Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1979/80:178

Regeringens proposition

1979/80:178

om fortsatt körkortsreform;

beslutad den 24 april 1980.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagils i bifogade utdrag av regeringsproiokoll ovannämnda dag för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

ULF ADELSOHN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen förordas atl frågar om återkallelse av körkort pä grund av trafikbrott även i fortsättningen skall avgöras uteslutande av de all­männa förvaltningsdomstolarna. En samordning av ansvars- och körkorts­frågan föreslås dock på sä sätt all den allmänna domstolen när den bestäm­mer påföljden skall kunna la hänsyn lill en körkortsåterkallelse som har följt eller kommer atl följa på brottet. En sädan samordning blir av praktisk betydelse främsl vid rattfylleribroll.

Tanken på att införa elt s. k. pricksystem avvisas.

Beträffande handläggningen föreslås bl. a. ett tväpartssystem i körkorts-processen genom atl ell allmänt ombud förordnas i varje län för att föra del allmännas talan i vissa körkortsmål. Ombudei föresläs bli knutet till läns­styrelsen. Vissa återkallelsegrunder och vamingsinslitulel reformeras. Vi­dare förordas att möjligheten att förelägga försumliga förare atl avlägga ett nylt förarprov används i ökad omfattning.

De viktigaste bestämmelserna om förfarandet i körkortsmålen föreslås samlade i körkorlslagen i stället för atl som nu vara spridda på olika författningar.

I propositionen redovisas också fiera förenklingar och rationaliseringar som regeringen senare kommer alt besluta om. Del gäller bl. a. ansökning­ar om körkort, giltighetstiden för körkortslillstånd, överflyttning av kör­kortsmål mellan länsrätter, återförvärv av förarbehörigheten efter återkal­lelse, registrering och utländska körkorts giltighet i Sverige.

Vidare föreslås en mindre Jämkning i lagen om felparkeringsavgift. I    Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 178


 


Prop. 1979/80:178                                                    2

Slutligen förordas ratifikation av vissa internationella överenskom­melser på vägtrafiklagsliftningens område.

De flesta av de nya reglerna är avsedda att träda i kraft den 1 Januari 1981.


 


Prop. 1979/80:178                                                              3

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom föreskrivs att i lagen (1951:649) om straff för vissa trafik­brott skall införas en ny paragraf, 6§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarandc lydelse                         Föreslagen lydelse

Finns det grundad anledning anta atl till följd av ett brott enligt denna tag beslut kommer att med­delas om återkallelse av behörighet att föra motordrivet fordon och atl beslutet kommer att medföra att hinder eller synnerlig svårighet uppstår för gärningsmannen i hans yrkes- eller näringsutövning, får hänsyn härtill tas vid bestämmande av påföljd för brottet. På motsva­rande sätt får hänsyn tas till ett be­slut, genom vilket sådan behörighet har återkallats tids vidare.

Denna lag träder i kraft den I Januari 1981.

2    Förslag till

Lag om ändring i körkortslagen (1977:477)

Härigenom föreskrivs i fråga om körkorlslagen (1977:477)

dels att 1, 2, 8-10, 15, 16, 18, 19, 21-24, 26, 32, 38 och 39 §§ saml

rubriken närmast före 39 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas lio nya paragrafer, 40-49 §§, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag gäller behörigheten alt föra motorfordon, terrängmotorfor-don, traktor och motorredskap.

Behörigheten att föra motorfordon eller lerrängmotorfordon anges på följande sätt i körkort.


 


Prop. 1979/80:178

Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lyddse


 

 

Bokstav

Behörighet

motorcykel (för iiing molor-

Bokstav

Behörighet

A

A

motorcykel

 

cykel först  nar körkorlsha-

 

 

 

varen har fyllt 18 år)

 

 

B

personbil, iätt lastbil och ett

B

personbil, lätt lastbil och etl

 

till sådan bil kopplat lätt slitp-

 

lill sådan bil kopplat läll släp-

 

fordon.

 

fordon.

 

terrängvagn

 

terrängvagn

C

tung lastbil

C

tung lastbil

D

buss

D

buss

E

släpfordon, oavsett antal o:h

E

släpfordon, oavsell antal och

 

vikt

 

vikl

Behörighet atl i yrkesmässig trafik för personbefordran föra personbil lätt lastbil eller terrängvagn utmärkes i körkort med beteckningen TAXI.

§


Bil, terrängvagn eller motorcykel får föras endast av den som har kör­kort för fordonet. År till hil kopplat släpfordon skall körkortsbehörig­heten omfatta även detta.

Bil, lerrängvagn eller motorcykel får föras endast av den som har kör­kort för fordonet. Ett körkort med behörigheten A gäller för tung mo­torcykel först när körkortshavaren har fyllt 18 år. Har släpfordan kopplats tdl en hd skall föraren ha körkortshehörighet även för delta.

Utan hinder av första styckel fär lastbil, släpfordon eller buss föras 1. utan last eller passagerare inom garageområde, verkstadsområde eller

bensinslalionsområde eller eljest kortare sträcka av den som har körkort

med behörigheten B,


2. med last eller passagerare i fall som avses under I, om färden äger rum i samband med bärgning, repa­ration eller liknande åtgärd beträf fande fordonet eller fordonståget samt föraren har körkort med behö­righeten B och har fyllt 19 år.


2. med last eller passagerare i fall som avses under I, om färden äger rum i samband med bärgning, repa­ration eller liknande åtgärd beträf­fande fordonet samt föraren av del­la har körkort med behörigheten B och har fyllt 19 är.


3. i tjänsteutövning av polisman, som har körkort med behörigheten B.

Den vars körkort har återkallats får inom garageområde, verkstadsom­råde eller liknande utan last eller passagerare föra fordon av del slag som del återkallade körkortet berättigade honom alt föra, om medgivande därlill har lämnais. Sådanl medgivande får avse en lid av högst tre år.


Vid meddelande av körkortstill­stånd får föreskrivas villkor.


Körkortstillståndet gäller endast under en viss tid. 1 lillslåndel får föreskrivas särskilda villkor för kör­kortet.


 


Prop. 1979/80:178

Nuvarande lyddse


Föreslagen lyddse


9S

Körkort får ulfärdas endast om     Körkort får utfärdas endasl för

körkortslillstånd har meddelats.    den som har ett gällande körkorts-

tillstånd.

10 §


Körkort fär ej utfärdas under tid dä spärrtid som avses i 21 § löper.


Körkortet fär inte lämnas ut un­der lid då spärrlid som avses i 21 S löper.


15 S


Körkort gäller ej,

1.  innan det har lämnais ut,

2.  om del har återkallats,

3.  medan det är omhändertaget,

4.  om del har ersatts med annal körkort.

/ annat fall än som avses i första styckel är körkort ogiltigt, om del ej efter ansökan av körkortshavaren förnyas senast vid den tidpunkt un­der tionde årel efter utfärdandet el­ler senaste förnyelsen som statens trafiksäkerhetsverk har bestämt. Sådant körkort får förnyas, om kör­kortshavaren ansöker därom inom ett år från det att kortet blev ogil­tigt.


Ett körkort gäller inte

1.   innan det har lämnais ut,

2.   medan del är återkallat,

3.   medan del är omhändertaget,

4.   om det har ersatts med ett an­nat körkort.

Ett körkort blir också ogiltigt, om det inte efler ansökan av körkorts­havaren förnyas senasi vid den tid­punkt under tionde årel efler utfär­dandel eller senaste förnyelsen som trafiksäkerhetsverket har bestämt. Ett sådanl körkort får förnyas, om körkortshavaren ansöker om det inom ett år från del atl kortet blev ogiltigt.


16 §


Körkort skall återkallas.


Ett körkort skall återkallas


I. om körkorlshavaren har brutit mot 1 S andra slyckel eller 4§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.


2. om körkortshavaren har brutit mol 5 § samma lag och överträdel­sen inte kan anses som ringa.

2.  om körkorlshavaren har brutit mot 5 § samma lag och personskada eller sådan sakskada som ej är ringa har uppkommit,

3.  om körkorlshavaren genom upprepade förseelser i väsentlig grad har visat bristande vilja eller förmåga alt rätta sig efter de bestämmelser som gäller i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse för förare av motordrivet fordon eller spårvagn.


4. om körkorlshavaren i annal fall har brutit mot en från trafiksä­kerhetssynpunkt väsentlig regel vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn.

4. om körkortshavaren i annal fall har brutit mot en från trafiksä­kerhetssynpunkt väsenllig regel vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn och överträdelsen inte kan anses som ringa,

5. om körkortshavaren på grund av opålitlighet i nyklerhetshänseende ej bör ha körkort.


 


Prop. 1979/80:178

Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


6.   om del med hänsyn lill brottslig gärning som körkortshavaren har gjort sig skyldig till kan antagas att han ej kommer att respektera trafikreg­lerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken eller om han på grund av sina personliga förhållanden i övrigt ej kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon,

7.   om körkortshavarens förutsättningar för rätt att föra körkortspliktigt fordon är så väsentligt begränsade genom sjukdom, skada eller dylikt att han från trafiksäkerheissynpunkl ej vidare bör ha körkort,

8.   om körkorlshavaren ej följer föreläggande all ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov,

9.   om körkortshavaren ej följer föreläggande atl förnya körkort,

10.   om körkortshavaren begär atl körkortet skall återkallas.

18 §


Beslut om slutlig återkallelse av körkort på grund av straffbelagd gärning får ej meddelas förrän frå­gan om straffbar blivit avgjord ge­nom dom som har vunnit laga kraft. Vad som har sagts nu gäller dock ej

1.    om omständigheterna är så­dana, att körkortshavaren oavsett utgången i ansvarsfrågan kan an­ses olämphg att föra körkortsplik­tigt fordon,

2.    om åklagare med stöd av 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande beslämmelse i annan författning har meddelat beslut ctt ej tala å gärningen.


Till grund jör återkallelse av kör­kort till följd av brottslig gärning skall beträffande frågan huruvida brott JÖreligger läggas lagakraft­vunnen dom eller åklagares beslul enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller molsvarande bestämmelse i annan författning att ej tala å gär­ningen.


I9§'


Uppstår fråga om återkallelse av körkort och kan del på sannolika skäl antagas, att körkortet kommer att återkallas slutligl. skall körkor­tet återkallas tills vidare.

Rör frågan återkallelse på grund av brott mot 4§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott och hade föraren före färdens slul för­tärt starka drycker i sådan mängd


Ett körkort skall återkallas tids vidare i avvaktan på slutligt avgö­rande av ålerkallelsefrågan om det på sannolika skäl kan antas att kör­kortet kommer att slutUgt återkal­las på någon av de grunder som avses i 16 § 1-7. Grundas beslutet på misstanke om brottslig gärning, skad beslutets giltighetstid begrän­sas enligt vad som gäller för spärr­lid enligt 21 §.


Andringen innebär bl.a. alt andra slyckel upphävs.


 


Prop. 1979/80:178

Nuvarande lydelse

att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden upp­gick till minst 0.8 promille, skall körkortet återkallas tills vidare.


Föreslagen lydelse


llf


Föreligger vid prövning av ansö­kan om förhandsbesked eller kör­kortslillstånd hinder mot medde­lande av körkortstillstånd på grund av sökandens personliga förhållan­den eller återkallas körkort med åberopande av återkallelsegrund som avses i 16 § 1—6 bestämmes spärrtid om lägst en månad och högsl tre år. Vid brott som avses i 1 § andra stycket eller 4 § I mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott bestämmes spärrtiden till lägsl ett år.

Inträffar under spärrtid omstän­dighet som kan föranleda nytt be­slut om sådan tid, får prövas om den redan bestämda spärrtiden skall förlängas. Sådan prövning sker efter ansökan. Ansökan skall göras före spärrtidens utgång. Prövningen avser sökandens JÖr­hållanden fram till tidpunkten för beslutet. Förlängning får ske med högst tre år vid varje ny prövning.

Vad som anges i andra styckel skall tillämpas på motsvarande säll om det under spärrtiden har fram­kommit sådan omständighet som har inträffat före beslutet om spärr-lid men inte har varit känd vid det tillfäUet.


Om del vid prövningen av en an­sökan om förhandsbesked eller kör­kortslillstånd finns hinder mol alt meddela körkortstillstånd på grund av sökandens personliga förhållan­den eller om ett körkort eller ell körkortslillstånd återkallas med stöd av 16 § 1-6, skall en spärrtid pä lägst en månad och högst tre år bestämmas. Vid broll som avses i 1 § andra styckel eller 4 § 1 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott skad spärrliden bestäm­mas lill lägsl ell år.


22§-'


Har i fråga om körkortshavare förekommit sådana omständighe­ter att det fmns särskild anledning att erinra honom om de krav som ställes på honom från trafiksäker­hetssynpunkt, får varning medde­las honom, om skäl för återkallelse ej föreUgger.


1 stället för att körkortet återkal­las skad körkortshavaren meddelas varning i sådana fall som avses i 16 § 2—6, om varningen av särskil­da skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd.


 Ändringen innebär bl. a. att andra och Iredje styckena upphävs. ' Ändringen innebär bl. a. att tredje slyckel upphävs.


 


Prop. 1979/80:178

Nuvarande lydelse

Har körkortshavare brutit mol 4 § 2 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott men hade han ej före färdens slul förtärt starka drycker i sådan mängd att alkohol­koncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 0,8 promille, får varning meddelas ho­nom i stället för att heslut fattas om återkallelse av körkortet, om han ej tidigare har dömts för brott mot 4 § nämnda lag och omständigheterna är mildrande.

Har i fråga om körkortshavare förekomma sådana omständighe­ter som avses i 16 § 2—6, får var­ning meddelas i slältet för beslul om återkallelse. om varning av sär­skilda skäl kan anses vara en tiU­räcklig åtgärd.


Föreslagen lydelse

Om körkortshavaren har brutit mot 4S 2 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott men inic före färdens slut hade förtärt starka drycker i sådan mängd atl alkohol­koncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 0.8 promille, fär varning meddelas ho­nom i stället för återkallelse om om­sländighelema är mildrande.


23§''


Har körkortshavare vid förande av motordrivet fordon eller spår­vagn gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller visat uppenbar lik­giltighet för andra människors liv eller egendom eller företett tydliga tecken på påverkan av starka dryc­ker eller annal ämne, eller saknar han till följd av sjukdom, skada el­ler dylikt förutsättningar att föra körkortspliktigt fordon på ett trafik­säkert säll, omhändertages körkor­tet.

Misstankes atl körkortshavare vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn har brutit mol 4 § la­gen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, och hade han före fär­dens slul förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentra­tionen i hans blod uppgick till minst 0,5 promille under eller efter färden omhändertages körkortet sedan analysbevis har erhållits. Är fråg.i om brott mot 4§ 2 mom. nämnda lag, men uppgick alkoholkoncen­ trationen ej till 0,8 promille,/År om


Om körkortshavaren vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller visat uppen­bar likgiltighet för andra männi­skors liv eller egendom eller före­tett tydliga tecken på påverkan av starka drycker eller annat ämne, el­ler om han lill följd av sjukdom, skada eller dylikt saknar förutsätt­ningar alt föra körkortspliktigt for­don på elt trafiksäkert sätt, skull körkortet omhändertas.

Misstänks atl körkorlshavaren vid förande av ett motordrivet for­don eller en spårvagn har brutit mot 4§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, och hade han före färdens slul förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentra­tionen i hans blod uppgick till minst 0,5 promille under eller efler fär­den, skall körkortet omhändertas sedan analysbevisel har erhåUits. Är det fråga om etl brott mol 4 § 2 mom. nämnda lag, men uppgick alkoholkoncentrationen inte till 0,8


■* Senaste lydelse 1978:94.


 


Prop. 1979/80:178

Nuvarande lydelse

omsländighelema vid brottet kan anses mildrande, körkortet omhän­dertagas endast om körkorlsha­varen tidigare har dömts för broll mot 4 § nämnda lag.


Föreslagen lydelse

promille, skall körkoriei inte om­händertas om omständigheterna vid brottet kan anses mildrande.


24 S

Om behörigheten all föra molor­drivel fordon har varii frånlagen en körkortshavare med stöd av 19 eder 23 § under minst så lång tid som skulle ha beslämts som spärrlid. får i mål om återkallelse av körkor­tet jörordnas att yilerUgare ingri­pande inte skall ske.

Föreligger synneriiga skäl får med avvikelse från denna lag återkallelse underlåtas eller spärrlid sällas ned, om det kan ske utan fara för trafiksä­kerheten. Underiätes återkallelse får varning meddelas i stället.

26 §


Bestämmelserna om återkallelse, spärrtid, varning och underiåtelse av körkortsingripande m.m. i 16-22. 24 och 25§§ tillämpas även ifråga om den som genom lagakraftvun­nen dom utom riket har dömts till ansvar i sådanl avseende som sägs i angivna lagrum.


Vid tillämpningen av denna lag jämställs med svensk dom en broll­målsdom eller ett annal likvärdigt avgörande som har meddelats av en utländsk domstol eller någon an­nan utländsk myndighet.


32 §


Regeringen eller myndighei som regeringen bestämmer meddelar yt­terligare föreskrifter i de avseenden som anges i denna lag och föreskrif­ter om undanlag från lagen. Del­samma gäller föreskrifier om förar-utbildning och registrering av for­donsförare. Regeringen får även meddela föreskrifter om utländska körkorts giltighet i landet.

Regeringen eller myndighei som regeringen bestämmer får för visst fall förordna om undantag från be­stämmelse i denna lag.


Regeringen eller den myndighei som regeringen besiämmer medde­lar ytterligare föreskrifier i de av­seenden som anges i denna lag och föreskrifter om undantag från la­gen. Detsamma gäller föreskrifier om förarutbildning och om sådan registrering som behövs för tillämp­ningen av lagen. Regeringen får även meddela föreskrifter om ut­ländska körkorts giltighet i landet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får / en-skilda fall medge undanlag från denna lag.


38 §


Framföres fordon i slrid mot den­na lag eller föreskrift som har med­delals med stöd av lagen, skall po-


Om ett fordon framförs i slrid mot denna lag eller en föreskrift som har meddelals med stöd av la-


 


Prop. 1979/80:178

Nuvarande lydelse

lisman hindra fortsatt färd som ej kan ske utan påtaglig fara för trafik­säkerheten eller annan olägenhel.


10

Föreslagen lydelse

gen, skall polisman hindra fortsall färd som inte kan ske utan påtaglig fara för trafiksäkerheten eller an­nan väsentlig olägenhet.


 


Domstolsförfarandet


Förfarandet   i   körkortsmål   m. m.


39 §'


Länsrätt prövar frågor som rör körkortsingripanden i de fall som anges i särskUd författning.

I mål som avses i försia stycket har domstolen samma befogenhet som länsstyrelsen har när den handlägger ett körkortsärende.

Finns det anledning att anla all någon inte bör ha körkort eller trak­torkort på gmnd av sina nykler-hetsförhållanden, får länsstyrelsen eller domstolen höra socialnämn­den, om nämndens yttrande har be­tydelse för ärendets avgörande.

Domstolens beslut om varning eller återkallelse skall delges den som beslutet rör. Mot heslut om varning enligt denna tag får talan infe föras.


Länsstyrelsen prövar frågor om meddelande av körkortstdlstånd och utfärdande av traktorkorl.

Länsstyrelsen prövar också and­ra frågor om körkort. Dessa fram­går av föreskrifter som regeringen beslutar.

Om länsslyrelsen finner anled­ning anta att någon inte bör ha kör­kort eller traktorkort på grund av sina nykterhelsförhållanden, får länsstyrelsen höra socialnämnden, om nämndens yttrande har betydel­se för ärendets avgörande.

40           §

Länsrätten prövar mål om åter­kallelse av körkort, körkortstill­stånd och traktorkort, mål om ned­sättning av spärrtid efter återkallel­se, mål om återkallelse som avses i 20 § första stycket 2 och mål om vägran att godkänna ett utländskt körkort.

41           §

Mål som avses i 40 § anhängig­görs i länsrätten genom ansökan.

Om ett körkort eller ett traktor­kort är omhändertaget enhgt 23 §. skall länsrätten utan dröjsmål prö­va om körkortet eller traktorkortet skall återkallas lills vidare eller återställas.


' Lydelse enligt förslag i prop. 1979/80: I.


 


Prop. 1979/80:178                                                              1'

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

42 § 1 mål enligi denna lag får rätlen förelägga den enskilda parten atl ge in läkarintyg eller bevis om god­känt förarprov. Rätlen får också, under de förutsättningar som anges i 39 § tredje slyckel, höra social­nämnden.

43 § Beslular rätten om återkallelse, får rätten samtidigt förordna att ett godkänt förarprov skall avläggas innan körkort eller traktorkort läm­nas ut. Om del begärs, skall rätten också pröva frågan om ett sådanl medgivande som avses i 2 § tredje stvcket.

44 §

Om rätten i ett mål om återkallel­se av körkort, körkortstdlstånd eller traktorkort beslutar att återkallelse inte skall ske, får rätten meddela särskilda villkor för körkortet eller traktorkortet eller besluta att en förnyad personutredning skall gö­ras vid en senare tidpunkt. Gäller målel återkallelse av ett körkorts­tillstånd, får rätten förlänga giltig­hetstiden för tillståndet.

45 S

Etl beslut om återkallelse eller varning skall delges den som heslu­tet rör.

Etl beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat förord­nas.

46 §

Elt föreläggande som avses i 42 § får överklagas endast i sam­band med lalan mot det beslut var­igenom målel avgörs.

Ett heslut ifråga om förlängning av giltighetstiden för elt körkorts­tdlstånd får inte överklagas.


 


Prop. 1979/80:178                                                                  12

Nuvarande lyddse                        Föreslagen lyddse

47 §

Det allmännas lalan i sådana mål som avses i 40 § förs av all­mänt ombud. Del allmänna ombu­det har samma utredningshefogen-heter som rätlen har enligt denna lag.

Det allmänna ombudet får föra talan även lill den enskilda parlens förmån.

48                  §
Regeringen eller den myndighet

so/n regeringen besiämmer förord­nar för varje län en dier ftera per­soner att vara allmänt ombud och ersättare för dem.

49       §

Besvär av det allmänna ombudet skall anföras inom ire veckor från den dag då det överklagade heslu­tet meddelades.

Har en part anfört besvär över ell beslut, får även motparten föra talan mot beslutet, trots atl besvärsliden har gått ut. Besvären skall dock anföras inom en vecka från utgången av be­svärstiden för den jörsta besvärstalan. Återkallas eller förfaller denna, är även den senare besvärstalan förfal­len.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1981. Bestämmelserna i 39 § tredje stycket och 42 § andra meningen träder dock i kraft den dag regeringen bestämmer.

Regeringen får meddela de övergångsbestämmelser som behövs.


 


Prop. 1979/80:178                                                                 13

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomsto­lar

Härigenom föreskrivs att 14 och 18 SS lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

14 f Länsrätt prövar

1.    mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfatt­
ningarna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar,

2.     mål enligt socialtjänstlagen 2. mål enligt socialtjänstlagen
(1979:000), lagen (1979:000) med
(1979:000), lagen (1979:000) med
särskilda bestämmelser om värd av
särskilda bestämmelser om vård av
unga, utlänningslagen (1954:193).
unga. utlänningslagen (1980:000),
smitlskyddslagen (1968:231) och
smittskyddslagen (1968: 231), lagen
lagen (1970:375) om utlämning till
(1970:375) om utlämning lill Dan-
Danmark, Finland, Island eller
mark, Finland, Island eller Norge
Norge för verkställighet av beslut
för verkställighet av beslul om vård
om vård eller behandling i den ul-
eller behandling och körkortslagen
slräckning som är föreskrivet i des-
(1977:477) i den utsträckning som
sa lagar samt mål enligt 21 kap. för-
är föreskrivet i dessa lagar samt mål
äldrabalken,
                                enligt 21 kap. föräldrabalken.

3.    såviii gäller svenskt körkort,
trafikkort eller traktorkorl, mål om
varning eller återkallelse och. så­
vin gäller utländskt körkort, mål
om varning eller vägran all god­
känna körkortet, allt enligt vad där­
om är särskUl föreskrivet.

18 S' Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam

1.  när åtgärd som avser endasl måls beredande vidtages,

2.  vid sådanl förhör med vittne  2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av an- eller sakkunnig som begärts av an­nan länsrätt samt vid sädant förhör           nan länsrätt samt vid sådanl förhör i ärende enligt utlänningslagen                        i ärende enligt utlänningslagen (1954:193) som begärts med stöd av          (1980:000) som begärts med stöd av 40 § samma lag,     57 S samma lag,

3.  vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbari förbiseende,

4.  vid beslul, såvdt gäller svenskt    4. vid beslul om återkallelse lills körkort,/»Y(//AAor/eller traktorkorl,     vidare av ett körkort, körkortstill-

' Lagen omlrycki 1979:165.

■ Lydelse enligt förslag i prop. 1979/80:1.

' Lydelse enligt förslag i prop. 1979/80: 1 och prop. 1979/80: 153.


 


Prop. 1979/80:178

Nuvarande lydelse

om återkallelse lills vidare eller, ,';å-vnt gäller utländskt körkort, om vägran lills vidare att godkänna körkortet, när del är uppenbart att sådant beslul bör meddelas.


14

Föreslagen lyddse

stånd eller iraktorkort eller om väg­ran tills vidare att godkänna ett ut­ländskt körkort, när del är uppen­bart att etl sådanl beslul bör med­delas.


5. vid annal beslul som inte innefattar slutligt avgörande av mål.

Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsul­ten rätl, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.

Vad som sägs i andra slyckel gäller även vid avgörande av

1.     mål om utdömande av vite,

2.   mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgifts-processen, enligt lagen (1978: 880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om handlings undantagande från taxeringsrevision, skalle­revision eller annan granskning och om befrielse från skyldighet alt lämna kontrolluppgift enligt taxeringslagen (1956: 623),

3.   mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 § lagen (1979:000) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

4.   mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt,

5.   mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 8§ 3 mom. sista siycket kommunalskattelagen (1928: 370),

6.   mål som avser ändring av taxerad inkomsl med högst 1 000 kronor,

7.   mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutet över­ensstämmer med parternas samstämmiga mening,

8.   mål om rättshjälp genom offentligt biträde i etl ärende hos en annan myndighet,

9.      mål enligt körkortslagen
(1977:477). om beslutet innebäratt
varning meddelas eller om det är
uppenbart att ett körkort, körkorts­
tdlstånd eller traktorkort skall åter­
kallas eder atl ett utländskt körkort
inte skall godkännas,

9. mål i vilket saken är uppenbar.

10.   mål i vilket saken är uppen­
bar.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1981.


 


Prop. 1979/80:178                                                                  17

verk, länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), länsstyrelserna i Stockholms län. Malmöhus län, Hallands län, Göieborgs och Bohus län, Skaraborgs län, Västmanlands län, Jämllands län och Norrbotlens län. länsdomstolskommittén (Kn 1977:01), trafiksäkerhetsutredningen (K 1973: 07), Centralorganisationen SACO/SR, Föreningen Jurister vid Sveri­ges allmänna advokatbyråer. Föreningen Sveriges länspolischefer. För­eningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges statsåklagare. För­eningen Sveriges åklagare, Kungl. Automobil Klubben (KAK). Landsor­ganisationen i Sverige (LO), Länsdomarföreningen, Motorförarnas hel­nykterhetsförbund (MHF), Molormännens riksförbund (M), Nationalför­eningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Näringslivets trafikdelega­tion. Statsanställdas förbund. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska transportarbelareförbundel, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Sveriges trafikbilägares riksorganisation, Sveriges trafik­skolors riksförbund (STR) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Folkrörelsernas trafikskoleförbund har förklarat sig avstå från alt avge yttrande. Svenska polisförbundet har framfört atl förbundet från facklig synpunkt inte har något alt erinra mot de synpunkler och förslag som läggs fram i betänkandet. Biltrafikens arbetsgivareförbund har hänvisat till atl Svenska arbetsgivareföreningens yttrande har utarbetats i samverkan mel­lan förbunden.

Riksåklagaren har bifogat yttranden från olika åklagarmyndigheter och statens invandrarverk har bifogat ett yttrande från Finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige. Några länsstyrelser har bifogat yttranden frän polis­styrelser, ordförande i länsrätt och tjänstemän vid länsstyrelse.

Jag anhåller att nu få la upp de frågor som ingår i körkortsulredningens betänkande. 1 anslutning härtill behandlar jag efter samråd med chefen för justitiedepartementet också en fråga om ändring i brottsbalken (BrB) som har aktualiserats bl.a. genom trafiknykterhetskommitténs betänkande (SOU 1970:61) Trafiknykterhetsbrott och genom brottsförebyggande rå-» dets rapport (1977: 7) Nytt straffsystem. Avslutningsvis tar jag upp några förslag som har förts fram på grundval av bl. a. erfarenheterna av den nya körkortslagstiftningen. Några av dem finns omnämnda i prop. 1978/79: 111 om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati m. m. (bilaga 5, avsnitt 4).

En sammanställning av remissyttrandena över körkortsulredningens be­tänkande bör fogas till protokollet i detta ärende som bdaga 4.

 Beträffande de remissinstanser som hördes över trafiknykterhetskommitténs be­tänkande hänvisas till prop. 1974: 154. Brottsförebyggande rådels rapport har remit­terats gemensamt med ungdomsfängelseutredningens belänkande (SOU 1977:83) Tillsynsdom. Remissinstanserna finns förtecknade i prop. 1978/79:212.

2    Riksdagen 1979180. I saml. Nr 178


 


Prop. 1979/80:178                                                    18

2    Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Gällande bestämmelserom körkort och traktorkorl finns i körkorlslagen (1977:477, ändrad 1978:94) (KKL) och körkortsförordningen (1977:722, ändrad 1978: 110) (KKF). Dessulom gäller fortfarande vissa av de över­gångsbestämmelser till körkorlskungörelsen (1972: 592) (KKK) som finns i kungörelsen (1972:605) om införande av ny vägtrafiklagsliftning (ändrad senast 1978: 148) (VTLinO. Reglerom körkort finns också i militära väglra­fikkungörelsen (1974:97, ändrad senast 1978: 598) och i väglrafikkungörel­sen (1974:98) för civilförsvaret (ändrad senasi 1978:596). Bestämmelser om registrering av bl.a. körkortshavare finns - förutom i KKF och VTLinf - främst i kungörelsen (1970:517) om rättsväsendets informa­tionssystem (omlryckt 1971:825, ändrad senast 1979:885) (Rl-kungörel­sen). Slutligen finns i särskilda författningar bestämmelser om utländska körkorts giltighet i Sverige och om rätt för innehavare av utländska körkort atl få sitt körkort utbytt mot ett svenskt.

De gmndläggande körkortsbestämmelserna går till en del tillbaka på det lagstiftningsarbete som fullbordades 1958 och 1972. En närmare redogörel­se för detta arbete finns i prop. 1975/76: 155 om vissa körkortsfrågor.

1 prop. 1975/76: 155 redovisades riktlinjerna för en reformering av kör­kortsbestämmelserna, bl.a. i fråga om lämplighetskraven för körkortsha­vare, förutsättningarna och formerna för körkortsingripanden samt kör-kortsregislreringen. Syflel var främsl atl uppnå en mera nyanserad och individualiserad bedömning vid körkortsgivning och körkortsingripande. Vissa frågor som togs upp i propositionen ansågs emellertid behöva bely­sas ytterligare innan slutlig slällnirig logs lill dem. Del gällde bl. a. införan­det av ett s. k. pricksystem för alt bl. a. erinra försumliga förare om sina åligganden, handläggningen av körkortsmål i länsrätt och registreringen av trafikbrott.

Riksdagen (TU 1975/76:28, rskr 1975/76:390) godkände riktlinjerna, men uttalade i fråga om bestämmelsernas författningsmässiga reglering atl de för den enskilde och från rätts- och trafiksäkerheissynpunkl mest bety­delsefulla bestämmelserna borde tas in i en lag. Tillämpnings- och verksläl­lighetsföreskrifter till lagen borde däremot finnas i en regeringsförfattning. Riksdagen uttalade också atl handläggningen av körkortsåterkallelser på grund av vissa allvarligare trafikbrott borde flyttas från förvaltningsdom­stol till allmän domslol. Vissa gränsdragningsproblem som kunde komma upp i sammanhanget, liksom behovet av följdändringar i annan lagstift­ning, skulle emellertid övervägas >tlerligare.

I prop. 1976/77: 113 om körkorlslag lades fram förslag till en körkortslag och redovisades informationsvis den regeringsförfatlning (körkortsför­ordning) som behövdes Jämte lagen. Förfaltningsförslagen byggde på de


 


Prop. 1979/80:178


19


riktlinjer som hade angivits i prop. 1975/76: 155 och som riksdagen hade godkänt. Överflyttningen av vissa körkortsmål lill allmän domslol behand­lades däremol inte i propositionen. Riksdagen (TU 1976/77: 25, rskr 1976/ 77: 334) biträdde författningsförslagen. De båda författningarna, KKL och KKF, trädde i kraft den 1 Januari 1978. Samtidigt upphörde KKK all gälla.

I KKL finns de gmndläggande bestämmelserna om bl. a. behörigheten att föra olika slag av motordrivna fordon, fömtsättningarna för att erhålla körkort, återkallelsegmnderna och förfarandel vid återkallelse. KKF inne­håller regler av mera administrativ karaktär.

Körkortsutredningen (K 1976:02) tillsattes för all närmare ulreda de frågor till vilka slullig ställning inte hade kunnat las i prop. 1975/76:155. I tilläggsdirektiv till utredningen utvidgades uppdraget lill all avse även de gränsdragningsproblem m. m. som enligt riksdagen kunde uppkomma vid en överflyttning av vissa körkortsmål till allmän domslol. Uiredningen avlämnade i Juni 1978 betänkandet (SOU 1978: 27) Fortsalt körkortsre­form.

I betänkandet avstyrks atl en överflyttning genomförs.Utredningen av­styrker också att etl pricksystem införs i Sverige. I fråga om handläggning­en av körkorismäl föreslår uiredningen bl. a. atl etl allmänt ombud tillska­pas i körkortsprocessen, med uppgifter som nära ansluler till dem som åklagaren har i brotlmålsprocessen. Ombudet föreslås bli organisatoriskt knutet till länsstyrelsen. I betänkandet föreslås också ändrade regler om utländska körkorts giltighet i Sverige. Bl. a. förordar uiredningen alt Sveri­ge som första land genomför ell pä nordiskt utredningsarbete grundat förslag att nordiskt körkort skall gälla i annal nordiskt land även sedan innehavaren har fasl bosall sig i detta. Vidare föreslås atl reglerna om registrering av trafikbrott m. m. samlas i en lag och därvid kompletteras med bl. a. rehabiliterings- och gallringsregler och bestämmelser om regist­rering av brott som begås av innehavare av utländska körkort. Slutligen föreslås att framställningen av regislerblad begränsas och alt en ny typ av registerutdrag - s. k. trafikbrottsutdrag - skall ersätta de nuvarande ut­dragen ur körkortsregislrel.

Betänkandet har vid remissbehandlingen mottagits i huvudsak positivt. Störst uppmärksamhet har ägnats frågan om överflyttning av vissa kör­kortsmål från förvaltningsdomstol till allmän domslol. Detta är också den enda fråga där remissopinionen är något splittrad. Den dominerande upp­fattningen bland remissinstanserna är alt den nuvarande ordningen bör behållas. En minoritet förordar en överflyttning. Några av dem anser emellertid att överflyttningen bör avse alla körkortsmål men all ytteriigare utredningsarbete krävs innan etl slutligt ställningslagande lill en så genom­gripande förändring kan ske. När det gäller utredningens övriga förslag och överväganden tillslyrks dessa i princip. De erinringar som framförs berör ofta bara detaljer i förslagen.

I det följande kommer Jag att behandla utredningens förslag och remiss-


 


Prop. 1979/80:178                                                    20

yttrandena i de delar som rör KKL samt vissa andra frågor som utredning­en inte haft atl behandla. Däremol kommer Jag inte annal än undanlags vis och översiktligt att beröra de frågor som hör till KKF. Jag lar också upp en fråga om ändring i brottsbalken (BrB). Den rör bl.a. körkortsålerkallelsens inverkan vid bestämmande av brottspåföljd.

Först tar Jag upp överflyllningsfrågan, där Jag behandlar gränsdragnings-problemaliken vid en partiell överflyttning och de slutsatser Jag anserati man kan dra av del underlag som nu finns i frågan. Jag kommer sedan in på frågan om vissa ändringar i BrB. Därefter behandlar Jag pricksystemet, förbättringar i den nuvarande handläggningsordningen, utländska körkort och registreringsfrågorna. Sist berör Jag några frågor som har aktualiserats främsl i anledning av erfarenheterna av den nya lagstiftningen och lämnar också några synpunkter på ikraftträdandet m. m.

Utgångspunkten för mina överväganden är att åstadkomma förenklingar och rationaliseringar när det gäller handläggningen av körkortsärenden. Jag lägger också stor vikl vid ålgärder som främjar en enhetlig rättstill-lämpning och därmed den enskildes rättssäkerhet.

2.2 Överflyttning av vissa körkortsmål från förvaltningsdomstol till allmän domstol

2.2.1 Inledning

Frågor om körkortslillstånd - dvs. beslut att körkort får utfärdas -prövas av länsstyrelsen och frågor om återkallelse av körkort eller om varning prövas av länsrätten. Länsstyrelsens och länsrättens beslut kan överklagas hos kammarrätten och kammarrättens beslul kan överklagas hos regeringsrätten.

Ett körkort kan återkallas endast under de förutsättningar som anges i 16§ KKL.

Punkterna 1-4 i 16 § KKL reglerar återkallelse på grund av trafikbrott. De brott som avses är grov vårdslöshet i trafik och trafiknykterhetsbrott (1), smilning (2), upprepade trafikförseelser (3) och överträdelser av en regel som är väsentlig från trafiksäkerheissynpunkl (4).

Punkterna 5 och 6 tar upp återkallelse på gmnd av opålitlighet i nykter­hetshänseende, allmän brottslighet — dvs. annan brottslighet än trafik-brottslighet - och personlig olämplighet i övrigt.

I punkt 7 finns återkallelsegrunden för medicinska hinder och i punk­terna 8-10 regleras återkallelse på grund av att körkortshavaren inte har följt vissa förelägganden och återkallelse på gmnd av körkortshavarens egen begäran.

En varning får under vissa fömtsättningar meddelas om skäl för återkal­lelse inte föreligger. Varning får också meddelas i stället för återkallelse om varningen av särskUda skäl anses vara en tillräckUg åtgärd. Detta gäller dock inte vid grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri och grövre fall av eller återfall i rattonykterhet.


 


Prop. 1979/80:178

4    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs alt 3S lagen (1976:206) om felparkeringsavgift skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Fdparkering.savgift utgör lägst femtio och högsl etthundrafemiio kronor.

I kommun, som svarar för trafik­övervakning enligt lagen (1964: 321) om kommunal trafikövervakning, fastställer kommunfullmäktige fel­parkeringsavgiftens belopp. 1 an­nan kommun fastställes beloppet av länsslyrelsen.


3§


Föreslagen lydelse

Regeringen får ange det högsta och del lägsta belopp som jelpar-keringsavgifter får fastställas till. Beloppen får därvid varieras med hänsyn till skilda slag av parke­ringsöverträdelser.

1 de kommuner som svarar för trafikövervakning enligi lagen (1964:321) om kommunal trafik­övervakning fastställer kommun­ fullmäktige felparkeringsavgiftens belopp. I andra kommuner Jäst-ställs beloppet av länsslyrelsen.


Denna lag Iräder i kraft den I Januari 1981.


 


Prop. 1979/80:178                                                                  16

Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET  PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-02-14

Närvarande: statsrådet Mundebo, ordförande, och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Mogård. Dahlgren, Äsling. Söder, Krönmark, Jo­hansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Adelsohn. Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Adelsohn

Lagrådsremiss om fortsatt körkortsreforni

1    Inledning

I mars 1976 tillkallades en särskild utredare' med uppdrag atl fullfölja det reformarbete beträffande körikortslagstiftningen som hade kommil lill uttryck i prop. 1975/76: 155 om vissa körkorisfrågor. Med anledning av riksdagens beslut (TU 1975/76:28, rskr 1975/76:390) att flytta över vissa körkortsmål från förvallningsdomistol till allmän domstol utvidgades upp­draget i oktober 1976 till alt avse även bl. a. de gränsdragningsproblem som enligt riksdagen kunde uppkomma vid en sådan överflyttning.

Utredaren, som anlog namnet körkortsutredningen, avlämnade i juni 1978 belänkandet (SOU 1978: 27) Fortsatt körkortsreform. TiU protokollet i delta ärende bör fogas en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1 och de förtältningsförslag som läggs fram i belänkandet som bilagor 2 och 3. Belräffande nuvarande förhållanden samt utredningens närmare övervä­ganden hänvisas till betänkandet.

Efter remiss har yttranden över belänkandei avgelts av riksåklagaren (RÅ), domstolsverket (DOV), Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Jönköping, rikspolisstyrelsen (RPS), brottsförebyggande rådet (BRÅ), datainspektionen, samarbetsorganet (Ju 1968:59) för rättsvä­sendels informationssystem (SARI), socialstyrelsen, trafiksäkerhetsverkel (TSV), iransportnämnden, riksrevisionsverkel (RRV), slalens invandrar-

' Justitiekanslern Ingvar Gullnäs. Sakkunnig: numera rättschefen Valter Nilsson. Experter: direktören Carl-Gunnar HammaHund, avdelningsdirektören Yngve Jo-toft, trafikinspektören Mats Molander, numera chefsåklagaren Ola Nilsson, hov­rättsassessorn Jan Petersson, numera rådmannen Hans Sjöberg, poliskommissarien Gunnar Täveby och byråchefen Hans Wranghull.


 


Prop. 1979/80:178                                                    21

Vägras körkortstillstånd pä grund av sökandens personliga förhållanden eller återkallas körkort på grund av trafikbrott, opålitlighet i nykterhets­hänseende, allmän brollslighel eller personlig olämplighel i övrigt skall länsstyrelsen eller länsrätten samtidigt bestämma en spärrlid. Spärrtiden utgör hinder mol att utfärda ell nytt körkort.

Vid grov vårdslöshet i trafik, Irafiknykterhelsbrolt och medicinska hinder kan polismyndigheten eller åklagaren besluta alt körkortet skall omhändertas genast eller sedan analysbevis har erhållits.

Har körkortet omhändertagits skall länsrätten pröva om körkortet skall återkallas lills vidare eller återställas till föraren. Körkortet skall återkallas tills vidare också i andra fall där fråga om återkallelse har kommil upp och det är sannolikt atl körkoriei kommer all återkallas slutligl. Beslut om slutlig återkallelse på grund av brott får dock inte meddelas förrän ansvars­frågan har blivit slutligl avgjord.

Bestämmelser om domsiolsförfarandei i körkortsmål finns - förutom i KKL - i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar (ändrad senast 1979: 165) och i förvaltningsprocesslagen (1971: 291, ändrad senasi 1979: 167).

Länsrätten är domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. I vissa fall är länsrätten domför med en lagfaren domare ensam. I fråga om omröstning gäller rättegångsbalkens regler om omröstning i hovrätt, dvs. ledamölerna har individuell rösträtt. Körkortsmål anhängiggörs i länsrät­ten efter en anmälan av länsstyrelsen. Någon annan part än körkortsha­varen finns inte i processen. Målen förbereds och avgörs efler ett skriftligt förfarande. Muntlig förhandling får hållas när del kan antas vara till fördel för utredningen. Om körkortshavaren begär del skall muntlig förhandling normalt hållas.

Underlag för sin anmälan lill länsrätten får länsstyrelsen via ett av rikspolisstyrelsen inom ramen för rättsväsendets informationssystem (RI) särskilt fört ADB-regisler (KKBEL) över brott som skall antecknas i körkortsregistret. I KKBEL registreras domar, beslul, strafförelägganden, förelägganden av ordningsbot och åtalsunderlåtelser avseende de brott som är av betydelse för körkortsfrågan. Länsstyrelsen får också underrät­telser från nykterhetsnämnd om alkoholmissbruk av körkortshavare och anmälningar från polisen bl. a. när en körkortshavare har omhändertagils enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. Har polismyndighet eller åklagare beslutat att omhänderta körkort skall länsstyrelsen snarast underrättas om detta och skyndsamt göra anmälan till länsrätten.

Alla anmärkningar mot en körkortshavare som länsstyrelsen får känne­dom om föranleder dock inte anmälan till länsrätten. Hos länsslyrelsen sker en sållning och i vissa fall ytteriigare ulredning. Endast de fall som bedöms böra leda till varning eller återkallelse anmäls.

Frågor om straff för trafikbrott avgörs antingen av polis eller åklagare


 


Prop. 1979/80:178                                                                 22

genom ordningsbots- resp. strafföreläggande eller av allmän domstol ge­nom dom. Enligt 40§ åklagarinstruktionen (1974:910, ändrad senasi 1977:410) bör åklagare meddela den misstänkte ell strafföreläggande i stället för att väcka åtal om det finns förutsättningar för alt meddela elt föreläggande. Molsvarande anses gälla för polisen i fråga om ordningsbols-föreläggande.

Beslämmelserna om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot finns i 48 kap. rättegångsbalken. Strafföreläggande får användas belräffan­de broll för vilka del inte är förei;krivet svårare straff än böter, dock inte normerade böler, eller dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Som allmän begränsning gäller dessulom att det bötesstraff som får föreläggas inte får överstiga 60 dagsböter. 1 strafföreläggande får - utöver bötesstraff - endast tas upp särskild rälisverkan av brollet. Föreläggande av ord­ningsbot får utfärdas för sådana brott för vilka del är stadgat böter omedel­bart i penningar och för vilka riksåklagaren har bestämi ordningsbot. Godkänns inte strafföreläggande*, eller föreläggandet av ordningsbot får åklagaren väcka åtal vid allmän domslol.

De nämnda begränsningarna innebär alt grov vårdslöshet i trafik, rattfyl­leri och smilning inte kan avgöras genom ordningsbots- eller strafföreläg­gande. Däremol kan raltonyklerhel numera beivras genom strafföreläg­gande. I de flesta fall anses dock della brott sä allvarligt att strafföreläg­gande inte bör användas. Endast lindrigare fall av rattonykterhet lorde därför beivras genom strafföreläggande (jfr prop. 1975/76: 148, JuU 1976/ 77: 11, rskr 1976/77:90).

I prop. 1975/76: 155 avstyrktes ett förslag från trafikmålskommittén i betänkandet Rällen till ratten (SOU 1972: 70-72) att frågan om återkallelse av körkort skulle kunna avgöras genom strafföreläggande och att vissa körkortsmål skulle flyttas över till allmän domslol. Riksdagen uttalade emellertid atl allmän domslol borde besluta om körkortsåterkallelse vid sådana trafikbrott beträffande vitka domstolen samlidigi dömer i saken. Riksdagen uttalade vidare all de viktigaste fallen torde vara grov vårdslös­het i trafik, rattfylleri och rattonykterhet, allvariigare fall av smilning saml vissa från trafiksäkerheissynpunkl fariiga brott. Handläggningen av körkortsingripanden mol förare, som genom upprepade trafikförseelser hade visat sig olämpliga som förare, borde däremol ligga kvar hos länsrätt. Vid sin prövning av frägan fäste riksdagen särskild vikt vid den enskildes rättstrygghet och trafiksäkerhetsaspekierna. Som skäl för överflyttningen anfördes främst att principerna orn munllighet och omedelbarhet skulle bli tillämpliga och att saken kunde bedömas i ett sammanhang på ett väsentligt tidigare stadium än nu. Därmed borde större rättssäkerhet kunna uppnås. Riksdagen uttalade vidare att det för den enskilde måste framstå som rimligt att frågan om återkallelse av körkoriei avgjordes i ett sammanhang med trafikbrottet och inte som nu i förekommande fall sedan månader förflutit från det att domen vann laga kraft. Vikt lades också vid all den


 


Prop. 1979/80:178                                                                23

allmänna domstolen fick möjlighel att avväga de straffrättsliga påföljderna mol körkortsingripandena och att domstolen regelmässigt har en ingäende personutredning i Irafikmålen. Riksdagen anslöt sig lill uppfattningen atl körkortsåterkallelser inte skulle få avgöras genom strafförelägganden.

I silt beslut förutsatte riksdagen atl vissa gränsdragningsproblem kunde komma upp i sammanhanget. Även andra frågor, såsom spörsmålet röran­de behovel av följdändringar i annan lagstiftning, fordrade enligt riksdagen ytterligare överväganden. Härmed sammanhängande frågor borde därför utredas ytlerligare. Med anledning härav lämnades såsom jag lidigare har nämnt körkortsulredningen tilläggsdirektiv atl utreda dessa frågor. I silt belänkande ger utredningen synpunkter på gränsdragningen vid en över­flyttning av vissa körkortsmål från allmän förvaltningsdomstol till allmän domslol. Betänkandet innehåller förslag lill sådana mera centrala författ­ningsbestämmelser som skulle bli nödvändiga vid en överflyttning. Utred­ningen har emellertid också gjort en samlad bedömning av för- och nackde­larna med en överflyttning och därvid kommit lill den slutsatsen alt nack­delarna överväger.

2.2.2 Gränsdragningen

Vad försl gäller gränsdragningen mellan de trafikbrott som bör föranleda att allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol prövar körkorlsfrågan utgår uiredningen från reglerna om ordningsbots- och strafföreläggande. Som har framgått tidigare kan flertalet grupper av trafikbrott avgöras genom ordningsbots- eller strafföreläggande och således utan medverkan av domslol. Bara om föreläggandet inte godkänns behöver ansvarsfrågan underställas domstolens prövning. Della skapar enligt utredningen etl problem av principiell nalur, nämligen om en körkortshavare genom all inte godkänna föreläggandet bör kunna påverka vilken domstol - länsrätt eller tingsrätt - som skall avgöra körkortsfrågan. Elt sådanl syslem kan enligt utredningens mening inte accepteras. Utredningen avvisar också den lösningen på problemet som skulle kunna ligga däri, all tingsrätten får pröva körkortsfrågan bara om stämningsansökningen inte har föregåtts av ett ordningsbols- eller strafföreläggande. Etl sådant syslem skulle innebära att länsrätt och tingsrätt skulle bli behöriga all pröva körkortsfrågan vid samma typ av trafikbrott, vilket utredningen anser vara olämpligt. Inte heller finner utredningen alt del skulle vara en framkomlig väg all föreskri­va förbud mot all utfärda ordningsbots- eller strafförelägganden för sådana trafikbrott där allmän domslol bör pröva körkorlsfrågan. Detta skulle helt strida mol den hittillsvarande utvecklingen på områdel. alt i alll större utsträckning använda sig av förenklade förfaranden för alt beivra vissa brott. Utredningens slutsats blir därför atl en överflyttning, om en sådan över huvud bör göras, måsle inskränkas lill all avse endasl sådana kör­kortsmål där trafikbrottet inte kan avgöras genom ordningsbols- eller strafföreläggande, dvs. grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri och smilning. I


 


Prop. 1979/80:178                                                    24

fräga om raltonykterhetsbrotten kan som tidigare har framgått strafföreläg­gande förväntas komma alt användas endasl i begränsad omfattning. Ut­redningen anser del därior möjligt att låta allmän domslol pröva körkorls­frågan även vid dessa broll under förulsättning all stämningsansökningen inte har föregåtts av ett strafföreläggande. Man skulle således enligt utred­ningen kunna bortse från alt även länsrätt i vissa undanlagsfall kommer all pröva körkortsfrågan vid ratlonyklerhetsbrolt, nämligen när ansvarsfrågan har avgjorts antingen genom strafföreläggande eller genom dom i brottmål där stämningsansökningen lill tingsrätten har föregåtts av ell icke godkänt strafföreläggande.

Utredningens överväganden i gränsdragningsfrågan delas av så gotl som samtliga remissinstanser som har yttrat sig i den delen. Riksåklagaren har en avvikande mening när det gäller rattonykterhelsbrotlen. Eftersom strafföreläggande tUlämpas i mycket begränsad utsträckning för detta slag av brott och huvudsakligen då fråga är om mopedkörning av icke körkorts­havare skulle enligt riksåklagaren en överflyttning utan inskränkning även när del gäller detta brott inte medföra några större förluster från rationell handläggningssynpunkt. Brottsförebyggande rådet anser all allmän dom­stol bör kunna pröva körkortsfrågan även vid trafikbrott som får avgöras genom ordningsbots- eller strafföreläggande. Det skulle kunna ske om polis och åklagare gavs befogenhet att med i vissa fall bindande verkan göra en bedömning om körkortspåföljd bör följa eller inte innan föreläggan­det ulfärdas eller stämningsansökan ges in till rätten. Åklagaren skulle dessulom bestämma om körkortsingripandet skall beslutas av åklagare, allmän domstol eller förvaltningsdomstol. Liknande lösningar har diskute­rats men inte tillslyrkis av domst(jlsverket och Sveriges domareförbund. Nackdelarna anges bl.a. vara atl ytterligare en myndighet - åklagarmyn­digheten — tvingas fatta ståndpunkt i körkortsfrågan och på ell många gånger bristfälligt underlag samt att systemet framstår som alltför kompli­cerat.

För egen del vill Jag anföra följiande om gränsdragningsproblemaliken vid en överflyttning.

Uiredningen har klargjort de gränsdragningsproblem som hänger sam­man med en partiell överflyttning. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till utredningens överväganden som leder fram till ståndpunkten atl allmän domstol inte bör pröva körkortslrågan vid sådana trafikbrott som kan avgöras genom ordningsbots- eller strafförelägganden. Detla innebär atl Jag inte kan acceptera förslaget, som har förts fram av några remissinstan­ser, att låta polis och åklagare i viss utsträckning fatta beslut i körkortsfrå­gan. Det medför nämligen - såviti: Jag kan finna - antingen atl förutsätt­ningarna för att utfärda ordningsbots- och strafförelägganden väsentligt minskas eller att polis och åklagare i praktiken beslutar om körkortsingri­pande. Utöver de invändningar som remissinstanserna själva har fört fram mot förslaget vill Jag dessutom särskilt peka på att del förutsätter atl


 


Prop. 1979/80:178                        ,                           25

polismannen redan innan ett ordningsbotsföreläggande ulfärdas känner lill om anmärkningar tidigare har riktals mot den misstänkte. Förslaget fram­står därför också som praktiskt ogenomförbart.

Även min slutsats blir således alt en överflyttning av vissa körkortsmål lill allmän domstol kan diskuteras bara vid de trafikbrott som inte kan beivras genom ordningsbots- eller strafföreläggande. När det gäller ratto­nykterhelsbrotlen delar Jag riksåklagarens uppfattning all körkorlsfrågan borde kunna prövas av allmän domstol vid alla sådana brott utan den inskränkning som uiredningen har föreslagit. Del bör påpekas all även med den av mig nu angivna gränsdragningen kommer förvaltningsdomstol atl i vissa fall få pröva frågan om körkorlsingripande på grund av brott som normall handläggs av allmän domslol, nämligen i fall då åklagaren har meddelat s.k. åtalsunderlåtelse. Mol bakgrund av det anförda sker mina överväganden i fortsättningen med utgångspunkten all en överflyttning skulle avse körkortsingripanden i mål om grov vårdslöshet i trafik, trafik­nykterhetsbrott och smilning.

2.2.3 Slutsatser

Med sin ulgångspunkt i gränsdragningsfrågan, som alltså avsevärt redu­cerar antalet körkorismäl som skall prövas av allmän domslol, har utred­ningen gjort en samlad bedömning av för- och nackdelarna med en över­flyttning. Utredningen konstaterar därvid all allmän domstol skulle kom­ma alt pröva körkortsfrågan bara vid de svåraste trafikbrotten och alt den största gruppen skulle utgöras av trafiknyklerhetsbrotten. Dessa mål är enligt utredningen i regel okomplicerade både vad gäller ansvars-, päföljds-och körkorlsfrågan. De rätts- och trafiksäkerhelssynpunkter som har åbe­ropats för en överflyttning lill allmän domslol gör sig därför minsl gällande vid dessa körkortsmål. Likaså är enligt uiredningen utrymmet för en s. k. påverkansregel, dvs. att låta körkortsingripandet påverka straffmätningen, mycket litet vid trafikbrott. Utredningen ställer sig också tveksam till påståendet alt den allmänna domstolen regelmässigt skulle ha någon mer ingående personutredning i dessa brottmål. Däremol anser utredningen att man inte helt kan bortse från den tidsvinst som skulle vinnas genom en gemensam handläggning. Om den allmänna domstolens handläggning inte fördröjs genom att domstolen även skall pröva körkortsfrågan vinner man enligt uiredningen alltid den tid som förflyter mellan den allmänna domsto­lens dom och länsrättens beslut. I mål där interimistiskt beslut har fatlats rör del sig i allmänhet om 3-5 veckor efter det att domen har vunnit laga kraft. I andra mål kan det gälla en längre lid. Utredningen anser emellertid alt det är fullt möjligt att åstadkomma förbättringar på detta område utan att flytta över handläggningen av körkorlsfrågan lill allmän domslol. Ut­redningen anför som exempel att man kan införa regler om förtur hos den allmänna domstolen i mål där den misstänktes körkort är omhändertaget. Vissa förbättringar i fråga om handläggningstiden hos länsrätten torde


 


Prop. 1979/80:178                                                   26

enligt uiredningen också uppnås genom all länsrätterna bryts ut ur länssly­relserna. De nackdelar med en överflyttning som uiredningen pekar på gäller främst att körkortsingripanden på grund av trafikbrott skulle splitt­ras mellan länsrätter och lingsrätier med resp. överinstanser. Förutom 24 länsrätter och 4 kammarrätter skulle 100 tingsrätter, 6 hovrätter och 2 högsla instanser pröva frågor om körkortsingripanden. Detla kan leda lill en minskad enhetlighet i bedömningen. Utredningen befarar också att kompelenskonflikler och informations- och samordningsproblem kan upp­stå mellan de olika domstolarna. Utredningens slutsals blir atl nackdelarna med en överflyttning är siörre än fördelarna, särskilt om hänsyn också tas till de förslag till förbättringar av handläggningen av körkorlsärenden som utredningen föreslår.

Flertalet av remissinstanserna anseratt uiredningen har klarlagt för- och nackdelarna med den begränsade överflyttning som har föreslagits. Förde­larna anses ligga främst i värdel av en samtidig bedömning av ansvars- och körkortsfrågan med det säkrare underiag som därmed fås. Vidare betonas värdel av aU körkortsingripandet kan påverka straffmätningen och att den nuvarande dubbelprocessen und\'iks. Andra däremot framhåller all kör-korlsingripandel aren trafiksäkerhetsåtgärd som bör bedömas uteslutande efter det trafikfarliga beteendet, vilket har mycket litet att göra med straff-mätningen för regelöverlrädelsen. Några ifrågasätter också varför den som får sin körkortsfråga prövad i ell brottmål skall komma lindrigare undan i straffmälningshänseende än den som får körkortsfrågan prövad i annan ordning. Flera instanser framhåller fördelen med att körkortsåterkallelsen kan komma snabbare genom alt den tid försvinner som i dag förflyter från den lagakraftvunna brottmålsdomen till beslutet om slutlig återkallelse. Mol delta invänder dock flera all det väsentliga dröjsmålet ligger i tiden från brottet lill den lagakraftvunna domen och alt de körkortsmål som kan flyttas över är så allvarliga att körkortet oftast är omhändertaget när brottmålet avgörs. Bland nackdelarna framhålls särskilt kompetens- och samordningsproblemen. Bl. a. nämns att två eller flera återkallelsegrunder inte sällan är tillämpliga, t.ex. trafiknykterhetsbrott och opåUllighet i nyklerhetshänseende. I dessa fall skulle både allmän domstol och förvalt­ningsdomstol kunna pröva körkorlsfrågan och bestämma spärrtid. Kör­kortsfrågan skulle då inte kunna avgöras i ett sammanhang utan en ny form av dubbelprocess skulle skapas. En annan nackdel som påtalas av många remissinstanser är uppsplittringen på flera domstolar och den minskade enhetlighet i praxis som skulle kunna bli en följd därav.

Bland de remissinstanser som motsätter sig en överflyttning kan nämnas riksåklagaren, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Jönköping, rikspolisstyrelsen, trafiksäkerhetsverket, länsstyrelsernas or­ganisalionsnämnd, samtliga länsslyrelser utom en, länsdomstolskommit­tén, irafiksäkerhelsulredningen saml de flesta organisationerna. Några av dessa remissinstanser ställde sig positiva till en överflyttning i samband


 


Prop. 1979/80:178                                                                 27

med remissbehandlingen av trafikmålskommitténs betänkande Rätten till ratten. De är bl.a. riksåklagaren. Svea hovrätt, trafiksäkerhetsverkel och NTF.

De remissinstanser som förordar en överflyttning är domstolsverket, broUsförebyggande rådet, länsstyrelsen i Malmöhus län, KAK, Statsan­ställdas förbund. Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges advokalsam­fund och Sveriges domareförbund. Domstolsverket, KAK och Sveriges domareförbund anser dock all en överflyttning måste avse alla körkorts­mål och atl en sådan ingripande reform kräver ytlerligare utredningsarbe­te.

För egen del kan Jag instämma i all en gemensam handläggning av ansvars- och körkorlsfrågan har fördelar. En strävan måsle emellertid ocksä vara atl samtidigt finna regler som är enkla både för den enskilde och för de myndigheter som skall tillämpa dem. Uiredningen och remissinstan­serna har allsidigt belyst för- och nackdelarna med en partiell överflytt­ning. Beslulsunderiaget är således nu fylligare än det som förelåg när riks­dagen senast prövade frågan. De invändningar som har förts fram mol en sådan överflyttning är allvarliga och kräver ingående överväganden. Jag anser att det mot bakgrund härav är nödvändigt att - som utredningen har gjort - på nytt pröva om skälen för en partiell överflyttning alltjämt har samma bärkraft.

Jag har tidigare förklarat all Jag i huvudsak delar utredningens uppfatt­ning om vilka trafikbrott som skulle kunna föranleda att den allmänna domstolen prövar även körkortsfrågan. Jag kan också ansluta mig till bedömningen atl de skäl som talar för en överflyttning är mindre starka Just när del gäller dessa körkortsmål. När det gäller grov vårdslöshet i trafik, trafiknykterhetsbrott och smilning av allvarligare beskaffenhel är det nämligen oftast klart all körkoriei skall återkallas. En gemensam handläggning av ansvars- och körkorlsfrågan kan därför sällan påverka denna bedömning, såvida man inte ändrar förutsättningarna för en återkal­lelse i dessa fall. Några sådana förslag villjag dock inte ställa mig bakom. Jag vill också framhålla att körkortet oftasi redan är omhändertaget eller återkallat tills vidare när den allmänna domstolen dömer i mål om trafik­nykterhetsbrott, vilka brott utgör den helt övervägande delen bland de mål som kan komma i fråga för en överflyttning.

Önskemålen om en avvägning mellan straff och körkortsingripande och om en snabbare handläggning av ålerkallelsefrågan kan dessulom tillgo­doses inom ramen för del nuvarande systemet. Jag återkommer till dessa frågor (avsnitt 2.3 och 2.8.2).

Enligi min mening vinner man således inte några belydande fördelar, som inte kan nås pä annal säll, genom en överflyttning lill allmän domstol.

En överflyttning av endast vissa körkortsmål medför dessutom flera nackdelar. Jag tänker dä särskilt på atl en sådan överflyttning innebär att en ny form av dubbelprocess skapas. Den uppkommer i de särskilda fall


 


Prop. 1979/80:178                                                     28

där körkortshavaren har andra anmärkningar riktade mol sig än det trafik­brott som föranleder att den allmänna domstolen skall pröva körkorlsfrå­gan. I dessa fall skulle både den allmänna domstolen och förvaltningsdom­stolen bli behöriga atl pröva körkorlsfrågan. Denna skulle därför inte vara slutligl avgjord förrän båda domstolarna har gjort sin bedömning. Den nya formen av dubbelprocess skulle alltså ta sig uttryck i all själva körkortsfrå­gan delades mellan två domstolar. En sådan ordning framstår för mig som klart olämpligare än den nuvarande uppdelningen av ansvars- och kör­kortsfrågan. Det måste vara ell berättigat krav från körkorlshavaren atl hela körkorlsfrågan avgörs i elt sammanhang av samma myndighet.

Enligt min mening kan denna form av dubbelprocess undvikas bara om den allmänna domstolen får pröva körkorlsfrågan i hela dess vidd. Del innebär att domstolen måste beakia alla omsländigheter som är av betydel­se för körkortsinnehavet och kunna åberopa alla de återkallelsegrunder som blir tillämpliga vid en sådan bedömning.

Dessa överväganden leder emellertid fram till en annan fråga som måste uppmärksammas, nämligen uppsplittringen av likartade frågor om kör­kortsingripanden på olika domstolar med skilda överinstanser. Det innebär bl. a. alt högsta domstolen och regeringsrätten blir prejudikatinstanser i samma typer av körkortsmål. Den enda skillnaden mellan målen blir atl grov vårdslöshet i trafik, trafiknykterhetsbrott eller smilning ingår bland de anmärkningar som den allmänna domstolen har prövat. Denna lösning är således principiellt oriktig och motverkar en enhetlig rätlstiUämpning. Ett sådant system skulle dessutom skapa praktiska svårigheter och förvir­ring för såväl enskilda som domstolar och andra myndigheter.

Sammanfattningsvis har Jag således kommil fram lill all en överflyttning av endast vissa körkortsmål lill den allmänna domstolen skulle kunna ske enligt två alternativ, som emellertid båda har betydande nackdelar. Det ena alternativet är att den allmänna domstolen får pröva körkortsfrågan enbart med beaktande av det trafikbrott för vilket domstolen samtidigt dömer. Del innebär att hela körkortsfrågan inte kan avgöras i elt samman­hang med följd atl körkortshavaren löper risk att få genomföra ytterligare en process i förvaltningsdomstolen Det andra alternativet är att den all­männa domstolen får beakia alla omständigheter som är av betydelse för körkortsfrågan och tillämpa de återkallelsegrunder som vid denna allsidiga bedömning blir aktuella. Det innebär att i huvudsak samma typ av kör­kortsmål avgörs i vissa fall av allmän domstol i andra av allmän förvalt­ningsdomstol. Inget av dessa alternativ är acceptabelt, vare sig från princi­pieUa eller praktiska synpunkter.

En uppsplittring av körkortsfrågan på två domstolar leder även lill andra komplikationer. Detta framgår bl. a. av att författningsförslagen i över-flyttningsalternativet blir invecklade och svåröverskådliga. Om de genom­förs skulle de utan tvivel ge upphov lill betydande svårigheter vid den praktiska tillämpningen.


 


Prop. 1979/80:178                                                                  29

Med hänsyn lill vad Jag nu har anfört måste Jag ansluta mig till utredning­ens och flertalet remissinstansers bedömning atl nackdelama med en par­tiell överflyttning är större än fördelarna. Enligt min mening framgår det klart av del malerial som nu har lagts fram atl frågor om körkortsingripan­den bör avgöras i ett sammanhang och av samma myndighet. Riksdagen har inte uttalat sig för atl de allmänna domstolarna bör handlägga alla mål om körkortsingripanden, dvs. även sådana som inte har någol samband med trafikbrottslighet. Del har inte heller varit utredningens uppgift att överväga en så genomgripande förändring av domstolarnas målområden. Några remissinstanser för visserligen fram tanken på en sådan överflytt­ning men påpekar samtidigt atl frågan rymmer så många aspekter att den kräver ett särskilt utredningsarbete innan ett ställningstagande kan göras.

Enligt min mening finns det flera skäl mot att nu ta upp till diskussion en fullständig överflyttning av körkortsmålen till allmän domstol. Jag tänker då på det förhållandet att länsdomstolarna nyligen har brutits ut från länsstyrelserna och omvandlats till fristående allmänna förvaltningsdom­stolar. Jag lägger också stor vikt vid de förslag till förbättringar som Jag kommer till i det följande. Jag vill här särskill peka på förslaget alt låta den allmänna domstolen få ta hänsyn till ett körkortsingripande (2.3) och att ge förvaltningsdomstolen möjlighet att snabbare falla beslul i ålerkallelsefrå­gan (2.8.2). Åven mitt förslag att införa ett allmänt ombud i körkorts­processen (2.5.2) är ägnat att effektivisera handläggningen och skapa ökad trygghet för atl såväl rättssäkerhets- som trafiksäkerhetsaspekterna tillgo­doses. Sammantagna innebär dessa reformer - däribland omvandlingen av länsrätterna lill fristående förvaltningsdomstolar - atl flera av de fördelar som man tidigare har anfört för en överflyttning av vissa körkortsmål lill tingsrätten ändå kan uppnås. Läget är därmed väsentligt annorlunda nu än för några år sedan, vilket också framgår av att remissopinionen numera till den övervägande delen är för atl reformer sker inom ramen för det nuva­rande sysiemel. Jag är dock medveten om att den nuvarande ordningen även i fortsättningen kan komma att uppvisa vissa brister. Det är därför angeläget all utvecklingen på området följs uppmärksamt. Innan man har en längre lids erfarenhet av hur reformerna har slagit ul i praktiken anser Jag det emellertid inte möjligt att göra en rättvisande avvägning mellan för-och nackdelar med en överflyttning av alla körkortsmål till allmän dom­stol. Till bilden hör givelvis också att en sådan reform kan bli kostnadskrä­vande. Den kan komma att fordra ytterligare resurser både till de allmänna domstolarna och till åklagarväsendet. Jag är därför inte beredd att nu vidareföra frågan om en överflyttning av körkortsmälen.


 


Prop. 1979/80:178                                                   30

2.3   Körkortsåterkallelsens inverkan  vid  bestämmande av  brottspåföljd m.m.

2.3.1 Allmänna utgångspunkter

En allmän strävan bör vara alt oka möjligheterna lill en mera nyanserad rättskipning. Denna strävan var också som jag tidigare har nämnt etl av de grundläggande motiven för 1976 års principbeslut om överflyttning av vissa körkortsmål lill de allmänna domstolarna. Man ville skapa förutsätt­ningar för all de straffrättsliga åtgärderna och körkorlsingripandena i vissa fail skall kunna avvägas mot varandra. Jag behandlar i det följande denna fråga med utgångspunkt i den bedömning som jag har gjort i överflyttnings­frågan.

