Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1979/80:119

Regeringens proposition

1979/80:119

om preskriptionslag, m. m.

beslutad den 13 mars 1980.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag sum har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till ny lagstiftning om preskription av fordringar. Förslaget innebär att 1862 års preskriptionsförnrdning upphävs nch ersätts av en ny preskriptinnslag. Förslaget följer de riktlinjer sum riksdagen har angett i ett beslut från våren 1977.

Syftet med förslaget är framför allt att förkorta preskriptionstiden för konsumentfordringar, dvs. näringsidkares fordringar mot konsumenter. Hit hör fordringar på grund av köp av hushållsartiklar och annan egendom som är avsedd för enskilt bruk liksom fordringar på ersättning för repara­tionsarbeten, transporter, uthyrning av varor m. m.

F. n. gäller en tioårig presknptionstid för konsumentfordringar liksom för andra fordringar som preskriptionsförordningen är tillämplig på. I propositionen föreslås att preskriptionstiden för konsumentfordringar skall vara tre år. Tiden skall liksom nu räknas från fordringens tillkomst.

Beträffande andra fordringar än konsumentfordringar skall den allmänna preskriptionstiden även i fortsättningen vara tio år och räknas från ford­ringens tillkomst.

Liksom f. n. skall preskription kunna avbrytas av både gäldenären och borgenären. I fråga om preskriptionsavbrott föreslås samma bestämmelser för konsumentfordringar som för andra fordringar.

När det gäller preskriptionsavbrott från gäldenärens sida behålls nuva­rande regler. Preskriptionen skall således anses avbruten om gäldenären erkänner skulden. Det behöver inte göras uttryckligen utan kan också ske genom att gäldenären betalar amortering eller ränta eller på annat sätt.

Även beträffande preskriptionsavbrott från borgenärens sida behålls i

1    Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 119


 


Prop. 1979/80:119                                                     2

allt väsentligt de nuvarande bestämmelserna. Preskriptinnen avbryts så­lunda om borgenären väcker talan eller inleder rättsligt förfarande på annat sätt mot gäldenären. Det skall emellertid vara tillräckligt att borgenären kräver gäldenären utom rätta eller erinrar honom om fordringen. Ett krav eller en erinran måste dock ske skriftligen.

Liksom nu skall ett preskriptionsavbrott normalt leda till ny preskrip­tionstid. Den nya preskriptionstiden är lika lång som den ursprungliga, dvs. tre år för konsumentfordringar och tio år för andra fordringar.

Att en fordran preskriberas innebär att borgenären i princip förlorar rätten att kräva ut fordringen. Preskription av en huvudfordran omfattar enligt förslaget också fordran på ränta e.d. och fordran på grund av borgen. Liksom hittills skall en preskriberad fordran under vissa förutsätt­ningar få användas till kvittning.

Den nya preskriptionslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1981. Enligt förslaget skall de nya bestämmelserna tillämpas även på fordringar som har kommit till före ikraftträdandet, under förutsättning att de inte har preskriberats dessförinnan. För att inte rättsförluster skall uppstå på grund av förkortningen av preskriptionstiden för konsumentfordringar föreslås en treårig övergångstid beträffande äldre fordringar.

I propositionen föreslås också en del andra lagändringar. Bl.a. läggs fram förslag till en ny lag om kallelse på okända borgenärer, som skall ersätta motsvarande bestämmelser i preskriptionsförordningen. Förslaget innebär huvudsakligen en modernisering av de nuvarande bestämmelser­na.


 


 Prop. 1979/80:119

1    Förslag till Preskriptionslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 §    Denna lag gäller i fråga om preskription av fordringar, i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet.

Preskriptionstid

2 § En fordran preskriberas tio år efter tillkomsten, om inte preskrip­
tionen avbryts dessförrinnan.

Preskriptionstiden är dock tre år för fordran mot en konsument, om fordringen avser en vara, tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit konsumenten för huvud­sakligen enskilt bruk. Detsamma gäller fordran mot den som har gått i borgen för betalningen av en sådan fordran. Den treåriga preskriptionsti­den gäller dock inte fordringar som grundar sig på löpande skuldebrev.

För fordran på pension räknas preskriptionstiden från den dag fordring­en tidigast kan göras gällande.

3 § En fordran på skadestånd i anledning av brott preskriberas ej före
utgången av tiden för åtalspreskription, om inte frågan om ansvar för
brottet har avgjorts dessförrinnan. Har så skett, preskriberas fordringen
ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelas, om inte preskrip­
tionstiden går ut senare enligt 2 §.

Om någon har häktats eller erhållit del av åtal för brott före utgången av tiden för åtalspreskription men ansvarsfrågan inte har avgjorts dessförin­nan, preskriberas en fordran på skadestånd i anledning av brottet tidigast ett år efter den dag dnm eller slutligt beslut meddelas.

4 § En regressfurdran snm har uppkommit genom att någon har betalt en
skuld, för vilken flera år ansvariga, preskriberas tidigast ett år efler betal­
ningen av huvudfordringen.

Preskriptionsavbrott

5 §    Preskription avbryts genom att

1.   gäldenären utfäster betalning, eriägger ränta eller amortering eller erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären,

2.   gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordring­en från borgenären eller

3.   borgenären väcker talan mot gäldenären eller annars åberopar ford­ringen gentemot gäldenären vid dumslul, hos exekutiv myndighet eller i skiljeförfarande, konkursförfarande eller förhandling om offentligt ackord.


 


Prop. 1979/80:119                                                               4

Verkan av preskriptionsavbrott

6   S Om preskription har avbrutits genom erkännande, krav eller erinran, löper en ny preskriptionstid enligt 2 § från dagen för avbrottet.

7   S Om preskription har avbrutits genom atl lalan har väckts eller genom att fordringen annars har åberopats enligt 5 S 3, löper en ny preskriptions­tid enligt 2S från den dag dom eller slutligt beslut meddelas eller det rättsliga förfarandet avslutas på annat sätt. Fullföljs lalan eller återupptas förfarandet av någon annan anledning före den nya preskriptionstidens utgång, avbryts preskriptionen, varefter ny tid räknas frän den dag det återupptagna förfarandet avslutas.

Avslutas det rättsliga förfarandet utan att gäldenären har delgivits eller på annat sätt underrättats om borgenärens framställning, beräknas dock preskriptionstiden som om något avbrott inte hade skett. Fordringen preskriberas likväl tidigast etl år efter det att förfarandel avslutas.

Preskriptionstiden kan inte förlängas enligt andra stycket andra mening­en mer än en gång.

Innebörden av preskription

8 § Preskription innebär att borgenären förlorar rätten alt kräva ut sin
fordran.

Preskription av en huvudfordran omfattar även fordran på ränta och annan tilläggsförpliklelse samt furdran på grund av burgen.

9 § Om flera har åtagit sig eller förpliktats att svara sulidariskt för samma
skuld och denna preskriberas i förhållande till någon av dem, svarar var
och en av de andra endast för sin andel. Andelarna beräknas efter huvudta­
let, om inte annat har bestämts gennm ett avtal eller avgörande som
borgenären har fått kännedom om senast sex månader före preskriptionen.

Uppkommer brisl hus någnn av de kvarvarande gäldenärerna, fördelas ansvaret för bristen mellan de övriga kvarvarande och borgenären. Därvid svarar varje gäldenär i förhällande lill sin andel nch bnrgenären i förhållan­de lill den andel som har preskriberats.

10  § Utan hinder av att en fordran är preskriberad får den användas till kvittning, om detta eljest är tillåtet och den inte var preskriberad vare sig när borgenären förvärvade den eller när han kom i skuld till gäldenären.

11  § Preskription inskränker inte bnrgenärens rätt att la ut sin fordran ur egendnm i vilken han har panträtt eller retentionsrätt till säkerhet för furdringen.

Särskilda bestämmelser

12  § Avtal att en furdran inte skall preskriberas eller att preskription skall kunna avbrytas på annat sätt än som föreskrivs i denna lag är ogiltigt. Detsamma gäller avtal om längre preskriptionstid än tre år för en fordran som avses i 2 § andra stycket.

13  § Om en åtgärd som avses i 5 § 3 vidtas utomlands, medför den verkningar enligt denna lag, under förutsättning att borgenären med hän-


 


Prop. 1979/80:119                                                                   5

syn till gäldenärens förhållanden och omständigheterna i övrigt har haft skälig anledning att vidta åtgärden i den främmande staten.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

Lagen tillämpas även på fordringar som har kommit till före ikraftträdan­det och som inte har preskriberats dessförinnan enligt äldre bestämmelser. Har en preskriptionsavbrytande åtgärd vidtagits enligt äldre bestämmel­ser, skall verkan av åtgärden bestå även efter ikraftlrädandet. Preskrip­tionstiden skall dock bestämmas enligt den nya lagen.

Fordringar som avses i andra stycket preskriberas ej före den I januari 1984, om inte preskription skulle ha inträtt dessförinnan även enligt äldre bestämmelser.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrifl som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2   Förslag till

Lag om kallelse på okända borgenärer

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1   § Om rätt att i vissa fall ansöka om kallelse på okända borgenärer finns bestämmelser i 2 och 3§§. Bestämmelserna i denna lag gäller också når sådan kallelse sker enligt annan lag eller författning, i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet.

2   § När bouppteckning har skett efter en avliden, får efterlevande make, arvinge, testamentstagare, boutredningsman eller testamentsexekutör an­söka om kallelse på den avlidnes okända borgenärer. Var den avlidne gift, får kallelse sökas även på den efterlevande makens okända borgenärer.

3   § När boskillnad har beviljats eller det har dömts till äktenskapsskill­nad, får vardera maken ansöka om kallelse på egna eller andra makens okända borgenärer.

Kallelse på okända borgenärer får också sökas av förmyndaren, när någon har förklarats omyndig.

Förfarandet

4 § Ansökan om kallelse på okända borgenärer görs vid den tingsrätt där
gäldenären bör svara i tvistemål i allmänhet eller, om gäldenären är avli­
den, där han hade bort svara i sådana mål.

Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenä­rer och såvitt möjligt ange deras adress.

5 § Kallelse på gäldenärens okända borgenärer utfärdas av rätten med
föreläggande för dem att skriftligen anmäla sina fordringar till rätten senast
sex månader från dagen för kallelsen.


 


Prop. 1979/80:119                                                                   6

Kallelsen skall skyndsamt kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Vi­dare skall rätten senast en månad före anmälningstidens utgång skicka underrättelser om kallelsen till krnnnfogdemyndigheten i distriktet och till alla borgenärer som har tagits upp i förteckningen över kända borgenärer och som har känd adress.

Verkan av att en fordran inte anmäls i tid

6 § En borgenär, snm inte är upptagen i förteckningen över kända burge-
närer nch sum underlåter att anmäla sin furdran innm den föreskrivna
tiden, förlorar rätten att kräva ut fordringen, om han inte visar att gälde­
nären har känt till den före anmälningstidens utgång. Har kallelsen sketl på
ansökan av förmyndare, gäller vad sum har sagts nm gäldenären i stället
förmyndaren. Anmälan behövs inte, nm borgenären inum anmälningstiden
åberopar sin fordran i gäldenärens konkurs eller i förhandling om offentligt
ackord.

Förlust av rätten att kräva ul en huvudfurdran omfattar även fordran på ränta och annan tilläggsförpliktelse samt fordran på grund av borgen.

7    § Förlorar borgenären rätten att kräva ut sin fordran av «n av flera gäldenärer som har åtagit sig eller förpliktats att svara solidariskt för samma skuld, tillämpas bestämmelserna i 9§ preskriptionslagen (1980:000).

8    § Även om borgenären har underlåtit att anmäla sin fordran efter kallelse på okända borgenärer, får fordringen användas till kvittning, om detta eljest är tillåtet och anmälningstiden inte hade gått ut vare sig när borgenären förvärvade fordringen eller när han kom i skuld till gäldenären.

9    § Underlåtenhet att anmäla en fordran efter kallelse på okända borge­närer inskränker inte borgenärens rätt atl ta ut sin fordran ur egendom i vilken han har panträtt eller retentionsrätt till säkerhet för furdringen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

Har kallelse på nkända bnrgenärer utfärdats före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser i fråga um verkan av att en furdran inte anmäls inum den föreskrivna tiden.

Förekummer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift snm har ersatts gennm bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3   Förslag till

Lag om upphävande av förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig pre­skription och om kallelse å okända borgenärer

Härigenom föreskrivs atl förordningen (1862: 10 s. 1) om tioårig pre­skription och om kallelse å nkända bnrgenärer skall upphöra att gälla vid utgången av december 1980.

Vad snm i övergångsbestämmelserna till lagen (1920:425) angående änd­rad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om tioårig


 


Prop. 1979/80:119                                                                  7

preskription och om årsstämning samt till lagen (1933:326) angående änd­ring i samma förordning föreskrivs om tillämpning av äldre bestämmelser beträffande makar, på vilkas förmögenhetsförhållanden äldre gifiermåls-balken är tillämplig, skall äga fortsatt giltighet.

4    Förslag till

Lag om upphävande av förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

Härigenom föreskrivs att förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall upphöra att gälla vid utgången av december 1980.

5    Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1946:843) om tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4§ förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

Härigenom föreskrivs att lagen (1946:843) om tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4§ förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall upphöra att gälla vid utgången av december 1980.

6   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning genom penning­ars nedsättande i allmänt förvar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1927:56) om gälds betalning

genom penningars nedsättande i allmänt förvar

dels att rubriken till lagen samt 7 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 10§, av nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Lag om gälds betalning genom pen-     Lag om nedsättning av pengar hos

ningars nedsättande i allmänt förvar      myndighet

7§

År, då tjugu år förflutit från det År det nedsatta beloppet Jörtjäran-
nedsättning skett, det nedsatta be-
de innestående tio år efter ned-
loppet fortfarande innestående och
sättningen och finns det inte anled-
finnes ej anledning till antagande,
ning att anta att frågan om rätten
att fråga om rätt till beloppet är
   till beloppet är beroende på prov-
beroende på prövning, må belöp-
ning, får gäldenären lyfta beloppet.


 


Prop. 1979/80:119

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


pet. ändå att gäldenären icke gjort      även om inle förbehåll har gjorts

förbehåll som i 4§ sägs, av honom lyftas, där han därtill anmäler sig inom natt och år. Göres ej sådan anmälan, tillfaller beloppet kronan.


enligt 4§. Gäldenären skall dock anmäla sig Inom elt år. I annat fall tillfaller beloppet staten.


9S


År för visst fall i annan lag stad­gat om gäldenärs rätt att till betal­ning av skuld nedsätta penningar, lände det till efterrättelse.


Bestämmelserna i 71} och 8§ tredje stycket tillämpas också andra fall när medel enligt författ­ning har betalts in till en myndighet för att utges till den som är berätti­gad till medlen. Beloppet skall dock alltid stå inne så länge rätten till det är beroende av en framtida händelse.

Rätten att efter den tid som anges i 7§ lyfta inbetalda medel lillkommer den som har gjort inbe­talningen eller, när medel har ta­gits ut genom en exekutiv förrätt­ning, den som förrättningen har ägt rum hos.


I0§

Om del i annan lag har medde­lats någon bestämmelse som av­viker från vad som föreskrivs i den­na lag, gäller den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981, då lagen (1942:263) om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet skall upphöra att gälla.

I fråga om nedsättning eller inbetalning som har gjorts före ikraftträdan­det gäller äldre bestämmelser.

7    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs att 62 § lagen (1973:1150) om förvaltning av sam­fälligheter skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

62 §

Samfällighetsförening får ej upp­lösas förrän alla dess skulder beta­lats eller de medel som fordras för


Föreslagen lydelse

Samfällighetsförening får ej upp­lösas förrän alla dess skulder beta­lats eller de medel som fordras för


 


Prop. 1979/80:119                                                                   9

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

betalningen nedsatts hos länsstyrel-      betalningen nedsatts hos länsstyrel­sen. I samband med upplösningen      sen. 1 samband med upplösningen får kallelse  sökas på föreningens     får kallelse sökas på föreningens okända  borgenärer.   De  i förord-      okända borgenärer. Besiämmelser-ningen  (1862:10 s.   I) om  tioårig      na i lagen (1980:000) om kallelse på preskription   och   om   kallelse   å      okända   borgenärer   äger   därvid okända borgenärer meddelade be-     motsvarande tillämpning. stämmelserna   om   sådan  kallelse äger därvid motsvarande tilllämp-ning.

Överstiger vid upplösningen av föreningen dess tillgångar skulderna, skall överskottet skiftas mellan medlemmarna enligt grunder som för­eningsstämman beslutat. Vad som nu sagts gäller ej, om annat föreskrives i stadgarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 198!.

8    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar

Härigenom föreskrivs att 64 § lagen (1939:608) om enskilda vägar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

64S Upplösning av vägsamfällighet skall ske efter därom genom förrättning eller dom meddelat förordnande eller där eljest den gemensamma väghåll­ningsskyldigheten i sin helhet upphört.

Skall samfällighei upplösas, må     Skall samfällighei upplösas, får

kallelse sökas å dess nkända borge- kallelse sökas på dess okända bor-närer, därvid de i förordningen om genärer. Därvid äger bestämmel-tioårig preskription och om kallelse serna i lagen (1980:000) om kallelse å okända borgenärer rörande dylik på okända borgenärer motsvaran-kallelse meddelade bestämmelser- de tillämpning. na skola äga motsvarande till-lämpning.

Ej må vägsamfällighet upplösas, innan all dess gäld blivit till fullo gulden eller de för betalningen erforderiiga medlen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen.

Därest vid upplösning av vägsamfällighet dess tillgångar överstiga skul­derna, varde överskottet, där ej annorledes i stadgarna bestämts, fördelat efter ty rättvist prövas mellan dem, som vid tiden för upplösningen äro medlemmar av samfällighelen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.


 


Prop. 1979/80:119

Inledning


JUSTITIEDEPARTEMENTET


Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1979-06-07


Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Ro­manus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham, Bundestam

Föredragande: statsrådet Sven Romanus

Lagrådsremiss med förslag till preskriptionslag, m. m.

1    Inledning

I förordningen (1862: 10 s. I) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer (preskriptionsförordningen) finns allmänna bestämmel­ser om preskription av fordringar. Bestämmelserna bygger på att preskrip­tionstiden är tio år från en fordrans tillkomst.

I augusti 1976 lade den dåvarande regeringen fram en proposition (1976/ 77: 5) med förslag till ny preskriptionslagstiftning. Enligt förslaget skulle preskriptionsförordningens bestämmelser om preskription upphävas och ersättas av en ny preskriptionslag. Den allmänna preskriptionstiden skulle vara tre år, räknat från den dag en fordran tidigast kunde göras gällande. För fordringar som grundade sig på skriftligt fordringsbevis eller som hade fastställts genom dom e. d. skulle dock preskriptionstiden som regel vara tio år.

I sitt betänkande med anledning av propositionen (LU 1976/77:24) för­klarade lagutskottet att det inte kunde ställa sig bakom förslaget till ny pre­skriptionslag. Enligt utskottet skulle de föreslagna reglerna medföra nack­delar bl, a. i fråga om fordringar inom affärslivet. Utskottet ansåg dock att det kunde finnas anledning att förkorta preskriptionstiden för fordringar inom konsumentområdet. Hur bestämmelser härom skulle utformas be­hövde utredas närmare. Det borde ankomma på regeringen att göra detta. Reglerna borde emellertid bygga på en treårig preskriptionstid. Förslag om särskilda preskriptionsregler i konsumentförhållanden borde enligt utskot­tet föreläggas riksdagen senast i samband med att förslag till lagstiftning på grundval av konsumenttjänstutredningens arbete förelades riksdagen.


 


Prop. 1979/80:119                                                   11

I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen att med avslag på     Inledning propositionen ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört om att förslag till särskilda preskriptionsregler i konsumentförhållanden borde föreläggas riksdagen (rskr 1976/77:216).

Inom justitiedepartementet har därefter utarbetats en promemoria (Ds Ju 1977: 14) Reviderad preskriptionslagstiftning, som innehåller förslag till ny preskriptionslag m. m. I promemorian föreslås särskilda preskriptions­bestämmelser för konsumentfordringar, men i övrigt överensstämmer för­slaget i stor utsträckning med gällande rätt. De i promemorian framlagda lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslem (JK), hovrätten för Nedre Norrland, postverket, kammarkollegiet, bankin­spektionen, försäkringsinspektionen, riksskatteverket (RSV), kommers­kollegium, konsumentverket, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, bo­stadsstyrelsen, konkurslagskommittén (Ju 1971:06), konsumenttjänst­utredningen (Ju 1972:07), försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09), små­husköpkommitlén (Ju 1975:02), konsumentköpsutredningen (Ju 1977: 13), Svenska kommunförbundet, landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorgani­sationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges ad­vokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges kronofog­dar, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpman­naförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Koope­rativa förbundet (KF), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska han­delskammarförbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföre­ningen, Sveriges föreningsbankers förbund, PK-banken, Finansierings­företagens förening, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Motor­branschens riksförbund (MRF).

Riksskatteverket har bifogat yttranden av kronofogdemyndigheterna i Göteborg, Hudiksvall, Malmö och Stockholm. Kommerskollegium har bifogat yttranden av Skånes handelskammare, handelskammaren för Öre­bro och Västmanlands län och Gotlands handelskammare. Centralorgani­sationen SACO/SR har åberopat yttranden av Jurist- och samhällsvetare­förbundet och Civilekonomemas riksförbund. Föreningen Sveriges kronn-fngdar har bifngat yttranden av sina lokalavdelningar för övre Norrland och västra Sverige. Yttrandet av lokalavdelningen för västra Sverige över­ensstämmer i allt väsenfligt med yttrandet av kronofogdemyndigheten i Göteborg.

SAF och Sveriges grossistförbund har förklarat sig instämma i Sveriges industriförbunds yttrande. PK-banken har anslutit sig till Svenska bankfö­reningens yttrande.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.


 


Prop. 1979/80:119                                                             12

2    Gällande rätt

2.1 Preskriptionsförordningen

De allmänna bestämmelserna om preskription gäller enligt 1 § första stycket preskriptionsförordningen alla slag av fordringar, oavsett om de avser pengar, varor, tjänster eller andra prestationer. Enligt 20 § undantas dock vissa fordringar som grundar sig på obligationer eller liknande mass­papper samt vissa fordringar på riksbanken och riksgäldsknntnret n. d.

Preskriptinnstiden är enligt 1 § första stycket tio år. Tiden räknas från dagen för fordringens tillkomst. Förfallodagen saknar betydelse för beräk­ning av preskriptionstiden. Förfaller en fordran senare än tio år efter tillkomsten, blir den ändå preskriberad efter tio år, om inte preskriptions­avbrott sker.

Preskription avbryts genom att bnrgenären väcker talan mot gäldenären eller genom att han utom rätta kräver gäldenären på betalning eller annan fullgörelse. Krav kan framställas skriftligen eller munlligen. En erinran om skulden anses som krav (1 § första stycket).

Kan gäldenären inte anträffas, har borgenären enligt I § andra stycket möjlighet att avbryta preskription genom att ange fordringen hos domstnl eller överexekulor. Detsamma gäller enligt 1 § tredje stycket, om borge­nären inte vet om eller var gäldenären har hemvist här i landet.

Preskriptionsavbrott kan enligt 3 § första meningen ske också genom att gäldenären erkänner skulden. Detta behöver inte ske uttryckligen. Det räcker med amortering eller räntebetalning som görs av gäldenären eller med hans vetskap.

Vissa beslut i inteckningsärenden har enligt 3 § andra meningen pre­skriptionsavbrytande verkan gentemot ägaren av den intecknade egendo­men. Det gäller dels beslut varigenom ansökan om inteckning bifalls eller förklaras vilande, dock inte om det är fråga om inteckning i fast egendom, tomträtt, skepp eller skeppsbygge, dels anteckning om innehav av pant­brev eller annan inteckningshandling.

Efter varje preskriptionsavbrott börjar en ny tioårig preskriptionstid löpa (1§ första stycket). Har processuellt förfarande inletts mot gälde­nären, sker nytt preskriptionsavbrott varje gång han hörs eller kallas till inställelse. Blir fordringen fastställd genom dom eller utslag, räknas pre­skriptionstiden enligt 4 § från det domen eller utslaget meddelades. Skall gäldenären underrättas om domen eller utslaget och försummas detta, räknas dock tiden från det gäldenären senast hördes eller kallades till inställelse, om inte preskriptionsavbrott sker på annat sätt. Även verkstäl­lighet har preskriptionsavbrytande verkan.

I 5 § finns bestämmelser om sådana fall då flera gäldenärer har åtagit sig solidariskt ansvar för en skuld. Har borgenären försummat att avbryta preskription i förhållande till en av dem, blir var och en av de övriga inte


Gällande rätt


 


Prop. 1979/80:119                                                                 13

skyldig att betala mer än den andel som belöper på honum efter huvudta-     Gällande rätt lel. Uppknmmer brist hus någon av gäldenärerna, fördelas ansvarei för bristen lika mellan de övriga. Borgenären får dock svara för den del som skulle ha betalats av den gäldenär gentemot vilken preskription har skett.

Har en av flera gäldenärer som är solidariskt ansvariga betalat skulden under tionde året, har han enligt 5 § andra stycket ett år på sig för att göra gällande regresskrav mot de övriga.

6 § ger gäldenären möjlighet att förhindra att frågan om hans betalnings­skyldighet står öppen under mycket lång tid. Har borgenären avbrutit preskription gennm ett krav utom rätta eller en erinran får sålunda gälde­nären väcka s. k. pruvokatorisk talan mot borgenären för att få fordrings­rätten prövad.

Försummelse att avbryta preskription medför att borgenären föriorar sin talan mot gäldenären (2§1. Detta innebär dock inte att alla rättsverkningar som är förenade med fordringen upphör. Enligt 7§ får en fordran trots preskription användas till kvittning mot genfordran. Förutsättningen är att borgenären har förvärvat sin fordran före preskriptionstidens utgång och att han också dessförinnan har ådragit sig den skuld som han önskar kvitta.

Vidare föreskrivs i 8 § att en borgenär som har handpant till säkerhet för sin fordran trots preskription inte behöver lämna ifrån sig panten förrän han har fått betalt. Överstiger fordringen pantens värde, gäller dock de allmänna preskriptionsbestämmelserna i fråga om överskottet.

Om en gäldenär har betalat en skuld trots att den är preskriberad, anses han inte ha rätt att återfå beloppet under åberopande av att han på grund av preskriptionen inte var skyldig att betala.

Slutligen bör nämnas att domstol som regel inte beaktar fråga om tioårs-preskription ex officio. Det krävs i princip att gäldenären gör preskriptionsinvändning.

2.2 Preskriptionsbestämmelser i andra författningar

En översikt över preskriptionsbestämmelser utanför preskriptinnsför-ordningen finns i prop. 1976/77: 5 s. 18—24.

Sedan sammanställningen gjordes har en del ändringar skett beträffande de bestämmelser som redovisas i översikten. De viktigaste är följande.

Preskriptionsbestämmelserna i giftermålsbalken har ändrats genom la­gen (1978: 854) om ändring i giftermålsbalken, som träder i kraft den 1 juli 1979. I 5 kap. 7 och 8§§ har införts nya bestämmelser om tidsbegränsning av möjligheten att få underhållsbidrag från make. Enligt 11 kap. 14a § skall i detta avseende samma bestämmelser gälla för underhåll efter äkten­skapsskillnad som för underhåll i bestående äktenskap. Dels föreskrivs en gräns för att döma ut underhållsbidrag för förfluten tid. Talan får inte bifallas för längre lid tillbaka än tre år innan talan väcktes, om inte den bidragsskyldige medger det. Dels föreskrivs förkortad preskriptionstid för


 


Prop. 1979/80:119                                                                  14

underhållsbidrag som har blivit bestämt till sitt belopp. Rätten atl kräva ut      Gällande rätt ett fastställt underhållsbidrag går i princip förlorad tre år efter den ur­sprungliga förfallodagen.

Vid sidan av de angivna bestämmelserna gäller också i fortsättningen den ettårsfrist som föreskrivs i 8 kap. 6§ giftermålsbalken beträffande fordran på ersättning för biträde i makes förvärvsverksamhet liksom ett-årsfristen i 11 kap. 16 § såvitt angår avtal om bodelning.

Även preskriptionsbestämmelserna i föräldrabalken har ändrats med verkan från och med den 1 juli 1979. Enligt lagen (1978: 853) om ändring i föräldrabalken har i 7 kap. 8 och 9 §§ tagits in bestämmelser om underhålls­bidrag till barn som överensstämmer med de nyss återgivna bestämmelser­na om underhållsbidrag till make i 5 kap. 7 och 8 §§ giftermålsbalken.

Hyresförhandlingslagen (1978:304), som har trätt i kraft den 1 juli 1978, innehåller i 29 § en bestämmelse om preskription av fordran på skadestånd för underlåtenhet att påkalla förhandling eller fullgöra förhandlingsskyldig­het. För att inte förlora rätten till talan måste den som vill fordra skade­stånd dels underrätta motparten om sitt anspråk inom två månader från del han fick kännedom om den omständighet som anspråket grundas på, dels hänskjuta tvist om anspråket till hyresnämnd inom två år från det skadan inträffade.

I 14 § brottsskadelagen (1978:413), som har trätt i kraft den 1 oktober 1978, föreskrivs att ansökan hos brottsskadenämnden om ersättning för skada till följd av brott, s. k. brottsskadeersättning, skall göras inom två år från det brottet begicks. En för sent inkommen ansökan prövas inte, om det inte föreligger särskilda skäl.

Lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet har trätt i kraft den 1 januari 1977 liksom lagen (1976:600) om offentlig anställning. Samtidigt har flera äldre lagar på arbetsrättens område upphört att gälla, bl. a. stats-tjänstemannalagen (1%5:274). Medbestämmandelagen innehåller bl. a. be­stämmelser om förhandlingsordningen i arbelstvister. Den som vill yrka skadestånd eller annan fullgörelse enligt lagen eller enligt kollektivavtal skall enligt 64 § påkalla förhandling inom fyra månader efter det att han har fått kännedom om den omständighet som yrkandet hänför sig till och senast två år efter det att omständigheten har inträffat. Enligt 65 § skall talan väckas inom tre månader efter det att förhandling har avslutats. I fråga om anspråk på skadestånd eller annan fullgörelse med anledning av olovlig stridsåtgärd gäller dock en särskild bestämmelse. Enligt 67 § får sådan talan inte i något fall väckas senare än tre månader efter det att stridsåtgärden har avslutats. Den som inte väcker talan inom föreskriven tid förlorar rätten till talan. Bestämmelserna i 64 och 65 §§ är dispnsitiva så till vida som avvikelse från bestämmelserna får göras genom kollektivav­tal.

1963 års semesterlag har den 1 januari 1978 ersatts av en ny semesterlag (1977:480). Den nya lagen har i 33 § en preskriptionsbestämmelse som


 


Prop. 1979/80:119                                                    15

liksom den äldre lagen föreskriver en tvåårig preskriptionstid för fordran     Frågans tidigare på semesterlön, semesterersättning eller skadestånd enligt lagen. Tiden      behandling räknas från semesterårets utgång.

Lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring har upphört att gälla den 1 juli 1977, då den nya lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring trädde i kraft. I 6 kap. 6§ i den nya lagen finns bestämmelser om preskription som bygger på en sexårig preskriptionstid.

2.3 Övriga nordiska länder

Se prop. 1976/77: 5 s. 24-26.

I Norge har en ny lag om preskription av fordringar antagits av stnrtinget i maj 1979. Se nedan under 3,5.

3   Frågans tidigare behandling

3.1 Bakgrunden till reformrörslagen

Under en följd av år har man inom ramen för det nordiska lagstiftnings­samarbetet sökt utarbeta moderna och enhetliga regler om preskription. Redan år 1957 lades i Danmark, Finland, Norge och Sverige fram betån­kanden med i allt väsentligt överensstämmande förslag till ny preskrip­tionslagstiftning. Förslagen byggde i stor utsträckning på gällande norsk rä«.

Det svenska förslaget lades fram i betänkandet (SOU 1957: 11) Ford­ringspreskription m. m. Enligt huvudregeln skulle en fordran preskriberas tio år efter förfallodagen. Preskriptionstiden skulle dock vara tre år för fordringar som avsåg överlåtelse av lös egendom m.m. En yttersta pre­skriptionstid på tjugo år föreslogs för bl. a. utomobligatnriska skadestånds-fnrdringar. För preskriptionsavbrott skulle i princip krävas antingen att gäldenären erkände skulden eller att borgenären vidtog rättslig åtgärd. Förslaget remissbehandlades men ledde inte till lagstiftning, framför allt därför att de föreslagna bestämmelserna ansågs alltför invecklade. Inte heller i de andra nordiska länderna genomfördes de framlagda förslagen.

Tanken på enhetlig nordisk lagstiftning om preskription gavs emellertid inte upp. År 1965 antog Nordiska rådet en rekommendation att genomföra en gemensam lagstiftning som skulle baseras på en preskriptionstid om tio år för fordringar i allmänhet och en kortare preskriptionstid för fordringar i det dagliga livet.

År 1967 tillsattes inom Europarådet en expertkommitté för att utarbeta enhetliga europeiska regler om fordringspreskription. Det nordiska samar­betet kom därför att vila t. v. Europarådskommittén lade år 1970 fram ett förslag till enhetliga preskriptionsregler. Förslaget ledde emellertid varken till en konvention eller till någon annan form av överenskommelse.


 


Prop. 1979/80:119                                                                  16

Frågor om preskription har varit föremål för överläggningar också inom      Frågans tidigare Förenta Nationerna. Vid en diplomatkonferens år 1974 antogs en konven-      behandling tion angående preskription i internationella köpförhållanden. Av de nordis­ka länderna har endast Norge tillträtt konventionen.

Sedan det hade visat sig att arbetet på enhetlig europeisk lagstiftning om preskription av allt att döma inte skulle leda till något resultat, åtempptogs det nordiska samarbetet om preskription. År 1972 lade det norska justitie­departementet fram ett förslag till ny norsk preskriptionslag grundat på resultatet av de nordiska överläggningarna. Ett svenskt förslag till ny preskriptionslagstiftning publicerades i promemorian (Ds Ju 1975:11) Preskription. Någon motsvarighet till dessa förslag har inte lagts fram i Danmark eller Finland.

3.2 1975 års departementspromemoria

Förslaget i den svenska departementspromemorian innebar att bestäm­melserna om preskription i preskriptionsförordningen skulle upphävas och ersättas av en ny preskriptionslag. Ett huvudsyfte med förslaget var att underlätta en snabbare avveckling av fordringar. Detta kom till uttryck på två sätt. Dels förkortades preskriptionstiden. Dels skärptes reglerna om preskriptionsavbrott.

Enligt huvudregeln i promemorieförslaget skulle en fordran preskriberas tre år efter förfallodagen. Den skulle dock alltid preskriberas tio år efter tillkomsten, om den inte hade förfallit till betalning dessförinnan. För preskriptionsavbrott skulle i princip krävas antingen att gäldenären er­kände skulden eller att borgenären inledde rättsligt förfarande mot gälde­nären. Efter preskriptionsavbrott skulle ny preskriptionstid börja löpa. Den nya preskriptionstiden skulle vara tre eller tio år beroende på om fordringen var förfallen till betalning eller ej.

En mer ingående redogörelse för innehållet i promemorian finns i prop. 1976/77: 5 s. 31-63.

Promemorieförslaget fick ett blandat mottagande under remissbehand­lingen. Ett flertal remissinstanser godtog förslagets huvudprinciper, medan andra, främst företrädare för näringslivet, ställde sig avvisande. De som var kritiska mot förslaget vände sig framför allt mot att preskriptionstiden generellt skulle vara så kort som tre år för förfallna fordringar och att det skulle krävas rättslig åtgärd för preskriptionsavbrott från borgenärens sida. Det framhölls från flera håll att gällande bestämmelser hade fungerat väl i praktiken och att det var tveksamt om förslaget innebar någon förbättn'ng. Vissa remissinstanser ansåg att det i och för sig fanns behov av att ändra gällande bestämmelser, åtminstone beträffande fordringar i det dagliga livet, men menade att förslaget gick för långt.

