Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition

1979/80:129

om ändring i lagen (1979: 1118) om Jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet, m. m.;

beslutad den 13 mars 1980.

Regeringen föreslär riksdagen all anlaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

KARIN ANDERSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås alt lagen (1979: 1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet tillförs vissa nya regler om rättegången i diskrimineringslvisler saml om huvuddragen av förfarandel inför jäm­ställdhetsnämnden. De nya reglerna avses träda i krafl samiidigi med redan beslutade delar av jämställdhetslagen den I juli 1980.

I    Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 129

 

Prop. 1979/80: 129                                                              2

Propositionens förslag till

1    Lag om ändring i lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet

dels att 8, 9 och 11-14 §§ samt rubriken före 8 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas åtta nya paragrafer, 15-22 §§, saml närmast före 11 och 15 §§ nya rubriker av nedan angivna lydelse,

dels att närmast före 10 § skall införas en rubrik som skall lyda "Jäm­slälldhetsombudsman och jämslälldhelsnämnd".

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Övriga bestämmelser                    Skadestånd och andra påföljder

8 § Missgynnas en arbetstagare på grund av silt kön genom en bestäm­
melse i ett avtal med arbetsgivaren eller genom att arbelsgivaren säger upp
elt avtal eller vidtar en annan sådan rättshandling, skall bestämmelsen eller
rättshandlingen förklaras ogiltig, om arbetslagaren begär det.

Sker missgynnande genom all ar- Sker missgynnande genom atl ar­
betsgivaren förbigår någon på det betsgivaren på det sätt som anges i
sätt som anges i 3 §, skall arbetsgi- 3 § utser någon eller några framför
våren betala skadestånd till den en eller flera av motsatt kön, skall
missgynnade för den kränkning arbetsgivaren betala skadestånd till
som missgynnandet innebär. Be- den eller de missgynnade för den
gärs skadestånd av flera som har kränkning som missgynnandet in-
bättre sakliga förutsättningar för nebär. Begär i etl sådant fall flera
arbetet eller utbildningen än den missgynnade skadestånd, skall ska-
som arbetsgivaren har utsett, delas deståndet bestämmas som om bara
det skadestånd som skulle ha utgått en hade blivit missgynnad och de-
till den missgynnade lika mellan                     las lika mellan dem.
dem.

Missgynnas en arbetstagare på det säll som anges i 4 S, skall arbetsgiva­ren beiala arbetslagaren skadestånd för den förlust som uppkommer och för den kränkning som missgynnandet innebär.

Om det är skäligl, kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.

9 § En arbetsgivare, som inte     9 § En arbelsgivare, som inte
följer föreskrifterna i 6 S. kan före-     följer föreskrifterna i 6 S, kan före­
läggas vid vite atl fullgöra sina skyl-   läggas vid vite alt fullgöra sina skyl­
digheler.    /    föreläggandet    skall   digheter.

anges hur och inom vilken lid sinn skyldigheterna skall fullgöras.

För en arbetsgivare, som inte fullgör sina förpliktelser enligt kollektivav­tal som avses i 7 S första stycket, gäller vad som föreskrivs om påföljd i avtalel eller i lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet.

 

Prop. 1979/80:129

Nuvarande lydelse

Föreslagen Ivdelse

 

11 § En arbetsgivare är skyldig att på uppmaning av jämställdhets­ombudsmannen lämna de uppgifter om förhållandena i arbetsgivarens verksamhet som kan vara av bety­delse för ombudsmannens lillsyn enligt 10 § första stycket.

Arbetsgivaren är skyldig att läm­na uppgifter omförhållandena i sin verksamhet även på uppmaning av Jämställdhetsnämnden, när nämn­den behandlar en framställning om vitesföreläggande enligt 9 § första stycket eller prövar ett vitesföreläg­gande som Jämställdhetsombuds­mannen har meddelat.

Om arbetsgivaren inle rättar sig efler en uppmaning enligt första el­ler andra stycket, kan uppmaning­en följas av vitesföreläggande.

Rättegången i diskrimineringstvis­ter

11 § Mål om tillämpning av 2-5 och 8 §§ handläggs enligt lagen (1974:371) om rällegången i ar­belstvister. Därvid anses som ar­betstagare även arbetssökande och som arbetsgivare även den hos vil­ken någon har sökt arbele, Det­samma gäller vid tillämpning i en tvist om 2-5 och 8 §§ av reglerna om tvisteförhandling i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

I en sådan tvist får jämställdhets­ombudsmannen föra lalan för en enskild arbetstagare eller en arbets­sökande, om den enskilde medger det och om ombudsmannen finner att en dom i tvisten är betydelsefull för rättstillämpningen. Sådan talan förs vid arbetsdomstolen. När en arbetstagarorganisation har rätt atl föra talan för den enskilde enligt 4 kap. 5 § lagen om rättegången i ar­belstvister, får dock jämställdhets­ombudsmannen föra talan endasl om organisationen inle gör det. Vad som i den lagen föreskrivs om den enskildes ställning i rättegången, tillämpas även när ombudsmannen för talan.

/ mål om tdlämpning av 2—5 och 8 §§ kan domstolen utöver vad som i övrigt gäller förordna att förhand­ling skall hållas inom stängda dör­rar, i den mån det kan antas att offentlighet skulle medföra risk för väsentlig skada för part eller annan genom yppande av affärs-, drifts-eller därmed Jämförligt förhållande hos företag eller organisation eller av enskilds ekonomiska eller per­sonligaförhållanden.

 

12 § Mål om tillämpning av 2-5 och 8 §§ handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i ar­belstvister. Därvid anses som ar­betstagare även arbetssökande och som arbetsgivare även den hos vil-

tl    Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 29

12 § Väcker flera arbetstagare el­ler arbetssökande skadeståndsta­lan mot samme arbetsgivare och menar arbetsgivaren att skadestån­det skall delas mellan dem enligt 8 § andra stycket, skall målen på

 

Prop. 1979/80:129

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

ken någon har sökt arbete. Det­samma gäller vid tillämpning i en tvist om 2-5 och 8 §§ av reglerna om tvisteförhandling i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

I en sådan Ivisl får jämställdhets­ombudsmannen föra talan för en enskild arbetstagare eller en arbets­sökande, om den enskilde medger det och om ombudsmannen finner att en dom i tvisten är betydelsefull för rättstillämpningen. Sådan talan förs vid arbetsdomslolen. När en arbetstagarorganisation har rält att föra talan för den enskilde enligt 4 kap. 5 § lagen om rättegången i ar­belstvister, får dock jämställdhets­ombudsmannen föra talan endast om organisationen inte gör det. Vad som i den lagen föreskrivs om den enskildes ställning i rättegången, tillämpas även när ombudsmannen för talan.

Förs talan med anledning av upp­sägning eller avskedande, gäller i tillämpliga delar 34-37 §§, 38 § tredje stycket andra meningen, 39-41 §§ samt 42 § andra stycket lagen (1974: 12) om anställningsskydd. 1 fråga om annan talan tillämpas 64-66 och 68 §§ lagen om medbestäm­mande i arbetslivet på motsvarande sätt. Talan som förs av jämställd­hetsombudsmannen behandlas där­vid som om talan hade förts av ar­betstagaren eller av den arbetssö­kande på egna vägnar.

arbetsgivarens begäran handläg­gas i samma rättegång.

Har talan väckts vid skilda dom­stolar, skall handläggningen ske hos arbetsdomstolen, om något av målen hör dit, och i annat fall hos den tingsrätt där talan först väcktes eller, om talan väcktes samtidigt vid skilda tingsrätter, den tingsrätt som arbetsgivaren väljer. Mål som har väckts vid annan domstol skall överlämnas till den domstol, hos vilken den gemensamma handlägg­ningen skall ske. Beslut att över­lämna mål får inte överklagas.

Har flera väckt talan vid samma domstol, tdlämpas första stycket om målen inte ändå handläggs ge­mensamt med stöd av annan lag.

 

13 § Vitesföreläggande enligt 9 §
första stycket meddelas av jäm­
ställdhetsnämnden efter framställ­
ning av jämställdhetsombudsman­
nen. Nämnden meddelar också
vitesföreläggande enligt 11 § andra
och tredje styckena. Vitesföreläg­
gande enligt 11 § första och tredje
styckena        meddelas        av

Jämställdhetsombudsmannen.

Mot ombudsmannens beslut att meddela vitesföreläggande får ta-

13 § Handläggningen av ett mål om skadestånd enligt 8 § andra stycket skall på begäran av arbets­givaren uppskjutas i den mån det behövs för att målet skall kunna handläggas gemensamt med annan sådan skadeståndstalan, som re­dan har väckts eller kan komma att väckas.

 

Prop. 1979/80:129

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

lan föras genom besvär hos Jäm­ställdhetsnämnden. Mot jämställd­hetsnämndens beslut enligt denna lag får talan inte föras.

14 § Talan om uldömande av vite sorn har förelagts enligt denna lag förs vid allmän domstol av åklaga­re. Sådan talan får väckas endast efter anmälan av jämställdhetsom­budsmannen.

14 § Förs lalan med anledning av uppsägning eller avskedande, gäller i lillämpliga delar 34-37 §§, 38 § tredje stycket andra meningen, 39-41 §§ saml 42 § andra slyckel lagen (1974: 12) om anställningsskydd. I fråga om annan talan tillämpas 64-66 och 68 §§ lagen {1976:580) om medbestämmande i arbetslivet på motsvarande säll. En sådan ska­deståndstalan som avses i 8 § and­ra stycket får dock ej väckas senare än sex månader efter missgynnan­det eller, när en organisation har försuttit denna tid och talan väcks av den som är eller har varit med­lem i organisationen, senare än en månad efter det att sexmånadersti-den har löpt ut. Talan som förs av jämställdhetsombudsmannen be­handlas som om talan hade förts av arbetstagaren eller av den arbetssö­kande på egna vägnar.

Förfarandet inför jämställdhets­nämnden m. m.

15 § En arbetsgivare är skyldig atl på uppmaning av jämställdhels-ombudsmannen lämna de uppgifler om förhållandena i arbetsgivarens verksamhet som kan vara av bety­delse för ombudsmannens tillsyn enligt 10 § första stycket.

Om arbetsgivaren inte rättar sig efter en sådan uppmaning, kan Jämställdhetsombudsmannen före­lägga vite.

16 § Vitesföreläggande enligt 9 § försia stycket meddelas av jäm­ställdhetsnämnden efler framsläll­ning av jämslälldhelsombudsman­nen. Ombudsmannen skall i fram­ställningen ange vilka åtgärder som bör åläggas arbetsgivaren, de skäl  som   åberopas   till  stöd för

 

Prop. 1979/80:129

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

framställningen och den utredning som har gjorts. Arbetsgivaren skall yttra sig över ombudsmannens framställning och lämna de upp­gifter om förhållandena i sin verk­samhet som nämnden behöver för sin prövning.