Utredningen har i denna del motiverat sill ställningstagande med alt en sådan avvägning knappasl är intressant vid de vanliga trafikförseelserna, som regelmässigt föranleder böter till belopp som inte tillåter någon Jämk­ning med hänsyn till körkorlsfrågan. När del gäller de brott som regelmäs­sigt föranleder frihetsstraff och varibland rattfylleri är den heU domineran­de gmppen framhåller utredningen att straffmätningen är ytterst schablon­mässig. Enligt utredningen lorde ett beaktande av ulgången i körkortsfrå­gan inte kunna tillåtas leda till att straffminimum underskrids. Utrymmet för den avsedda avvägningen blir alltså mycket litet i rattfyllerifallen. Ett något större utrymme kan enligt utredningen finnas i mål om grov vårds­löshet i trafik eller grova fall av smilning men antalet fall av detta slag är mycket begränsat.

Utredningen har vid sin bedömning utgått från nuvarande regler och praxis vid bestämmande av brottspåföljd. Enligt min mening kan emeller­tid ett slutligt ställningslagande till hithörande frågor inte ske ulan att man samtidigt beaktar att det under mer än 20 år har pågått strävanden att skapa en mera nyanserad påföljdsbestämning i rattfyllerimålen, vilka i enlighet med vad utredningen har angett utgör den helt dominerande målgmppen av inlresse i detla sammanhang. Vad som därvid har stått i blickpunklen har framför alll varit frågan om tillämpning av påföljder som innebär kriminalvård i frihet. Inom ramen för dessa strävanden har stor vikt lagts vid att skapa fömtsättningar för att den allmänna domstolen i vissa fall skall kunna beakia brottets konsekvenser i körkortshänseende för den tilltalade, i synnerhet när ett beslut om körkortsåterkallelse hindrar eller medför avsevärd svårighet i hans yrkesverksamhet. Jag fäster stor vikt vid dessa strävanden och det är också mot denna bakgrund som riksdagens uUalande i 1976 års principbeslut måste ses.

Fastän jag som nyss angells instämmer i utredningens slutsats att kör­kortsingripanden även i fortsättningen skall vara en uppgift för förvalt­ningsdomslolama, anser Jag mot den angivna bakgrunden att e« förslag härom bör kompletteras med en lösning för hur körkortsingripande och brottspåföljd skall kunna avvägas mot varandra. Enligt min mening är


 


Prop. 1979/80:178                                                                 31

nämligen en sådan avvägning möjlig även inom ramen för en ordning som innebär att körkorlsingripandena behandlas av förvaltningsdomstolarna.

Som en bakgrund till mina överväganden i denna fråga måste försl redovisas nuvarande regler och praxis i fråga om bestämmande av påföljd för de trafikbrott som nu är av inlresse samt de framlagda förslag till ändringar som har betydelse i sammanhanget. 1 denna del har Jag samrått med chefen för justitiedepartementet.

2.3.2 Nuvarande regler och praxis vid bestämmande av påföljd för grövre trafikbrott

I överensstämmelse med den traditionella systematiken i svensk straff lagstiftning upptar lagen (1951:649) om straff för vissa irafikbroU (TBL) i sina straffsatser endast de allmänna straffen böler och fängelse. Övriga brottspåföljder anges inte i straffskalan men kan tillämpas enligt de all­männa bestämmelserna härom i BrB. Enligt huvudregeln i 1 kap. 7§ BrB skall domstolen, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid atl påföljden skall vara ägnad alt främja den dömdes anpassning i samhället.

För normalfallet av vårdslöshet i trafik finns enligt 1 § första siycket TBL endast böler i straffskalan. Den som vid förande av molordrivel fordon eller spårvagn har visat grov oaktsamhet eller uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom döms emellertid enligt andra styckel för grov vårdslöshet i trafik lill fängelse i högsl två år. I sådana fall bestäms enligt praxis endast undantagsvis annan påföljd än fängelse. Som körkortsutredningen har angett lillämpas beslämmelsen förhållandevis säl­lan. Under år 1977, då drygt 14 500 straff för vårdslöshet i trafik utdömdes, dömdes lill fängelse i endast 60 fall.

Bestämmelserna om trafiknykterhetsbron finns i 4 § TBL. Lagrummet skiljer mellan två brottstyper, etl grövre brott som regleras i 1 mom. och etl lindrigare som regleras i 2 mom.

Enligt 1 mom. första siycket inträder ansvar för rattfylleri när en förare av ett motordrivet fordon eller en spårvagn har varit så påverkad av starka drycker atl det kan antas alt han inte har kunnat föra fordonet på etl betryggande sätt. I tredje stycket finns en presumtionsregel som innebär att den som har fört ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter atl ha förtärt starka drycker i sådan mängd alt alkoholkoncentrationen i blodet under eller efter färden uppgick till minst 1,5 promille skall anses ha varit så påverkad under färden atl del kan anlas atl han inte har kunnal föra fordonet på ett betryggande sätt. Om föraren har varit så påverkad av annat bemsningsmedel än starka drycker atl det kan antas att han inte på betryggande sätt har kunnat föra fordonet, inträder enligt 1 mom. andra stycket samma straffansvar som för rattfylleri. Någon promilleregel finns inte fördeUafaU.

Ansvar enligt 2 mom. inträder när föraren har framfört molordrivel


 


Prop. 1979/80:178                                                     32

fordon eller spårvagn efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd atl alkoholkoncentrationen i blodet under eller efter färden uppgick till minst 0,5 men ej lill 1,5 promille, utan att del kan styrkas att han varit så påverkad all ansvar för rattfylleri kan ådömas. Denna brottstyp, som i praxis kallas rattonykterhet, är alltså konstmerad uteslutande som en promilleregel och subsidiär till det svårare brottet rattfylleri.

1 3 mom. undantas från promillereglernas tillämpning förare av motordri­vet fordon som är avsett att föras av gående.

Normalpåföljden för rattfylleri har alltsedan tillkomsten av 1934 års trafiknykterhelslagstiftning varit fängelse. Numera bestäms i allmänhet fängelsestraffet till en eller två miinader. Böler som enda påföljd får enligt 4§ 1 mom. TBL användas bara när omständigheterna anses mildrande. Bestämmelsen om mildrande omiständigheler har huvudsakligen fått sUl användningsområde i sådana fall då rattfylleribrottet inte har ansetts ägnat att medföra någon nämnvärd fara för trafiksäkerheten. I praxis har bestäm­melsen i huvudsak kommit att användas vid rattfylleri med moped.

Vad angår tiUämpningen av en påföljd som innebär kriminalvård i frihet vid rattfylleri har särskilt under tiden före ikraftträdandet av BrB praxis varit mycket restriktiv. Under treårsperioden närmast före BrB: s ikraft­trädande år 1965 motsvarade vid trafiknykterhetsbrott antalet villkorliga domar med eller utan övervakning endast något över en procent av antalet oviUkorliga frihetsstraff. I de fall då påföljden inte kunde stanna vid böter tillämpades sålunda annan påföljd än ovillkorligt fängelsestraff endast i rena undantagsfall.

Ikraftträdandet av BrB med dess mera differentierade påföljdssystem medförde inte omedelbart någon mera påtaglig förändring. Efter hand har emellertid kunnat iakttas en klar tendens till ökad nyansering i valet av påföljd för rattfylleri. Under de senaste åren har sålunda det årliga antalet domar till kriminalvård i frihet (inkl. villkorlig dom) eller annan vård motsvarat ca 17-18 procent av antalet domar för rattfylleri där annan påföljd än böter har tillämpats. Ledande för rättsutvecklingen torde i detta liksom i andra sammanhang ha varit den praxis som tillämpats av högsta domstolen, som i ett förhållandevis stort antal fall efter år 1965 har prövat frågor om påföljd för rattfylleri. Högsta domstolens praxis har brukat sammanfattas så att den normala påföljden för rattfylleri utan mildrande omständigheter är frihetsstraff men att skyddstillsyn kan tillämpas när det föreligger ett klart vårdbehov i förening med påtaglig risk för att ett frihetsberövande skulle medföra försvårad anpassning. I ett par fall under senare år då speciella omständigheter har ansetts föreligga har högsta domstolen bestämt påföljden för rattfylleri till villkorlig dom jämte böter.

Vid rattonykterhet tillämpas huvudsakligen bötesstraff på 40-100 dags­böter. Under åren 1977-1978 dömdes i ca 2 procent av antalet fall till fängelse eller annan påföljd.

För s. k. smilning kan enligt 5 i TBL dömas till fängelse i högst ett år


 


Prop. 1979/80:178                                                   33

eller böter. Fängelse tillämpas enligt praxis endast i mycket grova fall (ca 100 om året).

Från straffbestämmelsen om olovUg körning bortses i detla samman­hang.

2.3.3 Vissa bestämmelser om nedsättning och uteslutning av påföljd

Bestämmelser om nedsättning och uteslutning av påföljd finns i 33 kap. BrB. Där behandlas bl. a. frågor om bestämmande av påföljd för broll som har begåtts under inflytande av sinnessjukdom e. d. (2 §). Enligt 4 § första stycket får, när någon har begått brott innan han har fyllt 21 år, efter omständigheterna dömas till hndrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Detsamma gäller när brottet har begåtts under inflytande av psy­kisk abnormitet. Om synnerliga skäl föreligger och hinder uppenbarligen inte möter av hänsyn till allmän laglydnad får enligt andra stycket även i annat fall dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Om det på gmnd av särskilda omständigheter bedöms som uppenbart all någon påföljd för brottet inte är erforderiig, kan enligt tredje styckel påföljd helt efterges. Tillämpningsområdet för andra och tredje styckena är starkt begränsat.

Någon bestämmelse som ger stöd för aU domstolen vid bestämmande av brottspåföljd skall kunna beakta brottets konsekvenser i körkortshän­seende finns inte. Endast på ett område har uttryckligen föreskrivits atl domstolen vid straffmätningen skall beakta en sanktion för brottet som den inte själv disponerar över i samband med lagföringen. Det gäUer sanktioner som arbetsgivare kan besluta om inom ramen för ett anställningsförhål­lande. För sådana fall föreskrivs i 33 kap. 9 § all vid bestämmande av straff för brott av arbetstagare hänsyn kan tas till avskedande eller annan följd av brottet som är medgiven enligt arbetsavtalet eller enligt författning som gäller för anställningsförhållandet. Därvid får böter eller disciplinstraff som annars skulle ha ådömts efterges hell. Bestämmelsen är tillämplig även i fråga om uppdragstagare.

Domstolen har enligt den nu berörda beslämmelsen möjlighet atl beakia avskedande eller annan sanktion som är medgiven enligt avtal eller förfall­ning oavsett om denna vid tidpunkten för brottmålets avgörande har beslu­tats av arbetsgivaren eller inte. I förarbetena till bestämmelsen, som till­kom i samband med att det s. k. ämbetsansvaret avskaffades, har uttalats (prop. 1975: 78 s. 163) att det normalt inte torde föreligga några svårigheter för domstolen att bedöma om gärningen kan komma att föranleda avske­dande. Därvid har hänvisats till den möjlighet som föreligger för domstolen att vid behov inhämta yttrande i frågan från arbetsgivaren.

3    Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 178


 


Prop. 1979/80:178                                                     34

2.3.4 Framställningar om ändringar Trafiknykterhet skommntén

Frågan om ändring av regler och praxis när det gäller påföljder för trafiknykterhetsbrott har som förut har angetts varit föremål för diskussion sedan lång tid tillbaka. År 1957 tillkallades sakkunniga för översyn av den aktuella lagstiftningen. De sakkunniga avlämnade betänkandet (SOU 1963:72) Nykterhet i trafik, som emellertid inte bedömdes kunna läggas lill grund för några omedelbara lagstiftningsåtgärder. Den fortsatta utredning som ansågs nödvändig anförtroddes ål 1966 års trafiknykterhetskommillé, som har avlämnat betänkandet (SOU 1970:61) TrafiknykterhetsbroU -Förslag 1970.

Förslaget från 1966 års trafiknykterhetskommitté har legat till grund för 1974 års lagstiftning om de s. k. tillbakaräkningsreglerna vid trafiknykter­helsbrolt (prop. 1974: 154, JuU 1974:37, rskr 1974:352), 1976 års lagsfift­ning om alkoholutandningsprov (prop. 1975/76: 162, JuU 1976/77: 15, rskr 1976/77:94) och 1978 års lagstiftning om Irafiknykterhetsreglernas till­lämpning på traktor utan släpfordon och motorredskap (prop. 1977/78:77, JuU 1977/78:21, rskr 1977/78: 156). 1 kvarstående delar innebär förslaget bl. a. att promillegränsen för rattfylleri skall sänkas från 1,5 till 1,2 promille samt atl den nuvarande normalpåföljden för rattfylleri — fängelse en-två månader - i stor utsträckning skall ersättas av i första hand skyddstillsyn i förening med nykterhetsvårdande föreskrifter men i vissa fall även villkor­lig dom i kombination med böter.

Kommittén har också ägnat slor uppmärksamhet ål körkortsålerkallel­sens betydelse i sanktionssystemel för trafiknykterhetsbrott. Enligt kom­mittén finns det fog för atl hävda atl de straffrättsliga påföljderna och körkortsåterkallelserna vid trafiknykterhetsbrott till sin principiella inne­börd sammanfaller. Otvivelaktigt framstår körkortsåterkallelse vid trafik­nykterhetsbrott såväl för allmänheten som för den som själv står under tilltal rent faktiskt som en brottspåföljd. Kommittén menar att det ler sig egenartat och ibland orimligt atl körkortsåterkallelsen, som ofta är den lyngsl vägande sanktionen, över huvud taget inte berörs i rättegången. Den som drabbas relaUvt hårt av en körkortsåterkallelse bör enligt kom­mittén ha störte möjligheter än annars atl få en mildare påföljd enligt BrB. Kommittén drar här en parallell med reglema i utlänningslagstiftningen om att förvisning av utlänning, som fälls lill ansvar för brott, skall beaktas vid bestämmande av straffet samt med de då gällande bestämmelserna om atl den förlust som ämbetsman lider genom alt avsättning eller suspension ådöms honom skall beaktas vid bestämmande av annan påföljd för brottet.

Etl slort antal instanser — bl. a. RÅ, hovrätten över Skåne och Blekinge samt Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges tingsrättsdomare — uttalade vid remissbehandlingen av betänkandet sin anslutning till kom­mitténs uppfattning om sambandet mellan den straffrättsliga påföljden och körkortsingripandet.


 


Prop. 1979/80:178                                                    35

Brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp

Den kriminalpoHliska arbetsgruppen inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) har i november 1977 lagt fram rapporten (1977: 7) Nytt straffsystem — Idéer och förslag. Rapporten - som har karaktären av en idéskiss och inte innehåller några utarbetade lagförslag - omfattar en allmän översyn av det svenska straffrättsliga systemet. Den ligger delvis lill grund för de direktiv som har lämnats de båda kommittéer som dåvarande chefen för Justitiedepartementet under våren 1979 har tillkallat för alt ulreda vissa frågor om fängelse och kriminalvård i anstalt (fängelsestraffkommiltén. Ju 1979:04) resp. kriminalvård i frihet m. m. (frivårdskommiltén. Ju 1979:05).

Ett särskill avsnitt av rapporten har ägnats åt frågan om förutsättningar­na för att domstolen vid sin påföljdsbestämning skall kunna la hänsyn lill sådana sanktioner som har ålagts den dömde eller kommer atl åläggas honom på gmnd av brollet och som domstolen inte själv disponerar över i samband med lagföringen. Arbetsgruppen nämner i detta sammanhang särskilt körkortsåterkallelse på grund av trafikbrott.

Arbetsgmppen säger sig inte känna till i vilken utsträckning domstolarna vid påföljdsbestämningen tar hänsyn till sådana ytterligare konsekvenser av brottet som det här gäller. Gmppen har emellertid svårt att tro alt det finns någon enhetlig praxis i detta avseende. Bortsett från 33 kap. 9§ BrB finns det nämligen inga klara regler eller anvisningar om att sådana hänsyn skall tas.

Enligt arbetsgmppens mening är det en riklig tanke att försöka kontrol­lera denna typ av sanktionskumulation. Gruppen framhåller att körkortsin­dragning bara är ett - låt vara kanske det mest uppenbara - exemplet på sådan kombination. I ett kommande utredningsarbete skulle man enligt gruppen kunna försöka kartlägga sådana mer eller mindre formella tilläggs-straff. Även om man skulle lyckas göra det är det dock knappast möjligt att genom lagstiftning i detalj samordna dem med den direkta påföljdsbestäm­ningen. Den lösning som ligger närmast till hands är enligt gruppen all genom ett allmänt stadgande föreskriva att domstolarna skall kunna ut­döma lägre påföljd med hänsyn till sådana andra följder som har drabbat eller kommer atl drabba gärningsmannen på grund av brottet. Gruppen framhåller att en lösning av detta slag har valts i Finland genom nytill­komna bestämmelser om slraffmätning i den finska strafflagen. Avslut­ningsvis framhåller gruppen att den närmare utformningen av regler för alt komma till rätta med sanktionskumulation kräver noggrant övervägande för att man skall nå en lämplig avvägning mellan å ena sidan intresset att undvika stötande sanktionskumulation och å den andra vikten av atl inte öppna vägen för en social diskriminering.

De synpunkter som har redovisats av arbetsgruppen har inte föranlett någon erinran vid remissbehandlingen av rapporten.


 


Prop. 1979/80:178                                                   36

2.3.5 Förslag till reglering

Som framgår av den redogörelse som Jag har lämnat nu torde det vara en allmän uppfattning all förutsättningar bör skapas för all domstolen i vissa fall skall kunna beakta ett förväntat beslut om körkortsåterkallelse i sam­band med att den besiämmer påföljd enligt BrB för ett trafikbrott. Frågan har aktualitet främst när del gäiller trafiknyklerhetsbrotten, och den har tidigare i den kriminalpoliliska debatten bmkal kopplas samman med trafiknykterhetskommitténs förslag från år 1970 om en mera allmän över­gång till främsl skyddslillsyn med nykterhetsvårdande föreskrifter som normalpåföljd för rattfylleri.

F. n. pågår en allmän översyn av det straffrättsliga sanktionssystemet i BrB genom de förut nämnda kommittéerna, som har tillkallats för att pröva frågor om fängelse och kriminalvård i anstalt resp. frågor om kriminalvård i frihet och alternativ till frihetsstraff. Mot denna bakgrund torde en mera generell lösning i enlighet med trafiknykterhetskommitténs förslag inte f. n. vara aktuell. Jag vill i denna del särskilt hänvisa tUl att fängelsestraff­kommittén i enlighet med sina direktiv med förtur har behandlat frågan om en sänkning av den nuvarande minimitiden för fängelsestraff. Kommitténs förslag finns i delbetänkandet (SOU 1980: 1) Fjorton dagars fängelse. Ett genomförande av förslagel kan antas få betydelse även när det gäller straff för rattfylleri. Frågan om utformningen av kriminalvård i frihet utreds av den andra av de båda kommittéema, som därvid skall ägna särskild upp­märksamhet åt spörsmålet om i vad mån sådan vård skall kunna kombine­ras med föreskrifter om nykterhetsvård eller läkarvård. Till vad som har sagts nu kommer att den av trafiknykterhetskommittén åsyftade nyanse­ringen av påföljdsbestämningen vid trafiknykterhetsbrott tUl viss del har kunnat ske genom den fortlöpande utveckling av rättspraxis som Jag nyss har berört (avsnitt 2.3.2).

Det pågående utredningsarbetet på det straffrättsliga området bör dock enligt min mening inte hindra att man i detta sammanhang reglerar de fall där det för det aUmänna rättsmedvetandet framstår som uppenbart att en körkortsåterkallelse bör tiUmätas betydelse när brottspåföljd bestäms. En körkortsåterkallelse medför givetvis inte sällan svårigheter för den som drabbas därav, bl.a. vad gäller möjligheterna att utföra arbete. Det är dock, som Jag strax kommer fillbaka till, inte lämpligt aU utforma en regel som tar hänsyn till varje olägenhet som kan uppstå till följd av körkortså­terkallelsen. De situationer som jag tänker på är i stället sådana där återkallelsen medför hinder eller allvarlig svårighet för den dömde i yrkes­utövningen. En sådan lösning äi också väl i linje med de principer som ligger till gmnd för den nuvarande bestämmelsen i 33 kap. 9§ BrB, vilken medger att hänsyn vid påföljdens bestämmande tas tUl avskedande eller någon annan arbetsrättslig kons<;kvens av brottet som efter lagföringen kan komma att inträda genom beslut av arbetsgivaren eller i vissa faU av statens ansvarsnämnd.


 


Prop. 1979/80:178                                                   37

Det kan naturligtvis hävdas att en lösning efter dessa linjer innebär att man alllför snävt avgränsar det område inom vilket hänsyn till en förvän­tad körkortsåterkallelse skall få tas vid bestämmande av brottspåföljden. Det torde emellertid av flera skäl vara vanskligt alt gå längre på denna väg än vad som föranleds av en analogi med den redan gällande beslämmelsen i 33 kap. 9§ BrB. Den övergripande frågan om vilka omsländigheter som skall beakias vid val av påföljd och slraffmätning utreds sålunda f. n. av den Udigare nämnda fängelsestraffkommiltén. Resultatet av denna utred­ning bör inte föregripas. En mera allmän beslämmelse om all det men som den dömde lider av en körkortsåterkallelse skall beakias vid påföljdens bestämmande synes föra för långt även av andra orsaker. För rattfylleri -det brott som är av det helt dominerande intresset i delta sammanhang och för vilket körkortsåterkallelse i princip är obligatorisk - döms sålunda i praxis vanligen till fängelse på den lägsta tid som f n. är medgiven, dvs. fängelse en månad. Om körkortsåterkallelsen, som Ju för flertalet medbor­gare innebär en mycket allvarlig påfrestning, alllid skulle beaktas vid påföljdens bestämmande, skulle detta i praktiken leda till att man går ifrån fängelse som normalpåföljd för rattfylleri. Enligt min mening saknas det underlag för en så långtgående reform.

En ny beslämmelse i ämnet torde däremol i andra avseenden böra få en mera allmän räckvidd än vad som föranleds av önskemålet om en avväg­ning mellan körkortsåterkallelse å ena sidan och påföljdsval och straff­mätning i grövre trafikbrottmål å den andra. Den bör inte inskränkas till aU avse enbart trafikbrott. Vidare bör även andra beslul av myndighet på gmnd av ett brott få beaktas i fall då beslutet är ägnat atl hindra den dömde eller medföra synnerlig svårighet för honom i hans yrkes- eller närings­verksamhet. Jag tänker här på fall där brottet leder lill aU exempelvis yrkeslegifimation, auktorisation eller tillstånd till viss näringsverksamhet återkallas för den dömde. Beslut av sådanl slag lorde i allmänhet beaktas redan enligt nuvarande rättspraxis, och en uttrycklig föreskrift härom ligger helt i linje med principerna bakom 33 kap. 9 § BrB. Med myndighei i den mening som har angetts nyss bör i så fall likställas samfund eller annan inrättning som enligt föreskrift i författning meddelar auktorisation eller annat motsvarande beslut, t.ex. handelskamrarna och Sveriges advokat­samfund.

En ny bestämmelse av den innebörd som har skisserats här bör på samma sätt som den nuvarande bestämmelsen i 33 kap. 9§ BrB vara fakultativ. Den bör alltså öppna möjlighet för domstolen att beakta ett redan meddelat eller kommande beslut men inte pålägga den en skyldighet att göra detta i samtliga fall. Vid t.ex. trafikbrott kan det som regel knappast komma i fråga att beakta ett kommande beslut om körkortsåter­kallelse i fall där brottet endast föranleder böter.

De intressen som Jag har angett nu tillgodoses, om 33 kap. 9 § förses med ett tillägg av den innebörden att vid bestämmande av påföljd för etl brott


 


Prop. 1979/80:178                                                    38

hänsyn får tas till beslut som till följd av brottet har meddelals eller kan fömtses komma att meddelas av myndighet och som är ägnat alt hindra den dömde eller medföra synnerlig svårighet för honom i hans yrkes- eller näringsverksamhet. Med myndighei bör som förul har nämnts likställas samfund eller annan inrättning som enligt föreskrift i författning meddelar auktorisation eller annat motsvarande beslul. Jag förordar efter samråd med chefen för justitiedepartementet en reglering efter dessa linjer. Till bestämmelsens närmare innebörd återkommer Jag i specialmotiveringen.

De särskilda beslut av myndighet, samfund eller inrättning som enligt den nu förordade beslämmelsen skall kunna beakias i brottmålet kan i allmänhet meddelas först efter domen. Beträffande körkortsåterkallelse är detla enligt de nuvarande reglerna alltid förhållandet utom i det undantags­fallet atl omständigheterna är sådana att den dömde oavsett utgången i ansvarsfrågan kan anses olämplig att föra körkortspliktigt fordon. Som Jag senare kommer att utveckla närmare (2.8.2) föreslår Jag emellertid att förvaltningsdomstolen skall få ökad möjlighel alt besluta om återkallelse innan brottmålsdomen föreligger, Även sådana beslut av arbetsrättslig karaktär som enligt 33 kap. 9 § i dess nuvarande lydelse kan beaktas kan i allmänhet inte meddelas förrän det finns en dom i ansvarsfrågan. Vid riksdagsbehandlingen av ämbetsansvarsreformen påpekades att detta för­hållande skulle kunna tänkas ledsi till komplikationer i vissa fall (se JuU 1975:22). Frågan har berörts i direktiven för den kommitté för översyn av ämbetsansvarsreformen som chefen för Justitiedepartementet nyligen har tillkallat (Dir 1979:141).

Risken för sådana komplikationer är dock i allmänhet avsevärt mindre beträffande sådana beslut som enligt den av mig förordade nya föreskriften skall få beaktas vid bestämmandet av brottspåföljd. I fråga om de praktiskt sett mest betydelsefulla besluten, dvs. beslul om körkortsåterkallelse för trafikbrott som kan föranleda frihetsstraff, bör beaktas att ålerkallelsefrå­gan bedöms på gmndval av fasta och enhetliga regler i körkortslagstiftning­en. Vid grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri samt rattonykterhet där pro-millehahen uppgått till 0,8 eUer däröver är sålunda återkallelse i princip obligatorisk (16 § I och 22 § KKL). Genom 1977 års lagsliftning har visser­ligen införis en allmän bestämmels.e om att återkallelse med avvikelse från KKL får underlåtas, om synnerliga skäl föreligger och det kan ske utan fara för trafiksäkerheten (24 § KKL). Denna bestämmelse är emellertid avsedd främst för specieUa fall såsom när trafiknykterhetsbrottet har av­sett kort flyUning av fordon på gård, parkeringsplats e.d. (prop. 1975/ 76:155 s. 109-110, Jfr prop. 1976/77: 113 s. 38 och 60). Mot denna bak­grund - och med den förut berörda utgångspunkten atl det som regel inte finns anledning att beakta körkortsingripandet i bötesmål - föreligger sålunda i regel inga svårigheter för den allmänna domstolen atl fömtse ett beslut om körkortsåterkallelse på gmnd av brottet. Del kan tilläggas att körkortet i nästan samtliga de fall som det här är fråga om är omhänderta-


 


Prop. 1979/80:178                                                   39

get eller interimistiskt återkallat. Även detta förhållande underiättar givel­vis bedömningen i påföljdsfrågan.

1 fall då det är fråga om beslut all återkalla legitimation, auktorisation eller lillslånd till viss näringsverksamhet torde det ofta finnas anledning för domstolen all inhämta yttrande från det organ som är behörigt all fatta det aktuella beslutet på samma sätt som har förutsatts när det gäller avske­dande eller annan arbetsrättslig påföljd (jfr prop. 1975: 78 s. 163). När det gäller organ som fattar beslut under domstolsliknande former torde det visseriigen ibland möta svårigheter alt få ett förhandsbesked i del särskilda fallet. Hinder föreligger då inte mol atl domstolen i stället inhämtar upplys­ning om myndighetens praxis. Det kan naturligtvis i vissa fall inträffa alt domstolen ändå inte på grundval av del underlag som står till buds med säkerhel kan bedöma i vad mån beslut av del slag som nu är aktuellt kommer alt meddelas. Domstolen blir då hänvisad till att pröva sannolik­heten av att beslut kommer all meddelas, varvid i tveksamma fall pröv­ningen i vanlig ordning torde få ske på det sätt som är mest förmånligt för den dömde i brottmålet. Klart är dock alt del inte bör komma i fråga att ta hänsyn lill ett beslut av berört slag annat än ora det med stor sannolikhet kan förutses att beslutet kommer atl meddelas.

Jag vill slutligen framhålla attjag är väl medveten om att den nu behand­lade frågan kan ses som en del av ett större problemkomplex, nämligen principerna för domstolarnas påföljdsval och straffmätning i allmänhet och vilka omständigheter som därvid skall beaktas. Det blir anledning att återkomma härtill när resultat föreligger av det utredningsarbete som be­drivs av fängelsestraffkommiltén.

2.4 Pricksystem

Som ett led i bekämpandet av trafikbroltsligheten och som ett hjälpme­del för all bestämma åtgärder mot försumliga körkortshavare diskuterades i prop. 1975/76: 155 ett förslag av trafikmålskommittén att införa ett s.k. pricksystem. Ett sådant syslem innebär alt körkortshavaren efter en förse­else åsätts ett bestämt antal prickar med ledning av en pricktabell. Antalet prickar är beroende på förseelsens art. När en viss pricknivå har uppnåtts kan åtgärder vidtas mot föraren. En prövning av varje enskilt fall skulle dock ske innan något körkorlsingripande gjordes. Fördelarna med sysle­met antogs ligga främst i dess pedagogiska effekter och i möjligheterna att främja rättssäkerheten och enhetligheten i rättspraxis. Vid remissbehand­lingen av trafikmålskommitténs förslag kom det emellertid fram ett starkt behov av ytterligare utredning av främst systemets närmare utformning. Frågan överlämnades därför lill körkortsutredningen.

Utredningen har studerat olika pricksystem vid besök i USA och Kana­da och redovisar några av de system som förekommer där. Utredningen redogör också för det pricksystem som tillämpas i Västtyskland. Vidare


 


Prop. 1979/80:178                                                   40

har utredningen tagit del av undersökningar rörande pricksystemets effek­ter som har utförts i USA. Utredningens överväganden görs mot bakgmnd av bl. a. de erfarenheter som utredningen anser att man kan dra av de utländska systemen.

Utredningen konstaterar inledningsvis all Sverige har de tekniska och organisatoriska fömtsättningar som krävs för att tillämpa ett pricksystem. När del gäller systemets effekter är emellertid utredningen tveksam. Var­ken brottsförebyggande eller pedagogiska effekter har kunnat påvisas. Tvärtom finns det erfarenheter som tyder på atl förarna intresserar sig mer för antalet prickar än för det bakomliggande trafikbeteendet, vUkel kan leda till ett försämrat uppträdande i trafiken. En sådan följd kan också göra det svårare att uppnå ett av målen med föramtbildningen, nämligen att skapa förståelse för trafikreglerna och deras inbördes samband. Erfarenhe­terna från USA ger inte heller belägg för att pricksystemen skuUe ha någon egentlig effekt på trafiksäkerheten, i vart fall har effekterna inte varit mätbara. Enligt utredningen kan ett pricksystem inte heUer bidra tiU enhet­ligare praxis och därmed ökad rättssäkerhet. Som urvalsinstrument är nämligen pricksystemet trubbigt och starkt schabloniserat i den meningen att samma brott ger lika antal prickar oavsett svårighetsgraden i det enskil­da fallet. Utredningen pekar ockiiå på atl särskilda svårigheter finns att anpassa ett pricksystem till nuvarande praxis i körkortsmål.

Fördelama med ett pricksystem skulle enligt utredningen huvudsakligen bestå i att vissa rationaliseringsvinster kan göras i fråga om rapporteringen av brott till länsstyrelsen och att urvalet av de körkortshavare som bör bli föremål för närmare granskning underlättas. Dessa fördelar anser utred­ningen emellertid att man kan nå även på andra vägar.

Utredningens slutsats blir därför atl det saknas tillräckliga skäl för att införa ett pricksystem i Sverige.

Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i denna del ansluter sig till utredningens slutsats. Från flera håll påpekas emellertid vikten av att man på annat sätt försöker ta till vara de fördelar som anses ligga i ett pricksys­tem. Särskilt framhålls behovet av rationella metoder när det gäller läns­styrelsernas urval av de personer >'ars körkortsinnehav bör omprövas. Ett förslag som förs fram av flera instanser är att låta gallringen ske på maskinell väg med hjälp av ADB. Det skulle innebära arbetsbesparingar och främja en enhetlig rättstillämpning. En annan fördel som poängteras är möjlighetema att ge de körkortshavare som får anmärkningar riktade mot sig information om den registrering som sker i körkortsregistret. Några instanser föreslår att detta sker genom att körkortshavaren undertältas om varje notering i registrets belastningsdel.

För egen del ansluter Jag mig till uppfattningen att ett pricksystem inte bör införas i Sverige. Jag viU därvid särskilt betona att ett sådant system, som med nödvändighet blir starkt schabloniserat, skulle motverka strävan­dena mot den mer individualiserade och nyanserade bedömning i körkorts-


 


Prop. 1979/80:178                                                    41

ärendena som är en av gmndtankama bakom den senaste reformeringen av lagstiftningen. Som har framhållits av utredningen och remissinstansema kan de största fördelama med ett pricksystem nås på andra sätt, främst genom utnyttjande av den nuvarande registreringen. Jag återkommer där­för till detta i mina överväganden om registreringsfrågoma.

2.5 Handläggningen av körkortsingripanden

2.5.1 AUmänt

Bland de åtgärder som skulle övervägas i det fortsatta reformarbetet framhölls i prop. 1975/76:155 särskilt sådana som syftade till atl främja en snabb och rättssaker handläggning av körkortsmålen. Bl. a. skulle övervä­gas behovet av nämndemäns medverkan och muntlig förhandling i länsrät­ten. I detta sammanhang diskuterades också inrättandet av eU allmänt ombud och belystes fördelarna med en sådan partsrepresentation för det allmänna. Andra frågor som kvarstod olösta i propositionen gällde for­mema och handläggningsordningen för varningsinstitutel och förarprovets utformning och användningsområde.

Utredningen har lagt stor vikt vid att ett allmänt ombud införs i körkorts­processen. I sitt förslag i denna del behandlar utredningen också vamings-institutet och i ett efterföljande avsnitt förarprovet. Jag återkommer till dessa frågor senare.

När det gäller möjlighetema att öka snabbheten i körkortsprocessen anser utredningen att införandet av ett allmänt ombud och länsrätternas nya organisatoriska ställning kan skapa vissa fömtsättningar för en snab­bare process men att handläggningstiderna i länsrätterna redan nu är så korta att några störte tidsvinster inte kan göras. I fråga om möjligheterna till muntlig förhandling har utredningen mött svårigheter att finna regler som bättre än de nuvarande anger när en sådan förhandling bör äga mm. Visserligen förekommer muntlig förhandling i varierande utsträckning men gemensamt synes enligt utredningen vara att en begäran från körkortsha­varen om sådan förhandling sällan eller aldrig avslås. För att öka benägen­heten hos en körkortshavare att begära muntlig förhandling föreslås att i KKF införs regler som gör det möjligt att flytta över körkortsmål från en länsrätt till en annan. F. n. gäller nämligen att mål om varning eller återkal­lelse handläggs av länsrätten vid det län där körkortstillståndet har medde­lats, dvs. som regel det län där körkortshavaren var kyrkobokförd när körkortstillståndet söktes. Förslaget gör det möjligt för körkortshavaren att få körkortsmålet handlagt vid länsrätten i det län där han stadigvarande vistas. Vad slutligen gäller medverkan av nämndemän är denna enligt utredningens mening värdefull vid den slutliga handläggningen av alla mål som det ankommer på länsrätten att avgöra.

Remissinstanserna ansluter sig genomgående fill utredningens övervä­ganden om handläggningen av körkortsmålen. De erinringar som har gjorts


 


Prop. 1979/80:178                                                    42

gäller huvudsakligen detaljer i förslagen. Några instanser tar dessutom upp vissa andra frågor som främst syftar till förenklingar för dem som efter återkallelse vill återfå sin förarbthörighet. Jag återkommer till detta i samband med mina överväganden med anledning av de frågor som har aktualiserats av erfarenhelema av den nya körkortslagstiftningen.

För egen del instämmer Jag i huvudsak i utredningens överväganden och förslag när det gäUer snabbare handläggning, muntlig förhandling, nämnde­mäns medverkan och överflyttning av mål mellan länsrätter. Muntlig för­handling och medverkan av nämndemän är givetvis av störst värde i de fall där domstolen beslutar om återkaUelse och det inte är uppenbart att körkortet bör återkallas. Beslut om vaming eller erinran bör däremot alltid kunna meddelas av ensamdomare. I sådana fall är det inte heller lika angeläget att målet avgörs efter en muntlig förhandling. Beträffande den närmare utformningen av de författningsändringar som krävs villjag hänvi­sa till specialmotiveringen.

Några av de frågor som utredningen har behandlat i denna del kräver utförligare överväganden, nämligen införandet av ett allmänt ombud i körkortsprocessen, varningsinstitutet samt förarprovets utformning och användningsområde i mål om körkortsingripanden.

2.5.2 Allmänt ombud

Frågan om partsrepresentatioh för det aUmänna på olika områden av förvaltningsprocessen har aktualiserats vid åtskiUiga tUlfällen och riksda­gen (KU 1974:63) har uttalat att frågan är av stor betydelse och att det är av vikt att den löses. I prop. lS'75/76; 155 diskuterades ett förslag av trafikmålskommittén att en företrädare för det allmänna - allmänt ombud — medverkar i körkortsprocessen. Ombudets uppgifter skulle främst vara att bevaka de beslut som fattas och föra talan på det allmännas vägnar i högre instans. Förslaget hade tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstansema. I propositionen förordades att frågan om inrättandet av ett allmänt ombud i körkortsmål och om lämplig organisatorisk lösning togs upp i det fortsatta reformarbetet. Riksdagen (TU 1975/76:28, rskr 1975/76:390) uttalade i samband med behandlingen av propositionen ånyo att starka skäl föreligger för att ett allmänt ombud införs i körkortsmålen. Jag vill också erinra om att länsdomstolskommittén (Kn 1977:01) i enlighet med sina direktiv överväger om ett aUmänt ombud bör inrättas i de mål som handläggs av länsrätten. Frågan om ett allmänt ombud i körkortsmå­len eller på andra områden som övervägs i särskild ordning bör dock enligt direktiven inte tas upp av kommittén.

Körkortsutredningen föreslår att ett aUmänt ombud införs i körkorts­processen och att ombudet organisatoriskt knyts till länsstyrelsen. Denna placering bedöms vara särskilt lämplig sedan länsrätterna har bmtits ut ur länsstyrelseorganisationen. Ombudets mest angelägna uppgift är enligt utredningen att verka för enhetlig rättstillämpning i körkortsmålen. Detta


 


Prop. 1979/80:178                                                  43

kan ske genom att ombudet åläggs all granska länsrätternas och kammar­rätternas avgöranden och ges rätt all överklaga avgörandena lill högre instans. En annan angelägen fråga är enligt utredningens mening atl tillgo­dose behovet av en konlradiktorisk process, dvs. ett tvåpartsförhållande, i körkortsmålen. Genom att ombudei får anhängiggöra målen i länsrätten och företräda det allmänna under rättegången tillgodoses delta behov. Andra uppgifier för ombudet bör enligt förslaget vara att verkställa ulred­ning i körkortsmålen, bl.a. utfärda förelägganden om nytt förarprov för försumliga förare, och aU besluta om varning i fall där anmärkningarna mot körkortshavaren inte är så grava att det fortsaUa körkortsinnehavet bör prövas av länsrätten. Utredningen föreslår att denna form av varning benämns erinran för att skilja den från sådan varning som kan meddelas som alternativ lill återkallelse. Flera av de arbetsuppgifter som således föreslås åvila ombudet fullgörs redan i nuläget av tjänstemän vid länssty­relse och länsrätt. Den enda nya uppgiften i egentlig mening består i att som part företräda det allmänna i körkortsprocessen.

Enligt utredningen bör lämpliga kandidater för uppdragelsom allmänt ombud kunna rekryteras från den nuvarande länsstyrelseorganisationen. Uppgiften borde ligga väl till t. ex. för erfarna länsstyrelsejurister, vilka tidigare har tjänstgjort som föredragande i körkortsmålen.

Remissinstanserna anser allmänt att ell tvåpartssystem skulle innebära en väsentlig förbättring av processen i körkortsmålen och förordar därför att ett allmänt ombud inrättas. Endast en instans uttalar en viss tvekan och anser att kostnadsfrågorna bör utredas ytterligare innan ell slutligt ställ­ningstagande görs. Även några av de tillstyrkande instanserna efterlyser närmare överväganden om kostnaderna.

Utredningens förslag om ombudels organisatoriska anknytning och hu­vudsakliga uppgifter tillstyrks av de flesta remissinstanserna. Några anser dock att uppgiften som allmänt ombud bör anförtros åklagarväsendet eller att en sådan anknytning i vart fall borde granskas närmare. Andra ifråga­sätter om inte ombudet har tilldelats alltför vittgående befogenheter när det gäller att verkställa utredning, utfärda förelägganden och besluta om var­ning. Synpunkler av mera detaljarlad karaktär förekommer också.

För egen del vill Jag efter samråd med chefen för kommundepartementet och statsrådet Petri anföra följande.

Avsaknaden av ett tvåpartssystem har länge ansetts vara en betydande brist i körkortsprocessen och denna brist har blivit än mer påtaglig efter den delreform som genomfördes den I Januari 1978. Den tidigare KKK innehöll flera schablonregler som visserligen garanterade en viss enhet­lighet vid den praktiska rättstillämpningen. Flera av dessa regler var emel­lertid inte förenliga med en av gmndtankama bakom reformen, nämligen att öka möjligheterna till en mer individualiserad och nyanserad bedöm­ning i körkortsärendena. De återfinns därför inte i den nuvarande lagstift­ningen. Mot denna bakgmnd diskuterades i prop. 1976/77:113 t.o.m.


 


Prop. 1979/80:178                                                    44

lämpligheten av atl över huvud tagel införa de nya riktlinjerna innan frågan om ett tvåpartssystem hade fått sin slutliga lösning.

Det är alltså angelägenheten av att skapa en ordning som bättre än den nuvarande främjar en enhetlig rättstillämpning som främst talar för ett tvåpartssystem i körkortsmålen. Etl sådanl syslem är ocksä naturligt med tanke på regeringsrättens ställning som prejudikalinstans. Jag vill också betona värdel i sig av den förstärkning av rättegången som en konlradik­torisk process innebär.

Även praktiska skäl talar för att ett aUmänt ombud införs. På ombudet bör nämligen - såsom utredningen har föreslagit - med fördel kunna läggas flera av de uppgifter som ingår i utredningsförfarandet om körkorts­havarens lämplighet som förare. Det är åtgärder som enligt 33 § KKF vidtas av länsstyrelsen och som behövs för atl man skall få Ullräckligt underlag för att avgöra om en omprövningsanmälan lill länsrätten bör göras eller inte. Läggs dessa uppgifter på ett allmänt ombud, som skall företräda del allmänna vid handläggningen inför förvaltningsdomstolarna, bör detta medföra en rationellare handläggning av körkortsärendena.

Jag delar således uppfattningen att införandel av ett allmänt ombud är en angelägen reform. Ombudet bör anhängiggöra körkortsmälen i länsrätten genom en ansökan och föra det allmännas talan inför domstolarna. Ansök­ningen bör innehålla ett yrkande om att ett körkortsingripande vidtas och de grunder som åberopas till stöd för yrkandet med angivande av lagmm i KKL. Bedömer ombudet att en varning är en tillräcklig ålgärd bör ombu­det upplysa om delta i ansökningen. Ombudei bör också granska och vid behov kunna överklaga domstolarnas avgöranden. Till ombudet bör dess­utom överföras de utredningsskyldigheter som länsstyrelsen har i dag enligt 33 § KKF. Del innebär att omibudel bör få rätl all inhämta uppgifter från andra myndigheter som kan lämna upplysningar av betydelse för körkortshavarens personliga lämplighet som förare. Ombudet bör också kunna förelägga körkortshavaren atl komma in med läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov. Har ombudet inte dessa utredningsbefogenheter kan ansökningen till länsrätten komina att gmndas på etl bristfälligt under­lag eller t. o. m. komma att göras i fall där del inte borde ha skett. För att i möjligaste mån undvika sådana olä:genheler - både för körkortshavaren och för domstolen - bör således ombudet ha samma utredningsbefogen­heter som länsstyrelsen har i dag. Som Jag nyss har antytt bör detta också underlätta en rationell handläggning av körkortsärendena bl.a. genom att ombudet från böijan blir väl insatt i sina ärenden.

Jag tillstyrker också utredningens förslag att ombudet bör kunna medde­la körkortshavaren en erinran i vissa av de fall som efler ulredning inte föranleder någon anmälan till länsrätten. Jag återkommer till delta senare när Jag behandlar varningsinstitutet. Redan nu villjag emellertid framhålla att en sådan erinran inte skall medföra några rättsverkningar eller få någon självständig betydelse vid en senare prövning i domstol. Den bör ses som


 


Prop. 1979/80:178                                                    45

etl komplement lill den informaiion till körkorlshavaren som Jag lidigare har antytt när Jag behandlade frågan om ett pricksystem och som Jag närmare kommer att beröra i mina överväganden om registreringsfrå­gorna.

Jag har också övervägt att låta ombudei få besluta om varning i sådana fall där det enligt stadgad praxis är klart att det inte kan bli fråga om återkallelse. Att nu ge ombudet denna befogenhet inger emellertid vissa betänkligheter. Bl. a. har Just avsaknaden av etl allmänt ombud bidragit lill att göra praxis ojämn. Det är därför ännu inte möjligt att ange i vilka fall det är uppenbart atl endast en varning bör komma i fråga. Erfarenheterna av den nya lagstiftningen får utvisa om det är lämpligt att i framtiden ge ombudet större befogenheter.

I prop. 1975/76: 155 antyddes möjligheten av att knyta funktionen som allmänt ombud till åklagarväsendet. Utredningen och den övervägande delen av remissinstanserna, bland dem riksåklagaren, avvisar denna tanke och förordar i stället att ombudet placeras på vederbörande länsstyrelse. Jag delar denna uppfattning. Länsslyrelsen har en lämplig organisalion för ändamålet och en personal som är väl förtrogen med körkortslagsliftningen och processen i förvaltningsdomstolarna. Dessutom bör som Jag nyss har anfört ombudet fullgöra vissa uppgifter som redan i dag åvilar länsstyrel­sens personal. En annan omständighet av betydelse för mitt ställningsta­gande är givetvis att länsrätterna numera har en i förhållande till länsstyrel­serna helt självständig ställning. Därmed blir ombudet även med den av mig förordade organisatoriska anknytningen fristående från länsrätterna. Även praktiska skäl talar för denna lösning. Bl. a. har länsstyrelserna tillgång till körkortsregistret genom terminaler. Jag förordar således all elt allmänt ombud förordnas i varje län. I vart fall på de störte länsslyrelserna kan det behövas mer än ett allmänt ombud. Som ombud bör förordnas en tjänsteman hos länsstyrelsen, företrädesvis med juridisk utbildning. Enligt min bedömning behöver inte ytterligare personalresurser tillföras länssty­relserna för denna reform.

Reformen bör genomföras den 1 januari 1981.

2.5.3 Varningsinstitutet

I prop. 1975/76: 155 redovisades den kritik som hade riklats mol del då gällande systemet för varning. Kritiken gällde dels att varningen sattes in på ett alltför sent stadium, dels att den inte var utformad så atl den alllid uppfattades som en allvarlig reaktion. I proposifionen förordades därför alt vamingen skulle kunna meddelas inte bara först när en återkallelsesitua-tion i princip föreligger utan även när omständigheterna är sådana all frågan om återkallelse kunde komma att tas upp vid en förnyad anmärk­ning mot körkortshavaren. Vidare föreslogs att fullföljdsförbudet mot be­slut om varning upphävdes. Därmed skulle framhävas att varningen är en verklig reaktion. Hur en ytterligare effekfivisering av varningsinstitutel


 


Prop. 1979/80:178                                                   46

skulle ske med utgångspunkt i de förordade bestämmelserna uppdrogs åt körkortsulredningen atl överväga. Stor vikt lades vid att formerna och handläggningsordningen för varningen reformerades.

Riksdagen hade inte någon erinran mot vad som anfördes i propositio­nen om varningsinstitutet och genom KKL infördes den nya formen av varning, s. k. självständig varning. Däremot behölls fullföljdsförbudet i avvaktan på resultatet av körkortsulredningens arbete.

Uiredningen föreslår nu att det allmänna ombudei får besluta om själv­ständig varning. Därmed skulle enligt utredningen ombudet till länsrätten behöva anmäla bara sådana ärenden där en återkallelsegmnd finns. För atl skilja den självständiga varningen från den varning som förutsätter en återkallelsegrund föreslår utredningen att den självständiga varningen kal­las erinran. Denna skall enligt uiredningen inte anses medföra någon självständig rättsverkan och inte heller innebära någon särskild belastning för körkortshavaren. Utredningen anser därför att det inte är motiverat att ge körkorlshavaren besvärsrätt mot ett sådant beslut. Skulle domstolen anse att ombudets omprövningsanmälan bör föranleda endast en erinran, bör enligt utredningen domstolen vara oförhindrad att meddela körkorts­havaren en sådan. Mot ett sådant beslut anser utredningen att ombudet bör få föra talan i högre rätt med yrkande om strängare körkortsåtgärd. Slutli­gen föreslår utredningen att fullföljdsförbudet nu upphävs mot beslut om vaming av den typ som meddelas som ett alternativ till återkallelse.

Förslagen tillstyrks av de flesta remissinstanser som har yttrat sig i denna del. Några anser dock att även körkortshavaren bör få kunna överklaga ett beslut om erinran. Från något håll påpekas också att uppdel­ningen på en överklagbar och en icke överklagbar varning kan innebära en onödig komplikation.

För egen del vUl Jag anföra följande.

Som har framgått tidigare är det angeläget att formerna och handlägg­ningsordningen för varningen reformeras så att varningsinstitutet blir ef­fektivare. Jag vill särskill betona det förebyggande syftet. För detta ända­mål är det vikfigt att man tar till vara de möjligheter som finns att på lämpligt sätt informera körkortshavaren om allvaret i en anmärkning. Genom den självständiga varningen har varningsinstitutet gjorts effektiva­re. Enligt min mening är emellertid ytlerligare förbättringar möjliga, såväl när det gäller att effektivisera som att förenkla formerna och handlägg­ningsordningen för varningen.

Vad försl gäller särskiljandet av de nuvarande båda formerna av varning instämmer Jag i utredningens förslag att den självständiga varningen bör benämnas erinran. Skillnaden mellan de båda reaktionerna bör emellertid framgå tydligare också när det gäller fömtsättningarna för att meddela dem. En erinran är — liksom den nuvarande självständiga varningen — till sin innebörd endast ett påpekande till körkortshavaren om vad trafiksäker­heten kräver. En erinran kan givetvis inte komma i fråga vid sådana


 


Prop. 1979/80:178                     .                           47

trafikbrott där återkallelse i princip är obligatorisk, dvs. grov vårdslöshet i trafik, trafiknykterhetsbrott och vissa fall av smilning. Den skall inte heller komma i fråga vid andra anmärkningar som är av så allvariig beskaffenhet att en återkallelsesituation föreligger. I detta sammanhang vill Jag något uppmärksamma broUen mot gmndläggande Irafiksäkerhetsregler som be­handlades i prop. 1975/76: 155, t. ex. körning mot rö« ljus. Jag återkommer till denna fråga i samband med mina överväganden om återkallelsegrun­derna men vill redan nu nämna att frågan om återkallelse på grund av dessa brott har vållat vissa svårigheter vid den praktiska tillämpningen. Proble­met är om varje sådant brott skall anses återkallelsegrundande, oavsett trafikfaran i det enskilda fallet. Som jag kommer att utveckla närmare i det följande anser Jag aU den konkreta trafikfaran bör tillmätas betydelse och att en erinran bör få kunna meddelas om förseelsen t. ex. med hänsyn till den ringa konkreta trafikfaran bedöms som lindrig.

Sammanfattningsvis innebär mina ställningstaganden att en erinran skall kunna meddelas när det har riktats anmärkningar mot körkortshavaren som inte är ålerkallelsegmndande men ändå är av sådan beskaffenhet atl de utgör särskild anledning att påminna om de krav som ställs på en körkortshavare. Beslut om erinran skall inte antecknas i körkortsregistret.

Varningen bör kunna användas endast som eU alternativ till återkallel­sen och ses som en mer påtaglig reaktion än en erinran. Jag vill här hänvisa till vad som framhöUs i prop. 1975/76: 155, s. 106, nämligen atl det bör fordras starka skäl för att under loppet av ett par år meddela en person två på varandra följande varningar. Beslut om varning skall liksom i dag antecknas i körkortsregistret. I mina överväganden om återkallelsegmn­derna återkommer Jag till varningsinstitutel.

Inrättandet av etl allmänt ombud skapar fömtsättningar för atl ytterliga­re förenkla och effektivisera institutet erinran. Det kan ske genom att ombudet - såsom uiredningen har föreslagit - får befogenhet att meddela körkortshavaren en erinran. Reaktionen kan komma snabbt efter förseel­sen, eftersom något domstolsförfarande inte krävs. Inte heller behövs normalt någon närmare personutredning. Det bör stå ombudei fritt att utforma erinringen på lämpligt saft, beroende bl. a. på anmärkningens art. Det väsentliga är all körkortshavaren snabbt får klart för sig det allvarliga i situationen och vad som kan hända vid en förnyad anmärkning.

Med den innebörd och utformning av institutet erinran som jag nu har förordat anserjag aft en erinran inte skall antecknas i körkortsregistret. I likhet med utredningen anserjag vidare att någon besvärsrätt för körkorts­havaren inte är befogad. En process i domstol enbart i frågan om en erinran bör meddelas eller inte anserjag vara orimlig ur processekonomisk synpunkt. Däremot bör den domstol som handlägger ett mål om körkorts­återkallelse vara oförhindrad att meddela körkortshavaren en erinran om den anser att återkallelsenivån inte är uppnådd men att anmärkningarna ändå är av så allvariig art att körkortshavaren bör ha en särskild påminnel-


 


Prop. 1979/80:178                                                    48

se om sina åligganden. Inte heller i ett sådanl fall är del befogat att ge körkortshavaren besvärsräit. Däremot måste ombudei, som ju har yrkat etl strängare körkortsingripande, kunna föra en sådan talan även i högre rätl.

Varningen bör liksom hittills kunna meddelas endast av domstol. Del nuvarande fullföljdsförbudet mot varningen bör upphävas i enlighel med riksdagens tidigare beslut.

Mina förslag förutsätter ändringar i 16 och 22 §§ KKL. Belräffande den närmare utformningen av dessa hänvisar jag till mina överväganden om återkallelsegmnderna och till specialmotiveringen.

2.5.4 Nytt förarprov

Enligt 33 § KKF kan länsstyrelsen i vissa fall förelägga en körkortsha­vare att inkomma med ell bevis om godkänt förarprov. Föreläggandet utgör ett led i den utredning om förarens lämplighet som länsstyrelsen måste göra innan ett omprövningsmål anmäls till länsrätten. Samma ulred-ningsbefogenhet har enligt 39 § andra stycket KKL domstolen när den handlägger körkortsmålei.

Har körkortet återkallats skall ett nytt godkänt förarprov avläggas innan förarbehörigheten kan återfås. Från denna huvudregel görs i 42 § KKF undantag för vissa fall där spänrtiden har varat i högsl sex månader. Föreligger särskilda skäl får dock domstolen i beslutet om återkallelse föreskriva att ett förarprov ändå skall avläggas. I 43 § KKF finns elt motsvarande undantag från kravel på nytt förarprov efter återkallelse på grund av medicinska hinder. Enligt denna bestämmelse återfår föraren det återkallade körkortet - sedan hindret har upphört - ulan nytt förarprov, om ansökan om detta görs inom ett år från återkallelsen.

I prop. 1975/76: 155 förordades att man i större utsträckning än f.n. utnyttjade möjligheten att i tveksamma fall låta föraren avlägga ett nytt förarprov och att man undersökte hur etl för detta ändamål lämpligl förarprov borde vara utformat.

Även utredningen anser att de möjligheter som i dag finns att förordna om ett nytt förarprov bör utnyttjas i störte utsträckning. Däremot har utredningen inte funnit del meningsfullt att ge ett sådant förarprov en annan utformning än det har i dag. Föreläggandena bör liksom f. n. anting­en avse ett fullständigt förarprov eller begränsas till den praktiska eller teoretiska delen. Ett förfarande som har utbildats i praxis med remisser från körkortsmyndigheterna till trafikinspektörerna, som låter körkortsha­varen genomgå ett frivilligt prov, anser utredningen både onödigt och olämpligt. Enligt utredningen bör sådana remisser förekomma endast i undantagsfall. 1 fråga om formerna för förelägganden enligt 33 § KKF föreslår utredningen - som tidigare har framgått - att det allmänna ombu­det - men även länsstyrelsen - anförtros uppgiften att utfärda sådana förelägganden som ett led i omprövningsförfarandet.


 


Prop. 1979/80:178


49


Remissinstanserna instämmer allmänt i utredningens överväganden. Några anser dock att förfarandet med förarprovsremisser fyller en så viktig funktion att del bör finnas kvar.

För egen del ansluter Jag mig också till utredningens överväganden. Föreläggandel om ell nylt godkänt förarprov bör således även i fortsätt­ningen användas som ell led i utredningsförfarandel och inte som en reaktion vid sidan av återkallelse, varning och erinran. Föreläggandet bör få meddelas av ombudei. Någol skäl för att låla även länsstyrelsen ha denna utredningsbefogenhel finns inte längre. Ell föreläggande som har meddelals av ombudei bör inte kunna komma under domstols prövning annat än i samband med atl domstolen prövar frågan om återkallelse på grund av atl föreläggandet inte har följts.

När det gäller förarprovsremisserna anserjag atl någol formellt hinder mot dessa inte bör ställas upp. Remissen bör emellertid användas med viss varsamhet och endasl i fall där den framstår som etl klart bättre alternativ än etl omedelbart formellt föreläggande.

Vad slutligen gäller nytt godkänt förarprov som förutsättning för att återfå förarbehörigheten kommer Jag i samband med alt jag behandlar de frågor som har aktualiserats av erfarenheterna av den nya lagstiftningen att närmare la upp denna fråga. Mina överväganden i den delen berör dock inte handläggningen av föreläggandet och provets utformning.

2.6 Utländska körkort

2.6.1 Inledning

Internationella överenskommelser om bl.a. körkort finns i den år 1949 undertecknade konventionen rörande vägtrafik (Genévekonvenlionen), till vilken Sverige har anslutit sig. Denna konvention avses bli ersatt av den år 1968 inom FN:s ram träffade överenskommelsen angående vägtrafik (Wienkonvention I). Genom konventionerna har de fördragsslutande sta­terna förbundit sig atl godta körkort som har utfärdats i annan fördragsslu­tande stal. Konventionerna anger dock bara vissa minimiåtaganden. Vid sidan av de nämnda konventionerna finns vissa bilaterala överenskom­melser mellan Sverige och annat land. Av dessa är de överenskommelser som ingicks år 1956 mellan de nordiska ländema av särskilt intresse.

Den svenska lagstiftningen är utformad med beaktande av de nämnda överenskommelserna. GenereUa bestämmelser finns i kungörelsen (1962:277) om godkännande av vissa utländska körkort (ändrad senast 1977:726). För de nordiska förhåUandena gäller dessulom kungörelsen (1956: 522) med vissa bestämmelser i anledning av överenskommelser mel­lan Sverige saml Danmark, Finland och Norge angående ömsesidigt god­kännande av körkort saml av registrering av motorfordon, m. m. (ändrad senast 1977:727). Av inlresse i detta sammanhang är också de möjligheter till utbyte av utländskt körkort mol svenskt som finns enligt kungörelsen 4    Riksdagen 1979180. I saml. Nr 178


 


Prop. 1979/80:178                                                    50

(1962: 262) om rätt för person, som i främmande stal äger framföra motor­fordon, atl erhålla körkort ulan all undergå förarprov (ulbyteskungörel-sen). Bestämmelserna har sin gmnd i 1956 års överenskommelser mellan de nordiska länderna men har utsträckts till atl gälla alla innehavare av utländska körkort.

Mot regelsystemet om utländska körkort har riktats kritik. Man har ansett alt reglerna är svåröverskådliga och krångliga. Till viss del strider de också mot varandra. Detta har lett lill svårigheter vid tillämpningen. En allmän översyn av regelsystemet har därför ansetts vara nödvändig.

Körkortsutredningen har gjon en sådan översyn och föreslår sakliga ändringar som enligt utredningen bör underlätta tillämpningen av reglema. För att ytterligare förenkla regelsystemet föreslår utredningen vidare att de olika bestämmelserna om utländska körkort förs samman till en gemensam författning. Utredningen tar också upp frågan om Sverige som första land kan genomföra det förslag om nordiska körkorts giltighet som behandlades i prop. 1975/76: 155 och som har förordats av Nordiska rådet.

I 32§ KKL har regeringen bemyndigats att meddela föreskrifter om utländska körkorts giltighet i landet. Den följande redovisningen sker därför endasl informationsvis. Jiig avser att senare återkomma till rege­ringen med förslag om bestämmelsernas närmare innehåll och utformning.

Som jag har antytt gäller delvis oUka regler i Sverige om utländska körkort beroende på om körkortet har utfärdats i etl icke-nordiskt land eller i ett nordiskt. Jag har därför funnit det lämpligt att dela upp framställ­ningen i två avsniti.

2.6.2 Icke-nordiska körkort

Genom de tidigare nämnda konventionerna har de fördragsslutande staterna förbundit sig atl underlätta internationell trafik bl.a. genom att godta körkort som har utfärdats i annan fördragsslulande stat. Enligt Genévekonvenlionen behöver åtagandet dock inte avse utiändskl körkort som innehas av den som under mer än ett år oavbmtet har befunnit sig inom landet. I Wienkonventionen finns inte någon på detla säll bestämd tidsgräns. I stället görs den inskränkningen att avlalsslutande stater inte behöver godkänna det utländska körkortet om körkortshavaren vid tiden för utfärdandel eller därefter har sitt normala hemvist i annan stat än den som har utfärdat körkortet. Godkännandet behöver alltså gälla bara vid tillfälliga besök. I ett annat avseende anger emellertid Wienkonventionen en tidsgräns. Avlalsslutande stat Får nämligen vägra att anse etl utländskt fordon vara i internationell trafik om fordonet har varit kvar i landet i mer än ett år utan sådant väsentligt avbrott vars längd kan beslämmas av staten. Konventionerna innehåller också bestämmelser om körkortsingri­panden mot innehavare av utländska körkort. Från deras tillämpningsom­råde undantas bl. a. den yrkesmässiga trafiken.

I den svenska lagstiftningen har de i konventionerna angivna lättnaderna


 


Prop. 1979/80:178                                                    51

utsträckts till att gälla alla innehavare av utländska körkort. Något krav på att körkortet skall vara utfärdat i en fördragsslutande stat finns således inte. Vidare godtas körkortet även om körkortshavaren har stadigt hemvist i Sverige. Vistelsen här får dock inte under de tre sist förflutna åren ha varat i mera än två år. Körkortet gäller inte yrkesförare om fordonet är registrerat i Sverige. Har körkortshavaren tagit stadigt hemvist i Sverige ger utbyteskungörelsen möjlighet att få det utländska körkortet utbytt mot ett svenskt utan något föregående förarprov. Prövning av den personliga och medicinska lämpligheten sker dock. För ett sådant utbyte krävs att körkortshavaren under de senaste tolv månaderna i betydande omfattning har kört motorfordon i Sverige. Detta skall styrkas genom intyg av polis­myndighet eller av två trovärdiga personer. Vid utbytet filldelas sökanden ett svenskt körkort som svarar mol förarbehörigheten i det utländska.

Som Jag tidigare nämnde har kritik riktats mot denna lagstiftning. Det anses att den är svåröverskådlig och att reglerna är invecklade och i några delar motstridiga. Mera i detalj har kritiken avsett främst utbyteskungörel­sen. Bl. a. har pekats på att kravet på tolv månaders körning är en i och för sig trafikfarlig bestämmelse som kan sägas innefatta en legaliserad form av okontrollerad övningskörning. Bestämmelsen bör också jämföras med den tvååriga godkännandefristen. Även intygsförfarandet har kritiserats. Del anses inte fylla någon funktion, särskiU som nästan alla intyg utfärdas av personer som inte är kända för körkortsmyndigheten. Intygen utfärdas endast i undantagsfall av polismyndighet. Andra frågor som har tagits upp gäller svårigheten att avgöra om elt utländskt körkort är äkta och vilken svensk körkortsklass det utbytta körkortet skall anses motsvara. Åven tolkningen av vistelsebegreppet möter svårigheter vid den praktiska tUl-lämpningen.

Eftersom det väsentliga syftet med reglema om godkännande av ut­ländska körkort är att underlätta för personer med sådana körkort att under semesterperioder och andra mer tillfälliga besök i Sverige köra motorfordon här anser utredningen atl den nuvarande tvåårsfristen bör sänkas till etl år. Det utländska körkortet föreslås därför inte gälla om innehavaren under de senaste två åren har vistats här i mer än ett år. Vid mera stadigvarande vistelse i Sverige bör körkortet i stället bytas ut enligt ulbyteskungörelsen eller körkortshavaren skaffa sig etl svenskt körkort efter förarprov i vanlig ordning. För all underlätta tolkningen av vistelse-begreppet föreslår utredningen en särskild regel om att bortovaro från Sverige vid semester av normal längd eller liknande inte skall räknas som avbrott i vistelsen. I fråga om utbytesförfarandet anser utredningen aU kraven på körvana i Sverige och intyg om detta kan slopas. Däremot bör utbytet inte ge högre körkortsklass än B och alltså inte behörighet att köra t.ex. i yrkesmässig trafik. Enligt uiredningen underiättar förslaget för invandrare att få sitt utländska körkort utbytt mot det vanliga svenska B-körkortet. För att erhålla de högre behörigheterna anser utredningen det


 


Prop. 1979/80:178                                                   52

bl.a. från trafiksäkerheissynpunkl inte vara orimligt att kräva förarprov. Därmed skulle man också undvika de särskilda problemen med "översätt­ning" av utländska körkortsklasser lill svenska. För att ytterligare förenk­la den praktiska tillämpningen föreslår utredningen atl det uttryckligen anges att del utländska körkortet skall kunna företes för att kunna godkän­nas eller bytas ut och att ansökningen om utbyte skall kunna avvisas om del finns anledning anta att körkortet inte är äkta.

Utredningens förslag tUlstyrks i huvudsak av remissinstanserna. Invänd­ningarna rör främst att svårigheten med tolkningen av vistelsebegreppet alltjämt kvarstår med utredningens förslag. Länsstyrelsen i Malmöhus län ställer sig tveksam till förslaget atl det för godkännande eller utbyte av utiändskl körkort alltid skall krävas att föraren skall kunna förete körkor­tet.

För egen del finner Jag utredningens förslag i huvudsak väl avvägda och ägnade att väsentligt underiätla tillämpningen av det förhållandevis kom­plicerade regelsystemet. Endast i två frågor har Jag en uppfattning som avviker från utredningens.

Den första frågan gäller bestämningen av vistelsebegreppet. Såsom har påtalats av några remissinstanser lämnar även utredningens förslag utrym­me för olika tolkningar av vad som skall förstås med vistelse och stadigt hemvist i Sverige. Enligt min mening bör dessa begrepp få en mer bestämd innebörd i författningen. Ett sätl - som bl. a. statens invandrarverk har angett och som Jag även för egen del vill förorda - är att anknyta till reglerna om folkbokföringen. Mina överväganden vUar därvid på gmnd­tanken att ett utbyte av ett utländskt körkort mot ett svenskt bör tillåtas . bara under fömtsättning att körkortshavaren har sådan anknytning till Sverige atl han har låtit kyrkoskriva sig här. För ett utbyte bör alltså krävas att körkortshavaren är kyrkobokförd i Sverige. I konsekvens här­med bör vidare övervägas att låla godkännandefristen börja löpa från och med den dag då körkortshavaren är kyrkobokförd i Sverige. Ett sådant system innebär visserligen att en innehavare av ett utländskt körkort som vistas i Sverige utan att låta kyrli:oskriva sig här kan åberopa sitt körkort utan någon tidsbegränsning. I den mån detta kan anses vara en nackdel av betydelse måste den emellertid uppvägas av att man får ett enkelt och enhetligt system som inte skapar svårigheter och ojämnheter vid den praktiska tillämpningen. Man får cn fast utgångspunkt för att beräkna tiden för körkortets giltighet och slipper invecklade regler om hur avbrott i vistelsen här skall bedömas. Anknytningen tiU folkbokföringen framstår också som naturlig med tanke på den reform i fråga om de nordiska körkortens gUtighet som Jag strax kommer till. Beträffande dessa körkort är nämligen avsikten att låta kyrkobokföringen bestämma var körkortsha­varen skall anses vara bosatt.

Den andra frågan där Jag frångår utredningens förslag gäller kravet att körkortshavaren alltid måste förete det utländska körkortet för att det skall


 


Prop. 1979/80:178


53


kunna godkännas eller bytas ul. En sådan regel skulle visseriigen kunna medverka till alt lösa de problem som finns i dag med dem som sannings-löst påstår sig ha elt gällande utländskt körkort. Som påpekats av länssly­relsen i Malmöhus län drabbar emellertid en sådan beslämmelse även den som har behörigheten men som av olika skäl inte har själva handlingen tillgänglig. Konsekvensen skulle bli alt vederbörande kan dömas för olov­lig körning. Enligt min mening bör del i sådana situationer fortfarande finnas en möjlighet för körkortshavaren all på annat sätt styrka sin förarbe­hörighet, exempelvis genom utdrag ur del utländska körkortsregislrel eller liknande. Detta innebär å andra sidan inte att man skall ge upp del princi­piella kravet på att även innehavare av utländska körkort skall medföra körkortet vid färd och kunna visa upp detta. I detla avseende bör del gälla samma regler som för innehavare av svenska körkort.