I fråga om remissutfallet hänvisas i övrigt till prop, 1976/77: 5 s, 63- 113.


 


Prop. 1979/80:119                                                                 17

3.3 1976 års proposition                                                                  Frågans tidigare

Till följd av remisskritiken omarbetades förslaget under den fortsatta behandlingen i justitiedepartementet på en del centrala punkter. Man höll dock fast vid huvudprinciperna att preskriptionstiden borde förkortas och reglerna om preskriptionsavbrott skärpas. Ett förslag till ny preskriptions­lagstiftning färdigställdes och remitterades till lagrådet i april 1976.

I det förslag som remitterades till lagrådet föreslogs som huvudregel att preskriptionstiden skulle vara tre år från den dag en fordran tidigast kunde göras gällande. Tiden skulle dock vara tio år för fordran som grundade sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis, såvida inte fordringen avsåg ett konsumentköp eller en konsumenttjänst. En tioårig preskrip­tionstid skulle gälla också för fordran som hade fastställts genom dom e. d. I fråga om preskriptionsavbrott skulle det krävas att borgenären, om inte gäldenären erkände skulden, väckte talan eller på annat sätt inledde rätts­ligt förfarande mot gäldenären. Preskriptionsavbrott skulle liksom enligt gällande rätt medföra att ny preskriptionstid började löpa. Om preskription hade avbrutits genom väckande av talan, skulle dock ny preskriptionstid löpa endast om fordringen blev fastställd genom dom e.d. 1 annat fall skulle en kortare tilläggsfrist räknas från den dag förfarandet avslutades.

Lagrådet gudtug huvudprinciperna i det remitterade förslagel men hade vissa invändningar mot förslagets utformning. Bl.a. påtalade lagrådet att konstmktionen av lagförslaget i åtskilliga fall skulle leda till en förlängning av den gällande tioåriga preskriptionstiden räknad från fordringens till­komst. För att begränsa verkningarna härav föreslog lagrådet en komplet­terande bestämmelse om en yttersta preskriptionstid på femton år från en fordrans tillkomst. Lagrådets yttrande återges i prop. 1976/77:5 s. 239-251.

Vid överarbetningen av lagförslaget i justitiedepartementet godtogs lag­rådets ändringsförslag på flera punkter. Föredragande statsrådet förklara­de sig emellertid inte kunna biträda förslaget om en yttersta preskriptions­tid på femton år. Proposition med förslag till ny preskriptionslag m.m. (prop. 1976/77: 5) beslutades den 26 augusti 1976.

3.4 Riksdagens ställningstagande till propositionen

Under riksdagsbehandlingen av propositionen framfördes i skrivelser till lagutskottet kritik mot förslaget från ett flertal organisationer, framför allt företrädare för näringslivet. Utskottet höll också en utfrågning i ärendet. För att få frågan om behovet av enhetlig nordisk lagstiftning på området närmare belyst besökte en delegation från utskottet Helsingfors, Köpen­hamn och Oslo och sammanträffade där med företrädare för resp. lands justitiedepartement, näringsliv och konsumentintressen.

I sitt betänkande med anledning av propositionen (LU 1976/77: 24) kon-2   Riksdagen 1979180. I saml. Nr 119


 


Prop. 1979/80:119


staterade utskottet till en början att det inte hade förekommit något uttalat missnöje med de gällande preskriptionsbestämmelserna. Utskottet pekade på att förslaget om förkortning av preskriptionstiden och skärpning av reglerna om preskriptionsavbrott kunde medföra olägenheter för näringsli­vet. En väsentlig förändring av preskriptionsreglerna måste föra med sig kraftiga ingrepp i affärsseder, administrativa rutiner m. m. Den föreslagna regleringen tedde sig komplicerad och svårtillämpad. Den kunde ge upp­hov till tolkningssvårigheter, som kunde innebära risk för rättsförluster särskilt för småföretagare.

Enligt utskottets mening hade den tioåriga preskriptionstiden inte heller i fråga om konsumentfordringar inneburit några mer märkbara olägen­heter. Allmänt sett mäste det dock vara etl konsumentintresse att fordring­ar inom konsumentområdet avvecklas inom rimlig tid. En förkortning av den allmänna preskriptionstiden inom detta område tedde sig därför princi­piellt motiverad.

Sammanfattningsvis konstaterade utskottet att de föreslagna preskrip­tionsreglerna innebar nackdelar beträffande fordringar inom affärslivet. Detsamma torde i viss mån gälla privatlivets fordringar. Enligt utskottets mening var det endast inom konsumentområdet som det kunde finnas anledning att förkorta preskriptionstiderna. Ensamt kunde detta dock inte utgöra tillräckligt skäl för att införa nya generella preskriptionsregler. Med hänvisning till vad som hade inhämtats vid kontakterna med de andra nordiska länderna fann utskottet att det inte heller torde föreligga något sådant behov av nordisk enhetlighet på området som kunde motivera en omfattande ändring av gällande rätt.

På anförda skäl förklarade utskottet att det inte kunde ställa sig bakom förslaget till ny preskriplionslag. Konsumenternas intresse av kortare preskriptionstider borde kunna tillgodoses genom särskilda preskriptions­bestämmelser i fråga om konsumentfordringar. Hur sådana bestämmelser skulle utformas borde utredas närmare av regeringen. Reglerna burde emellertid enligt utskuttets mening bygga på en treårig preskriptiunstid. Förslag om särskilda preskriptionsregler i konsumentförhållanden borde föreläggas riksdagen senast i samband med att förslag till lagstiftning på grundval av konsumenttjänstutredningens pågående arbete förelades riks­dagen.

I en reservation anslöt sig sju av utskottets ledamöter till huvudpunkter­na i propositionsförslaget. De förordade dock vissa ändringar av de före­slagna bestämmelserna om fordran på bank liksom av övergångsbestäm­melserna.

1 enlighet med utskottsmajoritetens hemställan beslöt riksdagen att med avslag på propositinnen ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört om att förslag till särskilda preskriptionsregler i konsumentförhållanden borde föreläggas riksdagen (rskr 1976/77: 216).


Frågans tidigare behandling


 


Prop. 1979/80:119                                                                 19

3.5 Ytterligare om det nordiska samarbetet                                      Sammanfattning

av promemorian Nordiska departementsöverläggningar om preskription hölls senast i

juni 1976. På grundval av resultatet av överläggningarna omarbetades det förslag till preskriptionslag sum hade lagts fram av det nnrska justitiede­partementet år 1972. Ett nytt norskt förslag lades fram i en departements­promemoria i september 1976. Promemnrian remissbehandlades, varefter en prupnsitinn med förslag till ny preskriptinnslag lades fram år 1978 (Ot prp nr 38/1977-78). Prupnsitiunen har med vissa smärre ändringar antagits av stnrtinget i maj 1979. Den nya lagen träder i kraft den 1 januari 1980.

De nya nnrska bestämmelserna ansluter sig ganska nära till det svenska förslaget i prup. 1976/77:5. Enligt huvudregeln skall preskriptinnstiden vara tre år räknat från den dag borgenären tidigast kan kräva fullgörelse. En tioårig preskriptiunstid skall dock gälla för fordringar på gru|i(d av skuldebrev liksom för andra fordringar som grundar sig på penninglån. För fordringar på bank o.d. på grund av insättning skall preskriptionstiden vara tjugo år. I fråga om preskriptionsavbrott krävs som regel att borge­nären vidtar rättslig åtgärd mot gäldenären, om inte denne erkänner skul­den.

Vid ett möte med nordiska ämbetsmannakommittén för lagstiftningsfrå­gor i september 1977 beslöts, mot bakgrund av att det inte hade visat sig möjligt att få till stånd ensartade nordiska regler om preskription, att man skulle föreslå Nordiska rådet att avskriva rekommendationen från år 1965 om enhefliga preskriptionsbestämmelser. Nordiska rådet beslöt i februari 1978 att anse reknmmendationen för sin del slutbehandlad.

4   Sammanfattning av 1977 års departementspromemoria

1 promemorian föreslås att preskriptionsförordningens bestämmelser om preskription upphävs och ersätts av en ny preskriptionslag. Förslagel följer de riktlinjer som anges i lagutskottets betänkande 1976/77: 24.

Enligt promemorieförslaget skall den allmänna preskriptionstiden allt­jämt vara tio år från fordringens tillkomst. Preskriptionstiden skall dock vara tre år för sådan fordran mot konsument som avser köp enligt konsu­meniköplagen (1973:877), uthyrning av vara under förhållanden motsva­rande dem som anges i 1 § konsumeniköplagen eller tjänst som tillhanda­hålls under motsvarande förhållanden. Enligt förslaget skall treårstiden gälla också för fordran mot borgensman i konsumentfallen. Däremot skall den treåriga preskriptionstiden inte vara tillämplig på fordran som avser uppförande av byggnad för bostadsändamål eller fordran som grundar sig på löpande skuldebrev.

Bortsett från bestämmelserna nm en treårig preskriptiunstid för konsu­mentfordringar innehåller förslaget inte några större nyheter. Det är hu­vudsakligen fråga om en formell modernisering av bestämmelserna i pre-


 


Prop. 1979/80:119                                                   20

skriptionsförordningen. Beträffande vissa detaljer föreslås dock sakliga      Sammanfattning
ändringar.
                                                                     av promemorian

Liksnm f. n. skall preskription kunna avbrytas av både gäldenären och borgenären. I fråga om preskriptionsavbrott föreslås samma bestämmelser för knnsumentfnrdringar sum för andra furdringar.

När det gäller preskriptinnsavbrott från gäldenärens sida behålls nuva­rande regler. Preskriptionen skall således anses avbruten nm gäldenären erkänner skulden. Det behöver inte göras uttryckligen utan kan också ske genom att han betalar amortering eller ränta eller på annat sätt.

Även beträffande preskriptionsavbrott från borgenärens sida behålls i allt väsentligt de nuvarande bestämmelserna. Preskriptionen avbryts så­lunda om borgenären väcker talan eller inleder rättsligt förfarande på annat sätt mot gäldenären. Borgenären kan emellertid också nöja sig med att kräva gäldenären utom rätta eller erinra honom om fordringen. Krav eller erinran måste dock ske skriftligen.

Liksom nu skall preskriptionsavbrott normalt leda till ny preskriptions­lid. Den nya preskriptionstiden är lika lång som den ursprungliga, dvs. tre år för konsumentfordringar och tin år för andra fnrdringar. Har preskrip­tion avbrutits genom att borgenären har väckt talan e.d. räknas dock ny preskriptionstid endast om gäldenären har fått del av bnrgenärens fram­ställning. I annat fall löper en ettårsfrist från det förfarandet avslutas.

Att en fordran preskriberas innebär att borgenären i princip förlorar rätten att kräva ut sin fordran. Preskription av huvudfordran omfattar enligt förslaget också fordran på ränta e.d. och fordran på grund av borgen. Liksom hittills skall en preskriberad fordran under vissa förutsätt­ningar få användas till kvittning.

De föreslagna bestämmelserna är i vissa avseenden tvingande. Avtal om att fordran inte skall preskriberas eller att preskription skall kunna avbry­tas på annat sätt än det föreskrivna skall sålunda vara ogiltigt. Vidare skall avtal om förlängning av den treåriga preskriptionstiden för konsumentford­ringar vara giltigt endast om det har ingåtts efter fordringens tillkomst. Förlängning får ske med högst tre år i sänder.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1979. Enligt förslaget skall de nya bestämmelserna tillämpas även på fordran som har kommit till före ikraftträdandet, under förutsättning att fordringen inte har preskriberats dessförinnan. För att inte rättsförluster skall uppstå på grund av förkort­ningen av preskriptionstiden för konsumentfordringar föreslås en treårig övergångstid beträffande äldre fordringar.

5   Allmän motivering

5.1 Allmänna synpunkter

De allmänna bestämmelserna om preskription av fordran i  1862 års


 


Prop. 1979/80:119                                                                 21

preskriptionsförordning har under årens lopp ändrats på vissa punkter. De      Allmänna syn-har också knmpletterats med specialregler i andra föifattningar. De grund-      punkter läggande principerna är emellertid oförändrade. Preskriptionstiden är tio år från fordringens tillkomst. För preskriptionsavbrott räcker det med ett formlöst krav eller en muntlig påminnelse.  Sker preskriptionsavbrott, löper en ny tioårig preskriptionstid.

Under de senaste decennierna har det i vårt land pågått arbete med att modernisera bestämmelserna om preskription. Förslag till nya allmänna regler har lagts fram vid flera tillfällen men har inte lett till lagstiftning. Inte heller har det nordiska samarbetesom har ägt rum på området resulterat i likartad lagstiftning.

Det förslag som har lagts fram i 1977 års departementspromemoria bygger på riksdagens uttalanden i samband med behandlingen av prop. 1976/77: 5. Riksdagens ställningstagande innebar atl några omfattande änd­ringar av gällande rätt inte borde göras. Huvudprinciperna i gällande rätt borde behållas, men särskilda preskriptionsregler borde utarbetas i fråga om konsumentfordringar, dvs. näringsidkares fordringar mot konsu­menter. I promemorian konstateras att riksdagen härvidlag inte har gett några andra riktlinjer än att reglerna för konsumentfordringar borde bygga på en treårig preskriptionstid. Det måste därför övervägas bl.a. vilken utgångspunkt som skall gälla för den särskilda preskriptionstiden, hur preskriptionen skall kunna avbrytas och vilka verkningar preskriptionsav­brott resp. preskription skall medföra.

När det gäller lagtekniken förordas i promemorian att bestämmelserna för konsumentfordringar förs samman med de allmänna bestämmelserna om preskription. Samtidigt föreslås att de allmänna preskriptionsbestäm­melserna blir föremål för en översyn som i sakligt hänseende har begrän­sad räckvidd men som innebär att preskriptionsbestämmelserna i preskrip­tionsförordningen ersätts med en ny preskriptionslag.

Remissinstanserna har allmänt tillstyrkt att de allmänna preskriptions­bestämmelserna ses över och ersätts med en ny preskriptionslag. Remiss­instanserna är också överlag positivt inställda till att preskriptionsbestäm­melserna för konsumentfordringar förs samman med de allmänna preskrip-tionsbestämmelserna. Från en del håll framförs kritik mot utformningen av de bestämmelser som föreslås beträffande konsumentfordringar. Bara någ­ra enstaka remissinstanser anser dock att det är onödigt att införa särskilda preskriptionsbestämmelser för sådana fordringar.

För egen del villjag till en början framhålla att preskriptionsförordning­ens bestämmelser om preskription i praktiken torde ha fungerat bra i de flesta fall. Den nuvarande tioåriga preskriptionstiden har såvitt man vet inte inneburit några mer märkbara olägenheter, åtminstone inte utanför konsumentområdet. Inte heller har reglema om preskriptionsavbrott eller de övriga reglema om preskription föranlett någon starkare kritik. Enligt min mening framstår dock en preskriptionstid på tio år som alltför


 


Prop. 1979/80:119                                                                 22

lång när det gäller fnrdringar sum är vanliga i det dagliga livet, framför allt i Allmänna syn fråga nm konsumentfordringar. Snm riksdagen uttalade vid behandlingen punkter av prup. 1976/77: 5 måste det allmänt sett vara ett kunsumentintresse att fordringar innm kunsumentnmrådet avvecklas inom rimlig tid. En förknrt-ning av preskriptiunstiden är därför principiellt mutiverad i fråga um så­dana fnrdringar. Jag tillstyrker alltså prumemnrieförslaget att det införs särskilda bestämmelser om kortare preskriptionstid för konsument­fordringar. Jag ansluter mig också till förslaget att dessa bestämmelser bör föras samman med de allmänna preskriptionsbestämmelserna.

Även om det inte finns behov av någon mer genomgripande omarbetning av de allmänna preskriptionsbeslämmelserna ligger det nära till hands att se över dessa bestämmelser samtidigt med att man utarbetar särskilda regler om preskription av konsumentfordringar. Preskriptionsförordningen är av naturliga skäl föråldrad i vissa avseenden. Inte minst från språklig synpunkt är det önskvärt med en modernisering. Det är angeläget att en för allmänheten så viktig författning som det här är fråga om har en modem och lättbegriplig språkdräkt.

På grund av det sagda ansluter jag mig till förslaget att det införs en ny preskriptionslag som ersätter de allmänna preskriptionsbestämmelserna i den nuvarande preskriptinnsförnrdningen nch innehåller nya bestämmel­ser om preskription av fordringar inom knnsumentområdet.

Vid sidan av preskriptionsförordningen finns särskilda preskriptionsbe­stämmelser i ett stort antal författningar. I prop. 1976/77: 5 gjorde man en genomgång av specialpreskriptionsreglerna för att undersöka i vad mån de kunde upphävas i samband med att det infördes nya allmänna bestämmel­ser. Det visade sig då att det inte var möjligt att åstadkomma en samord­ning annat än i ett fåtal fall. I 1977 års departementspromemoria har inte gjorts någon ny systematisk genomgång av de särskilda preskriptionsreg­lerna. Under remissbehandlingen har bara från något enstaka håll förts fram önskemål om översyn av specialpreskriptionsregler.

För min del ansluter jag mig till uppfattningen att det inte finns skäl att återigen gå igenom de särskilda preskriptionsbestämmelserna i syfte att försöka få till stånd en samnrdning på området. Som påpekas i promemo­rian är förutsättningarna för en samordning inte så stora, om man behåller huvudreglerna i gällande rätt och alltså inte ändrar de allmänna bestämmel­serna i den riktning som föreslogs i prop. 1976/77: 5.

5.2 Preskriptionstid

5.2.1 Allmänt Nuvarande ordning m.m.

Enligt gällande rätt räknas den tioåriga preskriptionstiden från fordring­ens tillkomst. Förfallodagen saknar betydelse för preskriptionstidens be­räkning. Även om en fordran förfaller till betalning senare än tio år efter


 


Prop. 1979/80:119                                                                 23

tillkomsten preskriberas den, um inte någnn preskriptinnsavbrytande åt-      Preskriptionstid gärd vidtas innm tioårstiden.

De preskriptionsregler som föreslogs i prop. 1976/77: 5 gick ut på att preskriptionstiden skulle förkortas för åtskilliga fordringar. För andra ford­ringar än sådana sum gmndade sig på skriftligt fordringsbevis eller som hade fastställts genom dom e.d. skulle preskriptionstiden vara tre år. För konsumentfordringar skulle tiden normalt vara tre år även när det fanns skriftligt fordringsbevis. Systemet byggde vidare på att preskriptinnstiden aldrig skulle börja löpa innan borgenären kunde kräva betalning. Preskrip­tionstiden skulle räknas från den dag fordringen tidigast kunde göras gällande. Detta innebar i fråga nm fordringar med bestämd förfallodag att preskriptionstiden skulle börja löpa först från förfallodagen uavsett när denna inträffade. I fråga um fnrdringar utan bestämd förfallodag skulle preskriptionstiden, om anfordran kunde ske omedelbart, räknas från ford­ringens tillkomst. Krävdes uppsägning, skulle tiden räknas från den dag till vilken uppsägning tidigast kunde ske. För villkorade fordringar skulle tiden börja löpa den dag villkoret inträffade.

Promemorian

Huvudskälet till att propositionen avslogs var riksdagens avvisande inställning till de bestämmelser som föreslogs beträffande preskriptionsti­den. Både förkortningen av preskriptionstiden och sättet att bestämma utgångspunkten för preskriptionstiden ansågs kunna medföra nackdelar, framför allt inom affärslivet. Enligt riksdagens mening hade gällande rätt inte visat sig medföra olägenheter som kunde motivera så omfattande ändringar som förslaget innebar.

Mot bakgrund av riksdagens ställningstagande till propositionsförslagets bestämmelser om preskriptionstid föreslås i promemorian som huvudregel att den allmänna preskriptionstiden liksom enligt gällande rätt skall vara tio år från fordringens tillkomst.

Erfarenheterna av den nuvarande lagstiftningen visar att det i praktiken kan uppkomma vissa problem när preskriptionstiden räknas från fordring­ens tillkomst. Ibland är det tveksamt när en fordran skall anses tillkom­men. Det kan också inträffa att en fordran preskriberas redan innan den har förfallit till betalning. Även om man behåller huvudregeln om en tioårspreskription, räknad från fordringens tillkomst, bör därför övervägas om det inte finns skäl att införa kompletterande bestämmelser för vissa slag av fordringar även utanför konsumentområdet. Det gäller framför allt skadeståndsfordringar men också vissa andra fordringar som kan vara beroende av villkor e. d. Dessa frågor tas upp i ett senare avsnitt.

' Om inte annat sägs avses med "promemorian" i det följande 1977 års departe­mentspromemoria.


 


Prop. 1979/80:119                                                                 24

Föredraganden                                                                                 Preskriptionstid

Förslaget att behålla den nuvarande huvudregeln om en tioårig preskrip­tionstid, räknad från fordringens tillkomst, har godtagits av så gott som alla remissinstanser. Ett par instanser har dock föreslagit att man inför en enhetlig preskriptionstid på fem år för både knnsumentfnrdringar och andra fordringar.

För egen del anser jag liksnm lagutsknttets majoritet och en överväldi­gande remissopinion att det inte finns tillräckliga skäl att gå ifrån huvudre­geln nm tioårig preskriptiunstid. Jag föreslår alltså att den allmänna pre­skriptionstiden också i fortsättningen skall vara tio år från fordringens tillkomst.

Som påpekas i promemorian kan det i vissa fall medföra svårigheter att för andra fordringar än knnsumentfnrdringar ha en preskriptionstid på tio år från fordringens tillkomst. Ett särskilt problem är hur preskriptionstiden bör beräknas för skadeståndsfordringar. Jag skall återkomma till dessa frågor i avsnittet 5.3, sedan jag har behandlat frågan om preskriptionstiden för konsumentfordringar.

5.2.2 Konsumentfordringar

Nuvarande ordning m. m.

I gällande rätt finns inte några särskilda bestämmelser om preskriptions­tid för näringsidkares fordringar mot konsumenter.

Enligt prop. 1976/77:5 skulle preskriptionstiden för en fordran som av­såg konsumentköp eller konsumenttjänst i princip vara tre år. Bestämmel­sen om tioårig preskriptionstid för fordran som gmndade sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis skulle inte gälla konsumentfordringar, bortsett från sådana fall då det hade utfärdats löpande skuldebrev. Där­emot skulle tioårstiden för domfästa fordringar vara tillämplig också på konsumentfordringar.

Vid behandlingen av propositionen uttalade lagutskottet att den gällande preskriptionstiden knappast hade inneburit några mer märkbara olägen­heter när det gällde konsumentfordringar. Allmänt sett måste det dock vara ett konsumentintresse att fordringar inom konsumentområdet av­vecklas inom en rimlig tid. Enligt utskottet tedde sig därför en förkortning av den allmänna preskriptionstiden inom detta område principiellt moti­verad. Konsumenternas intesse av kortare preskriptionstider borde kunna tillgodoses genom särskilda preskriptionsbestämmelser i fråga om konsu­mentfordringar. Reglema borde bygga på en treårig preskriptionstid.

Promemorian

När det gäller tillämpningsområdet för bestämmelserna om treårspre-skription framgår av utskottets uttalanden att vad som åsyftas är fordringar som regelmässigt förekommer i det dagliga livet och som rör förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter. Hit hör fordringar på köp av hus-


 


Prop. 1979/80:119                                                   25

hållsartiklar och andra varor som är avsedda för enskilt bmk samt förd-      Preskriptionstid ringar på ersättning för reparationsarbeten, transporter m. m.

Med denna utgångspunkt kan till en början konstateras att den kortare preskriptionstiden bör gälla fordran som avser köp enligt konsumeniköpla­gen. Denna är tillämplig när konsument av näringsidkare köper en vara som är avsedd huvudsakligen för enskilt bmk och som säljs i näringsidka­rens yrkesmässiga verksamhet. Under motsvarande fömtsättningar gäller lagen även i fråga om köp från annan än näringsidkare, om köpet förmedlas av en näringsidkare som ombud för säljaren.

Vidare bör den kurtare preskriptionstiden vara tillämplig på fordran avseende tjänst som tillhandahålls under motsvarande förhållanden, dvs. när en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet utför en tjänst huvud­sakligen för konsumentens enskilda bruk eller när näringsidkaren förmed­lar en sådan tjänst som ombud för den som utför den.

Det sagda innebär att bestämmelserna om treårspreskription i princip bör vara tillämpliga på samma slag av fordringar snm i propositionen föreslogs undantagna från reglema om tioårspreskription för skuldebrevs­fordringar. Undantagsbestämmelserna gällde fordran som avsåg köp enligt konsumeniköplagen eller tjänst som hade tillhandahållits konsument under förhållanden motsvarande dem som anges i I § konsumeniköplagen.

Det bör emellertid övervägas om det inte finns skäl att föreskriva en kort preskriptionstid också för vissa andra slags fordringar mot konsumenter. Det kan erinras om att lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvill­kor har fåu eU utvidgat tillämpningsområde (prop. 1976/77:110, NU 1976/ 77:49, rskr 1976/77:353, SFS 1977:452). Lagen gällde tidigare endast vill­kor som användes vid erbjudande av vara flösöre) eller tjänst eller vid erbjudande att mot vederlag förvärva nyttjanderätt till lösöre. Enligt den nya lydelsen, som har trätt i kraft den 1 juli 1977, är lagen tillämplig oavsett vilket slag av nyttighet som erbjuds. Den gäller sålunda bl. a. vid hyra och arrende liksom vid försäljning av fast egendom eller byggnad på annans mark.

När det gäller upplåtelse av nyttjanderätt är det naturligt att i preskrip­tionshänseende behandla uthyrning av lösöre på samma sätt som köp av vara eller tillhandahållande av en renodlad tjänst. Uthyrning av varor till konsumenter, t. ex. av bilar och TV-apparater, förekommer dagligen. Fordringar som gmndar sig på sådana transaktioner avvecklas normalt efter ganska kort tid. Det finns inte anledning att ha en lång preskriptions­tid beträffande sådana fordringar. Tvärtom bör de i preskriptionshän­seende jämställas med fordringar som avser konsumentköp eller konsu­menttjänster. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. Det föreslås därför att bestämmelserna om treårspreskription skall vara tillämpliga också på fordringar som avser uthyrning av vara till konsument under förhållanden motsvarande dem som anges i 1 § konsumeniköplagen.

I fråga om fordringar som avser nyttjanderätt till fast egendom e. d. i


 


Prop. 1979/80:119                                                   26

form av hyra eller arrende finns det däremot inte behov av någnl undantag Preskriptionstid från huvudregeln nm tinårspreskriptinn, eftersnm sådana fnrdringar är underkastade särskilda preskriptionsbestämmelser i jordabalken. Inte hel­ler är det påkallat att införa en treårig preskriptionstid beträffande köp av fast egendom. Sådana köp kan inte anses jämställda med köp av daglig­varor o.d. Det är naturligt att fnrdringar som avser fastighetsköp följer huvudregeln om tinårspreskription. Detsamma gäller beträffande köp av byggnad på annans mark. Det kan inte heller i övrigt anses föreligga tillräckliga skäl att utvidga tillämpningsområdet för treårspreskriptionen till fordringar på gmnd av andra avtal med konsument än de tidigare nämnda.

1 detta sammanhang bör uppmärksammas att det på bostadsmarknaden inte är ovanligt med en kombination av köpeavtal och entreprenadavtal. Särskilt i nya bostadsområden förekommer det ofta att den som köper en tomt samtidigt träffar avtal om uppförande av ett hus på tomten. Eftersom entreprenadavtal betraktas som avtal om tjänst, skulle en fordran på gmnd av ett sådant avtal med de bestämmelser som har föreslagits i det föregåen­de bli underkastad en treårig preskriptionstid. Emellertid finns det knap­past anledning att i preskriptionshänseende skilja mellan köp av ett redan existerande hus och avtal om uppförande av ett nytt hus. Det föreslås därför att bestämmelserna om treårspreskription inte skall vara tillämpliga på fordran som avser uppförande av byggnad. Undantaget föreslås dock begränsat till uppförande av byggnad för bostadsändamål. När en konsu­ment träffar avtal om uppförande av något annat slag av byggnad för enskilt bmk, är det i allmänhet fråga om ett uthus eller någon annan mindre byggnad. En fordran på gmnd av ett sådant avtal bör omfattas av den kortare preskriptionstiden. När det gäller avtal om uppförande av verk­stadsbyggnad e.d. är det i regel inte fråga om en tjänst som tillhandahålls konsument. Fordringar på gmnd av sådana avtal blir därför normalt under­kastade tioårig preskription.

En särskild fråga är vilken preskriptionstid som bör gälla för fordran mot den som har gått i borgen för en konsument i samband med ett konsument­köp e.d. Eftersom ett borgensåtagande är subsidiärt i förhållande till huvudgäldenärens förpliktelse ligger det nära till hands att ha samma preskriptionstid för fordringen mot borgensmannen som för huvud­fordringen. I varje fall är det klart att preskriptionstiden bör begränsas till tre år när borgensmannen är en privatperson.

Om borgen för en fordran på gmnd av konsumentköp e. d. ingås av t. ex. en bank eller ett företag, kan det däremot förefalla naturligt att preskrip­tionstiden är tio år liksom annars när det gäller fordringar mot andra än konsumenter. Det bör emellertid beaktas att en borgensfordran såväl enligt gällande rätt som enligt vad som föreslås i det följande inte längre skall kunna krävas ut när huvudfordringen är preskriberad. Det är därför som regel obefogat att ha en längre preskriptionstid för en borgensfordran än


 


Prop. 1979/80:119                                                   27

för huvudfordringen. En tioårig preskriptionstid för en borgensfordran i de Preskriptionstid åsyftade fallen skulle visseriigen kunna innebära en viss fördel för borge­nären så till vida som han, om huvudfordringen levde vidare efter tre år, inte skulle behöva vidta någon preskriptionsavbrytande åtgärd gentemot borgensmannen förrän efter tio år. Den fördelen torde emellertid i prakti­ken inte ha någon nämnvärd betydelse, särskilt som det enligt vad som föreslås i det följande skall räcka med en skriftlig erinran för preskriptions­avbrott från borgenärens sida. Det är vidare önskvärt med så enkla och enhefliga bestämmelser som möjligt.

På gmnd av det anförda föreslås att preskriptionstiden för fordran mot den som har gått i borgen för fullgörandet av konsumentens förpliktelser i samband med ett konsumentköp e.d. skall vara tre år, oavsett vem som har gjort borgensåtagandet.

Det bör tilläggas att preskriptionstiden för säljarens fordran på gmnd av konsumentköp bör vara tre år, även om fordringen av annan anledning än borgen, t. ex. succession på gäldenärssidan, riktas mot arman än köparen. Motsvarande gäller beträffande fordran som avser tjänst eller uthyrning. Någon uttrycklig bestämmelse härom torde dock inte behövas.

Vid bestämmandet av tillämpningsområdet för reglerna om treårspre­skription uppstår också frågan om bestämmelserna skall gälla enbart näringsidkares fordran på konsument eller om de även skall gälla fordring­ar i motsatt riktning.

Det väsentliga är givetvis att bestämmelserna blir tillämpliga på fordran på köpeskillingen resp. vederlaget för den utförda tjänsten eller mot­svarande. De situationer där konsumenten har anledning att uppträda som borgenär är av mindre betydelse. Det är huvudsakligen fråga om sådana fall då konsumenten har en fordran på ersättning på gmnd av fel eller brist i den sålda varan eller den utförda prestationen.

Enligt propositionsförslaget skulle den särskilda bestämmelsen om treårspreskription i konsumentförhållanden formellt gälla fordringar i båda riktningarna. I propositionen påpekas emellertid att det knappast skulle bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen på fordringar på gmnd av fel eller brist i godset, eftersom de följde huvudregeln om treårspreskription oavsett om det var fråga om ett konsumentförhållande eller ej.

I lagutskottets betänkande framhålls som skäl för att införa regler om knrttidspreskription enbart konsumentemas intressen. Redan av den an­ledningen ter det sig opåkallat att låta regler om treårspreskription bli tillämpliga också på sådana fordringar mot näringsidkare som kan uppstå i samband med ett konsumentköp e.d. Dessutom är det i praktiken tämligen betydelselöst om bestämmelserna blir tillämpliga på sådana fordringar, eftersom reglerna om reklamation i stor utsträckning sätter de allmänna preskriptionsbestämmelsema ur spel. Enligt 54 § köplagen (jfr 11 § konsu­meniköplagen) gäller sålunda som regel en yttersta frist om ett år för köparens rätt att göra gällande befogenhet på gmnd av fel i varan. Någon


 


Prop. 1979/80:119                                                                 28

motsvarande frist finns f.n. inte föreskriven i fråga om tjänster eller Preskriptionslid uthyrning. Allmänna grundsatser om skyldighet att inom skälig tid påtala avtalsbrott torde emellertid leda till att anspråk mot den som har utfört en tjänst e. d. sällan kan göras gällande först efter flera år. Sammanfattnings­vis kan alltså sägas att det inte finns skäl att föreskriva att den treåriga preskriptionstiden skall gälla också i sådana fall då konsumenten är bor­genär.

När det gäller att bestämma utgångspunkten för treårspreskriptionen -en fråga som riksdagen inte heller har berört - finns tre alternativ: ford­ringens tillkomst, förfallodagen eller den dag fordringen tidigast kan göras gällande.

Förfallodagen användes som utgångspunkt för preskriptiunstiden enligt huvudregeln om treårspreskription i 1975 års departementspromemoria. Förslaget utsattes på denna punkt för åtskillig kritik under remissbehand­lingen. Det framhölls att den föreslagna ordningen skulle innebära olägen­heter bl. a. när det gällde fordringar som förfaller till betalning vid anford­ran eller viss tid efter uppsägning. Det blir i så fall av stor betydelse att kunna konstatera om nch när anfordran eller uppsägning har skett. Om t. ex. köparen av en vara, som skall betalas vid anfordran, har betalt köpeskillingen omedelbart efter köpet och sedan har gjort sig av med kvitton o.d. efter preskriptionstidens utgång, kan han råka i svårigheter, om säljaren kräver betalning efter 4- 5 år under påstående att köpeskilling­en är obetald, att anfordran inte har skett tidigare och att preskriptionsti­den alltså inte ens har börjat löpa. Omvänt kan en säljare som inte har fått betalt och som av någon anledning väntar med att kräva betalning i 4-5 år mötas av påståendet att anfordran har skett omedelbart efter fordringens tillkomst och att fordringen därefter har preskriberats. Berörda parter skulle alltså behöva spara inte bara kvitton o. d. beträffande betalning utan också bevismaterial i fråga om anfordran eller uppsägning.

Den kritik snm på denna punkt riktades mot 1975 års promemorieförslag var ett viktigt skäl till att man under departementsbehandlingen övergav det system för beräkning av preskriptionstid som hade föreslagits i prome­morian. De fordringar som skall omfattas av den treåriga preskriptionsti­den för konsumentförhållanden är i stor utsträckning fordringar som för­faller till betalning vid anfordran. Dvs. det är just sådana fordringar beträf­fande vilka de nyss redovisade olägenheterna av att räkna preskriptionsti­den från förfallodagen visar sig. Det finns därför minst av allt i fråga om konsumentfordringarna skäl att på nytt ta upp tanken att räkna preskrip­tionstiden från förfallodagen.

Nu finns dessutom ett annat starkt skäl mot ett sådant berakningssält, nämligen att dagen för fnrdringens tillkomst behålls som utgångspunkt för den allmänna tioårspreskriptionen. Att ha tillkomstdagen som utgångs­punkt i det ena fallet och förfallodagen i det andra skulle ge upphov till tillämpningssvårigheter. Inte minst för näringsidkare som dagligen gör


 


Prop. 1979/80: 119                                                  29

affärer både med konsumenter och andra skulle det bli svårt att veta vad      Preskriptionstid som gällde i det särskilda fallet.

