relevans och där berörda organs kompetens bäst tillvaratas. Socialstyrelsen bör av dessa skäl i princip inte vara huvudman eller ha det administrati-liva ansvaret för institutioner och andra organ som har olika driftuppgifter.

Jag vill här erinra om att regeringen 1977-12-29 uppdragit åt statens

Prop. 1979/80.6 62

förhandlingsnämnd att ta upp förhandlingar med landstingskommuner och ifrågakommande kommuner om ändrat huvudmannaskap för de statliga ungdomsvårdsskolorna, statens värdanstalter för alkoholmissbrukare samt de erkända och enskUda vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. Utgångspunkten är att huvudmannaskapet för dessa institutioner skall kunna kommunaliseras i samband med att den nya socialtjänsten träder i kraft. Jag anser det betydelsefullt att den av reformen berörda personalen kan beredas fortsatt anslällning inom sitt verksamhetsfält. I enlighet härmed har jag i propositionen om socialtjänsten uttalat att jag utgår från att den berörda personalen liksom vid andra liknande förändringar då verksamhet överförts från staten till kommunerna skaU kunna beredas fortsatt anställning hos de nya huvudmännen.

Situationen för personalen vid de s. k. NAF-anstallerna är kopplad tUl de huvudmannaskapsfrägor som behandlas i de pågående förhandlingarna i förhandlingsnämnden. Även denna personals förhållanden behöver uppmärksammas.

De olika frågor som berör personalen vid berörda institutioner förutsätter jag kommer att diskuteras mellan staten och kommunförbunden inom ramen för det arbete som fortlöpande bedrivs inom den s. k. OASEN,

1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande har framlagt förslag (Psykiskt störda lagöverträdare, SOU 1977:23) om att bl. a. driftansvaret för den rättspsykiatriska organisationen överförs tiU landstingen som ett led i en eftersträvad integration med den psykiatriska sjukvården. Socialstyrelsen, om är chefsmyndighet för de rättspsykiatriska klinikerna och stationerna, har i samband med ÖSoS-utredningen lagt fram förslag enligt vilket driftansvaret överförs som ett första steg i ett förfarande som innebär att landstingen på sikt tar över hela huvudmannaskapet.

Landstingsförbundet anser i sitt yttrande över utredningen om behandling av psykiskt avvikande all en uppdelning i planerings/resursansvar och driftansvar mellan staten och landstingen leder till organisatoriska problem och oklara ansvarsförhållanden. Förutsättningarna för en ökad samverkan mellan rättspsykiatri och allmänpsykiatri torde enligt förbundet vara begränsade med detta alternativ. Ett samlat landstingskommunalt huvudmannaskap för all psykiatrisk vård ger ökade förutsättningar för ett effektivt utnyttjande av resursema.

1 likhet med utredningen om behandling av psykiskt avvikande och socialstyrelsen anser jag att starka skäl talar för en bättre integrering av rättspsykiatrin med den allmänpsykiatriska vården. Denna integrering bör bäst kunna uppnås om hela huvudmannaskapet läggs över på landstingen. Det får anses som principiellt riktigt att all psykiatrisk vård har samma huvudman. Ett överförande av huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska organisationen till landstingen kan ses som ett fullföljande av 1967 års huvudmannaskapsreform rörande den psykiatriska vården. Statsrådet Lindahl avser att föreslå regeringen att denna ger statens förhandlingsnämnd i uppdrag att ta upp förhandlingar med berörda landstingskommuner om att dessa tar över huvudmannskapet för den rättspsykiatriska verksamheten. Härvid bör hänsyn tas tUl ett eventuellt upprättande av särskilda vårdresurser inom den rättspsykiatriska organisationen för vissa

Prop. 1979/80:6 63

grupper inom kriminalvården samt behoven av en gemensam värdorganisation för rättspsykiatri och för särskilt vårdkrävande oatienter. Frågan om hur existerande resurser skall användas för detta ändamål bör särskilt beaktas.

När det gäller statens rättsläkarslationer har socialstyrelsen i skrivelse 1978-02-10 hemställt att regeringen låter utreda bl. a. de organisatoriska formerna för det rättsmedicinska undersökningsväsendet. Styrelsen grundar sin hemställan på ÖSoS, som varit inne på ett överförande av driftansvar/huvudmannskap för det rättsmedicinska undersökningsväsendet till sjukvårdshuvudmännen. Utredningen har pekat på olika problem rörande verksamhetens mål, funktion, uppgifter och organisatoriska ställning. Bakgrunden till dessa problem är bl. a. den starkt ökade efterfrågan på rättsmedicinsk service samt det förhållandet att rättsmedicinska undersökningar utförs såväl vid rättsläkarstationerna som inom sjukvårdsorganisationen, vilket lett till oklarheter i ansvars- och uppgiftsfördelning. Problem i dessa avseenden har även framhållits av riksrevisonsverkel.

Mot denna bakgrund avser statsrådet Lindahl att föreslå regeringen att hon skall bemyndigas att tUlkalla en särskUd utredningsman med uppgift att skyndsamt kartlägga behovel och omfattningen av rättsmedicinsk service samt närmare utreda i vUka organisatoriska former denna service skall tillhandahållas och därvid särskilt undersöka och belysa förutsättningarna för att överföra det rättsmedicinska undersökningsväsendet till sjukvårdshuvudmännen.

Om förutsättningar föreligger för ett ändrat huvudmannskap bör utredningsresultatet läggas tUl grund för förhandlingar med berörda landstingskommuner om ett övertagande av huvudmannaskapet för den rättsmedicinska verksamheten.

Socialstyrelsen är även huvudman för statens rättskemiska laboratorium. Huvuddelen av laboratoriet — den blodgruppsserologiska avdelningen och den toxikologiska sektionen inom den kemiska avdelningen — har omlokaliserats till Linköping. Förutom att laboratoriet är under omlokalisering har förslag väckts om att laboratoriet delas upp på ett rättskemiskt resp, blodgruppsserologiskt laboratorium. Vidare pågår försöksverksamhet med decentralisering av vissa rutinanalyser av rätts-kemisk art samt rutinmässig användning av utandningsprov för kontroll av personer misstänkta för rattonykterhet. Mot bakgrund av del anförda anser jag att frågan om det nuvarande rättskemiska laboratoriets organisation på ett eller två laboratorier samt formerna för dess administration bör klaras ut. Ekonomi- och personaladministrativa uppgifter bör decentraliseras från socialstyrelsen lill laboratoriet. Berörda delar bör kunna erhålla erforderlig adminstraliv service från universitetsförvaltningen i Linköping. Socialstyrelsen bör dock även i fortsättningen fungera som chefsmyndighet för laboratoriet. Den utredningsman som enligt mitt förslag tUl regeringen tillkallas för att se över den rättsmedicinska organisationen bör även få i uppdrag att i samverkan med organisationskommittén förbereda genomförandet av denna decentralisering, så att den kan genomföras i samband med socialstyrelsens

Prop. 1979/80:6 64

omorganisation. Frågan om en evenuteU delning av det rätlskemiska laboratoriet får prövas sedan ovannämnda försöksverksamheter avslutats och utvärderats.

Genom dessa åtgärder rörande socialstyrelsens olika underförvaltningar har en process inletts som på sikt bör innebära betydande reduceringar av resursbehovet inom främst styrelsens cenlrala administration. Jag återkommer längre fram till resursfrågorna liksom till frågan om den del av socialstyrelsens underförvaltningar som utgörs av den regionala organisationen.

7.5.2 Beredskapsfrågor

Socialstyrelsen har på central statlig nivå till uppgifl att bl. a. förbereda den civila hälso- och sjukvården samt socialvården för krigsförhållanden. Styrelsen skall leda den civila hälso- och sjukvården i krig. Detta ledningsansvar i krig kräver förberedelser i fred.

Socialstyrelsens arbete är tiU hell övervägande del inriktat på hälsooch sjukvårdens beredskapsfrågor. Styrelsens uppgifter på detta område påverkas starkt om de förslag som redovisats av utredningen om sjukvården i krig (USIK) i betänkandet Sjukvården i krig (SOU 1978:83) genomförs. Betänkandet har nyligen remissbehandlats.

Ansvarsprincipen har varit av grundläggande betydelse för USIK:s arbete. Ansvarsprincipen innebär att ansvar i fred för viss verksamhei följs av ansvar att planlägga, leda och genomföra samma verksamhet i krig. För den civila hälso- och sjukvårdens vidkommande innebär ansvarsprincipen att landstingskommunerna bör ges ett ökat ansvar för sjukvården i krig och förberedelserna härför i fred.

Jag anser att det ännu är för tidigt att i detalj bedöma och ta ställning tiU konsekvenserna för socialstyrelsens del av USIK:s förslag. Jag viU emellertid i förevarande sammanhang — och utan att föregripa de konkreta stäUningstagandena tUl USIK:s förslag - framhåUa två huvudlinjer som uttryck för den målinriktning som bör gälla för de närmaste årens utveckling av styrelsens ansvar och uppgifter vad gäller beredskapsfrågorna. För det första bör i betydande utsträckning en decentralisering och förskjutning av ansvar och uppgifter från socialstyrelsen till landstingen kunna komma till stånd. Detta är helt i överensstämmelse med vad jag anfört om styrelsens roll och uppgifter inom övriga områden. Redan i det faktum att handläggningen av ifrågavarande beredskapsverksamheter i stor utsträckning är centraliserad ligger enligt min mening ett motiv för att eftersträva decentralisering. Jag vUl i sammanhanget erinra om att regeringen 1979-03-08 givit statens förhandlingsnämnd i uppdrag atl förhandla med landstingen om den framtida försörjningsberedskapen.

För det andra anser jag att en allmänt sett mer konsekvent tillämpning av ansvarsprincipen bör få återverkningar på socialstyrelsens arbetssätt. De olika fackenheterna inom styrelsen bör ha ett ansvar för beredskapsfrågorna som svarar mot respektive enhets ansvarsområde när det gäller den fredstida socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Därutöver är det enligt min mening nödvändigl att del inom styrelsen finns en sammanhållande kompetens i form av en särskUd resurs för beredskapsverksamhelen. Jag återkommer till dessa frågor i organisa-

Prop. 1979/80:6 65

tionsavsnittet.

Båda dessa utvecklingslinjer bör i samband med den förestående omorganisationen av socialstyrelsen ges större eftertryck än som hittUls varit fallet. De båda utvecklingslinjerna anknyter dessutom väl till huvudtankegångar i USIK. Utredningen föreslär sålunda att den centrala detaljregleringen av den landstingskommunala beredskapsplanläggningen ersätts av övergripande ramar inom vilka det ankommer på landstingen att bedöma förutsättningarna och konsekvenserna för den egna verksamheten i krig och planlägga härför under fredstid. Socialstyrelsens befattning med beredskapsplanläggningen bör enligt min mening kunna förändras genom att styrelsens nuvarande detaljanvisningar ersätts av mer övergripande planläggningsbestämmelser. Även när det gäller utbildning, personalplanering och materiel- och försörjningsberedskap bör en decentralisering kunna genomföras och socialstyrelsens uppgifter förändras mot mer övergripande samordningsfrågor.

Inom socialstyrelsen handläggs beredskapsfrågorna i särskild ordning inom byråerna PB 4 och 5. När det gäller landstingsnivån har USIK pekat på problem som följer av att beredskapsfrågor inte ingår i den fredstida sjukvårdsplaneringen utan hanteras i särskUd ordning vid sidan om fredssjukvården och dess utveckling. USIK föreslår därför att landstingskommunernas planläggning i så stor utsträckning som möjligt bedrivs inom ramen för den fredsmässiga sjukvårdsplaneringen. Jag har i mina förslag rörande socialstyrelsens arbetssätt och organisation på beredskapsområdet eftersträvat att skapa större möjligheter för att även centralt närma beredskapsplaneringen till den fredsmässiga planeringen av hälsooch sjukvården samt socialtjänsten.

Socialstyrelsen måste även framgent ha ett centralt ansvar under statsmakterna för vårdresursernas fördelning och prioritering över riket ur beredskapssynunkl. Detta bör i allt väsentligt kunna ske genom mer övergripande planering och samordning. De utvecklingslinjer som jag här framhållit — främst en successiv decentralisering av uppgifter — kommer därför att leda tUl en minskning av resursbehoven inom socialstyrelsen för beredskapsuppgifter. Jag beräknar att mer än hälften av det nuvarande antalet tjänster så småningom kan avvecklas. Det är emeUertid först på något längre sikt som effekterna i större omfattning av en decentralisering från socialstyrelsen tUl sjukvårdshuvudmännen kommer att kunna avläsas. Omfattningen av styrelsens beredskapsuppgifter får närmare prövas i samband med statsmakternas stäUningstagande tUl USIK:s förslag samt fortsatta åtgärder rörande decentralisering av ansvar och uppgifter inom beredskapsområdet. Arbetet med en sådan decentralisering bör enligt min mening påbörjas snarast möjligt. Ansvaret för detla arbete bör läggas på en arbetsgrupp som regeringen tiUsätter.

7.5.3 Extern kursverksamhet

Socialstyrelsen bedriver en omfattande kurs- och konferensverksamhet för personal som är anställd av de kommunala vårdhuvudmännen, främst landstingen. De direkta kostnaderna för genomförande av kurser och konferenser betalas från olika sakanslag under socialhuvudtiteln. Social-

Prop. 1979/80:6 66

styrelsen avsätter därutöver betydande interna resurser - huvudsakligen personalresurser - för att planera, leda och administrera verksamheten. Den externa kursverksamheten handhas dels av olika fackbyråer, dels av vissa nämnder såsom nämnden för läkares vidareutbildning (NLV) och nämnden för utländsk medicinalpersonal (NUM), vilka har kanslier inom styrelsen. Genomförandet och administrationen av kurserna är i viss utsträckning decentraliserad till huvudmännen och utbildningsanstalterna. För vissa kurser har socialstyrelsen ett totalansvar.

Jag anser att utbildning av fortbildningskaraktär för personal inom socialtjänsten och hälso- och sjukvärden i första hand bör vara ett ansvar för huvudmännen och därför åvila dessa. Socialstyrelsen bör i princip inte bedriva extern utbildningsverksamhet. En fortsatt decentralisering och avveckling av styrelsens externa kursverksamhet bör därför genomföras. Till frågan om vidareutbildning för läkare och tandläkare återkommer jag i det följande.

I vissa fall, t, ex. om statsmakterna fastställer formella krav på viss kompetens och behörighet som kräver kompletterande utbildning eller på annat sätt be.slutar om sådan utbildning för vissa grupper av vårdpersonal, bör dock socialstyrelsen övergångsvis kunna ges ett ansvar för att denna utbildning kommer till stånd, om annan lämplig huvudman saknas. Omfattning och inriktning bör regleras av statsmakterna i samband med särskild medelsbevillning för denna typ av utbildning. Jag förutsätter att socialstyrelsen ser över sina rutiner för här åsyftad utbUdning, så att den kan samordnas med lokal och regional utbildningsverksamhet och därmed genomföras på ett smidigt sätt utan onödig central administration.

Socialstyrelsen bör enligt min mening även kunna svara för viss konferensverksamhet samt medverka i av huvdmännen anordnad utbildning som ett led i styrelsens kunskapsförmedlande funktion. Socialstyrelsen kan vidare behöva engagera sig i viss fortbildningsverksamhet i samband med genomförande av nya reformer och andra beslut av statsmakterna inom socialsektorn. Detla bör dock i huvudsak gälla under ett introduktions- och uppbyggnadskede och inriktas på att utveckla utbUdningens innehåll och praktiska uppläggning. När denna fortbildning funnit sin funktionella form bör den övertas av resp. huvudman.

Allmänt sett bör socialstyrelsen inom fortbUdningsområdet ha till uppgift att i nära samverkan med huvudmännen följa och analysera behoven av fortbildning inom vårdyrkena samt verka för en samordning och alt erforderlig fortbildning kommer tUl stånd. Därvid bör särskilt behoven av tvärfacklig fortbildning och kunskapsmässigt undervisningsmaterial uppmärksammas.

7.5.4 Extern information

Informationen fyUer viktiga funktioner inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Den skaU upplysa om samhäUets politik inom socialsektorn och ge medborgarna kunskaper om hur verksamheten

Prop. 1979/80:6 67

är organiserad samt om vilka rättigheter och skyldigheter som föreligger. Dessutom skall informationen stimulera tiU ökad aktivitet och ge förutsättningar för var och en att framföra erfarenheter och synpunkter samt att ta tUlvara sin rätt tUl medinflytande.

Socialstyrelsens information sprids sällan direkt till allmänheten. Detta bör gälla även framgent. Uppgiften att informera allmänheten om vårdsektorns serviceutbud åvilar i första hand kommuner och landsting i deras egenskap av huvudmän för socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Socialstyrelsens uppgift bör främst vara att stödja informationsarbetet hos huvudmännen genom att förse dessa med informationsunderiag. Jag anser att en ökad decentralisering och mindre inslag av centrala regler generellt sett innebär att kunskapsförmedling och information blir allt viktigare delar i socialstyrelsens arbete. Den externa informationen bör ingå som en naturlig och integrerad del av styrelsens verksamhet. Erfarenheten tyder på att det finns en betydande efterfrågan på socialstyrelsens informationsfunktion från huvudmännen, vårdpersonal och olika organisationer som arbetar med sociala, medicinska och hälsofrågor samt i vissa fall också från aUmänheten. För att utnyttja de tUlgängliga resurserna på bästa sätt bör socialstyrelsen planera och lägga upp sin information i nära samverkan med bl, a, de kommunala huvudmännen.

Sammantaget innebär dessa förhåUanden att en effektiv informationsfunktion blir av stor betydelse för den nya verksorganisationen. ÖSoS har för detta ändamål föreslagit en omfördelning och samordning av olika informationsresurser inom verket som sammantaget innebär en förstärkning av socialstyrelsens informationsbyrå. Bl. a. föreslås inrättande av en särskUd upplysningsenhet vid byrån. Jag anser att socialstyrelsens informationsfunktion i huvudsak bör utformas i enlighel med utredningens förslag och att således de föreslagna förstärkningarna för styrelsens informationsbyrå bör komma tiU stånd. Jag har tagit hänsyn till detta i mina resursberäkningar för informalionsbyrån,

7.5.5 Statistik

1960 års riksdagsbeslut om organisation av den statliga statistiken innebar, atl en sådan statlig statistik, som inte av administrativa skäl är bunden tUl visst verk, skulle koncentreras till statistiska centralbyrån (SCB). Vid tillämpning av principen fördes socialvårdsstatistiken över från dåvarande socialstyrelsen till SCB. Hälso- och sjukvårdsstatistiken tog man däremot inte definitiv ställning tUl. Den fick ligga kvar inom dåvarande medicinalstyrelsen.

I den proposition (1967:68) som låg tUl grund för tUlkomsten av nuvarande socialstyrelsen föreslogs ingen förändring av huvudmannaskapet för de berörda statistikområdena. Hälso- och sjukvårdsstatistiken förutsattes i vart fall tUls vidare ligga kvar hos den centrala medicinska myndigheten. För att samordna den statistiska verksamheten bUdades senare en samrådsdelegation med cheferna för socialstyrelsen, SCB,

Prop. 1979/80.6 68

landstingsförbundet och Spri. Denna framlade år 1972 en utredning som anmäldes till chefen för socialdpartementet. Kortfattat innebar utredningens resultat att man stannade för en lösning som innebar att socialstyrelsen skulle ha ansvar för hälso- och sjukvårdsstatistiken men att samarbetet i olika former mellan socialstyrelsen samt SCB och landstingsförbundet skulle byggas ut.

Samrådsförfarandet har sedan utvidgats och permanentats i form av nälso- och sjukvårdens samt socialvärdens statistikdelegation, som nu är sammansatt av cheferna för socialstyrelsen, rU<:sförsäkringsverket (RFV), SCB och Spri samt förbundsdirektörerna i landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Generaldirektören i socialstyrelsen är ordförande. Delegationens samråd gäUer dels hälso- och sjukvårdsstatistik, dels socialvårdsstatistik. Delegationen har till sin hjälp en beredning för vart och elt av områdena. Beredningen för hälso-och sjukvårdsstalistiska frågor- HÄSST (//also-och Sjukvårdens Sfatistikberedning) tillsattes våren 1973.

HÄSST har utarbetat ett principprogram för hälso- och sjukvårdsstatistik (Socialstyrelsen redovisar, 1979:1), som behandlades av statistikdelegationen 1978-11-20 och som därvid förklarades kunna tjäna som en gmndval för fortsatt utvecklingsarbete inom hälso- och sjukvårdsstatistiken.

Av vad jag hittils anfört framgår att i socialstyrelsens uppgifter ingår att följa och analysera utvecklingen inom socialsektorn i landet och dess olika delar, att medverka i översiktlig planering inom sekiorn samt att lämna riksdag och regering underiag för beslut rörande sektorn. Socialstyrelsen skall även följa och stödja den lokala och regionala planeringen samt stimulera erforderligt forsknings- och utvecklingsarbete inom sektorn. Ett viktigt led i dessa socialstyrelsens uppgifter är att tillse att för socialsektorn erforderlig statistik produceras. Utöver sektorns egna statistikbehov finns allmänna informationsbehov i fråga om sektorn samt andra samhällssektorers behov av information rörande utvecklingen inom socialsektorn för sin egen planering och uppföljning m. m. Det ingår i SCB:s uppgifter att tillse att samhällets statistikbehov tillgodoses.

Jag anser att det bör ankomma på socialstyrelsen att i samråd med landstings- och kommunförbunden formulera socialsektorns behov av officieU statistik rörande hälso- och sjukvård samt socialtjänst. På SCB bör ankomma att formulera övriga behov av sådan statistik. I en samlad plan, som revideras årligen, bör redovisas vilka behov som finns och hur de kan tillgodoses. Redovisade behov bör styrkas med uppgifter om praktisk och planerad användning. Planen bör med hänsyn till vad jag i det följande föreslår beträffande produktionen av den officiella statistiken fogas tUl SCB:s anslagsframställning.

Socialstyrelsen bör vidare utveckla metoderna för analys av denna statistik. Detta är enligt min mening att betrakta som ett betydelsefullt led i styrelsens planerings- och tillsynsuppgifter. Socialstyrelsen och SCB tillsammans och i samråd med landstings- och kommunförbunden bör arbeta för utveckling av statisriken samt utarbeta de definitioner och klassifikationer som erfordras för statistiken. Dessa bör godkännas av

Prop. 1979/80:6 69

socialstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet för den berörda verksamheten.

Jag anser däremot att socialstyrelsen inte själv annat än i undantagsfall bör producera statistik. Av den totala volymen statistik inom socialsektorn kommer huvuddelen att produceras av landsting och kommuner. Åtminstone vad beträffar hälso- och sjukvårdsstatistik kan detta komma att delvis ske inom ramen för nyssnämnda plan för socialsektorns officiella statistik. En del kan lämpligen produceras av landstingsförbundet resp. kommunförbundet, delvis i samarbete med socialstyrelsen, på liknande sätt som redan nu sker belräffande LKELP-statistiken, samt med SCB. Den officiella hälso- och sjukvårdsstatistiken samt socialtjänststatistiken bör produceras av SCB i samarbete med socialstyrelsen.

Hälso- och sjukvårdens samt socialvårdens statistikdelegation bör liksom nu ha till uppgifl att samordna statistiken inom socialsektorn. Jag anser att verksamheten inom områdena för hälso- och sjukvårdsstatistik (inkl. dödsorsaksstatistik), socialtjänststatistik och socialförsäkringsstatistik samt hälso- och socialkomponenterna i levnadsförhållandeundersökningarna skall utformas efter samråd i delegationen. Samrådet bör som tidigare nämnts utmynna i en samlad plan för denna statistik. Med hänsyn till de föreslagna uppgifterna bör delegationen bestå av cheferna för socialstyrelsen, RFV, SCB samt förbundsdirektörerna i landstingsförbundet och kommunförbundet med chefen för socialstyrelsen som ordförande. Chefen för Spri bör vara adjungerad tUl delegationen. Äv praktiska skäl bör delegationens namn ändras lUl socialsektorns statistikdelegation.

Frågor som skaU behandlas av delegationen bör förberedas av bered-ningsgmpper, i vilka representanter för nämnda samarbetsparter bör ingå. I detta arbete bör självfallet en avstämning ske med andra intressenter, t. ex. SOFI. En viktig uppgift för beredningsgrupperna blir att åriigen medverka vid utarbetandet av förslag till plan för officiell statistik inom socialsektorn.

De statistiska uppgifterna rörande socialsektorn utnyttjas framför allt för dels planering och uppföljning, dels forskning och utvecklingsarbete. Även om man för båda dessa områden i mycket har användning för statistiska uppgifter avseende samma företeelser, är oftast kraven på statistikens kvalitet och presentation väsensskilda.

Statistiska data som erfordras för planering och uppföljning på riksnivå bör kunna göras tillgängliga för bearbetning i en socialsektorns planeringsdatabas. De tekniska formerna för datainsamling och samverkan med andra databaser och register bör närmare övervägas med inrtikning mot den på sikt mest ekonomiska lösningen. Uppgifter rörande människors hälsotillstånd, sjukdomar, vård, socialhjälp etc. bör redovisas i och distribueras från basen på sådant sätt att enskUda personer inte kan identifieras. För planeringsändamål är det tillräckligt med data om gmpper av individer med vissa gemensamma egenskaper, i första hand födelseår, kön och bostadskommun (eller del därav). Yrke är en annan variabel som ur flera synpunkter är viktig att ha med. 1 basen bör även ingå uppgifter om resurser och verksamhet inom sektorn. Vilka uppgifter

Prop. 1979/80:6 70

som skall ingå i socialsektorns planeringsdatabas bör övervägas av statistikdelegationen. En successiv uppbyggnad bör ske inom ramen för de resurser som ställs till förfogande för genomförande av planen för officiell statistik inom socialsektorn.

För viss forskning, särskilt inom det epidemiologiska området, och för larmslagning vid stegring i antalet sjukdomsfall eller skador krävs dock merendels tillgång tUl detaljerade uppgifter om enskilda individer, vilka kan utnyttjas tiU fullo endast om registerdata kan hänföras till idenlifierbara individer. Dessa register bör emeUertid hållas skilda från planeringsdatabasen och stå direkt tUl forskningens förfogande. Förslag härom kommer jag att framföra i det följande.

Jag anser att SCB bör svara för datainsamling och vård av planeringsdatabasen samt statistikproduktion och distribution från denna. Basen bör även kunna utnyttjas för framtagande enligt särskilda uppdrag av statistik för utredningar och forskning. ADB-frågor i anslutning tUl detta bör övervägas av delegationen i samråd med statskontoret.

Alla för planeringsdatabasen erforderliga uppgifter om patienter inom den offentliga hälso- och sjukvården bör kunna hämtas från register hos landstingen (resp. kommuner utanför landsting). Dessa register, som tillsammans kan sägas utgöra landstingens patientdatabaser, bör även vara tUlgängliga för forskning. Överenskommelser bör träffas med landstingen om att dessa upprättar patientdatabaser med åtminstone ett program enligt minimiinnehåll och lUlgodoseende bestämda kvalitetskrav. Ca 75 % av alla patienter i sluten kroppssjukvård i landet omfattas redan nu av sådan registrering hos landstingen. Motsvarande registrering av patienter i sluten psykiatrisk vård, vilken nu görs av socialstyrelsen på grundval av insända blanketter, bör i stället göras i landstingens databaser. F. n. saknas nästan helt uppgifter om patienter i öppen vård. Med hänsyn tUl den öppna värdens allt större betydelse vUl jag framhålla det nödvändiga i att åtminstone vissa enkla uppgifter om dessa patienter registreras i landstingens databaser. Dessa bör då även omfatta besök för mödra- och barnhälsovård och liknande förebyggande eUer hälsokontroUerande verksamhet, oavsett om kontakten skett med läkare eller annan personal. Registrerade patientdata bör även omfatta aborter och steriliseringar samt radiologiska åtgärder.

Under dessa fömtsättningar kan den medicinska delen av sjukhusens nuvarande årsberättelser helt slopas liksom också den särskUda insamligen av statistik rörande mödra- och barnhälsovård, tbc-dispensärverksamhet, aborter och sterUiseringar samt radiologisk verksamhet. Detta innebär en väsentlig rationaliseringsvinst.

På riksnivå erforderliga statistiska uppgifter beträffande landstingens resurser och verksamhei för hälso-och sjukvård, socialvård och omsorger om psykiskt utvecklingsstörda bör inhämtas via LKELP och statistiken produceras av landstingsförbundet i samarbete med socialstyrelsen och SCB. Detta kan innebära att basårsuppgifterna i LKELP behöver i vissa

Prop. 1979/80:6 71

avseenden ändras eller kompletteras. En del av dessa statistiska data bör överföras till socialsektorns planeringsdatabas. Angivna ändringar av innehåUet i LKELP bör medge slopande av återstående delar av årsberättelserna från sjukhus etc. Med hänsyn tiU socialstyrelsens förändrade arbetssätt och förväntade ändringar i sjukvårdslagen kommer socialstyrelsens uppgiftsinsamling tUl publicering av "Förteckning över sjukhusanläggningar m, m." alt kunna upphöra. Underlag för tiUsynsverk-samheten bör resp. enhet inom socialstyrelsen vid behov kunna få från huvudmännens egna förteckningar. Jag ser som jag förut nämnt dessa avvecklingar av årsberättelser m. m som betydande rationaliseringsvinster.

På initiativ från statistikdelgationen pågår en utredning om förändringar av socialvårdsstatistiken med hänsyn till den nya lagstiftningen om socialtjänst. I avvaktan på resultatet av denna utredning synes det inte meningsfuUt att diskutera enskUdheter i fråga om statistik rörande socialstjänsten och dess klienter. Likartade principer bör emellertid enligt min mening tillämpas beträffande denna statistik som hälso- och sjukvårdsstatistiken. Ifrågakommande uppgifter rörande klienterna bör således främst hämtas från pirmärkommunala register tUl socialsektorns planeringsdatabas.

Behovet av personalstatistik på riksnivå bör på sikt kunna tUlgodoses genom basårsuppgifterna i LKELP resp. KELP samt de årliga inventeringar avseende anställd personal som görs av landstingsförbundet, kommunförbundet och SCB. Resultaten av dessa undersökningar disponeras redan nu av SCB för framställning av viss arbetsmarknadsstatistik, och uppgifter rörande anställda inom socialsektorn kan därifrån i erforderlig utsträckning överföras lill socialsektorns planeringsdatabas. Till databasen bör även föras statistik över nyexaminerad vårdpersonal. Uppgifter om vissa privata yrkesutövare kan hämtas från RFV:s register över försäkringsansluten vårdpersonal. För personaluppgifterna i LKELP och KELP bör användas redovsiningsenheten årsarbetare i stället för tjänster. Behovet av nuvarande vakansstatistik, som bygger på särskilt infordrade uppgifter, bortfaller då.

Socialstyrelsens medicinalpersonalregister bör enligt min mening kunna avvecklas utom vad beträffar läkare, tandläkare och sjuksköterskor. Behov av andra personalregister bör dock närmare övervägas av statistikdelegationen. Erforderlig kontroll av legitimationsförhållanden för annan medicinalpersonal än läkare, tandläkare och sjuksköterskor bör kunna ske genom en enkel förteckning över deslegitimerade hos socialstyrelsen. Behovet för apoteken att kunna kontrollera receptutfärdare gör att register över samtliga läkare och tandläkare bör bibehållas och förteckningar årligen utges av socialstyrelsen. Beträffande den begränsade receptskrivningsrätt som barnmorskor har bör information till apoteken om personal med sådan behörighet kunna ges av landstingen. Bl. a. beredskapskraven medför att sjuksköterskeregistret bör biebehållas. De bibehållna registren bör emeUertid kunna förenklas. Det bör närmare

Prop. 1979/80:6 72

prövas om den s. k. årliga anmälan kan undvaras och erforderlig uppdatering ske med användande av uppgifter dels från utbUdningsorganen angående förvärvad kompetens, dels från befolkningsregistret samt landstingens och kommunernas årliga inventeringar avseende anställd personal. Registren bör skötas av SCB. Slopandet av personalregister resp. upphörande av den s. k. årliga anmälan till dessa register medför en betydande lättnad i arbetsbelastningen för statistikfunktionen.

Socialsektorns planeringsdatabas bör även tUlföras uppgifter från andra käUor, exempelvis från SCB:s undersökningar om levnadsförhållandena och dödsorsaksstatistU:, från RFV:s statistUc över sjukskrivningar, förtidspensioner, tandvård och privatpraktiserande läkare m. fl., från arbetarskyddsstyrelsens arbetsskadestatistik samt från SÖ:s och UHÄ:s uppgifter om fullgjord vårdyrkesutbildning. Basen bör även ha tiUgång till viss gmndinformation om befolkningens sammansättning o. d. som har betydelse för planeringen inom socialsektorn. Pianeringsdatabasen bör sålunda efter viss uppbyggnadstid kunna ge en ganska fullständig - om än översiktlig - bild av svenska folkets hälsotillstånd och sjukdomar, om behandling och omvårdnad, om hälso- och sjukvårdsorganisationens resurser och verksamhet samt om motsvarande förhållanden inom socialtjänstens område. Det bör senare också övervägas om och i vUken utsträckning det kan vara lämpligt alt bygga ut planeringsdatabasen med uppgifter som möjliggör att befolkningens hälsotUlstånd sätts i relation till samhällsmiljön.

Det är angeläget att den epidemiologiska forskningen i landet utvecklas. I regeringens proposition 1978/79: 120 har föreslagits att den omgivningshygieniska avdelningen vid naturvårdsverket ombUdas tUl ett fristående statens miljömedicinska laboratorium (SML) med socialstyrelsen som chefsmyndighet. I SML föreslås ingå en epidemiologisk enhet med en professor som chef. Denna enhet bör enligt förslaget studera frågor som rör medicinska och sociala effekter av kemiska och fysiologiska faktorer pä gmpper av befolkningen.

Ett av huvudsyftena med socialstyrelsens patientstatistik är att ge underlag för epidemiologiska studier och forskning samt bevakning av befolkningens hälsotillstånd. Detta gäUer i första hand cancerregistret, missbildningsregistret och registrering av medicinska födelsemeddelanden. Behovet av register med individidentifierbara data kan nästan helt hänföras tUl sådan verksamhet. En tjänst som epidemiolog finns sedan något år vid socialstyrelsens statistiska byrå med uppgift att bl. a. lämna forskare hjälp att utnyttja dessa register. Ifrågavarande register och därtUI knuten personal bör enligt min mening överföras tUl SML och där inordnas i den epidemiologiska enheten. Genom en sådan sammanslagning bör denna enhet kunna utvecklas tUl ett centmm för den epidemiologiska forskningen i landet och verkningsfullt medverka i den löpande bevakningen av befolkningens hälsotUlstånd. En sådan utveckling fömtsätter dock forskningssamarbete med bl. a. karolinska institutet, arbetarskyddsstyrelsen och det institut för psykosocial miljömedicin som

Prop. 1979/80:6 73

jag kommer att föreslå i det följande samt även samarbete med de i det följande redovisade hälsovårdsorganisationerna inom landstingen. Jag förutsätter självfallet också ett nära samarbete med socialstyrelsen och SCB. Reguljär statistik från SML:s sjukdomsregister bör ingå i planen för officiell statistik inom socialsektorn och tillämpa för denna fastställda definitioner och klassifikationer.

De förändringar som jag här föreslagit bör genomföras successivt när personella, tekniska och ekonomiska förutsättningar föreligger och socialstyrelsens verk.samhet förändras. Förslagen om avveckling av viss nuvarande statistik bör självfallet genomföras i den takt som andra former för inhämtande av statistik enligt förslagel kan utvecklas och ersätta de nuvarande. Jag utgår från att socialsektorns statistikdelagation påbörjar avsedd verksamhet snarast möjligt. Delegationen bör eftersträva att fastställa en fullständig plan för officiell statistik inom socialsektorn omkring årsskiftet 1980/81 så att detta kan läggas till gmnd för anslagsframställningar för budgetåret 1982/83. Erforderliga överenskommelser med landstingssektorn bör snarast göras i syfte att möjliggöra att uppgifter om verksamheten inom hälso- och sjukvården under år 1981 kan inhämtas enligt föreliggande förslag och nuvarande årsberättelser från sjukhuset etc. fr. o. m. då slopas.

Socialstyrelsen får efter genomförande av föreliggande förslag väsentligt ändrade arbetsuppgifter såväl till innehåll som omfattning. Tyngdpunkten i den kommande verksamheten ligger på att formulera krav på och analysera statistisk information som en del av framtagandet av planeringsunderlag och i uppföljningen av utvecklingen inom socialsektorn. All egen statistikproduktion försvinner, vilket medför betydligt mindre behov av personal, främst assistent- och biträdespersonal. TUlkommande personalresurser vid SCB bör bli lägre än den aktuella minskningen vid socialstyrelsen. Den närmare beräkningen härav får göras så att ett förslag föreligger när en plan för den officiella statistiken utarbetas. Sammantaget räknar jag med att statens kostnader för socialsektorns statistik kan häUas inom minskade eUer oförändrade ramar.

7.5.6 Socialstyrelsen och hälsoupplysningen

Under 1940-talet startade dåvarande medicinalstyrelsen hälsovårdsupplysning i mera organiserade former. I första hand gällde informationen veneriska sjukdomar, tbc-profylax och landhälsovård. Är 1958 tiUkom den s. k. hälsovårdsupplysningsdelegationen (HVUD) inom styrelsen. Den ersattes år 1973 av socialstyrelsens nämnd för hälsupplysning (h-nämnden).

H-nämnden har till uppgift att planera, leda och samordna socialstyrelsens hälsoupplysningsverksamhet samt verka för regional och lokal verksamhet på området. H-nämnden har elva ledamöter som représenle-

Prop. 1979/80:6 74

rar socialstyrelsen, livsmedelsverket, landstingen, kommunerna, skolväsendet, den medicinska forskningen, ideella organisationer och massmedia. Nämnden har en ledningsgrupp för verksamhet beträffande kost och motion. Ett antal expert-, lednings-, referens- och projektgrupper etc. står till nämndens förfogande som instrument för faktaframtagning, idéarbete och kontaktverksamhet.

H-nämnden har ett kansli som under de senare åren expanderat kraftigt. Totalt fanns den 1 september 1978 50 tjänster vid kansliet.

En huvuduppgift för nämnden har från början gällt kost och motion. Socialstyrelsen startade denna verksamhet redan på 60-talet. Den sker dels som selektiv information till avgränsade målgrupper, dels genom information tUl allmänheten.

En annan huvuduppgift gäller beroendeframkallande medel. Verksamheten har hittills huvudsakligen inriktats på information om tobakens skadeverkningar.

Den tredje huvudgruppen gäller sexual- och samlevnadsfrågor. Det s.k. Gotlandsprojektet har väckt stor uppmärksamhet. En arbetskrävande insats är information om graviditet, förlossning och föräldraskap,

I övrigt har verksamheten i princip varit uppbyggd kring tidskriften Vigör, information om smittosamma sjukdomar och tandhälsovård.

H-nämnden producerar broschyrer, särtryck, AV-material m. m. Nämnden arbetar också med kurser, konferenser, utställningar etc. Den främsta målgruppen är personer som i sitt arbete sysslar med hälsoupplysning, t. ex. olika yrkeskategorier inom hälso- och sjukvård, lärare, fritidsledare, personer verksamma inom idrottsrörelsen och andra frivilliga organisationer samt personal inom storhushåll.

H-nämnden lämnar vidare förslag till regeringen om fördelningen — inom en given anslagsram — av bidrag till vissa organisationer.

Verksamheten finansieras över ett särskilt anslag för hälsovärdsupp-lysning (F 3). Anslaget har under 1970-talet ökat kraftigt, från 4,6 milj. kr. budgetåret 1973/74 till 11,4 milj. kr 1978/79.

H-nämnden framhåller i sin anslagsframstäUning för budgetåret 1979/80 att nämndens verksamhet till stor del består av försöksprojekt med syfte att utveckla metoder för det reguljära hälsoupplysningsarbetet.

Nämnden anser att denna del av verksamheten kommer att bli aUtmer framträdande ju mer en permanent organisation för hälsoupplysning växer fram pä det regionala och lokala planet. Den centrala myndighetens uppgifter kommer enligt nämnden mer och mer alt domineras av kunskaps- och metodutveckling. Den framtida verksamheten avser nämnden att planera utifrån en helhetssyn på hälsoproblemen och utforma som gemensamma projekt riktade tUl särskUda mottagargrupper.

ÖSoS har i sin rapport föreslagit all h-nämndens kansli skall ingå i verkets nya organisation som en fackbyrå med stort inslag av upplysningsarbete. Den föreslagna byrån skulle alltså få den dubbla funktionen att dels vara kansli åt h-nämnden, dels fackbyrå i socialstyrelsen. Byråns arbetsområden skuUe vara friskvård, kost och motion, rökning saml sex

Prop. 1979/80:6 75

och samlevnad. Från det nuvarande kansliet borde ca 8 tjänster föras över till den föreslagna byrån för alkohol- och narkotikafrågor.

Riksrevisionsverket (RRV) har granskat h-nämndens anslagsframställning för budgetåret 1979/80. Granskningen är ett led i arbetet att följa upp och utvärdera informationen till statsmakterna inom socialdepartementets område. Avsikten har sålunda inte varit att granska och bedöma verksamheten i sig.

RRV anser bl. a. alt anslagsframställningen inte ger den information som statsmakterna kräver av nämnden. RRV saknar vidare en precisering av verksamhetens mål och ambitionsnivå. Avgränsning gentemot andra myndigheter diskuteras inte. Nämndens uppgift är att planera, leda och samordna socialstyrelsens hälsoupplysning, men dess verksamhet har i allt väsentligt bedrivits relativt isolerad i förhållande till styrelsens övriga verksamhet inom hälsoområdet. RRV saknar vidare en redogörelse för den regionala och lokala verksamhet som h-nämnden skall stimulera. Förhållandet mellan centralt bedriven hälsoupplysning och regional och lokal verksamhet blir således inte föremål för någon analys. Beskrivningen av effekter i samhället är bristfällig. Underlag saknas därför för en bedömning av verksamhetens resultat och effekter.

Det finns enligt min mening ett växande intresse för miljö- och hälsofrågor och ett ökande medvetande om livsföringens betydelse för hälsan. I den framtida hälso- och sjukvårdspolitiken torde hälsoupplysningen komma att spela en aUtmer framträdande roll. Det är därför angeläget att verksamheten förankras hos sjukvårdshuvudmännen, som kommer att ha det totala ansvaret för hälso- och sjukvården. Dessa har också under senare år visat ett påtagligt intresse för sjukdomsförebyggande och hälsobefrämjande åtgärder. En majoritet av sjukvårdshuvudmännen har exempelvis de senaste åren utformat förslag till s. k. friskvårdsplaner. Medel har anvisats för sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande insatser, bl. a. hälsoupplysning. Inom primärkommunerna har utvecklingen just startat.

Några landsting har byggt upp egna resurser för hälsoupplysning och bedriver en förhållandevis omfattande verksamhet med metodutveckling, produktion av material och utbildning. Dit hör bl. a. Uppsala läns landsting, som särskill berör hälsoupplysning i sitt remissyttrande över ÖSoS rapport:

Den byrå för hälsoupplysning som föresläs bör i fortsättningen i huvudsak inskränka sig till atl framställa informationsmaterial som ställs till landstingens förfogande. Uppsala läns landsting har en mer än 20-årig erfarenhet av hälsoupplysning genom landstingets nämnd för hälsofrågor och har därigenom befästs i den uppfattningen att hälsoupplysningen i huvudsak bör bedrivas ute på fältet. Det är lokala kampanjer, i nära kontakt och samarbete med lokala och regionala organisationer, som ger det bästa resultatet. Centrala massmediakampanjer kan bidraga till ett ökat intresse för det lokala utbud som sjukvårdshuvudmännen ansvarar för.

Jag delar uppfattningen att hälsoupplysningen i första hand bör bedrivas ute på fältet. Jag är emellertid medveten om att hälsoupplys-

Prop. 1979/80:6 76

ningen alltjämt intar en undanskymd plats i många landstings verksamhet. Jag utgår dock från att utvecklingen - bl. a. ny hälso- och sjukvårdslagstiftning - kommer att leda till aktiva insatser i alla landsting. Socialstyrelsen bör stimulera och stödja organiserandet av sådan verksamhet hos sjukvårdshuvudmännen.

Jag ser hälsoupplysningen som ett led i sjukvårdshuvudmännens ambitioner att genom hälsobefrämjande och hälsoskyddande ätgärder dels säkra den enskildes hälsa och därmed hans välbefinnande, dels försöka minska den framtida belastningen på sjukvårdssystemet. Att på sikt enbart möta befolkningens hälso- och sjukvårdsbehov med en alltmer utbyggd och specialiserad sjukvårdsservice är sannolikt ingen framkomlig väg. Den hälsopolitiska strategin blir att förebygga och på sikt eliminera viss del i efterfrågan på vårdinsatser. Detta är till fördel både för den enskilde och samhället. Hälsoupplysning och hälsorådgivning till enskilda individer och till bestämda målgrupper i samhället är sålunda en allt viktigare uppgift för sjukvårdshuvudmännen som ett led i en utåtriktad offensiv sjukvårdspolitik. Det är också huvudmännen som har resurserna och kompetensen att föra hälsoupplysningen ut på fältet. Kanalerna är självfallna: sjukvårdspersonal i olika funktioner, personal i olika förebyggande aktiviteter osv. Hälsoupplysning bör ingå i vissa yrkesutövares normala arbetsuppgifter. Så bör t. ex, insatser inom mödra- och barnavården följas upp av skolhälsovården och fortsätta i primärsjukvården. Upplysning inom tandvården bör handhas av tandläkare och tandhygienister etc. Hela hälso- och sjukvårdsorganisationens ansvar för upplysningsverksamheten måste enligt min mening slås fast.

Utöver detta naturliga ansvar för en förebyggande hälsovård i de hälsooch sjukvårdande organens kontakter med medborgarna kommer att krävas insatser av typen "kampanjer" riktade till allmänheten eller bestämda målgrupper. För genomförande av sådana insatser på regional och lokal nivå är sjukvårdshuvudmannen eller i vissa fall kommunen bäst lämpad. Lokalpress och lokalradio kan lättast engageras för projekt som har anknytning till den egna regionen, den egna kommunen och lokala personer. I vissa fall kan det vara lämpligt att genomföra sådana upplysningsinsatser på riksnivå. Det bör då vara en naturlig uppgift för socialstyrelsen att initiera och samordna insatserna. Styrelsen kan t. ex. ta initiativ till en riksomfattande upplysningskampanj, föra ut den i massmedia och ge huvudmännen uppslag och material för regionala eller lokala uppföljningar.

Sjukvårdshuvudmännens övergripande ansvar för hälsoupplysningen innebär sålunda inte att behovet av ett centralt organ på området försvinner. Däremot får den centrala verksamheten en delvis förändrad karaktär. Den bör klart inriktas på att stödja och stimulera huvudmännens hälsoupplysning och tillföra den kunskapsunderlag som baseras på i princip hela socialstyrelsens verksamhet och på internationella rön. En rollfördelning av detta slag bör föranleda förändringar i organisationen av socialstyrelsens hälsoupplysande verksamhet.

H-nämnden tillkom år 1973 på förslag av socialstyrelsen. Enligt sin

Prop. 1979/80:6 77

instruktion har nämnden till uppgift att planera, leda och samordna socialstyrelsens hälsoupplysningsverksamhet samt verka för regional och lokal verksamhet på orrirådet. I praktiken har nämnden anförtrotts betydligt mer begränsade uppgifter inom huvudsakligen tre områden: kost och motion, beroendeframkallande medel samt sex och samlevnad.

Insatserna på dessa områden är viktiga. Jag anser emellertid att socialstyrelsens hälsoupplysning framledes bör ges ett betydligt vidare innehåll. Hälsoupplysningens roll som en del av hälso- och sjukvårdspolitiken bör komma till klarare uttryck. Verksamheten bör vara en integrerad del av socialstyrelsens myndighetsfunktion och dess innehåll och inriktning utformas av verksledningen och ytterst verksstyrelsen. Den nuvarande konstruktionen med en h-nämnd och undergrupper bör upphöra. Hälsoupplysningen bör ingå som ett naturligt led i socialstyrelsens myndighetsfunktion och bygga på kunskaper och erfarenheter inom styrelsen liksom också i förekommande fall på prioriteringar av statsmakterna. ÖSoS har föreslagit att h-nämndens kansli förs in i verkets organisation dels som fackbyrå, dels som nämndkansli. Enligt mitt förslag bortfaUer den sistnämnda funktionen. Övervägande skäl synes tala för att den fackkunskap som finns hos nämndkansliet utnyttjas bäst om upplysningsverksamheten hålles samman i en byrå i stället för att spridas på olika fackbyråer. Verksledningen bör i samråd med byrån ta ställning och prioritera olika hälsoupplysningsåtgärder på basis av iakttagna behov, nya rön och erfarenheter etc.

Hälsoupplysning bör som nämnts ingå i styrelsens reguljära uppgifter och medel för behövliga fasta personalresurser bör beräknas under myndighetsanslaget. Härutöver bör medel för särskilda informationsprojekt, t. ex. i form av riksomfattande hälsoupplysningskampanjer, liksom nu anvisas i särskild ordning.

H-nämnden och dess kansli bedriver nu en omfattande FoU-verksamhet. Arbetet vid kansliet är 1978/79 organiserat i ett 80-tal olika projekt vid sidan av det funktionsbundna arbetet. Syftet med försöksprojekten är att utveckla metoder för det reguljära hälsoupplysningsarbetet. H-nämnden utgår från att dess uppgifter mer och mer kommer att domineras av kunskaps- och metodutveckling.

För min egen del anser jag att socialstyrelsen i första hand bör inrikta sin hälsoupplysning på att förmedla befintlig och tillgänglig kunskap som redan är prövad och accepterad. Socialstyrelsens resurser och kompetens, de vetenskapliga rådens kunskap och överblick kompletterad med medverkan av utomstående expertis och internationella rön torde ge tillräckligt underlag för en realistisk central hälsoupplysning.

Som förut nämnts finansieras h-nämndens verksamhet över ett särskill anslag på f. n. 11,4 milj. kr. Av dessa medel betalas bl. a. lönekostnaderna för nämndens kansli. I ett följande avsnitt om socialstyrelsens resurser förordar jag en betydande reducering av nämndens kansli. Jag förutsätter att särskilda medel ställs liU socialstyrelsens förfogande för utåtriktade hälsoupplysningskampanjer.

Det är svårt och ibland ogörligt att utvärdera effekterna av hälsoupp-

Prop. 1979/80:6 78

lysning. Det är många faktorer som påverkar människors sätt att leva och som leder till ändrad medvetenhet och ändrade beteenden, Elt visst mått på effekt och engagemang kan vara det intresse som möter, t. ex. i form av faktisk efterfrågan på informationsmaterial. En mera allmän bedömning av ett kampanjresultat e, d. bör också vara möjlig. Epidemiologiska undersökningar och befintlig statistik kan ge upplysningar om förändringar i hälsoläget. Socialstyrelsen bör sörja för beskrivning och uppföljning av olika former av hälsoupplysning samt att dessa utvärderas så långt det är möjligt och försvarligt.

Den särskilda informationsverksamhet "kost och motion" har frän början starkt engagerat organisationer som Sveriges Riksidrottsförbund, Kooperativa Förbundet, Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges Industriförbund. Att organisationerna ställt upp med aktiv och ansvarstagande medverkan har haft stor betydelse för verksamhetens genomslagskraft. Grunden för organisationernas aktiva medverkan har varit en långsiktig planering för framtida aktiviteter och disposition av de anslagsramar som ställts till förfogande genom riksdagsbeslut. Verksamheten avses också innebära att organisationerna gör betydande egna insatser i det fältarbete informationsverksamheten syftar till. Betydande informationseffekter kan då uppnås.

Som jag tidigare nämnt har jag den principiella uppfattningen att det är socialstyrelsen som bör ha beslutsfunktionen inom sitt ansvarsområde. Det bör sålunda ankomma på styrelsen att avgöra formerna för samarbete med t. ex. organisationer, liksom att ange uppgifter för samrådsorgan (t. ex. nämnder) som styrelsen tillsätter. Jag vill dock framhålla angelägenheten av att inom hela hälsoupplysningsområdet ta till vara organisationernas - inte minst riksidrottsförbundets — positiva inställning till medverkan i hälsofrämjande aktiviteteter. Därvid bör möjligheter ges till ömsesidigt inflytande i långsiktig planering och realiserande av informationsinsatser mellan socialstyrelsen och organisationerna. Detsamma gäller även andra organisationer och folkrörelser — f. n. utgår under anslaget till hälsoupplysning 1,8 milj. kr till vissa organisationer. Ett organisationsanslag bör enligt min mening utgå även i fortsättningen och fördelas genom regeringsbeslut. Jag vill dock ytterligare understryka att socialstyrelsens hälsoupplysning bör omfatta hela styrelsens ansvarsområde. Även om insatserna koncentreras tUl vissa områden under viss period bör de inte fixeras till särskilda projekt som med tiden permanentas.

Sammanfattningsvis villjag framhålla att hälsoupplysning primärt bör vara en uppgift för sjukvårdshuvudmännen. Upplysningsarbetet bör i första hand ske genom de organisatoriska resunser huvudmännen förfogar över och genomföras inom ramen för en offensiv hälsopolitik. Kommunerna har också viktiga funktioner bl. a. när det gäller fysisk aktivitet. Socialstyrelsens uppgifter bör vara att på grundval av styrelsens verksamhet samt nationella och internationella rön om hälsorisker och hälsobefrämjande åtgärder prioritera viktiga områden för hälsoupplysningsarbetet och förse huvudmännen med underlag för deras hälsoupplys-

Prop. 1979/80:6 79

ning. Socialstyrelsen bör stimulera huvudmännens upplysningsverksamhet och verka för att innehållet uppfyller sakliga krav. Detta kan ske genom det material styrelsen tillhandahåller men också 1. ex. genom inledande rikskampanjer, som följts upp av huvudmännen. Styrelsen bör också svara för en samlad uppföljning av hälsoupplysningens omfattning och inriktning samt medverka till att insatser på området i görlig mån utvärderas.

7.5.7 Socialstyrelsens verksamhet för flyktingar och andra invandrare

Socialstyrelsens huvudsakliga insatser för flyktingar som av olika skäl inte kommer i arbete eller utbildning omfattar dels anskaffning av bostad och annat stöd, bl. a. på värdområdet, dels utbetalning av statsbidrag till kommuner och landsting för de utgifter dessa haft för understöd till och vård m. m. av flyktingar.

Socialstyrelsen ersätter Mtgifter som kommuner haft för socialhjälp (obligatorisk och frivillig), barnomsorg, äldreomsorg, social hemhjälp, vård enligt BvL och NvL, tolkning inom social- och sjukvård samt familjepedagogisk verksamhet. Vidare ersätter socialstyrelsen landstingen för sjukvårdskostnader för flyktingar inom sluten sjukvård.

Verksamheten är genom sin detaljeringsgrad personalkrävande både för kommunerna och socialstyrelsen. Kommunerna har att vid sin rekvisition redovisa även obetydliga utlägg för varje enskild flykting eller anhörig till denne. Socialstyrelsen har en särskild invandrar- och flyktingenhet för dessa uppgifter. Den omfattar totalt 21 personer. För administration av statsbidraget finns sju tjänster. F. n. har styrelsen också fem beredskapsarbetare som avlönas med AMS-medel. Ett tiotal personer arbetar med uttagning, placering m. m. samt stöd och information till enskilda och kommuner.

Arbetet med bidragsgivningen innehåller flera moment. Det gäller bl. a. att fastställa flyktingstatus, vilket i 25 % av fallen sker genom remiss till invandrarverket. Vidare företas vissa andra kontroller för att fastställa kommunernas rätt till bidrag. Slutligen kontrolleras atl kommunernas rekvisition av medel är riktig och står i överensstämmelse med socialhjälpsnormerna.

Socialstyrelsen har på förslag av ÖSoS i skrivelse till regeringen 1976-08-03 föreslagit att den statliga bidragsgivningen läggs över på länsstyrelserna. I ÖSoS slutrapport är förslaget nämnt i bil, 2, Delutredningar och förslag under arbetets gång.

Styrelsen har vidare i sin redovisning av underlag för omprioriteringar inom sin verksamhet föreslagit att en del uppgifter såsom viss information, rådgivning, kontaktverksamhet, uppföljning etc, som f. n. utförs av fyra särskilda s, k, flyktingkonsulenter och ett biträde inom styrelsen decentraliseras till socialkonsulenterna.

Frågan om omhändertagande m. m. av flyktingar har nyligen behandlats av en arbetsgrupp i arbetsmarknadsdepartementet. I betänkandet Sverige och flyktingarna (Ds A 1978:1) föreslår gruppen bl. a. delsen viss

Prop. 1979/80:6 80

utökning av kommunernas möjligheter att få ersättning av staten, dels en utredning av förutsättningarna för en förenkling av bidragsadministrationen, t. ex. genom en viss schablonisering.

Kostnaderna för bidragsverksamheten för flyktingar m. fl. betalas från socialhuvudtitelns anslag 1 4, Ersättningar tUl kommunerna för hjälp till utländska medborgare, flyktingar m. m. Anslaget beräknas för budgetåret 1979/80 till 125 milj. kr. Socialstyrelsen disponerar emellertid inte hela anslaget. Ca 70 milj. kr. avser ersättning till kommunerna för obligatorisk socialhjälp m. m. som utgivits till icke svenska medborgare. Ansökan om ersättning görs i det senare fallet hos länsstyrelsen, som utbetalar medlen. Enligt rik.sdagens beslut med anledning av den s. k. KEU-propositionen (prop. 1978/79:95) upphör statsbidraget för utländska medborgare som ej är flyktingar med utgången av år 1979. Motsvarande medel har förts över till skatteutjämningssystemel.

Statsbidrag till hjälp för flyktingar kommer dock att lämnas även fortsättningsvis. Härutöver kommer liksom hittills statsbidrag att kunna utgå för hjälp till organiserat överförda utländska medborgare utan flyktingstatus, som varaktigt får stanna kvar i landet och som behöver särskild omvårdnad.

I KEU-propositionen förordade jag att ersättningen till kommunerna skulle vidgas till att även omfatta ersättning för kommuns kostnad för försörjning för utländska medborgare under den tid deras ansökningar om uppehållstillstånd behandlas. Riksdagens socialutskott ställde sig i princip positivt till utvidgningen (SoU 1978/79:5y) men uttalade att utskottet förväntade ett särskilt förslag i ämnet. Detta förslag borde föreläggas riksdagen i sädan tid att bestämmelser pä området kunde träda i kraft den 1 januari 1980.