Jämsiälldhetsnämnden skall se lill att ärendena blir så utredda som deras beskaffenhet kräver. Den får vid behov besluta om komplettering av utredningen. Överflödig utred­ningfår avvisas.

17 § Ärenden om vitesföreläg­
gande enligt 9 § första stycket av­
görs efter muntlig förhandling, om
inle nämnden finner det obehövligt
med sådan förhandling. Till för­
handlingen kallas Jämslälldhelsom­
budsmannen och arbetsgivaren.
Nämnden får förelägga arbetsgiva­
ren eller ställjöreträdare Jör arbets­
givaren vid vite att inställa sig per­
sonligen. Den får också kalla andra
till förhandlingen, om det behövs
för utredningen.

Underlåter arbetsgivaren att ytt­ra sig i ett ärende eller att medver­ka till utredningen eller uteblir ar­betsgivaren från muntlig förhand­ling, utgör detta inte hinder mot att ärendet avgörs.

18 § Jämsiälldhetsnämnden får
vid avgörandel av etl ärende om
vitesföreläggande enligi 9 § första
stycket besluta att ålägga arbetsgi­
varen andra åtgärder än Jämställd-
helsombudsmannen har begärt, om
dessa åtgärder inte är uppenbart
mera betungande för arbetsgiva­
ren. I föreläggandet skall nämnden
ange hur och inom vilken tid ar­
betsgivarens åtgärder skall vidtas.

Nämndens beslut skall avfattas skriftligen och delges arbelsgiva­ren.

19 §    Har   efter   beslul   av jäm­siälldhetsnämnden   någon   annan

 

Prop. 1979/80:129

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

än arbelsgivaren eller Jämslälld­helsombudsmannen verkställt ut­redning i ett ärende eller på kallelse inställt sig för att höras inför nämn­den, får nämnden besluta om er­sättning av allmänna medel. En ar­betsgivare som har inställt sig till förhandling får tillerkännas ersätt­ning av allmänna medel för kostna­der för resa och uppehälle, om nämnden finner att sådan ersätt­ning skäligen hör utgå.

Närmare bestämmelser om er­sättning och förskott meddelas av regeringen.

20 § Jämställdhetsombudsman­
nens beslut om vitesföreläggande
enligi 15 § andra stycket får över­
klagas genom besvär hos jäm­
ställdhetsnämnden. I sådana be­
svärsärenden gäller 16—19 §§ i till­
lämpliga delar.

Jämslälldhetsnämndens beslul enligt denna lag får inte överklagas.

21    § Talan om utdömande av vite som har förelagts enligt denna lag förs vid tingsrätt av allmän åklaga­re. Sådan talan får väckas endast efter anmälan av jämställdhetsom­budsmannen.

22    § Den som i ett ärende hos Jämställdhetsombudsmannen eller jämställdhetsnämnden har fått veta något om ett enskilt företags af­färs- eller driftsförhållanden eller om en enskilds personliga förhål­landen får inte obehörigen röja el­ler utnyttja detta.

Denna lag träder i kraft den I juli 1980.

 

Prop. 1979/80:129                                                               8

2    Lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbelstvister

Härigenom föreskrivs att I kap. 3 § lagen (1974: 371) om rättegången i arbelstvister' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

kap.

3§

Tvist som skall handläggas enligt denna lag får i stället genom avial hänskjulas lill avgörande av skilje­män. Della gäller dock ej fall som avses i 31 § första eller tredje slycket lagen (1976:580) om med­bestämmande i arbetslivet. Ej hel­ler får i Ivisl rörande föreningsrätt göras gällande avtal, som före tvis­tens uppkomst träffals om all tvis­ten skall avgöras av skiljemän ulan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen.

Tvist som skall handläggas enligt denna lag får i stället genom avtal hänskjutas lill avgörande av skilje­män. Della gäller dock ej fall som avses i 31 § försia eller tredje slyckel lagen (1976:580) om med­bestämmande i arbetslivet. Ej hel­ler får i tvist rörande föreningsrätt eller könsdiskriminering göras gäl­lande avtal, som före tvistens upp­komst Iräffais om all tvisten skall avgöras av skiljemän utan förbehåll om räll för parterna atl klandra skil­jedomen.

Denna lag Iräder i krafl den 1 juli 1980. Lagen omtryckt 1977:530

3    Lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom föreskrivs att 22 § lagen (1937:249) om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar' skall ha nedan angivna ly­
delse.
Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

22 §

Handling i ärende som avses i lagen (1974: 13) om vissa anslällnings­främjande ålgärder må, i den mån den innefaltar upplysning om en­skill förelags affärs- eller driftför­hållanden eller om enskilds person­liga förhållanden, ej utlämnas lidi­gare än tjugu år efler handlingens datum, såvida ej, med hänsyn lill

Handling i ärende som avses i lagen (1974: 131 om vissa anställnings­främjande åtgärder må, i den mån den innefatlar upplysning om en­skilt förelags affärs- eller driftför­hållanden eller om enskilds person­liga förhållanden, ej utlämnas lidi­gare än tjugu år efler handlingens datum, såvida ej, med hänsyn till

Lagen omtryckt 1977: 1029

 

Prop. 1979/80: 129

Nuvarande lydelse

det ändamål för vilkel ullämnande begäres och omständigheterna i öv­rigt, trygghel kan anses vara för handen att upplysningen ej miss­brukas till skada för företagel eller den enskilde.

Föreslagen lydelse

det ändamål för vilket ullämnande begäres och omständigheterna i öv­rigt, Irygghet kan anses vara för handen atl upplysningen ej miss­brukas lill skada för företagel eller den enskilde.

Detsamma gäller handling i ärende hos Jämställdhetsombuds­mannen eller Jämställdhetsnämn­den enligt lagen (1979:1118) om Jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet.

Denna lag Iräder i kraft den 1 juli 1980.

 

Prop. 1979/80: 129                                                                 10

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET  PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1980-02-21

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Mundebo, Friggebo, Dahlgren, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Jo­hansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell och Petri

Föredragande: statsrådet Andersson

Lagrådsremiss med förslag till lag om ändring i lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet, m. m.

1    Inledning

Riksdagen antog i december förra årel på förslag av regeringen en lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (prop. 1979/80: 56, AU 1979/80:10, rskr 117). Lagen utfärdades den 17 december 1979 (SFS 1979: 1118) och träder i kraft den 1 juli 1980.

Riksdagens beslul innebär att den lidigare anlagna och ulfärdade lagen (1979: 503) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet har upp­hävts och ersatts med en lag i samma ämne, vilken lill sitt innehåll i alll väsentligt stämmer överens med det lagförslag som lades fram av den dåvarande regeringen våren 1979 men som då endasl till en del antogs av riksdagen (prop. 1978/79: 175, AU 1978/79: 39, rskr 411).

Såväl i den tidigare som i den senare regeringspropositionen (prop. 1978/ 79: 175 s. 140, 153, 181; prop. 1979/80:56 s. 12) förulskickades alt vissa bestämmelser i jämställdhelslagen skulle komma atl föranleda ytterligare lagstiftningsåtgärder. Det rörde sig om regler med anknylning till rälle­gången i tvister om könsdiskriminering. Vidare behövdes vissa regler rörande förfarandet hos den jämslälldhelsnämnd som skall ha alt medver­ka vid tillämpningen av jämställdhelslagens bestämmelser om akliva åtgär­der för jämställdhet. Dessa regler borde enligt vad som uttalades av arbets­marknadsutskottet vid behandlingen av den lidigare propositionen tas in i lag (jfr AU 1978/79: 39 s. 24).

Förslag till sådan följdlagstiftning har nu utarbetats inom arbetsmark­nadsdepartementet .

 

Prop. 1979/80:129                                                              11

2    Allmän motivering

2.1 Rättegången i diskrimineringstvister

Den av riksdagen senasl antagna lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet innehåller i 12 § vissa grundläggande regler om rättegången i tvister om överträdelse av lagens förbud mol könsdiskrimine­ring. Enligt dessa regler skall sädana tvister handläggas som arbelstvister enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbelstvister (arbelslvistlagen). Därvid skall arbetssökande i processuellt hänseende likställas med arbets­tagare och som arbelsgivare betraktas även den hos vilken en arbetssökan­de har sökt arbele. Detta skall gälla även vid tillämpning av reglerna om tvisteförhandling i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (medbestämmandelagen).

Vidare föreskrivs i 12 § jämställdhetslagen att den jämställdhetsombuds­man, som skall handha vissa uppgifter enligt lagen, får föra talan i diskri­mineringstvister för en enskild arbetstagare eller arbetssökande, om den enskilde medger det och om ombudsmannen finner atl en dom i tvisten är betydelsefull för rättstillämpningen. Ombudsmannen skall då föra lalan vid arbetsdomstolen. Har en arbetstagarorganisation rätt att föra talan förden enskilde enligt 4 kap. 5 § arbelslvistlagen får dock jämställdhelsombuds-mannen föra talan endast om organisalionen inte gör det. När ombudsman­nen för talan för en enskild, intar den enskilde samma ställning i rättegång­en som när en organisation för lalan för den enskilde med stöd av det nyss angivna lagrummet i arbelslvistlagen.

Förs i diskrimineringstvister talan med anledning av uppsägning eller avskedande gäller slutligen enligt 12 § jämställdhetslagen vissa proces­suella bestämmelser i lagen (1974: 12) om anställningsskydd. I fråga om annan talan lillämpas vissa regler om tvisteförhandling och rättegång i medbestämmandelagen. Därvid behandlas talan som förs av jämställdhets­ombudsmannen som om talan hade förts av arbetstagaren eller den arbets­sökande på egna vägnar.

Utöver dessa allmänna bestämmelser om rällegången i diskriminerings­tvister behövs ytterligare några regler som lar sikte på en särskild kategori av sådana tvister, nämligen sådana där det reses anspråk på skadestånd av flera med stöd av 3 § och 8 § andra stycket jämställdhelslagen. Detta hänger samman med den särskilda konstruktion som har getts åt reglerna om påföljd för sådan diskriminering som avses i 3 §. Om en arbelsgivare, för att ta ett typfall som exempel, diskriminerar genom att anställa en arbetssökande framför flera bättre kvalificerade sökande av det motsatta könet, skall enligt 8 § andra stycket påföljden för diskrimineringen vara skadestånd för den kränkning som diskrimineringen innebär. Förs emeller­tid talan om skadestånd av flera, skall inte var och en av dem anses ha etl självständigt skadeståndsanspråk som prövas fristående från de övriga. n   Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 129

 

Prop. 1979/80: 129                                                                 12

Det skadestånd som ådöms arbelsgivaren skall i stället enligt 8 § andra stycket delas lika mellan dem som för talan mot arbelsgivaren och som hade bättre kvalifikationer än den som fick anställningen. Beträffande skälen för denna konstruktion hänvisas till förarbelena till 8 S andra stycket (prop. 1978/79: 175 s. 65 ff, 139 ff;jfr AU 1978/79:39 s. 19 ff). För att denna lösning av påföljdsfrågan i de åsyftade fallen skall fungera prak­tiskt är del emellertid nödvändigt att de skilda skadeståndsanspråken sammanförs lill en och samma rättegång och lill ell gemensamt domstols­avgörande.