Av liknande skäl ter det sig inte heller snm elt godtagbart alternativ att räkna preskriptionstiden för konsumentfordringar från den dag fordringen tidigast kan göras gällande. Innebörden härav skulle vara atl preskriptions­tiden för fordringar med bestämd förfallodag räknades från förfallodagen och för fordringar utan bestämd förfallodag från den dag anfordran tidigast kunde ske resp. den dag till vilken uppsägning tidigast kunde ske. En bestämmelse med den innebörden tillämpad på konsumentfordringar skul­le medföra att preskriptionstiden i stor utsträckning kom att räknas från tillkomstdagen, eftersom sådana fordringar ofta förfaller vid anfordran. Även om utgångspunkten för preskriptionstiden för sådana konsument­fordringar således blev densamma som för fordringar underkastade tioårs­preskription, skulle de nyssnämnda olägenheterna av att behöva laborera med skilda utgångspunkter för olika fordringar visa sig åtminstone beträf­fande konsumentfordringar med bestämd förfallodag.

Det kan tilläggas att de fördelar som enligt propositionsförslaget skulle vara förenade med att räkna preskriptionstiden från den dag fordringen tidigast kan göras gällande i stället för att räkna tiden från fordringens tillkomst skulle bli obetydliga, om en bestämmelse med den innebörden infördes bara beträffande konsumentfordringar. Fördelarna visar sig näm­ligen framför allt i fråga om skadeståndsfordringar och andra fordringar som kan vara beroende av villkor. Och den typen av fordringar förekom­mer sällan när det gäller näringsidkares fordringar mot konsumenter.

Behåller man tillkomstdagen som utgångspunkt för tioårspreskriptionen, torde det inte råda något tvivel om att den bästa lösningen är att ha samma utgångspunkt beträffande konsumentfordringar. Man får en samordning som innebär minsta möjliga Ullämpningssvårigheter. Valet av en så tidig utgångspunkt som möjligt ligger också i linje med riksdagens uttalanden om att man i konsumenternas intresse bör införa en kort preskriptionstid för konsumentfordringar. Det föreslås därför att också den treåriga pre­skriptionstiden skall räknas från fordringens tillkomst.

En särskild fråga är vilken preskriptionstid som skall gälla beträffande fordringar som grundar sig på löpande skuldebrev. I prop. 1976/77:5 föreslogs att preskriptionstiden för en sådan fordran skulle vara tio år, även om fordringen avsåg ett konsumentköp eller en konsumenttjänst. Skälet härtill var att en ordning som innebar att preskriptionstiden för fordringar enligt löpande skuldebrev var olika beroende på om det var en konsumentfordran eller ej skulle vara omöjlig att förena med de bestäm­melser som gäller i fråga om överiåtelse och pantsättning av löpande skuldebrev. Eftersom innehavaren av ett löpande skuldebrev som har överlåtits ofta inte känner till och inte kan känna till vad fordringen avsåg från början, skulle en bestämmelse om kortare preskriptionstid för vissa fordringar enligt löpande skuldebrev kunna leda till rättsförluster för inne­havaren.


 


Prop. 1979/80:119                                                    30

Införs särskilda bestämmelser om treårspreskription för konsumentford- Preskriptionstid ringar vid sidan av den allmänna tioårspreskriptionen, krävs därför ett undantag av samma slag som föreslogs i propositionen beträffande ford­ringar som grundar sig på löpande skuldebrev. Visserligen innehåller 17 § konsumeniköplagen (1973: 877) ett förbud mnt att använda löpande skulde­brev vid knnsumentköp. Enligt riksdagens beslut med anledning av prup. 1976/77: 123 förs bestämmelsen med vissa ändringar över till kunsument-krediflagen, när denna träder i kraft. Trots förbudet kan det emellertid inträffa att ett löpande skuldebrev utfärdas för en konsumentfordran på gmnd av köp. Och något förbud råder f.n. inte mot att ta emot löpande skuldebrev som bevis för fordran på grund av konsumenttjänst eller uthyr­ning av vara till konsument. Med hänsyn härtill föreslås att treårstiden inte skall gälla fordran som grundar sig på löpande skuldebrev.

Föredraganden

De allra flesta remissinstanser har tillstyrkt förslaget att preskriptionsti­den för konsumentfordringar förkortas till tre åf från fordringens tillkomst. Några remissinstanser har dock föreslagit att preskriptionstiden för både konsumentfordringar och andra fordringar bestäms till fem år. Från ett par håll har föreslagits att presknptionstiden skall vara fem år för knnsument­fnrdringar även nm tioårstiden behålls för fordringar i allmänhet. Någnn enstaka remissinstans har förordat att preskriptionstiden skall räknas inte från fordringens tillkomst utan antingen från förfallodagen eller från den dag fordringen tidigast kan göras gällande.

För egen del ansluter jag mig liksom flertalet remissinstanser till försla­get i promemorian att preskriptionstiden för konsumentfordringar bestäms till tre år. Även i fråga om utgångspunkten för preskriptionstiden tillstyrker jag promemorieförslaget i likhet med så gott som alla remissinstanser. Beträffande skälen härför hänvisar jag till vad som har anförts i prome­morian. Jag föreslår alltså att preskriptinnstiden för knnsumentfnrdringar bestäms till tre år från fnrdringens tillkomst.

Den fråga som har uppmärksammats mest under remissbehandlingen är problemet om avgränsningen av de fnrdringar som skall omfattas av den treåriga preskriptionstiden. Ett flertal remissinstanser framhåller att den avgränsning som föreslås i promemorian ger upphov till oklara gränsfall och omotiverade skillnader mellan likartade fordringar.

Bland de olägenheter som remissinstanserna pekar på kan nämnas att preskriptionstiden för fordringar som avser köp av fast egendom eller uppförande av byggnad för bostadsändamål enligt promemorieförslaget skall vara tio år, medan preskriptionstiden för fordringar som avser om-eller tillbyggnad av ett hus skall vara tre år. Vidare påpekas att preskrip­tionstiden blir tio år för en fordran snm avser uppförande av ett bustadshus men tre år för en furdran som avser inköp av byggnadsmaterial, trots att materialkostnaden i många fall är betydligt större än arbetskostnaden. Det


 


Prop. 1979/80:119                                                                 31

anses också egendomligt atl preskriptionstiden skall vara nlika bemende Preskriptionstid på nm en entreprenad avser ett bustadshus eller um den avser ett garage eller ett uthus e. d. De angivna nlägenheterna blir enligt dessa remissin­stanser särskilt påtagliga i sådana fall då ett entreprenadavtal samtidigt avser etl bustadshus nch ett annat hus eller då ett avtal nmfattar både inköp av material uch uppförande av ett bustadshus.

Flera remissinstanser påpekar att begreppet tjänst inte har någon exakt juridisk innebörd, vilket i vissa fall kan medföra uklarheter i fråga um preskriptiunstidens längd. Det erinras uckså nm att knnsumentköplagen endast avser köp av varur. Gennm den föreslagna avgränsningen av treårs­tiden i fråga nm köp utesluts därför inte bara köp av fast egendom från tillämpningsområdet utan också sådan lös egendom som inte betraklas som vara, t. ex. värdepapper. Vidare ifrågasätter några remissinstanser om bestämmelsen om treårspreskription med den föreslagna lydelsen inbe­griper sådana fordringar som avser leverans av elektrisk ström, renhållning m. m.

För att man skall undvika de angivna gränsdragningsprnblemen har det från åtskilliga håll förts fram önskemål om ändring av den föreslagna avgränsningen av tillämpningsområdet för treårspreskriptionen. Flera re­missinstanser, bland dem konsumentverket, konsumenttjänstutredningen och konsumentköpsutredningen, har föreslagit att tillämpningsområdet skall bli detsamma som enligt avtalsvillkorslagen och marknadsföringsla­gen. Den kortare preskriptionstiden skulle då bli tillämplig på alla fordring­ar som avser en vara, tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet tillhandahåller en konsument för huvudsakligen enskilt bruk. Andra remissinstanser har föreslagit att undantagsbestäm­melsen för fordringar som avser uppförande av byggnad för bostadsända­mål utvidgas till atl avse alla fordringar som avser uppförande av byggnad.

För min del ser jag det som elt primärt önskemål att bestämmelserna om preskriptiunstidens längd är enkla. Avgränsningen av de fnrdringar snm skall vara underkastade en treårig preskriptionstid bör göras så, att man såvitt möjligt undviker risken för missförstånd och rättsförluster. Enligt min mening är den avgränsning som föreslås i prumemnrian inte tillräckligt skarp för att uppfylla de krav snm bör ställas i detta avseende.

En lämplig utgångspunkt vid avgränsningen av treårspreskriptionen är, snm någnn remissinstans har påpekat, alt alla furdringar snm riktas mot konsumenter och som grundas på typiska näringsidkare-konsumentrela­tioner behandlas på samma sätt. ! promemorian har tillämpningsområdet för treårspreskriptionen bestämts genom en uppräkning av vissa fordrings-kategorier, nämligen fordringar som avser köp, tjänst eller uthyrning, och har i övrigt anknutits till rekvisiten i 1 § konsumeniköplagen. På det sättet har man visserligen fått en naturiig anknytning till annan konsumenträttslig lagstiftning. Men samtidigt har en del fordringar som hör till konsument­området och som är av stort intresse i sammanhanget kommit att falla utanför tillämpningsområdet för treårspreskriptionen.


 


Prop. 1979/80:119                                                   32

För att man skall få en klarare avgränsning av tillämpningsområdet för Preskriptionstid treårspreskriptionen och så långt som möjligt behandla likartade fordringar lika anser även jag att man bör gå ifrån gränsdragningen i promemorieför­slaget och utgå från tillämpningsområdet för avlalsvillkorslagen och mark­nadsföringslagen. Som huvudregel bör alltså föreskrivas att treårspreskrip­tionen skall vara tillämplig på fordringar som avser en vara, tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet till­handahåller en konsument för huvudsakligen enskilt bmk.

En bestämmelse med denna innebörd skiljer sig från promemorieförsla­get framför allt genom att den också omfattar fnrdringar på grund av banklån eller andra penninglån och fordringar som avser köp av fast egendom, förutsatt att det är fråga om ett förhållande mellan en näringsid­kare och en konsument. Frågan är om detta är godtagbart eller om det krävs ett undantag för någon av dessa fordringstyper.

Bedömningen av denna fråga hänger samman med vilken preskriptions­tid som bör gälla för fordringar som grundar sig på löpande skuldebrev, dvs. skuldebrev som är ställda antingen till innehavaren eller till viss man eller order. Efter vad som har upplysts av företrädare för bankerna grun­dar sig nämligen bankemas lånefordringar så gott som alltid på löpande skuldebrev. Sådana skuldebrev används också i stor utsträckning vid fastighetsköp.

Enligt promemorieförslaget skall fordringar som gmndar sig på löpande skuldebrev vara undantagna från treårspreskriptionen för konsumentford­ringar. Som skäl härtill anförs att det skulle kunna leda till rättsförluster för godtroende förvärvare av sådana skuldebrev, om man bestämmer pre­skriptionstiden till tre år för sådana fordringar enligt löpande skuldebrev som avser konsumentförhållanden och tio år för fordringar enligt andra löpande skuldebrev.

Under remissbehandlingen har frågan om preskriptionstiden för ford­ringar enligt löpande skuldebrev behandlats närmare bara av några få remissinstanser. En remissinstans, som avstyrker undantagsregeln för lö­pande skuldebrev, menar att risken för sådana rättsförluster som nämns i promemorian är liten och hävdar att en undantagsregel i stället kan leda till att näringsidkare kommer att kräva att konsumenter undertecknar löpande skuldebrev för att den längre preskriptionstiden skall bli tillämplig.

En annan remissinstans ifrågasätter å andra sidan om inte tioårspre­skriptionen bör omfatta också fordringar enligt enkla skuldebrev. En tredje remissinstans slutligen föreslår att man inte föreskriver något undantag i den föreslagna preskriptionslagen beträffande löpande skuldebrev utan i stället gör en ändring i skuldebrevslagen som innebär att en invändning om treårig konsumentpreskription står sig mot en ondtroende förvärvare av skuldebrevet men inte mot en godtroende förvärvare.

Som jag tidigare har berört är det en fördel om treårspreskriptionen så långt som möjligt blir flllämplig på alla näringsidkares fordringar mot


 


Prop. 1979/80:119                               ._                                33

konsumenter. I och för sig skulle en treårig preskriptionstid säkerligen Preskriptionstid vara tillräckligt lång för att tillgodose borgenärens berättigade intressen i de allra flesta fall också när det gäller fordringar på gmnd av löpande skuldebrev, t. ex. flertalet bankfordringar. Normalt sker ju preskriptions­avbrott fortlöpande genom att gäldenären betalar ränta och amortering med påföljd att en ny preskriptionstid börjar löpa.

Å andra sidan kan det hävdas att en preskriptionstid på tin år för sådana fordringar inte utgör någon större belastning för konsumenterna. Det gäller framför allt bankfordringar. En privatpersons skulder till en bank skiljer sig i allmänhet från de skulder som han kan ådra sig i samband med inköp av dagligvaror o.d. bl.a. på det sättet att banklånen är på större belopp och löper under längre tid. Privatpersoner torde som regel spara kvitton och andra handlingar rörande banklån betydligt längre än motsvarande handlingar rörande inköp av hushållsartiklar o. d. Dessutom torde det i och för sig inte finnas någon nämnvärd risk för att den som har tagit lån i en bank blir utsatt för dubbelkrav som leder till att han måste betala på nytt.

För egen del anser jag att man inte gärna kan gå ifrån den nuvarande principen att den som i god tro förvarar ett löpande skuldebrev normalt har rätt att få betalt utan hinder av de invändningar som gäldenären skulle kunna åberopa gentemot en tidigare innehavare av skuldebrevet. Jag anser därför att det inte är godtagbart att införa en ordning som innebär att preskriptionstiden alltid är tre år för löpande skuldebrev på konsumentom­rådet samtidigt som man behåller tioårstiden för andra löpande skulde­brev.

Däremot kan jag hysa förståelse för en lösning som innebär att preskrip­tionstiden är tre år för den förste innehavarens fordran mot konsumenten och tio år för den som förvärvar skuldebrevet utan att känna till att det från början har avsett en konsumentfordran. En sådan lösning skulle emellertid te sig krånglig och svårförståelig. Dessutom skulle möjligheterna att kring­gå huvudregeln om en kort preskriptionstid för konsumentfordringar knap­past bli mindre än med förslaget i promemorian. För min del ärjag därför inte beredd att förorda bestämmelser med denna innebörd framför en enhetlig bestämmelse om tio års preskriptionstid för fordringar som gmn­dar sig på löpande skuldebrev.

På gmnd av det anförda tillstyrker jag förslaget i promemorian att det införs ett undantag från den treåriga preskriptionstiden för fordringar som grundar sig på löpande skuldebrev.

Med en sådan undantagsbestämmelse kommer en tioårig preskriptions­tid att gälla för de flesta fordringar som avser lån från en näringsidkare till en konsument. Sålunda kommer bankernas lånefordringar regelmässigt att liksom hittills preskriberas först efter tio år.

Enligt min mening finns det inte anledning att föreskriva undantag från den treåriga konsumentpreskriptionen beträffande andra lånefordringar lika litet som det finns skäl att i övrigt undanta fordringar som gmndar sig

3   Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 119


 


Prop. 1979/80:119                                                    34

på enkelt skuldebrev eller på skriftligt fordringsbevis av annat slag. De      Preskriptionstid speciella skäl som talar för en tioårig preskriptionstid beträffande löpande skuldebrev gör sig inte gällande i fråga om fordringar som grundar sig på andra skriftliga fordringsbevis.  En bestämmelse om tioårspreskription också för sådana fordringar skulle enligt min mening föra för långt.

När det gäller fordringar på grund av fastighetsköp kan som skäl för att föreskriva undantag från treårspreskriptionen anföras att sådana fordring­ar i allmänhet avser betydande belopp och inte på samma sätt som ford­ringar som gäller inköp av hushållsartiklar o. d. kan hänföras till den kategori av fordringar som är vanliga i det dagliga livet. Från borgenärens synpunkt kan därför en preskriptionstid på tre år för fordringar på grund av fastighetsköp te sig alltför kort.

I praktiken torde emellertid den treåriga preskriptionstiden få begränsad betydelse vid fastighetsköp även om det inte föreskrivs något undantag för fordringar som avser fast egendom. Det torde vara ganska sällsynt att den som yrkesmässigt säljer fastigheter låter sin fordran på köpeskillingen utestå obetald under någon längre tid. I allmänhet torde säljarens och köparens mellanhavanden göras upp i nära anslutning till köpeavtalet. Ofta sker uppgörelsen på det sättet att köparen betalar en del av köpeskillingen kontant och i övrigt övertar betalningsansvaret för säljarens lån eller tar upp egna lån. För sådana lån utfärdas normalt löpande skuldebrev. Det innebär att långivarens fordran kommer att preskriberas först efter tio år. Även i de fall då köparen får kredit av säljaren för en del av köpeskillingen torde det vara vanligt att säljaren, om han är näringsidkare, begär att köparen utfärdar ett löpande skuldebrev på beloppet. Även då blir alltså preskriptionstiden tio år.

Det förekommer emellertid att en köpare som får kredit åtar sig betal­ningsskyldighet utan att utfärda löpande skuldebrev. Också i sådana fall blir dock frågan om preskriptionstidens längd av underordnad betydelse, eftersom köparen i allmänhet lämnar säkerhet i form av pantbrev i den köpta fastigheten. Enligt 6 kap. 4 § jordabalken har en borgenär som har panträtt i fast egendom rätt att få betalning ur fastigheten även om ford­ringen är preskriberad. Motsvarande gäller enligt 13 kap. 7 § jordabalken när en fordran är förenad med panträtt i tomträtt. Någon anledning att ändra dessa bestämmelser finns inte.

Det kan tilläggas att frågan om preskriptionstidens längd i de ifrågava­rande fallen ofta blir utan nämnvärd praktisk betydelse också av den anledningen att gäldenären fortlöpande betalar ränta och amorteringar. Därigenom avbryts preskriptionen både enligt gällande rätt och enligt vad som föreslås gälla i fortsättningen. Dessutom skall borgenären, som när­mare behandlas i det följande, alltid kunna avbryta preskription genom en skriftlig erinran till gäldenären.

På grund av det anförda anser jag att det inte finns skäl att föreskriva undantag från den treåriga preskriptionstiden i fråga om fordringar på


 


Prop. 1979/80:119                               ,.._.                            35

grund av fastighetsköp. Vad jag nu har anfört beträffande fordringar som Preskripiionstid avser köp av fast egendom är i stor utsträckning tillämpligt också på fordringar på grund av köp av byggnad på annans mark liksom på fordring­ar som avser uppförande av bostadshus eller andra byggnader. Jag anser alltså att det inle heller i fråga om sådana fordringar behövs något undantag från treårspreskriptionen.

I sådana fall då en privatperson säljer en fastighet till en annan privatper­son finns det enligt min mening inte anledning att tillämpa en kort preskrip­tionstid, även om försäljningen förmedlas av en mäklare eller annan nä­ringsidkare. Tvärtom är det angeläget att preskriptionstiden i dessa fall är ganska lång. Det förekommer nämligen, l. ex. vid köp mellan närstående, att säljaren utan att få säkerhet eller ta emot ett löpande skuldebrev lämnar köparen en kredit som är amorterings- och räntefri under några år. Om den treåriga preskriptionstiden skulle gälla i sådana fall, skulle resultatet kunna bli att en säljare som var okunnig om preskriptionsreglerna åsamkades betydande förluster. För att undgå risken för sådana resultat behövs dock inte någon undantagsregel, eftersom förmedlingsfallen inte omfattas av den bestämmelse om treårig preskriptionstid som jag har förordat i det föregående.

I promemorian föreslås att preskriptionstiden för en fordran mot den som har gått i borgen för fullgörandet av konsumentens förpliktelser i samband med ett konsumentköp e. d. skall vara tre år, oavsett om burgens­mannen är en privatpersnn eller ej. Detta förslag har lämnats utan erinran av så gott som alla remissinstanser. Bland de få remissinstanser som har uttalat sig närmare på denna punkt finns företrädare för bankinspektionen nch bankerna. Även de gndtar förslaget.

Enligt min mening är det naturligt att preskriptionstiden är tre år för en borgensfordran när huvudfordringen är underkastad treårspreskription. Som föreslås i promemorian bör denna princip gälla generellt. Att jag i det föregående har föreslagit en viss utvidgning av tillämpningsområdet för treårspreskriptionen i förhållande till promemorieförslaget föranleder inte något undantag härifrån. Å andra sidan bör preskriptionstiden för en borgensfordran vara tio år när preskriptionstiden för huvudfordringen är tio år, t. ex. när huvudfordringen grundar sig på ett löpande skuldebrev. Jag tillstyrker alltså promemorieförslaget också på denna punkt. I enlighet med vad som föreslås i promemorian kan det dessutom finnas anledning att föreskriva en tilläggsfrist för sådana fall då en huvudfordran har infriats av en borgensman. Jag skall återkomma till den frågan i ett följande avsnitt.

Som påpekas i promemorian bör preskriptionstiden för en fordran som är underkastad treårspreskription vara tre år även om fordringen av annan anledning än borgen riktas mot någon annan än den ursprunglige gälde­nären.

Promemorians förslag att treårspreskriptionen enbart skall gälla närings­idkares fordringar mot konsumenter och inte fordringar i motsatt riktning


 


Prop. 1979/80:119                                                                 36

har allmänt godtagits av remissinstansema. Också jag ansluter mig på      Förlängd preskrip-
denna punkt till promemorieförslaget.
                                               tionstid

Frågan vilken preskriptionstid som bör gälla när en konsumentfordran har fastställts genom dom e.d. behandlas i ett senare avsnitt i samband med frågor om avbrytande av preskription och verkan av preskriptionsav­brott.

5.3 Förlängd preskriptionstid m. m.

5.3.1 Allmänt Nuvarande ordning

I 1 § andra och tredje styckena preskriptinnsförnrdningen finns särskilda bestämmelser nm preskriptinnsavbrott för sådana fall då gäldenären inte kan anträffas. Andra stycket avser det fallet att gäldenären har känt hem­vist men inte kan anträffas. Om borgenären tre gånger under det tionde året av preskriptinnstiden förgäves har sökt gäldenären för att bevaka sin fordran, får han avbryta preskriptionen genom att ange fordringen hos domstol eller överexekulor och låta bevis härom införas i Post- och Inrikes Tidningar före det tiunde årets utgång. Enligt tredje stycket får samma förfarande användas, nm borgenären inte känner till om eller var gälde­nären har hemvist här i landet.

Promemorian

De angivna bestämmelserna är uppenbart otidsenliga och bör utmönst­ras, även om tioårspreskriptionen behålls. Då uppstår frågan om det be­hövs några andra bestämmelser i stället.

I prop. 1976/77:5 liksnm i 1975 års departementsprnmemnria fanns ingen direkt mutsvarighet till dessa bestämmelser. I stället föreslngs i prupnsitiunen en bestämmelse om förlängning av preskriptionstiden i så­dana fall då borgenären har giltig ursäkt för att inte avbryta preskription i tid på grund av att han saknar kännedom om sin fordran eller om vem som är gäldenär, på grund av att gäldenären inte kan anträffas eller av annan anledning. Preskription skulle då inträda tidigast ett år efter den dag sådan omständighet inte längre föreligger. Preskriptionstiden fick dnck inte för­längas med mer än sammanlagt tio år.

Förslaget om en tilläggsfrist bör ses mot bakgmnd av de bestämmelser om förkortning av preskriptionstiden och skärpning av reglerna om pre­skriptionsavbrott som föreslogs i propositionen. Om man behåller huvud­regeln om tioårig preskription och - i enlighet med vad som föreslås i det följande - inte heller gör några nämnvärda ändringar i reglerna om pre­skriptionsavbrott, blir behovet av särskilda bestämmelser för sådana fall då gäldenären inte kan anträffas eller då borgenären av annan anledning har giltig ursäkt för att inte avbryta preskription i tid betydligt mindre.

Allmänt sett får det anses vara en fördel om man kan undvika special-


 


Prop. 1979/80:119                                                                 37

bestämmelser som innebär att preskriptionsflden förlängs eller att ny pre-     Förlängd preskrip-skriptionstid börjar löpa utan att gäldenären får kännedom om det. Sådana     tionstid bestämmelser är ägnade att medföra ovisshet om hur länge en fordran kan krävas ut. De kan leda till olägenheter för gäldenären och åsamka honom rättsförluster, t. ex. om han i tron att preskriptinnstiden har gått till ända har gjnrt sig av med kvittun nch annat bevismaterial nm att han har betalt.

Vid bedömningen av frågan nm del finns behuv av särskilda bestämmel­ser för de fall som avses i 1 § andra och tredje styckena preskriptionsför­ordningen, dvs. då gäldenären inte kan anträffas, kan till en början konsta­teras att de angivna bestämmelserna inte har kommit till någon nämnvärd användning i praktiken, åtminstone inte under senare år. Det bör också beaktas att borgenären även bortsett från dessa bestämmelser har vissa möjligheter att bevaka sin fordran och bryta preskriptionen, om gälde­nären inle kan anträffas. Känner borgenären till gäldenärens hemvist eller uppehållsort, kan han som regel väcka talan mot gäldenären, även om denne är oanträffbar. Vidare kan talan i viss utsträckning väckas mnt en persun trnts att både hans hemvist nch uppehållsnrt är okända. Enligt 10 kap. 1 § femte stycket rättegångsbalken får talan mot svensk medborgare, som inte har känt hemvist vare sig inom eller utom riket nch snm uppe­håller sig utnmlands eller vars uppehållsnrt är okänd, väckas vid domsto­len på den ort där han senast har haft hemvist eller uppehållit sig. Enligt delgivningslagen (1970:428) kan delgivning i de angivna fallen i regel ske genom s. k. kungörelsedclgivning.

Rättegångsbalkens bestämmelser ger alltså bnrgenären relativt gnda möjligheter att väcka talan mnt en gäldenär vars hemvist nch uppehållsnrt är nkända eller som av annan anledning inte kan anträffas. Bestämmelserna täcker visserligen inte alla fall då gäldenären inte kan anträffas. De situa­tioner som faller utanför torde emellertid vara mycket få. Som regel torde borgenären ha fullgoda möjligheter att väcka talan eller vidta någon annan preskriptionsavbrytande åtgärd innan preskriptionstiden går ut. Detta gäl­ler i varje fall när preskriptionstiden är så lång som tio år.

När det gäller fordringar med kortare preskriptionstid är behovet av en lilläggsfrist för borgenären i och för sig större. Man bör emellertid komma ihåg att de fordringar som nu föreslås bli underkastade en treårig preskrip­tionstid normalt avvecklas på ganska kort tid. I den mån en sådan fordran löper under längre tid, t. ex. en fordran på gmnd av avbetalningsköp, har borgenären som regel fortlöpande kontakt med gäldenären i en eller annan form och kan ganska snabbt vidta de åtgärder som behövs, om gäldenären skulle hålla sig undan e. d. Det synes därför inte heller för konsumentford­ringarnas del föreligga tillräckliga skäl att införa någon specialbestämmelse om föriängning av preskriptionstiden eller nm preskriptinnsavbrott för situationer då gäldenären inte kan anträffas.

Även bortsett från att gäldenären kan vara oanträffbar kan det inträffa att borgenären saknar kännedom om någon omständighet som är av avgö-


 


Prop. 1979/80:119                                                   38

rande betydelse för hans möjlighel att kräva betalning. I prop. 1976/77:5      Förlängd preskrip-behandlas särskilt sådana fall då borgenären saknar kännedom om sin     tionstid fordran eller om vem som är gäldenär. Detta kan förekomma framför allt i samband med utomobligatoriska skadeståndsanspråk, l.ex. när det gäller fördröjda skador.

Som skäl för den förlängningsfrist som föreslogs i propositionen an­fördes vidare att det kunde inträffa att borgenären, även om han hade tillräcklig kännedom om alla relevanta omständigheter, av någon annan anledning saknade möjlighet att kräva ut sin fordran eller avbryta preskrip­tion. Som exempel nämndes arbetskonflikt och sjukdom.

Som har framhållits tidigare blir behovet av en tilläggsfrist betydligt mindre, om tioårspreskriptionen behålls än om preskriptionstiden skulle förkortas i enlighet med förslaget i prop. 1976/77:5. I vart fall om man bortser från skadeståndsfordringar torde det lika litet som enligt gällande rätt finnas behov av att komplettera den tioåriga preskriptionstiden med en allmän tilläggsfrist för sådana fall då borgenären kan åberopa någon annan omständighet än att gäldenären är oanträffbar som ursäkt för att inte ha avbrutit preskriptionen i tid.

Även på denna punkt kan behovet av en tilläggsfrist vid första anblicken te sig större i fråga om fordringar för vilka preskriptionstiden förkortas, dvs. konsumentfordringar. Som nyss nämnts är emellertid sådana ford­ringar i allmänhet kortfristiga, och det är inte särskilt vanligt att en fordran av det slaget är beroende av någon omständighet som inträffar först efter flera år. Det torde knappast förekomma att borgenären svävar i ovisshet om sin fordran eller om vem som är betalningsskyldig. Inte heller i övrigt synes det motiverat att införa en möjlighet till förlängning av preskriptions­tiden för konsumentfordringar på grund av sådana exiraordinära omstän­digheter som tilläggsfristen i propositionsförslaget tar sikte på.

Som nyss har antytts kan det ifrågasättas om den allmänna bestämmel­sen om tioårspreskription innebär en helt tillfredsställande lösning när det gäller skadeståndsfordringar. Det finns anledning att överväga om det inte behövs någnn möjlighet till föriängning av preskriptionstiden med tanke på de sena skadorna. Om så anses vara fallet, bör man emellertid undvika att ge bestämmelserna härom en större räckvidd än nödvändigt. Bestämmel­serna bör inte utformas så, att de blir tillämpliga nckså på fordringar beträffande vilka det inte finns något egenUigt behov av en möjlighet till förlängning. Med hänsyn till vad som har sagts i det föregående bör man därför inte införa en mer allmän tilläggsfrist enbart för skadeståndsford­ringarnas skull. De bestämmelser som kan behövas i detta avseende bör alltså begränsas till skadeståndsfordringar.

Föredraganden

Förslaget att upphäva de särskilda bestämmelserna i 1 § andra och tredje styckena preskriptionsförordningen om preskriptionsavbrott i sådana fall


 


Prop. 1979/80:119                                                                 39

då gäldenären inte kan anträffas har lämnats utan erinran av de flesta Förlängd preskrip-remissinstanserna. Ett par remissinslanser anser dnck att bestämmelserna tionstid bör behållas, bl. a. med tanke på fall då gäldenären har flyttat utnmlands. Om bestämmelserna upphävs, bör de enligt den ena av dessa remissinstan­ser ersättas med en bestämmelse om förlängning av preskriptionstiden i sådana situationer då borgenären har giltig ursäkt för att inte avbryta preskription i tid. I övrigt har remissinstansema godtagit att någon allmän tilläggsfrist inte införs för sådana fall då borgenären som ursäkt för sin underlåtenhet att avbryta preskription i tid kan åberopa någon annan omständighet än att gäldenären inte har kunnat anträffas.

Som påpekas i promemorian är det en fördel om man kan undvika specialbestämmelser som innebär att preskriptionstiden förlängs eller att en ny preskriptionstid börjar löpa utan att gäldenären får veta det.

Bestämmelserna i 1 § andra och tredje styckena preskriptionsförordning­en torde i praktiken inte ha kommit till någon nämnvärd användning, åtminstone inte under senare år. Behovet av att behålla bestämmelserna eller att införa någon ersättning för dem måste anses vara obetydligt. Det gäller även om man vidgar området för den treåriga preskriptionstiden på det sätt somjag har föreslagit i avsnitt 5.2.2. Som föreslås i det följande bör preskription kunna avbrytas redan genom att talan väcks vid domstol eller på motsvarande sätt. I de fall det uppstår risk för att en fordran preskri­beras på grund av gäldenärens bortovaro e.d. torde denna möjlighet att avbryta preskription vara fullt tillräcklig för att tillgodose borgenärens berättigade intressen. På gmnd härav och med hänvisning till vad som i övrigt har anförts i promemorian på denna punkt tillstyrker jag förslaget att bestämmelserna i 1 § andra och tredje styckena preskriptionsförordningen upphävs utan att ersättas av några andra bestämmelser.

Enligt min mening saknas ocksä tillräckliga skäl att införa en allmän tilläggsfrist e. d. med tanke på fall då borgenären kan åberopa någon annan omständighet än att gäldenären har varit oanträffbar som ursäkt för att inte ha avbrutit preskriptionen i tid.

Ett par remissinstanser har tagit upp frågor om förlängning av preskrip­tionstid genom avtal. Jag skall behandla dessa frågor i specialmotive­ringen.

5.3.2. Skadeståndsfordringar m. m. Nuvarande ordning m. m.

Preskriptionsförordningens regler om tioårspreskription gäller också fordringar som är beroende av villkor. Även för sådana fordringar är tillkomstdagen utgångspunkt för preskriptionstiden. Det saknar i princip betydelse när villkoret inträffar. Grundas fordringen på avtal, räknas preskriptionstiden från dagen för avtalet. Är det fråga om utomobligato-riskt skadestånd, börjar preskriptionstiden normalt löpa när den skadegö­rande handlingen företas.


 


Prop. 1979/80:119                                                                 40

I 1975 års promemoria, som ju byggde på dubbla preskriptionstider, en Förlängd preskrip-treårig från förfallodagen och en tioårig från tillkomsten, föreslogs en tionstid särskild beslämmelse för villkorade fordringar o. d. Enligt den bestämmel­sen skulle en fordran som var beroende av att en viss omständighet inträffade inte anses ha kommit till förrän detta skedde. Den tioåriga preskriptionstiden skulle alltså i fråga om villkorade fordringar räknas från den dag villkoret inträffade. Beträffande skadeståndsfordringar innebar bestämmelserna att preskriptionstiden normalt började löpa omedelbart. 1 sådana fall då skadeeffekten inträffade först vid en framskjuten tidpunkt försköts emellertid utgångspunkten och därmed slutpunkten för preskrip­tionstiden. Och om det dröjde innan den skadelidande fick kännedom om skadan, kunde preskriptionstiden förlängas ytterligare genom den tilläggs­frist snm föreslogs för sådana fall då borgenären saknade kännedom om sin fordran o. d. I fråga om den treåriga preskriptionstiden utgick promemorie­förslaget från att en skadeståndsfordran förfaller den dag anfordran sker. Från den dagen skulle alltså treårspreskriptionen räknas.

Promemorieförslagets betämmelser om preskriptionstid för skade­stånd sf ordringar o. d. kritiserades från flera håll under remissbehandling­en. Det framhölls bl. a. att det kunde medföra olägenheter att räkna pres­kriptionstiden från den dag skadeeffekten inträdde. Detta kunde leda till att det förflöt mycket lång tid från den skadegörande handlingen tills eventuella anspråk preskriberades. Vidare påpekades att det i praxis och doktrin fanns nlika åsikter nm när en skadeståndsfordran skall anses förfallen till betalning.

Den nmarbetning som efter remissbehandlingen gjordes av promemo­rieförslaget medförde att också bestämmelserna om preskription av skade­ståndsfordringar o.d. blev annorlunda. Enligt prop. 1976/77:5 skulle så­dana fordringar liksom villkorade fordringar i allmänhet följa huvudregeln om tre års preskriptionstid från den dag en fordran tidigast kan göras gällande. Preskriptionstiden skulle alltså börja löpa först den dag skadan inträffade. I sådana fall dä den skadelidande inte kunde framställa något krav i tid på grund av bristande kännedom om skadan e.d. skulle tiden kunna förlängas till ett år efter den dag då kännedom inträdde, dock högst tio år utöver den vanliga preskriptionstiden. Slufligen föreslngs en yttersta preskriptionstid på trettio år räknat från den skadegörande handlingen.