1 december 1978 förordnade jag att en särskUd arbetsgrupp skulle se över de statsbidrag som forsättningsvis skulle utgå för hjälp tUl flyktingar och andra utländska medborgare. Gruppen skulle lämna förslag till bidragsbestämmelser som är enkla och möjliggör snabba utbetalningar. Statsbidragen borde handhas av en enda myndighet. Möjligheterna att ur statens invandrarverks datasystem inhämta uppgifter angående flyktingstatus o. dyl. skulle uppmärksammas.

Arbetsgruppen har i juni 1979 avlämnat sitt förslag (Ds S 1979:7). Jag tar här upp förslagen i den mån de berör socialstyrelsens uppgifter och organisation.

Av arbetsgruppens rapport framgår bl. a. att socialstyrelsen budgetåret 1977/78 betalade ut ca 36 milj. kr. i ersättning tiU ett 90-tal kommuner för sociala kostnader för flyktingar. Kostnaderna har ökat kraftigt under budgetåret 1978/79. Fram tUl den 1 maj 1979 hade ca 48 milj. kr. utbetalats.

Gruppen har även sökl uppskatta kostnaden för den totala socialhjälpen i landet till utländska medborgare som väntar på uppehållstillstånd. Gruppen uppskattar denna kostnad till ca 25 — 30 milj. kr. för år 1978. Det av utskottet förväntade förslaget om utvidgat statsbidrag föreläggs riksdagen i annat sammanhang.

Prop. 1979/80:6 81

Arbetsgruppen diskuterar ingående konstruktion och administration av bidraget tUl social verksamhet för flyktingar. Nuvarande ordning innebär alt socialstyrelsen gör en bedömning av för vUka personer kommunerna -Skall ha rätt till ersättning. Denna bedömning kan skilja sig från invandrarverkets bedömning av vem som är flykting. Gruppen finner denna ordning mindre lämplig och föreslår att statlig ersättning i framtiden endast skall kunna utgå för personer som invandrarverket har bedömt vara flyktingar samt för dem som överförts med stöd av särskilt regeringsbeslut.

Syftet med översynen av bidraget för sociala kostnader för flyktingar har främst varit att åstadkomma en förenklad administration, som väsentligt minskar behovet av uppgifter från kommunerna. Arbetsgmppen har särskilt övervägt olika möjligheter att schablonisera bidragsgivningen. Gmppen föreslår dock att socialhjälp ersätts med kommunernas faktiska kostnader. Vissa andra kostnader bör emellertid kunna schablon-beräknas. Gruppen anser atl ett mer schabloniserat ersättningssystem hade varit önskvärt, men att detta f. n. inte är möjligt att genomföra. Frågan om ett sådant system bör dock enligt gmppen kunna aktuahseras när ytterligare erfarenheter har vunnits.

Arbetsgruppen anser att länsstyrelsen bör ha ansvaret för kontroU och utbetalning av ersättningarna. Kommunernas ansökningar bör därför ställas tUl länsstyrelsen.

Arbetsgruppen har funnit att en viss kontroll behöver göras för att kunna fastställa för vUka personer kommun är berättigad till ersättning. Enligt gmppens uppfattning kan en sådan kontroll göras enklare och effektivare om invandrarverket får det direkta ansvaret för den. Gruppen föreslår därför att invandrarverket får i uppdrag att med hjälp av sitt datasystem kontrollera kommunernas ansökningar om ersättningar i vad avser ersättningsberättigade personer.

Enligt arbetsgmppen är det ovanligt att kommunema får avslag på sina ansökningar om ersättning av annat skäl än att ansökan avser person som inte berrättigar tUl ersättning. Kontroll av att utgiven socialhjälp överensstämmer med gängse praxis bör därför kunna ske stickprovsvis av länsstyrelsen. I övrigt bör länsstyrelsen följa utvecklingen av den yrkade ersättningen år för år och särskilt observera om en kommuns yrkanden på ett markant sätt skUjer sig från andra kommuners. Jag anser att möjligheterna tUl ytterligare förenkling och schablonisering bör prövas när tUlräckliga erfarenheter inhämtats vid tillämpningen av det av arbetsgmppen föreslagna bidragssystemet.

Arbetsgruppen föreslår att nuvarande bidragsbestämmelser upphör att gälla med utgången av år 1979. Beträffande kostnader som kommunerna haft före denna tidpunkt skaU nu gällande bestämmelser tillämpas. Arbetsgmppen föreslår att en sista tidpunkt bestäms före vUken ansökan om sådan ersättning skall ha kommit in tUl socialstyrelsen. Gruppen anser att denna tidpunkt bör vara den 30 juni 1980.

Jag finner för min del att de nuvarande formerna för ersättning av kommunernas koslnader för flyktingar är föråldrade och onödigt detaljerade och kommer därför i annat sammanhang att lämna förslag tUl

Prop. 1979/80:6 82

nya ersättningsregler. Jag vill emeUertid redan här förorda att administrationen av bidragen förs över frän socialstyrelsen till länsstyrelserna och invandrarverket. En avveckling av verksamheten med granskning och utbetalning av ersättningar till kommunerna innebär en väsentlig förändring i socialstyrelsens uppgifter och bör enligt min mening leda till att flyktingenhetens verksamhet i övrigt omprövas.

Jag delar socialstyrelsens mening att de fyra tjänsterna för flyktingkonsulenter samt en biträdestjänst vid styrelsen bör avvecklas. Kontaktverksamheten och rådgivningen till kommunerna bör övertas av länsstyrelsernas sociala enheter. Om det inom vissa län, bl. a. där arbetsmarknadsstyrelsen bedriver verksamhet för flyktingar, finns behov av de nuvarande befattningshavarnas sakkunskap bör motsvarande tjänster kunna inrättas vid resp, länsstyrelses sociala enhet.

Det bör övervägas om socialstyrelsens nuvarande uppgifter i fråga om bostadsanskaffning m. m., i samband med att flyktingar som inte kan få arbete utplaceras efter det försia omhändertagandet i Sverige, kan handhas av arbetsmarknadsverket, som har det huvudsakliga ansvaret för omhändertagandet av flyktingar. På samma sätt som idag sker med flyktingar som får arbete eller börjar utbildning skulle utplacering av socialt handikappade flyktingar kunna ske genom samverkan mellan arbetsmarknadsverket och de sociala myndigheterna i kommunerna. Ora en sådan lösning väljs är det dock av stor vikt att länsstyrelsernas sociala enheter, särskilt i län där arbetsmarknadsverket bedriver verksamhet för flyktingar, har resurser att kunna bistå arbetsmarknadsverkets personal med rådgivning och aktiv tillsyn. Det bör emellertid ankomma på organisationskommittén att, i samråd med berörda myndigheter, ge förslag om verksamhetens närmare utformning. I samband härmed bör kommittén också överväga hur den verksamhet för flyktingar på hälsooch sjukvårdsområdet som socialstyrelsen och länsläkarna idag bedriver skall organiseras i fortsättningen. Jag vUl här framhålla att bl. a. behovet av överblick över landets samlade vårdresurser talar emot en alltför långt driven decentralisering av den sistnämnda delen av socialstyrelsens verksamhet för flyktingar. Organisationskommittén bör överväga om denna verksamhet bör vara en central och/eller regional uppgift. Jag har i dessa frågor samrått med statsrådet Winther.

Socialstyrelsen har möjlighet att i vissa fall bevUja flyktingar lån för att anskaffa bostadsrätt. Låneverksamheten har liten omfattning - för budgetåret 1977/78 ungefär 400 000 kr. - men den kan ändå vara ett betydelsefullt medel för att lösa bostadsfrågan i särskilt svåra fall. Jag anser, efter samråd med statsrådet Winther, att lånemöjligheter av nuvarande omfattning bör finnas kvar. Frågan om administration av länen hänger samman med socialstyrelsens uppgifter i fråga om anskaffande av bostad till vissa flyktingar m. m. Det bör därför ankomma på organisationskommittén att i samråd med berörda myndigheter framlägga de närmare förslagen härom.

Socialstyrelsen ersätter idag kommuner för kostnader för familjepedagogisk verksamhet bland flyktingar och zigenare. Vidare anordnar

Prop. 1979/80:6 83

styrelsen kurser och konferenser för familjepedagoger. Den tidigare nämnda arbetsgmppen som sett över ersättningarna tUl kommunerna har föreslagit att kommunernas kostnader för familjepedagogisk verksamhet tills vidare ersätts på samma sätt som hittills. Samtidigt föreslår gruppen att verksamheten utvärderas. Resultatet härav bör enligt gruppen ligga till gmnd för ett ställningstagande till om nuvarande ersättning bör behåUas. En sådan utvärdering bör också ge underlag för ställningstagande rörande verksamhetens inriktning och omfattning i övrigi. Jag förutsätter att denna utvärdering görs skyndsamt. Målsättningen bör vara att beslut i dessa frågor fattas i anslutning till den förestående omorganisationen av socialstyrelsen.

De av mig förordade förändringarna innebär att det, enligt min mening, inte finns behov av någon särskUd flyktingenhet inom socialstyrelsen. Socialstyrelsens övergripande myndighetsuppgifter när det gäller flyktingar skiljer sig enligt min mening principiellt inte från dem som gäller invandrare i allmänhet som är i behov av sociala insatser.

Styrelsen bör, enligt den gängse fördelningen av ansvaret för åtgärder för invandrare och språkliga minoriteter, ägna uppmärksamhet åt invandrarnas speciella problem inom de olika områden över vUka styrelsen utövar tillsyn. Detta är enligt min mening en uppgift för vaqe fackbyrå inom socialstyrelsen. Någon enhet bör dock ha det samordnande ansvaret för styrelsens åtgärder för invandrare och flyktingar. TUl denna fråga återkommer jag. SärskUt vUl jag framhåUa vikten av en aktiv tillsyn när det gäller invandrare och flyktingar som på gmnd av sjukdom, handikapp o. d. inte kan förvärvsarbeta. TiUsynen bör i första hand utövas av länsstyrelsernas sociala enheter, men också av styrelsens fackbyråer. Det bör ankomma på organisationskommittén att i samråd med berörda myndigheter, främst statens invandrarverk och arbetsmarknadsstyrelsen, göra de närmare överväganden som krävs för att få tUl stånd en fungerande arbetsfördelning inom styrelsen samt meUan denna och den regionala organisationen.

7.5.8 Glesbygdsfrågor

I enlighet med förslagen i proposition 1978/79:112 om regionalpolitiken har bidragsgivningen särskUda åtgärder för vård och service i glesbygder decentraliserats till länsstyrelserna fr. o. m. den 1 juli 1979.1 propositionen framhåller föredragande statsrådet vikten av atl de kunskaper och erfarenheter som byggts upp vid de cenlrala verken las tUl vara vid utformningen av anvisningar för glesbygdsstödet.

Jag instämmer i detta och räknar med att socialstyrelsen skaU följa verksamheten med sociala insatser i glesbygdsområden även sedan ansvaret för bidragsgivningen överförts tUl länsstyrelserna. För detta behövs dock ingen särskUd personalresurs.

Prop. 1979/80:6 84

7.5.9 Socialarbetarverksamheten i Köpenhamn

Sedan åtskilliga år bedrivs i Köpenhamn en samnordisk verksamhet för hjälp åt huvudsakligen yngre missbrukare av narkotika och alkohol, som sökt sig till den danska huvudstaden. Medel för sådan svensk social-arbetarverksamhet har utgått sedan början av 1970-talet. Sverige har två Socialarbetare placerade i Köpenhamn. Dessa har — i samarbete med dansk socialvård — mottagning för svenska ungdomar och bedriver i övrigt uppsökande verksamhet. Norge har två och Finland en socialarbetare som samarbetar med svenskarna.

Enligt vad jag har inhämtat är det ett bestämt önskemål från de övriga nordiska länderna att den svenska verksamheten i Köpenhamn fortsätter i nuvarande omfattning. Jag förordar därför att socialarbetarverksamheten i Köpenhamn skall fortsätta tills vidare.

7.5.10 Vissa statsbidragsfrågor

Mot bakgmnd av förslag av bl. a. 1976 års kommunalekonomiska utredning (KEU) har i en särskild proposition (prop. 1978/79:95) föreslagits vissa ändringar i reglema för statsbidrag till landstingskommuner och kommuner. Riksdagen har — med visst undantag - godkänt förslagen (FiU 1978/79:35, rskr 1978/79:335). Besluten innebär ett avskaffande - helt eUer delvis — av vissa statsbidrag som f. n. administreras av socialstyrelsen. Motsvarande medel skall i stället tUlföras kommunerna genom det nya skatteutjämningssystemet.

I KEU-propositionen anmäls vidare alt statens förhandlingsnämnd har i uppdrag att förhandla med landstingskommunerna och ifrågavarande primärkommuner om ändrat huvudmannaskap för bl. a. de erkända och enskilda vårdanstalterna för alkoholmissbrukare jämte därmed sammanhängande frågor. Avsikten är att det ekonomiska ansvaret för såväl vårdanstalter som inackorderingshem skall ligga hos landstingskommuner och vissa primärkommuner. De statsbidrag som utgår till dessa institutioner tas därför inte upp i propositionen. Man kan emellertid utgå ifrån att de nuvarande statsbidragen försvinner när institutionerna förts över tUl kommunala huvudmän. Frågor om ändrade huvudmannaskapsförhållanden har jag behandlat i avsnitt 7.5.1. Huvudmannaskap för olika institutioner m. m.

Jag viU i detta sammanhang endasl notera atl avlösandet av vissa statsbidrag kommer att leda tUl en minskning av socialstyrelsens personalbehov. Delta gäUer i ännu högre utsträckning förhållandena efter en huvudmannaskapsreform, då såväl nuvarande administrativa uppgifter som hanteringen av statsbidrag upphör. Jag har lagil hänsyn lill dessa förhållanden i mina förslag till dimensionering av styrelsens personalresurser. Jag vUl emellertid framhåUa atl personalminskningen inte kan beräknas inträda samtdigt som reformema träder i kraft. Statsbidragen utbetalas regelmässigt i efterskott, och en avveckling av socialstyrelsens

Prop. 1979/80:6 85

engagemang i driften av nykterhetsvårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor m. m. kommer att ta viss tid.

7.5.11 Vissa ärenden rörande hälso- och sjukvårdspersonalen

Socialstyrelsen handlägger ett mycket stort anlal ärenden som rör den individueUa kompetensen och behörigheten hos personal inom hälso- och sjukvården. Hit hör bl. a. legitimationer och en rad olika dispensärenden.

Legitimationer

För vissa yrkesgmpper verksamma inom hälso- och sjukvården finns föreskrifter om legitimation. TUl dessa gmpper hör läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, sjukgymnaster, glasögonoptiker och psykologer.

Legitimationen anses ha två huvudfunktioner,

dels utgör den ett bevis om att yrkesutövaren har en av samhället godkänd utbildning och kompetens för utövande av yrket,

dels utgör den ett medel för samhäUel att kontrollera verksamheten och under vissa förutsättningar genom återkallelse av legitimationen återta den behörighet som legitimationen i vissa fall ger yrkesutövaren.

Legitimationsbestämmelserna har olika rättslig innebörd för olika yrkesgmpper. För läkare, tandläkare och barnmorskor är legitimationen en förutsättning för att erhålla obegränsad behörighet att utöva yrket. För de övriga yrkesgmpperna innebär legitimationen ingen ensamrätt att utöva yrket, utan snarast ett bevis om viss kompetens som samhället har godkänt. För flera yrkesgrupper utgör legitimationen ett vUlkor för behörighet att inneha tjänst inom den offentliga hälso- och sjukvården. För läkare och sjuksköterskor finns dessutom krav på viss vidareutbUdning för behörighet att inneha vissa tjänster inom sjukvårdsorganisationen.

Läkare och tandläkare har — fömtom ensamrätt att utöva yrket — yrkesbeteckningarna lagligen skyddade. För övriga yrkesgmpper saknas motsvarande titelskydd. Däremot är beteckningen "legitimerad/leg" i kombination med yrkesbeteckning alltid skyddad.

För flertalet yrkesgmpper verksamma inom hälso- och sjukvårdsområdet saknas bestämmelser om legitimation.

Jag anser alt de nuvarande legitimationsbestämmelserna är i behov av en översyn. De är svåröverskådliga och har olika innebörd för ohka gmpper samt är i vissa fall föråldrade. Vidare har fömtsättningarna för legitimalionsförfarandet gradvis förändrats. Genomgången utbildning har kommit att utgöra den faktiska behörighetsgmnden. Socialstyrelsen utför inte någon egentlig sakprövning av de legitimationssökandes kvalifikationer och lämplighet. Denna prövning sker i stäUet i anslutning lUl

Prop. 1979/80:6 86

utbildningen. Socialstyrelsen meddelar legitimation om den sökande genomgått godkänd teoretisk och i förekommande fall praktisk utbildning. Fullgjord utbildning har i aUmänhet ansetts utgöra tillräcklig garanti för att vederbörande är lämplig för yrket och att behörighetskraven blir tUlgodosedda.

Mot denna bakgmnd ställer jag mig tveksam till nuvarande legitimationsordning, som innebär krav på ett särskilt auklorisationsförfarande utöver den sedvanliga utbUdningskontrollen för att kompetensförklara vissa yrkesgrupper inom hälso- och sjukvärden. Jag bedömer atl utbUdningskontrollen och auktorisationen/legitimeringen i flertalet fall bör kunna samordnas och utföras i ett sammanhang. Bevis om genomgången och godkänd utbildning — såväl teoretisk som praktisk - som utfärdas av de utbildningsansvariga organen bör kunna likställas med nuvarande legitimation. Detta skulle innebära en bättre anpassning till de verkliga förhållandena samtidigt som en betydande administrativ förenkling uppnås. Jag finner det angeläget att understryka att en sådan åtgärd inte innebär någon förändring av legitimationsinstitutet som sådant eUer av samhällets möjligheter att kontrollera ifrågavarande yrkesgruppers verksamhet och i vissa fall återkalla legitimationen. Detta bör alltjämt vara en uppgift för socialstyrelsen och ansvarsnämnden. Socialstyrelsen förutsätts registrera dem som får sin legitimation återkallad.

Jag förordar således att de nuvarande bestämmelserna för legitimation ses över. Formerna för översynen bör senare anges av regeringen.

Behörighets- och dispensfrågor m. m.

Förutom legitimationsfrågor handhar socialstyrelsen en rad frågor rörande medicinalpersonalens tjänster och behörighet. Dessa uppgifter har i huvudsak tUlkommit för att garantera kvaliteten i hälso- och sjukvården i riket.

Under senare år har ifrågasatts om det är ralioneUt att socialstyrelsen centralt handlägger dessa ärenden. Skäl som anförs för en förändring är bl. a. utvecklingen mot ramlagstiftning och slopandet av den detaljerade regleringen av sjukvårdshuvudmännens verksamhet liksom den successivt förbättrade tUlgången på utbildad personal inom hälso- och sjukvården. Det har framhållits att systemet skapar en byråkratisk ordning samt att socialstyrelsen inte kan ha någon direkt kännedom om de personer som berörs. Vidare saknar socialstyrelsen möjlighet att tränga in i de specieUa situationer och särskUda omständigheter som kan råda lokalt.

I enlighet med dessa synpunkter har socialstyrelsen genomfört vissa generella dispenser, bl. a. för innehav av vissa tjänster och vikariat inom hälso- och sjukvården. Vissa decentraliseringar som föreslagits av socialstyrelsens översynsutredning, bl. a. rörande tillsättning av läkare vid undervisningssjukhusen, har också genomförts. Förutsättningama för en decentraliserad och förenklad handläggning av behörighetsfrågor förutsätts även komma att prövas av hälso- och sjukvårdsutredningen. En löpande uppföljning och revidering av gällande regler sker också inom

Prop. 1979/80:6 87

socialstyrelsen.

Jag vUl för egen del betona värdet av att handläggningen av olika individärenden — men undantag för diciplinära frågor — rörande hälsooch sjukvårdens personal förenklas och decentraliseras från socialstyrelsen tUl de vårdansvariga huvudmännen. Detta är också i linje med intentionerna hos den pågående hälso- och sjukvårdsutredningen. Jag vill inte föregripa utredningens prövning av dessa frågor och utredningens kommande förslag till ramlagstiftning på hälso- och sjukvårdsområdet. Jag avser att återkomma till frågan om erforderliga författningsändringar i samband med den mer genomgripande förändringen av hälso- och sjukvårdslagstiftningen som kan förväntas bli följden av utredningens förslag. Jag utgår emellertid ifrån att socialstyrelsen inom ramen för de bemyndiganden som styrelsen har på detta område ser över olika behörighets- och dispensfrågor m. m. i syfte att uppnå en mer decentraliserad handläggningsordning.

8. Socialstyrelsens organisation, arbetsformer och resurser

8.1 ÖSoS förslag

ÖSoS-utredningen har byggt sitt organisationsförslag på vissa grundläggande principer:

Förebyggande arbete: Detta är så betydelsefullt att frågor som rör medverkan i samhällsplaneringen och andra genereUa förebyggande åtgärder bör samordnas i en särskUd avdelning tiUsammans med vissa gemensamma planeringsfrågor.

Kontakter och kunskapsutveckling: Socialstyrelsens organisalion måste ta hänsyn tiU att socialvården och hälso- och sjukvården har olUca huvudmän och utgör olika "system". Detta underlättar informationsutbytet med verksamheten på fältet. Styrelsens kunskapsuppbyggnad underlättas om socialvården resp. hälso- och sjukvården var för sig hålls ihop inom verket. Samverkan inom styrelsen underlättas också om verket har en sammanhållen kompetens och kunskapsutveckling inom resp. område.

Samverkan mellan socialvård och hälso- och sjukvård: En leknik för samverkan inom styrelsen föreslås som innebär atl samverkan sker i tvärgående s. k. program, som har internt avsatta och garanterade resurser. Programmen skall komplettera linjeorganisationen inom större områden som kräver kunnande och insatser från flera av socialstyrelsens fackområden.

Planering och tillsyn hör ihop: Planering och tUlsyn skall inte ses som artskUda utan som delar av en gemensam process. Ett markant ökat planeringsansvar föreslås därför för fackavdelningarna, samtidigt som en viss sammanhållen planeringskompetens även i fortsättningen bör finnas kvar.

Bättre ledning och ett centraliserat arbetssätt: Ledningsfunktionerna bör förbättras, bl, a. genom atl verksledning och avdelningschefer ökar sitt samarbete i frågor som rör de aUmänna ramarna och riktlinjerna för verksamheten. Verksledning och avdelningschefer bör tUlföras vissa stabs-

Prop. 1979/80:6 88

resurser. Mer homogena avdelningar bör öka möjligheterna till decentralisering av uppgifter och beslut inom verkel. Denna decentralisering bör även gäUa de internadministrativa frågorna.

Koncentration: Socialstyrelsen har bakom sig en aktiv expansionsperiod. Verksamheten behöver nu ges stadga och koncentreras tUl få och relativt homogena avdelningar. Härigenom kan verket också minska sin personalstyrka utan att därför behöva ändra sin basorganisation.

Sammanfattningsvis innebär ÖSoS förslag till ny organisation för socialstyrelsen att arbetet organiseras på fem avdelningar (mot nuvarande sex), nämligen avdelningar för förebyggande arbete och planering, socialtjänst, hälso- och sjukvård, läkemedelsärenden samt administration (se figur sid. 89). Förslaget innefattar också inrättande av s. k. program för att inom styrelsen förbättra samverkan meUan socialvårds- samt hälsooch sjukvårdsområdena. Vidare föreslås att fackavdelningarnas planeringsverksamhet skaU öka, att administrativa frågor delegeras samt att styrelsens ledningsfunktioner förbättras.

ÖSoS förslag om socialstyrelsens framtida organisation tillstyrks i sina huvuddrag av flertalet remissinstanser. När det gäller vissa detaljer, såsom främst beträffande byråindelningen, redovisas en del avvikande synpunkler. Samverkansformerna mellan socialvården och hälso- och sjukvården berörs i flera yttranden. Många remissinstanser tar därvid upp och uttalar sig positivt om den föreslagna samverkan genom program.

Jag kan för egen del konstatera att organisationsfrågan varit föremål för ingående prövning av ÖSoS-utredningen. Jag kan i lUchet med remissinstanserna i allt väsentligt ansluta mig såväl tUl utredningens principer för socialstyrelsens framtida organisation som till huvuddragen i den föreslagna organisationen. Den svarar enligt min mening väl mot de krav som följer av den roU och de uppgifter som jag tidigare föreslagit för socialstyrelsen. Jag anser emellertid att del finns anledning att närmare överväga vissa frågor i anslutning till organisationsförslaget,

8.2 Socialstyrelsens ledningsfunktioner

ÖSoS har behandlat socialstyrelsens ledningsfunktioner, men inte gått in på verksstyrelsens roll och sammansättning. Jag har i det föregående framhåUit att vissa av socialstyrelsens ställningstaganden bör avgöras av verksstyrelsen. Detta har framför aUt gällt i frågor där socialstyrelsens åtgärder får direkt inverkan på beslut i politiska organ på lokal och regional nivå.

Socialstyrelsens verksstyrelse är sammansatt av generaldirektören som är styrelsens ordförande och nio andra ledamöter som regeringen utser. Av dessa utses två efter förslag av landstingsförbundet och två efter förslag av kommunförbundet. Två av de övriga ledamötema representerar enligt praxis den vetenskapliga världen. Riksdagens ledamöter är också representerade. I styrelsens arbete deltar också tre s. k. personalföreträdare, dvs. representanter för de lokala arbetstagarorganisationerna.

2
O		re

<	_		c
CC 1-z	c	E 1 C	i E o	*_i**	c	c o rtJ E
5	,	tn C	o c	■a	c E	k. o
		£ o	Jt o	t	c E	_c
<	«	a. '<-	LU w	-j	z	_c

			vt
			o
	0		z
			ZM
	o		qz
			UjUI
			-iOC
			VJ Ul
			u.
			ccz
	01		UJ O
	C	!J	>	r
	c	D
	z

	2
UJ	Q

	-J

CC
>	CC

Vi	>
			1	—I
			a
			ZH
			?<
			Dir
			UJ<
			-11-
			(Ouj
			*:rr
			a.
			UJuj
			>«

			TJ
						t/i
		E 0)	E 2	c •v	.c	S	■S E E ä
m QZ		(TJ	o» c:	J£	5'r5	aj	1 Q.

SQ	C	C	0)	s	J °		£ -a
				re		fl „	S E 5
UJ	■3	1.		E	E.-i £2	E S u. %	S E 5
-i<	<	<	CC c	u.	E.-i £2	E S u. %

Ogc

S> X c/i

(-_I

< 5

CT C

"ffl

c ■5

₁₁

tJt

₁₁

-.1 SS

_ll

< C

Omsorger om psykiskt utvecklingsstörda

	""■		■■v ■

		c	o
Q
2
§oz >uja:	C ■fl		c c "ä a		-o ■o	c > c.
CO - UJ	C	S c
LU UJ 7 CC CQ	c	5P	M		o	s
U. < Q.	ij	55 0. 3	< 2	w5	I	-3 I

ÖSoS förslag till ny organisation av socialstyrelsen.

Prop. 1979/80:6 90

Personalföreträdarna har närvaro- och yttranderätt i alla frågor. Vid handläggning av frågor som gäller arbetsförhållandena m.m. inom socialstyrelsen är de ledamöter av styrelsen med rösträtt.

Bland verksstyrelsens beslutsärenden finns en stor övervikt för ställningstaganden lUl remissvar som socialstyrelsen avger och till verkets egna utredningar, råd och anvisningar samt föreskrifter. Vidare förekommer ett stort antal anmälningsärenden som domineras av orienteringar om verksamheten, verkets utredningar etc.

Situationen kan beskrivas så atl verksstyrelsen tjänstgör som en slags kontrollnivå där styrelseledamöterna på basis av sina organisationers intressen samt egna erfarenheter och kunskaper kompletterar och korrigerar det material verket framställer. Styrelsen har därigenom en viss påverkan på verkets produkter, som inte utesluter möjligheten till renodlad intressebevakning från organisationers eller partiers sida. Styrelsen spelar emellertid en mer passiv roll när det gäller att initiera och prioritera aktiviteter inom verket. En lekmannastyrelse är till sin konstruktion sådan att den knappast kan bli en arbetande styrelse med gott om tid för diskussioner och förberedelser för stäUningslaganden. 1 styrelsearbetet kan främst uppnås en viss kontroll och styrning av presenterade ställningstaganden och tillförande av vissa idéer, kunskaper och impulser.

Det är enligt min mening viktigt att verksstyrelsen utnyttjas så effektivt som möjligt. Verksstyrelsens insatser bör koncentreras på beslut om inriktningen av socialstyrelsens verksamhet i samband med anslagsframställning, verksamhetsplanering och -uppföljning samt - i enlighet med vad jag lidigare sagt - principieUt viktiga ärenden som rör planering och tillsyn av den sociala sektorn. För att skapa erforderligt utrymme för behandling av dessa frågor bör verksstyrelsen enligt min mening inte i samma utsträckning som hittUls befatta sig med socialstyrelsens remissvar, som i dag utgör den största ärendegruppen i verksstyrelsen. Endast viktigare remissyttranden bör behandlas av verksstyrelsen. För verksstyrelsens information bör det räcka med atl flertalet remissärenden endast förtecknas och anmäls i styrelsen.

Den nuvarande sammansättningen av socialstyrelsens styrelse kan sägas representera en kombination av avnämare, uppdragsgivare och fackkompetens. Med föreslagen inriktning av verksstyrelsens arbete blir detta inriktat på en avstämning och förankring av verkets olika insatser för central planering och tillsyn inom den sociala sekiorn. Styrelsefrågorna blir med nödvändighet av övergripande natur. Olika sociala och medicinska fackfrågor har vägts in och beaktats före styrelsebehandlingen. Fackexpertis är direkt knuten till socialstyrelsen, bl. a. såsom vetenskapliga råd, för att fortlöpande stödja verket i dess arbete. Mot den bakgrunden saknas enligt min mening skäl att tillföra verksstyrelsen särskild vetenskaplig expertis.

I en gemensam skrivelse från LO och TCO samt i en särskUd skrivelse från SACO/SR har dessa organisationer hemställt att bli representerade i

Prop. 1979/80:6 91

socialstyrelsens styrelse. Bl. a. framhålls att den fackliga rörelsen genom sitt samhällsengagemang och som företrädare för breda konsumentintressen kommit att bli representerade i flera ämbetsverks styrelser. Ett klart markerat intresse och engagemang i de områden av socialpolitiken som handläggs av socialstyrelsen finns av tradition inom den fackliga rörelsen. Jag har konstaterat att en praxis utvecklats, som inneburit att de fackliga organisationerna blivit representerade i aUt fler ämbetsverks styrelser. Inom den samlade socialsektorn företräder organisationerna inte bara berörda personalgrupper utan även stora konsumentgrupper. De fackliga organisationerna företräder kunskaper och intressen som utgör elt värdefullt tillskott till en verksstyrelse som förutsätts aktivt följa och påverka socialstyrelsens planerings- och tillsynsarbete inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården. I överensstämmelse med vad jag ovan anfört bör de två vetenskapliga företrädare som hittills ingått i socialstyrelsens styrelse utgå. I verksstyrelsen bör i stället ingå företrädare för de tre centrala fackliga huvudorganisationerna. Detta innebär att antalet styrelseledamöter ökar med en från nuvarande tio till elva ledamöter. De nuvarande personalföreträdarna påverkas inte av detta. Deras uppgifter tar i första hand sikte på frågor som rör förhåUanden inom socialstyrelsen i dess egenskap av arbetsplats och är därmed ett led i strävan att demokratisera arbetslivet.

Socialstyrelsen kommer även efter omorganisationen atl ha en omfattande verksamhet med uppgifter som spänner över hela socialtjänst-samt hälso- och sjukvårdssektorn. Detta ställer stora krav på ledning och samordning av verksamheten. ÖSoS har föreslagit att verksledningsfunktionen inom socialstyrelsen förstärks. Dels bör avdelningscheferna i högre grad än f. n. fungera som en del av verksledningsfunktionen. Avdelningscheferna bör tillsammans med verksledningen bilda en rådgivande verksledningskonferens där frågor av större räckvidd skall behandlas. Dels bör verksledningen få en egen "stab", som utredningen vill benämna verksledningssekrelariat. Jag kan för egen del instämma i dessa förslag och vill särskUt betona vikten av att de olika delarna av styrelsens verksamhet fortlöpande stäms av och ges en så långt möjligt enhetlig och samordnad inriktning. De mer homogent uppbyggda avdelningarna i den nya organisationen bör öka avdelningschefernas möjligheter att avlasta verksledningen både i sakfrågor och i frågor om administrativa beslut.

Jag anser att det föreslagna verksledningssekretariatet bör inrättas och erhålla en viktig ställning när det gäller att biträda verksledningen i fråga om samordning av de olika delarna av styrelsens verksamhet och beslut om verksamhetens inriktning samt prioriteringen av verkets resurser. Verksledningssekretariatet bör följa arbetet inom styrelsens olika verksamhetsgrenar och som verkledningens organ samordna socialstyrelsens interna resursplanering så att styrelsens verksamhetsinriktning hela tiden står i nära överensstämmelse med de mål och riktlinjer statsmakterna faslställt. Verksledningssekretariatet bör också enligt min mening verksamt kunna bidra till att underlätta verksstyrelsens arbete.

Prop. 1979/80:6 92

8.3 Den nya organisationen

Socialstyrelsen bör i enlighet med vad jag tidigare sagt i huvudsak organiseras enligt ÖSoS förslag (se figur sid. 89). Den nya organisationen bör innehålla fyra fackavdelningar med inriktning på områdena förebyggande arbete och planering, socialtjänst, hälso- och sjukvård samt läkemedelsärenden. Härtill kommer en avdelning för administration. Den närmare utformningen av organisation och enhetsindelning inom avdelningarna bör göras av den organisationskommitté som skall förbereda och leda omorganisationsarbetet. Följande frågor bör därvid särskilt beaktas. När det gäller avdelningen för förebyggande arbete och planering bör det betonas att tanken inte är att denna avdelning skall handlägga samtliga på socialstyrelsen ankommande frågor som rör förebyggande insatser och planering. Dessa uppgifter bör i första hand åvila avdelningarna för socialtjänst resp. hälso- och sjukvård. I enlighet med ÖSoS förslag bör planeringsarbetet hållas ihop med tillsynsarbetet inom dessa avdelningar. Planering och tillsyn är funktioner som i hög grad kompletterar varandra. De bör därför inte hållas organisatoriskt åtskUda som i stor utsträckning är fallet i den nuvarande socialstyrelsen. På avdelningen för förebyggande arbete och planering bör dock ligga viss planeringssamordning. En sådan samordning behövs för de uppgifter som jag tidigare föreslagit skall ligga på socialstyrelsen i fråga om personal-och utbildningsplanering. Även för övriga planeringsfrågor bör det inom avdelningen finnas en viss sammanhållande planeringskompetens. Särskilt bör detta gälla kompetens för att anpassa och stämma av socialstyrelsens planeringsarbete rörande socialsektorn i förhållande till annan samhällsplanering, såsom fysisk riksplanering, regionalpolitisk planering och ekonomisk långtidsplanering.

En viktig del av etl förebyggande arbete i generell och vid bemärkelse är att sammanställa relevanta kunskaper och erfarenheter inom socialsektorn så att de kan nyttiggöras i planeringen inom andra samhällssektorer. Här bör avdelningen för förebyggande arbete och planering ha ett sammahållande ansvar inom socialstyrelsen. Andra delar av förebyggande verksamhet som bör ligga på avdelningen är frågor som rör hälsoskydd och hälsoupplysning. Inom hälsoskyddsfunklionen finns starka samband till vad som i proposition 1978/79:120 anförts beträffande det miljömedicinska laboratoriet och vad jag i del följande kommer att anföra beträffande ett institut för psykosocial miljömedicin. Utformningen av socialstyrelsens hälsoupplysningsarbele har jag redan ingående behandlat.

Jag har tidigare föreslagit att socialstyrelsen inte längre bör ha någon egen produktion av statistik. Socialstyrelsen skall i stäUet formulera krav på och analysera statistik som ett led i styrelsens fortlöpande planering och uppföljning av verksamheten inom socialsektorn. Det finns därför i fortsättningen inte behov av någon särskild statistikbyrå inom styrelsen. Socialstyrelsens organisation på statistikområdet bör enligt min mening i huvudsak anpassas till planeringsfunktionens uppbyggnad inom verket.

Prop. 1979/80:6 93

Detta betyder att statistisk kompetens bör finnas inom samtliga fackavdelningar. Viss sammanhållande kompetens bör finnas inom i första hand de föreslagna planeringsenheterna inom avdelningen för förebyggande arbete och planering. Socialstyrelsens ansvar för att erforderlig statistik för socialsektorns behov tas fram och därmed åtföljande krav på ett kraftfullt och samordnat agerande gör det nödvändigt att den statistiska kompetensen inom socialstyrelsen — oavsett formell organisationsinplacering — samverkar i mycket stor utsträckning. Detta bör kunna ske i projektform.

Avdelningen för socialtjänst skall svara för socialstyrelsens uppgifter inom bl. a. den sociala äldreomsorgen och omsorgen om barn och ungdom. Dessa verksamhetsområden bör motsvara var sin byrå i socialstyrelsen (byråerna för social service resp. verksamhet för barn och ungdom enligt ÖSoS förslag).

När det gäller alkohol- och narkotikafrågor och missbmksproblem anser jag att dessa frågor bör bli föremål för en samlad handläggning inom socialstyrelsen. Alkohol- och narkotikafrågor handläggs idag på flera byråer. Byrån för nykterhets- och narkomanvård (SN 4) arbetar främst med vårdfrågor. Alkoholbyrån (SN 5) utövar tillsyn över alkohollagstiftningens tillämpning. 1978-01-01 inrättades inom socialstyrelsen nämnden för alkoholfrågor med ett kansli som lyder direkt under verksledningen. Syftet med att inrätta nämnden var att skapa goda kontakter mellan socialstyrelsen och samhällslivet i arbetet med dessa frågor. Nämnden förbereder socialstyrelsens ställningstaganden i frågor som rör alkoholpolitiken och fördelar självständigt vissa medel för bl. a. information. Vidare finns inom nämnden för hälsoupplysning (h-nämnden) en enhet som arbetar med information och upplysning om beroendeframkallande medel. Förutom uppräknade byråer och nämnder som specifikt arbetar med alkohol- och narkolikafrågor är flera andra byråer på olika sätt berörda av dessa frågor, t. ex. barnavårdsbyrån när det gäller missbruk av beroendeframkallande medel bland ungdom, läkemedelsavdelningen m. fl.

1 propositionen om alkoholpolitiken (1976/77:108) framhöll föredragande departementschefen att socialstyrelsen i framtiden skall ha ansvaret för alkoholpolitiken på central verksnivå. Socialstyrelsens uppgifter skall främst vara att verka för att alkoholpolitiska synpunkter noga beaktas i samhällsutvecklingen och att samordna olika alkoholpolitiska insatser med varandra och med insatser på angränsande områden. Socialstyrelsen bör dessutom ta initiativ till särskilda insatser på informationens område, inom fritidslivet och på forskningsområdet. I propositionen betonades att de förebyggande åtgärderna bör ses som ett naturligt inslag i alkoholpolitiken. Det gäUer såväl insatser inom arbetslivet som fritidsaktiviteter, brottsförebyggande åtgärder och kontrollpolitik. Vidare anfördes i propositionen "att alkoholfrågorna bör bilda grundvalen för en särskUd enhet inom socialstyrelsen och att frågor rörande olika missbruksmedel organisatoriskt bör knytas nära samman. På enheten bör således kunna handläggas frågor om åtgärder rörande

Prop. 1979/80:6 94

missbruksmedel i övrigt".

Jag ansluter mig lill uppfattningen att arbetet med alkohol- och narkotikafrågor bör samordnas i en byrå. Detta innebär att från den nuvarande organisationen bör de nämnda byråerna (SN 4 och SN 5) samt kansliet för nämnden för alkoholfrågor och del av h-nämndens kansli inlemmas i denna byrå. I förhållande till ÖSoS förslag (sid. 89) innebär mitt ställningstagande en sammanslagning av byråerna för socialt behandlingsarbete samt alkohol- och narkotikafrågor. Förutom förebyggande insatser kommer byrån för alkohol- och narkolikafrågor således att få ett samlat ansvar för socialstyrelsens uppgifter när det gäller socialtjänstens vård- och behandlingsarbete, dvs. verksamhet vid olika vårdinstitutioner samt inom den öppna vården, t. ex. familjerådgivning. Samtidigt vill jag understryka viklen av ett effektivt samarbete mellan denna byrå och andra byråer i den nya organisationen som kommer att vara berörda av t. ex. missbruksfrågor.

1 den av ÖSoS föreslagna socialljänstavdelningen ingår en byrå för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. Samhörigheten med socialtjänsten motiveras av normaliseringssträvandena. Jag ser positivt på att inordna omsorgerna om de psykiskt utvecklingsstörda i ett vidare socialt sammanhang. En väl organiserad verksamhet på central nivå är emellertid också en fråga av största vUcl för andra grupper av handikappade. Statens handikappråd och Handikappförbundens centralkommitté (HCK) har i sina remissyttranden över ÖSoS rapport varit kritiska till socialstyrelsens hittillsvarande insatser inom handikappområdet. Enligt min mening bör verksamhetsområdet för den av ÖSoS föreslagna byrån för psykiskt utvecklingsstörda utsträckas till att omfatta även andra handikappgrupper. En byrå för handikappfrågor bör således inrättas inom avdelningen för socialtjänst.

När det gäller ÖSoS förslag rörande hälso- och sjukvårdsavdelningen bör särskilt beaktas vad jag tidigare anfört beträffande beredskapsfrågorna. Socialstyrelsens uppgifter på detta område bör i likhet med andra verksamhetsområden i ökad grad avse övergripande planering, samordning och uppföljning. Dessa uppgifter bör i största möjliga utsträckning ligga på de olika fackenheterna. Jag vUl emellertid understryka behovet av att det på beredskapsområdet också finns en samordnande funktion inom socialstyrelsen, bl. a. för atl samverkan med del övriga totalförsvaret skall fungera på ett ändamålsenligt sätt. Det samordnande ansvaret är ytterst en uppgift för socialstyrelsens verksledning. Genom inrättande av det verksledningssekretariat som jag tidigare föreslagit har verksledningen fått ökade möjligheter i detta avseende. Därutöver krävs också enligt min bestäm.da mening en specialdestinerad resurs, som har att samordna och ta initiativ i de viktiga beredskapsuppgifter som även framgent kommer all åvila socialstyrelsen. Det samordnade ansvaret och därmed sammanhängande personalresurser bör föriäggas i anslutning till de båda planeringsenhelerna inom avdelningen för förebyggande arbete och planering. Därmed skapas på central nivå förutsättningar för en samordning mellan den övergripande beredskapsplanläggningen och den övergripande fredsmässiga planeringen av främst hälso- och sjukvården, men

Prop. 19/9/80:6 95

också av socialtjänsten. Eftersom den civila hälso-och sjukvårdens fredsorganisation och resurser - materiellt och personellt — utgör grundvalen för krigsorganisationen är det uppenbart att det föreligger ett påtagligt behov av en effektiv samordning på alla nivåer mellan fredsplanering och beredskapsplanläggning. En ökad samordning på ceniral nivå bör enligt min mening ge större förutsättningar för bättre samordning och integrering av planeringsprocesserna på regional och lokal nivå. Jag är f. n. inte beredd att ta ställning till omdensamordnanderesursenför beredskapsfrågor skall utgöra en särskild byrå eller om den kan inordnas i de planeringsenheter som enligt mitt förslag skall ingå i avdelningen för förebyggande arbete och planering. Frågan bör närmare prövas av organisationskommittén.

Den av ÖSoS föreslagna byrån för medicinsk rehabilitering och långvård bör enligt min mening renodlas till en byrå för långtidssjukvård, som blir en tung sektor i den framtida hälso- och sjukvården. Frågor rörande medicinsk rehabilitering bör föras till byrån för läns- och regionsjukvård. I hälso- och sjukvårdsavdelningen bör ingå en byrå för tandvårdsfrågor. Liksom översynsutredningen förutsätter jag att tandvårdens egenart beaktas i den nya organisationen så atl lednings- och samordningsfunktionerna inte görs onödigt tungrodda, utan att möjligheterna till delegering tillvaratas i den utsträckning som verksamhetens särskilda förutsättningar medger.

Läkemedelsavdelningens ställning har varit föremål för utredning i särskild ordning. Utredningen om den statliga läkemedelskontrollen har i ett betänkande (Ds S 1978:12) föreslagit att läkemedelsavdelningen skall skiljas från socialstyrelsen och bilda en självständig myndighet, statens läkemedelsverk. Vissa av utredningens övriga förslag har tidigare behandlats i prop. 1978/79:118 om ändring i läkemedelsförordningen m. m.

Utredningens motiv för att bryta loss läkemedelsavdelningen går i korthet ut på att avdelningen har väl avgränsade arbetsuppgifter i förhållande till socialstyrelsen i övrigt. Läkemedelsavdelningens kontakter med det övriga verket är fåtaliga och kontakterna har kommit att ytterligare försvåras genom avdelningens omlokalisering till Uppsala. I administrativt hänseende fungerar läkemedelsavdelningen mycket självständigt. Vidare har det visat sig att läkemedelskontrollens målinriktning och resursanvändning i praktiken inte formuleras av socialstyrelsens verksledning eller styrelse utan av läkemedelsnämnden, som har att besluta om registrering av läkemedel och om återkallelse av sådan registrering. Genom tillskapandet av en särskild myndighet skulle läkemedelsfrågorna få en egen organisatorisk identitet som skulle underlätta rekryteringsmöjligheterna och kontakterna med olika intressenter samt förbättra tillgängligheten för allmänheten.

Flertalet remissinstanser är positiva till utredningens förslag, de flesta dock utan att närmare redovisa skälen för sina ställningstaganden. Ett stort antal remissinstanser tar inte ställning till förslaget eller redovisar inte sin uppfattning. Ett mindre antal är direkt negativa till förslaget. En sammanställning av remissyttrandena i denna fråga bör fogas till

Prop. 1979/80:6 96

protokollet i detta ärenden som bilaga 4.

De argument som utredningen om den statliga läkemedelskontrollen fört fram och vad som framkommit under remissbehandlingen har inte övertygat mig om att ett särskilt läkemedelsverk bör inrättas. Det förhållandet att läkemedelsavdelningen har få kontakter och väl avgränsade arbetsuppgifter gentemot socialstyrelsen i övrigt kan enligt min mening inte läggas till grund för slutsatsen att läkemedelsavdelningen bör skiljas från styrelsen. Som läkemedelskontrollutredningen själv framhåller är läkemedelsförsörjningen en del av den totala hälso- och sjukvården. Läkemedel är ett av de mest betydelsefulla terapeutiska redskapen i sjukvården. Det är således viktigt att läkemedel inte ses isolerat utan i ett större medicinskt sammanhang. Med denna viktiga utgångspunkt och med de uppgifter avseende planering och tillsyn som enligt mitt förslag bör åvila socialstyrelsen inom hälso- och sjukvårdsområdet kommer det enligt min mening alt krävas ett utvidgat samarbete mellan läkemedels-kontrollen och övriga funktioner inom socialstyrelsen. Det är mot den bakgrunden inte rationellt att inrätta ett nytt verk och därefter - som utredningen föreslår — tillskapa ett samrådsorgan mellan det nya verket och socialstyrelsen för beredning av gemensamma frågor. Jag kan inte heller finna atl rekryteringssituationen inom läkemedelskontrollen skuUe vara beroende av organisationsformen och därmed förbättras om ett särskilt verk inrättas.

1 utredningen framhålls, att tonvikten i läkemedelskontrollen i framtiden inte bör ligga på rutinmässig laboratoriekontroll, utan huvuduppgiften bör vara att kontinuerligt arbeta för atl främja god läkemedelsanvändning i sjukvärden. Jag instämmer i denna målinriktning och kan härav dra slutsatsen att det i framtiden blir svårare att avgränsa läkemedelskontrollens uppgifter från övriga myndighetsuppgifter inom hälso- och sjukvården. Ett ökat samarbete kommer att krävas som bäst löses om läkemedelsfrågorna handhas inom den myndighet som både har att utöva den högsta tillsynen över hälso- och sjukvården i landet och att genom ett aktivt planeringsarbete stödja sjukvårdshuvudmännens åtgärder för en ändamålsenlig utveckling av hälso- och sjukvården. Beträffande tillsynen behöver jag i detta sammanhang bara erinra om atl socialstyrelsen har överinseendet över samtlig medicinalpersonal och när det gäller planeringsarbetet bör särskilt nämnas förslaget om en intensifierad verksamhet med underiag till vårdprogram för behandling av olika hälsoproblem. I båda dessa frågor är sambanden till läkemedelsfrågorna uppenbara. För sjukvårdshuvudmännen, vårdpersonalen och ytterst allmänheten måste det vara av stort värde att samtliga samhällets myndighetsfunktioner inom hälso- och sjukvården finns samlade hos en och samma myndighet. Därmed skapas de bästa garantierna för att undvika kompetenstvister och oklarheter i ansvarsfördelning med försämrad effektivitet i myndighetsutövningen som följd.

Förslaget om ett särskilt läkemedelsverk bör således enligt min mening inte genomföras. Läkemedelskontrollen bör ligga kvar inom socialstyrelsen. Av vad jag hittUls anfört framgår att samarbetet mellan läkemedelskontrollen och övriga funktioner inom socialstyrelsen bör utvecklas och

Prop. 1979/80:6 97

förstärkas. Ett sådant samarbete är nödvändigt för en rad områden varav endast några skall nämnas här: överförskrivning och missbruk av läkemedel, biverkningsstudier, underlag till vårdprogram, hälsoupplysning m. m.

Läkemedelskontrollutredningen har pekat på problem i förhållandet mellan läkemedelskontrollen och socialstyrelsen i övrigt som följer av att läkemedelsnämnden har beslutsfunktioner men inget resursansvar. Läkemedelsnämnden har delvis kommit att fungera som ett styrorgan för socialstyrelsens läkemedelsavdelning. De beslut som fattas i nämnden har stark inverkan på avdelningens verksamhetsinriktning. Utredningen fann det också vara ologiskt att avdelningen är underställd läkemedelsnämnden i fackfrågor medan den i administrativt hänseende är underställd socialstyrelsen. Utredningen ansåg att uppgifterna för den nuvarande läkemedelsnämnden borde övertas av styrelsen för det föreslagna läkemedelsverket. Om förslaget med gemensam styrelse och nämnd inte kunde realiseras borde läkemedelsnämnden få en i förhållande till styrelsen rådgivande funktion.

Jag kan för egen del ansluta mig till den principiella innebörden av utredningens resonemang på denna punkt. Det mäste anses som angeläget att få till stånd en bättre samordning mellan frågor som rör resursutnyttjande re,sp. resursansvar inom läkemedelskontrollen. Jag anser att såväl beslutsansvar som resursansvar bör ligga på den myndighei som enligt min mening skall svara för samhällets läkemedelskontroll, dvs. ansvaret bör i sin helhet ligga på socialstyrelsen. Denna åtgärd kan också ses som en naturlig och ändamålsenlig väg att förstärka samarbetet mellan läkemedelsavdelningen och den övriga socialstyrelsen. Ansvaret för läkemedelskontrollens samtliga uppgifter skulle alltså ytterst komma att åvila socialstyrelsen. SedvanUga möjligheter tiU delegering bör naturligtvis las lill vara även inom detta område. Läkemedelsnämnden bör ha rollen av socialstyrelsens rådgivande expertorgan i registrerings-frågor. Delta bör komma täl uttryck i instruktionen för styrelsen. Det bör ankomma på socialstyrelsen att besluta om nämndens sammansättning och atl tiUkalla och utse dess ledamöter. Generaldirektören eUer den inom verket som denne utser tiU sin ställföreträdare, exempelvis chefen för läkemedelsavdelningen, bör vara ordförande i läkemedelsnämnden.

Läkemedelsavdelningens inre organisation bör liksom vad gäller övriga avdelningar närmare prövas av organisationskommittén. I likhet med läkemedelskontrollutredningen anser jag dock att de två nuvarande byråerna inom avdelningen - byrån för allmänna läkemedelsärenden och registreringsbyrån — bör slås samman till en byrå (förslagsvis benämnd registreringsbyrån), vilket bör ge förutsättningar för en rationellare arbetsordning. Denna åtgärd bör inte leda liU någon förändring av antalet tjänster inom avdelningen. Även en programindelning av verksamheten bör övervägas av organisationskommittén. Personal- och rekryteringsfrågorna bör ägnas uppmärksamhet. Möjligheten tUl ytterligare delegering av bl. a. personaladministrativa frågor bör också prövas av kommittén.

Prop. 1979/80.6 98

När socialstyrelsen bildades tillskapades en administrativ avdelning för att avlasta fackenheterna administration och på så sätt frigöra resurser för utveckling av sakområdena. Den nuvarande omfattningen av de personal-och ekonomiadministrativa funktionerna gör den administrativa avdelningen till den största avdelningen inom socialstyrelsen. Styrelsens centrala administration kommer emellertid att kraftigt kunna reduceras genom de förändringar som planeras vad gäller huvudmannaskap m. m. för de organ som nu är direkt underställda verket samt slopande och förenkling av specialdeslinerade statsbidrag. Vidare medför en koncentration och därmed viss minskning av det centrala verkets uppgifter ett ytterligare minskat behov av administrativ kapacitet. Till detta bör läggas min bedömning att den centralisering av administrationen som skett i den nuvarande organisationen inte i alla avseenden varit positiv. Administrationen har tenderat att ta en ökad andel av styrelsens totala resurser.

Jag vill starkt betona vikten av att de administrativa funktionerna får en rationell och i förhållande till socialstyrelsens framtida uppgifter väl avvägd uppbyggnad i den nya organisationen. Det bör eftersträvas att handlägga de administrativa frågorna mer decentraliserat och så nära sakfrågorna som möjligt. En utgångspunkt bör därvid vara att vissa administrativa funktioner skall användas för att styra verksamheten medan andra är av stödjande karaktär. De styrande administrativa funktionerna utgörs främst av verksamhetsplanering, resursförsörjning samt uppföljning och utvärdering av verksamheten. Dessa funktioner är frågor för verksledningen och bör därför handläggas i anslutning till denna. Det föreslagna verksledningssekretariatet bör ha som uppgift att biträda verksledningen i dessa avseenden. Den centrala administrationen bör ha som uppgift att i nära samverkan med detta sekretariat tUlhandahålla beslutsunderlag i personal- och ekonomifrågor. Inom de ramar verksledningen bestämmer bör en stor del av de administrativa besluten kunna delegeras till resp. avdelning. I enlighet med detta bör vissa administrativa resurser överföras från den nuvarande administrativa avdelningen till de nya fackavdelningama som stöd för dessas egen administration. Dessa administrativa resurser bör läggas i anslutning till avdelningscheferna och kan som ÖSoS föreslår benämnas avdelningskanslier.

TUl de stödjande administrativa funktionerna kan räknas t. ex. redovisning, kassagöromål, personalstatistik, löneadministration och vissa andra gemensamma servicefunktioner. Dessa stödjande uppgifter bör av effektivitetsskäl handläggas i samlad form av en central administrativ organisation. Denna bör utgöras av en särskild administrativ avdelning med byråer för personaladministration, ekonomiadministration, juridik och information. Inom avdelningen bör dessutom finnas en resurs för administrativ utveckling. Jag vill understryka betydelsen av att varie myndighet fortlöpande uppmärksammar och driver frågor som rör rationalisering och utveckling av arbetsorganisation och arbetsformer.

Jag vill avslutningsvis framhålla betydelsen av att arbetsformerna i socialstyrelsens nya organisation blir flexibla och fortlöpande medger

Prop. 1979/80:6 99

resursomfördelning och samarbete över organisationsgränserna. För att främja en helhetssyn på olika vårdfrågor och för att möjliggöra en effektiv samverkan mellan olika sociala och medicinska fackområden har ÖSoS-utredningen föreslagit att styrelsens basorganisation kompletteras med tvärgående s. k. program. Flertalet remissinstanser som yttrat sig i denna fråga har understrukit värdet av programarbetsformen för samverkansarbetet. I flera yttranden påpekas att externa intressenter bör få tillfälle att delta i programarbetet. Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning att programarbetsformen bör kunna bli ett värdefullt komplement i den nya organisationen samt ge större rörlighet i resursanvändningen och fömtsättningar för ett målinriktat samarbete över avdelningsgränserna. Särskill viktigt är detta i frågor som berör både Socialvården och hälso- och sjukvården. För att lösa sina uppgifter måste Socialstyrelsen inom ramen för tillgängliga resurser kunna avsätta resurser för målinriktade insatser som kräver både socialt och medicinskt kunnande.

Mitt principförslag till ny organisation för socialstyrelsen framgår av Organisationsschemat på sid. 100.

8.4 Socialstyrelsens nämnder m. m.

Socialstyrelsen skiljer sig från andra ämbetsverk genom att en del av styrelsens beslutsfunktioner utövas av nämnder eUer råd, som ulses av regeringen. Vissa nämnder fanns redan i den gamla medicinalstyrelsen. Nämndorganisationen fördes över i det nya verket och har successivt utvecklats, varvid en viss oklarhet uppkommit om vissa nämnders och råds ställning och ansvar i förhållande tUl socialstyrelsen.

Tanken bakom systemet har varit att nämnderna skulle avlasta socialstyrelsen vissa enskilda ärenden, individärenden o. dyl. Med tiden har avgörandet av direkta policyfrågor överlämnats tUl vissa nämnder. Som därmed inom sitt område fått överta verkets ansvar. Samtidigt har för nämndernas räkning byggts upp en omfattande kansliorganisation inom verket. Socialstyrelsen får sålunda ställa en betydande del av sin personal tUl förfogande för nämnder etc, som självständigt fullgör vissa av verkets uppgifter. Socialstyrelsen disponerar följaktligen inte hela den personal för vUken den får anslag. Jag anser att denna ordning nu bör bli föremål för en genomgripande översyn. Min principiella uppfattning är att de beslutande funktioner som ankommer på socialstyrelsen bör utövas av verket. I de fall då det är rationellt att vissa av socialstyrelsens uppgifter bereds av nämnder eller råd bör socialstyrelsen själv utse nämnden eller rådet. Styrelsen bör därvid ange de uppgifter som ankommer på nämnden eller rådet. Om nämnd eller råd skall ha beslutanderätt i frågor som ankommer pä socialstyrelsen mäste detta komma till uttryck i styrelsens instruktion.