Ett sådant sammanförande av flera skadeståndsanspråk till gemensam handläggning kan säkerställas på olika sätl. En möjlighet vore all med särskilda regler om behörigt forum i sådana mål åsladkomma, att skade­ståndsanspråken samlades hos samma domslol, och alt sedan lila till de regler om gemensam handläggning av flera mål som finns i redan gällande lag. En annan möjlighet är alt låla de nu gällande reglerna om behörig domstol i arbelstvister tillämpas även i tvisier om könsdiskriminering men öppna särskilda möjligheter lill gemensam handläggning av flera skade­ståndsanspråk när fördelning av skadestånd enligt 8 § andra slycket jäm­ställdhelslagen kan komma i fråga. Denna senare lösning är enligt min mening att föredra. Den har fördelen all vanliga regler om rättegången i arbelstvister kan lillämpas fulll ut i fall, där talan förs om skadestånd på grund av diskriminering enligt 3 och 8 §§ men där det inte blir aktuellt med fördelning av skadeståndet pä flera. Även i övrigl lorde denna lösning medföra de minsta ingreppen i det nuvarande systemet för handläggningen av arbelstvister.

Väljer man atl säkerslälla sammanförandel av de olika skadeståndsan­språken genom särskilda regler om gemensam handläggning, vilkel jag alltså förordar, bör dessa regler bygga på alt det tillkommer den arbetsgi­vare mol vilken anspråken riklas alt i eget intresse begära sådan handlägg­ning. Framställer arbetsgivaren en sådan begäran, bör det åvila domstolen all förordna om gemensam handläggning eller all i förekommande fall överlämna mål lill en annan domstol hos vilken handläggningen skall ske. Om något av målen enligt forumreglerna i 2 kap. I § arbelslvistlagen eller 12 § jämställdhelslagen hör till arbetsdomstolen, bör den gemensamma handläggningen ske där. När skadeståndsanspråk väcks hos skilda tings­rätter förefaller den enklaste och mesl praktiska lösningen vara att den gemensamma handläggningen sker hos den tingsrätt där talan först väcktes.

De här beskrivna reglerna bör kompletteras med en regel om uppskov med handläggningen av del först väckta skadeståndsmålet när gemensam handläggning med ytterligare mål kommer i fråga. För alt en sådan upp­skovsregel inte skall kunna medföra att den försia rättegången fördröjs på ell sätt som inle rimligen bör få tålas av den som har väckt talan om skadestånd, bör föreskrivas atl uppskovet inte får göras längre än behöv-

 

Prop. 1979/80:129                                                                  13

ligt. Vid sidan av de regler om preskription av lalan som finns i 64-66 och 68 §§ medbestämmandelagen och som har gjorts tillämpliga i diskrimine­ringstvister bör vidare införas en yttersta lidsgräns för väckande av talan i sådana skadeståndsmål som det här gäller. Man uppnår enligt min mening en rimlig avvägning mellan intresset av ett snabbi avgörande och bl.a. berörda organisationers behov av rådrum för tvisteförhandlingar om denna preskriptionstid bestäms till sex månader.

Verkan av att en arbetsgivare inte begär gemensam handläggning bör vara att skadestånd kan utdömas i skilda rättegångar utan tillämpning av regeln i 8 § andra stycket jämställdhetslagen om delning av skadeståndet mellan flera. Till frågan om jämkning av skadeståndsbeloppel i vissa så­dana fall återkommer jag i specialmotiveringen till 12 §.

När den ursprungliga propositionen med förslag till en jämställdhelslag utarbetades framstod det från lagteknisk synpunkt som lämpligast atl arbeta in de kompletterande reglerna om handläggningen av diskrimine­ringstvister i 2 kap. arbelslvistlagen (se prop. 1978/79: 175 s. 140 och AU 1978/79: 39 s. 23). Reglerna om behörig domstol i arbelstvister finns där och det tedde sig naturligast att nya regler som har beröring med forumfrå­gorna också fick sin plats där. Om man emellertid väljer att enbart skriva regler om gemensam handläggning av flera skadeståndsmål och om man beaktar att dessa regler får materiella rättsverkningar och har en nära anknytning även till de mer allmänna processregler som redan har skrivits in i jämställdhetslagen, får övervägande skäl anses lala för att man i stället fullständigar de avslutande förfarandereglerna i jämställdhelslagen med de nya bestämmelser som här är i fråga. För samma lagtekniska lösning lalar för övrigt att jämställdhetslagen ändock bör kompletteras med ytterligare förfaranderegler, nämligen om förfarandet inför jämställdhetsnämnden.

1 detta sammanhang vill jag också förorda att det görs en jämkning av texten i 8 § andra stycket jämställdhetslagen i syfte atl låta tanken bakom regeln om delning av skadeståndet komma till ett klarare uttryck. Som lagtexten nu lyder tankes bara en av flera förbigångna i t. ex. elt anställ­ningsärende ha blivit missgynnad i lagens mening, medan däremoi alla de förbigångna har rätl till del i det skadestånd som tillkommer den missgyn­nade.

Utgångspunkten för detta sätt att beskriva situationen är att bara en av de sökande som inte fick anställningen skulle ha kunnat få den om arbelsgi­varen inte hade gjort sig skyldig till könsdiskriminering. Diskriminerings­förbudets ändamål är att säkerställa att bl. a. anslällningsbeslut fattas utan obehörig hänsyn till de sökandes kön. Det är då ganska naturligt att åtminstone i första hand betrakta den som diskriminerad som går miste om en anställning på grund av att sådana hänsyn tas. Del framslår inle som lika givet att även andra sökande som ändå inte skulle ha fått anställning­en, l.ex. därför att det fanns en medsökande av samma kön med bättre kvalifikationer, skall anses diskriminerade (jfr prop. 1978/79: 175 s. 71). Å

 

Prop. 1979/80:129                                                                  14

andra sidan innebär regeln om lika fördelning av skadeståndet att lagstif­taren erkänner att alla sökande med bättre kvalifikationer än den av motsatt kön som antogs har ett rättsanspråk mol arbetsgivaren. Mol den bakgrunden kan det vara rimligt all anse även dem diskriminerade, låt vara inte i samma mening eller på samma pålagliga sätt som den sökande som egentligen borde ha fått anslällningen (jfr prop. 1978/79: 175 s. 171). Jag förordar att lagtexten i 8 § jämkas i enlighet härmed. Därmed vinner man också att del tydligare framgår hur lagen skall tillämpas när bara en eller några men inte alla de förbigångna för lalan mol arbetsgivaren.

En annan fråga som har nära beröring med lagens maleriella bestämmel­ser är i vad män det skall vara möjligt all med giltig verkan träffa skiljeav­tal med avseende på diskrimineringstvister.

Jag vill här erinra om den bestämmelse i I kap. 3 § arbelslvistlagen enligt vilken part inte kan i tvist rörande föreningsrätt göra gällande avtal, som före tvistens uppkomst har träffats om alt tvisten skall avgöras av skilje­män utan förbehåll om rätl för parterna att klandra skiljedomen. Denna bestämmelse går tillbaka på arbetsdomstolens dom AD 1954 nr 21 och senare praxis hos domstolen (se prop. 1974:77 s. 89 ff, 105 f, 145). Bland skälen för sill ställningstagande betonade domstolen i 1954 års fall särskilt intresset av en enhetlig lagtillämpning på det aktuella området och behovet av lillräckliga garanlier för en sakkunnig och opartisk rättslig prövning. Vid tillkomsten av arbelslvistlagen har lagstiftaren anslutit sig till domsto­lens synsätt genom att under hänvisning till praxis föra in i lagen ett uttryckligt undantag från huvudregeln att arbelstvister kan göras till före­mål för skiljeavtal.

Enligt min mening lalar med slyrka samma skäl som i fråga om före­ningsrättstvisterna för att det inte skall vara möjligt att på förhand träffa skiljeavtal om sädana diskrimineringslvisler som faller under jämställd­helslagen. Del rör sig i båda fallen om grundläggande regler om skydd mot diskriminerande förfaranden beiräffande vilka del måste finnas garantier för att de materiella reglerna kan hävdas i ett sakkunnigi och opartiskt förfarande. Riskerna är ofta stora för motsättningar mellan olika intressen även utanför förhållandet mellan de tvistande parterna. Den som söker sin rätt i dessa sammanhang är inte sällan i en myckel känslig och utsatt situation. Ett domsiolsförfarande är mol den bakgrunden ägnat alt ge etl bättre skydd åt den enskilde än etl skiljeförfarande, vid vilkel skiljemän­nen inte är på alldeles samma sätt som en domstol bundna vid att tillämpa materiella rättsregler. Härtill kommer att det särskilt i ett inledningsskede är väsentligt att skapa fullgoda förutsättningar för en enheilig lagtillämp­ning. Dessa omständigheter lalar för att diskrimineringstvislerna i princip skall förbehållas domstol.

1 samma riktning talar vidare att jämställdhetsombudsmannen får som en av sina uppgifter att la till vara den enskildes rätt i diskrimineringstvis­ter. Det ter sig inte naturligt att ombudsmannen skulle i sådana samman-

 

Prop. 1979/80: 129                                                                15

häng vara bunden av ett skiljeavtal som gäller för den enskilde, i synnerhet om man betänker att den enskildes bundenhet ofta kan bero på medlem­skap i en kolleklivavtalsbunden organisalion och alt ombudsmannen kom­mer att kunna iräda in i diskrimineringslvisler pä den organiserade delen av arbetsmarknaden bara när den enskildes organisalion har beslulal atl inle föra talan. Slutligen tillkommer den inte oviktiga aspekten all en möjlighel att träffa skiljeavtal om framlida diskrimineringstvister inte kan förenas med den konstruktion av skadeslåndspåföljden i vissa praktiskt betydelsefulla diskrimineringsfall som har valts i 8 S andra slyckel jäm­ställdhetslagen. Somjag nyss har berört kräver den konstruktionen regler om gemensam handläggning inför samma forum av flera skadeståndsan­språk.

Jag förordar därför att undantagsregeln i 1 kap. 3 § arbelslvistlagen görs tillämplig även på diskrimineringstvister, vare sig dessa grundas på jäm­ställdhetslagen eller på kollektivavtal som hänför sig till lagen.