Promemorian

I de flesta fall inträffar en skada i omedelbart samband med den skade­görande handlingen. Det medför då knappast några problem att beräkna preskripUonstiden enligt huvudregeln i gällande rätt. Inte heller torde det i allmänhet bereda några svårigheter att tillämpa samma bestämmelse i sådana fall då skadan inträffar omedelbart men den skadelidande först vid en senare tidpunkt får kännedom om skadan och vem som är ansvarig för denna. Genom att tiden är så lång som tio år har den skadelidande som


 


Prop. 1979/80:119                                                   41

regel fullt tillräckliga möjligheter att ta till vara sina intressen även i sådana      Föriängd preskrip-
fall.
                                   ' .                                        tionstid

De situationer där det kan uppstå problem med den nuvarande ordning­en är sådana då skadan inträffar avsevärt senare än den skadegörande handlingen. På vissa områden, t. ex. när det gäller produkt- och miljöska­dor, är det inte ovanligt att skadeeffekter uppstår efter lång tid. Problemen blir särskilt markanta, om det är fråga om en dold skada som visar sig mycket sent eller om det av annan anledning dröjer länge innan den skadelidande får kännedom om skadan och om vem som kan vara ansvarig för denna. Sådana situationer förekommer t. ex. när det gäller läkeme­delsskador. Det kan ibland vara svårt för den som har drabbats av vissa sjukdomsbesvär att inse att de kan ha samband med någon medicin som han sedan länge har upphört att använda.

När det gäller fördröjda skador kan därför en preskriptionstid på tio år från den skadegörande handlingen eller motsvarande ibland te sig för kort. Det kan inträffa att preskriptionstiden går till ända utan att den skadeli­dande har haft någon möjlighet att begära ersättning för skadan, t.o.m. innan skadan har visat sig. Inte minst från den skadelidandes synpunkt måste det te sig egendomligt om han på det sättet går miste om möjligheten att få ersättning.

Emellertid kan det uppstå olägenheter också om man inför en ordning som innebär att preskriptionstiden i praktiken blir längre för skadestånds-fordringar än för andra fordringar. Om preskriptionsflden räknas från den dag skadan inträffar eller från den dag den skadelidande får kännedom om att fordringen kan göras gällande e. d., kommer preskription i vissa fall att inträda först efter mycket lång tid. Även om stor hänsyn bör tas till den skadelidande, är det inte rimligt att den som har företagit en viss handling skall kunna utsättas för skadeståndskrav hur lång tid som helst efter det handlingen företogs. Som lagrådet framhöll vid granskningen av det förslag som lades fram i prop. 1976/77: 5 är det mycket svårt att överblicka vilka konsekvenser en betydande förlängning av den nuvarande preskriptionsti­den skulle få i olika hänseenden. Bl.a. bör beaktas att möjligheterna att försäkra sig mot ersättningsskyldighet vid sent uppkommande skador är begränsade med de principer som är gängse i försäkringsbranschen. Detta kan naturligtvis bli särskilt kännbart när den skadevållande är en privatper­son. Föreligger inte flllräckliga försäkringsmöjligheter, kan en förlängning av preskriptionstiden få konsekvenser som knappast är acceptabla.

Skall man införa särskilda bestämmelser som bättre än de nuvarande tillgodoser den skadelidandes intresse i samband med de sena skadorna, bör man för att undgå de värsta olägenheterna också föreskriva en yttersta preskriptionstid räknat från den skadegörande handlingen eller motsvaran­de. I propositionen föreslogs en sådan yttersta tid på trettio år beträffande skadeståndsfordringar. Lagrådet uttalade med anledning härav att en tret­tioårstid var alldeles för lång både som generell yttersta preskriptionstid


 


Prop. 1979/80:119                                                    42

för skadeståndsfordringar och som generell yttersta tid för söndra fordring- Förlängd preskrip-ar. Enligt lagrådets uppfattning syntes i själva verket varje mera betydande tionstid förlängning av den nuvarande tioårstiden från fordringens uppkomst ägnad att väcka betänkligheter. Lagrådet föreslog att det remitterade förslaget skulle kompletteras med en bestämmelse om en yttersta preskriptionstid på femton år från fordringens tillkomst. Bestämmelsen skulle gälla alla slags fordringar utom fordringar på skadestånd i anledning av brott. För­slaget beaktades emellertid inte vid den slutliga utformningen av proposi­tionsförslaget.

I sitt betänkande med anledning av propositionen berör lagutskottet inte frågan om preskriptionstiden för skadeståndsfordringar. Utskottets utta­landen om att det kan vara befogat med en översyn av de nuvarande preskriptionsbestämmelserna tar sikte endast på konsumentfordringar. Redan detta är ett starkt skäl för att inte nu föreslå någon mera genomgri­pande förändring av vad som gäller beträffande preskription av skadeståndsfordringar.

I själva verket torde det inte heller föreligga något allmänt behov av att sträcka ut preskriptionstiden för skadeståndsfordringar. Det behov av en längre preskriptionstid som kan finnas torde vara begränsat till vissa områ­den, där det typiskt sett föreligger en risk för fördröjda skador, t. ex. produkt- och miljöskador. Skall man förbättra skyddet för den skadeli­dande i samband med de sena skadorna men samtidigt undgå de nackdelar som kan vara förenade med en förlängning av preskriptionstiden, torde det, i varje fall om man har kvar tioårspreskriptionen för fordringar i allmänhet, vara den bästa lösningen att som huvudregel behålla en pre­skriptionstid om tio år, räknad från skadehändelsen, men införa särskilda preskriptionsregler på de områden där det föreligger ett speciellt behov av en lång preskriptionstid. Det föreslås därför att de allmänna preskriptions-bestämmelserna skall vara tillämpliga också på skadeståndsfordringar i den mån inte annat gäller enligt särskild författning.

Redan nu finns det på vissa områden preskriptionsbestämmelser som ger en skadelidande möjlighet att begära ersättning för en skada som visar sig senare än tio år efter den skadegörande handlingen. Enligt 29 § lagen (1927: 77) om försäkringsavtal skall den som vill bevaka fordran på gmnd av försäkringsavtal väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och senast tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Motsvarande bestämmelser finns bl.a. i trafikskadelagen (1975: 1410). Bestämmelserna om ersättning för s.k. atomskada i atomansvarighetslagen (1%8:45) bygger på likartade principer. Där föreskrivs dessutom för vissa fall en yttersta preskriptions­tid på tjugo år.

I detta sammanhang kan också erinras om att brottsbalkens bestämmel­ser om åtalspreskription innebär att brottspåföljd för vissa grova brott kan ådömas senare än tio år efter det brottet begicks. Det gäller t. ex. grov


 


Prop. 1979/80:119                                                   43

misshandel, grovt rån och spridande av gift eller smitta, om brottet är     Förlängdpreskrip grovt. Om det beträffande enskilt anspråk i anledning av brott införs     tionstid sådana  preskriptionsbestämmelser att  skadeståndstalan får väckas  så länge staffrättslig påföljd kan ådömas, kommer den skadelidandes intresse att bli bättre tillgodosett i dessa fall. Frågan om preskriptionstiden för enskilt anspråk i anledning av brott skall behandlas närmare i det följande.

Frågan i vad mån det i övrigl behövs särskilda bestämmelser om pre­skription av skadeståndsanspråk på olika områden bör inte tas upp i detta sammanhang utan i samband med lagstiftning på resp. område. F. n. pågår utredningsarbete på flera av de områden där det kan finnas skäl för särskil­da preskriptionsregler med hänsyn till fördröjda skador. Sålunda utreds frågan om ersättning för produktskador av pruduktansvarskommittén (Ju 1973:08), snm har avgett ett delbetänkande (SOU 1976: 23) med förslag till lag om ersättning för läkemedelsskada. Vidare ses naturvårdslagen (1964: 822) över av naturvårdskommittén (Jo 1970:28) och miljöskyddslag­stiftningen av utredningen (Jo 1976:06) om översyn av miljöskyddslagsflft-ningen. Vattenlagsutredningen (Ju 1969: 58) har lagt fram ett betänkande (SOU 1977: 27) med förslag till ny vattenlag. Enligt de preskriptionsbe­stämmelser som föreslås där skall anspråk på ersättning för ofömtsedda skador i vissa fall kunna väckas även efter den allmänna preskriptionsfl-dens utgång.

Vad som i det föregående har sagts om preskription av skadeståndsford­ringar tar framför allt sikte på utomobligatoriska förhållanden. Det bör emellertid i stor utsträckning kunna tillämpas även i kontraktsförhållan­den. När det gäller ersättning för kontraktsbrott förekommer ofta att förutsättningarna för att ersättning skall utgå anges i avtalet. Det innebär i många fall att ersättningsskyldigheten är beroende av att en viss omstän­dighet inträffar vid en framskjuten tidpunkt. Exempel på detta är ersätt­ningsanspråk som gmndar sig på en vitesklausul eller en garantiutfästelse. Men även när verkningarna av kontraktsbrott inte regleras i avtalet, är en fordran på grund av kontraktsbrott normalt beroende av någon omständig­het som inträffar kortare eller längre tid efter avtalets ingående.

Accepterar man tioårspreskriptionen som huvudregel i fråga om utom-obligatoriskt skadestånd, bör man kunna göra det också när det gäller ersättning på grund av kontraktsbrott. I själva verket torde behovet av en möjlighet till förlängning av preskriptionstiden vara betydligt mindre i kontraktsförhållanden, eftersom avtalsparter som regel har större möjlig­heter att förutse konsekvenserna och vid behov vidta erforderliga åtgär­der. Inte sällan är rätten till ersättning tidsbegränsad på grund av avtal. På vissa områden gäller dessutom särskilda inskränkningar enligt lag. Ett exempel är köplagens bestämmelser om reklamation. Enligt 54 § köplagen måste den som vill göra gällande skadeståndsanspråk eller annan påföljd på grund av fel eller brist i en köpt vara i princip påtala felet eller bristen senast ett år efter det varan mottogs.


 


Prop. 1979/80:119                                                   44

På grund av det anförda föreslås att del inte heller beträtTande skade-      Förlängd preskrip-stånd i kontraktsförhållanden införs några särskilda regler om preskrip-     tionstid tion.

Frågan hur preskriptionstiden för skadeståndsfordringar beräknas får betydelse också när det gäller omprövning av skadestånd. Härvid bör framför allt beaktas de bestämmelser som har införts i 5 kap. 5 § första stycket skadeståndslagen (1972:207). Där föreskrivs att ersättning för in­komstförlust eller föriust av underhåll som utgår i form av livränta kan höjas eller sänkas, om de förhållanden som har legat till grund för bestäm­mandet av ersättningen har ändrats väsentligt. Har ersättningen fastställts i form av engångsbelopp, kan den skadelidande under samma förutsättning tillerkännas ytterligare ersättning.

Under lagrådsgranskningen av de föreslagna ändringarna i skadestånds­lagen berördes frågan om tidsbegränsning av rätten till ändring av skade­stånd (prop. 1975: 12 s. 217). Lagrådet erinrade om att det i utländsk rätt finns exempel på att yrkande om omprövning måste framställas inom viss kortare tid. När en särskild bestämmelse härom saknas, torde enligt lagrå­det den allmänna preskriptionsregeln bli tillämplig. Yrkande om ompröv­ning torde sålunda böra framställas inom tio år från det slutliga avgörandet i skadeståndsmålet för att kunna bifallas.

Med anledning av vad lagrådet anfört uttalade föredragande statsrådet (prop. 1975: 12 s. 225) att det kunde ifrågasättas om gällande regler på denna punkt var tillfredsställande. Han fann dock inte anledning att i det sammanhanget gå närmare in på hithörande problem utan ansåg att de i stället borde tas upp i samband med översynen av preskriptionslagstift­ningen.

I prop. 1976/77: 5 föreslogs inga särskilda bestämmelser om omprövning av skadestånd. Det föreslagna systemet för beräkning av preskriptionstid innebar emellertid att möjligheterna att efter lång tid begära omprövning av ett fastställt skadestånd blev större än enligt gällande rätt. Eftersom den allmänna preskriptionstiden skulle räknas från den dag en fordran tidigast kunde göras gällande och borgenären dessutom kunde få en tilläggsfrist om han på grund av bristande kunskap hade giltig ursäkt för att inte avbryta preskription i tid, kunde det även i omprövningsfallen förflyta lång tid innan preskription inträdde. Den yttersta tidsgränsen på trettio år skulle emellertid vara tillämplig också i dessa fall. Det innebar att ytteriigare ersättning med anledning av en viss skadegörande handling inte skulle kunna utgå, när trettio år hade förflutit från det handlingen företogs. Däremot skulle trettioårsgränsen inte gälla beträffande sänkning av ett fastställt skadestånd.

Om man anser att de allmänna preskriptionsreglerna är godtagbara i fråga om skadeståndsfordringar i allmänhet, finns det knappast skäl att införa speciella bestämmelser för omprövningsfallen. Även om man be­håller tioårstiden för skadeståndsfordringar, innebär inte detta att rätten


 


Prop. 1979/80:119                                                   45

till omprövning av ett fastställt skadestånd skärs av, när tio år har förflutit Förlängd preskrip-från den skadegörande handlingen. Såväl enligt gällande rätt som enligt de tionstid bestämmelser om preskriptionsavbrott som föreslås i promemorian löper en ny tioårstid från det skadeståndet fastställdes, oavsett om detta har skett genom avtal eller dom. Är det fråga om skadestånd i form av livränta, sker dessutom en successiv förskjutning framåt i tiden genom att preskrip­tionen bryts varje gång en utbetalning görs.

De skäl som kan anföras till förmån för en ytterligare utsträckning av Oden för omprövning kan inte anses vara tillräckliga för att motivera att det införs särskilda bestämmelser som avviker från vad som gäller beträffande skadeståndsfordringar i allmänhet. I den mån det föreligger särskilda skäl för en förlängning av tiden beträffande vissa typer av skador får frågan om specialregler i enlighet med vad som har sagts fömt tas upp i samband med lagstiftning på de områden där sådana skador förekommer.

1 gällande rätt finns inga särskilda bestämmelser om preskription av enskilt anspråk i anledning av brott. Ett sådant anspråk preskriberas alltså tio år efter fordringens tillkomst. I prop. 1976/77: 5 föreslogs liksom i 1975 års promemoria särskilda bestämmelser om preskriptionstid för fordran på skadestånd i anledning av brott. Bestämmelserna innebar att den som hade åsamkats skada genom brott alltid skulle ha möjlighet att begära skade­stånd så länge straffrättslig påföljd kunde ådömas. Den skadelidande skulle dessutom alltid ha en frist på minst ett år från det ansvarsfrågan avgjordes. Motsvarande bestämmelser föreslås i promemorian (se närmare i special­motiveringen).

I propositionen föreslogs vidare en särskild preskriptionsbestämmelse för fordringar i förmynderskaps- och godmansförhållanden. Enligt gällan­de rätt anses en omyndigs fordran på förmyndaren inte bli preskriberad så länge uppdraget består. Preskription inträder först när tio år har förflutit från det uppdraget upphörde. För vissa ersättningsanspråk gäller dock en kortare preskriptionstid enligt 13 kap. 10 § föräldrabalken. Där föreskrivs att anspråk på skadestånd mnt en avgående förmyndare skall göras gällan­de inom ett år från det slutredovisning för förvaltningen har avgetts. Detta gäller dock inte om förmyndaren har gjort sig skyldig till brottsligt förfaran­de. Enligt 18 kap. 7 § föräldrabalken har bestämmelserna motsvarande tillämpning i godmansförhållanden.

Enligt propositionsförslaget skulle bestämmelserna i 13 kap. 10 § ersät­tas av en bestämmelse som innebar att en omyndigs fordran på förmyn­daren preskriberas tidigast tre år efter den dag förmyndarens befattning upphörde. Motsvarande föreslogs gälla i sådana fall då den för vilken god man har förordnats har en fordran på den gode mannen.

Vad som i detta avseende föreslogs i propositionen syftade framför allt till att få till stånd en samordning med de allmänna preskriptionsbestäm­melserna. Om man nu behåller tioårspreskripionen, finns det inte någon egentlig anledning att överge de ifrågavarande bestämmelserna i föräldra­balken. Någon ändring föreslås därför inte på denna punkt.


 


Prop. 1979/80:119                                                                 46

Enligt propositionsförslaget skulle, som tidigare har berörts, preskrip- Förlängd preskrip­tionstiden inte bara för skadeståndsfordringar utan också för villkorade tionstid fordringar i allmänhet räknas från den dag villkoret inträffade. Om man i enlighet med vad snm föreslås i promemorian behåller den allmänna tioårs­preskriptionen från fordringens tillkomst, kommer det i princip att bli utan betydelse när villkoret inträffar. Preskriptionstiden räknas från dagen för avtalet eller den motsvarande dag när fordringen skall anses tillkommen. Lika litet som i fråga nm skadeståndsfnrdringar finns det skäl att införa någnn specialregel nm beräkning av preskriptionstid beträffande villkorade fordringar i allmänhet.

1 detta sammanhang bör emellertid beaktas att preskriptionsförordning­en har en särskild bestämmelse för regressfordringar. Om en gäldenär har betalat en skuld, för vilken flera är solidariskt ansvariga, under tionde året av preskriptionstiden, har han enligt 5 § andra stycket ett år på sig för att göra gällande regresskrav mot de övriga. 1 propositionen föreslogs ingen motsvarighet till den bestämmelsen. Sättet att räkna preskriptionstid från den dag en fordran tidigast kan göras gällande medförde nämligen att preskriptionstiden för en regressfordran började löpa först när regressbor­genären hade infriat huvudfordringen.

För att inte den som infriar en skuld för vilken flera är solidariskt ansvariga skall råka i ett prekärt läge, om han betalar kort före preskrip­tionstidens utgång, bör man behålla en motsvarighet till den nämnda be­stämmelsen i preskriptionsförordningen. Regressborgenären bör alltså i sådana fall få en tilläggsfrist, som lämpligen kan bestämmas till ett år liksom enligt gällande rätt. Fömtsättningen för att fristen skall bli tillämplig bör som hittills vara att huvudfordringen vid infriandet inte är preskriberad gentemot regressgäldenären. Bestämmelsen bör gälla också beträffande en infriande borgensmans regressfordran mot en medborgensman eller mot huvudgäldenären.

I det förslag till preskriptionslag som lades fram i betänkandet (SOU 1957:11) Fordringspreskripflon m.m. föreslogs en specialregel för vissa fordringar snm nurmalt kan göras gällande först vid en framskjuten tid­punkt. Bakgrunden härtill var den bestämmelse som föreslogs om en yt­tersta preskriptionstid på tjugo år från fordringens tillkomst. Från den bestämmelsen gjordes enligt förslaget undantag bl.a. för fordran som förfaller till betalning vid någons död och för fordran på pension, livränta, undantagsförmån, underhållsbidrag eller andra fullgörelser som förfaller med bestämda mellanmm och inte är avbetalning på en huvudfordran.

Någon motsvarighet till den angivna undantagsregeln föreslogs inte i prop. 1976/77:5. Det behövdes inte någon sådan bestämmelse, eftersom preskriptionstiden enligt propositionsförslaget skulle börja löpa först den dag en fordran tidigast kunde göras gällande.

Om man nu behåller en huvudregel som föreskriver tio års preskriptions­tid från fordringens tillkomst, uppstår frågan om det inte behövs en spe-


 


Prop. 1979/80:119                                                                 47

cialbestämmelse för fordringar av det angivna slaget för att undvika att     Föriängd preskrip-preskription inträder redan innan borgenären har haft möjlighet att kräva     tionstid betalning.

Vid behandlingen av förslaget i prop. 1976/77: 5 tog lagrådet upp frågan om en liknande undantagsregel i samband med sitt förslag om en yttersta preskriptionstid på femton år. Enligt lagrådets mening var det dnck inte påkallat att föreskriva några motsvarande undantag. Som skäl härför an­fördes bl. a. att den gällande tioåriga preskriptionstiden hade tillämpats väsentligen utan sådana undantag och att några mera påtagliga olägenheter såvitt känt inte hade föranletts därav.

Utöver vad lagrådet har anfört bör bl.a. beaktas att preskriptionsbe­stämmelserna enligt det föreliggande förslaget liksnm enligt gällande rätt endast omfattar rättigheter av obligationsrättslig karaktär. Sålunda är rät­ten till underhåll enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken över huvud taget inte föremål för preskription. Obligationsrättsliga anspråk som grun­dar sig på en sådan rättighet, t. ex. fordran på underhållsbidrag för viss tid, faller däremot i och för sig inom tillämpningsnmrådet. I sitt betänkande (SOU 1977:37) Underhåll till barn och frånskilda har dock familjelagssak­kunniga föreslagit särskilda bestämmelser om tre års preskriptionstid för fordran på underhållsbidrag. Det finns därför inte anledning att i detta sammahang ta upp frågan om preskriptionstiden för sådana fordringar.

Inte heller i övrigt finns det skäl att överväga särskilda bestämmelser om preskriptionstid beträffande fordringar av det angivna slaget annat än möjligen i fråga om fordran på pension. Frågan är om t. ex. den som är berättigad till ålderspension på grund av en anställning, som han har lämnat tidigare än tio år före pensionsålderns inträde, skall behöva vidta en preskriptionsavbrytande åtgärd för att bevara rätten till pension. Materiellt sett vore det givetvis högst otillfredsställande om den pensionsberättigade kunde gå miste om pensionen på grund av att han hade underlåtit att avbryta preskription. I prakuken torde det emellertid inte föreligga någon risk för sådana konsekvenser. I fråga om pension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring börjar inte någon preskriptionstid löpa innan den pensionsberättigade kan lyfta pensionen. Detsamma gäller i allmänhet beträffande tjänstepensioner inom den enskilda sektorn, eftersom rätten till pension regelmässigt är tryggad genom försäkring och därmed omfattas av försäkringsavtalslagens preskriptionsbestämmelser, som innebär att nå­gon preskriptionstid aldrig börjar löpa innan en fordran kan göras gällande. På grund härav och då det inte har kommit fram några olägenheter med den nuvarande ordningen föreslås inte heller i fråga om pension några särskilda preskriptionsbestämmelser.

Föredraganden

De flesta remissinstanserna har godtagit vad som anförs i promemorian om skadeståndsfordringar. Ett par remissinstanser har i mera allmänna


 


Prop. 1979/80:119                                                   48

ordalag framhållit det önskvärda i att preskriptionstiden för fordringar på      Förlängd preskrip-

ersättning vid fördröjda skador o.d. uppmärksammas i lagstiftningsarbe-     tionstid

tet.

Som påpekas i promemorian kan de nuvarande preskriptionsbestämmel­serna medföra vissa prnblem i fråga nm skadeståndsfnrdringar. Det gäller framför allt sådana fall då en skada inträffar eller ger sig till känna först lång tid efler den skadegörande handlingen.

Av promemorian framgår att det på vissa områden finns särskilda pre­skriptionsbestämmelser som ger en skadelidande möjlighet att få ersätt­ning för en skada även efter lång tid. Dessutom pågår det utredningsarbete på flera områden där fördröjda skador kan förekomma. Som komplettering av de uppgifter som har lämnats i promemorian villjag upplysa följande.

1 lagen( 1976: 380) om arbetsskadeförsäkring finns särskilda preskrip­tionsbestämmelser som bygger på en sexårig preskriptionstid. Bestämmel­serna är konstruerade så, att de begränsar möjligheterna att få retroaktiv ersättning. I fråga om sjukpenning och livränta föreskrivs att ansökan om ersättning skall göras inom sex år från den dag ersättningen avser. Bestäm­melserna är uttömmande, dvs. ersättningsanspråk som avses i lagen är inte dessutom underkastade reglerna om tioårspreskription. Ersättning kan alltså utgå även om mer än tio år har förfluflt från den skadegörande handlingen.

Som komplement till arbetsskadeförsäkringen har SAF, LO och Privat­tjänstemannakartellen träffat överenskommelse om trygghetsförsäkring vid arbetsskada. Överenskommelsen har lett till kollektivavtal som före­skriver att arbetsgivarna skall teckna trygghetsförsäkring. Denna ger de anställda rätt till viss ersättning utöver arbetsskadeförsäkringen för per­sonskada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. I de allmänna villkor som har fastställts för försäkringen finns inga preskrip­tionsbestämmelser. Detta torde innebära att de i det föregående nämnda preskriptionsreglerna i försäkringsavtalslagen är tillämpliga på ersättnings­anspråk som omfattas av trygghetsförsäkringen.

I fråga om produktskador bör nämnas att läkemedelsföretagen i Sverige har kommit överens om att teckna en särskild försäkring som ger ersätt­ning för läkemedelsskador. Försäkringen, som bygger på frivilligt åta­gande, har trätt i kraft den 1 juli 1978. Därigenom har det blivit onödigt att genomföra det förslag till lag om ersättning för läkemedelsskada som lades fram av produktansvarskommittén i betänkandet SOU 1976:23. Enligt de villkor som gäller för läkemedelsföretagens åtagande skall den som vill kräva ersättning för läkemedelsskada anmäla skadan inom tre år från det han fick kännedom om skadan. Treårstiden börjar löpa först när den skadelidande är medveten om att han har blivit skadad och att skadan med övervägande sannolikhet har orsakats av läkemedel. Vidare finns en kom­pletterande regel för sådana fall då det dröjer mycket lång tid innan en läkemedelsskada visar sig eller den skadelidande får klart för sig att det


 


Prop. 1979/80:119                                                                 49

föreligger ett nrsakssamband mellan skadan nch användningen av läkeme-     Förlängd preskrip-del. Enligt den regeln gäller snm yttersta tidsgräns att skadan skall anmälas      tionstid inom femton år från det att den skadade upphörde att använda läkemedel som har orsakal skadan. Har skadan orsakats av flera läkemedel tillsam­mans, är det tillräckligt att den skadade har använt ett av dem under de senaste femton åren.

På grundval av försäkringsrättskommitténs betänkande (SOU 1977:84) Konsumenlförsäkringslag har inom justitiedepartementet utarbetats ett förslag till knnsumentförsäkringslag, som nyligen har remitterats till lagrå­det. Lagförslaget innehåller preskriptionsbestämmelser som ansluter sig nära till preskriptionsreglerna i försäkringsavtalslagen. Enligt huvudregeln i förslaget till knnsumentförsäkringslag skall den snm vill göra anspråk på försäkringsersättning väcka talan inom tre år från det att han fick känne­dom nm att furdringen kunde göras gällande nch i varje fall inom tio år från det att fordringen tidigast hade kunnat göras gällande.

Beträffande de utredningar som omtalas i promemorian kan nämnas att naturvårdskommittén i mars 1979 har avgett sitt slutbetänkande (SOU 1979:14) Naturvård och täktverksamhet. Vidare har miljöskyddsutred­ningen i december 1978 avlämnat delbetänkandet (SOU 1978:80) Bättre miljöskydd I, som innehåller vissa förslag Ull ändringar i miljöskyddslag­stiftningen. Några bestämmelser om preskription föreslås inte i något av betänkandena. Jag vill emellertid tillägga att jag år 1978 har tillkallat en särskild utredare (Ju 1978:08) för att utreda frågor om skadestånd vid miljöskador. I direktiven (Dir 1978:72) sägs bl.a. att utredaren bör pröva om särskilda preskriptionsregler bör gälla för vissa typer av miljöskador.

Som framhålls i promemorian torde det inte finnas något behov av en längre preskriptiunstid än f. n. för skadeståndsfordringar i allmänhet. Där­emot kan det behövas en särskilt lång preskriptionstid beträffande vissa slag av skadeståndsfordringar. Det gäller framför allt ersättningsanspråk på sådana områden där det typiskt sett föreligger en risk för fördröjda skador. Som framgår av vad jag nyss har sagt finns det redan nu en del specialbestämmelser som gör det möjligt att kräva ut skadestånd eller få annan skadeersättning efter lång tid. Frågan i vad mån det därutöver behövs specialregler på olika områden bör inte behandlas i detta samman­hang. Sådana frågor får i stället tas upp inom lagstiftningen på de områden där särskilda preskriptionsregler kan vara motiverade. I den mån sådana bestämmelser inte har meddelats bör de allmänna preskriptionsbestämmel­serna vara tillämpliga också på skadeståndsfordringar. Som föreslås i promemorian bör detta gälla såväl i fråga om utomobligatoriskt skadestånd snm i fråga nm skadestånd i kontraktsförhållanden.

Frågan om tidsbegränsning av rätten till omprövning av skadestånd har inte berörts under remissbehandlingen. Från företrädare för försäkrings­branschen har emellertid förts fram vissa synpunkter på vad som i detta avseende anförs i promemorian. Det gäller i första hand påståendet att

4    Riksdagen 1979180. I saml. Nr 119


 


Prop. 1979/80:119                                                                  50

preskriptinnstiden, när skadestånd har fastställts i furm av livränta, suc- Föriängdpreskrip-cessivt skjuts framål i tiden gennm atl preskriptinnen bryts varje gång en tionstid utbetalning görs. Från försäkringshåll ifrågasätts um detta är riktigt. Det skulle innebära alt nmprövningsfrågan kan hållas aktuell under hela löpti­den, upp till 50-60 år, när skadestånd har bestämts sum livränta, men klipps av efter tiu år när skadestånd har bestämts i furm av engångsbelupp. Enligt försäkringsbniagen är en sådan olikhet otillfredsställande. Valet av lämplig ersättningsform bör, framhålls det, styras av andra fakturer än en längre eller kurtare preskriptionstid.

Sum jag nyss har berört anser jag för min del att de allmänna preskrip-tinnsbestämmelserna bör vara tillämpliga uckså på skadeståndsfnrdringar i den mån inte särskilda regler meddelas på speciella områden. Preskrip­tionstiden blir alltså normalt tio år från den skadegörande handlingen. När skadestånd har fastställts börjar en ny tioårig preskriptionstid att löpa. Detta blir fallel såväl enligt gällande rätt som enligt de bestämmelser om preskriptionsavbrott som föreslås i det följande. Om skadestånd har be­stämts i form av ett engångsbelopp, torde ett anspråk på ytterligare ersätt­ning preskriberas tio år efter det att skadeståndet fastställdes. Om skade­ståndet i stället har bestämts i furm av livränta, sker preskriptinnsavbrntt varje gång en utbetalning görs. Preskriptinnen bryts dnck endast beträffan­de den furdran snm betalningen avser. Andra anspråk från den skadeli­dandes sida berörs inte. Ett anspråk på ytterligare ersättning turde därför inte heller när skadestånd har fastställts i form av livränta kunna göras gällande senare än tio år efter det skadeståndet fastställdes.

Även med den angivna utgångspunkten delar jag den i promemorian framförda åsikten att det inte föreligger tillräckliga skäl för att införa några särskilda bestämmelser om utsträckning av tiden för omprövning av skade­stånd. I den mån det finns särskilda skäl för förlängning av tiden beträffan­de vissa typer av skador får frågan härom tas upp i samband med lagstift­ning på de områden där sådana skador förekommer.

Promemorieförslagets bestämmelser om preskription av enskilt anspråk i anledning av brott har under remissbehandlingen kommenterats bara av en remissinstans, som har tagit upp ett speciellt fall. För min del tillstyrker jag de bestämmelser som i detta avseende föreslås i promemorian. Jag återkommer till dem i specialmotiveringen.

Vad som anförs i promemorian om fordringar i förmynderskaps- och godmansförhållanden, om villkorade fordringar i allmänhet och om re­gressfordringar har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Också jag ansluter mig till vad som anförs i promemorian i dessa avseenden. Att jag i det föregående har föreslagit en viss utvidgning av tillämpningsområ­det för treårspreskriptionen föranleder inte någnn annan bedömning. Jag föreslår alltså, såvitt gäller regressförhållanden, att det införs en bestäm­melse om att den som har en regressfurdran på gmnd av att han har betalt en skuld för vilken flera är ansvariga alltid skall ha en frist på ett år för att kräva ut sin furdran.


 


Prop. 1979/80:119                                                                 51

Sum framgår av prumemnrian saknar de allmänna preskriptiunsbestäm- Förlängd preskrip-melserna sum regel betydelse i fråga um pensiunsfordringar. Sådana fnrd- tionstid ringar är nurmalt tryggade gennm försäkring uch nmfaltas därmed av preskriptinnsbestämmelserna i försäkringsavtalslagen, vilket innebär att någun preskriptiunstid inte börjar löpa innan fordringen kan göras gällan­de. Under remissbehandlingen har emellertid ett par remissinstanser påpe­kat att så inte alltid är fallet och att det har förekommil att arbetsgivare har vägrat beiala ut pension under åberopande av att pensionskravet varit preskriberat, eftersom pensionsutfästelsen har gjorts mer än tio år tillbaka i tiden och sedermera inte har förnyats. De båda remissinstanserna föreslår därför att det införs en speciell regel om preskriptionstidens beräkning i sådana fall.

Enligt min mening är det ytterst otillfredsställande om den som är berättigad till pension skall behöva vidta preskriptionsavbrytande åtgärder redan innan pensionen kan börja betalas ut. Den pensionsberättigade skall inte behöva riskera alt gå miste om pensionen på gmnd av underlåtenhet att avbryta preskription. Ja föreslår därför att det införs en uttrycklig bestämmelse om att preskriptionstiden för fordran på pension skall räknas från den dag fordringen tidigast kan göras gällande.

Riksdagen har nyligen beslutat införa nya preskriptionsbestämmelser beträffande fordringar på underhållsbidrag till barn och make (prop. 1978/ 79: 12, LU 1978/79:9, rskr 1978/79:99, SFS 1978:853-854). Bestämmel­serna bygger på en treårig preskriptionstid. De träder i kraft den Ijuli 1979. Det flnns därför inte skäl att i delta sammanhang ta upp frågan om pre­skriptionstiden för sådana fordringar. Inte heller finns det enligt min me­ning skäl att föreslå särskilda preskriptionsbestämmelser beträffande and­ra fordringar som avser periodiska prestationer eller beträffande de ford­ringar i övrigt som i promemorian behandlas tillsammans med fordringar på pension eller livränta.

5.3.3 Fordringar på bank o.d. Nuvarande ordning m. m.

Enligt preskriptionsförordningen gäller huvudregeln om tioårig preskrip­tion också fordran på medel som innestår på bankräkning. 1 prop. 1976/ 77: 5 föreslogs att sådana fordringar skulle undantas från de allmänna preskriptinnsbestämmelserna. Vanliga preskriptinnsregler skulle dnck gäl­la beträffande furdran på grund av insättning i inlåningsrörelse som bedrivs av annan än bank liksom fordran på medel som har satts in på postgiro­konto.

För att tillgodose bankernas intresse av att kunna avveckla konton som har stått outnyttjade under mycket lång tid föreslogs i propositionen en särskild bestämmelse i lagen (1927: 56) om gälds betalning genom penning­ars nedsättande i allmänt förvar. Enligt den bestämmelsen skulle belopp


 


Prop. 1979/80:119                                                   52

som innestod på bankräkning få sättas ner hos överexekulor, när tio år     Förlängd preskrip-hade gått från senaste insättning eller uttag. Om beloppet stod kvar tio år     tionstid efter nedsättningen, skulle det få lyftas av den som hade gjort nedsättning­en.

Under riksdagsbehandlingen av propositionen uppvaktades lagutskottet av företrädare för bankerna som starkt kritiserade den föreslagna ordning­en och framhöll atl denna skulle innebära betydande olägenheter för ban­kerna. Dels var metoden omständlig och tungrodd, dels skulle nedsätt-ningsförfarandet inte skydda bankerna mot krav annat än såvitt angick det nedsatta beloppet. Systemet skulle leda till ett betydande merarbete för bankerna. Bl.a. skulle de för att skydda sig mot dubbelkrav tvingas att spara bokföringsverifikationer under i princip obegränsad framtid. Om propositionsförslaget genomfördes, skulle bankerna bli nödsakade att ut­nyttja avtalsfriheten och träffa avtal om särskild preskriptionstid med samtliga kontoinnehavare. Bankföreträdarna föreslog därför att de all­männa preskriptionsbestämmelserna skulle gälla också beträffande bank­fordringar. Även bankinspektionen ansåg att undantaget för bankfordring­ar borde utgå och att sådana fordringar borde vara underkastade en tioårig preskriptionstid.