I fall dä regeringen utser en nämnd med uppgift att helt på eget ansvar fullgöra vissa funktioner inom socialstyrelsens ansvarsområde bör nämn-

z
g		<«

<	-	C
i	c 1	E "Q _2	E É		c 1 o j (Q 1
i		c	o
s	■3	t c	o c J( o	■5
<	<	a!'2	UJ Z	-1	—

UJ UJ

-I CC

Vi UJ

u. SCZ

UJ O

					1--------	Ol
V) Ul QZ	5	C > Si 8>		•i	2 > 5" 5	C ■SE i o 3 5.
UJ LU	Cl	0)	8	=1	o	S-S
UJ Z i UJ	c	.2	E	JC	CO E S	S E LU „
1 ~ *	<	CC	U.	is	5-i u. ä	S E LU „

ZH i<

Qir

UJ<

-Ji-

Ui MJ

UJ UJ


1-			E		1

z	~	«	■a	_ i.	I
	i:
					O-

-1 < 1 *	C 1 <			■5 _II	c CQ I

Prop. 1979/80:6 101

den vara fristående från styrelsen och ha egen instruktion. Även kanslifunktionen bör vara fristående. Om det befinns rationellt att organisatoriskt anknyta en fristående nämnds kansli till socialstyrelsen bör kostnaderna för såväl nämnd som kansli särredovisas inom socialstyrelsens anslag.

Jag övergår nu tUl att närmare behandla de olika nämnderna och råden.

Socialstyrelsens vetenskapliga råd

Regeringen utser framstående företrädare för medecinsk vetenskap, samhällsvetenskap och socialvård till socialstyrelsens vetenskapliga råd. De vetenskapliga råden står tUl styrelsens förfogande inom de olika ämnesområden och specialiteter som de representerar, F. n. har styrelsen över 150 vetenskapliga råd. Det övervägande antalet kommer från det medicinska området.

Jag anser för min del att socialstyrelsen själv bör utse sina vetenskapliga råd. Antalet bör på sikt kunna begränsas och den ensidiga inriktningen på medicin ändras.

Barnomsorgsdelegationen

Barnomsorgsdelegationen inrättades år 1974 för samråd och samverkan i frågor rörande förskoleverksamhetens innehåll, utformning och utbyggnad. Delegationen består av verkscheferna i socialstyrelsen och SÖ samt representanter för riksdagen, kommunförbundet och personalorganisationer. Den utses av regeringen och har kansli inom socialstyrelsen.

Delegationen tillkom i samband med riksdagens beslut om inrättande av en allmän förskola för sexåringar och införande av en lag om förskoleverksamhet. En samverkan meUan dessa parter kring förskoleverksamheten är naturlig och av stort värde för verksamheten. Jag är emellertid tveksam tiU att regeringen institutionaliserar och för lång tid fixerar sättet för en samverkan som bör vara flexibel och anpassas efter skiftande förutsättningar Formerna för samarbetet bör enligt min mening avgöras av resp. myndigheter och organisationer. Jag förordar därför att regeringen inte längre skall utse en barnomsorgsdelegation. Formerna för det nödvändiga samarbetet bör bestämmas av parterna, dvs. de berörda ämbetsverken, personalorganisationerna och kommunförbundet.

Socialstyrelsens lekmiljöråd

I statsverkspropositionen 1970 anmäldes "ett planerat organ inom socialstyrelsen för viss undersökningsverksamhet samt information om lekmaterial och barnmiljöfrågor". För verksamheten beräknades 200 000 kr. 1 ämbetsskrivelse den 19 mars 1971 förordnade Kungl. Maj:t att ett särskilt organ, lekmiljörådet, skulle knytas tUl socialstyrelsen. Rådet skulle bl. a. verka för att ändamålsenligt lekmaterial tUlverkas och

Prop. 1979/80:6 102

saluförs och att goda lekmiljöer skapas. Rådet skall varje år avlämna verksamhetsberättelse till socialstyrelsen och förslag till anslagsframställning. Anslaget har successivt ökats och utgör innevarande budgetår närmare 1,5 milj. kr.

Lekmiljörådet har 11 ledamöter som utses av regeringen. Medel för rådets verksamhet anvisas under socialstyrelsens myndighetsanslag (E 1). Ledamöterna företräder riksdagen, socialstyrelsen, SÖ, organisationer e. dyl. Beslut om verksamhetens inriktning etc. fattas av rådet, som också anställer personal. F. n. finns ett 10-tal tjänster som organisatoriskt är inplacerade i byrå HB 2.

Beteckningen socialstyrelsens lekmiljöråd är enligt min mening numera något oegentlig. LekmUjörådet har sedan år 1970 utvecklats till elt självständigt organ, och kontakter har etablerats med olika samhällssektorer och myndigheter. Detta talar för att rådet bör göras formellt fristående från socialstyrelsen men med viss administrativ anknytning (personalredovisning etc). Frågan om rådets framtida ställning och verksamhet bör enligt min mening prövas i samband med det nyligen avgivna betänkandet (SOU 1979:28) från barnolycksfallsutredningen, i vUket föreslås inrättande av en barnsäkerhetskommitté som bl. a. skall samarbeta med lekmiljörådet.

Socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning

H-nämnden tiUsätts av regeringen och består av 11 ordinarie ledamöter och 11 suppleanter. Nämnden har en ledningsgrupp för kost och motion och en medicinsk expertkommitté. För fem ämnesområden finns särskilda arbetsgrupper. Därutöver finns projektgrupper, expertgrupper, referensgrupper och arbetsgrupper. Det totala antalet personer som är engagerade i verksamheten är betydande.

Jag har i ett tidigare avsnitt behandlat hälsoupplysningen. Jag föreslår att verksamheten överförs tiU socialstyrelsen och att h-nämnden upphör. Det bör överlåtas tiU socialstyrelsen att avgöra formerna för samarbetet med folkrörelser och andra organisationer i dessa frågor. Frågan om nu utgående stöd tUl vissa organisationer, dess omfattning och inriktning, bör som tidigare nämnts prövas av regeringen. Ifrågavarande medel bör disponeras av regeringen.

Socialstyrelsens rådgivande nämnd för handikappfrågor

Nämnden utses av socialstyrelsen efter samråd med statens handikappråd. Den har 12 ledamöter, varav 6 företräder handikapprörelsen, en handikapprådet och 5 socialstyrelsen.

Generaldirektören är ordförande i nämnden. Erforderiig kanslihjälp lämnas av socialstyrelsen. Jag finner lUcsom socialstyrelsen samråd med handikapprörelsen värdefullt. Nämndens konstruktion överensstämmer vidare med min principiella uppfattning att socialstyrelsen själv bör tUlsätta de samverkansorgan som styrelsen finner behövliga.

Prop. 1979/80:6 103

Nämnden för läkares vidareutbildning (NLV)

Nämnden ulses av regeringen och har egen instruktion. Den består av 13 ledamöter, som företräder socialstyrelsen, UHÄ, fakulteterna, läkarkåren och huvudmännen. Den har kansli inom socialstyrelsen (PB 1). Nämnden skall bl. a. anordna dels prov för läkare som fullgör allmäntjänstgöring, dels systematisk undervisning med kunskapsprov för läkare som genomgår allmänläkar- eller specialistutbildning. Nämnden meddelar också beslut om godkänd allmäntjänstgöring samt bevis om allmänläkar-och specialistkompetens. Socialstyrelsen tillhandahåller nämnden behövlig sekreterar- och biträdeshjälp. Nämndens verksamhet bekostas dels från ett särskilt anslag G 10. VidareutbUdning av läkare, dels vad gäller stora delar av kansliet samt omkostnader för detta av socialstyrelsens förvaltningsanslag, E 1. För budgetåret 1978/79 uppgick anslagel G 10 tUl drygt 25 milj. kr. Kostnaderna fördelar sig på följande sätl:

545 000

84 000

1 089 000

21 700 000

568 000

1 100 000

25 104 000

Arvoden och ersättningar till ledamöter m. m. Omkostnader för nämndens verksamhet Prov under läkares allmäntjänstgöring Systematisk undervisning och kunskapsprov Sekretariat hos regionkommittéer Allmänläkarkurser m. m.

Utöver arvoden och ersättningar till NLV:s ledamöter och suppleanter bestrids från den första anslagsposten motsvarande ersättning avseende NLV.s delegationer och experter. Vidare bestrids kostnaderna för en av NLV tillsatt utredning för översyn av bestämmelserna för specialist- och allmänläkarutbildningen.

NLV framhåller att utbildningskapaciteten vid de medicinska fakulteterna ökat kraftigt under senare år. Samtidigt förväntas alla läkare genomgå vidareutbildning (allmäntjänstgöring - AT - och fortsatt vidareutbUdning — FV). För detta ändamål anordnar NLV systematisk undervisning och kunskapsprov. För erhållande av specialistkompetens eller allmänläkarkompetens krävs sex genomgångna kurser. NLV har beräknat att det behövs 350 kurser under budgetåret 1979/80. Kurserna omfattar i allmänhet en vecka och har i genomsnitt ca 20 deltagare. Flertalet är förlagda tiU undervisningssjukhusens olika kliniker. NLV och dess oUka ämnesexpertgrupper utför den övergripande kursplaneringen och vidtalar kursledare, som bereds tre veckors tjänstledighet för förberedelser, detaljplanering, genomförande och utvärdering av kursen. Huvudparten av kursadministrationen har NLV delegerat till sekreteria-len inom de särskilda regionkommittéer för läkares vidareutbUdning, som inrättats av berörda sjukvårdshuvudmän i samråd med resp. medicinsk fakultet i samtliga sju sjukvårdsregioner.

NLV ombesörjer anordnandet av skriftliga prov under läkares allmäntjänstgöring. Dessa kunskapsprov anordnas i form av datarättade prov med ett stort antal flervalsuppgifter. Utarbetandet av provuppgifter

Prop. 1979/80:6 104

anförtros åt högt kvalificerade personer inom resp. ämnesområde.

Efter denna redogörelse för nämndens verksamhet väl jag inledningsvis erinra om min principiella inställning att socialstyrelsen själv bör utöva myndighetsfunktionen inom sitt ansvarsområde. Jag har i avsnittet om styrelsens planeringsuppgifter utvecklat min syn på styrelsens medverkan i personal- och utbildningsplanering för vårdpersonal. Jag har därvid bl. a. pekat på att vidareutbildningen av läkare som instrument i sjukvärds-planeringen inte fullt ut nått avsedda resultat. Flera faktorer har medverkat till detta, och socialstyrelsen bör i samverkan med huvudmännen överväga behovet av åtgärder. Utvecklingen har lett till alt numera alla läkare i princip förväntas genomgå allmäntjänstgöring (AT) och vidareutbildning (FV). Inriktningen av vidareutbildningen blir i stort sett avgörande för läkarkårens framtida sammansättning, fördelningen på specialiteter osv. Det nuvarande systemet för vidareutbildning innebär att NLV utför den centrala planeringen och vidtalar kursledare inom olika specialiteter. Det ankommer därefter på kursledarna och på regionkom-mittérnas sekretariat att ordna med detaljplanering, genomförande och utvärdering av kurserna. Enligt min mening bör socialstyrelsen som huvudansvarig myndighet svara för inriktningen av och innehållet i läkares vidareutbildning och anpassa planeringen av verksamheten till rådande och förväntat behov av specialistkompetenta läkare. Styrelsen bör sålunda även ha det övergripande ansvaret för den verksamhet som NLV nu bedriver. Genomförandet bör enligt min mening i stor utsträckning kunna regionaliseras. Därvid bör en anknytning vid regionsjukvårdsnämnderna övervägas. Socialstyrelsen bör i samråd med huvudmännen, UHÄ och övriga berörda parter närmare pröva vidareutbildningens organisatoriska uppläggning. På sikt bör en anslutning till resurser inom det ordinarie utbildningsväsendet eftersträvas.

NLV meddelar beslut om godkänd AT och bevis om allmänläkar- och specialistkompetens. Detta torde vara de frågor som kräver de största resursinsatserna från nämndens kansli. Jag anser att när läkarnas vidareutbildning numera funnit en relativt fast form bör även dessa frågor kunna decentraliseras. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att i samråd med berörda myndigheter och huvudmännen framlägga förslag härom. Mer komplicerade frågor om erhållande av allmänläkar- och specialistkompetens, främst då ansökan grundas på vidareutbildning som inte helt står i överensstämmelse med kraven enligt den s. k. vidareutbildningskungörelsen och socialstyrelsens föreskrifter, bör även i fortsättningen handläggas centralt. Delta bör vara en uppgifl för socialstyrelsen.

NLV:s allmänläkarkurser avser efterutbUdning. Inom NLV:s ram har bedrivits en särskild utredning om efterutbUdning av läkare och därvid särskilt inom allmänläkarvård. NLV har begärt medel för efterutbild-ningskurser i långvårdsmedicin ulöver den efterutbädning i allmänläkarvård som bedrivs. NLV har i mars 1979 avgivit principförslag om hur efterbädningen för läkare skaU organiseras och utformas.

Jag har i tidigare sammanhang gett uttryck åt uppfattningen att

Prop. 1979/80:6 105

efterutbUdning av sjukvårdspersonal är en uppgift för sjukvårdshuvudmännen. NLV:s försöksverksamhet och utredning kan förutsättas bli ett värdefullt underlag för huvudmännens insatser på detla område.

NLV:s verksamhei har enligt min mening varit av slort värde för utbyggnaden av vidareutbildningen för läkare. På detta område behövs samråd mellan olika intressenter. Socialstyrelsen bör samverka med i första hand sjukvårdshuvudmännen och läkarexpertisen när del gäller planering av kurser och kursinnehåll. Planering och expertmedverkan på central nivå är inte minst viktig för kurser inom "smala" ämnesområden för all fyUa kraven på vetenskap och beprövad erfarenhet, men lorde i viss utsträckning vara nödvändig inom samtliga ämnen. Den sakkunskap som finns inom nämnden och dess expertgrupper bör las till vara. Detta kan givetvis ske även sedan socialstyrelsen tagit över det övergripande ansvaret för vidareutbildningsfrågorna. NLV bör i framtiden utgöra ett rådgivande expertorgan och utses av socialstyrelsen, som har atl närmare ange nämndens uppgifter. Nuvarande instruktion för NLV bör upphöra.

Sammanfattningsvis anser jag således att det bör ankomma på socialstyrelsen att avgöra inriktningen av läkares vidareutbildning och utbildningens innehåll. 1 övrigt bör en decentralisering av vidareutbildningen komma till stånd. Bevis om allmänläkar-och specialistkompetens bör endast i undantagsfall utfärdas av socialstyrelsen. Styrelsen bör i samråd med berörda parter utarbeta formerna för den framtida vidareut-bUdningen av läkare i enlighet med de riktlinjer jag har angett.

Nämnden för tandläkares specialistbehörighet

Nämnden har fem ledamöter, som utses av regeringen. De företräder socialstyrelsen och tandläkarkåren. Nämnden har kansli i socialstyrelsen (HB 3).

Enligt förslag i prop. 1978/79:41 om tandläkares utbildning m. m. och riksdagens beslut (UbU 1978/79:23, rskr 1978/79:205) skall en ny specialistutbildning för tandläkare införas när huvudmannaskapet för tandvården i anslutning till odonlologisk forskning förs över till huvudnämnden för folktandvården.

Riksdagen har vidare bemyndigat regeringen att inrätta en nämnd för tandläkares vidareutbildning. I regeringsförslaget har frågan om nämndens arbetsuppgifter och organisation lämnats öppen i avvaktan på ställningslagande till NLV.

En nämnd för tandläkares vidareutbildning bör inrättas vid sådan tidpunkt att kunskapsprov för den nya specialistutbildningen hinner organiseras. I enlighet med vad jag tidigare anfört beträffande socialstyrelsens nämnder är det lämpligl att delegera tillsättandel av den nya nämnden till socialstyrelsen. Den bör utgöra ett rådgivande expertorgan och det bör ankomma på socialstyrelsen att ange nämndens uppgifter. I samband med att en nämnd för tandläkares vidareutbildning tillsätts bör den nuvarande nämnden för tandläkares specialistbehörighet upphöra.

Prop. 1979/80:6 106

Nämnden för utländsk medicinalpersonal (NUM)

Nämnden har tre sektioner, en för läkare, en för tandläkare och en för sjuksköterskor m. fl.

Min principiella inställning till socialstyrelsens nämndorganisation har jag redan gett uttryck för. Jag tar nu upp sektionerna var för sig.

Läkarsektionen har sex ledamöler som utses av regeringen. Sektionen har kansli i socialstyrelsen (PB 1). Sektionen bedömer behörigheten hos utländska läkare som söker anställning i Sverige (allmänkompetens och specialistkompetens). Sektionen anordnar vissa kurser, t. ex. i svenska medicinalförfattningar och meddelar svensk behörighet.

Sektionen för läkare handhar ett stort antal individärenden. Behovet av medverkan av experter i bedömningen är påtagligt. Enligt min mening bör verksamheten fortsätta i socialstyrelsens regi, dvs. beslutanderätten bör ankomma på verkel. Nämnden - sektionen bör vara ett rådgivande expertorgan och således tillsättas av socialstyrelsen och dess uppgifter anges av styrelsen.

Tandläkarsektionen har fem ledamöter, som utses av regeringen. Den har kansli i socialstyrelsen (HB 3), Sektionen bedömer behörigheten hos utländska tandläkare som söker anställning här i Sverige. Det bör i fortsättningen ankomma på socialstyrelsen att besluta i dessa frågor samt att bedöma om behovet av expertmedverkan kan tillgodoses inom ramen för nämnden för tandläkares vidareutbildning.

Sektionen för sjuksköterskor m. fl. har sex ledamöter, som utses av regeringen. Sektionen har kansli i socialstyrelsen (PB 1). Även verksamheten inom denna sektion bör föras in under socialstyrelsens ansvarsområde. Det bör överlämnas till socialstyrelsen att bedöma behovet av expertmedverkan i denna verksamhet.

Referensgruppen för missbildningar och utvecklingsrubbningar

Referensgruppen har 12 ledamöter, som utses av socialstyrelsen. Gruppen har kansli i socialstyrelsen (PB 3).

Det fortsatta behovet av expertgruppen bör bedömas av socialstyrelsen.

Socialstyrelsens beredskapsråd

Rådet har åtta ledamöter som utses av regeringen. En av byråcheferna vid planerings- och beredskapsavdelningen är kanslichef vid beredskapsrådet. Rådet har att fungera som ett samrådsorgan mellan socialstyrelsen, andra statliga organ och de kommunala huvudmännen när det gäller beredskapsfrågor på hälso- och sjukvårdens saml socialvårdens område. I rådet är följande myndigheter och huvudmän representerade: socialstyrelsen, överbefälhavaren, försvarets sjukvårdsstyrelse, civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet samt - för vissa ärenden - SBL och Apoteksbolaget AB.

Prop. 1979/80:6 107

Beredskapsrådet har i enlighet med intentionerna vid dess tillkomst fungerat som ett samrådsorgan för information och överläggningar. Det har ocksä betraktats som ett komplement till socialstyrelsens verksstyrelse.

Initiativ till de ärenden, som lagits upp i beredskapsrådet för samråd, har hittills endast tagils av socialstyrelsen. Tillfälle för andra myndigheter att i rådet ta upp ärenden för samråd har dock alltid funnits. Information i olika beredskapsfrågor har däremot lämnats av samtliga i beredskapsrådet företrädda myndigheter.

Beredskapsrådet hade under de första åren efter 1968 två till tre sammanträden per år. Antalet har numera ökats till sex per år.

1 en studie som genomförts inom ramen för socialstyrelsens utredning om sjukvården i krig (USK) framhålls att beredskapsrådet borde kunna aktiveras och utnyttjas i större omfattning än tidigare. Vidare borde det prövas om inte beredskapsrådet kan fungera som "medicinsk katastrofkommission" samt över huvud taget behandla alla de med sjukvårdens säkerhet förenade frågorna (t. ex. brandskydd och verksskydd m. m.). Socialstyrelsen har i anslutning till USK-rapporten anmält att styrelsen avsåg att pröva frågan om en ändring av verksamheten i och sammansättningen av beredskapsrådet. Rådets verksamhet berörs vidare av förslag av utredningen om hälso- och sjukvården i krig (USIK).

Socialstyrelsen har i PM som inkom till socialdepartementet 1978-03-21 framlagt följande förslag till förändring av beredskapsrådet. Jag tar nu upp förslagen.

1. Den påbörjade breddningen av verksamheten i beredskapsrådet bör fortsätta. Rådet bör utnyttjas för fortlöpande samråd och information mellan berörda myndigheter och organisationer inom hälso-, sjuk- och socialvårdens områden. Sammanträdesfrekvensen inom rådet förutsätts behöva ökas.

2. Beredskapsrådets samrådsområde bör utvidgas till att även innefatta övergripande frågor rörande den fredsmässiga medicinska katastrofberedskapen. Huvuddelen av arbetet inom socialstyrelsen med beredandet av medicinska katastrofberedskapsärenden förläggs till linjeorganisationen genom att en särskild befattning - eventuellt som föredragande läkare — inrättas där för dessa ärenden, som i förekommande fall föredras för beredskapsrådet.

3. Beredskapsrådets sammansättning förändras till att omfatta ordförande samt tio ledamöter. Dessa bör representera socialstyrelsen, ÖB, försvarets sjukvårdsstyrelse, civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, landstingsförbundet, kommunförbundet och Apoteksbolaget AB.

Min principiella inställning att socialstyrelsens råd och nämnder bör utses av styrelsen bör gälla även beredskapsrådet. Frågan om de närmare samverkansformerna blir dock beroende av den kommande beredningen av USIK:s förslag. Jag finner inte heller anledning att följa förslagel om att rådet skall ta på sig uppgifter rörande fredsmässig medicinsk katastrofberedskap. Ansvaret åvilar sjukvårdshuvudmännen och — cen-

Prop, 1979/80:6 108

tralt - socialstyrelsen. Styrelsen bör inom sin linjeorganisation ha kompetens att handlägga dessa frågor. En särskild befattning bör dock inte inrättas för dessa ärenden.

Socialstyrelsens kommitté för läkemedelsinformation

Kommittén har fem ledamöter. Den har kansli - med särskild sekreterare — i socialstyrelsen (läkemedelsavdelningen).

Frågan om läkemedelsinformationen har behandlats i betänkandet (Ds S 1978:13) Läkemedelsinformationen 1 Synpunkter och förslag. Däri föreslås bl. a. att en särskild enhet för läkemedelsinformation skapas inom läkemedelsavdelningen och att det också tillsätts ett allsidigt sammansatt samarbetsorgan, benämnt läkemedelsinformationsrådet. Betänkandet har inte föranlett proposition till riksdagen.

Frågan om arbetsuppgifter, verksamhetsformer och sammansättning vad gäller elt samarbetsorgan för läkemedelsinformation övervägs f. n. inom en särskild arbetsgrupp bestående av representanter för socialdepartementet, socialstyrelsen, konsumentverket, landstingsförbundet, Apoteksbolaget AB samt läkemedelsindustrin.

Läkemedelsnämnden

Läkemedelsnämnden handlägger, enligt instruktionen för socialstyrelsen, ärenden om registrering av farmacevtiska specialiteter och återkallelse av sådan registrering, farmakopéärenden samt övriga på styrelsen ankommande läkemedelsärenden i den omfattning generaldirektören bestämmer. Farmakopéärenden har emellertid i praktiken helt lagls på den subkommitté för farmakopéfrågor som inrättats under läkemedelsnämnden. Läkemedelsnämnden skall även besluta om pris på läkemedel i den mån överenskommelse mellan tillverkaren och Apoteksbolaget AB ej kunnat uppnås. Läkemedelsnämnden har en beslutande funktion och i förhållande till läkemedelsavdelningen en fristående ställning.

Nämnden består av sju av regeringen särskUt utsedda ledamöler samt av chefen för socialstyrelsens läkemedelsavdelning och de två byråcheferna vid avdelningen. Inom nämnden finns etl arbetsutskott, som består av den av regeringen i nämnden utsedda ordföranden, chefen för läkemedelsavdelningen och byråcheferna vid avdelningen..

Läkemedelsnämnden får uppdra ål såväl sitt arbetsutskott som till sin ordförande eller till tjänsteman vid styrelsen alt avgöra ärenden, som inte är av den principiella betydelsen att prövningen bör ankomma på nämnden i dess helhet. Denna möjlighet utnyttjas emellertid f. n. endast i mycket begränsad omfattning.

Jag har tidigare (avsnitt 8.3) föreslagit atl läkemedelsnämndens beslutsfunktioner läggs på socialstyrelsen och att nämnden får en rådgivande funktion till styrelsen. Socialstyrelsen bör dock inte ha de prisövervakande funktioner som idag tillkommer läkemedelsnämnden. Frågan om kontroll av läkemedelspriserna kommer emellertid att prövas närmare av regeringen efter beredning i en särskild arbetsgrupp.

Prop. 1979/80:6 109

Rådgivande nämnden för fabrikssteriliserade engångsartiklar inom hälsooch sjukvården

Nämnden har åtta ledamöter och utses av regeringen. Den har kansli inom socialstyrelsen.

Enligt lagen om kontroll av fabrikssteriliserade engångsartiklar för hälso- och sjukvårdsändamål (SFS 1975:187) har socialstyrelsen tillsynen av efterlevnaden av lagen. Nämnden skall ge råd till socialstyrelsen i frågor som rör kontroll av fabrikstillverkade engångsartiklar.

Jag anser att behovet av en särskild nämnd för dessa frågor bör prövas av organisationskommittén. Om nämndens verksamhet bedöms nödvändig bör den i fortsättningen tillsättas av socialstyrelsen.

Medicinalväsendels ansvarsnämnd

Enligt förslag till riksdagen (prop. 1978/79:220) skall frågor om disciplinansvar för hälso- och sjukvårdspersonal m. fl. i framtiden prövas av en särskild nämnd, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Nämnden och dess kansli skall vara fristående från socialstyrelsen. Ansvarsnämnden i dess nuvarande form kommer således att upphöra. Jag har tidigare i tillsynsavsnittet berört socialstyrelsens uppgifter i anslutning härtill.

Nämnden för internationella adoptionsfrågor (NIA)

Nämnden har nio ledamöter som utses av regeringen. Den har kansli (ca 10 personer) i socialstyrelsen (Al). Beslul om inrättande av en tjänst som chef för nämndens kansli har fattals av riksdagen i samband med behandlingen av budgetpropositionen för 1979/80.

Riksdagen har nyligen efter förslag i proposition 1978/79:108 beslutat om vissa ändringar i NlA:s uppgifter (SoU 1978/79:41, rskr 1978/79:346). Bl.a. skall förmedling till utiandel av ansökningar om adoption av barn övergå till ideella organisationer, som auktoriseras av socialstyrelsen, i första hand adoptionscentrum. NIA skall ha en övergripande funktion med uppgifter som främst rör information, tillsyn och kontroll samt kontaktskapande verksamhet. Chefen för nämndens kansli utses av regeringen.

NIA är inom .socialstyrelsen formellt knuten till nämndkansliet inom en av lagbyråerna. I praktiken fungerar NIA som en helt fristående enhet med eget kansli och eget diarium.

För egen del vill jag understryka den i förhållande till socialstyrelsen fristående ställning som getts NIA genom riksdagens beslut. NIA:s uppgifter framgår av dess instruktion. Kansliet står under ledning av nämnden och chefen för nämndens kansli. Nämnden bör - inom nuvarande personalram - själv svara för anställning av behövlig personal. Nämnden bör sålunda senare disponera egna medel. Socialstyrelsen bör tillhandahålla lokaler för NIA och i övrigt svara för vissa administrativa uppgifter (personalredovisning, löneutbetalningar etc). Den närmare

Prop. 1979/80:6 ,,0

utformningen av den organisatoriska samverkan med socialstyrelsen bör överlåtas till organisationskommittén.

Rättsläkarrådet

Rättsläkarrådet omfattar en rättsmedicinsk, en rättspsykiatrisk och en allmänmedicinsk sektion. Regeringen utser ordförande och suppleant i de olika sektionerna. Övriga ledamöter representerar socialstyrelsens vetenskapliga råd. Rådet har kansli i socialstyrelsen (A 1), Rättsläkarrådets arbetsuppgifter består i alt på begäran av myndighet lämna råd i rättsliga frågor av medicinsk och psykiatrisk karaktär rörande enskild person. Rådet är vidare beslutande i vissa tillståndsfrågor rörande enskild person.

Regeringen har 1977-1 1-03 till socialstyrelsen överlämnat socialutskottets betänkande (SoU 1977/78:3) angående organisationen av socialstyrelsens rättsläkarråd för alt beaktas i det då pågående ÖSoS-arbetet, Socialstyrelsen har 1979-02-22 redovisat resultatet av en översyn av socialstyrelsens rättsläkarråd samt nämnden för abort- och steriliseringsärenden. Socialstyrelsen föreslår bl. a. att rådet och nämnden slås samman i ett socialstyrelsens råd för sociala och medicinska frågor.

Socialstyrelsens förslag innebär i korthet att det nya rättsläkarrådet tillförs medverkan av lekmän, jurister och beteendevetare. Socialstyrelsen pekar på vikten av att hitta en så klar avgränsning som möjligt mellan ärenden som handläggs av rådet och de som handläggs av någon fackbyrå vid socialstyrelsen. Bl. a. föreslås att berörd fackbyrå skall kunna påfordra att få yttra sig innan ärende avgörs. Omorganisationen bör även ta hänsyn till kansliresurserna och möjligheten till flexibilitet i dessa. Kanslifunktionen bör alltjämt vara kopplad till lagbyråfunktionen. De direkta kostnaderna för det föreslagna rådet bör särredovisas i anslagen för socialstyrelsens verksamhet.

Ett ursprungligt motiv för inrättande av särskilda nämnder eller råd var som förut nämnts att dessa skulle avlasta socialstyrelsens byråer handläggningen av enskilda ärenden. Jag finner att rättsläkarrådet fyller bl. a. denna funktion. Socialstyrelsens förslag om inrättande av ett socialstyrelsens råd för sociala och medicinska frågor bör alltså genomföras. Rådet bör tillsättas av socialstyrelsen och dess uppgifter regleras i styrelsens instruktion.

Nämnden för abort- och sterUiseringsärenden

Nämnden tillsätts av regeringen. Den har kansli inom socialstyrelsen (A 1).

Som framgår av det föregående delar jag socialstyrelsens uppfattning att nämndens uppgifter bör övergå till det nya rådet. Nämnden för abort-och SterUiseringsärenden bör således upphöra.

Prop. 1979/80:6 111

Alkoholpolitiska nämnden (A-nämnden)

Enligt beslut av riksdagen år 1977 har socialstyrelsen ansvaret för alkoholpolitiken på central nivå. 1 syfte att skapa goda kontakter mellan socialstyrelsen och samhällslivet tillsattes socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor år 1978. Verkschefen är ordförande i nämnden, som i övrigt består av 14 ledamöter som utses av regeringen. Enligt socialstyrelsens instruktion handlägger nämnden bl. a. ärenden om fördelning av medel som ställs till styrelsens disposition för information i alkoholfrågor och för vissa fritidsaktiviteter.

Jag har i olika sammanhang framhållit att alkoholmissbruket hör till våra stora samhällsproblem. Strävan att begränsa missbruket måste engagera hela samhället. Socialstyrelsen har här ett särskilt ansvar. Socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor ökar väsentligt styrelsens möjligheter att agera. Nämnden bör även fortsättningsvis utses av regeringen och dess uppgifter regleras i styrelsens instruktion. Formerna för socialstyrelsens alkoholpoUliska verksamhet måste vara flexibla, med nära samverkan mellan de enheter inom styrelsen som handhar missbruksfrågor. Det bör vara en vUctig uppgift för organisationskommittén att foga samman de olika enheterna till en slagkraftig organisation.

8.5 Resurser

Jag har i del föregående föreslagit betydande förändringar i socialstyrelsens arbetsuppgifter. Uppgifterna bör koncentreras till funktionerna tillsyn och planering. Inom ramen för dessa funktioner skall socialstyrelsen vara statens främsta företrädare inom det samlade social-, hälso- och sjukvårdsområdet och i samspel med de kommunala vårdhuvudmännen medverka till att den av statsmakterna beslutade vårdpolitiken förverkligas regionalt och lokalt. Till stöd för och som ett direkt led i tillsyns-och planeringsarbetet bör socialstyrelsen bedriva visst utvecklingsarbete saml i övrigt formulera krav på FoU-insatser och sammanställa och sprida resultatet på FoU-verksamhet.

Det är min uppfattning att socialstyrelsen inte kan fylla denna viktiga roll med nuvarande mångfald av uppgifter och åtföljande splittring av styrelsens resurser. Redan storleken av verksamheten medför i sig svårigheter att bedriva ett målinriktat och effektivt tillsyns- och planeringsarbete. För att möjliggöra en kraftsamling till dessa funktioner har jag föreslagit eller, till följd av förslag som angivits i andra sammanhang, förutsatt att flera av socialstyrelsens nuvarande verksamheter ges ett förändrat innehåll eller avvecklas.

•">"ss;i förändringar innebär i många fall en decentralisering och tyngdpunktsförskjutning av ansvar och befogenheter till de kommunala huvudmännen, t. ex. i fråga om huvudmannaskap för vissa organ som nu är underställda socialstyrelsen, hälsoupplysning, beslut om prioritering av hälso- och sjukvårdens byggnadsinvesteringar (förslag härom i avsnitt 10.3), vissa ärenden rörande hälso- och sjukvårdens personal samt beredskapsuppgifter. I andra fall innebär förslagen ett överförande av

Prop. 1979/80:6 112

uppgifter till andra statliga organ, t. ex. i fråga om verksamheter av FoU-karaktär, statistikproduktion och flyktingfrågor. En överföring av uppgifter inom dessa områden innebär för socialstyrelsens del att personalbehovet minskar med ca 100 tjänster. Till följd av att förändringar samtidigt föreslås beträffande inriktning och utförande av dessa verksamheter förutser jag alt behovel av personal vid de mottagande organen blir lägre. Vidare har förslag framlagts om direkta förenklingar t. ex. när det gäller statsbidragsgivning, samt decentralisering till de statliga regionala organen (förslag härom i avsnitt 9).

Vägledande för förslagen om förändringar i dessa och andra verksamheter har varit kraven på effektivisering och rationellare handläggningsordning. I vissa fall leder detta fram till avveckling av uppgifter på central statlig nivå. Sammantaget innebär förslagen ett minskal resursbehov för ifrågavarande verksamheter. För socialstyrelsen beräknar jag det minskade resursbehovet till ca 310 tjänster. Jag har i mina beräkningar för enkelhetens skull genomgående använt benämningen tjänst, vilket är något oegentligt efiersom beräkningarna för fullständighetens skull även måste innefatta den personal som är anställd i socialstyrelsen utöver inrättade tjänster. Beteckningen tjänst skall därför i mina beräkningar ses liktydigt med årsarbetare.

Jag har ansett mig kunna ange blott storleksordningen på det minskade personalbehovet. Den beräkning som utförts bör därför ses som en utgångspunkt för fortsatta och mer detaljerade beräkningar. Jag har i mina beräkningar utgått från bortfall av verksamheter för socialstyrelsens del i enlighet med vad jag tidigare anfört. Vidare har jag tagit hänsyn lill de allmänt sett ökade ambitionerna för styrelsen i fråga om att bl. a. tiUhandahålla kunskapsunderlag för huvudmännens planering. Sålunda har exempelvis hänsyn tagits till att vissa särskilda medel som socialstyrelsen f. n. disponerar finansierar personal för uppgifter inom planeringsområdet som ligger väl i linje med mina förslag. Medlen bör därför överföras lill styrelsens myndighetsanslag. Vidare har jag tagit hänsyn till det ökade behovet av extern expertis för bl. a. styrelsens planeringsuppgifter samt behovet av att förslärka vissa sakområden. Jag föreslår förstärkningar för utveckling och tillsyn inom främst äldreomsorgen och långtidsvården, psykiatrin och handikappområdet. Barnomsorgen har liksom hittills fått hög prioritet.

Nellominksningen av antalet tjänster vid styrelsen kan i huvudsak hänföras till följande verksamheter:

Prop. 1979/80:6 113

Förändrat huvudmannaskap för socialstyrelsens underförvaltningar 85

Vissa FoU-verksamheter m. m. på särskilda medel 45

Förenkling och bortfall av vissa specialdestinerade statsbidrag 20

Överflyttning av statistikproduktion till SCB och SML 40

Omläggning av hälsoupplysningsarbetet 20

Överflyttning z\ flyktingfrågor till i första hand länsstyrelserna 15

Decentralisering inom beredskapsområdet 35

Förändring i nämndorganisation och -uppgifter 25

Övriga förändringar (bl. a. behov av minskad administrativ kapacitet) 50

335

Förstärkningar inom äldreomsorg, långtidsvård, psykiatri och handikapp
området samt överföring från SBL (se avsnitt 10.4) 25

Nettominskning 310

Den nuvarande socialstyrelsen - del centrala verket — omfattar ca 925 tjänster. Då samtliga föreslagna verksamhetsförändringar är genomförda bör antalet tjänster vid styrelsen preliminärt beräknas till ca 615. Samtidigt har jag beräknat ett behov av särskUda medel för expertis m. m. som uppgår till 3 milj. kr. Medlen är avsedda för att skapa erforderlig flexibilitet i styrelsens verksamhei och tillföra styrelsens planerings- och ulveckUngsarbete utomstående expertis. Medlen får därför inte användas för alt öka antalet tjänster vid styrelsen.

Vid socialstyrelsens underförvaltningar, inkl. den regionala organisationen, berörs ca 2 000 anställda av förslag om ändrat huvudmannaskap m. m. För flertalet innebär dessa förslag i första hand byte av arbetsgivare, men i vissa fall också ändrade arbetsuppgifter.

Jag föreslår att socialstyrelsens nya organisation träder i kraft den 1 januari 1981. Anpassningen av personalresurserna är emellertid en fråga på längre sikt, som måste genomföras successivt i takt med att de föreslagna verksamhetsförändringarna kan verkställas samt i takt med den naturliga personalavgängen och med hjälp av omplaceringsåtgärder. En sådan anpassning har redan inletts i samband med bl. a. medelstilldelningen i årets budgetproposition. Ingen skall behöva friställas på grund av arbetsbrist. Däremot blir omplacering och inskolning i nya arbetsuppgifter aktueU liksom krav på särskäda utbildningsinsatser. Dessa åtgärder bör självfallet genomföras i samråd med personalen. Det bör ankomma på organisationskommittén att lägga fram förslag om den närmare tidplanen och de åtgärder som erfordras för den fortsatta anpassningsprocessen. Organisationskommittén bör mer i detalj pröva resursbehovet och i början av år 1 980 lägga fram förslag om anslagsram som kan underställas riksdagen inför ikraftträdandet av den nya organisationen. Jag vill också i sammanhanget peka på vikten av att i samband med organisationsförändringen eftersträva de jämsläUdhetsmål som statsmakterna angivit.

Den av mig angivna ramen för dimensioneringen av socialstyrelsen — ca 615 tjänster plus expertismedel - bör betraktas som ett mål, som kan uppnås försl på några års sikt och som är beroende av alt de föreslagna åtgärderna vad gäller avveckling eller annan minskning av styrelsens uppgifter fullt ut kan genomföras. I viktiga avseenden förutsätter detta statsmakternas ställningstagande och i vissa fall överenskommelser med

Prop. 1979/80:6 114

de kommunala huvudmännen. Jag är medveten om att här föreligger flera osäkerhetsfaktorer. Detta gäller även tidsaspekten. I huvudsak bör dock förslagen kunna vara genomförda budgetåret 1983/84, men vissa åtgärder kan i undantagsfall ta längre tid att genomföra. I den mån vissa förslag, som innebär minskning av socialstyrelsens uppgifter, inte kan genomföras i den utsträckning som jag avsett får självfallet personalbehovet omprövas och personalresurserna utökas i förhållande tUl mitt ramförslag. Detta är nödvändigt för att den roll som mitt förslag tUldelat socialstyrelsen som statligt planerings- och tillsynsorgan inte skall äventyras.

Jag anger i det följande en grov fördelning av de 615 tjänsterna på avdelningar och funktioner i den nya organisationen. Denna fördelning bör vara vägledande för organisationskommittén, som emellertid bör ha frihet att vid detaljutformningen av organisationen föreslå viss omfördelning av resurserna i första hand inom avdelningarna, men om särskUda skäl talar för detta även mellan avdelningarna. Den av mig angivna resursfördelningen utgör ett långsiktigt mål. Det bör vara organisationskommitténs uppgift att närmare överväga övergångs- och anpassningsåtgärder i samband med genomförandet av den nya organisationen.

Verksledningen

Gd.Öd.sekr 4

Verksledningssekrelariat 7

Revisionskontor 4 15

A vdelningen för förebyggande arbete och planering
Ac, Avd. kansli	5
Personal- och utbildningsplanering	25
Allmän planering och samhällsplanering	25
Hälsoskydd	25
Hälsoupplysning	25	105
A vdelning för socialtjänst
Ac, Avd. kansli	5
Social service	.25
Barn- och ungdomsfrågor	60'
Alkohol- och narkotikafrågor	45
Handikappfrågor	20	155
A vdelning för hälso- och sjukvård
Ac, Avd. kansli	5
Primärvård	20
Läns- och regionsjukvård	20
Långvård	15
Psykiatri	20
Tandvård	15	95
A vdelningen för läkemedelsärenden		135
A vdelningen för administration
Ac, Avd. kansli	5
Personal	30
Ekonomi	45
Juridik	15
Information	15	110

Totalt 615

' Inkl. lekmiljörådel (ca 10 tjänster) och NIA (ca 10 tjänster) Del nuvarande antalet anställda vid läkemedelsavdelningen motsvarar ungefär 135 heltidstjänster Exkl. ansvarsnämnden (ca 13 tjänster)

Prop. 1979/80:6 115

Socialstyrelsens verksledning bör dimensioneras med hänsyn till behovet av ett verksledningssekretariat som kan biträda verksledningen med att samordna styrelsens olika funktioner. Jag har i det föregående understrukit delta behov. Styrelsens revisionskontor bör kunna minskas med hänsyn tiU bortfallet av underförvaltningar. Det bör ankomma på organisationskommittén att i samråd med riksrevisionsverket närmare överväga revisionskontorets dimensionering med hänsyn tUl de föreslagna förändringarna i socialstyrelsens verksamhet.

Inom avdelningen för förebyggande arbete och planering bör finnas en sammanhållande planeringskompetens för såväl personal- och utbildningsplanering som allmän planering och samhällsplanering. Det huvudsakliga planeringsarbetet bör emellertid utföras inom avdelningarna för socialtjänst resp. hälso- och sjukvård samt vid behov inom ramen för tvärgående program. Jag förutsätter vidare att den sammanhållande kompetens som är erforderlig inom beredskapsområdet förläggs tiU planeringsenheterna inom avdelningen för förebyggande arbete och planering. Därigenom uppnås som jag redan varit inne på ökade möjligheter för samordning mellan den fredsmässiga vårdplaneringen och beredskapsplanläggningen.

Funktionen hälsoskydd bör omfatta frågor med anknytning tiU främst den allmänna hälsovården och den förebyggande miljömedicinen, inkl. den psykosociala delen. Denna funktion bör enligt min mening ges en mer framträdande roll i den nya organisationen. Detla är angeläget inte minst som stöd åt motsvarande verksamhet i den regionala hälsovårdsorganisationen inom landstingen som redovisas i del följande. Socialstyrelsen bör inom detta område ha epidemiologisk och statistisk kompetens för att kunna initiera och följa forskningen och tiUse att forskningsresultaten förs ut tiU landslingen. På detla område bör socialstyrelsen utveckla ett nära samarbete med statens mUjömedicinska laboratorium (SML) och institutet för psykosocial miljömedicin som jag föreslår i avsnitt 10.1. Inrättande av SML och ett institut för psykosocial miljömedicin — båda med nära anknytning till socialstyrelsen — bör ses som ett led i prioriteringen av de miljömedicinska frågorna i förebyggande syfte. I hälsoskyddsfunktionen har även hänsyn tagits tiU etl överförande lill socialstyrelsen av den epidemiologiska avdelning vid SBL (förslag härom i avsnitt 10.4), vUket enligt min mening bör leda tUl vissa rationaliseringsvinster. För de föreslagna förändringarna beträffande hälsoupplysningsarbelet har jag lämnat en ingående redogörelse i avsnitt 7.5.6. Dessa förslag leder enligt min mening till atl behovet av personal blir väsentligt lägre inom styrelsen för dessa uppgifter.

Inom avdelningen för socialtjänst innebär de föreslagna resurserna för frågor om social service och omvårdnad för bl. a. de äldre en förstärkning i förhållande till dagsläget. I arbetsuppgifterna för byrån för social service bör även ingå att svara för viss sammanhållande kompetens och samordning när det gäller socialstyrelsens åtgärder för flyktingar och övriga invandrare. Jag har tidigare (avsnitt 7.5.7) varit inne på denna fråga.

Prop. 1979/80:6 116

Barnomsorgen har de senaste åren högprioriterats och utvecklats starkt. Stor vikt har lagts vid utvecklings- och försöksverksamheter. Socialstyrelsen har getts ökade resurser för att kunna medverka i utvecklingsarbetet. Även under de kommande åren kommer det att krävas stora insatser från socialstyrelsens sida för att följa utvecklingen inom detta område. Styrelsens insatser inom barnomsorgen bör koncentreras på planerings- och uppföljningsarbete, bl. a. avseende utbyggnaden och pedagogiskt utvecklingsarbete. Jag har för frågor som rör barnomsorg, fritidsverksamhet för barn och ungdom samt familjerätt beräknat personalresurser som motsvarar socialstyrelsens nuvarande personalresurser inom dessa områden. Resurserna ingår i byrån för barn- och ungdomsfrågor.

I övrigt har resurserna inom avdelningen för socialtjänst beräknats med hänsyn till vad jag tidigare föreslagit om en mer samlad handläggning inom socialstyrelsen av vård- och behandlingsfrågor saml vissa andra frågor med anknytning till alkohol- och narkotikaområdet. Vidare har jag föreslagit en samlad handläggning och en särskild byrå för handikappfrågor. Även här innebär förslaget en personalmässig förstärkning. Med hänsyn till att socialstyrelsens nuvarande flyktingenhet avvecklas vill jag understryka vikten av att byrån för handikappfrågor uppmärksammar samt följer behovet av insatser bland flyktingar som kommer hit med olika slag av handikapp. Inom socialtjänstavdelningen har jag rent allmänt tagit hänsyn till behovet av kraftfulla insatser från socialstyrelsens sida när det gäller planering, utveckling och uppföljning i syfte att förverkliga intentionerna i den framtida socialtjänsten. Detta ställer också krav på ett nära samarbete mellan avdelningens byråer.

Mina beräkningar av resurserna inom avdelningen för hälso- och sjukvård tar i första hand sikte på att möjliggöra ökade insatser från socialstyrelsens sida inom bl. a. långtidssjukvården och psykiatrin. Jag föreslår betydande förstärkningar i förhållande tiU dagsläget för utvecklingsarbete och tillsyn inom dessa pririterade vårdområden. Jag vill dessutom understryka att avdelningens beräknade dimensionering också bör ses mot bakgrund av att vissa betydelsfulla verksamheter — hälsoskydd och hälsoupplysning — som aktivt skall medverka till att förebygga ohälsa är förlagda tiU avdelningen för förebyggande arbete och planering. Jag har lagt stor vikt vid såväl den fysikalisk/kemiska som psykosociala miljömedicinen.

Jag räknar inte med någon ändring av läkemedelsavdelningens dimensionering. De problem rörande bl. a. personalomsättning och rekrytering som avdelningen känt av under senare år bör emellertid uppmärksamt följas av organisationskommittén. Erforderliga ålgärder bör beaktas av kommittén i samband med den medelsframställning som kommittén har att avge till regeringen i början av år 1980.

Socialstyrelsens centrala administration har i mitt förslag bantats kraftigt. Detta är en följd av att jag räknar med att socialstyrelsen i framtiden inte skaU vara huvudman eUer ha det administrativa ansvarel för de ca 115 organ ute i landet vars administration i dag sköts centralt av

Prop. 1979/80:6 117

socialstyrelsen. Jag har även räknat med att avveckling och förenkling av vissa statsbidrag samt en reducering av det centrala verkets personal-numerär leder till ett ytterligare minskat behov av administrativ kapacitet. Jag viU dessutom erinra om att vissa administrativa frågor förutsätts bli handlagda direkt ute på fackavdelningarna, som enligt mitt förslag erhåller resurser för detta ändamål. Juridikfunktionen har dimensionerats med hänsyn tUl att ansvarsnämnden och dess kansli enligt prop. 1978/79:220 föreslås bli formellt fristående från socialstyrelsen. Jag har också utgått från att viss juridisk expertis kommer att finnas inom styrelsens olika fackenheter för handläggning av olika juridiska frågor i anslutning till bl. a. de tillsynsuppgifter som kommer att åvila socialstyrelsen. Vidare förutsätts, som jag närmare utvecklar i del följande, viss juridisk rådgivning och service rörande den nya sociallagstiftningen kunna handläggas på regional nivå. Omfattningen av informationsenheten innebär en utökning i förhållande tUl dagsläget och är en följd av mina förslag i avsniti 7.5.4.

De förslag jag framlagt rörande socialstyrelsens framtida roll och uppgifter bör enligt min mening inte endast leda till en antalsmässig anpassning av personalbehovet utan också av kompetensmässig anpassning. Socialstyrelsens nuvarande tjänstestruktur kännetecknas av att det stora flertalet tjänster ligger i de lägsta lönegraderna. Ca 40 procent ligger i lönegrad F 5 och lägre. Enligt min mening motsvarar denna tjänstestruktur dåligt de kvalificerade utredningsuppgifter m. m. som socialstyrelsen kommer atl ha i framtiden när det gäller planering, utveckling och tUlsyn. Jag anser att det finns anledning att relativt sett öka antalet tjänster på hög- och mellannivå. Organisationskommittén bör närmare överväga styrelsens tjänstestruktur och framlägga förslag härom. Antalet chefstjänstemän bör emellertid begränsas till vad organisationsförslaget kräver, dvs. förutom generaldirektör och överdirektör 5 avdelningschefstjänster och 23 byrächefstjänster (eUer motsvarande tjänster inom läkemedelsavdelningens laboratorieenheter). Därvid har en byråchefstjänst beräknats för ledning av det föreslagna verksledningssekretariatet.

I socialstyrelsen finns numera inga tjänster som är förknippade med särskUda behörighetsvillkor med undantag för tjänster som professor och laborator vid läkemedelsavdelningen. Övriga behörighetsvillkor avskaffades redan i samband med omorganisationen år 1968. Jag anser mot bakgrund av detta alt den ännu brukade titeln medicinalråd, som i stor utsträckning hänger samman med de tidigare behörighetsvillkoren, inte längre bör användas i den formella organisationen. Likaså bör titeln överinspektör för den psykiatriska vården avskaffas, eftersom denne numera saknar egna myndighetsuppgifter. Dessa åvilar sedan länge socialstyrelsen. Jag vill understryka atl detta naturligtvis inte innebär någon ändring i sak beträffande socialstyrelsens tillsyn över den psykiatriska vården. Jag vill dessutom erinra om den förstärkning av socialstyrelsens resurser inom psykiatriområdel som jag föreslagit.

Prop. 1979/80.6 118

9. Den regionala organisationen

Socialstyrelsens nuvarande regionala organisation består av socialkonsulent- och länsläkarorganisationerna. Till den regionala socialvårdsorganisationen kan även föras eftervårds- och glesbygdskonsulenterna.

Socialkonsulentorganisationen har ett nära samband med de frågor jag har behandlat i propositionen om socialtjänsten. Jag kommer därför i det följande att ta upp socialkonsulent- och länsläkarorganisationerna var för sig.

9.1 Socialkonsulentorganisationen

Socialkonsulenter finns i varje län, med i regel fyra handläggare (socialvårds-, nykterhetsvårds-, barnavårdskonsulent och nykterhets-vårdsassistent) samt kanslipersonal. Socialkonsulenternas arbetsuppgifter omfattar i stort att biträda socialstyrelsen och länsstyrelsen i tillsynsarbetet, svara för viss rådgivnings- och informationsverksamhet till kommuner och enskilda samt att fungera som expert- och serviceorgan åt länsstyrelser och länsrätter i deras handläggning av sociala ärenden.

Inom konsulentorganisationen har 139 tjänster, varav 77 handläggartjänsier och 62 tjänster för kanslipersonal, socialstyrelsen som huvudman. Därutöver finns 26 barnavårdskonsulenter och ett mindre antal kanslipersonal som är anställda av länsstyrelserna. Anslagen till socialkonsulentorganisationen (socialvårdskonsulenter och länsnykterhets-nämnder) uppgick budgetåret 1978/79 tUl 15,6 milj. kr.

I socialutredningens principbetänkande (SOU 1974:39) sägs att det i den framtida socialvårdsorganisationen finns behov av en regional enhet, men att kommunsammanläggningarna och den resursmässiga utbyggnaden av socialvården i de nya kommunerna har skapat väsentligt ändrade förutsättningar för den regionala organisationen. Arbetet på länsnivå bör, på samma sätt som för socialstyrelsen, förskjutas från tillsyn och kontroll mot planering, samordning, information, utbildning m. m.

Förslagen i socialutredningens principbetänkande kan sammanfattas i fem punkter:

a) Att i socialstyrelsens samtliga uppgifter vara kontaktorgan mellan styrelsen och den kommunala socialtjänsten.

b) Att ge information och vägledning samt impulser till utvecklingsarbete.

c) Att vara "klagomur" för allmänheten.

d) Att tillföra den regionala samhäUsplaneringen sociala aspekter.

e) Att medverka i bl. a. planering och samordning av de institutionella
vårdresurserna.

Beträffande huvudmannaskapet för den regionala organisationen förordar socialutredningen att socialkonsulenlerna inordnas i länsstyrelsen, men att socialstyrelsen har direkiivrätt i förhållande tUl länsstyrelsen i vissa frågor, som gäller socialtjänsten.

Utredningen diskuterar inte närmare dimensioneringen av den regionala socialtjänstenheten.

Prop. 1979/80:6 119

Socialutredningens slutbetänkande (SOU 1977:40) hålleri stort sett fast vid principbetänkandets förslag. Man föreslår en socialtjänslenhet på länsnivå. Slutbetänkandet trycker mer på uppgiften att tillhandagå länsstyrelsen och länsrätten i de ärenden, som avser den kommunala socialtjänsten, medan uppgiften att arbeta med institutionsplanering inte tas upp i slutbetänkandet.

I ÖSoS slutrapport konstateras i en behovsanalys att det finns behov av regionala, statliga resurser både inom socialvården och hälso- och sjukvården. Behoven inom båda dessa områden sammanfaller relativt väl med varandra och det är i båda fallen länsstyrelsen och länsrätten som har det primära behovet. Länsstyrelsen har, enligt ÖSoS, behov av social, medicinsk och miljömedicinsk kompetens såväl i sin samhällsplanering som i sin myndighetsutövande funktion. Om de nuvarande regionala resurserna avvecklades skulle länsstyrelsen bli tvungen att för ett flertal uppgifter själv skaffa molsvarande kompetens. Även socialstyrelsen har bl. a. i egenskap av tillsynsmyndighet över social-, hälso- och sjukvården behov av en regional resurs.

ÖSoS föreslår att de ifrågavarande statliga resurserna inriktas på

- tillsyn, besvär samt övrig ärendehandläggning

- kunskapsförmedling

- medverkan i samhäUsplaneringen.

I likhet med socialutredningen, socialstyrelsens översynsutredning och de flesta remissinstanserna anser jag alt det finns behov av regional kompetens inom det sociala området i framtiden. Jag har i propositionen om socialtjänsten förordat atl länsstyrelsen skall vara regionalt tillsynsorgan för socialtjänsten. I länsstyrelsen bör därför inrättas en social enhet som kan utföra länsstyrelsens tillsynsarbete rörande socialtjänsten och bistå länsrätten med sociala bedömningar. Därutöver bör socialtjänstenheten råda och upplysa enskilda (vara "klagomur") samt medverka som sociala experter i den regionala samhäUsplaneringen. Enheten bör också handlägga de alkoholärenden som länsstyrelsen har ansvar för.

Mitt förslag innebär således att den nuvarande socialkonsulentorgani-salionen avvecklas och att del i stället på regional nivå inrättas en socialenhel i länsslyrelsen. Jag förutsätter att socialkonsulenterna ges möjlighet lill anställning vid de sociala enheterna och att även länsstyrelsens handläggare av alkoholärenden inordnas i enhelen.

Den nuvarande socialkonsulentorganisationen har omfattande och skiftande arbetsuppgifter. För att arbetet på regional nivå skall bh effektivt, vill jag betona nödvändigheten av atl den nya sociala enhetens uppgifter koncentreras tiU sådana funktioner, som inte kan och bör urövas på kommunal nivå. En viktig utgångspunkt i detta sammanhang är atl det numera ute i de fiesla kommuner finns en både bred och djup kompetens inom detla område genom den starka utbyggnaden av den kommunala socialvården. Frågan om roll och uppgifter för regionala statliga resurser inom detta område måste ses mol den bakgrunden.

Det är enligt min mening också väsentligt att uppgifterna begränsas

Prop. 1979/80:6 120

och koncentreras på ett sådant sätt att de regionala tjänstemännen ges möjlighet att uppnå och vidmakthålla tillräcklig kompetens inom sitt område. Med en aUtför slor splittring på många uppgifter riskerar man att urvattna kunnandet. ÖSoS och flera remissinstanser, har tryckt på behovet av renodling av den regionala verksamheten. Socialutredningens förslag var mera vittomfattande.

Verksamheten på regional nivå bör i sin helhet förläggas tiU länsstyrelserna. Samtidigt kräver en effektiv regional verksamhet att ett nära samarbete och goda kontakter bibehåUs och utvecklas mellan socialstyrelsen och tjänstemännen vid länsstyrelsen. Socialstyrelsen har i vissa frågor behov av en regional organisation som mellanled i kontakterna med fältet. Den regionala organisationen har å sin sida behov av kontinuerlig information från socialstyrelsen om utvecklingstendenser inom olika områden av den sociala sektorn.