1 samband med riksdagsbehandlingen av prop. 1978/79: 175 med det ursprungliga förslaget till jämställdhetslag väcktes i molionen 2532 försla­get att lagens rältegångsbestämmelser skulle förses med ett tillägg i syfte att säkerställa att en tvist om diskriminering inte avgörs utan atl vederbö­rande lokala arbetstagarorganisations uppfattning i frågan är känd. Med lokal arbetstagarorganisation avsågs då enbart sådana organisationer som är eller brukar vara bundna av kollektivavtal i förhållande till arbetsgiva­ren. Arbelsmarknadsulskollel yttrade att det enligt dess mening fanns skäl som talar för en sådan ordning (AU 1978/79: 39 s. 23). Utskottet tillade emellertid att en sådan beslämmelse hör hemma i lagen om rättegången i arbelstvister. Saken borde därför övervägas i samband med en översyn av den lagen, i synnerhet som bestämmelser av den i motionen föreslagna typen kunde tänkas även för annan arbetsrättslig lagstiftning, främst lagen om anställningsskydd. Riksdagen beslöl att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört i denna del av lagstiftningsärendet.

1 5 kap. 1 § andra stycket arbelslvistlagen finns redan en bestämmelse som har släktskap med den i motionen avsedda. Där föreskrivs att domsto­len skall när det förekommer anledning atl etl kollektivavtal, som har slutits av andra än de tvistande parterna, har betydelse för prövningen av tvisten bereda avtalsparterna tillfälle att yttra sig. Tanken har varit att det finns ett allmänl intresse av en riklig och enhetlig lillämpning av kollektiv­avtal som får betydelse även utanför partsförhållanden där de är direkt bindande (vad som åsyftas är bl. a. kollektivavtalens s. k. normerande verkan och hängavtalssituationer). Tvistande parter bör därför inte få helt disponera över tvisten i sådana delar. Det är med andra ord domstolens sak att tillse att yttrande om kollektivavtalet inhämtas och yttrandet skall beaktas oavsett om det åberopas av någon av parterna.

I diskrimineringstvister enligt jämställdhelslagen kommer det att kunna inträffa att ett kollektivavtal får betydelse utan alt någon av de tvistande

 

Prop. 1979/80: 129                                                                 16

parterna är part i avtalel. Del kan l.ex. länkas att regler om behörighet, kvalifikationer eller lurordning för en anställning är intagna i ell kollekliv-avtal och får betydelse för en diskrimineringslvisl eller att avtalade arbets­värderingsregler får sådan betydelse. I sådana fall blir 5 kap. 1 § arbels­lvistlagen tillämplig. Det är då varken behövligt eller lämpligl all vid sidan därav ha en särskild regel om hörande av lokal arbetstagarorganisation.

Inte heller för andra fall finns del emellertid enligt min mening tillräck­liga skäl att ha en sådan särskild regel. Man måste nämligen hälla fast vid den principiellt viktiga utgångspunkten att diskrimineringstvister enligt jämställdhelslagen liksom andra arbetstvisler skall handläggas enligt de rättegångsregler som gäller för s.k. disposiliva tvistemål. Delta betyder bl.a. atl del ankommer pä parlerna all framställa yrkanden och ange grunder för sin talan liksom all åberopa den bevisning som skall underkas­tas domstolens prövning. Ofta nog kommer part i rättegången all föra in den lokala arbetstagarorganisationens syn på omtvistade frågor, l.ex. när en praxis på arbetsplatsen får belydelse. Detta kan då i allmänhet ske genom att en företrädare för organisalionen hörs i målet på begäran av parten. Att vid sidan härav införa en självständig rätl för arbetstagarorga­nisationen att ytlra sig på anmodan av domstolen skulle vara etl avsteg från vanliga rättegångsregler som inte bör komma i fråga ulan mycket starka skäl. Regeln i 5 kap. I § arbelslvistlagen måste ses mol bakgrund av den betydelse för kollektivavtalet som man gärna tillmäter en dom som i realiteten om än inte formellt rör avtalet. Motsvarande skäl föreligger inte vid tillämpning av jämställdhetslagens regler om förbud mot könsdiskrimi­nering. Tvärtom skulle en rätt för annan än part att yttra sig t. ex. i en omtvistad fråga rörande fakiiska förhållanden eller i en rättsfråga riskera att verka störande på parternas processföring och domstolens prövning av den tvist som parterna har hänskjutit till dess avgörande.

Jag är alltså inle beredd att i detta sammanhang förorda en regel av den föreslagna innebörden. Tillräckligt utrymme för en utomstående arbets­marknadsorganisations tillvaratagande av sina intressen i diskriminerings­tvister får anses redan föreligga genom den tidigare nämnda bestämmelsen i 5 kap. 1 § arbelslvistlagen och vidare genom reglerna i 14 kap. rättegångs­balken om intervention i rättegång.

I mål om tillämpning av jämställdhelslagens diskrimineringsförbud bör liksom i andra rättegångar inför domstol huvudregeln vara att domstolsför­handlingen är offentlig (se 5 kap. 1 § rättegångsbalken). Man måste emel­lertid räkna med att det i diskrimineringsprocesser ibland blir nödvändigt att behandla förhållanden och uppgifter av känslig natur, som inte utan den eller de berördas medgivande bör få spridas för allmän kännedom. Jag tänker företrädesvis på enskildas förhållanden av personlig natur men någon gång kan det också vara fråga om ett företags affärs- eller driftsför­hållanden eller annars om ekonomiska förhållanden av sådan art att det ter sig berättigat att skydda dem mot offentliggörande. Mot denna bakgrund

 

Prop. 1979/80:129                                                                 17

bör det finnas möjlighet för domstolen alt göra avsleg från huvudregeln och hålla förhandling i diskrimineringsmål inför slängda dörrar. Jag erinrar om att det genom 70 § medbestämmandelagen har gjorts möjligt att för­ordna om stängda dörrar, i den mån del kan antas att offentlighet skulle medföra risk för väsentlig skada för part eller annan genom yppande av affärs-, drifts- eller därmed jämförligt förhållande hos företag eller organi­sation eller av enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden. En mot­svarande möjlighet bör finnas vid handläggningen av diskrimineringstvis­ter.

För tiden före ikraftträdandet av den nya sekretesslag som nu behandlas av riksdagen (prop. 1979/80:2) bör en sådan möjlighet till förhandlings­sekretess skapas genom en särskild regel bland jämställdhetslagens övriga rättegångsregler. En mer långsiktig lösning bör därefler passas in i den nya sekretesslagens regelsystem. Förslag därom får läggas fram senare.

2.2 Förfarandet inför Jämställdhetsnämnden m. m.

Som jag nämnde inledningsvis bör vissa grundläggande regler om förfa­randet i ärenden om vitesföreläggande enligt 9 § jämställdhelslagen tas in i lag. Jämställdhetsnämndens verksamhet tillhör visseriigen förvaltningsför­farandet men den kommer, som också påpekades vid riksdagsbehandling­en av prop. 1978/79: 175, i praktiken alt stå rättegången nära (jfr AU 1978/ 79: 39 s. 24).

Av regler i lag bör framgå att det skall vara fråga om etl förfarande med två parter, i vilket jämställdhetsombudsmannen inleder med en framställ­ning om att arbetsgivaren skall åläggas att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen genom en eller flera närmare angivna åtgärder och i vilket arbetsgiva­ren därefter har att gå i svaromål. Ombudsmannen bör ha att redogöra för sin tidigare handläggning av ärendel och i samband därmed uppge bl. a. vilka förhandlingskontakter som har förekommit och vilka andra åtgärder som har vidtagits i syfte att förmå till frivilligt fullgörande av arbetsgiva­rens skyldigheter. Vidare bör ombudsmannen redovisa det utredningsma­teria! som står till förfogande och som har betydelse för nämndens pröv­ning av ärendet. Arbetsgivaren bör på sin sida såväl ange sin ståndpunkt med avseende på ombudsmannens framställning som lämna de faktiska uppgifter som är av betydelse i ärendet. Vid sidan härav bör det av lagen i hithörande delar framgå att jämställdhetsnämnden har ett ansvar för att ärendet tillförs den utredning som behövs för att ett riktigl avgörande skall kunna träffas.

Som också förutskickades i prop. 1978/79: 175 bör i regel nämnden fatta sitt beslut efter en muntlig förhandling vid vilken utredningsmaterialet genomgås och parterna, jämställdhetsombudsmannen och arbetsgivaren, får t/HfäJle att utföra sin taJan. Till denna förhandling bör nämnden också kunna kalla andra som kan ha något att upplysa av intresse för saken, t. ex.

 

Prop. 1979/80:129                                                                  18

förelrädare för den lokala arbetstagarorganisationen eller parterna i del jämställdhetsavtal som gäller inom branschen (jfr den betydelse som enligt 7 § tredje stycket jämställdhetslagen skall tillmätas kollektivavtal i jämför­bara förhållanden). Nämnden bör ha en möjlighel alt förelägga arbelsgiva­ren eller slällförelrädare för arbelsgivaren vid vite att inställa sig per­sonligen till förhandlingen (jfr prop. 1978/79: 175 s.154 och 174; AU 1978/ 79: 39 s, 24). Däremot harjag inte funnit skäl att föreslå att nämnden skall kunna hålla partsförhör under sanningsförsäkran eller vittnesförhör under ed eller i övrigl la upp bevisning i de former som förekommer vid domslol. Utöver föreläggande om personlig inställelse för arbetsgivaren lorde det inte heller finnas något praktiskt behov av tvångsmedel för alt säkerställa att ärendena blir tillräckligt utredda. Man bör enligt mitt bedömande inte behöva räkna med svårigheter alt förmå dem som kan bidra med utredning alt medverka till atl nämndens ärenden blir behandlade på etl riktigl sätl. Den allmänna regeln bör dock gälla att nämnden står fri att besluta på grundval av lillgängligl material, om arbetsgivaren underiåler att medverka till utredningen eller atl inställa sig till förhandling inför nämnden.

Nämnden bör ha rätt alt besluta om ersällning av allmänna medel lill den som har verkställt ulredning eller inställt sig till förhandling inför nämnden. Närmare bestämmelser härom bör tas in i regeringens instruktion för nämnden.