Lagutskottets majoritet, som avstyrkte propositionsförslaget i dess hel­het, berörde inte frågan om preskriptionstiden för bankfordringar. Där­emot behandlades frågan av en minoritet inom utskottet. Minoriteten, som i övrigt tillstyrkte propositionsförslaget, framhöll att den gällande tioåriga preskriptionstiden inte syntes ha medfört några rättsförluster eller andra nackdelar för innehavare av bankkonton. Enligt vedertagen praxis betalar nämligen bankerna ut innestående medel till den som visar sig ha rätt till dem, oavsett om preskription har inträtt. Som regel betalar man dock inte ränta för tid efter det att fordringen har preskriberats. Vad som från bankhåll hade invänts mot propositionsförslaget fann utskottsminoriteten tungt vägande, och den kunde därför inte ställa sig bakom förslaget i denna del. I stället föreslogs en bestämmelse om att fordran på medel som innestår på räkning hos bank eller annan snm bedriver inlåningsrörelse skulle preskriberas tio år efter det att insättning eller uttag senast gjordes.

Promemorian

De skäl som kan anföras för att införa särskilda preskriptionsbestäm­melser beträffande fordran på medel som innestår hos bank bygger på tanken att den som har satt in pengar på bank har en mer ovillkorlig rätt att få ut sina pengar än den som har en vanlig fordran. Från insättarens synpunkt är insättningen snarast en form av deposition av samma art som när han lämnar värdepapper eller annan egendom till förvaltning av bank. Anspråk på att få tillbaka sådan egendom är i motsats till fordran på att få ut insatta medel av sakrättslig karaktär och är över huvud taget inte föremål för preskription. Den som har satt in pengar på bankräkning torde i


 


Prop. 1979/80:119


53


 


allmänhet anse det närmast självklart alt han skall ha en ovillkoriig rätt att få tillbaka de pengar han har satt in. Insättaren torde i många fall vara helt okunnig om att hans fordran kan preskriberas.

Även om man godtar det angivna synsättet innebär inte delta att del finns behov av att undanta fordran på insatta medel från de allmänna preskriptionsbestämmelsema. Den nuvarande ordningen synes inte ha medfört några egentliga olägenheter, eftersom bankerna regelmässigt beta­lar ut insatta medel, även om preskription skulle ha inträtt. Trots allt fyller preskriptionsbestämmelsema en inte oviktig funktion även i fråga om bankfordringar genom att utgöra ett skydd mot ogmndade påståenden om gamla fordringar. Om fordringar på insatta medel undanlogs från preskrip­tion, skulle bankerna av alll att döma åsamkas betydande olägenheter. Någon motsvarighet till den i propositionsförslaget intagna undantagsbe­stämmelsen föreslås därför inte.

När det gäller den närmare beräkningen av preskriptionstiden för hithö­rande fordringar - något som i praktiken får betydelse endast i fråga om fordran på ränta - bör principen vara att preskription aldrig inträder tidigare än tin år efter det att insättning eller uttag senast gjnrdes. Med nuvarande bestämmelser turde det knappast råda något tvivel om att preskriptionen anses avbmten varje gång kontohavaren gör en insättning eller ett uttag. De ändringar av bestämmelserna om preskriptionsavbrott som föreslås i det följande (se avsnittet 5.4) torde härvidlag inte föranleda en annan bedömning. I vart fall torde man kunna utgå från att bankerna tillämpar reglerna så, att de inte åberopar preskription innan tio år har gått från senaste insättning eller uttag. Det torde därför inte finnas behov av någon särskild bestämmelse för hithörande fordringar i fråga om utgångs­punkten för preskriptionstiden. Följaktligen föreslås att de allmänna pre­skriptionsbestämmelserna även i detta hänseende skall vara tillämpliga på fnrdringar sum innestår hos bank.


Förlängd preskrip­tionstid


Föredraganden

Vad som har anförts i promemorian beträffande fordringar på medel som innestår på bankräkning e. d. har lämnats utan erinran av så gott som alla remissinstanser. Endast en remissinstans har fört fram en avvikande me­ning och föreslagit att bankfordringarna undantas från de allmänna pre-skripUonsbestämmelsema och att del införs en särskild bestämmelse om nedsättning av medel som innestår på bankräkning i enlighet med förslaget i prop. 1976777: 5.

De synpunkter som sålunda har kommit fram under remissbehandlingen
ger mig inte anledning att gå ifrån vad snm i promemnrian har föreslagits
beträffande fordringar på medel som innestår hos bank e.d. Jag föreslår
alltså att det inte införs några särskilda preskriptionsbestämmelser för
sådana fordringar.
      


 


Prop. 1979/80:119                                                              54

5.4 Preskriptionsavbrott                                                                   Preskriptionsav-

brott 5.4.1 Preskriptionsavbrytande åtgärder

Nuvarande ordning m. m.

Enligt nuvarande bestämmelser sker preskripflonsavbrott gennm att bnrgenären kräver gäldenären på betalning. Krav kan framställas genum att bnrgenären ansöker om stämning eller på annat sätt inleder rättsligt förfarande mnt gäldenären. Även kvittningsinvändning i rättegång, bevak­ning i konkurs m. m. har preskriptinnsavbrytande verkan. Det är emeller­tid inte nödvändigt atl bnrgenären vidtar rättslig åtgärd för att avbryta preskriptinnen. Det räcker att han kräver gäldenären på betalning utom rätta. Även etl munfligt krav eller en erinran om skulden godtas som preskriptionsavbrytande åtgärd. Vidare kan preskription avbrytas genom att gäldenären erkänner skulden uttryckligen eller genom konkludent handlande.

I 1975 års departementspromemoria föreslogs en skärpning av bestäm­melserna om preskriptionsavbrott från borgenärens sida. Enligt huvudre­geln skulle det krävas att borgenären inledde rättsligt förfarande för att erhålla dom eller liknande avgörande beträffande fordringen. Preskription skulle också kunna avbrytas genom kvittningsinvändning i rättsligt förfa­rande, inledande av verkställighetsförfarande och bevakning i konkurs. I vissa fall skulle det dock räcka med en skriftlig erinran om fordringen. Det gällde dels när en fordran inte var förfallen till betalning, dels när fordring­en hade fastställts genom dom e.d. Liksom enligt gällande rätt skulle preskription dessutom kunna avbrytas genom gäldenärens erkännande.

Promemorieförslagets bestämmelser om preskriptionsavbrott fick ett blandat mottagande under remissbehandlingen. De remissinstanser som tillstyrkte en förkortning av preskriptionstiden hade i allmänhel också en positiv inställning till att bestämmelserna om preskriptionsavbrott skärptes- De remissinstanser som å andra sidan ställde sig avvisande till att preskriptionstiden förkortades avstyrkte i många fall också de föreslagna bestämmelserna om preskriptionsavbrott. En skärpning av kraven på preskriptionsavbrott påstods kunna leda till onödiga processer och rätts­förluster för borgenärerna.

Trnts remisskritiken höll man i prop. 1976/77:5 fast vid principen att det skulle krävas rättslig åtgärd för preskriptionsavbrott från borgenärens sida. Enligt propositionsförslaget skulle preskription kunna avbrytas, för­utom genom gäldenärens erkännande, genom att 1. borgenären väckte talan mot gäldenären, ansökte om lagsökning eller betalningsföreläggande, påkallade tillämpning av skiljeavtal eller sökte verkställighet för fordring­en, 2. borgenären åberopade fordringen till kvittning eller som gmnd för annan invändning vid domstol, i skiljeförfarande eller hos exekutiv myn­dighet eller 3. borgenären åberopade fordringen till stöd för konkursansö­kan eller bevakade fordringen i gäldenärens konkurs.


 


Prop. 1979/80:119                                                                 55

Vid behandlingen av prupnsitinnsförslaget gick lagutskuttet inte särskilt Preskriptionsav-in på frågan nm preskriptinnsavbrntt. Enligt utskottet hade frågnrna nm brott preskriptiunstidens längd, utgångspunkten för preskriptiunstiden uch preskriptinnsavbrntt sådant inbördes samband atl de inte burde prövas var för sig. Utskottet behandlade därför dessa delar av förslaget snm en enhet. Efter att framför allt ha uppehållit sig vid frågan um preskriptiunstidens längd förklarade utskottet, som förut har nämnts, atl det inte kunde ställa sig bakom propositionsförslaget. Ulskottet uttalade sig till förmån för en ändring av gällande rält endast i fråga om preskriptionstiden för konsu­mentfordringar.

1 preskriptionsförordningen finns inte några beslämmelser om huruvida åtgärder som vidtas utomlands medför preskriptionsavbrott. Däremoi in­nehåller växel- och checklagarna vissa bestämmelser om verkan i preskrip­tionshänseende av att rättsliga åtgärder vidtas i ett annat land. Se 71 § andra stycket växellagen (1932: 130) och 53 § andra stycket checklagen (1932:131).

Promemorian

Mot bakgrund av utskottets uttalanden och riksdagens ställningstagande till propositionsförslaget finns det, som tidigare har framhållits i prome­morian, inte skäl att föreslå nya preskriptionsbestämmelser som innebär nmfatlande ändringar av gällande rätt. Detta gäller även bestämmelserna um preskriptionsavbrott. Vid utformningen av bestämmelserna om hur preskription skall kunna avbrytas bör alltså gällande rätt i allt väsentligt behållas, i varje fall beträffande andra fordringar än konsumentfordringar.

Detta innebär till en början att preskription skall kunna avbrytas genom gäldenärens erkännande. Liksom nu bör verkan vara densamma, oavsett nm gäldenären erkänner skulden uttryckligen eller genum knnkludent handlande, t. ex. betalning av ränta eller amortering.

När det gäller preskriptionsavbrytande åtgärder från borgenärens sida kan det göras gällande att den nuvarande ordningen gör det alltför lätt för borgenären att avbryta preskription. Han kan dröja med att kräva ut en fordran under lång tid, bara han avbryter preskriptionen vart tionde år gennm ett furmlöst krav eller en muntlig erinran. Detta kan leda till ulägenheter, bl. a. genom att bevissvårigheterna blir större ju längre tiden går. Det kan därför te sig önskvärt att preskriptionsreglerna utformas på etl sådant sätt att borgenären, om inte parterna är ense, före preskriptions­tidens utgång måste vidta åtgärder för att få fordringsförhållandet klariagt.

Emellertid förefaller nackdelarna med den nuvarande ordningen vara begränsade. Som regel har borgenären inte mycket att vinna på att vänta med att kräva ut sin fordran. Hans primära intresse är givetvis att få betalt. De fall där det i praktiken kan förekomma att en fordran står öppen under mycket lång tid är framför allt sådana där furdringen inte kan göras gällan­de förrän efter tioårstidens utgång. Sådana situafloner kan uppkomma när


 


Prop. 1979/80:119                                                   56

parterna har avtalat en sen förfallodag eller när en fordran är beroende av      Preskriptionsav-ett villknr. Men i dessa fall är det knappast mutiverat att borgenären skall      brott gå till domstnl för att få fordringen fastställd enbart för att avbryta pre­skription, även om det av en eller annan anledning inte är möjligt att utverka gäldenärens erkännande.

Beträffande fordringar som är underkastade tinårspreskriptinn föreslås därför inte någnl krav på att borgenären skall vidta rättslig åtgärd för att avbryta preskription. Liksom hittills bör det räcka att borgenären kräver gäldenären på betalning utom rätta eller erinrar honom om fordringen. Del bör dock inte vara tillräckligt med ett muntligt krav eller en muntlig erinran. För att minska risken för tvister om huruvida preskriptionsavbrott har skett bör föreskrivas att krav eller erinran skall ske skriftligen. Det föreslås följaktligen att den tioåriga preskriptionstiden skall kunna avbry­tas av borgenären genom att han tillställer gäldenären ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen.

Givetvis måste borgenären ha möjlighet att avbryta preskription även genom att inleda rättsligt förfarande mot gäldenären. Borgenären bör kun­na avbryta preskription inte bara genom att ansöka nm stämning utan nckså gennm andra rättsliga åtgärder som kan jämställas med krav eller erinran. Bestämmelserna härom bör ges i huvudsak samma innehåll som i gällande rätt. Det föreslås alltså att tioårspreskriptionen skall kunna avbry­tas genom att borgenären väcker talan mot gäldenären, bevakar fordringen i gäldenärens konkurs eller annars åberopar fordringen gentemot gälde­nären vid domstol, i skiljeförfarande, i ackordsförfarande eller hos exeku­tiv myndighet.

Nästa fråga är då vad som skall krävas för preskriptionsavbrott beträf­fande fordringar med treårig preskriptionstid, dvs. konsumentfordringar. Klart är att preskriptionen skall anses avbmten genom gäldenärens erkän­nande på samma sätt som i fråga om andra fordringar. Men skall det för preskriptionsavbrott från borgenärens sida räcka med krav eller erinran eller skall det fordras någon mer ingripande åtgärd?

I prop. 1976/77: 5 betonades önskemålel att skärpa reglerna om preskrip­tionsavbrott. Om preskriptionstiden förkortades utan att reglerna om preskriptinnsavbrntt ändrades, skulle, sades det, syftet med förknrtningen av preskriptionstiden i stor utsträckning förfelas.

Otvivelaktigt talar vissa skäl för att man i fråga om konsumentfordringar ställer upp ett krav på rättslig åtgärd för preskriptionsavbrott från borge­närens sida. Kan borgenären nöja sig med ett krav utom rätta eller en erinran om fordringen, kan resultatet bli att fordringsförhållandet består under mycket lång tid utan att det blir klarlagt i vad mån gäldenären verkligen är betalningsskyldig.

Även här gör sig emellertid den synpunkten gällande att borgenären som regel inte har något intresse av att ha sin fordran utestående under lång tid. Vad han vill är att få betalt. Denna synpunkt har snarast större tyngd i


 


Prop. 1979/80:119                                                   57

fråga om konsumentfordringar än i fråga um andra fordringar, eftersom     Preskriptionsav-konsumentfordringarna normalt är av sådan karaktär ätt de avvecklas efter     brott ganska kort tid. Även om man också beträffande dessa fordringar nöjer sig med att fordra krav eller erinran, blir givetvis en förkortning av preskrip­tionstiden av stort värde för konsumentema.

Vidare bör frågan om hur preskriptionen skall brytas ses i sitt samband med frågan om hur utgångspunkten för preskriptionstiden skall beräknas. Det förut framförda förslaget att även den treåriga preskriptionstiden för konsumentfordringar skall räknas från den dag fordran kom till medför i åtskilliga fall, främst då konsumenten får kredit, atl preskriptionstiden löper ut tidigare än om den, såsom föreslogs i propositionen, hade räknats från den dag då fordran tidigast kunde göras gällande. Med hänsyn till att preskripUonstiden på så sätt i realiteten förkortas ytterligare i vissa fall förefaller det rimligt att mildra kravet på de åtgärder som borgenären måste vidta för att bryta preskriptionen.

Till detta kommer att en skärpning av reglema om preskriptionsavbrott beträffande konsumentfordringar skulle ge upphov till svårigheter, om man samtidigt i princip behåller de nuvarande avbrottsreglerna för andra fordringar. Bortsett från de rent lagtekniska svårigheterna skulle ett system med olika regler om preskriptionsavbrott för olika fordringar medföra problem i den praktiska tillämpningen. Problemen visar sig bl. a. i sådana situationer när det är nklart för borgenären om det är fråga om en konsu­mentfordran eller ej. Det kan t. ex. inträffa att en person i en och samma affär köper varor såväl för privat bruk som för en rörelse som han driver. Det är säkert inte ovanligt att en näringsidkare som t. ex. säljer bilar eller andra kapitalvaror helt enkelt inte vet om en köpare är att betrakta som konsument eller ej.

I de fall då det är oklart om det är fråga om en konsumentfordran eller ej kan i och för sig redan differentieringen av reglerna om preskriptionstidens längd leda till att borgenären inte säkert vet vad som gäller i det särskilda fallet. De problem som detta kan medföra kan emellertid lösas på ett enkelt sätt genom att borgenären handlar som om den kortare tiden var tillämplig. Olägenheterna skulle emellertid bli större, om det ställdes upp krav på rättslig åtgärd för att avbryta preskription i treårsfallen. Resultatet kunde bli att borgenären i vissa fall kände sig nödsakad att väcka talan utan något annat syfte än att avbryta preskripflon. Detta skulle inte gagna vare sig borgenären eller gäldenären.

På gmnd av det anförda föreslås att det skall räcka med krav eller erinran för preskriptionsavbrott även i fråga om konsumentfordringar. Det bör dock även beträffande sådana fordringar föreskrivas att krav eller erinran skall ske skriftligen. Också i övrigt bör samma regler om preskrip­tionsavbrott som i det föregående har föreslagits för andra fordringar kunna tillämpas på konsumentfordringarna.

Enligt 3 § andra punkten preskriptionsförordningen har vissa beslut i


 


Prop. 1979/80:119                                                                 58

inskrivningsärenden preskriptionsavbrytande verkan.  Det gäller beslut     Preskriptionsav-varigenom ansökan om inteckning bifalls eller förklaras vilande, dnck inte     brott om inteckningen avser fast egendom, tomträtt, skepp eller skeppsbygge. Preskription avbryts enligt samma lagmm också genom anteckning om innehav av pantbrev eller annan inteckningshandling.

Dessa bestämmelser torde sakna praktiskt betydelse. 1 1975 års prnme-mnria föreslogs ingen mutsvarighet till dem. Någnn invändning häremnt kum inte fram under remissbehandlingen. Inte heller i prop. 1976/77: 5 förslogs några sådana bestämmelser. Även om man nu i stor utsträckning behåller gällande regler nm preskriptiunstid nch preskriptionsavbrott torde det inte finnas skäl att behålla de angivna bestämmelserna.

I 6 § preskriptionsförordningen finns en bestämmelse som ger gälde­nären möjlighet att ta initiativ till att frågan om hans betalningsskyldighet blir föremål för prövning. Har en fordran bevakats genom ett krav utom rätta eller en erinran, har gäldenären enligt den bestämmelsen rätt att väcka talan vid domstol för att få fordringen prövad, s. k. provokatorisk talan. I propositionen föreslngs ingen motsvarighet härtill. Gäldenärens behov av att kunna väcka talan mot borgenären för att få prövat i vad mån han var betalningsskyldig ansågs tillräckligt tillgodosett genom rättegångs­balkens regler om väckande av fastställelsetalan. Det finns inte skäl att nu göra någon annan bedömning på denna punkt.

I promemorian föreslås en särskild bestämmelse om preskriptionsav­brott i utlandet. Om en rättslig åtgärd som avbryter preskription i Sverige vidtas utomlands, skall den tillerkännas verkningar enligt den föreslagna lagen, om det med hänsyn till gäldenärens förhållanden och omständighe­terna i övrigt föreligger skälig anledning att åtgärden vidtas i den främman­de staten.

Föredraganden

Promemorieförslageis bestämmelser om preskriptionsavbrott har inte föranlett några mera principiella invändningar under remissbehandlingen. Förslaget att det skall räcka med krav eller erinran för preskriptionsavbrott från borgenärens sida har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. De flesta remissinstansema har också godtagit förslaget att krav eller erinran skall ske skriftligen. Några remissinstanser har dock föreslagit att det skall räcka med ett muntligt krav.

För egen del vill jag till en början framhålla att jag ansluter mig till åsikten att det med hänsyn till riksdagens ställningstagande till prop. 1976/ 77: 5 inte finns skäl att föreslå några mera omfattande ändringar av de nuvarande bestämmelserna om preskriptionsavbrott. Detta gäller både beträffande konsumentfordringar och andra fordringar. Jag delar också uppfattningen att man bör ha samma regler om preskriptinnsavbrntt för knnsumentfnrdringar som för andra fordringar.

I fråga om preskriptionsavbrott från gäldenärens sida tillstyrker jag


 


Prop. 1979/80:119                               v;?                              59

förslaget att preskripflonen skall anses avbmten genom att gäldenären      Preskriptionsav-erkänner skulden, oavsett om erkännandet sker uttryckligen eller på något     brott annat sätt.

När det gäller preskriptionsavbrytande åtgärder från borgenärens sida anser jag i likhet med en enhällig remissnpininn att det inte finns skäl att införa någnl krav på rättslig åtgärd. Det bör räcka att bnrgenären kräver gäldenären utnm rätta eller erinrar hunnm um furdringen för att preskrip­tinnen skall brytas.

Liksnm de flesta remissinstanserna anser jag vidare atl det är befugat att föreskriva att krav eller erinran skall ske skriftligen. Med anledning av att en remissinstans har ifrågasatt om detta också bör gälla fordringar på medel som innestår på bankräkning o. d. vill jag framhålla att preskrip­tionen i fråga om sådana fordringar bör anses bruten varje gång ett belopp sätts in eller tas ut. Enligt min mening behövs det inte någon särskild bestämmelse om detta. Även om inte räkningshavaren tillställer banken en skriftlig erinran vid varje transaktion, sker preskriptionsavbrott regelmäs­sigt genom att banken utfärdar saidobesked e.d.

Jag föreslår alltså att borgenären skall kunna avbryta preskription ge­nom ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen till gälde­nären. Att gäldenären bör ha fått känndom om kravet eller erinran åter­kommer jag till i avsnitt 5.4.2.

Som framhålls i promemorian måste borgenären liksom f. n. ha möjlig­het att avbryta preskription också genom att vidta rättsliga åtgärder mot gäldenären. Preskriptionen bör sålunda kunna avbrytas genom att borge­nären väcker talan mot gäldenären, oavsett om det sker genom ansökan om stämning eller på något annat sätt. Vidare bör preskriptionsavbrott i enlighet med promemorieförslaget komma till stånd genom att borgenären annars åberopar fordringen gentemot gäldenären vid domstol, i skiljeför­farande eller hos exekutiv myndighet. I de nu avsedda fallen bör, som närmare framgår av avsnitt 5.4.2, inte krävas att gäldenären får del av ansökan e. d. Får han inte det, bör dock preskriptionsavbrottet endast ha begränsad verkan (se avsnitt 5.4.3).

Under remissbehandlingen har några remissinstanser särskilt uppehållit sig vid frågor om preskriptionsavbrott i samband med konkurs. De har bl.a. framfört önskemål om att det tydligare anges hur preskription skall kunna brytas i mindre konkurser.

I prop. 1978/79:105 har regeringen lagt fram förslag till ändringar i konkurslagen (1921:225) m. m. Förslaget, som nyligen har antagits av riksdagen (LU 1978/79:19, rskr 1978/79: 309), innebär genomgripande änd­ringar av bestämmelserna om konkursförvaltning och om tillsyn över konkursförvaltning. De nya bestämmelserna träder i kraft den 1 januari 1980.

I fråga om ordinär konkurs kommer förvaltningen liksom f. n. normalt att ombesörjas av en advokat, medan tillsynen över förvaltningen skall


 


Prop. 1979/80:119                                                   60

ankomma på en kronofogdemyndighet. Rättens ombudsman avskaffas.     Preskriptionsav-Konkursdomaren skall inte ha någon tillsyn över förvaltarens verksamhet     brott men skall bl. a. svara för förlikningsverksamheten i konkursen.

Ändringarna i konkurslagen innebär vidare att det nuvarande systemet med s. k. fattigkonkurs ersätts av en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Den nya handläggningsformen skall också tillämpas i åtskilliga fall som nu följer reglerna om ordinär konkurs.

En viktig nyhet är att förvaltare skall förurdnas i alla mindre knnkurser. Till förvaltarens uppgifter hör att utreda vilka fordringar som kan göras gällande i konkursen. Borgenärerna behöver i de mindre konkurserna inte bevaka sina fordringar. Förvaltaren skall upprätta en bouppteckning och ge in den till konkursdomaren. Gäldenären skall sedan avlägga bouppteck­ningsed inför konkursdomaren. Om tillgångarna i boet inte täcker konkurs­kostnaderna, skall konkursen avskrivas i anslutning till att eden avläggs. Finns det egendom i boet, skall förvaltaren sälja den och upprätta ett utdelningsförslag, som prövas av konkursdomaren. Liksom i ordinär kon­kurs utövas tillsynen över förvaltningen av en kronofogdemyndighet.

De nya bestämmelserna om konkurs får inte någon större inverkan på de bestämmelser om preskriptionsavbrott som har föreslagits i promemorian. När det gäller ordinär konkurs bör preskription, i enlighet med vad som föreslås i promemorian, kunna avbrytas fömtom genom gäldenärens er­kännande genom att borgenären ansöker om konkurs eller genom att han bevakar sin fordran i konkursen. Även efterbevakning bör tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan.

Även när det gäller mindre konkurser bör preskriptionen givetvis anses avbruten genom själva konkursansökningen, såvitt angår den fordran som åberopas av sökanden. Vidare bör preskriptionsavbrott liksom i ordinär konkurs kunna ske genom gäldenärens erkännande, närmare bestämt ge­nom att gäldenären beedigar konkursbouppteckningen, om fordringen är upptagen där. Eftersom det inte förekommer något bevakningsförfarande i mindre konkurser, bör det - särskilt med tanke på sådana fall då gälde­nären inte är anträffbar - dessutom finnas möjlighet för en borgenär att avbryta preskription genom att anmäla sin fordran hos förvaltaren.

På grund av det anförda föreslår jag att preskription skall kunna avbrytas förutom genom de åtgärder som har föreslagits i det föregående genom att borgenären åberopar sin fordran i gäldenärens konkurs.

En remissinstans har ifrågasatt om inte promemorieförslagets bestäm­melse om preskriptionsavbrott genom rättslig åtgärd bör förtydligas i fråga om ackord, så att det klart framgår vid vilka typer av ackordsförfarande bestämmelsen gäller. Enligt min mening bör bestämmelsen inte vara till­lämplig vid andra ackordsförfaranden än förhandling om offentligt ackord. Om en fordran åberopas i något annat ackordsförfarande, bör det för preskriptionsavbrott från borgenärens sida krävas att gäldenären har erhål­lit ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran. Jag föreslår därför att det i


 


Prop. 1979/80:119                                                   61

lagtexten anges att endast ett åberopande av en fordran i förhandling om     Preskriptionsav-
offentligt ackord jämställs med annan rättslig åtgärd.
          brott

Med anledning av vad några remissinstanser har uttalat om preskrip­tinnsavbrntt i samband med utmätning får jag hänvisa till vad jag kummer att anföra om verkan av preskriptionsavbrott i avsnittet 5.4.3.

Vad som har anförts i promemorian om bestämmelserna i 3 § andra punkten och 6 § preskriptionsförordningen angående vissa beslut i inskriv­ningsärenden resp. rätten att väcka s. k. provokatorisk talan har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig beträffande dessa frågor till promemorieförslaget. Jag föreslår alltså inte någon mot­svarighet till de angivna bestämmelserna.

En remissinstans har framfört kritik mot den bestämmelse som föreslås i promemorian om att preskription i vissa fall skall kunna avbrytas genom en rättslig åtgärd som vidtas utomlands. Bestämmelsen innebär att en sådan åtgärd skall medföra verkningar enligt den föreslagna preskriptions­lagen, om det med hänsyn till gäldenärens förhållanden och omständighe­terna i övrigt föreligger skälig anledning att åtgärden vidtas i den främman­de staten. Den ifrågavarande remissinstansen anser att en rättslig åtgärd i utlandet i princip bör medföra verkningar enligt preskriptionslagen utan några inskränkningar. Bestämmelsen i promemorieförslaget anses knap­past vara tillräckligt klargörande för praktiskt bmk och föreslås därför utgå.

Den åsyftade bestämmelsen går tillbaka på en motsvarande bestämmel­se i prop. 1976/77: 5. Ätt en bestämmelse om preskriptionsavbrytande åtgärder i utlandet togs in i propositionsförslaget bör ses mot bakgmnd av den skärpning av reglema om preskriptionsavbrott som föreslogs i den propositionen. För preskriptionsavbrott från borgenärens sida skulle i princip krävas att borgenären väckte talan mot gäldenären eller vidtog någon annan rättslig åtgärd mot honom.

Om man inte genomför någon nämnvärd skärpning av reglerna om preskriptionsavbrott utan nöjer sig med att föreskriva att borgenären skall kunna avbryta preskription genom ett skriftligt krav eller en skriftlig erin­ran, finns det inte lika stor anledning som med förslaget i prop. 1976/77: 5 att införa en särskild bestämmelse om preskriptionsavbrytande åtgärder utomlands. Enligt min mening är det dock en fördel om det i lagtexten anges under vilka fömtsättningar en rättslig åtgärd som vidtas i utlandet skall tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan här i landet.

Som påpekas i promemorian bör givetvis ett erkännande från gäldenä­rens sida liksom ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran från borgenären medföra preskriptionsavbrott även när åtgärden vidtas utomlands. Någon uttrycklig bestämmelse härom torde inte behövas.

Däremot anser jag inte att det finns skäl att utan förbehåll jämställa en rättslig åtgärd i utlandet med en motsvarande åtgärd i Sverige. En bestäm­melse med den innebörden skulle alltför lätt kunna missbmkas. Det vore


 


Prop. 1979/80:119                                                                 62

inte rimligt om borgenären kunde avbryta preskription och få till stånd en     Preskriptionsav-förlängning av preskriptionstiden genom att vidta rättsliga åtgärder i elt     brott land till vilket gäldenären inte hade någon som helst anknytning.

Enligt min mening bör man därför begränsa möjligheterna atl avbryta preskription genom rättsliga åtgärder i utlandet. Bedömningen av om så­dana åtgärder skall Ullerkännas preskriptionsavbrytande verkan måste naturligen vara beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Det är svårt att mera exakt ange fömtsättningarna i lagtexten. Enligt min mening är den bestämmelse som föreslås i prumemnrian lämpligt utformad. Jag tillstyrker alltså promemnrieförslaget på denna punkt.

5.4.2 Tidpunkten för preskriptionsavbrott Promemorian

När preskription avbryts genom gäldenärens erkännande uppstår inga större svårigheter att bestämma vid vilken tidpunkt preskriptionen skall anses avbmten. Den avgörande tidpunkten bör vara den dag gäldenären lämnar sitt erkännande.

När det gäller preskriptionsavbrytande åtgärder från borgenärens sida följer gällande rätt principen att preskriptionen inte anses avbruten förrän gäldenären har fått kännedom om den preskriptionsavbrytande åtgärden. Skickar borgenären ett brev med krav eller erinran till gäldenären, måste brevet ha kommit gäldenären till hända före preskriptionstidens utgång. Väcker borgenären talan vid domstol, måste gäldenären ha delgetts stäm­ningsansökan för att preskriptionen skall anses avbmten.

I de fall borgenären tillställer gäldenären ett krav e. d. utom rätta är det naturligt att preskriptionen inte avbryts förrän gäldenären har fått del av kravet. I detta avseende finns ingen anledning att gå ifrån gällande prin­ciper.

Däremot kan det ifrågasättas om nuvarande ordning är lämplig när det gäller preskriptionsavbrott genom väckande av talan e.d. I 1975 års pro­memoria föreslogs efter mönster av 1957 års betänkande att det avgörande skulle vara den dag stämningsansökan eller motsvarande kommer in till dnmstnlen. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt dansk och norsk rätt. På denna punkt godtogs promemnrieförslaget allmänt under remissbehandlingen, och det följdes nckså i prupositionen.

En ordning som innebär att preskriptionen anses avbruten redan när stämningsansökan kommer in till domstolen har den fördelen att borge­nären inte behöver riskera rättsföriust, om delgivningen av en eller annan orsak fördröjs. Dessutom uppnås på det sättet överensstämmelse med rättegångsbalkens regler om väckande av talan. I 13 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken föreskrivs nämligen att talan skall anses väckt då ansö­kan om stämning kommer in Ull rätten eller, om stämning inte behövs, då talan framställs inför rätten.


 


Prop. 1979/80:119                                                                 63

Som skäl mot att anse preskriptionen avbmten redan den dag stämnings- Preskriptionsav-ansökan kommer in kan framför allt anföras att det från gäldenärens brott synpunkt kan te sig oskäligt att preskriptionsavbrott sker innan han har fått kännedom om den preskriptionsavbrytande åtgärden. Om ingivandet av stämningsansökan är avgörande, kan det rentav inträffa att gäldenären aldrig får veta att preskriptionen har avbmtits, t. ex. om stämningsansökan avvisas eller återkallas.

Givetvis är det inte tillfredsställande om borgenären kan komma i åtnju­tande av en ny full preskriptionstid enbart genom att ge in en stämningsan­sökan som han omedelbart återkallar eller genom att vidta någon annan åtgärd som gäldenären inte får kännedom om. I propositionsförslaget löstes problemet genom regeln att ny preskriptionstid av vanlig längd skulle börja löpa endast om borgenärens talan ledde till dom eller liknande avgörande. I andra fall skulle inledande av rättsligt förfarande medföra endast en kortare tilläggsfrist.

Om man nu inför en liknande bestämmelse för sådana fall då gäldenären inte får kännedom om den preskriptionsavbrytande åtgärden, undviker man i stor utsträckning nlägenheterna med att anse preskriptinnen avbm­ten redan när stämningsansökan kommer in. En sådan bestämmelse före­slås i det följande, där också frågan om bestämmelsens närmare utform­ning behandlas.

På gmnd av det anförda föreslås att preskription skall anses avbmten när stämningsansökan kommer in till domstolen. Liksom i propositionsför­slaget föreslås att samma princip skall gälla när rättsligt förfarande inleds på annat sätt än genom ansökan om stämning. Om borgenären t. ex. ansöker om lagsökning eller betalningsföreläggande, skall preskriptionen sålunda anses avbmten den dag ansökningen kommer in till domstolen. Vill borgenären åberopa sin fordran till kvittning, räknas verkningarna i preskriptionshänseende från den dag kvittningsinvändning framställs.

Föredraganden

Remissinstanserna har överlag godtagit vad som anförs i promemorian om tidpunkten för preskriptionsavbrott när preskription avbryts genom gäldenärens erkännande eller genom en rättslig åtgärd av borgenären. Även jag ansluter mig i dessa avseenden till promemorieförslaget. Det innebär att den avgörande tidpunkten i fall då preskription avbryts av gäldenären bör vara den dag han lämnar sitt erkännande. När borgenären väcker talan vid domstol, bör preskriptionen anses avbmten när stäm­ningsansökan kommer in till domstolen och inte först när gäldenären får del av ansökningen. Detsamma bör gälla när ett domstolsförfarande inleds på något annat sätt, t. ex. genom en ansökan om lagsökning eller betal­ningsföreläggande. Vill borgenären åberopa sin fordran till kvittning, av­bryts preskriptionen när kvittningsinvändningen framställs. Samma prin­cip bör gälla i andra fall när borgenären vidtar en rättslig åtgärd. Den


 


Prop. 1979/80:119                                                   64

avgörande tidpunkten bör alltså vara den dag borgenären framställer sitt     Preskriptionsav-
yrkande e. d. och inte den dag gäldenären får del av detta.
  brott

De flesta remissinstanserna har lämnat promemorieförslaget utan erin­ran även när det gäller tidpunkten för preskriptionsavbrott genom krav eller erinran. Några remissinslanser har dnck framfört önskemål om att förutsättningarna för att preskriptinnen skall anses avbruten anges tydli­gare. Bl.a. har kritik framförts mot vissa uttalanden i specialmotiveringen om vem som bör stå risken för att ett krav e. d. blir försenat eller inte alls kommer fram. 1 specialmotiveringen sägs alt huvudregeln bör vara att borgenärens meddelanden går på hans egen risk men att det kan finnas anledning att göra undantag härifrån i särskilda fall, t. ex. om borgenären har utgått från att hans skrivelse har kommit fram i tid och gäldenären måste ha insett detta. Enligt promemorian bör det liksom hittills överläm­nas åt de rättstillämpande myndigheterna att avgöra hur de åsyftade situa­tionerna bör bedömas. Häremot har under remissbehandlingen hävdats att principen bör vara att borgenärens meddelanden alltid går på hans egen risk och att detta bör anges i lagtexten.

Som påpekas i promemorian är det naturligt att ett utomrättsligt krav e.d. från bnrgenären inte medför preskriptionsavbrott förrän gäldenären har fått del av kravet. Också jag anser att man i detta avseende bör hålla fast vid den nuvarande principen. Frågan är emellertid om denna princip bör gälla utan undantag eller ej.