Förutom strävan att undvika att den sociala enhetens arbete splittras. på samma sätt som varit fallet med nuvarande socialkonsulentorganisation, bör risken för dubbelarbete gentemot bl. a. kommunförbundets länsavdelningar uppmärksammas. Genom att den sociala enhetens arbete främst inriktas på uppgifter som ankommer på länsstyrelsen och länsrätten, motverkas enligt min mening risken för dubbelarbete gentemot andra organ på lokal, regional och central nivå. Mot denna bakgrund vill jag peka på följande arbetsuppgifter, som bör komma att utgöra viktiga delar av den sociala enhetens verksamhet: svara för länsstyrelsens tillsyn rörande socialtjänsten, bistå länsrätten med sociala bedömningar, ge rådgivning och information till enskUda, medverka som sociala experter i den regionala samhällsplaneringen samt handlägga alkoholärenden. Jag skall i det följande närmare gå in på de enskilda arbetsuppgifterna. Vidare kommer jag att ta upp möjligheterna att decentralisera arbetsuppgifter från socialstyrelsen till länsstyrelserna.

Enligt förslaget till ny socialtjänstlag kommer den regionala tillsynen över socialtjänsten att utövas av länsstyrelsen. Det innebär att länsstyrelsen, om den finner anledning, i vissa fall kan företa inspektion eller initiera utredning. Länsstyrelsen skall också biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet och följa socialnämndernas tUlämpning av gällande lagstiftning. Hem för vård eller boende som har inrättats gemensamt för kommunerna inom ett landstingsområde kommer att stå under länsstyrelsens direkta tillsyn.

I takt med huvudmännens resurstillväxt både kvantitativt och kvalitativt har även deras möjligheter att kontrollera den egna verksamhelen ökat, vilket medfört minskat behov av statlig detaljgranskning av enskilda huvudmäns verksamhet. Formerna för tillsyn har därför successivt övergått från kontroll och inspektion till överläggningar med förtroendemän och personal. Det huvudsakliga syftet med tillsynen bör enligt min mening vara atl följa och medverka tiU att socialtjänsten utvecklas på ett ändamålsenligt sätt. Den regionala tillsynen bör främst inriktas på en allmän bedömning av om verksamheten innehållsmässigt svarar mot de krav och intentioner, som fastslagits av regering och riksdag, samt en

Prop. 1979/80:6 121

bevakning av att kommunernas egentillsyn fungerar.

De nybildade länsrätterna kommer att ha behov av expertmedverkan från den sociala enheten i olika ärenden. I dag avser socialkonsulenlernas medverkan i länsrätten, utöver besvärsärenden, även familjerättsärenden (vårdnad och umgängesrätt), omhändertaganden för samhällsvård, tvångsomhändertaganden enligt nykterhetsvårdslagen, körkortsärenden m. m. Socialkonsulenterna yttrar sig skriftligt och ibland även muntligt genom att de också deltar vid länsrättens förhandlingar. Till följd av sin anknytning till länsstyrelsen har länsrätten hittills automatiskt förfogat över länsstyrelsen och socialkonsulenternas samlade kunskap inom det sociala området. Kontakterna har underlättats genom den personal- och lokalmässiga närheten. Genom länsrätternas utbrytning ur länsstyrelserna den I juli 1979 har personalunionen med länsstyrelserna upphört. Behov av yttranden från länsstyrelserna kommer emellertid att kvarstå.

Uppgiften att ge råd och information till allmänheten i sociala frågor bör enligt min uppfattning ses som en naturlig del av tillsynsansvaret. Socialkonsulentorganisationen fungerar i dag ofta som elt slags "klagomur" för allmänheten genom att den mottar och behandlar förfrågningar och klagomål. Sådana ärenden aktualiseras dessutom genom att socialstyrelsen, regeringen, JO m, fl, remitterar förfrågningar/klagomål till den regionala organisationen för utredning och yttrande.

Denna uppgift gentemot allmänheten anser jag vara väsentlig med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet. Den enskilde skall, förutom att kunna vända sig lill socialförvaltningen inom sin kommun, kunna vända sig till länsstyrelsen med klagomål och kritik och på den sociala enheten få sakkunnig information. Kontakten kan, efter enhetens bedömande, leda till att länsstyrelsen verkställer utredning, att den enskilde får information om hur han bör göra för att överklaga elt beslut eller att tjänstemännen pa socialenheten genom kontakt med berörd social centralnämnd kan medverka till att eventuella missförstånd reds ut. Jag förutsätter att det i den framtida socialtjänsten genom socialnämndens försorg görs känt för allmänheten att man vid sidan av kommunerna även kan få information och råd på länsstyrelsens sociala enhet.

Jag anser att medverkan i samhällsplaneringen bör bli en väsentlig uppgift för den sociala enheten. En av utgångspunkterna för en förändrad socialvård, såsom den har beskrivits av socialutredningen och i propositionen om socialtjänsten, är att socialvården skall medverka i samhällsplaneringen. Ett syfte med socialvårdens medverkan i samhällsplaneringen, av vilken den samordnande regionala planeringen är en viktig del, är att verka för att de planeringsansvariga organen beaktar olika sociala aspekter. Detta blir i hög grad en fråga om ati lyfta fram sådana faktorer, som på både kort och lång sikt utgör risker för människors utveckling i fysiskt, psykiskt och socialt hänseende. Socialsektorn kan därvid inte ersätta planeringsorganen utan den får som främsta uppgift att, utifrån sina speciella erfarenheter, bidra till att analysera de sociala konsekvenserna av olika planeringsalternativ.

Ansvaret för samhällsplaneringen ligger hos olika organ på riks-, läns-

Prop. 1979/80:6 122

och lokal nivå. Socialdepartementet, socialstyrelsen, länsstyrelsen och den kommunala socialnämnden bör, enligt socialutredningen, på resp. nivå ha ansvar för att sociala aspekter beaktas i samhällsplaneringen. Jag vill peka på att det I dag saknas social kompetens inom länsstyrelsen för insatser i anslutning till samhällsplaneringsuppgifterna. Socialkonsulenterna har hittills inte deltagit i länsstyrelsens planeringsarbete annat än i mycket begränsad utsträckning. I det fortsatta arbetet med att utveckla samhällsplaneringen behöver länsstyrelsen enligt min mening ha tillgång till bl. a. social sakkunskap.

Till länsstyrelsens uppgifter hör att samordna statlig, kommunal och landstingskommunal planering. Länsstyrelsens samhällsplanering kan grovt indelas i tre områden:

- regionalpolitisk planering, dvs. att fördela arbete, bosläder och service
inom och mellan skilda områden;

~ fysisk planering, dvs. att skapa en god och funktionell miljö;

- regional trafikplanering, dvs. att utveckla ett bra transportsystem för
människor och gods.

Jag anser att den sociala enhetens deltagande i planeringsarbetet är angeläget inom samtliga nämnda områden.

Den regionalpolitiska planeringen utgör den övergripande planeringen i länet och bedrivs rullande. Inom länsstyrelsen utarbetas länsprogram, som innehåller prognoser för befolkningsutvecklingen, näringslivets utveckling m.m. samt förslag till lämpliga åtgärder. I länsprogrammet behandlas arbete, service och miljö. Områden som bostäder, utbildning, kultur, sociala tjänster, hälso- och sjukvård tas också upp. De flesta överväganden i dessa sammanhang måste bygga på sociala hänsynstaganden. Några specifikt sociala intressen är emellertid i dag inte företrädda i arbetet med dessa frågor inom länsstyrelsen.

Den fysiska planeringen är till stora delar en kommunal uppgift. Det är i kommunen de primära och väsentliga avvägningarna sker mellan olika intressen. Det är därför viktigt att de sociala aspekterna kommer in redan i den kommunala planeringen, vilket i första hand är en uppgift för berörda kommunala nämnder. Även den sociala enheten bör bevaka dessa frågor genom medverkan i länsstyrelsens plansamråd med kommunerna. Vid länsstyrelsens fastställelseprövning av de fysiska planerna är det också viktigt att minimikraven ur social synpunkt bevakas.

Länsstyrelsen utarbetar regionala trafikplaner, vilka omfattar såväl persontransporter som godstransporter och anläggningar. Utvecklingen av de allmänna kommunikationerna inom länet har vikliga sociala konsekvenser, som motiverar en bevakning av de sociala aspekterna.

Den sociala enheten bör även kunna delta i den planering som sker inom naturvårdsfunktionen på länsstyrelsens naturvårdsenhet. Denna funktion ansvarar för ur social synvinkel viktiga områden såsom fritid, fiske, rekreation och motion.

Den sociala enhetens medverkan i planeringsarbetet kan således ske inom olika områden och på olika nivåer. Jag vill särskilt framhålla att

Prop. 1979/80:6 123

enheten i planeringsverksamheten bör ha särskilda förutsättningar att bevaka de s. k. svaga gruppernas behov. Inom vårdsektorn finns dels kunskaper om olika gruppers problem och orsakerna till dessa problem, dels speciella förutsättningar att söka sådan kunskap. För att man i planeringsprocessen skall kunna ta hänsyn till de sociala aspekterna ställs krav på ett tillförlitligt faktaunderlag. Det är därför väsentligt att de erfarenheter som fortlöpande vinns i arbetet inom socialtjänsten på ett systematiskt sätt samlas in och bearbetas för att kunna ligga till grund för bedömningar om utformningen av den framtida miljön.

Den sociala enhetens medverkan i den regionala samhällsplaneringen på det sätt som jag här föreslagit kommer bl. a. att ställa krav på att tjänstemännen på enheten håller sig å jour med resultaten av den forsknings- och utredningsverksamhet som bedrivs. Detta förutsätter ett väl utvecklat samarbete med såväl de kommunala huvudmännen som socialstyrelsen.

Inom länsstyrelsen finns speciella handläggare av alkoholärenden ("uiskänkningsärenden"), vilka f. n. ingår i länsstyrelsens allmänna enhet. De sorterade tidigare under riksskatteverkets alkoholbyrå. Denna överfördes 1978-01-01 lill socialstyrelsen som en följd av riksdagens alkoholpolitiska beslut år 1977. Länsstyrelsen är tillstånds- och tillsynsmyndighet för handeln med drycker. Verksamheten regleras främst av lagen (1977:293) om handel med drycker med tillhörande dryckeshandelsför-ordning (1977:305) samt socialstyrelsens föreskrifter. I och med denna nya alkohollagstiftning har verksamhetens inriktning vid länsstyrelsen delvis förändrats och utökats. Det förutsätts i nämnda alkoholpolitiska proposition alt övervakningen av handeln med drycker skall få en mer offensiv inriktning än hittills med särskild tonvikt på förebyggande insatser och skärpt lagtillämpning. Förändringen består i att ärenden rörande detaljhandel med öl och tillslånd till servering av öl samt vissa medgivanden m. m. rörande servering av drycker har flyttats frän polismyndigheterna till länsstyrelserna. Med anledning av dessa förändringar har antalet länsstyrelsehandläggare fr. o. m. den I juli 1977 ökats från totalt 27,5 till 45.

Övervakningen av handeln med alkoholdrycker är en del av alkoholpolitiken som i sin tur är en del av socialpolitiken. Det är därför viktigt att länsstyrelsens behandling av dessa frågor inte sker isolerat, utan att de kommer in i ett större socialt sammanhang. Jag anser att på samma sätt som en integration på central nivå, genom överförandet av alkoholbyrån från riksskatteverket till socialstyrelsen, bör en integration genomföras även på regional nivå. Jag förordar därför att länsstyrelsens alkoholhandläggare ingår i den sociala enheten.

I samband med inrättandet av en regional social enhet vill jag betona vikten av att arbetsuppgifter så långt möjligt decentraliseras från socialstyrelsen till länsnivån. Jag vill erinra om att det förslag till omorganisation av socialstyrelsen som jag lagt fram i det föregående redan i sig inrymmer betydande decentraliseringsåtgärder, i första hand till de vårdansvariga huvudmännen, som får långtgående effekler på

Prop. 1979/80:6 124

styrelsens organisation och resurser. Ytterligare arbetsuppgifter bör emellertid enligt min mening kunna decentraliseras till den regionala nivån, särskilt inom de verksamhetsområden som rör statsbidragsärenden, planering, juridisk rådgivning, tillståndsgivning enligt alkohollagstiftningen samt flyktingfrågor.

Socialstyrelsen disponerar och administrerar för närvarande ett stort antal statsbidragsanslag (budgetåret 1978/79 ca 25 st.) av olika karaktär. Adminitrationen av de olika statsbidragen varierar starkt, främst beroende på detaljeringsgraden i statsbidragsreglerna. Vissa statsbidrag är mycket komplicerade och reglerade, vilket kräver en omfattande granskning av ansökningar. Andra statsbidrag är enkla och utbetalas efter schablonmässiga regler. Socialstyrelsens arbete med statsbidragen består huvudsakligen i petilaarbele, granskning oeh utbetalning samt utfärdande av tillämpningsföreskrifter.

En stor del av de statsbidrag som administreras av socialstyrelsen har nyligen övervägts av olika utredningar. De viktigaste utredningarna i detta sammanhang är socialutredningen och kommunalekonomiska utredningen. Även ÖSoS har övervägt vissa statsbidrag. Flera statsbidrag försvinner eller ersätts med skatteutjämningsbidrag som en följd av vad riksdagen beslutat med anledning av propositionen ( 1978/79:95) om den kommunala ekonomin. Fortfarande kommer del inom vissa områden att finnas behov av särskild stimulans i form av statsbidrag. Denna typ av stimulansbidrag kommer även i framtiden att kräva olika slag av kontakter med kommuner och andra vårdhuvudmän. Handläggningen av vissa sådana bidrag torde med fördel kunna föras över till de sociala enheterna. Sådana bidrag som utgår efter mer schablonmässiga grunder och som för utbetalning endast kräver enklare sammanställningar av uppgifter från kommunerna bör av effektivitetsskäl även fortsättningsvis handläggas centralt av socialstyrelsen. Vilka statsbidrag och vilka delar av handläggningen som skall föras över till regional nivå får utifrån dessa riktlinjer prövas efter hand. Jag vill emellertid redan nu föreslå vissa decentraliseringar.

Socialstyrelsen handlägger ärenden som avser godkännande för statsbidrag av inackorderings- och behandlingshem inom nykterhets- och narkomanvården. Det planerade överförandet till kommunala huvudmän av det samlade resursansvaret för olika vårdinstitutioner innebär att dessa ärenden minskar i omfattning. Kvar torde i huvudsak bli ett mindre anlal ärenden rörande inrättandet av i enskild regi bedrivna behandlingshem inom narkomanvården, där även fortsättningsvis ett godkännande kommer att erfordras som grund för utbetalning av statsbidrag. Ett sådant statsbidragsärende kräver överläggningar med huvudmannen, berörda kommuner etc.

Jag förordar att — efter en förväntad huvudmannaskapsreform — ärenden som gäller godkännande av i enskild regi anordnade behandlines-hem för narkotikamissbrukare behandlas av den sociala enheten inom länsstyrelsen. Det bör ankomma på länsstyrelsen att godkänna behandlingshemmet efter hörande av sedvanlig byggnadsteknisk expertis. Läns-

Prop. 1979/80:6 125

styrelsens beslut i ärendet bör sändas till socialstyrelsen, som med eget yttrande överlämnar det till regeringen, som enligt gällande regler meddelar beslut i bidragsfrågan.

I regeringens proposition 1978/79:1 11 har föreslagits vissa förenklingar av statsbidragen inom barnomsorgen. Vidare har föreslagits undantag från livsmedelslagens tillämpning på kök i förskola m. m. Dessa åtgärder kommer att medföra ett minskat behov av myndighetskontroll. Förslag om ytterligare förenklingar i statsbidragsgivningen lill barnomsorgen som leder till en minskning av socialstyrelsens kontroll- och granskningsuppgifter har nyligen lagts fram i en departementspromemoria (Ds S 1979:03).

I promemorian föreslås att bestämmelserna om ytnormer avskaffas och ersätts av en av riksdagen antagen rekommendation. Delta innebär atl ritningsgranskning och fastställande av platsantal skulle bortfalla. Vidare föreslås att socialstyrelsens granskningsuppgifter m. m. i samband med statsbidragsgivningen förs över till länsstyrelserna liksom utbetalningen av bidragen.

För egen del anser jag att mycket talar för att länsstyrelserna bör få ansvaret för prövning och utbetalning av statsbidragen. En decentralisering ger förulsältningar för bättre kontakt mellan granskande organ, dvs, länsstyrelsernas sociala enheter, och de ansvariga kommunala organen. Länsstyrelserna bör också — i samarbete med socialstyrelsen - följa upp kommunernas planering för barnomsorgen. Jag har emellertid funnit det lämpligl all genom remiss inhämta synpunkter på förslaget, varför ett definitivt ställningstagande får anstå.

Jag har tidigare föreslagit (avsnitt 7.3) att vissa delar av planeringsarbetet rörande socialtjänsten bör ligga på regional nivå. Med tanke på det förhållandevis stora antalet huvudmän för socialvården bör socialstyrelsens uppföljning av den planerade utvecklingen grundas på regionala sammanställningar av kommunernas planer för socialtjänsten och dess olika delar. Den sociala enhelen bör ta del av och kommentera SCB:s regionala sammanställningar av kommunernas planer för socialtjänsten innan dessa sänds till socialstyrelsen. Socialstyrelsen gör sedan översiktliga rikssammanställningar och analyserar samt kommenterar planerna med utgångspunkt från de intentioner, som angivits av statsmakterna. Kommunernas redovisning av planer rörande socialtjänsten följer enligt vad jag tidigare nämnt av det tillsynsansvar för socialtjänsten som enligt den nya lagstiftningen skall åvila socialstyrelsen och länsstyrelserna.

Vid socialstyrelsen finns f. n. två lagbyråer, I båda byråernas arbete ingår alt ge juridisk service till myndigheter, organisationer, andra organ samt till allmänheten. Uppgiften att lämna denna service till myndigheter och allmänhet ökar i omfattning och beskrivs av socialstyrelsen som betungande. Vidare bedömer socialstyrelsen att de nya lagar som inom de närmaste åren träder i kraft inom området i inledningsskedet kommer att ytterligare öka antalet förfrågningar.

Jag delar uppfattningen att den nya lagstiftningen till att börja med

Prop. 1979/80:6 126

kan leda till ett ökat behov av råd och information. Däremot är jag tveksam till om huvuddelen av denna information skall utgå centralt från socialstyrelsen. Myckel talar i stället för att man bör utnyttja den juridiska kompetensen på länsstyrelserna inom detta område.

Som jag tidigare varit inne på skall en uppgift för den sociala enheten vara att ge råd och information till allmänheten och fungera som "klagomur". Det ler sig därför naturligt att även den utåtriktade juridiska service och rådgivning, som i dag utgår från socialstyrelsen centralt, i framtiden blir en uppgift för den regionala nivån. Genom samverkan mellan den sociala enheten och den allmänna enheten inom länsstyrelsen bör en juridisk kompetens inom socialrätlsområdet och närliggande områden kunna utvecklas som möjliggör atl ansvaret för denna utåtriktade juridiska service lill allmänhet, myndigheter och organisationer i stor utsträckning decentraliseras till länsstyrelsen. 1 sakens natur ligger att i vissa speciellt komplicerade rättsliga frågor måste man även i framtiden ha möjlighet att vända sig till socialstyrelsen.

Socialstyrelsen svarar för en inte obetydlig del av den tillståndsgivning som krävs enligt alkohollagstiftningen. Det bör enligt min mening prövas om dessa frågor kan decentraliseras till länsstyrelsernas sociala enheter, som enligt vad jag tidigare föreslagit skall innefatta de nuvarande alkoholhandläggarna vid länsstyrelserna.

Socialstyrelsens verksamhet för flyktningar har jag berört i ett tidgare avsnitt (avsnitt 7.5.7). Jag har därvid föreslagit förändringar i fråga om socialstyrelsens roll i detta sammanhang. I den mån vissa länsstyrelser har behov av särskild sakkunskap inom flyktingområdet, kan det övervägas att inrätta särskilda tjänster på de sociala enheterna, motsvarande den typ av flyktingkonsulenttjänster som i dag finns på central nivå. Jag har tidigare framhållit att det bör övervägas om det skall vara en uppgift för arbetsmarknadsverket att i samarbete med vederbörande kommun svara för bostadsanskaffning m. m. för sådana flyktingar som hittills har tagits om hand av socialstyrelsen. 1 den utsträckning socialstyrelsen kommer att ha kvar visst ansvar inom flyktingverksamheten bör den praktiska handläggningen av uppgifterna i stor utsträckning kunna decentraliseras till länsstyrelserna och dessas sociala enheter. Jag vill i sammanhanget också erinra om mitt tidigare nämnda (avsnitt 7.5.7) förslag om att den administration av statsbidrag avseende flyktingar som socialstyrelsen svarar för skal! överföras till länsstyrelserna och invandrarverket.

Det torde vara möjligt att finna ytterligare arbetsuppgifter inom socialstyrelsen, där man kan överväga decentralisering. Jag avser därför att uppdra åt den organisationskommitté som skall svara för genomförandet av den nya organisationen att fortlöpande under arbetet komma med förslag om ytterligare decentralisering inom områden, där det visar sig lämpligt.

Även med länsstyrelsen som huvudman för den regionala enheten har socialstyrelsen enhgt min mening ett ansvar för fort- och vidareutbildning inom sina fackområden av den sociala enhetens personal. Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) svarar för den länsstyrelsespecifika

Prop. 1979/80:6 127

utbildningen. På sikt bör en introduktionsutbildning för nyanställd personal inom den sociala enheten utvecklas. Den regionala organisationen bör också ha möjlighet att delta i utbildning och konferenser, som anordnas för förtroendevalda och tjänstemän i kommunerna.

Det bör finnas möjlighet att på regional nivå ta inililativ till utvecklingsarbete liksom för socialstyrelsen atl initiera utredningsuppdrag på den regionala nivån. I dessa uppgifter kan de regionala tjänstemännen med sin kännedom om de specifika förhållandena inom länet komplettera det centrala verkets djupare kunskaper inom fackområdena. Samarbete mellan flera län bör i dessa sammanhang kunna förekomma. Jag vill också understryka vikten av elt effektivt samarbete mellan socialstyrelsen och länsstyrelsens sociala enhet i övrigt. Formerna för samarbetet bör regleras enligt samma principer som gäller mellan andra statliga myndigheter och länsstyrelsen.

Vad gäller dimensioneringen av de sociala enheterna förutsätter jag, såsom jag tidigare framhållit, att de nuvarande socialkonsulenterna ges möjlighet till anställning vid enheterna. På sikt anser jag att man bör sträva efter att inom ramen för de befintliga resurserna åstadkomma en differentiering av enheternas dimensionering med hänsyn till de skiftande behoven i olika län. Frågan om den sociala enhetens inplacering i länsstyrelsens organisation bör närmare prövas av organisationskommittén tillsammans med länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON).

Jag vill slutligen nämna att jag i likhet med socialutredningen anser att tjänsterna för eftervårdskonsulenter bör avvecklas i samband med att huvudmannaskapet för ungdomsvårdsskolorna ändras.

9.2 Länsläkarorganisationen

Länsläkarorganisationen bildades år 1962 genom atl man till en organisation sammanförde förutvarande förste provinsialläkaren och länets hälsovårdskonsulent. Riktlinjerna för den nya organisationen drogs upp i betänkandet (SOU 1958:15) Hälso- och öppen sjukvård i landstingsområdena, som lades fram av 1954 års kommitté för översyn av hälso- och sjukvården i landet.

I betänkandet föreslogs att förste provinsialläkaren skulle kallas länsläkare. Förutom arbetsuppgifter inom omgivningshygienen skulle länsläkaren även verka inom hälsovårdsupplysningen och inom tillsynen av den förebyggande vården och av hälso- och sjukvården i övrigt. Utredningen föreslog att länsläkaren vid sin sida skulle ha en biträdande länsläkare, en hälsovårdskonsulent och länssjuksköterska. Hälsovårdskonsulenten skulle i första hand ägna sig åt samarbetet med kommunerna angående den omgivningshygienska tillsynen. Länssjuksköterskan skulle främst biträda länsläkaren i tillsynen av den sjukvårdande verksamheten. Organisationen föreslogs vara underställd medicinalstyrelsen, men den skulle om möjligt ha sina lokaler inom länsstyrelsen, vilken också skulle ge skrivhjälp och biträda organisationen i juridiska frågor.

Propositionen 1961:181 byggde i stort på utredningens förslag. Där

Prop. 1979/80:6 128

angavs följande huvudinriktning för länsläkarorganisationens verksamhet:

- alt medverka i all hälso- och sjukvårdsplanering inom länet

- alt utöva tillsyn över hälso- och sjukvårdsförhållandena

- att slå länsstyerelser och kommunala organ och andra sammanslut
ningar till tjänst med råd och upplysningar i frågor som rör den
allmänna hälsovården

- att ägna särskild uppmärksamhet åt utvecklingen på det omgivnings
hygieniska området.

Den successiva utbyggnad av länsläkarorganisationen, som utredningen föreslog, genomfördes dock aldrig. Länsläkarorganisationens instruktion, som trädde i kraft år 1965, omfattade en slor mängd sinsemellan oprioriterade arbetsuppgifter av varierande dignitet och omfattning. Arbetet har därför kommit att skifta mellan olika län. Ar 1972 tillsattes en utredning inom socialstyrelsen med uppgift att föreslå dels lämplig inriktning av arbetet vid länsläkarorganisationen, dels ett system för socialstyrelsen att löpande kunna påverka inriktningen av detta arbete.

Mot bakgrund av utredningens förslag har en prioritering av länsläkarorganisationens uppgifter gjorts. Inom sjukvårdsområdet har tillsynen över den privat utövade sjukvården ansetts mycket angelägen medan deltagande i sjukvårdsplaneringen bedömts mindre väsentlig. Inom den allmänna hälsovården har det miljömedicinska området prioriterats. Inom detta område medverkar organisationen i atl föra ut socialstyrelsens råd och föreskrifter i olika frågor, samt återför till styrelsen den lokala och regionala nivåns behov av insatser från centralt håll. Vidare bedrivs viss undersöknings- och utredningsverksamhet åt socialstyrelsen. Länsläkarorganisationen biträder också länsstyrelsen med medicinsk sakkunskap i dess arbete med såväl tillsyn, planering som handläggning av enskilda ärenden. Biträde åt länsstyrelsen omfattar även uppgifter utanför del mUjömedicinska området, främst kan här nämnas medverkan i körkortsärenden. I råd och upplysningsverksamheten lill hälsovårdsnämnderna eftersträvas en utveckling mot generellt verkande åtgärder, medan rådgivningen i enskilda ärenden bör minska.

Inom länsläkarväsendei finns i dag totalt 66 handläggartjänsier, varav 25 länsläkartjänsler - en i varje län — samt 2 i Stockholm. Vidare finns 15 tjänster som biträdande länsläkare, varav 2 finns i Stockholms län. Det finns vidare 26 länshälsovårdskonsulenter. I Stockholm och Norrbotten finns även länssjuksköterskor anställda. Några särskilda tjänster för dessa finns emellertid inte inrättade. Anslaget för budgetåret 1978/79 uppgick till 14,4 mkr. Länsstyrelsen tillhandahåller lokaler och kansliresurser samt svarar för länsläkarorganisationens expenser. Kanslipersonalen uppgår till 64, varav 28 är deltidsanställda.

Ett flertal utredningar, som berör länsläkarorganisationen, pågår eller har nyligen avslutals. ÖSoS föreslog att socialkonsulent- och länsläkarorganisationerna skulle samordnas i en social- och miljömedicinsk enhet på länsstyrelsen. Inom hälso- och sjukvårdsutredningen övervägs att

Prop. 1979/80:6 129

ålägga landstingen ett totalt planeringsansvar för hälso- och sjukvärden inom resp. län. Detta medför ett ansvar för landstingen atl bl. a karl-lägga behoven av hälso- och sjukvård för befolkningen inom sina resp, områden, atl vidta eller initiera hälsofrämjande åtgärder samt att samordna olika vårdgivares insatser som riktar sig tiU enskilda, I utredningen "Primärvård - innehåll och utveckling" redovisar socialstyrelsen, Spri och de båda kommunförbunden sin syn på den framtida primärvårdens arbetsuppgifter. Dessa skall bl. a, omfatta miljöinriktade förebyggande insatser, individinrikiade förebyggande insatser och forsknings- och utvecklingsarbete, t, ex, epidemiologi. Utredningen pekar i detta sammanhang på behovet av insatser i den inre boendemiljön (bostadshygien), den yttre boendemiljön, mUjön i offentliga lokaler, den lokala trafikmiljön, arbetsmiljön och den psykosociala miljön, I primärvården skall finnas ett sammanhållet ansvar för befolkningens hälsa, där miljömedicin, arbetsmedicin och socialmedicin kommer alt utgöra väsentliga inslag. Vissa delar av länsläkarorganisationens nuvarande verksamhet kommer i framtiden alt Ugga på primärvården och dess personal. I primärvårdens idé ligger enligt utredningen att den skall verka nära den befolkning som skall betjänas och ha goda möjligheter till samverkan med socialvården. Primärvårdsorganisationen måste kunna medverka i samhällsplaneringen och därvid tillhandahåUa de samlade erfarenheterna från det hälso- och sjukvårdande arbetet. Liknande tankegångar förs fram i en rapport (Hälsopolitik i praktiken - förutsättningar och krav) utgiven av landstingsförbundet tUl förbundskongressen år 1979. I rapporten framhålls primärvårdens centrala ställning i det framtida hälsovårdsarbetet. För alt tillgodose kraven på ett samordnat hälsoarbete på regional nivå föreslås vidare att en miljömedicinsk enhet inrättas inom varje landsting som ett komplement till sjukvårdens nuvarande resurser.

I medicinalansvarskommitténs huvudbetänkande (SOU 1978:26) förutsatts, att sjukvårdshuvudmännen och vårdpersonalen tar ett stöne ansvar för information och kontakter meUan patienter och personal och skapar för patienten tryggare och säkrare förhållanden. Vidare har kommittén avgivit vissa förslag (Ds S 1979:2) som rör personer som tillämpar icke auktoriserade terapimeloder, exempelvis kiropraktorer. naprapater, osteopater m. fl. I huvudbetänkandet från utredningen om sjukvården i krig (SOU 1978:83) föreslås att delar av länsstyrelsens specifika ansvar för hälso- och sjukvården i krig skall upphöra och överföras tiU landstingen. Däremot skall hälsoskyddsfrågorna även fortsättningsvis åvila länsslyrelsen. Hälsovårdssladgeutredningen framhåller i sitt huvudbetänkande (SOU 1978:44) alt kommunerna fått förbättrade möjligheter att klara olika uppgifter inom omgivningshygienen. För att betona miljöfrågornas ökade betydelse föreslås att hälsovårdsnämnderna får en ny benämning, miljö- och hälsoskyddsnämnder. Hälsovårdssladgeutredningen bedömer frågan om mUjö- och hälsoskyddsnämndens medverkan i planeringen som betydelsefull. Genom en aktiv insats i planeringen får nämnden möjlighet att medverka

Prop. 1979/80:6 130

lill att förebygga eventuella misstag i planeringen, som senare kan visa sig svära och dyrbara att rätta till. När det gäller miljö- och hälsoskyddsnämndens behov av medicinsk sakkunskap, där kommunerna i dag har möjlighet alt bl. a. utnyttja länsläkarorganisationen, föreslår uiredningen ett närmare samarbete mellan nämnd och distriktsläkare. Förslaget innebär att allmänna läkarinstruktionen ändras så att distriktsläkaren blir skyldig att pä kallelse av miljö- och hälsoskyddsnämnd i tjänsten närvara vid nämndens sammanträden. Detta åläggande för distriktsläkarna förutsätter, enligt utredningen, att dessa får sädan utbildning i miljömedicin att de blir lämpade för uppgiften. 1 en del kommuner räknar hälsovårdssladgeutredningen med att medicinsk sakkunskap även kan påräknas från exempelvis företagsläkare med kunskap om och intresse för omgivningshygieniska frågor.

Denna redovisning av olika utredningar visar enligt min mening att förutsällningarna för länsläkarorganisationens arbete under senare år förändrats på ett grundläggande sätl. Utvecklingen i stort när det gäller den kommunala verksamheten går mot större självständighet och ansvar för huvudmännen. Denna utveckling medför att det inte längre finns samma behov av en regional statlig organisation inom detta område. Jag vill peka på den sjukvårdspoliliska utvecklingen, som innebär betydande förändringar i fråga om insatser för befolkningens hälsotillstånd. Dessa förändringar medför att landstingen inom primärvården förstärker sina insatser såväl beträffande hälsobefrämjande som sjukdomsuppspårande ätgärder. Till hjälp i detta arbete behövs bl. a. epidemiologiska studier, men även ett utökat forsknings- och utvecklingsarbete. I den framtida hälso- och sjukvårdslagstiftningen torde landstingens ansvar komma att utvidgas i jämförelse med vad som gäller i dag. Landstingen bör få ett förstahandsansvar för samordningen av hälso- och sjukvården inom resp. landstingsområde för att tjänster skall kunna erbjudas alla på lika villkor. Jag utgår också ifrån att landstingens ansvar vad gäller förebyggande hälsovård i vid bemärkelse kommer att vidgas.

Mot denna bakgrund kanjag konstatera, att väsentliga delar av det som i dag inryms i länsläkarfunktionen i framtiden normalt kommer att tillhöra landstingens arbetsfält och att många av länsläkarnas uppgifter redan är stadda i kraftig utveckling inom landstingen. Jag anser därför att länsläkarorganisationen bör avvecklas och att vissa av dess arbetsuppgifter bör överföras till landstingen. Av remissinstanserna på ÖSoS slutrapport delas denna uppfattning exempelvis av de flesta sjukvårdshuvudmännen. Avvecklingen bör sä vitt möjligt ske på ett sådant sätt att de samlade kunskaperna och erfarenheterna inom länsläkarorganisationen tas till vara. Med hänsyn till skiftande förutsättningar och behov inom olika delar av landet måste de organisatoriska lösningarna anpassas till regionala och lokala förhållanden,

Länsläkarorganisationen har i dag ett flertal arbetsuppgifter inom följande områden: sjukvårdsverksamhet, allman hälsovård, institutionell värd, experthjälp åt länsstyrelsen samt försvars- och katastrofberedskap. De områden som prioriterats av socialstyrelsen är tillsynen över den

Prop. 1979/80:6 131

privata sjukvården, miljömedicinen inom den allmänna hälsovården samt servicen till länsstyrelsen i medicinska och miljömedicinska frågor. För min egen del anser jag att den mångfald av arbetsuppgifter som åvilar länsläkarväsendei utgör en betydande svaghet för organisationen. De många och samtidigt oUkartade verksamheterna gör det svårt för organisationen att på alla områden upprätthålla en tillräcklig slagkraft. Detta beror inte minst på att de olika verksamheterna kräver olika slag av kompelens. Enligt min mening har länsläkarorganisationens 2-3 handläggande tjänstemän i varje län begränsade förutsättningar att vidmakthålla och utveckla den både breda och djupa kompetens som erfordras för alt fullgöra samtliga här aktuella arbetsuppgifter. Av dessa arbetsuppgifter kommer de som rör miljömedicin och omgivningshygien all få central betydelse i framtiden. Såväl inom dessa områden som inom medicinen i övrigt går utvecklingen mot snabbi ökad kunskapsfördjupning. Jag bedömer att även om länsläkarorganisationen befriades från samtliga arbetsuppgifter utom de som rör miljömedicin och omgivningshygien skulle den ha begränsade möjligheter att upprätthålla sakkunskap och tillhandahålla beslutsunderlag av tillfredsställande vetenskaplig kvalitet, som en ordentlig satsning på den förebyggande verksamheten kräver. Här bör sjukvårdshuvudmännen ha de största förutsättningarna.

Tonvikten i den nuvarande länsläkarorganisationen ligger på arbetsuppgifter inom ramen för den allmänna hälsovården. Enligt min uppfattning är kompetensuppbyggnad inom miljömedicin med omgivningshygien, epidemiologi och smittskydd de av länsläkarorganisationens arbetsuppgifter som naturiigen bör åvila landstingen i framtiden. Jag vill starkt understryka den ökade uppmärksamhet, som måste ägnas frågor om miljöns betydelse för oUka sjukdomars uppkomst. Hälsorisker finns i luft, vatten och den fysiska miljön i övrigt. Faktorer som trafikförhållanden, arbetsmiljö och bostadsmiljö kan ge upphov till hälsorisker. Sådana risker finns också i varje människas psykiska och sociala miljö. Hälsorisker kan uppstå på grund av sociala förhållanden såsom t. ex. familjesituation, bostadsförhållanden, arbetsförhållanden och ekonomisk situation. Detta leder till att vårdorganisationen i framtiden inte bara bör svara för behandlingen av sjukdom och skada. Den måste också i samverkan med andra organ kartlägga hur omgivningsfaktorer av kemisk, biologisk, fysikalisk, psykisk och social natur påverkar den mänskliga organismen. Okända eller obeaktade hälsorisker kan därigenom bli föremål för uppmärksamhet för att förebygga ohälsa och olycksfall på ell tidigare stadium än som annars blivit fallet. En viktig uppgift för hälsooch sjukvården bör därför vara att ta till vara, sammanställa och bearbeta den information om miljörisker, som uppdagas i det dagliga hälso- och sjukvårdsarbetet. Av stor betydelse är härvid registreringen av sjuklig-helen och dess förändringar. All information som hälso- och sjukvården samlar in om sjukdomsförhållanden bör systematiskt utnyttjas för atl utvärdera de sjukdomsframkallande faktorerna. Sjukvårdshuvudmännen bör med utgångspunkt från detta informera och samverka med olika organisationer i samhället och därigenom medverka tUl samhällsföränd-

Prop. 1979/80:6 132

ringar av betydelse för befolkningens hälsa.

En regional hälsovårdsorganisation inom landstingen bör enligt min mening ersätta länsläkarorganisationens expertuppgifter inom områdena miljömedicin, omgivningshygien, epidemiologi och smittskydd. Hur denna regionala hälsovårdsorganisation bör organiseras mera i detalj bör avgöras av respektive landsting utifrån lokala förutsättningar och behov. Bl. a. torde eventuellt befintliga resurser hos landslingen inom arbets-medicinens område påverka hälsovårdsorganisationens utformning. Som jag tidigare kunnat konstatera i min genomgång av olika utredningar med anknytning till länsläkarorganisationens verksamhet är man från landstingsförbundets sida inne på tankegångar som innebär att en miljömedicinsk enhet inrättas inom varje landstingsområde. Jag ansluter mig till dessa tankegångar om att en särskild enhet bör finnas som har ett rådgivnings- och samordningsansvar för ifrågakommande hälsovårdsuppgifter inom varje landsting. Härvid bör de nuvarande länsläkarnas erfarenheter och kunskaper i största möjliga utsträckning tas till vara. Jag vill dock framhålla att grunden för landstingens insatser på hälsovårdsområdet bör utgöras av en utbyggd primärvårdsorganisation. Jag utgår också ifrån att hälso- och sjukvårdsutredningen i sitt kommande betänkande ytterligare kommer att behandla hithörande frågor.

Det bör understrykas att de omgivningshygieniska och miljömedicinska problemens komplexitet förutsätter att sjukvårdshuvudmännen har ett brett samarbete med olika lokala, regionala och centrala organ. Av särskUt intresse är härvidlag länsstyrelserna som har att svara för tillsyn och viss annan myndighetsutövning inom såväl den allmänna hälsovården som smittskyddet. Detta myndighetsansvar för länsstyrelserna påverkas inte av mitt förslag om länsläkarorganisationens avveckling. Länsläkarorganisationen har i dag att biträda länsstyrelserna i detta arbete. Länshälsovårdskonsulenterna inom länsläkarorganisationen fungerar exempelvis som experter i ärenden som rör vattenfrågor, avfaUsproblem, luftföroreningar, buller m. m. Konsulenterna utför bl.a, de mätningar på platsen, som olika ärenden kräver och bedömer andra hälsoorgans mätresultat.

Inför avvecklingen av länsläkarorganisationen finns det enligt min mening skäl, som talar för att länshälsovårdskonsulenterna övergår till länsstyrelserna. Det är redan i dag svårt att i vissa faU göra en åtskUlnad mellan länsläkarorganisationens uppgifter och verksamheten inom bl. a. länsstyrelsernas nalurvårdsenheter. Överlappningar förekommer i större eller mindre omfattning inom främst renhållning, luft- och vattenvård saml bullerbekämpning. Länshälsovårdskonsulenterna kan på ett värdefullt sätt komplettera naturvårdsenheterna som har en mera teknisk inriktning. Med hänsyn lUl konsulenternas bakgrund och inriktning får man på så sätt en kompletterande bevakning av gränsområdena mellan å ena sidan naturvårdslagstiftningen och å andra sidan miljö- och hälsovårdslagstiftningen. Om länshälsovårdskonsulenterna inordnas i länsstyrelserna kan de också fortsätta atl bistå dessa i de hälsovårdsfrågor av icke medicinsk natur som ålegat länsläkarorganisationen. Mot denna bakgrund anser jag att länshälsovårdskonsulenterna bör inordnas i

Prop. 1979/80:6 ,33

resp. länsstyrelse i samband med alt länsläkarorganisationen avvecklas. Frågan om organisatorisk inplacering bör övervägas närmare av organisationskommittén i samarbete med LON. I överensstämmelse med vad jag tidigare framhåUit beträffande den sociala enhetens personal bör socialstyrelsen enligt min mening ha ell ansvar för länshälsovärdskonsulenter-nas fort- och vidareutbildning samt vidare kunna initiera utredningsuppdrag hos länshälsovårdskonsulenterna inom sitt fackområde.

Vad gäller länsstyrelsernas behov av medicinsk kompelens inom den allmänna hälsovården bör delta kunna lösas på flera sätt. Länsslyrelserna kan t. ex. i vissa fall till sig knyta läkare på konsullbasis. I första hand anser jag dock att det naturliga är etl nära samarbete mellan länsstyrelserna och sjukvårdshuvudmännen i omgivningshygieniska och miljömedicinska frågor. Detta skulle enligt min mening ge länsstyrelserna ökade möjligheter att för sin myndighetsutövning få tillgång till den sakkunskap som i varje situation är bäst skickad att tillhandahålla ett kvalificerat beslutsunderlag. Inrättande av en enhet med ett samlat ansvar för den miljömedicinska verksamheten inom resp. landsting som jag tidigare varit inne på bör ge goda förutsättningar för att utveckla ett sådant samarbete mellan de statliga länsorganen och sjukvårdshuvudmännen.

På smittskyddsområdet har länsläkarorganisationen vissa självständiga myndighetsuppgifter vid sidan av skyldigheten att biträda länsstyrelsen. I länsläkarorganisationens myndighetsuppgifter ingår bl, a. att tillse att skäliga åtgärder vidtagits av hälsovårdsnämnd och distriktsläkare. TiU slora delar överensstämmer delta med länsstyrelsens uppgift enligt smittskyddslagstiftningen, nämligen att "vaka överalt smittsamma sjukdomar bekämpas i länet och tillse atl lämpliga åtgärder vidtages för ändamålet". Länsstyrelsen och länsrätten har också alt handlägga vissa ärenden angående veneriska sjukdomar, i vilka länsläkarorganisationen biträder.

Landstingen bör ha goda förutsättningar att kunna ta över vissa av länsläkarorganisationens uppgifter inom smittskyddet. Detta gäller i fråga om de förebyggande, rådgivande och samordnande delarna av verksamheten. Landstingen bör också kunna överta ansvaret för att sammanställa anmälningar och uppgifter om smittsamma sjukdomar inom länen. Myndighetsfunktionen bör efter länsläkarorganisationens upphörande helt utövas av länsstyrelserna. På motsvarande sätt som vad jag tidigare sagt beträffande den allmänna hälsovården i övrigt bör även när det gäller smittskyddet ett nära samarbete upprättas mellan länsstyrelse och landsting samt där befintlig expertis. Socialstyrelsen har uppdragit åt den nuvarande länsläkarorganisationen att i varje län organisera ett s. k. epidemiutskott som ett samrådsorgan med huvudsaklig uppgift att planera epidemiberedskapen inom länet och vid inträffade större epidemier utgöra ett rådgivande organ. 1 utskotten bör ingå representanter för bl. a. länsläkarorganisation, länsstyrelse, landsting, hälsovårdsnämnder och veterinärväsende. Jag utgår från att organ motsvarande dessa utskott kommer att kunna fungera som regionala samrådsorgan i frågor som rör smittskydd och epidemiberedskap även efter det att länsläkarorganisationen upphört. Jag räknar vidare med alt socialstyrelsen skall kunna öka

Prop. 1979/80:6 134

sina insatser för all stödja de lokala och regionala organens arbete med att förbättra epidemiberedskapen som en följd av de förstärkningar inom socialstyrelsen när det gäller hälsoskyddsfrågor, inte minst inom smittskyddsområdet, som jag kommer att föreslå i ett senare avsnitt.

Länsstyrelsernas behov av medicinsk expertis för myndighetsutövning inom den allmänna hälsovården och smittskyddet bör alltså kunna tillgodoses i olika former. Särskilt betydelsefullt i detta avseende blir det kunnande inom bl. a. miljömedicinens område som enligt vad jag nyss framhållit sjukvårdshuvudmännen bör vara mest lämpade för att bygga upp och organisera. Det bör emellertid ankomma på organisationskommittén att överväga även andra former. Kommittén bör därvid undersöka möjligheterna att lill vissa länsstyrelser knyta de sammanlagt fyra läkartjänster som jag längre fram förordar för tillsynsuppgifter rörande den prival meddelade hälso- och sjukvården.

En avveckling av länsläkarorganisationen innebär att vissa ändringar måste göras i smittskyddslagen (1968:231) och - kungörelsen (1968: 234) samt i livsmedelskungörelsen (1971:807). Enligt 52 § i sistnämnda kungörelse skall läkare eller veterinär, som misstänker att matförgiftning orsakats av förorenat livsmedel i samband med yrkesmässig hantering, anmäla detta lill länsläkaren. Eftersom länsveterinären numera är ansvarig för livsmedelsfrågor inom länsstyrelsen bör anmälan enligt min mening i stället göras lill länsveterinären.

Utöver de viktiga frågorna som rör allmän hälsovård m. m., vilka jag i huvudsak hittills har uppehållit mig vid, åligger det länsläkarorganisationen att svara för en lång rad andra arbetsuppgifter. Jag övergår i fortsättningen till att behandla dessa frågor.

Länsläkarorganisationen har enligt sin instruktion tillsynsuppgifter inom sjukvården och även för olika institutioner utanför sjukvården. Inom sjukvården har länsläkarna främst att utöva tillsyn över prival meddelad sjukvårdsverksamhet inom länet (läkare, sjuksköterska, sjukgymnast), över sjukstuga och sjukhem samt den offentliga öppna vården. Organisationen utför också apoteksvisitationer, där bl. a. granskning sker av receptförskrivningar. Länsläkarna har vidare tillsyn över sjukvårdsverksamhet, som utövas av annan personal än medicinalpersonal. Denna tillsyn avser främst kontroll av efterlevnaden av kvacksalverilagstiftningen.

Tillsynen över olika institutioner är relativt omfattande från länsläkarorganisationens sida. Denna tillsyn avser dels den eventuella sjukvård söm meddelas, dels de bostadshygieniska förhållandena. De institutioner som länsläkarorganisationen har tillsyn över är bl. a. enskilda vårdhem, behandlingshem och inackorderingshem för narkotikamissbrukare, ungdomsvårdsskolor, fångvårdsanstalter, ålderdomshem, särskolor, elevhem, daghem, vårdhem och hem för psykiskt utvecklingsstörda, allmänna och enskilda vårdanstalter för alkoholmissbrukare, inackorderingshem för alkoholmissbrukare, barnhem, barnkolonier och barnstugor, elevhem, skolor samt häkten och polisarrester. Det stora antalet objekt har medfört att länsläkarorganisationen inte kan bedriva någon fortlöpande inspektionsverksamhet i sin lillsyn. Annan offentlig tillsyn utövas som

Prop. 1979/80:6 135

regel även av socialstyrelsen, länsslyrelsen, socialkonsulenterna, yrkesinspektionen samt inom primärkommunerna av sociala centralnämnden och hälsovårdsnämnden.

Efter den prioritering som socialstyrelsen gjort har länsläkarorganisationen koncentrerat sig på tillsyn över prival meddelad sjukvård. För den sjukvård som bedrivs av sjukvårdshuvudmännen bör det enligt min mening i framtiden räcka med socialstyrelsens centrala tillsyn och huvudmännens egen tillsyn. I detta sammanhang kommer ocksä medicinalansvarskommitténs förslag om förtroendenämnder in i bilden

Länsläkarorganisationens lillsyn över institutioner för medicinsk vård anser jag också i ökad utsträckning kunna ersättas av tillsyn från landstingens sida. Landstingen utövar redan i dag i viss utsträckning en sådan tillsyn. Ett ökat tillsynsansvar för landstingen ligger i linje med tanken att varje landsting i en kommande sjukvårdslagstiftning bör åläggas ett väsentligt utökat samordnings- och planeringsansvar för hälsooch sjukvården inom resp. sjukvårdsområde.

Tillsynen över institutionernas hygieniska förhållanden m. m. bör i enlighet med hälsovårdsstadgeulredningens förslag generelll överföras till de av utredningen föreslagna miljö- och hälsoskyddsnämnderna med undantag för den del av tillsynen som regleras av sjukvårdslagstiftningen. När del gäller institutioner som har en social vårdfunktion bör tillsynen över den vård som meddelas utövas av länsstyrelserna och deras sociala enheter.

Vad gäller organisationen av tillsynen över privat sjukvård och sjukvård som bedrivs av annan personal än medicinalpersonal, anserjag alt detta tills vidare bör vara en statlig uppgifl. Den privata sjukvården är i huvudsak koncentrerad till storstadsområdena. Det finns därför inte behov av särskilda tillsynsläkare för detta ändamål i varje län. Jag beräknar att behovet motsvarar sammanlagt fyra läkartjänster. De läkare som engageras i detta tillsynsarbete kan antingen placeras centralt på socialstyrelsen eller pä vissa orter ute i landet. Jag har tidigare varit inne på att organisationskommittén bör överväga att knyta dessa läkartjänster till länsslyrelserna. Läkare för detta ändamål bör i första hand rekryteras ur länsläkarkåren med hänsyn lill länsläkarnas erfarenhet från arbete av detta slag. Den apotekstillsyn som länsläkarna svarar för bör också inordnas i delta tillsynsarbete,

I dag omfattar länsläkarorganisationens apotekslillsyn främst en uppföljning av förskrivningen av alkoholhaltiga, narkotiska och andra läkemedel som är föremål för särskild kontroll för att förhindra missbruk. Genom denna kontroll av förskrivningen är apolekstillsynen ett viktigt instrument för tillsyn av medicinalpersonal. Länsläkarorganisationens tillsyn är således inte någon tillsyn över apoteksverksamhelen som sådan. Denna utövas centralt av socialstyrelsens läkemedelsavdelning. Den tillsyn som utövas av länsläkarorganisationen utgör dock enligt min mening ett värdefullt komplement till läkemedelsavdelningens inspektionsverksamhet. En fortsatt sådan tillsyn bör därför säkerställas även i framtiden inom ramen för den verksamhei som avses åvila ovannämnda tillsynsläkare. Vid behov av åtgärder i de förskrivningsfrågor som här

Prop. 1979/80:6 136

avses har apoteken självfallet också möjlighet att vända sig direkt till socialstyrelsen.

Utöver de medicinska frågor som rör den allmänna hälsovården biträder länsläkarna också länsstyrelse och länsrätt med vissa andra medicinska bedömningar. Dessa uppgifter domineras helt av körkortsärenden, som omfattar körkortstillstånd, varning och återkallelse. Fråga om körkortslillstånd prövas av länsstyrelsen, medan fråga om varning resp. återkallelse av körkort prövas av länsrätten. 1 ett medelstort län rör det sig om ca 2 000 ärenden per år. Dessa ärenden utgör i tid räknat länsläkarens näst största uppgift och upptar ca 20 % av hans tid. Körkortsärenden är en specifik uppgift, som inte har något samband med länsläkarorganisationens övriga verksamhet. Uppgiften kan enligt min mening läggas på läkare som särskill förordnas att på deltid biträda länsstyrelse och länsrätt med de medicinska bedömningarna i dessa ärenden. Dessutom anser jag att länsstyrelserna inom ramen för ett i medicinska frågor närmare samarbete med sjukvårdshuvudmännen bör • kunna få tillgång till viss kvalificerad medicinsk expertis, exempelvis när det gäller körkortsärenden som är betjänta av atl bedömas av läkare med specialistkompetens. Länsstyrelse och länsrätt skulle denna fäg i vissa fall kunna få elt mer kvalificerat medicinskt sakkunnigutlåtande än man i dag kan få genom att utnyttja länsläkarorganisationen.

Länsstyrelsen har enligt sin instruktion ett ansvar för planläggning och beredskap inför krigs- och katastrofsituationer, I händelse av krig blir länsstyrelsen ansvarig för sjukvården i länel. Länsläkarorganisationen ingår i regel i länsslyrelsens krigsorganisation. Denna uppgift för organisationen är en följd av praxis och har inget författningsmässigt stöd. Ansvar och ledning för sjukvården i krig har behandlats av en särskild parlamentarisk utredning, utredningen om sjukvården i krig (USIK). Utredningens förslag innebär som jag tidigare redovisat att ell ökat ansvar läggs på sjukvårdshuvudmännen. En sådan utveckling leder till att behovet av länsläkarorganisationens insatser på delta område bortfaller. Om länsstyrelserna skuUe komma att ha kvar visst ansvar för sjukvården i krig bör enligt min mening förelrädare för sjukvårdshuvudmännen ersätta länsläkarorganisationen i länsstyrelsernas krigsorganisation.

Genomförandet av länsläkarorganisationens avveckling bör som jag tidigare sagt så vitt möjligt ske på etl sådant sätt att organisationens kunskaper och erfarenheter tas till vara. Frågan om enskilda länsläkares placering bör därför lösas på ett sätt som motsvarar deras kompetens och intresseinriktning. På socialstyrelsen, eUer ute i landet, kommer all finnas tjänster för tillsynsuppgifter. Jag utgår från att en särskild enhet inom landstingen i framtiden kommer att svara för uppgifter som gäller epidemiologi, miljömedicin, smittskydd m. m. Denna enhet kommer att ha behov av läkarutbUdad personal. Länsstyrelserna kommer att ha behov av konsullläkare.

I den fortsatta avvecklingen av länsläkarorganisationen måste hänsyn tas både till den enskädes situation och tiU skiftande regionala behov och förhåUanden. Med hänsyn tiU övergångsproblemen förordarjag följande

Prop. 1979/80:6 137

tidsplan: Under perioden t. o. m. är 1980 påbörjas planeringen för avvecklingen av organisationskommittén i samarbete med länsstyrelser, landsting och berörda personalorganisationer. Under 3-årsperioden 1981-1983 genomförs därefter förändringarna.

10. Vissa särskilda frågor

10.1 Miljömedicinska inkl. psykosociala frågor

I prop. 1978/79:120 föreslås inrättande av ett statens miljömedicinska laboratorium (SML) genom att den omgivningshygieniska avdelningen vid statens naturvårdsverk skiljs från naturvårdsverket och ombildas lill ett fristående miljömedicinskt laboratorium med socialstyrelsen som chefsmyndighet. Frågan om SML har inom regeringskansliet beretts i anslutning till översynen av socialstyrelsens framtida arbetsuppgifter och organisation. 1 propositionen angående SML angavs, att vissa ytterligare frågor inom det miljömedicinska området kunde komma att tas upp i propositionen om socialstyrelsen. Av hithörande frågor har jag redan berört frågan om utvidgning av SML.s verksamhet inom det epidemiologiska området och därvid föreslagit att socialstyrelsens sjukdomsregister med tillhörande statistisk verksamhet samt vissa resurser förs över från socialstyrelsen till SML. Jag har även behandlat frågan om regional bevakning och handläggning av miljömedicinska frågor. En återstående fråga gäller de psykosociala miljöfaktorerna och möjligheterna atl på delta område ta till vara de erfarenheter och kunskaper, som finns inom det s. k. laboratoriet för klinisk stressforskning vid karolinska institutet. Jag vill beträffande denna fråga anföra följande.

Adekvata kunskaper om miljöproblem och miljöns inverkan på människornas hälsotillstånd är en nödvändig grund för atl kunna förebygga och förhindra uppkomsten av skadliga hälsoeffekter. Föredragande statsrådet anförde som utgångspunkt för förslaget om bildande av SML:

"Enligt min mening kommer det i framtiden att ställas ökade krav på en väl fungerande samhällsservice inom det miljömedicinska området. Med samhällsservice avser jag tillgång till en sammanhållen organisation med såväl kunskapsuppbyggande som kunskapsförmedlande, idégivande och utredande verksamhet. Man känner i dag till att förändringar i den yttre miljön på olika sätt kan påverka människan, direkt eller indirekt. Vad man däremol inte vet i tillräckligt hög grad är vilka miljökomponenter som är särskilt riskabla, vilka grupper som är speciellt känsliga för sådan påverkan, på vilket sätt denna påverkan kan ge upphov till skador och hur vi skall kunna förebygga och förhindra icke önskvärda och främja önskvärda förändringar i människans miljö."

SML skall inrikta sin verksamhet på att bygga upp, samla in och systematisera kunskaper inom den fysikalisk/kemiska miljömedicinens område. SML kommer således att bli orienterad mot den fysiska miljön. Enligt min uppfattning är det angeläget att studera såväl den fysiska som den psykiska miljöns effekler på människors hälsa. Den ökade medveten-

Prop. 1979/80:6 138

heten om sambanden mellan miljö och hälsa har medfört en allt större uppmärksamhet pä de psykosociala miljöfaktorernas inverkan på hälsan. Som en löljd av detla har säväl olika myndigheter m. fl. organ med anknytning till miljöfrågor som de fackliga organisationerna visat stort intresse för den verksamhet, som bedrivs vid laboratoriet för klinisk stressforskning vid karolinska institutet ~ stressforskningslaboratoriet (SFL).

SFL bildades år 1959 och hade då till uppgift att vara ett tvärvetenskapligt samarbelsorgan för karolinska sjukhusets medicinska och psykiatriska kliniker. Ar 1973 utsägs SFL till WHO:s första samarbetscentrum för forskning och utbildning rörande psykosociala faktorer och hälsa'. SFLarbetar med frågor som rör sambar\det mellan människans psykosociala miljö och hennes hälsa och välbefinnande. SFL är utpräglat tvärvetenskapligt. Laboratoriet är numera också institution vid karolinska institutet. Dess chef är professor i psykosocial miljömedicin, särskill arbetsmedicin, vid medicinska forskningsområdet. Elt 50-tal personer arbetar vid SFL. Verksamheten finansieras helt av från år till år sökta och beviljade forskningsbidrag. Finansieringen genom forskningsbidrag och avsaknaden av fasta tjänster innebär, att garantier för kontinuerlig verksamhei vid SFL saknas.