När det gäller utredningens förslag all begränsa ulbytesförmånen lill körkortsklasserna A och B vill Jag - utöver de skäl som uiredningen har anfört — framhålla all förslagel på ell säll innebär en anpassning lill den ordning som avsågs gälla när utbyteskungörelsen beslutades. Kungörelsen medger nämligen utbyte av körkort, inte av irafikkort. Efter reformen med de differentierade körkorten, som Ju också sedermera har lett till all trafikkorten har kunnat avskaffas, har därför kungörelsens tillämpnings­område kommit att utvidgas. Den som har ett utländskt körkort med högre behörighet än B kan nämligen få detla körkort utbytt mol etl svenskt med motsvarande behörighet. Därmed kan alltså utbytet ge körkortshavaren samma behörighet som trafikkorlel gav tidigare. Om den begränsning som utredningen förordar införs, kan dessutom samma krav ställas på alla som vill ha ett körkort med behörigheterna C eller D. Som exempel kan Jag nämna att man i dag kräver atl den som innehar ett körkort med de högre behörigheterna skall kunna läsa och skriva svenska. Della krav har hittills inte kunnat ställas på den som byter siU utländska körkort mot ett svenskt men väl på den invandrare som efter körkortsprövning på ordinärt sätt tar ett svenskt körkort för lastbil och/eller buss.

Utredningen har föreslagit alt trafiksäkerhetsverkel skall kunna medge undantag från bestämmelserna om utländska körkort. Uiredningen tänker på vissa fall där en strikt tillämpning av reglerna skulle leda lill stötande resultat. Jag biträder detta förslag. Som ett ytterligare exempel på etl sådant dispensfall vill Jag nämna flyktingar som är bosatta i Sverige och som inte kan få sitt lands medverkan lill att förlänga giltighetstiden för det utländska körkortet. 1 vissa fall bör ett sådant utländskt körkort kunna bytas ut mot ett svenskt trots atl giltighetstiden för det utländska körkortet har gått ut. Statens invandrarverk har i en särskild framslällning till rege­ringen tagit upp denna problematik.

2.6.3 Nordiska körkort

Enligt 1956 års kungörelse, som bygger på de bilaterala överenskom­melser som ingicks samma år, har innehavaren av ett i Danmark, Finland


 


Prop. 1979/80:178                                                     54

eller Norge utfärdat och där gällande körkort rätt atl under tillfälligt uppe­håll om högst ett år i Sverige köra motorfordon av det slag som körkoriei berättigar till i utfärdandelandet. Är del fråga om yrkesmässig trafik måste dock fordonet vara registrerat i något annat land än Sverige. Körkortet gäller inte om körkortshavaren lar stadigt hemvist i Sverige. I övrigt gäller i huvudsak samma regler för godkännande och utbyte av nordiskt körkort som för icke-nordiskt körkort. För utbyte av etl nordiskt körkort mol ell svenskt krävs dock inte någon körvana i Sverige.

Godkännandefrislen för etl nordiskt körkort är alltså bara elt år medan som Jag tidigare har nämnt motsvarande frist för andra utländska körkort är två år. Dessutom upphör ett nordiskt körkort att gälla i Sverige så snart innehavaren tar stadigt hemvist här. Dessa skillnader, som ter sig omoti­verade, har lett till all man i praxis har ansett sig böra tillämpa de generella bestämmelserna om utländskt körkorts giltighetstid även på nordiska kör­kort. På så sätt har man undvikit att godkännandefrislen för nordiska körkort har blivit kortare än för andra utländska körkort.

Körkortsutredningen föreslår atl reglerna om nordiska körkort får i huvudsak det innehåll som utredningen har föreslagit i fråga om icke­nordiska körkort. Utbyte av noidiskt körkort mot ett svenskt bör dock enligt utredningen kunna gälla även högre körkortsklass än B.

I prop. 1975/76: 155 förordades atl Sverige genomför den av Nordiska rådet rekommenderade ordningen alt nordiskt körkort skall bli giltigt i annat nordiskt land även sedan körkortshavaren har fasl bosalt sig i della land. Vissa tillämpningsfrägor som kan komma upp i sammanhanget har behandlats av Nordisk kommitté för väglrafiklagstiftning (NKV) i rappor­ten Körkort i Norden (nr 6 i Nordiska Irafiksäkerhelsrådets rapportserie). I propositionen biträddes de principlösningar som lades fram av NKV. Riksdagen hade ingen erinran mot propositionen i denna del.

Körkortsutredningen förordar att Sverige som första land genomför förslagel. I fråga om de olika lillämpningsfrågorna ansluter sig utredningen i huvudsak tili NKV: s principförslag. Enligt utredningen bör sammanfatt­ningsvis sålunda följande gälla. Fasl bosättning i Sverige skall anses före­ligga när körkorlshavaren är kyrkobokförd här. Det utländska körkortet gäller i enlighet med sitt innehåll, bl.a. vad avser giltighetstiden, och ger samma förarbehörighet som i ulfärdandelandet. Frågor om körkortsingri­panden prövas i regel enligt svensk lagstiftning. Detsamma gäller vid förnyelse av körkortet. Dessutoni bör det finnas kvar en möjlighel all få det utländska körkortet utbytt mot elt svenskt utan alt genomgå förarprov. Någol krav på lakar- eller lämplighelsundersökning bör dock inte ställas upp. Körkortshavaren registreras i det centrala körkortsregislrel i sam­band med kyrkoskrivningen här och anmärkningar som därefter riktas mot körkortshavaren registreras på samma sätt som för innehavare av svenska körkort. Det bör påpekas att förarbehörigheten i yrkesmässig trafik är undantagen från de föreslagna reformerna.


 


Prop. 1979/80:178                                                    55

Eu genomförande av förslaget förutsätter atl 1956 års bilaterala överens­kommelser sägs upp såviti avser körkortsfrågorna och ersätts av nya överenskommelser. Dessa bör avse bl.a. rättsverkningarna i övriga nor­diska länder av svenska beslut om återkallelse av nordiskt körkort och räUen för svenska körkortsmyndigheter atl ta del av de anmärkningar mot körkortshavaren som har registrerats i det tand som har utfärdat körkortet. I avvaktan på att sådana överenskommelser kan träffas föreslår utredning­en atl de nuvarande reglerna om nordiska körkort - med de ändringar som utredningen har föreslagit — förs samman i en gemensam författning om utländska körkort.

Remissinstanserna instämmer allmänt i utredningens överväganden. När del gäller NKV: s förslag pekar visserligen instanserna på flera frågor som kan ge upphov till problem vid den praktiska tillämpningen. Ingen av frågorna är emellertid av sådan vikt att instanserna avstyrker att Sverige som första land genomför förslaget i enlighet med de principer som utred­ningen har redovisat. Beträffande utredningens ställningstaganden mera i detalj är remissopinionen något splittrad endasl vad gäller frågan om körkortets giltighetstid. Några instanser anser nämligen all de svenska bestämmelserna om utbyte av körkortet vart tionde år bör gälla även ett annat nordiskt körkort.

För egen del vill Jag anföra följande.

Som NKV har framhållit är givetvis ett samtidigt genomförande av förslaget i Danmark, Finland, Norge och Sverige en klar fördel. Den tid som nu har förflutU sedan förslaget lades fram tyder emellertid på att en sådan samordning inte kan leda till ett resultat inom en nära framtid. Med hänsyn härtill och då utredningen har visat atl del numera är möjligt för Sverige all genomföra förslaget anserjag att vi nu bör ta detta steg. Härvid bör de principer som NKV och körkortsutredningen har lagl fram vara vägledande. Del kan emellertid i ett inledningsskede visa sig lämpligt alt i vissa avseenden göra avsteg från förslaget i syfte all få övergången så mjuk som möjligt. Huvudprincipen om att Sverige skall godta de nordiska kör­korten får dock inte frångås.

Jag avser atl snarasi ta initiativ till att 1956 års överenskommelser ses över. Mol bakgrund av det fylliga utredningsmaterial som finns i frågan bör deUa kunna ske relativt snabbt. Samtidigt bör de speciella problem som i detaljanmärkningar kommil fram under remissbehandlingen kunna lösas. Det bör därför vara möjligt att redan nu ange en riktpunkt för ikraftträdan­det. Som Jag återkommer till i det avslutande avsnittet bör denna riktpunkt vara den Ijanuari 1982.

I avvaktan på ikraftträdandet bör de nordiska körkorten omfattas av de ändringar som Jag har föreslagit beträffande övriga utländska körkort med undantag för begränsningen av utbytesförmånen.


 


Prop. 1979/80: 178                                                  56

2.7 Registreringsfrågor

2.7.1 Inledning

I det centrala körkortsregislrel (CKR) registreras innehavare av svenska körkort och iraktorkort och personer för vUka spärrtid löper. Uppgifterna i registret är i huvudsak av tre slag, nämligen idenUtetsuppgifter, körkorts-uppgifter och belastningsuppgifler. Körkortsuppgiflerna består bl.a. av beslut om körkortstillstånd, körkortsklass, varning, omhändertagande och återkallelse. Belaslningsuppgifterna avser brott och andra anmärkningar. CKR förs av irafiksäkerhelsverket genom automatisk databehandling utom vad gäller brotlsregistreringarna. I fråga om dessa belastningsupp­gifter förs registret i stället länsvis hos resp. länsstyrelse. Belastningsupp­gifter som avser domar eller beslut som har meddelals före den 1 mars 1972 — dvs. innan CKR inrättades - bevaras av länsstyrelserna på särskilda registerkort, som tillhör de lidigare regionala körkortsregistren. Brottsre­gistreringar av senare dalum finns på registerblad som trafiksäkerhetsver-ket tillställer länsstyrelsen. Regist<',rbladet, som framställs på datamaski­nen väg av trafiksäkerhetsverket, innehåller uppgifier ur dels den del av CKR som förs hos trafiksäkerhetsverket, dels det av rikspolisstyrelsen inom Rl-systemet särskilt förda registret över brott som skall antecknas i CKR (KKBEL). Ett nytt registerblad framställs vaije gång en notering sker i KKBEL. Även tidigare uppgifter finns då med. Körkortsregistrets belastningsdel såviti avser brott förs genom att länsstyrelsen bevarar regis­terkortet och det senast översända registerbladet. Genom registreringen i CKR underlättas kontrollen av körkortshavarna för polisen och körkorts-myndigheterna. Registret lämnar också information tUl åklagare och dom­stolar i trafikmål. Del sker genom utdrag ur körkortsregistret som begärs hos länsstyrelsen. I utdraget tas med alla noteringar oavsett den tid som har förfluUt från t.ex. etl brott. S.k. rehabiliteringsregler saknas således både i CKR och KKBEL. I fråga om gallring ur registret finns bestämmel­ser som anger att trafiksäkerhetsverket i vissa fall får föra ur en uppgift som finns i körkortsregistret. Motsvarande regler finns dock inte för regi­streringen hos rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen. Identitets- och kör­kortsuppgifterna i CKR är offentliga medan belaslningsuppgifterna är sek­retessbelagda.

Bestämmelserna om körkortsregistreringen finns främst i KKF, VTLinf och Rl-kungörelsen. Dessutom gäller fortfarande kungörelsen (1971:823) om övergång till nytt körkortsregistreringssystem. Reglerna om sekretess finns i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma all­männa handlingar, m. m. (omtryckt 1977: 1029, ändrad senast 1979: 1102) och i förordningen (1976:807) om utlämnande av belastningsuppgifter ur körkortsregistret (ändrad 1977:1111).

I prop. 1975/76: 155 behandlades ett förslag av samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet (numera samarbelsorganet för rättsväsendets


 


Prop. 1979/80:178                                                   57

informationssystem - SARI) om vissa ändringar av systemet för brotlsre-gistrering i KKBEL. Förslagel, som tog upp frågor om registrering av innehavare av utländska körkort, vissa rationaliseringar och behovel av rehabilileringsregler, godtogs i princip av riksdagen. 1 vissa avseenden krävdes dock ytterligare underiag. Frågorna har därför övervägts vidare av körkortsutredningen. Utredningen har också behandlat en skrivelse från datainspektionen rörande körkortsregistrels gallringsregler.

I betänkandet lämnar utredningen förslag på den närmare utformningen av de regler som behövs för all de nu nämnda förslagen - med vissa modifieringar - skall kunna genomföras. Uiredningen föreslår också all bestämmelserna om brottsregislreringen förs samman i en särskild förfall­ning som får lags form.

2.7.2 Rationaliseringar och ett särskill irafikbrotlsuldrag

Samarbetsorganets förslag, som godtogs av riksdagen, innebär all fram­ställningen av registerblad till länsstyrelserna begränsas kraftigt vid baga­teUartade engångsförseelser där åtgärder mot körkortshavaren ändå inte kommer i fråga. Ett särskilt Irafikbrotlsuldrag skall ersätta de nuvarande utdragen ur körkortsregistret. En följd av förslaget blir att rikspolisstyrel­sen i stället för länsstyrelserna kommer atl föra körkortsregistret i vad avser brotlsbelastningarna. Trafikbrotlsutdragen framställs av rikspolis­styrelsen med ledning av uppgifterna i KKBEL och CKR. Enligt förslagel bör trafikbroltsutdrag kunna framställas för alla personer, oavsett om de är körkortshavare eller inte. Eftersom en så omfattande registrering inte finns i KKBEL och CKR fömtsätter förslaget alt trafikbrottsutdragen innehåller uppgifter också ur rikspolisstyrelsens person- och belaslningsregisler (PBR).

Körkortsutredningen förordar au förslagel om begränsningar i framställ­ningen av registerblad genomförs. Enligt utredningen bör begränsningen ske så, att registerblad inte framställs vid föreläggande av ordningsbot på högst 200 kr. under fömtsättning atl körkortshavaren inte har andra belast­ningar under de senaste fem åren. Förslagel om Irafikbrotlsuldrag ger utredningen anledning att ifrågasätta om del finns tillräckliga skäl atl i KKBEL registrera andra brott än sådana som har begåtts av körkortsha­vare och innehavare av traktorkort. Innan eU körkortstUlstånd meddelas måste nämligen ändå i normalfallet en personutredning göras. Genom denna utredning får körkortsmyndigheten erforderliga uppgifter om even­tuell brottslighet. Inte heller anser utredningen det lämpligt att i regislrer-ingshänseende göra skillnad mellan personer som har löpande spärrtid och personer för vilka spärrtid inte löper. Uiredningen föreslår därför atl körkortsregistreringen skall avse endasl körkortshavare och innehavare av traktorkort. Samarbetsorganets förslag att låta trafikbrotlsutdragen omfat­ta alla personer oavsett om de har varit aktuella i körkortssammanhang eller inte anser utredningen inge principiella betänkligheter. Förslaget för-


 


Prop. 1979/80:178                                                     58

utsätter atl uppgifter hämtas ur PBR. Detla register är f. n. inte öppet för de allmänna domstolarna, såvida inte åklagaren undantagsvis tillför dom­stolen information ur det. Genom den föreslagna omfattningen av Irafik-brotlsutdraget skulle domstolarna få direkl tillgång till uppgifterna i PBR i Irafikmål men inte i andra brottmål. Dessutom strider förslagel mot strä­vandena alt begränsa registerinformalionen där så är möjligt. Sammanfatt­ningsvis förordar således utredningen alt trafikbrotlsutdragen skall avse bara körkortshavare och innehavare av traktorkorl och att utdragen skall bestå av uppgifter ur KKBEL och CKR, dvs. vad som ingår i de nuvaran­de utdragen av körkortsregistret.

Förslagen tillstyrks i princip av remissinstanserna. Viss kritik riktas dock mot förslaget att slopa registreringen av personer för vilka spärrtid löper. Dalainspektionen har påpekat all begränsningen i framställningen av regislerblad bör gälla vid alla avgöranden, således inte bara föreläggan­den av ordningsbot.

För egen del vill jag anföra följande.

Jag instämmer i vad utredningen har anfört om att begränsa framställ­ningen av registerblad vid lindrigare, enstaka förseelser. En strävan bör också vara atl slopa länsstyrelsernas manuella register. Förslaget innebär ett effekfivare utnyttjande av fördelarna med ADB-registret. Det bör också vara möjligt att göra ytterligare begränsningar på del sätt som datainspek­tionen har angivit. Hur registerföringen och begränsningen mera i detalj bör utformas, bl. a. frågan om en anknytning till en viss bötesnivå, får övervägas i det fortsatta arbetet med de regeringsförfattningar som regle­rar framställningen av regislerblad.

När det gäller registerbladen vill Jag knyta an lill en fråga som Jag berörde i samband med att jag behandlade pricksyslemet och varningsin-sUtutel, nämligen viklen av att man tar lill vara de olika möjligheter som finns att i förebyggande syfte informera de körkortshavare som får an­märkningar riktade mot sig om deras åligganden. En sådan möjlighet -som även datainspektionen förordar - är atl tillställa körkortshavaren etl registerblad varje gång ett sådant skall framställas utan särskild rekvisi­tion. Fömtom en viss pedagogisk effekt ger ett sådanl förfarande körkorts­havaren möjlighet att reagera mot felaktigheter i de registrerade uppgif­terna.

Förslaget att slopa registreringen av personer för vilka spärrtid löper är jag inte beredd alt tillstyrka. De nuvarande bestämmelserna om spärtlid gör det nödvändigl för körkortsmyndighelerna att få kännedom om för­seelser som har inträffat under spärrtiden. Denna registrering gör det också möjligt att väsentligt förenkla handläggningen av vissa ärenden som rör nyU körkortslillstånd efter återkallelse. Som Jag återkommer till senare kan man förenkla denna handläggning ytterligare. En förutsättning är dock att den nuvarande registreringen behålls.

Däremol instämmer jag med uiredningen att brottsregistreringen inte


 


Prop. 1979/80:178                                                   59

bör utvidgas Ull aU avse alla som har begått ell broll, dvs. även dem som aldrig har varit körkortshavare. Utredningen har anfört flera starka skäl mol en sådan registrering. För egen del vill jag tillägga att den inte synes fylla något siörre praktiskt behov. Såvitt Jag kan finna är den registrering som sker i dag tillräcklig för prövningen både i trafikmål och i körkortsmål. Jag förordar därför ingen annan ändring i principerna för registreringen av brott än vad som följer av mina förslag om registrering av innehavare av utländska körkort (avsniti 2.7.5). Med della ställningstagande bortfaller också det huvudsakliga skälet för all införa elt särskill irafikbrotlsuldrag.

Sammanfattningsvis innebär mina förslag i denna del att länsstyrelsernas manuella register i framtiden bör kunna slopas, att framställningen av registerblad begränsas och att körkortshavaren tillställs ell registerblad varje gång ell sådanl skall framställas. Förslagen föranleder ändringar i bl.a. KKF, Rl-kungörelsen och VTLinf Någon särskild lag om registre­ringen anserjag inte erforderlig, efiersom det inte blir fråga om alt lägga upp något nytt register.

I detta sammanhang vill Jag också beröra de primära uppgifterna för CKR såsom de bestämdes av riksdagen 1971 (prop. 1971:65, TU 1971:25, rskr 1971:209) och det bemyndigande att meddela föreskrifier om registre­ringen som finns i 32 § KKL.

Enligt riksdagens beslul är körkortsregistreringens primära uppgift atl tjäna trafiksäkerhetsarbetet genom att lättillgängligt, lillföriitligl och full­ständigt ge aktuell information om körkortsförhållanden till i första hand polis, körkortsmyndigheter, trafiksäkerhetsverkel och andra organ som sysslar med trafiksäkerhet. Registret borde inte onödigtvis belastas med uppgifter utanför detta ämnesområde och inte heller innefatta uppgifter som kunde erhållas på annat håll. För att underlätta körkortshanleringen ansågs att man i princip borde registrera uppgifter också för personer som, ulan atl inneha körkort, är i körkortsåldern.

Enligt 32 § KKL får emellertid regeringen eller myndighei som regering­en bestämmer meddela föreskrifter om registrering endasl vad gäller for­donsförare.

Det finns ett stort behov av atl bevara uppgifter om personer som inte är körkortshavare men som kan komma att söka körkortslillstånd. Jag har redan berört registreringen av personer för vilka spärrtid löper, en fråga som riksdagen har tagit ställning till. Trafiksäkerhetsverket har i en fram­ställning tagit upp en annan form av registrering som f n. sker utan ut­tryckligt förfallningsstöd och som även datainspektionen har uppmärk­sammat i sitl remissvar över körkortsulredningens betänkande. I CKR förs nämligen identitetsuppgifter över alla 17-20-åringar i Sverige oavsett om de har körkort eller inte. Uppgifterna lämnas av riksskatteverket under november månad det år då personen fyller 16 år och lagras i CKR till november månad del år vederbörande fyller 20 år. Denna registrering sker för att säkerställa att personnummer och namn blir kortekta i del körkort


 


Prop. 1979/80:178                                                   60

som kan komma atl utfärdas. Länsstyrelserna har nämligen inte direkt åtkomst till dessa uppgifter genom någol annat register. En följd av denna registrering är också att den som söker ett körkortstiUstånd oftast inte behöver bifoga något personbevis.

En utvidgning av CKR så alt det kan omfatta även andra än dem som är eller har varit körkortshavare är som har framgått väl förenlig med regi­strets primära uppgifter. Regeringen bör få föreskriva de ändringar i regis­terinnehållet som behövs när andra regelsystem ändras på ett sådant sätt att möjligheterna att utanför CKR ta del av uppgifter som är betydelsefulla för trafiksäkerhetsarbetet påverkas.

Jag föreslår därför att bemyndigandel i 32 § KKL ändras så att regering­en eller den myndighet som regeringen utser får meddela de föreskrifter om registrering i CKR som behövs för tillämpningen av KKL.

2.7.3 Rehabiliteringsregler

I motsats till vad som gäller för andra brottsregister finns del för kör­kortsregistret inte några rehabilileringsregler, dvs. bestämmelser om atl vissa äldre uppgifter i registret inte får lämnas ut. Detta förhållande har påpekats i olika sammanhang och frågan behandlades som Jag tidigare har nämnt även i prop. 1975/76: 155. I propositionen förordades att rehabilite­ringsregler införs för alla belaslningsuppgifter i registerblad och trafik­broltsutdrag med en rehabiliteringstid på fem år från domsdatum eller mot­svarande. Tillräckligt underlag ansågs inte finnas för alt ta ställning till om reglerna borde omfatta även vissa körkortsuppgifter såsom vaming och återkallelse av körkort. Denna fråga skulle därför övervägas i det fortsatta reformarbetet.

Utredningen har på en punkt erinringar mot detta slällningslagande. Sådana belastningsuppgifter som avser anmälningar från läkare om vissa sjukdomstillstånd bör nämligen enliigt uiredningen undantas från rehabili­teringsreglerna. I fråga om reglernas omfattning i övrigt anser utredningen att körkortsuppgifter om varning, erinran och omhändertagande av kör­kort bör omfattas av systemet. Beslut om återkallelse av körkort bör däremot enligt utredningen i princip undantas. Endast om körkortet har förvärvats efter återkallelse bör ell sådant beslut kunna omfattas av reha­biliteringsreglerna. Vad angår rehabiliteringstidens längd anser utredning­en att starka skäl talar för alt den biir vara kortare än fem år när del gäller brottsbelastningar i fråga om innehavare av utländska körkort. Utredning­en föreslår därför att rehabiliteringstiden i dessa fall blir två år.

Enligt utredningens förslag bör således rehabiUteringsregler finnas i CKR, KKBEL och i det särskilda registret för innehavare av utländska körkort (avsnitt 2.7.5). Utredningen avstyrker dock en samordning i reha­biliteringshänseende av de olika registren. I stäUet bör varje register be­handlas för sig så att en anteckning i det ena registret inte hindrar en rehabilitering av en uppgift i ett annat register. Fullständigt utdrag ur


 


Prop. 1979/80:178


61


registren bör på begäran kunna fås av JK, JO och datainspekfionen. Också enskild bör enligt utredningens mening alltid vara berättigad att få fuUstän-digt utdrag om sig själv.

Förslagel tillstyrks av de flesta remissinstanserna. Flera instanser pekar dock på aft förslaget fömtsätter ändringar i bl.a. 22§ andra stycket KKL som inte medger att körkortshavaren meddelas vaming för rattonykterhet, om han någon gång tidigare har dömts för trafiknykterhetsbrott. Datain­spektionen anser att rehabiliteringstiden i samtliga register bör vara fem år.

För egen del tillstyrker Jag i huvudsak utredningens förslag. Jag förordar dock i likhet med datainspektionen en enhetlig rehabiliteringstid på fem år. Vidare bör givelvis de registerförande myndigheterna rikspolisstyrelsen och trafiksäkerhetsverket ingå bland dem som kan få etl fullständigt utdrag av registret. Som påpekats av flera remissinstanser innebär förslaget att vissa ändringar måste göras i KKL, bl. a. när det gäller fömtsättningama för att meddela en varning vid rattonykterhetsbrott. Jag återkommer till dessa ändringar i specialmotiveringen. Den närmare utformningen av reha­biliteringsreglerna får bestämmas efter samråd med de berörda myndighe­terna.

2.7.4 Gallringsregler

Enligt 94 § KKF skall trafiksäkerhetsverkel föra ur körkortsregistret uppgifter om den som har avlidit eller - i fråga om den som inte är mantalsskriven eller kyrkobokförd i landet - är född för mer än 90 år sedan. Trafiksäkerhetsverket får också i andra fall föra ur identitetsuppgift eller körkortsuppgift som inte behövs.

I en särskild skrivelse till utredningen har dalainspektionen anfört att de gallringsregler som tUlämpas beträffande KKBEL inte stämmer överens med gallringsreglerna för CKR som förs hos trafiksäkerhetsverkel och att det från inlegritetssynpunkt krävs att alla personer som gallras ur CKR också skall utgå ur registrets belastningsdel.

Utredningen delar datainspektionens bedömning alt samma gallrings­regler bör gälla för belastningsuppgiftema som för andra uppgifter i CKR. Mot bakgmnd av sina övriga förslag om registreringsmtiner och rehabili­teringsregler föreslår utredningen vidare att de nuvarande registerbladen och registerkorten, som bevaras hos länsstyrelserna, utgår ur körkortsre­gistret. Därmed befrias länsstyrelserna heU från registerföringen. Vad gäller registerkorten bör dessa emellertid arkiveras på varje länsstyrelse för att vara tillgängliga för körkortshavaren och molororganisationer. Ut­redningen vill därmed söka tillgodose det behov av fullständiga utdrag ur körkortsregislrel som kan finnas när organisationerna delar ut utmärkelser för längre tids prickfri körning. Avslutningsvis berör utredningen en sär­skild fråga om gallring i CKR. När detla register inrättades gjordes av praktiska skäl en markering i registret för personer som hade en belastning


 


Prop. 1979/80:178                                                    62

på registerkortet. Sådana markeringar görs emellertid även när register­blad framställs. Eftersom förfarandet synes sakna författningsstöd och då markeringarna - särskilt med beaktande av utredningens förslag i regis­treringsfrågorna - numera inte synes fylla någon självständig funktion anser utredningen atl systemet bör upphöra och äldre markeringar i CKR gallras.

Även i denna del instämmer flertalet av remissinstanserna i utredningens överväganden. Dalainspektionen anser att registemppgiftema bör kunna gallras enligt molsvarande regler som föreslås gälla för rehabiliteringen och att gallringen i CKR bör omfatta alla som inte längre har körkort. Trafiksä­kerhetsverkel och länsslyrelsen i HaUands län motsätter sig vad utredning­en har anfört om alt den nuvarande markeringen i CKR om belastningar bör upphöra. Verkel anser att gällande författningar inte ger stöd för att markeringen slopas. Länsstyrelsen i Hallands län anser att utredningens förslag är verklighetsfrämmande och opraktiskt. Saknas en sådan marke­ring måsle enligt länsstyrelsen ett registerblad rekvireras vid varje ansökan om körkortslillstånd. Med hänsyn till att flertalet av körkortssökandena inte har några belastningar, skulle dletta medföra ett onödigt merarbete för länsstyrelserna. Datainspektionen å. andra sidan ansluter sig till utredning­ens uppfaUning att denna markeriing inte fyller någon funktion när de föreslagna registreringsbestämmelserna har genomförts.

För egen del ansluter Jag mig till bedömningen atl i princip samma gallringsregler bör gälla för hela ktirkortsregistret. Den närmare utform­ningen av gallringsreglema får öveiA'ägas efter samråd med berörda myn­digheter.

När del gäller länsstyrelsernas registerkort bör dessa utgå ur körkortsre­gislrel. Del bör ankomma på riksarkivet att efter samråd med länsstyrel­serna bestämma om och hur uppgifterna bör arkiveras.

Vad slutligen angår den särskilda markeringen i CKR om att belastnings­uppgift finns så är Jag inte beredd att nu förorda att denna markering slopas. Uppenbarligen fyller markeringen alltjämt ett praktiskt behov i det att den väsentligen underlättar länsstyrelsemas hantering och begränsar behovet av registerblad. Att en sådan markering får finnas bör dock framgå av KKF.

2.7.5 Registrering av innehavare av utländska körkort

Utredningens överväganden och förslag i fråga om registreringen av innehavare av utländska körkort bygger i huvudsak på de principlösningar som samarbetsorganet har lagt fram och som riksdagen har godkänt. De innebär att brottsregistreringen skall ske på samma sätt som för innehavare av svenska körkort men i ett särskilt register inom RI, förslagsvis benämnt KKBELu. Fömtom uppgift om brott skall detta register innehålla identi­tetsuppgifter, såsom namn och födelsetid, och tillgängliga körkortsupp­gifter. Körkortshavaren registreras först då det finns anledning att föra in


 


Prop. 1979/80:178                                                   63

en belaslningsuppgift som avser ett broll. Andra belastningsuppgifler regi­streras inte. Registerbladen framställs av rikspolisstyrelsen och tillställs länsstyrelsen i del län där körkortshavaren är bosatt. År körkortshavaren inte bosaU i Sverige skall registerbladet enligi utredningens förslag sändas till länsslyrelsen i det län där förseelsen har begåtts. Reglerna bör enligt utredningen vara desamma för innehavare av nordiska körkort som för innehavare av andra utländska körkort. När förslaget om nordisk giltighet av körkort genomförs bör emellertid de nordiska körkorten omfattas av i princip samma registreringsregler som de svenska körkorten. Registrering­en av utländska körkort fömtsätter en utvidgad underrättelseskyldighet för domstolar och andra myndigheter som beslular i ärenden som skall föran­leda registrering.

Utredningens förslag tillslyrks genomgående av remissinstanserna. En­dast när del gäller omfattningen av registreringen har skilda uppfattningar förts fram. Således är länsslyrelsen i Västmanlands län tveksam till om registreringen bör omfatta alla utlänningar. En begränsning till personer som är bosatta i Sverige eller åtminstone har fast adress här förefaller rimligare enligt länsstyrelsen. Rikspolisstyrelsen anser alt registerblad be­träffande den som inte är bosalt i Sverige bör sändas till länsstyrelsen i Stockholms län.

För egen del vill jag anföra följande.

Registreringen av innehavare av utländska körkort är avseddatt fylla i huvudsak två viktiga funkfioner. Dels skall den öka möjligheterna att genom olika körkortsåtgärder ingripa mot förarna, dels skall den ge elt bättre underlag för prövningen av ansökningar om utbyte av ett utländskt körkort mot ett svenskt. Mot denna bakgmnd är det naturligt att man har velat göra registreringen så heltäckande som möjligt och således låla den avse även dem som endast lillfälligt vistas i Sverige. Enligt min mening kan det emellertid ifrågasättas om inte en sådan registrering leder för långt. Del bör övervägas om den inte kan begränsas till att avse endast de körkortsha­vare som är kyrkobokförda i Sverige. Jag vill i detta sammanhang hänvisa tUl vad jag tidigare har sagt om de utländska körkortens giltighet i Sverige och om utbyte av utländska körkort. En annan fördel med den av mig förordade begränsningen är all det inte kommer att råda någon tveksamhet om till vUken länsstyrelse registerbladet skall sändas.

1 övrigt instämmer jag i huvudsak i utredningens överväganden som nära ansluter till riksdagens tidigare ställningstaganden i frågan. Registreringen bör avse brott, men även beslut om varning eller vägran att godkänna körkortet. Erfarenheterna av registreringen får utvisa om det efter hand finns skäl att utvidga den till att avse även andra uppgifter. En utvidgning måste givetvis göras i fråga om nordiska körkort, när förslaget om deras giltighet i Sverige genomförs (2.6.3).

Mina överväganden i denna del påverkar inte körkortsmyndigheternas rätl aft ingripa mot även de innehavare av utländska körkort vars för­seelser enligt vad jag nu har sagt inte skall registreras.


 


Prop. 1979/80:178                                                   64

2.8 Övriga frågor

2.8.1 Återkallelsegmnderna

Såsom jag tidigare har anfört i mina överväganden i överflyttningsfrågan (avsniu 2.2.3) är det angelägel aU noga följa utvecklingen när del gäller körkortsingripanden. I del sammanhanget avser Jag alt ägna särskild upp­märksamhet åt återkallelsegmnderna och är beredd alt vidta de ändringar som en sådan uppföljning kan föranleda. Jag vill emeUertid redan nu ta upp vissa delfrågor.

I 5 § TBL finns bestämmelserna om ansvar för s. k. smilning. Enligt detla stadgande skall en vägtrafikant, som med eller utan skuld hafl del i uppkomsten av en trafikolycka och genom au avlägsna sig från olycksplat­sen har undandragit sig att efter förmåga medverka till de ålgärder som olyckan skäligen har bort föranleda, dömas lill fängelse i högst ell år eller till böler. Delsamma gäller om han eller hon vägrar atl lämna sitt namn och hemvist eller upplysningar om händelsen.

Enligt 16 § 2 KKL skall körkortet återkallas om körkortshavaren har bmtit mot 5 § TBL och personskada eller sådan sakskada som ej är ringa har uppkommit.

Om begränsningen till ringa sakskada anförde dåvarande departements­chefen följande i prop. 1975/76: 155.

När det gäller alt mera i dettilj ta ställning till vid vUka smitningsfall körkortsingripande bör ske, anserjag atl man som utgångspunkt bör ha att smilning i många fall oberoende av trafikfaran kan vara etl uttryck för en betydande brist på sådant omdöme och ansvar som man bör fordra i trafiken. Detta kan gälla även vid lindrigare skador. Å andra sidan bör inte bagatellfall vid enbart sakskador leda till en så hård reaktion som körkorts­återkallelse.

Riksdagen gjorde ingen erinran mol dessa uttalanden.

Jag instämmer i att de lindrigasie fallen av smilning inte genast bör leda till en körkortsåterkallelse. Däremol ifrågasätter Jag om det är lämpligl atl anknyta lill arten och storleken av en skada för att ange vid vilka fall en återkallelse skall ske. Oavsett omfattningen av eventuella skador kan nämligen överträdelsen ha medfört en trafikfara eller på annal sätt visat på betydande brister när det gäller gärningsmannens lämplighet som körkorts­havare. Jag tänker särskilt på det inte ovanliga fallet att den brottsliga gärningen innebär att fordonet övergetts på en plals där det utgör en risk för en ny trafikolycka. Även en smilning från en trafikolycka med ringa sakskador kan alltså vara myckel allvariig från trafiksäkerheissynpunkl. För tillämpningen av 16 § 2 KKL bör därför inte förutsättas att en skada av viss omfattning skall ha uppkommit. Avgörande bör i stället vara brottets svårhetsgrad från trafiksäkerhetssynpunkt. En sådan bedömning kan ske om bestämmelsen ändras så att ell körkort skall återkallas om körkortsha-


 


Prop. 1979/80:178


65


våren har brutit mot 5 § TBL och överträdelsen inte kan anses som ringa. Enligt min mening ansluter också en sädan regel väl lill den mera nyanser­ade och individualiserade bedömning som eftersträvas i körkortsmålen.

I della sammanhang vill Jag också la upp bestämmelsen i 16§ 4 KKL om återkallelse på grund av broll mot grundläggande Irafiksäkerhetsregler, som behandlades i prop. 1975/76: 155, t.ex. körning mol röU ljus. I de uttalanden som dåvarande departementschefen gjorde (s. 92) och som god­kändes av riksdagen framhölls, att man måsle se allvarligt på brott mol de grundläggande trafikreglerna. Della skulle dock enligt föredragandens me­ning inte innebära all man skulle åsidosätta kraven på en med hänsyn lill omsiändigheterna nyanserad bedömning. 16 § 4 KKL utformades så alt körkortet skall återkallas om körkorlshavaren har brutit mot en från trafik-säkerhetssynpunkt väsenllig regel vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn.

Beslämmelsen har visat sig medföra vissa praktiska svårigheter vid tillämpningen. Sålunda har en del körkortsmyndigheter — med den katego­riska avfattningen av beslämmelsen - ansett sig nödsakade att la upp lill omprövning alla fall av t.ex. körning mot rött ljus. Andra däremot anser sig inte böra eller av brist på resurser kunna göra något förrän efter andra eller tredje anmärkningen. Della förhållande är givetvis inte acceptabelt. För egen del anserjag atl man måsle lägga slor vikt vid åtgärder mol dem som har gjort sig skyldiga lill sådana allvarligare trafikförseelser som det här är fråga om men att det ändå bör finnas ell vissl utrymme att underlåta en omprövning av körkorlsinnehavet vid de lindrigaste fallen av sådana broU. Jag förordar därför att 16 § 4 KKL ändras så alt en gräns dras mellan de fall som skall vara återkallelsegrundande och de som inte bör vara det. Del kan ske genom att körkortsmyndigheterna ges större möjlighet att la viss hänsyn till trafikfaran i varje enskilt fall. Är omständigheterna sådana atl någon trafikfara i del enskilda fallel inte kan anses ha förelegal bör brottet inte föranleda en återkallelse enligt 16 § 4 KKL. Författningsmäs­sigt bör detta uttryckas så aU återkallelse skall ske om överträdelsen inte kan anses som ringa, dvs. efter motsvarande bedömningsnorm som Jag nyss har föreslagit i frågan om återkallelse på gmnd av smilning. Med en sådan uppläggning skapas också möjligheter att avgränsa de fall då en erinran skall kunna komma i fråga.

2.8.2 Återkallelse på grund av straffbelagd gärning

Enligt 18 § KKL får beslutet om slutlig återkallelse av etl körkort på grund av en straffbelagd gärning inte meddelas förrän frågan om straff har blivit avgjord genom en dom som har vunnit laga kraft. Från denna huvud­regel finns det två undanlag. Den gäller inte om omständigheterna är sådana att körkortshavaren oavsett utgången i ansvarsfrågan kan anses olämplig att föra körkortspliktigt fordon (I8§ 1 KKL). Den gäller inte heller om åklagaren med stöd av 20 kap. 7 § räUegångsbalken eller molsva-5   Riksdagen 1979180. I saml. Nr 178


 


Prop. 1979/80:178                                                   66

rande bestämmelse i en annan förfallning har beslutat att inte tala å gärningen, dvs. har meddelat s. k. åtalsunderiåtelse (18§ 2 KKL).

Bestämmelserna i 18 § KKL, som delvis går tillbaka på äldre motsvarig­heter, har utsatts för kritik från olika håll. Kritiken har gällt främst utform­ningen av undanlaget i I8§ 1 KKL.

Uttrycket oavsett utgången i ansvarsfrågan tillkom 1958. Del avsåg endasl att förtydliga den lidigare bestämmelsen i ämnet. Enligt denna kunde ett beslul om slullig återkallelse meddelas före den lagakraftvunna brottmålsdomen om det var uppenbart all föraren var olämpUg som kör­kortshavare. Genom tillägget avsåg dåvarande departementschefen (prop. 1958:69, 2LU 1958: 20, rskr 1958:233) atl understryka atl någon prövning av ansvarsfrågan inte fick göras i körkortsmålei.

Kritiken mot bestämmelsen gäller bl.a. all dess tillämpningsområde är ytterst begränsat. Del har l.o.m. ifrågasatts om undantaget över huvud taget fyller något behov. Undantaget anses inte kunna tillämpas i någol av de fall där utgången i ansvarsfrågan är avgörande för om körkortet skall återkallas eller inte. Så lär alllid vara fallel om enbart någon av återkallel­segmnderna i 16 § 1-4 eller 6 KKL är aktuell, dvs. vid trafikbrottslighet eller annan brottslighet som är iav belydelse för körkortsfrågan. Är någon annan återkallelsegrund tillämplig saknar bestämmelserna i 18 § KKL be­tydelse eftersom gmnden för åierkallelsen då inte är en straffbelagd gär­ning.

Bestämmelserna i 18 § KKL har uppmärksammals också från en annan utgångspunkt. Om ett körkort har ålerkallals tills vidare och del slulliga avgörandet i ansvarsfrågan dröjer, l.ex. på grund av överklaganden, hän­der det atl den spärrtid som sedermera bestäms i beslutet om återkallelse understiger den tid som föraren faktiskt har varit fråntagen sin förarbehör­ighet. Det finns exempel på fall där föraren på detta sätt har fått vänta på att återfå sin förarbehörighet i mer än ett år efter spärrtidens utgång. För att undvika en sådan konsekvens förekommer det att domstolen upphäver den interimistiska återkallelsen och återställer körkortet lill föraren när den tid har förflutit som motsvarar den spärrtid som kan beräknas följa på en slutlig återkallelse. Det slutliga beslulel får domstolen dock inte medde­la förtän det finns en lagakraftvunnen dom i ansvarsfrågan. När den domen föreligger skall alltså domstolen la upp körkortsmålet till slutlig prövning. Beslutar domstolen då alt återkalla körkortet - vilket normall skall ske i dessa fall, eftersom den interimistiska återkallelsen är avsedd främst för de fall där återkallelse är obligatorisk - måste körkortshavaren ännu en gång lämna tillbaka det körkort som domstolen tidigare återställt. Etl sådant förfarande måste för körkortshavaren framstå som förvirrande. Än mer tillspetsad blir situationen om den spärrtid som bestäms i aterkallelsebeslu­tet kan avräknas helt mot den lid som körkortshavaren tidigare har varit fråntagen förarbehörigheten på grund av den interimistiska återkallelsen. Det innebär nämligen att föraren måste lämna tillbaka sitt körkort samti-


 


Prop. 1979/80:178


67


digt som det inte finns någol hinder mol all elt nyll körkort utfärdas. Dessa ölägenheter kan undvikas endast om domstolen, när den tar upp körkorts-målet fill slutligt avgörande, tillämpar undanlagssladgandet i 24 § KKL och med avvikelse från lagen underlåter alt återkalla körkortet. Della är emel­lertid inte heller alltid en lämplig väg. Den innebär nämligen atl man måsle åsidosätta de vikliga krav på en ny lämplighetsprövning och etl nytt förarprov som annars gäller för många av de förare som har visat sig olämpliga som körkortshavare. Dessulom är undanlagssladgandet i 24 § KKL givetvis inte avsett för atl undvika obilliga resultat som hänger samman med domsiolsförfarandei i körkortsmålen.

Med hänsyn till vad Jag nu har anfört anserjag alt domstolarna måste få störte möjligheter än f n. atl slutligt återkalla etl körkort med stöd av 16 § I -4 eller 6 KKL innan den lagakraftvunna brotlmålsdomen föreligger. De fall det blir frågan om är enbart sådana där körkoriei är omhändertaget eller återkallat tills vidare, dvs. där en återkallelsetid redan har börjat löpa. Bestämmelsen bör ersätta del nuvarande stadgandet i 18§ 1 KKL och utformas så atl brotlmålsdomen inte behöver avvaktas om den spärrtid som domstolen bestämmer går ut senast när beslutet meddelas. Den vars körkort har återkallats tills vidare har givetvis ell inlresse av atl körkorts­målet avgörs så Snabbt som möjligt. Om beslämmelsen utformas så som jag nu har förordat torde det i de flesta fall knappast finnas någon anledning för föraren att motsätta sig att en återkallelse sker. Den kommer ju endast att betyda att den interimistiska återkallelsen upphör och atl föraren får möjlighet att återförvärva sin förarbehörighet. Innebär brotlmålsdomen ett frikännande eller atl omständigheterna kring brottet inte har varit så allvar­liga som utredningen i körkortsmålet har visat kan i efterhand spärrliden sättas ned eller återkallelsen hävas med stöd av 25 § KKL om del finns synnerliga skäl för det. En frikännande brottmålsdom bör givetvis alltid utgöra ett synneriigt skäl för alt häva en återkallelse på grund av den gärning som har prövats i domen. Däremol bör del inte vara möjligt att ompröva ett lagakraftvunnel återkallelsebeslut i skärpande riktning. Rätts­säkerheten kräver all den enskilde skall kunna lila på atl ett slutligt beslul om återkaUelse, som har vunnit laga kraft, inte skall kunna ändras i skärpande riktning.

Vad jag nu har anfört innebär att de slulliga återkallelsebesluten kan komma väsentligt snabbare än som f. n. är möjligt.

2.8.3 Ändringar i körkortsförordningen

Mina förslag i del föregående medför atl vissa ändringar måsle göras i KKF. Jag har emellertid sett det som angeläget all i della sammanhang också göra en mer allmän översyn av KKF. Del är främst erfarenheterna av tillämpningen av den nya körkortslagsliftningen som föranleder della. Förslag till ändringar har också kommit från bl.a. trafiksäkerhetsverkel. Åven i remissvaren över körkortsutredningens belänkande fmns del för-


 


Prop. 1979/80:178                                                    68

slag som rör KKF. Några av förslagen har redan omnämnts i prop. 1978/ 79: 111 om ålgärder mol krångel och onödig byråkrati m.m. (bilaga 5, avsniti 4). Jag vill emellertid nu för riksdagens informaiion någol utförli­gare redovisa huvuddragen av de ändringar i KKF som Jag senare avseratt lägga fram för regeringen. Förslagen syftar främst till förenklingar för dem som söker körkort och för de myndigheter som skall tillämpa körkortslag­stiftningen.

Jag vill först ta upp förfarandel vid en ansökan om körkortstillstånd. F. n. gäller alt den som hos länsslyrelsen ansöker om ell körkortslillstånd skall bifoga dels ett besked om personutredning, dels elt läkarintyg. Beske­det om personutredning är endast etl bevis från polismyndigheten all sökanden hos polisen har begärt alt en personutredning skall göras. När utredningen är klar skickas den av polisen direkl till länsslyrelsen. Enligt min mening bör del ankomma på länsstyrelsen all föranstalta om den personutredning som behövs. TiU ansökningen om körkortstillstånd skulle då behöva fogas endast läkarintyget. När en sådan ansökning har kommit in får länsslyrelsen remittera ärendet lill polisen i de fall där del krävs.

I delta sammanhang vill Jag också något beröra innehållet i utredningen som skall ligga till grund för länsstyrelsens prövning. I prop. 1975/76: 155 föreslogs atl polisens lämplighetsintyg skulle upphöra och ersättas med en redovisning av enbart faktiska omiSländigheter. Polisen skulle även i fort­sättningen i varje enskilt fall höra vederbörande sociala organ. Utredning­arna skulle dock inte innehålla någol sammanfattande omdöme i körkorts­frågan. Bakgrunden till förslagel var atl systemet med etl lämplighelsintyg ofta väckte missförstånd. Många körkortssökande trodde nämligen att saken var avgjord i och med att de hade fått polisens lämplighetsintyg. Vidare fömlsaltes i propositionen, alt de svårigheter som vårdorganen ansåg sig möta när det gällde att yttra sig om enskilda klienter skulle kunna minska om uppgiftslämnandet inskränktes till en redovisning av enbart faktiska förhållanden.

De sociala organens medverkan i körkortsärenden har behandlats i prop. 1979/80: 1 om socialtjänsten. Enligt förslagen i denna skall de sociala nämndernas yttranden i körkortsärenden inte längre vara obligatoriska. Nämnderna får höras endasl om länsstyrelsen eller domstolen har anled­ning att anta att någon inte bör ha körkort eller traktorkort på grund av sina nykterhetsförhållanden. Del är alltså först om en begången förseelse eller någon annan anmärkning ger anledning till det som myndigheterna inom socialtjänsten får höras. En annan fömtsättning för atl ett yttrande skall få inhämtas är att yUrandet har belydelse för ärendets avgörande. Några uppgifter fill polisens personutredning skall de sociala organen enligt för­slaget inte lämna i fortsäUningen. När det gäller rapporteringen av ingri­panden enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av bemsade personer m. m. (LOB) har som fömlskickats i propositionen en arbetsgrupp tillsaUs inom regeringskansliet för att närmare pröva denna fråga. Arbetet är


 


Prop. 1979/80:178                                                                69

inriktat på all få fram etl förslag som kan genomföras samtidigt som socialtjänslreformen Iräder i krafl.

Om de sociala organen inte regelmässigt skall höras i körkorlsärendena kommer polisens personutredning all få ökad belydelse. Oftast kommer den personliga lämplighetsprövningen av den som söker körkort att få göras på grundval av denna ulredning. Den kommer också all vara av stor vikt för frågan om länsslyrelsen skall begära ell yttrande från de sociala organen. Det är därför angelägel all den blir så uttömmande som möjligt bl. a. genom all man försöker la lill vara enskilda polismäns personkänne­dom. Från flera håll, bl. a. från polisen, har påpekats att utredningarna har blivit sämre sedan lämplighetsintygel slopades. Enligt min mening bör man därför såtillvida återgå till den tidigare ordningen att man låter polisen yttra sig i frågan om sökanden är lämplig som körkortshavare eller inte. Genom­förs samtidigt mitt förslag att låta länsslyrelsen införskaffa den utredning som behövs, kan det inte uppstå några sådana missförstånd som lämplig­hetsintygel väckte.

När del gäller giltighetstiden för körkortstillstånden föreslårjag att den föriängs från etl år till två år. Därmed skulle de flesta av dem som inte hinner avlägga ell godkänt förarprov under det första året slippa att söka ell nytt körkortslillstånd eller i ansökan om dispens begära förlängning av giltighetstiden hos trafiksäkerhetsverkel. En sådan dispens kan trafiksä­kerhetsverkel medge om det kan ske ulan fara för trafiksäkerheten och det föreligger synnerliga skäl. Sökanden måste alltså ha starka skäl för att få en dispens. Enligt min mening har frågan om en förlängning av tillståndets giltighetstid etl så nära samband med själva tillståndsgivningen att den lämpligen bör prövas av länsslyrelsen. Länsstyrelsens beslut bör inte kunna överklagas.

Möjligheten all få en förlängning bör också underlättas. Del bör räcka med alt sökanden anger en godtagbar förklaring till varför något godkänt förarprov inte har avlagts och att länsslyrelsen vid en samlad bedömning finner all en ny lämplighetsprövning inte behövs. Vid denna bedömning bör hänsyn tas till bl.a. uiredningen i tillståndsärendet och eventuella belastningsuppgifter i CKR. Ju längre tid som har förflutit från det aU körkortslillslåndel meddelades, desto starkare blir givetvis också skälen för en ny lämplighetsprövning.

En annan fråga som också bör flyttas över Ull länsstyrelsen är vissa fall av medgivanden enligt 2§ tredje stycket KKL för den som har fått sitl körkort återkallat att köra inom garageområde, verkstadsområde eller liknande. F. n. gäller att ett sådant medgivande kan lämnas endast av domstol, antingen i samband med beslutet om återkallelse eller senare efter särskild ansökan av den vars körkort har återkallats. Körkortsutred­ningen har föreslagit att prövningen av en sådan ansökan från den som har fått silt körkort återkallat skall göras av länsstyrelsen i det län där kör­kortslillslåndel har meddelats i stället för den länsrätt som har meddelat


 


Prop. 1979/80:178                                                    70

beslutet om återkallelse. Prövningen bör enligt utredningen regelmässigt kunna ske på handlingarna, varför det är onödigt alt hänvisa dessa ärenden till länsrätten. Förslaget har inte närmare kommenterats av remissinstan­serna. För egen del ansluter jag mig till uppfattningen att länsstyrelse i stället för länsrätt bör pröva dessa frågor när de aktualiseras genom en särskild ansökan. Prövningen bör emellertid göras av länsstyrelsen i det län där beslulel om återkallelse har fattats.

Väsentliga förenklingar kan också göras av förfarandet när någon vill/å tillbaka förarbehörigheten efter en återkallelse. Bortsett från vissa särbe­stämmelser vid återkallelser på grund av medicinska hinder och på gmnd av att vissa förelägganden inte har följts krävs alltid en ny ansökan om körkortslillstånd för att få tillbaka förarbehörigheten. Del innebär bl. a. att en personutredning skall göras. Vidare skall elt nytt körkort utfärdas och sökanden avlägga ett godkänt förarprov. Den gamla körkortshandlingen lämnas aldrig tiUbaka. Från kraven på ny personutredning och nytt god­känt förarprov finns dock vissa undantag i KKF. Har körkortet återkallats på gmnd av andra trafikbrott än grov vårdslöshet i trafik eller trafiknykter­hetsbrott behöver en ny personutredning göras bara om det finns särskilda skäl för det. Ett nytt förarprov behöver inte avläggas om körkortet har återkallats med en spärrtid på högsl sex månader och domstolen i beslutet om återkallelse inte funnit särskilda skäl atl förordna om förarprov. För att undantagsbestämmelserna skall bli tillämpliga krävs dock i båda fallen atl ansökningen om körkortstiUstånd görs inom en månad från spärrtidens utgång.

Kravet på att ansökningen måste göras inom en viss tid har visat sig kunna leda lill mindre tillfredsställande resultat, särskill när del gäller frågan om etl förarprov skall avliiggas eller inte. Jag tänker främst på de körkortsmål som avgörs i högre instans. Det inträffar då, såsom framgår av vad jag tidigare har anfört, att den spärrtid som fastställs har löpt ut i sådan tid före beslutet att sökanden inte har någon möjlighel all göra sin ansökan om körkortstiUstånd inom den tid som krävs för att ett nytt förarprov inte skall behöva avläggas. Detta är givetvis inte acceptabelt. För atl komma till rätta med denna olägenhet och samtidigt förenkla förfarandet när någon vill få tillbaka sin förarbehörighet efter en återkallelse förordarjag följande rutiner.

Har ett körkort återkallats på gmnd av andra trafikbrott än grov vårds­löshet i trafik eller trafiknykterhetsbrott bör liksom f n. någon personut­redning inte göras för att förarbehörigheten skall kunna återförvärvas. I normalfallet bör det räcka med att länsstyrelsen gör en kontroU i CKR. Bara om det finns särskilda skäl för det bör länsstyrelsen förordna om en personutredning. Ett sådant skäl är givetvis att registerkontrollen visaratt nya anmärkningar har kommit fram under spärrtiden. Elt annat skäl är att prövningen inte kan göras i nära anslutning till spärrtidens utgång. I CKR finns ju inga noteringar för tiden efter spärrtidens utgång. Som en riktpunkt


 


Prop. 1979/80:178


71


bör gälla den nuvarande tiden på en månad. Har en längre tid än en månad förflutit från spärrtidens utgång när ansökningen om körkortstUlstånd kommer in bör alltså en ny personutredning i regel göras innan förarbehö­righeten kan återges.

Möjligheten aU slippa eU nyU förarprov efter kortare spärrtider bör finnas kvar. Den bör emellertid gälla bara i de fall där enligt vad jag nyss har sagt en ny personutredning normall inte behövs, dvs. när körkortet har återkallats på gmnd av andra trafikbrott än grov vårdslöshet i trafik och trafiknykterhetsbrott. Det förenklade förfarandet blir därmed förbehållet Just de fall där någon särskild prövning - personutredning eller förarprov - normalt inte anses nödvändig. Den nuvarande gränsen vid en spärrtid på högst sex månader bör behållas. Likaså bör domstolen ha kvar möjligheten att i aterkallelsebeslutet föreskriva alt ett nytt förarprov skall avläggas.

I de fall ett nytt förarprov inte behöver avläggas bör det återkallade körkortet återstäUas till föraren efter spärrtidens utgång. Det bör ske utan någon ansökan från föraren. Det återkallade körkortet blir alltså giltigt igen när det har lämnats tillbaka till föraren. Bestämmelsen om att körkortet skall återställas till föraren efter spärrtidens utgång om ett nylt förarprov inte skall avläggas gäller även om beslutet om återkallelse ännu inte har vunnit laga kraft. Är målet föremål för högre rätts prövning kan denna domstol med stöd av 19 § KKL och 28 § förvaltningsprocesslagen förordna att körkortet skall vara återkallat tills vidare. Har ett sådanl förordnande meddelats gäller givetvis inte längre den tidigare bestämda spärrtiden och körkortet får då inte återställas.

I det fortsatta arbetet får övervägas om det är möjligt att återställa det återkallade körkortet även i de fall då ett nytt förarprov skall avläggas.

De mtiner som jag nu har föreslagit innebär att oftast varken personut­redning eller förarprov kommer att krävas för att återfå förarbehörigheten efter en återkallelse med en spärrtid på högst sex månader. Det kan emeUertid inträffa att en personutredning måste göras. I så fall skall givel­vis körkortet inte lämnas tillbaka förrän länsstyrelsen har prövat förarens personliga lämplighet på grundval av den utredning som länsslyrelsen har funnit skäl att föranstalta om. Prövningen bör göras i så nära anslutning till spärrtidens utgång som möjligt. Länsstyrelsen bör därför redan under spärrtiden försöka få in den utredning som behövs. Det finns inte någol hinder mot att prövningen görs redan innan spärrtiden har gått ut i analogi med vad som gäller för prövningen av en ansökan om körkortstillstånd. Det omvända fallet, att ett nytt förarprov skall avläggas men någon person­utredning inte göras, skaU handläggas enligt de nuvarande mtinerna. 1 alla de fall där ett nytt förarprov skall avläggas måste föraren ansöka om ett körkortsfillstånd.

1 detta sammanhang vill Jag också nämna något om läkarintyget. Mina förslag alt återställa körkortet efter vissa återkallelser utan någon ansökan från föraren fömtsätter att inte heller något läkarintyg skall behöva ges in


 


Prop. 1979/80:178                                                   72

lill länsslyrelsen. Detla torde inte innebära någon försämring av kontrollen av aU föraren uppfyller de medicinska kraven för att få körkort. De fall det här bUr frågan om är Ju endast de där återkallelsen har sketl enbart på grund av vissa trafikbrott och återkallelsetiden har varat i högst sex måna­der. Inte heller innebär deUa något ställningstagande från min sida i frågan om värdel av den obligatoriska läkarundersökningen. Denna fråga över­vägs f n. av en särskild utredare (K 1979:05) av formerna för den medi­cinska prövningen i körkortsärenden.

Jag vill också förorda en inskränkning av det straffbara området för underiåtenhet att medföra körkortet under färd. Jag anser att om det vid en kontroll bevisligen framgår atl en person innehar elt gällande körkort skall han eller hon inte straffas för alt inte ha haft med sig körkortet under färden. Kan det alltså genom CKR eUer på eU annat tiUföriitligt sätl konstateras att föraren har elt körkort som gäller för fordonsslaget bör således något straff inte komma i fråga. I dag finns det visseriigen möjlighe­ter för polisen att meddela en rapporteftergift i ett sådant fall. Enligt min mening bör det emellertid direkt av författningen framgå att ett sådant fall inte skall medföra något straff, oavsett anledningen till underlåtenheten. För att en kontroU i CKR över huvud taget skall kunna göras måste föraren givetvis kunna visa upp en godtagbar legitimationshandling eller annars på ett tiUföriitligt saft göra klart vem han eller hon är. Det enklaste sättet att legitimera sig och samtidigt styrka sin förarbehörighet blir alltså även i fortsättningen aU medföra körkortet. Kan någon kontroll i CKR inte göras men har förarens identitet kunnat faststäUas bör inte heller någon straffbar överträdelse föreligga. Det är här fråga om sådana fall där det redan i dag måsle göras en utredning om olovlig köming. Att helt slopa skyldigheten att medföra körkortet och att återinföra det tidigare s. k. uppvisandeinsti-tutet är inte lämpligt främst med lanke på de arbetsinsatser detta skulle kräva av polisen. Det tidigare systemet beräknades ta i anspråk 70—90 årsarbetskrafter hos polisen. Dessa resurser kan nu i stället användas för trafiksäkerhetsarbetet i övrigt. Jag fömtsätter emellertid att mina övervä­ganden i denna del inte kommer atl föranleda några inskränkningar i polisens nuvarande möjligheter att meddela rapporteftergift i enlighet med de anvisningar som rikspolisstyrelsen har utfärdat. Jag tänker särskilt på möjligheten att bereda föraren tillfälle att för polispersonalen visa upp körkortet senare under det pågående tjänstgöringspasset.

Till sist vill jag ta upp en särskild form av missbmk av rätten till övningskörning vid privat förarutbildning, som jag anser det vara angelä­get att man nu försöker motverka. Det förekommer nämligen inte sällan att "övningskörning" mer eller mindre systematiskt bedrivs av personer som inte kan fa körkort därför att de är olämpliga som körkortshavare. Som "lärare" fungerar någon bekant som har körkort. I 72 § KKF anges visser­ligen att det för att vara fråga om övningskörning skall vara en övning för att erhålla körkort. Har körningen ett annat syfte är den alltså att bedöma


 


Prop. 1979/80:178                                                               73

som olovlig körning enligt TBL. Det har emellertid visat sig i det närmaste omöjligt alt med den nuvarande körkortslagsliftningen ingripa mot denna form av olovlig körning. Enligt 77 S KKF är det endasl den som har fått sitt körkort omhändertaget eller återkallat som inte får övningsköra privat. Den som har fått avslag på en ansökan om körkortslillstånd eller som har fått ell negativt förhandsbesked kan däremot övningsköra privat. Del­samma gäller den som över huvud laget aldrig har ansökt om etl körkorts-tillstånd.

Ell säll all komma lill rätta med detta missbruk är atl för privat övnings­körning förutsätta all den som övningskör har elt giltigt körkortsfillstånd. DeUa förslag har förts fram i olika sammanhang, bl.a. av rikspolisstyrel­sen, trafiksäkerhetsverkel och irafiksäkerhelsulredningen.

För egen del anserjag att förslagel på ett enkelt men ändå effektivt säll kan motverka missbruket av rätten till privat övningskörning. Dessutom rymmer det i sig starka trafiksäkerhetsaspekler. Det kan inte anses innebä­ra några olägenheter för körkortsaspiranler, särskilt inte om man samtidigt lar hänsyn lill mina förslag lill förenklingar när del gäller körkortstillstån­den. Däremot skapar det en reell möjlighel att ingripa mot denna form av olovlig körning, vilket är väsentligt från trafiksäkerheissynpunkl och för att efterlevnaden av och respekten för körkortsbestämmelserna skall kun­na upprätthållas. Samtidigt innebär förslagel alt man får garanlier för alt den som övningskör privat har de personliga och medicinska förutsättning­ar som krävs av en körkortshavare, t.ex. tillfredsställande syn. Delta är naturligtvis särskilt viktigt just vid den privata övningskörningen, efiersom de bilar som används oftast inte har samma utrustning i form av dubbel­kommando m. m. som de bilar som används i trafikskolorna. Körkorlslill-slåndet bör medföras under färden på samma sätt som gäller för körkortet.

2.9 Ikraftträdande m. m.

De flesta av de förslag som Jag nu har lagt fram kan genomföras relativt snabbt. Detla gäller bl.a. samtliga förslag som förutsätter lagändringar. Ikraftträdandet av dessa bör därför bestämmas till den I Januari 1981. Etl undantag mäste dock göras för de bestämmelser i KKL som reglerar länsstyrelsens och domstolens möjlighet alt inhämta yttranden från social­nämnden. Dessa bestämmelser bör inte träda i krafl förrän de registre­ringsfrågor som utreds av den tidigare omnämnda arbetsgmppen är lösta. Dessulom bör man givelvis sträva efter ell samtidigt ikraftträdande av dessa bestämmelser och de lagförslag som har lagts fram i prop. 1979/80: 1 om socialtjänsten.

När det gäller de nordiska körkorten kanjag redan nu fömlskicka atl det förberedelsearbete som återstår inte kan klaras av inom en sådan tid all de nya reglerna härom kan träda i krafl den 1 Januari 1981. Riktpunkten för ikraftlrädandel av dessa regler bör vara den 1 Januari 1982.


 


Prop. 1979/80:178                                                    74

Även de nya reglerna om registieringen kräver ell vissl förberedelsear­bete. Delta arbete beräknas ta ungefär elt år från det atl de nya reglerna beslutades.

Regeringen bör få meddela de övergångsbestämmelser som behövs.

Åtgärder för informaiion om de nya bestämmelserna åvilar domstolsver­ket, länsstyrelsernas organisationsnämnd och Irafiksäkerhelsverket. Jag bedömer det inte nödvändigl med exlra medelstilldelning för detta ända­mål.

3    Upprättade lagförslag

I enlighet med vad Jag nu har anföri har inom kommunikationsdeparte­mentet upprättats förslag till

1.  lag om ändring i brottsbalken,

2.  lag om ändring i körkorlslagen (1977: 477),

3.  lagom ändringi lagen (1971: 239) om allmänna förvaltningsdomstolar. Det under 1 angivna förslaget har upprättals i samråd med chefen för

Justitiedepartementet och del under 3 angivna förslaget i samråd med statsrådet Petri.

Förslagen bör fogas lill regeringjprotokollet i detla ärende som bilaga 5.

4   Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

33 kap. 9 S

första stycket har gjorts den ändringen all ordel straffbar bytts ut mol "påföljd". Härigenom markeras all domstolen kan beakta avskedande eller annan arbetsrättslig sanklion lill följd av brottet inte bara när del gäller avvägningen av straffet inom straffskalan utan också i förekomman­de fall vid bestämmande av påföljd. Det gäller här i praktiken främsl fall då fråga uppkommer om val mellan å ena sidan friheisberövande påföljd och å den andra påföljd som innebär kriminalvård i frihet. Att en arbetsrätlslig sanklion skall kunna beakias vid denna prövning torde ha varit avsett redan vid bestämmelsens tiUkomsl. Förslagel innebär sålunda inte någon saklig ändring. Jag vill vidare framhålla att den nu föreslagna ändringen givetvis inte äravsedd all rubba den överordnade princip för val av påföljd som finns uttryckt i 1 kap, 7§ BrB, där del föreskrivs alt domstolen skall, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad.


 


Prop. 1979/80:178                                                                  5

fästa särskilt avseende vid atl påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. Förhållandet mellan 1 kap. 7S BrB och förevarande paragraf bör ses på det .sättet, atl 33 kap. 9S reglerar ett hänsynslagande vid bestämmande av påföljd som till en del är elt utflöde av den i 1 kap. 7 § uttryckta principen men som samtidigt är av så speciell karaktär aU regleringen knappast systematiskt sett hör hemma i BrB: s inledningskapitel.

I övrigt har endasl den redaktionella ändringen gjorts atl nuvarande andra slyckel har sammanförts med första stycket.

I det nya andra stycket föreskrivs att om i annat fall än som avses i första styckel myndighei har meddelat ell beslut, som innebär atl hinder eller synnerlig svårighet uppslår för gärningsmannen i hans yrkes- eller närings­verksamhet, eller om del kan förulses att elt sådant beslut kommer att meddelas, hänsyn härtill får las vid bestämmande av påföljd för brottet. Med myndighet likställs samfund och andra inrättningar, som enligt före­skrift i författning prövar frågor om auktorisation eller andra sådana frå­gor. Hänsyn får tas på samma sätt som enligt försia styckel, vilket bl.a. innebär all böter eller disciplinpåföljd kan efterges, låt vara att delta knappast i praktiken kan tänkas förekomma i de fall som är aktuella nu.

Den nya bestämmelsen kan i och för sig lillämpas vid alla typer av brott. Sin slörsia praktiska betydelse får emellertid bestämmelsen vid bestäm­mande av påföljd för allvarligare trafikbrott, dvs. sådana som inte kan bestraffas endast med böter. Framför allt är här trafiknyklerhetsbrotten av betydelse. Domstolen får i dessa fall möjlighet all beakia all körkortet för den dömde kommer alt återkallas. När domen i brottmålet skall meddelas är körkoriei som regel omhändertaget. Beslut om slullig återkallelse kan. frånsett visst undanlagsfall, meddelas försl sedan domen i brottmålet har vunnit laga krafi. Som har angetts i den allmänna motiveringen skall emellertid återkallelse — bortsett från vissa undantagssitualioner — alllid ske för den som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller till rattonykterhet med en promillehalt som uppgår till minsl 0,8. Detsamma gäller vid grov vårdslöshet i trafik.

När det gäller utrymmet för all beakia körkortsåterkallelsen i de nu aktuella fallen bör uppmärksammas alt den nya bestämmelsen inte medger att minimistraffet enligt straffskalan underskrids. Vid rattfylleri där mild­rande omständigheter inte föreligger döms i regel lill minimistraffet, dvs. en månads fängelse. Körkortsåterkallelsen kan då, om den medför sådana konsekvenser för den dömde som avses i beslämmelsen, beaktas på del sättet alt påföljden i stället bestäms till exempelvis villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med böter. Del bör här särskilt anmärkas alt efler 1979 års ändringar i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål villkorlig dom numera kan meddelas utan att personundersökning har ägt rum. Prövningen kan med hänsyn lill omsiändigheterna i det särskilda fallel också tänkas utfalla på del sättet alt brottet även med beaktande av


 


Prop. 1979/80:178                                                                76

körkortsingripandel bedöms böra föranleda fängelse en månad. 1 raltfyllerimål där själva brollet i och för sig bedöms förskylla strängare fängelsestraff än en månad kan naturiigtvis körkorlsfrågan beaktas pä det sättet alt straffet sätts ned.

Det bör understrykas att syftet med lagändringen inte är all frångå nuvarande ordning i vad denna innebär att fängelse är normalpäföljden för rattfylleri. Enbart den omständigheten att en körkortsåterkallelse kan för­utses utgör sålunda inte skäl att avvika från eljest gällande praxis. Det krävs att återkallelsen skall innebära hinder eller synnerlig svårighet för den tilltalade i hans yrkes- eller näringsverksamhet. Speciella omsländig­heter mäste sälunda föreligga, såsom exempelvis att den tilltalade är yrkes­chaufför eller annars har etl arbete som ställer krav på att han skall vara behörig att föra motorfordon. Ett annat fall kan vara atl kommunikations­förhållandena är sådana att del inte finns någon möjlighel för den dömde alt behålla sin anställning utan att kunna färdas till och från arbetet med bU.

Bestämmelsen är fakultativ ocli innebär sålunda all domstolen efler omständigheterna skall pröva om och i så fall hur körkortsåterkallelse eller annal beslut av aktuellt slag skall beaktas vid bestämmande av påföljd enligt BrB. Som har angetts i den allmänna motiveringen lorde del i allmänhet inte finnas anledning att särskilt la hänsyn till körkorlsfrågan i mål om ansvar för trafikbrott som föranleder endasl böter. När brottet i och för sig anses förskylla ett särskilt högt bötesstraff bör dock elt beslut om körkortsåterkallelse kunna beaktas under de förulsältningar som har angells förul. 1 praktiken är det därvid fråga om sådana rattonykterhets-brott där alkoholkoncentrationen har uppgått till minst 0,8 promille. Även i denna situation är körkortsåterkallelsen i princip obligatorisk (jfr 22 S andra siycket körkortslagen).