1 40§ avtalslagen och 61 § köplagen finns bestämmelser om att vissa meddelanden som lämnas in för befordran med post eller telegraf e. d. går på adressatens risk. Bestämmelserna är tillämpliga framför allt i sådana fall då påföljden av en underlåtenhet att lämna meddelande skulle bli att avsändaren blev bunden av ett avtal eller av en rättshandling som han själv har företagit eller att han förlorade rätten att påtala kontraktsbrott.

Enligt min mening är den princip som har kommit till uttryck i de angivna bestämmelserna inte lämplig när det gäller att bedöma vem snm vid tillämpningen av preskriptinnslagen skall stå risken för att ett krav eller en erinran försenas eller kommer bort. En sådan ordning skulle vara alltför generös mot borgenären, som i allmänhet har gott om tid att vidta en preskriptionsavbrytande åtgärd även i de fall preskriptionstiden inte är mer än tre år. Från gäldenärens synpunkt skulle det snarast te sig oskäligt om ett meddelande som han inte alls har fått kännedom om skulle medföra preskriptionsavbrott och leda till ny preskriptionstid. Detta gäller särskilt nm saken aktualiseras först efler lång tid, sedan gäldenären i tron att preskriptionstiden var utgången har gjort sig av med kvitton nch annat bevismaterial rörande fordringen.

På gmnd av det anförda och med hänsyn till önskemålet att preskrip­tionsbestämmelserna bör vara så enkla och lättförståeliga som möjligt anser jag att gäldenären alltid skall ha fått del av borgenärens krav eller erinran för att preskriptionen skall anses avbruten. Detta bör komma till


 


Prop. 1979/80:119                                                                 65

uttryck i lagtexten. Jag föreslår därför att det i den ifrågavarande bestäm-      Preskriptionsav-melsen föreskrivs att preskriptionen avbryts genom att gäldenären får ett      brott skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären.

5.4.3 Verkan av preskriptionsavbrott Nuvarande ordning och tidigare förslag

Enligt nuvarande bestämmelser räknas alltid en ny tioårig preskriptions­tid från den dag preskriptionsavbrott sker. 1 1975 års promemoria föreslogs vissa ändringar i detta avseende. Om preskription avbröts gennm gäldenä­rens erkännande eller genom en erinran från borgenären, skulle ny full­ständig preskriptionstid liksom enligt gällande rätt räknas från dagen för avbrottet. Men nm preskription avbröts genom väckande av talan e.d., skulle ny fullständig preskriptionstid löpa endast om fordningen blev fast­ställd genom dom e.d. I annat fall skulle borgenären bara få en ettårig tilläggsfrist från den dag förfarandet avslutades. 1 de fall ny preskriptions­tid skulle beräknas skulle denna liksom enligt förslagets huvudregel vara tre eller tio år beroende på om fordringen var förfallen till betalning eller ej. Den nya preskriptionstiden skulle i likhet med ettårsfristen räknas från den dag förfarandet avslutades.

Remissinstanserna godtog allmänt de principer som på denna punkt föreslogs i 1975 års promemoria. Förslaget i prop. 1976/77:5 byggde på samma principer med vissa modifikationer. I propositionen föreslogs så­lunda för sådana fall då preskription avbröts gennm gäldenärens erkännan­de att ny preskriptionstid skulle löpa från dagen för erkännandet. Tiden skulle liksnm den urspmngliga vara tio eller tre år beroende på om det fanns skriftligt fordringsbevis eller ej. Hade preskription avbrutits av bor­genären, skulle ny preskriptionstid börja löpa i den mån fordringen blev fastställd genom dom e. d. Tiden skulle vara tio år för alla fordringar och räknas från den dag det rättsliga förfarandet avslutades. I sådana fall då den preskriptionsavbrytande åtgärden inte ledde till dom e.d. skulle pre­skriptionstid beräknas som om preskriptionsavbrott inte hade skett. Pre­skription skulle dock aldrig inträda tidigare än ett år efter det förfarandet avslutades.

Promemorian

Om man behåller gällande rätts regler om preskriptionstid och preskrip­tionsavbrott med de ändringar som har föreslagits i det föregående, kan också bestämmelserna om verkan av preskripflonsavbrott i allt väsenfligt behållas oförändrade. Vissa jämkningar behövs dock.

Vad först angår sådana fall då preskription avbryts genom gäldenärens erkännande bör givetvis ny preskriptionstid börja löpa från dagen för avbrottet. Detsamma gäller när preskripflon avbryts genom en utnmrätts-1ig åtgärd {rån borgenärens sida. Detta innebär att ny preskriptionstid räknas från den dag gäldenären tillställs ett krav eller en erinran.

5    Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 119


 


Prop. 1979/80:119                                                    66

Likaså bör preskriptionsavbrott genom inledande av rättegång e. d. nor-      Preskriptionsav-malt leda till ny preskriptionsfld. Så länge rättegång pågår bör dock inte     brott någon preskriptionstid löpa. Liksom i prop. 1976/77:5 föreslås därför att den nya preskriptionstiden skall räknas först från den dag det rättsliga förfarandet avslutas.

Som tidigare har berörts finns det emellertid skäl att göra vissa undantag från principen att ny preskriptionstid skall beräknas, sedan preskription har avbmtits genom väckande av talan e.d. Skälen för en undantagsbe­stämmelse är inte riktigt desamma som de som ligger bakom motsvarande bestämmelse i prop. 1976/77:5. Enligt den bestämmelsen skulle ny pre­skriptionstid inte börja löpa i sådana fall då det rättsliga förfarandet inte ledde till dom e. d. Detta var en konsekvens av principen att endast sådana åtgärder från borgenärens sida som syftade till att få fordringsförhållandet klarlagt godtogs som preskriptionsavbrytande.

Enligt vad som nu föreslås skall emellertid inte bara sådana åtgärder av borgenären som är ägnade att leda till ett bindande avgörande medföra preskriptionsavbrott. Det skall räcka med ett krav utom rätta eller en erinran. När det gäller att bestämma förutsättningama för att väckande av talan skall leda till ny fullständig preskriptionstid bör man därför inte fästa någon avgörande vikt vid om rättegången utmynnar i en dom e.d. Det avgörande bör i stället vara om gäldenären har fått del av borgenärens stämningsansökan eller motsvarande. På det sättet uppnås en samordning med vad som i övrigt föreslås gälla för att ny preskriptionstid skall börja löpa när borgenären har vidtagit en åtgärd av preskriptionsavbrytande karaktär, nämligen att gäldenären har fått kännedom om åtgärden. Samti­digt undgår man de stötande konsekvenser som skulle uppkomma, om borgenären enbart genom att exempelvis ge in en stämningsansökan som han omedelbart återkallade kunde komma i åtnjutande av en ny fullständig preskriptionstid.

Det föreslås följakfligen att preskriptionsavbrott genom väckande av talan e.d. skall leda till ny preskripflonstid endast om gäldenären har fått del av borgenärens framställning. I sådana fall då det rättsliga förfarandet av någon anledning avbryts i förtid, bör borgenären dock alltid ha en kortare frist för att kunna vidta någon annan preskriptionsavbrytande åtgärd. Det behöver nämligen inte alltid bero på borgenären att gäldenären inte får kännedom om att talan har väckts. Det kan bero på att gäldenären har avvikit eller på någon annan omständighet som ligger utanför borgenä­rens kontroll.

Undantagsbestämmelserna för de nu åsyftade fallen kan lämpligen utfor­mas efter mönster av motsvarande bestämmelser i prop. 1976/77: 5. Om gäldenären inte har fått del av borgenärens framställning, skall alltså pre­skriptionstid beräknas som om avbrott inte hade skett. Preskription skall dock inträda tidigast ett år efter den dag det rättsliga förfarandet avsluta­des.


 


Prop. 1979/80:119                                                                 67

Vad beträffar längden av den nya preskriptinnstiden efter preskriptions-     Preskriptionsav-avbrntt finns det inte anledning att göra skillnad mellan ulika fall, bemende     brott på hur preskriptionen har avbmtits. Däremot är det befogat med olika regler för konsumentfordringar och för andra fordringar.

Klart är att den nya preskriptionstiden för en fordran, som ursprungligen har löpt med tioårig preskriptionstid, också bör vara tio år. För konsu­mentfordringar bör den nya preskriptionsflden däremot i princip vara tre år. Om inte den kortare preskriptionstiden blev tillämplig även efter pre­skriptionsavbrott skulle syftet med förkortningen av preskriptionstiden för konsumentfordringar motverkas. Det skulle inte vara rimligt om borge­nären fick förmånen av en längre preskriptionstid så snart gäldenären gjorde en avbetalning eller borgenären tillställde honom en skriftlig erinran om skulden.

Möjligen kan ifrågasättas att föreskriva en tioårig preskriptionstid för konsumentfordringar som har fastställts genom dom e.d. Emellertid finns det knappast behov av en längre preskriptionsfld enbart därför att fordring­en har blivit fastställd av domstol e. d. Konsumentfordringar är normalt av sådan karaktär att de kan avvecklas ganska snart även efter en dom. Från borgenärens synpunkt kan det inte vara någon nämnvärd olägenhet att preskriptinnstiden för en domfäst fordran är tre år, eftersom han lätt kan bryta preskriptionen genom ett skriftligt krav. Dessutom skulle en bestäm­melse om tio års preskriptionstid för domfästa fordringar på konsument­området komplicera systemet i onödan. Det föreslås därför att ny preskrip­tionstid för konsumentfordringar alltid skall vara tre år.

Föredraganden

Förslaget att ny preskriptionstid skall börja löpa från tidpunkten för preskriptionsavbrottet, när preskription har avbmtits genom gäldenärens erkännande eller genom ett krav eller en erinran från borgenären, har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig på denna punkt till promemorieförslaget.

Remissinstanserna har också överlag godtagit den principiella uppbygg­naden av de bestämmelser som föreslås om verkan av att preskription avbryts gennm en rättslig åtgärd. Däremnt har en del enskildheter i försla­get mötts av kritik. Önskemål har nckså framförts um knmpletteringar på vissa punkter.

Även jag tillstyrker i princip den ordning snm föreslås i prnmemorian för sådana fall då preskriptinn avbryts gennm att bnrgenären väcker talan eller vidtar någon annan rättslig åtgärd. Ett sådant preskripflonsavbrott bör alltså leda till ny preskriptionstid under fömtsättning att gäldenären har fått del av borgenärens framställning.

Vidare är det enligt min mening klart att någon preskriptionstid inte bör löpa så länge en rättegång eller något annat rättsligt förfarande pågår. Den nya preskripuonsflden bör alltså börja löpa först när förfarandet avslutas.


 


Prop. 1979/80:119                                                   68

Ett par remissinstanser har ifrågasatt vilken tidpunkt snm bör utgöra     Preskriptionsav-utgångspunkt för den nya preskriptiunstiden. Frågan är i försia hand um     brott tiden bör räknas från den dag en dnm meddelas eller från den dag dnmen vinner laga kraft. Från några håll har framförts önskemål om att lagtexten förtydligas på denna punkt.

Av specialmotiveringen i promemorian framgår att den dag som åsyftas med det uttryckssätt som används i promemorieförslaget är den dag en dom meddelas. Detta är också enligt min mening den bästa lösningen. Altemativet att räkna preskriptionstiden från den dag domen vinner laga kraft är mindre lämpligt, bl. a. med hänsyn till att vissa avgöranden, t. ex. tredskodomar och lagsökningsutslag, måste delges med part för att vinna laga kraft och att det i vissa fall kan dröja lång tid innan så sker. Jag föreslår alltså att preskriptionstiden skall räknas från dagen för domen. Avslutas förfarandet utan dom bör tiden räknas från den dag slutligt beslut eller liknande avgörande meddelas. Även enligt min mening bör lagtexten förtydligas på denna punkt.

Flera remissinstanser har särskilt uppehållit sig vid frågan vilken tid­punkt som bör vara utgångspunkt för den nya preskriptionstiden när pres­kription har avbrutits genom en ansökan om verkställighet. Flera tänkbara alternativ har nämnts. Enligt min mening är det naturligt att i detta fall tillämpa samma princip som när det är fråga om ett domstolsförfarande. Det innebär att preskriptionstiden bör räknas från den dag den exekuflva myndigheten skiljer målet ifrån sig.

När det gäller förslaget att ny preskriptionstid skall börja löpa endast nm gäldenären har fått del av bnrgenärens framställning har ett par remissin­stanser pekat på att det i utsökningsmål är vanligt att delgivning inte sker med gäldenären. Vid utmätning tillställs gäldenären snm regel en underrät­telse i vanligt brev. I vissa fall behöver inte någon underrättelse alls skickas ut före förrättningen. En remissinstans har förordat att ny full preskriptionstid alltid skall börja löpa när en utmätningsförrättning har ägl mm, oavsett om gäldenären har underrättats och oavsett om någonting har kunnat utmätas.

Med anledning härav vill jag erinra om att regeringen i en lagrådsremiss den 16 mars 1978 har lagt fram ett förslag till ny ulsökningsbalk, som beräknas kunna träda i kraft tidigast under år 1981. Förslaget innehåller åtskilliga ändringar av nuvarande bestämmelser på utsökningsrättens om­råde. De bestämmelser som föreslås om förfarandet vid utmätning, bl. a. i fråga nm underrättelse till gäldenären, stämmer dnck i stor utsträckning överens med vad som gäller f. n.

Enligt min mening är det vikflgt att hålla fast vid principen att en rättslig åtgärd av borgenären skall medföra ny preskriptionstid bara om gälde­nären har fått del av borgenärens framställning. Däremot finns det inte skäl att föreskriva någon bestämd form för underrättelsen till gäldenären som fömtsättning för att ny preskripflonsud skall börja löpa. Det bör räcka att


 


Prop. 1979/80:119                                                   69

det på något sätt kan visas att gäldenären har underrättats om borgenärens     Preskriptionsav-framställning. Har gäldenären delgetts, framställningen enligt bestämmel-     brott serna i delgivningslagen (1970:428), bör han anses ha blivit underrättad nm framställningen.

Av den angivna principen följer att man inte bör införa någon bestäm­melse om att en utmätningsförrättning skall leda till ny full preskriptionstid oavsett om gäldenären har underrättats eller ej. I sådana fall då förrättning­en medför att egendom utmäts, turde gäldenären regelmässigt få känne­dom om detta. Det behövs då inte någon bestämmelse om att själva förrättningen alltid medför ny preskriptionsfld. I de fall å andra sidan då ett utmätningsförsök blir resultaflöst skulle det enligt min mening vara direkt olämpligt om en ny full preskriptionstid skulle börja löpa utan att gälde­nären ens kände till att verkställighet hade begärts.

De bestämmelser som föreslås i promemorian för sådana fall då ett preskriptionsavbrott genom rättslig åtgärd inte skall leda till ny full pre­skriptionstid har godtagits av de flesta remissinstansema. Några remissin­stanser är dock skepflska mot förslaget att borgenären alltid skall få åtnjuta en ettårsfrist. De pekar på att en sådan bestämmelse kan missbrukas, t. ex. genom att borgenären en gång om året väcker talan som han omedelbart återkallar. På det sättet skulle en fordran kunna hållas vid liv under obegränsad tid utan att gäldenären fick kännedom om det. Från något håll föreslås därför att möjligheten att få en ettårsfrist inte skall kunna utnyttjas mer än en gång.

Somjag tidigare har berört bör en borgenär i princip inte få tillgodoräkna sig en rättslig åtgärd för att få preskriptionstiden förlängd, om gäldenären inte har fått kännedom om åtgärden. Om det rättsliga förfarandet avslutas utan att gäldenären har underrättats om förfarandet, är det enligt min mening naturligt att man beräknar preskripflonstid som om borgenären inte hade vidtagit någon preskriptionsavbrytande åtgärd.

Det kan emellertid förekomma situafloner då det skulle vara oskäligt mot borgenären att inte alls tillerkänna en rättslig åtgärd någon verkan, om inte gäldenären har blivit underrättad. Det gäller l.ex. sådana fall då borgenären mot slutet av preskriptionstiden i god tro har väckt talan mot gäldenären vid fel domstol eller då det visar sig omöjligt att delge gälde­nären stämningsansökningen. I fall av detta slag skulle det knappast vara rimligt om preskriptionstiden gick till ända samtidigt som målet avskrevs. För övrigt skulle risken för en sådan konsekvens kunna medföra andra olägenheter. För bnrgenären skulle det vara frestande att försöka dra ut på förfarandet genom uppskov e. d. i hopp om att han förr eller senare skulle få Ullfälle att vidta någon preskriptionsavbrytande åtgärd.

För min del anser jag därför att det är befogat att införa en bestämmelse som ger borgenären en viss frist, när ett rättsligt förfarande avslutas utan att gäldenären har blivit underrättad om borgenärens framställning. De bestämmelser som i detta avseende har föreslagits i promemorian har dock


 


Prop. 1979/80:119                                                   70

den bristen att de kan utnyttjas på ett sätt som inte är åsyftat. Givetvis är      Preskriptionsa\ det inte lämpligt att en borgenär skall kunna hålla en fordran vid liv under      brott lång tid utan gäldenärens kännedom enbart genom att väcka talan eller vidta någon liknande åtgärd en gång om året.

Det finns ulika möjligheter att undgå ulägenheter av detta slag. En möjlighet är att föreskriva en mycket kort lilläggsfrist, t. ex. en månad. En så kort frist skulle emellertid vara väl snålt tilltagen för att passa i sådana situationer för vilka fristen egenfligen är avsedd.

Enligt min mening är den lösning bättre som har föreslagits under re­missbehandlingen. Den innebär alt borgenären inte skall kunna få en lilläggsfrist upprepade gånger i följd. Med en sådan ordning är det i gengäld angeläget att fristen är tillräckligt lång för att borgenären skall ha en praktisk möjlighet att göra ett sista försök att avbryta preskriptinnen. En frist på ett år bör då vara lagom.

Jag föreslår därför att preskriptinn, i sådana fall då ett rättsligt förfaran­de avslutas utan att gäldenären har underrättats om borgenärens framställ­ning, skall inträda tidigast ett år efter det att förfarandet avslutades men att förlängning av preskriptionstiden inte skall få ske mer än en gång.

Promemorians förslag att den nya preskriptionstiden, när en sådan skall börja löpa efter preskriptionsavbrott, skall vara tre år för konsumentford­ringar och tio år för andra fordringar har lämnats utan erinran under remissbehandlingen utom så till vida att ett par remissinstanser har föror­dat att preskriptionstiden alltid skall vara tio år för en fordran som har fastställts gennm dom e. d.

De skäl som i promemorian åberopas för att preskriptionstiden för en konsumentfordran skall vara tre år även när fordringen har fastställts gennm dom e. d. är enligt min mening hållbara. Även i övrigt ansluter jag mig till vad som anförs i promemorian om preskripflonstidens längd efter preskriptinnsavbrott. Jag föreslår alltså att den nya preskripUonstiden skall vara tre år för konsumentfordringar och tio år för andra fordringar.

5.5 Verkan av preskription

5.5.1 Allmänt

Nuvarande ordning och tidigare förslag

1 2 § preskriptionsförordningen föreskrivs att borgenären förlorar sin talan mot gäldenären, om han försummar att bevaka sin fordran före tioårsfldens utgång. Trots preskripflon får en fordran dock under vissa fömtsättningar användas till kvittning. Vidare är en borgenär som har panträtt till säkerhet för sin fordran inte skyldig att lämna ifrån sig panten förrän han har fått betalt så långt panten räcker, även om fordringen är preskriberad.

De bestämmelser om verkan av preskripflon som föreslogs i 1975 års departementspromemoria överensstämde i huvudsak med gällande rätt.


 


Prop. 1979/80:119                                                                 71

De godtogs också i allt väsentligt under remissbehandlingen. Några större     Verkan av pre-
ändringar föreslogs inte heller i prop. 1976/77: 5 på denna punkt.
   skription

I prop. 1976/77: 5 (s. 168- 170) berördes frågan i vad mån domstolar och andra myndigheter självmant bör ta upp frågor nm preskription. Det erin­rades om att domstolarna enligt praxis inte ex officio tar upp frågor om tioårspreskription i vanliga tvistemål, i varje fall inte om båda parter har inställt sig till förhandling, men att rättsläget i övrigt är oklart.

Föredragande statsrådet uttalade att vissa skäl kunde anföras för att införa bestämmelser nm officialprövning av preskriptinnsfrågur i vanliga tvistemål. En sådan urdning kunde te sig motiverad framför allt från konsumentskyddssynpunkt i sådana fall då gäldenären är konsument. Emellertid var det enligt hans mening knappast möjligt att införa bestäm­melser om officialprövning som kunde vara tillämpliga i alla de skiftande situationer där frågor om preskription kan komma upp. Han erinrade också om att det inom jusfltiedepartementet pågick förberedelser för en översyn av vissa delar av rättegångsbalken och hänvisade till promemorian (Ds Ju 1976: 8) Översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol. BI. a. var det aktuellt att se över reglerna om domstolamas processledande verksamhet. Enligt hans mening borde frågan humvida domstolarna i större utsträckning än tidigare borde ta upp preskripflonsfrågor prövas inom ramen för detta utredningsarbete.

Promemorian

Utgångspunkten för bestämmelserna om verkan av preskription bör givetvis vara att en fordran inte längre skall kunna krävas ut när preskrip­tionsflden har gått ut. Detta är i själva verket preskriptionsinstitutets huvudsyfte. Det föreslås därför en bestämmelse om att borgenären genom preskription förlorar rätten att kräva ut sin fordran. Innebörden härav bör vara densamma som enligt gällande rätt. Gäldenären skall alltså inte längre vara skyldig att fullgöra den prestation som fordringen avser. Borgenären skall inte kunna utverka dom eller liknande avgörande för att få fordringen fastställd. Inte heller skall verkställighet kunna ske genom exekuflv myn­dighet.

Det är emellertid klart att vissa undantag från huvudregeln är nödvän­diga även i fortsättningen. En preskriberad fordran bör t. ex. under vissa fömtsättningar få användas till kvittning. En borgenär som har egendom i sin besittning till säkerhet för sin fordran skall inte utan vidare behöva lämna ifrån sig egendomen när fordringen preskriberas. Bestämmelserna härom bör liksom i prop. 1976/77: 5 kunna utformas i nära anslutning till gällande rätt.

Spörsmålet huruvida domstol eller annan myndighet självmant skall beakta fråga om preskription har samband med centrala processrättsliga principer. Den fömtskickade utredningen av domstolsförfarandet har nu­mera kommit i gång genom tillsättandet av rättegångsutredningen (Ju


 


Prop. 1979/80:119                                                   72

1977: 06), som har i uppdrag aU göra en översyn av rättegångsförfarandet      Verkan av pre-vid allmän domstol (Dir 1977:10,  1977:91). Bl.a. med hänsyn ull det     skription utredningsarbete som sålunda pågår på processrättens område bör frågan om officialprövning av frågor om preskription inte tas upp i samband med den begränsade översyn som det är fråga om här.

Enligt gällande rätt anses en gäldenär, som har betalt en skuld trots att den är preskriberad enligt preskriptinnsförnrdningens bestämmelser, inte ha rätt att återfå beloppet under åberopande av att han på gmnd av preskriptionen inte var skyldig att betala. Enligt prop. 1976/77: 5 borde denna princip gälla också i fortsättningen, men någon uttrycklig bestäm­melse härnm föreslugs inte. Det finns inte skäl att nu göra någon annan bedömning på denna punkt.

Föredraganden

De bestämmelser om verkan av preskription som föreslås i promemorian har lämnats utan erinran av de flesta remissinstansema. Från några håll har dock framförts vissa synpunkter på bestämmelsemas utformning och placering.

Som påpekas i promemorian bör bestämmelserna om verkan av pre­skripflon bygga på att en fordran inte längre kan krävas ut när den är preskriberad. Borgenären skall inte kunna tvinga fram fullgörelse genom att utverka dom eller verkställighet utan gäldenärens medgivande. Det gäller oavsett om fordringen avser betalning av ett penningbelopp eller någon annan prestation.

Detta betyder inte att alla rättsverkningar som är förenade med en fordran bör upphöra när fordringen preskriberas. Som påpekas i promemo­rian bör en fordran i viss utsträckning kunna användas till kvittning trots att den är preskriberad. Vidare bör en borgenär som har pantsäkerhet kunna få betalning ur panten även efter preskripflonsudens utgång. Lik­som enligt gällande rätt bör en gäldenär som frivilligt betalar en preskri­berad fordran inte ha rätt att få tillbaka beloppet under åberopande av preskription.

Enligt min mening ger den huvudbestämmelse om innebörden av pre­skription som föreslås i promemorian ett riktigt uttryck för vad som bör gälla. Jag tillstyrker alltså att det föreskrivs att preskription innebär att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin fordran.

Möjligen kan, som en remissinstans har uttalat, ifrågasättas om inte bestämmelsen bör tas in i lagens inledning. Emellertid har bestämmelsen ett naturligt samband med de regler som i övrigt föreslås om verkan av preskripflon. Jag anser därför att den bör placeras i anslutning till dessa regler.

Jag tillstyrker också de särskilda bestämmelserna om fömtsättningarna för att en preskriberad fordran skall få användas flil kvittning och om rätten att trots preskripflon få betalt för en fordran som är förenad med


 


Prop. 1979/80:119                                                                 73

pantsäkerhet. Bestämmelserna härom behandlas närmare i specialmotive-     Verkan av pre-
ringen.
                                                                                            skription

Under remissbehandlingen har från flera håll framförts önskemål om att del klarläggs i vad mån preskriptinn skall beaktas ex ufficin. Några remiss­instanser, framför allt företrädare för kronnfngdemyndigheterna, har häv­dat att det är angeläget att kronofogdemyndighetema kan pröva frågan om preskription även om inte gäldenären gör preskriptinnsinvändning.

Fråga huruvida preskriptinn bör beaktas självmant av exekuflv myndig­hel har berörts i lagrådsremissen med förslag till ulsökningsbalk (s. 267). Jag flnner inte skäl att i detta sammanhang på nytt ta upp denna fråga. Inte heller anser jag att det finns anledning att nu gå in på frågan i vad mån preskriptinn bör beaktas självmant av dnmstol. Som påpekas i promemo­rian har den frågan samband med centrala prncessrättsliga spörsmål, snm berörs av rättegångsutredningens pågående arbete.

5.5.2 Flera gäldenärer Nuvarande ordning m. m.

1 5§ första stycket preskriptinnsförnrdningen finns bestämmelser om verkan av preskription när flera gäldenärer är solidariskt ansvariga. Be­stämmelserna innebär att preskription gentemot en av gäldenärerna med­för att var och en av de övriga inte blir skyldig att betala mer än den andel som belöper på honom efter huvudtalet. Ansvaret mot borgenären blir alltså primärt delat, men subsidiärt kvarstår ett visst ansvar dämtöver. Uppkommer brist hos en av gäldenärerna, fördelas ansvaret härför lika mellan de övriga. Därvid får borgenären svara för den del som skulle ha betalts av den gentemot vilken preskription har inträtt. Bestämmelsen gäller enligt sin ordalydelse endast när flera har åtagit sig en skuld gemen­samt, men den har i praktiken ansetts flllämplig även vid andra fall av solidarisk ansvarighet.

I prop. 1976/77: 5 liksnm i 1975 års departementspromemoria föreslogs bestämmelser nm verkan av preskription i solidariska skuldförhållanden av i huvudsak samma innebörd som bestämmelserna i preskriptionsförord­ningen. Dock föreslogs i propositionen den ändringen att de kvarvarande gäldenärernas ansvar skulle vara primärt solidariskt. Dessutom föreslogs en modifikation av regeln att den andel som skall anses belöpa på den gäldenär gentemot vilken preskripflon har inträtt allfld skall beräknas efter huvudtalet. Om annan fördelning hade bestämts genom avtal eller avgö­rande varom bnrgenären hade fått kännedum i god tid före preskripflonens inträde skulle andelen beräknas på grundval härav. Beträffande skälen härför hänvisas flll lagrådets yttrande, s. 250-251 i prop. 1976/77: 5.

Promemorian

I promemorian har inte föreslagits några särskilda bestämmelser om preskriptionstid beträffande fordringar för vilka flera gäldenärer är ansva-


 


Prop. 1979/80:119                                                   74

riga, bortsett från en bestämmelse om att en regressfordran aldrig preskri- Verkan av pre-beras tidigare än ett år efter infriandet av huvudfordringen. I fråga om skription borgenärens fordran avses de allmänna reglerna bli tillämpliga. Det inne­bär att en preskriptionstid på flo resp. tre år räknas från fordringens tillkomst. Oavsett om gäldenärernas ansvar är delat eller solidariskt bör utgångspunkten i förhållande till var och en av gäldenärerna vara den dag borgenärens fordran mot honom har uppkommit.

När det gäller verkan av preskription flnns i gällande rätt inga särskilda bestämmelser för det fallet att flera gäldenärer har delat ansvar. Som påpekas i proposiflonen är sådana bestämmelser obehövliga. När gälde­närernas ansvar är delat, svarar var och en för en viss del av skulden. Underlåter någon av dem att fullgöra sin betalningsskyldighet, kan borge­nären inte kräva ut bristen av de övriga. Regressanspråk mellan gälde­närerna uppkommer inte. Till följd härav kommer frågan om preskription att bedömas separat för var och en av gäldenärerna. Inträder preskription i förhållande till en av dem, påverkar inte detta de övrigas ansvarighet.

Förhållandet är annorlunda, om gäldenärernas ansvar är solidariskt. I sådana fall svarar ju var och en gentemot borgenären för hela beloppet. Inbördes svarar var och en för sin andel. Den som infriar skulden har regressrätt mot de övriga.

När det gäller att bestämma verkningarna av preskripflon i solidariska skuldförhållanden är det av underordnad betydelse hur bestämmelserna om beräkning av preskriptionsfld är konstmerade. Vad det gäller är ju att fastställa hur de kvarvarande gäldenärernas ansvar påverkas av att pre­skripflon har inträtt i förhållande till en av gäldenärerna, oavsett när detta har skett. Vad som i detta avseende har anförts i prop. 1976/77: 5 är alltså i och för sig tillämpbart, trots att de bestämmelser som nu föreslås om preskriptionstidens utgångspunkt och längd skiljer sig från propositions­förslagets.

I likhet med vad som gäller enligt preskriptionsförordningen och vad som föreslogs i prop. 1976/77: 5 bör borgenären i princip vara skyldig att vidta preskriptionsavbrytande åtgärder mot alla gäldenärerna för att behål­la rätten att kräva ut hela sin fordran. Har borgenären underlåflt att avbryta preskription i förhållande flll en av gäldenärerna, bör alltså dennes andel inte få krävas ut av de övriga.

Som framhålls i prop. 1976/77:5 (s. 174 f) skulle det dock föra för långt att tillämpa denna princip i alla sammanhang där solidariskt ansvar kan ifrågasättas. Inträffar exempelvis en skada för vilken flera skulle kunna bli ansvariga, skulle den skadelidande behöva vända sig mot var och en av dem före preskriptionstidens utgång för att undgå risken för att en del av skadeståndet faller bort. För att undvika sådana konsekvenser bör tillämp­ningen av den angivna principen begränsas till fall då flera har åtagit sig eller ålagts solidariskt ansvar.

Enligt huvudregeln skall alltså en preskriberad andel inte få krävas ut av


 


Prop. 1979/80:119                                                   75

övriga gäldenärer. Med denna utgångspunkt kan de kvarvarande gälde-     Verkan av pre-

närernas ansvar utformas på två sätt. Enligt det ena alternativet är de     skription

kvarvarande gäldenärernas ansvar gentemot borgenären solidariskt, men

den som infriar skulden har regressräu mot de övriga. Enligt det andra

alternativet, det som gäller f n., är de kvarvarandes ansvar gentemot

borgenären delat, men de är ansvariga för eventuell brist hos någon av de

övriga.

Till förmån för alternativet att låta de kvarvarande gäldenärernas ansvar vara solidariskt kan framför allt anföras att rättsverkningarna på det sättet överensstämmer med vad som är åsyftat när flera gäldenärer har åtagit sig eller ålagts solidariskt ansvar. Å andra sidan medför detta alternativ vissa olägenheter. Dessa visar sig när en gäldenär som har infriat huvudford­ringen inte kan få ut hela sin regressfordran på gmnd av brist hos någon av de övriga gäldenärerna. Eftersom ansvaret för bristen då bör fördelas mellan övriga kvarvarande gäldenärer och borgenären, uppkommer den något egendomliga situationen att den infriande gäldenären får en regress­fordran mot borgenären. Vill det sig illa, kan borgenären ha kommit på obestånd med påföljd att gäldenären själv, eller tillsammans med övriga kvarvarande gäldenärer. får stå för den del av bristen som skulle ha betalts av borgenären. Eftersom dessa olägenheter förorsakas av att borgenären har låtit sin fordran preskriberas i förhållande till en av gäldenärerna, är det rimligare att borgenären själv får ta de negativa konsekvenser som kan bli följden härav än att gäldenärema eller någon av dem åsamkas olägenheter. Det föreslås därför att de kvarvarande gäldenärernas ansvar skall vara delat liksom enligt nuvarande bestämmelser.

Beräkningen av hur stor andel av huvudfordringen som faller bort genom preskription liksom beräkningen av de andelar som belöper på de kvarva­rande gäldenärerna bör normalt ske efter huvudtalet. Hänsyn bör emeller­tid tas till att annan fördelning kan ha bestämts genom avtal mellan gälde­närerna eller genom dom e. d. Liksom i prop. 1976/77: 5 föreslås därför en regel om att andel skall beräknas efter huvudtalet, om inte annat har bestämts gennm avtal eller avgörande varom borgenären har fått känne­dom i god tid före preskripflonens inträde.

Med den ordning som nu har föreslagits uppkommer inte några regress­anspråk, när preskription har inträtt i förhållande flll en av huvudgäide-närerna. Om någon av dem infriar hela skulden utan att känna till att fordringen delvis är preskriberad, bör han dock ha rätt att av borgenären kräva tillbaka vad han har betalt utöver sin egen andel.

Uppstår brist hos någon av de kvarvarande gäldenärerna, bör borge­nären inte få kräva de övriga gäldenärerna på mer än de skulle ha fått svara för, om alla gäldenärema hade funnits kvar. Borgenären bör alltså själv få stå för den del av bristen som skulle ha täckts av den bortfallne gäldenären. Beräkningen av hur mycket var och en skall svara för bör ske efter samma principer som har angetts nyss. Liksom i prop. 1976/77: 5 föreslås därför


 


Prop. 1979/80:119                                                                  76

att var och en av gäldenärerna svarar i förhållande till sin andel nch      Verkan av pre-
burgenären i förhållande till den andel snm har preskriberats.
           skription

Föredraganden

Bestämmelserna nm verkan av preskriptinn i förhållanden med flera gäldenärer har under remissbehandlingen berörts bara av en remissinstans. Det gäller bestämmelsen att beräkningen av en gäldenärs andel i vissa fall skall ske på annat sätt än efter huvudtalet, nämligen nm annat har bestämts genom etl avtal eller avgörande varom borgenären har fått kännedom i god tid före preskriptionens inträde. Den ifrågavarande remissinstansen kriti­serar uttrycket "i god tid" och föreslår alt tiden anges exakt i lagtexten, förslagsvis till ett år.

Jag delar uppfattningen att det angivna uttryckssättet är för vagt och bör preciseras. Enligt min mening bör sex månader vara en lagom lång fldrymd i detta sammanhang.

1 övrigt ansluter jag mig till vad som anförs i promemorian om preskrip­tion i flergäldenärsförhållanden och tillstyrker bestämm.elserna i prome­morieförslaget på denna punkt.

5.5.3 Borgen

Nuvarande ordning och tidigare förslag

Enligt gällande rätt är de allmänna bestämmelserna om preskription i princip tillämpliga också på fordran på gmnd av borgen. En särskild bestämmelse finns dock i 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål. Där föreskrivs i fråga om propn"eborgen en tolvmånadersfrist räknat från den dag betalning skul­le ha erlagts. Bestämmelsen är inte flllämplig, om borgensmannen, som ofta sker, har gått i borgen "tills full betalning sker".