Som framhölls i prop. 1978/79: 175 (s. 154, jfr s. 173) bör jämställdhels-nämnden inte vara bunden av jämställdhelsombudsmannens framställning till nämnden utan ha all med utgångspunkt i vad som kommer fram vid behandlingen av ärendet göra en egen bedömning av vad som lagligen kan krävas av arbelsgivaren. Nämnden skall alltså kunna l.ex. ge arbelsgiva­ren en längre tidsfrist för att genomföra vissa ålgärder än ombudsmannen hade tänkt sig. Jämslälldhelsombudsmannen skall emellerlid enligt lagen i del längsta försöka nå resultat genom frivilliga ålaganden av arbetsgivaren. De ståndpunkler som drivs av ombudsmannen i förhandlingar med arbets­givarna, och de överenskommelser som Iräffas efler sådana förhandlingar, får därmed slor betydelse för den prakliska lillämpningen av 6§ i lagen. Inte minst mot den bakgrunden har man anledning att vänta sig att nämn­den i de flesla fall kommer att hålla sig inom ramen av vad ombudsmannen har begärt i sin framställning. I den mån nämnden vill gå utanför den ramen och överväga etl vitesföreläggande av annal innehåll, bör självfallel detta allernaliv tas upp till behandling under förfarandet, så atl ombudsmannen och arbetsgivaren får tillfälle att yttra sig. Allmänl bör enligt min mening den principen gälla, atl nämnden inte får på det sället gå ulanför vad ombudsmannen har begäri i sin framställning eller under det efterföljande förfarandet inför nämnden, all arbetsgivaren blir ålagd åtgärder som är uppenbart mer betungande än de begärda.

Flera av de regler somjag här har beskrivit lorde följa av vad som ulan särskilda föreskrifier gäller för förvaltningsmyndigheters verksamhel. Jag

 

Prop. 1979/80:129                                                                 19

finner del emellertid lämpligt atl lagtexten om fötfarandet inför jämsiälld­hetsnämnden får i huvuddragen återge ell mönsier som stämmer överens med vad jag nu har angett. Etl sådanl mönsier tjänar den inle minsl viktiga uppgiften att ge den som vill skaffa sig en bild av nämndens uppgifter och verksamhet en någorlunda enkel möjlighel all göra detla. Självfallet måsle det dock göras en avvägning så att lagtexten inte blir alllför utförlig eller belastas med detaljer utan omedelbart inlresse utanför enskilda fall. I vissa allmänna frågor, l.ex. om jäv, anlitande av ombud eller lolk o. dyl., bör därför utan särskilt omnämnande reglerna i förvaltningslagen (1971:290) tillämpas. På andra punkter, t. ex. sådana som gäller det praktiska arbetet hos nämnden, protokoll- och diarieföring m.m., är del tillräckligt med regler i den särskilda instruktionen för nämnden.

Jag har tills vidare inle funnil anledning att föreslä alt nämnden skall kunna fatta beslut i någon kategori av ärenden enligt jämställdhelslagen i en sammansättning med mindre än samtliga elva ledamöter. Däremoi bör det få ankomma på ordföranden att fatta beslul om avskrivning av ärende och att avgöra administrativa frågor. En regel om della bör tas upp i instruktionen liksom en regel om majoritetsbeslut och om utslagsrösl för ordföranden.

Del finns enligt min mening inte skäl all på det sättet jämställa muntliga förhandlingar inför nämnden med rättegång inför domslol att förhandling­en skall som huvudregel vara offenllig (jfr 5 kap. 1 § rättegångsbalken). Det får ankomma på nämnden atl i samråd med jämslälldhelsombudsmannen och arbetsgivaren bestämma hur del skall förfaras på den punkten. Mot arbetsgivarens bestridande bör förhandlingen inte kunna göras offentlig, Somjag tidigare nämnde bör jämsiälldhetsnämnden dock ha all efler eget bedömande fastställa vilka som skall kallas till förhandlingen för alt bidra till utredningen.

Av hänsyn såväl till företagens affärs- eller driftsförhållanden som till enskildas personliga förhållanden bör vissa allmänna handlingar hos jäm­ställdhetsombudsmannen och jämställdhetsnämnden vara undandragna of­fentligheten och en tystnadsplikt gälla för dem som får kännedom om sådana förhållanden. Bestämmelserna i detta ämne bör tills vidare ha sin plals i 1937 års sekretesslag och i jämställdhetslagen. Sedan den nya sekretesslagen har trätt i kraft, bör bestämmelserna i slället inflyta i den lagen. Liksom i fråga om möjligheten att hålla domstolsförhandling i diskri­mineringsmål inför stängda dörtar bör slutliga förslag om sekretess hos Jämställdhetsnämnden och ombudsmannen läggas fram senare.

2.3 Det lagtekniska genomförandet

1 valet mellan olika lagtekniska möjligheter harjag som redan har angetts under 2.1 funnit det lämpligast att skriva in de ytteriigare reglerna om rättegången i diskrimineringstvister och om förfarandet inför jämställd-

 

Prop. 1979/80:129                                                                 20

hetsnämnden i jämställdhetslagens senare del. För överskådlighelens skull bör enligt min mening i samband därmed de hittills antagna rättegångsreg­lerna och reglerna om jämställdhetsombudsmannens och nämndens verk­samhet disponeras om på ell par punkler. Av samma skäl bör några nya rubriker föras in i laglexlen. Av specialmotiveringen framgår mer i detalj hur jag har ansett all dessa ålgärder bör genomföras.

Vid sidan av förslagen till ändringar i jämställdhelslagen borde lagstifl-ningsåtgärder som jag har beskrivit i del föregående genomföras genom tillägg till arbelslvistlagen och till lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten atl utbekomma allmänna handlingar (sekrelesslagen).

3   Upprättade lagförslag

I enlighet med vad Jag nu har anförl har inom arbelsmarknadsdeparte­mentet upprättats förslag till

1,  lag om ändring i lagen (1979: 1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet,

2,  lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbelstvister,

3,    lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätlen att
utbekomma allmänna handlingar,

Förslagel under 3 har utarbetats efter samråd med chefen för justitiede­partementet.

4   Specialmotivering

4.1 Förslaget till ändring i jämställdhetslagen

Som har utvecklats i den allmänna motiveringen omfallar förslagel till ändringar i jämställdhetslagen i huvudsak Ivå grupper av nya regler. Den ena utgörs av regler om rättegången i vissa diskrimineringslvisler, den andra av regler om förfarandet inför jämsiälldhetsnämnden.

Förslaget har medfört en någol förändrad disposiiion av lagens senare del. Därjämte har föreslagits att lagen tillförs några nya rubriker.

Sammanfattningsvis innebär ändringsförslaget följande.

De Ire inledande avsnitten i lagen, som innehåller de materiella bestäm­melserna, lämnas orubbade. Lagen inleds alltså även efter de föreslagna ändringarna av en programförklaring under rubriken Lagens ändamål (I §), Därefter följer lagens regler om förbud mot könsdiskriminering och om den närmare innebörden av detta förbud, samlade under rubriken Förbud mot könsdiskriminering (2-5§§), Följande avsnitt innehåller un­der rubriken Aktiva åtgärder för Jämställdhet regler om en arbetsgivares skyldighet att inom ramen för sin verksamhet aktivt arbeta för att främja jämställdheten mellan kvinnor och män (6-7§i?).

 

Prop. 1979/80:129                                                                 21

Härefter följer, under rubriken Skadestånd och andra påföljder, med ett par jämkningar de regler som i den anlagna lagen återtinns under rubriken Övriga bestämmelser och som anger påföljderna vid överträdelse av diskri­mineringsförbudel resp, vid åsidosättande av skyldigheten att aktivt främja jämställdheten (8 —9*j§), Under en ny rubrik Jämslälldhetsombudsman och Jämslälldhelsnämnd har i det föreliggande förslaget placerats 10 § i den anlagna lagen. Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om jämslälldhelsombudsmannen och jämsiälldhetsnämnden och om deras uppgifler.

Sedan har i ett särskilt avsnill samlats lagens regler om Rättegången i diskrimineringstvister (ll-14§§). Dessa regler omfaltar dels 12 § i den antagna lagen, dels några nya regler om rättegången i vissa mål som rör fleras skadeståndsanspråk på grund av överträdelse av diskrimineringsför­budet. I avsnittel har också tagits in föreskrifter om förhandlingssekretess vid handläggning av diskrimineringslvisler inför domslol,

I lagens avslulande avsnill, som har fåll rubriken Fötfarandet Inför Jämställdhetsnämnden m.m., återfinns dels beslämmelsema i 11, 13 och 14 §§ i den nu antagna lagen med några smärre jämkningar, dels de nya regler om huvuddragen av förfarandel inför jämsiälldhetsnämnden som ulgör den ena av de båda huvudgrupperna av nya regler i lagen, Avsnittel omfattar i förslagel 15-22 §§,

I del följande redogörs närmare för de ändringar och lillägg som har föreslagils,

8§

I denna paragraf, som behandlar de rättsliga påföljderna vid överträdelse av lagens diskrimineringsförbud, kvarstår första, tredje och fjärde stycke­na oförändrade. Däremot har i andra stycket gjorts vissa ändringar av skäl som har berörts i den allmänna motiveringen under 2,1,

Med den föreslagna omformuleringen av andra slycket framgår tydligare än i den anlagna lagtexten alt den, som vill föra talan om skadestånd på grund av diskriminering i sådana fall som avses i 3 §, inle behöver visa eller göra sannolikl atl han eller hon verkligen skulle ha kommii i fråga framför någon annan av samma kön, för den händelse arbetsgivaren inte hade valt någon av motsatt kön. Vad som behöver läggas som grund för skade­ståndsanspråket och i rättegången visas av kärandeparten är att han eller hon hade bättre sakliga förutsättningar för arbetet eller utbildningen än den person av motsatt kön som arbetsgivaren utsåg. Det är sedan arbetsgiva­rens sak att visa sådana skäl för silt beslut som avses i 3 § andra slycket.

Härav följer också, i enlighet med grunderna för den valda skadestånds­påföljden (prop, 1978/79: 175 s. 65 ff), alt en arbetsgivare inle kan i en diskrimineringstvist fria sig från ett skadeståndsanspråk genom atl hänvisa till att arbetsgivaren skulle ha föredragit någon annan av samma kön som käranden.

 

Prop. 1979/80:129                                                                 22

Lagtexten behandlar i den föreslagna nya lydelsen bland annat del fallel all en arbelsgivare ulser en person av det ena könet framför två eller flera bälire kvalificerade av del andra, I denna situation skall domstolen, om arbetsgivaren inle förmår kullkasta presumlionen pä säll som anges i 3 § andra slycket, bestämma skadeståndet som om bara en hade blivit förbi­gången och missgynnad. Beloppet skall domstolen dela lika mellan dem som i samma rättegång för talan mot arbetsgivaren.