Som exempel pä andra beslut av myndighet som bör kunna beakias enligt den nya bestämmelsen kan nämnas återkallelse av läkarlegitimalion, ordningsvaktsförordnande eller godkännande som väktare eller av auktori­sation för revisor. Vissa broll kan leda lill att lagöverträdaren får elt tillstånd all ulöva viss näringsverksamhet indraget. Så kan i vissa fall förekomma vid överträdelser av exempelvis lagstiftningen om handel med alkoholhaltiga drycker, skrothandel och yrkesmässig biltrafik. När ett brott sålunda leder till att lagöverträdaren förlorar rätlen att fortsätta sin yrkes- eller näringsulövning, kan enligt den nya beslämmelsen hänsyn härtill tas vid bestämmande av påföljd enligt BrB för brottet.

I prop. 1979/80:83 har föreslagils nya regler om näringsförbud i samband med konkurs, s. k. konkurskarantän. Förslagel innebär alt allmän domslol på lalan av åklagare skall kunna ålägga en person näringsförbud, om han har förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som har ålegat honom i hans näringsverksamhet. Förbud skall också under vissa förutsättningar kunna meddelas den som upprepa­de gånger har förekommit i konkurser.


 


Prop. 1979/80:178                            ,,                                  77

I den nämnda propositionen har chefen för justitiedepartementet berört frågan om domstolarna vid bestämmande av påföljd för brott bör beakia del men som den tilltalade lider genom all han i anledning av brottsligheten åläggs näringsförbud. Därvid har uttalats atl frågan om näringsförbud bör vara hell skild från frågan om påföljdsbestämning. Dock har angells att detta självfallet inte utesluter all etl meddelat näringsförbud kan, liksom andra omständigheter i elt brottmål, beaktas när rätten bestämmer brotts­påföljd (se specialmotiveringen till 199b § konkurslagen).

Genomförs den generella reglering i 33 kap. 9S BrB som jag nu har föreslagit kommer ell näringsförbud i och för sig alt tillhöra de beslut som domstolen enligt den fakultativa regeln kan beakta vid bestämmande av brottspåföljd. Detla får anses gälla oavsett om frågan angående näringsför­bud handläggs i samband med brottmålet eller i särskild ordning. Vad som har sagls nu gäller självfallet dock endasl i den mån förbudel meddelas på grund av etl brott. Många gånger lorde näringsförbud komma alt meddelas på grund av förfaranden i samband med konkurs som inte i och för sig föranleder lagföring. Det finns vidare anledning understryka att i de fall etl näringsförbud blir aktuellt det ofta torde vara fråga om allvariig ekonomisk brottslighet. Med hänsyn till de slora skadeverkningarna av denna sorts kriminalitet är det uppenbart atl någon generell lindring i påföljderna på detta område inte bör komma i fråga. Det bör därför endasl i sådana undantagsfall då hell speciella omsländigheter föreligger kunna förekom­ma att en domstol med beaktande av etl näringsförbud besiämmer brotts­påföljden lindrigare än som eljesl skulle ha skett.

Med myndighei har enligt förslagel likställts samfund och annan inrätt­ning som enligt föreskrift i författning prövar auktorisation eller annan sådan fråga. Bestämmelsen blir därmed tillämplig bl.a. på handelskam­mare, som meddelar auktorisalionsbeslul t. ex. enligt kungörelsen (1947: 336) om auktorisation av fastighetsmäklare, och Sveriges advokat­samfund, vars styrelse enligt 8 kap. 7§ rällegångsbalken kan besluta om uteslutning av advokai.

4.2 Förslaget till lag om ändring i körkortslagen (1977:477)

l-2§§

Bestämmelsen att den som kör tung motorcykel skall ha fyllt 18 år har flyttats från 1 § till 2 § försia stycket.

Frågor om undanlag från 2 § prövas av trafiksäkerhetsverkel enligt 32 § KKL och 101 § körkortsförordningen (1977:722) (KKF). Undanlag från ålderskravet för atl köra tung motorcykel kommer alltså i fortsättningen atl beslutas av trafiksäkerhetsverkel. Detla innebär en återgång lill den ord­ning som gällde före den 1 Januari 1978.

I 2 § andra siycket 2 har etl tillägg gjorts för att tydligare markera all undantaget från körkorlsbeslämmelserna gäller endasl föraren av del for-


 


Prop. 1979/80:178                                                                   78

don som skall bärgas, repareras eller på liknande sätt åtgärdas. Undanlaget gäller alltså inte föraren av det fordon som t. ex. bogserar ett annat fordon.

1 paragrafen har lagils in en utlrycklig beslämmelse om alt körkortstill-slåndet har en begränsad giltighetstid. Tidens längd kommer att anges i KKF (se avsnitt 2.8.3). Om domstolens möjligheter att förlänga giltighels-tiden i etl körkortsmål finns det bestämmelser i 44 S. Att även länsstyrelsen kan förlänga giltighetstiden kommer att framgå av KKF.

Paragrafen har förtydligats så att del uttryckligen framgår all körkorts-tillståndet måsle vara gällande för alt ell körkort skall få utfärdas.

I0§

Enligt paragrafens lidigare lydelse fick elt körkort inte ulfärdas under spärrliden. Själva utfärdandet har emellertid ingen egentlig rättsverkan. Körkortet blir nämligen giltigt först sedan del har lämnais ut till körkorts­havaren (15 § första styckel I). I paragrafen föreskrivs därför att körkortet inte får lämnas ut under spärrtiden. Med uttrycket "lämna ut" avses såväl atl tillställa körkortshavaren ett nytt körkort som att återställa elt lidigare återkallat körkort.

15§

Som framgår av avsniti 2.8.3 blir det möjligt att i vissa fall återställa ett återkallat körkort. Körkoriei blir därmed återigen giltigt. Första stycket 2 har därför ändrats så alt körkortet är ogiltigt under den tid som det är återkallat.

I6§

Se avsniu 2.8.1.

Den nya lydelsen av punkt 2 innebär att del inte längre enbart är arten och storleken av en skada som avgör om körkortet skall kunna återkallas på grund av smilning. Bedömningen skall i stället göras med utgångspunkt i brottets svårhetsgrad från trafiksäkerheissynpunkl. Vid denna bedöm­ning skall givelvis även skadans art och omfattning beaktas. Någon ändrad praxis i de fall som hillills har lett till en återkallelse är således inte åsyftad. En smilning från en trafikolycka med personskada eller sakskada som inte är ringa bör alltså även i fortsättningen leda lill alt körkortet kan återkallas. Den nya lydelsen innebär i stället en utvidgning av bestämmelsens tillämp­ningsområde. 1 fortsättningen blir del nämligen möjligt att oavsett eventu­eUa skador återkalla etl körkort pä grund av smilning. Avgörande är hur allvariigt brottet vid en samlad bedömning anses vara frän trafiksäkerhets-synpunkt. Bedöms överträdelsen som ringa kan en erinran bli aktuell.


 


Prop. 1979/80:178                                                                  79

såvida inte körkoriei skall återkallas pä grund av upprepade trafikför­seelser enligt punkten 3.

Även ändringen i punkten 4 innebär atl körkortsfrågan skall avgöras efter en helhetsbedömning av överträdelsens svårhetsgrad frän trafiksä­kerheissynpunkl. Det betyder atl trafikfaran i det konkreta fallet får beak­tas. Tyder omständigheterna på alt någon faktisk fara inte har förelegal bör överträdelsen inte genast leda lill en sä hård reaktion som en återkallelse. Utredningen kan t.ex. visa atl föraren hade förvissat sig om alt någon annan trafik inte förekom eller att överträdelsen av annal skäl inte kunde medföra någon trafikfara. Åven en överträdelse som beror på etl tillfälligt förbiseende bör kunna bedömas som ringa. Mer flagranta överträdelser och medvetna risklaganden måste däremol bedömas allvarligt, Presum­tionen är alltså även i fortsättningen för en återkallelse eller varning när det gäller sådana trafikförseelser som faller under denna punkt. Anses överträ­delsen som ringa kan reglerna om återkallelse på grund av upprepade trafikförseelser bli lillämpliga. Det finns också möjlighel all meddela en erinran för förseelsen.

I8§

Se avsnitt 2.8.2.

Huvudregeln är atl slutlig återkallelse av ell körkort på grund av brott inte får ske förrän frågan om straff har blivit avgjord genom en dom som har vunnit laga kraft.

I punkt I görs etl undanlag från denna regel för det fall all den spärrlid som bestäms i beslutet om återkallelse upphör senasi när beslulel medde­las, dvs. all spärrliden helt kan avräknas mol den tid som föraren redan har varit frånlagen sin förarbehörighet. För att kunna tillämpa undantagsregeln måste alltså körkortet ha varit omhändertaget eller återkallat tills vidare. I detta sammanhang bör betonas vikten av all domstolen bevakar de kör­kortsmål i vilka körkortet har omhändertagits eller återkallats lills vidare för att molverka alt den faktiska återkallelsetiden överstiger den spärrtid som kan komma alt bestämmas.

19§

Paragrafen anger förutsättningarna för alt elt körkort eller traktorkort skall få återkallas lills vidare. Är kortet omhändertaget skall en prövning enligt 21 § göras bara om en part begär del eller domstolen finner skäl atl självmant överpröva omhändertagandet (41 § andra slyckel).

Den särskilda beslämmelsen om återkallelse tills vidare vid Irafiknykter­helsbrolt har upphävts, eftersom den har ansetts sakna självständig bely­delse. Bedömningen skall i fortsättningen ske efter samma regel som gäller vid andra anmärkningar mol körkortshavaren. 1 de flesta fall lär della inte innebära någon ändring vid den praktiska tillämpningen, jfr 22 §.


 


Prop. 1979/80:178                                                   80

2I§

Försia stycket har arbetats om i språkligt hänseende. Den enda ändring­en i sak är atl det nu uttryckligen anges att spärrtid skall bestämmas även när elt körkortslillstånd återkallas med stöd av 16 S 1-6.

Bestämmelserna om förlängning av spärrtiden som fanns i andra och tredje styckena har utgåtl, eftersom de har ansetts sakna praktisk belydel­se. Den som vill veta om ett brott eller en anmärkning, som inte har kunnat beaktas i beslutet om spärrtid, påverkar den tidigare bestämda spärrliden kan ansöka om förhandsbesked eller körkorlslillstånd. En sådan ansökan kan göras när som helsl under spärrliden. Däremol är del inte meningsfullt att låta länsslyrelsen pröva ansökningen alltför lång tid före spärrlidens utgång. I KKF kommer därför alt tas in en bestämmelse om att länsstyrel­sen får pröva ansökningen tidigast två månader före spärrtidens utgång.

22 S

Se avsnitt 2.5.3 och 2.7.3.

I försia siycket anges förutsättningarna för alt meddela körkortshavaren en varning. De är desamma som lidigare gällde enligt paragrafens tredje stycke. Varningen är ett alternativ till återkallelsen. Den kan meddelas endast av domstol i ell körkortsmål (44§). Det tidigare fullföljdsförbudet mot ell beslul om varning har upphävts (jfr prop. 1975/76: 155 s. 107).

I andra stycket har den ändringen gjorts atl elt återfall i ell trafiknykter­hetsbrott i och för sig inte längre är etl hinder mot all en varning meddelas.

Paragrafens tredje slycke anger förutsättningarna för alt meddela kör­kortshavaren en erinran. Denna motsvarar den tidigare självständiga var­ningen, som fanns i paragrafens första stycke och innebär i sak endast etl påpekande lill körkorlshavaren om vad trafiksäkerheten kräver. En erin­ran får meddelas om del har riktats anmärkningar mot körkorlshavaren som inte är så allvarliga atl någon aiv återkallelsegrunderna i 16 § är tillämp­liga. Den kan alltså inte användas i stället för en återkallelse eller en varning. Den bör användas främst vid sådana trafikförseelser som vid en förnyad anmärkning kan leda lill att körkortet återkallas på grund av upprepade trafikförseelser enligt 16 § 3. En erinran skall kunna meddelas av det allmänna ombudei. Delta kommer alt framgå av KKF. Om del allmänna ombudei, vid sin prövning om en anmärkning skall föranleda en ansökan om återkallelse eller vaming till länsrätten, finner all återkallel­senivån inte är uppnådd har alltså ombudet atl välja mellan atl efler omständigheterna antingen meddela körkortshavaren en erinran eller låta ärendet bero. En erinran får meddelas även av domstolen i ett körkortsmål (44 §). Förutsättningen är då givelvis att domstolen har funnit all en åter­kallelse eller varning inte kan komma i fråga.

Ell beslul om erinran kan inte överklagas av den enskilde parten (46 S andra stycket).

Varning, men inte erinran, antecknas i CKR.


 


Prop. 1979/80:178                                                                  81

23 §

Paragrafen har ändrats så att körkortet inte skall omhändertas vid de lindrigare fallen av rattonykterhet om omständigheterna vid brottet kan anses mildrande. Ell återfall i eU trafiknykterhelsbrolt skall alltså i etl sådant fall inte leda till all körkoriei omhändertas. Jfr också 22 § andra slyckel.

26 §

Se prop. 1975/76: 155 s. 94 och prop. 1976/77: 113 s. 27.

Paragrafen gör det möjligt all beakia vissa straffrättsliga avgöranden av en utländsk myndighet. Med uttrycket "annal likvärdigt avgörande" åsyf­las utländska motsvarigheter lill strafförelägganden och förelägganden av ordningsbot, dvs. summariska förfaranden som bygger på alt brottet är erkänt.

32 §

Se avsnitt 2.7.2.

Regeringens bemyndigande atl besluta om innehållet i körkortsregislrel knyts inte längre lill registreringen av fordonsförare. I stället har begräns­ningen knutits till uppgifier som är av betydelse för tillämpningen av KKL. Uppgifier som är lätt tillgängliga från annal håll skall givelvis inte tas in i registret. När del gäller belaslningsuppgifterna är det uppgifier som be­hövs för tillämpningen av 7 och 16 §§ som är av intresse.

38       §

Ordel "väsentlig" har lagts Ull. Jfr 114 § fordonskungörelsen (1972: 595) och 93 § bilregisterkungörelsen (1972: 599).

39-46 §§

Paragraferna ersätter den lidigare 39 § i KKL och 14 § 3 lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar (ändrad senast 1979: 165). Även vissa bestämmelser i KKF berörs. En strävan har nu varit all i KKL samla de bestämmelser som är speciella för förfarandel i körkortsmålen. Den lidi­gare tekniken med hänvisningar till andra författningar skulle användas endasl under ett övergångsskede, se prop. 1976/77: 113 s. 39. Några omfal­lande ändringar i sak har inte gjorts.

39       §

I första stycket anges de viktigaste av de frågor i KKL som prövas av länsstyrelsen.

Länsslyrelsen prövar även andra frågor om körkort än de som nämns i försia slyckel. Det gäller bl.a. vissa frågor om medgivande enligt 2§, föriängning av körkortstiUstånd, omprövning enligt 25 § och utbyte av utländskt körkort mot elt svenskt. De närmare föreskrifterna om detla 6   Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 178


 


Prop. 1979/80:178                                                                82

kommer att framgå av KKF och en förordning om godkännande och utbyte av utländska körkort.

För att få elt tillräckligt underlag för sin prövning har länsslyrelsen möjlighet atl föranstalta om viss utredning. Beslämmelserna om det finns i KKF. Möjligheten alt få en utredning från socialnämnden regleras dock i denna paragraf Bestämmelsen innebär atl socialnämnden inte längre ru­tinmässigt skall lämna uppgifter i frågor om körkort. Bara om del finns en särskild anledning till det får socialnämnden höras. En belaslningsuppgift i körkortsregistret som har belydelse för bedömningen av nykterhelskravel i KKL kan givetvis vara en sådan anledning. Åven uppgifier som lämnas i personutredningen kan vara det. Det är länsstyrelsen, domstolen (42 §) eller det allmänna ombudei (47 § andra siycket) som får begära uppgifier eller yttrande från socialnämnden. Polisens personutredning kommer såle­des i fortsättningen inte att innehålla några uppgifter från socialnämnden. Angående de närmare motiven lill bestämmelsen hänvisas till prop. 1979/ 80: 1 om socialtjänsten, s. 430-432.

40       §

1 denna paragraf anges vilka miU som skall prövas av länsrätten. Den innebär inte någon ändring av länsrättens målområde. Frågor om ompröv­ning enligt 25 § skall således prövas av länsrätten endasl om del är en länsrätt som i första instans har beslutat i det mål som skall omprövas.

41       S

I första stycket anges all ett körkortsmål anhängiggörs i länsrätten genom en ansökan. Beslämmelserna i 3-5 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) tillämpas på en sådan ansökan. I ansökningshandlingen skall anges vad som yrkas och de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet. Som har anförts i den allmänna motiveringen skall inte det allmänna ombudet precisera sitl yrkande lill all avse återkallelse eller varning ulan endasl yrka ell körkortsingripande och ange den eller de återkallelsegrunder som åberopas. Har emellertid ombudet vid sin pröv­ning funnit att en varning bör vara en tillräcklig åtgärd bör detta upplys­ningsvis anges i ansökningen. Ombudet skall också ange de brott eller andra omständigheter som ligger till grund för yrkandet.

Andra slyckel behandlar det fall att körkortet eller traktorkortet har omhändertagits. Elt beslul om omhändertagande skall inte längre automa­tiskt överprövas av länsrätten. En sådan prövning skall göras försl när föraren eller del allmänna ombudei begär det. Del är dock möjligt för länsrätten atl även självmant la upp frågan sedan det allmänna ombudet har anmält omhändertagandebeslutel.

42       §

Denna paragraf behandlar domstolens utredningsbefogenheter i etl kör­kortsmål. De är i huvudsak desamma som domstolen har haft tidigare


 


Prop. 1979/80:178                                                                83

enligt 39 § andra stycket. Beslämmelsen kompletterar 8§ förvaltningspro­cesslagen (1971:291) såviti gäller körkortsmålen. Se också kommentaren till 39 § tredje stycket.

Paragrafen gäller alla körkortsmål, dvs. även när domstolen i etl be­svärsmål prövar en fråga som har beslutats av länsstyrelsen i försia in­stans.

Angående förarprovet och de s. k. förarprovsremisserna, se avsnitt 2.5.4. Förordnandet om förarprov kan avse förhör, körprov eller fullstän­digt prov.

Föreläggandet om att ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov skall innehålla en erinran om all körkortet eller traktorkortet kan komma atl återkallas enligt 16 § 8 om föreläggandet inte följs. Jfr 33 § KKF.

Ett föreläggande enligt denna paragraf kan enligt 46 § försia siycket överklagas endast i samband med talan mot beslut i själva målel.

43 §

Ett förordnande om förarprov skall övervägas endasl i de fall då det återkallade körkortet skulle kunna återställas till föraren efter spärrtidens uigång. En närmare redogörelse för dessa fall finns i avsnitt 2.8.3. Förord­nandet kan även i dessa fall avse förhör, körprov eller fullständigt prov.

I motsats till vad som hittills har gällt skall domstolen inte längre uttala sig i frågan om en personutredning behövs innan föraren kan återfå sin behörighet.

Frågor om medgivanden enligt 2 § Iredje siycket skall prövas av domsto­len bara om det begärs i målel. Kommer denna fråga upp försl sedan domstolen har avgjort målet blir det länsslyrelsen som får pröva den, se avsniti 2.8.3.

44§

Domstolens befogenheter enligt denna paragraf är desamma som har gällt tidigare.

De villkor som kan meddelas är sådana som föranleds av medicinska skäl, jfr 12 § KKF. Beslutet kan föranleda alt körkortet måste förnyas. Bestämmelser om det finns bl. a. i 34 § KKF.

45        §

Paragrafen motsvarar i sak 39 § andra slyckel i den tidigare lydelsen.

46        §

I första stycket finns ett förbud all föra lalan mot ett föreläggande om alt ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov. Det är förelägganden som domstolen meddelar som ett led i utredningen om lämpligheten som förare. Följs inte föreläggandet kan återkallelse ske enligt 16 § 8. Föreläg­gandet kan då överprövas efter lalan mot beslulel om återkallelse.

I andra stycket finns ett förbud för den enskilde parten mol all överklaga


 


Prop. 1979/80:178                                                     84

etl beslul om erinran. Det tidigare förbudel att överklaga en varning, som fanns i 39 § tredje siycket, har upphävts. Elt beslut i fråga om förlängning av giltighetstiden för ett körkortslillstånd kan inte heller överklagas. I övrigi hänvisas till avsnitt 2.5.3.

47        §

1 paragrafens första stycke anges del allmänna ombudets organisatoriska ställning och ombudets uppgifter i körkortsmålen.

Ombudet har samma utredningsbefogenheter som domstolen har. Där­med säkerställs atl ombudet får ett tillräckligt underlag för sin ansökan om elt körkortsingripande och att domstolen normalt inte behöver föranstalta om ytterligare utredning.

Tredje stycket innehåller ett bemyndigande för regeringen eller myndig­het som regeringen bestämmer att förordna allmänt ombud och ersättare för denne samt att meddela ytterligare föreskrifter om ombudets verksam­het. Sådana föreskrifter kommer aU finnas i KKF.

48        §

Det aUmänna ombudet kan överklaga avgörandena i sådana körkortsmål som ombudet har anhängiggjort i länsrätten. Talan får därvid föras även tUl den enskildes förmån. Ett beslut i fråga om giltighetstiden för ett körkorts­fillstånd kan dock inte överklagas (jfr 46 § andra stycket).

49      §

Besvärsliden för det allmänna ombudet räknas från den dag då det överklagade beslutet meddelades (jfr l.ex. 96§ andra stycket taxeringsla­gen (1956:623). För den enskilde parten gäller dock alt besvärstiden löper från den dag då klaganden fick del av det överklagade beslutet, 7 § förvaU-ningsprocesslagen (1971: 291).

I andra stycket finns en bestämmelse om s. k. anslutningsbesvär. Den överensstämmer med vad som gäller enligt andra författningar, t. ex. 108 § taxeringslagen.

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvalt­ningsdomstolar

14§

De körkortsmål som prövas av länsrätten framgår av 40 § körkortslagen (1977:477). Punkten 3 har därför ersatts med en hänvisning i punkten 2 till körkortslagen.

18§

Några trafikkort utfärdas inte sedan den 1 januari 1978. Begreppei trafikkort har därför utgått ur paragrafen. Ett trafikkort kan emellertid


 


Prop. 1979/80:178                                                   85

fortfarande vara gällande. I fråga om etl sådant kort gäller beslämmelserna om körkort med laxibehörighel. Detta framgår av övergångsbestämmel­serna till körkortslagen som finns i körkortsförordningen (1977:722). Om ett körkort återkallas skall således även trafikkortet återkallas. Länsrätten är domför med en lagfaren domare vid beslut om varning eller erinran enligt körkortslagen. Länsrätten kan vara domför utan nämnd även vid beslut om återkallelse. Det skall vara uppenbart att körkortet, körkortslill-ståndet eller traktorkortet skall återkallas. Däremot gäller inte detta krav spärrtidens längd. Bestämmelserna gäller även i mål om utländska kör­korts giltighet i Sverige.

5    Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.  lag om ändring i brottsbalken,

2.  lag om ändring i körkortslagen (1977:477),

3.  lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

6   Beslut

Regeringen beslular i enlighet med föredragandens hemställan.


 


Prop. 1979/80:178                                                   86

Sammanfattning                                  Bilaga i

Körkortsulredningen har hafl lill uppgift att fullfölja del reformarbete på körkortsområdel som kom lill ullryck i prop. 1975/76: 155. Bland de siörre frågor som behandlades i denna proposition men i vilka departementsche­fen och regeringen inte ansåg sig kunna ta slutlig ståndpunkt utan ytterliga-. re utredning fanns den som gällde införande av ett s. k. pricksystem för körkortsbelastningar på grund av trafikbrottslighet och eventuellt även annan brottslighet. Andra frågor gällde reformer av körkortsprocessen vid de allmänna förvaltningsdomslolama, bl.a. genom införande av ett s.k. allmänt ombud, vamingsinslitulel, förarprov och registrering av belast­ningar i körkortshänseende.

Vid behandlingen av den nämnda propositionen beslöt riksdagen bifalla en motion enligt vilken handläggningen av vissa körkortsmål skuUe över­flyttas från de allmänna förvaltningsdomstolarna till de allmänna domsto­lama. Körkortsfrågan skulle därmed sammanföras med ansvars- och på-följdsfrågoma i brottmålet, någol som enligt riksdagens mening borde ge värdefulla fördelar. Utredningen erhöll på grund av riksdagens beslut tilläggsdirektiv innebärande etl upjxirag att utarbeta förslag till en reform i enlighet med beslutet.

På grund av riksdagens beslul vid behandlingen av samma proposition har under utredningsarbetets gång genomförts den reformen (prop. 1976/ 77: 113) att den tidigare körkortskungörelsen uppdelats i en körkortslag (KKL) och en körkortsförordning (KKF), vilka författningar trätt i kraft den 1 Januari 1978. Denna reform berörde emellertid huvudsakligen for­mella frågor.

Överflyttning av vissa körkortsmål från förvaltningsdomstol till albnän dom­stol (kap. II)

Enligt tilläggsdirektiven har utrfdningen haft att lägga fram förslag till regler om överflyttning av handläggningen av vissa frågor om körkortsin­gripanden från förvaltningsdomstcl lill aUmän domstol, dvs. främst från länsrätt till tingsrätt. Vid en samlad bedömning av de för- och nackdelar som utredningen ansett vara förenade med en sådan överflyttning har utredningen funnit att nackdelama överväger. Detta gäller enligt utred­ningens mening i all synnerhet om man även beaktar de förbättringar som kan göras i fråga om den nuvarande handläggningen av körkortsmål. Utredningen föreslår därför all frågor om körkortsingripanden även i fort­sättningen uteslutande skall vara en uppgift för länsstyrelser och länsrätter med överinstanserna kammarrätt och regeringsrätt. Med hänsyn till till-läggsdirektiven har utredningen emellertid utarbetat förslag till sådana mer centrala författningsbestämmelser .»om skuUe bU nödvändiga vid en över­flyttning (det s.k. överflytlningsallemaUvet). Utredningen har härvid hu-


 


Prop. 1979/80:178                                                   87

vudsakligen utgått från den nuvarande lydelsen av körkorlslagen (1977:477) och körkortsförordningen (1977:722).

I första delen av kap. II redovisar utredningen de gränsdragningspro­blem mellan länsrätt och tingsrätt som uppkommer vid den av riksdagen beslutade överflyttningen.

Riksdagsbeslutet innebär att allmän domslol skall besluta om körkorts­återkallelse vid sådana trafikbrott beträffande vilka domstolen samtidigt dömer i ansvarsdelen. Enligt utredningens mening ligger del i sakens natur att allmän domstol i förekommande fall bör ha befogenhet att tillgripa den körkortsåtgärd domstolen finner påkallad. Domstolen bör således ha möj­lighet att meddela körkortshavaren vaming i de fall återkallelse anses alltför ingripande. Lika naturligt är att domslol som funnit återkallelse nödvändig också har att i domen bestämma spärrtid, dvs. den lid som måste förflyta innan nytt körkort får utfärdas.

De viktigaste "överflyttningsfallen" utgör enligt riksdagens beslul grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri, rattonykterhet, allvarligare fall av smilning och vissa från trafiksäkerhetssynpunkt fariiga brott. Utredningen har på anförda skäl funnit att allmän domstol i princip bör pröva körkortsfrågan i de fall körkortshavaren befinnes skyldig till grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri och smilning enUgt 5 § trafikbrottslagen samt — eventueUt - i de fad han efter stämning som ej föregåtts av strafföreläggande befinnes skyldig till rattonykterhet. Gmppen "vissa från trafiksäkerhetssynpunkt farliga brott" måste enligt utredningens mening helt uteslutas vid allmän domstols prövning av körkortsfrågan.

Med utgångspunkt från utredningens ståndpunkt i gränsdragningsfrågan redovisas vidare i kap. II hur utredningen tänkt sig handläggningen av körkortsmål vid allmän domstol.

I fråga om körkortsåtgärdens betydelse vid straffmätningen i trafikmål anser utredningen övervägande skäl tala för etl införande av en "påver-kansregel". Denna bör enligt utredningens mening utformas så att det men körkortshavaren lider genom ett beslut om körkortsspärr kan beaktas vid bestämmande av påföljd för det brott som föranlett spärren. Utredningen betonar atl innebörden av en sådan påverkansregel är alt körkortsfrågan alltid skall avgöras med utgångspunkt från vad trafiksäkerheten kräver och att den avvägning som skall göras således får påverka endast den straff­rättsliga påföljden.

Allmän domstol torde vara oförhindrad atl pröva körkortsfrågan obero­ende av åklagarens yrkande. Utredningen anser emellertid att körkortsha­varen regelmässigt bör fä kännedom om åklagarens inställning i körkorts­frågan så atl ett yrkande om körkortsåtgärd ej kommer som en övertask-ning för honom.

Interimistiska körkortsbeslut i överflyttningsfallen bör enligt utredning­ens mening fattas av allmän domstol. Skulle körkortet ha omhändertagits, föreslår utredningen att omhändertagandebeslutet blir föremål för automa-


 


Prop. 1979/80:178                                                    88

tisk omprövning i lingsräti endasl i de fall sådan omprövning begärs av körkortshavaren. Om omprövning begärs skaU sådan prövning ske inom viss tid, vilken föreslås bli mycket kort. En förutsättning för etl dylikt syslem bör dock enligt utredningens uppfattning vara atl de omhänderta­gandebeslut som ej fattals av vederbörande åklagare automatiskt tillstäUs denne för prövning av frågan huruvida beslutet skall beslå. En annan viktig förutsättning torde vara atl de brottmål i vilka den misstänktes körkort omhändertagits handläggs med förtur. Enligt utredningens mening bör för övrigi samtliga brottmål i vilka den misstänktes körkort omhändertagits och/eller interimistiskt återkallats handläggas med förtur. Denna princip bör gälla även om domstolen ej har alt pröva körkortsfrågan. För att i angivna fall åsladkomma en snabbare handläggning anser uiredningen det vara tillfyllest om del i instruktion eller arbetsordning för polis- och åkla­garmyndigheter saml tingsrätter upptas föreskrifter om förtur.

En samtidig prövning av ansvars- och körkortsfrågoma vid aUmän dom­stol förutsätter enligt utredningens mening att tillfredsställande person­utredning finns. För att uppnå della bör del vara tillräckligt med en allmänt hållen föreskrift av innebörd att "erforderlig personutredning" skall före­ligga i de trafikmål där allmän domstol har att pröva körkortsfrågan.

Enligt utredningens tilläggsdirektiv innebär riksdagens inledningsvis omförmälda beslut att handläggningen av körkortsingripanden mot dem som genom upprepade trafikförseelser har visat sig olämpliga som förare bör ligga kvar hos länsrätt. På skäl som närmare utvecklas i den allmänna motiveringen har utredningen funnit att tingsrätt vid sin prövning av kör­kortsfrågan bör vara skyldig att beakta all den brottslighet - trafikbrotts­lighet eller annan - som kan påverka körkortsfrågan och som vid pröv­ningen är känd för tingsrätten. I denna brottslighet bör givetvis inräknas även den brottslighet som samtidigt är föremål för tingsrättens prövning i ansvarsfrågan. Tingsrätten bör enligt utredningens uppfattning däremot ej fä väga in faktorer av typen allmän misskötsamhel eller bristande synför­måga.

Utredningen föreslår att frågor om förlängning av spärrtid skall ankom­ma på tingsrätt om det under spärrtid inträffat omständighet som anges i 16 § 1-6 KKL eller om det under spärrtiden framkommit sådan omstän­dighet som har inträffat före beslutet om spärrtid men ej har varit känd vid det tillfället. Tingsrättens prövning av löpande spärrtid bör enligt utred­ningens mening vara obligatorisk och således oberoende av den tilltalades inställning. En självklar förutsättning för tingsrättens prövning är naturligt­vis att rätten finner den tilltalade skyldig till sådant trafikbrott som berätti­gar domstolen att pröva frågan om kijrkortsingripande.

Omprövning enligt 25 § KKL av körkortsåterkallelse som beslutats av allmän domstol bör enligt utredningens uppfattning ankomma på förvalt­ningsdomstol, dvs. i första instans på länsrätt.

Utredningen anseratt något undantagfrån RB:s reglerom möjligheterna


 


Prop. 1979/80:178                                                                 89

lill handläggning av mål i paris utevaro vid tingsrätt och i hovrätt ej är nödvändigl vid prövning av körkortsfråga.

Utredningen har ej heller ansett del motiverat att föreslå regler om obligatorisk förhandling i hovrätt när körkortsfråga förekommer i bötes­mål. Frågan därom får bli beroende av en lämplighetsprövning från fall till faU.

Frågor om indrivning, förvaring och återställande av körkort handläggs enligt gällande ordning i princip av den länsstyrelse som meddelat kör­kortslillslåndel. Uiredningen diskuterar elt system vid allmän domstols prövning av körkortsfrågan, enligt vilket den åklagare som för ansvarsta-lap i domstolen skulle kunna fuUgöra vissa av länsstyrelsens uppgifter.

Avslulningsvis konstaterar uiredningen i detta avsnitt att allmän dom­stols prövning av körkortsfrågan vid vissa trafikbrott ej synes böra föranle­da någon inskränkning av domstolens nuvarande uppgiftsskyldighet till länsslyrelserna. Uppgiflsskyldigheten måste i stället utvidgas till att avse även interimistiska beslut.

Pricksystem (kap. DI)

Enligt direktiven har utredningen haft att utreda fömtsättningarna för och effekterna av ett pricksystem i Sverige saml överväga hur ett sådant syslem lämpligen bör utformas for att kunna inpassas i nuvarande praxis rörande körkortsåtgärder. Utredningsmannen och dåvarande sekreteraren Jan Petersson har för atl studera olika pricksystem företagit en studieresa till USA och Canada. För all närmare kunna överväga fömtsättningarna för etl pricksystem i Sverige har utredningen även införskaffat viss stati­stik från rikspolisstyrelsens särskilda belastningsregister för vissa brott som är av betydelse i körkortshänseende, KKBEL.

Uiredningen har efler atl ha studerat frågan om etl pricksystem i Sverige sammanfattningsvis kommit fram till följande slutsatser. Ett pricksystem kan inte väntas få några allmänpreventiva effekter. Det fär anses tveksamt om man i praktiken uppnår några pedagogiska eller individualpreventiva effekter som är av belydelse för trafiksäkerheten. Sådana effekter kan i vart fall lika väl vinnas genom ökad informaiion lill körkortshavarna om vilka körkortsåtgärder som olika trafikbrott normall bmkar föranleda. Ett pricksyslem kan inte heller på annat sätt förväntas medföra några märk­bara effekter på trafiksäkerheten eller bidraga till en enhetligare praxis och därmed ökad rättssäkerhet. Däremot kan ett pricksystem ge vissa rationa­liseringsvinster när det gäller urvalet och hanteringen av den information Ull länsstyrelserna om trafikbrottsUghet som kan utlösa ett omprövnings­förfarande i fråga om körkortsinnehavet. Motsvarande vinster torde dock kunna uppnås genom andra och enklare medel än ett pricksystem. Urvalet av den angivna informationen Ull länsstyrelserna kan bygga direkt på brotten eller förseelsema så att såväl vissa typer av belastningar som en


 


Prop. 1979/80:178                                                   90

viss mängd därav föranleder rapportering dll körkortsmyndigheten. Där­vid kan man ta hänsyn även till den aktuella förseelsens grovhet sådan den kommit lill uttryck i den bestämda påföljden. Sådana hänsyn kan inte tagas inom ramen för ett pricksystem av gängse typ.

Utredningens slutsats är således all tillräckliga skäl för att införa ett pricksystem i Sverige ej föreligger.

Förslag till förbättringar i den nuvarande handläggningen av körkortsmål (kap. IV)

Såsom inledningsvis framhållits i sammanfattningen fill kap. II har ut­redningen vid en samlad bedömning av för- och nackdelar med den av riksdagen beslutade överflyttningen av vissa körkortsmål tiU allmän dom­slol funnit att nackdelarna överväger och detta i all synnerhet om man beaktar de förbättringar som enligt utredningens mening kan göras i den nuvarande handläggningen av körkortsmål (det s. k. förbättringsaltemati-vet).

1 utredningens direktiv behandlas flera frågor som kan inrymmas under kapilelrubriken. Den största frågan gäller införande av ett aUmänt ombud i körkortsprocessen. Hämtöver uppmärksammas i direktiven bl.a. frågor om en reformering av varningsinstitutel, om en effektivisering a\förarpro­vet beträffande förare mot vilka iinmärkningar riktas samt om överflyttning av körkortsmål meUan länsrätter.

Beträffande den reform som innebär att ett allmänt ombud införs har utredningen enligt direktiven haft att överväga i vilken omfattning ombu­det skall medverka i körkortsprocessen och hur reformen organisatoriskt skall genomföras. I fråga om det aUmänna ombudets ställning i organisato­riskt hänseende har utredningen utgått från att länsrätten i framtiden kommer att vara fristående i fcirhåUande till länsstyrelseorganisationen. Vid en utbrytning av länsdomstolama från länsstyrelserna bör det all­männa ombudet enligt utredningens mening placeras på vederbörande länsstyrelse och endast ta befattning med körkortsmål som hör till den egna länsstyrelsen. Om ett införande av ett allmänt ombud i körkorts­processen blir aktuellt innan en utbrytning av länsrätterna genomförts, bör ombudet ändå kunna inordnas i länsstyrelsen. Utredningen anseratt lämp­liga kandidater för uppdraget som aUmänt ombud bör kunna rekryteras från den nuvarande länsstyrelseorganisationen. Uppgiften bör ligga väl till for t. ex. erfarna länsstyrelsejurister, vilka tidigare tjänstgjort som föredra­gande i körkortsmål.

Den mest angelägna uppgiften för ett allmänt ombud är enligt utredning­ens mening att verka för en enhetlig rättstillämpning i körkortsmålen. För att åstadkomma detta bör ombudet åläggas att granska länsrättemas och kammarrättemas avgörande i dessa mål samt tillförsäkras rätt att överkla­ga avgörandena i närmast högre instans. Vid granskningen av länsrättemas


 


Prop. 1979/80:178                                                    91

beslut bör det aUmänna ombudet pröva om beslutad åtgärd kan anses tillräcklig och vid behov föra målet vidare tiU kammarrätten. Del allmänna ombudet bör dock kunna föra talan även till motpartens förmån. Om ombudet tiUåts att i skärpande riktning föra talan mot ett beslut om var­ning, vilket utredningen föreslår, bör enligt utredningens mening det nuva­rande fuUföljdsförbudet mot vaming helt upphävas.

Den härnäst mest angelägna fråga som kan f& sin lösning genom införan­de av ett allmänt ombud är enligt utredningens t>edömning önskemålet om etablering av ett klart tvåpartsförhållande i körkortsmälen. Ett allmänt ombud bör i ett dylUct system ha befogenhet att dels anhängiggöra målen i länsrätten, dels företräda det allmänna vid handläggningen inför förvalt­ningsdomstolarna av dessa mål och detta oberoende av om handläggningen är skriftlig eUer muntlig.

Om det allmänna ombudet anförtros uppgiften att anhängiggöra kör­kortsmålen i länsrätten bör ombudet även åläggas det primära utrednings­ansvaret i målen. Det är enligt utredningens mening en fördel om det allmänna ombudet i förekommande faU kan underlåta atl göra ompröv­ningsanmälan hos länsrätten i de fall då ett körkortsingripande ej behövs. Prövningen i denna del bör åvila det allmänna ombudet men fÖr att pröv­ningen skall kunna bli meningsfuU måste den föregås av den utredning som kan anses nödvändig.

Det allmänna ombudet bör självfallet framställa någon form av yrkande i körkortsfrågan. Ombudet bör enligt utredningens mening göra ompröv­ningsanmälan i länsrätten endast i de fall då han anser att den s. k. återkal­lelsenivån har uppnåtts, dvs. då återkallelse bör ske eUer vaming meddelas som ett alternativ tiU återkallelse. 1 dessa fall bör del allmänna ombudet yrka att körkortsåtgärd vidtages. Hämtöver bör del åligga ombudet att som gmnd för yrkandet ange och dokumentera dels den brottslighet som åberopas, dels de återkallelsepunkter i 16 § KKL som ombudei anser tillämpliga. Om en dylik ordning införs anser utredningen all del primära ansvaret for utfärdande av vaming enligt 22 § första siycket KKL (s. k. självständig vaming, vilken får meddelas om skäl för återkallelse ej förelig­ger) bör övergå från länsrätten till det allmänna ombudet. För att särskilja sådan vaming från den typ av vaming som kan meddelas som elt allemativ till återkallelse, föreslår utredningen att den självständiga vamingen i stället benämns erinran. För att hindra att det allmänna ombudet utfärdar en erinran eller beslutar omprövningsanmälan med anledning av brott eller motsvarande, som ligger långt fillbaka i tiden, föreslår utredningen att en preklusionsregd införs, som innebär att angivna åtgärder måsle vidtagas inom viss tid. Tidsfristen, vilken enligt utredningens mening förslagsvis kan bestämmas tiU sex månader, bör beträffande brott räknas från laga-kraftvinnandet (respektive dagen för godkännande av straff- eller ord­ningsföreläggande eller från dagen för beslut om åtalsunderiåtelse) och i övriga fall från den tidpunkt då det aktueUa förhållandel blev känt för det


 


Prop. 1979/80:178                                                    92

aUmänna ombudei. Möjlighel till förlängning av tidsfristen bör dock finnas. Det allmänna ombudei bör enligt utredningens uppfattning ha samma rätt som körkortshavaren att begära muntlig förhandling i körkortsmål. Om­budet skall naturiigtvis aUud kallas tiU muntliga förhandUngar inför länsrät­ten eller överordnade instanser samt tillställas allt material i målet som han ej själv tillfört. Ombudei bör vidare beredas tillfälle atl yttra sig över inlagor eller nedtecknade muntliga yttranden från körkortshavaren.

Enligt nuvarande praxis föregås de interimistiska beslut som länsrätten fattar utan samband med prövning av ett omhändertagandebeslut ej av någon kommunikation med körkortshavaren. Utredningen förordar att kommunikationsskyldighet införs i dylika fall, varvid fidsfristen för yttran­de kan göras mycket kort. Det torde vidare enligt utredningens uppfattning ligga i sakens natur att krav på formell delgivning ej kan uppställas i dessa fall.

Det framstår enligt utredningens uppfattning ej som meningsfullt att ge det i 33 § KKF angwnaförarprovet annan utformning än det har idag men däremot kan del finnas anledning att oftare än nu utnyttja de möjligheter till kontroll av förarna som paragirafen ger. Prövningen bör bestå av ett praktiskt prov samt en kontroU av förarens kunskaper om gäUande trafik­regler och av hans attityder till trafiken. Förarprovet bör liksom for närva­rande kunna begränsas till att avse enbart den praktiska färdigheten eller enbart de teoretiska kunskapema. Mot bakgrund av de befogenheter som utredningen i det föregående föreslagit för det allmänna ombudet har utredningen funnit övervägande skäl tala för att ombudet även bör anför­tros uppgiften att som ett led i omprövningsförfarandet utfärda föreläg­ganden för föraren att undergå nytt förarprov. Det allmänna ombudet bör i förekommande fall använda sig av förarprovsföreläggandet innan om­prövningsanmälan tiU länsrätten görs. Resultatet av det nya förarprovet får sedan bli vägledande när det gäUer att ta ställning till öm anmälan skall göras.

I de fall en körkortshavare bytt kyrkobokförings- eller vistelseort efter det att vederbörande meddelats körkortstiUstånd, kan nuvarande fomm-bestämmelser medföra problem om körkortshavaren vid en omprövning av körkortsinnehavet önskar en muntlig förhandling. Utredningen föreslår därför att möjlighet till överflyttning av körkortsmål mellan länsrätter införs, så att körkortshavaren kan fä målet prövat på kyrkobokförings-eller vistelseorten. Motsvarande möjlighet bör finnas vid omprövning av ett körkortsingripande enligt 25 § KKL.

Olika frågor om utländska körkort (kap. V)

Ämnet utländska körkort berörs ej i utredningens direktiv. Frågor om utländska körkort har emeUertid samband med flera av de körkortsfrågor som upptagits i direktiven. Med hänsyn härtill och till de reformkrav som


 


Prop. 1979/80:178                                                                93

framförts på området har utredningen - i samförstånd med företrädare för kommunikation.sdepartemeniet - gått igenom det grundläggande regelsy­stemet rörande utländska körkorts gillighet m.m. i Sverige. Enligt vad utredningen inhämtat är det en allmän uppfattning att reglerna om utländs­ka körkort är svåröverskådliga, krångliga och i vissa delar också motsägel­sefulla. I syfte att åstadkomma viss förenkling föreslår utredningen en gemensam författning innehållande huvuddelen av de olika reglerna om utländska körkort. Författningen innehåller också vissa förslag till ändrade regler pä området, vilka förslag föranletts av utredningens allmänna över­väganden rörande de utländska körkorten.

Ett särskill problemområde när det gäller utländska körkort gäller de nordiska körkorten. På initiativ av Nordiska rådet har man inom Norden ulfört ett utredningsarbete som lett lill förslag om alt nordiskt nationellt körkort skall gälla i annal nordiskt land även sedan innehavaren har fasl bosatt sig i delta. Förslaget har fått ett positivt mottagande av berörda länder. Nordiska kommittén för vägtrafiklagsliftning (NKV) har i anslut­ning till förslagel behandlat vissa tillämpningsfrågor som aktualiseras vid nordisk giltighet av körkort. NKV har som huvudprincip föreslagit all uppkommande körkortsfrågor skall behandlas i det land där körkortsha­varen är bosatt och enligt del landets lagsliftning, dvs. den s. k. domicil-principen har förordats. NKV:s förslag har vid remissbehandlingen i all­mänhet mottagits positivt. När del gäller genomförandel av förslagel har NKV framhållit fördelarna med ell gemensamt genomförande i de nordis­ka länderna men samtidigt påpekat alt en sådan koordination kan vara svår alt uppnå. Reformen kan enligt NKV fullföljas också genom att varje enskilt land inför reglerna i sin lagstiftning utan alt invänta lagstiftningspro­ceduren i de andra länderna. Del nyss nämnda förslagel har godtagits av statsmakterna i Sverige.

Utredningen behandlar i betänkandet fömtsättningama för införandet av NKV:s förslag i Sverige som försia land och lar härvid upp frågor om bl. a. bosätlningsbegreppel, giltighetstid och körkortsklasser, omprövning av körkortsinnehav, utfärdande av nytt körkort samt registrering av körkort och belastningar. Utredningen har funnit det fulll möjligt att i Sverige som försia land införs en ordning som innebär alt körkort från övriga nordiska länder godias även sedan innehavaren fast bosatt sig här. En dylik ordning har enligt utredningens mening avgjorda fördelar och fä nackdelar. Det finns vidare anledning att utgå från atl övriga berörda nordiska länder inom en nära framlid inför en motsvarande ordning. Mot denna bakgrund föror­dar uiredningen all i Sverige införs en ordning av nyss nämnt slag enligt de principer som skisseras i betänkandet. I avbidan på att den förordade ordningen genomförs har utredningen arbetat in de nuvarande reglema om nordiska körkort i det gemensamma författningsförslaget om utländska körkort. I fråga om de nordiska körkorten innebär författningsförslaget främsl redaktionella ändringar i förhållande lill nuvarande ordning.


 


Prop. 1979/80:178                                                                  94

Utgångspunkten för överväganden om förbäliringar i del nuvarande regelsystemet i fråga om utomnordiska körkort mäste vara Sveriges skyl­digheter pä grundval av internationella konventioner. Dessa skyldigheter regleras i nuläget främsl av Genévekonvenlionen av äi 1949. På sikt kommer Sverige också alt vara bundet av den s. k. Wienkonventionen, lill vilken Sverige redan nu anpassat betydande delar av sina körkorlsregler. En grundläggande skyldighet enligt Genévekonvenlionen är att Sverige under vissa förutsättningar måste tillåta innehavare av utländska körkort atl här under ett år föra motorfordon av del slag körkortet gäller. Enligt nuvarande ordning äger innehavare av utländskt nationellt körkort icke rätt alt framföra motorfordon här i riket bl.a. om han under de sist förflutna tre åren vislats i Sverige mera än tvä år. Uiredningen föreslår på i betänkandet närmare anförda skäl atl utländska körkort inte skall godkän­nas här i riket, om innehavaren under de sist förflutna två åren vistats i Sverige mer än elt år.

De nuvarande reglerna om utbyte av utländskt körkort mol svenskt innebär alt innehavare av körkort utfärdat i annat nordiskt land, vilken tager hemvist i Sverige, får ges ett mot det innehavda körkortet svarande svenskt körkort utan att avlägga förarprov om han uppfyller kraven i medicinskt hänseende och i fråga om den personliga lämpligheten. Beträf­fande innehavare av utomnordisika körkort krävs dock för ulbytesför­månen - utöver den medicinska och personliga lämplighetsprövningen -alt vederbörande under de senasie tolv månaderna i belydande omfallning fört motorfordon här i riket. Vid ansökan om körkortsbyte skall detta förhållande intygas av polismyndighet eller två trovärdiga personer. Angi­vet krav på körvaneutredning bör enligt utredningens mening slopas. Ut­redningen föreslår vidare att utbytesförmånen när det gäller ulomnordiska körkort begränsas lid förarbehörighet B (personbil, lätt lastbil och ell lill sådan bil kopplat lätt släpfordon saml lerrängvagn). Innehavare av utom-nordiskt körkort med annan behörighet än B. som önskar motsvarande svenskt körkort, blir därför om förslagel genomförs skyldig alt genomgå förarprov helt enligt svenska regler. Bland utredningens övriga övervägan­den i denna del kan framhållas förslaget att det för godkännande och utbyte av utländskt körkort bör krävas alt föraren kan förete körkortet.

Registreringsfrågor (kap. VI)

Enligt direktiven har uiredningen haft att ta upp de frågor om körkorts-registrering och registrering av trafikbrott m.m. som aktualiserats vid utredningens översyn av de i direktiven beskrivna körkortsfrågoma.

Enligt av stalsmaktema fastslagna principer för omfattningen av regis­treringen av belastningsuppgifter i KKBEL, bör registreringen utvidgas tid att avse även brott som innehavare av utländskt körkort begått. Utred­ningen ansluler sig tiU denna ståndpunkt. Registerblad beträffande inneha-


 


Prop. 1979/80:178                                                                  95

vare av utiändskl körkort bör sändas lill länsstyrelsen i det län, där han är bosall. Beträffande den som inte är bosall i Sverige, bör regislerblad sändas lill länsslyrelsen i det län, där den registrerade förseelsen begåtts. Någon registrering av annat än brott behövs enligt utredningens mening ej för innehavare av utländskt körkort. När förslaget om nordisk gillighet av körkort genomförts, bör emeUertid de körkort, som utfärdats i Danmark, Finland och Norge och vars innehavare är fast bosatt i Sverige, omfattas av samma regislreringsregler som gäUer för svenska körkort. Förslaget om registrering av innehavare av utländska körkort fömtsätter uppgiftsskyl­dighet för de domstolar och andra myndigheter, vilka beslutar i ärenden som skall föranleda registrering i KKBEL.

Registreringen i KKBEL är avsedd all fylla två huvudändamål: Den skall dels lämna underlag för prövning i körkortsmål och dels ge informaiion lill åklagare och domstolar i trafikmål beträffande den misstänktes eller tillta­lades lidigare trafikbrottslighet. Enligt ett reformförslag från samarbelsor­ganet för ADB inom rättsväsendet (numera samarbelsorganet för rättsvä­sendets informationssystem - SARI) skulle den nuvarande framsiällning-en av registerblad kunna väsentligt begränsas. Enligt förslagel skulle registerblad på grund av föreläggande av ordningsbot ej sändas vid en enstaka förseelse förutsatt att någon broltsregistrering i KKBEL ej förelåg 'under de närmast föregående åren. Uiredningen ställer sig positiv till detla förslag. Flera av de förseelser för vilka ordningsbot numera kan tillämpas framstår emellertid som allvariiga från trafiksäkerheissynpunkl. Enligt utredningens mening bör därför en begränsning i framställningen av re­gislerblad kunna ske endasl om ordningsbolen bestämls lill högst 200 kr och det saknas anteckning om förseelse under de närmast föregående fem åren. Ell "tak" vid 200 kr i böler bör gälla under ell inledande skede. Erfarenheterna av en ordning av detla slag får sedan visa, om man kan undvara ett sådanl "tak". (Högsta ordningsbot för en förseelse är numera 300 kr).

Det andra ändamålet med registreringen i KKBEL, all ge information lill åklagare och domstolar i trafikmål, skulle enligt förslag från det nämnda samarbetsorganet tillgodoses genom en ny typ av registerutdrag - s.k. trafikbrottsutdrag — som skulle ersätta de nuvarande utdragen ur kör­kortsregislrel. Utdragen skulle inhämtas från rikspolisstyrelsen (RPS) och grundas på uppgifter ur KKBEL och centrala körkortsregistret (CKR) saml del av RPS förda person- och belaslningsregistret (PBR). Trafikbroltsut­drag borde enligt förslaget kunna framställas inte bara för körkortshavare utan även för övriga personer. Samarbetsorganets förslag om trafikbrotts-utdrag har i princip godtagits av statsmakterna. Enligt utredningens me­ning ger förslaget anledning lill överväganden dels i frågan huruvida irafik­brotlsuldrag skall kunna framställas för personer utan körkort, dels belräf­fande omfattningen av registreringen i KKBEL. Utredningen härför sin del funnit alt irafikbrotlsuldrag bör kunna utfärdas endast för körkortshavare.


 


Prop. 1979/80:178                                                                 96

Utredningen anser vidare all i KKBEL ej skall registreras personer, för vilka spärrtid löper, ulan endast körkortshavare.

Utredningen delar samarbetsorganets förslag att register över brott av belydelse i körkorlshänseende inte längre bör föras av länsstyrelserna utan endast centralt av RPS inom ramen för rättsväsendets informationssystem. Detta brottsregister bör enligt utredningens mening i väsentliga delar regle­ras i lag. Utredningen har därför föreslagit en lag om registrering av vissa trajlkbrott m. m.

Rehabiliteringsregler bör enligt utredningens uppfattning införas för uppgifier i såväl irafikbrotlsuldrag som regislerblad. RehahiUteringstiden bör beslämmas tiXX fem år från domslolsdatum eUer motsvarande. I fråga om belaslningsuppgift som hämtats ur CKR bör i princip samma rehabili­teringsregler gälla men reglerna bör ej omfatta uppgift om anmälan från läkare om vissa sjukdomstillstånd. Även beslut om erinran, vaming och återkallelse börenligt utredningens mening i princip omfattas av en rehabi­literingsregel. Innebörden av rehabiliteringsreglema bör enligt utredning­ens mening vara att i registemldiag ej skall tas med anteckning om dom eller beslut, sedan fem år förflutit från den dom eller det beslul som anteckningen avsett. När del gäller belastningar avseende innehavare av utländska körkort föreslår utredningen en rehabUiteringstid om två år, om körkortshavaren under den tiden ej övertygats om nytt brott av beskaffen­het all böra registreras. Från rehabiliteringsreglema bör undantas de fall då JK, JO eller datainspekiionen för visst fall begär fullständigt utdrag. Också enskild bör enligt utredningens mening aUtid vara berättigad atl få fullständigt utdrag om sig själv.

Utredningen tar i detta avsnitt avslutningsvis upp frågor om vissa gall­ringsregler som kan vara av betydelse i körkortssammanhang.


 


Prop. 1979/80:178                                                                  97

Bilaga 2

Författningsförslag

Överflyttningsalternativet

1    Förslag till

Lag om ändring i körkortslagen (1977:477)

Härigenom föreskrives

dels att 18, 21, 23 och 39 §§ körkortslagen (1977:477) skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas åtta nya paragrafer, 21a, 21b, 21c, 21d, 21e, 40, 41, 42 §§, av nedan angivna lydelse.

18 § Länsrätt får ej meddela beslut om slutlig återkallelse av körkort på gmnd av straffbelagd gäming förtån frågan om straff har blivit avgjord genom dom som har vunnit laga kraft. Vad som har sagls nu gäller dock ej

1.    om omständighetema är sådana, att körkortshavaren oavsett ulgång­en i ansvarsfrågan kan anses olämplig att föra körkortspliktigt fordon,

2.    om åklagare med stöd av 20 kap. 7§ rättegångsbalken eller molsva­rande bestämmelse i annan författning har meddelat beslul atl ej tala å gämingen.

Spärrtid

21 § Föreligger vid prövning av ansökan om förhandsbesked eller kör-kortsUllstånd hinder mot meddelande av körkortstillstånd på grund av sökandens personliga förhållanden eller återkallas körkort eller körkorts­tillstånd med åberopande av återkallelsegmnd som avses i 16 § 1-6 be­stämmes spärrtid om lägsl en månad och högst tre år. Vid brott som avses i 1§ andra stycket eUer 4 § 1 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott bestämmes spärrliden till lägsl ett år.

21 a § Inträffar under spärrtid omständighet som avses i 16 § 1 -6 eller har under spärrtiden framkommit sådan omständighet och har den inträf­fat före beslutet om spärnid men icke varit känd vid det tillfället, får omprövning av spärrtiden ske.

I brottmål som avses i 39 § första stycket ankommer omprövningen av spärrtid på tingsrätt.

I övriga fad prövas frågan av länsstyrelse.

Om tingsrätt eller länsstyrelse vid omprövningen förlänger spärrliden får förlängningen vid varje lillfälle avse högst tre år.

21 b § Vid prövning av fråga om bestämmande av spärrtid i fall sorn anges i 21 a §får tingsrätt, om det tidigare beslutet om spärrlid vunna laga kraft, förlänga spärrtiden eller förordna att den tidigare spärrtiden skad avse även det brott som föranlett omprövningen.

Innefattar det tidigare beslutet varigenom spärrtid bestämts tiUika en beslut om återkallelse men har beslutet icke vunnit laga kraft, skad tings­rätten pröva ärendet med tiUämpning av 16 och 21 §§. Om det tidigare beslutet om spärrtid icke innefattar ett beslut om återkallelse och beslutet 1    Riksdagen 1979180. t saml. Nr 178


 


Prop. 1979/80:178                                                                 98

icke vunnil laga krafl, skall lingsrällen pröva huruvida .spärrtid hör be­stämmas och, om så finnes böra ske, bestämma längden av denna spärrtid (särskild spärrtid). 1 fråga om spärrtidens längd äger härvid bestämmel­serna i 21 § motsvarande tillämpning.

Beslut enligt denna paragraf får ej meddelas efter utgången av löpande spärrtid.

21 c §   Länsstyrelses omprövning av spärrtid i fad som anges i 21 a § sker efter ansökan och omfallar endasl lagakraftvunna spärrtidsbeslut. Ansö­kan skad göras före spärrtidens utgång.  Prövningen avser sökandens förhåUanden fram tid lidpunkten för beslutet i anledning av ansökan. Länsstyrelsenfår vid omprövningen förlänga spärrtiden.

21 d § Kommer genom beslut enligt 21 b § andra stycket eller eljest spärrtider att löpa helt eller delvis paraUellt, skall länsstyrelse, sedan besluten vunnit laga kraft, självmant upptaga frågan om bestämmande av vilken spärrtid som skaU gälla. Spärrtiden skall därvid bestämmas på ett sätl som motsvarar resuhatet vid en samtidig bedömning.

21 e § Vid bestämmande av påföljd för brott som föranlett beslut om spärrtid skad beaktas det men föraren lider genom beslutet.

Omhändertagande

23 § Har körkortshavare vid förande av motordrivet fordon eller spår­vagn gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller företett tydliga tecken på påverkan av starka drycker eller annat ämne, omhändertages körkortet.

Körkortet skall även omhändertagas om körkortshavaren till följd av sjukdom, skada eller dylikt saknar förutsättningar alt föra körkortspliktigt fordon på ett trafiksäkert sätt.

Misstankes atl körkortshavare vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn har bmlit mot 4 § lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott, och hade han före färdens slut förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod uppgick lill minst 0,5 promille under eller efter färden, omhändertages körkortet sedan analysbevis har erhål­lits. Är fråga om broll mot 4 § 2 mom. nämnda lag, men uppgick alkohol­koncentrationen ej lill 0,8 promille, får om omständighetema vid brottet kan anses mildrande, körkortet omhändertagas endast om körkortsha­varen tidigare dömts för broll mot 4 § nämnda lag.

Behörig domstol i frågor som rör körkortsingripanden m. m.

39 § Tingsrätt handlägger mål vari prövas fråga om återkallelse eller varning enhgt denna lag eder fråga om motsvarande åtgärd rörande utländskt körkort, när frågan uppkommer i brottmål i vilket ansvar ådömes för

1.    brott mot 1 § andra stycket, 4 § I mom. eller 5 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott eller

2.    brott mot 4 § 2 mom. samma lag och åtalet ej har föregåtts av strafföreläggande.

Har körkort eller traktorkort omhändertagits på grund av misstanke om brott som avses i första stycket, prövar ungsrätt om kortet skall återkallas Ulls vidare eller återställas tid föraren.


 


Prop. 1979/80:178                                                            99

40 § / andra faU än som avses i 21 a eder 39 § prövas fråga om körkorts­
ingripande av länsrätt. Fråga om omprövning som avses i 25 § handlägges
dock av länsrätt endasl om domstol tidigare har beslutat i saken.

I mål som avses i första stycket får förvaUningsdomslol meddela före­läggande om all läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov skall inges samt meddela nya eller ändrade föreskrifter för behörigheten att föra fordon.

41    8 Domstols beslut om återkallelse eller varning skall delges den som beslutet rör.

42    § Om körkortshavare eller innehavare av traktorkort begär ompröv­ning av åklagares omhändertagandebeslut enhgt 23 § första eller tredje stycket och fråga är om sådant brott som enUgt 39 § skad föranleda att körkortsfrågan skall prövas av tingsrätt, skad tingsrätten så snart ske kan och senasi å fiärde dagen efter det att begäran inkommit till rätten pröva om körkortet skall återkallas tills vidare eller återställas till föraren. Ut­sattes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan begäran fram­ställdes, får prövningen dock uppskjutas till huvudförhandlingen.


 


 


 


Prop. 1979/80:178                                                                 101

Bilaga 3

Förbättringsalternativet

3   Förslag till

Lag om ändring i körkortslagen (1977:477)

Härigenom föreskrives

dels att 21, 22, 26 och 39 §§ körkortslagen (1977:477) skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas fem nya paragrafer, 22 a, 40, 41, 42 och 43 §§ av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Spärrtid

21 §

Föreligger vid prövning av ansö- Föreligger vid prövning av ansö­
kan om förhandsbesked eller kör-
kan om förhandsbesked eller kör­
kortslillstånd hinder mot meddelan-
kortsiiUstånd hinder mot meddelan­
de av körkortstiUstånd på gmnd av
de av körkortstillstånd på gmnd av
sökandens personliga förhållanden
sökandens personliga förhållanden
eUer återkallas körkort med åbero-
eller återkaUas körkort eller kör-
pande av återkallelsegmnd som
kortstillstånd med åberopande av
avses i 16 § 1-6 bestämmes spärt-
återkallelsegmnd som avses i 16 §
lid om lägst en månad och högst tre
1 -6 bestämmes spärrtid om lägst
år. Vid brott som avses i 1 § andra
en månad och högsl tre år. Vid
stycket eller 4 § I mom. lagen
brott som avses i I § andra styckel
(1951:649) om straff för vissa tra-
eller 4 § 1 mom. lagen (1951:649)
fikbrott bestämmes spärrtiden till
om straff för vissa trafikbrott be-
lägst ett år.
                         stämmes spärrtiden till lägst ett år.

Inträffar under spärrtid omständighet som kan föranleda nyll beslul om sådan lid, fär prövas om den redan bestämda spärrtiden skall förlängas. Sådan prövning sker efter ansökan. Ansökan skall göras före spärrtidens uigång. Prövningen avser sökandens förhållanden fram till tidpunkten för beslutet. Förlängning får ske med högsl tre år vid varje ny prövning.

Vad som anges i andra stycket skall tillämpas på motsvarande sätt om det under spämiden har framkommit sådan omständighet som har inlräffat före beslulel om spärrtid men inte har varit känd vid det tillfället.

Varning

22       §

Har i fråga om körkortshavare Har  körkortshavare  brutit  mot

förekommit sådana  omständighe- 4§ 2 mom.  lagen (1951:649) om

ler atl det finns särskild anledning straff för vissa trafikbrott men hade

att erinra honom om de krav som han ej före färdens slut förtärt star-

ställes på honom från trafiksäker- ka drycker i sådan mängd alt alko-

hetssynpunkt, får varning medde- holkoncentrationen i hans blod un-


 


Prop. 1979/80:178


102


 


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydds(


 


las honom, om skäl för återkallelse ejföreUgger.

Har körkortshavare bmlit mol 4 § 2 mom. lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott men hade han ej före färdens slut förtärt starka drycker i sådan mängd att alkohol­koncentrationen i hans blod under eller efler färden uppgick till 0,8 promiUe, får varning meddelas ho­nom i stället för all beslut fattas om återkallelse av körkortet, om han ej tidigare har dömts för brott mot 4 § nämnda lag och omsländighelema är mildrande.

Har i fråga om körkortshavare förekommit sådana omständigheter som avses i 16 § 2-6, får varning meddelas i stället för beslut om återkallelse, om varning av särskil­da skäl kan anses vara en tUlräcklig åtgärd.


der eUer efter färden uppgick till 0,8 promille, får varning meddelas ho­nom i stället för all beslul fattas om återkallelse av körkortet, om han ej tidigare har dömts för brott mot 4 § nämnda lag och omständighetema är mildrande.

Har i fråga om körkortshavare förekommit sådana omständigheter som avses i 16 § 2-6, får vaming meddelas i stället för beslut om återkallelse, om vaming av särskil­da skäl kan anses vara en tillräcklig ålgärd.


Erinran 22 a §

Har i fråga om körkortshavare förekommit sådana omständighe­ter att det finns särskild anledning alt påminna honom om de krav som ställes på honom från trafiksä­kerhetssynpunkt, får erinran med­delas honom, om skäl för återkal­lelse ejföreUgger.

Verkan av utländsk dom

26 §


Bestämmelsema om återkallelse, spärrtid, varning och underiåtelse av körkortsingripande m. m. i 16-22, 24 och 25 §§ tillämpas även i fråga om den som genom lagakraft­vunnen dom utom riket har dömts till ansvar i sådant avseende som sägs i angivna lagmm.


Bestämmelserna om återkallelse, spärrtid, varning, erinran och un­deriåtelse av körkortsingripande m. m. i 16-22, 24 och 25 §§ tilläm­pas även i fråga om den som genom lagakraftvunnen dom utom n'ket har dömts till ansvar i sådant avse­ende som sägs i angivna lagmm.


39 §


Domstoisförfarandet

Länsrätt prövar frågor som rör


Domstolsförfarandet m. m.

Länsrätt   handlägger   mål   vari


 


Prop. 1979/80:178

Nuvarande lydelse

körkortsingripanden i de fall som anges i särskild författning.

I mål som avses i första styckel har domstol samma befogenhet som länsstyrelse har när den hand­lägger körkortsärende. Domstols beslut om varning eller återkallelse skall delges den som beslutet rör.

Mot beslut om varning enligt denna lag får talan ej föras.


103

Föreslagen lydelse

prövas fråga om återkallelse, var­ning eller erinran enligt denna lag eller fråga om motsvarande åtgärd rörande utländskt körkort (kör­kortsmål). Fråga om omprövning i fad som avses i 25 § handlägges dock av länsrätt endasl om domstol tidigare har beslutat i saken. Har körkort eller traktorkort omhänder­tagits prövar länsrätten om del skall återkaUas tdis vidare eller återställas tid föraren.

1 körkortsmål får domstol med­dela föreläggande om alt läkarin­tyg eller bevis om godkänt förar­prov skad inges saml meddela nya eller ändrade föreskrifter för behö­righeten att föra fordon ävensom förordna att förnyad personutred­ning skall företas vid senare tid­punkt.

Mot föreläggande som anges i andra stycket får talan ej föras.


40 §

Beslut om återkallelse, varning eder erinran enhgt denna lag skall delges den som beslutet rör.

Mot beslut om erinran får talan föras endast av allmänt ombud som anges i 41 §.

41 §

1 varje län skad hos länsstyrelsen finnas ett allmänt ombud som för det allmännas talan i körkorts/nål.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordnar allmänt ombud och ersättare för denne samt meddelar de närmare föreskrifter som behövs i fråga om ombudets verksamhet.

42 §

AUmänt ombud äger rätt att an­föra besvär mot beslut av länsrätt och kammarrätt i körkortsmål, var­vid talan även får föras tid motpar­tens förmån.

I körkortsmål skall muntUg för­handhng hållas om aUmänt ombud


 


Prop. 1979/80: 178                                                                104

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

begär det samt förhandhngen ej är ohehövUg och ej heller särskilda skäl talar emot det.

43 §

Besvär av aUmänt ombud mot beslut som anges i 42 § skaU ha inkommit till den domstol som har att pröva besvären inom tre veckor från den dag det överklagade be­slutet meddelades.

Har part anfört besvär mot dylikt beslut äger även motpart föra lalan häremot, trots att den för honom gällande besvärstiden utgåtl. Par­ten skall dock inkomma med så­dana besvär inom en vecka från ut­gången av den tid inom vilken de först anförda besvären skulle ha anförts. Återkallas eller förfaller el­jest den första besvärstalan, är även den senare besvärstalan för­fallen.

Denna lag träder i kraft den

Förordnande om ikraftträdande får begränsas fill vissa av de nya be­stämmelsema. Regeringen får meddela de övergångsbestämmelser som behövs.


 


Prop. 1979/80:178                                                                 105

Bilaga 4

Sammanställning av remissyttranden

1    Överflyttningsfrågan

1.1 Allmänna synpunkter

1.1.1   Riksåklagaren: 1 sUt yttrande över trafikmålskommiUéns betänkan­de "Rätlen till ratten" tillstyrkte riksåklagaren förslagel att överflytta prövningen i vissa fall av frågan om körkortsåterkallelse till allmän dom­slol. Den utredning som nu verkställts visar emellertid enligt min mening atl inte något av de prövade alternativen för en överflyttning innebär en godtagbar lösning. De förbättringar som man vill uppnå med en samtidig handläggning i allmän domslol av brottmålet och frågan om körkortsingri­pande kan dessutom i stor utsträckning åstadkommas genom de ändringar i förfarandel hos länsrätt som nu föreslås.