I sammanhanget bör erinras om att riksdagen år 1969 begärde en utredning om den psykiska hälsovården (rskr 1969/70:333). Socialstyrelsen erhöll år 1970 regeringens uppdrag att verkställa den begärda utredningen. En arbetsgrupp inom styrelsen lade förra året fram betänkandet Psykisk hälsovård, som i första hand omfattar forsknings- samt dokumentations-och informationsfrågor inom det psykosociala områdel. I betänkandet pekas bl. a. på att resurserna för dessa frågor är splittrade och otillräckliga.

Jag anser det angeläget att få till stånd såväl kunskapsuppbyggande som tillämpad forskning rörade de psykosociala miljöfaktorernas samband med hälsa och välbefinnande. Jag föreslår därför, atl SFL ges vissa fasta basresurser och att dessa resurser bildar ett institut för psykosocial miljömedicin. Bakom förslaget att organisera verksamheten i form at ett institut ligger tanken att denna organisationsform ger verksamhetens huvudintressenter möjlighet att utöva elt inflytande på arbetets inriktning och allmänna uppläggning. Jag återkommer i det följande till denna fråga.

Institutet för psykosocial miljömedicin bör inrättas den 1 juli 1980. Institutets verksamhet bör ha sin utgångspunkt i den målinriktade verksamhet, som nu bedrivs vid SFL. Institutet bör inom den psykosociala miljömedicinen ha uppgifter som i viss mån motsvarar SML:s uppgifter inom den fysikalisk/kemiska miljömedicinen, dvs. bedriva målinriktad forskning och uppdragsverksamhet samt bistå myndigheter och andra intressenter vid rådfrågning i löpande ärenden, besvarande av remisser m. m. Vidare bör institutet fungera som informationsförmedlare och medverka i utbildning avseende psykosocial miljö.

På samma sätt som SML förväntas komplettera och nära samverka med karolinska institutets institution för hygien, avses institutet för psyko-

'WHO rullaboraling Research and Training Centre on Psychosocial l''actorsand Health.

Prop. 1979/80:6 139

social miljömedicin komplettera och samverka med karolinska institutets SFL. På detta sätt tillgodoses både inom den fysikalisk/kemiska och den psykosociala miljömedicinen såväl de mer grundläggande som de på tillämpning inriktade forskningsbehoven, samtidigt som samordning och gott resursutnyttjande säkerställs.

Som allmän målsättning för institutet bör gälla att institutet skall utveckla, utvärdera och förmedla kunskaper om psykosociala risksitua-lioner, riskgrupper och riskreaklioner inom områdena allmän social miljö och hälsa, arbetsmiljö och hälsa samt vårdmiljö och hälsa. Verksamheten bör förutom tillämpad forskning även omfatta utbildning och vidareutbildning, dokumentation och information samt utredningar, rådgivning och service inom den psykosociala miljömedicinens område.

Institutet för psykosocial miljömedicin får genom samarbete med SFL anknytning lill karolinska institutet. Institutels fasta resurser bör finaniseras över socialhuvudtiteln. Den övriga verksamheten inom SFL faller liksom hittills under utbildningshuvudtiteln. Den professur vid medicinska forskningsrådet, som SFL:s chef innehar och som är placerad vid karolinska institutels SFL, bör förenas med uppdrag atl vara chef för institutet för psykosocial miljömedicin. Jag föreslår all institutet, förutom föreståndaren, erhåller fasta resurser motsvarande ytterligare åtta tjänster. En av dessa tjänster bör avse befattning för professor/läkare, företrädesvis chefen för enheten vårdmiljö och hälsa. Två tjänster bör avse laboratorer. Professuren bör tillsättas på likartat sätt som motsvarande tjänster inom universitets- och högskoleområdet.

Vad gäller teoretisk forskning, forskarutbildning etc. bör institutet för psykosocial miljömedicin samarbeta med SFL, som ju redan ulgör en högskoleinstitution vid karolinska inslilutet inom ämnesområdet. En huvuduppgift för institutet bör emellertid vara att genom forsknings- och kart-läggningsarbele biträda myndigheter och andra organ, som arbetar med hälso-, sociala miljö- och arbetsmiljöfrägor, med kunskapsunderlag av psykosocial natur. Institutet skall inom det psykosociala området ha rollen av ett expert- och serviceorgan med såväl kunskapsgenererande som informations- och kunskapsförmedlande funktioner. För all fullgöra sina iippgifter måste institutei ha nära kontakter och samarbete med sina huvudavnämare. Jag anser all när del gäller såväl allmänna som konkreta samarbetsbehov tillgodoses dessa bäst om det nya institutei för psykosocial miljömedicin leds av en styrelse med representanter för institutets huvudavnämare. Till dessa bör räknas socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, universitels-och högskoleämbetet, primär- och landstingskommunerna saml arbetsmarknadens parter. I styrelsen bör även ingå institutets föreståndare.

En företrädare för socialstyrelsen bör enligi min mening inneha poslen som ordförande i institutets styrelse. Socialstyrelsen har som högsta tillsynsmyndighet för den allmänna hälsovården etl belydande inlresse och behov av miljömedicinsk kunskapsunderlag. För att kunna följa utvecklingen på hälso- och sjukvårdsområdet, inte minst ur sjukdomsförebyggande synpunkt, är del också nödvändigl för styrelsen att bevaka miljömedicinska orsaker till ohälsa hos befolkningen. Inom den fysika-

Prop. 1979/80:6 140

liska och kemiska miljömedicinen förfogar socialstyrelsen tillsammans med det nya miljömedicinska laboratoriet över erforderliga personalresurser för alt kunna ta fram det underlag, som krävs för styrelsens tillsyns- och planeringsuppgifter. Socialstyrelsens tillgång till psykosocial expertis är emellertid otillräcklig och behöver byggas ut. Ett nära samarbete mellan socialstyrelsen och institutet för psykosocial miljömedicin blir därför av utomordentligt slort värde. Av detta skäl anserjag att institutets basresurser till viss del bör stå till socialstyrelsens förfogande för bl. a. visa utredningsuppgifter inom den psykosociala miljömedicinen. Omfattningen av detta bör närmare regleras i regleringsbrevet i samband med den årliga medelstilldelningen till institutet. Jag anser vidare att socialstyrelsen i samband med omorganisationen bör tillföras två handläggare för psykosociala frågor, varav en psykolog och en socionom, samt en assisten. Dessa bör ha till uppgift alt bevaka psykosociala aspekter vid socialstyrelsens handläggning av olika ärenden. Jag har beaktat denna förstärkning vid dimensioneringen av enheten för hälsoskydd i förslaget till ny organisation för socialstyrelsen.

Sammanfattningsvis anser jag således, att i socialstyrelsens ansvar för förebyggande hälsofrågor ingår att bevaka såväl de fysiska som de psykosociala miljöfaktorernas effekter på hälsotillståndet hos befolkningen. Genom ett nära samarbete med SML, för vilket socialstyrelsen föreslås bli chefsmyndighet, och institutet för psykosocial miljömedicin, där en företrädare för styrelsen bl. a. föreslås inneha posten som ordförande i institutets styrelse, bör socialstyrelsen verka för en samordning av olika krav på miljömedicinskt bedömningsunderlag så all förutsättningar skapas för en effektiv bevakning av den samlade miljöns inverkan på mänsklig hälsa.

10.2 Avvecklingen av nämnden för sjukvärds- och socialvårdsbyggnader (NSB)

I enlighet med förslag i prop. 1978/79:174 och riksdagens beslul (SoU 1978/79:39, rskr 1978/79:396) upphörde nämnden för sjukvårds- och socialvårdsbyggnader (NSB) den 1 juli 1979. Nämndens granskning och godkännande av förslag lill byggnadsarbeten för vissa sjukvårdsändamål ersätts av samråd och kontinuerligt erfarenhetsutbyte mellan sjukvårdshuvudmännen och Spri.

Enligt förut gällande bestämmelser skulle NSB i ärenden, som omfattar medicinsk fråga av "större principiell räckvidd" överlämna ärendet till socialstyrelsen för avgörande. Med SNB:s avveckling upphör socialstyrelsens formella befattning med dessa ärenden.

Jag anser det viktigt, att socialstyrelsen som lillsynsansvarig för vårdens kvalitet och patienternas säkerhet aktivt medverkar i det utvecklingsarbete rörande sjukvårdsbyggnader som kommer atl bedrivas av huvudmännen och Spri. I socialstyrelsens tillsynsansvar för hälso- och sjukvärden ingår alt tillse atl vården bedrivs i lokaler, som medger god vårdstandard. Det är inte rationellt att Spri bygger upp egen medicinsk

Prop. 1979/80:6 141

expertis, utan Spri bör i stället grunda sitt utvecklingsarbete på etl nära samråd med socialstyrelsen. Styrelsen kan då på ett tidigt stadium påverka riktlinjerna för det fortsatta byggandet av olika sjukvårdsinrättningar ur vård- och säkerhetssynpunkt och därigenom bedriva ell "förebyggande" tillsynsarbete.

För den övervägande delen av sjukvårdens byggnader är det tillräckligt med ett generellt utvecklings- och rådgivningsarbete med utgångspunkt från de erfarenheier och kunskaper, som samlas hos Spri. När del gäller byggnader för akutsjukvården vill jag emellertid framhålla, atl dessa projekt är få och av en hell annan storleksordning och komplexitet än exempelvis sjukhem och vårdcentraler. Förutsättningarna för ett generellt utvecklingsarbete avseende hela sjukhus är därmed helt annorlunda, särskUt som en stor del av projekten kommer att avse om- och tillbyggnader. Här bör elt intensifierat generellt utvecklingsarbete i första hand inriktas på olika avgränsade delar/funktioner, såsom t. ex. akutmottagningar, vårdavdelningar och laboratorieenheter. Härutöver bör Spri direkt biträda huvudmännen med sitt generella kunnande i planeringen och projekteringen av olika sjukhusprojekl. Utformningen av akutsjukhusen blir i hög grad beroende av den omfattning och den medicinska specialiseringsgrad, som bedöms vara mest lämplig för olika sjukhus. För att åstadkomma en balanserad utveckling av akutsjukvården i landet måste sådana bedömningar göras från mer övergripande utgångspunkter än som är möjliga att göra inom varje sjukvårdsområde av varje enskild sjukvårdshuvudman. Former för detta samspel i fråga om bl. a. större sjukhusprojekt har föreslagits av regionsjukvårdsutredningen (SOU 1978:70). Det är enligt min mening väsentligt alt säkerställa erforderligt samråd beträffande här aktuella projekt med socialstyrelsen och Spri vid lämpliga tillfällen i planerings- och byggnadsprocessen.

10.3 Prioritering av byggnadsinvesteringar inom hälso- och sjukvården

Lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd ger regeringen möjlighet att besluta om atl byggnadsarbete inte får påbörjas utan tillstånd. Med stöd av lagen har regeringen i kungörelse (1971:1205) föreskrivit att byggnadsarbete för s. k. oprioriterade åtgärder inte får utföras utan byggnadstillstånd. Kravet på byggnadstillstånd gäller inom hälso-och sjukvården för:

- sjukhus som avses i sjukvårdslagen;

- lokaler för öppen hälso- och sjukvård;

- vårdhem och specialsjukhus för omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda samt

- enskilda vårdhem av sjukhuskaraktär (för sjukvård och rehabilitering).

Huvudmotiven för bestämmelserna i lagen om byggnadstillstånd utgörs av strävandena att uppnå en konjunkturpolitisk utjämning med hänsyn till främst sysselsättningen på byggnadsarbetsmarknaden. Lagen talar emellertid om att regleringen även skall ske med hänsyn till andra samhällsintressen. Detta har fått utgöra den formella grunden för en

Prop. 1979/80:6 ,42

reglering av igångsättningen av byggnadsarbeten inom sjukvårdssektorn som även inneburit en prioritering med utgångspunkt från bedömningar av lämplig tillväxttakt inom hälso- och sjukvården liksom av olika vårdpolitiska prioriteringar.

Arbetet med prioriteringen av byggnadsinvesteringarna inom hälsooch sjukvården inleds med att socialstyrelsen årligen under våren hos huvudmännen för hälso- och sjukvården samt omsorgsverksamheten begär uppgifter om de byggnadsprojekt över 500 000 kr. som avses bli påbörjade i första hand under de närmaste tre åren.

Med huvudmännens byggnadsplaner som underlag sker i nästa steg inom regeringens kansli en sammanvägning mellan framför alll samhällsekonomiska, arbelsmarknadspolitiska och sjukvårdspolitiska faktorer. Sammanvägningen resulterar i ett beslut om preliminära investeringsramar för hälso- och sjukvården samt omsorgsverksamhelen. Ramarna avser

1. Igångsätlningsram för det närmaste kalenderåret

2. Garanterade minimiramar för ytterligare två år

3. Särskild ram för större byggnadsobjekt.

Socialstyrelsen får därefter regeringens uppdrag att undersöka vilka byggnadsobjekt, som skall påbörias inom de redovisade ramarna. Underlag för socialstyrelsens prioritering skall vara de uppgifter om enskilda objekt som socialstyrelsen tidigare sammanställt samt de riktlinjer för arbetet som socialdepartementets sjukvårdsdelegation årsvis fastställer.

Enligt sjukvårdsdelegationens senaste riktlinjer (vid sammanträde 1978-06-20) skall byggnadsobjekten i första hand angelägenhetsgraders på följande sätl:

Prioriteringsgrupp 1: Byggnader för långtidssjukvård

Prioriteringsgrupp 2: Byggnader för öppen vård (vårdcentraler och läkarstationer)

Prioriteringsgrupp 3: Byggnader för psykiatrisk sjukvård

Prioriteringsgrupp 4: Byggnader för övrig sjukvård och omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.

När socialstyrelsen — vanligen i maj—juni — på regeringens uppdrag skall välja ut lämpliga byggnadsobjekt, bedömer styrelsen inom de preliminärt fastställda ramarna vilka objekt ur det redovisade materialet, som den anser bör utföras under del kommande kalenderåret. Socialstyrelsen samråder i arbetet med Nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande (NUU) och Nämnden för sjukvårds-och socialvårdsbyggnader (NSB). Övervägandena inom socialstyrelsen fordrar i många fall kompletteringar genom direkta kontakter med huvudmännen. Resultaten av bedömningarna för det närmaste kalenderåret redovisar socialstyrelsen för regeringen under sommaren. Samtidigt informeras arbetsmarknadsstyrelsen och sjukvårdshuvudmännen.

Under hösten före det kalenderår prioriteringen avser aktualiserar socialstyrelsen materialet genom att begära nya uppgifter om planeringsläget hos huvudmännen. Resultatet av uppföljningen redovisas för

Priorileringen omfallar både lokaler som sjukvårdshuvudmännen själva planerar
all uppföra och lokaler som huvudmännen avser alt hyra. '

Prop. 1979/80:6 143

regeringen, som anger de slutliga investeringsramar som skall gälla under det följande kalenderåret. Regeringens beslut är underlaget för de formella avgörandena om byggnadstillstånd inom arbetsmarknadsverket. Samtidigt föreskrivs all samråd skall ske mellan arbetsmarknadsverket och socialstyrelsen i handläggningen av ärende om byggnadstillstånd för arbete på sjukhus och andra vårdanläggningar om kostnaden överstiger etl fastställt belopp (sedan några år 500 000 kr.). För reparations- och underhållsarbeten fordras oavsett kostnad inget samråd.

Socialstyrelsen fullgör samrådsplikten genom att utarbeta en ny (vid behov reviderad) förteckning över byggnadsobjekl som styrelsen prioriterar. Förteckningen överlämnas lill arbetsmarknadsstyrelsen, som bemyndigar länsarbetsnämnden alt besluta om starttider och meddela byggnadstillstånd för prioriterade objekt. Samtidigt redovisar socialstyrelsen till regeringen sitl förslag till fördelning av de garanterade minimira-marna för de två påföljande åren. Fördelning av särskild ram för större projekt sker i princip vartannat år men förberedelsearbete härför kan sägas pågå kontinuerligt.

Av följande sammanställning framgår utvecklingen av sjukvårdshuvudmännens invesleringsönskemål samt de slutliga priorileringsramar-nas omfattning hittills under 1970-talel (avrundat till hela mkr.)

Är	Investeringsönskemål	Varav
	Investeringsönskemål	av SoS	priori-	övriga
		terade	objekt	objekt
1970	1 435	668		767
1971	1 396	388		1 008
1972	1 612	702		910
1973	930	516		414
1974	1 327	924		403
1975	850	715		135
1976	1 440	1 078		362
1977	1 801	1 311		490
1978	3 383	2 023		1 360
1979'	2 470	1 302		1 168

1 Preliminär ram. Regeringen har senare beslutat att inte fastställa någon investeringsram för är 1979

Uppgifterna avser löpande priser. En omräkning med ledning av SCB:s byggnadskostnadsindex visar, att landstingens önskemål om igångsättningar för år 1977 var i del närmaste hälften av nivån år 1970. Investeringsönskemålen för år 1978 är dock i samma storleksordning, som för de första åren på 1970-talet. Även prioriteringsramarna har i realiteten - efter indexomräkning - minskat mellan åren 1970 och 1977. För är 1978 är ramen dock ca 40 % högre än för år 1970.

Utvecklingen har vidare inneburit alt gapet mellan planerade och prioriterade byggnadsarbeten, både i fasta och löpande priser, tenderat att krympa under perioden 1970-1977. En sådan utjämning mellan

Prop. 1979/80:6 ,44

redovisade ambitioner och resultaten av priorileringen föreligger vidare när del gäller olika slag av byggnader. Detta har närmare redovisats av decenlraliseringsutredningen.

Uppgifterna för år 1978 och 1979 innebär ett väsentligt avsteg från utvecklingen. Det kan därvid konstateras alt den totala investeringsramen (för år 1 979 den preliminära ramen) inte ens rymmer de två högsta prioriteringsgrupperna.

Differenserna mellan olika år vad gäller sjukvårdshuvudmännens önskemål kan delvis förklaras av skillnaderna avseende de objekt, som är hänförliga till den särskilda investeringsramen, som avser större projekt av lasarettskaraktär. Fluktuationerna framgår av följande sammanställning:

1977 1978 1979 1980

Mkr. 257 613 142 1 142

Av följande tabell framgår utvecklingen av landstingens totala kapitalutgifter för sjukvårdsbyggnader och inventarier under perioden 1972-1980 vid 1978 års priser.

		1972	1973	9174	1975	1976	1977	1978	1979	1980
Vårdcentraler	Mkr.	195	227	276	_	523	675	1 028	1 181	1 306
och sjukhem	Index	100	116	141	-	267	344	524	603	666
Akutvård	Mkr.	2 155	1 944	1 685	—	1 620	1 530	1601	1 580	1 709
	Index	100	90	78	-	75	71	74	73	79
Summa	Mkr.	2351	2 171	1 961	2 225	2 143	2 205	2 629	2 761	3 015
	Index	100	94	87	94	91	94	112	117	128

Som framgår av tabellen beräknas investeringarna år 1980 vara nästan 7 gånger så slora som inom de prioriterade områdena långtidsvård och vårdcentraler som de var år 1972; mätt i fasta priser. För akutvården beräknas investeringarna däremol vara drygt 20 % lägre år 1980 än år 1972. I jämförelse med önskemålen om igångsättningar är variationerna i det totala investeringarna relativt begränsade. Skillnaden mellan de lidigare redovisade beloppen avseende invesleringsmönskemål och angivna LKELP-uppgifler sammanhänger med alt de senare uppgifterna inkluderar såväl obiekt understigande 500 000 kr. som invenlariekostnader.

Decenlraliseringsutredningen (Kn 1975:01) föreslår' atl den obligatoriska prioriteringen av hälso- och sjukvårdens byggnadsinvesteringar ersätts av riktlinjer och rådgivning. Uiredningen föreslår att del nya samrådet om turordningen mellan byggnadsobjekten baseras på sjukvårdshuvudmännens kommunalekonomiska långtidsplanering på fem års sikt — de s. k. genomförandeplanerna. Som ett led i samrådet bör de cenlrala organen i hälso- och sjukvårdsplaneringen t, ex, för de närmaste tre åren resonera om principer för hälso- och sjukvårdens omfattning och inriktning med huvudmännen. Utredningen menar att övervägandena

' Deccnlralisering av beslut om hälso- och sjukvärdens byggnadsinvesteringar (Ds Kn 1977:6).

Prop. 1979/80:6 145

bl. a. bör omfatta en diskussion om de avvikelser från statsmakternas och huvudmännens gemensamma sjukvårdspolitiska strävanden som kan förekomma i byggnadsprogrammen.

Den föreslagna avvecklingen av den statliga prioriteringen avser de sjukvårdspoliliska bedömningarna. 1 lägen när del bl. a. av samhällsekonomiska skäl är angeläget atl begränsa den totala investeringsnivån för hälso- och sjukvården, föreslår utredningen atl detla sker genom överläggningar mellan företrädare för staten och sjukvårdshuvudmännen. Det totala invesleringsutrymmet skall i näsla steg normalt kunna fördelas genom överenskommelser mellan huvudmännen inbördes.

Genom den utveckling av planeringsdialogen som föreslagits finns det enligt utredningen skäl att se optimistiskt på möjligheterna för sjukvårdshuvudmännen atl själva genom jämkningar i tidsprogrammen för olika objekt komma överens om hur byggnadsverksamheten skall rymmas inom de samhällsekonomiskt möjliga ramarna. Skulle de planerade investeringarna under en period väsentligt överstiga den ram, som svarar mot statsmakternas bedömning av de samhällsekonomiska möjligheterna, kan det emellertid bli svårare för huvudmännen att acceptera ramens storlek och att själva fördela invesleringsutrymmet. Utredningen föreslår att ett statligt organ på central nivå i etl sådant läge beslutar både om den sammanlagda investeringsvolymen och fördelningen mellan de olika sjukvårdshuvudmännens byggnadsobjekt.

Decentraliseringsutredningen föreslår alt länsarbetsnämnden gör den arbelsmarknadspolitiska bedömning som fordras med hänsyn till bl. a. säsongsplaneringen. Länsarbetsnämnden skall också - i samråd med distriktsarbetsnämnden - från sysselsättningspolitiska synpunkler rekommendera huvudmännen tidpunkter för igångsättningen.

För den centrala nivån föreslår decentraliseringsutredningen att socialstyrelsen och landstingsförbundet sammanställer resultaten av byggnadsplaneringen, bedömer innehållet samt med eget yttrande redovisar uppgifterna för en principdiskussion i socialdepartementets sjukvårds-delegation. Regeringen — eller det organ regeringen utser - bör besluta i lägen där det saknas förutsättningar för överenskommelser mellan statsmakterna och sjukvårdshuvudmännen om den totala investeringsvolymen samt inbördes mellan huvudmännen om fördelningen mellan olika byggnadsobjekt.

En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag. En sammanställning av remissynpunkterna bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 5.

För egen del villjag i denna fråga anföra följande.

Byggnadsprioriteringen inom hälso- och sjukvården grundas på behovet av en konjunkturanpassning av investeringarna, men har i praktiken också fått tjäna som en samhällsekonomisk, vårdpoUtisk och regionalpolitisk styrning av sjukvårdsbyggandet. Prioriteringens effekter som styrinstrument måste diskuteras utifrån dessa syften med systemet.

De konjunktur- och arbelsmarknadsmässiga aspekterna är av två slag, nämligen dels effekterna på byggarbetsmarknaden under uppförandet.

Prop. 1979/80:6 146

dels sjukvärdens totala effekter på sysselsättningen vid idrifttagandet av en anläggning. 1 det nuvarande systemet är det främst den försia aspekten som beakias, men effekterna kan diskuteras. Således kan konstateras att del under 1960-talet förekom etl omfattande sjukvårdsbyggande samtidigt som anspråken i övrigi var stora när det gällde byggarbelskraften. Under 1970-talet har byggnadsinvesteringarna avseende industri och bostäder varit begränsade och då har även investeringarna inom sjukvården minskat. Detta förhållande talar enligt min mening för atl det nuvarande byggprioriteringssystemet haft begränsade långsiktiga effekter. 1 det kortare perspektivet kan heller knappast spåras några effekter -utöver den viktiga säsonmässiga utjämningen - som skulle motverkat eller kompenserat svängningarna på byggnadsområdet i övrigt. Orsaken till detta kan vara svårigheten att bedöma konjunkturutvecklingen i kombination med de långa planerings- och projekteringstiderna inom sjukvårdsbyggandet.

För framtiden anser jag att det från sysselsättningspoliliska utgångspunkter finns skäl att slå vakt om främst den säsongmässiga styrningen vad gäller igångsättningen, som bör beslutas av resp. länsarbetsnämnd. Därutöver vill jag rent allmänt framhålla ett växande behov att anpassa expansionen inom hälso- och sjukvården till det totala sysselsättningslägel. Sysselsättningsulredningen har sålunda diskuterat möjligheterna atl framför allt förlägga personalutökningar till perioder med sviktande sysselsättning.

Del hittillsvarande prioriteringssystemet har också kommil att innebära en vårdpolitisk styrning av sjukvårdsbyggandet. En allt större överensstämmelse har utvecklats under 1970-talet mellan de av statsmakterna och sjukvårdshuvudmännen prioriterade områdena och de faktiska investeringarna. I likhet med vad som gäller för andra övergripande och åtgärdsinriktade styrsystem finns en uppenbar risk för fastlåsning som åsidosätter kraven på flexibilitet. Som exempel härpå kanjag nämna sjukvårdshuvudmännens önskemål om reinvesteringar i akutsjukhusen. En alltför ensidig inriktning på de högsl prioriterade byggnadskategorierna kan innebära elt negligerande av kraven att tillhandahålla patienter och personal en tillfredsslällande vård- och arbetsmiljö. Flera akutsjukhus som byggdes under 1940-talet kommer att kräva betydande reinvesteringar under 1980-talet, även vid ett realiserande av nuvarande vårdpolitiska intentioner med sikte på atl antalet akutvårdplatser skall reduceras.

Erfarenheterna visar dock att ett realiserande av de vårdpolitiska målen i många fall förutsätter ett utbyggt samråd och stöd från ett för hela riket gemensamt utvecklings- och planeringsarbete. Enligt min mening framstår det därvid som särskilt viktigt att få en samlad bedömning av de specialiserade akutvårdsanläggningarnas funktionella och resursmässiga uppbyggnad med beaktande av bl. a. en rimlig avvägning mellan läns- och regionsjukvården. Det gemensamma arbetet på riksplanet bör utvecklas och dess framförhållning förbättras så att möjligheterna lill en tidig rådgivning lill sjukvårdshuvudmännen förbättras. När det gäUer de stora

Prop. 1979/80:6 147

akulvårdsprojeklen kan i annat fall risker föreligga för en omotiverad spridning av verksamhet och speciahteler med negativa effekler för såväl vårdens innehåll som dess ekonomi.

De regionalpolitiska skälen för byggprioriteringen grundas på statsmakternas övergripande ansvar för alt en likvärdig hälso- och sjukvård erbjuds allmänheten i alla delar av landet. Avvägningar av regionalpoliliska skäl aktualiseras främst när det gäller lokalisering och dimensionering av olika medicinska specialiteter inom region- och länssjukvården. I lägen där begränsningar är nödvändiga även av i dag prioriterade områden, såsom vårdcentraler och långtidssjukvård, måste regionalpolitiska aspekter även beaktas vid dessa verksamheters ulbyggnad.

Under senare år har det framstått som angeläget alt hälso- och sjukvårdens expansion avstäms mot de samhällsekonomiska förutsättningarna. Under en följd av år har förts överläggningar mellan företrädare för regeringen och kommunförbunden om tillväxtutrymme, utdebitering m. m. Kommunalekonomiska utredningen har tagit fasta på dessa överläggningar och föreslagit atl etl system utvecklas för återkommande årliga överläggningar om hithörande frågor. Sjukvårdshuvudmännen har också ställt sig positiva till ell sådanl system för förhandlingar och samråd.

Starka skäl talar enligt min uppfattning för att sådana överläggningar skall vara avgörande för den kommunala expansionstakten. Den allmänna vårdpolitiska inriktningen bör i första hand säkerställas genom ett utvecklat samrådsförfarande i planeringen på såväl 10-15 års sikt (principplaneringen) som på 5 års sikt (verkställighetsplaneringen). Mol denna bakgrund anser jag alt väsentliga fördelar står att finns i decenlraliseringsulredningens förslag om att bedömningen av investeringsramarna integreras med bedömningen av den totala ekonomin och om en därmed sammanhängande utvecklad samverkan i det långsiktiga planeringsperspektivet med LKELP-materialet som grund för den gemensamma bedömningen av investeringarnas omfattning och inriktning under den kommande femårsperioden. De årliga överläggningarna om kommunernas ekonomi bör således utökas till att omfatta även investeringssidan varigenom ges möjlighel att även bedöma driftkostnadsutveckling, andra resursanspråk samt effekter på kommunalskatt m. m. Ramöverenskommelsen i fråga om investeringar bör på sikt omfatta femårsperioden i sin helhet med successivt avtagande precisering.

Socialstyrelsen bör liksom nu gemensamt med landstingsförbundet svara för den grundläggande bearbetningen av LKELP-materialet. Socialstyrelsen bör översiktligt bedöma och till regeringen avge yttrande om investeringsplanerna inför överläggningarna meUan förelrädare för regeringen och sjukvårdshuvudmännen avseende den ekonomiska utvecklingen. LKELP-materialet måste anpassas till dessa förändringar. De nuvarande LKELP-undersökningarna bör kompletteras med vissa basuppgifter avseende aktuella byggnadsobjekt, utvisande icke blott årliga investeringskostnader utan även kostnader, starttidpunkter samt verksamhetsförändringar, personalförändringar etc med anledning av resp. byggnadsprojekt.

Prop. 1979/80:6 148

Den tidsmässiga anpassningen av uppgiftslämnandet bör också prövas. Denna innehålls- och tidsmässiga anpassning av LKELP bör enligt min mening vara möjlig att åstadkomma inom ramen för det sedan länge etablerade LKELP-samarbetel mellan socialstyrelsen och landstingsförbundet.

Genom en samlad bedömning av sjukvårdshuvudmännens planer för den närmaste femårsperioden ökar förutsättningarna att belysa de samhällsekonomiska effekterna, som således bör utgöra underlag för överenskommelsen om såväl drift- som investeringskostandsutrymmel. Bedömningarna och prioriteringarna bör även omfatta byggnader för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.

Enligt min mening har det alltmer utbyggda samrådet i den långsiktiga planeringen inneburit en allt större samstämmighet mellan sjukvårdshuvudmännens investeringsplaner och den av statsmakterna förordade omfattingen och inriktningen av byggnadsinvesteringarna. Den statliga, på central nivå fastställda priorileringen har fått en minskad betydelse efter hand som planeringsdialogen mellan de centrala organen och huvudmännen utvecklats. De ekonomiska realiteterna, behovet av starkt ökade insatser inom bl. a. äldrevården samt de stigande personalkostnaderna bidrar vidare till en i stora delar gemensam syn på användningen av hälso- och sjukvårdens resurser. Dessa faktorer, tillsammans med vad jag tidigare anfört om de framtida formerna för samråd om omfattning och inriktning av investeringsverksamheten, leder till attjag anser att den nuvarande, på vårdpoliliska grunder utförda centrala prioriteringen av hälso- och sjukvårdens byggnadsinvesteringar kan avvecklas.

Del bör även framdeles ankomma på regeringen alt besluta om vilka åtgärder som frän tid tUl annan skall vidtas för att anpassa investeringsvolymen inom hälso- och sjukvårdssektorn. En fortsatt investerings-kontroll bör enligt min uppfattning endast motiveras utifrån samhällsekonomiska bedömningar och inriktas på att begränsa investeringsvolymen när sjukvårdsbyggandet hotar atl skapa överhettning på byggarbetsmarknaden och äventyra de stabiliseringspolitiska målen. Överenskommelse om investeringsvolymen bör som jag tidigare sagt ske i de kommunalekonomiska överläggningarna mellan staten och kommunerna.

Då samhällsekonomin kräver relativt slora inskränkningar i huvudmännens investeringsönskemål kan behov uppkomma av att göra vissa prioriteringar från bl. a. sjukvårdspolitiska utgångspunkter. Vad gäller det av decentraliseringsutredningen föreslagna utvecklade samrådet vid större diskrepanser mellan ramar och planerade investeringar har vid remissbehandlingen bl. a. ifrågasatts om ett sådant förfarande tidsmässigt går att förena med huvudmännens krav på slutligt besked till den begärda igångsättningen av en investering. Otvivelaktigt finns vissa skäl för denna tveksamhet till förslaget då större skillnader skall lösas genom ett samrådsförfarande som kan behöva omfatta en rad huvudmän med skUda intressen. Enligt min mening bör en begränsning av hälso- och sjukvårdens utbyggnadstakt i första hand föranleda en total omprövning av planerna på det sätt som genomförts i LKELP 78, där utgångspunkten

Prop. 1979/80:6 149

givits i den träffade ekonomiska uppgörelsen mellan staten och kommunerna om bl. a. kommunalskattens utveckling de närmaste åren. 1 sista hand ankommer det på regeringen att i varje sådan situation ta ställning till hur erforderliga prioriteringar bör förverkligas.

Jag har tidigare anfört att det är av särskilt intresse att få till stånd en samlad bedömning av den specialiserade sjukhusvårdens funktionella och resursmässiga utbyggnad. Frågor om styrning av lokalisering, dimensionering och organisation av den specialiserade vården hänger nära samman med de förslag som lagts fram av regionssjukvårdsulredningen (SOU 1978:70). Utredningen har föreslagit en lagsladgad skyldighel för sjukvårdshuvudmännen atl medverka i gemensam planering inom och mellan sjukvårdsregionerna. De regionala planerna föreslås bli sammanställda och analyserade inom ramen för det redan etablerade plansamarbetet mellan de centrala organen.

10.4 Central samordning av smittskyddsfrågor

Uppgifter och befogenheter för att förhindra uppkomst av och vidare spridning av smittsamma sjukdomar åvilar olika lokala, regionala och centrala organ. På lokal nivå är det hälsovårdsnämnden och distriktsläkaren som har ansvaret. Regionall har länsstyrelsen och länsläkarorganisationen vissa uppgifter och befogenheter. Även landstingen har vissa uppgifter, däremot knappasl befogenheter i egentlig mening. Frågor av betydelse för del regionala smiltskyddsarbetet har jag tidigare behandlat under avsnittet om den regionala organisationen.

De centrala organen inom smittskyddet utgörs av socialstyrelsen och slalens bakteriologiska laboratorium (SBL).

Socialstyrelsen har den högsta tillsynen över bekämpandet av smittsamma sjukdomar. Styrelsen skall meddela råd och anvisningar och i vissa fall föreskrifter för hälsovårdsnämnderna och föreskrifter för läkarna. För dessa uppgifter har socialstyrelsen en särskild smittskyddsfunktion inom hälsovårds- och primärvärdsbyrån (byrå SN 1). Funktionen består av en föredragande läkare (12 veckotimmar) och en halv byrådirektörs-tjänst. Därutöver engageras också vissa andra resurser inom styrelsen i arbete som har anknytning lill smittskyddsfrågor. Läkemedelsavdelningens regislreringsarbele rörande bakteriologiska preparat och analys av anmälda vaccinationsbiverkningar är ett exempel. Hälsoupplysningen kan också nämnas. Det kan emellertid konstateras atl för den direkta smittskyddsfunklionen har socialstyrelsen ytterst blygsamma resurser.

Socialstyrelsen har inrättat två särskilda organ tiU stöd för sin smittskyddsfunktion, nämligen permanenta vaccinationsgruppen (PVG), som är ett konsultativt organ i vaccinationsfrågor, och samverkansgruppen socialstyrelsen-SBL (SOBL).

SBL är det nationella expert- och serviceorganet inom smittskyddet, som bl. a. skaU ge service till socialstyrelsen. Del åligger SBL enligt dess instruktion att hålla beredskap mol epidemiska sjukdomar, fortlöpande underrätta socialstyrelsen om det epidemiska läget och omedelbart

Prop. 1979/80:6 ,50

meddela styrelsen om åtgärd från dess sida är nödvändig. Laboratoriet skall ge företräde åt undersökningar som begärs av socialstyrelsen. Planläggningen av mer omfattande epidemiologiska fältundersökningar samt av arbetet med att följa det epidemiska läget skall ulföras efler samråd med socialstyrelsen. Vid utbruten eller befarad epidemi skall laboratoriet fullgöra vad socialstyrelsen begär även om andra uppgifter åsidosätts.

SBL förfogar inom smittskyddet över resurser för diagnostik, produktion av vacciner, FoU samt epidemiologisk övervakning. SBL.s verksamhet är indelad i sex program;

1. Diagnostiska undersökningar

2. Preparatförsörjning

3. Centrallaboratorieuppgifter

4. Försvarsmedicinsk verksamhet

5. Epidemiologisk verksamhei

6. Service lill utomstående.

Samtliga program utom program 6 tjänar smiddskyddets syften. Det är dock endast program 5 som är specialdeslinerat för smitlskyddsverk-samhet. För programmet ansvarar den epidemiologiska avdelningen som utgör basen för SBL:s smiltskyddsverksamhet. Avdelningen omfattar 13 tjänster. Avdelningen leds av den s. k. slatsepidemiologen.

Den epidemiologiska avdelningen svarar för bevakning av epidemiläget i Sverige och utomlands. Detta sker med hjälp av dels den obligatoriska rapporteringen av inträffade faU av smittsam sjukdom, dels en frivillig rapportering från regionala mikrobiologiska laboratorier. Vidare kommer rapporter om läget i grannländerna samt dagliga rapporter från WHO om det internationella epidemiläget. Avdelningen håller socialstyrelsen fortlöpande underrättad om epidemiläget och föreslår styrelsen åtgärder när läget påkallar detta. Avdelningen svarar också för information och rådgivning tiU hälso- och sjukvårdens personal.

Vid mer komplicerade och omfattande epidemiutbrotl biträder den epidemiologiska avdelningen de regionala och lokala myndigheterna samt medverkar i vissa fall direkt i arbetet med att organisera och leda fältundersökningar för att bestämma epidemins utbredning, kartlägga smittvägarna och fastställa smittkällan. Dessutom görs fältundersökningar för alt löpande följa immunitetsläget hos befolkningen, vilket också innebär en uppföljning av effektiviteten av olika vaccinationsålgärder, I avdelningens uppgifter ingår även viss fort- och vidareutbildning av personal med smittskyddsuppgifter,

ÖSoS-utredningen har föreslagit en prövning av färgan om ett överförande av SBL:s epidemiologiska avdelning — eller del av denna -till socialstyrelsen. Som skäl för detta anfördes att det ur principiell synpunkt är otillfredsställande att den myndighet som har ansvar för epidemiövervakning och skyddsåtgärder också framställer och försäljer vaccin och immunglobuliner. Vidare skulle det centrala ansvarel för smittskyddsfrågor bli mera samlat och entydigt. Åtgärderna inom smittskyddet måste sättas in i sitt samlade hälso- och sjukvårdssammanhang. De av SBL insamlade informationerna och rapporterna om

Prop. 1979/80:6 '51

smittsamma sjukdomar inom och utom Sverige ligger bl. a. lill grund för socialstyrelsens ålgärder och rekommendationer i smiltskyddsfrågor. Snabba och väl motiverade beslut fram centralt ansvarig myndighet borde underlättas om den epidemiologiska avdelningen på lämpligt sätt integrerades i socialstyrelsen.

I sill remissvar över ÖSoS motsätter sig SBL att den epidemiologiska avdelningen överförs till socialstyrelsen med motiveringen att en klar gräns bör dras mellan den verkställande funktionen och den övergripande ledningsfunktionen då det gäller epidemiberedskap och bekämpningen. TCO anser inte heller att epidemiologiska avdelningen bör överföras till socialstyrelsen, i försia hand av skälet att enheten blir så liten att resurserna inte kommer att räcka till vid en toppbelastning. En samordning av de centrala smitlskyddsfunklionerna till socialstyrelsen förordas av bl. a. kommunförbundet, Göieborgs kommun och försvarels sjukvårdsstyrelse.

För egen del kan jag konstatera att de nuvarande förhållandena när del gäller den centrala smittskyddsorganisationen kännetecknas av bl. a. tre saker. För det första att det är socialstyrelsen, som utövar myndighetsfunktionen, dvs. har rätt och skyldighel atl fatta beslut som är bindande för organ på regional och lokal nivå samt för enskilda

Detta får ytterligare eftertryck genom bl. a. läkarinslruktionens bestämmelser om läkares skyldigheler att efterkomma socialstyrelsens föreskrifter, SBL å sin sida saknar egentliga myndighetsbefogenheter. SBL nämns t. ex. i smittskyddslagstiftningen endast som mottagare av de anmälningar av inträffade fall av smittsam sjukdom som laboratoriet har att sammanställa. SBL kan inte fatta beslut om åtgärder som är bindande för andra myndigheter eller enskilda.

För det andra att socialstyrelsen har ett omfattande ansvar och betydande befogenheter men små egna resurser inom smittskyddsom-rädet, medan SBL har ett avsevärt ansvar och stora resurser men däremot små befogenheter. SBL:s epidemiologiska avdelning har i förhållande lill socialstyrelsen överlägsna resurser för smittskyddsfrågor.

Trots detta tycks avdelningen i vissa fall ha svårt att genomföra de undersökningar som socialstyrelsen bedömt önskvärda.

För det Iredje att det rådet ett hierarkiskt förhållande mellan socialstyrelsen och SBL. Laboratoriet är på smittskyddsområdet underordnat socialstyrelsen, vilket också klart framgår av SBL:s instruktion som ger SBL skyldighet atl underrätta socialstyrelsen om epidemilägel och meddela om åtgärd från socialstyrelsens sida är nödvändig. Laboratoriet skall biträda socialstyrelsen i frågor av betydelse för den civila och militära beredskapen och ge företräde åt undersökningar och preparat-beredningar som begärs av styrelsen. Planläggning av större fältundersökningar och det löpande arbetet med alt följa epidemiläget skall utföras efter samråd med socialstyrelsen. När epidemi har utbrutit eller endast befaras skall SBL fullgöra vad socialstyrelsen begär även om andra uppgifter åsidosätts. SBL:s roll är således av utpräglad servicekaraklär.

Även om förhållandet mellan socialstyrelsen och SBL ur formell

Prop. 1979/80:6 152

synpunkt är otvetydigt kan del i praktiken uppstå problem atl upprätthålla en klar rollfördelning. Socialstyrelsen har inte varit styrande över SBL i den utsträckning som ligger i den formella rolluppdelningen på smittskyddsområdet. Förklaringen torde ligga i att SBL trots allt utgör ett sjävlständigt statligt organ. Dessutom har SBL betydligt större resurser än socialstyrelsen för smittskyddsfrågor.

Jag kan alltså konstatera att nuläget kännetecknas av att samhällets centrala smittskyddsfunktion är delad på två organ med åtföljande oklarheter i ansvars- och rollfördelning. För att komma lill rätta med detta problem och uppnå en bättre samordning kan två vägar väljas, nämligen att antingen socialstyrelsen eller SBL åläggs det fulla och odelade ansvarel för smittskyddet på central nivå.

Alternativet med SBL innebär att laboratoriet tilldelas uppgifter att svara även för myndighetsutövningen inom smittskyddsområdet. Mot detla anser jag dock tala att laboratoriet helt saknar erfarenhet av egentlig myndighetsutövning, vilket kan vara bekymmersamt inom elt område, som innefattar en hel del av tvingande åtgärder. SBL skulle behöva tillföras den härför nödvändiga juridiska och administrativa kompetensen. Vidare skulle regionala och lokala organ just när det gäller smittskyddsfrågorna underställas en särskild myndighei, medan man i andra närliggande frågor rörande såväl hälsovård som sjukvård har socialstyrelsen som huvudmyndighet.

Samtidigt talar enligt min mening flera skäl för att socialstyrelsen bör ha kvar sina uppgifter inom smittskyddet samt också erhålla förutsättningar att utföra dessa uppgifter. Socialstyrelsen är tillsynsyndighet för samtlig medicinalpersonal och således även bl. a. för den personal som har att utföra de vaccinationer som är en viktig del av smittskyddet. Här kommer också medicinalansvarsfrågorna in i bUden. En överflyttningav myndighetsfunktionen inom smittskyddet till SBL skulle när det gäller tillsynen över medicinalpersonalen skapa mer oreda än klarhet. Vidare utgör vaccinationer en viktig del av verksamheten inom primärvården, framför allt inom barnhälsovården. Vaccinationsverk.samheten är så integrerad med den övriga verksamheten att den även centralt bör ses i ett sammanhang. Socialstyrelsen bör därför även i fortsättningen svara för inriktningen och samordningen av vaccinationsverksamheten i landet. Sambandet mellan smittskydd och allmän hälsovård, där socialstyrelsen är huvudtillsynsmyndighet, är också påtagligt.

Det är alltså av olika skäl inte särskill lämpligt att lägga totalansvaret på SBL. Genom att lägga totalansvaret på socialstyrelsen anser jag alt man inte bara uppnår ett helt entydigt ansvar och en bättre samordning, utan också alt socialstyrelsen får större förutsättningar att fullgöra de myndighetsuppgifter, som skall ligga på styrelsen. Socialstyrelsen har f. n. beträffande smittskyddsfunktionen i huvudsak kompetens i formell mening, men litet av den sakliga och vetenskapliga kompetens som är del avgörande för en effektiv myndighetsutövning. Detla förhållande framstår särskill klart om man jämför med vissa ämbetsverk med närliggande myndighetsuppgifter, t. ex. inom naturvårdsverket och livsmedelsverket.

Prop. 1979/80:6 153

vilka båda inom sin organisation har särskilda laboratorier och undersökningsresurser. Genom en överflyttning av den epidemiologiska avdelningen skulle socialstyrelsen få en mer omedelbar tillgång till den expertkunskap som är en direkt förutsättning för styrelsens myndighetsfunktion inom smittskyddsområdet. Jag vill i sammanhanget också erinra om förslaget i prop. 1978/79:120 om ell miljömedicinskt laboratorium, som innebär att bl. a. socialstyrelsen får bättre tillgång till undersöknings-och utredningsresurser inom den fysiska/kemiska miljömedicinen som underlag försina myndighetsuppgifter inom den allmänna hälsovården.

Det samlade ansvarel för samhällets smiltskyddsverksamhet på central nivå bör alltså enligt min mening läggas på socialstyrelsen. SBL.s epidemiologiska avdelning bör i konsekvens med detta i sina huvudsakliga delar flyttas lill socialstyrelsen. Personal inom den epidemiologiska avdelningen bör överföras lill socialstyrelsen. Det är naturligt alt avdelningen bildar en del av den enhet, som inom socialstyrelsen skall svara för hälsoskyddsfrågor. Jag har i förslaget till dimensionering av denna enhet tagit hänsyn till delta och därvid räknat med att huvuddelen av den epidemiologiska avdelningens personal överflyttas lill socialstyrelsen. Den närmare omfattningen av överföringen bör dock prövas av organisationskommittén. Benämningen statsepidemiolog bör i samband därmed avskaffas. Det nuvarande behovet inom styrelsen av en särskild deltidsföredragande läkare för smittskyddsfrågor bortfaller.

Inom arbetsmarknadsdepartementet förbereds nu en proposition om kontroll av användningen av hybrid-DNA. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer där in bl. a. på kontrollen av allmänfarliga patogener i samband med användningen av hybrid-DNA. Enligt vad jag erfarit utgår han därvid från att socialstyrelsen bör ha* det samlade ansvaret för samhällets smittskydd.

En nackdel med en överflyttning av den epidemiologiska avdelningen kan vara att avdelningen förlorar de omedelbara vardagliga kontakterna med den mikrobiologiska verksamhelen inom SBL:s övriga enheter och därigenom får sämre vetenskaplig miljö. Jag anser att delta bör kunna lösas genom all den epidemiologiska avdelningen formellt inordnas i socialstyrelsen men fysiskt behåller sin placering inom SBL:s lokaler. Viss personal inom avdelningen kan dock behöva samlokaliseras med socialstyrelsen.

11. Genomförande

Som jag anfört i del föregående bör en särskild organisationskommitté svara för detaljutformningen av socialstyrelsens organisation samt den framtida regionala organisationen. Kommittén bör utarbeta underlag för statsmakternas närmare beslul om socialstyrelsens uppgifter, resurser och inre organisalion. Organisationskommittén bör bedriva sill arbete med utgångspunkt i milt förslag om styrelsens roll, uppgifter och organisation samt vad som framkommer vid riksdagens behandling av detta. Jag kommer att senare begära regeringens bemyndigande atl tillkalla ledamöter

Prop. 1979/80:6 154

m. m. i organisationskommittén samt alt föreslå direktiv för denna. Med hänsyn till de omfattande uppgifter som organisationskommittén har att svara för när det gäller förberedelse och genomförande av omorganisationen är det av vikt att kommitténs arbete kommer igång snabbt.

Socialstyrelsens nya organisation föreslås träda i kraft den I januari 1981. En första uppgift för organisationskommittén skall vara atl före den 15 januari 1980 lill regeringen framlägga förslag om erforderlig medelsram för styrelsen, så att förslagom anslag för budgetåret 1980/81 kan underställas riksdagen. Kommittén bör även utarbeta en plan för en årlig, successiv anpassning av socialstyrelsens resurser, så alt mitt ramförslag i huvudsak kan vara genomfört under budgetåret 1983/84. Denna plan bör inges till regeringen före den I september 1980. Förslag om anslag till inslilutet för psykosocial miljömedicin läggs fram av regeringen i annat sammanhang. Detta gäller även beträffande förslag till erforderliga författningsändringar.

1 organisationskommitténs uppdrag bör också ingå all avge förslag om övergångslösningar och andra åtgärder som erfordras för att anpassa styrelsens verksamhei lill de förslag som jag har lagt fram och statsmakternas beslut med anledning härav samt beräkna medel härför. Det ankommer på regeringen all besluta om tidpunkt när organisationskommittén skall upphöra.

Personal som arbetar med uppgifter som avvecklas bör föras över stat. Jag förutsätter emellertid atl ingen personal vid socialstyrelsen skall behöva friställas på grund av arbetsbrist. Minskningen av styrelsens personalstyrka ner lill nivån i mitt ramförslag bör genomföras i takt med omplacering och den naturliga personalavgången. Byte av arbetsuppgifter och omplacering torde bli aktuellt i flera fall, vilket bl. a. kan ställa krav pä särskilda utbildningsinsatser. Behovet av utbildning för att underlätta personalens omställning till nya arbetsuppgifter och medel för detta ändamål bör därför särskilt beaktas av organisationskommittén. Med hänsyn till socialstyrelsens nuvarande personalstruktur och för atl underlätta nödvändiga omplaceringar bör kommittén därvid särskilt uppmärksamma utbildningsbehovet för administrativ personal i lägre lönegrader. Den föreslagna omorganisationen och personalminskningen förutsätts genomföras med iakttagande av i första hand internrekrytering och med slor restriktivitet vad gäller nyrekrytering.

Organisationskommittén har alt närmare beräkna del framtida medelsbehovet för socialstyrelsen och därvid överväga och lägga fram förslag om tjänstestruktur och tjänsternas fördelning på styrelsens olika enheter. Detla skall ske med utgångspunkt från mitt förslag till totalram för verksamheten och den fördelning av denna inom den nya organisationen som blir följden av statsmakternas beslul med anledning av ramförslaget. Därvid bör organisationskommittén beakta vad jag tidigare anfört beträffande behovel av vissa förändringar i tjänstestrukturen.

Organisationskommittén bör i lokalplaneringen samverka med byggnadsstyrelsen. Målel bör vara all lokalmässigl samla den nya organisationens olika enheter - exkl. läkemedelsavdelningen och SBL:s nuvarande epidemiologiska avdelning - till ett enda ställe.

Ett särskill sekretariat bör utses för kommittén. Ulöver detta bör det

Prop. 1979/80:6 156

Bilaga 1

Sammanfattning av rapport avgiven av beredningsgruppen för socialstyrelsens framtida uppgifter och organisation

En särskild beredningsgrupp (SoS-gruppen) har på regeringens uppdrag utarbetat beslutsunderlag för regeringens och riksdagens ställningstagande till socialstyrelsens framtida roll, uppgifter, organisation och dimensionering. SoS-gruppen har haft att ta ställning till ett flertal utredningar, som berör socialstyrelsen, bl. a. styrelsens egen översynsutredning (ÖSoS).

Gruppens förslag är av övergripande och principiell nalur. Detaljutformningen av socialstyrelsens organisation föreslås bli anförtrodd ål en särskild organisationskommitté. SoS-gruppen har lagt stor vikt vid atl beskriva socialstyrelsens roll vad gäller centrala funktioner såsom tillsyn och planering. SoS-gruppens förslag avser att koncentrera styrelsens insatser till dessa centrala uppgifter. Genom en sådan koncentrering och en i förhällande till dagslägel minskad organisation kan en effektivisering och kraftsamling uppnås. Socialstyrelsen måste ha en aktiv roll när det gäller att påverka utvecklingen inom socialvården och hälso- och sjukvården. Enligt SoS-gruppens mening skall socialstyrelsen på statsmakternas uppdrag verka för att statsmakternas beslut och intentioner genomförs. Styrelsen skall fullgöra denna uppgift dels genom att medverka i planeringen av socialvården och hälso- och sjukvården, dels genom en aktiv tillsyn inom dessa områden.

Den nuvarande sjukvårdslagen och socialstyrelsens instruktioner anger atl styrelsen är tillsynsmyndighet inom hälso- och sjukvårdsområdet. SoS-gruppen har förutsatt att styrelsen ges denna klara myndighetsroll även inom en kommande ramlagstiftning på området. 1 den kommande socialtjänstlagen bör enligt SoS-gruppens mening stadgas, att socialstyrelsen har att ulöva tillsyn över socialvården i riket. Delta bör också komma till uttryck i styrelsens instruktion. Vägledande för arbetet bör å ena sidan vara önskemålet att vidareutveckla den kommunala självstyrelsen och å andra sidan kraven på att effektivt kunna omsätta vårdpolitiska mål och prioriteringar i praktisk tillämpning. SoS-gruppen understryker att kraven på räUssakerhet och lika tillgång till samhällsservice har särskilt stor tyngd inom socialvården och hälso- och sjukvården.

En central fråga vad gäller socialstyrelsen och dess uppgifter är styrelsens planeringsroll. Som ulgångspunkt för sina överväganden tar SoS-gruppen den utveckling som sketl av de kommunala huvudmännens planering av socialvården och hälso- och sjukvården. Som statlig myndighet har socialstyrelsen att svara för viktiga delar av statens ansvar för och medverkan i denna planering. Socialstyrelsens planeringsroll behöver emellertid preciseras. Styrelsen bör förse de ansvariga huvudmännen med planeringsunderlag, som har karaktären av allmänna mål. Ett sådant planeringsunderlag är principprogrammet för hälso- och sjukvårdens omfattning, inriktning, struktur och resurskrav (HS 90). I styrelsens planeringsuppgifter bör ingå all med lämpliga tidsintervall förnya

Prop. 1979/80:6 157

denna typ av principprogram, samt att för särskilda problemområden bryta ner principprogrammen i s. k. seklorsprogram. Styrelsen bör ha en viktig uppgift i att granska och yttra sig över enskilda sjukvårdsplaner samt genom sammanställningar och analyser ge underlag för rikspolitiska överväganden och initiativ. En annan viktig uppgifl är den fortsatta verksamheten med underlag till vårdprogram för olika sjukdomstillstånd och hälsoproblem. Arbetet med underlag till vårdprogram, som enligt SoS-gruppens mening fyller en viktig funktion som underlag för huvudmännens bedömning av olika vårdåtgärder och för utformningen av vårdens innehåll och organisalion, bör inta en central ställning i socialstyrelsens planeringsverksamhet och även omfatta sociala konsekvenser av olika hälsoproblem.

Socialstyrelsen bör enligt SoS-gruppens mening ha samma aktiva roll inom socialvården som inom hälso- och sjukvården i fråga om att tillhandahålla kommunerna planeringsunderlag och därmed vidareutveckla och föra ut statsmakternas intentioner inom socialvården. Styrelsen bör analysera huvudmännens planer för socialvården för alt därigenom kunna följa utvecklingen och ge kunskapsåterföring till kommunerna och vid behov föreslå statsmakterna nya initiativ. Ett allmänt åliggande för kommunerna all planera den framlida socialtjänstens uppgifter bör därför enligt SoS-gruppens mening tas in i den kommande socialtjänstlagen.

Socialstyrelsen bör vidare mera aktivt ta fram underlag för den utbildningsplanering och utformning av utbildningsmål som görs av utbildningsmyndigheterna. Socialstyrelsen bör även svara för den statliga insatsen i fråga om personalplanering på riksnivå som kvantitativt syftar till att anpassa personalresurserna till socialvårdens och hälso- och sjukvårdens utveckling.

SoS-gruppen anser alt forskning och utveckling liksom praktisk försöksverksamhet är nödvändig för utvecklingen på det slora sociala området och för den nya socialtjänsten. Denna verksamhet bör dock enligt SoS-gruppens mening bedrivas utanför socialstyrelsen. Gruppen förordar att den överlämnas till ett föreslaget institut för social- och arbetsmarknadspolitisk forskning. Socialstyrelsens behov av att initiera forskning, utveckling och försöksverksamhet bör tillgodoses genom att styrelsen erhåller vissa rörliga medel för sin verksamhet.

SoS-gruppen framhåller vikten av att socialstyrelsens arbete koncentreras och den nuvarande mångfalden av arbetsuppgifter skärs ner. Gruppen knyter därvid an till vissa aktuella förslag. Gruppen förutsätter sålunda atl pågående huvudmannaskapsförhandlingar leder till att vissa av styrelsens underförvallningar förs över till andra huvudmän. Molsvarande initiativ bör enligt SoS-gruppens mening las beträffande resterande underförvallningar. En rad statsbidrag som administreras av socialstyrelsen kommer alt försvinna om årets riksmöte följer förslag som framlagts av regeringen. När det gäller styrelsens slatsbidragsverksamhet inom flyklingområdel förordar gruppen en långtgående förenkling och att administrationen överförs täl invandrarverket. Gruppen förutsätter också atl styrelsens nuvarande beredskapsuppgifler förs över till sjuk-

Prop. 1979/80:6 158

värdshuvudmännen i anslutning till föreliggande utredningsförslag. Utöver detla föreslår SoS-gruppen atl huvuddelen av styrelsens nuvarande statistikuppgifter i framtiden utförs av statistiska centralbyrån i samverkan med huvudmännen. SoS-gruppen föreslår vidare att styrelsens hälsoupplysning ges en annan inriktning och att den nuvarande h-nämndens kansli därvid minskas. Med hänsyn till de organisatoriska förändringarna föreslås också en betydande minskning av styrelsens administration.