Som framgår av förarbetena (prop, 1978/79: 175 s, 68 f) bygger denna konstruktion på all det ofta inle går all i Ivistiga fall svara på frågan vem som skulle ha fått en anslällning eller befordran eller blivit ullagen till utbildning, om arbetsgivarens beslul hade fattats ulan hänsyn till sökan­denas kön. Inom i varje fall den privata arbetsmarknaden följer detta i allmänhet redan av att arbetsgivarens valrätt är fri, om man bortser från diskrimineringsförbudel i jämställdhelslagen och vissa andra begränsning­ar, 1 andra fall skulle del vara förenat med avsevärda bevisningssvårig­heter och processuella olägenheter att besvara frågan, 1 enlighet härmed saknar det betydelse vid fastställandet av skadeståndet vem av flera ar­betssökande eller arbetstagare som kan sägas ha gåll miste om en anställ­ning, en befordran eller en utbildning och som därmed har blivit i egentlig mening diskriminerad. Delta gäller, liksom i fråga om arbetsgivarens ska­deslåndsskyldighel över huvud, även i del fallet all bara en eller några bättre kvalificerade begär skadestånd och arbelsgivaren invänder alt den egentligen diskriminerade är nägon annan.

Det sagda bör dock inte få tillämpas så alt del motverkar förlikning ulom rätta i fall av diskriminering, där flera riklar anspråk mol arbetsgivaren med anledning av ett och samma diskriminerande beslut. Kan arbetsgiva­ren i en rättegång visa atl förlikning har Iräffais med l.ex. en av Ire förbigångna och missgynnade arbeissökande och att arbetsgivaren lill följd därav har betalat ut ett skadestånd lill denne sökande, bör detta beaktas när domstolen bestämmer det skadeståndsbelopp som skall fördelas mel­lan de övriga två (jfr under 12 § om del fallet att skadestånd döms ut i skilda rättegångar).

1 den ursprungliga propositionen (prop. 1978/79: 175 s. 140) har uttalats att etl skadestånd enligt 8 § andra stycket bör bestämmas med utgångs­punkt i en bedömning av arbetsgivarens handlande i slort och atl del inte bör göras någon formell beräkning på grundval t. ex. av huruvida del skall anses ha förekommit en eller flera diskriminerande handlingar i ett och samma sammanhang. Som ell exempel anges all en arbelsgivare har vid elt och samma tillfälle anställt tre personer av det ena könet framför en eller flera bättre kvalificerade av del andra. 1 etl sådanl fall bör man enligt propositionen se förfarandet som en helhet och fastställa skadeståndets belopp därefter, låt vara atl helheten kan bedömas som ett allvarligare, ibland kanske betydligt allvarligare, åsidosättande av diskrimineringsför­budet än om arbetsgivaren bara hade diskriminerat vid tillsättande av en enda befattning.

 

Prop. 1979/80:129                                                                 23

Arbetsgivaren kan alltså ha i ett sammanhang förbigått och därmed missgynnat en eller flera personer genom all ulse flera av motsatt kön. Dessa fall omfallas av skadeståndsregeln i 8 § andra slycket första mening­en. Det får ankomma på rättstillämpningen atl avgöra när det föreligger ett förfarande av arbetsgivaren som bör betraktas som en helhel och föranleda att det bestäms ett gemensamt skadeslåndsbelopp. Till de omständigheter som bör beaklas hör huruvida del har förekommit ell enhetligt ansöknings­förfarande och det tidssamband som föreligger mellan de individuella beslulen av arbelsgivaren.

När del har fastställts etl skadeslåndsbelopp för ett samlat diskrimine­rande förfarande av arbetsgivaren tillämpas andra meningen i 8§ andra stycket på det sättet, alt detla belopp fördelas lika mellan dem som har rest skadeståndsanspråk med anledning av förfarandel. Deras anlal saknar principielll belydelse för skadeståndets storlek. Fördelningsregeln bör gäl­la även om bilden är splittrad t. ex, på det sättet att några av de förbigångna har varit bättre kvalificerade än några men inte alla av de utsedda medan andra har haft bäitre kvalifikationer än flera eller alla av de utsedda. Lika fördelning bör också tillämpas om inom ramen av ett samlal anslällnings­förfarande någon av de förbigångna har sökl bara någon eller några av de anställningar som har varit i fråga. En annan sak är att den omsländighelen alt inte alla har sökl samma anställningar kan tala för att det inte bör anses röra sig om ett och samma förfarande av arbetsgivaren.

Reglerna i 8 § andra stycket om bestämmande av skadeståndets storlek och om likadelning mellan flera missgynnade skall uppfattas som regler om begränsning av arbetsgivarens skadeslåndsskyldighel i vissa fall. Det an­kommer vid tvist på arbetsgivaren att i förhållande till var och en av flera kärande åberopa reglerna och visa att förutsättningarna för deras tillämp­lighet är uppfyllda. Det kan t, ex. behöva visas mol en förbigången arbets­sökandes bestridande atl missgynnandet har skell inom ramen av ett och samma anställningsförfarande, vid vilket även andra har missgynnats och blivit berättigade till skadestånd. Kan inte arbetsgivaren visa detta blir de här berörda reglerna inte tillämpliga. Arbetsgivaren kan inte heller nöja sig t. ex. med att medge skadeståndsskyldighet gentemot alla kärandena på villkor att det visar sig att någon av dem har blivil missgynnad i strid mot diskrimineringsförbudet. (Jfr här det ansvar som i 12 § har lagts på arbets­givaren för att flera skadeståndsanspråk blir samlade till en rättegång.)

9 §

I denna paragraf har inte gjorts någon annan ändring än att andra meningen i första stycket har tagits bort för att flyttas över lill avsnittet om förfarandet inför jämställdhetsnämnden. Regeln återfinns i 18 § första stycket i förslaget.

 

Prop. 1979/80:129                                                                  24

11 S

Paragrafens två första stycken omfattar utan ändringar 12 § första och andra styckena i den antagna lagen,

1 11 § tredje slyckel har förls in en regel om förhandlingssekreless i rättegången inför domslol i diskrimineringslvisler. Regeln har avfattats efter mönsier av 70 S medbestämmandelagen. Som framgår av den all­männa motiveringen (under 2.1) bör vid ikraftträdandet av den nya sekretesslagstiflningen en definitiv lösning av denna fråga passas in i sekretesslagens system. Della bör ske genom lillägg till reglerna i 8 och 9 kap. i del förslag lill ny sekrelesslag som för närvarande behandlas av riksdagen. Med en sådan lösning skall det här föreslagna stycket i jämställdhetslagen upphävas.

12 §

1 denna och de båda påföljande paragraferna har samlats de nya regler som behövs för den praktiska tillämpningen av regeln i 8§ andra stycket om fördelning i vissa fall av ett skadestånd på flera. Som har berörts i den allmänna motiveringen (under 2.1) har del befunnits lämpligast atl inle göra någol ingrepp i de egenlliga forumreglerna i 2 kap. arbelslvistlagen (atl diskrimineringstvister är arbelstvister framgår av 11 § första stycket jämställdhelslagen enligt den nya paragrafföljden). I stället har anlitats tekniken att ge den arbetsgivare, som vill att skadeståndsfördelningsregeln skall tillämpas, rätl alt begära sammanförande av flera mål till samma rättegång, vare sig målen har väckts vid samma domstol men inle förts samman med stöd av andra regler om s. k. kumulation eller de har väckts vid skilda domstolar. Denna teknik har såtillvida redan tillämpats i arbets-tvistlagen som kumulalionsreglerna i I kap. 1 § andra stycket och 2 kap. 1 § Iredje stycket möjliggör för domstol alt i vissa fall ta upp och pröva mål som enligt forumreglerna hör till annan domstol.

Reglerna om sammanförande av mål till en rättegång har tagils in i 12 §. I 13 § finns en regel om rätl för arbelsgivaren lill uppskov med slutförandet av ett skadeståndsmål i den mån det behövs ett sådant uppskov för atl målel skall kunna förenas med ett annat skadeståndsmål mot arbetsgivaren som bör handläggas i samma rättegång.

I 14§, slutligen, har förts in en preskriptionsregel som rör anspråk på skadestånd enligt 8§ andra stycket, I övrigl har till 14 § överförts de preskriptionsregler som finns i 12 § Iredje stycket i den anlagna lagen.

Enligt 12 § första stycket har en arbetsgivare rält alt begära samman­förande till en rättegång av flera diskrimineringslvisler när det kan komma i fråga atl tillämpa regeln i andra meningen av 8 § andra slycket om besiämmande av ett skadestånd och om likadelning av skadeståndet mel­lan de olika kärandena. Arbetsgivarens begäran om gemensam rättegång

 

Prop. 1979/80: 129                                                                25

bör bifallas även när del i det enskilda fallet kan vara oklart om skadeståndsdelningsregeln är tillämplig, såsom när del kan sättas i fråga om det rör sig om etl och samma eller flera skilda diskriminerande förfa­randen. Är det å andra sidan klart atl arbelsgivaren saknar grund för all påstå att delning av skadeståndet kan ske, får det anses följa av grunderna för 8 § andra stycket och 12 § alt han inle har någon rätt lill sammanföring av målen.

Med de regler som finns i 2 kap, arbelslvistlagen och 10 kap, rällegångs­balken om forum i arbelstvister torde i de flesta fall samma domstol väljas när flera vill kräva skadestånd av samme arbelsgivare i anledning av samma diskriminerande förfarande. Ofta är det från utrednings- och kosl­nadsmässiga synpunkter att föredra för alla berörda parter atl alla krav redan från början behandlas i samma rättegång. Har arbetsgivaren dessut­om rält att få målen sammanförda till samma rättegång, har alla som vill föra talan etl intresse av att sammanföringen sker tidigt och att man alltså om möjligt redan från början väljer samma forum. Såviit särskilt gäller arbetsdomslolen bör i detta sammanhang erinras om regeln i 2 kap. 1 § tredje stycket arbelslvistlagen. Enligt delta lagrum får arbetsdomstolen gemensamt med arbetstvist som hör till domstolen enligt forumreglerna i paragrafens båda första stycken handlägga även annan arbetstvist mellan samma eller olika parter, om domstolen med hänsyn till ulredningen och övriga omständigheter finner sådan handläggning lämplig.

Om emellertid flera kärande väcker lalan vid skilda domstolar, t. ex, därför att de saknar kännedom om varandra, har arbetsgivaren rält enligt 12 § jämställdhetslagen all begära sammanförande av målen till en rätte­gång hos en av domstolama. Att denna härmed blir behörig all handlägga målen ligger i sakens natur och har inte ansetts behöva särskilt anges i lagtexten. Är en av domstolarna arbetsdomslolen, skall rättegången hand­läggas där. Det betyder att även ett mål, i vilket handläggningen har hunnit påbörjas hos en tingsrätt, kan få överlämnas i befintligt skick till arbets­domstolen, om etl ytterligare mål stäms in dit. Är domstolarna däremoi tingsrätter, sker den gemensamma handläggningen hos den första av dem.