1.1.2   Domstolsverket: Ett samtidigt avgörande av ansvars- och körkorls­frågan måste för såväl det allmänna som för den enskilde ställa sig mindre kostnadskrävande än gällande ordning med dubbla processer. För de fles­ta körkortshavare måsle denna dubbelprocess te sig märklig. Samma tra­fikbrott behandlas vid två olika domstolar och medför olika påföljder. Även om förlusl av körkort inte har straffrältslig ställning som påföljd för brott så uppfattas sådan förlust oftast som den mest ingripande effekten av brollet. Av trafikmålskommittén gjorda undersökningar visar också atl mer än 80% av de tillfrågade ansett att ett körkortsingripande bör beslutas av allmän domslol samtidigt med straffet. En överflyttning av körkortsin­gripande lill allmän domslol måste ge en snabbare handläggning av kör­kortsfrågan vilket uppenbarligen gagnar såväl trafiksäkerheten som den enskilde. Även andra skäl såsom fylligare personutredning, möjligheten alt avväga påföljdsfrågan mol körkortsingripandet m. m. talar för en över­flyttning. Domstolsverket finner det därför naturligt att man bör sträva ef­ter alt finna en lösning som medför att allmän domstol kan tilläggas rätten att besluta i körkortsfrågan samtidigt som den dömer i trafikbrottmålet. Därlill kommer att Europarådet antagit en resolution vari förordas att kör­kortsfrågor i princip bör avgöras i brottmålsprocessen.

1.1.3   Svea hovrätt: X hovrättens yttrande den 4 Juni 1974 över trafikmåls­kommitténs betänkande "Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform" (SOU 1972: 70-72) tillstyrkte hovrätten kommiuéns förslag om överflytt­ning av frågor rörande körkortsingripande i anledning av trafikbrott till de allmänna domstolarna.


 


Prop. 1979/80:178                                                 106

Körkortsutredningen har emellertid funnit, all situationen nu är en an­nan än när frågan förra gången var föremål för utredning och att nackde­larna med en överflyttning av vissa körkortsmål överväger fördelarna, särskill om man - såsom uiredningen föreslår - gör förbättringar i den nuvarande handläggningen av körkortsmål (det s. k. förbällringsalternati-vel). Hovrätten, som anser att nuvarande ordning fungerar förhållandevis väl och all de förbättringar i denna som bl.a. utredningen föreslår kommer all öka rättssäkerheten och sannolikt leda fill en snabbare prövning av körkortsmålen, finner i likhet med utredningen atl nackdelarna med en överflyttning överväger fördelarna. Hovrätten anser sig därför inte på det utredningsmaterial som nu finns kunna förorda en överflyttning av vissa körkortsmål till allmän domstol.

1.1.4    Hovrätten för Västra Sverige: Åven i fortsättningen kommer den stridaste strömmen av ingripanden mot körkortshavare atl ske genom be­slut av förvaltningsdomstol. Fråga är således inte om elt val mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol utan om lämpligheten av att ha två myndigheter som samtidigt kan pröva körkortsfrågan. Den nuvarande or­ganisationen för handläggning av körkortsmål har fungerat i många år och inom de skilda länsrätterna har utbildats en enhetlig och stabil praxis i kör­kortsfrågor. Länsrätterna torde inom en nära framtid komma att utbrytas ur länsstyrelseorganisationen och bilda självständiga domstolar. Samtidigt pågår en utveckling som utjämnar skillnaderna mellan förfarandet i för­valtningsdomstol och allmän domstol. Utredningens förslag om inrättande av allmänt ombud i körkortsprocessen är ett led i denna utveckling. Mot bakgrund av del anförda måste enligt hovrättens mening en uppdelning av den nuvarande körkortsorganisationen vara grundad på mycket starka skäl. Utredningen har vid en samlad bedömning av de för- och nackdelar som utredningen ansett vara förenade med en överflyttning funnit att nack­delarna överväger. Hovrätten instämmer i utredningens ställningstagan­de, i synnerhet om hänsyn tas till de förbättringar som utredningen före­slagit vad beträffar den nuvarande handläggningen av körkortsmålen.

1.1.5    Kammarrätten i Jönköping: Kammartätten känner sig övertygad om bärkraften i de praktiska skäl utredningen anför för att körkortsingri­panden även i fortsättningen bör vara en uteslutande uppgift för förvalt­ningsdomstolarna. Man bör därför inrikta sig på att förbättra nuvarande syslem så alt rättssäkerhet och effektivitet ökar.

1.1.6    RikspoUsstyrdsen: Styrelsen finner - i Ukhet med utredningen -att en överflyttning innebär övervålgande nackdelar. Enligt styrelsens me­ning bör således frågor om körkortsingripande även i fortsättningen ute­slutande vara en uppgift för länsstyrelser och länsrätter som första in­stans.


 


Prop. 1979/80: 178                                                              107

1.1.7    Brollsförebyggande rådet: Brollsförebyggande rådet (BRÅ) anser att frågor om körkorlsingripanden bör överflyttas från länsrätt lill tingsrätt samt atl överflyttningen bör avse alla de brott, som angetts i tilläggsdirek­tiv lill uiredningen utan de undanlag uiredningen föreslagit i händelse av överflyttning. Samtidig och snabb prövning av samhällets reaktioner på brottsligt beteende är av väsenllig betydelse från de synpunkter BRÅ har atl beakia. De gränsdragnings- och andra problem som en överflyttning medför torde gå all bemästra. - Utredningens förslag i betänkandet om handläggningen av körkortsmål vid allmän domstol förefaller i princip väl avvägda.

1.1.8    Socialstyrelsen: Körkortsutredningen har på ett helt annat sätt än vad trafikmålskommittén gjorde, vägt för- och nackdelar mol varandra för alt klargöra om skäl finns all överföra vissa frågor om kökorlsingripanden från förvaltningsdomstol lill allmän domstol.

Liksom utredningen har socialstyrelsen vid en samlad bedömning av de för- och nackdelar som skulle bli en följd av överflyttning från förvalt­ningsdomstol till allmän domstol, dvs. från länsrätt till tingsrätt, kommit lill uppfattningen att nackdelarna överväger. Socialstyrelsen delar därför utredningens mening alt frågor om körkortsingripanden också i fortsätt­ningen uteslutande skall vara en uppgift för länsstyrelser och länsrätter med överinstanserna kammarrätt och regeringsrätt.

X.\.9 Trafiksäkerhetsverkel: Trafiksäkerhetsverkel har i yttrande 1974-05-21 över trafikmålskommitténs betänkande "Rätten till ratten" funnit övervägande skäl tala för en överflyttning av handläggningen av frå­gor rörande körkortsåterkallelser på grund av trafikbrott från länsrätt till allmän domslol. Av avgörande belydelse för detla slåndpunktstagande var de synpunkter kommittén redovisade och som då ansågs ha belydelse från trafiksäkerheissynpunkl. Trafiksäkerhetsverkel har i grunden samma uppfattning som tidigare i vad avser irafiksäkerhetsaspeklen och vill gärna i delta sammanhang understryka körkortsutredningens uttalande att kör­kortsfrågor alltid skall avgöras med utgångspunkt från vad trafiksäkerhe­ten kräver. Det skulle därför kunna ifrågasättas om vare sig förvaltnings­domstol eller allmän domslol äger den reella kompelens som erfordras för all bedöma trafiksäkerhetsfrågan. Emellertid finner trafiksäkerhetsverkel ej anledning alt nu närmare utveckla sina synpunkler i delta avseende. Ef­ter bedömning av de i betänkandet redovisade skälen för och emot över­flyttning lill allmän domslol finner trafiksäkerhetsverket dock alt vid valet mellan förvaltningsdomstol och allmän domslol lorde länsstyrelse och länsrätt bäst kunna överblicka och bedöma Irafiksäkerhetsaspeklen. Verkel ansluter sig därför till körkortsutredningens synpunkler i della av­seende och tillstyrker förbättringsalternativet.


 


Prop. 1979/80:178                                                    108

1.1.10   Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON): LON kan i huvud­sak ansluta sig lill utredningens bedömningar. Även LON finner sålunda atl övervägande skäl talar för alt inte flytta över körkortsmål till allmän domslol. Utöver de stöd som utredningen främsl utvecklar är det från de synpunkter LON har att särskilt beakia naturiigt atl peka på den förestå­ende länsrättsreformen. Det är beklagligt om målområdet minskas för länsrätterna så att skattemålens dominans ökar ytlerligare.

1.1.11   Länsstyrelsen i Stockholms län: Körkortsutredningen har i betän­kandet gjort en samlad bedömning av för- och nackdelar med en överflytt­ning av körkortsmålen till allmän domslol. Länsslyrelsen delar utredning­ens uppfattning alt vid en sådan bedömning, nackdelarna överväger. Här­utöver vill länsstyrelsen fästa uppmärksamheten på del reformarbete som fortlöpande pågår atl utjämna skillnaderna mellan förfarandet i förvalt­ningsdomstol och allmän domstol. Utredningen har bl. a. föreslagit atl ett tvåpartsförhållande tillskapas i körkortsprocessen. Länsstyrelsen avstyr­ker sålunda bestämi att handläggningen av vissa körkortsmål överflyttas till allmän domstol.

1.1.12   Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen finner inte att utred­ningen anfört övertygande skäl för sin ståndpunkt. Länsstyrelsen avstyr­ker därför förslaget i denna del. - Styrelsens yttrande är inte enhälligt.

1.1.13   Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen instämmer        i ut­redningens förslag att körkortsfrågorna skall ligga kvar på länsstyrelserna och länsrätterna.

1.1.14   Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen ansluter sig hell till utredningens uppfattning om alt handläggningen av körkorts­ingripanden bör ligga kvar vid länsrätterna. De uppenbara svårigheter och nackdelar elt överförande lill tingsrätterna skulle innebära överväger klart de eventuella fördelar som en samtidig prövning av ansvars- och kör­kortsfrågorna i vissa fall skulle kunna medföra.

1.1.15 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Utredningens förslag att körkorts­
ingripanden även i fortsättningen uteslutande skall vara uppgifter för läns­
slyrelserna och länsrätterna biträds hell av länsstyrelsen. En överflyttning
av vissa körkortsmål till allmän domstol torde ej medföra sådana fördelar
att de uppväger påtalade nackdelar. Länsstyrelsen vill särskilt understry­
ka vad uiredningen anfört om de situafioner, som kan uppkomma om det
ges möjlighet för den enskilde att välja forum för handläggningen av exem­
pelvis elt rattonykterhetsmål. En överflyttning till allmän domstol kan
också medföra sådana konsekvenser för körkortshavare att hans lämplig-
hel blir prövad av två myndigheter.


 


Prop. 1979/80:178                                                                109

1.1.16 Länsstyrelsen i Västmanlands län delar utredningens uppfattning i överflyllningsfrågan och utredningens bedömning av för- och nackdelar med en överflyttning. - Styrelsens yttrande är inte enhälligt.

1.1.17    Länsstyrelsen i Jämtlands län: Utredningen har redovisat au bely­dande nackdelar är förenade med en överflyttning av handläggningen av vissa körkortsingripanden fill allmän domstol. Med hänsyn härUll och lill de positiva erfarenheter länsslyrelsen har av omprövningsförfarandel hos länsstyrelsen och i länsrätten finner länsstyrelsen det uppenbart att kör­kortsingripanden även i fortsättningen skall vara en uppgifl för länsstyrelse och länsrätt.

1.1.18    Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen ansluter sig helt till utredningens förslag atl frågan om körkortsingripanden även i fortsätt­ningen uteslutande skall vara en uppgifl för länsstyrelser och länsrätter med överinstanserna kammarrätt och regeringsrätt.

l.\.X9 Länsdomstolskommittén: Vid en sammanfattande bedömning av de olika delfrågorna inom överflyttningsalternativet konstaterar vi att körkortsulredningen har bemödat sig om alt hitta konstruktioner som kan molverka kompelenskonflikler. Det är uppenbart att sådana likväl kan uppkomma. Vi vill särskill peka på de problem som sammanhänger med bedömningen av upprepade trafikförseelser och allmän misskötsamhel. Dessutom har insatserna för att överbrygga problemen i vissa fall fåll ske till priset av så krångliga regler all de även för vana bedömare måsle te sig svårbegripliga. Överflyttningsalternativet kan enligt vår mening godtagas endast om man finner väsentligt enklare och lättfattliga alternativ lill sär­reglering.

Om överflyttningsalternativet genomförs krävs enligt vår bestämda uppfattning alt del allmänna ombudet ges befogenheter att vara åklagarna behjälpliga i körkortsprocessen. Endast ett väl utvecklat samarbete mel­lan åklagare och ombud kan motverka de risker som är förknippade med domstolarnas olika kompetensområden. Det kan samtidigt bidraga till atl domstolarnas rättstillämpning i de enskilda fallen blir enhetlig och inbör­des rättvis.

Körkortsutredningen lägger \ förbättringsalternativet fram en rad för­slag som enligi vår mening kan leda till åtskilliga förbättringar i handlägg­ningen av körkortsmål. Allmänna ombudels roll bör än en gång framhål­las. Vi vill gärna också vitsorda utredningens uppfattning om den betydel­se som reformen med fristående länsdomstolar kommer att få. Genom re­formen byggs en organisafion upp som i väsentliga delar motsvarar de all­männa domstolarnas. Betydande insatser görs för att i olika avseenden


 


Prop. 1979/80:178                                                  110

förstärka de nya länsrätterna, bl.a. i samordningshänseende. 1 den nya or­ganisationen måste självfallel till förtursmålen räknas frågor om körkorts­ingripanden som föranleds av allvarliga trafikbrott.

Mol de fördelar som sålunda kan uppnås genom körkortsulredningens reformuppslag inom nuvarande system skall givetvis vägas del ur den en­skildes synpunkl ytterst angelägna i all få en samtidig prövning av an­svars- och körkortsfrågan. Vi vill understryka att vi inte sett det som vår uppgift all gå närmare in på denna ur rättspolitisk synpunkt viktiga avväg­ning utan att endasl ge vissa synpunkler på de rältstekniska och organisa­toriska fördelar och nackdelar som är förknippade med de två framtagna alternativen. Med denna utgångspunkt finner vi förbättringsalternativet vara del bättre och fär därför förorda detla.

1.1.20     Trafiksäkerhetsutredningen (TSU): Från trafiksäkerhetssynpunkt är det enligt TSU: s mening lämpligare att körkortsmålen även i fortsätt­ningen handläggs vid länsrätterna. Det torde vara lättare atl vid förvalt­ningsdomstol renodla de renl trafiksäkerhetsmässiga aspekterna än om fråga om återkallelse och spärrtid skall avgöras i samband med påföljds-frågan i övrigt. Vidare hyser TSU samma oro som körkortsutredningen in­för risken för den minskade enhetlighet i bedömningen som en överflytt­ning av vissa mål ofrånkomligen innebär. Detta kan inte vara till gagn för trafiksäkerheten. Mol denna bakgrund instämmer TSU i förslaget att ären­den om körkortsingripanden i försia instans även i fortsättningen skall handläggas enbart vid länsstyrelse och länsrätt.

1.1.21     SACOISR: SACO/SR deäar utredningens bedömning belräffande möjligheterna atl överföra vissa körkortsmål från förvaltningsdomstol till allmän domstol och instämmer därför i utredningens uppfattning att förde­larna med en överflyttning är så begränsade och nackdelarna så betydande att de överväger. I all synnerhet gäller delta om hänsyn las även Ull utred­ningens förslag till förändringar av körkortsmålens handläggning i läns­rätt. Om en överflyttning tidigare varit motiverad så är den det inte längre då ett stort antal trafikbrott, vilka föranleder körkortsålgärder, aldrig kommer till allmän domstol och då körkortsfrågan kan handläggas vid en fristående förvaltningsdomstol med ett tvåpartsförhållande i processen och med möjlighet till muntlig handläggning i de fall sådan verkligen är av värde.

1.1.22     Föreningen Sveriges länspolischefer biträder utredningens förslag, att frågan om körkortsingripanden även i fortsättningen uteslutande skall vara en uppgift för länsslyrelser och länsrätter.

1.1.23         Föreningen Sveriges poUschefer (genom föreningens sektioner för
Norra Nortland och Södra Norriand):  Föreningen delar utredningens


 


Prop. 1979/80:178                                                   111

ställningstagande, alt en överflyttning av handläggningen av vissa frågor om körkortsingripanden från förvaltningsdomstol lill allmän domstol inne­bär övervägande nackdelar. Utredningen har noggrant analyserat proble­maliken och de överväganden de vid den samlade bedömningen kommil fram till har sådan tyngd att riksdagens beslut i anledning av prop. 1975/76: 155 i dessa delar bör tas upp till omprövning.

Det vore olyckligt om det tillskapades en ordning med både länsrätt och tingsrätt som försia instans vid handläggning av körkortsingripanden; låt vara att del skulle komma alt röra sig om skilda typer av körkortsärenden och att det för allmänheten skulle komma aft uppfattas som positivt att få ansvarsdelen och beslutet i körkortsdelen prövat samtidigt. Mot denna se­nare positiva faktor avseende förslaget om överflyttning av vissa kör­kortsmål från förvaltningsdomstol till allmän domstol står ell flertal nega­tiva konsekvenser därav. Till att börja med måste det anses såsom myckel tveksamt alt två från varandra skilda instanser tilläggs rätten att besluta i körkortsmål, speciellt som den stora strömmen av dylika ärenden - lik­som hittills - kommer att hamna hos förvallningsdomslolarna.

Systemet ger ett intryck av att bli tungarbelat, litet av etl självändamål och lätt förvirrande för den stora allmänheten.

X.X.24 Föreningen Sveriges statsåklagare: Slatsåklagarföreningen delar utredningens mening att nackdelarna med en överflyttning klart överväger och vill därför i första hand tillstyrka utredningens förslag att frågor om körkortsingripanden även i fortsättningen skall vara en uppgift för uteslu­tande förvahningsdomstolarna och förvaltningsmyndighelema.

1.1.25    Föreningen Sveriges åklagare: I likhet med uiredningen anser för­eningen alt frågor om körkortsingripanden även i fortsättningen uteslutan­de skall vara en uppgift för länsstyrelser och länsrätter med överinstan­serna kammarrätt och regeringsrätt.

1.1.26    Kungl. AutomobU Klubben (KAK) hänvisar Ull sitt yttrande över trafikmålskommitténs betänkande "Rätten lill ratten" och anför: KAK vidhåller i detta yttrande (tidigare) framförda synpunkler, vilket innebär

att då fråga om trafikbrott handläggs av allmän domstol bör       samma

domstol besluta om eventuell körkortsindragning.

1.1.27 LO: Rent allmänt framstår det för LO som en fördel om prövningen
av en trafikbrottspåföljd och ett körkortsingripande i allvarliga fall sam­
ordnas. Kostnader och tidsskäl talar för en gemensam handläggning. Sam-
Udig och gemensam prövning är inte minst utifrån den enskildes synvin­
kel värdefull. Vid ett sådant förfarande kan vid straffmätningen såväl den


 


Prop. 1979/80:178                                                   112

straffrättsliga påföljden som ett eventuellt körkortsingripande vägas in i den helhetsbedömning som görs av den rättsvårdande myndigheten. Med hänsyn till alt del är samordningen av prövningen av ansvars- och kör­kortsfrågor som är det väsentliga, anser LO, att det under särskilda förul­sältningar kan ifrågakomma att bedöma trafikbrottet och körkortsingri­pandet vid skilda domstolar (tingsrätt respektive länsrätt). Villkoret är, dels att målen inte i något fall avgörs isolerade från varandra, dels att ut­redningens förslag om förbättrad handläggning hos länsrättema verkligen genomförs.

1.1.2S Länsdomarföreningen: Utvecklingen går mol en utjämning av skillnaderna mellan förfarandet i förvaltningsdomstol och allmän domstol. Utbrytningen av länsdomstolarna ur länsstyrelserna och körkortsutred­ningens förslag om införandet av ett tvåpartssystem med ett allmänt om­bud i körkortsprocessen är exempel på sådan utjämning. Över huvud tagel kan sägas att läget nu är helt annat än när riksdagen gjorde sin bedömning om överflyttning av vissa körkortsmål till allmän domstol.

Föreningen delar utredningens uppfattning att, vid en samlad bedöm­ning av för- och nackdelar med en överflyttning, nackdelarna överväger. Föreningen får sålunda bestämt avstyrka att handläggningen av vissa kör­kortsmål överflyttas till allmän domstol.

1.1.29   Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF): MHF finner det till­fredsslällande all utredningen gjort en grundlig genomgång av hela proble­matiken med överflyttningsalternativet och förbätlringsalternauvet samt därefter ansett sig kunna självständigt bedöma och förutsättningslöst dra slutsatserna om vilket alternativ som är gynnsammast. När förslag om överflyttning lill de aUmänna domstolama på sin tid framlades av trafik­målskommittén, anförde MHF att de av kommittén åberopade skälen här­för enligt förbundels mening inte var tillräckligt bärande för atl avskaffa den då relativt nyinförda ordningen med länsrätter. MHF beklagade att kommittén inte närmare undersökt möjligheterna lill förbättringar av sy­slemet och förordade att sådana förbättringar inom ramen för gällande sy­slem skulle upplagas till omprövning utan dröjsmål, i försia hand frågan om inrättande av elt allmänt ombud för trafiksäkerhetsintresset. Den nu framlagda utredningen har styrkt förbundet i dess tidigare uttalade upp­fattning och klargjort att de praktiska svårigheterna med en överflyttning snarare är störte än vi då insåg. MHF kan i huvudsak ansluta sig till utred­ningens förbältringsallernativ och tillstyrker atl regeringen framlägger för­slag till riksdagen i enlighet med detta.

1.1.30   Motormännens riksförbund (M): Åven om det från körkortshava­rens synpunkt finns åtskilligt som talar för att det rent praktiskt sett - spe-


 


Prop. 1979/80:178                                                                113

cielll vid de s. k. tveksamma fallen - skulle vara av värde atl allmän dom­slol behandlade frågan om körkortsingripande samtidigt med trafikbrottet, anser M att de skäl som utredningen anför mol en överflyttning av frågor om körkortsingripanden från förvaltningsdomstol till allmän domslol är så starka att dessa frågor även i fortsättningen uteslutande skall handläggas av länsstyrelse och länsrätter med kammarrätt och regeringsrätt som överinstanser.

1.1.31   Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF): NTF, som lidigare har ställt sig positiv till trafikmålskommitténs förslag om överflyttning av beslutanderätten i vissa körkortsfrågor till allmän dom­slol, fär nu konstatera att de skäl, som körkortsulredningen anför mol överflyttningen, är så väsentliga att NTF måst ändra sitl slällningslagande. NTF har härvid tagit särskild hänsyn lill körkortsulredningens förslag om förbättringar i fråga om handläggningen av körkortsmål.

1.1.32   Statsanställdas förbund: Förbundel anseratt     synpunkterna

om samtidighet i avgörande av brottspåföljd och körkortsingripande samt kravet på förkortning av handläggningsliden måsle väga tungt i samman­hanget. För att nå dessa mål synes det för förbundet vara den mest ratio­nella lösningen att genomföra det s. k. överflytlningsallemativet. Den sam­tidiga bedömningen ger också möjlighel all avväga de straffrättsliga åtgär­derna och körkortsingripandet mot varandra.

1.1.33   Svenska arbetsgivareföreningen: Föreningen har i och för sig inget atl invända mol den genomgång utredningen gjort av olika problem som är förbundna med en överflyttning av körkortsmål Ull allmän domstol. Nå­gon anmärkning kan inte heller riktas mol utredningens sammanställning av för- och nackdelar som följer med en sådan överflyttning. Föreningen delar däremot inte utredningens värdering av olika omständigheter som kan anses tala för respektive emot all allmän domstol handlägger vissa körkortsmål. Vid en samlad bedömning finner föreningen, i motsats lill ut­redningen, att fördelarna med en överflyttning väger tyngst.

1.1.34   Svenska transportarbelareförbundel: Förbundet vidhåller syn­punkterna (i sitt yttrande över trafikmålskommitténs belänkande "Rätlen Ull ratten") och ansluter sig till utredningens förslag atl körkortsingripan­den även i fortsättningen uteslutande skall vara en uppgift för länsrätten med överinstanserna kammarrätt och regeringsrätt. Denna uppfattning styrks ytteriigare om man betraktar de förbäliringar utredningen föreslår i den nuvarande handläggningen av körkortsmål, i första hand ett införan­de av etl allmänt ombud i körkortsprocessen.

1.1.35   Sveriges advokatsamfund: Övervägande skäl talar       för en

8    Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 178


 


Prop. 1979/80:178                                                   114

överflyttning av handläggningen av  körkortsärendena till de allmänna domstolarna i alla de fall dä ansvarstalan förs mol en bilförare.

1.1.36 Sveriges domareförbund: Domareförbundet har inte funnit anled­ning all frångå sin lidigare redovisade grundinställning atl man bör efter­sträva att få en samtidig bedömning av frågorna om ansvar och körkort­singripande (varmed här och i det följande avses återkallelse, vaming och erinran). Däremot har de redovisningar som lämnats i prop. 1975/76: 155 och i körkortsutredningens betänkande på elt övertygande sätt visat vilka svårigheter som möler, om man försöker dra en gräns mellan körkortsin­gripanden som skall prövas av allmän domslol och av förvaltningsdom­stol. Förbundel har övervägt inte bara de lösningar av gränsdragnings­problemet, som förordats av trafikutskottet och körkortsutredningen, utan även andra som kommeratt redovisas i det följande. Som ett resultat anser sig förbundet emellertid kunna konstatera, all del är myckel svårt att göra en gränsdragning som är praktiskt tillämpbar och materiellt riktig. Med hänsyn härtill vore del därför bättre att låta alla frågor om körkortsingri­pande prövas av antingen förvaltningsdomstol eller allmän domstol. Här­vid har förbundel av skäl som framgår av del följande kommit till slutsat­sen att den principiellt mest tillfredsställande lösningen är att alla frågor om körkortsingripande prövas vid de allmänna domstolarna. Därmed når man - ulan alt skapa några gränsdragningsproblem - den viktiga fördelen atl ansvarsfrågan och frågan om körkortsingripande kan prövas samtidigt i de fall där detta är önskvärt.

En sådan lösning är självfallet förenad med flera prakfiska svårigheter som försl måste klaras upp. Den svåraste torde vara att komma till rätta med handläggningen av strafförelägganden och ordningsförelägganden. Elt myckel stort antal trafikförseelser beivras numera med hjälp av dessa förfaranden, och del är uppenbart atl denna ordning innebär en rationell arbetsfördelning mellan polis, åklagare och domstol. Enligt förbundets uppfattning kan det inte vara tal om att till domstol överföra någon väsent­lig del av de trafikförseelser som nu avgörs genom strafföreläggande eller ordningsföreläggande. Detta gäller även de fall där körkortsåtgärd kan bli aktuell på gmnd av upprepade trafikförseelser och där en samtidig bedöm­ning av ansvars- och körkortsfrågorna inte är lika angelägen som i de fall där en enstaka trafiköverträdelse ger anledning till körkortsåterkallelse. Det är nödvändigt att finna en tillfredsställande lösning på detta svårlösta spörsmål, om en total överflyttning av körkortsfrågoma till allmän domstol skall kunna ske.

Det finns också andra praktiska frågor som måsle lösas om man väljer att flytta över alla körkortsfrågor till lingsrällema. Främst gäller detta de ändrade resursbehoven hos länsrätter, tingsrätter och åklagarmyndigheter


 


Prop. 1979/80:178                                                  115

eller snarare en omfördelning av resurserna mellan dessa. Det förefaller vara naturiigt atl åklagare med denna lösning får åla sig de uppgifter som är tänkta för del allmänna ombudei. En annan fråga är vilken tingsrätt som skall besluta om körkortsingripande, när det aktualiseras av annal än brott. Dessa och andra frågor bör därför utredas innan etl slutligt ställ­ningslagande kan ske.

1.1.37   Sveriges trafikbilägares riksorganisation finner förslagen, sam­manfattade i det s. k. förbättringsalternativet, välgrundade och tillstyrker dessa.

1.1.38   Sveriges trafikskolors riksförbund (STR): Redan vid prövning av betänkandena "Rätten till ratten" (SOU 1972:70-72) hyste STR vissa tvivel på del rikliga i alt överflytta ärenden rörande indragning av körkort från förvaltningsdomstol lill allmän domstol. I den utredning som låg bak­om del ovan nämnda betänkandet hade för- och nackdelama med en över­flyttning inte vägts mot varandra och i varje fall inte klart redovisats. Del­ta har skett i körkortsulredningens betänkande och underlättar ett ställ­ningstagande i frågan.

STR biträder utredningsmannens förslag att frågor om körkortsingri­panden även framdeles uteslutande skall vara en uppgift för länsstyrelser och länsrätter med överinstanserna kammarrätt och regeringsrätt.

1.1.39 TCO har inte några erinringar mot de synpunkter och förslag som
framförs i belänkandet.

1.2 Gränsdragningsproblematiken

1.2.1 Riksåklagaren: Del är uppenbari alt prövningen av frågan om kör­kortsingripande på grund av brott inte i samtliga fall kan överflyttas på de allmänna domstolarna. Uiredningen har visat alt en överflyttning enligt de rikllinjer som riksdagen dragit upp föranleder svårlösta gränsdragnings­problem. Detta gäller framför allt vad som i riksdagsbeslutet betecknats som "vissa från trafiksäkerheissynpunkl farliga brott". Härmed avses bl. a. sädana broll som normalt beivras med ordningsbot eller strafföre­läggande. Överflyttningen bör inte få medföra någon väsenllig inskränk­ning av tillämpningsområdet för ordnings- och strafföreläggande med den ökade belastning för de allmänna domstolarna som detta skulle innebära. Ordningsbotssystemet är avsett att användas i normalfallen för de brotts­typer som systemet omfallar. Om i del enskilda fallet omständigheterna är försvårande - liksom då mildrande omständigheter anses föreligga - skall ordningsföreläggande inte ulfärdas utan sedvanlig polisrapport uppräitas och saken underställas åklagares prövning. Bara i dessa senare fall kan en


 


Prop. 1979/80:178                                                  116

överflyttning av prövningen av körkortsingripande komma i fråga. En yt­teriigare begränsning måsle emellertid göras bl. a.med hänsyn till all poli­sen lämnar rapport till åklagaren även i normalfallen om den misstänkte inte vill godkänna etl ordningsföreläggande. Begränsning skulle kunna länkas ske till fall då gärningen är atl bedöma som vårdslöshet i trafik. För konsekvensens skull måste då alla fall av vårdslöshet i trafik kunna bli ak­tuella för en överflyttning. Det är uteslutet att överflyttning sker för alla sådana mål med hänsyn till de konsekvenser detta skulle få för strafföre-läggandeinslitulets tillämpningsområde. Del är inte heller möjligt all ställa upp bestämda kriterier för i vilka fall av vårdslöshet i trafik frågan om körkortsingripande skulle prövas i samband med åtalet. Återstår endast såvitt Jag kan finna att låla åklagarens bedömande bli avgörande för vilken handläggningsordning som skall tillämpas. Denna prövning bör självfallel inte grundas endasl på det aktuella brottet utan även eventuellt lidigare trafikbrott måste beaktas. Då fråga är om upprepad brottslighet skulle denna ordning få till följd när det gäller brott som ingår i ordningsbolskala-logen atl endasl om del senasie brottet är av den art all del underställts åklagaren, kommer frågan om körkorlsingripande atl kunna prövas av all­män domstol medan, om detta är enklare och därför beivrats genom ord­ningsföreläggande, prövningen skulle ankomma på länsrätten. En sådan uppdelning är enligt min mening inte godtagbar. 1 den mån någon prövning i nu berört hänseende skulle läggas på åklagaren, torde detta dessutom inte vara möjligt alt genomföra utan all åklagarna erhöll särskild utbild­ning. I likhet med körkortsulredningen anserjag att en överflyttning inte kan omfatta annat än vissa bestämda trafikbrott. Några fördelar finner Jag inte skulle uppnås med etl i detla avseende ändrat förfarande för kör­kortsingripande. Tvärtom kan överflyttningen såsom körkortsulredningen påvisat ge upphov till kompelenskonflikler mellan allmän domstol och länsrätt. Jag vill härvidlag särskilt peka på det fall atl brottmålet gäller så­väl för körkortsingripande behörighelsgrundande trafikbrott som andra brott, vilka senare också kan ha betydelse för den åtalades fortsatta kör-korlsinnehav.

1.2.2 Domstolsverket: Uiredningen har tolkat tilläggsdirektiven restrik­tivt och utgått från att riksdagen endast förordat en överflyttning av kör­kortsingripanden i de trafikbrott som trafikutskottet särskilt nämnt. De trafikbrott som utredningen sålunda inte behandlat och som fallit utanför utredningens överväganden utgör den ojämförligt största delen av beivra­de trafikbrott, som t. ex.vårdslöshet i trafik och hasughetsöverträdelse. Huruvida riksdagen verkligen avsett all låla körkortsingripanden i anled­ning av dessa brott kvarligga hos länsrätt kan diskuteras. Den av trafikut­skottet gjorda uppräkningen av vissa allvarliga trafikbrott kan också tol­kas som en exemplifiering av brott där påföljdsfrågan i högre grad än vid andra trafikbrott bör samordnas med ett körkortsingripande. Mol en så-


 


Prop. 1979/80:178


117


dan tolkning talar emellertid uttalandet "all handläggningen av körkort­singripanden mot förare, som genom upprepade trafikförseelser visat sig olämpliga som förare, bör ligga kvar hos länsrätt". Etl flertal sådana för­seelser kan Ju ha behandlats vid Ungsrätt. Närmast Ull hands ligger därför att tolka utskottets uttalande på sätt utredningen gjort. Genom sill ställ­ningstagande torde riksdagen ha försvårat för uiredningen atl förutsäii­ningslösi finna en lämplig ordning för etl överflyttande av körkortsingri­panden i anledning av trafikbrott från länsrätt till tingsrätt. Måhända hade de av utredningen redovisade gränsdragningsproblemen kunnat undvikas eller lösas om någon precisering av överflyttningsfallen inte gjorts.

Det problem som vållat utredningen störst bekymmer har varit del för­hållandet atl trafikbrott i stor utsträckning avgörs genom godkännande av ordnings- och strafförelägganden. Att låta strafförelägganden omfatta kör­kortsingripanden har tidigare föreslagits men lorde numera inte kunna komma i fråga. Del strider också mot riksdagens uttalanden i överflylt-ningsfrågan. Domstolsverket anser inte heller all delta bör ske. Atl tilläg­ga den enskilde körkortshavaren rätt att genom etl bestridande eller god­kännande av strafföreläggandet själv avgöra var körkortsfrågan skall prö­vas kan inte vara lämpligt. Förutom att en sådan ordning är principiellt tvi­velaktig kan den också medföra oöverblickbara organisatoriska och eko­nomiska konsekvenser. I syfte att förhala körkortsfrågans slulliga avgö­rande kan benägenheten att bestrida i och för sig acceptabla strafföreläg­ganden komma atl öka. Härigenom skulle såväl trafiksäkerhetsaspekler som strävandena efler ökat utrymme för ordnings- och strafförelägganden motverkas. Vidare skulle såväl tingsrätt som länsrätt komma atl pröva körkortsingripanden vid samma slag av trafikbrottslighet. Prövningen skulle därvidlag komma att ske under olika betingelser eftersom handlägg­ningsformer, domförhetsregler, partsförhållanden m.m. inte är desamma vid allmän domslol som vid förvaltningsdomstol. Varken rättssäkerhets-aspekter eller strävandena efter enhetligare rättspraxis i körkortsmål skul­le gagnas av en sådan ordning med två rättegångsförfaranden med olika slutinstanser.

Domstolsverket delar utredningens konstaterande att nackdelarna med en överflyttning av körkortsingripanden i anledning av "vissa från trafik-säkerhetssynpunkt fariiga brott" samt rattonykterhetsbrott som kan beiv­ras genom strafföreläggande är så betydande all de väger över de fördelar som står att vinna vid en överflyttning av nämnda trafikbrott. Sådan över­flyttning bör därför inte ske.

En överflyttning av endast vissa allvarligare trafikbrott med tämligen okomplicerade körkortsfrågor är domstolsverket inte berett alt tillstyrka. De fördelar som kan vinnas genom en sådan överflyttning är tämligen be­gränsade.


 


Prop. 1979/80:178                                                   118

Uiredningen har klargjort de gränsdragningsproblem som uppstår om körkortsingripanden i anledning av vissa trafikbrott överflyttas från läns­rätt lill tingsrätt. Del förslag lill uppdelning uiredningen gjort är - som ut­redningen själv funnit - inte acceptabelt. Utredningen har i avsnitten om pricksystem och utländska körkort redogjort för hur motsvarande frågor lösts i vissa främmande länder. Av trafikmålskommitténs betänkande framgår alt i praktiskt taget samtliga länder i såväl Väst- som Östeuropa beslutar domstolen i körkorlsfrågan samtidigt med att trafikbrottet be­handlas. Vidare framgår alt samma ordning gäller i USA, Kanada och Ja­pan. Del hade varit värdefullt med en redovisning över hur samordningen mellan straff och körkortsingripanden lösts i vissa andra länder.

Del kan finnas anledning all något beröra andra överflytlningsalternaliv än dem utredningen övervägt. En lösning som utredningen inte utvecklat är att tilldela åklagaren en aktiv roll i kompetensfördelningen mellan tingsrätt och länsrätt. En länkbar ordning skulle kunna vara all åklagaren före utfärdandel av ett strafföreläggande prövar om ifrågavarande trafik­brott kan komma att föranleda ett körkortsingripande. Härvidlag beaktas även tidigare begångna trafikbrott. Om åklagaren bedömer atl körkorts­ingripande är aktuellt utfärdar han inte strafföreläggande utan inger ansö­kan om stämning liU Ungsrätten. I de fall där han anser all det aktuella tra­fikbrottet inte bör påkalla något körkortsingripande utfärdas strafföreläg­gande. Godkänns della av körkortshavaren och länsrätten delar åklaga­rens uppfattning behöver inga kompetenskonflikter uppstå. Anser länsrät­ten all trafikbrottet kräver etl körkortsingripande kan sådan konflikt dock uppstå. Mol den skisserade lösningen talar dessutom förhållandet att yt­terligare en myndighei - åklagarmyndigheten - tvingas fatta ståndpunkt i körkortsfrågor. Det synsätt som denna myndighei kommer att lägga på körkortsfrågor kan komma atl avvika från den praxis domstolarna kommer att följa. Åklagarens avgöranden måste ju bli tämligen schematiskt under­byggda på grund av bristfällig personutredning, avsaknaden av personligt sammanträffande med körkortshavaren m.m. Dessutom medför den be­skrivna ordningen alt såväl tingsrätt som länsrätt ges samma kompetens i vissa körkortsfrågor med åtföljande gränsdragningsproblem.

Även om samtliga ingripanden i anledning av trafikbrott överflyttas till allmän domslol torde gränsdragningsproblem komma atl uppstå. Mycket talar därför för atl samma domslol prövar alla frågor om körkortsingri­panden vare sig ingripandel föranlelts av brott eller annan orsak. Humvi­da allmän domstol eller förvaltningsdomstol är bäst skickad att handlägga körkortsmål kan på grundval av körkortsutredningens belänkande och äldre utredningar inte avgöras. Ej heller kan de organisatoriska och eko­nomiska konsekvenserna av en överflyttning av alla körkortsmål till all­män domslol överblickas. På förevarande utredning kan det enligt dom­stolsverkets mening inte komma i fråga atl grunda ett principbeslut om en omläggning med så vittgående konsekvenser.


 


Prop. 1979/80:178                               ,., ,                           119

1.2.3    Hovrättenför Västra Sverige: Hovrätten ser det som en brist all ut­
redningen inte belyst överflyllningsfrågan mol bakgrund av förhållandena
i utlandet.

Det framstår, även enligt hovrättens uppfattning, som lika betänkligt att införa elt syslem där den enskilde genom sitt ställningstagande till ell ord­nings- eller strafföreläggande kan bestämma vilket slag av domslol som skall pröva körkortsfrågan som alt slopa möjligheterna all uifärda dylika förelägganden belräffande dessa broll. Inte heller framstår det som någon rimlig lösning alt allmän domslol skall pröva körkortsfrågan endast i de troligen mycket fåtaliga mål av gmppen "vissa från trafiksäkerheissyn­punkl farliga broll" som ej föregåtts av ett icke godkänt ordnings- eller strafföreläggande. En sådan ordning skulle för övrigt, som utredningen framhållit, leda till all både tingsrätt och länsrätt skulle ha att pröva kör­kortsfrågan vid samma typ av trafikbrott. Följden skulle bli densamma om åklagaren i stället tillades rätten all i del enskilda fallet avgöra huruvida strafföreläggande borde utfärdas eller - om en körkortsålgärd framstod som motiverad - åtal väckas förbrottet. Denna konstruktion skulle därut­över kunna medföra den nackdelen atl länsrätten, om brottet föregåtts av ett strafföreläggande, kunde göra en annan bedömning än åklagaren och kanske finna skäl för återkallelse föreligga. Vad beträffar mål tillhörande gruppen "vissa från trafiksäkerheissynpunkl farliga brott" bör även framhållas att, fömtom alt såväl polis som åklagare och domstol får ut­ökad arbetsbörda om allmän domslol hade att pröva körkortsfrågan, skul­le också handläggningstiderna bli längre. Strävandena alt få till stånd en snabbare prövning av körkortsfrågan skulle därmed molverkas.

1.2.4    Bronsförebyggande rådet: BRÅ delar utredningens uppfattning, att
del inte kan accepteras att körkortshavaren i praktiken själv kan avgöra
om körkortsfrågan skall prövas av länsrätt eller av tingsrätt. Vidare in­
stämmer BRÅ i all ökat utrymme för ordnings- och strafföreläggande i
princip är av godo. Ett förverkligande av dessa idéer behöver emellertid
enligt BRÅ: s mening inte innebära, alt gränsdragningen sker enligt utred­
ningsförslaget.

Vad gäller användandet av ordnings- eller strafföreläggande vid trafik­brott framstår det för BRÅ som etl absolut krav från rällssäkerhetssyn­punkt, alt körkortshavare som delges sådanl föreläggande - i motsats till vad som nu är fallel - genom innehållet i föreläggandel får klart för sig vil­ken straff- och körkortspåföljd som kan komma i fråga på grund av tra­fikbrottet. Med nuvarande ordning lär förekomma all körkortshavare fel­aktigt tror, alt trafikbrottet är ulageral i och med föreläggandet och därför godlar delta om han finner bötesbeloppet rimligl, trots atl han egentligen inte anser alt han gjort sig skyldig lill någon förseelse. I andra fall åter kan körkortshavaren felaktigt tro atl en relativt ursäktlig trafikförseelse kan


 


Prop. 1979/80:178                                                  120

medföra ingripande körkortspåföljd. Mot bakgrund härav bestrider han kanske trafikbrott som han i själva verket inser atl han gjort sig skyldig till. Enligt BRÅ: s mening skulle man komma tillrätta med de nämnda olä­genheterna om åklagaren tilläggs befogenhet alt före utfärdande av straff­föreläggande eller stämning göra en bedömning huruvida körkortspåföljd bör följa eller ej. Som utredningen själv nämner under 4.2 i betänkandet lorde det beträffande många trafikbrott framstå som uppenbart, atl kör-korlspåföljd ej är aktuell. Om åklagaren gör denna bedömning bör den till-läggas bindande verkan. Beträffande de fall, där åklagaren finner körkorts-påföljd böra ifrågakomma, måste särskilda regler uppställas. Reglema måste innebära, alt åklagaren vid sin prövning slår fast om ev. körkorts-påföljd skall beslutas av åklagare eller av allmän domstol eller av förvalt­ningsdomstol. Gränsdragningsproblem uppstår, men de kan inte vara oöverkomliga. Reglerna bör kunna ges sådant innehåll, alt tilläggsdirekti­ven kan följas i full utsträckning och således utan uteslutning av de brotts-grupper utredningen angett. - I de av polisen utfärdade ordningsföreläg­gandena måste också anges humvida körkortspåföljd senare kan följa.

En lösning av antytt slag förutsätter, att domförhetsreglerna i lingsräti ändras så alt nämnd blir obligatorisk i mål där körkorlsfrågan prövas. Var­ken denna omsiändighei eller en trolig ökning av antalet irafikmål hos de allmänna domstolarna kan anses innefatta något negativt från kostnads­synpunkt, efiersom man kan räkna med molsvarande vinster genom min­skad belastning för förvaltningsdomstolarna och för allmänt ombud om sådant inrättas.

1.2.5   Länsdomstolskommittén: Körkortsulredningen har funnit det ute­
slutet alt till allmän domslol överföra körkortsmål som uppkommer i an­
ledning av "vissa från trafiksäkerheissynpunkl fariiga brott".

Vi ställer oss tveksamma till den ståndpunkten. Enligt vår mening har körkortsulredningen överbelonal de problem som skulle vara förknippade med alt låla tingsrätten pröva dessa mål. Visseriigen ligger del en olägen­het i alt både länsrätt och tingsrätt skuUe ha att pröva körkortsfrågan vid samma typ av trafikbrott beroende av om elt straff- eller ordningsfördäg-gande har godkänts eller inte. Ur praktisk synpunkt skulle det ändå vara en fördel om man kunde ha en grundregel, som innebär all tingsrätt prövar körkortsfrågor på gmnd av trafikbrott där åtal väckts och länsrätt frågor om körkortsingripanden i andra fall.

1.2.6---------------------------------- Kungl. Automobd Klubben: KAK anser för sin del del olyckligt att
inte utredningen haft atl utreda frågan om en total överflyttning av kör­
kortsmål till tingsrätt således även vidtagande av körkortsåtgärd vid ex­
empelvis upprepade förseelser. Härigenom skulle inga gränsdragnings­
problem uppstå mellan tingsrätt och länsrätt.       Etl så väsentligt in-


 


Prop. 1979/80:178                      ,,                           121

gripande som en körkortsålgärd bör alltid föregås av muntlig förhandling. För allmänheten är förtroendet för de allmänna domstolama gmndmural samtidigt som dessa har en god geografisk spridning. Härtill kommer del i den allmänna debatten klart uttalade önskemålet att körkortsmål skaU av­göras av allmän domstol. Sammanfattningsvis bör således en överarbet­ning av utredningen ske med syfte atl åsladkomma en total överflyttning av körkortsärenden till de allmänna domstolarna.

1.2.7    Motorförarnas helnykterhetsförbund: Efter atl ha granskal de kon­sekvenser och komplikationer, som skulle följa med överflyttningen, har utredningen funnit att en av de angivna målgrupperna hell måsle uteslu­tas. Det gäller den relativt slora gmppen "vissa från trafiksäkerheissyn­punkl farliga brott", omfattande bl. a. körning mot rött ljus, allvariig has-ligheisöverträdelse, underlåtenhet atl stanna vid huvudled, påkörning vid övergångsställe, trafikfarlig omkörning och bristfälligt fordon. Till väsenl­lig del handläggs sådan trafikbrottslighet genom ordningsbot eller straffö­reläggande och sålunda utan medverkan av tingsrätt. Att i princip överföra dessa mål till tingsrätterna skulle gå stick i stäv mot hittillsvarande utveck­ling på lagsiifiningsområdet och skapa risker för allvarliga balanser på domstolsområdet. Det skulle inte heller vara rättsligt godtagbart att låta körkortshavaren välja forum för körkortsfrågans avgörande genom att godkänna respektive vägra godkänna ett strafföreläggande. Del vore orimligt att låta länsrätt och lingsräti avgöra enahanda körkortsfrågor.

1.2.8    Sveriges domareförbund: Körkortsutredningen föreslår den kon­struktionen att åklagaren utfärdar föreläggande i den utsträckning del finns lagliga möjligheter - dvs. upp till 60 dagsböter - utan hänsynsla­gande till körkortsfrågan. När föreläggande utfärdats, skall del därefter alltid ankomma på länsrätt atl pröva körkortsfrågan. Härigenom skulle en­ligt utredningen från tingsrättens prövning komma att uteslutas "vissa från trafiksäkerhetssynpunkt fariiga brott", vari inryms, möjligen med något undantag, mål om vårdslöshet i trafik och lindrigare fall av ratt­onykterhet. Förbundet kan inte ansluta sig fill utredningens förslag lill gränsdragning, även om den sannolikt skulle vara enkel att tillämpa. En sådan ordning skulle nämligen medföra att just de fall undantas, där munl­lighet, omedelbarhet och det naturliga sambandet med avgörandet av skuldfrågan kan öka rättssäkerheten vid körkortsåtgärden och bestäm­mandet av den totala samhällsreaklionen.

Denna brist kan emellertid undanröjas, om åklagaren har att pröva om det enskilda brottet i sig kan medföra körkortsingripande och om så är fal­let underlåta strafföreläggande och i stället utfärda stämning. Därefter skulle ankomma på tingsrätten att pröva körkortsfrågan men - Ull skillnad från åklagaren - med beaktande av alla omständigheter, dvs. även andra lidigare förseelser, sjukdom, alkoholmissbruk etc. Finner åklagaren att


 


Prop. 1979/80:178                                                  122

anledning till körkortsingripande inte föreligger på grund av del enskilda brottet, har han att meddela strafföreläggande. En konsekvens torde då få bli atl länsrätten inte kan beslula om körkortsingripande enbart på grund av den förseelsen men väl med beaktande av även andra omsländigheter. Förbundel delar också utredningens uppfattning alt den misstänkte inte skall ha möjlighet alt välja forum genom silt ställningstagande lill föreläg­gandet. Delta medför att tingsrätt i fall av bestridande av föreläggandel in­te får pröva körkortsfrågan.

Den nu skisserade lösningen har den fördelen atl Just de fall kommer alt prövas av lingsräiten, där en sådan prövning är särskilt angelägen från rättssäkerhetssynpunkt. Den har emellertid ocksä nackdelar. En sådan är atl åklagaren och tingsrätten kommer atl fä olika bedömningsunderiag. En annan är alt syslemet i vissa avseenden blir ganska komplicerat. Den en­skilde kan finna det svårt atl förstå olika avgränsningar och framför allt all åklagarens prövning i en del fall innebär atl körkortsfrågan är avgjord, medan prövningen i andra fall inte utgör hinder mot att länsrätten (i vissa fall allmänna ombudei) lar upp frågan igen. Vidare kommer man fortfaran­de att ha fall, där tingsrätt prövar ansvarsfrågan, medan körkortsfrågan tas upp senare av länsrätten. Denna situation - vilken varit den av all­mänheten kanske mest kritiserade - kommer inte alt bli ovanlig. Det gäl­ler nämligen alla de fall när ordningsbot eller strafföreläggande inte kan användas, därför att den misstänkte bestrider gärningen.

En bättre balans mellan åklagarens och tingsrättens bedömningsunder­lag uppnås, om även åklagaren vid sin prövning skall ta hänsyn till samtli­ga omsländigheter av belydelse i körkortsfrågan. Gränsdragningen blir då klarare och därmed lättare alt överblicka för allmänheten. Det kan emel­lertid inte komma i fråga all aktualisera en åklagargranskning annal än i de fall som blir aktuella för strafföreläggande. Åven med en sådan begräns­ning blir del dock etl icke obetydligt merarbete för åklagarna, om de alllid när de har att meddela strafföreläggande på grund av trafikförseelse skall göra en fullständig bedömning av körkortsfrågan.

De senast diskuterade båda alternativen är - som förbundet visat -inte invändningsfria. Förbundel kan inte heller beträffande dessa alterna­tiv överblicka vilka konsekvenser de kan ha för resursbehoven för tings­rätter, länsrätter och åklagare. Även om förbundet inte anser sig kunna tillstyrka något av dem på detta stadium, bör de dock vara att föredra framför den lösning som utredningen förordat. De bör därför studeras yt­lerligare om den av förbundet i försia hand förordade lösningen - en total överflyttning från länsrätt till tingsrätt - inte skulle kunna genomföras.

När det slutligen gäller det alternativ som skisserats i trafikutskottets ut­låtande - vilket torde innebära all tingsrätt alltid har att pröva körkorts­frågan i dess helhet när ansvarsfrågan är uppe till bedömning i domstolen - finner förbundet med instämmande i vad utredningen anfört att en gränsdragning inte är möjlig enligt de linjer som utskottet anger.


 


Prop. 1979/80:178                              ,s, .                           '2''

1.3 Kompetens-och samordningsfrågor

1.3.1 Hovrättenför Västra Sverige: Mål angående grov vårdslöshet i tra­
fik förekommer ej ofta. Hovrätten vill ändock påtala några problem som,
med den föreslagna gränsdragningen, kan uppkomma om körkortsfrågan
skall prövas av allmän domstol. Vid huvudförhandlingen kan tingsrätten
exempelvis finna alt vårdslösheten visseriigen framstår som allvarlig, men
ej i sådan grad att den bör bedömas som grov. Tingsrätten skulle vid ell
sådanl förhållande vara förhindrad all pröva körkortsfrågan. Om tingsrät­
ten tidigare interimistiskt återkallat körkortet måste beslutet härom ome­
delbart upphävas. Vinner tingsrättens dom laga kraft får länsrätten i stället
pröva körkortsfrågan och eventuellt besluta om förnyat interimistiskt om­
händertagande av körkortet. För del fall åklagaren skulle föra målet vidare
i rubriceringsfrågan torde nytt interimistiskt förordnande inte annat än i
undantagsfall kunna meddelas förtän hovrätten i samband med del slulliga
avgörandet eventuellt finner att vårdslösheten är all bedöma som grov.
Den tilltalade som genom ell upphävt interimistiskt beslul återfall sitt kör­
kort skulle i dessa fall tills vidare vara berättigad atl föra fordon, trots att
det - oavsett hur gärningen rubriceras - kanske framstår .som uppenbart
att körkortet slutligen kommer att återkallas eller - undanlagsvis — fram­
står som angeläget all vederbörande omedelbart las ur trafiken. Särskilt
lång tidsutdräkl i detla avseende skulle uppkomma om försl högsta dom­
stolen finner vårdslösheten vara grov.           

Uiredningen har påtalat de stora praktiska och laglekniska problem som möter när det gäller att undvika kompetenskonflikter mellan allmän dom­stol och förvaltningsdomstol. Återkallelsegrunderna går i stor utsträck­ning i varandra och körkorlshavaren fär inte körkorlsfrågan löst i sam­band med allmän domstols prövning av ansvarsfrågan om inte domstolen tilläggs en långtgående prövningsrätt. Utredningens förslag i denna del lö­ser i viss mån problemen vad beträffar brottskonkurrenssituationer, men alltjämt kvarstår de komplikationer som sammanhänger med körkortsha­varens personliga förhållanden. Problem av sistnämnd art torde t.ex. i icke ringa utsträckning kunna uppkomma vid handläggningen av trafik-onyklerhelsbrotlen. Personer som lagfors för sådana brott har ofta alko­holproblem. Om uiredningen i målel visar atl vederbörandes pålitlighet i nyklerhetshänseende kan ifrågasättas aktualiseras således två återkallel­segrunder, 16 § 1 p. och 5 p. KKL, varav tingsrätten endast kan pröva den förstnämnda. Om lingsrällen bestämmer spärrliden lill exempelvis elt år, kan det inträffa alt länsstyrelsen vid prövning av ansökan om körkortstill­stånd i stället besiämmer en längre spärrtid under åberopande av 16§ 5p. KKL. Uiredningen ger även exempel på andra fall där kompetenskonflik­ter svårligen kan undvikas, såsom all körkortshavaren visar sig vara all­mänt misskölsam eller ha någon kroppslig defekt som gör att körkorts­innehavet kan ifrågasättas.


 


Prop. 1979/80:178                                                   124

I fråga om nackdelarna understryker hovrätten särskilt de olägenheter som sammanhänger med ovan berörda kompetenskonflikter. Både från principiell synpunkt och av hänsyn tiU den enskilde framstår del som be­tänkligt atl en myndighels beslut i körkortsfrågan kan komma atl "om­prövas" i skärpande riktning av en annan myndighet. Därtill kommer de närliggande samordningsproblem som uppstår då länsrätt och tingsrätt samtidigt har anledning atl ingripa mot en körkortshavare.

1.3.2    Brottsförebyggande rådet anser att utredningens farhågor angående kompetenskonflikterna är överdrivna och all de berörda samordnings­problemen borde kunna lösas med tämligen enkla regler.

1.3.3    Länsstyrelsen i Västmanlands län: Beträffande de påvisade nackde­larna vill länsstyrelsen särskilt betona att kompetenskonflikter - exempli­fierade i avsnitten 6.5.2 och 6.6.3 - mellan länsrätt och tingsrätt är att vänta, liksom samordningsproblem. Överflyttningsalternativet saknar regler om hur sådana skall bemästras. Följande exempel kan tjäna som belysning. En körkortshavare, vars körkortsinnehav är föremål för om­prövning på grund av nykterhelsanmärkning, gör sig skyldig lill ett ratt-onykterhetsbrolt, som handläggs av tingsrätt. Körkortshavaren får då -under förutsättning all överflyttningsalternaUvel realiseras - sin kör­kortsfråga anhängig hos länsrätt och tingsrätt samtidigt. Med utredning­ens förslag atl tingsrätt, vid sin prövning av körkortsfrågan, skall vara skyldig att beakta all brottslighet, som kan påverka bedömningen och vid tillfället är känd för tingsrätten, men inte faktorer av typen allmän miss-skötsamhel kommer varken länsrätten eller tingsrätten all uttömmande pröva körkortsfrågan.

Man kan tänka sig den ordningen att tingsrätten försl avgör sitl mål och alt länsrättens mål vilar i avvaktan härpå, varefter länsrätten med beak­tande av tingsrättens slut avgör sitt mål. Beroende på allvaret i nykterhets-anmärkningen kan körkortshavaren därvid få sin spärrtid förlängd eller kanske en varning ersatt med en återkallelse. Exemplet, som inte speglar en unik situation, visar enligt länsstyrelsens mening för det första alt över-flyttningsalternativel kräver samordningsregler och för del andra att olä­genheter för den enskilde följer med etl system, där både länsrätt och tingsrätt kan komma all pröva körkortsfrågan - och denna alltså inte kommer att avgöras i etl sammanhang; olägenheter, som inte de smidigas­te samordningsregler kan komma att eliminera. För länsslyrelsen slår det klart att det är väsentligare att körkortsfrågan prövas i sin helhet och av­görs i ett sammanhang än att trafikbrott och körkortsfråga prövas samti­digt.

1.3.4----------------------------- Länsdomstolskommittén: Vi har     funnit starka skäl tala för atl

tingsrätt också bör pröva körkortsfrågan vid upprepade trafikbrott. Häri


 


Prop. 1979/80: 178                        ,                         125

ligger emellertid en uppenbar risk för en kollision mellan det straffproces­suella och det administrativa kompetensområdet. Del krävs etl väl ut­vecklat informationsutbyte mellan länsrätt och tingsrätt för att undanröja samordningsproblem som medför sinsemellan olika bedömningar av sam­ma malerial.

Enligt körkortsulredningen bör lingsräti inte få väga in faktorer av typen allmän misskötsamhel eller bristande synförmåga. Vi har i och för sig förståelse för del resonemang som leder uiredningen fram till denna stånd­punkt. Vi vill ändå peka på de uppenbara nackdelar som ur den enskildes synpunkt är förenade med att man inte vid elt och samma tillfälle kan ta hänsyn lill alla de faktorer som har belydelse för körkortsfrågan. Del tor­de i praktiken också bli svårt för tingsrätten att avskärma vetskapen om de nämnda förhållandena rörande den tilltalades person när den gör en sam­lad bedömning av lämpliga ålgärder.

Vi kan ulan vidare understryka körkortsutredningens uttalande om att det föreligger mycket stora praktiska och lagtekniska problem att lösa i fråga om tingsrätternas befogenhet att förordna om förlängning av spärr­lid. Vi har inte gått in i någon närmare prövning av körkortsutredningens förslag. Det kan emellertid redan vid en översiktlig genomgång konstate­ras att det kan uppstå ur den enskildes synpunkt icke önskvärda effekter genom de föreslagna reglerna. Det torde t. ex. för de flesta körkortshavare vara svårt att förstå att det kan löpa två spärrtider parallellt. Saken för­bättras inte av att länsstyrelsen sedan självmant skall ta upp frågan om alt bestämma en "tredje spärrtid" som skall motsvara vad som skulle ha bli­vit resultatet vid en samtidig bedömning. Åven objektivt noggranna be­dömningar härvidlag kan i den enskildes ögon framstå som utslag av myn­dighets godtycke.

1.3.5 Länsdomarföreningen: Föreningen vill här särskilt peka på de up­penbara olägenheter det skulle medföra att två olika domstolar, förvalt­ningsdomstol och allmän domstol, skulle pröva frågor om körkortsingri­panden. Det kommer som utredningen anfört att i vissa fall leda till kom­petenskonflikter och samordningsproblem, t.ex. om en åtalad lider av sjukdom eller har alkoholproblem som kan påverka hans innehav av kör­kort. Om tingsrätten dömt för smilning men ansett att någon körkortsåt­gärd ej bör vidtas uppkommer frågan om länsrätten vid bestämmandet av körkortsåtgärd på grund av t.ex. vårdslöshet i trafik kan beakta att kör­kortshavaren tidigare dömts för smitning. Denna fråga synes utredningen inte närmare ha berört. Flera andra exempel kan förutses där en överflytt­ning kan leda till ohållbara konsekvenser, inte minst vid förhållandel tra­fiknykterhetsbrott och opålitlighet i nyklerhetshänseende. Hur smidigt samordningen än sker kan allvarliga olägenheter aldrig undvikas.


 


Prop. 1979/80:178                                                  126

1.3.6 Föreningen Sveriges åklagare: Föreningen delar utredningens me­ning atl överflyttning endasl bör ske i mål som gäller grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri och smitning ävensom i mål rörande rattonykterhet om åtalet ej föregåtts av strafföreläggande. Utredningens förslag i denna del - 39§ överflyttningsalternativet - är dock enligt föreningens mening inte helt godtagbart. Paragrafens uiformning innebär nämligen att domstolen får handlägga körkortsfrågan endast för del fall atl ansvar ådöms för någol av de ovan uppräknade brotten. Man har härvid icke förutsett den situa­tion som kan uppslå om åklagaren yrkar ansvar för grov vårdslöshet i tra­fik men tingsrätten eller, än värte, överdomstol skulle finna att gärningen bör bedömas som enkel vårdslöshet i trafik. Så som förslaget är utformat måste i sådant fall beslutet i körkortsfrågan övergå till länsrätt trots att ett interimistiskt omhändertagande kanske beslutats av tingsrätt enligt para­grafens andra stycke. Del interimistiska beslutet torde dessutom få hävas i samband med domen. Risken för en komplikation av denna art undanröjs om orden "ansvar ådömes" utbyts mot "åtal väckts". Härigenom skulle allmän domstol få slutföra prövningen av körkortsfrågan i de mål, där domstolen från början varit behörig all pröva frågan. Även andra skäl ta­lar för en sådan lösning. Ett väsentligt skäl är att det skulle vara obilligt mol den tilltalade, som kanske lagl ned möda och koslnader på att i brott­målet utföra sin talan i körkortsdelen, om han tvingades all upprepa sam­ma procedur i länsrätten.

1.4 Snabbare körkortsingripanden

1.4.1   Riksåklagaren: En fördel med överflyttning som anses tungt vägan­de är att det snabbare blir avgjort huruvida etl trafikbrott föranleder kör­kortsåterkallelse eller ej. Förutom att största möjliga snabbhet är eftersträ­vansvärd i och för sig slipper den misstänkte vid en samtidig prövning av straffansvar och körkortsingripande alt efter det han fällts till ansvar för trafikbrott sväva i ovisshet om vilken följd trafikbrottet kan få med avse­ende på hans körkortsinnehav. I flertalet av de fall där en överflyttning praktiskt kan ske lorde emellertid körkortet ha omhändertagits redan då brottmålet handläggs och den åtalade måste antagas vara införstådd med alt körkortet kommer att återkaUas om han fälls till ansvar. Till detta kom­mer att även andra brott än trafikbrott kan läggas lill grund för körkorts­återkallelse. I sådana fall är ovissheten för den dömde säkerligen än större och elt körkortsingripande i efterhand kommer mer övertaskande än när del är fråga om trafikbrott. Enligt min mening bör således nu berörda för­del med en överflyttning inte överbetonas.

1.4.2   Hovrättenför Västra Sverige: Fördelarna med en överflyttning hän­för sig främst lill de tidsvinster som kan göras i fråga om prövningen av körkorlsfrågan. Som utredningen påpekat lorde dock genom regler om


 


Prop. 1979/80:178                                                  '27

förtur förbättringar kunna åstadkommas i delta avseende utan all hand­läggningen av körkortsmälen överflyttas till de allmänna domstolarna.

1.4.3     Kammarränen i Jönköping: 1 de fall där körkortsålgärder skulle kunna överflyttas Ull allmän domstol - rattfylleri och rattonykterhet, grov vårdslöshet i trafik och möjligen smilning - vållar den dubbla handlägg­ningsordningen normalt inte några problem för den enskilde. Körkoriei är nämligen där normall redan omhändertaget och den enskilde är väl med­veten om konsekvensema för körkortet. De fall där den dubbla handlägg­ningsordningen vållar problem är främst vårdslöshet i trafik, som ej är grov, och andra fall som ofta beivras medelst strafföreläggande eller ord­ningsbot. Här kommer ibland körkortsålgärder för den enskilde som en oväntad följd efter det slraffrågan är avklarad. Dessa fall kan inte lösas ge­nom några överflyltningsålgärder efiersom straffrågan normall inte hand­läggs vid allmän domslol. Tendensen att förenkla brottmålsförfarandet i riktning mot ökad användning av strafföreläggande och ordningsbot har under senare år varit klar.

1.4.4     Brottsförebyggande rådet: Utredningens förslag om snabbare pröv­ning av körkortsfrågan anser BRÅ kunna ge endasl marginella effekler. Del är väntetiden mellan den allmänna domstolens dom och länsrättens be­slut, som innebär den slora olägenheten.

Från de synpunkler BRÅ har all beakia vill BRÅ lill stöd för överflytt­ning av körkortsmål lill allmän domslol främst åberopa betydelsen av atl samhällets samtliga reaktioner pä ett brott kommer samtidigt samt att reaktionen kommer snabbt. För den enskilde är det mest naturligt, all på­följden för trafikbrott bestäms i ett sammanhang. Körkortsingripande tor­de allmänt uppfattas som en bestraffning. Dubbla beslul i anledning av tra­fikbrott uppfattas därför som dubbelbestraffning. Samtidig reaktion har vidare den fördelen alt domstolen kan avväga straffrättsliga ålgärder och körkortsingripande mot varandra. BRÅ hänvisar i detta sammanhang lill att frågan om förvisning i anledning av brott skall prövas av allmän dom­stol, medan andra beslul om alt utlänning inte äger kvarbli i landet prövas i annan ordning.

Härutöver skall framhållas all en gemensam handläggning av del straff­rättsliga avgörandet och körkortsingripandet måsle innebära kostnadsbe­sparing såväl för körkortshavaren som för det allmänna.

1.4.5   Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Återkallelsetiden av körkort för så­
dana trafikbrott som prövas av allmän domstol är regelmässigt ganska
lång. Den tidsvinst man eventuellt skulle erhålla genom en överflyttning
torde med hänsyn härtill knappast ha någon större reell betydelse för kör­
kortshavaren.


 


Prop. 1979/80:178                                                   128

1.4.6 Trafiksäkerhetsutredningen: Riksdagens beslul i fråga om över­flyttning av vissa körkortsmål till allmän domstol grundade sig på vad tra-' fikutskottel anfört. Av utskottets utiålande (TU 1975/76: 28) framgår all -förutom vederbörlig hänsyn till den enskildes rättstrygghet - särskild vikt i sammanhanget bör fästas vid trafiksäkerhetsaspekterna. 1 delta hänse­ende pekar utskottet på ett uttalande av statens trafiksäkerhetsverk, där verket tillstyrker en överflyttning av körkortsmål till allmän domstol på grund av den betydelse frågan har från trafiksäkerhetssynpunkt.

Den för trafiksäkerhetsverkel avgörande omständigheten var den långa lid som förflöt mellan trafikbrott och körkortsbeslul. Genomsnittlig hand­läggningslid angavs till fyra månader i brotlmålsprocessen och lika lång lid vid länsrätt. Det framstod för trafiksäkerhetsverkel som orimligt alt trafi­kanter i många fall inte las ur trafiken förrän i genomsnitt åtta månader ef­ter det att de visat sin trafikfarlighet. Trafiksäkerhetsutredningen delar i princip den uppfattning som trafiksäkerhetsverkel gett uttryck åt. Som framgår av körkortsutredningens redovisning utgörs emellertid de kör­kortsmål som skulle kunna överflyttas till allmän domstol av den hell do­minerande delen av körkortsåterkallelse på grund av trafikonykterhel. Härtill kommer ett begränsat anlal körkortsavgöranden vid grov vårds­löshet i trafik och ett okänt antal avgöranden på grund av smilning vid per­son- eller sakskada. Enligt gällande bestämmelser skall körkort genom be­slut av åklagare eller polismyndighet omhändertas om körkortshavare misstänks för trafikonykterhetsbrott, utom i de lindrigaste fallen, eller gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik. På så sätl berövas körkorts­havaren i det övervägande antalet här aktuella fall rätten atl fortsätta att köra efter del att han dokumenterat sin trafikfarlighet. Härefter återstår så få fall atl de enligt TSU:s mening inte kan ha någon avgörande betydel­se för frågan om överflyttande av körkortsmål till allmän domslol.

1.4.7 Länsdomarföreningen: Största delen av tiden för handläggningen av
trafikmålen kan-- inte hänföras Ull länsrätten, utan fill polismyndig­
het, åklagare samt de allmänna domstolarna, vilkas dom måsle avvaktas
innan beslut kan meddelas i körkortsfrågan. Föreningen anser, i likhet
med utredningen, alt bestämmelser bör utfärdas om förturshandläggning
av trafiknykterhetsmål och andra irafikmål där körkortet är interimistiskt
återkallat eller kan väntas komma alt återkallas. Med hänsyn lill de för­
hållandevis korta spärrtider som efter körkortslagens ikraftträdande till-
lämpas vid t.ex. lindriga rattonykterhetsbrott, är det särskill viktigt atl
dom föreligger så snart som möjligt i de fall där körkortet omhändertagits
i samband med brottet. Det förekommer nu ibland att den spärrtid som
bör bestämmas för brottet redan gått tiU ända då lagakraftvunnen dom
föreligger och länsrätten kan besluta i körkortsfrågan. Körkortshavaren
blir på så sätt fråntagen rätten alt föra körkortspliktigt fordon längre lid än
del begångna brottet motiverar och på grund av omständigheter som han


 


Prop. 1979/80:178                              ,,,                              129

själv inte råder över. Detta kan inte accepteras ur rättssäkerhetssynpunkt. Länsrätternas egen handläggningslid bör dock också enligt föreningens mening förkortas. Detla kan ske genom att länsrätterna får ökade perso­nella resurser i samband med att reformen om utbrytning av länsrätterna ur länsslyrelserna genomförs. Fördelama med en överflyttning av vissa körkortsmål är således enligt föreningens mening mycket små.