Enligt fast praxis anses en borgensman fri från betalningsskyldighet när huvudfordringen har preskriberats, även om borgen har ingåtts som för egen skuld. Inträder preskripflon i förhållande till en av flera solidariskt ansvariga borgensmän, blir bestämmelserna i 5§ preskriptionsförordning­en om verkan av preskription i solidariska skuldförhållanden tillämpliga. I 18 § föreskrivs nämligen att vad som i förordningen sägs om gäldenär i tillämpliga delar också skall gälla borgensman.

I prop. 1976/77: 5 föreslogs att de allmänna bestämmelserna om pre­skriptionstidens längd och om utgångspunkten för preskriptionstiden skul­le gälla också borgensfordringar. Det innebar bl.a. att den nyssnämnda bestämmelsen i 1798 års förordning föreslogs upphävd. PreskripUonstiden för borgenärens fordran mot en borgensman skulle alltså vara tio eller undantagsvis tre år från den dag fordringen tidigast kunde göras gällande mot borgensmannen. I praktiken skulle utgångspunkten för preskriptinns­tiden bli nlika beroende på om det var fråga om proprieborgen eller enkel borgen. Vid proprieborgen skulle utgångspunkten i princip vara densamma


 


Prop. 1979/80:119                                                   77

för borgenärens fordran mnt burgensmannen snm för hans furdran mot     Verkan av pre-huvudgäldenären. Vid enkel borgen skulle däremot inte någon preskrip-     skription tionstid börja löpa i förhållande till borgensmannen förrän det hade visat sig att huvudgäldenären inte kunde betala, eftersom fordringen först då kunde göras gällande gentemot borgensmannen.

I fråga om verkan av preskription i borgensförhållanden framhölls i prop. 1976/77: 5 att det karakteristiska för ett borgensåtagande är atl det är av subsidiär natur. Detta är särskilt framträdande vid enkel borgen. Först sedan det har visat sig att huvudgäldenären inte kan betala, får borgenären kräva ut sin fordran av en borgensman. Vid proprieborgen får borgenären visserligen utan vidare vända sig mot borgensmannen. Men om borgens­mannen infriar fordringen, har han regressrätt mot huvudgäldenären. Be­talningsskyldigheten åvilar slutligen denne. Häri ligger den väsentliga skill­naden mellan borgensmannens och huvudgäldenärens åtaganden. Mot bakgmnd härav föreslogs i proposiflonen att det skulle införas en uttryck­lig bestämmelse om att preskription av huvudfordran också omfattar ford­ran på gmnd av borgen, oavsett om det är fråga om enkel borgen eller proprieborgen.

I övrigt föreslogs i prop. 1976/77:5 inga särskilda bestämmelser om verkan av preskription i borgensförhållanden. Om preskription inträdde i förhållande till en av flera borgensmän, skulle samma bestämmelser tilläm­pas som i andra fall när flera var ansvariga för en skuld.

Promemorian

Åven nu bör principen vara den att de allmänna bestämmelserna om preskriptionstidens längd och om utgångspunkten för preskriptionstiden skall gälla också borgensfordringar. I princip bör alltså en tioårig preskrip-uonsfld börja löpa i förhållande flll borgensmannen från dagen för borgens­åtagandet, oavsett om det är fråga om proprieborgen eller enkel borgen. I de fall borgensåtagandet avser fullgörande av en konsuments förpliktelser på gmnd av konsumentköp e.d. blir dock flden tre år. Det sagda innebär också att den föråldrade bestämmelsen om tolvmånaderspreskription i 1798 års förordning bör upphävas.

Liksom i prop. 1976/77:5 föreslås en bestämmelse om att preskription av en huvudfordran också omfattar fordran på gmnd av borgen.

Trots att det nu föreslås andra bestämmelser än i propositionen beträf­fande preskriptionstid nch beträffande verkan av preskription i solidariska skuldförhållanden, torde det inte flnnas behuv av några särskilda bestäm­melser om verkan av att preskription inträder i förhållande till en borgens­man. De bestämmelser som föreslås i övrigt bör kunna tillämpas också i fråga om borgen.

Att huvudgäldenärens ansvar inte bör påverkas av att preskription in­träder i förhållande till en borgensman följer av borgensansvarets subsi­diära natur. Borgenären måste givetvis vara oförhindrad att ändå kräva ut hela fordringen av huvudgäldenären.


 


Prop. 1979/80:119                                                   78

När det gäller återverkningarna på övriga borgensmän bör samma prin-      Verkan av pre-ciper tillämpas som i andra fall när flera är ansvariga för en skuld. Med     skription denna utgångspunkt blir resultatet av att en borgensman blir fri från sitt ansvar på grund av preskripflon beroende av om borgensmännens inbör­des ansvar är delat eller solidariskt.

Är borgensmännens ansvar delat - vilket i praktiken torde vara sällsynt - är vars uch ens betalningsskyldighet i förhållande till bnrgenären fristå­ende från de andras. Var nch en svarar för sitt åtagande, oavsett om preskripflon har inträtt gentemot någon av de andra. Och å andra sidan behöver ingen borgensman betala mer än sin andel, även om brisl uppstår hos någon av de andra.

Är borgensmännens ansvar solidariskt, blir verkan av att preskription inträder i förhållande till en av dem att borgenären förlorar rätten att av de övriga kräva ut den bortfallne borgensmannens andel. Var och en av de övriga svarar därefter endast för sin andel. Andel beräknas liksom när det gäller flera solidariskt ansvariga huvudgäldenärer efter huvudtalet, om inte annat har bestämts genom avtal eller avgörande som borgenären har fåu kännedom om. Har en av tre borgensmän fallit bort, blir alltså de båda andra som regel inte skyldiga att betala mer än en tredjedel var. Uppstår brist hos någon av de kvarvarande, svarar var och en av de övriga i förhållande flll sin andel och borgenären i förhållande till den andel som har preskriberats.

Med de här föreslagna bestämmelserna uppkommer inte några inbördes regressanspråk mellan borgensmännen, om preskripflon har inträtt i för­hållande till en av dem. Däremot påverkas givetvis inte borgensmännens regressrätt mnt huvudgäldenären. Såväl vid prnprieborgen som vid enkel borgen har en borgensman alltid rätt att få ut vad han har betalt av huvudgäldenären. Hans regressfurdran preskriberas aldrig tidigare än ett år efter den dag han infriade huvudfordringen.

Föredraganden

Vad snm föreslås om borgen i promemorian har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. En remissinstans har dock framfört synpunkter på preskriptionsbestämmelsernas flllämplighet på vissa borgensfordringar. Jag skall återkomma till den frågan i nästa avsnitt.

1 avsnitt 5.2.2 harjag flllstyrkt promemorians förslag att preskriptionsti­den för en fordran på gmnd av borgen skall vara tre år när huvudfordringen är underkastad treårspreskription och tio år i andra fall. Även i de frågor rörande borgen som behandlas i förevarande avsnitt ansluter jag mig till vad som anförs i promemnrian. I fråga nm verkan av preskriptinn föreslår jag alltså en bestämmelse om att preskription av en huvudfordran också omfattar fordran på gmnd av borgen. I övrigt behövs inga särbestämmelser beträffande borgen.


 


Prop. 1979/80:119                                                                 79

5.6 Tillämpningsområde m. m.

Nuvarande ordning m. m.

Enligt 1 § preskriptionsförordningen gäller de allmänna preskriptions­bestämmelserna alla slag av fordringar, oavsett om de avser pengar, varor, tjänster eller andra prestationer. Någon ändring i detta avseende föreslogs varken i 1975 års departementspromemoria eller i prop. 1976/77: 5.

I gällande rätt flnns särskilda preskriptionsbestämmelser i ett flertal författningar. 1 den mån sådana bestämmelser föreskriver en kortare pre­skriptionstid än tio år skall de enligt 19 § första stycket preskripflonsför-nrdningen lända till efterrättelse. Även de speciella bestämmelser som finns beträffande preskripflonsavbrott, verkan av preskription m. m. gäller i stället för de allmänna reglerna.

Enligt 1975 års promemoria skulle bestämmelserna i den nya preskrip-tionslagen vara tillämpliga endast om inte annat var föreskrivet. Det före­slogs med ett par undantag inga ändringar av specialpreskriptionsreglerna. Under remissbehandingen uttrycktes önskemål om att preskriptionsbe­stämmelserna i speciallagsflftningen i möjligaste mån skulle anpassas flll de allmänna preskriptionsbestämmelserna.

Även i prop. 1976/77: 5 föreslogs en uttrycklig bestämmelse om att den föreslagna preskripflonslagen skulle gälla endast i den mån inte annat följde av vad som var särskilt föreskrivet. I avsikt att så långt som möjligt uppnå överensstämmelse mellan de allmänna preskriptionsreglerna och preskriptionsbestämmelserna i speciallagstiftningen gjordes en genomgång av specialpreskriptionsreglerna.

I betänkandet (SOU 1957: 11) Fordringspreskription m. m. föreslogs att preskriptionsförordningens bestämmelser om kallelse på okända borgenä­rer skulle upphävas och ersättas av en lag om preklusion. Förslaget ledde emellertid inte till lagsflftning lika litet som det förslag till lag nm preskrip­tinn snm lades fram i betänkandet. I 1975 års prnmemnria liksnm i prup. 1976/77: 5 lämnades bestämmelserna um kallelse på okända borgenärer i huvudsak orörda. Det föreslogs endast vissa smärre redaktionella ändring­ar.

Promemorian

Som påpekas i prop. 1976/77:5 har det såvitt känt inte inneburit några nämnvärda olägenheter att preskripflonsförordningen har varit tillämplig på alla slag av fordringar. Det flnns inte heller anledning befara att det skall leda till ogynnsamma verkningar om flllämpningsområdet för de allmänna preskriptionsbestämmelserna i detta hänseende bestäms på samma sätt i fortsättningen. Liksom hitfllls får det överlämnas åt de rättstillämpande myndigheterna att avgöra de gränsdragningsfrågor som kan komma upp i den praktiska tillämpningen. Det föreslås därför att de allmänna preskrip­tionsbestämmelserna liksom enligt gällande rätt skall vara tillämpliga på alla slags fordringar.


Tillämpningsområ­de


 


Prop. 1979/80:119                                                   80

Det torde vara självklart att de allmänna preskriptionsreglerna skall vara      Tillämpningsområ-tillämpliga endast i den mån inte särskilda bestämmelser gäller enligt någon      de annan författning. Liksom i prop. 1916111: 5 föreslås att detta kummer till uttryck i lagtexten.

Resultatet av den genumgång av specialpreskriptinnsreglerna snm gjnrdes i prup. 1976/77: 5 blev magert. Det visade sig att det i de flesta fall inte fanns förutsättningar för att samordna de speciella bestämmelserna med de allmänna. På många umråden befanns det vara befugat att behålla en särreglering med hänsyn till de särskilda förhållandena på resp. nmråde. I andra fall ansågs det ulämpligt att försöka åstadknmma en samnrdning på gmnd av pågående utredningsarbete. De allra flesta specialpreskriptinns-bestämmelserna lämnades därför nrörda. Ändringar föreslogs endast i ett fåtal fall.

Fömtsättningarna för att få flll stånd en samordning mellan preskrip­tionsbestämmelserna i speciallagstiftningen och de allmänna preskriptions­bestämmelserna är ännu mindre, om man behåller huvudprinciperna i preskriptionsförordningen än om de allmänna bestämmelserna ändras i den riktning som föreslogs i prop. 1976/77: 5. Det finns därför inte någon anledning att på nytt göra en systematisk genomgång av specialpreskrip­tionsreglerna i samnrdningssyfte. I några fall är det dnck mnflverat att ändra de särskilda regler som gäller nu.

I ett tidigare avsnitt har förordats att den särskilda bestämmelsen om borgenspreskription i 4§ förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål upphävs. Som en följd härav bör också de tillämpningsbestämmelser upphävas som finns i lagen (1946:843) om tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4§ förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsök­nings- och utmätningsmål.

Iprop. 1976/77: 5 föreslogs att bestämmelserna i 13 kap. 10 § föräldrabal­ken om preskripflon av omyndigs fordran på förmyndaren skulle ändras så att bestämmelserna närmare anslöt sig till de föreslagna allmänna preskrip­tionsreglerna. Som framgår av vad som tidigare har sagts föreslås i prome­morian inte någon ändring av den paragrafen.

Vidare föreslogs i prop. 1976/77:5 att preskriptinnsbestämmelserna i 11 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, nch 13 § lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mnt illojal kunkurrens skulle upphävas. Där föreskrivs en tvåårig preskriptiunstid för vissa skadeståndsfordringar. Syftet med upphävandet var att åstadkomma en samordning med de regler om treårig preskriptionstid som föreslngs beträffande skadeståndsfordringar i allmänhet. När man nu behåller den allmänna tioårspreskriptionen saknas anledning att upphäva eller ändra dessa bestämmelser.

Prop. 1976/77: 5 innehöll också förslag till ändring av vissa preskrip­tionsbestämmelser i vattenlagen (1918:523). Ändringarna syftade till att


 


Prop. 1979/80:119                                                   81

klargöra att de allmänna preskriptionsbestämmelserna inte skulle tillämpas Tillämpningsområ-vid sidan av vattenlagens bestämmelser om fordran på ersäuning för de oförutsedd skada. Behovet av bestämmelser om att vattenlagens preskrip­tionsbestämmelser skall vara exklusivt tillämpliga beiräffande sådana ford­ringar blir visserligen mindre, om man behåller tioårspreskriptionen än om preskriptionstiden för sådana fordringar i enlighet med förslaget i prop. 1976/77: 5 förkortas flll tre år. Riksdagen har emellertid uttalat att även floårstiden kan vara för kort i vissa fall (3LU 1963: 31 och 1966: 32). I siU betänkande (SOU 1977: 27) med förslag till ny vattenlag har vattenlags-utredningen (Ju 1969: 58) föreslagit (s. 307) en uttrycklig bestämmelse nm att de allmänna preskriptionsbestämmelserna inte skall gälla beträffande anspråk på ersättning för ofömtsedd skada m. m. Frågan om utformningen av preskriptionsbestämmelserna i vattenlagen bör lämpligen tas upp i samband med det fortsatta arbetet på en revision av vattenlagen. Något förslag om ändring i vattenlagen läggs därför inte fram i detta samman­hang.

Slutligen föreslogs i prop. 1976/77: 5 vissa ändringar i lagen (1927: 56) nm gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar och lagen (1942:263) om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet.

Enligt 1 § i 1927 års lag får en gäldenär i vissa fall betala en förfallen skuld genom att för borgenärens räkning sätta ner beloppet hos överexeku­lor. Han får göra detta bl.a. om borgenären vägrar ta emot erbjuden betalning eller om betalning inte kan ske på gmnd av borgenärens borto­varo e.d. Om nedsatt belopp fortfarande står inne tjugo år efter nedsätt­ningen, får gäldenären lyfta beloppet, under fömtsättning att det inte pågår rättegång om rätten till beloppet e.d. Gäldenären måste dock anmäla sig "inom natt och år". I annat fall tillfaller beloppet staten.

I vissa fall kan nedsättning ske också med stöd av bestämmelser i andra författningar. Rätten att lyfta medel som har satts ner enligt en sådan bestämmelse regleras i 1942 års lag. Också där föreskrivs en depositionstid på tjugo år och en frist på ett är för rätten att lyfta medlen efter depositions­tidens utgång.

I prop. 1976/77:5 erinrades om att riksdagens revisorer år 1953 hade förordat en översyn av bestämmelserna om redovisning av medel snm hade depunerats hus länsstyrelserna. Med anledning av revisorernas fram­ställning uttalade statsutskottet i sitt utlåtande 1954: 104 att en modernise­ring av bestämmelserna syntes påkallad. Enligt utskottet torde sålunda vägande skäl tala bl.a. för att förknrta den gällande 21-åriga preskrip­tionsflden. I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen (rskr 1954: 253) att regeringen skulle föranstalta om åtgärder i den av utskottet angivna riktningen.

Enligt prup.  1976/77: 5 skulle depnsitionstiden enligt såväl  1927 som 1942 års lag förkortas från tjugo flll tio år samtidigt som fristen för att lyfta nedsatta medel skulle förlängas från ett till tre år. 6   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 119


 


Prop. 1979/80:119                                                   82

Som framhålls i prup. 1976/77:5 framslår ijuguårsfrislerna i de båda Tillätnpningsområ-lagarna sum alltför långa. Även nm inte den allmänna preskriptinnstiden de förkortas ter det sig omotiverat att behålla en så lång depositionstid som tjugu år. Det är å andra sidan önskvärt att fristen inte är alltför knrt. Hänsyn måste tagas bl.a. till bnrgenärens berättigade inlresse av att få tillräckligt rådrum för att lyfta nedsatta medel. En lämplig avvägning turde uppnås med en tioårstid. Det föreslås följaktligen att depnsitionsflden enligt såväl 1927 snm 1942 års lag förknrtas lill tin år. Samtidigt föreslås liksnm i prup. 1976/77:5 att frislen för att lyfta nedsatta medel efter depusiliunstidens utgång förlängs lill tre år.

1 det föregående har förordats att de allmänna preskriptionsbestämmel­serna skall vara tillämpliga endast i den mån inte annat är föreskrivet. När en författning innehåller särskilda preskriptionsbestämmelser för ett visst område, skall de alltså flllämpas i stället för de allmänna bestämmelserna. Emellertid reglerar preskriptionsbestämmelserna i specialförfattningarna i allmänhel inte i detalj de frågor som hänger samman med preskription. Om en författning inte lämnar upplysning i ett visst avseende, bör de allmänna preskriptionsbestämmelserna som regel tillämpas i stället. Det kan dock undantagsvis inträffa att en tillämpning av de allmänna bestämmelserna är utesluten, trots att specialförfatlningen saknar bestämmelser i ett visst hänseende.

I prop. 1976/77: 5 (s. 186- 190) redovisas en del synpunkter på förhållan­det mellan bestämmelserna i den föreslagna preskriptionslagen och pre­skriptionsreglerna i speciallagstiftningen. Med reservationen att de spe­cialförfattningar snm innehåller preskriptinnsregler avser mycket skiftande nmråden ges vissa riktlinjer för lillämpningen av de allmänna preskriptionsbestämmelserna inom speciallagstiftningen.

De synpunkter som i detta hänseende anförs i prop. 1976/77: 5 har i stor utsträckning samband med de nya reglerna i den föreslagna preskriptions­lagen, bl.a. reglema om sättet för preskriptionsavbrott, verkan av pre­skriptionsavbrott och förlängning av preskriptionstid. Det nu föreliggande förslaget överensstämmer i dessa avseenden i huvudsak med gällande rätt. Vad som i prop. 1976/77: 5 på dessa punkter anförs om förhållandet mellan allmänna och särskilda preskriptionsbestämmelser är därför knappast längre relevant. I den mån det föreliggande förslaget överensstämmer med förslaget i prop. 1976/77: 5 torde emellertid de synpunkter som anförs på förhållandet till speciallagstiftningen alltjämt äga giltighet. Det gäller bl. a. vad som sägs om verkan av preskription på s. 189- 190 i prop. 1976/77: 5.

I sådana avseenden där det föreliggande förslaget väsentligen stämmer överens med gällande rätt, l.ex. i fråga om preskriptionstidens längd och utgångspunkt och i fråga om sättet för preskripflonsavbrott och verkan av preskriptionsavbrott, torde det inte finnas anledning att i detla samman­hang gå närmare in på hur förhållandet mellan de allmänna reglerna och specialbestämmelserna bör gestalta sig i framtiden. Härvidlag bör samma


 


Prop. 1979/80:119                                                                 83

principer tillämpas sum hittills. 1 den mån det uppknmmer prnblem i den      Tillämpningsområ-

praktiska tillämpningen, bör de lösas av de rättstillämpande myndigheler-      de

na.

I prumemnrian föreslås inga sakliga ändringar av preskriptinnsförnrd­ningens bestämmelser om kallelse på okända borgenärer. Promemnrieför­slaget innehåller i detta avseende endasl vissa redaktionella ändringar, huvudsakligen föranledda av au förordningens bestämmelser nm preskrip­tinn föreslås upphävda.

Föredraganden

Vad snm anförs i prumemnrian rörande tillämpningsnmrådet för den föreslagna preskriptionslagen har i allt väsentligt lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Några remissinstanser har dock framfört syn­punkter beträffande vissa detaljer, som jag skall ta upp i det följande.

För egen del tillstyrker jag förslaget att tillämpningsområdet för de allmänna preskriptionsbestämmelserna skall vara detsamma som enligt gällande rätl. Bestämmelserna bör alltså tillämpas på alla slags fordringar, oavsett um de avser pengar, varur, tjänster eller andra prestatinner.

1 enlighet med vad sum föreslås i prumemnrian anser jag vidare att det i en inledande bestämmelse bör föreskrivas att lagen gäller endast i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. Gennm en sådan bestämmelse slås fast att de särskilda preskriptinnsbestämmelser snm har meddelats i andra lagar i princip skall gälla i stället för de allmänna reglerna.

Snm påpekas i prumemnrian flnns det inte anledning att i detta samman­hang gå närmare in på förhållandet mellan de allmänna preskripflnnsbe-stämmelserna nch de preskriptinnsregler som finns i specialförfattningar. Härvidlag bör i stor utsträckning samma principer kunna tillämpas som hittills. Jag skall här bara ta upp ett par frågor.

När en författning innehåller särskilda preskriptionsbestämmelser, bör dessa normalt anses självständigt reglera de frågor som behandlas i be­stämmelserna. Om det t. ex. föreskrivs en särskilt kort preskriptionsfld på elt visst område, bör givetvis inte den allmänna preskriptionsflden vara tillämplig samtidigt. I princip bör denna tid inte heller gälla i det omvända fallet, då det flnns bestämmelser om längre preskriptionstid för en viss typ av fordringar. En borgenär skall alltså i det fallet inte behöva vidta en preskriptionsavbrytande åtgärd före den allmänna preskriptionsfldens ut­gång för att inte gå förlustig sin fordran.

1 sådana fall då en specialförfattning inte är uttömmande utan bara reglerar vissa frågor om preskription, bör emellertid de allmänna preskrip­tionsbestämmelserna som regel kunna tillämpas i övriga frågor. Som påpe­kas i promemorian kan det dock framgå av sammanhanget att en tillämp­ning av de allmänna bestämmelserna är utesluten, trnts att specialförfatt­ningen saknar bestämmelser i ett visst avseende. Ett exempel på del har


 


Prop. 1979/80:119                                                   84

nämnts av en remissinstans. I 148 a § kunkurslagen föreskrivs att rätt till Tillämpningsområ-utdelning i kunkurs snm regel preskriberas, nm inte borgenären har anmält de sig för att lyfta de medel, snm har tillagts hunnm, innm två år från det förslag till slututdelning vann laga kraft. Som den ifrågavarande remissin­stansen har påpekat bör inte de allmänna bestämmelserna nm preskrip­tionsavbrott och ny preskriptionstid tillämpas i de fall som avses i paragra­fen.

Under remissbehandlingen har kammarkollegiet framfört önskemål om förtydliganden av vad som avses gälla i fråga om preskription av anspråk på arvs- eller gåvoskatt. Sådana anspråk omfattas f. n. inte av de special­preskriptionsregler som gäller på skatteområdet utan är underkastade den vanliga tioårspreskriptionen. Med anledning härav vill jag erinra om att utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen i december 1978 har lagt fram ett betänkande (SOU 1978: 87) med förslag till lag om preskription av skattefordringar. Den föreslagna lagen bygger på en fem­årig preskriptionsfld och avses i princip bli tillämplig beträffande alla skatter. Betänkandet remissbehandlas f. n. Med hänsyn härtill anser jag att frågan om preskription av anspråk på arvs- eller gåvoskatt inte bör tas upp flll närmare behandling i detta sammanhang. I avvaktan på den fortsatta behandlingen av det angivna betänkandet bör sådana anspråk liksom f. n. vara underkastade floårspreskription.

Kammarkollegiet har också berört de särskilda preskriptionsbestämmel­serna i vattenlagen om fordran på ersättning för ofömtsedda skador och förordat att det i enlighet med förslaget i prop. 1976/77: 5 införs uttryckliga bestämmelser i vattenlagen om att de allmänna preskriptionsbestämmel­serna inte skall tillämpas vid sidan av vattenlagens. Jag är för min del inte beredd att nu lägga fram något förslag på denna punkt. Enligt min mening bör utformningen av preskriptionsbestämmelserna i vattenlagen tas upp i samband med det fortsatta arbetet på en revision av vattenlagen.

Bostadsstyrelsen har tagit upp en fråga som rör den statliga bostadslån­givningen. Styrelsen anser att det är önskvärt att sådana statliga fordringar mot kommuner som grundar sig på kommunal borgen för bostadslån o. d, undantas från preskription. Med anledning härav villjag erinra om att det föreliggande förslaget inte innehåller något förbud mot avtal om förläng­ning av preskriptionstiden för andra fordringar än konsumentfordringar. Det finns alltså inte något hinder mot att staten och kommunerna träffar avtal om längre preskriptionstid än tio år för sådana fordringar som bo­stadsstyrelsen avser. I varje fall anser jag för min del att det inte finns skäl att i preskriptionslagen införa någon bestämmelse som föreskriver undan­tag från de allmänna preskriptionsbestämmelserna för ifrågavarande ford­ringar. Jag har på denna punkt samrått med chefen för bostadsdepartemen­tet.

Jag delar den i promemorian framförda åsikten att det inte finns anled­ning att nu återigen göra en systematisk genomgång av preskriptionsbe-


 


Prop, 1979/80:119                          ,                        85

stämmelserna i speciallagsflftningen i syfte att försöka få flll stånd en     Tiltämpningsområ-samordning med de allmänna preskriptionsbestämmelserna. I fråga om de     de särskilda beslämmelser som behandlas i promemorian ansluter jag mig till de bedömningar som har gjorts där.

1 enlighet med promemorieförslaget föreslår jag alltså att bestämmelser­na om borgenspreskription i 1798 års förordning och i lagen 1946:843 upphävs. Dessutom föreslår jag alt den enda återstående paragrafen, 5 §, i 1798 års förordning upphävs. Den innehåller en föråldrad bestämmelse om att hustru i vissa fall får lagsökas för gäld.

När det gäller lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar och lagen om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet tillstyrker jag att depositionstiden förkortas från tjugo till tio år liksom att fristen för att lyfta nedsatta medel förlängs från ett flll tre år. Jag föreslår också vissa ändringar av redaktionell karaktär, som bl. a. innebär att de båda lagarna förs samman flll en. Jag skall återkomma till ändringarna i specialmotiveringen.

Preskriptionsförordningens bestämmelser om kallelse på okända borge­närer torde i allt väsentligt ha fungerat tillfredsställande i praktiken. Emel­lertid är dessa bestämmelser liksom reglerna om preskription otvivelakflgt föråldrade i vissa avseenden. Om man nu ersätter förordningen i övrigt med fldsenliga bestämmelser, bör man enligt min mening också se över reglerna om kallelse på okända borgenärer. Översynen bör i princip kunna begränsas till den redaktionella utformningen. Även om man alltså inte gör några större sakliga ändringar, bör de nuvarande bestämmelserna upphä­vas och ersättas av en ny lag om kallelse på okända borgenärer. Detta betyder att preskripflonsförordningen kan upphävas i sin helhet. Hur be­stämmelserna om kallelse på okända borgenärer bör utformas skall jag återkomma till i specialmoflveringen.

5.7 Ikraftträdande m. m.

Promemorian

Övergångsbestämmelserna bör i allt väsentligt kunna utformas efter mönster av motsvarande bestämmelser i prop. 1916/11:5 (s. 195-1%).

Det föreslås att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 juli 1979. För att inte verkningarna av äldre bestämmelser, framför allt i fråga om preskriptionstiden för konsumentfordringar, skall bestå under lång tid framåt bör de nya bestämmelserna flllämpas också på fordringar som har kommit flll före ikraftträdandet. Eftersom förslaget på några punkter inne­bär att preskriptionstiden kan bli längre än f.n., bör dock som fömtsätt­ning föreskrivas att preskription inte har inträtt dessförinnan enligt äldre bestämmelser, detta för att undvika att en redan preskriberad fordran åtempplivas vid ikraftträdandet.

Om de nya beslämmelsema sålunda i princip blir flilämpliga också på


 


Prop. 1979/80:119                                                    86

äldre fordringar, kommer preskriptionstiden att förkortas för konsument- Ikraftträdande fordringar som har kommit flll före ikraftträdandet. Resultatet skulle kun- m. m. na bli att en sådan fordran preskriberas i och med ikraftträdandet, även om lång tid återstod av den tioåriga preskriptionstid snm gäller f. n. För att inte bnrgenären oförskyllt skall åsamkas rättsförluster när den nya lagstiftning­en träder i kraft bör föreskrivas en viss övergångstid, under vilken den som har förvärvat en fordran före ikraftträdandet har möjlighet att kräva ut fordringen eller vidta preskriptionsavbrytande åtgärd. Det föreslås därför att en fordran som har kommit till före ikraftträdandet skall preskriberas tidigast den 1 juli 1982, om inte preskripflon skulle ha inträtt dessförinnan även enligt tidigare gällande bestämmelser.

Också de nya bestämmelserna om preskripflonsavbrott kan, om de utan inskränkning skall flllämpas beträffande äldre fordringar, medföra rättsför­luster för en borgenär som har vidtagit en preskriptionsavbrytande åtgärd enligt de äldre bestämmelserna. Detta hänger framför allt samman med att ett muntligt krav eller en muntlig erinran inte längre skall tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan. Om en sådan åtgärd har vidtagits före ikraftträdandet, bör därför verkningarna härav bestå även därefter. Ver­kan av preskriptionsavbrott enligt nu gällande rätt är alltid att en ny preskriptionstid börjar löpa. Även om den preskripflonsavbrytande åtgär­den inte skulle ha medfört preskripflonsavbrott enligt de nya reglema, bör således den nya preskriptionsfld som har påbörjats före ikraftträdandet fortsätta att löpa. Preskriptionsfldens längd bör dock bestämmas enligt de nya reglerna, inklusive den nyss berörda övergångsbestämmelsen om för­längning av preskripflonstiden i vissa fall.

I prop. 1976/77: 5 föreslogs en särskild övergångsbestämmelse beträffan­de fordran på skatt o.d. Bestämmelsen syftade till att förhindra att de föreslagna reglerna om treårspreskription skulle bli flilämpliga också på sådana skattefordringar o. d. som f. n. är underkastade floårspreskripflon. Eftersom de bestämmelser om förkortning av preskripflonsflden som före­slås nu inte berör skattefordringar o.d. behövs inte någon sådan över­gångsbestämmelse.

Föredraganden

De föreslagna ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna har läm­nats utan erinran under remissbehandlingen utom så flll vida att en remiss­instans har kritiserat den övergångsbestämmelse som föreslås i lagen om ändring i lagen om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet. Jag skall återkomma flll den frågan i specialmotiveringen.

Jag föreslår att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den I juli 1980.1 fråga om övergångsbestämmelserna till den föreslagna preskriptionslagen ansluter jag mig till de överväganden som görs i prumemnrian och flllstyr-ker de föreslagna bestämmelserna.


 


Prop. 1979/80:119                                                             87

6  Upprättade lagförslag                                                 Specialmotivering

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1.  preskriptionslag,

2.  lag om kallelse på okända borgenärer,

3.  lag om upphävande av förordningen (1862: 10 s. 1) om floårig preskrip­flon och om kallelse å okända borgenärer,

4.  lag om upphävande av förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter ufl lagsöknings- och utmätningsmål,

5.  lag om upphävande av lagen (1946: 843) om tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4§ förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,

6.  lag om ändring i lagen (1927: 56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar,

7.    lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.
Förslagen bör fogas till protnkollet i detta ärende som bilaga 3.

7   Specialmotivering

7.1 Förslaget till preskriptionslag

Lagförslaget är uppdelat på sex huvudavdelningar. I 1 §, som bildar den första avdelningen, finns en bestämmelse om lagens tillämpningsområde. Andra avdelningen, som omfattar 2 - 4§§, innehåller bestämmelser om preskripflonstidens längd. I 2 § finns huvudregeln om tioårig preskriptions­tid och bestämmelsen om treårspreskripflon för konsumentfordringar. De två följande paragraferna innehåller bestämmelser om förlängd preskrip­flonstid. 3 § avser enskilt anspråk i anledning av brott och 4 § regressford­ran.

I 5 §, som utgör tredje avdelningen, ges bestämmelser om hur preskrip­tion avbryts. Det därpå följande avsnittet, som omfattar 6 och 7§§, be­handlar verkan av preskriptionsavbrott. De båda paragraferna innehåller bestämmelser om i vilka fall ny preskripflonsfld skall löpa och från vilken fldpunkt den skall beräknas. I 7§ finns dessutom en regel om förlängning av den ursprungliga preskriptionstiden, när preskriptionsavbrott inte leder till ny preskriptionsfld.

Femte avsnittet omfattar 8 - 11 §§ och reglerar innebörden och verkan av preskriptinn. 8 § innehåller huvudregeln att borgenären genom preskrip­tion föriorar rätten att kräva ut sin fordran. Dessutom föreskrivs att pre­skription av huvudfordran också omfattar ränta och annan tilläggsförplik­telse samt fordran på gmnd av borgen. 9§ behandlar verkan av preskrip­flon när flera är solidariskt ansvariga för samma skuld. 10 § anger fömtsätt­ningarna för att en preskriberad fordran skall få användas till kvittning. I


 


Prop. 1979/80:119                                                   88

11 § finns en bestämmelse om verkan av preskription, när en fordran är      Specialmotivering förenad med panträtt eller retentionsrätt.

Lagförslagets sista avsnitt nmfattar 12 och 13 §§ och innehåller vissa särskilda bestämmelser. 1 12 § regleras möjligheterna att träffa avtal om preskription. I 13 § slutligen finns en bestämmelse nm preskriptinnsavbrntt genum åtgärder i uflandet.

Inledande bestämmelse

1 § Denna lag gäller i fråga om preskription av fordringar, i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet.

Begreppet fordran har samma innebörd i förevarande paragraf som i 1 § preskriptionsförordningen. Lagen blir alltså tillämplig på alla slag av ford­ringar, oavsett nm de avser pengar, varor, tjänster eller andra prestationer. För bestämmelsernas tillämpning är det vidare likgiltigt om en fordran gmndas på avtal, på en handling som inte har samband med ett avtalsför­hållande eller direkt på lag eller annan författning eller på oskriven rätt.

Fordringsbegreppet omfattar inte sakrättsliga anspråk, dvs. sådana som avser äganderätt, panträtt, retenflonsrätt, nyttjanderätt m. m. Sådana rät­tigheter faller alltså utanför lagens tillämpningsområde. I 11 § har tagits in en särskild bestämmelse om att preskription inte inskränker borgenärens rätt att ta ut sin fordran ur egendom i vilken han har panträtt eller reten­tionsrätt till säkerhet för fordringen.

Lagen omfattar inte heller andra rättigheter som inte är av obligations­rättslig karaktär, t. ex. rätt flll underhåll enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken, arvsrätt, upphovsrätt och andelsrätter. Obligatoriska an­språk som grundar sig på sådana rättigheter faller däremot inom lagens tillämpningsområde, i den mån de inte regleras av särskilda preskriptions­bestämmelser.

Enligt 20 § första meningen preskriptionsförordningen gäller bestämmel­serna om tioårig preskripflon inte "fordran hos bank eller allmänt penningeverk, efter sedel eller annan löpande förbindelse, som tryckt eller graverad utgives". Bestämmelsen saknar numera betydelse i fråga om sedlar. De enskilda bankemas rätt att ge ut sedlar har upphört. Riks­bankens skyldighet att lösa in sedlar i guld har avskaffats. En vanlig sedel kan därför inte anses medföra någon fordran. Den utgör ett betalningsme­del med självständigt värde och är inte föremål för preskription.