Har flera väckt talan vid samma domstol kan i allmänhet gemensam handläggning komma lill stånd med stöd av 14 kap, 2 eller 6§ rällegångs­balken eller 2 kap. 1 § tredje stycket arbelslvistlagen, I den nu föreslagna 12 § jämställdhetslagen har dock markerats, att arbelsgivaren har rätt att få till stånd gemensam handläggning om av något skäl beslut därom inte ändå skulle fattas.

Regeln i 8 § andra stycket om bestämmande av etl skadestånd till lika fördelning bland de missgynnade är att betrakta som den åsyftade huvud­regeln för de därmed avsedda fallen. Det bör ligga inom ramen för en domstols processledning att i det enskilda fallet tillfråga arbelsgivaren om det finns skäl alt begära gemensam handläggning med etl eller flera andra

 

Prop. 1979/80: 129                                                  26

mål, 1 12 § har inte tagils upp någon regel om preklusion av arbetsgivarens rätt att göra en sådan begäran. Det har ansetts atl man bör kunna lila till alt arbetsgivaren i eget intresse framställer sin begäran så snart som möjligt. Försumlighet på den punkten kan emellertid leda till ansvar för rättegångs­kostnader enligt 18 kap, 6§ rättegångsbalken, Sammanföring av mål lill en rättegång och tillämpning av skadeståndsregeln i 8 § andra stycket avses kunna ske även hos arbetsdomstolen i dess egenskap av överrält.

Verkan av alt en arbetsgivare försummar alt få lill stånd gemensam handläggning kan bli all det döms ut skilda skadestånd och alt det samman­lagda beloppet blir större än om målen hade handlagts gemensaml. Har arbetsgivaren ålagts skadestånd genom en lagakraflvunnen dom och väcks sedan en ytterligare skadeståndstalan av någon annan med anledning av samma diskriminerande förfarande, kan domen inle ändras av del skälet att arbetsgivaren inle har fått tillfälle atl begära gemensam handläggning. Mot bakgrund av preskriptionsreglerna i I4§ kan dock en sådan situation bedömas bli synnerligen ovanlig. Att den tidigare domen får stå fast bety­der emellertid inte atl arbetsgivaren hell går miste om möjligheten att åberopa likadelningsprincipen i 8 § andra stycket. Regeln i styckets andra mening är visserligen inte direkl tillämplig i den senare rättegången. Där­emot bör domstolen, liksom när arbetsgivaren kan visa att förlikning har träffats med någon eller några av de samtidigt missgynnade (jfr under 8 §), vid bestämmande av skadeståndets storlek genom jämkning la hänsyn till atl skadestånd redan har utgått till någon annan än den eller dem som för talan i målet.

Skall flera mål som har väckts vid skilda domstolar på begäran av arbetsgivaren handläggas gemensaml, har den eller de andra domstolarna att överlämna sina mål till den domstol som skall handlägga dem. Talan i ett överlämnat mål skall anses väckt när ansökan om stämning kom in till den första domstolen. Detta har inte bedömts behöva sägas i lagtexten, eftersom överlämnandet inte sker på grund av att lalan har väckts vid fel fomm utan sker på svarandens begäran som ett led i domstolsförfarandet (jfr den annorlunda situationen i de fall som avses med 2 kap. 5 § tredje slycket arbetstvistlagen).

En part får enligt förslagel inte föra talan mot ell beslut enligt 12 § att överiämna ett mål till en annan domstol för gemensam handläggning med ett annat mål. Anser en kärande att andra meningen i 8 § andra stycket inte bör tillämpas, är detta en invändning som får göras vid den reella behand­lingen av tvisten, I Ivistiga fall torde frågan ofta vara i hög grad beroende av utredningen och den bör därför prövas samtidigt med att målel avgörs i sak. Käranden bör dock före ett beslut om överlämnande få tillfälle att yttra sig, inte minst därför atl ett överlämnande kan få belydelse från kostnadssynpunkt. Innan en domstol beslutar om överlämnande bör up­penbarligen också kontrolleras atl det verkligen finns etl mål hos den andra domstolen, med vilket gemensam handläggning kan ske. Om domstolarna

 

Prop. 1979/80: 129                                                                27

är tingsrätter måste fastställas när talan har väckls i målen. Skulle i någol undantagsfall detta inte iakttas och ett överlämnande ske utan att de formella förutsättningarna föreligger, torde den mottagande domstolen få förklara sig obehörig att handlägga del överlämnade målel. Reglerna i 2 kap. 6 och 8 §§ arbelslvistlagen om hänvisning av mål till behörigt forum lorde då bli tillämpliga. Elt beslut av domslol alt inle bifalla en begäran om överlämnande torde få betraklas som ett underkännande av en invändning om rältegångshinder. I regel lorde särskild talan mot beslutet inte böra tillåtas (jfr 49 kap. 3 § rättegångsbalken).

13       §

Bestämmelsen i denna paragraf syflar lill att ge arbetsgivaren rådrum för alt begära sådan gemensam handläggning som åsyftas i 12 §. Situalionen kan t, ex. vara den att arbetsgivaren har blivit stämd av en arbetssökande medan ännu tvisteförhandlingar pågår med en annan arbetssökandes fack­liga organisation. Uppskov får meddelas bara i den utsträckning som behövs för atl tillgodose arbetsgivarens intresse av att få till stånd en gemensam handläggning och tillämpning av 8§ andra stycket. Här får göras en bedömning av vad som är motiverat i vatje enskill fall. Har talan väckts vid en tingsrätt och kan arbetsgivaren göra sannolikt att en annan arbetstagare eller arbetssökande kommer att genom sin fackliga organisa­tion ansöka om stämning hos arbetsdomstolen, kan del vara ändamålsen­ligt att låta målet hos tingsrätten vila i avvaktan på arbetsgivarens begäran om överiämnande till arbetsdomslolen. Kommer däremot i stället en ytter­ligare talan att väckas hos samma eller annan tingsrätt, kan det vara lämpligt att förberedelsen i det första målet får fortgå tills vidare.

Beslut om uppskov meddelas med beaktande av gällande bestämmelser om preskription av talan (jfr 14 §).

14       §

1 denna paragraf finns bestämmelser om preskription av talan i diskri­mineringstvister. Reglerna återfinns i 12§ tredje stycket i den antagna Jämställdhetslagen. Härutöver har tillkommit en beslämmelse om atl sådan skadeståndstalan som avses i 8 § andra stycket i vatje fall preskriberas sex månader efter missgynnandet. För sådan skadeståndstalan gäller i övrigl preskriptionsbestämmelserna i 64-66 och 68 §§ medbestämmandelagen. När en arbetstagare eller arbetssökande företräds av en organisation med förhandlingsrätt enligt 10 § medbestämmandelagen betyder detta att regler­na om tidsfrister för lokala och cenirala tvisteförhandlingar och om väc­kande av talan efter förhandling blir tillämpliga. För en arbetstagare eller arbetssökande som inte kan företrädas av organisation gäller, med till-lämpning av 66 § andra stycket medbestämmandelagen, som huvudregel atl talan skall väckas inom fyra månader från vunnen kännedom om missgynnandet. För båda fallen gäller med del tillägg som nu har gjorts i

 

Prop. 1979/80: 129                                                                 28

14§ en yttersta lidsgräns på sex månader från missgynnandet. Skälen härför har angetts i avsnitt 2,1 av den allmänna motiveringen. Den prak­tiska effekten blir väsentligen ell krav på snabbt genomförande av fackliga tvisteförhandlingar i diskrimineringsfall. Regeln har efter mönster av 66§ första stycket medbestämmandelagen försetts med en tilläggsregel om ytterligare en månads frist när del är en organisalion som har försuttit sexmånadersfristen. I preskriplionshänseende behandlas genomgående la­lan som förs av jämställdhetsombudsmannen med stöd av 11 § andra stycket som om den enskilde arbetslagaren eller arbetssökanden hade förl talan på egna vägnar,

Sexmånadersfristen räknas från missgynnandet eller med andra ord från den tidpunkt då den diskriminerande handlingen företogs (jfr prop, 1978/ 79: 175 s. 60 ft"). Den diskriminerande handlingen kan ha bestått t. ex, i atl arbetsgivaren har träffat anställningsavtal med en annan sökande eller tagil ut en annan lill utbildning. Alt den missgynnade har fått kännedom härom först någon tid efteråt har i princip inle någon belydelse för beräkningen av lidsfristen. En arbetssökande har sålunda att i eget intresse hålla sig underrättad om vad ansökningen har letl till, Atl rättsskyddet även från andra synpunkter bygger på atl den som skall komma i åtnjutande av det själv tar till vara sin rält, utvecklas i de tidigare förarbelena (se a, prop. s. 63). Vid tillämpning av sexmånaderspreskriplionen torde del dock inte behöva anses att etl missgynnande har skett vid en viss tidigare tidpunkt, om del av omständigheterna klart framgår att syftet har varil atl kringgå diskrimineringsförbudet, t, ex. om det står alldeles klart all elt anställ­ningsavtal har i detta syfte träffats lång tid före tillträdestidpunkten och bekantgörandet.

15 §

1 denna och de återstående paragraferna i lagen har samlats beslämmel­ser om jämställdhetsombudsmannens och jämslälldhetsnämndens verk­samhet. Detta avsnitt i lagen inleds med bestämmelser i 15 § om jämställd­hetsombudsmannens befogenhet all begära sådana uppgifter om förhållan­dena hos företag och myndigheter, som ombudsmannen behöver för att fullgöra sin tillsynsverksamhet enligt 10 § första stycket. I de följande fyra paragraferna behandlas förfarandet inför jämställdhetsnämnden i sådana ärenden om vitesföreläggande som avses i 9§ första stycket (I6-I9§§). Därefter följer i 20 och 21 §§ vissa beslämmelser om besvärstalan och lalan om utdömande av vite. Avsnittet avslutas med en regel om tystnadsplikt (22§),

Regeln i 15 § första stycket om arbetsgivarens uppgiftsskyldighei mot­svarar 11 § första stycket i den antagna lagen. Av de tidigare förarbetena (prop. 1978/79: 175 s. 149 f) framgår att regeln om uppgiftsskyldighet främst tar sikte på det aktiva jämslälldhetsarbetet inom den del av arbets­marknaden där kollektivavtal om jämställdhet inte gäller. På det avtalsreg-

 

Prop. 1979/80:129                                                                 29

Ierade områdel omfattar jämställdhetsombudsmannens lillsyn efterlevna­den av lagens regler om diskrimineringsförbudel. De uppgifler som om­budsmannen behöver för den delen av sin tillsynsverksamhet får infordras från den berörde arbetsgivaren vare sig ett jämställdhetsavtal gäller för arbetsplatsen eller ej. Andra stycket innehåller regler om jämställdhetsom­budsmannens rätt att förena en uppmaning till en arbetsgivare att lämna uppgifter med etl vitesföreläggande. Dessa regler har utan ändringar i sak hämtais från 11 § tredje slycket och 13 § första slycket i den antagna lagen. Reglerna om besvär över förelagda viten enligt 15 § andra stycket finns som nyss har nämnts i 20 § i lagförslaget,

16 §

Av denna inledande paragraf om förfarandet inför jämställdhetsnämn­den framgår att jämställdhetsombudsmannen och arbetsgivaren har ställ­ning av parter inför nämnden. Förfarandet inleds med att ombudsmannen skriftligen begär atl ett visst föreläggande skall utfärdas, I samband där­med redogör ombudsmannen för hur ärendet dessförinnan har handlagts och vilka skäl som har föranlett framställningen. Härtill kommer en redo­visning av den utredning som har gjorts. Utredningen kan omfatta upp­gifter om Jämställdhetsarbetet och förhållandena i övrigt på arbetsgivarens arbetsplats, liksom om praxis på jämställdhetsområdet inom branschen och innehållet i kollektivavtal av intresse för ärendet (jfr 7 § tredje stycket).