1.4.8    Statsanslälldas förbund: Förbundel anser alt handläggningstiden för körkortsmål med nuvarande syslem är alltför lång. Dessulom anser vi det som en avgörande nackdel all körkortsfrågan i dag i många fall avgörs flera månader efler del all dom fallit i ansvarsfrågan. Förbundels inställ­ning är således den, att ansvarsfrågan och körkortsfrågan måste prövas i etl sammanhang och vid samma lidpunkt, samt att den totala handlägg­ningsliden för trafikbrott måsle förkortas.

1.4.9    Svenska arbetsgivareföreningen: Del är enligt föreningens mening av största inlresse atl handläggningsliderna vid prövning av körkortsingri­panden blir så korta som möjligt. Såsom utredningen funnit erhålls en snabbare prövning av körkortsfrågan vid en överflyttning till allmän dom­slol av vissa körkortsmål. Detla följer av att domen i trafikmålet i annal fall måste avvaktas innan slutligl beslut kan fattas i körkortsfrågan. Denna möjlighet att nedbringa handläggningstiderna anser föreningen vara etl starkt vägande skäl för en överflyttning till allmän domstol.

1.4.10  Sveriges advokatsamfund: Genom att allmänna domstolar handläg­
ger körkortsfrågor undviks även den tidsutdräkl som nu kan förekomma
innan körkortsinnehavaren får slutgiltigt besked i körkortsärendel. Vänte­
tiden innan visshet erhåUs upplevs mycket pressande av många körkorts­
innehavare. Inte så fä körkortsinnehavare är därjämte överraskade när
länsrätten avhör sig efiersom man utgår från att ärendena är sluthandlag-
da när domstolen meddelat dom. 1 de fall då körkortsingripanden är befo­
gade förefaller det även rimligl all sådana görs så kort lid som möjligt efter
det att förseelsen begåtts. Med den nuvarande ordningen kan det dröja
lång tid innan allmän domstol gör sin bedömning i ansvarsdelen och däref­
ter ytlerligare lång tid innan länsrätten bedömer körkortsinnehavet.

Inte så sällan förekommer del i vissa allmänna domstolar att väntetider­na på trafikmålshuvudförhandlingar är långa — även i de mål där körkor­ten interimistiskt ålerkallals. Däresl de allmänna domstolarna har all även handlägga körkortsfrågor, lorde sådana trafikmål där körkortsingripan­den kan påräknas snabbare utsättas till huvudförhandling och därmed eventuella ingripanden också verkställas snabbare. Della förefaller ur så­väl rimlighets- som säkerhetssynpunkt vara att föredra.

9    Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 178


 


Prop. 1979/80:178                                                                 130

1.5 Andra för- eller nackdelar med en överflyttning

1.5.1    Riksåklagaren: Etl körkortsingripande i anledning av broll är teore­
tiskt atl betrakta som en särskild rälisverkan av brott. Grundläggande för
prövningen av frågan om körkortsinnehav måste emellertid vara trafiksä­
kerhelssynpunkter. För en sådan prövning krävs en mera ingående per­
sonutredning än den som i allmänhet är tillgänglig i mål om trafikbrott vid
allmän domstol. Mera sällan görs personundersökning i sådana mål och
där del förekommer inriktas den på frågan om påföljdsval. En överflytt­
ning av körkortsingripanden lill allmän domstol skulle därför fordra alt
särskild personutredning gjordes i sådana mål i betydligt större utsträck­
ning än vad som nu sker. Delta betyder en ytterligare belastning på dom­
stolama.

I sammanhanget må slutligen följande framhållas beträffande en ordning med påverkansregel. Del ter sig vid första påseende naturligt all en sådan regel bör finnas och att den leder lill elt riktigt och rimligt resultat. Det tor­de för övrigt förhålla sig så, atl straffmätningen kommer all påverkas av ställningstagandet i körkortsfrågan oavsett om någon uttrycklig påver­kansregel införs eller ej. En påverkansregel som inte är knuten lill all kör­kortsindragning som sker i anledning av brott är emellertid olämplig. Man kan nämligen med rätta fråga sig varför den som råkar fä sin körkortsfråga prövad i samband med brottmål skall komma lindrigare undan i straffmäl­ningshänseende än den som får körkorlsfrågan prövad i annan ordning.

1.5.2    Hovrättenför Västra Sverige: X det slora flertalet mål som kan kom­
ma i fråga vid en överflyttning, nämligen rattfylleri- och rattonykterhets-
målen, är ansvarsfrågan i regel myckel okomplicerad. Delta torde även
gälla körkortsfrågan. Fördelen med ökad muntlighel och en samtidig be­
dömning av ansvars- och körkortsfrågan skulle därför för dessa mål vara
av begränsat värde. I fråga om den s. k. påverkansregeln framhåller utred­
ningen vidare alt denna inte lorde medge atl minimistraffet underskrids.
Med hänsyn härtill och till rådande förhållandevis väl utbildad påföljds­
praxis, även vad beträffar bölesmålen, blir utrymmet litet för att vid straff-
mätningen la hänsyn lill elt beslul om återkallelse.

1.5.3   Brottsförebyggande rådet: BRÅ vill först beröra vad utredningen
anför under 7.2.2 belräffande ev. fördelar med ökad muntlighet och ome­
delbarhet. Utredningen diskuterar i olika sammanhang på s. 125 innebör­
den av tilläggsdirektiven, såvitt gäller prövningen av körkortsfrågan i
gruppen mål angående vårdslöshet i trafik. Utredningen kommer lill den
slutsatsen att överflyttning överhuvud inte satts i fråga belräffande de av
dessa mål, där en prövning av körkortsfrågan är mest angelägen enligt
principen om muntlighel och omedelbarhet.

BRÅ kan inte ansluta sig till denna uppfattning. Utredningen redovisar


 


Prop. 1979/80:178                                                                 131

inte någol statistiskt material angående vilka broll som åtalas som vårds­löshet i trafik. Det kan enligt BRÅ: s mening finnas fog för antagande atl med nuvarande åtalspraxis åtal för vårdslöshet i trafik oftast torde avse sådan bristande omsorg och varsamhet, som beslår i körning mot rött ljus, allvariig haslighelsöverträdelse, underlåtenhet all stanna före färd in på huvudled, förande av fordon i uttröttat tillstånd, påkörning av fotgängare på övergångsställe, trafikfarlig omkörning eller förande av bristfälligt for­don. Nu uppräknade beteenden utgör exempel på vad som avses med "vissa från trafiksäkerheissynpunkl farliga broll". Beträffande sådana brott skall överflyttning övervägas enligt tilläggsdirektiven. Följaktligen torde tilläggsdirektiven utesluta från överflyttning endast en mindre del av gruppen mål angående vårdslöshet i trafik. Denna del avser beteenden som från trafiksäkerhetssynpunkt är mindre allvarliga och där körkorts-prövningen torde vara mindre beroende av muntlighel och omedelbarhet. Uiredningen argumenterar vidare mot uppfattningen all samtidig be­dömning av ansvars- och körkortsfrågan skulle innebära fördel som bör tillmätas belydelse i överflyttningsfrågan. Uiredningen syftar här på det förhållandel atl domstolen kan avväga den straffrättsliga påföljden och körkortsingripandel mot varandra, och utredningen menar, att utrymmet för Jämkning av straffet av olika skäl kommer att bli litet. Enligt BRÅ: s mening underskattar utredningen betydelsen av Jämkningsmöjligheten. BRÅ: s främsta invändning mot utredningens argumentering är emellertid, atl utredningen underlåtit att bedöma värdel av den samtidiga prövningen av ansvars- och körkortsfrågan ur ett vidare perspektiv.

Slutligen åberopar utredningen, att en överflyttning kommer atl medföra minskad enhetlighet i bedömningarna saml vissa kompetenskonflikter. BRÅ menar, att utredningens farhågor är överdrivna. För en stor del av målen kommer schablonregler att kunna tillämpas. 1 andra mål måste man liksom hillills la hänsyn till omständigheterna i del särskilda fallet.

1.5.4 Länsdomstolskommittén: Körkortsutredningens förslag att införa en s. k. påverkansregel har stor principiell betydelse för hur man över hu­vud taget skall se på ansvarsfrågorna vid trafikbrott och de körkortsfrågor som kan uppkomma på grund av sådana brott. Vi har inte sett det som vår uppgift a» närmare gå in på detta område. Vi kan emellertid inte underlåta atl påpeka den betydelse som en påverkansregel i enlighet med utredning­ens förslag kan få i framtiden för rättstillämpningen i allvarligare trafik­brott. För dessa brott har det utvecklats en alltmer enhetlig rättstillämp­ning både i fråga om del straffrättsliga bedömandet och i fråga om kör­kortsingripandet. Vi vill här endasl fästa uppmärksamheten på den avväg­ning som måste göras mellan å ena sidan del obestridliga värdet av en sam­tidig bedömning av ansvars- och körkortsfrågorna och å andra sidan ris­ken för all man lappar greppet om en enhetlig rättstillämpning.


 


Prop. 1979/80:178                                                 132

1.5.5    Föreningen Sveriges polischefer (genom föreningens sektion för Södra Norriand): En särskild nackdel är den minskade enhetlighet i be­dömningarna som kan väntas bli följden av en överflyttning. Vid sidan av etl 25-lal förvaltningsdomstolar (inklusive högre instanser) fär man — som uiredningen påvisar - 100 tingsrätter, 6 hovrätter och 1 högsta dom­stol; delta måste anses vara ell steg tillbaka i rättssäkerhetshänseende.

1.5.6    Föreningen Sveriges statsåklagare: Särskilt betänkligt skulle som utredningen anför vara om körkortsingripandena på grund av trafikbrotts­lighet kommer att uppdelas mellan länsrätten och tingsrätten med respek­tive överinstanser. Detla skulle leda lill en bristande enhetlighet i bedöm­ningarna och till en vacklande prejudikalbildning. Även övriga av utred­ningen sammanfattningsvis under 7.2.2 anförda nackdelar av en överflytt­ning är beaktansvärda. Enligt trafikutskottets uppfattning tillvaratas den enskildes rättstrygghet och tillgodoses bäst om frågan om körkortsingri­pande - vid vissa trafikbrott — överflyttas till de allmänna domstolarna där förfarandet vilar på principerna om omedelbarhet och muntlighel. I

likhet med uiredningen- ställer sig slatsåklagarföreningen skeptisk

till denna uppfattning. Redan skedd utveckling av förfarandet i länsrätter­na och väntad ytterligare utjämning av skillnaderna mellan förfarandel i förvaltningsdomstol och allmän domstol verkar i samband med flera andra faktorer för en alll större rättssäkerhet och administrativa domstolarnas handläggning.

1.5.7   Föreningen Sveriges åklagare: De tyngsta argumenten mot över­
flyttning av körkortsmål lill de allmänna domstolarna är enligt föreningens
mening dels den minskade enhetlighet i bedömningarna som måste bli följ­
den av all antalet domstolar som behandlar körkortsmål väsentligt ökar
och dels att körkortsfrågorna som regel är mycket okomplicerade i den
stora grupp av körkortsmål - rattfyUeri- och rallonyklerhetsfallen - som
kan komma i fråga för en överflyttning.

Utredningen har föreslagit all vid bestämmande av påföljd för broll som föranlett beslul om spärrtid skall beakias del men föraren lider genom be­slutet. Förslagel har upptagils i 21 e§ i överflyttningsalternativet. Enligt föreningens mening är förslaget tveksamt ur rättvisesynpunkt. Endast domstol, som samtidigt bedömer både ansvars- och körkortsfrågan, kan beakta det men som beslut om spärrfid innebär. 1 mål om ansvar för brott beträffande vilka körkortsfrågan skall avgöras av länsrätt kan motsvaran­de hänsyn icke tas trots att det ofta förekommer all länsrätt beslutar om spärrtid efter dom på sådanl brott. Del är här inte alllid fråga om bötes-brott av en storlek som inte tillåter jämkning med hänsyn till körkortsfrå­gan. Fängelsedomar för narkotikabrott och vissa våldsbrott medför i praxis ofta beslul om spärrlid ulan atl domstolen fär möjlighet atl göra en


 


Prop. 1979/80:178                                                                133

avvägning av föreslagen art. Dessutom kommer den föreslagna besläm­melsen all få ringa praktisk belydelse. Straffmätningen i de aktuella må­len, där rattfylleri är den hell dominerande gruppen, är nämligen ytterst schablonmässig och ligger på en så låg nivå att, enär straffminimum icke fär underskridas, någol utrymme knappasl finns för att tillämpa besläm­melsen. Antalet fall, där den föreslagna beslämmelsen kan tillämpas, tor­de sålunda bli mycket begränsat. Föreningen är på angivna skäl närmasl benägen alt avstyrka förslagel i denna del.

1.5.8    Länsdomarföreningen: En av fördelarna med att låta allmän dom­
slol pröva körkortsfrågan skulle vara att man därmed kunde tillgodogöra
sig de fördelar för rättssäkerheten som ligger i principerna om muntlighet
och omedelbarhet. Det är förvisso riktigt atl muntlig förhandling i dagslä­
gel i länsrätten förekommer mindre ofta sett i relation till antalet körkorts­
mål. Nya körkortslagen har emellertid medfört en viss ökning under sena­
re lid av antalet muntliga förhandlingar och utveckling mot en ytterligare
ökning kan väntas. Föreningen delar utredningens uppfattning att muntlig
förhandling är av begränsat värde i rattfylleri- och rattonykterhetsmälen,
som är den stora gruppen bland de mål som skulle kunna överflyttas lill
allmän domstol. Dessa mål är oftast okomplicerade och en muntlig för­
handling kan erfarenhetsmässigt sällan påverka bedömningen i körkorts­
frågan .

En samtidig bedömning av ansvars- och körkortsfrågan sägs vara en an­nan fördel med en överflyttning till allmän domstol. Föreningen vill starkt betona atl körkortsåtgärden är en trafiksäkerhetsåtgärd och inte en straff-liknande åtgärd och att körkortsåtgärden uteslutande bör bedömas efter körkortshavarens trafikfarliga beteende vilket har mycket litet med utmä­tandet av straffet för regelöverträdelsen att göra. Det torde bli svårt för den allmänna domstolen atl med nuvarande slraffskala för trafikbrott göra en avvägning mellan körkortsingripandel och den straffrättsliga påföljden, med hänsyn till att domstolen vid bestämmandet av straffet måste beakia även allmänpreventiva synpunkler, medan den vid bestämmandet av kör­kortsåtgärden skall göra en individualiserad och nyanserad bedömning.

Vid en överflyttning av vissa gmpper av körkortsmål lill allmän domslol skulle också risken öka för en alltför stor oenlighet av praxis genom all an­talet domstolar som då skulle handlägga körkortsmål skulle bli fem gånger så många som nu. I förarbetena till den nya körkortslagsliftningen fram­hålls vikten av en likartad praxis i körkortsmålen och föreningens med­lemmar har stor erfarenhet av hur noga körkortshavarna följer länsrätter­nas praxis.

1.5.9------------------------------------------------------------ Svenska arbelsgivareföreningen: Föreningen vill        ge större

belydelse än vad utredningen synes göra åt framför alll den fördel som be-


 


Prop. 1979/80:178                                                   134

står i en samtidig bedömning av ansvars- och körkorlsfrågan. Såväl frän allmänna rättsliga utgångspunkter som ur den enskilde körkortsinnehava­rens synpunkl måsle del anses vara ett belydande inlresse alt frågorna om ansvar för trafikbrott och körkortsingripande handläggs i etl samman­hang. Det direkta sambandet mellan irafikbrotlslighelen och körkorlsåt-gärden utgör ett starkt motiv för en gemensam handläggning och samtidig bedömning. Förutom atl en sådan ordning är naturlig i sig skapas förut­sättningar för en mera allsidig bedömning i körkorlsfrågan. 1 samman­hanget bör även framhållas de värden som är förbundna med de grundläg­gande principerna om muntlighel och omedelbarhet som gäller för proces­sen vid allmän domstol. Utredningsaspekter och rätlssäkerhetsinlressen i övrigt kan bättre tillgodoses vid en överflyttning till allmän domstol av de körkortsmål som avses i utredningen. Genom en samtidig bedömning öpp­nas också en möjlighet för domstolen att låla körkortsingripandet påverka den straffrättsliga påföljden.

1.5.10 Sveriges advokatsamfund: Genom atl låta allmän domstol pröva även körkorlsfrågan kan man tillgodogöra sig de fördelar för rättssäkerhe­ten som ligger i principerna om muntlighel och omedelbarhet. Förfarandet i länsrätterna är förhållandevis sällan muntligt. Väsentliga nyanser i bl.a. vittnesmål avgivna inför allmän domstol torde knappasl kunna beaktas vid bedömningen i länsrätterna. Helhetsbedömningen av den brottslighet bil­föraren gjort sig skyldig till och därmed även bedömningen av dennes lämplighet att fortsättningsvis betros med körkort blir därmed lättare att göra för allmän domstol. Genom atl de allmänna domstolarna även hand­lägger frågor om körkortsingripanden i samband med handläggningen av brottmålet undviks dualismen i det nuvarande förfarandel, där ansvarsde­len handläggs av allmän domstol och körkortsfrågoma av länsrätt. Även processekonomiska skäl talar för en handläggning av körkortsingripanden i samband med brotlmålsprocessen.

Vet den tilltalade om att även körkortsfrågoma kommer att handläggas av allmän domslol, är del också sannolikt atl han i betydligt större ut­sträckning än f n. föranstaltar om sådan bevisning som kan vara av direkl betydelse i körkortsfrågan och som kanske nu inte anses nödvändig atl fö­rebringa.

Därtill kommer alt domstolarna oftast har tillgång till sådan personutred­ning som är av belydelse vid bedömning i körkortsärendet. Saknas sådan ulredning, har också de allmänna domstolarna möjligheter atl snabbt in­förskaffa denna utredning.

Körkortsingripanden kan inte minsl för den som i sin yrkesutövning är beroende av körkortet vara en i sig kännbar påföljd. Det förefaller därför rimligl alt de allmänna domstolarna har möjligheter atl vid det straffrältsli-


 


Prop. 1979/80:178                                                                135

ga påföljdsvalet kunna beakia körkortsingripandets speciella betydelse i det särskilda fallet.

1.5.11 Sveriges domareförbund: Inledningsvis vill förbundet erinra om de olägenheter i det nuvarande systemet som del är angeläget att komma lill rätta med. En av dessa är en följd av att länsrätten i allmänhet har elt säm­re underlag än tingsrätten för prövningen av körkortsfrågan i de fall då körkorlsingripande ifrågasätts på grund av en enstaka trafikförseelse. För­farandet i tingsrätt bygger nämligen i siörre utsträckning än vad som är och kan förväntas bli fallet i länsrätt på muntlighet och omedelbarhet. Rättssäkerhetsskäl talar alltså för atl frågan om körkortsingripande prövas på grundval av den ulredning som förebringas i tingsrätten. Vidare inne­bär den omständigheten alt körkortsfrågan prövas försl sedan ansvarsde­len avgjorts att körkortsingripandet inte kan beaktas när straffet bestäms. En samtidig bedömning ger bättre möjligheter att avväga den samlade på­följden på ett riktigt säll. Slutligen medför det nuvarande sysiemel att den enskilde först i efterhand får veta vad den straffrättsliga bedömningen av förseelsen får för konsekvenser för körkortsinnehavet. Delta upplevs av allmänheten som stötande och har kritiserats under många år.

1.6 Synpunkter på utredningens forslag till handläggningsordning vid en överflyttning

1.6.1    Riksåklagaren: Beträffande frågan om vilka brott överflyttningen
skulle gälla har jag en från körkortsulredningen avvikande uppfattning när
del gäller rattonykterhet. Strafföreläggande tillämpas i myckel begränsad
utsträckning för delta slag av brott och huvudsakligen då fråga är om mo­
pedkörning av icke körkortshavare. En överflyttning utan inskränkning
även när del gäller detla brott skulle därför inte medföra några större för­
luster från ralioneU handläggningssynpunkt. Körkortsutredningens för­
slag till lösning belräffande detta brott, varigenom del i viss mån skulle lig­
ga i åklagarens avgörande var körkortsfrågan skulle prövas, är enligt min
mening inte lyckad. Jag vill särskill peka på att utredningens förslag i detta
hänseende inte går alt förena med dess förslag atl beslul om omhänderta­
gande av körkort skulle prövas av allmän domstol i överflyttningsfallen.
När fråga om sådan prövning uppkommer i fall som rör rattonykterhet
kan det förhålla sig så att åklagaren ännu inte bestämt sig för om han skall
använda strafföreläggande eller åtala. Vad som är rätl forum för prövning­
en är således i en sådan situation en öppen fråga.

Jag avstyrker alt åklagaren åläggs att ta befattning med verkställighet av beslul rörande körkort. Som hittills bör sådana åtgärder handhas av läns­styrelse.

1.6.2    Domstolsverket: För de körkortsmål som enligt utredningens över­
flytlningsalternaliv skall handläggas vid allmän domstol föreslås ett inför-


 


Prop. 1979/80:178                                                  136

ande av en påverkansregel. Den straffrättsliga påföljden för trafikbrottet skall avvägas mot det beslutade körkortsingripandel. Domstolsverket, som inte har någon erinran mot införandel av en påverkansregel, ifråga­sätter dock huruvida inte omröstningsreglerna i 29 kap. rättegångsbalken i så fall måste revideras.

Utredningen har föreslagit aU tingsrätt senast på Qärde dagen efter det hemställan kommit in lill rätten om omprövning av omhändertagande av körkort skall avgöra om omhändertagandet skall beslå eller ej. Humvida denna prövning är tänkt alt föregås av muntlig förhandling har inte an­getts. För att prövningen skall bli meningsfull torde förhandling krävas i åtskilliga fall. Det torde emellertid många gånger vara omöjligt all hinna införskaffa nödvändig personutredning m. m. samt delge körkorlshavaren kallelse till en sådan förhandling. All föreskriva samma snäva tidsfrist för omprövning av omhändertagande av körkort som för prövning av häki­ningsframsiällning förefaller således väl drastiskt. I vart fall bör lidsfristen vara längre när omprövningsfrågan kräver förhandling.

1.6.3    Hovrätten för Västra Sverige: För överflyttningsfallen har utred­ningen lämnai förslag lill hur handläggningen vid allmän domslol närmare bör utformas. Hovrätten har i och för sig ingen erinran mot utredningens uppfattning i fråga om alt införa en s. k. påverkansregel och i fråga om den processuella regleringen. Hovrätten delar vidare utredningens förslag att allmän domslol i överflyttningsfallen även bör meddela interimistiska be­slut samt pröva frågor angående föriängning av spärrtid. I utredningen har inte särskilt berörts om den s. k. påverkansregeln även skall lillämpas då allmän domstol funnit atl förlängning av tidigare meddelad spärrtid bör ske. Även om utrymmet för att tillämpa nämnda bestämmelse i praktiken kommer att bli litet, kan dock ifrågasättas om det i förevarande avseende finns anledning all göra någon principiell åtskillnad mellan beslut om spärrtid i anledning av återkallelse och beslut om förlängning av sådan tid.

1.6.4    Länsstyrelsernas organisationsnämnd: Skulle  en överflytt­ning anses nödvändig lill följd av riksdagens stäUningstagande år 1976 till­styrker LON utredningens förslag för detta ahernativ. LON viU dock ifrå­gasätta om det belräffande ratlonyklerhetsfallen är ofrånkomligt alt göra undantag för de fall där stämning föregåtts av strafföreläggande som inte godkänts. Skälen för alt ha en och samma ordning vid samtliga rattonyk­terhetsbrott kan anses överväga de i och för sig belydelsefulla synpunkter som utredningen anför.

1.6.5    Länsdomstolskommittén: En överflyttning av körkortsmål från läns­rätt tih tingsrätt bör enligt vår mening också innefatta de interimistiska be­sluten i dessa mål för all undvika kompetenskonflikter. Vi fäster därvid avgörande vikt vid all del ur den enskildes synpunkl måste framstå som svårförståeligt att två olika domstolar handlägger samma körkorlsärende.


 


Prop. 1979/80: 178                                                               137

1.6.6    Föreningen Jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer: Därest allmän domslol skulle fä pröva körkortsfrågan vid vissa grövre trafikbrott, lorde körkortsinnehavaren mestadels vara berättigad lill att erhålla of­fentlig försvarare i brottmålet. För dessa fall bör det dock klart uttalas att körkortsprövningen ulgör en särskild anledning för förordnande av offent­lig försvarare.

1.6.7    Föreningen Sverigs polischefer (genom föreningens sektion för Söd­ra Norrland): En fråga som kan bli svår alt lösa renl praktiskt är den, hu­ruvida allmän domstol också skall beslula omförlängning av spärrlid. Atl starka skäl talar för att samma myndighei prövar både frågan om återkal­lelse och frågan om spärrtidens längd anser jag vara fullt klarlagt, men komplikationer av både praktiska och laglekniska slag måste med nödvän­dighet uppstå för det fall allmän domslol även skall beslula om föriängning av spärrlider. Uiredningen skisserar flera av de svårbemästrade problem, som kan uppstå och finner egentligen ingen riktigt tilltalande lösning. Men om man nu skall försöka hålla en konsekvent linje i överflyttningsfrågan bör dock enligt min mening allmän domslol pröva frågor rörande förläng­ning av spärrtid i fall som anges i 21 § 2 och 3sl KKL.

1.6.8    Föreningen Sveriges åklagare: Införs den ordningen att allmän dom­stol skall beslula i körkorlsfrågan i vissa fall bör föreskrivas - i författning eller i av riksåklagaren utfärdad anvisning - att åklagarens yrkande i kör­korlsfrågan skall framgå av stämningsansökan.

När det gäller frägan vilka omsländigheter som allmän domslol får be­akta vid prövningen av körkorlsfrågan har utredningen kommil fram lill all domstolen skall vara skyldig all beakta all den brottslighet - trafik­brottslighet eller annan - som kan påverka körkortsfrågan och som vid prövningen är känd för lingsräiten. 1 denna brottslighet bör därvid inräk­nas även den brottslighet, som samtidigt är föremål för rättens prövning i ansvarsfrågan. Domstolen bör däremol enligt utredningens mening inte få väga in faktorer av typen allmän misskötsamhel eller bristande synförmå­ga i bedömningen. Enligt föreningens mening bör domstolen få pröva kör­kortsfrågan utan några begränsningar. Motsatsen skulle av allmänheten lätt uppfattas som ett utslag av byråkrati. Dessulom skulle del praktiskt sett vara till förfång för den tilltalade, ur både lids- och kostnadssynpunkt, atl inte få körkortsfrågan slutligt prövad i samband med brottmålets avgö­rande. Del lorde slutligen inte kunna bestridas atl allmän domstol, om den får möjlighel att infordra läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov, äger tillräcklig kompetens för bedömning av de frågor det här gäller. Förening­en föreslår sålunda att en sådan allsidig prövning blir möjlig.

1.6.9   LO: Det är inte aUtid självklart, enligt LO: s mening, att en påverk­
ansregel får den utformning och innebörd, som uiredningen tänker sig. I


 


Prop. 1979/80:178                                                   138

övervägandena om den prioritering, som skall ske mellan trafiksäkerhets­aspekler och irafikbrottspåföljder, saknas en viktig diskussion om kör­kortshavarens ställning. Trafiksäkerhetsaspekten är viktig och det får i och för sig ställas högre krav på körkortshavare i den yrkesmässiga trafi­ken. Å andra sidan måsle vägas in den betydligt allvarligare konsekvens ett körkortsingripande får för en i yrkesmässig trafik sysselsatt körkortsin­nehavare jämfört med andra. Den förra kategorin är för sin försörjning på etl hell annal sätl beroende av elt körkortsinnehav. LO menar för sin del att etl mera nyanserat betraktelsesätt bör anläggas på delta problem. Det avgörande för ell körkortsingripande måste vara vilka slutsatser som kan dras för framtiden om körkortsinnehavarens lämplighet. Bedömningen bör inte så myckel inriktas på den enstaka händelsen utan mera grunda sig på en samlad bedömning av de omständigheter som föreligger.

1.6.10 Sveriges domareförbund: Innan förbundel lämnar överflyttnings­frågan och därmed sammanhängande spörsmål, vill förbundel beröra vad utredningen (s. 126) anfört om atl "ett beaktande av utgången i körkorts­frågan ej torde kunna tiUåtas leda till att straffminimum för trafikbrottet underskrids". Förbundet delar ej denna uppfattning utan vill förorda att möjlighet skapas för domstolen att sammanväga påföljden för brottet och körkortsingripandet.

2    Pricksystem

Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i denna del ansluler sig till utredningens slutsats atl del saknas tillräckliga skäl för alt införa ett prick­syslem i Sverige.

2.1                                Riksåklagaren: Den ökade information till körkortshavare som syste­
met måhända innebär synes kunna åstadkommas på annal sätt bl. a.

genom alt vid varje registrering i körkortsregislrel den berörde underrät­tas om vilka aktuella belastningar som är registrerade på honom. Jag stäl­ler mig dock inte avvisande till den form av internt pricksystem, som ut­redningen något berör och som endast skulle tjäna som elt hjälpmedel vid urvalet av de fall där frågan om körkortsingripande närmare borde övervä­gas. Delta skulle förutom all del underlättade urvalet kunna bidraga till en enhetligare praxis i körkortsfrågor.

2.2     Kammarrätten i Jönköping: Systemet är så trubbigt att del inte är
lämpligt ur rättssäkerhetssynpunkt. Som utredningen anfört bör dock viss
automatik eftersträvas för urval av de förare som bör vara föremål för
körkortsomprövning. Detla kan ske om information om trafikbrottslighet
på lämpligt säll styrs till körkortsmyndighelen.


 


Prop. 1979/80:178                                                                139

2.3   Rikspolisstyrelsen: Sysiemel med prickbelaslning framstår inte såsom ell verkningsfullt medel i syfte atl höja trafiksäkerheten eller förslärka känslan för denna hos körkortshavare.

2.4   Länsstyrelsen i Stockholms län: De fördelar som ett pricksyslem skul­le medföra är huvudsakligen alt vissa rationaliseringsvinster kunde göras i fråga om del uppgiftslämnande lill länsstyrelserna som ligger lill grund för körkortsingripandena samt en viss pedagogisk effekt. Dessa fördelar sy­nes kunna uppnås genom enklare medel. Dels kan urvalet av den hos riks­polisstyrelsen lagrade informalionen om Irafikbrottslighet ske med utnytt­jande av ADB-teknik, dels kan den eventuella pedagogiska effekten av ell pricksyslem vinnas genom ökad information till körkortshavarna på annat sätt l.ex. i form av underrättelse till körkortshavaren i samband med registrering av belastningsdala i del centrala körkortsregislrel. För­slag om ell sådant underrättelseförfarande har tidigare framförts av läns­slyrelsen i yttrandet över trafikmålskommitténs betänkande "Rätlen lill ratten".

2.5   Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen har konstaterat att praxis i körkortsmålen skärpts väsentligt sedan den I Januari 1978, varför ålgär­der - för den typ av förseelser som avsågs alt fångas upp av pricksysle­met - normalt sätts in efter två förseelser. Något siörre utrymme för ell pricksyslem finns därför inte.

2.6   Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen har i yttran­de den 20 maj 1974 över trafikmålskommitténs betänkande uttalat alt med lanke på del slora antal trafikbrott och trafikförseelser av olika slag som för närvarande registreras behövs ytterligare former för uppspårande av de trafikfarliga förarna och atl elt pricksyslem härvidlag borde vara av slort värde. Länsstyrelsen tillstyrkte då atl pricksyslem infördes. Resul­tatet av den ytlerligare ulredning som nu företagils i frågan gör alt länssly­relsen ställer sig tveksam till atl införa pricksyslem i Sverige. Länsslyrel­sen delar utredningens uppfattning om atl de rationaliserings- och effekti­vitetsvinster som kan uppnås vid införande av pricksystem bör kunna vin­nas med hjälp av ADB-leknik.

2.7   Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Ett sådant system skulle enligt läns­styrelsens mening ej ge möjlighet till en nyanserad bedömning av vederbö­rande körkortshavares lämplighet att inneha körkort. En i och för sig åda­galagd obetydlig vårdslöshet kan visa betydande brister i körförmåga och omdöme. Möjligheterna att på ell tidigt stadium inskrida mot sådana föra­re lorde vid införandel av ett pricksyslem bli tämligen begränsade. Där­emot skulle det vara värdefullt om centrala anvisningar kunde meddelas angående hur trafikförseelser av någorlunda likartad beskaffenhet bör be-


 


Prop. 1979/80:178                                                  140

dömas. Härigenom kunde man lättare erhålla en så likartad praxis som möjligt men som ändå medger en individuell bedömning.

2.8     Länsstyrelsen i Västmanlands län: Mot ett pricksystem talar, bortsett
från att flertalet av de av kommittén angivna fördelarna inte tycks förelig­
ga, att etl sådant system svåriigen tillåter en individualiserad och nyanse­
rad bedömning av varje körkortsinnehavare.

Ell pricksystem ger emellertid vissa rationaliseringsvinster, när del gäl­ler att välja ut förare, som kan bli föremål för körkortsåtgärd. Länsslyrel­sen vill peka på att det är angelägel alt på någol sätt få en rationalisering till stånd härvidlag.

2.9     Trafiksäkerhetsutredningen: TSU anser all körkortsulredningen be­
lyst för- och nackdelar med ell pricksyslem på ett förtjänstfullt säll. En av
körkortsutredningens slutsatser är atl elt införande av ett pricksyslem inte
kan förväntas ha några märkbara effekler på trafiksäkerheten. TSU delar
denna uppfattning och körkortsulredningens slutsats all det inte finns lill­
räckliga skäl att införa elt pricksyslem i Sverige.

2.10   LO: Bortsett från de skäl, som utredningen själv omtalar, vill LO framhålla, att det nödvändigtvis inte alltid behöver vara så att prickbelasl-ningen avspeglar körkortsinnehavarens lämplighet och omdöme. 1 den yr­kesmässiga trafiken är förarna även beroende av att åkaren/arbetsgivaren fullgör sina åligganden beträffande fordon och övriga med vägtrafiken sammanhängande regler. Från denna utgångspunkt utgör etl pricksyslem ett mindre bra urvalsinslmmenl för bedömning av en förares lämplighet och omdöme. LO instämmer därför i utredningens slutsats att etl prick­system inte bör införas för närvarande. Om ett sådant i alla fall skulle bli aktuellt, vill LO understryka, atl den individueUa prövning som i dag görs vid körkortsingripanden inte fär försvinna. Att de uppgifter som kommer alt lagras inom ramen för elt pricksyslem inte får vara ällmänt åtkomliga, anser LO vara självklart.

2.11   Länsdomarföreningen: Etl pricksyslem ger       vissa rationalise­ringsvinster. Genomgång och utsortering av det mycket stora antalet re­gistreringar, som kommer in till länsstyrelserna, sker f. n. manuellt och kräver förhållandevis stor arbetsinsats av kvalificerad art. En utgallring på maskinell väg med en undre gräns vid vilken den lagrade informalionen om trafikbrottslighet skall anmälas till körkortsmyndighelen skulle vara av stort värde. Om detla sker i pricksystemels form skulle man därjämte vinna den fördelen att den grundläggande värderingen från trafiksäker­hets- och körkortssynpunkt av de olika förseelserna blev enhetlig. Vidare skulle häri ligga ett vissl informationsvärde för körkortshavarna. Med hänsyn till de svårigheter, som är förknippade med alt utforma ett rikligt


 


Prop. 1979/80:178                                                                141

och rättvist pricksystem, talar dock övervägande skäl för all en maskinell utgallring sker på annal sätt än genom all gradera de olika trafikbrotten med prickar.

2.12    Motorförarnas helnykterhetsförbund: MHF har lidigare givit ullryck för en positiv inställning till tanken på ett pricksystem. Även om vi fann det av trafikmålskommittén skisserade syslemet vara ohållbart, uttalade förbundet atl ett rätt utformat pricksyslem kunde ha ell vissl pedagogiskt värde som medel all enkelt och klart informera trafikanterna om samhäl­lets bedömning av deras felhandlingar. Därför förordades atl frågan skulle ytterligare utredas. Efler den nu gjorda utredningen är MHF berett all lills vidare avskriva frågan om införande av ett pricksystem i vårt land.

2.13    Motormännens riksförbund: Med hänsyn till de erfarenheier som ut­redningen vunnit genom studier av olika system av detta slag saml med tanke på att risk föreligger för atl ett sådanl system lätt kan uppfattas som alltför stelbent, ävensom med beaktande av all utredningen föreslår ett införande av en s. k. självständig varning eller erinran, är M av den upp­fattningen att del för närvarande inte finns anledning alt införa ell prick­system i Sverige.

2.14    Nationalföreningen för  trafiksäkerhetens främjande:  NTF anser

------ att ett pricksystem inte nu bör införas i Sverige utan atl man först

skall pröva de andra vägar utredningen anvisar. Från trafiksäkerheissyn­punkl är del viktigt att man förbättrar urvalet av de körkortshavare, som eventueUt bör bli föremål för någon körkortsålgärd.

2.15    Svenska arbetsgivareföreningen: Det är osäkert om de fördelar som typiskt sett kan finnas med etl pricksyslem har någon relevans vid ell in­förande av etl sådant system i vårt land med den här rådande, relativt stränga, synen på frågor om körkortsingripanden. Vidare kan ifrågasättas om pricksystemet ger några fördelar i fråga om pedagogiska effekter, tra-fiksäkerhetseffekter i stort eller ökad rättssäkerhet eller om andra positiva effekter står all vinna med systemet. I vart fall lorde fördelarna med sysle­met kunna tillmätas en relativt liten betydelse. Införandet av etl pricksys­lem skulle enligt föreningens mening inte bara vara någol av en överiopps-gärning. Ett sådant system skulle även, vilket också uiredningen antytt, kunna ge negativa effekter.

2.16    Svenska transportarbetareförbundet ifrågasätter del rimliga i alt till-lämpa samma pricksyslem för förare i yrkes mässig trafik som för "sön­dagsbilister". Förbundet anser att trafikpolisens personella resurser mås­te förstärkas för att öka upptäcktsrisken vid trafikbrott - den från preven­tiv synpunkt mest belydelsefulla faktorn.


 


Prop. 1979/80:178                                                   142

3    Förbättringar i den nuvarande handläggningen av körkortsmål

3.1 Allmänt ombud i körkortsprocessen

3.1.1    Riksåklagaren: Jag tillstyrker förslaget om inrättandet av ett allmänt ombud i körkortsmål. 1 likhet med körkortsulredningen anserjag det inte lämpligt alt uppgiften som allmänt ombud läggs på de allmänna åklagarna.

3.1.2    Domstolsverket: Oavsett huruvida vissa körkortsmål överflyttas till allmän domslol eller ej innebär utredningens förslag om införandet av all­mänt ombud en klar förbättring av körkortsprocessen vid förvaltnings­domstol.

Domstolsverket är mycket tveksamt till den av uiredningen föreslagna organisatoriska anknytningen av funktionen allmänt ombud. Om vissa kör­kortsmål överflyttas lill allmän domstol skulle ombudsfunktionen fullgö­ras av såväl åklagare som tjänsteman vid länsstyrelse. Kompetenskonflik­ter och gränsdragningsproblem måste med största sannolikhet uppstå. Vidare skulle del allmänna ombudei i förvaltningsprocessen ofta tvingas atl från åklagaren inhämta yttrande innan han själv kan la ställning till om han skall anhängiggöra talan vid länsrätten. Uppenbarligen måste det stäl­la sig mer kostnadskrävande atl ha ombudsfunklionen placerad vid två myndigheter än vid en. Enligt domstolsverkets mening borde uiredningen noggrannare ha undersökt fömtsättningarna för alt knyta ombudsfunklio­nen enbart till åklagarmyndighetema. Dessa myndigheter, som genom riksåklagaren kan erhålla råd och vägledning i körkortsfrågor, har enligt domstolsverkets uppfattning redan arbetsuppgifter som nära anknyter lill körkortsfrågor. 1 sin verksamhet fullgör åklagaren Ju arbetsuppgifter som del allmänna ombudei föreslås få, dvs. att anhängiggöra mål i domstol, fö­reträda det allmänna som part i en process, granska avgöranden och ta ställning till ett eventuellt överklagande. Vidare skulle uppgiften att fun­gera som allmänt ombud i körkortsmål även vid förvaltningsdomstol utgö­ra en lämplig breddning av åklagarnas arbetsuppgifter.

3.1.3    Svea hovrätt: Ett införande av sådant ombud innebär alt processen i körkortsmålen blir konlradiktorisk, något som är värdefullt ur rättssäker­hetssynpunkt. Efiersom elt tvåpartsförhållande gör en muntlig process mer naturiig är del sannolikt att antalet muntliga förhandlingar kommer att öka. Enligt hovrättens mening är det särskilt angelägel med möjlighel till muntlig process i körkortsfrågan i de fall trafikbrottet beivrats endasl med ett straff- eller ordningsföreläggande.

3.1.4    Hovrättenför Västra Sverige: Hovrätten tillstyrker förslaget om in­rättande av allmänt ombud i körkortsprocessen. Del måste anses värde-


 


Prop. 1979/80:178                                                  143

fullt med en företrädare för det allmänna som kan verka för enhetlighet i rättstillämpningen. Genom alt ett tvåpartsförhållande införs ökar också möjligheterna till ell förbättrat utredningsunderlag och rationellare hand­läggning. Både praktiska och ekonomiska hänsyn talar för atl det allmänna ombudet hämtas från och inordnas under länsstyrelseorganisalionen. Om­budet bör ha juridisk utbildning.

3.1.5   Kammarrätten i Jönköping: Förslaget om införande av ett allmänt
ombud i körkortsmål innebär stora fördelar för enhetlighet i rättskipning­
en. Genom att del allmänna får möjlighet atl överklaga länsrätternas och
kammarrätternas avgöranden får man en starkt förbättrad prejudikatsbild­
ning av regeringsrällen. Ell tvåpartsförhållande är otvivelaktigt ägnat all
bättre belysa de föreliggande frågorna, öka utredningsunderlaget och alt
därigenom höja rättssäkerheten.

Genom att olika underrättelser föreslås tillställas del allmänna ombudet kan en individuell prövning av vilka förare som närmare skall granskas gö­ras av del allmänna ombudei. Han kan därvid vid behov föreia komplette­rande ulredning.

Kammarrällen anser att del vore av stort värde om det fanns ett för riket gemensamt allmänt ombud som hade till uppgift att verka för jämnhet i rättskipningen och som kunde föra upp vissa frågor till regeringsrätten. Or­ganisationen och uppgiften för etl sådanl ombuds verksamhet bör utredas ytterligare.

3.1.6    Rikspolisstyrelsen: Styrelsen tillstyrker all det inrättas ett organ i form av allmänt ombud i enlighel med utredningens förslag. Enligt styrel­sens mening är det dock tveksamt om allmänt ombud skall bemyndigas all meddela s.k. erinran. Det torde endast i få fall i fråga om körkorlsingri­pande vara uppenbart atl varnings- eller återkallelsesituation inte förelig­ger. Detta bemyndigande för allmänt ombud bör i vart fall anstå till dess en stabil praxis börjat tillämpas. Någon allmän preklusionsregd behöver då inte heller införas.

3.1.7    Socialstyrelsen: Socialstyrelsen hälsar med tillfredsställelse utred­ningens förslag om införandet av ett allmänt ombud i körkortsprocessen. 1 likhet med utredningen anser styrelsen alt detta är en åtgärd äg­nad att främja en enhetlig rättstillämpning i körkortsmålen. Socialstyrel­sen biträder utredningens förslag rörande det allmänna ombudets uppgif­ter.

3.1.8  Länsstyrelsernas organisationsnämnd: Förslaget att införa ett all­
mänt ombud i körkortsprocessen fyller elt sedan länge känt behov. LON
vill framhålla viklen av att den nya funktionen förses med lillräckliga re-


 


Prop. 1979/80:178                                                                144

surser för alt kunna fylla sina uppgifier på ett effektivt och ändamålsenligt säll. Åven om vissa arbetsuppgifter har sin motsvarighet vid länsslyrelsen i dag är flertalet uppgifter helt nya. Efler de reformkrav och utredningar som förekommit är elt väsentligt intresse knutet lill alt reformen verkligen leder till en klar förstärkning av förfarandet. Särskild kansli- och handläg-garpersonal kommer all behövas. Vid de större länsslyrelserna torde del krävas fler än ett allmänt ombud.

3.1.9 Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen anser alt införandet av elt allmänt ombud i körkorlsprocessen är en synnerligen angelägen re­form och vill livligt tillstyrka förslaget. Enligt länsstyrelsens mening talar starka skäl för all det allmänna ombudei placeras på vederbörande läns­styrelse. Länsstyrelsen har redan en del av de uppgifter som skulle an­komma på det allmänna ombudei. Dessutom finns på länsstyrelsen perso­ner med erfarenhet av såväl körkortsmålen på länsrätten som körkortsan­sökningar och andra körkortsärenden som nu handläggs på länsstyrelsen.

3.1.10    Länsstyrelsen i Malmöhus län: X sitt Udigare yttrande över trafik­målskommitténs belänkande föreslog länsstyrelsen att etl allmänt ombud i körkortsfrågor skulle inrättas. Detta är ell gammall krav även från många andra länsstyrelser och del är därför glädjande att utredningen nu föreslår sådanl ombud. Länsslyrelsen anser della vara en väsenllig garanti för en­hetlighet och rättssäkerhet.

3.1.11    Länsstyrelsen i HaUands län: Utredningen delar helt den uppfatt­ning som kom lill uttryck i direktiven, nämligen alt elt allmänt ombud skall införas i körkortsprocessen. Länsslyrelsen är av samma uppfattning och hälsar med tillfredsställelse att frågan om en motpart till körkortsha­varna äntligen synes gå mot sin lösning. Den mest angelägna uppgiften för ett allmänt ombud måste bli att verka för enhetlig rättstillämpning i kör­kortsmålen.

3.1.12    Länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Del har länge stått klart att nuvarande regler om körkortsingripande trots ny lagsliftning i vissa av­seenden är behäftade med brister. Särskill markant är nackdelen med del rådande enpartsförhållandet i körkortsprocessen, vilket innebär att oen­hetligheter i lagtillämpningen inte allsidigt kan pålalas. Nuvarande system med klagorätt enbart för den enskilde och med förbud mot ändring till den klagandes nackdel befrämjar en utveckling mot en alll mildare praxis hos överrälterna. Länsstyrelsen hälsar därför med tillfredsställelse förslagel om införande av etl allmänt ombud i körkorlsprocessen. Till allmänna om­budels arbetsuppgifter bör höra bl. a. att granska länsrättens och kammar­rättens avgöranden i körkortsmål och vid behov överklaga avgörandena i närmaste högre instans.


 


Prop. 1979/80: 178                                                              145

3.1.13   Länsslyrelsen i Skaraborgs län: Länsslyrelsen ansluler sig helt Ull utredningens förslag atl ett allmänt ombud bör införas i körkorlsprocessen då nuvarande syslemet är otillfredsställande. Länsrätternas ställning som domslol torde avsevärt stärkas hos allmänheten om ett tvåpartsförhållan­de införs.

3.1.14   Länsslyrelsen i Västmanlands län: Länsslyrelsen instämmer med utredningen i alt ett allmänt ombud bör införas och att ombudet bör ha Juri­disk utbildning och erfarenhet samt helsl också inlresse för och kunskaper i trafikfrågor (s. 173).

Organisatoriskt bör man i försia hand pröva att placera ombudet på länsslyrelsen. Endast om en tillräckligt bärkraftig juridisk funktion - för ombudskansliel - inte finns atl tillgå på länsstyrelsen, bör man lägga på allmän åklagare att vara allmänt ombud i körkortsprocessen.

3.1.15----------------------------------------------- Länsstyrelsen i Jämtlands län: Det får   såsom utredningen

framhållit anses nödvändigt med förbättringar av den nuvarande hand­
läggningen. Av särskild vikl härvidlag är införandet av ett allmänt ombud i
processen. Allmänna ombudei bör såsom uiredningen föreslagit organisa­
toriskt knytas till länsstyrelsen. Länsstyrelsen finner det värdefullt att ut­
redningen i detalj utrett omfattningen av allmänna ombudets uppgifter och
ansluter sig i stort till utredningens överväganden i denna del. Länsstyrel­
sen finner del dock tveksamt om del primära ansvaret för utfärdande av
erinran enligt 22 § första slyckel körkortslagen skall läggas på allmänna
ombudet. När man i övrigt ålagt allmänna ombudet i huvudsak en "åkla-
garfunklion" får det anses mindre lämpligl alt också tilldela ombudet en
dömande funktion.---

Länsstyrelsen ställer sig också tveksam till utredningens förslag om att del allmänna ombudet skall anförtros uppgiften att utfärda förarprovsföre-läggandena. Ett föreläggande all undergå nytt förarprov kan uppfattas som trakasserier och som en självständig reaktionsform vid sidan av åter­kallelse och varning. I vart fall bör lalan kunna föras mot ett sådant före­läggande. Länsstyrelsen har funnit del nuvarande systemet med s. k. förar-provsremiss ganska praktiskt även om det inneburit en omgång med först remiss och härefter föreläggande innan återkallelse kan ske. Systemet har också varit ekonomiskt fördelaktigt för körkortshavaren eftersom ett för­arprov ulan föregående föreläggande inte inneburit några kostnader för körkortshavaren. Länsstyrelsen skulle för sin del helst se att allmänna om­budet får föra talan i länsrätten med yrkande om ett förarprovsföreläggan-de efter en s. k. förarprovsremiss.

3.1.16 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Det kan inte anses fillfredsställan­
de atl som för närvarande det i körkortsprocessen endast finns en part -
den enskilde.

10   Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 178


 


Prop. 1979/80:178                                                                146

Systemet innebär betydande svagheter då rätten samtidigt har all till­varata det allmännas intresse och opartiskt tillämpa gällande rättsregler.

Länsslyrelsen anser det angelägel alt i körkortsprocessen ett tvåparts­förhållande snarasi kommer lill stånd.

Däremot ställer sig länsstyrelsen tveksam till förslagel att det allmänna ombudet bör anförtros uppgiften att som ell led i omprövningsförfarandet utfärda föreläggande för körkortsinnehavare atl undergå nytt förarprov. Ell undergående av nytt förarprov torde många gånger innebära inte ovä­sentliga kostnader och olägenheter.

Del bör därför rimligen inte ankomma på allmänt ombud utan på läns­rätt att pröva om förhållandena är sådana all etl föreläggande om nytt förarprov är påkallat.

I övrigi tillstyrker länsslyrelsen förslagel.

3.1.17    Länsdomstolskommittén: En av de ulan tvivel största bristerna i den nuvarande körkortsprocessen är avsaknaden av ett tvåpartssystem. Vi hälsar därför med tillfredsställelse förslaget all införa en funktion som allmänt ombud knuten till länsstyrelsen. Vi delar helt körkortsulredning­ens bedömning av de vinster som en sådan funktion medför.

3.1.18    Trafiksäkerhetsutredningen: Elt allmänt ombud med de uppgifier och den ställning som föreslagits för ombudei synes kunna på elt smidigt sätt ge en behövlig stadga åt körkortsingripandena. TSU tillstyrker för­slagel i denna del.

3.1.19    SACOISR: SACO/SR fillstyrker utredningens förslag om etl all­mänt ombud i körkortsprocessen. Med hänsyn lill verkningarna i övrigt av den i princip beslutade utbrytningen av länsrätterna är det angeläget att de kvalificerade juridiska uppgifter, som det allmänna ombudet enligt för­slagel skall få, förbehålls länsstyrelserna. Inför den omorganisation som föreslår är SACO/SR: s medlemsorganisation JUS engagerad med egen representant i den beredningsgrupp som inom sig har företrädare för Jusli­fie- och budgetdepartementen samt domstolsverket. SACO/SR hänvisar till de anspråk från facklig synpunkl som under gruppens arbete kommer att framställas av JUS' representant.

3.1.20    Föreningen Jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer: Delta tvåpartsförhållande medför enligt föreningens bestämda uppfattning att körkorisinnehavarens behov av biträde vid allmän rältshjälp ökar i vä­senllig grad. Biträdesbehovet bör anses föreligga oavsett om muntlig för­handling förekommer eller ej ävensom oavsett huruvida del allmänna om­budet påyrkar varning eller återkallelse.

3.1.21    Föreningen Sveriges poUschefer (genom föreningens sektioner för


 


Prop. 1979/80:178                                                   147

Norra resp. Södra Norriand): Föreningen ser med tillfredsställelse alt ut­
redningen förordar alt etl allmänt ombud införs med uppgift att medverka
i körkortsprocessen. Utredningens förslag till uppgifier för det allmänna
ombudet är väl balanserade och ger garanlier för såväl en enhetlig rättstill-
lämpning som rättsordning. I dag föreligger en dualism vad beträf­
far handläggningen av körkortsmål, såtillvida att det allmänna regelmäs­
sigt företräds av den beslutande myndigheten. Elt "allmänt-ombudsinsti-
tut" skulle eliminera denna dualism och samtidigt garantera en större en­
hetlighet i rättstillämpningen i körkortsmålen.

3.1.22 Föreningen Sveriges statsåklagare: Utredningens förslag atl en
funktion som allmänt ombud skall införas är ägnat atl stärka rättssäkerhe­
ten. Föreningen tillstyrker förslagel, men håller dock såsom mest angelä­
get att därigenom etableras ett klart tvåpartsförhållande i processen, med
uppgifl för allmänna ombudet alt föra talan i länsrätten och atl svara för
uiredningen. En av fördelarna med den kontradiktoriska processen är att
den svarande kan före processen förutse vilken uigång av processen som
är all vänta. Föreningen anser därför atl på allmänna ombudei bör ställas
högre krav då del gäller precisering av yrkande än vad uiredningen föror­
dar, överst s. 168. Motparten bör kunna inrikta sill försvar efler allmänna
ombudets yrkande och grunderna för detla.

Föreningen har i andra sammanhang hävdat alt åklagarna kan ha en roll som del allmännas förelrädare i den administrativa processen. Därför har noga övervägts om funktionerna såsom allmänt ombud vid körkorlsingri­panden icke borde åvila allmän åklagare. En hel del skäl synes tala för det­la: Vana vid brotlmålsprocessen, frislående ställning gentemot förvalt­ningsmyndigheterna. Emellertid vill föreningen på bl. a. de skäl utredning­en anfört nu icke förorda alt uppgiften som allmäni ombud läggs på åkla­garväsendet.

En sådan lösning skulle kräva överförande av åtskilliga administrativa rutiner till åklagare, vilket icke skulle rymmas inom åklagarorganisalio-nens roll. Ulöver de nya uppgifterna för åklagarna skulle på kanslisidan krävas åtskilligt arbete för alt åsladkomma erforderlig kommunikation mellan åklagaren och körkortsmyndigheterna. Till delta kommer all riks­åklagaren knappasl kan anses ha sådan närhet lill körkortsärendena att han bör vara lämpligast all såsom enda allmänna instans pröva vilka mål som ur prejudikatsynpunkt bör fullföljas lill högsla inslans(-er).

3.1.23 Föreningen Sveriges åklagare: På av utredningen angivna skäl till­
styrks införande av ett allmänt ombud i körkortsprocessen. Däremot kan
föreningen inte dela utredningens kortfattat motiverade ståndpunkt all
uppgiften att vara allmänt ombud endasl om inga andra alternativ står till
buds bör läggas på åklagarväsendel. Enligt föreningens mening talar över-


 


Prop. 1979/80:178                                                   148

vägande skäl snarasi för en motsatt ståndpunkt. Sålunda kommer den tänkta uppläggningen av en tvåpartsprocess i körkortsmål att likna brott­målsprocessen så långl som möjligt. Åklagarna är vana vid muntlig process och besitter såväl erforderiig Juridisk utbildning och erfarenhet som kun­skap i trafikfrågor och i de flesta fall även intresse för sådana frågor. Vida­re finns inom länsstyrelseorganisalionen, där uiredningen föreslår atl de allmänna ombuden rekryteras och placeras, ingen motsvarighet lill riks­åklagaren, som i fullföljdsfrågor lill högsta instans prövar prejudikatsin­tresset. Tillförs åklagarväsendel funktionen som allmänt ombud kan man utgå ifrån att riksåklagaren tillser, alt endast mål som enligt 36§ förvalt­ningsprocesslagen kan medföra prövningstillstånd förs vidare till reger­ingsrällen. Belastningen på regeringsrätten kan därför i sådant fall antas bli mindre än den skulle bli om man väljer utredningens förslag. Slutligen bör en organisation med åklagare som allmänt ombud inte bli dyrare än den av uiredningen föreslagna. Visserligen kommer nya åklagartjänster att behövas men det kan å andra sidan antas, att minst lika många nya tjänster skulle komma att krävas på länsstyrelserna om uppgiften tillförs dem.

3.1.24   Länsdomarföreningen: Bortsett från vissa lagtekniska synpunkter kan inga invändningar göras mot utredningens förslag i denna del. Önske­målet om ett allmänt ombud har funnits i många år och del har inte blivit mindre befogal med åren. Med den bevakning som media i dag har av all domstolsverksamhel kan en alll för oenhetlig rättstillämpning leda till alt tilltron till del berättigade i vårt arbete går förlorat. Införandet av ett all­mänt ombud, vars väsentligaste uppgift just skulle bli atl bevaka enhetlig­heten i rättstillämpningen, måste därför anses som en synnerligen angelä­gen reform.

3.1.25   Motorförarnas helnykterhetsförbund: Det viktigaste bland försla­gen till förbättringar avser atl ett aUmänt ombud skall införas i körkorts­processen för att företräda trafiksäkerhetsintresset och möjliggöra etl två­partsförhållande, som gör en muntlig förhandling mera naturlig inför för­valtningsdomstolen.

3.1.26   Motormännens riksförbund: I fråga om utredningens förslag till förbäliringar av den nuvarande handläggningen av körkortsmålen tillstyr­ker M att etl allmänt ombud införs. M delar i stort utredningens uppfatt­ning beträffande del allmänna ombudets ställning och uppgifter. Det kan emellertid ifrågasätts huruvida detta bör anförtros att utfärda föreläggande all undergå nyll förarprov. Å ena sidan kan ett sådant föreläggande be­traktas såsom elt så kraftigt ingrepp i körkortshavarens situation att upp­giften i stället bör ankomma på länsrätt. Å andra sidan kan noteras att om uppgiften anförtros det allmänna ombudet talar åtskilligt för att ett sådant


 


Prop. 1979/80:178                                                 149

föreläggande sker snabbare, något som således kan vara lill fördel för kör­kortshavaren.

3.1.21 Svenska arbelsgivareföreningen: Föreningen delar utredningens uppfattning all inrättandet av etl allmänt ombud i körkortsprocessen kan medföra vissa fördelar främst när det gäller sådana frågor som enhetlig rättstillämpning och konlradiktorisk process. Del har emellertid redan ut­bildats en belydande fasthet och likformighet i rättspraxis på körkortsom­rådet. Ell allmänt ombud skulle mol denna bakgrund endast ha begränsa­de möjligheter atl åsladkomma en enhetligare rättstillämpning. Denna ef­fekt skulle dessulom möjligen kunna uppnås redan genom anvisningar och bättre informaiion till berörda instanser i hithörande frågor. Inte heller in­förandel av ett tvåparlsförhållande i körkortsprocessen torde i sig med­föra några avgörande fördelar. Mot bakgrund av det sagda hyser förening­en en viss tveksamhet inför utredningens förslag att införa ett allmänt om­bud i körkortsprocessen. Enär vissa - om än begränsade - fördelar står att vinna med en sådan reform vill föreningen inte bestämt avstyrka utred­ningens förslag i denna del. Föreningen utgår därvid ifrån att tjänsterna som allmänt ombud tillsätts genom en rekrytering ur bestående organisa­tion och atl några nyanställningar eller andra kostnadskrävande åtgärder inte blir erforderliga, i vart fall inte i någon siörre utsträckning. Skulle där­emol en reform av nu berört slag inte kunna genomföras utan betydande kostnadsökningar anser föreningen atl de ekonomiska aspekterna väger tyngst i sammanhanget. I sådant fall bör elt allmänt ombud inte införas. Utredningen ger inte ullräckligt underlag för en bedömning av förslaget från en sådan ulgångspunkt. Ett definitivt ställningstagande till frågan om införande av allmänt ombud i körkortsprocessen kräver enligt föreningens mening atl kostnadsfrågorna ytterligare utreds.

3.1.28   Svenska transportarbetareförbundet: Förbundet tillstyrker utred­ningens förslag om införandet av en funktion som allmänt ombud med de uppgifier utredningen föreslagit.

3.1.29   Sveriges advokatsamfund: Samfundei delar utredningens uppfatt­ning att behov föreligger av ett allmänt ombud i länsrättsprocessen.

Samfundet har intet att erinra mot utredningens förslag om detta aU­männa ombuds arbetsuppgifter. Samfundet anser att det aUmänna ombu­det för att fä en självständig ställning i förhållande till länsrätten inte bör tillhöra länsstyrelsen.

3.1.30------------------------------------ Sveriges domareförbund: Som förbundet  redovisat anser

förbundel all åklagare vid en total överflyttning av körkortsfrågorna till allmän domslol har att svara för de uppgifter som är avsedda för det all­männa ombudet. Likaså anser förbundet att det allmänna ombudets upp-


 


Prop. 1979/80:178                                                   150

gifter beträffande de mål som vid en partiell överflyttning förs över till all­män domstol helt bör fullgöras av åklagare. I övrigt delar förbundel utred­ningens synpunkter på de särskilt behandlade spörsmålen såsom att det allmänna ombudet organisatoriskt knyts lill länsslyrelserna och alt det all­männa ombudet skall ha alt dels ansvara för uiredningen i de körkortsmål som skall handläggas vid länsrätt och dels utfärda s.k. självständig var­ning enligt 22 § I st. KKL (av utredningen benämnd erinran).

3.1.31 Sveriges trafikskolors riksförbund: STR stöder detla förslag sär­skilt som det allmänna ombudet skall verka för en enhetlig rättstillämp­ning i körkortsmålen. De åtgärder utredningsmannen föreslår synes ge ga­rantier för att rättstillämpningen blir enhetlig. En ytteriigare åtgärd anser STR viktig, nämligen att sammankomster kontinueriigt anordnas för de allmänna ombuden för att ge dem möjlighet atl diskutera rättspraxis och utveckling.

3.2 Förnyat förarprov

3.2.1     Rikspolisstyrelsen: Möjligheten att förelägga förare atl undergå för­nyat förarprov bör enligt styrelsens mening komma till ökad användning. Det kan ifrågasättas om detta förfarande endasl skall vara knutet till åter­kallelse av körkort. Då förnyat förarprov med hög grad av sannolikhet har gynnsam effekt på trafiksäkerheten borde föreläggande om sådant prov i vissa fall kunna användas redan dä varningssituation normall föreligger. Styrelsen har intet att erinra mot att allmänt ombud anförtros uppgiften att utfärda föreläggande om förnyat förarprov.

3.2.2     Länsstyrelsen i Stockholms län: De befogenheter som enligt 33 § körkortsförordningen tillkommer länsstyrelsen - dvs. att utfärda föreläg­gande att inge bevis om godkänt förarprov, föreläggande atl inge läkarin­tyg samt föranstalta om utredning - har i utredningsförslaget även tillagts det allmänna ombudei. Befogenheten att utfärda föreläggande för förare att undergå nytt förarprov är som utredningen framhållit ell led i utred­ningen inför en eventuell omprövningsanmälan. Samma sak gäller befo­genheten att föranstalta om utredning för att klargöra om körkortshavaren uppfyller gällande körkortskrav. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att omprövningsanmälningarna skall handhas av del allmänna ombudei bör dessa uppgifier uteslutande åvila det allmänna ombudei.

3.2.3     Länsstyrelsen i Malmöhus län: X likhet med utredningen anser läns­styrelsen att föreläggande alt genomgå nylt förarprov bör kunna användas i större utsträckning än vad fallet synes vara vid de flesta länsstyrel­ser/länsrätter f. n. Eftersom det är ett led i utredningen synes det också


 


Prop. 1979/80:178


151


lämpligl all, som uiredningen föreslår, låla allmänna ombudet uifärda före­läggande härom.

3.2.4    Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Förarprovsförelägganden har använts mycket sparsamt i detta län. Sådana förelägganden har nästan uteslutande meddelats av länsrätten. När det gäller värdel av "förarprovs­remisser" delar länsstyrelsen inte utredningens uppfattning. Det är läns­styrelsens bestämda uppfattning att dessa är mycket värdefulla och att de gett länsstyrelse och länsrätt en betydligt bättre uppfattning om körkorts­havarens kunskaper och beteende i trafiken än etl vanligt förarprov. Den prövning av föraren som sker vid förarprovsremiss sker vid mer än etl tili­rälle och under betydligt längre observationsperiod än som gäller vid etl vanligt förarprov. Kontrollen sker under mindre pressade former vilket inte minst av äldre personer upplevs positivt. Några negativa reaktioner från körkortshavarna har inte märkts. Någon avgift för körkortshavaren har heller inte utgått. Länsstyrelsen anser att ingen avgift heller bör uttas av körkortshavare som förelagts avlägga nytt förarprov.

3.2.5    Föreningen Sveriges åklagare: Någon erinran mot utredningens för­slag i denna del finns inte. Tillförs åklagarna funktionen som allmänt om­bud kan de även anförtros uppgiften att som ett led i omprövningsförfa­randet utfärda föreläggande för körkortshavare att undergå nytt förar­prov. Denna uppgift har ett inslag av förvaltningsförfarande, som är art-skih från åklagarverksamheten i övrigt. Emellertid ser utredningen förar­provet såsom en del av det utredningsarbete, som kan föregå ett beslul om omprövningsanmälan till länsrätt. Med denna utgångspunkt synes intet ta­la mot atl åklagare tilläggs uppgiften.

3.2.6    Länsdomarföreningen: Genom införandet av ett allmänt ombud har möjligheter nu tiUskapats för atl föra över utfärdandet av förarprovsföre­lägganden till ombudet.

Förslaget verkar väl genomtänkt och föreläggande kan i framliden för­väntas få större betydelse än vad det hittills har haft.

Genom att allmänna ombudet får möjlighet att som ett led i utredningen om en körkortshavares lämplighet som fordonsförare meddela föreläggan­de om förarprov betonas föreläggandets karaktär av en helt naturlig och oantastlig åtgärd som i och för sig inte innebär något inlrång i en persons rätt att föra motorfordon. Åtgärden skall självfallet inte vidtas om anled­ning därtiU saknas och därmed bortfaller också eventuellt motstånd mol alt åsamka föraren kostnad för förarprovet (eller läkarintyget). Det fär an­komma på statens trafiksäkerhetsverk att på lämpligt sätt anpassa kost­naden tiU förarprovets omfattning.

3.2.7   Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande: NTF vill sär-


 


Prop. 1979/80:178                                                  152

skilt understryka att vid ifrågavarande förarprov är det synnerligen väsent­ligt all de omständigheter som föranlett omprövningen särskilt beaktas. NTF är dock tveksam till den föreslagna möjligheten atl provet skall kun­na begränsas till att avse enbart den praktiska färdigheten eller enbart de teoretiska kunskaperna. 1 stor utsträckning är felhandlingar i trafiken hän­förliga lill förarens attityd till trafikregler och trafiksäkerhet. Som exempel vill NTF hänvisa lill det faktamaterial om ungdom och trafik, som NTF sammanställt inför sin aktivitet "Ung i trafiken". Av detla framgår all ung­domarna har goda tekniska färdigheter och goda teoretiska kunskaper -bättre än äldre förare - och ändå är ungdomarna proportionsvis mer olycksbelasiade. För att kunna bedöma om en förare har den attityd och de färdigheter - praktiska och teoretiska - som krävs i trafiken, behövs enligt NTF: s uppfattning atl förarprovet är både praktiskt och teoretiskt. Först när de teoretiska kunskaperna lillämpas i den ständigt skiftande tra­fikmiljön kan man bedöma vederbörandes egenskaper som förare.

NTF vill även understryka atl omprövningen måste göras av en erfaren förrällningsman och att tiden måste vara tillräcklig både för samtal med föraren och för praktisk körning.

3.2.8 Sveriges domareförbund: Förbundet vill nu liksom Udigare förorda ett nyanserat körkortsingripande. Hil hör frågan om förnyat förarprov. Efiersom förbundet delar uppfattningen atl "hotel" om förnyat prov kan antagas ha en preventiv effekl och även all en uppdelning av provet -t.ex. avseende enbart praktisk färdighet eller enbart teoretiska kunskaper - ökar möjligheterna till lämpliga och välavvägda "påföljder", tillstyrks utredningens förslag under denna rubrik. Vid en eventuell överflyttning av körkortsingripandet till tingsrätt uppkommer frågan om vilka möjligheter tingsrätt därvid skall ha att besluta om förnyat förarprov. Att tingsrätt, liksom länsrätt, skall äga beslula om förarprov i samband med beslul om körkortsåterkallelse torde vara stäUt utom diskussion. Annorlunda är för­hållandet då erinran eller varning övervägs i stället för beslul om återkal­lelse. Utredningen föreslår att del allmänna ombudet - som grundar sina ställningstaganden på ett lagakraftvunnel avgörande i ansvars- och på­följdsfrågan - skall kunna besluta om körkortsprov och låta resultatet härav påverka valet av körkortsingripande; erinran eller omprövningsan­mälan till länsrätt. Att överföra della förfarande på tingsrätt synes ej kun­na ske, enär beslut om förarprov förutsätter lagakraftvunnel avgörande i ansvarsfrågan. MöjUgen skulle kunna övervägas att tingsrätt i samband med avgörandet och däri intagen erinran eller varning också förordnar om förarprov. Detta förutsätter emellertid att resultatet av provet föranleder ytterligare prövning i körkortsfrågan, vilket dock förefaller svårt att arran­gera. Kan nu påpekat förhållande icke ges en godtagbar lösning, utan fingsrätt endasl kan ges möjlighet alt beslula om förnyat förarprov i sam­band med beslul om körkortsåterkallelse, är detta en olyckUg konsekvens av en partiell överflyttning.


 


Prop. 1979/80:178                                                               153

3,3 Överflyttning av körkortsmål mellan länsrätter

Förslaget tillslyrks genomgående av de remissinstanser som har yttrat sig i denna del.