Det sammantagna resultatet av det angivna bortfallet av arbetsuppgifter blir på sikt en minskning av antalet anställda vid styrelsen. Enligt SoS-gruppens ramförslag beräknas det minskade personalbehovet till ca 310 tjänster och antalet kvarvarande tjänster till ca 615. Därutöver har SoS-gruppen beräknat ett behov av rörliga medel för expertis m. m., som uppgår lill 3,5 milj. kr., vilket motsvarar ytterligare ca 25 tjänster. SoS-gruppens ramförslag kan realiseras först på några års sikt, i huvudsak dock före ingången av budgetåret 1983/84. Förslaget innebär samtidigt i förhållande till dagslägel en prioritering och personalmässig förstärkning av utvecklings- och tillsynsarbetet omkring äldreomsorg och långtidssjukvård, psykiatri och handikappfrågor.

Socialstyrelsen bör enligt SoS-gruppens mening i huvudsak organiseras med fyra fackavdelningar med inriktning på områdena förebyggande arbete och planering, socialtjänst, hälso- och sjukvård saml läkemedelsärenden. En förstärkning föreslås av ledningsfunktionerna på såväl verkslednings- som avdelningsnivå. Verksstyrelsens inflytande på policyfrågor m.m. bör öka. De tre centrala fackliga organisationerna föreslås bli företrädda i verksslyrelsen. De nuvarande vetenskapliga företrädarna utgår. Detaljutformning av organisationen liksom den närmare organisationen av den administrativa funktionen överläts liU den särskilda organisationskommittén.

I sina organisatoriska överväganden har SoS-gruppen haft att ta ställning till förslagel från utredningen om den statliga läkemedelskontrollen om att läkemedelsavdelningen bör skiljas från socialstyrelsen och bilda en självständig myndighet, statens läkemedelsverk. Utredningen och vad som framkommit under remissbehandlingen har inte övertygat gruppen om att ett särskilt läkemedelsverk bör inrättas. Inom ramen för de uppgifter avseende planering och lillsyn som enligt SoS-gruppens förslag skall åvila socialstyrelsen kommer det enligt gruppens mening att krävas ett utvidgat samarbete mellan läkemedelskontrollen och övriga funktioner inom styrelsen. Det är mot den bakgrunden inte rationellt att inrätta elt nytt verk.

En slor del av socialstyrelsens funktioner utövas av nämnder, råd o. d. SoS-gruppen har ifrågasatt ändamålsenligheten i nuvarande nämndorganisation. Gruppen har den principiella uppfattningen att de funktioner som naturligt åvilar socialstyrelsen också bör utövas av styrelsen. 1 de fall då det är rationellt att vissa uppgifter utförs av särskilda nämnder eller råd bör socialstyrelsen närmare ange uppgifternas omfattning och själv utse nämnden eller rådet. 1 de fall då en nämnd får till uppgift att helt på eget ansvar fullgöra vissa funktioner bör nämnden vara helt fristående

Prop. 1979/80:6 159

från socialstyrelsen. Detta gäller även kanslifunktionen.

Socialstyrelsens nuvarande regionala organisalion beslår av socialkonsulent- och länsläkarorganisationerna. SoS-gruppen anser alt frågan om roll och uppgifter för regionala statliga resurser inom ifrågavarande områden måste ses mol bakgrund av den breddade och fördjupade kompetens som finns på kommunal nivå. Inom den framtida socialtjänsten bör uppgifterna på regional nivå begränsas och inriktas på uppgifter inom länsstyrelsen. SoS-gruppen föreslår därför all en socialtjänslenhet inrättas inom länsstyrelsen. Samtidigt avskaffas nuvarande socialkonsulentorganisation. Länsstyrelsen torde komma all ulöva den formella tillsynen över socialtjänsten. En viktig del av socialljänstenhelens arbete blir att tillhandagå länsstyrelsen i tillsynsarbetet. Likaså kommer länsrätten all ha behov av medverkan från socialljänstenhelen i olika ärenden. Uppgiften atl ge råd och information till allmänheten i sociala frågor bör ses som en naturlig del av tillsynsarbetet. SoS-gruppen anser vidare all medverkan i samhällsplaneringen kommer atl vara en uppgift för socialljänstenhelen. Även handläggningar av alkoholärenden bör ingå i socialljänstenhelens uppgifter. SoS-gruppen anser all vissa i rapporten angivna arbetsuppgifter bör decentraliseras från socialstyrelsen lill socialtjänstenheterna.

SoS-gruppen konstaterar att väsentliga delar av det som i dag inryms i länsläkarfunktionen i framtiden normalt kommer att tillhöra landstingens arbetsfält och att många av länsläkarnas uppgifter redan är stadda i kraftig utveckling inom landstingen. SoS-gruppen anser därför att länsläkarorganisationen i dess nuvarande form avvecklas och atl arbetsuppgifterna överförs till landstingen och andra organ. Av länsläkarorganisationens arbetsuppgifter bör de tre områdena epidemiologi, miljömedicin med omgivningshygien och smittskydd naturiigen åvila hälso- och sjukvårdsorganisationen. En regional hälsovårdsorganisation inom landstingen bör ersätta länsläkarorganisationen när det gäller dessa arbetsuppgifter. Hur denna skall organiseras mera i detalj bör avgöras av resp. landsting utifrån lokala förutsättningar och behov. Länsläkarorganisationens tillsyn över olika institutioner bör övertas av landslingen, hälsovårdsnämnderna samt socialljänstcnhclerna på länsstyrelserna. Tillsynen över privat meddelad hälso- och sjukvård bör tills vidare vara en statlig uppgift. Förändringarna föreslås bli genomförda under treårsperioden 1981-1983.

SoS-gruppen har även behandlat vissa särskilda frågor. Sålunda föreslår gruppen att det s. k. stressforskningslaboratoriel (SFL) vid karolinska institutet ges vissa fasta basresurser. Dessa fasta resurser bör bilda ett institut för psykosocial miljömedicin. Institutet bör bedriva målinriktad forskning, uppdragsverksamhet m. m. i nära samarbete med bl. a. socialstyrelsen.

Regeringen har i prop. 1978/79:174 föreslagit alt nämnden för sjukvårds- och socialvårdsbyggnader (NSB) skall upphöra fr. o. m. den 1 juli 1979. SoS-gruppen anser det viktigt att socialstyrelsen som lillsynsansvarig för vårdens kvalitet och patienternas säkerhet medverkar i det

Prop. 1979/80:6 161

Bilaga 2

Sammanfatining av ÖSoS slutrapport Socialstyrelsens framtida organisalion och arbetsformer

Del I: Centrala verket

Utredningens utgångspunkter

Till grund för ÖSoS överväganden och förslag ligger de förändringar som skett i samhället - särskilt inom socialsektorn - sedan socialstyrelsen bildades saml de utvecklingslinjer som kan skönjas inför framliden.

Såväl socialvärden som hälso- och sjukvården har fått ett vidgat ansvar för människors välfärd och därmed starkt ökade uppgifter. Sociala och medicinska problem uppfattas alltmer utifrån en helhetssyn på individen Och dennes miljö. Delta har lett till en starkare betoning av olika slag av förebyggande åtgärder som komplement till vård- och behandlingsinsatserna.

Krav pä socialsektorns aktiva medverkan i samhällsplaneringen och bättre samverkan med andra verksamhetsområden är andra uttryck för ett mer helhetspräglal synsätt på vårdfrågorna.

Betydande förändringar pågår eller är att vänta inom socialvården och hälso- och sjukvården. Utvecklingen karaktäriseras bl. a. av betoningen av förebyggande insatser, öppnare värdformer och förläggning av vårdresurserna lill närmiljön. Den utveckling för socialvården som föreslås av socialulredningen grundar sig på en konsekvent lillämpning av helhels-synen och socialvårdens yttersta ansvar för den enkildes sociala situation. Inom socialvården har utvecklingen successivt gått från tvång mot ökad frivillighet.

För hälso- och sjukvårdens del pågår ell omfattande planerings- och utredningsarbete rörande dess framtida struktur och organisation. Arbetet bygger bl.a. på de riktlinjer som socialstyrelsen angivit i sitt principprogram Hälso- och sjukvård inför 80-talet (HS 80). Primärvården skall byggas ul och få primäransvaret för befolkningens hälsotillstånd. Samtidigt utvecklas planerna på en mer offensiv hälsopolitik i syfte att söka förhindra uppkomsten av resurskrävande vårdbehov.

En reformering planeras av lagstiftningen för både socialvården och hälso- och sjukvården för att främja verksamheternas anpassning till nya krav och behov. Nuvarande lagsliftning väntas bli ersatt av s. k. ramlagar, som ger kommuner och landsting större möjligheter att inom de ramar som slalsmaklerna fastställt anpassa det sociala och medicinska arbeiei till lokala behov.

Övergången till ramlagstiftning är en följd av förskjutningen i uppgiftsfördelningen mellan statliga och kommunala organ, som innebär en minskad statlig detaljreglering av den kommunala verksamheten. Förutsättningar för denna utveckling har skapats genom kommunsammanslagningen och tillväxten i kommunernas och landstingens ansvar och verksamhet. En ulbyggnad har sketl av såväl statUg som kommunal

Prop. 1979/80:6 ,62

förvaltningsorganisation på regional och lokal nivå. Delta har medfört ökade möjligheter för en decentralisering av beslut och arbetsuppgifter från den centrala förvaltningen.

Den ökade aktiviteten pä regional och lokal nivå får konsekvenser för de centrala ämbetsverkens roll och arbetssätt. Deras arbetsuppgifter blir mer övergripande med betoning på kunskapsutveckling, planering och uppföljning.

Kommunerna har dragit konsekvenserna av principen om helhetssyn genom atl sammanföra de tidigare separata förvaltningarna inom socialvården. Socialstyrelsens regionala konsulenter inom socialvårdsområdet har också förts samman. Socialstyrelsens egen socialvårdsorganisalion är dock fortfarande uppdelad efler socialvårdens traditionella ansvarsområden. Verkets socialvårdsbyråer är fördelade på olika avdelningar. Delta har inom verket skapat problem för socialvårdssidan vad gäller kunskapsutveckling och planering saml för kontakterna med kommunerna. Socialstyrelsens medicinska sida har i större utsträckning än den sociala kunnat ägna sig åt övergripande vård- och resursplanering.

Det har inte alltid funnits en tillräcklig koppling inom socialstyrelsen mellan tillsynsarbetet och planeringsarbetet, eftersom dessa uppgifter i huvudsak utförts på olika avdelningar. Socialstyrelsens nuvarande organisation är inte utformad för en ökad inriktning på förebyggnade verksamhet och samhällsplaneringsfrågor.

Sedan socialstyrelsen bildades för tio år sedan har antalet anslällda vid styrelsen i stort sett fördubblats. Detta beror på att statsmakterna genom en aktiv reformpolitik ålagt socialstyrelsen nya uppgifter. Tillväxten har gjort att överblicken över styrelsens verksamhet försvårats liksom samverkan inom myndigheten. Styrelsens ledningsorganisation har utsatts för påfrestningar. Avdelningschefernas roll har varit oklar, bl. a. beroende på avdelningarnas heterogena uppbyggnad. Den relativt centraliserade administrationen inom verket har lett till vissa spänningar mellan fackavdelningarna och den administrativa avdelningen.

Socialstyrelsen har successivt sökt anpassa verksamheten lill nya krav. Vissa organisatoriska ålgärder har genomförts i syfte att effektivisera arbetet. 1 stort sett har dock 1968 års organisation och arbetsformer förblivit oförändrade. En samlad översyn av socialstyrelsen mot bakgrund av olika samhällsförändringar och brister i verkets sätt att fungera har gjorts i och med ÖSoS. Arbetet inom ÖSoS är elt ullryck för socialstyrelsens strävan att undanröja olika problem och hinder för elt effektivt och framålsyftande arbete.

Socialstyrelsens framtida roll och arbetssätt

Ett stort anlal organisationer arbetar inom hälso- och sjukvården och socialvården. Landsting och kommuner, de s, k. huvudmännen, har del direkta ansvaret för utformning, finansiering och drift av vården. De övergripande målen fastställs av statsmakterna.

Socialstyrelsen skall under statsmakterna företräda riksintresset. Soci-

Prop. 1979/80:6 163

alstyrelsen skall tolka och vidareutveckla statsmakternas mål och utifrån sina erfarenheter från verksamheten inom sektorn lämna underlag till förändrade mål. Socialstyrelsen skall följa tillämpningarna av statsmakternas beslut saml bevaka säkerhet och kvalitet i vården. Socialstyrelsen har del högsta fackmässiga ansvaret för personalens yrkesutövning inom socialvård och hälso- och sjukvård.

Socialstyrelsen svarar i samråd med de kommunala huvudmännen för riksplaneringen av socialvård och hälso- och sjukvård. Socialstyrelsen skall ge statsmakterna underlag för socialpolitiska ställningstaganden och ge vägledning för regional och lokal planering. Socialstyrelsen skall följa huvudmännens planering, göra rikssammanställningar, utarbeta planeringsmetoder samt la fram kunskapsunderlag till grund för regional och lokal planering.

Socialstyrelsen har etl särskilt ansvar för samverkan mellan socialvård och hälso- och sjukvård. Behovet av samverkan med andra sektorer har ökat.

Socialstyrelsen är högsta tillsynsmyndighet inom socialsektorn. Socialstyrelsen måsle öka den generellt inriktade tillsynen i form av t. ex. olika fältkonlakter, överläggningar med huvudmännen, analys av statistik och speciella utvärderingar av utvecklingen inom sektorn.

Utgångspunkten för socialstyrelsens arbete bör vara atl de olika organisationerna inom socialsektorn själva kan klara av de problem som uppstår. Socialstyrelsens roll blir främst atl bevaka brister och eftersläpningar i utvecklingen och att gå in med olika stimulans-och utvecklingsinsatser när så behövs. Socialstyrelsen har en central roll i kunskapsutvecklingen inom sektorn. Detta ställer krav på atl socialstyrelsen har flexibla arbetsformer.

Socialstyrelsen har vissa "driftuppgifter", bl, a. ett stort anlal individärenden och huvudmannaskap för en lång rad underförvallningar. Socialstyrelsen bör successivt minska dessa uppgifter till förmån för uppgifter inom ramen för styrelsens riksplanering av socialvård saml hälso- och sjukvård. 1 ÖSoS arbete har bl. a. ingått alt söka avveckla, decentralisera och rationalisera detaljuppgifter. Olika ålgärder kommer att vidtas för alt säkerställa att ett rationaliseringsarbete av delta slag löpande bedrivs inom socialstyrelsen.

Socialstyrelsens framtida organisation

ÖSoS föreslår en ny organisation för socialstyrelsen. Förslagel bygger på vissa grundläggande principer. En sådan är helhetssynen på människa och miljö och betydelsen av ett förebyggande och samhällsinriklat arbete. Organisationen skall vidare stödja socialstyrelsens kontakter utåt, framför allt med huvudmännen. Förutsättningarna för samverkan mellan socialvård och hälso- och sjukvård inom verkel skall utvecklas.

Socialstyrelsens planering och lillsyn av verksamheten inom socialsektorn ses som delar av en gemensam process och skall därför i högre grad än f. n. hållas ihop organisatoriskt och arbetsmässigt inom verket.

Prop. 1979/80:6 164

Fackavdelningarnas planeringsansvar ökar.

Socialstyrelsens ledningsfunktioner skall förbättras, bl. a. genom att verksledning och avdelningschefer intensifierar sitt samarbete i policy-belonande och verksamhetsslyrande frågor. Organisationen skall möjliggöra en delegering av arbetsuppgifter och beslut samt av administrativa frågor.

Socialstyrelsen har bakom sig en expansionsperiod. Verksamheten behöver nu ges stadga och koncentreras till några huvudområden. Verksamheten samlas på relativt få och homogena avdelningar. Socialstyrelsen kan därigenom förändra omfattning av verksamhet och resurser, 1. ex. vid ett bortfall av arbetsuppgifter och underförvaltningar, ulan att behöva ändra sin basorganisation.

Den nya organisalonen föreslås bestå av fem avdelningar (mol nuvarande sex): förebyggande arbete och planering, socialtjänst, hälsooch sjukvård, läkemedelsärenden samt administration (se bakre pärmens insida). Basorganisationen föreslås bli kompletterad med en speciell samverkansorganisation för aktuella utvecklingsområden som kräver kunnande och insatser från flera av socialstyrelsens fackområden. Denna samverkansorganisation benämns program.

Avdelningen för förebyggande arbete och planering

Förebyggande och samhällsrinriktade insatser blir allt vanligare i säväl socialvårdens som hälso- och sjukvårdens arbete. En slor del av det förebyggande arbetet sträcker sig utanför socialvården och hälso- och sjukvården, bl. a. i form av medverkan i samhällsplaneringen. Genom att föreslå en avdelning för förebyggande arbete och planering vill ÖSoS betona vikten av dessa framålsyftande verksamheter.

I avdelningen skall ingå den gemensamma och övergripande planeringskompetens som behöver hällas samman inom socialstyrelsen. Det gäller i första hand kompetens rörande metoder och tekniker för planering. Avdelningen skall också innefatta den kompetens rörande övergripande samhällsfaktorer, t. ex. ekonomi, arbetsmarknad, utbildning, forskning och utveckling, som krävs för socialstyrelsens arbete med riksplanering av socialvård och hälso- och sjukvård saml för medverkan i annan samhällsplanering. Avdelningen skall svara för att socialstyrelsens planering av socialvård och hälso- och sjukvård samordnas med övrig samhällsplanering och -utveckling. För delta ändamål föreslås inom avdelningen en byrå för personal- och utbildningsplanering samt en för allmän planering och samhällsplanering.

En viktig del av det förebyggande arbetet är insamling och registrering av sociala och medicinska dala för bl. a epidemiologiska undersökningar. Statistisk information är också nödvändig som underlag för planering. Socialstyrelsens statistikfunktion bör ingå i avdelningen för förebyggande arbete och planering.

De miljömedicinska frågorna föreslås hanteras inom avdelningen i en byrå för hälsoskydd. Till avdelningen, och närmast byrån för hälsoskydd.

Prop. 1979/80:6 165

bör knytas det miljömedicinska laboratorium som planeras med socialstyrelsen som chefsmyndighet.

En byrå för hälsoupplysning föreslås inrättas inom avdelningen. Byrån ges den dubbla funktionen av att dels vara kansli åt socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning, dels vara fackbyrå ål socialstyrelsen i vissa hälsofrågor.

Avdelningen för förebyggande arbete och planering innefattar frågor rörande förebyggande åtgärder av såväl social som medicinsk och miljömedicinsk natur. Avdelningen föreslås därför få elt särskilt ansvar för samordning och utveckling av socialstyrelsens uppgifter och kontakter rörande de föreslagna sociala och miljömedicinska enheterna vid länsstyrelserna. Dessa enheters verksamhet kommer i stor utsträckning all avse förebyggande frågor och samhällsplanering (se ÖSoS slutrapport del 2).

Avdelningen för socialtjänst

I denna avdelning samlas socialstyrelsens resurser för planering, utveckling och tillsyn av socialvärden. Detta ser utredningen som en förutsättning för att socialstyrelsen skall kunna motsvara de krav som slälls på verket i samband med en ny sociallagsliftning. En reformering av socialvården förutsätter att socialstyrelsen anger vägledande riktlinjer och information för den lokala planeringen av socialvården. Enligt ÖSoS mening kan socialstyrelsen inte klara dessa uppgifter med nuvarande splittring av socialvårdsresurserna på olika avdelningar.

Byråerna inom socialtjänstavdelningen bör anpassas lill de reformer som genomförts eller planeras på socialvårdsområdet. De nuvarande byråerna för åldrings- och barnavård bör ytterligare bredda sina ämnesområden. En viktig fördel med en sammanhållen socialtjänstavdelning är att det sociala behandlingsarbetet kan hållas ihop.

Den av ÖSoS föreslagna uppdelningen av avdelningen i social service, barn- och ungdomsverksamhet och socialt behandlingsarbete stämmer överens med utvecklingen ute i kommunerna.

Fr.o. m. 1978-01-01 har socialstyrelsen det samlade ansvaret för alkoholpolitiken på ceniral verksnivå. Enligt statsmakternas beslut bör alkoholfrågorna - tillsammans med frågor om andra missbruksmedel -bilda grundvalen för en särskild enhet inom socialstyrelsen. ÖSoS föreslår att en byrå för alkohol- och narkolikafrågor inrättas i socialtjänstavdelningen. Till byrån knyts socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor.

Socialstyrelsens byrå för omsorg om psykiskt utvecklingsstörda bedöms i framtiden inriktas alltmer på frågor i anslutning till den primärkommunala verksamheten. ÖSoS föreslår därför att byrån förs till socialljänstavdelningen.

Avdelningen för hälso- och sjukvård

Den framtida hälso- och sjukvården bör enligt socialstyrelsens princip-

Prop. 1979/80:6 166

program Hälso- och sjukvård inför 80-talet byggas upp kring tre huvudfunktioner: primärvård, länssjukvård och regionsjukvård. En nära samverkan måste komma lill stånd mellan de olika nivåerna i hälso-och sjukvårdsstrukturen. Detla förutsätter en gemensam planering av primärvärden och läns- och regionsjukvården, också på riksplanet. Detta försvåras inom socialstyrelsen av att funktioner som rör såväl primärvården som läns- och regionsjukvården är fördelade på olika avdelningar i den nuvarande organisationen.

ÖSoS föreslär att socialstyrelsens planerings- och tillsynsuppgifler inom det medicinska området förs samman till en avdelning för hälsooch sjukvård. Inom avdelningen bör en uppdelning göras i primärvård samt läns- och regionsjukvård. Verksamhetsområdena medicinsk rehabilitering och långvård resp. psykiatri bör t. v. hållas samman i särskilda byråer för att bäst utnyttja styrelsens resurser.

Tandvårdsfrågorna har närmast samband med hälso- och sjukvårdsfrågorna och bör ingå i avdelningen.

Den civila sjukvårdens fredsorganisation ligger till grund för krigssjukvårdens organisation. Sambanden är därför starka mellan socialstyrelsens enheter för fredssjukvård och beredskapsfrågor, både när det gäller planering och medicinska fackfrågor. ÖSoS föreslår atl styrelsens nuvarande byråer för beredskapsfrågor ingår i avdelningen för hälso- och sjukvård. I ett längre perspektiv, med bl. a. en mer decentraliserad arbetsfördelning mellan socialstyrelsen och landstingen, kan styrelsens arbete med beredskapsfrågorna komma att minska och de båda byråerna för beredskapsfrågor eventuellt föras ihop till en enhet.

Avdelningen för läkemedelsärenden

Läkemedelsavdelningen har endast i begränsad omfattning varit föremål för överväganden inom ÖSoS. Utredningen har emellertid ingående sett över läkemedelsavdelningens personal- och ekonomiadministrativa verksamhet. Socialstyrelsen har i enlighet med ÖSoS förslag genomfört olika delegeringar till läkemedelsavdelningen. På utredningens förslag har avdelningen också övertagit vissa ekonomiadministrativa uppgifter från den administrativa avdelningen. Vidare har avdelningen berörts av vissa rationaliseringsfrågor.

ÖSoS föreslår inga ändringar i läkemedelsavdelningens organisation och verksamhet. Läkemedelsavdelningen är i andra sammanhang föremål för olika överväganden. Regeringen har tiUsall fem utredningar som i olika avseenden kommer atl beröra avdelningens arbetsuppgifter.

Avdelningen för administration

Omfattningen av den centrala handläggningen av administrativa frågor kommer i den nya organisationen alt påverkas av flera olika faktorer. Ett överförande av socialstyrelsens underförvaltningar till andra huvudmän

Prop. 1979/80:6 167

enligt socialutredningens och ÖSoS förslag kommer i hög grad att påverka den cenlrala personal- och ekonomiadministrationens omfattning.

Vidare föreslår ÖSoS en fortsatt delegering av administrativ beslutanderätt från avdelningen för administration till fackavdelningarna. Detta underlättas av ÖSoS förslag om färre och mer homogena avdelningar. Den fortsatta decentraliseringen av administrativa uppgifter till avdelningarna skall ske successivt.

Kontaklmannasystemet mellan de centrala personal- och ekonomi-administrativa enheterna och fackavdelningarna skall byggas ut. Kontaktpersonerna inlemmas i fackavdelningarnas kanslier, men tillhör formellt den administrativa avdelningen. Även för de juridiska frågorna skall en liknande kontaktmannafunktion byggas upp.

Avdelningen för administration föreslås omfatta områdena personal, ekonomi, juridik och information. Förslaget innebär att de båda juridiska byråerna samordnas i en byrå för juridik. I avvaktan på att frågan om medicinalväsendels ansvarsnämnds framlida ställning och verksamhet bestäms bör socialstyrelsen disponera en särskild byråchefstjänst för ansvarsnämndens verksamhet.

Program

Inrättande av program är ett väsentligt komplement till avdelnings- och byråorganisationen i ÖSoS förslag. Program bildas för prioriterade verksamheter som kräver kompetens och resurser från flera avdelningar. 1 programarbetet kan även organisationer utanför socialstyrelsen medverka.

Programmen byggs upp av projekt med olika varaktighet och omfattning. För varje program skall finnas en programgrupp och en programansvarig som har det direkta ledningsansvaret. Lämpliga programområden kan vara exempelvis äldreomsorg, handikappfrågor, psykoterapeutiskt arbete, invandrar- och flyktingfrågor, barnomsorger och missbruksfrågor.

Programmen fyller flera viktiga funktioner. Programmen är ett sätt att inom socialstyrelsen förbättra integration och samarbete i olika utvecklingsfrågor mellan socialvård och hälso- och sjukvård. Genom alt styrelsens arbete inom socialvård resp. hälso- och sjukvård koncentreras lill särskilda avdelningar och att dessa samtidigt kompletteras med tvärgående program anser utredningen att bättre förutsättningar föreligger för all realisera den integrationsmålsättning som ligger till grund för socialstyrelsen.

Programmen är vidare avsedda alt vara uttryck för verkets prioriteringar och möjliggöra en flexiblare resursanvändning. Programmen får dessutom en viktig rådgivande funktion till verkets ledning i det policyskapande arbetet.

Prop. 1979/80:6 ,68

Resurser

ÖSoS organisationsförslag bygger på oförändrade resursramar för socialstyrelsens centrala verk med undanlag för de personalinskränkningar som kan bli resultatet av huvudmannaskapsförändringar för olika underförvaltningar och vissa andra förändringar i styrelsens arbetsuppgifter. Oklarheter föreligger dock om den slutliga omfattningen av dessa förändringar och om tidpunkten för deras genomförande.

Med beaktande av dessa förhållanden beräknas centrala verkels löneplansanställda minska från ca 950 lill ca 855. Beräkningarna är ungefärliga och måste successivt omprövas inför övergången till den nya organisationen.

Några vikliga funktioner i den nya organisationen

För att ytterligare precisera socialstyrelsens framtida arbetssätt har ÖSoS utvecklat förslagen när det gäller inriktning och uppbyggnad av några viktiga funktioner i den nya organisalonen, såsom planering, forskning och utveckling, information, lillsyn, ledning och samordning samt personalutveckling.

Planering

ÖSoS anser alt den s. k. sektorplaneringen är en huvuduppgift för socialstyrelsen, dvs. planering på riksnivå av utvecklingen inom sekiorn för socialvård samt hälso- och sjukvård. Ansvaret för sektorns planering är delat mellan flera offentliga organ och sker i samverkan mellan dessa. ÖSoS har utgått ifrån att nuvarande ansvarsfördelning mellan departement, socialstyrelsen, vårdhuvudmännen samt övriga deltagande organ i allt väsentligt kommer atl bestå.

I sektorplaneringen skall socialstyrelsen tolka och vidareutveckla statsmakternas mål samt lämna underlag för politiska beslut på såväl nationell som regional och lokal nivå. Styrelsens uppgifter rörande planeringen inom sektorn för socialvård samt hälso- och sjukvård kan delas upp i fyra huvudområden: målfrågor, struktur- och organisationsfrågor, löpande sektorplanering samt planeringsmetodik.

Socialstyrelsen och socialsektorn i sin helhet har också ett ansvar för alt medverka i den s. k. sektorövergripande planeringen, dvs. socialsektorns samordning med utvecklingen inom andra samhällssektorer liksom med fysisk och ekonomisk samhällsplanering. En bättre samordning av fysisk, ekonomisk och social samhällsplanering framstår enligt utredningens mening som alll nödvändigare. Socialstyrelsens medverkan i detta avseende motiveras av behoven att anlägga en helhetssyn på vårdbehoven i samhället och atl förebygga uppkomsten av sociala och medicinska problem.

Enligt ÖsoS bör planeringsansvaret inom socialstyrelsen i huvudsak läggas på fackenheterna för socialvård och hälso- och sjukvård och inte i

Prop. 1979/80:6 169

särskilda planeringsenheler. En central tanke bakom detta är att socialstyrelsens planerings- och lillsynsuppgifter bör hällas ihop för att bättre utnyttja styrelsens samlade kunskaper och resurser i planeringsarbetet. Förutsättningar för en sådan uppbyggnad av verkets planerings-funktion skapas av den föreslagna avdelningsorganisationen, programarbetsformen och förstärkningen av verkets ledningsfunktioner.

Avdelningen för förebyggande arbete och planering skall fungera som en gemensam planeringsresurs och stödfunktion lill de andra avdelningarnas planeringsarbete. Avdelningen skall därvid bl. a. svara för etl metodkunnande och att socialstyrelsens planering av socialvård och hälso- och sjukvård i erforderlig grad samordnas med och påverkar annan samhällsutveckling.

Forskning och utveckling

ÖSoS eftersträvar en myndighetsroll för socialstyrelsen som innebär en starkare inriktning på att utveckla och förmedla kunskaps- och beslutsunderlag. Socialstyrelsen bör öka insatserna för forskning och utveckling saml försöksverksamhel. Socialstyrelsen skall dock inte ha till primär uppgift att bedriva forskning. Styrelsen skall följa och stödja kunskapsutvecklingen inom socialsektorn genom att initiera, bidra till och medverka i forskning, försöksverksamheter och annat utvecklingsarbete i nära anknytning till den praktiska verksamhelen inom kommuner och landsting. Styrelsen bör följa upp samtliga led i kunskapsprocessen och förmedla information mellan forskning och praktisk verksamhei.

Socialstyrelsens forsknings- och utvecklings- och försöksverksamhel skall ingå som en integrerad del av arbetet i byråer och program. För att bättre kunna medverka i sådant arbete måste styrelsens personal få möjligheter att kontinuerligt vidga sina egna kunskaper.

För administration av gemensamma forsknings- och utvecklingsfrågor inom styrelsen föreslås att elt FoU-sekretariat inrällas inom byrån för allmän planering och samhällsplanering. För central samordning och prioritering föreslås dels en samordningsgrupp med personer från socialstyrelsens olika enheter, dels en bedömningsgrupp med vetenskapligt skolade personer utanför socialstyrelsen.

Information

Den roll och det arbetssätt som ÖsoS föreslår för socialstyrelsen i framtiden innebär alt styrelsens externa information måsle öka i betydelse och omfattning. Informationen inom den sociala sektorn måsle planeras och samordnas bättre genom en ökad samverkan mellan informationsansvariga organ. Socialstyrelsen har elt ansvar för att en sådan samordning kommer till stånd. En årlig samverkanskonferens föreslås för detla ändamål.

Socialstyrelsens informationsbyrå bör förslärkas och olika slag av informationsservice och -kunnande bör samlas i denna, t. ex. redaktions-

Prop. 1979/80:6 170

och förlagsfrugor, massniediakontakter, distributionscentral och internationell informatic ,■ En särskild dokumentations- och upplysningsenhet bör ocksä inräU is inom byrån. Denna enhet bör fungera som socialstyrelsens centrala upplysningstjänst och ge service åt externa och interna informationssökande.

Informationsbyråns tjänster skall vara stödjande. Fackbyråerna har det primära ansvaret för socialstyrelsens information och även utbildning lill olika intressenter. På vae byrå bör finnas särskilda informationsansvariga som svarar för allmänna upplysningar om byråns verksamhet.

I socialstyrelsens informationsarbete kommer ock.så de föreslagna sociala och miijömedicinska enheterna inom länsstyrelserna atl fylla en viktig funktion.

Tillsyn

Av socialstyrelsens ställning som central förvaltningsmyndighet för socialvård och hälso- och sjukvård följer att styrelsen har det högsta tillsynsansvaret för verksamheten inom denna sektor. Socialstyrelsens tillsynsansvar är reglerat på olika sätl, bl. a. i styrelsens instruktion, och är klarare uttalat belräffande de medicinska frågorna än vad gäller socialvården.

Tillsynsarbetet har ändrat karaktär och alltmer blivit en fråga om ömsesidigt informationsutbyte snarare än kontroll. Skillnaderna mellan socialstyrelsens lillsyn och planering har blivit mindre utpräglade. Enligt ÖSoS bör tillsyn och planering ses som delar i en gemensam process som organisatoriskt bör kopplas ihop i verkets olika fackenheter. Kunskaperna från tillsynen skall utnyttjas i det framålsyftande planeringsarbetet.

1 framtiden bör man urskilja två former av tillsyn: uppföljning och individuell tillsyn.

Uppföljning är inriktad på måluppfyllelse och utvärdering av resultaten av olika planeringsåtgärder. Utvecklingen mot målorienterade ramlagar för socialvård och hälso- och sjukvård innebär att socialstyrelsens framtida tillsyn i ökad utsträckning bör avse uppföljning, alltså kontroll av måluppfyllelse. En betoning av uppföljningen innebär att skillnaderna i tillsynen mellan hälso- och sjukvård och socialvård minskar.

Den individuella tillsynen är inriktad på rättssäkerhet samt säkerhel och kvalitet i vård och behandling i enskilda fall. Den individuella tillsynen ger samtidigt socialstyrelsen kunskaper om tillståndet i socialvården och hälso- och sjukvården.

Ledning och samordning

ÖSoS föreslår en förstärkning av socialstyrelsens ledningsfunktioner. Verksledningen bör förslärkas genom att avdelningscheferna mer än nu ses som en del av verksledningsfunktionen. Verksledning och avdelningschefer bör regelbundet träffas i en verksledningskonferens som skall utgöra verkets centrala policy- och samordningsorgan. Verksledningen

Prop. 1979/80:6 171

bör också förslärkas med ett särskilt verksledningssekrelariat, som hl. a. skall svara för beredning av verksledningskonferensens arbete.

Avdelningarna blir i den nya organisationen mer homogena. Detla ger ökade möjligheter alt delegera både sakfrågor och administrativa beslul. Härigenom ökar avdelningschefernas samordnande ansvar.

Inom det administrativa området föreslår ÖSoS en ökad självständighet för fackavdelningarna i förhållande lill den centrala administrationen. Till stöd för avdelningarnas och avdelningschefernas arbete med personal-och ekonomiadminislrativa frågor samt vissa andra avdelningsgemensamma frågor inrättas särskilda avdelningskanslier.

Socialstyrelsens interna verksamhetsplanering bör utvecklas lill det centrala instrumentet för prioriteringar inom verket.

Personalutveckling m. m.

För att- de av ÖSoS föreslagna förändringarna skall få förväntade effekter krävs kompletterande insatser I form av åtgärder som utvecklar och stödjer personalen i dess arbete. ÖSoS har i dessa frågor ägnat särskild uppmärksamhet åt den interna informationen och kommunikationen, utbildningsfrågorna och rekryteringsfrågorna.

En väl fungerande intern information och kommunikation är betydelsefull när det gäller att stödja personalen i det pågående förändrings-arbetet och för alt nå en ökad delegering och samordning i arbetet. ÖSoS har under utvecklingsarbetet lagt fram flera konkreta förslag rörande verkets interna information och kommunikation.

När det gäller socialstyrelsens inlernutbildning har ÖSoS arbetat för att få till stånd s. k. samverkansulbildning, som bl. a. är inriktad på frågor om gruppsamverkan, sociala roller, personalledning och förändringsprocesser. ÖSoS har vidare understrukit personalens behov av såväl fackutbildning som utbildning i metodfrågor och administrativa frågor. En viktig förutsättning är atl socialstyrelsen har en väl fungerande intern utbildningsfunktion.

En utveckling av rekryteringen pågår för atl anpassa rekryleringspoli-tiken till att svara mot behovet av ett mer flexibelt och utvecklings-inriktat arbetssätt inom styrelsen.

Den regionala organisalonen

Mot bakgrund av en genomgång av länsläkar- och socialkonsulentorganisationernas nuvarande och framtida arbetsuppgifter saml olika intressenters behov av regionala resurser inom socialvård samt hälso-och sjukvård har ÖSoS bl. a. konstaterat att

- länsstyrelserna har behov av social, medicinsk och miljömedicinsk kompetens för dels lillsyn, besvär och övrig ärendehandläggning, dels medverkan i samhällsplaneringen,

- socialstyrelsen har behov av regionala resurser för dels kunskapsför-

Prop. 1979/80:6 172

medling och erfarenhetsåterföring Inom socialvård och allmän hälsovård, dels tillsyn över enskilt utövad sjukvårdsverksamhet.

ÖSoS föreslår att socialkonsulent-och länsläkarorganisationerna inordnas i länsstyrelserna och där förs samman till en gemensam social och miljömedicinsk enhet. Till denna enhet bör även övervägas att föra länsstyrelsernas handläggare av alkoholärenden. Den regionala organisationen behandlas i ÖSoS slutrapport del 2.

Genomförandet av den nya organisationen

Ett genomförande av ÖSoS förslag Innebär en omfattande förändringsprocess för socialstyrelsens personal vid det centrala verkel, berörda underförvallningar samt den regionala organisationen. 1 delta sammanhang bör också beaktas det arbete som pågår inom socialdepartementet rörande elt överförande av ungdomsvårdsskolor och statens nykterhetsvårdsanstalter lill annan huvudman.

Del är viktigt att det förändringsurbete som påbörjats i och med ÖSoS inte stannar av. Så snart beslut fattats om kommande förändringar bör dessa genomföras. Inom socialstyrelsen bör en särskild plan för genomförandet läggas upp i samråd med personalorganisationerna.

Ell informationspaket som anger huvuddragen i och konsekvenserna av ÖSoS förslag bör snarast presenteras för personalen. Utbildningsinsatser bör påbörjas mot bakgrund av de förslag ÖSoS lämnat. En omfattande personalplanering för att förbereda omställningarna förutsätts komma igång. Pä sikt bör även verkets olika arbetsenheter lokaliseras till samma arbetsställe.

Målsättnings- och prioriteringsdiskussioner bör fördjupas med inriktning på de föreslagna arbetsenheterna och programmen redan inför näsla interna planeringsomgång. Detta bör föregås av ökade insatser på verksledningsplanet för alt ange ramarna för arbetet. Detta kan möjliggöras genom att snarast inleda arbetet i den s. k. verksledningskonferensen och del särskilda verksledningssekrelariatel. Ett starkt motiv härför är också atl stärka verksledningens möjligheter att organisera och leda det fortsatta förändringsarbetet.

Efter statsmakternas behandling av ÖSoS förslag synes det lämpligt att inrätta en partssammansall organisatonskommitté för alt leda det praktiska genomförandel av beslutade förändringar.

Del 2: Regionalorganisation

Bchov av regionala resurser

ÖSoS har försökt göra en samlad bedömning av behovel av en framtida regional organisalion för socialstyrelsen med utgångspunkt i socialkonsulenternas och länsläkarorganisalonens nuvarande och framtida arbetsuppgifter. Olika intressenters behov av regionala statliga resurser inom socialvård samt hälso-och sjukvård har uppmärksammals och alternativa

Prop. 1979/80:6 173

möjligheter all få arbetsuppgifterna utförda har diskuterats.

Som utgångspunkt för diskussionen om behovet av regionala statliga resurser inom socialvården har lagits socialuiredningens beskrivning av arbetsuppgifter för den föreslagna socialljänslenhelen vid länsstyrelsen. Behovel av resurser inom hälso- och sjukvärden har behandlats utifrån länsläkarorganisationens arbetsuppgifter enligt dess verksamhetsplan.

Av behovsanalysen kan man konstatera all det finns ett behov av regionala, statliga resurser säväl inom socialvärden som inom hälso- och sjukvården. Behoven inom båda dessa områden sammanfaller relativt väl med varandra och del är i båda fallen länsslyrelsen inklusive länsrätten som har det primära behovet. Länsslyrelsen har behov av social, medicinsk och miljömedicinsk kompetens såväl i sin samhällsplanerande som i sin myndighetsutövande funktion. Om de nuvarande regionala resurserna skulle avvecklas, skulle länsslyrelsen bli tvungen att för ett flertal uppgifter själv skaffa motsvarande kompetens.

Den medicinska kompetens som är nödvändig ■ för länsslyrelsen omfattar huvudsakligen den preventiva medicinen och bör i första hand vara miljö- och socialmedicinskt inriktad. Länsläkarorganisationens uppgifter inom sjukvårdsverksamheten är däremol av mindre inlresse för länsslyrelsen.

Även socialstyrelsen har inom delar av silt ansvarsområde behov av regionala resurser. Dessa är emellertid inte tillräckliga för atl ensamma motivera en regional organisation. Socialstyrelsens behov omfattar främsl en dubbelriktad kunskapsförmedlande funktion — inkl. faktainsamlings-och utredningsuppgifter — dels inom socialvårdens, dels inom den allmänna hälsovårdens område. Socialstyrelsens behov av regionala resurser för dessa ändamål kan också komma all öka mol bakgrund av styrelsens ändrade roll och arbetssätt.

Socialstyrelsen behöver också såsom högsta tillsynsmyndighet över säväl socialvärden som hälso- och sjukvården regionala resurser för att fullgöra delar av denna tillsyn. Detta gäller främst tillsynen över den enskilt utövade sjukvårdsverksamheten. När det gäller den av sjukvårdshuvudmännen bedrivna sjukvården, har något behov från socialstyrelsen av regionala resurser inte framkommit.

Den principiella inställningen från landsling och kommuner är att man inte anser sig ha behov av några regionala statliga resurser i framtiden varken inom socialvården eller hälso- och sjukvården. Vissa enskilda kommuner anser det dock alltjämt värdefullt att på regional nivå ha tillgång till resurser för råd och service.

Framlida arbetsuppgifter

ÖSoS föreslår att de regionala statliga resurserna inom socialvården samt hälso- och sjukvården i försia hand skall inriktas på följande uppgifter:

- lillsyn, besvär samt övrig ärendehandläggning

- kunskapsförmedling

- medverkan i samhällsplaneringen.

Prop. 1979/80:6 ,74

Uppgifterna omfattar i försia hand socialvården och den allmänna hälsovården och bör primärt inriktas pä funktioner inom länsstyrelsen. En viktig uppgift skall vara att arbeta förebyggande och i olika typer av beslut och planering på länsnivån bevaka att hänsyn tas till sociala, medicinska och miljömedicinska aspekter. Uppgifter som rör ärendehandläggning skall hållas på rimlig nivå och skall ses som ett nödvändigt informationsiiiflöde för mer generellt verkande ålgärder.

Den kunskapsförmedlande funktionen gentemot såväl socialstyrelsen som kommuner och andra regionala och lokala organ faller ut som en myckel naturlig uppgift för resurser med fasta uppgifter på den regionala nivån.

Ovan nämnda uppgifter skall ses som delar i en helhet, där varie arbetsområde är en förutsättning för de övriga.

Huvudmannaskap och organisation

Med hänsyn till all flertalet av de regionala organens uppgifter är nära knutna till länsstyrelsens verksamhet föreslår ÖSoS atl huvudmannaskapet för socialkonsulenl- och länsläkarorganisationerna överförs till länsstyrelsen.

Ett inordnande av dessa organisationer i länsstyrelsen bör medföra att del nuvarande samarbetet kan utvecklas och bedrivas effektivare genom att detta kan ske i enkla och informella former. De regionala tjänstemännen fär härmed också större möjligheter än i dag atl på olika sätl hävda de egna facksynpunkterna i länsslyrelsens interna överläggningar, där skilda och ofta konkurrerande intressen skall vägas mot varandra.

Översynsutredningen anser atl övervägande skäl talar för alt länsläkar-och socialkonsulenlorganisalionerna vid ett inordnande i länsstyrelsen bör hållas samman och bilda en gemensam enhet. Arbetet i framtiden kommer i högre grad än f. n, atl inriktas på generella och förebyggande åtgärder. För detta krävs en organisation med bred kompetens som på ett samlat sätl kan företräda de sociala, medicinska och miljömedicinska aspekterna i olika sammanhang. Ett annat motiv för en samordning är att socialstyrelsen är gemensam central myndighei.

Inom länsstyrelsen finns speciella handläggare för alkoholärenden, vilka f. n. ingår i förvaltningsavdelningens allmänna enhet. De sorterade tidigare under riksskatteverkets alkoholbyrå. Alkoholbyrån överfördes emellertid 1978-01-01 till socialstyrelsen. Alkoholärendena har såväl social som medicinsk anknytning och handläggning av dessa bör ses som ett inslag i det förebyggande arbetet. Del synes därför lämpligl att inom länsstyrelsen samordna handläggarna för alkoholärenden med socialkonsulent-och länsläkarorganisationerna.

Mot den bakgrunden föreslår ÖSoS alt det inom länsstyrelsen bildas en ny enhet, som benämns social och miljömedicinsk enhet. Enheten föreslås innehålla tre funktioner, nämligen miljömedicin, socialtjänst samt alkoholärenden.

Del är av stor belydelese att enheten får en sådan inplacering i

Prop. 1979/80:6 15

länsstyrelsen att den föreslagna arbetsinriktningen möjliggörs. Översynsulredningen anser därför alt den sociala och miljömedicinska enheten bör inordnas i planeringsavdelningen.

ÖSoS har inte diskuterat frågan om dimensionering av den föreslagna enheten mer ingående. Uiredningen anser dock alt nuvarande resurser inom länsläkar- och socialkonsulentorganisationerna i princip bör kunna överföras till den nya enhelen. Eftersom del totala antalet tjänster för kanslipersonalen är stort i förhållande till antalet handläggare bör vissa rationaliseringsmöjligheter finnas vid en samordning av kansliresurserna i den föreslagna enhelen. En samlad bedömning av behovel av kanslipersonal bör göras inom resp. länsstyrelses ram.

Beträffande eftervårdskonsulenterna föreslår ÖSoS att dessa t. v. samordnas med socialkonsulenlerna. I samband med alt huvudmannaskapet för ungdomsvårdsskolorna ändras bör dessa tjänster i enlighet med socialutredningens förslag avvecklas.

Glesbygdskonsulenlerna bör stå kvar under socialstyrelsens huvudmannaskap så länge den nuvarande försöksverksamheten pågår. Det fortsatta behovel av dessa resurser får behandlas i samband med en utvärdering av försöksverksamheten.

Relationerna socialstyrelsen - den regionala enhelen

Vid elt förändrat huvudmannaskap för socialkonsulenl-och länsläkarorganisationerna är det viktigt all elt nära samarbete och goda kontakter bibehålls och utvecklas mellan centrala verket och tjänstemännen vid de sociala och miljömedicinska enheterna.

Socialstyrelsen har härvid etl behov av alt kunna påverka resurser och verksamhetsinriktning vid den regionala enheten för atl bl. a. kunna utnyttja denna i kontakterna med fältet. Länsslyrelsen behöver också få en uppfattning om verkets behov av och krav på insatser pä länsnivå.

Kontakterna och samarbetsformerna mellan socialstyrelsen och den regionala enheten behandlas i avsnitt 8. Enligt ÖSoS bör socialstyrelsen ha ett ansvar gentemot den regionala enheten och möjligheter atl påverka dess arbete främst när del gäller

- tjänstetillsättningar

- utbildning och information

- verksamhetsplanering

- länsstyrelsernas anslagsframställningar.

Socialstyrelsen måste kontinuerligt följa och stödja det regionala arbetet. En huvudprincip bör vara atl verkels fackbyråer har ansvaret för löpande kontakter med de sociala och miljömedicinska enheterna inom sina resp. områden.

För uppgifter av samordnande och mer övergripande karaktär krävs dock någon form av ledningsfunktion vid socialstyrelsen. ÖSoS föreslår att verksledningskonferensen skall svara för denna ledningsfunktion, i likhet med vad som skall gälla för verket i övrigt. Då frågor rörande de

Prop, 1979/80:6 176

regionala enheterna behandlas i verksledningskonferensen bör nägon eller några representanter för enheterna ingå.

Vidare bör minst en tjänsteman avdelas för bevakning av frågor rörande de regonala enheterna i styrelsens löpande arbete. Denna kanslifunktion föresläs bli förlagd till avdelningskansliel vid avdelningen för förebyggande arbete och planering.

Kompetens, utbildning och rekrytering

För att de regionala tjänstemännen skall kunna svara mot den roll och de arbetsuppgifter som beskrivs i rapporten krävs vissa förändringar av kompetensen. Dessa kan erhållas dels genom utbildning, dels genom förändrade rekryteringsprinciper. I avsniti 9 diskuteras kompetenskrav samt former för utbildning och rekrytering av de regionala tjänstemännen.

Genomförande

Översynsutredningens förslag om en samordning av nuvarande län.s-läkar- och socialkonsulenlorganisationer lill en social och miljömedcinsk enhet inom länsstyrelsen bör kunna genomföras relativt snart.

Enligt vad ÖSoS f. n. kan bedöma synes det sannolikt att de föreslagna lagändringarna inom socialvårdsområdet kommer att träda i kraft fr.o.m. 1980-01-01. Del föreslagna regelsystemet styr i hög grad socialkonsulenternas arbete. För att den nya enhelen skall kunna förbereda och anpassa sitt arbete till den nya sociallagsliflningen bör en samordning av de båda organisationerna och ett inordnande av dessa i länsstyrelsen ske så snart som möjligt efter statsmakternas ställningstagande till förslaget om socialtjänstlag. Många praktiska problem i samband med själva omorganisationen kan därigenom lösas innan övriga förändringar genomförs.

Även mot bakgrund av atl det pågår en översyn av länsstyrelsernas organisation (OPAL) är del väsentligt med etl snabbt ställningstagande lill ÖSoS förslag om det framtida huvudmannaskapet för socialkonsulenl-och länsläkarorganisationerna. Den sociala och miljömedicinska enhetens ställning och organisatoriska inplacering samt den slutliga dimensioneringen bör behandlas i delta sammanhang.

I avsnittet om genomförandefrågorna i slutrapportens del 1 föreslås bl. a, all en organisationskommitté tillsätts med uppdrag att leda omsiällningsarbetel vid socialstyrelsen, Ansvarel för genomförandel av ÖSoS förslag belräffande den regionala organisationen kan antingen läggas på en sådan organisationskommitté, eller pä en för den regionala organisationen särskilt tillsatt genomförandegrupp. 1 båda alternativen bör representanter för de regionala organisationerna, handläggarna av alkoholärenden och länsstyrelsernas organisationsnämnd ingå.

Prop. 1979/80:6 177

Bilaga 3

Sammanställning av remissytiranden över ÖSoS slutrapport Socialstyrelsens framtida organisation och arbetsformer

Yttranden har efter remiss avgelts av kriminalvårdsstyrelsen, försvarets sjukvårdsstyrelse, riksförsäkringsverkel, siatens bakteriologiska laboratorium, riksrevisionsverkel, statens personalnämnd, universitets- och högskoleämbetet, skolöverstyrelsen, statens livsmedelsverk, siatens naturvårdsverk, statens strålskyddsinslitut, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala, statens handikappråd, länsstyrelserna i Hallands, Malmöhus, Uppsala, Västmanlands och Västerbottens län, hälso- och sjukvårdsutredningen, landstingskommunerna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet, Göteborgs, Malmö, Gotlands, Ljungby och Vilhelmina kommuner, Tjänslemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO), Handikappförbundens centralkommitté (HCK), Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund samt Föreningen länsstyrelsernas utskänkningshandläggare.

Yttrande över rapporten har dessulom inkommit från lekmiljörådel.

Apoteksbolaget AB, nämnden för sjukvårds-och socialvårdsbyggnader (NSB), siatens arbetsmiljönämnd saml landstingskommunerna i Göteborgs och Bohus, Jönköpings och Gävleborgs län har enligt inkomna skrivelser beslutat avstå från att avge yttrande.

Remissinstanserna har i flera fall bifogat yttranden från underställda organ.

Sammanställningen, del 1, redovisas under rubrikerna socialstyrelsens framtida roll och arbetssätt, socialstyrelsens framlida organisation, några viktiga funktioner i den nya organisationen saml genomförande. 1 huvudsak överensstämmer detla med rubriksättningen i sammanfattningen av betänkandet sid, 5-18 (del 1),

Sammanställningen, del 2, sid. 32 redovisas under rubrikerna behov av regionala resurser, framtida arbetsuppgifter, huvudmannaskap och organisation, relationerna socialstyrelsen - den regionala enheten, kompetens, utbildning och rekrytering samt genomförande. Detta motsvarar rubrikerna i betänkandets sammanfattning sid. 3-8 (del 2).

Del 1: Centrala verket

/ Socialstyrelsens framtida roll och arbetssätt

Flertalet remissinstanser biträder eller lämnar utan erinran ÖSoS allmänna syn på inriktningen av socialstyrelsens roll och arbetssätt i framtiden. I en del yttranden understryks och vidareutvecklas värdet av

Prop. 1979/80:6 178

en inriktning mot en mera övergripande, stödjande och kunskapsutvecklande roll. Vissa remissinstanser menar att det är nödvändigt med en samlad bedömning av det utredningsarbete som pågår inom berörda områden innan ställning kan las lill styrelsens roll i framtiden. Några remissinstanser anser alt rapporten inte utan överarbetning kan ligga till grund för ett ställningstagande angående styrelsens roll och arbetsuppgifter. I några fall pekar man på att gränsdragningen mellan socialstyrelsens och andra organs uppgifter är oklar. 1 flera yttranden understryks att den enskildes behov inte får åsidosätts genom den nya organisationen och att socialstyrelsen mäste ha en aktiv roll när del gäller att påverka utvecklingen inom socialvården och hälso- och sjukvården.

Svenska kommunförbundet delar ÖSoS syn på förutsättningarna för socialstyrelsens framlida uppgifter. Utvecklingen mot en minskad statlig detaljreglering av den kommunala verksamheten, strävan att stärka den kommunala självstyrelsen samt den utbyggnad av kommunernas förvalt-ningsorganisaton som blivit en naturlig följd av kommunsammanslagningarna är härvid de viktigaste utgångspunkterna. Socialstyrelsens uppgifter bör främst inriktas på alt föra ut statsmakternas intentioner till olika intressenter, att i samråd med huvudmännens organisation svara för uppföljningen av hur intentionerna förverkligas samt initiera och informera om utvecklings- och forskningsarbete. Socialstyrelsen bör ansvara för informalionen på riksnivån.

Malmö kommun konstaterar att ÖSoS rapport är avsedd att ge socialstyrelsen den centrala roll den bör ha när det gäller frågor om social-, hälso- och sjukvårdens utveckling. Gotlands kommun menar att utredningen återger en principiellt viktig grundsyn på styrelsens roll och arbetssätt. Förskjutningen av innehållet i styrelsens tillsynsansvar mol uppgifter av uppföljande och utvecklande karaktär - integrerade med planeringsuppgifterna - är väsentlig och viktig. Vilhelmina kommun anser att socialstyrelsen inte med tillräcklig kraft hävdat socialvårdens intressen. Socialstyrelsens sviktande ställning har lett fram lill att annan central organisation med ganska klart markerad ekonomisk/teknokratisk inriktning kommit att spela en allt mer betydelsefull roll. Denna utveckling är enligt kommunen inte invändningsfri.

Landstingsförbundet framhåller att även om landstingen är huvudmän för hälso- och sjukvärden måste statsmakterna - dvs, riksdag och regering - i sista hand lägga fast de övergripande målen för hälso- och sjukvårdspolitiken som en del av den allmänna välfärdspolitiken. Med utgångspunkt från dessa mål bör de politiskt ansvariga huvudmännen så långt möjligt få verka utan statlig detaljreglering,

Stockholms läns landsting menar att socialstyrelsens organisalion i hög grad blir beroende av hur lagstiftningen på grundval av socialutredningen och hälso- och sjukvårdsutredningen utformas. Utvecklingslinjerna är redan nu ganska klara. Det finns en klar trend mot ökad självständighet för de kommunala huvudmännen och till en vidgad decentralisering av beslut och ansvar. Södermanlands läns landsting ansluter sig till utredningens uppfattning och vill understryka det väsentliga i alt resurserna

Prop. 1979/80:6 179

koncentreras främst på utveckling och kunskapsförmedling medan däremol traditionellt inspekterande uppgifter ej kan anses påkallade i nuläget. Östergötlands läns landsting vill särskilt understryka att socialstyrelsens arbete måste inriktas på alt ta tillvara de erfarenheier och kunskaper som finns hos vårdhuvudmännen. Malmöhus läns landsting instämmer i förslaget att socialstyrelsens drifluppgifter successivt bör minskas men vill peka på atl en utläggning av drifluppgifter i sig inte innebär en rationalisering i den mån utläggningen endast innebär ett överförande till andra myndigheter av dessa uppgifter. Älvsborgs läns landsting konstaterar att utredningens förslag om socialstyrelsens framtida roll och arbetssätt väl överensstämmer med de tankegångar som huvudmännen i olika sammanhang uttalat. Örebro läns landsting tillstyrker förslagel om styrelsens framtida verksamhetsinriktning och förutsätter därvid att den inspektionsverksamhet som i dag bedrivs inom vissa områden upphör, eftersom dessa inspektioner på intet sätt gagnar landstingets verksamhet. Västmanlands läns landsting anser att en ulredning om socialstyrelsens arbetsuppgifter borde göras av en av politiker sammansatt kommitté med företrädare för såväl staten som landstings- och kommunförbunden. Bl. a. behöver närmare utredas och klarläggas gränsdragningen mellan arbetsuppgifterna för socialstyrelsen och Spri.