Arbetsgivaren har att yttra sig över framställningen. Vidare skall arbets­givaren lämna de uppgifter om förhållandena i sin verksamhet som nämn­den behöver för sin prövning. Denna senare bestämmelse har sin förebild i 11 § andra stycket i den antagna lagen. Som har berörts i den allmänna moliveringen (under 2.2) har det dock inte bedömts nödvändigt med en möjlighet även för nämnden att framtvinga sådana uppgifter genom ett vitesföreläggande. Ett sådant föreläggande, när ett ärende befinner sig under behandling hos nämnden, torde i regel inte föranleda annat än dröjsmål och en onödig komplikation i förfarandet. Ofta har behovet av uppgifler tillgodosetls redan under jämställdhetsombudsmannens tidigare befattning med ärendet. Ombudsmannen kan i det sammanhanget ha före­lagt vite för att få fram de uppgifter som ytterst behövs för nämndens prövning. Skulle nämnden finna det behövligt med ytterligare uppgifter kan del ibland vara lämpligt att uppdra åt ombudsmannen att fullständiga utredningen. I regel torde på detta stadium arbetsgivaren anse det ligga i sitt eget intresse att medverka till att de behövliga uppgifterna ställs till förfogande. Ytterst bör dock resultatet av en vägran vara att ärendet avgörs på grundval av den utredning som finns att tillgå (jfr 17 § andra stycket).

1 paragrafens andra stycke har markerats att nämnden bör vara verksam för att utredningen skall bli så allsidig och fullständig som behövs för att en fullgod prövning skall kunna göras och en välavvägd och enhetlig praxis

 

Prop. 1979/80: 129                                                                30

utvecklas. Nämnden kan begära komplelterande uppgifter från parterna men den kan också själv besluta att införskaffa ytterligare utredning från tredje part, att höra expertis etc. Regler om kostnadsersättning i sådana fall finns i 19 §, Som framgår av lagtexten bör nämnden också kunna avvisa överflödig utredning.

17 §

Ärenden om vitesföreläggande bör i regel avgöras efter en muntlig förhandling inför nämnden, vid vilken ombudsmannens och arbetsgivarens ståndpunkler och argument läggs fram och utredningen genomgås. Vid förhandlingen får vidare nämndens ledamöter lillfälle att ställa frägor till parterna och till de sakkunniga och andra som nämnden har kallat. Etl ärende bör avgöras på grundval av det skriftliga materialet enbart om det med hänsyn till omständigheterna ler sig obehövligt med en förhandling. Vill ombudsmannen eller arbetsgivaren atl en förhandling skall hållas, lorde del inte annat än i rena undanlagsfall kunna anses obehövligt med en sådan. Inte heller bör ett ärende avgöras utan muntlig förhandling om det inom nämnden finns ledamöter som anser del lämpligasl med en sådan förhandling. Arbetsgivaren och ställföreträdare för arbelsgivaren kan kal­las personligen vid vite. För sådant vite lorde bestämmelserna i 9 kap. 8§ rättegångsbalken böra tillämpas analogt.

Enligt andra stycket kan nämnden avgöra ett ärende utan hinder av all arbetsgivaren inte yttrar sig eller i övrigt medverkar till nämndens behand­ling av ärendet. Detsamma gäller när arbetsgivaren uteblir från muntlig förhandling. Denna möjlighet bör inte anlilas förrän det har givils tillräcklig anledning att anta att arbetsgivaren verkligen vägrar att medverka.

18 §

Av skäl som har utvecklats i den allmänna motiveringen har i denna paragraf markerats att jämsiälldhetsnämnden är en självständig förvalt­ningsmyndighet som står fri att utforma sitt vitesföreläggande på det sätt, som nämnden finner lämpligast och bäst förenligt med 6§, men att den dock inte får gå utöver vad ombudsmannen har begärt på sådant sätl att föreläggandet blir uppenbart mer betungande för arbetsgivaren. Denna senare grundsats hänger samman med att förfarandet inför nämnden har från vissa synpunkter karaktären av ett slags rättegångsförfarande (jfr den motsvarande handläggningen av tvister om jämställdhetsavtal inför arbels­domslolen). Arbetsgivaren bör av rättssäkerhetsskäl kunna ulgå från alt resultatet av nämndens prövning inte blir väsentligen ett annat än del fanns anledning att räkna med vid förhandlingarna med jämställdhetsombuds­mannen eller vid inledandel av förfarandet inför nämnden. Bestämmelsen i första styckets andra mening har hämtats från 9§ första stycket i den antagna lagen.

 

Prop. 1979/80:129                                                                 31

19        §

Denna paragraf innehåller vissa bestämmelser om ersättning för kostna­der vid förfarandet inför nämnden. En arbetsgivare som inställer sig till förhandling enligt 17 § får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnader för resa och uppehälle, om nämnden finner alt sådan ersällning skäligen bör utgå. Någon annan ersällning av allmänna medel kan inle tillerkännas arbetsgivarsidan. Däremoi kan nämnden besluta om ersätt­ning till utomstående som har verkställt ulredning eller inställt sig för att höras inför nämnden. Sådan ersättning kan avse tidsspillan jämle utlägg för resa och uppehälle. Närmare beslämmelser i fråga om ersättning och förskott på ersättning avses bli utfärdade i instruktionen för nämnden,

20        §

I denna paragraf föreskrivs liksom i den antagna lagen (jfr 13 § andra stycket) att ett av Jämslälldhelsombudsmannen fallat beslut om vitesföre­läggande får överklagas genom besvär hos jämsiälldhetsnämnden. Regler­na i 16-19§§ om förfarandet i ärenden om vitesföreläggande enligt 9§ första stycket tillämpas på motsvarande sätt i dessa ärenden. Enligt para­grafens andra siycke får lalan inle föras mol beslul som jämställdhets-nämnden har fattal enligt jämställdhetslagen. Bestämmelsen har hämtais från 13 § andra stycket i den antagna lagen.

22 §

I denna paragraf har för liden inlill dess den nya sekretesslagstiftningen träder i kraft införts en regel om tystnadsplikt i fråga om uppgifter rörande företags aflars- eller driftsförhållanden resp. enskildas personliga förhål­landen. Paragrafen avses bli upphävd när den nya sekretesslagen, med dess enhetliga system av regler om s. k. handlingssekreless och tystnads­plikt, träder i kraft.

4.2 Övriga lagförslag

Förslaget till ändring i arbelslvistlagen

I detta förslag har gjorts det tillägg rörande diskrimineringstvister i arbetstvistlagens regel om förbud mot skiljeavtal, som har behandlats i den allmänna motiveringen under 2.1.

Förslaget till ändring i sekrelesslagen

I detta förslag föreskrivs handlingssekretess i ärenden hos jämslälld-hetsombudsmannen och jämställdhetsnämnden för tiden intill ikraft­trädandet av den nya sekretesslagstiftning som för närvarande behandlas av riksdagen.

 

Prop. 1979/80:129                                                              32

5   Hemställan

Jag hemställer att lagrådels yttrande inhämtas över förslagen' till

1.    lag om ändring i lagen (1979: 1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet,

2.    lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbelstvister,

3.    lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätlen all utbekomma allmänna handlingar.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighel med föredragandens hemställan.

' Bilagan med lagförslagen har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till propositionen.

 

Prop. 1979/80:129                                                                 33

Uidrag
LAGRÅDET                                              PROTOKOLL

vid sammaniräde 1980-02-28

Närvarande: justitierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner, justitierådet Persson,

Enligt lagrådet den 27 februari 1980 tillhandakommet uidrag av prolokoll vid regeringssammanträde den 21 februari 1980 har regeringen pä hemstäl­lan av statsrådet Andersson beslutat inhämta lagrådets yttrande över för­slag lill

1,    lag om ändring i lagen (1979: 1118) om Jämsiälldhel mellan kvinnor och män i arbetslivet,

2,    lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbelstvister,

3,    lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rälien all uibekomma allmänna handlingar.

Förslagen har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Olof Berg­qvist.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

 

Prop. 1979/80: 129                                                                34

Uidrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1980-03-13

Närvarande: slatsminislern Fälldin, ordförande, och sialsråden Ullslen, Mundebo, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Bu­renstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Andersson

Proposition om ändring i lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet, m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1.    lag om ändring i lagen (1979: 1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet,

2.    lag om ändring i lagen (1974: 371) om rättegången i arbelstvister,

3.    lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten atl utbekomma allmänna handlingar.

Föredraganden upplyser all lagrådel har lämnat lagförslagen utan erin­ran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen

atl antaga förslagen.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslular alt genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra­ganden har lagl fram.

Beslul om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 21 februari 1980.

 

Prop. 1979/80:129                                                                35

innehåll

Proposition     ...................................................................       I

Propositionens huvudsakliga innehåll   ............................ ..... 1

Propositionens lagförslag    ..............................................      2

Utdrag av regeringsprotokollel den 21 februari 1980 med beslul om

lagrådsremiss   .................................................................    10

1   Inledning    ....................................................................    10

2   Allmän molivering...........................................................      II

 

2.1    Rällegången i diskrimineringslvisler   .......................      II

2.2    Förfarandel införjämslällhetsnämnden m.m..............    17

2.3    Det laglekniska genomförandet    ............................    19

 

3   Upprättande lagförslag    ..............................................    20

4   Specialmotivering   ........................................................ .. 20

 

4.1    Förslagel lill ändring i jämställdhelslagen   ...............    20

4.2    Övriga lagförslag   ................................................... .. 31

 

5   Hemställan   ..................................................................    32

6   Beslut   ..........................................................................    32

Uidrag av lagrådets protokoll den 28 februari 1980......... ... 33

Utdrag av regeringsprotokollel den  13 mars  1980 med beslul om

proposition   .....................................................................    34

Norstedts Tryckeri, Stocktiolm 1980