3.3.1    Domstolsverket: Domstolsverket finner det naturiigt atl körkorts­mål skall kunna överflyttas från länsrätten i det län där körkortstillståndet meddelats till länsrätten i del län där körkortshavaren stadigvarande vis­tas. Bestämmelser härom bör kunna utformas på sätt som överensstämmer med bestämmelsema om laga domslol i brottmål. Della skulle i så fall in­nebära att åklagaren/del allmänna ombudet kan anhängiggöra målel direkt vid tingsrätten/länsrätten för den ort/län där körkortshavaren stadigvaran­de vistas.

3.3.2    Kammarrätten i Jönköping: Utredningens förslag om överflyttning av körkortsmål mellan länsdomstolama fyller utan tvekan ett behov. Kammarrätten vill dock ifrågasätta om inte redan det allmänna ombudei bör få rätl atl fatta beslul om överflyttning till annat allmänt ombud som då kan väcka lalan vid vistelseortens länsrätt. Härigenom uppnås den ad­ministrativa förenklingen att målet aldrig behöver väckas vid länsrätten där körkortsmyndighelen finns.

3.3.3    Socialstyrelsen: Socialstyrelsen eftersträvar atl medicinska kör-kortsärenden i så ringa utsträckning som möjligt skall avgöras på hand­lingar. I stället är del önskvärt med personlig kontakt med den person ärendet gäller.

På samma sätt är det angeläget att underiätla för en körkortsinnehavare alt närvara vid muntlig förhandling rörande t. ex. omprövning av körkorts­innehav. Della önskemål skulle bättre kunna tillgodoses vid bifall till ut­redningens förslag atl införa möjlighet för överflyttning av körkortsmål mellan länsrätter.

3.3.4    Statens invandrarverk (SIV): (Förslaget) tillstyrks av SIV. Invandra­re som ofta har språksvårigheter fär därmed lättare atl begära muntlig för­handling vilket innebär möjlighel lill tolkhjälp.

3.3.5    Länsstyrelsen i Malmöhus län: X länsrätten har man länge känt be­hov av en sådan regel för att underiätla personliga inställelser. I åtskilliga fall tvingas nämligen körkortshavaren nu all avslå från personlig inställel­se till följd av lids- och kostnadsskäl.

3.3.6    Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen tillstyrker (förslaget). Länsslyrelsen anser del emellertid vara en onödig omgång all som föreslagils låla allmänna ombudet ha ansvaret för expediering av för-


 


Prop. 1979/80:178                                                                 154

valtningsdomstols beslul i körkortsmål lill rält länsstyrelse för vidare re­gistrering i CKR. Besluten bör i stället kunna sändas direkl från domstolen till respektive länsstyrelse.

3.3.7    Länsstyrelsen i Västmanlands län: Beslul om överflyttning (skall en­
ligt förslagel) fattas först efter yrkande från körkortsinnehavaren eller om
länsrätten eljest finner det lämpligl. En sådan procedur kan uppfattas som
onödigt krånglig.

Enligt länsstyrelsens mening bör man därför överväga all gå längre och anhängiggöra och handlägga varje körkortsmål hos länsrätten i del län där vederbörande körkortshavare är bosatt.

3.3.8    Länsdomstolskommittén: Behovet av regler om överflyttning av körkortsmål mellan länsrätter synes påtagligt, särskilt i belysning av all länsrätterna troligtvis i ökad utsträckning kommer all använda sig av muntliga förhandlingar. Vi anser att även för sådana situationer bör det allmänna ombudets roll uppmärksammas. Enligt körkortsulredningens förslag skall det allmänna ombudet ha rätt att begära muntlig förhandling. Det kan ifrågasättas om inte ombudei då också bör ha möjlighet all la ini­tiativ till överflyttning av mål, där så befinnes lämpligt. En närhggande fråga är den var utredningen lämpligast bör göras. En parallell kan dras med åklagares handläggning av brottmål. I åklagarinstruktionen har öpp­nats en möjlighet att genom samråd åklagare emellan avgöra vem som lämpligen bör fullgöra åklagamppgiften. En motsvarande ordning bör övervägas för de allmänna ombudens del.

3.3.9    Föreningen Sveriges åklagare: För den enskilde måste det vara för­delaktigt ur ekonomiska och andra synpunkter att hans körkortsmål prö­vas i vistelselänet. Eftersom nackdelarna med en sådan ordning synes små ur administrativ synpunkt, särskilt om det blir regel atl överflyttning sker, om körkortsinnehavaren begär sådan, bör huvudregeln vara atl körkorts­mål prövas i vistelselänet. Enär registerblad ändock framställs av trafiksä­kerhetsverket, synes en omläggning möjlig att genomföra ulan all några extra kostnader uppstår. Snarast torde rationaliseringsvinster uppkomma.

3.3.10  Länsdomarföreningen: Parts begäran om muntlig förhandling är i
dag avhängig avståndet mellan hans bostad och aktuell länsrätt. Det måste
därför anses som myckel posiuvt atl körkortshavarna genom del nu fram­
lagda belänkandet föreslås möjlighet till överflyttning av körkortsmål lill
annan länsrätt.

3.4 Övriga synpunkter

3.4.1 Hovrätten för Västra Sverige: Hovrätten ställer sig tveksam liU för-


 


Prop. 1979/80:178                                                                 155

slaget om fullföljdsförbud för den enskilde vid s. k. erinran. Om meddelad erinran skall registreras i CKR och kan få betydelse vid elt senare om­prövningsförfarande, framstår det som mindre tillfredsställande från rätts­säkerhetssynpunkt alt en körkortshavare som anser sig ha fått en felaktig erinran skall vara betagen möjligheten att föra lalan mol detla beslut.

3.4.2    Kammarrätten i Jönköping: Den föreslagna uppdelningen av det nu­
varande varningsinstitutet i en av det allmänna ombudet utfärdad, icke
överklagbar erinran och en av länsrätt meddelad överklagbar varning inne­
bär en komplikation av systemet som kommer alt bli svårförståelig för den
enskilde. Några fördelar ur trafiksäkerheissynpunkl står väl inte heller att
finna genom uppdelningen.

Enligt kammarrättens mening fyller nuvarande system med varning som inte kan överklagas av den enskilde alla rimliga rättssäkerhelskrav. Den som får en vaming drabbasju inte av någon reell olägenhel utan erinras en­dast om att han bör vara försiktigare. Det bör mol denna bakgrund inte fin­nas någol rältssäkerhetsintresse att låta honom överklaga. Skulle var­ningen i en framtid läggas honom till last i samband med ifrågasatt indrag­ning av körkortet bör han liksom nu vara oförhindrad att då få omständig­hetema bakom varningen prövade. Den omständigheten att det allmänna ombudei ges rätl att överklaga vaming är enligt kammartättens mening in­tet skäl att ge den enskilde, som Ju ej drabbas av något reellt, motsvaran­de rätt.

Varningen bör i framtiden normalt kunna utfärdas av allmänt ombud men också av förvaltningsdomstol som inte finner skäl vidta återkallelse-ålgärd.

3.4.3   Rikspolisstyrelsen: Då allmänt ombud enligt utredningens förslag skall ha möjlighel lill besvär över länsrätts beslut om varning synes sam­ma rätt utan begränsning även tillkomma part.

3.4.4   Trafiksäkerhetsverket: Såvitt verkel erfarit har den i samband med körkortslagens införande vidgade och förenklade möjligheten att med stöd av 22§ 1 st. KKL meddela s. k. självständig varning icke utnyttjats i den omfattning som åsyftats. På grund härav tillstyrks införande av en 22a§ i körkortslagen i den utformning som föreslagils.

3.4.5   Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsslyrelsen vill i detta samman­hang ta upp ell förslag till förenkling av handläggningen. Utredningen har i sitt förslag till handläggning vid en överflyttning till de allmänna domsto­larna förordat att den nuvarande obligatoriska överprövningen av omhän-dertagandebeslul upphör. Överprövning skall endast ske efter framställ­ning från åklagare eller körkortshavare. Grunden för detta förslag är syn­bariigen all man anser den granskning som åklagaren underkastar omhän-


 


Prop. 1979/80:178                                                 156

dertagandebeslulen uigöra tillräcklig garanti mol felaktiga beslut. I för­bättringsalternativet motsvaras åklagaren av det allmänna ombudet. I det­ta aUernaliv har utredningen emellertid inte föreslagit alt den obligatoriska överprövningen skall upphöra. Anledningen härtill är svårbegriplig. Ett allmänt ombud bör nämligen väl så bra som en åklagare kunna gallra ut de fall där en överprövning verkhgen är nödvändig. Enligt länsstyrelsens er­farenhet är det f ö. ytteriigt sällan som några direkta fel begås vid omhän­dertagandel. Däremot kan naturiigen delade meningar råda om bevisvär­deringen. Del är dock ovanligt att länsrätten upphäver omhändertagande-beslut. Av del totala antalet omhändertaganden, uppskattningsvis 700-800 per år i detta län, upphäver länsrätten knappt 10 fall. Överpröv­ning bör därför endast ske efter framställning av allmänna ombudet eller körkortshavaren.

3.4.6 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Den nuvarande körkorts­lagstiftningen ger möjlighel atl meddela vaming dels utan atl en återkallel­sesituation föreligger, s.k. självständig vaming ocA dels när sådan situa­tion föreligger, kvalificerad vaming. Skillnaden anges inte vid införandet i körkortsregistret och lorde endasl undanlagsvis observeras av körkorlsha­varen. Del rådande förhållandet med olika valörer av vaming är enligt länsstyrelsen mindre lyckat. Ett klart behov att kunna påtala trafikförseel­ser på etl tidigt stadium föreligger emellertid. Utredningens förslag om in­förandet av etl institut benämnt erinran som ersättning för den självstän­diga vamingen är välkommet. Sådan erinran bör som utredningen funnit kunna meddelas även av det allmänna ombudet. Länsrätten skuUe härige­nom avlastas från en mängd mindre allvarliga ärenden. Sådan erinran bör ses enbart som elt påpekande till körkortshavaren om vad trafiksäkerhe­ten kräver och därför inte medföra besvärsräit för körkortshavaren. Där­emot bör det allmänna ombudet ges besvärsräit över länsrättens beslut om erinran om han anser ålgärden vara otiUräcklig.

Liksom i Sverige har användandet av summariska processer ökat utom­lands. Så sker t.ex. bl.a. i Norge och Västtyskland för trafiknykterhets­brott eller andra förseelser, som avgjorda i Sverige skulle kunna medföra körkortsåterkallelse. Med del innehåll 26 § har och föreslås ha kan den som erkänner sig skyldig till t. ex. trafiknykterhetsbrott i Norge, om avgö­randet sker genom motsvarigheten till det svenska strafföreläggandet "fo­relegg", av formella skäl inte bli föremål för körkorlsingripande i Sverige. Sker avgörandet genom dom blir förhållandet det motsatta. Detta måste anses otillfredsställande. Ä andra sidan måste av rättssäkerhetsskäl vissa krav kunna ställas på utländsk myndighels straffrättsliga avgörande. Att ange i lagen vilka utländska avgöranden som kan läggas till grund för svensk körkortsåtgärd torde knappast kunna ske ulan delta bör överläm­nas till rättstillämpningen. Länsstyrelsen föreslår därför atl tillägg görs av


 


Prop. 1979/80:178                             .,,                                157

innehåll att även med lagakraftvunnen dom likvärdigt avgörande skall kunna läggas lill grund för körkortsålgärd.

3.4.7    Länsstyrelsen i Västmanlands län: 1 det s. k.förbättringsalternativet 39§ KKL och 106§ KKF har de nuvarande bestämmelserna komplette­rats med förbud atl föra lalan mol föreläggande som meddelas av domstol, länsstyrelse eller allmänt ombud. Med hänsyn till att ålgärden - i synner­het när åläggandet avser läkarundersökning - är så ingripande och konse­kvensen av att inte följa föreläggandet kan vara körkortsåterkallelse bör besvärsrätien beslå.

3.4.8    Länsstyrelsen i Jämtlands län: Om- allmänna ombudet skall

få meddela en erinran självständigt bör enligt länsstyrelsens mening be­svärsräit även tillförsäkras körkorlshavaren. En erinran får dock trots allt anses innebära en viss belastning.

3.4.9    Föreningen Jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer: 1 betän­
kandet har över huvud tagel inte körkortsinnehavarens behov av Juridiskt
biträde berörts och föreningen finner det därför synnerligen angeläget atl
påtala denna fråga, som för allmänheten utgör en väsenllig angelägenhet.

Rättshjälpsmyndigheterna har under nuvarande system intagit en enligt föreningen alUför restriktiv inställning lill körkortsinnehavarens behov av biträde vid allmän rättshjälp i körkortsärenden, vilket föreningen påtalat i olika sammanhang.

Erfarenhetsmässigt upplever körkorlsinnehavaren många gånger alt in­dragning av körkort under längre lid utgör en värre påföljd - ur såväl eko­nomisk som personlig synpunkt - än etl högt bötesstraff eller lill och med ett kortvarigt fängelsestraff

4    Utländska körkort

4.1   Riksåklagaren: Till vad som föreslagits i detta avsnitt vill jag endasl foga anmärkningen, att införandel av en ordning som innebär all andra nordiska länders körkort fär permanent giltighet i Sverige kan medföra praktiska kontrollproblem så länge skillnader med avseende på körkor­tets utformning, giltighet o.d. kvarstår mellan länderna. Enligt min me­ning bör därför i stället övervägas en ordning enligt vilken del utländska körkortet skall bytas ut mot svenskt körkort när den nordiska körkorlsha­varen blivit fast bosatt här i riket.

4.2   Kammarrätten i Jönköping: Utredningens förslag innebär atl åtskilli­ga av de olägenheter som för närvarande finns undanröjs. Förslagel till­styrks. Någon anledning att bibehålla körvaneintyg finns .sålunda ej. Inte


 


Prop. 1979/80:178                                                    158

heller finns skäl göra invändning mol all den s. k.godkännandefristen ned­sätts från två tUl eU år.

Med hänsyn till de svårigheter som förekommit vid utbyte av körkort är kravel på att körkortet skall företes i original rimligt.

Åven om Sverige godkänner samtliga länders körkort som turislkörkort under elt år (p.g.a. den internationella trafikens omfattning) kan det ifrå­gasättas om inte rätlen till utbyte av körkort borde begränsas lill de län­ders körkort som är föremål för konventioner på trafikens område.

Fråga uppkommer också huruvida inte körkortsmyndigheten här borde uifärda intyg till sökanden med innehåll att denne under del ärendet hand­läggs och han inte kan förete något körkort är berättigad atl föra fordon här under "uibytestiden". Handläggningsliden kan i vissa fall förväntas bli avsevärd.

Kammarrätten har ej någon erinran mol utredningens förslag om de na-Uonella nordiska körkortens giltighet.

4.3   RikspoUsstyrdsen: Rikspolisstyrelsen har intet att erinra mot av utred­ningen redovisade överväganden och förslag i delta avsnitt.

4.4   Trafiksäkerhetsverket: Trafiksäkerhetsverkel instämmer i den av kör­kortsutredningen redovisade allmänna uppfattningen atl nu gällande reg­ler om utländska körkort är såväl svåröverskådliga som i vissa delar mot­sägelsefulla. Förslaget om en gemensam förordning synes välgrundat och tillstyrks. Verkel tillstyrker också atl rätlen lill utbyte med stöd av andra än nordiska körkort begränsas till svenskt körkort med behörigheten B.

Vad beträffar frågan om de nordiska körkortens gillighet ansluter sig trafiksäkerhetsverket till de synpunkter utredningen anfört om att i Sveri­ge godtaga i de nordiska länderna utfärdade körkort även sedan körkorts­havaren bosatt sig här. Eftersom avsikten är att en arbetsgrupp skall utar­beta förslag till detaljutformning finner verket ej skäl atl i detla samman­hang anföra några synpunkter på förslaget lill registrering m.m.

4.5     Transportnämnden delar inte utredningens förslag att körkort utfärdat
i annat nordiskt land skall gälla i Sverige i enlighel med sitt innehåll även
vad gäller giltighetstiden samt anför: I praktiken innebär detta, all en kör­
kortshavare från Danmark och Finland, som bosätter sig i Sverige i
20-årsåldern, inte behöver byta körkort förrän vederbörande fyllt 70 år.
Nämnden anser för sin del att en körkortshavare med danskt eller finskt
körkort och bosatt i Sverige skall i likhet med svensk eller norsk körkorts­
havare byta sitt körkort efter 10 år. Härigenom blir bl. a. kravet på mera
identiskt foto uppfyllt. Dessulom underlättas möjligheten att vid behov i
körkortsregislrel kunna kontrollera och identifiera körkortshavaren. Ett
utbyte senasi efter 10 år medför ävenledes atl kravet på belastningsregi-
slrering blir lättare all tillgodose. Utredningens tredje alternativ torde lig­
ga närmast till hands vid ett genomförande.


 


Prop. 1979/80:178                                                   159

4.6     Statens invandrarverk (SIV): X Sverige är f.n. mer än hälften av alla ut­
ländska medborgare nordbor, ca 60%. Förslaget atl nordiska nationella
körkort skall bli giltiga i Sverige även sedan innehavaren tagit stadig hem­
vist här, kan ses som en klar förenkling.

Utredningen har emellerfid ej berört den yrkesmässiga trafiken inom Norden. SIV anser alt målet bör vara att även nordiska körkort med an­nan behörighet än för personbil skall godkännas i Sverige.

En sänkning av godkännandefristen från 2 år till I år tillslyrks av SIV. Enligt SIV: s mening är del dock motiverat med etl undantag från denna regel i de fall frågan om uppehållstillstånd i Sverige inte är avgjord. Innan denna fråga är avgjord kan man ej kyrkobokföras i Sverige.

SIV anser atl ell utländskt körkort ej skall kunna bytas mot ett svenskt körkort innan bevis om kyrkobokföring företes.

SIV har erfarit atl i nuläget har det inträffat att en ufiändsk medborgare erhållit svenskt körkort, som kan användas som en fullvärdig legitima­tionshandling, utan atl vederbörande varken innehaft uppehållstillstånd eller varit kyrkobokförd i landet.

Detta synes bero på bristande kontrollrutiner och att en utländsk med­borgare i vissa fall kan få svenskt personnummer som avses användas en­bart i skattefrågor.

SIV anser vidare att man vid behov bör göra en noggrannare undersök­ning av äktheten av körkort från vissa länder.

SIV vill betona vikten av att informera utländska medborgare om de förändringar som beslutas. Särskilt viktig är informationen om en förkort­ning av godkännandefristen.

4.7   Länsstyrelsen i Stockholms län: De av utredningen föreslagna änd­ringarna av beslämmelserna om körkortsutbyte torde enligt länsstyrelsens mening undanröja de flesta problemen. Länsstyrelsen har sålunda inget att erinra mol atl kravel på körvaneintyg helt slopas, all rätlen tUl utbyte av icke-nordiskt körkort begränsas till körkort klass xBxxx och att som fömtsättning för utbyte skall gälla att det utländska körkortet företes. När det gäller bosätlningsbegreppel kommer även i fortsättningen bedöm­ningssvårigheterna att kvarstå.

4.8   Länsstyrelsen i Malmöhus län: Trots att de utländska körkorten ej be­rörts i utredningens direktiv har utredningen glädjande nog gått in på detta område och föreslagit betydande förenklingar. Länsstyrelsen tillstyrker förslagen om att den s. k. godkännandefristen förkortas från två till ett år, att utbytesförfarandet utan förarprov begränsas till B-körkort och att kra­vet på körvaneutredning för körkortsbyte slopas.

Däremol ställer sig länsstyrelsen tveksam till förslaget alt för godkän­nande av utländskt körkort alltid skall krävas att innehavaren skall kunna förete körkortet. Det är i och för sig riktigt att en sådan regel är nödvändig


 


Prop. 1979/80:178                                                  160

för att komma lill rätta med dem som sanningslöst påstår all de har gällan­de utländskt körkort. Å andra sidan ställer man de turister och övriga som tappat eller bestulits på sitl utländska körkort i en mycket svår situation. De kan tyingas atl välja meUan olovlig körning och att lämna fordonet i Sverige. Även förslagel alt körkortet alltid skall företes vid utbyte finner länsstyrelsen onödigt kategoriskt. Ett utdrag ur del utländska körkortsre­gislrel eller liknande bör i de flesta fall kunna godtas. Så sker enligt nuva­rande praxis (se K 77 2:28). Om föreleende av körkort krävs för byte tvingas vederbörande i många fall all återvända till sitt hemland endast för att skaffa sig en duplell, som inte skall tjäna annan funktion än att utgöra bevis om körkortsinnehav.

4.9     Länsstyrelsen i Hallands län (som i denna del åberopar elt särskilt ytt­
rande från allmänna enheten vid länsslyrelsen) instämmer på del hela ta­
get i de åsikter och förslag utredningen framför.

4.10   Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Utredningen, som anslu­
ter sig till NKV: s principförslag, anser att körkortshavare från Danmark,
Finland och Norge vid tillämpningen av inlernordiska körkortsbestäm­
melser skall anses bosatt här i landet under fömtsättning att han är kyrko­
bokförd här enUgt de regler som gäUer för flyttning meUan de nordiska län­
derna.

Tillkomsten av en sådan regel ger två huvudfördelar för de myndigheter som har att,handlägga körkortsfrågor. Dels kommer det inte att råda tvek­samhet när fast bosättning skall anses föreligga. I nuläget är problemet stort när det på olika sätl gäller all fastställa huruvida någon bosalt sig fast (tagit stadigt hemvist) i Sverige. Den andra viktiga fördelen torde vara att vederbörande nordiska körkortshavare får svenskt personnummer, vilket underlättar körkortshanteringen i många sammanhang. Detla innebär vidare att förutsättningarna för registrering i Sverige av nordiska körkorts­havare automatiskt skapas.

Länsstyrelsen ansluler sig till utredningens förslag att fråga om återkal­lelse prövas i Sverige enligt svensk lagstiftning. Länsstyrelsen är dock tveksam till huruvida undantag för de medicinska kraven kan anses moti­verat. För närvarande tvingar man nordiska medborgare som är bosatta i Sverige att efter två år byta sitt körkort till ett motsvarande svenskt och på så vis underkasta sig de medicinska krav som ur trafiksäkerhetssynpunkt ställs upp här i landet. I fortsättningen skulle således för denna slora grupp körkortshavare andra medicinska krav komma att gälla vilka kanske inte står i nivå med de i Sverige gällande.

Utredningen har föreslagit all ulbytesförfarandet utan förarprov be­gränsas att avse endasl B-körkort.


 


Prop. 1979/80:178                                                   161

Enligt länsstyrelsens mening är detla förslag rimligt, sett ur trafiksäker­heissynpunkl. Länsstyrelsens erfarenhet av utländska körkort har under åren blivit ganska omfattande och del kan konstateras att del händer all körkort i framför alll Syd- och Mellanamerika saml Asien ulfärdas utan förarprov saml att i en del av dessa länder körskolor saknas. Della förhål­lande har i åtminstone elt fall påtalats för svenska myndigheter genom det främmande landets beskickning i Sverige.

Det har visat sig atl länsstyrelsens möjligheter att med säkerhet kunna konstatera huruvida etl utländskt körkort motsvarar minst elt svenskt B-körkort är ganska slora. Det är när utbyte avser högre behörighet som stora problem uppslår. Utbyte med högre behörighet bör givetvis inte godtagas ulan nytt förarprov för den nya behörigheten.

Utredningens förslag skulle således väsentligt förenkla länsstyrelsens handläggning av utbyten av körkort samt ge möjligheter till en mer ratio­nell bedömning.

4.11   Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsens erfarenheter av ären­den rörande byte av utländskt körkort mot motsvarande svenskt är ej en­bart positiva. Ofta föreligger stora svårigheter att konstatera om det ut­ländska körkortet verkligen är äkta. Den begränsning av gihighetstiden som nu föreslås liksom övriga förslag beträffande de utländska körkorten löser visserligen ej nyssnämnda problem men underlättar länsstyrelsens arbete och tillstyrks därför.

4.12   Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen vitsordar att prak­tiska svårigheter all tillämpa reglerna om utländska körkort föreligger i dag. Utredningens förslag i detta avsnitt hälsas därför med tillfredsstäUel­se, i synnerhet som de är väl ägnade att råda bot på dessa svårigheter.

Såvitt rörde nordiska körkorten har länsstyrelsen inget att tillägga utom att det vore en fördel om körkorlsklassema kunde bringas att stämma överens i de nordiska länderna.

Beträffande de ulomnordiska körkorten kan länsstyrelsen inte hålla med utredningen om atl godkännandefristen sänks från två till ett år. Någon avsevärd nackdel med att behålla nuvarande ordning finns inte. Alterna­tivt bör TSV vara generös med dispenser för utlänningar, som är här för begränsad tid, överstigande ett år.

4.13    Länsstyrelsen i Norrbottens län: Reglerna om utländska körkort har
på grund av den ökade invandringen medfört inte obetydliga problem.
Delta gör sig mycket märkbart i Norrbottens län. Invandringen från Fin­
land är betydande samtidigt som finländska medborgare även efter det de
tagit hemvist i Sverige ofta vistas kortare eller längre perioder i hemlan­
det.

Ett problem som därvid inte sällan uppstår är att vederbörande - ofta 11    Riksdagen 1979180. I saml. Nr 178


 


Prop. 1979/80:178                                                 162

på grund av svårigheter alt behärska svenska språket - under vistelsen i Finland skaffar sig finskt körkort som han sedermera inte kan få utbytt mot svenskt.

I stort torde villkoren för erhållande av körkort vara desamma i de nor­diska länderna. Det synes därför ändamålsenligt och i överensslämmelse med det nordiska samarbetet i övrigi att medgiva alt nordiskt nationellt körkort skall gälla i annal nordiskt land även sedan innehavaren har bosall sig i detla.

Önskvärt vore atl bestämmelser härom kunde komma till stånd samti­digt i de nordiska länderna. Vid elt icke samtidigt genomförande kan vissa problem uppslå. Dessa bör dock kunna lösas genom bilaterala överens­kommelser.

Länsstyrelsen har inte heller eljest något att erinra mot vad förslaget in­nehåller rörande godkännande och utbyte av utländska körkort.

4. X4 Trafiksäkerhetsutredningen (TSU): TSU välkomnar förslagen att nordiska körkort skall godias i Sverige och atl möjligheten att byta utom-nordiskt körkort till svenskt körkort utan förarprov inskränks Ull B-kör­kort.

När det gäller utbyte av de utomnordiska körkorten har körkortsutred­ningen för att komma lill rätta med rådande problem framkastat tanken att avskaffa bytesförmånen och kräva sedvanligt förarprov även i fråga om B-körkort. Utredningen har dock valt det för det slora flertalet invandrare och utlandssvenskar mera fördelaktiga alternativet att medge utbyte till B-behörighel. Kravet på körvana har ansetts meningslöst atl upprätthålla bl. a. av del skälet alt körkortshavaren har rätl all köra under sammanlagt ett års vistelse här med stöd av det utländska körkortet. Körkortsutred­ningen har inte föreslagit atl godkänt leoriprov skall krävas för utbyte. Här kan samma argument som i fråga om körvana i viss mån göras gällande. Vederbörande har fält köra i Sverige under en ettårsperiod utan närmare insikt i de svenska trafikreglerna. Detta kan vara motiverat för all klara tu­risttrafiken och dylikt. Trots alla försök att införa enhetliga trafikregler återstår ännu stora skillnader mellan olika länder, i synnerhet om man Jämför med utomeuropeiska länder. Enligt TSU: s mening är det inte för mycket begärt atl den som utrustas med ett svenskt körkort också genom godkänt teoriprov visat sig besitta de grundläggande kunskaperna om svensk trafiklagsliftning. Om inte utbytestillfället las lill vara torde det vara ogöriigl alt i fortsättningen få körkortshavaren att systematiskt sätta sig in i de svenska bestämmelserna. Visseriigen kan körkortsåtgärder sät­tas in om det händer någol. Delta är dock enligt TSU: s mening för sent.

4.X5 Föreningen Sveriges poUschefer: Enligt föreningens uppfattning finns det från trafiksäkerhetssynpunkt skäl som talar för att förarprov i samtliga fall skall avläggas av sådana utomnordiska medborgare, som ef-


 


Prop. 1979/80:178                               V;                              163

ler godkännandefristen önskar byta silt hemlands körkort mol ell svenskt. Med hänsyn lill den olika omfattningen av förarproven som kan anlas gäl­ la i vissa länder synes utredningens förslag i vari fall vara alltför generöst. För att få svenskt körkort bör på något sätt fastställas atl sökanden verkli­gen fyller de krav som gäller i Sverige.

4.16   Kungl. Automobil Klubben: Utredningens förslag atl regler om ut­ländska körkort samlas i en gemensam författning tillslyrks av KAK. KAK har heller intet atl erinra mot alt körkort från övriga nordiska länder i princip godlages vid fast bosättning i Sverige, dock med samma utbytes-regler som gäller för svenska körkort. Belräffande icke nordiska körkort tillstyrker KAK även förslaget att godkännandefristen förkortas till elt år.

4.17   Länsdomarföreningen: Praktiska svårigheter att tillämpa reglerna om utländska körkort föreligger i dag. Vissa konsekvenser härav upplevs all­mänt som stötande. Utredningens förslag är ägnade all medföra förbätt­ringar och hälsas därför med tillfredsställelse. Genom anslutning till kon­ventioner om körkort har Sverige bundit sig för ömsesidighet med andra länder. Utredningens förslag får anses hålla sig inom denna ram samtidigt som de tillgodoser svenska intressen vad gäller kraven på körkortshava­rens lämplighet och kontrollen därav. Föreningen anser sig ha anledning all i förevarande sammanhang framhålla all utlänningar inte enligt för­eningens erfarenhet kan sägas köra sämre eller mer vårdslöst än sven­skar. Denna erfarenhet bör även ligga lill gmnd för utformandet av regel­systemet.

4.18   Näringslivets trafikdelegation (NTD): NTD välkomnar atl regler om utländska körkort samlas i en gemensam författning och all därvid en omarbetning av reglerna görs. Dessa har hittills varit svåröverskådliga. NTD har ingen erinran mot att körkort från övriga nordiska länder i prin­cip godias vid fast bosättning i Sverige, men vill framhålla atl samma ul-bylesregler därvid bör gälla som för svenska körkortsinnehavare, dvs. ut­byte av körkort efler tio år.

Vad gäller icke nordiska körkort tillstyrker NTD förslagel all godkän­nandefrislen förkortas från två lill ell år och att ulbytesförfarandet ulan förarprov begränsas till B-körkort.

4.19     Svenska transportarbetareförbundet: Utredningens förslag atl sam­
manföra bestämmelserna om utländska körkort lill en gemensam författ­
ning och lämna förslag till ändring av vissa regler på området finner för­
bundet värdefullt och angeläget.

Uiredningen har anslutit sig till NKV:s förslag om att nordiskt natio­nellt körkort skall gälla i annat nordiskt land även sedan innehavaren har fast bosalt sig i detta. Förbundet vill, i anslutning lill delta, påtala giltig-


 


Prop. 1979/80:178                                                   164

hetstiderna för danska och finska körkort, som gäller till dess innehavaren har fyllt 70 år. Del måsle anses önskvärt att de i della sammanhang aktuel­la nordiska körkorten förnyas efter samma principer som gäller för svens­ka körkort.

4.20 Sveriges Irafikhilägares riksorganisation: Utredningens förslag till­slyrks i huvudsak. När det gäller den internordiska giltigheten av körkort i Sverige efler bosättning här ifrågasätts dock, om inte körkortshandlingens ålder bör, i likhet med svenska och norska körkort, vara begränsad till 10 år. Frågan berör innehavare av danska och finska körkort.

5   Registreringsfrågor

Utredningens förslag tillstyrks genomgående av de remissinstanser som har yttrat sig i denna del.

5.1 Registerblad och trafikbrottsutdrag

5.1.1   Rikspolisstyrelsen: Styrelsen finner att de föreslagna reformerna kommer atl påverka flera av de delsystem inom rättsväsendets informa­tionssystem, som styrelsen svarar för. Med hänsyn till atl olika detaljfrå­gor inte är lösta föreligger vissa svårigheter att överblicka alla konsekven­ser av förslagen. Först då en tillämpningsförordning till lagen om registre­ring av vissa trafikbrott föreligger är det möjligt att analysera de problem som kan uppkomma för att anpassa ADB-systemen till förslagen. Det är därför önskvärt att styrelsen bereds tillfäUe att nära följa och påverka ut­formningen av delaljbeslämmelserna. Det är vidare angeläget understryka att en grundläggande förutsättning för ändringar i ADB-systemen är att till­räckligt tidsutrymme lämnas från det atl reformerna beslutas till dess de träder i kraft.

5.1.2   Datainspektionen: Från de synpunkter dalainspektionen har att be­akta, skyddet av den personliga integriteten vid registrering av personupp­gifter med ADB, finns det särskild anledning att uppmärksamma den re­gistrering som sker i KKBEL beträffande körkortsinnehavare.

Inga andra uppgifter kan tillåtas ingå i KKBEL än sådana som är nöd­vändiga för ändamålet med registret. Vidare måste det krävas att ett be­laslningsregisler av den karaktär varom här är fråga endast omfattar upp­gifter som kan styrkas på etl tillfredsställande sätt. Ell annat krav är att varje likartad händelse föranleder lika registrering - personer vilka åtnju­ter diplomatisk immunitet lämnas här åsido - vilket innebär att de regler som gäller för undertätlelseskyldigheten måste vara entydiga och inte ge utrymme för subjektiva värderingar.


 


Prop. 1979/80:178                                                  165

Datainspektionen anser i denna del alt ell förtydligande av lagtexten bör ges beträffande innebörden av begreppet "annal brott vid förande av mo­tordrivet fordon" (83 § körkorlsförordningen). Olika tolkningar av inne­börden härav torde annars ge upphov lill en inte acceptabel "ojämnhet" med avseende på den registrering av belastningsuppgifter som kan ske.

Datainspektionen ser del vidare som en fördel att utredningen föreslår en central framställning av trafikbrottsutdrag som underiag för körkorts­ärenden, vilket medför att länsstyrelsernas omfattande hantering av regis­terkort och registerblad kraftigt kan begränsas. Den viktigaste följden ur registreringssynpunkt är att noteringen i CKR om att belastningsuppgift finns kan borttagas.

Registerblad skall enligt förslaget inte framställas då ny notering i KKBEL endast omfattar ordningsbot om högst 200 kronor till skillnad från domar, beslut i disciplinärenden och strafförelägganden vilka alltid i de fall som anges i 83 § körkortsförordmngen skall föranleda rapport. Förhål­landet kan emellertid ej anses som tillfredsstäUande då gäming som föran­leder ordningsbotsföreläggande på högst 200 kronor vid godkännande ej föranleder rapport till länsstyrelse, medan samma förseelse vid domstols­prövning eller utfärdande av strafföreläggande utlöser rapport. Därför bör övervägas om inte samma förfarande borde tillämpas oavsett hur gäming­en beivrats vilket också medför en ytterligare önskvärd begränsning av re­gisterbladen.

Vidare borde från integritets- och rättssäkerhetssynpunkt övervägas om inte den registrerade borde tillställas en kopia av det registerutdrag som Ullställs länsstyrelse vid ny notering i KKBEL. Detta skulle medge att den registrerade gavs möjlighel att kontrollera riktigheten av den tillförda uppgiften samtidigt som erhållandet av registerutdraget kan förväntas få en viss individualpreventiv effekt.

Slutligen vill datainspekfionen peka på det förhåUandet att CKR i dag innehåller personuppgifter på samtliga 17-19- åringar vilket motiveras av alt trafiksäkerhetsverkel önskar hålla en servicebetingad framförhållning, eftersom större delen av den ifrågavarande åldersgruppen kommer att an­söka om körkortstiUstånd eller skaffa registreringspliktigt fordon. Denna registrering sker för närvarande utan författningsstöd men bör kunna ske utan risk för otillbörligt ingrepp i regislrerads personliga integritet. Del mest tillfredsställande vore atl nämnda personkategori upptogs i 91 § kör­kortsförordningen samt atl regler för gallring av dessa uppgifter meddelas.

5.1.3 Samarbetsorganet för rättsväsendets informationssystem (SARI): I skrivelse tiU statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 14 januari 1975 har SARI föreslagit en utveckling av det särskilda belastningsregist­ret som förs av rikspolisstyrelsen för vissa brott som är av betydelse i


 


Prop. 1979/80:178                                                  166

körkortshänseende (KKBEL). Körkortsulredningen har nu föreslagit alt detla förslag genomförs med vissa ändringar. SARI har inte någol att erin­ra mol utredningens förslag till ändringar.

När det gäller genomförandet av det av körkortsutredningen föreslagna KKBEL vill samarbetsorganet framhålla att del tar upp lill elt år all ut­veckla de system och program som körkortsutredningens förslag förutsät­ter samt att testa dem. Del betyder atl reformen lämpligen inte bör genom­föras förrän ett år efler det att statsmakterna beslutat att reformen skall genomföras.

5.1.4 Trafiksäkerhetsverket: Vad avser frågan om viss rationalisering vid hanteringen av registerblad och om införande av särskilt Irafikbrotlsul­drag vill trafiksäkerhetsverkel i likhet med körkortsutredningen förorda att det av statsmakterna i princip redan godtagna förslaget om begräns­ningar i framställningen av regislerblad genomförs med del föreslagna "ta­ket" vid bölesnivån 200 kr. Vad avser den föreslagna lidsgränsen för re­gistreringar tillstyrks förslaget om att den tid som besiämmer huruvida re­gisterblad skall utskrivas bör överensstämma med rehabilileringsliden.

Principbeslutet om införande av irafikbrotlsuldrag har föranlett kör­kortsutredningen att närmare diskutera vad som bör registreras i KKBEL och därvid kommit tili den slutsatsen alt endast körkortshavare och såle­des inte personer för vilka spärrtid löper skall registreras. Ell accepteran­de av detta förslag skulle utesluta nuvauande möjlighel att med stöd av 39 § KKF meddela körkortstillstånd utan krav om förnyad personutred­ning i de fall särskilda skäl all förordna om personutredning ej anses före­ligga.

I detta sammanhang kan nämnas atl trafiksäkerhetsverket i särskild skrivelse har föreslagit ändringar i nu gällande körkortslagsliflning innebä­rande atl återkallat körkort, i de fall länsrätt ej funnit skäl beslula annal, skall få återställas utan krav om vare sig ny personutredning eller ansökan om körkortstillstånd. Detta synes emellertid kräva registrering Jämväl av personer för vilka spärrtid löper varför trafiksäkerhetsverkel i den delen inte anser sig kunna tillstyrka körkortsutredningens förslag.

Då rekvisitionsförfarandel kan komma atl kräva ett omfattande datama-skinellt utvecklingsarbete och då del för den närmare utformningen av ut­dragen torde erfordras datatekniska kunskaper bör detaljförslag utarbetas gemensamt av trafiksäkerhetsverkel och rikspolisstyrelsen.

5.1.5 Riksrevisionsverket (RRV): I en revisionsrapport "Kostnader och mtiner vid trafiksäkerhetsverkets regisleravdelning" (1977-01-26, dnr 1975: 559) påpekade RRV vissa olägenheter vid trafiksäkerhetsverkel och länsstyrelserna beroende på alt fastställda regler saknades för t.ex. lag-


 


Prop. 1979/80:178                                                   '67

ring och arkivering av information. Utredningens förslag beträffande re-gistreringsfrägor innebär klarläggande i dessa avseenden. RRV tillstyrker därför dessa förslag.

5.1.6     Länsstyrelsen i Hallands län (yttrande från tjänstemän vid allmänna enheten): Länsstyrelsen vill först som en allmän kommentar framhålla alt utredningen i sitl förslag helt tycks bortse från de behov av belastnings­uppgifter som finns när en länsstyrelse skall pröva ansökan om körkorts-tillstånd efter återkallelse eller en ansökan om högre behörighet. Trots del anser sig länsstyrelsen kunna tillstyrka den föreslagna begränsningen i framställning av registerblad (s. 231). Enligt länsslyrelsens mening bör till och med en belastningsfri tid av tre år vara tillräcklig.

5.1.7     Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Flödet av registerblad som nu tillställs körkortsmyndigheterna är stort. Många regislerblad för­anleder inte till någon annan åtgärd än att de sätts in i pärmar i ordning ef­ter körkortshavamas personnummer. Länsstyrelsen tillstyrker att för­slaget om begränsningar i framställningen av regislerblad kommer lill stånd. Bölesnivån 200 kronor som "tak" och belaslningsfrihel under fem år bör därvid gälla.

5.1.8     Länsstyrelsen i Västmanlands län: Övervägandena verkar rimliga och förslagen Ullslyrks; dock förefaller det länsslyrelsen tveksamt atl un­derlåta registrering i KKBEL av personer, som fått körkortet återkallat med spärrtid på sex månader eller kortare. Behålls nuvarande ordning be­höver personutredning, som för närvarande, inte lämnas i dessa fall.

5.1.9     Föreningen Sveriges polischefer (genom föreningens sektion för norra Norrland): Det är odiskutabelt, atl de färska körkorisinnehavarna står för de flesta skadefallen i trafiken. Förelagna undersökningar visar också att personer som är brotts- och förseelsebelaslade före tidpunkten för körkortets erhållande utgör, sedan de erhållit körkort, en myckel stör­re riskgrupp i trafiken än de så all säga "obelaslade" körkortsinnehavar­na.

Med nuvarande registreringssystem kan den som har gjort sig skyldig lill ett flertal trafikfarliga beteenden erhålla körkort så länge påföljden för för­seelsen understiger 25 dagsböter eUer 1000 kronor i normerade böler. Om han sedan som nybliven körkortsinnehavare fortsätter sitt trafikfarli­ga beteende och orsakar en allvarlig trafikolycka kan man visseriigen åter­kalla körkortet, men detta torde vara en ringa tröst. Sektionen har svårt att se någon rim och reson i nuvarande registreringssystem. Sektionen föreslår därför att registreringen av trafikförseelser i KKBEL utökas atl omfatta även personer som inte innehar körkort. Det är inte bara rättvi­sekrav som talar för en sådan ordning utan framför allt trafiksäkerhelsskäl.


 


Prop. 1979/80:178                                                   168

5.2 Rehabilitering och gallring

5.2.1--------------------------------------- Datainspektionen:   Datainspektionen   delar    utredningens

uppfattning atl vissa rehabiliteringsregler bör införas. Utredningens för­slag om en 5-årig rehabiliteringstid beträffande uppgifterna i KKBEL och anmärkningarna i CKR, innebärande att noteringar, med vissa avgränsade undanlag, vilka är äldre än fem år ej skall redovisas i trafikbrottsutdrag sy­nes väl avvägt. Datainspekiionen finner emellertid inte några särskilda skäl att införa en kortare rehabiliteringstid för utländska körkortsinneha­vare.

Personuppgifterna i registret bör enligt datainspektionens mening gall­ras (förstöras) eller avidentifieras så snart uppgifterna inte längre behövs för ändamålet med registreringen. Datainspekfionen skaU enligt 5§ dala­kungörelsen (1973: 291) samråda med riksarkivet (RA) innan gallringsföre­skrift meddelas. Beträffande personregister inrättade efter beslul av rege­ring eller riksdag kan datainspektionen meddela föreskrift om gallring en­ligt 6 och 7§§ dalalagen endast om sådan föreskrift inte meddelats i stats­makternas beslul om registret. Avsaknaden av dylika av statsmakterna givna gallringsföreskrifter kan i vissa fall ge upphov till svåra avvägnings­problem för datainspektionen i gallringsfrågan. I vissa fall torde avsakna­den av gallringsföreskrifter kunna ses som ett uttryck för alt registret över huvud taget ej skall gallras enligt statsmakternas uppfatlnine. I fråga om KKBEL anser datainspektionen del som angeläget från inlegritetssyn­punkt att regler för gallring intas i registerlagen. Då ändamålet med kör-kortsbelaslningsregistret är att framställa utdrag för körkortsärenden och körkortsmål och då utdragen skall begränsas enligt rehabiliteringsreglerna bör enligt datainspektionens mening registeruppgifterna kunna gallras en­ligt motsvarande regler, vilka även bör omfatta uppgift i CKR beträffande den som ej längre har körkort. Tillräckliga skäl att enbari för den registre­rade, JK, JO och datainspektionen bevara äldre uppgifter synes inte före­ligga.

5.2.2------------------------------ Trafiksäkerhetsverket: Verket vill ifrågasätta huruvida kra­
vet på enhetlighet i registreringssystemet är så stort att rehabiliteringsti­
den av det skälet bör sättas till föreslagna fem år.

Denna tidsgräns bör i stäUet bestämmas med utgångspunkt från de krav som kan anses rimliga vid en avvägning mellan trafiksäkerhetsintresset och individernas fömtsätta intresse av att så snart som möjligt uppnå reha­biliteringsgränsen. Med hänsyn till den praxis som utbildats vid föramrval m. m. och med hänvisning till vad som gäller i fråga om belaslningsregi-strering i andra sammanhang, exempelvis av disciplinärenden för stats­anställda synes det knappast motiverat att bibehålla ifrågavarande regis-temppgifter mer än två år. I anslutning härtill föreslår trafiksäkerhetsver­kel att körkortslagens bestämmelser om längsta spärtlid också fastställs


 


Prop. 1979/80:178                      ,j..                        169

till två år. Nuvarande möjligheter all bestämma spärrtid upp till tre år kan inte motiveras från trafiksäkerheissynpunkl.

Körkortsulredningen har avslulningsvis upptagit frågan om viss gallring
i centrala körkortsregistret vad avser uppgift om förekommande belast­
ningar i av länsstyrelserna förda regislerkort eller registerblad. Enligt nu­
varande rutin markeras sådana noteringar i utdrag ur CKR. Detta sker ge­
nom markeringen "Registerkort" eller "Registerblad". I synnerhet för
den enskilde innebär denna kodarlade markering en risk atl han inte får
tillgång lill elt fullständigt utdrag beroende på att han inte förstår marke­
ringens innebörd. Anledningen till della förfarande synes vara att tidigare
var belastningsuppgifler offenlliga handlingar och man ville därmed skyd­
da den enskildes integritet. Sedan belaslningsuppgifterna i princip blivit
sekretessbelagda har detta skäl bortfallit. (Se 11 § 4 st. sekrelesslagen jäm­
fört med SFS 1976: 807.) Gällande författningar ger ej stöd för slopande
av markering rörande förekomst av belastningsuppgift i registret. För att
ge en klarare information på regislemtdrag enligt datalagens 10 § kommer
emellertid texten från och med 1978-12-01 att ha följande lydelse: "Belast­
ningsuppgifler finns men är lill innehållet ej registrerade hos trafiksäker­
hetsverket utan kan på begäran erhållas från länsstyrelsen i       län".

5,2.3 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Enligt sina direktiv har utredningen hafl all ulgå från en femårig rehabilileringstid beträffande uppgifter i tra­fikbrottsutdrag och regislemtdrag. Uiredningen har också föreslagit en sådan regel. Dessvärre synes utredningen därvid ha förbisett att detta får återverkningar på fillämpningen av 22 § körkortslagen. ErUigl andra styc­ket i denna bestämmelse får nämligen varning ej meddelas bl. a. om kör­kortshavare tidigare dömts för trafikonykterhel. Om utredningens förslag följs blir del inte möjligt atl ur registemtdraget utläsa om vederbörande li­digare dömts för trafikonykterhetsbrott, som ligger utanför femårsgrän­sen.

Del finns även andra skäl som talar för atl uppgifter om trafikonykterhet liksom även annan allvarligare trafikbrottslighet bör finnas kvar i regist­ret. Sålunda skall vid bestämmande av spärrtiden hänsyn tas till tidigare brollslighel av samma art (prop. 1975/76:155 s. 100). Detta blir i fortsätt­ningen endast möjhgt för begränsad tidrymd. Teoretiskt kan alltså en per­son göra sig skyldig till rattfylleri vart femte år utan att behöva riskera längre spärrtid än en förstagångsrattfyllerist.

En ytteriigare anledning att låta uppgiften om trafikonykterhet stå kvar i registret är atl rattfylleri ofta är symptom på allvarliga alkoholproblem. Dessa kvarstår i allmänhet åtskilliga år och det är utan tvivel av värde för körkortsmyndigheten att ha kännedom om förekomsten av sådana pro­blem.

Slutligen må framhållas att den föreslagna rehabUiteringsregeln också


 


Prop. 1979/80:178                                                  170

kan bli till nackdel för den enskilde körkortshavaren. F. n. åberopas, inte minst av kammarrätten, ofta lång tids prickfri köming som ett skäl för alt i tveksamma fall underlåta körkortsåterkallelse. En sådan motivering för lindrigare åtgärd blir i fortsättningen inte möjlig. Det kan alltså bli de sköt­samma körkortshavarna som kommer i ett sämre läge på gmnd av ett en­ligt länsstyrelsens mening överdrivet hänsynstagande till dem som är hår­dare belastade.

Av del sagda framgår att länsstyrelsen ställer sig tveksam lill de före­slagna rehabiliteringsreglerna. Framför allt gäller detta allvarligare tra­fikbrott och då särskilt trafikonykterhet. En möjlighet atl komma till rätta med dessa olägenheter är att låta uppgift om återkallelse och vaming stå kvar i registret. För körkortsmyndigheten finns då möjlighet att vid behov få fram uppgifter om allvarligare trafikbrott.

5.2.4 Länsstyrelsen i Hallands än (yttrande från tjänstemän vid allmänna enhelen): Länsstyrelsen kan i och för sig tillstyrka utredningens förslag att rehabiliteringsregler införs i de trafikbrottsutdrag som tillställs allmänna domstolar m.m. Förslaget tillgodoser däremol inte länsrätternas och - i synnerhet inte - länsstyrelsemas behov i körkortsärenden. Avgörande för om en rehabiliteringsregel skaU finnas i dessa fall och hur den i så faU skall utformas får inte vara teoretiska spekulationer utan del praktiska be­hovet. Enligt länsstyrelsens mening har Jämförelsen med de allmänna domstolarnas arbetssätt och behov drivits för långl. En allmän domstol har att avgöra vilken brottspåföljd som skall komma lill användning efter en eller flera relafivt nyligen timade händelser. Domstolens bedömning är därvid i rält hög grad inriktad på nuläget. Är det fråga om allvarliga brott där friheisberövande påföljd kan komma i fråga, har domstolen i regel tiU­gång till elt utförligt material om den tilltalades nuvarande personliga för­hållanden (personundersökning, omfattande medicinsk bedömning m. m.). År något oklart har domstolen möjlighet atl skaffa sig kompletterande upplysningar vid huvudförhandlingen. De allvarliga brottmålen är vidare inte fler än alt vart och ett av dem kan ges en individueU handläggning. Trots detta har de allmänna domstolama ansetts ha behov av att fä uppgif­ter om aUvarligare brott och bestraffningar under den senaste tioårsperio­den. Finns en sådan anteckning under fioårsperioden skjuts tioårsgränsen tillbaka i motsvarande mån. För en länsrätt eller en länsstyrelse som har att besluta i en körkortsfråga är situationen en annan. För en länsrätt gäl­ler det mycket ofta att bedöma om en eller flera händelser i trafiken kan antas vara representativa för körkortshavarens beteende i trafiken. Rätten kan där stundom ha behov av att fä överblicka en ganska lång tid. Situatio­nen är ännu svårare för en länsstyrelse som har all avgöra en ansökan om körkortslillstånd eller förhandsbesked. Bortsett från atl ärendemängden -liksom vid länsrättema — är en helt annan än vid de allmänna domstolar­na - någol som i och för sig kan göra del svårt all urskilja de svåra fallen


 


Prop. 1979/80:178                      •&,,;,                     171

- har länsstyrelsen atl från sökandens allmänna uppträdande vid sidan av
trafiken ~ för sökanden saknar Ju körkort! — försöka dra slutsatser om
hur han kan antas komma alt uppträda i trafiken. Att fä reda på hur sökan­
den tidigare uppträtt i trafiken är i en sådan situation av myckel slort vär­
de. Ett tidigare körkortsinnehav ligger emellertid ofta etl antal år tillbaka i
tiden. Den av utredningen föreslagna rehabiliteringstiden blir i sådana fall
olillräckUg. Den lider dessulom av den mycket allvarliga brislen all den
inte vid en anteckning under femårsperioden flyttas tiUbaka i motsvaran­
de mån.

Länsslyrelsens mening är därför inte att alla belastningar för alla nuva­rande och f. d. körkortshavare skall redovisas utan tidsgräns. Länsstyrel­sen är fullt på del klara med atl del stora flertalet körkortshavare som förekommer med belastning i körkortsregistret bara har gjort sig skyldiga lill någon enstaka obetydlig förseelse. Det finns också många personer som visserligen gjort sig skyldiga till aUvarlig trafikbrottslighet - kanske rattfylleri som föranlett körkortsåterkallelse - men om vilka man likväl måste säga att brottet inte är representativt för deras uppträdande i trafi­ken. Uppgiften därom skall därför inte behöva belasta dem för all framtid, särskilt inte när uppgiften dessulom är utan intresse för körkortsmyndig­heterna. De fall länsstyrelsen åsyftar är av en helt annan art. Del gäller personer som gång efter annan - men kanske med åratals mellanmm -dömts för trafiknykterhetsbrott, vidare personer som med Jämna mellan­mm gör sig skyldiga till grov våldsbrottslighet och slutligen personer vilka

- trots återkommande varningar och återkallelser - fortsätter att göra sig
skyldiga till mer eller mindre allvarliga förseelser i trafiken. Kombinatio­
ner av fallen och ytteriigare typfall kan vidare tänkas. Kännedom om
dessa personers förflutna ger en hell annan bild av dem och kan stundom
påverka utgången i ärendet så att personer som måste anses direkt olämp­
liga i trafiken inte heller erhåller eller fär behålla körkort. Länsslyrelsen
och länsrätten kan också finna anledning att göra deras körkortsinnehav
beroende av fömyad personutredning eller läkarkontroll. Länsstyrelsen
bifogar kopior av några beslut i körkorlsärenden. De uppgifter som är mer
än fem år gamla ger en helt annan bild av sökanden, har föranlett en mer
ingående utredning saml till sist också lett till en annan utgång i ärendet än
som eljest skulle ha blivit fallet.

Någon form av kompromiss är därför nödvändig mellan körkortsmyn­digheternas behov av ordentligt utredningsmaterial vid sin svåra och för trafiksäkerheten viktiga prövning - som dessutom enligt lagstiftaren skall göras "individualiserad" - och det övervägande flertalet skötsamma per­sonemas berättigade krav på atl deras förflutna inte aUtid skall följa dem. Länsstyrelsen har övervägt alt presentera olika förslag till en lösning (för­slagsvis en tioårig rehabilileringsregel, lämpligen i förening med föriäng­ning bakåt vid anteckningar under denna period och med en vägning av brottens art och av eventuella körkortsåtgärder så att bara de allvariiga fal-


 


Prop. 1979/80:178                                                                172

len redovisas) men har bland annal på gmnd av bristande insikt i de rent datatekniska problemen måst avslå därifrån.

I enlighel med länsstyrelsens ståndpunkt       ovan motsätter sig läns­
styrelsen att registerkorten bör ulgå ur körkortsregistret. Utredningens
förslag (17.3) att utmönstra den särskilda markeringen atl en i CKR regist­
rerad person har belastning är både verklighetsfrämmande och opraktisk.
Saknas en sådan markering nödgas länsstyrelsen all ta in registerblad vid
varje ansökan om körkortstillstånd. Med hänsyn Ull att flertalet personer
trots alll saknar belastning kommer delta alt medföra ett avsevärt merar­
bete för länsstyrelsen och detta helt i onödan. Länsstyrelsen motsätter sig
bestämi även detta förslag. Uiredningen tycks för övrigt förbise del fak­
tum att dessa markeringsuppgifter inte är tillgängliga för andra än länssly­
relsema själva (således inte för polismyndighet etc).

5.2.5    Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Nuvarande bestämmel­
ser i 22 § andra styckel och 23 § andra stycket KKL gör att anteckningar
om brott mot 4§ 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott måste undan­
tas från de föreslagna rehabiliteringsreglema. I övrigt ansluter sig länssty­
relsen till utredningens förslag.

Med hänsyn till vad som anförts ovan när det gäller rehabiliteringsregler för anteckningar om trafiknykterhetsbrott kan länsstyrelsen inte ansluta sig tiU förslaget om all del under avsnitt 17.3 angivna markeringssyslemel upphör och äldre markeringar! CKR gallras ul, såvida inte även rehabilite­ringsreglema vid trafiknyklerhetsbroll ändras.

5.2.6   Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Vad utredningen här föreslagit för­anleder inga erinringar från länsslyrelsens sida. Länsstyrelsen förordar så­lunda att en rehabiliteringsregel införs enligt utredningsförslaget. För kör­kortsregistrels del kan en lid av fem år förefalla atl vara väl lång. Tiden tre år, som diskuterats i lidigare sammanhang, bör kanske ytterligare övervä­gas.

5.2.7   Länsstyrelsen i Västmanlands län: Förslaget tillstyrks i princip. Uppgifter äldre än fem år har mycket begränsat värde för myndigheterna. Det måste dock beaktas att man kan behöva uppgifter av äldre datum. T. ex. vid olovlig körning (s. 238). - Samma behov föreligger när det gäl­ler alt tillämpa 22 § KKL vid fall av rattonykterhet med promillehall under 0,8. En förutsättning för varning är här att körkortshavaren inte tidigare har dömts för brott mol 4§ TBL. Det är ofta enklast att få fram en sådan uppgift från CKR, regislerkort och regislerblad (trafikbroltsutdrag).

5.2.8   Länsstyrelsen i Jämtlands län: Länsstyrelsen delar vidare utred­ningens förslag om att rehabiliteringsregler bör införas för uppgifter i såväl


 


Prop. 1979/80:178                                                              173

trafikbroltsutdrag som regislerblad. För all lillgodose trafiksäkerhelsin­tressena finner länsslyrelsen dock behov ibland föreligga atl fä upplys­ningar för längre lid tillbaka än fem år, t. ex. om rattfylleribroll som ligger mer än fem år tillbaka i liden. Härtill kommer all del för en riktig tiUämp­ning av 22§ körkortslagen, både i den nuvarande och i den föreslagna ly­delsen, är en fömtsättning alt tiUgång finns Ull uppgifter om vad som till­dragit sig längre tillbaka i liden än fem är. Varning fär Ju inte meddelas vid vissa rattonykterhetsbrott om körkortshavaren lidigare dömts för broll mot 4 § trafikbrottslagen. Oförändrade regler i 22 § fömtsätter att uppgifter om trafiknykterhetsbrott följer körkortshavaren hela livet. Då detta synes orimligt borde slutsatsen bli alt rehabiliteringstiden bestäms till förslags­vis tio är vid trafiknykterhetsbrott och att denna regel skall gälla både vid tillämpningen av 22 § körkortslagen och vid antecknandet av uppgifter i registerutdragen.

5.2.9----------------------------------------------------- Kungl. Automobil Klubben: KAK fömtsätter   att sådan arki­
vering av register anordnas all enskild person liksom hittills skaU ha möj­
lighel att ta del av uppgifter om sig själv även för längre tid än de senaste
fem åren. Detla är en fömlsältning för all de utmärkelser för prickfri kör­
ning som tilldelas yrkesförare och privatbilister i fortsättningen skall kun­
na erhållas. Dessa har i icke obetydlig mån medverkat tiU höjd trafiksäker­
het.

5.2.10  Sveriges advokatsamfund: Utredningen har undersökt en femårig
rehabilileringstid beträffande uppgifter i trafikbroltsutdrag och registerut­
drag. Enligt nu gällande regler fär vaming inte meddelas bl. a. om kör­
kortsinnehavare som tidigare gjort sig skyldig till trafikonykterhetsbrott på
nytt gör sig skyldig till sådant brott. Om utredningens förslag följs, blir det
inte möjligt alt ur registerutdraget utläsa om vederbörande lidigare dömts
för trafikonykterhetsbrott, som ligger utanför femårsgränsen.

Därjämte kan det i vissa fall ifrågasättas om del inte vore lämpligl för en körkorisinnehavare all kunna dokumentera lång tids felfri körning. Detla synes i vissa fall ha betydelse för länsrättens avgörande i körkortsären­den.

5.3 Registrering av innehavare av utländska körkort

5.3.1 Rikspolisstyrelsen: Enligt utredningens förslag skall belräffande den som inte är bosatt i Sverige, registerblad sändas till länsstyrelsen i det län, där den registrerade förseelsen begåtts. Förslaget kan medföra tekniska och praktiska ölägenheter. Exempelvis kan flera registerblad under sam­ma aviseringsperiod komma att tillställas olika länsstyrelser beträffande en och samma person. Enligt styrelsens uppfattning bör i stället register­bladen angående ifrågavarande körkortshavare sändas till en och samma


 


Prop. 1979/80:178                                                   174

länsstyrelse, förslagsvis länsstyrelsen i Stockholms län, såsom ursprungli­gen föreslagils av arbetsgruppen inom samarbelsorganet för ADB inom rättsväsendet.

5.3.2   Datainspekiionen: Datainspekiionen har inget att erinra mot att be­
lastningar även beträffande utländska körkortsinnehavare registreras,
men konstaterar att förslagel i denna del inte ulformals på samma sätt som
för svenska körkortshavare. Utlänning som inte tillstår att han innehar
giltigt nationellt körkort och detla inte heller låter sig konstateras på annal
sätt ådrar sig således inte någon belaslningsregislrering i körkortsregist­
rels belastningsdel. I en sådan situation kan således en i och för sig likar­
tad förseelse medföra olika registrering för olika personer.

Denna olikhet skulle kunna undvikas genom all utlänning vid kyrkobok­föring i Sverige skall uppge innehav av nationellt körkort för registrering i CKR om han önskar åberopa sitt körkort som kompetensgrund. Möjlighe­ten har diskuterats av körkortsutredningen men förkastats. Enligt datain­spektionens mening medför dock alternativet med registrering av utländ­ska körkortsinnehavare fördelar bl. a. ur rättvisesynpunkt.

5.3.3   Länsstyrelsen i Hallands län (yttrande från tjänstemän vid allmänna
enheten): Länsstyrelsen delar i och för sig utredningens ståndpunkt att
även brott och förseelser begångna av utländska körkortshavare bör re­
gistreras i Sverige. Länsstyrelsen är emellertid inte fullt på det klara med
om utredningen verkligen menar att utiändskl körkortsinnehav skall re­
gistreras även om vederbörande har svenskt körkort. En sådan registre­
ring måste bedömas som onödig.

I motsats till uiredningen anser länsstyrelsen atl även uppgifter om väg­rat godkännande av utländskt körkort m.m. bör registreras.

5.3.4  Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsslyrelsen anserdel principi­
ellt rikligt atl innehavare av utländskt körkort behandlas på samma säll
som innehavare av svenskt körkort, när det gäller registreringsåtgärder
och ingripanden med anledning av trafikförseelser. Länsstyrelsen ställer
sig emellertid tveksam till om registreringen verkligen bör omfalla alla ut­
länningar. En begränsning till personer som är bosatta i Sverige, eller åt­
minstone har fast adress här, förefaller rimligare. För övriga innehavare
av utländska körkort - vilka således vistas mera lillfälligt i Sverige - bor­
de inte körkortsåtgärd komma i fråga, såvida man inte har starka skäl atl
vänta sig att vederbörande kommer att köra bil i Sverige. Länsstyrelsen
har dåliga erfarenheter av handläggningen av mål om vägrat godkännande
av utländskt körkort, i form av översättningsarbete, kommunikations- och
delgi vningsproblem.


 


Prop. 1979/80:178


175

Bilaga 5 De remitterade förslagen


1    Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs all 33 kap. 9 S brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


33 KAP.

Vid bestämmande av straff för brott av arbetstagare må hänsyn ta­gas till avskedande eller annan följd av brottet som är medgiven enligt arbetsavtalet eller enligt författ­ning, som gäller för anställningsför­hållandet, och må böter eller disci­plinstraff som eljesl skolat ådömas helt eftergivas.

Med arbetstagare likställes den som utövar uppdrag åt annan.

9§'

Vid bestämmande av påföljd för brott av arbetstagare må hänsyn ta­gas till avskedande eller annan följd av brottet som är medgiven enligt arbetsavtalet eller enligt författ­ning, som gäller för anställningsför­hållandet, och må böler eller disci­plinstraff som eljesl skolat ådömas hell eftergivas. Med arbetstagare likställes den som utövar uppdrag ål annan.

Om en myndighet till Jöljd av brott har meddelat eller kan antas komma alt meddela ett beslul som innebär att hinder eller synnerlig svårighet uppstår för gärningsman­nen i hans yrkes- eller näringsverk­samhet, får hänsyn på del sätt som anges i försia stycket tas även lill detta vid bestämmande av påföljd. Med myndighet likställs samfund och andra inrättningar, som enligt föreskrift i författning prövar frå­gor om auktorisation eller andra sådana frågor.


Denna lag Iräder i kraft den 1 Januari 1981

Senaste lydelse 1975:667.


 


Prop. 1979/80:178                                                               176

2   Förslag till

Lagom ändring i körkortslagen (1977: 477)

Härigenom föreskrivs i fråga om körkortslagen (1977: 477)

dels att I. 2, 8-10,  15,  16, 18, 19. 21-23. 26, .32, 38 och 39 SS saml

rubrikerna närmast före 22 och 39 SS skall ha nedan angivna lydelse, dds att i lagen skall införas tio nya paragrafer, 40-49 SS, av nedan

angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


Denna lag gäller behörigheten att föra motorfordon, terrängmotorfor­don, traktor och motorredskap.

Behörigheten att föra motorfordon eller lerrängmotorfordon anges på följande sätt i körkort.


Bokstav  Behörighet


Bokstav Behörighet


 


A          motorcykel (för tung mo-

torcykel först när kör­kortshavaren har fyllt 18 år)

B          personbil, lätt lastbil och

etl lill sådan bil kopplat lätt släpfordon, tertängvagn

C          tung lastbil

D          buss

E          släpfordon, oavsett antal

och vikt


motorcykel

B          personbil, läll lastbil och

etl lill sådan bil kopplat

lätt släpfordon,

terrängvagn
C
          tung lastbil

D          buss

E          släpfordon, oavsett antal

och vikl


Behörighet att i yrkesmässig trafik för personbefordran föra personbil, läll lastbil eller terrängvagn utmärkes i körkort med beteckningen TAXI.

2S


Bil, terrängvagn eller motorcykel får föras endast av den som har körkort för fordonet. Är till bil kopplat släpjördon skall körkorts-behörigheten omfatta även detla.

Bil, terrängvagn eller motorcykel får föras av den som har körkort för fordonet. Ett körkort med behörig­heten A gäller dock Jör tung motor­cykel först när körkortshavaren har fyllt 18 år. Har ett släpfordon kopp­lats till en hil skall körkortsbehö-righelen omfatta även delta.

Ulan hinder av första styckel får lastbil, släpfordon eller buss föras

1.  utan last eller passagerare inom garageområde, verksladsområde eller bensinslalionsområde eller eljesl kortare sträcka av den som har körkort med behörigheten B,

2.  med last eller passagerare i fall 2. med last eller passagerare i fall som avses under 1, om färden äger som avses under 1, om färden äger rum i samband med bärgning, repa-     rum i samband med bärgning, repa-


 


Prop. 1979/80:178

Nuvarande lydelse

ration eller liknande åtgärd belräf­fande fordonet eller fordonslågct samt föraren har körkort med behö­righeten B och har fyllt 19 år.

177

Föreslagen lydelse

ration eller liknande åtgärd beträf­fande fordonet saml föraren av del fordon som ålgärden avser har kör­kort med behörigheten B och har fyllt 19 är,

3. i tjänsteutövning av polisman, som har körkort med behörigheten B.

Den vars körkort har återkallats får inom garagcområde, verkstadsom­råde eller liknande utan last eller passagerare föra fordon av det slag som del återkallade körkortet berättigade honom all föra, om medgivande därlill har lämnais. Sådanl medgivande får avse en lid av högst tre år.

8S


Vid meddelande av körkortslill­stånd får Joreskrivas villkor.

Körkort får utfärdas endasl om körkortstdlstånd har meddelats.


95


Körkortstillståndet gäller endast under en viss tid. I tillståndet får joreskrivas särskilda villkor jör kör­kortet.

Körkort får utfärdas endast för den som har ett gällande körkorts­tdlstånd.


10 §


Körkort får ej utfärdas under tid då spärtlid som avses i 21 § löper.


Körkortet får inte lämnas ut un­der tid då spärrtid som avses i 21 S löper.


15


Körkort gäller ej,

1.   innan det har lämnats ut,

2.   om det har återkallats,

3.   medan del är omhändertaget,

4.   om del har ersatts med annat körkort.

/ annat fall än som avses i första stycket är körkort ogiltigt, om del ej efter ansökan av körkortshavaren förnyas senast vid den tidpunkt un­der tionde året efter utfärdandet el­ler senaste förnyelsen som statens trafiksäkerhetsverk har bestämt. Sådant körkort får förnyas, om kör­kortshavaren ansöker därom inom etl år från det att kortet blev ogil­tigt.


Ett körkort gäller inte

X. innan det har lämnais ut,

2.   medan det är återkallat,

3.   medan det är omhändertaget,

4.   om det har ersatts med ett an­nat körkort.

Ett körkort blir också ogiltigt, om det inte efter ansökan av körkorts­havaren förnyas senasi vid den lid­punkt under tionde året efler utfär­dandet eller senaste förnyelsen som trafiksäkerhetsverket har bestämt. Ett sådant körkort får förnyas, om körkorlshavaren ansöker om det inom ett år från det att kortet blev ogiltigt.


16 §


Körkort skall återkallas.