Även andra landsting tar upp frågan om kompetensfördelningen mellan socialstyrelsen och andra organ. Örebro läns landsting pekar pä att risken för intressekonflikter och dubbelarbete synes vara uppenbar om inte gränsdragningsproblematiken klaras upp. Västernorrlands läns landsting saknar en analys av arbetsfördelningen mellan de centrala organisationerna socialstyrelsen, kommunförbunden och Spri. Jämtlands läns landsting efterlyser en klar ansvarsfördelning mellan socialstyrelsen, kommunförbunden och Spri vad avser olika utvecklingsfrågor. Uppsala läns landsting anser att övergripande frågor och större utredningar bör anförtros det organ som gemensamt av stat och landsting skapats just för den uppgiften, nämligen Spri, samt framhåller atl det betydande dubbelarbete som i dag äger rum i förhållandet mellan Spri, socialstyrelsen och kommunförbundet bör avvecklas varvid socialstyrelsen bör koncentrera sig på sina uppgifter som kontroll- och överklagandeorgan.

Riksrevisionsverket (RRV) delar i stort ÖSoS allmänna syn på uppgifts- och ansvarsfördelning mellan stat och kommun inom den sociala sektorn och på socialstyrelsens roll som ceniral myndighet, men vill framhålla att det t. ex. även på längre sikt kan finnas driftuppgifter som bör betraktas som statliga angelägenheter och som har närmare samband med socialstyrelsens verksamhet än med någon annan statlig myndighets ansvarsområde. RRV vill inte heller utesluta att det även i framtiden kan finnas behov av mer direkt statlig styrning för atl riksintressena skall tillgodoses. Socialstyrelsen kan t. ex. behöva ges möjlighet att utfärda föreskrifter eller anvisningar eller att inom ramen för sin tillsynsverksamhet ålägga de kommunala huvudmännen atl vidta vissa åtgärder. Socialstyrelsens befogenheter i detta avseende måste i

Prop. 1979/80:6 180

sådana fall givelvis anges i lagstiftningen för resp. område. ÖSoS material är en viktig del i statsmakternas beslutsunderlag och utgör också en god grund för det fortsatta utvecklingsarbetet inom socialstyrelsen.

LO framhåller atl socialstyrelsens roll och uppgifter i framtiden i grunden är en politisk fråga. Den bestäms av i vilken utsträckning statsmakterna väljer alt ange riktlinjerna för kommuner och landsting i fråga om socialvården och hälso- och sjukvården. ÖSoS har enligt LO:s uppfattning allt för litet beaktat detta förhåUande varför rapporten inte utan grundlig överarbetning kan läggas tiU grund för ställningstaganden om styrelsens framtida organisation. Socialstyrelsens arbete bör inriktas på att vidareutveckla och driva de riktlinjer som lagts fast av regering och riksdag. Styrelsen har alltför myckel ägnat sig åt eget utvecklingsarbete samtidigt som styrelsen alltför litet drivit de frågor där man haft ställningstaganden från statsmakterna att utgå ifrån. Här bör socialstyrelsen ha en stark ställning i förhållande till kommuner och landsting och deras region- och riksorganisationer.

TCO för likaledes fram att socialstyrelsens roll och uppgifter i framtiden bestäms av i vilken utsträckning statsmakterna väljer att ange riktlinjer för kommuner och landsting. ÖSoS förslag kan därför inte utan överarbetning ligga till grund för ställningstaganden om styrelsens framtida organisalion. Enligt TCO:s uppfattning bör styrelsen få en stark ställning i förhållande till landsling och kommuner och deras riksorganisationer, framför allt när del gäller frågor där styrelsen har statsmakternas beslut i ryggen. Om verket i framtiden skulle bli alltmer beroende av de båda kommunförbunden kommer del statliga inflytandet på riksnivå att ytterligare urholkas. Funktioner som självklart bör ligga på ämbetsverket kommer härigenom att överföras till organisationer av vilka ansvar inte kan utkrävas den vanliga vägen t. ex, genom justitieombudsmannen. Eftersom hälso-, sjuk- och socialvård är områden som är kommunal-ekonomiskt konjunkturkänsliga krävs därför enligt TCO:s uppfattning att socialstyrelsens uppgifter inte begränsas till att utfärda allmänna råd. Ett ämbetsverk som så gott som enbart har en kunskapsförmedlande och utvecklande roll kan inte upplevas som ett stöd för den enskilde medborgaren i den vikliga meningen att verkel påtar sig ansvar för dennes välfärd.

SACOISR delar i alll väsentligt utredningens syn på socialstyrelsens framtida roll och arbetsuppgifter. Verksamheten bör sålunda som en naturlig följd av den pågående utvecklingen inom socialvård resp. hälsooch sjukvård alltmer inriktas på övergripande uppgifter såsom planering, uppföljning och metodutveckling inom samhällets sociala sektor i vid bemärkelse. Denna strävan bör kompletteras med och fullföljas genom successiv avveckling av detaljerade myndighetsuppgifter av ren förvaltningskaraktär. Denna avveckling, som bör gå betydligt längre än enligt ÖSoS förslag, torde på längre sikt möjliggöra ytterligare nedskärning på personalsidan.

Statens handikappråd vill bl. a. mot bakgrund av socialutredningens förslag om en ramlagstiftning och att vissa specialdestinerade statsbidrag

Prop. 1979/80:6 181

förväntas försvinna understryka vikten av en aktiv socialstyrelse. Det bör vara möjligt att ge socialstyrelsen befogenheter att se till att vissa minimikrav i fråga om kontinuitet och kvalitet på utbudet av sociala tjänster garanteras de enskilda konsumenterna oavsett i vilken kommun dessa är bosatta. Med bibehållen respekt för den kommunala självstyrelsen anser rådet atl en aktiv socialstyrelse motiveras inte minst av att socialtjänsten i sig inte föreslås få några styrmedel när det gäller medverkan i samhällsplaneringen. Ur rådets synpunkl kan t. ex. vikten av socialstyrelsens tillsyn och inspektion av vården för långtidssjuka inte nog understrykas. Ramlagstiftningen kan bli en positiv reform endast om kommunernas frihet balanseras av en aktiv socialstyrelse. Handikappförbundens centralkommitté (HCK) ställer sig i princip positiv till en utveckling mot en ökad närdemokrati, men vill framhålla att denna utveckling kan innebära risker för att olika "svaga gruppers" behov inte blir tillgodosedda. Handikappade har genom de begränsningar av aktiviteten som handikappet i sig medför ofta svårt atl föra fram sina krav. Tillsynsmyndigheternas ställning får inte försvagas bl, a. med tanke på att tillräcklig erfarenhet ännu inte erhållits av konsekvenserna av ökad ramlagstiftning, regionalt beslutandedelegerande etc. Socialstyrelsens befogenheter skall inte begränsas enbart till utarbetandet av allmänna riktlinjer.

// Socialstyrelsens framtida organisation

ÖSoS förslag om socialstyrelsens framtida organisation tillstyrks i sina huvuddrag av flertalet remissinstanser. I vissa fall har man emellertid avvikande synpunkler vad gäller främst byråindelningen. Samverkansformerna mellan hälso- och sjukvård samt socialvård berörs i flera yttranden. Många remissinstanser tar därvid upp och uttalar sig positivt om den föreslagna samverkan genom program.

Vilhelmina kommun framhåller att organisationsförslaget bygger på traditionella idéer men alt det innebär en förbättring i förhållande till nuvarande organisation. Det är viktigt att socialstyrelsen utvecklar samverkansformerna mellan socialvården och hälso- och sjukvården. Styrelsen har hittills inte med tillräcklig kraft hävdat socialvårdens intressen men har på ett helt annat sätt ägnat sig åt de medicinska problemställningarna.

Malmö kommun (sociala centralnämnden) yttrar följande:

"Till avdelningen förebyggande arbete och planering hör bl. a. byrån för allmän planering och samhällsplanering. Det kan, enligt sociala centralnämnden, ha sitt berättigande där om man koncentrerar sig på levandsnivåsludier, välfärdsfördelning, inflöde i centrala planeringsprocesser (ekonomisk långtidsplanering och fysisk riksplanering osv.). Men rimligare vore kanske att knyta en sådan byrå till avdelningen för socialtjänst, dels därför att socialutredningen anger samhällsplaneringen som en av socialtjänstens huvuduppgifter, dels därför att inom denna avdelning samlas de byråer vars verksamhet på olika sätt är beroende av samhällsplaneringen. En sådan ordning hindrar inte att man

Prop. 1979/80:6 182

också har en samlad planeringsenhet inrymmande även sjuk- och hälsovårdens utvecklingsfrågor. Förslagsvis kunde byrån därvid innefatta också den föreslagna statistikbyrån och betecknas "Allmän planering och statistik"."

Göteborgs kommun ansluter sig till organisationsförslaget, men vill starkt understryka vikten av en effektiv samordning mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Kommunen vill här framhålla angelägenheten av den föreslagna programbildningen som ett komplement lill linjeorganisationen. Uppenbart är också att renodlingen av avdelningarna för socialtjänst resp. hälso- och sjukvård kommer att ställa allmänt ökade samordningskrav på verksledningen. Vidare anför kommunen följande:

"Beträffande den föreslagna byråindelningen vill kommunen föreslå alt byrån för social service, som huvudsakligen föreslås innehålla äldreomsorg och handikappfrågor, renodlas tUl att endasl omfatta dessa frågor. Socialhjälpen bör således flyttas från denna byrå och lämpligen inordnas i byrån för socialt behandlingsarbete med tanke på att del framlida socialbidraget ofta kommer att vara ett inslag i behandlingsarbetet.

Kommunen vill framhålla vikten av atl den centrala ledningen för smittskydd och infektionssjukdomar centraliseras till socialstyrelsen. Nuvarande organisatoriska förhållanden medför oklara ansvarsgränser och bör därför förändras."

Kommunförbundet .ionstalerar att en bättre samordning mellan de olika funktionerna är önskvärd. Vad gäller det planerade miljömedicinska laboratoriet och SBL:s epidemiologiska avdelning anser förbundet att dessa funktioner bör integreras med byrån för hälsoskydd.

Landstingsförbundet anser att mycket talar för alt förslaget innebär ökade möjligheter alt uppnå samverkan och balans mellan socialvård och sjukvård.

Stockholms läns landsting (omsorgsnämnden) anser att den föreslagna organisationen speglar de förändringar i synsätt och utvecklingslinjer som bl. a. kommit lill uttryck i reformeringen av sociallagstiftningen. Den nya organisationen betyder att omsorgsbyrån blir en del av en samlad avdelning för socialtjänst. Denna inordning av omsorgsbyrån i ett allmänt socialt sammanhang är bra. Däremot finns i organisalionsförslaget inte någon samlad resurs för barnhabiliteringen. Denna fråga bör tas upp i organisationsberedningen. Men kan se fördelar med en anknytning lill socialtjänstfunktionen men ell tillräckligt beaktande av de medinska aspekterna måsle samtidigt ske. Östergötlands läns landsting anser det likaledes vara helt riktigt att byrån för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda inlemmas i en avdelning för socialtjänst. En förutsättning för den nya organisationen är att den speciella samverkansorganisationen (programmen) kan förverkligas. Södermanlands läns landsting finner f. n. inte skäl att förorda en avveckling av den särskilda byrån för omsorg om psykiskt utvecklingsstörda men framhåller att frågan bör prövas i samband med ev. lagändring på grundval av omsorgskommitténs arbete. Hallands läns landsting anser den föreslagna nya organisationen vara väl avvägd och atl ett genomförande bör komma till stånd ulan onödig

Prop. 1979/80:6 183

tidsutdräkl. Vidare vill man betona vikten av att gemensamma projekt etableras mellan byrån för omsorger och t. ex. byrån för barn- och ungdomsverksamhet där normalisering inom vård och behandling av de psykiskt utvecklingsstörda kan diskuteras.

Malmöhus läns landsting instämmer i stort i principerna bakom den nya organisationen och vill starkt understryka vikten av atl programverksamheten ges hög prioritet och snarast etableras. Vidare anförs bl. a. följande:

"Översynsulredningen förordar inrättandet av en sammanhållen avdelning för hälso- och sjukvård inom socialstyrelsen. Samtidigt föreslås att de två byråerna för hälsoskydd och hälsoupplysning inordnas i planeringsavdelningen.

Förvaltningsutskottet ifrågasätter om det inte vore all begränsa fackavdelningarnas ansvar för del framålsyftande planeringsarbetet atl på detta sätt särskilja hälsoskydds- och hälsoupplysningsarbetet frän fackavdelningarna."

När det gäller den framtida organisalonen finns, enligt Örebro läns landsting, vissa oklara och motsägelsfulla inslag:

"Utvecklingen inom samhällets sociala sektor går, med bl. a. socialstyrelsen som pådrivare, mot en ökad integrering mellan primär- och landstingskommunal verksamhet. Den tänkta avdelningsorganisationen för den framtida socialstyrelsen går dock emot denna utveckling. Visserligen kommer man även all arbeta genom att inrätta s. k. program, men förvaltningsutskottet är, trots att programmets funktioner synes viktiga och ändamålsenliga, skeptisk till att dessa skulle kunna lösa integreringsfrågorna. Vidare finner förvaltningsutskottet det märkligt att de medicinska verksamhetsområdena psykiatri, medicinsk rehabilitering och långvård kommer att utgöra egna byråer. Det naturliga vore att dessa ingick som exempelvis sektioner inom byrån "Läns- och regionsjukvård". Inom avdelningen hälso- och sjukvård, utgör byråerna en blandning av funktioner och nivåindelad verksamhei, vilket synes inkonsekvent. Hälsoupplysningen intar en allt större roll i den integrering som sker mellan hälsovård och sjukvård. Det är därför anmärkningsvärt att byrån för hälsoupplysning inte placeras inom avdelningen för hälso- och sjukvård, utan inom en annan avdelning. Enligt förvaltningsutskottets uppfattning skulle det vara till fördel om socialstyrelsens interna organisation hade så stor överensstämmelse beträffande funktionell organisaton som möjligt med de organ som på fältet handlägger hälsooch sjukvård."

Västernorrlands läns landsting anser att den föreslagna omstruktureringen av socialstyrelsens centrala organisation innebär en anpassning lill primärkommunernas och landslingens ansvarsområden. Man vill kraftigt understryka betydelsen av all den vertikala organisationen med indelning i olika avdelningar i enlighet med förslaget kompletteras med en horisontell organisation med s. k. program. Förslaget all i en avdelning samordna all verksamhei som hör till landstingens hälso- och sjukvård hälsas med tillfredsställelse. Det kan ifrågasättas om inte byrån för hälsoupplysning bör inordnas i hälso- och sjukvårdsavdelningen. Inte minst förebyggande åtgärder inom tandvården talar för detta.

Västerbottens läns landsting anför bl, a, följande:

Prop. 1979/80:6 ,84

"Vad gäller avdelningen för hälso- ocn sjukvård anser landstinget, alt den föreslagna byrån för medicinsk rehabilitering och långvård med fördel kan infogas i byrån för primärvård och byrån för läns- och regionsjukvård. Delta framför allt med hänsyn till att långvården rent definitionsmässigt tillhör primärvården och att rehabilitering bör vara en angelägenhet för varje akutvärdande klinik. Utskottet anser också, att endast en byrå för beredskapsfrågor är tillräckligt. Genom en omfördelning av arbetsuppgifterna skulle dessutom hela den föreslagna avdelningen för förebyggande arbete och planering kunna utgå ur organisationen. Landstinget ifrågasätter således om den särskilda avdelningen för planering är erforderlig. Den planerade verksamheten bör kunna ske inom resp. fackavdelning eller genom den särskilda programorganisatonen."

Riksrevisionsverkel anser att samtidigt som ÖSoS organisationsförslag har flera påtagliga fördelar är det ocksä förknippat med vissa risker. En sådan risk är att en önskvärd samverkan mellan de båda huvudområdena hälso- och sjukvård och socialvård inte kommer till stånd. En följd av detta skulle i sin tur kunna bli att socialstyrelsen inte får någon samlad överblick över vare sig utvecklingen inom områden som har anknytning till både socialvård och sjukvård (t. ex. äldreomsorg) eller behovssituationer för de grupper i samhället som är beroende av sådan "integrerad" verksamhet. En annan del av ÖSoS organisationsförslag som enligt RRV:s mening kan förorsaka problem är förslaget att inrätta en särskild avdelning för förebyggande arbete pch planering. Större delen av det förebyggande arbetet och vissa andra av de uppgifter som föreslås ligga på denna avdelning hänger nära samman med fackenheternas arbete. Risken med ÖSoS förslag är bl. a. att kunskaperna från socialstyrelsens tillsyn och uppföljning inom olika värdområden inte tillräckligt kan tillgodogöras i det förebyggande arbetet. Vidare är kompetensfördelningen mellan avdelningen och fackenheterna något oklar vad gäller bl. a. utbildnings- och personalplanering.

RRV finner vid en sammanvägning av för- och nackdelar att den föreslagna avdelningsindelningen är ett godtagbart organisationsalternaliv men att stora krav ställs på samverkan mellan olika avdelningar, RRV biträder ÖSoS förslag att inrätta program som ett komplement till avdelnings- och byråorganisationen. Det kan enligt RRV:s mening ifrågasättas om inte vissa stora program bör ligga direkt under verksledningen.

TCO konstaterar all organisalionsförslaget kan ses som etl försök all inom verkets ram återskapa en medicinalstyrelse och en socialstyrelse. Det är möjligt att denna väg all sektorvis hålla samman likartade funktioner är nödvändig i nuläget som ett alternativ till den befintliga "passiva" men "integrerade" organisationen. Samtidigt är emellertid risken betydande att man därigenom förlorar greppet om den samverkan mellan sociala och miljöbetingade samt medicinska faktorer som skulle påbjudas utifrån en mera vedertagen tolkning av begreppet helhetssyn. En dubbel organisation med program som löper vid sidan av linjeorganisationen kan leda till problem när det gäller samordning och till intressekonflikter. ModeUen bör övervägas av den särskilt tillkallade

Prop. 1979/80:6 185

beredningsgruppen. TCO anser inte heller att epidemiologiska avdelningen vid SBL bör överföras till socialstyrelsen, i försia hand av skälet att enheten blir så liten att resurserna inte kommer att räcka vid en toppbelastning.

LO anför att förslaget kan ses som ett steg tillbaka i förhållande till beslutet om sammanslagning av social- och medicinalstyrelserna. Det är viktigt att arbetet på att integrera socialvården med hälso-och sjukvården fullföljs. Mot bakgrund av den föreslagna förstärkningen av verksledningen samt att en gemensam avdelning för förebyggande arbete och planering och att särskilda projektgrupper (program) föreslås inrättas kan LO ansluta sig till utredningens förslag. LO finner del väsentligt alt avdelningen för förebyggande arbete och planering ges en stark ställning. Denna avdelning bör under verksledningen ha huvudansvaret för all driva fram en ökad prioritering av det förebyggande arbetet och en samordning av socialvården och hälso- och sjukvården.

SACO I SR finner huvuddragen i den föreslagna organisatoriska indelningen av det centrala verket tilltalande. De föreslagna programmen kan enligt SACO/SR sannolikt tillgodose en del av behovet av integration och samverkan mellan olika avdelningar/byråer. Däremot torde programmen inte kunna tillgodose del kontinuerliga dagliga samverkansbehovel mellan verkets olika enheter. SACO/SR förutsätter att detta behov klaras av vid sidan av programmen t. ex. i den föreslagna verksledningskonferensen etc. SACO/SR anför vidare bl. a. följande:

"1 och för sig finns det skäl atl närmare granska den föreslagna fördelningen av arbetsuppgifter mellan olika byråer men det skulle föra för långt att här la upp en detaljerad diskussion om dessa frågor.

Det får förutsättas att en närmare prövning kan ske under genomförandefasen. Som exempel på frågor som därvid bör övervägas kan nämnas inplaceringen av resurserna för pediatrik, barn- och ungdomspsykiatri samt företagshälsovård. Man kan här genomgående tänka sig alternativ till den föreslagna anknytningen till primärvårdsbyrån. Mycket talar 1. ex. för atl företagshälsovården snarare borde inordnas i hälsoskyddsbyrån än i primärvårdsbyrån. Barn- och ungdomspsykiatrins nära anknytning till vuxenpsykiatrin kan möjligen motivera inordning i psykiatribyrån. Vidare kan det finnas skäl att överväga behovet av en särskild byrå för regionsjukvård."

Statens handikappråd anser att den föreslagna programverksamheten är en förutsättning för alt socialstyrelsen skall kunna tillämpa en helhetssyn. Det mest positiva med programmen är att de skall ingå i socialstyrelsens verksamhetsplanering och att de får egna resurser. Rådet finner det riktigt atl omsorgsbyrån förs lill avdelningen för socialtjänst då dessa frågor har en tyngdpunkt på det sociala området och alltmer kan förutses bli en fråga för den kommunala socialtjänsten. Vidare vill rådet understryka vikten av att byrån för social service tillförs sakkunnig personal i tillräcklig omfattning. Rådet anser vidare det vara av stor betydelse atl denna byrå åläggs ett primäransvar för handikappfrågor och vill understryka vikten av att byrån lyckas förankra socialstyrelsens arbete i handikappfrågor i kommuner och landsting.

Prop. 1979/80:6 186

HCK vill understryka betydelsen av programverksamheten. Kommittén anser också att förebyggande arbete bör integreras i de olika byråernas verksamhet och inte vara begränsat till en särskild avdelning. Vidare anför kommittén följande:

"1 regeringens proposition om insatser för handikappades kulturella verksamhet framhålles att "handikappades problem inte får ges en särbehandling utan måste behandlas i sitt sakliga sammmanhang". Innebörden är givetvis att "handikappades problem måste beaktas i utredningsarbetet inom olika områden". Härtill bör las hänsyn i arbetet inom de olika fackenheterna. Som en följd härav måste kunskap om handikapp och vad handikapp för med sig finnas inom socialstyrelsens samtliga enheter. Så är f. n. inte fallel. För alt kunna påskynda denna utveckling behövs ett team med speciella kunskaper i dessa frågor för atl bl. a. medverka till kunskapsspridning inom verket samt deltagande i projekt och program. Vidare bör i ökad omfattning anställas tjänstemän med kunskaper i handikappfrågor inom socialstyrelsens olika byråer."

Lunds universilel (medicinska fakultetsnämnden) konstaterar alt avdelningen för hälso- och sjukvårdsfrågor uppdelas i primärvård resp. läns- och regionsjukvård. Delta visar att uiredningen knappast förmåti brygga över de klyftor socialstyrelsen tidigare skapat mellan olika sektorer inom sjukvården; fakultetsnämnden vill t. ex. allvarligt ifrågasätta del kloka i all också i fortsättningen avskilja verksamhetsområdena medicinsk rehabilitering och långvård i särskilda byråer.

Svenska läkaresällskapet menar atl den pedialriska representationen inom socialstyrelsen är klart otillräcklig med hänsyn till del stora verksamhetsfält som öppen och sluten barnsjukvård saml barnhälsovård utgör. Pediatrisk representation bör därför inte enbart finnas inom primärvårdsbyrån ulan även inom den föreslagna byrån för läns- och regionsjukvård. Vidare anför läkaresällskapet att barn- och ungdomspsykiatrin har nära anknytning till vuxenpsykiatrin varför det är önskvärt och logiskt alt barn- och ungdomspsykiatrin knyts till psykialribyrån i stället för till primärvårdsbyrån.

Försvarets sjukvårdsstyrelse finner den föreslagna programsamverkan vara elt riktigt grepp. Styrelsen hälsar med tillfredsställelse atl ansvarel för beredskapsfrågor inordnas i hälso- och sjukvårdsavdelningen men uttrycker också önskemålet om atl i den kommande organisationen, utöver den generella kompelens som bör finnas i centrala ämbetsverk, garantier skapas för all i en kommande byrå för sjukvårdens beredskapsfrågor finns ständigt tjänstgörande medicinsk sakkunskap för såväl det läkarrelalerade handlandet som för omvårdnadsfrågor och frågor om förnödenhetsförsörjning. Styrelsen vill vidare anmäla all det är angelägel alt en organisationsförändring inte förhindras med hänvisning till utredningen om sjukvården i krig. Vad gäller smittskyddsproblematiken finner styrelsen del naturligt alt slatsepidemiologfunktionen tillförs socialstyrelsen och all denna ges ell samlat ansvar också för totalförsvarets smiltskyddsfrågor.

Riksförsäkringsverket uppfattar utredningens förslag där arbetsuppgifterna på byrå SN I och LA 1 föreslås övertas av byrån för primärvård.

Prop, 1979/80:6 187

resp. byrån för medicinsk rehabilitering och långvård, båda inom avdelningen för hälso- och sjukvård, och där tandvårdsbyrån föreslås inordnad i samma avdelning, som positivt. Det synes ur verkets synvinkel vara en fördel att hithörande frågor handläggs inom samma avdelning i socialstyrelsens organisation. En särskild avdelning för förebyggande arbete och planering synes vara väl motiverad. Vidare är utredningens förslag om tillskapande av särskilda program positivt.

Arbetarskyddsstyrelsen förutser ell omfattande samarbete med flera av byråerna inom den föreslagna avdelningen för förebyggande arbete och planering. Styrelsen tillstyrker alt ett miljömedicinskt laboratorium bildas genom sammanslagning av naturvårdsverkels omgivningshygieniska avdelning och det till karolinska sjukhuset knuta stressforskningslaboratoriet. Det sistnämnda har en omfattande verksamhei inom arbetsmiljöområdet. Diskussioner om samarbetsformer och om gränsdragningsproblem mellan socialstyrelsen och arhetarskyddsstyrelsen i dessa frågor saknas i utredningen och måste klarläggas.

Statens naturvårdsverk ser positivt på den ökade tonvikten på planering och förebyggande arbete. Genom tillkomsten av en avdelning för förebyggande arbete och planering torde bl. a. förebyggande insatser få ökad tyngd. Kontakter med andra myndigheter och sektorer underlättas, inte minst i frågor som rör den yttre miljön och olika miljöföroreningars långsiktiga inverkan på folkhälsan. För naturvårdsverket är del av stor betydelse alt ha etl nära samarbete med den miljömedicinska expertis som finns på socialstyrelsen särskilt med ett ev. miljömedicinskt laboratorium.

Statens strålskyddsinslitut anser all utredningens syfte alt utarbeta ny och bättre organisation och mer rationella arbetsformer för socialstyrelsen är mycket angelägel och alt de föreslagna lösningarna förefaller leda till klara förbättringar. Den föreslagna projektverksamheten är särskilt intressant eftersom den bör vara väl lämpad för handläggning av många ärenden av slrålskyddskaraktär. Det bör dock framhållas med skärpa alt den utan tillräckliga resurser lätt blir ett slag i luften.

Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) kan inte instämma i förslaget att överföra epidemiologiska avdelningen lill socialstyrelsen.

Karolinska institutet hälsar del nya greppet med program med tillfredsställelse. Programmen lorde få slor betydelse för att handlägga stora och övergripande problem inom socialstyrelsen.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEFj framhåller att den från beredskapssynpunkt bästa organisatoriska lösningen för PB 4 och PB 5 vore att sammanföra dem till en egen frislående enhet. Om detla inte är möjligt torde del näst bästa alternativet vara att - som ÖSoS föreslår - föra dem till avdelningen för hälso- och sjukvård. Ett tredje alternativ är också tänkbart nämligen atl föra enhelen för beredskapsfrågor till avdelningen för förebyggande arbete och planering.

Prop. 1979/80:6 188

/// Funktioner i den nya organisationen Planering

Remissinstanserna biträder i stort sett ÖSoS uppfattning atl socialstyrelsen bör sträva efter atl minska detaljreglering och detaljstyrning samt öka del övergripande planerings- och utvecklingsarbetet. Vissa kritiska synpunkler förs fram.

Kommunförbundet anser atl socialstyrelsens uppgift hör vara alt tillföra huvudmännen kunskap av generell nalur inom olika verksamhetsområden. Styrelsen bör erhålla underlag för uppföljning och erfarenhetsåterföring genom sammanställning och analys av huvudmännens planer. Förbundet kan inte dela uppfattningen att socialstyrelsen skall utfärda riktlinjer för den kommunala planeringen och varnar för en sektorisering av planeringsverksamheten. Analyser av problem, behov och utvecklingsinsatser inom olika verksamhetsområden bör ges karaktären av planeringsunderlag för den samlade bedömning och prioritering som ett svårt ekonomiskt läge gör mera nödvändig än någonsin tidigare.

Landstingsförbundet framhåller all den betoning av socialstyrelsens planeringsroll som framgår av utredningens förslag kan ses som en naturlig följd av att nuvarande lagstiftning bör kunna bli ersatt av en ramlagstiftning. Förbundet vill särskill understryka att socialstyrelsens arbete inriktas på att la tillvara de erfarenheter och kunskaper som finns hos sjukvårdshuvudmännen, stämma av dessa mot planeringsuppgifter och vidarebefordra dessa kunskaper till andra huvudmän. Härvid bör inte minsl socialstyrelsens planeringsroll vad avser den förebyggande hälsovården betonas. Förbundet delar utredningens uppfattning att tillsyn och planering skall ses som delar i en gemensam process.

LO konstaterar att ÖSoS lägger stor vikt vid socialstyrelsens medverkan i samhällsplaneringen, men atl utredningen inte utvecklat på vad sätt denna medverkan skall gå till. Socialstyrelsens planeringsuppgifter bör i första hand gälla sektorns egen planerings- och utvecklingsverksamhet. LO erinrar om att de krav som medlemmarna ställer i fråga om hälso- och sjukvård och social omvårdnad ofta innebär krav på statliga åtgärder för att stimulera eller styra i en viss riktning.

TCO förordar att handlingsprogram och planer upprättas för berörda samhällssektorer. De ramlagar som förväntas bli införda både för sjukvården och för socialvården leder fram lill ett behov av mer detaljerade målsättnings-och verksamhetsplaner.

Riksrevisionsverket (RR V) delar ÖSoS uppfattning att sektorsplanering för socialvård saml hälso- och sjukvård bör vara en central uppgift för socialstyrelsen i framliden. Den beskrivning som görs av vad seklorsplaneringen innebär och bör omfatta har RRV inte heller några invändningar mot. Socialstyrelsens planeringsroll inom hälso- och sjukvårdsområdet synes enligt RRV vara klarare än inom socialvårdsområdet. Det är därför viktigt att socialstyrelsens planeringsansvar för socialvården preciseras närmare. Enligt RRV har socialstyrelsen elt särskill ansvar för alt se lill att vårdområden med skilda huvudmän blir

Prop. 1979/80:6 189

föremål för samordnad planering,

Västmanlands läns landsting påpekafr atl ÖSoS-rapporten tar upp socialstyrelsens planeringsuppgifter på elt mycket slort antal ställen, men någon hell klar bild av den roll som styrelsen bör spela härvidlag framgår dock inte. Enligt landstingets mening finns det anledning att en översyn och överprövning görs av nuvarande ansvarsfördelning, Uppsala läns landsting är tveksamt till tanken att socialstyrelsen skall ägna sig mera åt planering och andra övergripande frågor inom sitt ansvarsområde. Landsiingei anser att planeringsansvaret i framtiden främst skall åvila kommuner och landsting och därmed ske i nära kontakt med den praktiska verkligheten. Västerbottens läns landsling anför alt socialstyrelsens roll i planeringen bör inskränkas till rådgivning. Styrelsen bör också vara remissorgan för landstingen i samband med planering av hälso- och sjukvården.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens (AMS) mening är det av slor betydelse alt en helhetssyn på sociala problem tillämpas och alt samordnande av problemlösande insatser kommer till stånd, varvid de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna spelar en mycket viktig roll. En ökad satsning på förebyggande åtgärder, bl. a. genom alt de socialvårdande myndigheterna i större utsträckning än f. n. medverkar i övrig samhällsplanering, ställer krav på ökad samverkan med andra samhällsorgan. AMS är beredd att medverka till sådana förändringar av samverkansformerna som kan leda till bättre utnyttjande av de gemensamma resurserna.

Göteborgs kommun ansluter sig till utredningens tanke all organisatoriskt hålla samman tillsyns- och sektorsplaneringsfunktionerna i avdelningarna för socialtjänst resp. hälso- och sjukvård. Härigenom skapas möjlighet till både uppföljning och verklighetsanknytning av planer. Flera remissinstanser, däribland riksrevisionsverket, Uppsala universitet (medicinska fakultetsnämnden), länsstyrelsen i Malmöhus län, Malmöhus läns landsting. Västernorrlands läns landsting samt Vilhelmina kommun delar ÖSoS synsätt alt planeringsansvaret i huvudsak bör läggas på fackenheterna och inte pä särskilda planeringsenheter.

Forskning och utveckling

Enligt ÖSoS förslag bör socialstyrelsen öka insatserna för forskning och utveckling samt försöksverksamhet. Styrelsen bör dock inte ha till primär uppgift att bedriva forskning. Förslagen om forskning och utveckling kommenteras av vissa remissinstanser.

Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) delar ÖSoS strävan att ge socialstyrelsen en myndighetsroll som innebär en starkare inriktning på sammanställande och spridande av kunskaps- och beslutsunderlag. Det innebär att socialstyrelsen genom ökade insatser av forsknings- och utvecklingskaraktär bör bidra lill atl lillgodose behovet av nya och kvalitetshöjande kunskaper inom sektorn samtidigt som styrelsen inte skall ha till primär uppgift alt bedriva egen forskning, UHÄ viU understryka vikten av att styrelsens FoU-verksamhet arbetar i mycket

Prop. 1979/80:6 190

nära kontakt med alla berörda forskningsorgan, inte minsl den medi
cinska och samhällsvetenskapliga forskningen vid universilel och högsko
lor, \

Uppsala universitet (medicinska fakultelsnämnden\) är tveksam till atl styrelsen skall bedriva egen forskning och att styrelsen i sina anslagsframställningar skall föra fram krav pä egna medel för forskning. Forskningsanslag bör i första hand kanaliseras via universiteten och forskningsråden. Däremot har man ingen erinran mot att socialstyrelsen bedriver försöksverksamheter och annal utvecklingsarbete och man tillstyrker vidare tillkomsten av elt särskilt sekretariat för dessa uppgifter. Inte heller Lunds universilel (samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden) motsätter sig den föreslagna forskningsorganisationen. Enligt karolinska institutet (rektorsämbetet) är det mindre välbetänkt att styrelsen skall ha egna forskningsmedel och en samordningsgrupp när styrelsen inte skall bedriva forskning. Vidare anförs följande:

"1-. n. är den medicinska forskningens huvudproblem en successivt minskad medelstilldelning med ökande svårigheter för yngre forskare att etablera sig som följd. Det är därför viktigt alt forskningsmedel fördelas av de organ som har överblick av landels och universitetens resurser, dvs, i första hand forskningsråd och univsersitel-högskolor. Karolinska institutet ifrågasätter det rationella i att socialstyrelsen skapar en ny forskningsorganisation. Styrelsen bör koncentrera sig på sina vedertagna uppgifter snarare än alt söka sig in på nya områden som redan har en väl fungerande organisation. Vinsten med en bedömningsgrupp ifrågasattes även. Denna kompetens kan i nuläget erhållas från redan existerande organisationer, t. ex. genom samordning mellan socialstyrelsen och medicinska forskningsrådet."

Svenska läkaresällskapet finner del vällovligt att en bedömningsgrupp bildas på socialstyrelsen med uppgift att handlägga frågor rörande forsknings-, utvecklings- och försöksverksamhet. Läkaresällskapet anser att denna bedömningsgrupp som sin huvuduppgift bör ha beredskap för att ta del av och initiera införandet av nya forskningsrön i sjukvården. Del är angelägel att den har ett brett urval av vetenskapligt skolade personer från forskningsvärlden och det praktiska fältet. Läkaresällskapet anser däremot inte att socialstyrelsen skall bedriva egen forskning, utan utnyttja universiteten, forskningsrådet och läkaresällskapet för eventuell initiativforskning. Läkaresällskapet ser det som mycket angeläget att inte konkurrens om de knappa forskningsresurserna kommer lill stånd. Forskningens oberoende av myndighet är vital.

Svenska kommunförbundet anser atl socialstyrelsens viktigaste uppgift bör vara all initiera forskning och praktiskt utvecklingsarbete. Forskningen bör bedrivas av organ som är fristående från förvaltande myndigheter. Socialstyrelsen bör svara för sammanställningar av resultat från forsknings- och utvecklingsarbete inom sitt verksamhetsområde. I jämförelse med den av kommunförbundet bedrivna idébanksverksam-helen bör styrelsens insatser inriktas på att mera ingående och principiellt analysera och redovisa kunskapsläget inom olika problemområden. Göteborgs kommun finner förslaget om inrättande av ett sekretariat för

Prop. 1979/80:6 '91

forsknings- och utvecklingsarbete inom socialstyrelsen angelägel och förordar alt socialstyrelsens engagemang i forsknings- och utvecklingsarbete koncentreras på epidemiologiska frågeställningar, metoder och tekniker för planering, utvärdering och effeklivilelsuppföljning samt slatistiksyslem. Stockholms läns landsting menar alt det inte är helt klart vad inmutningen av forskningsuppgifter ytterst syftar till och undrar om man vill styra forskningen till speciella uppgifter och om socialstyrelsen skall godkänna forskningsuppdrag.

Enligt RR V:s mening är utredningen inte helt klargörande vad gäller dels socialstyrelsens relation till forskningsråden, dels roll och arbetsfördelningen mellan styrelsen och delegationen för social forskning. Denna har en samordnande och forskningsstödjande funktion nära förknippad med den planerande och utvecklande roll som socialstyrelsen bör ha. Den föreslagna översynen av styrelsens relationer till forskningsråden bör därför komma till stånd. Vidare är RRV tveksam till att inrätta ett särskilt FoU-sekretariat med placering vid byrån för allmän planering och samhällsplanering. Huvuddelen av FoU-administrationen bör enligt RRV.s mening ske på byrå- och programnivå. Uppgiften att sammanställa ansökningar om FoU-anslag inför verksledningen bör kunna ligga på verksledningssekretariatet. Styrelsen bör ha tillgång till vis.sa egna medel över statsbudgeten för forskning, utvecklings- och försöksverksamhet, men det bör särskilt betonas att styrelsen inte skall bedriva egen forskning.

LO anför följande:

"En belydande del av styrelsens verksamhet bedrivs f. n. med särskilda projektanslag för forsknings- och utvecklingsarbete. Del gäller inte bara speciella forskningsprojekt utan sådana frågor som det sociala arbetet i framtiden och formerna för en socialt inriktad planering på länsnivå. LO finner det orimligt att frågor av detta slag, som hör till socialstyrelsens centrala arbetsuppgifter, bekostas från särskilda projektmedel. En av konsekvenserna av denna finansiering är att projekten får forskningskaraktär och att organisationer som medverkar i referens- eller styrgrupper får mycket begränsade möjligheter att lämna synpunkter på arbelL. eftersom sådana synpunkter kan uppfattas som ingrepp i forskargruppens arbete. LO anser att uppgifter av denna typ bör ingå i socialstyrelsens reguljära verksamhei och utföras under verksstyrelsens ledning."

TCO för fram samma synpunkter samt pekar också på all en starkt negativ konsekvens av de många projekt som bedrivs under angivna förutsättningar är atl de engagerade tjänstemännens arbetsvillkor ofta är osäkra då arbetet inte sällan är direkt beroende av anslagets varaktighet. TCO anser att det finns ett stort behov av att socialstyrelsen på etl aktivt sätt medverkar till metodutveckling inom den kommande socialtjänsten. Detta behöver inte ske genom utredningsprojekt med långsiktig planering och breda målformuleringar, TCO har direkt negativa erfarenheier av flera sådana utvecklingsprojekt inom socialstyrelsen. Det kan ofta räcka med alt styrelsen häller sig ä jour med utvecklingen ute i kommunerna och stimulerar och sprider kännedom om utveckling av metoder som bedöms vara av allmänt intresse.

Prop. 1979/80:6 192

Information

Några remissinstanser tar särskilt upp frågan om socialstyrelsens roll beträffande information.

Kommunförbundel anser att det är huvudmännens eget ansvar att bestämma inriktningen och omfattningen av de direkta utbildningsinsatserna riktade till förtroendevalda och personal inom kommunerna. Socialstyrelsen bör svara för informationen på riksnivå. Belräffande informationen till huvudmännen bör denna ske i samarbete med deras organisationer och genom medverkan i konferenser-kurser och utformningen av utbildnings-samband.

Vilhelmina kommun instämmer i stort i de förslag som lämnas för att förbättra socialstyrelsens informationsverksamhet. Det är viktigt att styrelsen på ett bättre sätt än f. n. bereds möjlighet att tillmötesgå kommunerna med det informationsmaterial som framställs inom verket och som är relevant inom sektorn.

TCO ser det som önskvärt att soialstyrelsens information till allmänheten ytterligare prioriteras och planeras på ett långsiktigt sätl. Inte minst gäller detta frågan om basinformation i syfte atl ge kunskaper t. ex. om socialbidrag och socialbidragstagare för att påverka attityder men också i direkt syfte atl ge kunskap om sociala rättigheter.

RR V har inte några invändningar mot förslagen att förbättra styrelsens informationsverksamhet. Frågor rörande arbetsfördelning och samverkan mellan centrala verkel och den regionala organisationen i informationsverksamheten bör dock penetreras ytterligare. Statens personalnämnd (SPN) noterar att utredningen strävat efter att systematisera den interna informationen. Enligt SPN:s erfarenhet ger brister inom dessa områden på kort lid negativa effekler säväl på verksamhelen som pä personalens tillfredssiällelse. Karolinska institutet menar alt den förstärkning av den informativa verksamheten som föreslås är avsedd att fylla etl länge relativt eftersatt men viktigt behov inom denna expensiva sektor av samhället.

Tillsyn

Följande synpunkter förs fram av de remissinstanser som särskill behandlar socialstyrelsens tillsynsfunktion,

Gotlands kommun anser att förskjutningen av innehållet i styrelsens tillsynsansvar mol uppgifter av uppföljande och utvecklande karaktär är väsentlig och viktig. Det är vidare angeläget att formerna för samverkan med huvudmännen blir harmoniska så att risken för isolering undviks och, inför en väntad ramlagstiftning även på sjukvårdsområdet, styrelsens arbete inte kommer i konflikt med huvudmännens ansvar, Vilhelmina kammun ser socialstyrelsens tillsynsverksamhet som mycket viktig inte minst mot bakgrunden av atl den framtida socialvården kommer att regleras genom ramlagstiftning.

Kommunförbundet framhåller att socialstyrelsens uppföljning av hur statsmakternas intentioner förverkligas kan ske genom sammanfatining

Prop. 1979/80:6 193

och systematisering av den kunskap som den indviduella tillsynen ger och analys av den siatistik som kommunerna är ålagda att lämna lill statliga organ.

Enligt landstingsförbundet bör socialstyrelsens tillsynsuppgifter inriktas mot att på etl övergripande sätt tillsammans med vårdhuvudmännen söka sig fram till de bästa lösningarna för socialvårdens och hälso- och sjukvårdens utveckling.

Stockholms läns landsting (landslingsrådsberedningen) anser all det politiska ansvarel inför väljarna i hög grad innebär en "tillsynsfunktion" som torde garantera alt ingen huvudman i nämnvärd grad kommer atl släpa efter i utvecklingen. Hallands läns landsting (socialnämnden) hälsar med tillfredsställelse utredningens syn på socialstyrelsens framlida tillsynsverksamhet, som innebär att den detaljerade kontrollen bör minska och ersättas av mer allmänna ätgärder. Jämllands och Östergötlands landsting understryker atl styrelsens tillsynsarbete mera bör få karaktär av informationsutbyte och uppföljning än kontroll.

Läkaresällskapet noterar med tillfredsställelse all styrelsens arbete i framliden mera skall innebära samordnings- och utvecklingsarbete än uppgifter inom övervakning och tillsyn. Sällskapet instämmer dock helt i utredningens förslag att socialstyrelsen bör göra uppföljningar för att utröna olika åtgärders effekt och effektivitet.

RRV delar ÖSoS uppfattning om socialstyrelsens framlida tillsynsverksamhet saml framhåller följande:

"Inom områden där länsstyrelsen är formellt tillsynsorgan och socialstyrelsen har etl bevaknings- och utvecklingsansvar enbart i kraft av central myndighet behöver socialstyrelsen inte på samma sätt som inom de områden där styrelsen har del formella tillsynsansvaret ägna uppföljningen åt hur de enskilda huvudmännen bedriver sin verksamhei. Tonvikten bör i stället ligga på en uppföljning och bevakning av mer generella briser inom områdel. Det måsle emellertid understrykas att del förhållandet att länsslyrelsen inom viss del av verksamhetsområdet är formell tillsynsmyndighet inte får inskränka socialstyrelsens möjligheter att direkt följa verksamheten i kommunerna. Tvärtom är det av synnerligen stor vikt alt socialstyrelsen upprätthåller direkta fältkonlakter."

Enligt TCO bör socialstyrelsen bevaka att konsumenternas behov av sociala tjänster tillgodoses på en likartad riksnivå. Det bör vara möjligt alt ge ämbetsverket befogenheter atl tillse att vissa minimikrav i fråga om kvantitet och kvalitet hos utbudet garanteras de enskilda oavsett i vilken kommun dessa är bosatta. Socialstyrelsen bör utifrån riksdagens och regeringens intentioner utforma rekommendationer angående t. ex. inlag-ningsregler och avgiftstaxor.

Ledning och samordning

Den av ÖSoS föreslagna förstärkningen av verksledningen m. m. kommenteras särskilt av flera remissinstanser.

RR V tillstyrker ett verksledningssekrelariat med i huvudsak de

Prop. 1979/80:6 194

uppgifter som ÖSoS föreslår saml anför följande:

"RRV ser mycket positivt pä en delegering av såväl sakfrågor som administrativa beslut lill fackavdelningarna. Som ett led i en sådan delegering kan RRV ocksä tillstyrka inrättandet av avdelningskanslier vid avdelningarna. Det bördock klart framhållas atl verkets totala resurser för administration inte får öka. Den resursökning som avdelningskanslierna kommer att medföra måste motsvaras av en resursminskning vid den administrativa avdelningen.

Vikten av atl förbättra socialstyrelsens interna verksamhetsplanering har lidigare påtalats av RRV i revisionen av styrelsen. De förslag till åtgärder som därvid framfördes har dock hittills endast genomförts i begränsad omfattning. RRV finner det därför i likhet med ÖSoS angeläget att formerna för verksamhetsplaneringen utvecklas ytterligare i linje med det förslag som lämnats.

RRV biträder förslaget atl socialstyrelsens verksplanering och redovisning även hör omfatta tillfälliga projektmedel och speciella anslag. En samlad bild av socialstyrelsens totala resursanskaffning och resursanvändning är nödvändig för att få överblick över styrelsens hela verksamhet och för att verkliga prioriteringsdiskussioner skall komma till stånd.

Det centrala verkets hela verksamhet bör enligt RRV:s mening så långt möjligt samlas under anslaget V El. Som utredningen framhåller torde delta bl. a. underlätta verkels personal-och resursplanering."

Slalens personalnämnd (SPN) finner utredningens förslag om elt verksledningssekrelariat positivt. En god samverkan mellan personaladministraliva enhelen och verksledningssekretariatet åren nödvändig förutsättning för all resursanvändningen och personalpolitik skall samverka.

LO anser att utredningen försummat att diskutera socialstyrelsens roll i förhållande lill socialdepartementet och verksstyrelsens roll i ledningen av styrelsens verksamhet. Verksstyrelsen bör fä en starkare ställning och bör bl. a. se till att socialstyrelsens verksamhei inriktas på att förverkliga statsmakternas intentioner. LO erinrar vidare om den framställning som gjorts om representation i socialstyrelsens styrelse. TCO pekar på att socialstyrelsens frågor i hög grad rör TCO:s intresseområden från en rad olika utgångspunkter och förutsätter därför att orgnisationen erhåller representation i socialstyrelsens styrelse i enlighet med gjord framställning. SACO/SR pekar på att medan huvudmannasidan är starkt representerad i socialstyrelsens styrelse saknar de anställda inom socialvård och hälso- och sjukvård styrelserepresentation trots att deras arbetsförhållanden i hög grad påverkas av styrelsens verksamhet. SACO/SR föreslår att frågan om berörda fackliga organisationers rätt atl nominera ledamöter i socialstyrelsens styrelse övervägs. Sveriges läkarförbund anför liknande synpunkter. HCK anser alt det vore värdefullt om handikapprörelsen vore representerad i socialstyrelsens styrelse.

Personalutveckling m, m.

ÖSoS förslag om personalutveckling m. m. behandlas framför allt av statens personalnämnd (SPN) men också av en del andra remissinstanser,

SPN anser alt uiredningen varit medveten om personalproblem inom myndigheien och behovet av personaladministraliva insatser. SPN konsta-

Prop. 1979/80:6 195

lerar dock atl uiredningen inte närmare utrett tänkbara konsekvenser av angivna rikllinjer för den personaladministraliva verksamheten. SPN har därför ansett det angeläget alt ge en mer ingående beskrivning av krav som utifrån lagar, statsmakternas intentioner och beprövad erfarenhet ställs på PA-arbete och PA-organisation och som bör beaktas vid en decentralisering. Bl. a. anför SPN följande:

"Personaladministrationen bör i fråga om decentralisering följa karaktären hos administrationen i sin helhet. Ökad delegering av beslutsrätten i PA-frågor förutsätter kostnadsansvar inom motsvarande område.

Oberoende av graden av decentralisering måsle likartade personal administrativa frågor få en tillräckligt enhetlig behandling inom hela myndigheien. Den nödvändiga samordningen bör ske inom en särskild PA-enhel.

Avdelningskanslier som föresläs utvecklas bör erhålla befogenheter av sådant slag atl handläggning av exempelvis PA-ärenden inte försvåras och försenas. Det är svårt att utläsa av rapporten vilken ställning kontaktmännen i PA-frägor avses få. Det finns risk för att kontaktmännen kan uppleva sin hemvist som oklar då de organisatoriskt tillhör den centrala PA-enheten men är placerade på avdelningskanslierna. Det bör enligt SPNs uppfattning noga övervägas om inte kontaktmännen i PA-frågor organisatoriskt skall överföras lill avdelningskanslierna.

1 en decentraliserad PA-organisation blir personalledningsfunktionen än mer viktig. Detla innebär att utbildning och utveckling av personalledare bör uppmärksammas som en angelägen PA-uppgifl för PA-enheten, Behovel av framtida personalledare bör säkerställas genom PA-enhetens försorg. Vid tillsättning av chefsbefattningar, i vilka personalledning är en väsentlig del, är det angeläget att goda personalledaregenskaper väger minst lika tungt som sakkunskaper inom verksamhetsområdet,"

Kriminalvårdsstyrelsen som i princip tillstyrker utredningens förslag beträffande det cenlrala verkets organisation och arbetsformer vill dock betona de stora svårigheter som genomförandet av elt så omfattande ändringsförslag innebär för berörd personal.

TCO anser att även om ett behov klart finns av en definierad och samlad ledningsfunktion bygger det framlagda förslaget inte tillräckligt på det viktiga förhållandet atl personalen på alla nivåer är verkets viktigaste resurs. Ett tillräckligt medbestämmande för personalen kräver en långt gående delegation inom verket av beslut som rör personalen. Detta förhållande har inte belysts tillräckligt i utredningen. Detta är en brist eftersom arbetsmiljön f. n, upplevs som mycket pressande.

/ V Genomförandet av den nya organisationen

Några remissinstanser kommeterar ÖSoS syn på genomförandet av den nya organisationen,

RR V delar ÖSoS uppfattning all beslut om och genomförande av den nya organisationen bör komma lill stånd så snart som möjligt. Även om socialstyrelsens roll och relationer till andra organ inom alla områden inte skulle kunna anges av statsmakterna redan under innevarande år, t. ex.

Prop. 1979/80:6 196

till följd av remissvar på utredningar, bör beslut i en rad frågor kunna fattas mer omgående så alt förändringarna kan genomföras så snart som möjligt. Ett längre dröjsmål för statsmakternas ställningstagande kan komma att inverka negativt på styrelsens hela verksamhei till följd av osäkerhet hos personalen om framtiden.

Ljungby kommun uttalar önskemålet att socialstyrelsens organisation inte fördröjs utan genomförs så snabbt som möjligt, Värmlands läns landsting menar att ett längre dröjsmål mellan utredningsarbetets slutförande och statsmakternas ställningstagande torde komma atl inverka negativt på socialstyrelsens hela verksamhet.

Del 2: Regional organisation

/ Behov av regionala resurser Behov inom socialvården

De kommuner som har uttalat sig om behovet av regionala resurser är i allmänhet tveksamma, men olika uppfattningar redovisas,

Göteborgs kommun hävdar alt den hittillsvarande erfarenheten tyder på att det ur kommunens synvinkel inte finns något behov av socialstyrelsens regionala organisation för kunskapsförmedling, erfarenhetsåtergivning, utvecklingsarbete och medverkan i samhällsplanering. Dessa uppgifter bör likaväl kunna utföras centralt, Ljungby kommun däremot anser alt socialstyrelsens funktion inom planering och utveckling av socialvården liksom dess uppgift atl samla in erfarenheier utifrån landet, bearbeta dessa och föra ut information därom till kommunerna är av hög angelägenhetsgrad. Häri kan konsulentorganisationen fylla en viktig uppgift. Malmö kommuns sociala centralnämnd är tveksam:

"Tillsynsuppgifterna (inspektionen) har fält annan karaktär och ändrade huvudmannaskapsförhållanden enligt socialutredningens förslag gör behovet av denna verksamhet än mindre motiverad. Andra motiv som gör tillsynsfrågan marginell är landets allt färre kommuner som ger möjlighet att anställa och konsullera egen sakkunskap, den pågående uppluckringen av detaljstyrning och detaljreglering samt att man allmänt strävar efter ett decentraliserat beslutsfattande.

Ärendehandläggningen vid länsrätten motiverar inte heller självfallel inrättandet av en särskild konsultfunktion. Den sociala sakkunskap som behövs inom länsrätten bör kunna byggas upp där.

Den andra huvuduppgiften för den föreslagna enheten är kunskapsförmedling. Det anses också vara den nya socialstyrelsens huvuduppgift, vilket torde innebära ett resurstillskott för det centrala ämbetsverket som bör täcka också det regionala behovel.

Slutligen gäller det medverkan i samhällsplaneringen och det är givetvis viktigt att de sociala aspekterna ges en framträdande roll i den regionala planeringen. Sådana aspekter börjar redan nu arbetas in i de olika kommunalförbundens regionplaner och då i nära samarbete med företrädare för de sociala myndigheterna. Det framstår för sociala centralnämnden som naturligt att sådana samarbetsformer utvecklas liksom att man i den regionalpolitiska samhällsplaneringen direkt knyter till sig den sociala kompetens som är erforderlig och naturlig i planarbete av denna karaktär."

Prop, 1979/80:6 197

Kommunförbundet anser alt det för primärkommunernas del inte finns något behov av socialstyrelsens regionala organisation. Utvecklingen har gjort att den inte längre har nägon funktion all fylla. Vidare har kommunsammanslagningarna medfört atl kommunerna numera i allmänhet besitter en saklig kompelens som i regel är större än den en regional organisalion kan bistå med. Del är därför svårt atl se hur den regionala organisationen ska kunna bidra med kunskapsförmedling, som inte likaväl kan ske från cenlrala verkel.

Landslingen som yttrat sig instämmer i princip i den av landsling och kommuner i uiredningen redovisade uppfattningen alt man inte anser sig ha behov av några regionala statliga resurser i framtiden varken inom socialvården eller hälso- och sjukvården. Delta gäller bl. a. Slockholms läns landstings sociala nämnd, Uppsala läns landsting, Östergötlands läns landsting, Hallands läns landstings sociala nämnd och Väslernorrlands läns landsling.

Jämllands läns landsting framför att del numera inom kommuner och landsling finns en djup och bred kompelens inom såväl socialvården som hälso- och sjukvården. Behovel av regionala, statliga resurser inom dessa områden måsle ses mot den bakgrunden. Landstinget anför vidare atl etl hälsopolitiskl synsätt bör få genomslagskrafl inte minsl i den fysiska planeringen på primärkommunal nivå. Den erfarenhet och kunskap som bl. a. distriktsläkare och distriktssköterskor besitter bör tas tillvara i detla sammanhang. Även i övrigt samhällsplaneringsarbete torde den kompetens som kommuner och landsting förfogar över kunna tillgodose de socialmedicinska behoven.

Kronobergs läns landsting anser att kravet på social och miljömedicinsk expertis i länsstyrelsens planeringsarbete kan fyllas även ulan länsläkare. Medverkan kan enligt landstinget förslagsvis ske enligt samma principer som gäller för förtroendeläkarna vid försäkringskassorna. Örebro läns landsting är mycket tveksam till om man vid utbyggnad av ett eventuellt samhällsplanerande regionalt organ med tyngdpunkt på sociala relationer i samhället skall utgå från den befintliga länsläkarorganisationen. Liknande synpunkter kan läggas på socialkonsulenl-organisationen.

Riksrevisionsverket anför följande synpunkler:

"Eftersom länsslyrelsen har — och enligt socialutredningens förslag även i fortsättningen kommer att ha — tillsynsansvaret för socialvården finns det elt behov av regionala statliga resurser i någon form och omfattning inom detta vårdområde. Vare sig ÖSoS eller socialutredningen har emellertid särskilt ingående diskuterat innehållet och omfattningen i länsstyrelsens lillsynsuppgifter. Detta gör det svårt att ta ställning lill vilka kvantitativa och kvalitativa resurser som krävs för tillsynsverksamheten och hur dessa skall organiseras.

Länsstyrelsen behöver också social kompetens för att bevaka sociala aspekter såväl i löpande ärendehandläggning som i övergripande planeringsformer av typ länsplanering och fysisk riksplanering. Detta kräver dock i och för sig inte några specialdestinerade fasta resurser på länsnivå utan den sociala kompetensen kan även tillgodoses på andra sätt. Etl säll är all låna in denna kunskap från ceniral eller lokal nivå. Ett annat sätt är

Prop. 1979/80:6 198

att berörda enheter inom länsstyrelsen - t. ex. den regionalekonomiska enheten - bygger upp egen kompetens inom det sociala området.

Behovet av regionala resurser för information och kunskapsförmedling mellan socialstyrelsen och den kommunala socialvården framstår inte lika klart som länsstyrelsens behov. En omfattande direktkontakt mellan del centrala verkel och fältet är såsom lidigare framhållits nödvändigt för att socialstyrelsen skall kunna fullgöra sin bevaknings- och utvecklingsroll. Regionala resurser skulle dock om styrelsen utnyttjade dem mer aktivt än nuvarande socialkonsulentorganisation kunna vara av stor nytta för styrelsen i dess bevaknings- och ulvecklingsroll genom att t. ex. förmedla kunskap lill styrelsen på grundval av det löpande tillsynsarbetet."

Behov inom sjukvårdsverksamheten

Samtliga landsting delar utredningens uppfattning atl behovel av statliga regionala resurser inom sjukvården är begränsat.