Ett körkort skall återkallas


1. om körkortshavaren har brutit mot 1 § andra stycket eller 4§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

12   Riksdagen 1979180. I saml. Nr 178


 


Prop. 1979/80:178                                                                178

Niivurunde lyddse                       Föreslagen lyddse

2.  om körkortshavaren har brutit 2. om körkortshavaren har brutit mol 5 S samma lag och personskada mot 5 S samma lag och överträdd-ellcr  sådan  saksktula   som   ej  iir sen inte kan anses som ringa, ringa har uppkommit,

3.  om körkortshavaren genom upprepade förseelser i väsenllig grad har visat bristande vilja eller förmåga att rätla sig efter de bestämmelser som gäller i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse för förare av molordrivel fordon eller spårvagn,

4.    om körkorlshavaren i annal    4, om körkortshavaren i annal
fall har brutit mot en frän irafiksä-
fall har brutit mot en från trafiksä­
kerhetssynpunkt väsentlig regel vid
kerhetssynpunkl väsentlig regel vid
förande av motordrivet fordon eller
förande av ett motordrivet fordon
spårvagn.
                              eller en spårvagn och överträdelsen

inte kan anses som ringa,

5.  om körkorlshavaren på grund av opålitlighet i nyklerhetshänseende ej bör ha körkort,

6.  om det med hänsyn till brottslig gärning som körkortshavaren har gjort sig skyldig till kan antagas att han ej kommer att respektera trafikreg­lerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken eller om han på grund av sina personliga förhållanden i övrigi ej kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon,

7.  om körkortshavarens förutsättningar för rält atl föra körkortspliktigt fordon är så väsentligt begränsade genom sjukdom, skada eller dylikt all han från trafiksäkerhetssynpunkt ej vidare bör ha körkort,

 

8.  om körkortshavaren ej följer föreläggande all ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov,

9.  om körkortshavaren ej följer föreläggande att förnya körkort,

10.   om körkortshavaren begäran körkortet skall återkallas.

18S

Beslut om slutlig återkallelse av En beslul om slullig återkallelse

körkort på grund av  straffbelagd av ett körkort på grund av straffbe-

gärning får ej meddelas förrän frå- lagd gärning får inte meddelas förr-

gan om straff har blivit avgjord ge- än frågan om straff har blivit av-

nom dom som har vunnil laga kraft. gjord genom dom som har vunnil

Vad som har sagts nu gäller dock ej laga kraft. Detta gäller dock inte

1.    om omständigheterna är så- I. om körkortet har omhänderta-
dana, att körkortshavaren oavsett
gits eller ålerkallals tills vidare och
utgången    i    ansvarsfrågan    kan
den spärrtid som bestäms upphör
anses olämplig att föra körkorts-
  senasi när heslutet meddelas,
pliktigt fordon,

2.   om åklagare med stöd av 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller molsvaran­
de bestämmelse i annan författning har meddelat beslut atl ej tala å gär­
ningen.

19 S'
Uppstår Jråga om återkallelse av
Om det på sannolika skäl kan an-

körkort och kan det på sannolika     tas, att körkortet kommer att åler-

' Andringen innebär bl.a. atl andra slyckel upphävs.


 


Prop. 1979/80:178

Nuvarande lydelse

skäl antagas, att körkortet kommer att återkallas slutligt, skall körkor­tet återkallas tills vidare.

Rör frågan återkallelse på grund av brott mot 4§ lagen (1951:649) om straff för vissa trajikbrotl och hade föraren JÖre färdens slul för­tärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden upp­gick till minsl 0,8 promille, skall körkortet återkallas lills vidare.


179

Föreslagen lydelse

kallas slutligt, skall körkortet åter­kallas tills vidare.


21 S=


Föreligger vid prövning av ansö­kan om förhandsbesked eller kör­kortslillstånd hinder mol medde­lande av körkortslillstånd på grund av sökandens personliga förhållan­den eller återkallas körkort med åberopande av återkallelsegrund som avses i 16 § 1-6 bestämmes spärrlid om lägst en månad och högst tre år. Vid brott som avses i 1 § andra stycket eller 4S 1 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott bestämmes spärrtiden till lägsl elt år.

Inträffar under spärrlid omstän­dighet som kun föranleda nylt be­slut om sådan tid, får prövas om den redan bestämda spärrtiden skall förlängas. Sådan prövning sker efter ansökan. Ansökan skall göras före spärrtidens uigång. Prövningen avser .sökandens JÖr­hållanden fram till lidpunklen för beslutet. Förlängning får ske med högst tre år vid varje ny prövning.

Vad som anges i andra styckel skall tillämpas på motsvarande sätt om del under spärrliden har fram­kommit sådan omständighet som har inträjfat före beslutet om spärr­tid men inte har varit känd vid det tillfället.


Om det vid prövningen av en an­sökan om förhandsbesked eller kör­kortslillstånd finns hinder mol att meddela körkortslillstånd på grund av sökandens personliga förhållan­den eller återkallas elt körkort eder ett körkorlslillstånd med stöd av 16 S 1-6 skaU en spärrlid på lägst en månad och högst tre år bestäm­mas. Vid brott som avses i 1 S and­ra siycket eller 4S 1 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafik­brott skad spärrtiden bestämmas till lägsl ett år.


Ändringen innebär bl. a. att andra och tredje styckena upphävs.


 


Prop. 1979/80:178

Nuvarande lydelse Varning


Föreslagen lydelse Varning och erinran


180


22 S


Har i fråga om körkortshavare förekommit sådana omständighe­ter atl det finns särskild anledning att erinra honom om de krav som ställes på honom från trafiksäker­heissynpunkl. får varning medde­las honom, om skäl för återkallelse ejföreUgger.

Har körkortshavare brutit mol 4 S 2 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott men hade han ej före färdens slul förtärt starka drycker i sådan mängd atl alkohol­koncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 0,8 promille, får varning meddelas ho­nom i stället för att heslut Jättas om återkallelse av körkortet, om han ej tidigare har dömts för brott mot 4 § nämnda lag och omsländighelema är mildrande.

Har i fråga om körkortshavare förekommit sådana omständighe­ter som avses i 16 § 2—6, får var­ning meddelas i stället för beslut om återkallelse, om varning av sär­skUda skäl kan anses vara en tUl­räcklig åtgärd.


I stället för att körkortet återkal­las skall körkortshavaren meddelas varning i sådana fall som avses i 16 § 2—6, om varningen av särskil­da skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd.

Om körkortshavaren har brutit mot 4 § 2 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott men inte före färdens slut hade förtärt starka drycker i sådan mängd att alkohol­koncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick lill 0,8 promille, får varning meddelas ho­nom i stället för återkallelse om om­ständigheterna är mildrande.

Om återkaUelse eller varning inte kan komma i fråga men det finns särskild anledning till del. skall kör­kortshavaren erinras om de krav som ställs på en körkortshavare.


23§'


Har körkortshavare vid förande av motordrivet fordon eller spår­vagn gjort sig skyldig lill grov vårdslöshet eller visat uppenbar lik­giltighet för andra människors liv eller egendom eller företett tydliga tecken på påverkan av starka dryc­ker eller annal ämne, eller saknar han till följd av sjukdom, skada el­ler dylikt förutsättningar att föra körkortspliktigt fordon på ett trafik­säkert sätt, omhändertages körkor­tet.

Misstankes att körkortshavare vid förande av motordrivet fordon


Om körkortshavaren vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller visat uppen­bar likgiltighet för andra männi­skors liv eller egendom eller före­lett lydliga tecken på påverkan av starka drycker eller annal ämne. el­ler om han lill följd av sjukdom, skada eller dylikt saknar förutsätt­ningar alt föra körkortspliktigt for­don på etl trafiksäkert sätt, skall körkoriei omhändertas.

Om det misstänks alt körkorlsha­varen vid förande av en motordri-


' Senasie lydelse 1978:94.


 


Prop. 1979/80:178

Nuvarande lydelse

eller spårvagn har brutit mol 4 S la­gen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, och hade han före fär­dens slut förtärt starka drycker i sådan mängd atl alkoholkoncentra­tionen i hans blod uppgick lill minst 0,5 promille under eller efter färden omhändertages körkortet sedan analysbevis har erhållits. År fråga om brott mot 4S 2 mom. nämnda lag, men uppgick alkoholkoncen­trationen ej lill 0,8 promille,/f/r om omständigheterna vid brollet kan anses mildrande, körkortet omhän­dertagas endast om körkortsha­varen tidigare har dömts för brott mol 4 § nämnda lag.


181

Foreslagen lydelse

vet fordon eller en spårvagn har brutit mot 4S lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, och hade han före färdens slut förtärt starka drycker i sådan mängd att alkohol­koncentrationen i hans blod upp­gick till minst 0,5 promille under eller efter färden, skall körkortet omhändertas, sedan analysbevisel har erhållits. År det fråga om ett broll mot 4S 2 mom. nämnda lag, men uppgick alkoholkoncentra­tionen inte lill 0,8 promille, skall körkoriei inte omhändertas om om­ständigheterna vid brottet kan anses mildrande.


26 S


Bestämmelserna om återkallelse, spärrtid. varning och underiåtelse av körkortsingripande m.m. i 16-22. 24 och 25 §§ tillämpas även ifråga om den som genom lagakrajtvun-nen dom utom riket har dömts till ansvar i sådant avseende som sägs i angivna lagrum.


Vid Ullåmpningen av denna lag jämställs med svensk dom en brott-må Isdom eder ett annal likvärdigt avgörande som har meddelats av en utländsk domslol eller någon an­nan utländsk myndighet.


32 S


Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar yt­terligare föreskrifter i de avseenden som anges i denna lag och föreskrif­ter om undantag från lagen. Det­samma gäller föreskrifter om förar­utbildning och registrering av for­donsförare. Regeringen får även meddela föreskrifter om utländska körkorts giltighet i landet.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får för visst fall förordna om undantag från be­stämmelse i denna lag.


Regeringen eller den myndighei som regeringen besiämmer medde­lar ytterligare föreskrifter i de av­seenden som anges i denna lag och föreskrifier om undanlag från la­gen. Detsamma gäller föreskrifier om förarutbildning och om sådan registrering som behövs Jör tillämp­ningen av lagen. Regeringen får även meddela föreskrifter om ut­ländska körkorts giltighet i landet.

Regeringen eller den myndighei som regeringen bestämmer får / en­skilda fall medge undantag från denna lag.


38 S


Framföres fordon i strid mot den­na lag eller föreskrift som har med­delats med stöd av lagen, skall po­lisman hindra fortsatt färd som ej


Om ett fordon framförs i slrid mol denna lag eller en föreskrift som har meddelats med stöd av la­gen, skall polisman hindra fortsalt


 


Prop. 1979/80:178

Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lyddse


182


kan ske utan påtaglig fara för trafik-     färd som inte kan ske ulan påtaglig säkerheten eller annan olägenhel.        fara för trafiksäkerheten eller an­nan väsentlig olägenhet.


Domstolsförfarandet


Förfarandet   i   körkortsmål   m. m.


39 S''


Länsrätt prövar frågor sotn rör körkortsingripanden i de fall som anges i .särskild författning.

1 mål som avses i första stycket har domstolen samma befogenhet som länsstyrelsen har när den handlägger ett körkorlsärende.

Finns det anledning att anta att någon inte bör ha körkort eller trak­torkort på grund av sina nykter­helsförhållanden, får länsstyrelsen eller domstolen höra socialnämn­den, om nämndens yttrande har be­tydelse för ärendets avgörande.

Domstolens beslul om varning eller återkaUelse skall delges den som beslutet rör. Mol beslut om varning enligt denna lag får talan inte föras.


Länsstyrelsen prövar frågor om meddelande av körkortslillstånd och utfärdande av traktorkorl.

Länsslyrelsen prövar också and­ra frågor om körkort. Dessa fram­går av Joreskrifter som legeringen beslutar.

Om länsstyrelsen finner anled­ning anla att någon inte bör ha kör­kort eller traktorkorl på grund av sina nykterhetsförhållanden, får länsstyrelsen höra socialnämnden, om nämndens yttrande har betydel­se för ärendets avgörande.

40            §

Länsrätten prövar mål om åter­kallelse av körkort, körkortstill­stånd och Iraktorkort och mål om vägran att godkänna ett utländskt körkort.

41 ,*■

Mål som avses i 40 § anhängig­görs i länsrätten genom ansökan.

Om ell körkort eller ett traktor­kort ör omhänderiugel enligt 23 §. anhängiggörs målet genom anmä­lan. 1 sådana mål får länsrätten pröva om körkoriei eller traktorkor­tet skall återkallas tills vidare eller återställas till jöraren. En sådan prövning skall alltid göras om en pari begär det.

42            S

1 mål enligi denna lag får dom­stolen JÖrdägga den enskilde par-


■* Lydelse enligt förslag i prop. 1979/80:


 


Prop. 1979/80:178

Nuvarande lydelse


Föreslagen lyddse


183


ten alt ge in läkarintyg dier bevis om godkänt förarprov. Domstolen får också — under de förutsättning­ar som anges i 39 tredje slyckel -höra socialnämnden.

43         §

Beslutar domstolen om återkal­lelse. får domstolen samlidigi för­ordna alt ctt godkänt förarprov skall avläggas innan körkoriei eller traktorkortet får lämnas ut tid föra­ren ejlcr spärrtidens uigång. Om del begärs, skall domstolen också pröva frågan om elt sådanl medgi­vande som avses i 2  iredje siycket.

44         §

Beslutar domstolen inte om åter­kaUelse, Jår domstolen meddela fö­raren varning eller erinran enligi 22 §. Domstolen får också meddela särskilda villkor Jör körkortet eller traktorkortet och besluta atl en för­nyad personutredning skall göras vid en senare tidpunkt. Gäller må­let återkallelse av ett körkortslill­stånd, Jår domstolen förlänga gil­tighetstiden för tiUståndet.

45         S

Ett heslut om återkallelse. var­ning eller erinran skall delges den som heslutet rör.

46         §

Ett föreläggande som avses 142 § får överklagas endast i samband med talan mot beslut i själva målet.

Ett beslut om erinran får inte överklagas av den enskilde parten. Ett beslut ifråga omförlängning av gihighetstiden för ett körkortstill­stånd får inte heller överklagas.

47 §

1 varje län skall det finnas minsl ett allmänt ombud som för det aU­männas talan i sådana mål .som


 


Prop. 1979/80:178

Nuvarande hdelse


Föreslagen lydelse


184


avses i 40§. För ett allmänt ombud skall det finnas en ersättare.

Det allmänna ombudet har sam­ma utredningsbefogenheter som domstolen har enligt denna lag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer JÖrord­nar allmänt ombud och ersättare Jör denne samt meddelar de nänna­re föreskrifter som behövs i fråga om ombudets verksamhet.

48       §

Det allmänna ombudet får över­klaga länsrällens och kammarräl­lens beslul i sådana mål som avses i 40 § om inte något annat sägs i denna lag. Talan Jår foras a ven till den enskilde partens förmån.

49       §

Besvärshandlingen från det all­männa ombudet skall ha kommd in till den domstol som har att pröva besvären inom tre veckor från den dag då det överklagade beslutet meddelades.

Har en part anfört besvär över ett beslut, får även motparten föra talan mot beslutet, trots att besvärstiden har gått ut. Be­svärshandlingen skall dock ha kom­md in inom en vecka från utgången av den tid inom vilken den första besvärshandlingen skulle ha getts in. ÅterkaUas eller förfaller den för­sta besvärstalan, är även den sena­re besvärstalan förfallen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981. Bestämmelserna i 39 S iredje styckel och 42 § andra meningen träder dock i kraft den dag regeringen bestämmer.

Regeringen får meddela de övergångsbestämmelser som behövs.


 


Prop. 1979/80:178 3    Förslag till


185


Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomsto­lar

Härigenom föreskrivs all 14 och I8SS lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lyddse


Föreslagen lydelse


14 §2

Länsrätt prövar

I. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfatt­ningarna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar.


2.     mål enligt socialtjänstlagen
(1979:000), lagen (1979:000) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, utlänningslagen (1954: 193),
smitlskyddslagen (1968:231) och
lagen (1970:375) om utlämning lill
Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslul
om vård eller behandling i den ut­
sträckning som är föreskrivet i des­
sa lagar samt mål enligt 21 kap. för­
äldrabalken,

3.    såvitt gäller svenskt körkort,
trafikkor! eller traktorkort, mål om
varning eller återkallelse och. så­
vitt gäller utiändskl körkort, mål
om varning eller vägran att god­
känna körkoriei, alll enligt vad där­
om är särskill föreskrivet.


2. mål enligt socialtjänstlagen (1979:000), lagen (1979:000) med särskilda bestämmelser om vård av unga, utlänningslagen (1954: 193), smitlskyddslagen (1968:231), lagen (1970:375) om utlämning lill Dan­mark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslul om vård eller behandling och körkortslagen (1977:477) i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar saml mål enligt 21 kap. föräldrabalken.


18 S-' Länsrätt är domt"ör med en lagfaren domare ensam

1.   när åtgärd som avser endasl måls beredande vidlages,

2.   vid sådanl förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan länsrätt samt vid sådant förhör i ärende enligi utlänningslagen (1954:193) som begärts med stöd av 40 § samma lag,

3.   vid beslul som avser endasl rättelse av felräkning, felskrivning eller annal uppenbari förbiseende.


4. vid beslut, såvitt gäller svenskt körkort, irafikkort eller traktorkorl, om återkallelse tills vidare eller, så-vitt gäller utländskt körkort, om vägran tills vidare alt godkänna körkortet, när det är uppenbari alt sådant beslut bör meddelas,

' Lagen omtryckt 1979:165.

 Lydelse enligt förslag i prop. 1979/80:1.

' Lydelse enligt förslag i prop. 1979/80:1.


4. vid beslul om återkallelse tills vidare av etl körkort, körkortstill­stånd eller Iraktorkort eller om väg­ran tills vidare atl godkänna ett ut­ländskt körkort, när det är uppen­bart all ett sådant beslul bör med­delas.


 


Prop. 1979/80:178                                                               186

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

5. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.

Om del inte är påkallat av särskild anledning alt målet prövas av fullsul­ten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslul som inte innefattar prövning av målet i sak.

Vad som sägs i andra styckel gäller även vid avgörande av

1.   mål om utdömande av vite,

2.   mål enligt bevissäkringslagen (1975: 1027) för skatte- och avgifts­processen, enligt lagen (1978: 880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om handlings undantagande från taxeringsrevision, skalte­revision eller annan granskning och om befrielse från skyldighet all lämna kontrolluppgift enligt taxeringslagen (1956: 623),

3.   mål om omedelbart omhändertagande enligt 6S lagen (1979:000) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

4.   mål enligt uppbörds- och folkbokföringsforfattningarna med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt,

5.   mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 8§ 3 mom. sista stycket kommunalskattelagen (1928: 370),

6.   mål som avser ändring av laxerad inkomsl med högsl 500 kronor,

7.   mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutet över­ensstämmer med parternas samstämmiga mening,

8.   mål om rättshjälp genom offentligt biträde i ett ärende hos en annan myndighet,

8. mål enligt körkortslagen
(1977:477), om beslutet innebär att
varning eller erinran meddelas eller
om det är uppenbart att ett körkort,
körkortstillstånd eller traktorkort
skall återkallas eller att ett ut­
ländskt körkort inte skall godkän­
nas,
8. mål i vilket saken är uppenbar.
    9. mål i vilket saken är uppenbar.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1981.


 


Prop. 1979/80:178                                                            1

Utdrag
LAGRÅDET
                                              PROTOKOLL

vid sammanträde 1980-03-31

Närvarande: Justitierådel Holmberg, regeringsrådet Hellner, Justitierådet Persson.

Enligt lagrådet den 28 februari 1980 tillhandakommel utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 14 februari 1980 har regeringen på hemstäl­lan av statsrådet Adelsohn beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag fill

1.      lag om ändring i brottsbalken,

2.  lag om ändring i körkorlslagen (1977:477).

3.  lagom ändringi lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Förslagen har inför lagrådel föredragils av hovrättsassessorn Hans

Bengtsson.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet-Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Det nya stadgandet i 33 kap. 9S andra styckel har föreslagils närmast med lanke på körkortsåterkallelser med anledning av broll. I motiveringen har getts exempel också på åtskilliga andra beslut som kan medföra hinder eller intrång i yrkes- eller näringsverksamhet och som alltså skall kunna beaktas vid bestämmandet av påföljd. Som lagtexten är utformad kan det emellertid ifrågasättas om inte stadgandet fått ett betydligt vidare till-lämpningsområde än som kah utläsas av motiveringen. Eftersom den i inledningen till stadgandet begagnade termen "myndighet" omfattar dom­stol och i förevarande sammanhang även den domslol som skall bestämma påföljden (jämför vad som i motiveringen sägs om näringsförbud) går synbarligen även elt häktningsbeslut in under stadgandet. Också elt beslut om reseförbud - vare sig det meddelas av undersökningsledaren, åklaga­ren eller rätten — torde kunna omfattas av stadgandet, liksom etl anhåll-ningsbeslul. Det kan ifrågasättas om inte stadgandet också kan anses innebära, atl vid bestämmande av ny påföljd enligt 34 kap. I S 3 brottsbal­ken hänsyn kan tas lill atl den lidigare domen medfört hinder eller intrång i gärningsmannens yrkes- eller näringsverksamhet.

I och för sig är del ingen nyhet atl domstolar vid bestämmandet av påföljd för brott också kan beakta andra för gärningsmannen negativa följder av brottet. Det förekommer exempelvis att domstolarna vid val av


 


Prop. 1979/80:178                                                   188

påföljd resonerar så, atl de individualpreventiva skäl som föreligger i ell visst fall fär väga över och föranleda kriminalvård i frihet, eftersom de allmänpreventiva synpunkterna i huvudsak tillgodoselts genom alt gär­ningsmannen hållits häktad i målel under lång tid.

Även om de nya bestämmelserna alltså inte innebär något principiellt nylt i nu beröri hänseende kan det ifrågasättas, om det är lämpligt all utforma stadgandet så atl det kommer atl innefatta ocksä beslut av det slag som nu har angells. Eftersom stadgandet uttryckligen gäller endasl beslut som innebär hinder och svårigheter i yrkes- eller näringsverksamhet kan inte bortses från risken för motsatsslut. Vad särskilt gäller anhållnings- och häktningsbeslut kan också uppkomma en viss kollision med avräknings-reglerna i 33 kap. 5-8 §§ brottsbalken. Även gränsdragningen mot lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning kan möjligen i vissa fall vålla problem. Å andra sidan är del förenat med svårigheter att finna en avgränsning av stadgandets tillämpningsområde som inte medför en olämplig låsning av domstolarnas handlingsfrihet.

Som framgår av det anförda har det nya andra siycket i vissa avseenden elt betydligt störte tillämpningsområde än försia siycket i paragrafen, vilket avser enbart brott av arbetstagare. Den föreslagna ordningsföljden mellan styckena kan därför diskuteras. Vidare kan den hänvisning som i andra stycket sker genom orden "pä det säll som anges i första stycket" inte anses godtagbar. I första stycket "anges" i det avseende som här åsyftats endasl att böter eller disciplinstraff som eljesl skolat ådömas får helt efterges. Bättre är då all skriva "avses" i stället för "anges" men hela hänvisningen kan också avvaras. För övrigt framgår det av uttalanden i motiveringen att t.ex. elt beslut i körkorlsfrågan skall kunna påverka ett bötesstraff endast när brottet förskyller elt särskilt högt sådant straff; det synes överhuvudtaget inte vara tänkt atl etl bötesstraff skulle kunna ef­terges helt.

Åven i andra hänseenden än det senast berörda förekommer i molive-

4

ringen uttalanden som ger cn delvis annan innebörd ål stadgandet än den som följer av lagtexten. Som exempel kan nämnas att del i motiveringen anförs, alt det inte bör komma i fråga all la hänsyn till ett beslut, som ännu inte meddelats, annat än om del med stor sannolikhet kan förutses all beslutet kommer att meddelas. Della måste anses innefatta etl krav på en högre grad av sannolikhet än som ligger i lagtextens uttryck "kan antas komma atl meddela". Om intentionerna i motivultalandena skall följas synes man därför böra välja någon annan formulering i lagtexten.

Vissa erinringar kan således riktas mot del föreslagna stadgandet från både systematisk och saklig synpunkt. Enligt lagrådets mening kan en tillfredsslällande lösning av frågan hur man vid bestämmandet av påföljd skall kunna beakta andra för gärningsmannen menliga följder av brottet knappast nås på annal sätt än inom ramen för en allmän översyn av påföljds- och straffmälningssyslemet. En mera genomgripande reform vad


 


Prop. 1979/80:178                                                                189

gäller principerna för påföljdsval och slraffmätning kan bli resultatet av det utredningsarbete som bedrivs av de i remissprolokollet nämnda fängelse­straff och frivårdskommittéerna. Atl nu genomföra den föreslagna änd­ringen i brottsbalken skulle kunna innebära etl föregripande av della utredningsarbete. Del bör också nämnas all även gällande bestämmelser i 33 kap. 9 § brottsbalken nu är föremål för en översyn. Även om remissför­slaget synes vara avsett som ett provisorium i väntan på en mera omfat­tande reform möler del betänkligheter all i brottsbalken införa etl stad­gande som inte är tillräckligt belyst i fråga om regleringens innebörd, räckvidd och konsekvenser. Eftersom domstolarna inom givna ramar re­dan har slor frihei vid valet av påföljd och utmätandet av straff, synes också behovet av en lagreglering av föreslagen art kräva mera ingående överväganden än som ligger till grund för förslagel.

Om man däremot tar fasta på alt del främsta syftet med remissförslaget är att för vissa situationer rikta uppmärksamheten på att körkortsåterkal­lelser bör beaktas vid bestämmandel av påföljd för trafikbrott, bör det kunna övervägas atl regleringen får begränsas Just lill dessa fall och all den får sin plals i trafikbrottslagen. En sådan lösning — även här som ett provisorium - skulle enligt lagrådels mening vara lättare atl acceptera än den väsentligt mera vittsyftande som remissförslaget innebär. Till trafik­brottslagen skulle då som 6S kunna fogas elt nyll stadgande med förslags­vis följande avfattning: "Vid bestämmande av påföljd för ell brott enligt denna lag får hänsyn las lill etl beslut om återkallelse av behörighet att föra motordrivet fordon som har meddelals eller som del finns grundad anled­ning anta kommer alt meddelas till följd av brottet och som innebär atl hinder eller synnerlig svårighet uppslår för gärningsmannen i hans yrkes-eller näringsverksamhet."

Med denna lydelse kommer stadgandet visserligen alt omfatta även de bestämmelser i lagen som endasl avser bölesbroll (jämför vad som i remissprolokollet anförts om alt bötesstraff i princip inte bör få påverkas av beslul om körkortsåterkallelser m. m.). Det finns dock knappasl till­räcklig anledning all komplicera laglexten ytterligare genom en uttrycklig begränsning till vissa lagrum. Uttrycket återkallelse av behörighet all föra molordrivel fordon får här omfatta, förutom återkallelse av körkort och traktorkort, också vägran all godkänna utländskt körkort.

Förslaget till lag om ändring i körkortslagen

18, 19 och 24 §§

Vissa av de omständigheter som grundar återkallelse av körkort enligt 16 S körkortslagen är broll. För att förvaltningsdomstol såsom återkallande myndighet inte skall gå in i en prövning av skuldfrågan i samband med sin handläggning av mål om återkallelse har såväl i gällande lag som i del remitterade förslagel upptagits en regel alt beslut om slutlig återkallelse


 


Prop. 1979/80:178                                                  190

inte får meddelas förrän frågan om straff blivit avgjord genom dom som vunnil laga kraft.

Tanken att en lagakraftägande dom i ansvarsfrågan skall vara bindande vid återkallelseprövningen i frågan om brott föreligger är sä fundamental i sammanhanget att den bör komma till direkt ullryck i lagtexten i stället för atl som nu framgå indirekt genom det sätt varpå lidsförhållandet mellan brottmålsdom och återkallelsebeslut reglerats. Vad nu sagls med avseende på brollmålsdom gäller i lika mån åklagares beslul om åtalsunderiåtelse.

Mol förslagel i remissen all innehållet i nuvarande punkt 1 i 18 8 utgår har lagrådet ingen erinran. Som ny punkt I föreslås i remissen en regel med syfle att komma till rätta med ölägenheterna av att körkort kan vara interimistiskt återkallat i avvaktan pä lagakraftvunnen dom i ansvarsfrågan så länge att den spärrtid, som bestäms vid den slutliga återkallelsen, blir kortare än den tid som körkortshavaren redan interimistiskt varit frånlagen rätten att föra motorfordon. Den föreslagna regeln utgår från den berörda tidsmässiga regleringen av aterkallelsebeslutet i förhållande till brotlmåls­domen. Om, såsom lagrådel förordar, den nödvändiga samordningen mel­lan avgörandena sker genom att brotlmålsdomen görs materiellt bindande för återkallelseprövningen, måsle en annan lösning sökas på problemet med fördröjningen av den slutliga återkallelsen av körkort, när brottmåls­domen dröjer längre än spärrtiden.

I de fall då körkortshavaren varit fråntagen sitl körkort enligt interimis­tiskt beslut lika länge som eller längre än den spärrtid som bestäms vid den slutliga återkallelsen ler del sig föga ändamålsenligt atl på nyll förordna om återkallelse och att i samband därmed bestämma en spärrlid. Någon spärr-effekt har spärrtiden då förvisso inte; eftersom den i sin helhet ligger i det förflutna blir del i själva verket endast fråga om att retroaktivt sätta en beteckning på den tid körkortshavaren visserligen varit körkortshavare (och därmed hindrad att få etl nylt körkort) men fråntagen rätten att göra bmk av sitt körkort. Också aterkallelsebeslutet framstår i denna situation som skäligen meningslöst eftersom - beroende på vad verkslällighetsföre­skrifterna innehåller - del gamla körkortet omedelbart skall återställas till körkortshavaren eller nytt körkort kan förvärvas av honom ulan ytterliga­re karens. I stället för den nuvarande ordningen vill lagrådel föreslå all för de fall, då behov av interimistisk återkallelse kan föreligga, nämligen fallen enligt 16 § I —7, återkallelse på samma säll som nu skall ske tills vidare men alt giltighetstiden för sådana interimistiska återkallelsebeslut, som grundar sig på misstanke om brottslig gärning, begränsas enligt vad som gäller för spärrtid enligt 21 §. Med en sådan ordning vinnes att, om lagakraftägande avgörande i brottmålet inte föreligger vid utgången av den lid som motsva­rar spärrliden vid det misstänkta brottet, körkortshavaren återfår möjlig­heten att föra motorfordon lika tidigt som om spärrlid hade gällt. Blir däremol ansvarsfrågan avgjord slutligt under det interimistiska ålerkallel-sebeslutels giltighetstid, kan frågan om slutlig återkallelse las upp till


 


Prop. 1979/80:178                                                   191

avgörande och en spärrtid som är längre än den interimistiska återkallelse­tiden bestämmas, om det behövs. Från spärrtiden bör liksom nu avräknas den tid som körkortshavaren varit frånlagen rätlen atl föra motorfordon. Denna avräkning torde inte kräva reglering i lag. I verkställig­hetsföreskrifter bör sålunda kunna föreskrivas alt lid, vamnder körkortet varit interimistiskt återkallat eller varit omhändertaget, räknas som spärt­lid.

I de fall då ansvarsfrågan avgörs slutligl först efter ulgången av det interimistiska återkallelsebeslulels giltighetstid - och körkortshavaren alltså redan återfått möjlighel att föra motorfordon - kan det tänkas atl en längre spärrtid befinnes vara påkallad än den tilländalupna interimistiska återkallelsetiden. Slullig återkallelse bör då kunna beslutas jämte en spärr­tid som sträcker sig framåt i tiden, men del säger sig självt atl det måste vara endast i undantagsfall som en sådan åtgärd skall kunna vara påkallad av trafiksäkerhelsskäl. Vanligare torde vara atl del lagakraftvunna brott-målsavgörandel endasl bekräftar riktigheten av den bedömning som föran­ledde det interimistiska aterkallelsebeslutet med dess tidsbestämning. I detta läge bör del finnas möjlighel all förordna atl ytlerligare ingripande ej skall ske, dvs. beslul om slutlig återkallelse och om spärrtid bör kunna underlåtas. Blir avgörandet i brottmålet frikännande kan självfallel någon retroaktiv rehabilitering av körkortshavaren inte ske. Viktigt är emellertid då att inga registreringar av den interimistiska återkallelsen kvarstår lill men för körkortshavarens rätt i framtiden att ha körkort.

Om det under giltighetstiden för ett interimistiskt återkallelsebeslut blir känt att körkortshavaren har eller sannolikt har någon ytteriigare belast­ning som kan fömlses påverka spärrtiden bör del interimistiska återkallel-sebeslutets giltighetstid förlängas. Något särskill stadgande härom lorde inte erfordras då del ligger i den interimistiska karaktären av beslulel atl det under sin giltighetstid kan ändras genom att annat förordnas.

Det kan anmärkas all inget hindrar atl man i verkställighelsföreskrifter för in krav på förarprov för de fall då en tilländalupen interimistisk återkal­lelsetid enligt den förordade ordningen är så lång atl körkortshavarens körförmåga kan antas ha blivit nedsatt. Har i sådant fall körkort återläm­nats efter förarprov kan det knappast komma i fråga alt etl nytt återkallel­sebeslut meddelas; situationen är typisk för ett förordnande att ytterligare ingripande inte skall ske i anledning av det lagakraftvunna avgörandet i brottmålet.

Behov av interimistisk återkallelse kan som förul sagls föreligga i fall som avses i 16 S 7., dvs. när körkortshavarens körförmåga antas vara nedsatt av medicinska orsaker. 1 sådana fall bör någon viss giltighetstid för det interimistiska aterkallelsebeslutet inte beslämmas; någon spärrtid be­slutas då inte vid den slutliga återkallelsen. Något förordnande atl ytterli­gare körkortsingripande inte skall ske kan heller inte aktualiseras. Det synes emellertid inte nödvändigt att komplicera utformningen av den lag-


 


Prop. 1979/80:178                                                                192

text som skall ge grund för underiåtelse av ytterligare körkorlsingripande med ell undantag för denna situation. Däremot kan det vara ändamålsen­ligt alt utforma sladgandel på sådanl sätt att ytteriigare körkortsingripande kan underlåtas inte bara i återkallelsefall utan också om någon genom körkortets omhändertagande enligt 23 S varit frånlagen rätten all föra motorfordon under minst så lång lid som motsvarar lillämplig spärrtid men interimistiskt återkallelsebeslut av en eller annan anledning uteblivit.

Del nya stadgandet om underiåtelse av ytterligare körkortsingripande synes lämpligen kunna tas in som elt första stycke i 24§, vars nuvarande lydelse därvid får bilda paragrafens andra slycke.

I enlighet med det anförda vill lagrådet förorda följande lydelse av 18, 19 och 24§§.

18       §

Till grund för återkallelse av körkort till följd av brottslig gärning skall belräffande frågan huruvida brott föreligger läggas lagakraftvunnen dom eller åklagares beslut enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan författning att ej tala å gärningen.

19       S

Ell körkort skall återkallas lills vidare i avvaktan på slutligt avgörande av ålerkallelsefrågan om det på sannolika skäl kan antas alt körkortet kommer att slutligl återkallas på någon av de grunder som avses i 16 S 1-7. Gmndas beslulel på misstanke om brottslig gärning, skall beslutels giltig­hetstid begränsas enligt vad som gäller för spärrtid enligt 21 §.

24 §

Om behörigheten all föra molordrivel fordon varit fråntagen en kör­kortshavare med stöd av 19 eller 23 S under minsl så lång lid som skulle ha bestämts som spärrtid, får i mål om återkallelse av körkortet förordnas alt ytterligare ingripande inte skall ske.

Föreligger synnerliga-- (= nuv. 24 §)----- i stället.

Godlages vad lagrådel nu föreslagit bör ingressen lill lagförslagel Jäm­kas.

22 §

Det i tredje slyckel i denna paragraf föreslagna institutet erinran motsva­rar den s.k. självständiga varningen, varom regler nu finns i 22S första stycket. Erinran innebär, liksom den självständiga varningen, endast ett påpekande liU körkortshavaren om vad trafiksäkerheten kräver. En erin­ran skall inte antecknas i körkortsregislrel och saknar överhuvudtagel självständig rättsverkan. Enligt förslaget skall erinran kunna meddelas av det allmänna ombudet men också av rätten, om den i ett körkortsmål finner att återkallelse eller varning inte kan komma i fråga. Har rätlen meddelat en erinran kan körkortshavaren inte överklaga detla. Däremol föreslås atl del allmänna ombudei skall kunna fullfölja lalan i ett sådanl fall. Till del sist sagda kan anmärkas att vad ombudet då i själva verket överklagar är rättens beslut att inte bifalla hans framställning om återkallel­se eller varning.


 


Prop. 1979/80:178                                                                193

Det måsle anses vara en för domstolar främmande uppgift att göra till intet förpliktande påpekanden av den arl som det föreslagna institutet erinran skulle innebära. Det kan ocksä med fog göras gällande att en körkortshavare, som varit föremål för utredning om återkallelse av hans körkort och stått som part i etl mål om återkallelse, redan härigenom fått en tillräckligt verksam påminnelse om en körkortshavares ansvar. Lagrå­det är därför närmast böjt för all avstyrka förslaget i denna del. Däremot kan del finnas skäl för alt det allmänna ombudet, om utredningen rörande etl ifrågasatt körkortsingripande leder lill att förutsättningar för återkallel­se eller varning bedöms inte föreligga, får en möjlighel att, i stället för alt bara låta saken bero, rikta en erinran till körkorlshavaren om de krav som ställs pä honom i denna egenskap. Närmare regler härom kan emellertid meddelas av regeringen med stöd av 32 S i remissförslaget.

Med hänsyn lill det anförda vill lagrådet förorda att beslämmelsernaom erinran utmönstras ur lagförslaget. Detla skulle innebära atl tredje slyckel i 22 § samt vad som sägs om erinran i 44-46 SS utgår. Någon ändring av nuvarande rubrik före 22 § blir ej aktuell. Åven i den föreslagna lydelsen av 18 S tredje styckel 8 lagen om allmänna förvaltningsdomstolar krävs en följdändring.

39 §

Avgörandet av om de lämplighetskrav som körkortslagstiftningen upp­ställer är uppfyllda skall ske efter en nyanserad och individualiserad be­dömning. När del gäller prövningen av förare har vid de nuvarande be­stämmelsernas tillkomst kraftigt betonats att nykterhetsförhållandena måste särskilt uppmärksammas och att avkall på skötsamhet i nykterhets­hänseende som elt krav på innehav av körkort inte får göras. I körkorlsla­gen kommer dessa överväganden lill uttryck i 7 S andra slyckel och 16 S 5. För atl de myndigheter som har all handlägga körkorisfrågor skall kunna göra den prövning som sålunda förutsatts, är det nödvändigl alt de har tillgång till etl så fullständigt utredningsmaterial som förhållandena medger.

I remissprotokollet behandlas frågan hur utredning i körkortsärenden skall införskaffas. Bl. a. redovisas förslag som har framlagts i proposition 1979/80: 1 Om socialtjänsten, innebärande all polismyndighet inte skall inhämta yttrande från socialnämnd i körkortsärenden och all socialnämnd inte skall ha någon rapporteringsskyldighet belräffande körkortshavare. Enligt förslag i propositionen skall i 39 S körkortslagen införas en bestäm­melse om länsstyrelses eller domstols rätt alt höra socialnämnd. Bestäm­melsen, som upplages också i det nu remitterade förslagel (39S tredje stycket, 42 S andra meningen; se även 47 S andra stycket), utsäger att om länsstyrelsen (eller rätten) finner anledning anla att någon inte bör ha körkort eller traktorkorl på grund av sina nykterhelsförhållanden, länssty­relsen (rätten) får höra socialnämnden, om nämndens yttrande har betydel-13    Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 178


 


Prop. 1979/80:178                                                                 194

se för ärendets avgörande. I motiveringen till sladgandel framhålles, att socialnämnden får höras endasl om det finns en särskild anledning lill det; först om en begången förseelse eller någon annan anmärkning ger anled­ning till det fär myndigheterna inom socialtjänsten höras.

Till vad sålunda uttalas får lagrådel anföra följande. För att körkortslag­stiftningens syfte att medverka till ell stärkande av trafiksäkerheten skall tillgodoses bör, såsom redan antytts, möjligheterna atl införskaffa erfor­deriig ulredning i körkorlsärenden vara så vida som möjligt. Från denna utgångspunkt förefaller lämpligheten av det nu framlagda förslaget kunna ifrågasättas. Del kan knappast förutsättas att socialtjänstens myndigheter inte skulle kunna lämna upplysningar av betydelse i andra fall än de i vilka enligt förslaget hörande skall fä ske. Den lillämpning som stadgandet enligt motivuttalandena avses fä innebär därför en begränsning av utrednings-möjligheterna. Vägledande för utredningsarbetet bör emellertid vara den princip som kommer till ullryck i 8S förvaltningsprocesslagen: ärendet skall bli så utrett som dess beskaffenhet kräver. Det innebär att körkorts­myndighelerna bör kunna inhämta yttrande från socialnämnden utan an­nan begränsning än den som följer av den allmänna grundsatsen atl onödig utredning ej skall införskaffas.

Vad nu sagls innebär inte alt yttrande obligatoriskt skall inhämtas från socialnämnd i varje körkorlsärende. Fråga om återkallelse av körkort torde inte uppkomma om inie någon omständighet inträffat som kommit till körkortsmyndighelens kännedom. Huruvida denna omständighet bör för­anleda att socialnämnden höres får bli beroende av myndighetens bedöm­ning. Är det fråga om förhållande som medför att återkallelse obligatoriskt skall ske - I6S I körkortslagen - kan ytterligare utredning knappast bli aktuell annat än om lillämpning av 24 § kommer i fråga. 1 åtskilliga andra fall måste förhållandena också vara sådana alt del är uppenbart alt någon ulredning genom socialnämnden inte är påkallad. När del gäller frågor om meddelande av körkortslillstånd synes läget vara ett annat. Prövningen skall då avse. bl.a., om sökanden är känd för nyktert levnadssätt. För denna bedömning - som närmasl anger atl positivt sådant uttalande skall kunna göras - synes anledning att fråga socialnämnd inte sällan kunna föreligga.

De synpunkter som nu anlagts motiverar att stadgandet inte utformas så restriktivt som i förslagel, utan ges förslagsvis det innehållet alt social­nämnden får höras om länsstyrelsen finner det erforderligt för ulredning av någons nykterhelsförhållanden.

Hänsynen lill andra intressen än dem som körkortslagsliftningen skall tillgodose kan, såsom anföres i propositionen 1979/80: 1, tala för en be­gränsning av socialnämndens skyldighet att lämna upplysningar. Det gäller främst intresset av att menlig inverkan på de sociala myndigheternas möjligheter all hjälpa alkohol- och narkotikamissbrukare undvikes. I detta hänseende synes emellertid en sådan vidgning av möjligheten att höra


 


Prop. 1979/80:178                                                               195

socialnämnden i körkorlsärenden, som här ansetts vara motiverad i trafik­säkerhetens intresse, knappast kunna ha någon belydelse. Det kan för övrigi anmärkas att den som - frivilligt - söker körkorlslillstånd rimligen inte kan ha anledning motsätta sig att de prövande myndigheterna under­söker om hans förhållanden är sädana att lagens krav för bifall är upp­fyllda.

Om vad här anförts inte skulle föranleda någon ändring av det föreslagna stadgandets innehåll, bör avfattningen av stadgandet i varje fall Jämkas så, atl sista satsen — "om nämndens yttrande har betydelse för ärendets avgörande" - utgår. All socialnämnden inte skall höras i fall då etl yttrande är utan betydelse - oberoende av dess innehåll - är självklart och behöver inte utsägas. Om avsikten är alt yttrande skall inhämtas endast då socialnämnden har upplysningar all lämna, synes hela stadgan­det vara utan mening eftersom länsstyrelsen knappast kan i förväg ha kännedom om vad socialnämndens yttrande kommer atl innehålla.

40        §

Meningen med denna paragraf är all uttömmande ange vilka kategorier av mål som del ankommer på länsrätt såsom första instans all handlägga.

När ett allmänt ombud ansöker hos länsrätten om ett körkortsingripande skall han, som förfarandet är tänkt, inte precisera sitl yrkande närmare än att avse just ell sådant ingripande; detta kan innebära antingen en återkal­lelse eller en varning. Rätten är alltså vid valet mellan återkallelse och varning inte bunden av annat än reglerna i 16 och 22 SS i förslagel. När i lagtexten talas om mål om återkallelse av körkort omfattar detta därför också varning. Åven en omprövning enligt 25 S körkorlslagen av ett beslut om återkallelse måste anses gå in under uttrycket "mål om återkallelse".

EnUgt 25 § kan vidare en fastställd spärrlid sättas ned. Om spärrtiden fastställts i samband med att elt körkort eller körkortslillstånd återkallats (se 21 S i det remitterade förslaget), skall frågan om nedsättning handläg­gas av länsrätten. Genom en ansökan som enbart avser nedsättning upp­kommereit självständigt mål. Etl sådant mål kan inte anses röra återkallel­se. Della nödvändiggör en komplettering av uppräkningen i 40 S, så att också denna målgrupp kommer med, förslagsvis genom att orden "mål om nedsättning av spärrtid efter återkallelse" läggs lill närmasl efter "traktor-kort".

Vidare lorde tillägg böra göras om mål om återkallelse enligt 20 S första siycket 2.

41        §

Enligt denna paragraf i det remitterade förslaget skall olika sätt -ansökan och anmälan - gälla för anhängiggörande av talan om återkallelse av körkort och traktorkorl beroende på om körkortet eller traktorkortet är omhändertaget enligt 23 S eller ej. Reglerna för vad som skall ske med


 


Prop. 1979/80:178                                                                196

körkortet eller traktorkortet efler anhängiggörandet av ålerkallelsefrågan är emellertid desamma vare sig omhändertagande förekommit eller ej. Något skäl för differentierade anhängiggörandeformer finns därför inte. Med hänsyn lill all införandet av allmänt ombud i körkortsmål etablerar en tvåpartssituation synes det ligga närmast till hands atl som form för anhängiggörandet välja ansökan. Lagrådet föreslår att 41 S utformas i enlighel härmed.

Bestämmelserna i 19 S är såväl i det remitterade förslagel som i lagrådets förslag så utformade alt det interimistiska ingripandet är obligatoriskt, när de i paragrafen angivna förutsättningarna är för handen. Någon möjlighet att underiåta prövning om interimistisk återkallelse skall ske finns inte. Mot 19 S strider följaktligen den under 41 S föreslagna föreskriften alt länsrätten får pröva om ell omhändertaget körkort eller Iraktorkort skall återkallas tills vidare eller återställas. Det saknas också av samma skäl utrymme för en föreskrift som den i samma paragraf föreslagna all pröv­ning alllid skall ske om part begär det. Däremol kan det vara motiverat att här ge en föreskrift att prövning av frågan om interimistisk återkallelse skall ske ulan dröjsmål, när körkort eller traktorkort är omhändertaget.

1 enlighet med det anförda föreslår lagrådet atl 41 S andra styckel ges del innehållet all om ett körkort eller ett Iraktorkort är omhändertaget enligt 23 S länsrätten skall utan dröjsmål pröva om körkortet eller traktorkortet skall återkallas tills vidare eller återställas.

44       §

Av vad lagrådel anfört vid 40 S framgår att rätten i ett mål om återkallel­se av körkort har att, om lalan inte lämnas utan bifall, antingen förordna om återkallelse eller, under de förutsättningar som anges i 22 S, meddela varning. Någon ytterligare regel som ger rätten befogenhet all meddela varning — såsom föreslagils i försia meningen i förevarande paragraf -behövs alltså inte. Inte heller när del gäller erinran krävs någon sådan regel utöver vad som följer av andra bestämmelser i förslaget. Godtas vad lagrådel föreslagit vid 22 S skall under alla omständigheter vad som i 44 S sägs om erinran ulgå.

Lagrådel föreslår all paragrafen får följande avfattning: "Om rätlen i ett mål om återkallelse av körkort, körkortslillstånd eller traktorkorl beslular all återkallelse inte skall ske, får rällen meddela särskilda villkor för

körkortet eller traktorkortet eller besluta       (remitterade förslagel) -

--- körkortstiUstånd får rätlen förlänga giltighetstiden för tillståndet."

45       §

Varken i gällande körkortslag eller i det remitterade förslaget till änd­ringar däri finns några bestämmelser om i vilken utsträckning beslut enligt lagen skall lända till efterrättelse även om de inte vunnit laga kraft. All­männa förvallningsrättsliga principer torde vid sådanl förhållande vara


 


Prop. 1979/80:178                                                                 197

tillämpliga. Sålunda torde det följa av en sådan allmän princip att eU beslul, varigenom körkortstillstånd meddelals, länder till omedelbar efter­rättelse. Det ligger också i sakens natur att beslul om omhändertagande av körkort är omedelbart verkställbart, liksom interimistiska beslul. Däremot kan det i vissa fall av återkallelse av körkort eller Iraktorkort te sig tveksamt om aterkallelsebeslutet ulan särskild föreskrift därom länder till omedelbar efterrättelse, exempelvis när ingripandel grundas pä körkorts­havarens personliga förhållanden i allmänhet enligt vad som sägs i 16 S 6. Särskilt om ålerkallelseförfarandet, såsom nu föreslås, anordnas kontra­dikloriskt inför förvaltningsdomstol blir del näraliggande att i fråga om verkställbarheten av domstolens avgöranden dra paralleller med vad som gäller i fråga om allmän domstols avgöranden. En uttrycklig regel som medför att återkallelsebeslut skall lända lill omedelbar efterrättelse synes därför ändamålsenlig. Om regeln begränsas till att avse endasl återkallelse­beslut finns emellertid risk för del motsatsslutet alt andra beslut enligt lagen måsle avvakta laga krafl för alt kunna tillämpas. En sådan ordning är inte åsyftad. Endasl i undantagsfall torde det vara motiverat alt avvakta laga kraft för atl beslut över huvud taget enligt lagen skall lända till efterrättelse. Huvudregeln bör därför vara att besluten länder till omedel­bar efterrättelse men den beslutande myndigheien bör ha möjlighel att förordna annat.

I enlighet med det anförda föreslår lagrådel atl som ell andra stycke i

45        S förs in etl stadgande alt beslul enligt lagen länder till efterrättelse
omedelbart om inte annat förordnas.

Jämför också vad lagrådet anfört vid 22 S beträffande erinran.

46        §

Godtas vad lagrådet föreslagit vid 22 § skall försia meningen i andra stycket i 46 § utgå. Som en följd härav bör ordel "heller" i andra meningen strykas. Dessutom vill lagrådet föreslå den Jämkningen av första stycket atl orden "beslut i själva målet" byts ul mot "det beslul varigenom målet avgörs".

47        och 48 S§

Enligt förslaget skall elt tvåpartssystem införas i körkortsmälen. Det allmännas lalan skall föras av allmänt ombud. Lagrådel tillstyrker förslaget i denna del.

BeträfTande utformningen av bestämmelserna om allmänt ombud vill lagrådet förorda, atl i lagen först utsäges atl del allmännas talan förs av allmänt ombud och atl därefter anges de befogenheter allmänt ombud skall ha. Föreskrift om att en eller flera personer kan utöva funktionen som allmänt ombud och om hur dessa personer utses bör placeras efter de allmänna bestämmelserna om allmänt ombud.

I tredje stycket av 47 S i förslaget upptages en bestämmelse om alt 14    Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 178


 


Prop. 1979/80:178                                                                198

regeringen eller myndighet som regeringen besiämmer meddelar närmare föreskrifter om allmänt ombuds verksamhet. En särskild bestämmelse härom synes emellertid inte vara erforderiig. då redan av 32 S framgår atl sådana föreskrifter kan meddelas. Beslämmelsen bör därför utgå.

Allmänt ombuds uppgift är att föra det allmännas talan. Däri ingår att, då så är tillåtet, vid behov föra talan mot elt beslut hos högre rätl. Någon särskild beslämmelse härom är inte erforderlig. Försia meningen i 48 S bör därför ulgå. Vad som stadgas i andra meningen i 48 S kan därvid lämpligen flyttas till 47 S.

I enlighet med vad nu anförts kan 47 och 48 SS ges följande lydelse:

47 S

Det aUmännas talan i sådana mål som avses i 40 S förs av allmänt ombud. Det allmänna ombudet har samma utredningsbefogenheter som rätten har enligt denna lag.

Det allmänna ombudet får föra talan även till den enskilda partens förmån.

48 S

Regeringen eller den myndighei regeringen besiämmer förordnar för varje län en eller flera personer att vara allmänt ombud och ersättare för dem.

49       §

Med hänsyn till de regler med generell tillämplighet inom förvaltnings­processen som finns i förvaltningsprocesslagen behöver i denna paragraf endast ges regler i de hänseenden, vari avvikelse skall ske från nämnda lags stadganden. Sådan avvikelse föreslås i remissen i fråga om utgångs­punkten för besvärstiden för allmänt ombud. Därjämte skall möjlighel atl anföra anslulningsbesvär stå till buds. Lagrådet har ingen erinran mot den ordning som föreslås i dessa delar. I syfle all åstadkomma en längre gående samordning med förvaltningsprocesslagen än den som gjorts i del remitterade förslaget föreslår emellertid lagrådel vissa Jämkningar i para­grafens lydelse. Följande lydelse föreslås:

"Besvär av det allmänna ombudet skall anföras inom tre veckor från den dag då del överklagade beslutet meddelades.

Har en part anfört besvär över ett beslul, fär också motparten föra talan mol beslulel, trots alt besvärstiden har gått ul. Besvären skall dock an­föras inom en vecka frän utgängen av besvärsliden för den första besvärs­talan. Återkallas eller förfaller denna, är även den senare besvärstalan förfallen."

Förslaget till lag om ändnng i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar

Belräffande avfattningen av punkterna 2 i 14 S och 18 S försia stycket bör uppmärksammas att genom proposition 1979/80:96 framlagts förslag


 


Prop. 1979/80:178                                                 199

till ny utlänningslag som äravsedd atl träda i kraft den I juli 1980. Punkten 2 i 14 S och punklen 3 i 18 § tredje stycket kan även få Jämkas, cm de förslag till socialtjänstlag och lag med särskilda bestämmelser om värd av unga som framlagts i proposition 1979/80: I inte blir antagna och träder i lillämpning när den nu föreslagna lagen avses skola träda i krafl.

Godtas vad lagrådet föreslagit vid 22 S i lagen om ändring i körkortsla­gen bör orden "eller erinran" i 18 S tredje stycket 8 utgå.


 


 


 


Prop. 1979/80:178


201


Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET  PROTOKOLL

vid regeringssammaniräde 1980-04-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullslen, Mundebo, Wikström, Friggebo, Mogård, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirlén, Holm, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Adelsohn

Proposition om fortsatt körkortsreform

1    Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag lill lag om änd­ring i körkortslagen (1977:477), m.m. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

X lagrådsremissen har föreslagils att i 33 kap. 9 S brottsbalken (BrB) skall införas ett nytt andra stycke av det innehållet att om en myndighet har meddelat eller kan antas komma att meddela ell beslut, som innebär att hinder eller synnerlig svårighet uppslår för gärningsmannen i hans yrkes-eller näringsverksamhet, hänsyn får las till delta vid bestämmande av påföljd. I remissen framhöll Jag atl den föreslagna bestämmelsen avsågs få sin största praktiska betydelse vid bestämmande av påföljd för allvariigare trafikbrott, efiersom domstolen i sådana fall får möjlighel att beakia all den dömdes körkort på gmnd av brottet har återkallats eller kommer att återkallas. Som bestämmelsen har utformats enligt det remitterade försla­get har den emellertid inte begränsats lill atl avse enbart trafikbrott. Enligt förslaget skulle vidare även andra beslut än körkortsåterkallelse få beak­tas, exempelvis återkallelse av yrkeslegitimation, auktorisation eller till­stånd till viss näringsverksamhet.

Enligt lagrådet bör det kunna övervägas att begränsa den aktuella regle­ringen till att gälla återkallelse av körkort på grund av trafikbrott. En sådan

Beslut om lagrådsremiss fattal vid regeringssammanträde den 14 februari 1980.


 


Prop. 1979/80:178                                                               202

lösning skulle enligt lagrådet vara lättare att acceptera än den mera vittsyf­tande som remissen innebär med hänsyn till att principerna för påföljdsval och slraffmätning f. n. är föremål för ulredning. Lagrådet har med hänvis­ning härtill förordat att regleringen tas in i lagen (1951:649) om straff för vissa IrafikbroU som en ny 6S. Paragrafen börenligt lagrådel innehålla att vid bestämmande av påföljd för brott enligt nämnda lag hänsyn får tas till etl beslut om återkallelse av behörighet att föra motordrivet fordon som har meddelats eller som del finns grundad anledning anla kommer alt meddelas till följd av brottet och som innebär alt hinder eller synnerlig svårighet uppstår för gärningsmannen i hans yrkes- eller näringsverksam­het.

Sedan jag efler del alt lagrådets yttrande avgelts på nylt samrått med chefen för justitiedepartementet får jag anföra följande. Mol en särbehand­ling av frågor om återkallelse av körkort (och traktorkorl) på del sätt som lagrådet har föreslagit kan naturiigtvis åberopas vissa systematiska och sakliga skäl. Klart är emellertid att körkortsåterkallelser på grund av trafikbrott - i synnerhet trafiknykterhetsbrott - ulgör den från praktisk synpunkl ojämförligt viktigaste och mest frekventa av de beslutstyper som det remitterade förslagel tog sikte på. Även lagrådets förslag tillgodoser det syfte som i förevarande sammanhang framstår som del väsentliga, nämligen att vid allvarligare trafikbrott ge underlag för en ordning, enligt vilken den allmänna domstolen i vissa fall skall kunna beakta brottets konsekvenser i körkortshänseende för den dömde. Mol den angivna bak­grunden - och med beaktande av fängelsestraffkommitténs pågående ul­redning angående principerna för påföljdsval och slraffmätning — har chefen för jusliliedepartemenlel och Jag själv ansett oss kunna i princip godta lagrådets förslag.

Som jag strax återkommer till anserjag mig kunna tillstyrka del förslag som lagrådet har lagt fram vid 18, 19 och 24 SS körkorlslagen och som innebär att slutlig återkallelse av körkort lill följd av en brollslig gärning inte i någon situation — bortsett från fall av åtalsunderlåtelse - skall kunna ske förrän domen i brottmålet har vunnil laga krafl. Lagrådets förslag till lydelse av en ny 6 § i trafikbrottslagen innebär all domstolen under an­givna förutsättningar får la hänsyn lill etl beslul som körkortsåterkallelse lill följd av brottet som har meddelals eller som det finns grundad anled­ning anla kommer att meddelas. Då emellertid endast interimistisk återkal­lelse kommeratt kunna meddelas före domen i brottmålet, synes lydelsen böra Jämkas till undanvikande av missförstånd. Jag förordar atl paragrafen får det innehållet att om del finns gmndad anledning anta att till följd av brott enligt trafikbrottslagen beslul kommer att meddelas om återkallelse av behörighet atl föra motordrivet fordon och att beslutet kommer alt innebära att hinder eller synneriig svårighet uppslår för gärningsmannen i hans yrkes- eller näringsutövning, hänsyn härtill får las vid bestämmande av påföljd för brottet. Vidare bör anges att hänsyn på motsvarande sätl får


 


Prop. 1979/80:178                                                               203

las till ett beslut varigenom behörigheten har återkallats tills vidare. Atl domstolen även har anledning alt fästa uppmärksamhet vid det förhållan­del alt körkortet eller traktorkortet kan ha varit omhändertagit, torde framgå utan särskild föreskrift.

1 lagrädsremissen har Jag ingående redogjort för den avsedda tillämp­ningen av den nya regeln vid trafikbrott. Dessa uttalanden - som har lämnats utan erinran av lagrådel - avses givelvis bli vägledande även för tillämpningen av den nu föreslagna regeln i trafikbrottslagen. I allmänhet torde sålunda anledning saknas alt tillämpa regeln när endasl ett bötes­straff är aktuellt för trafikbrottet. Sin största praktiska belydelse torde regeln få i sådana raltfyllerimål där den tilltalade har etl arbete som ställer krav på atl han skall vara behörig atl föra motorfordon eller med hänsyn lill kommunikationsförhållandena inte kommer att kunna behålla sin anställ­ning utan alt kunna färdas lill och från arbetet med bil. Domstolen kommer i dessa och liknande fall att, om det föranleds av en samlad bedömning, kunna bestämma påföljden till exempelvis villkorlig dom eller skyddstill­syn jämte böler. Som Jag framhöll vid min anmälan av lagrådsremissen bör emellertid understrykas all avsikten inte är alt frångå nuvarande ordning i vad denna innebär att fängelse är normalpåföljden för rattfylleri.

I enlighet med del anförda har inom kommunikations- och justitiedepar­tementen upprättats etl förslag till lag om ändring i trafikbrottslagen. Med det ställningslagande som har gjorts nu saknas anledning att i detta sam­manhang ändra 33 kap. 9S första slyckel BrB.

Förslaget till lag om ändring i körkortslagen

Enligt del remitterade förslaget (18S 1) avsågs förvaltningsdomstolen få större möjligheter än f n. att slutligt återkalla ett körkort på grund av brottslig gärning innan dom i brottmålet föreligger. Syftet med förslagel var att undanröja olägenheterna för körkortshavaren av alt domen i brott­målet kan dröja så länge all den spärrtid, som bestäms vid den slulliga återkallelsen, blir kortare än den lid som körkorlshavaren redan på grund av interimistiska ingripanden har varit berövad rätten atl köra bil. Mot förslaget har lagrådel invänt, atl det innebär all man frångår principen atl förvaltningsdomstolen inte skall gå in i en prövning av skuldfrågan i sam­band med sin handläggning av mål om återkallelse av körkort på grund av brott. Lagrådel föreslår i stället alt för de fall, då behov av interimistisk återkallelse kan föreligga, nämligen fallen enligt 16 S 1-7, återkallelse på samma sätl som nu skall ske tills vidare men att det interimistiska beslutet om det grundas på misstanke om brottslig gärning får en begränsad giltig­hetstid. Lagrådets förslag tillgodoser samma syften som det remitterade förslagel och har dessulom den fördelen, alt körkortshavaren på ell tidigt stadium får besked om hur lång tid körkoriei kan komma atl vara återkal­lat. Jag tillstyrker därför förslaget och förordar att 18, 19 och 24 SS ändras i enlighet med vad lagrådet har anföri.


 


Prop. 1979/80: 178                                                               204

Förslaget innebär att 41 S andra styckel i det remitterade förslagel måsle ändras så, alt förvaltningsdomstolen alllid måste pröva om ett beslut om omhändertagande av ett körkort skall bestå. I denna del medför förslagel således ingen ändring i förhållande till vad som gäller i dag. Jag tillstyrker också vad lagrådet i övrigi har anfört om 41 S. Det innebär att mål om återkallelse alltid skall anhängiggöras genom en ansökan.

När eU körkort har omhändertagits, blir handläggningsordningen i hu­vudsak följande enligt de nya förslagen.

Del allmänna ombudei skall genom en ansökan om körkortsingripande anhängiggöra målel i länsrätten, som utan dröjsmål skall pröva om körkor­tet skall återkallas tills vidare eller återställas. Ansökningen om körkorts­ingripande skall i della fall inte innehålla något interimistiskt yrkande. Huruvida ansökningshandlingen bör tillställas körkortshavaren eller inte får prövas enligt lOS förvaltningsprocesslagen (1971:291). Beslutar rätten om återkallelse lills vidare, skall samtidigt en giltighetslid för beslutet beslämmas om grunden för ingripandet är misstanke om broll. Körkortet skall återställas när beslutels giltighetstid har gått ut. I körkortsförordnin­gen bör därvid införas en bestämmelse om att ett nytt godkänt förarprov skall avläggas innan kortet lämnas ul, om den interimistiska återkallelseti­den har varit längre än exempelvis ett år. Ombudei har givetvis möjlighet atl begära förlängning av del interimistiska beslutet. År del t. ex. fråga om misstanke om trafiknykterhetsbrott, bör ombudet införskaffa ulredning om vederbörandes nykterhetsförhållanden innan tiden för del interimistiska beslulel löper ut. Visar uiredningen alt vederbörande alltjämt inte bör betros med körkort, bör ombudet begära förlängning av liden eller, om fall som avses i 16§ 5 eller 7 kan anlas föreligga, återkallelse lills vidare utan någon lidsbegränsning. När domen i brottmålet eller annan ulredning som kan behövas har tillförts körkortsmålei, skall del las upp till slutligl avgö­rande.

Om etl nytt förarprov i enlighel med vad jag nu har sagt alltid skall krävas när den interimistiska återkallelsen har varit längre än ell år, bör i konsekvens härmed motsvarande gälla vid återförvärv av körkort efter slutlig återkallelse. Delta påverkar givetvis vissa av de förslag till ändring­ar i körkortsförordningen som Jag har redovisat i remissprotokollet.

I det remitterade förslagel finns bestämmelser om all rätten skall kunna meddela körkortshavaren en erinran, om återkallelse eller varning inte kan komma i fråga. Lagrådet är närmasl böjt att avstyrka förslaget i denna del med hänvisning till atl en erinran kommer att sakna självständig rättsver­kan och att körkortshavaren genom rättegången har fått en tillräckligt verksam påminnelse om en körkortshavares ansvar. Däremot anser lagrå­det atl - som också har föreslagits i remissen — det allmänna ombudet bör kunna meddela körkortshavaren en erinran i vissa fall där anmärkningarna mol körkortshavaren inte har lett till en omprövning av körkortsinnehavel i domstol. Jag instämmer med vad lagrådet har anfört i denna del och


 


Prop. 1979/80:178                                                                205

förordar i likhet med lagrådel alt institutet erinran utgår ur lagförslaget och i stället tas in i körkortsförordningen.

1 anslutning härtill vill jag göra ett förtydligande till mina uttalanden i remissprotokollet om gränsdragningen mellan återkallelse och vaming å ena sidan och erinran eller ingen åtgärd alls å den andra, när det gäller brott mot gmndläggande irafiksäkerhetsregler (16 § 4). Innebörden av mina utta­landen där är, all elt sådant brott inte utan vidare skall föranleda en återkallelse, om omständigheterna tyder på all någon trafikfara inte har förelegal. Föraren kan t. ex. ha förvissat sig om all någon annan trafik inte förekom eller all överträdelsen av annal skäl inte kunde medföra någon trafikfara. Åven tillfälliga förbiseenden bör kunna föranleda alt överträdel­sen bedöms som ringa.

Beträffande 39 S i det remitterade förslagel, som anger fömtsättningarna för all höra socialnämnden i frågor om körkort, anser lagrådet alt stadgan-del har utformats alltför restriktivt och all det i vart fall bör jämkas något. Jag anser mig inte kunna tillstyrka lagrådets förslag i denna del. Bestäm­melsen har i sak utformats i enlighet med förslaget i prop. 1979/80: I om socialtjänsten. Frågan behandlas alltså av riksdagen i det sammanhanget.

Mol vad lagrådel i övrigi har anfört i anslutning lill de enskilda bestäm­melserna har Jag ingen erinran.

Utöver vad som följer av det anförda bör vissa redaktionella ändringar göras i förfallningsförslagel.

Förslaget tid lag om ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar Som lagrådet har påpekat bör punkten 2 i 14S och 18 S första stycket ändras till följd av prop. 1979/80: 96 med förslag lill ny utlänningslag, m. m. och orden "eller erinran" utgå ur 18 § iredje stycket 8 i det remitterade förslaget. Vidare måste viss jämkning göras med hänsyn till prop. 1979/ 80; 153 om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Det innebär bl. a. att 18 § tredje stycket 8 i del remitterade förslaget bör bli en ny punkt 9.

2   Felparkeringsavgifter

Enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift (ändrad senast 1979:562) får regeringen förordna att lagen skall tillämpas i fråga om överträdelser av föreskrifter om stannande och parkering. I förordningen (1976: 1128) om felparkeringsavgift (ändrad senast 1979:766) har angetts vilka typer av överträdelser som kan föranleda felparkeringsavgift.

1 3 § lagen om felparkeringsavgift har bestämts att felparkeringsavgiflen skall utgöra lägst 50 och högst 150 kronor. Felparkeringsavgiflen fastställs i kommuner med egen trafikövervakning av kommunfullmäktige och i andra kommuner av länsstyrelsen.

Stockholms kommun har i en framställning den 10 oktober 1979 hem-


 


Prop. 1979/80:178                                                 206

ställt att den nu gällande övre gränsen för felparkeringsavgifterna slopas eller höjs kraftigt. Som skäl för sin hemställan har kommunen åberopat dels alt penningvärdesförändringar motiverar en höjning, dels att den nuvarande gränsen förhindrar ett effektivt differentierat avgiftssystem.

För egen del vUl jag anföra följande.

F. n. har ca 90 kommuner egen Irafikövervakning. Av dessa fillämpar ungefär hälften en enhetlig felparkeringsavgift för hela kommunen oavsett typ av överträdelse. Ingen av dessa kommuner har beslutat om avgifter över 100 kronor. De andra kommunerna med egen irafikövervakning till-lämpar olika syslem med avgiftsdifferentiering. Av dessa är del f. n. bara nio - bland dem Slockholm - som för någon form av överträdelse har beslutat avgifter om 150 kronor. Dessa förhållanden lyder på atl del f. n. inte kan anses föreligga något behov av atl generellt höja maximiavgiften. Däremol är Jag inte främmande för all del i vissa fall kan finnas skäl att bestämma avgifter över 150 kronor för överträdelser som från säkerhels-eller framkomlighetssynpunkt är särskiU aUvarliga. Jag tänker då i första hand på parkering i kolleklivkörfält, på övergångsställen o. d. Det kan även finnas andra situationer där en kraftigare reaktion kan vara moti­verad, t. ex. vid parkering på platser som är reserverade för handikappade.

Jag är mol denna bakgmnd inte beredd att godta förslagel från Stock­holms kommun all slopa eller kraftigt höja avgiftsmaximum. Däremot anserjag atl del bör öppnas möjlighet alt bestämma högre avgifter i t. ex. de speciella fall som Jag har berört. Jag förordar all regeringen bemyndigas att fastställa avgiftsinlervallen. Regeringen kan därefter i förordningen om felparkeringsavgift närmare ange rambeloppen för olika lyper av parke­ringsöverträdelser.

Den ändring som krävs i lagen om felparkeringsavgift är författningstek­niskt okomplicerad. Jag anser därför alt lagrådets yttrande inte behöver inhämtas över lagförslaget.

3    Ställningstaganden till vissa internationella överenskommelser

Vägtrafikens internationalisering har sedan lång lid motiverat överens­kommelser mellan staterna för att underlätta den gränsöverskridande trafi­ken. Sverige är f n. bundet av den i Geneve den 19 september 1949 undertecknade konventionen rörande vägtrafik. Efler fortsatta internatio­nella överläggningar öppnades den 8 november 1968 två nya väridskonven-tioner för undertecknande. Konventionerna rör vägtrafik (i fortsättningen kallad Wienkonvention I) resp. vägmärken och trafiksignaler (i fortsätt­ningen kallad Wienkonvention II). På gmndval av dessa båda konven­tioner fortsatte inom ramen för FN: s ekonomiska kommission för Europa (ECE) arbetet på en ytterligare harmonisering inom Europa. Detta arbete har resulterat i en europeisk överenskommelse som kompletterar Wien-