Örebro läns landsting anser atl den regionala organisationens existens över huvud taget måste bli föremål för omprövning. Det är mera realistiskt och naturligt att, som utredningen även är inne på, köpa tjänster från landstingens olika specialistgrupper av läkare, t. ex. beträffande miljömedicinska frågor, landstingens yrkesmedicinska kliniker, infektions- och epidemifrågor, landstingens infektionskliniker resp. bakteriologiska och virologiska kliniker etc Västernorriands läns landsting konstaterar atl länsläkarorganisationens tillsynsansvar inom den av sjukvårdshuvudmännen bedrivna hälso- och sjukvården bör kunna helt slopas. Härmed åsyftas det tillsynsansvar som enligt instruktionen för länsläkarväsendei åvilar länsläkarorganisationen beträffande medicinalpersonal inom öppen värd samt beträffande sjukstugor och sjukhem. Västerbottens läns landsting och Jämtlands läns landsting har samma uppfattning.

Älvsborgs läns landsting ifrågasätter behovet av en regional organisalion för landstingens del. De tillsynsuppgifter inom sjukvårdsområdet och den institutionella vården, som f. n. åvilar länsläkarorganisationen, torde enligt landstingels uppfattning med fördel kunna överföras till landstingen. Malmöhus läns bndsting betonar värdet av att länsläkaren bibehåller sina uppgifter vad gäller tillsyn av enskilt utövad sjukvårdande verksamhet, av enskilda sjukvårdsinstitutioner och av läkemedelshanteringen. Samma inställning uttrycks av Kristianstads läns landsting samt Kronobergs läns landsting, som tillägger att en del uppgifter också borde kunna handhas av de i medicinalansvarskommitténs slutbetänkande föreslagna förtroendenämnderna.

Landstingsförbundet anser alt den regionala organisationen är av myckel liten betydelse för den offentliga hälso- och sjukvården. Enligt landstingsförbundets uppfattning bör länsläkarorganisationens tillsynsuppgifter kunna överföras till landstingen vad gäller sjukvården och den institutionella vården samt till kommunerna och länsstyrelserna vad gäller socialvården och den allmänna hälsovården. Vidare anför landslingsförbundel:

Prop. 1979/80:6 199

"Etl intensivt utredningsarbete pågår f. n. inom området försvars-och katastrofmedicin, Detla torde resultera i ett ökat engagemang för sjukvårdshuvudmännen vid beredskapsplanering inom det egna länet. Bland annal mol denna bakgrund finns del starka skäl som talar för atl länsläkarnas arbete med frågor rörande landstingskommunal försvars- och katastrofberedskap överförs till landstingen."

Riksrevisionsverket anför bl. a. följande:

"När det gäller sjukvårdsområdet delar RRV ÖSoS bedömning att det inte finns samma behov av regionala statliga resurser som inom socialvården och den allmänna hälsovården. Socialstyrelsen har inom sjukvården betydligt lättare alt etablera direktkontakt med huvudmännen och den regionala organisationens uppgifter bör kunna minska jämfört med i dag. Tillsynen av .sjukvårdshuvudmännens hälsovård och öppna sjukvård bör enligt RRV:s mening ske på samma sätt som tillsynen över den slutna vården, dvs. direkt från styrelsen.

Den del av sjukvårdsverksamheten där det synes vara svårast att undvara särskilda statliga regionala resurser är tillsynen över privatpraktikernas verksamhet och kontrollen av läkarnas förskrivning. Här synes en direkt tillsyn från socialstyrelsen - motsvarande tillsynen av den landstingskommunala sjukvården - vara mindre ändamålsenlig med hänsyn till det stora antal enheter och deras spridning. Det finns dock som ÖSoS visar alternativa former för alt bedriva tillsyn över privatpraktikernas verksamhet. Av intresse i detta sammanhang är också de förslag som nyligen lämnats av medicinalansvarskommiltén.

En framtida utveckling inom sjukvården som enligt RRV:s mening vore önskvärd är att landstinget som sjukvårdshuvudman får ett samlat ansvar för all hälso- och sjukvård inom ett sjukvårdsområde - dvs. såväl den hälso- och sjukvård som landstinget själv bedriver som förelagshälsovården och annan privat vård. Därigenom skulle landstingens "egentillsyn" kunna utsträckas till atl även omfatta privatpraktikernas verksamhet medan socialstyrelsens tillsyn skulle kunna bli mindre detaljerad och avse sjukvårdshuvudmännens verksamhet i stort, inklusive ledningen och tillsynen över privatpraktikernas verksamhet.

Tillsynen av institutionell vård avser endasl i ringa utsträckning medicinska förhållanden. Bortsett från tillsynen av enskilda vårdhem bör denna tillsyn kunna integreras med socialstyrelsens-och länsslyrelsens övriga tillsyn av sjukvården och socialvården. Tillsynen över institutionernas hygieniska förhållanden bör som ÖSoS framhåller kunna överföras till de kommunala hälsovårdsnämnderna.

De möjligheter att begränsa länsläkarorganisationens nuvarande uppgifter inom sjukvårdsområdet som diskuterats av ÖSoS eller framförts i detta remissvar bör enligt RRV.s mening prövas vid den fortsatta behandlingen av ÖSoS förslag och kommande förslag från hälso- och sjukvårdsutredningen. Del kan därvid komma alt visa sig att fasta statliga regionala resurser inom sjukvården på några års sikt över huvud taget inte kommer atl behövas."

Behov inom den allmänna hälsovården

Kronobergs läns landsting ifrågasätter länsläkarens roll inom den allmänna hälsovården. Landsiingei anser att inom den primärkommunalt bedrivna allmänna hälsovården har förhållandena förbättrats sedan kommunsammanslagningarna. Man har fått bättre resurser alt klara sina

Prop. 1979/80:6 200

uppgifter vad avser säväl handläggningen av löpande ärenden som planeringsfrågor.

Riksrevisionsverkel framhåller följande:

"Inom den allmänna hälsovården, dvs. den del av socialstyrelsens verksamhetsområde som på lokal nivå handhas av de kommunala hälsovårdsnämnderna, synes behoven av statliga regionala resurser i dag vara ungefär de.samma som inom socialvärden. Dels har länsstyrelsen ett tillsynsansvar, dels bör omgivningshygieniska aspekter bevakas i länsstyrelsernas planeringsverksamhet. Dessutom är regionala resurser ett medel för kunskaps- och erfarenhelsförmedling mellan socialstyrelsen och kommunerna. Det är dock enligt RRV:s mening mindre lämpligt att utgå från dagens situation vid en diskussion om del framtida behovet av regionala statliga resurser inom den allmänna hälsovården eftersom det f. n. pågår översyn av hälsovårdsstadgan och av miljölagstiftningen som kan leda till en förändring av roll- och uppgiftsfördelningen mellan olika organ. Med hänsyn till den allmänna hälsovårdens koppling lill andra verksamhetsområden kan vare sig behovet av regionala statliga resurser inom den allmänna hälsovården eller frågan om hur sådana resurser skall organiseras, enligt RRV:s mening, behandlas ulan att andra närliggande områden berörs.

Vad gäller smittskyddet, som är en del av den allmänna hälsovården, kan enligt RRV:s mening ifrågasättas om inte en stor del av länsläkarorganisationens uppgifter successivt bör kunna överföras till sjukvårdshuvudmännen."

// Fratntida arbetsuppgifter

Riksrevisionsverket delar ÖSoS uppfattning all de regionala resurserna inte får splittras pä ett stort antal uppgifter utan bör koncentreras på tillsynsverksamhet, besvärsärenden, kunskapsförmedling och medverkan i samhällsplaneringen. RRV har inte heller något principieUt att invända mot ÖSoS beskrivning av dessa uppgifter. Enligt RRV.s mening finns dock etl stort behov att göra ytterligare preciseringar av vad de olika arbetsuppgifterna bör omfatta inom resp. verksamhetsgren samt alt få till stånd en lämplig arbetsfördelning och samverkan mellan det centrala verket och den regionala nivån.

Länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker utredningens förslag till arbets-inriktning. Samma uppfattning framförs av länsstyrelsen i Hallands län. Även försvarets sjukvårdsstyrelse instämmer i utredningens förslag till inriktning av verksamheten.

Flera remissinstanser, bl. a. Värmlands läns landsting, Norrbottens läns landsting, Göteborgs kommun och länsstyrelsen i Malmöhus län, har pekat på att länsläkarens framtida ställning och arbetsuppgifter bör tas upp till närmare prövning vid behandlingen av hälso- och sjukvårdsutredningens kommande förslag.

Riksförsäkringsverket ser gärna att diskussioner upptas mellan social-

Prop. 1979/80:6 201

styrelsen och verket rörande samarbetet mellan försäkringskassornas förtroendeläkare och länsläkarna. Det vore enligt verket olyckligt att fastlägga länsläkarnas arbetsuppgifter innan sådana diskussioner förts.

Slockholms läns landsting (omsorgsnämnden) samt Södermanlands läns landsting för fram önskemål om att socialkonsulentorganisationen måste ha tillräcklig förtrogenhet med och kunskap om de utvecklingsstördas förhållanden och problem. Handikappförbundens centralkommitté påpekar alt den ökade ramlagstiftningen, försvinnandet av specialdestinerade bidrag m. m. kan leda lill all svaga gruppers behov eftersatts. HCK anför vidare:

"Vi finner det därför angeläget att det inom enheten finns någon med särskilda kunskaper i handikappfrågor. Om delta skall ske genom all handikappkonsulenten i länet överförs till enheten - de har f. n. en något ostrukturerad arbetssituation och upplever sig ofta arbeta isolerat från andra yrkesgrupper - eller genom någon annan konstruktion vill vi f. n. inte ta stäUning till. Vi anser dock att behovel av kunskaper om handikapp måste vara stort inom enheten, bl. a. med tanke på enhetens tillsynsfunktion, medverkan i samhällsplanering och som expertis åt länsstyrelse och länsrätt."

Riksrevisionsverket anser att körkortsärendena - som i dag lar en slor del av länsläkarnas tid i anspråk - inte kräver några fasta resurser inom en länsorganisation. En undersökning bör göras av möjligheterna till förenklingar i handläggningen av körkortsärenden inom länsslyrelsen.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser det nödvändigt att kunna utnyttja konsulentgruppens sakkunskap och kontakter med lokala och centrala organ i krigslänsstyrelsen. En inplacering inom länsslyrelsen av den sociala och socialmedicinska expertisen skulle redan i fred underlätta planeringsarbetet inför en krissituation. Försvarets sjukvårdssstyrelse noterar utredningens konstaterande atl länsläkarens uppgifter inom försvars- och katastrofberedskapen får anses ha övertagits av landslingen. Försvarets sjukvårdsstyrelse anser sig inte kunna bedöma bärkraften i påståendet att länsläkarorganisationen är en värdefull resurs för länsstyrelsens övnings- och utbildningsverksamhet för kommuner och landsling.

Styrelsen anför vidare:

"För försvarsmakten är det emellertid angelägel att i planeringssammanhang säväl försvarsområdes- som militärområdesvis vara tillförsäkrad beslulskapabla kontaktpersoner inom sjukvårdsförvaltningen såväl på politisk som administrativ och medicinsk nivå. Försvarsmakten är medveten om landstingskommunernas ansvar för planläggning av sjukvårdsverksamheten icke blott i fred utan även i krig och uttrycker förhoppningen alt man med detta nya engagemang också skall få förutsättningar från försvarsmakten lill en bättre samverkan när det gäller personalutnytljande, personalplanering, utbildningsplanering och utbildningsgenomförande."

Kristianstads läns landsting har den uppfattningen att länsläkarnas arbete med frågor rörande försvars- och katastrofberedskap bör överföras till landstinget, Västmanlands läns landsting anser att chefsskapet för

Prop. 1979/80:6 202

sektion B i länsstyrelsens krigsorganisation bör innehas av befattningshavare hos landstinget.

Läkarförbundet framhåller att man otillräckligt uppmärksammat den överföring av arbetsuppgifter från länsläkarorganisation till sjukvårdshuvudmannen som ägl rum under senare år. Enligt förbundel pågår f. n. inom området försvars- och katastrofmedicin ett intensivt utredningsarbete som torde resultera i elt ökat engagemang för sjukvårdshuvudmännen vid beredskapsplanering. Redan i dag svarar landstingen för krigssjukvårdsplanering inom det egna länel.

/// Huvudmannaskap och organisation

Samtliga länsstyrelser som yttrat sig är positiva lill ÖSoS förslag alt huvudmannaskapet för socialkonsulent- och länsläkarorganisationerna överförs till länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Västmanlands län anför atl anknytningen lill länsstyrelsen behöver inte påverka konsulenternas nuvarande funktion som rådgivare ål olika håll. Länsstyrelsen har goda erfarenheter av sådan verksamhet på andra fackområden, som inordnats i länsstyrelsen på senare år. Länsstyrelsen konstaterar också alt en organisatorisk anknytning till länsstyrelsen bör för länsläkarens del inte hindra att han har en självständig beslutsfunktion med stöd av bestämmelser i sjukvårdsförfattningar.

Länsstyrelsen i Hallands län anser alt översynsutredningens uppfattning är helt riktig från de utgångspunkter och motiveringar som legat bakom beslutet om ett samordningsorgan för den regionala samhällsplaneringen. Länsstyrelsen i Uppsala län anför att det otvivelaktigt finns större möjligheter att påverka arbetets inriktning och genomförande om vederbörande expert organisatoriskt finns inom länsstyrelsen och kan delta i den fortlöpande samrådsverksamheten. Ett inlemmande av länsläkaren, länshälsovårdskonsulenten och sovialvårdskonsulenlen i länsstyrelsens organisation innebär en rationalisering genom att systemet med underremisser försvinner samt genom att dessa experter kan användas som beredande och föredragande i olika ärenden. Länsstyrelsen Malmöhus län tillstyrker förslagel men vill understryka nödvändigheten av att nuvarande specialistkunskaper inom organisationen bibehålles och utvecklas samt alt arbetet utvecklas på sätt som tillfredsställer krav på självständiga ställningstaganden i enskilda frågor från såväl länsläkare och länshälsovårdskonsulent som övriga befattningshavare i ansvarsposition. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser all övervägande skäl talar för utredningens förslag.

Malmö kommun tar klart ställning mot utredningens förslag och förordar ett bevarande av fristående regionala länsläkarorganisationer. Kommunens sjukvårdsstyrelse uttalar atl förslaget för Malmös del skulle innebära att stadsläkarorganisationen avskaffas vilket enligt styrelsens mening skulle få förödande konsekvenser för del mycket goda samarbete som är etablerat mellan stadsläkarorganisationen, sjukvårdsstyrelsen, socialvården samt övriga myndigheter inom kommunen. Som motiv för

Prop. 1979/80:6 203

sin uppfattning i denna fråga anför styrelsen all sjukvårdshuvudmännen med all sannolikhet de facto kommer atl få etl ökat engagemang inom verksamhetsområdena omgivningshygien och miljömedicin. Huvudmännens uppbyggnad av enheter för yrkesmedicin och yrkesdermatologi samt socialmedicinska avdelningar med ökad tonvikt på epidemiologiskt arbete anser sjukvårdsstyrelsen innebära skapandet av så omfattande resurser i förhållande till de resurser som kan skapas inom länsslyrelsen att huvudmännen med nödvändighet kommer atl inta en dominerande ställning.

Göteborgs kommun konstaterar atl om man skulle bedöma det önskvärt att behålla konsulentorganisationen innebär förslaget lill regional organisalion en förbättring i förhällande till dagsläget. Gotlands kommun uttalar alt innan innehållet och omfattningen av tälsynsupp-giflerna är närmare klarlagda kan del finnas skäl att dröja med en huvudmannaskapsförändring. Ljungby kommun finner däremol förslaget alt sammanföra socialkonsulent- och länsläkarorganisationerna till en gemensam enhet i länsstyrelsen väl motiverat.

Kommunförbundet är positivt lill atl konsulentorganisationen inordnas i länsstyrelsen, om det bedöms önskvärt att behålla organisalonen.

Även om landstingen i allmänhet anger att de inte har något behov av en regional organisation uttalar några landsting ett positivil stöd till organisationsförslaget, nämligen Uppsala läns landsting, Södermanlands läns landsting, Hallands läns landsting, Värmlands läns landsting och Norrbottens läns landsting. Elt landsling är tveksamt. Älvsborgs läns landsting. Kopparbergs läns landsting anser att socialstyrelsen även i fortsättningen skall vara huvudman för länsläkarväsendei.

Riksförsäkringsverket, statens livsmedelsverk, naturvårdsverket, statens personalnämnd, försvarets sjukvårdsstyrelse är samtliga positiva till organisalionsförslaget. Livsmedelsverket uttrycker all del är värdefullt med organisatoriska former som underlättar en slagkraftig regional verksamhet med samplanering på regional nivå av uppgifter från centrala fackmyndigheter såsom socialstyrelsen och livsmedelsverket. Aafurvårdj-verket anser att om huvudmannaskapet överförs till länsstyrelsens planeringsavdelning torde bl. a. miljömedicinska hänsyn på ett smidigt sätt kunna tillföras samhällsplaneringen. Vidare anför verket att hälsovårdsnämndernas kontakter med länsnivån underlättas av att de länsorgan som arbetar med miljö- och hälsofrågor samlas på en enhet.

Riksrevisionsverket har heller inget alt erinra mot att de regionala statliga resurser som krävs inom socialstyrelsens verksamhetsområde knyts till länsslyrelsen. Med undantag för sjukvårdsområdet - där behovet av en statlig regional organisation åtminstone på sUct kan ifrågasättas - är länsstyrelseallernativet enligt RRV:s mening naturligt mot bakgrund av att länsstyrelsen synes ha del största behovet av resurserna. För länsstyrelsen talar också enligt RRVs mening önskemålet atl minska antalet fristående länsorgan och inordna dem i länsslyrelsen.

Kriminalvårdsstyrelsen är däremot tveksam till om det är lämpligt att inordna länsläkarorganisationen i länsstyrelserna:

Prop. 1979/80:6 204

"Länsläkarorganisationerna har enligt instruktion lillsyn över kriminalvårdsanslaller och häkten. Dessa inspektioner har för kriminalvården varit mycket värdefulla. Genom länsläkarorganisationens ingripande och hjälp har många gånger problem av medicinsk och hygienisk art kunnal avhjälpas vid anstalterna. Del är för kriminalvården angeläget all samarbete med länsläkarorganisationerna får fortsätta under nuvarande former. Garantier måste därför ges för att länsläkarorgnisationens medverkan i kriminalvårdsarbetel inte äventyras för det fall alt organisationen enligt förslagel införlivas med länsstyrelserna."

Statens handikappråd tillstyrker utredningens förslag, men framhåller att en överflyttning av huvudmannaskapet för socialstyrelsens socialkonsulent- och länsläkarorganislion inte får innebära att man bortser från socialstyrelsens behov av dubbelriktad kunskapsförmedling. Rådet anser del vara viktigt atl elt nära samarbete och goda kontakter bibehålls och utvecklas mellan centrala verket och tjänstemännen vid de sociala och miljömedicinska enheterna. De regionala tjänstemännen får också större möjligheter än i dag att på olika sätt hävda de egna facksynpunkterna i länsstyrelsens interna överläggningar, där skilda och ofta konkurrerande intressen ska vägas mot varandra.

Även de medicinska fakultetsnämnderna vid universiteten i Linköping och Umeå tillstyrker utredningens förslag om ändrat huvudmannaskap,

LO tillstyrker utredningsförslaget om ändrat huvudmannaskap. TCO anser att ställningstagandet till denna fråga och till frågan om den regionala organisationen bör överlämnas till den särskilda beredningen. TCO anför all motiven för ändrat huvudmannaskap inte är särskilt starka. SACO/SR är inte beredd alt i nuläget tillstyrka utredningsförslaget. Även SACO/SR hänvisar till socialdepartementets beredning. Läkarförbundet förordar atl en ny förutsättningslös utredning genomförs angående socialstyrelsens regionala organisation och i synnerhet länsläkarorganisationen. Handikappförbundens centralkommitté är positiv till utredningens förslag.

Beträffande förslagel om sammanförande av socialkonsulent- och länsläkarorganisalionerna till en enhet vill riksrevisionsverket i. n. inte tillstyrka förslaget atl inrätta en social- och miljömedicinsk enhet. RRV har i yttrande över socialutredningens slutbetänkande anslutit sig till förslaget att samla socialtjänstens regionala resurser vid en särskild socialtjänstenhet inom länsstyrelsen. En förändring av detla slag bör enligt RRV:s mening under alla förhållanden komma lill stånd. Den ytterligare prövning av länsläkarorganisationens nuvarande verksamhei som RRV föreslår får sedan visa om socialljänstenhelen bör utvidgas till en social och miljömedicinsk enhet.

Kommunförbundet anser inte att länsläkarorganisationen och socialkonsulenterna bör sammanföras i en enhet. Länsläkarorganisationens huvudsakliga uppgift är miljövård och den bör därför snarare sammanföras med länsstyrelsens naturvårdsenhet eller länsveterinären.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att rapporten ger belägg för att behovet av samverkan och samordning mellan de båda organisationerna kommer att öka alltmer i framliden, inte minst vad gäller kunskapsför-

Prop. 1979/80:6 205

medling och medverkan i samhällsplanering. Länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker förslaget och ser mot bakgrund av den helhetssyn som numera tillämpas inom socialvården med tillfredsställelse att en enhetlig social-Ijänstfunklion skapas inom den sociala och miljömedicinska enheten.

Övriga remissinstanser som är positiva till utredningens förslag är landstingen ; Uppsala län. Malmöhus län och Värmlands län saml Fakultetsnämnden vid Umeå universitets medicinska fakultet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län är negaliv till utredningens förslag alt alkoholärenden skall föras lill den föreslagna sociala och miljömedicinska enhelen:

"Hell visst saknas del inte kontaktytor mellan alkoholärenden å ena samt miljömedicin och socialtjänst å andra sidan. Inte minsl kan det finnas visst behov av informations- och erfarenhetsutbyte mellan verksamhetsområdena. Länsslyrelsen ifrågasätter dock om det verkligen föreligger tillräckliga skäl all föra över ärendena från den allmänna enhelen lill den nya enhelen. Verksamheten utgör sådan typisk myndighetsutövning som för närvarande är koncentrerad till allmänna enhelen. Verksamheten, som innefattar många rent administrativa uppgifter, är väsensskild i förhållande lill konsulenterna och länsläkarens arbetsområden. De organisatoriska och funktionella sambanden mellan handläggaren i dryckesärenden och länsläkaren saknas i princip. Övervägande skäl talar därför för atl ärendena blir kvar på den allmänna enheten."

Länsstyrelsen i Hallands län föreslår att frågan utreds ytterligare, medan länsstyrelsen i Uppsala län är positiv.

Föreningen Länsstyrelsernas Utskänkningshandläggare framför följande synpunkter:

"Översynsutredningen har inte omfattat handläggarna av alkoholärendena varför flera frågeställningar - t. ex. beslutsfunktion beträffande alkoholärendena - är hell obesvarade och outredda.

Med hänsyn lill denna ofullständighet, går det inte alt ta ställning i frågan. Föreningen kan emellertid konstalera att några direkta band som skulle knyta samman konsulentorganisationen och länsläkarorganisationen med handläggarorganisationen inte finns."

Flera remissinstanser anser att frågan om inplacering av den sociala och miljömedicinska enheten i länsslyrelsens organisation bör prövas inom den s. k. OPAL-utredningen. Detta gäller länsstyrelserna i Uppsala län, Hallands län, Västmanlands län, Värmlands län, Västerbottens län och Norrbottens län. Länsslyrelsen i Värmlands län tillägger att det är väsentligt atl enheterna får en sådan organisatorisk inplacering att de aktivt kommer att delta i länsstyrelsernas planeringsarbete.

Föreningen Länsstyrelsernas Utskänkningshandläggare har den bestämda uppfattningen atl om en social och miljömedicinsk enhet ska inrällas vid länsslyrelserna, bör en sådan enhet knytas till förvaltningsavdelningen och inte till planeringsavdelningen.

Belräffande dimensioneringen av den framtida regionala organisationen uttalar riksrevisionsverket att en överföring av länsläkarorganisationens resurser inte bör ske utan ytterligare prövning. Inte heller de befintliga resurserna inom socialkonsulentorganisationen bör enligt

Prop. 1979/80:6 206

RRV:s mening automatiskt överföras lill länsstyrelsen. En noggrann prövning av dimensoneringen bör ske med utgängspunkt i de krav som de föreslagna uppgifterna ställer.

Värmlands läns landsling menar att regionala skillnader kan motivera vissa variationer i bemanningen av de föreslagna nya enheterna vid länsstyrelserna. Efter ett eventuellt beslut om inrättande av dessa enheter bor det ankomma på varje länsstyrelse att lägga fram förslag om resp. lokal enhets dimensionering.

Länsstyrelsen i Hallands län uttalar att trots alt den enskilda ärendehandläggningen i första hand skall vara en kommunal uppgift så är man inte övertygad om atl antalet enskilda ärenden kommer all minska på regional nivå.

Ljungby kommun konstaterar att socialkonsulentverksamhelen tycks ha reducerats vad beträffar kontrollfunktionen och rådgivningen till kommunerna. Detta bör enligt kommunen leda lill en reducering av organisalonen och en anpassning lill behoven inom de olika distrikten.

IV Relationerna socialstyrelsen - den regionala enheten

Riksrevisionsverket tillstyrker ÖSoS förslag, eftersom detta utgår från principen att relationerna mellan socialstyrelsen och länsstyrelsernas enheter bör utformas på samma sätt som gäller för andra myndigheter inom vilkas område del finns regionala enheter inom länsstyrelsen. Verket anser dock inte att styrelsen bör inrätta någon särskild kanslifunktion för de regionala frågorna. Styrelsens uppgifter bör enligt RRV:s mening här liksom i övrigt i första hand fullgöras av resp. avdelning eller byrå inom sitl område.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar att etl gott samarbete mellan länsstyrelsen och socialstyrelsen givelvis är en förutsättning för att avsikten med omorganisationen skall kunna förverkligas. Länsstyrelsen understryker emellertid att länsstyrelsen i egenskap av regional huvudman för verksamheten måste ha det avgörande ansvarel för den regionala verksamheten. Framtagande av planeringsunderlag och utförande av verksamhetsplanering kan inte vara en fråga mellan den sociala och miljömedicinska enheten och socialstyrelsen. Anvisningar rörande verksamheten skall riktas till länsslyrelsen och inte till en enskild enhet inom länsslyrelsen,

V Kompetens, utbildning och rekrytering

Göteborgs universitet (sektorn för utbildning för vårdyrken, läkarlinjen) framhåller att då den fortlöpande vidareutbildningen av länsläkarna oavsett huvudmannaskap kommer att ges av socialstyrelsen bör en samordning av den omgivningshygieniska avdelningen vid naturvårdsverket med laboratoriet för klinisk stressforskning vid karolinska institutet under socialstyrelsen ge länsläkarna ökade möjligheter alt la del av forskningsrön på tidigt stadium.

Prop. 1979/80:6 207

Den medicinska fakultetsnämnden vid Umeå universitet framhåller att med hänsyn till atl en nära samverkan förbereds på central nivå mellan socialstyrelsen och universitetsenheter för forskning och utvecklingsarbete i och med införlivandet av den omgivningshygieniska avdelningen av naturvårdsverket och stressforskningslaboratoriet vid karolinska sjukhuset, synes det naturligt att föreslå atl på regional nivå - på universitetsorterna - en samverkan stimuleras mellan länsstyrelsernas miljömedicinska enhet och institutioner med miljö- och socialvårdsin-riklad verksamhei, såsom arbeismedicinska, socialmedicinska och hygieniska institutioner. För att ett sådant samarbete skall komma till stånd bör specieUa kompetenskrav ställas på organisation och befattningshavare vid länsstyrelsernas miljömedicinska enheter på universitetsorterna.

SACO/SR anser det viktigt att vidareutbildningen för blivande länsläkare inordnas i det system som gäller för kliniskt verksamma läkare. Denna fråga bör lämpligen aktualiseras inom NLV:s utredning för översyn av specialistutbildningen.

Statens personalnämnd framhåller att socialstyrelsens personal- och utbildningsplanering även bör innefatta personal inom den sociala och miljömedicinska enheten. En prövning förutsätts då ske av om en breddning i utbildnings- och erfarenhelsbakgrund bör eftersträvas. Personalen inom den sociala och miljömedicinska enheten bör också få del av länsstyrelsens utbildnings- och informationsverksamhet.

Göteborgs universitet (medicinska fakultetsnämnden) yttrar all den miljömedicinska undervisningen i den nuvarande läkarutbildningen förekommer inom flera ämnen på såväl grundutbildningsnivå som i vidareutbildningen. Man borde överväga alt utnyttja social och miljömedicinska enheten för vidareutbildningen. Denna enhet skulle kunna vara användbar och värdefull för vidareutbildningen av allmänläkare, socialmedicinare och möjligen geriatrlker.

VI Genomförande

LO anser alt den nya regionala organisationen bör genomföras snabbt så att den nya organisationen är i stånd att ta sin del i genomförandet av de nya lagstiftningarna för socialvården och för hälso- och sjukvården som nu förbereds.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att tidpunkten för omorganisationen bör fastställas till den I juli 1979 i likhet med vad som avses skola gälla för genomförandel av OPAL-utredningens förslag. För omorganisationens genomförande vill länsstyrelsen förorda att en särskild arbetsgrupp, bestående av representanter för planeringsavdelningen, vederbörande fackorganisationer och de befattningshavare som nu tjänstgör inom de organ som avses skola ingå i den sociala och miljömedicinska enheten, tillsättes regionalt. En partsammansatt ledningsgrupp på riksplanet för omställningsarbetet torde, såsom utredningen förordat, därutöver erfordras.

Prop. 1979/80:6 208

Bilaga 4

Sammanställning av remissyttranden över läkemedelskontrollulred-ningens förslag om inrättande av ett läkemedelsverk (Ds S 1978:12)

Utredningens förslag all läkemedelsavdelningen bör skiljas från socialstyrelsen och uigöra en självständig myndighet, statens läkemedelsverk, kommenteras av ett slort antal remissinstanser. Flertalet av dessa är positiva lill förslaget. Andra remissinstanser är negativa lill förslagel, medan åter andra förklarar atl man inte vill ta ställning lill förslagel eller avger yttranden av vilka det inte framgår om de tillstyrker ellr avslyrker förslaget. Följande remissinstanser är positiva till att etl fristående läkemedelsverk inrättas. Läkemedelsnämnden, riksförsäkringsverkel, riksrevisionsverkel. UHÄ, lantbruksstyrelsen, kommerskoUegium konsumenlverket/KO, statens provningsanstalt, direktionen för akademiska sjukhuset, Sveriges lantbruksuniversitet, statens veterinärmedicinska anstalt, Uppsala, Värmlands och Västerbottens läns landsting, SACO/SR, De Handikappades Riksförbund, Handikappförbundens Centralkommitté, Svenska Sjukvårdsleverantörers Förening, Apotekarsocieteten, LIF och RUFl. Avdelningschefen Åke Liljestrand förklarar i en skrivelse, som bifogas socialstyrelsens yttrande, att läkemedelsavdelningen vid socialstyrelsen tillstyrker utredningens förslag atl inrätta ett fristående läkemedelsverk.

Följande remissinstanser tar inte ställning till förslaget eller redovisar inte sin uppfattning. Statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk, produktkontrollnämnden, direktionen för karolinska sjukhuset, näringsfrihetsombudsmannen. JO, Landstingsförbundet. Malmö, kommun. Gotlands kommun. Dagligvaruleverantörers Förbund, Apoteksbolaget, Spri, hälso- och sjukvårdsutredningen. Svenska Läkaresällskapet och TCO.

Negativa lill förslaget är socialstyrelsen, statens bakteriologiska laboratorium, statskontoret, Slockholms läns landsting. Göteborgs kommun och LO.

De remissinstanser som är positiva lill atl etl självständigt läkemedelsverk inrättas tillstyrker genomgående utredningens förslag utan att närmare redovisa skälen för sina ställningstaganden. I några fall hänvisar man till de grunder som utredningen anför i betänkandet. Riksrevisionsverket och statens veterinärmedicinska anstalt, som i princip är för ett självständigt läkemedelsverk, redovisar båda någorlunda utförligt skälen till sina ställningstaganden men anser samtidigt alt ytterligare utredning är nödvändig innan man kan besluta om atl skilja läkemedelsavdelningen från socialstyrelsen. Riksrevisionsverket anser att tyngdpunkten i socialstyrelsens framtida arbete bör ligga på samordnings-, planerings-, utvecklings- och tillsynsuppgifter medan socialstyrelsen i så slor utsträckning som möjligt bör avlastas löpande och rutinbetonade drifts- och förvaltningsuppgifter. LäkemedelskontroUen är till stor del löpande laboratorieverksamhet med ringa behov av kontakter med socialstyrelsen i övrigt. Mot bakgrund härav kan det finnas skäl at skilja verksamheten från

Prop. 1979/80:6 209

.socialstyrelsen och inrätta elt särskilt läkemedelsverk. Samtidigt finns risk för atl inrättandet av elt särskilt läkemedelsverk får till följd alt läkemedelsfrågorna inte sätts in i ett sjukvårdspolitiskt helhetsperspektiv. Den av utredningen föreslagna förskjutningen av läkemedelskontrollen från rena kontrollåtgärder till ett arbete för att ytterligare främja en god läkemedelsanvändning i sjukvården talar vidare för en fortsatt anknytning till socialstyrelsen. Sambandet mellan läkemedelsfrågorna och socialstyrelsens övriga uppgifter är emellertid inte enligt verkels mening så starkt att det hindrar att man inrättar en specialistmyndighel för de huvudsakligen konkreta och fackbetonade frågor som läkemedelskonlrol-len innebär. Det kan också erbjuda renl praktiska fördelar att avlasta socialstyrelsen. Sammantaget finner verket atl del i flera hänseenden kan vara ändamålsenligt all ett särskilt läkemedelsverk inrättas. Frågan bör dock slutligt prövas i samband med den samlade bedömning av socialstyrelsens framlida roll och organisation som f. n. pågår inom socialdepartementet. Innan beslut fattas är det enligt verket väsentligt att närmare klargöra vad socialstyrelsens ansvar som central myndighet för hälso- och sjukvården skall omfatta vad gäller läkemedelsförsörjningen.

Statens veterinärmedicinska anstalt finner det vara rationellt med den decentralisering av beslutsprocessen som inrättandet av ett läkemedelsverk innebär. Härutöver kan framhållas atl, eftersom läkemedelsavdelningen handlägger och fattar beslut i frågor som rör läkemedel såväl för humanmedicinskt som veterinärmedicinskt bruk, det synes riktigare med etl självständigt verk än inordning i endera av de administrativa fackmyndigheterna. Anstalten finner dock att utredningen har glömt bort det ansvar för inte minst de mikrobiologiska preparaten som socialstyrelsen resp. lanlbruksslyrelsen har i samband med epidemi-resp. epizootiberedskapen i fred och krig. Detla ansvar kan inte överflyttas på ell läkemedelsverk på grund av det intima sambandet mellan denna speciella läkemedelsförsörining och andra ålgärder i kampen mot de smittsamma sjukdomarna - epidemiologiska/epizootologiska utredningar, diagnostik m. m. Det övergripande ansvaret för denna beredskap måste kvarligga på socialstyrelsen resp. lanlbruksslyrelsen. Anstalten finner det över huvud laget tveksamt om läkemedelsverket skall ha totalansvaret för läkemedelsförsörjningen. Sammanfattningsvis tillstyrker anstalten sålunda i princip ett fristående organ för läkemedelskontrollen men anser atl innan omorganisationen genomförs ytterligare överväganden bör göras beträffande ansvarsfördelningen mellan det nya verkel å ena sidan samt främst socialstyrelsen.

Av de remissinstanser som inte tar ställning till förslagel anser Landslingsförbundet all det är angelägel att effektiviteten i registrerings-arbetet ökas samtidigt som samordningen mellan de organ som sysslar med för sjukvården väsentliga frågor inte får eftersättas. I betänkandet påpekas särskilt, att de nuvarande kontakterna mellan läkemedelsavdelningen och övriga enheter inom socialstyrelsen huvudsakligen omfattar administrativa ärenden och frågor i samband med utarbetande av författningar, tillämpningsföreskrifter samt råd och anvisningar. En

Prop. 1979/80:6 210

beröringspunkt i detta sammanhang är läkemedelsförsörjningen och läkemedelshanteringen på sjukvårdsinrättningar och ålderdomshem. Dessa frågor, liksom läkemedelsfrågornas betydelse i anslutning till underlag för vårdprogram, utgör exempel pä frågor som är av väsentlig betydelse för sjukvårdshuvudmännen och där etl belydande mått av samordning - antingen mellan två självständiga verk eller inom socialstyrelsen — krävs. Enligt Landstingsförbundets uppfattning måste dessa och andra aspekter ytterligare vägas mot varandra vid övervägandena om den framtida läkemedelskontrollens organisation. Frågan om huruvida socialstyrelsens läkemedelsavdelning skall organiseras som ett självständigt ämbetsverk bör bedömas av statsmakterna utifrån såväl här redovisade samband mellan läkemedelsfrågorna och sjukvården i stort som mer begränsade administrativa effektivitetsskäl. Nu föreliggande utredning ger inga klara belägg för att ett fristående läkemedelsverk skulle medföra några mer betydande fördelar härvidlag.

Av de remissinstanser som är negativa till att ett frislående läkemedelsverk inrättas kommenterar särskilt socialstyrelsen utredningens förslag på denna punkt. 1 en mycket lång och ingående redogörelse för sin syn på förslagel anför styrelsen bl. a. atl den vid en generell bedömning av utredningens betänkande har funnit, alt medan förslagen avseende den framlida inriktningen och effektiveringen av läkemedelskontrollen är väl motiverade och utformade och uppenbart ändamålsenliga, så är förslaget avseende läkemedelsavdelningens framtida organisation dåligt underbyggt. Någon analys av de skäl, som enligt uiredningen talar för atl läkemedelsavdelningen framdeles bör utgöra en självständig myndighet har inte presenterats i betänkandet. I och för sig kan den knappa tid utredningen har fått till sitt förfogande för att penetrera denna viktiga organisationsfråga utgöra en förklaring till detta förhållande. Oavsett hur det förhåller sig härmed kan enligt styrelsens uppfattning utredningens förslag inte läggas till grund för etl beslut om atl organisationsmässigt avskilja läkemedelsavdelningen från styrelsen.

Det förhållandet att läkemedelsavdelningen av olika skäl har kommit alt föra elt självständigt liv inom socialstyrelsen kan enligt styrelsens bedömning knappast tas till intäkt för att läkemedelsavdelningen bör ombildas lill en självständig myndighei, lika lite som den omständigheten atl läkemedelsavdelningen har i förhållande till övriga socialstyrelsen väl avgränsade uppgifter. För att ytterligare markera läkemedelsavdelningens självständiga ställning inom socialstyrelsens organisation, har uiredningen påpekat, att större delen av arbetet och beslutsfunktionerna med avseende på frågor inom det personal- och ekonomiadministrativa området har delegerats till läkemedelsavdelningen i samband med dess utflyttning till Uppsala. Styrelsen bestrider inte uppgifterna om läkemedelsavdelningens självständiga ställning i dessa hänseenden. Delegeringen lill läkemedelsavdelningen av dessa uppgifter är ett uttryck för en klar utvecklingstendens inom verket. Det förhållandet all läkemedelsavdelningen har givits självständighet i ekonomiskt hänseende har för styrelsens vidkommande inte inneburit några nackdelar. Utredningens

Prop. 1979/80:6 211

påstående all kontaktytorna i det dagliga arbetet mellan läkemedelsavdelningen och socialstyrelsen även i övrigt är mycket få, är enligt styrelsens förmenande en överdrift. Redan den av utredningen gjorda uppräkningen av kontaktpunkter tyder snarare pä motsatsen. Det är dessutom ofta fråga om arbetsuppgifter av principiellt viktig natur, som läkemedelsavdelningen har alt bestrida i samarbete med andra enheter inom socialstyrelsen. Som exempel på en sådan arbetsuppgift kan nämnas avdelningens insatser i arbetet med utformning av föreskrifter rörande den försöksverksamhet som böriade den 1 januari 1978 med rätt för barnmorskor att föreskriva läkemedel i födelsekontrollerande syfte. Om de förslag till effektivcrad och utvidgad kontrollverksamhet, som utredningen har förordat, genomförs, kommer kontaktytorna mellan socialstyrelsen och övriga närmast berörda enheter inom styrelsen väsentligen att öka. Styrelsen vill här främsl erinra om vad som har framhållits belräffande den föreslagna kontrollverksamheten avseende läkemedel i användning och rörande medicinska utensilier. En angelägen uppgift för läkemedelsavdelningen och socialstyrelsen - och ytterst med tanke på allmänhelens intresse - bör därför vara att - i stället för all acceptera strävandena att uppnå separation - söka finna bättre och välfungerande samarbelsformer i de väsentliga frågor rörande läkemedel, som berör läkemedelsavdelningen och socialstyrelsen gemensamt.

Styrelsen betvivlar också att rekryteringsmöjlighelerna till läkemedelsavdelningen skulle komma atl öka nämnvärl, om avdelningen blir etl självständigt verk. Såsom har framhållits har avdelningen redan nu en mycket självständig stäUning i personalfrågorna. Problem av typen låg lönesättning, obalans i lönestrukturen och bristande meriteringsmöjlig-heler - som utredningen har påtalat - kommer knappasl närmare sin lösning genom all läkemedelsavdelningen förlänas ställning som självständig myndighet. Detta gäller i all synnerhet som utredningens tilläggsdirektiv anger en oförändrad resursram som en förutsättning för denna konstruktion.

Som skäl för elt bibehållande av den befintliga organisationen anför socialstyrelsen följande:

"Läkemedelskontrollutredningen har funnit del "väsentligt att konstatera att läkemedelsförsörjningen utgör en del av den totala hälso- och sjukvården. Läkemedel är ett av de mest betydelsefulla terapeutiska redskapen i sjukvården. Det är således viktigt atl läkemedel inte ses isolerat ulan i ett större medicinskt sammanhang. Såsom högsta tillsynsmyndighet över hälso- och sjukvården i landet har socialstyrelsen ett självklart intresse av att säkra och effektiva läkemedels finns tillgängliga. Läkemedelskonlrollens mål och inriktning är därigenom för såväl hälso- och sjukvården som för socialstyrelsen av stor betydelse", (betänkandet, s. 105). Socialstyrelsen instämmer hell i denna bedömning. Styrelsen anser alt de fundamentala skälen för ett bibehållande av den nuvarande ramorganisationen med läkemedelsavdelningen som en del av socialstyrelsen knappast kan formuleras bättre. SärskUl programområdet "Läkemedel i användning" samt medicinska säkerhetsfrågor i anslutning till användning av medicinska utensilier är arbetsuppgifter, där elt flertal enheter inom socialstyrelsen vid sidan av läkemedelsavdelningen har att

Prop. 1979/80:6 212

svara för atl effektiva och säkra förhållanden råder.

Socialstyrelsen arbetar sedan flera år med den sociala helhetssynen som övergripande princip. Detta innebär att en människas vårdbehov inte skall bedömas isolerat medicinskt eller isolerat socialt utan i elt vidare perspektiv med hänsynstagande till samtliga i del enskilda fällt relevanta medicinska och sociala faktorer. Självfallet utgör samhällets förmåga alt svara för att säkra och effektiva läkemedel kan tillhandahållas en sådan faktor. Med denna utgängspunkt är det inte alls säkert att läkemedelskontrollens inriktning och relationer till intressenterna - varmed också förstås den vårdsökande allmänheten - inte påverkas av om läkemedels-kontrollen ingär som en del i socialstyrelsen eller utgör en självständig organisation."

"Som exempel på tillämpningen av helhetssynen på det organisatoriska planet kan framhållas, att kontrollverksamheten inom det alkoholpolitiska området nyligen har överförts till socialstyrelsen. Sålunda ingår den byrå vid riksskatteverket, som där har svarat för denna verksamhet, fr. o. m. den 1 januari 1978 i styrelsens organisation. Enligt regeringens proposition 1976/77:108 ansågs denna åtgärd komma att innebära "viktiga fördelar genom att samordning, uppföljning och tillsyn på det alkoholpolitiska området handläggs i samma myndighet". Det finns enligt socialstyrelsens uppfattning lika starka skäl till ett sammanhållet arbete enligt helhetssynen inom läkemedelsområdet som inom det aikoholpoli-tiska fältet.

Med utgångspunkt från alt hälso- och sjukvårdsarbetet liksom arbetet inom tandvården inrymmer en mångfald komponenter - av vilka läkemedel är en - måste stora krav ställas på samordning av verksamheten på myndighetsplanel. En splittring av ansvaret för denna stora och belydelsefulla samhällssektor kan inte befrämja denna samordning. Åtminstone kan befaras att besvärliga gränsdragningsproblem uppkommer. Det måste för sjukvårdshuvudmännen, medicinalpersonalen och ytterst allmänheten vara angeläget att bestämt veta. till vilken myndighet man skall vända sig i frågor som rör verksamheten. Samma fråga får inte behandlas av olika myndigheter med olika resultat. För att undvika olägenheter av sädan art, finns det enligt styrelsens mening endast elt alternativ: alt det yttersta ansvaret för hälso-, sjuk-och tandvård vilar på en enda myndighet."

"Med vad styrelsen i det föregående från mer principiella och övergripande utgångspunkter har anföri, har styrelsen velat framhålla, atl styrelsens verksamhetsområde visserligen kan indelas i ett anlal till synes självständiga och från varandra skilda områden - av vilka läkemedelsområdet är ett, socialvårdsområdel etl annat, tandvårdsområdet etl tredje, hälsovårdsområdet ett fjärde osv. -~ men att dessa områden i realiteten är så nära förbundna med varandra, atl inget av dem kan brytas loss ulan allvariiga risker för effektförluster i det totala perspektivet. Styrelsen vill bestämt varna för den hämmande inverkan på det samordnade arbetet för hela vårdsektorn, som etl genomförande av utredningens förslag kan befaras medföra i form av ökad byråkrati, tidsförluster, dubbelarbete och resursslöseri. Del framstår därför som betydelsefullt att organisationen av den övergripande verksamheten avseende samtliga områden - inklusive läkemedelsområdet - inom socialstyrelsen blir så enhetlig och sammanhållen som möjligt. Det är också väsentligt att styrelsen som högsla tillsynsmyndighet och ytterst ansvarig för hälso-, sjuk- och socialvården har etl omedelbart inflytande på verksamheten inom alla dessa områden."

Prop. 1979/80:6 214

Bilaga 5

Sammanställning av remissyttranden över decentraliseringsutredningens delbetänkande (Ds Kn 1977:6) Decentralisering av beslut om hälso- och sjukvärdens byggnadsinvesteringar

Yttranden har avgetts av

socialstyrelsen, nämnden för sjukvärds- och socialvårdsbyggnader (NSB), statskontoret, riksrevisionsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, om-sorgskommiltén, landslingsförbundel, Svenska kommunförbundel, samtliga sjukvårdshuvudmän utom Kristianstads läns landsting och Gotlands kommun, sjukvårdens- och socialvårdens planerings- och ralionaliseringsinstitui (Spri), LO, TCO och SACO/SR genom Sveriges läkarförbund.

I det följande sammanfattas remissynpunkterna endast i de delar som rör utredningens förslag om prioriteringsförfarandet för byggnadsinvesteringar inom hälso-och sjukvården.

En majoritet av remissinstanserna ansluler sig till utredningens förslag och anser alt dessa ligger i linje med de senaste årens utveckling mol minskad statlig kontroll av landstingens och kommunernas verksamhet. De som tillstyrker förslaget från denna utgångspunkt är statskontoret, riksrevisionsverket, omsorgskommittén, landstingsförbundet, kommunförbundet. Malmö kommun. Göteborgs kommun, TCO, SACO/SR, landstingen i Stockholms, Malmöhus, Östergötlands, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Göteborgs och Bohus, Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Blekinge, Hallands, Gävleborgs, Älvsborgs och Jämtlands län.

Landstingen i Gävleborgs och Jämtlands län anser att utredningens förslag är så angelägna atl de bör behandlas med förtur och således genomföras snarast möjligt. Landslingsförbundel anför att de förslag som decentraliseringsutredningen nu framlägger överensstämmer med de synpunkter som anförts av sjukvårdshuvudmännen.

Kommunförbundet anser att utredningens förslag i princip överensstämmer med vad 1976 års kommunalekonomiska utredning anfört i fråga om samverkan mellan stat och kommun för styrning och dimensionering av den kommunala verksamheten utifrån samhällsekonomiska förhållanden,

SACO/SR understryker vikten av att det föreslagna systemet redan från början och fortlöpande följs upp och utvärderas. Liknande synpunkter framförs av TCO, som anser det viktigt att avskaffandet av den Ivångsvisa regleringen kombineras med alt rikllinjer utarbetas som gör att hälso- och sjukvården inte kommer att uppvisa stora regionala skillnader i kvalitetsavseende. TCO anser atl landstingens ökade kompetens vad gäller hälso- och sjukvårdens byggnadsinvesteringar kräver alt landstingen lar ökade sysselsättningspoliliska hänsyn i sin planering.

Vidare anser TCO liksom även landstinget i Västerbottens län del viktigt att länsarbetsnämndernas centrala roll i byggplaneringen bibehålls.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) anför liknande synpunkter, då man finner det angeläget all sysselsättningsaspekterna med större konsekvens

Prop. 1979/80:6 215

än hittills förs in i den offenlliga sektorns verksamhetsplanering. Styrelsen anser vidare del synnerligen viktigt atl kunna påverka ulföran-deliderna för olika projekt med hänsyn till utvecklingen på byggarbetsmarknaden.

Landstinget i Kronobergs län redogör för i länet förekommande överläggningar mellan länsarbetsnämnd (LAN), landstinget och kommunerna om önskade byggnadsprojekt. Enligt landstingets uppfattning torde detta förfarande ge ett gott underlag för bedömning av byggnadsprojekten liksom för LAN :s precisering av lämplig tidpunkt för igångsättning. Landstinget anser mot denna bakgrund det ej vara rationellt atl landslingens byggnadsverksamhet skall vara beroende av tillståndsgivning från både socialstyrelsen och LAN.

Omsorgskommittén anser att de nya formerna för turordningen och utformningen av byggnadsobjekt inom hälso- och sjukvården även skall omfatta byggnader för omsorgerna om de psykiskt utvecklingsstörda. Liknande synpunkter framförs bl. a. av landstingsförbundet och landstingen i Göteborgs och Bohus, Kalmar. Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län.

Landstinget i Kopparbergs län anser atl del bör prövas om inte regionsjukvårdsnämnderna skulle kunna fungera som det forum i vilket sjukvårdshuvudmännen skulle kunna diskutera fördelningen av investeringsramarna på både kortare och längre sikt.

Hallands läns landsting framhåller atl landstingskommunerna kan ha olika förutsättningar all göra sig gällande vid överenskommelser mellan sjukvårdshuvudmännen inbördes och tillstyrker därför förslaget alt regeringen eller av denna utsett organ skall besluta om investeringsvolymen och fördelningen därav, när enighet därom ej kunnat nås.

Malmö kommun uppmärksammar belräffande gällande mentalsjukvårdsavtal att anläggnings-, upprustnings- och utruslningsbidrag utgår under förutsättning att projektet prioriterats av socialstyrelsen för igångsättning. Om nuvarande regler om prioritering slopas anser Malmö kommun att konsekvenserna härav för mentalsjukvårdsavlalel bör uppmärksammas och förhandlingar tas upp rörande justering av avtalstexten.

Landstinget i Värmlands län anser alt för alt LKELP skall bli elt meningsfullt instrument för dialog mellan landstingen och staten bör en översyn av detaljeringsgraden i LKELP göras.

Flera remissinstanser kritiserar eller efterlyser en förenklad handläggningsgång för det föreslagna samrådet avseende investeringsverksamheten mellan socialdepartementets sjukvårdsdelegation, socialstyrelsen, landstingsförbundet, sjukvårdshuvudmännen och länsarbetsnämnderna.

Landstinget i Norrbottens län anser att del tilltänkta samrådsförfarandet är hållet i så allmänna ordalag alt förslagets praktiska konsekvenser inte kan bedömas på etl meningsfullt sätt. Landstingen i Västmanlands, Värmlands och Väslernorrlands län framför liknande synpunkter och finner den föreslagna handläggningsgången omständig och innefatlande risker för en ökad arbetsbelastning, administrativa problem och tidsförseningar. Landslingen i Jönköpings, Västmanlands

Prop. 1979/80:6 216

och i viss män Östergötlands län uttrycker önskemål om en mer konkret uiformning av utredningens förslag över huvud taget och förordar alt mänga frågor ytterligare bör klarläggas och preciseras innan elt genomförande äger rum.

Slaiskontorel anser att utredningen ytterligare borde ha diskuterat, preciserat och klargjort formerna för socialstyrelsens myndighetsroll belrältande byggnadsverksamheten inom hälso- och sjukvårdsoinrädet vid ett införande av ett rådgivningsförfarande som föreslås ersätta nuvarande handläggning av prioriteringsfrågorna. Statskontoret utgår vidare ifrån att socialstyrelsens tillsynsansvar inom hälso- och sjukvården kommer att återfinnas i den kommande ramlagen på hälso- och sjukvårdsområdet. Statskontoret betonar att det är viktigt att man i det nya systemet bygger in reella möjligheter för socialstyrelsen att utöva den för tillsynen nödvändiga cenlrala uppföljningen.

Riksrevisionsverket framhåller att om det skulle uppstå en betydande diskrepans mellan huvudmännens byggande och de rikspolitiska inten-lionerna, bör socialstyrelsen hos regeringen aktualisera en återgång lill ett sysleni med tvingande styrning även i de fall delta inte är motiverat av samhällsekonomiska skäl.

Socialstyrelsen betonar att oberoende av om investeringsbegränsning skall finnas kvar eller ej föreligger etl statligt ansvar för riksplanering m.m. av hälso- och sjukvården som mäste tillgodoses genom socialstyrelsen som högsta ansvariga myndighet. Vidare anser styrelsen det av uiredningen framlagda förslagel medföra en omständlig handläggningsordning, som kan komma att kräva förstärkta resurser hos de handläggande centrala organen. 1 detla sammanhang betonar styrelsen vikten av atl klarhet skapas om rollfördelningen mellan olika centrala organ. Socialstyrelsen diskuterar också kritiskt utredningens förslag om atl ett centralt organ vid begränsad investeringsvolym skall besluta om den totala investeringsvolymen saml även inbördes mellan huvudmännen om olika byggnadsobjekt. Styrelsen anför:

"Något tillspetsat uttryckt skulle det kunna sägas atl utredningens "normalfall" (lurordningssystem baserat på samrådsförfarande) kan bli mindre aktuellt i nuvarande ekonomiska läge än utredningens "undantagsfaU" (fördelning av ramar genom centralt organ) som reellt kan komma alt bli ett normalfall. Om man utgår från en sådan förutsättning - att en ceniral tordelning sålunda kan visa sig ofrånkomlig - mäste det enligt socialstyrelsens uppfattning kunna ifrågasättas om det icke - mot bakgrund bl. a. av erforderliga resursinsatser - är alltför ambitiöst alt parallellt med etl priorileringssyslem av hittillsvarande modell bygga upp ell samrådsförfarande enligt utredningens förslag."

Landstinget i Norrbottens län bedömer liksom socialstyrelsen att situationen för överskådlig lid kommer alt vara det av utredningen skisserade "undanlagsfallet" och kan därför inte se alt förslaget innebär någon förändring i förhållande lill del syslem som nu gäller. Liknande synpunkter framförs av landstingen i Västerbottens, Västernorrlands, Västmanlands saml Skaraborgs län. Landstinget i Jönköpings län anknyter till dessa synpunkter men anser att landstinget bör, även i lägen då

Prop. 1979/80:6 218

Innehåll

Propositionen ................................................................. .......................................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ ......................................................................................... 1

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde................ 3

2 3 4 5 6 7

Inledning .................................................................. ....... 3

Den nuvarande socialstyrelsen................................... ....... 6

Socialstyrelsens tillkomst............................................ ....... 7

Socialvården samt hälso- och sjukvärden efter år 1 968 9

Socialstyrelsen efter år 1968...................................... 11

Socialtjänsten samt hälso-och sjukvården i framtiden 15

Socialstyrelsens roll och uppgifter i framliden ........... 17

7.1 Socialstyrelsens roll............................................. ..... 17

7.2 Socialstyrelsens tillsyn........................................ ..... 21

7.3 Socialstyrelsens planeringsuppgifler................... ..... 30

7.4 Socialstyrelsens uppgifter inom forskning och utveckling 46

7.4.1 Social forskning......................................... 46

7.4.2 Forskning inom hälso-och sjukvården ... ..... 54

7.4.3 Forsknings-och försöksverksamheten i Dalby .. 59

7.5 Socialstyrelsens övriga uppgifter ..................... 61

7.5.1 Huvudmannaskap för olika inslilutioner m. m. . . 61

7.5.2 Beredskapsfrågor .................................. 64

7.5.3 Extern kursverksamhet .......................... 65

7.5.4 Extern information.................................... 66

7.5.5 Statistik ................................................. 67

7.5.6 Socialstyrelsen och hälsoupplysningen .. 73

7.5.7 Socialstyrelsens verksamhet för flyktingar och andra invandrare 79

7.5.8 Glesbygdsfrågor....................................... 83

7.5.9 Socialarbetarverksamheten i Köpenhamn 84

7.5.10................................................................. Vissa slatsbidragsfrågor 84

7.5.1 1 Vissa ärenden rörande hälso- och sjukvårdsperso
nalen ...................................................... 85

8. Socialstyrelsens organisation, arbetsformer och resurser 87

8.1 ÖSoS förslag....................................................... 87

8.2 Socialstyrelsens ledningsfunktioner ................. 88

8.3 Den nya organisationen...................................... 92

8.4 Socialstyrelsens nämnder m. m........................... 99

8.5 Resurser............................................................. 111

9. Den regionala organisationen ................................. 118

9.1 Socialkonsulenlorganisalionen ......................... 118

9.2 Länsläkarorganisationen.................................... 127

10. Vissa särskilda frågor.................................................. .. 137

10.1 Miljömedicinska inkl. psykosociala frågor............ .. 137

10.2 Avvecklingen av nämnden för sjukvärds-och socialvårdsbyggnader (NSB) 140

	*_{1 n}*			_J
C r		II	1
	1 1	Ef	°	3 1
<1 £3		< 3	X	Z j