I gällande rätt finns särskilda preskripflonsbestämmelser i ett flertal författningar. Som framgår av avsnitt 5.6 i den allmänna motiveringen föreslås inte ändringar av specialpreskripflonsreglema annat än på några få punkter. Även i fortsättningen kommer alltså fordringsförhållanden i många fall att vara underkastade särskilda preskriptionsbestämmelser. 1 den mån sådana finns skall de gälla i stället för de allmänna preskriptions­bestämmelserna. Emellertid reglerar de preskripflonsbestämmelser som finns i specialförfattningar i allmänhet inte i detalj de frågor som hänger


 


Prop. 1979/80:119                                                   89

samman med preskriptinn. När en författning inte lämnar upplysning i ett      1 § preskriptionsla-visst avseende, uppkommer frågan om bestämmelserna i den allmänna     gen preskriptinnslagen skall tillämpas i stället. Hithörande frågnr har berörts i avsnitt 5.6 i den allmänna mutiveringen.

Preskriptionstid

2 § En fordran preskriberas tio år efter tillkomsten, om inte preskrip­tionen avbryts dessförinnan.

Preskripflonstiden är dock tre år för fordran mot en konsument, om fordringen avser en vara, tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit konsumenten för huvud­sakligen enskilt bmk. Detsamma gäller fordran mot den som har gått i borgen för betalningen av en sådan fordran. Den treåriga preskriptionsfl­den gäller dock inte fordringar som grundar sig på löpande skuldebrev.

För fordran på pension räknas preskriptionstiden från den dag fordring­en fldigast kan göras gällande.

Huvudregeln om preskriptionstidens längd har behandlats i avsnitt 5.2.1 i den allmänna motiveringen. I fråga om den treåriga preskriptionsflden för konsumentfordringar hänvisas flll avsnitt 5.2.2. Vissa frågor om preskrip­tionsfldens längd har berörts i avsnitt 5.3.1 - 5.3.3.

Första stycket. Liksom enligt gällande rätt räknas den floåriga preskrip­tionstiden från fordringens tillkomst. Frågan när en fordran skall anses flllkommen bedöms i princip på samma sätt som f. n. Grundas fordringen på avtal, räknas preskripflonstiden från tidpunkten för avtalet. Är det fråga om ett utomobligatoriskt skadeståndsanspråk, anses fordringen tillkom­men när den skadegörande handlingen företas. Vid skada på gmnd av underlåtenhet räknas preskriptionstiden från den dag en åtgärd senast borde ha vidtagits.

Förfallodagen saknar betydelse för preskripflonstiden. Även om en ford­ran förfaller till betalning senare än tio år efter tillkomsten, preskriberas den liksom nu efter flo år, om inte någon preskripflonsavbrytande åtgärd vidtas dessförinnan.

Som har behandlats i avsnitt 5.3.2 har det inte heller någon betydelse för beräkningen av preskripflonsflden att en fordran är beroende av ett villkor e.d. Även om en borgenär inte kan göra gällande sin fordran förrän han själv har fullgjort en viss prestation, anses fordringen flllkommen när avtalet ingicks. Från den fldpunkten löper en floårig preskriptionsfld. På samma sätt räknas preskripflonstiden för en fordran på ersättning enligt en garantiutfästelse från fldpunkten för utfästelsen, oavsett när den omstän­dighet som aktualiserar garanfln inträffar. Ett annat exempel är fordran på gmnd av enkel borgen. Preskriptionstiden räknas från fldpunkten för bor­gensåtagandet, trots att borgenären inte kan kräva borgensmannen förrän det har visat sig att huvudgäldenären inte kan betala. I fråga om utomobli­gatoriskt skadestånd gäller på motsvarande sätt att preskripflonstiden räk­nas från den skadegörande handlingen även om skadan inträffar eller visar sig först senare.


 


Prop. 1979/80:119                                                   90

I fråga om kredit för kontoköp räknas preskriptionstiden primärt från 2 § preskriptionsla-den dag kreditgivaren och kontohavaren träffar avtal om krediten. Om gen kontohavaren avstår från att utnyttja krediten, har kreditgivaren emellertid inte någon fordran på honom annat än såvitt angår eventuella avgifter o. d. Men varje gång kontohavaren använder kontot genom att köpa varor på kredit får en ny preskripflonstid anses börja löpa. Samma princip gäller i andra fall då någon har rätt att utnyttja en kredit fortlöpande, t. ex. en checkräkningskredit, i den mån inte särskilda bestämmelser är tillämpliga.

Andra stycket. Bestämmelsen om konsumentfordringar föreskriver un­dantag från huvudregeln endast beträffande preskriptionstidens längd. I fråga om utgångspunkten för preskriptionstiden gäller bestämmelsen i första stycket, dvs. tiden räknas från fordringens tillkomst. Vad snm nyss har anförts nm utgångspunkten för preskriptionstiden äger alltså till-lämpning också beträffande konsumentfordringar.

Den treåriga preskriptionsflden gäller endast fordringar mot en konsu­ment. Treårstiden är alltså inte tillämplig på konsumenters fordringar mot näringsidkare, t. ex. i fråga om ersättning på gmnd av att en vara eller tjänst är behäftad med fel eller brist. Detta behöver dock inte innebära att konsumenten har en tioårsfrist för att kräva ut en sådan fordran. Som har påpekats i avsnitt 5.2,2 är möjligheten att kräva ersättning ofta tidsbegrän­sad enligt särskilda bestämmelser.

Begreppen konsument och näringsidkare har samma innebörd här som i t. ex. avtalsvillkorslagen, konsumeniköplagen och konsumentkrediflagen. Med konsument avses en enskild medborgare i egenskap av privatperson. En juridisk person räknas alltså inte som konsument. Detta gäller även dödsbon. Fordringar mot ett dödsbo som har uppkommit före dödsfallet är dock att anse som fordringar mot konsument. Termen näringsidkare om­fattar varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt bedriver verk­samhet av ekonomisk natur.

Som fömtsättning för att den treåriga preskripflonstiden skall vara flll-lämplig föreskrivs efter mönster av de nyssnämnda konsumenträttsliga lagarna att den nytflghet som fordringen avser har tillhandahållits i närings­idkarens yrkesmässiga verksamhet. Treårstiden gäller alltså inte sådana fordringar som tillknmmer en näringsidkare på gmnd av någon transaktion utanför hans yrkesmässiga verksamhet.

För att treårsflden skall bli tillämplig krävs vidare att den nytflghet som fordringen avser har tillhandahållits konsumenten för huvudsakligen en­skilt bmk. Också på denna punkt överenstämmer förslaget med vad som gäller enligt annan konsumenträttslig lagstiftning. Treårspreskripflonen omfattar alltså i allmänhet bara fordringar som avser en vara eller annan nyttighet som är avsedd för enskilt bmk. Den kortare preskriptionsflden kan dock bli tillämplig också när en vara e. d. delvis är avsedd att användas i gäldenärens yrkesverksamhet, under fömtsättning att det gäller en mind­re väsentlig del.


 


Prop. 1979/80:119                                                   91

Beträffande den närmare innebörden av att en vara tillhandahålls för 2 § preskriptionsla-huvudsakligen enskilt bmk kan jag hänvisa till de uttalanden som har gjorts gen i motiven till konsumeniköplagen (prop. 1973: 138 s. 161 f). Som framhålls där torde det vanligen framgå av en varas beskaffenhet hur den är avsedd att användas. Det förhållandet att en vara har köpts för atl användas av någon annan än köparen själv, t. ex. en medlem av hans familj, hindrar inte att varan skall anses avsedd för enskilt bmk. Detsamma gäller om varan skall ges som present åt en annan person. Vid tveksamhet om vilket ändamål varan är avsedd för bör i sista hand köparens syfte med förvärvet vara avgörande.

Vad som sålunda har anförts om fömtsättningarna för att en vara skall anses ha förvärvats för huvudsakligen enskilt bmk har motsvarande till-lämpning i fråga om tjänster och andra nyttigheter. Vad särskilt beträffar kredit för kontoköp och annan fortlöpande kredit vill jag erinra om att uttrycket "kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bmk" har behandlats i förarbetena till konsumenlkreditlagen (prop. 1976/77: 123 s. 154 f., 346 f. och 368 f.). I enlighet med vad som förordas där bör det avgörande för vilken preskriptionsfld som skall gälla för kreditgivarens fordran vara vad krediten huvudsakligen var avsedd för när den lämnades, dvs. humvida kreditutrymmet var avsett huvudsakligen för enskilt bmk eller ej, medan avsikten med det enskilda kontoköpet eller motsvarande inte bör tillmätas någon betydelse.

Treårspreskriptionen för konsumentfordringar är flllämplig oavsett om fordringen avser en vara, tjänst eller annan nytflghet. På denna punkt har förslaget utformats efter mönster av de gmndläggande bestämmelserna i avtalsvillkorslagen och marknadsföringslagen.

Med det angivna uttryckssättet kommer treårspreskriptionen att gälla både fordringar som avser varor eller annan lös egendom och fordringar snm avser fast egendnm.

Den kortare preskriptionsflden blir tillämplig inte bara vid försäljning och annan överlåtelse utan också vid upplåtelse av rätflgheter av olika slag. Sålunda gäller treårspreskriptionen fordringar som avser uthyrning av lösöre, lån av pengar eller upplåtelse av nyttjanderätt till hus eller jord i den mån det inte finns särskilda preskripflonsbestämmelser.

Bland de fordringar avseende tjänster som under de angivna fömtsätt­ningarna omfattas av den kortare preskriptionstiden kan flll en böijan nämnas sådana som avser ersättning för arbete på lös sak. Det kan gälla ersättning för underhålls-, reparations- eller ändringsarbeten, t. ex. tvätt­ning av kläder eller reparaflon av bil. Men också för fordringar som avser arbete på fast egendom, t. ex. uppförande, ombyggnad eller underhåll av ett hus, är preskriptionsflden tre år, om arbetet utförs åt en konsument. Ändra exempel är tjänster som avser sjukvård, tandbehandling, undervis­ning, juridisk rådgivning och liknande.

Den treåriga preskripflonstiden är vidare flllämplig på fordringar som


 


Prop. 1979/80:119                                                   9l

avser leverans av vatten, gas eller elektricitet från ett kommunalt verk eller     2 § preskriptionsla-annan leverantör, under fömtsättning att det är fråga om leverans flll en     gen konsumeni för enskilt bmk. Är mottagaren näringsidkare, blir däremot huvudregeln om tioårig preskripflonstid flllämplig. Motsvarande gäller be­träffande fordringar på gmnd av telefonabonnemang eller avtal om ren­hållning.

Treårspreskriptionen kan alltså vara tillämplig även när en tjänst eller annan nyttighet har tillhandahållits av ett stafligt eller kommunalt organ. Detta gäller dock bara om det offentliga organet kan anses ha handlat i egenskap av näringsidkare. Är det fråga om en fordran som härrör från ren myndighetsutövning är inte bestämmelserna om treårspreskripflon flll-lämpliga. Sålunda är exempelvis statens fordringar på återbetalning av studiemedel och bostadslån underkastade den allmänna tioårspreskrip­tionen i den mån inte särskilda preskriptionsbestämmelser gäller.

Den treåriga preskriptionstiden räknad från avtalet är flllämplig även när näringsidkaren överlåter eller pantsätter sin fordran, t. ex. om han diskon­terar ett köpekontrakt hos en bank eller annan kreditgivare. Detta gäller även om den nye borgenären eller panthavaren inte är näringsidkare. Öm en privatperson däremot lånar ut pengar flll en konsument för att denne skall kunna betala för en nyttighet som förvärvas från en näringsidkare, preskriberas lånefordringen först efter tio år. Lämnas lånet av en närings­idkare, är preskripflonstiden självfallet endast tre år.

Konsumentköplagen är tillämplig inte bara när en konsument köper en vara av en näringsidkare. Lagen gäller under motsvarande fömtsättningar också i fråga om köp från annan än näringsidkare, om köpet förmedlas av en näringsidkare som ombud för säljaren. På motsvarande sätt gäller konsumentkreditlagen även i fråga om kredit av annan än näringsidkare, om krediten förmedlas av en näringsidkare som ombud för kreditgivaren.

Någon motsvarighet till de angivna bestämmelserna föreslås inte i pre­skripflonslagen. Det betyder att den allmänna floårspreskripflonen gäller när en privatperson är borgenär, även om fordringen har uppkommit i samband med en transaktion som har förmedlats av en näringsidkare. Sålunda är preskriptionstiden flo år för t. ex. fordran på köpeskillingen för en fastighet som en mäklare har sålt som ombud för en privatperson. Om den för vars räkning försäljningen har skett själv är näringsidkare, blir däremot den treåriga preskriptionsflden flllämplig på hans fordran, såvida också övriga förutsättningar för treårspreskriptionen är uppfyllda.

Enligt andra meningen i förevarande stycke är den treåriga preskrip­tionstiden flllämplig även på fordringar mot den som har gått i borgen för betalningen av en sådan fordran som anges i första meningen. Som framgår av avsnitt 5.2.2 gäller treårstiden oavsett om borgensmannen är en privat­person eller ej. Liksom annars vid borgen räknas preskriptionstiden för borgensfordringen inte från huvudfordringens tillkomst utan från den dag borgensmannen gör sitt åtagande.


 


Prop. 1979/80:119                                                   93

Bestämmelsen är tillämplig även när ett borgensåtagande avser flera 2 § preskriptionsla-olika skulder. Om huvudgäldenärens skulder är av blandad art, om de gen t. ex. delvis avser varor som har flllhandahållits för privat bruk och delvis varor som har köpts för gäldenärens rörelse, är del avgörande för preskrip­tionstidens längd om den fordran som utlöser kravel mot borgensmannen är underkastad treårspreskription eller ej. Det är emellertid inte allfld möjligt att fastställa att anspråket mot borgensmannen hänför sig till en viss bestämd fordran mot huvudgäldenären. Ett borgensåtagande kan vara generellt, det kan t. ex. avse gäldenärens alla förbindelser av ett visst slag eller hans förbindelser upp flll ett visst belopp. I sådana fall bör det avgörande för preskriptionsfldens längd i förhållande till borgensmannen vara om borgenärens fordringar mot gäldenären huvudsakligen är av sådan karaktär att treårspreskripflonen är tillämplig eller ej.

En borgensman som har infriat en fordran kan göra gällande regressan­språk mot huvudgäldenären och eventuella medborgensman. Preskrip­tionsflden för en regressfordran är av samma längd som preskriptionstiden för den ursprungliga fordringen. Är denna underkastad treårspreskription, blir alltså preskripflonstiden tre år också för regressfordringen. Tiden räknas från den dag respekflve gäldenär gjorde sitt åtagande. Dock har den infriande gäldenären enligt 4 § alltid en frist på minst ett år för att framställa sina anspråk.

Det anförda har motsvarande flllämpning när en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer har betalt en fordran och till följd därav har regress­anspråk mot sina medgäldenärer.

I tredje meningen föreskrivs att den treåriga preskriptionstiden inte gäller fordringar som gmndar sig på löpande skuldebrev. Preskripflonsfl­den för sådana fordringar är alltså tio år även om fordringen avser ett konsumentköp eller en konsumenttjänst e.d. Beträffande skälen för detta undantag hänvisas flll avsnitt 5.2.2 i den allmänna motiveringen.

Vad som avses med löpande skuldebrev framgår av 2 kap. skuldebrevs­lagen (1936:81). Som löpande skuldebrev anses enligt huvudregeln ett skuldebrev som är ställt antingen till innehavaren eller till viss man eller order.

Undantaget för konsumentfordringar som gmndar sig på löpande skul­debrev torde få sin största betydelse i fråga om banklån. Som framgår av den allmänna moflveringen använder bankerna regelmässigt reverser av löpande karaktär. Preskriptionsflden för banklån blir alltså normalt tio år även när låntagaren är en konsument.

Däremot får undantagsbestämmelsen inte någon större praktisk betydel­se i fråga om fordringar på gmnd av köp, eftersom det är förbjudet att använda löpande skuldebrev vid konsumentköp. En bestämmelse om detta finns i 11 § konsumentkrediflagen. Enligt den bestämmelsen avser förbudet inte bara säljaren utan också den som vid kreditköp lämnar konsumenten kredit eller övertar den urspmngliga kreditgivarens fordran. Om emellertid


 


Prop. 1979/80:119                                                   94

förbudet mnt att använda löpande skuldebrev överträds, gäller enligt före-     2 § preskriptionsla-varande paragraf att preskriptionstiden för fordran enligt skuldebrevet blir     gen tiu år.

Tredje stycket. Bestämmelsen är flllämplig endast på sådana pensions-fordringar för vilka inte särskilda preskriptionsbestämmelser gäller. Som framgår av avsnitt 5.3.2 är de flesta fordringar på enskilda pensioner underkastade preskripflonsbestämmelsema i försäkringsavtalslagen, vil­ket innebär att någon preskripflonstid inte börjar löpa innan fordringen kan göras gällande.

Undantagsbestämmelsen avser endast utgångspunkten för preskrip­flonstiden. För sådana pensionsfordringar som bestämmelsen omfattar blir preskriptionstiden tio år från den dag fordringen fldigast kan göras gällan­de. Utgångspunkten blir i praktiken olika beroende på om förfallodagen är bestämd eller ej. Gmndas fordringen på ett avtal med bestämd förfallodag, räknas preskriptionstiden från den dagen. Har partema inte träffat avtal om en bestämd förfallodag, börjar preskriptionstiden löpa den dag gälde­nären kan avkrävas betalning. Förfaller fordringen vid anfordran räknas preskriptionstiden alltså från den dag anfordran tidigast kan ske. Förfaller fordringen viss tid efter uppsägning, börjar preskripflonstiden löpa den dag till vilken uppsägning fldigast kan ske.

3§ En fordran på skadestånd i anledning av brott preskriberas ej före utgången av tiden för åtalspreskription, om inte frågan om ansvau" för brottet har avgjorts dessförinnan. Har så skett, preskriberas fordringen ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelas, om inte preskriptionsfl­den går ut senare enligt 2 §.

Om någon har häktats eller erhållit del av åtal för brott före utgången av tiden för åtalspreskription men ansvarsfrågan inle har avgjorts dessförin­nan, preskriberas en fordran på skadestånd i anledning av brottet tidigast ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelas.

I fråga om fordran på skadestånd i anledning av brott gäller i första hand huvudregeln om tio års preskriptionsfld från fordringens tillkomst. Pre­skriptionstiden räknas alltså normalt från den dag brottet begås. Enligt förevarande paragraf kan emellertid preskriptionsflden förlängas i vissa fall. Syftet är att den som har åsamkats skada genom brott skall ha möjlighet att begära skadestånd så länge straffrättslig påföljd kan ådömas. Bestämmelserna har anknutits flll reglerna om åtalspreskription i 35 kap. brottsbalken.

Första stycket. Bestämmelserna saknar i praktiken betydelse för sådana fall då flden för åtalspreskription är kortare än flo år. Även om inte åtalspreskriptionen avbryts inom föreskriven tid, har den skadelidande möjlighet att kräva skadestånd så länge inte furdringen har preskriberats enligt 2§.

I fråga om brott för vilka flden för åtalspreskripflon är längre än tio år innebär bestämmelserna i första stycket att den allmänna preskripflonsti-


 


Prop. 1979/80: 119


95


 


den förlängs för enskilt anspråk i anledning av brottet, om inte ansvarsfrå­gan har avgjorts inom nio år från det brottet begicks. Även om en åklagare på gmnd av att bevisningen bedöms som oflllräcklig eller av andra skäl underlåter att väcka åtal, har den skadelidande rätt att begära skadestånd så länge inte tiden för åtalspreskription har gått flll ända. Fömtsättningen för att en skadeståndstalan skall kunna bifallas, när den allmänna preskrip­tionstiden har gått ut, bör dock vara att det visas att brott föreligger. Underlåter den skadelidande att väcka talan eller avbryta preskription på annat sätt, preskriberas hans anspråk samfldigt som flden för åtalspre­skription går ut.

Andra stycket innehåller en bestämmelse för det fallet att någon har häktats eller erhållit del av åtal inom den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken utan att ansvarsfrågan har avgjorts inom den tiden. En ford­ran på skadestånd i anledning av brottet preskriberas då tidigast ett år tfter den dag dom eller slutligt beslut meddelas. Bestämmelsen får i prakt ken betydelse endast när tiden för åtalspreskription är flo år eller längre.

Bestämmelsen i andra stycket är flllämplig bl. a. om ett slufligt avgöre nde som inte innefattar prövning av ansvarsfrågan meddelas kort innan tiden för åtalspreskription går ut. Om en häktad friges innan åtal har väckts eller om åtal avvisas eller avskrivs dessförinnan, har den skadelidande alltså minst ett år på sig för att kräva skadestånd. Återstår mer än ett år till utgången av tiden för åtalspreskription, följer av första stycket att fordring­en inte preskriberas dessförinnan.

Om häktning eller delgivning av åtal har skett innan flden för åtalspre­skription har gått ut, får målsäganden en ettårsfrist enligt andra stycket även i de fall slutligt avgörande meddelas först därefter. Detta gäller oavsett om avgörandet innefattar en prövning av ansvarsfrågan eller ej.

Ettårsfristen räknas enligt bkAt första och andra styckena från den dag dom eller slutligt beslut meddelas. Härmed avses den dag sådant avgöran­de meddelas av den domstol som sist handlägger målet. Om en tilltalad som har fällts till ansvar i första instans överklagar domen men sedan återkallar sin vadetalan, räknas ettårsfristen från den dag målet avskrivs i hovrätten. När talan har fullföljts mot en hovrättsdom men ansökan om prövningstillstånd avslås, räknas fristen från den dag beslutet härom med­delas.

Bestämmelserna i både första och andra styckena är flilämpliga inte bara på målsägandes skadeståndsanspråk utan också på en fordran som tillkom­mer någon annan på gmnd av att skadeståndsanspråket har överlåtits. Detta framgår av uttrycket fordran på skadestånd "i anledning av" brott.


3 § preskriptionsla­gen


4 § En regressfordran som har uppkommit genom att någon har betalt en skuld, för vilken flera är ansvariga, preskriberas tidigast ett år efter betal­ningen av huvudfordringen.

Bestämmelsen blir tillämplig när flera gäldenärer är solidariskt ansvariga


 


Prop. 1979/80:119                                                                 96

för en skuld, som har infriats av en av dem. Den gäller också när en      4 § preskriptionsla-

borgensman har infriat en skuld nch på gmnd därav har regressanspråk      gen

mnt en annan burgensman eller mot huvudgäldenären. Förutsättningen för

att en regressfordran skall uppkomma och därmed för att bestämmelsen

skall bli flllämplig är att den ursprungliga fordringen vid infriandet inte var

preskriberad i förhållande till den som avses med regressanspråket.

För tydlighetens skull bör påpekas att den som har en regressfordran fär tillgodoräkna sig en ettårsfrist inte bara om den urspmngliga preskriptions­tiden närmar sig sitt slut utan också om ny preskriptionstid löper efter preskriptionsavbrott.

I övrigt hänvisas till vad som har anförts i avsnitt 5.3.2, 5.5.2 nch 5.5.3.

Preskriptionsavbrott

5 §    Preskription avbryts genom att

1. gäldenären utfäster betalning, eriägger ränta eller amnrtering eller er­
känner fordringen på annat sätt gentemot borgenären,

2.    gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären eller

3.    borgenären väcker talan mot gäldenären eller annars åberopar fordring­en gentemot gäldenären vid domstol, hos exekuflv myndighet eller i skilje­förfarande, konkursförfarande eller förhandling om offentligt ackord.

När preskription avbryts genom att gäldenären på ett eller annat sätt erkänner fordringen, sker preskriptionsavbrottet den dag han lämnar sitt erkännande. Detta gäller oavsett om erkännandet är muntligt eller skrift­ligt. Erkänner gäldenären skulden i en skrivelse till borgenären, avbryts preskriptionen den dag han avsänder skrivelsen, även om denna kommer borgenären tillhanda först efter preskriptionsfldens utgång. När gälde­nären erkänner skulden genom konkludent handlande, t. ex. betalning av amortering eller ränta, gäller samma princip. Om betalning sker t. ex. till borgenärens bank- eller postgirokonto, sker preskriptionsavbrott den dag gäldenären vidtar sin betalningsåtgärd.

Det är inte nödvändigt att gäldenären personligen erkänner skulden för att preskripflonen skall anses avbruten, öm någon annan t. ex. betalar ett räntebelopp för gäldenärens räkning medför detta preskriptionsavbrott, under fömtsättning att betalningen sker på uppdrag av gäldenären eller åtminstone med hans samtycke.

När preskription avbryts enligt punkt 2 genom ett krav utom rätta eller en erinran från borgenären sker preskriptionsavbrottet först när gälde­nären får en skrivelse från borgenären. Det är alltså inte tillräckligt att borgenären avsänder en skrivelse före preskripflonstidens utgång. Denna fråga har behandlats i avsnitt 5.4.2 i den allmänna motiveringen.

Punkt 3 innebär att borgenären kan avbryta preskription genom att ansöka om stämning, lagsökning eller betalningsföreläggande liksom ge­nom att påkalla tillämpning av skiljeavtal enligt lagen (1929: 145) om skilje-


 


Prop. 1979/80:119                                                                 97

män. Vidare kan preskripflon avbrytas genom att borgenären åberopar sin     5 § preskriptionsla-fordran till kvittning vid domstol eller i skiljeförfarande. Andra åtgärder     gen som medför preskriptionsavbrott är ansökan om konkurs, bevakning eller åberopande av en fordran på annat sätt i konkurs, anmälan av en fordran i förhandling om offentligt ackord enligt ackordslagen (1970:847) och anmä­lan av en fordran efter kallelse på okända borgenärer.

Preskription avbryts också genom att borgenären söker verkställighet för sin fordran. 1 motsats till vad som gäller f. n. saknar det betydelse om gäldenären vid en utmätningsförrättning visar sig ha utmätningsbara till­gångar eller ej. Redan en ansökan om verkställighet medför nämligen preskriptinnsavbrott enligt förevarande paragraf. En annan sak är att en ansökan inte alltid leder till ny full preskriptiunstid. Om bnrgenären l.ex. återkallar ansökningen innan gäldenären har fått del av den, börjar inte ny preskriptiunstid löpa, utan preskriptiunstid beräknas enligt 7 § andra nch tredje styckena.

Bland andra åtgärder som medför preskriptinnsavbrott enligt punkt 3 kan nämnas ansökan om kvarstad eller skingringsförbud hns domstol eller exekutiv myndighet och ansökan om handräckning för att återta avbetal­ningsgods.

Punkt 3 avser endast sådan rättslig åtgärd som vidtas vid domstol eller hos exekutiv myndighet eller i skiljeförfarande, konkursförfarande eller förhandling om offentligt ackord. Preskription avbryts alltså inte genom att rättsligt förfarande inleds hos någon annan myndighet än domstol eller exekutiv myndighet, t. ex. allmänna reklamationsnämnden. 1 sådana fall sker preskriptionsavbrott i enlighet med punkt 2 först när gäldenären skriftligen får ett krav eller en erinran från borgenären. Detsamma gäller om borgenären anmäler krav mot gäldenären i samband med något helt utomrättsligt förfarande, t. ex. förhandling om underhandsackord.

Det kan tilläggas att preskripflonsavbrott inte sker genom att gäldenären väcker talan mot borgenären. Har gäldenären väckt negativ fastställelseta­lan för att få fordringsförhållandet prövat, avbryts preskriptionen först genom att borgenären i svaromål hävdar fordringens existens.

När det i övrigt gäller bestämmelserna om hur och när preskription avbryts hänvisas till avsnitt 5.4.1 och 5.4.2 i den allmänna motiveringen.

Verkan av preskriptionsavbrott

6§   Om preskription har avbmtits genom erkännande, krav eller erinran,

löper en ny preskriptionstid enligt 2 § från dagen för avbrottet.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.4.3 i den allmänna motivering­en. Den innebär att en ny preskriptionstid alltid skall börja löpa omedel­bart, när preskriptinnsavbrott har skett på något av de sätt som anges i 5 § I och 2. Den nya preskriptionsflden beräknas på samma sätt som den ursprungliga. Den blir alltså tre år för sådana fordringar mot konsumenter som anges i 2 § andra stycket första och andra meningarna och flo år för andra fordringar. 7    Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 119


 


Prop. 1979/80:119                                                   98

Utgångspunkten för den nya preskriptionstiden är idenflsk med tidpunk-     6 § preskriptionsla-ten för preskriptionsavbrnttel. 1 fråga om den närmare beräkningen hänvi-     gen sarjag lill vad jag har anfört i avsnitt 5.4.2 i den allmänna motiveringen och i specialmotiveringen till 5 §.

7 § Om preskription har avbrutits genom att talan har väckts eller gennm att furdringen annars har åberopats enligt 5 § 3, löper en ny preskriptions­tid enligt 2§ från den dag dom eller slutligt beslut meddelas eller det rättsliga förfarandet avslutas på annat sätt.

Avslutas det rättsliga förfarandet utan att gäldenären eller hans rättsin­nehavare har underrättats om borgenärens framställning, beräknas dock preskriptionstiden som om något avbrott inte hade skett. Fordringen preskriberas likväl tidigast ett år efter det att förfarandet avslutas.

Preskriptinnstiden kan inte förlängas enligt andra stycket andra mening­en mer än en gång.

Beträffande denna paragreif kan hänvisas till avsnitt 5.4.3 i den allmänna mutiveringen.

Första stycket innebär i fråga nm fordringar som har prövats i vanligt tvistemål att en ny preskriptionstid skall räknas från den dag dom eller slutligt beslut meddelas av den instans som sist handlägger målet. Om detta avslutas genom dom, börjar alltså den nya preskriptionstiden löpa den dag domen meddelas. Avslutas målet utan någon prövning i sak, räknas preskriptionstiden från den dag domstolen skiljer målet ifrån sig. Om exempelvis en underrättsdom har överklagats och den fullföljda talan sedan har återkallats eller avvisats, räknas tiden från den dag beslut om avskrivning eller avvisning meddelas.

En särskild fråga är hur preskriptionstiden skall beräknas i fall då det finns möjlighet att begära återvinning sedan ett avgörande har meddelats. Regler om återvinning finns bl.a. i 44 kap. 9§ rättegångsbalken. Enligt detta lagrum får den mot vilken tredskodom har getts söka återvinning innm en månad från den dag domen delgavs hunnm. Delgivning sker som regel genom den vinnande partens försorg. Emellertid kan en tredskodnm få verkställas även om delgivning inte har skett och det alltså är ovisst om återvinning kommer att begäras. Det föreskrivs sålunda i 49 § utsöknings-lagen att en tredskodom varigenom betalningsskyldighet har ålagts en utebliven part får verkställas som lagakraflvunnen, om inte domstolen efter ansökan om återvinning förordnar om inhibition. En motsvarande bestämmelse finns i 3 kap. 6§ i det förslag till ulsökningsbalk som har remitterats till lagrådet.

Förevarande paragraf innebär att ny preskriptionstid även vid tredsko­dom räknas från den dag domen meddelas. Om den tappande parten emellerfid ansöker om återvinning inom föreskriven fld, återupptas målet med påföljd att preskriptionstiden upphör att löpa. Så länge förfarandet pågår, inlräder inte preskription. När återvinningsmålet avslutas börjar i princip en ny preskriptiunstid löpa.

De angivna principerna för beräkning av preskripflonstid när tredsko-


 


Prop. 1979/80:119                                                                 99

dnm har meddelats har mnlsvarande lillämpning beträffande utslag i lag-      7 § preskriptionsla-sökningsmål nch slutbevis i mål um betalningsföreläggande. Bestämmelser     gen um återvinning och verkställighet i sådana mål flnns i 34 och 35 §§ lagsök­ningslagen och 51 § ulsökningslagen. Se också 3 kap.  13 § förslaget till ulsökningsbalk.

Vad beträffar konkursfallet innebär bestämmelserna att den nya pre­skriptionstiden normalt skall räknas från den dag konkurs avslutas. Enligt 146 § konkurslagen anses en ordinär konkurs avslutad när förslag till slut­utdelning blir tillgängligt för granskning. Från den dagen räknas en ny preskriptionstid. Om tvist uppkommer om fordringen och målet härom avgörs senare, kommer dock tiden att räknas från den dag det målet avslutas. Enligt 186 § konkurslagen kan en ordinär konkurs i vissa fall, när tillgångarna i boet inte räcker till betalning av konkurskostnaderna o.d., avskrivas utan att utdelning sker. En ny preskriptionstid börjar då löpa när avskrivningsbeslutet meddelas.

Enligt de nya bestämmelser om mindre konkurser, som träder i kraft den 1 januari 1980, avslutas en mindre konkurs normalt genom att konkursdo­maren beslutar om avskrivning av konkursen enligt 185d§ andra stycket kunkurslagen. I sådana fall räknas en ny preskriptiunstid från dagen för avskrivningsbeslutet. I andra fall, dvs. när tillgångarna är tillräckliga för att utdelning skall ske, anses knnkursen enligt 185f§ fjärde stycket konkursla­gen avslutad när konkursdomarens beslut om fastställelse av utdelning meddelas. Den nya preskriptionstiden räknas då från den tidpunkten.

När preskription har avbmtits genom en ansökan om verkställighet, räknas ny preskriptionstid från den dag kronofogdemyndigheten skiljer målet ifrån sig. Har utmätning skett, börjar den nya preskriptionstiden löpa när redovisning sker till sökanden. Har ansökningen inte lett till annat än ett resultatlöst utmätningsförsök, är det den dag handläggningen hos kro­nofogdemyndigheten avslutas som utgör utgångspunkt för en eventuell ny preskriptionstid.

Av andra stycket framgår att en förutsättning för att ny preskriptionstid av vanlig längd skall börja löpa, när preskription har avbrutits genom väckande av talan e. d., är att gäldenären har underrättats om borgenärens framställning. Detta innebär inte att gäldenären måste ha fått ett exemplar eller en kopia av den inlaga vari borgenären har framställt sitt yrkande. Det räckeratt han har fått en underrättelse om framställningen, t. ex. genomett meddelande från kronofogdemyndigheten om att verkställighet har be­gärts.

Det krävs inte heller att gäldenären personligen har fått del av borgenä­rens framställning. Det räcker att ett befullmäktigat ombud för honom har fått det eller att delgivning har ägt rum i enlighet med bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428). Orden "eller hans rättsinnehavare" har lagts till framför allt med tanke på konkurssituationer, då konkursboet genom knnkursförvaltaren inträder i gäldenärens ställe.


 


Prop. 1979/80:119                                                                100

Tilläggsfristen i andra stycket blir tillämplig endasl nm det, när förfäran- 7 § preskriptionsla-det avslutas, återstår mindre än ett år av den preskriptiunstid snm löpte gen före preskriptinnsavbrnttet. Om t. ex. en bnrgenär, snm har väckt talan mnt gäldenären knrt före preskriptionstidens utgång, får sin stämningsan­sökan avvisad därför att talan har väckts vid fel dumstol, har han en frist på ett år från dagen för avvisningsbesluiei för att väcka talan vid rätt domstnl. Om å andra sidan avvisning sker av en ansökan nm verkställighet beträffande en fordran som nyligen har fastställts genom dom, får bestäm­melsen om tilläggsfrist inte någon aktualitet. 1 stället fortsätter preskrip­tionstiden att löpa som om verkställighetsansökan inte hade gjorts.

Tredje stycket. Bestämmelsen hindrar upprepad förlängning av preskrip­tionstiden med stöd av andra stycket andra meningen. Om borgenären exempelvis har väckt talan mot gäldenären i slutet av preskriptionstiden och talan avvisas eller återkallas, får borgenären en frist på ett år för att vidta någon annan preskriptionsavbrytande åtgärd. Men han kan inte få någon ytterligare ettårsförlängning av denna preskriptionstid genom att ansöka om stämning eller vidta någon annan åtgärd enligt 5 § 3.

Om borgenären emellertid innan fristen går ut vidtar en ny preskriptions­avbrytande åtgärd som gäldenären underrättas om, räknas en ny preskrip­tionstid enligt reglema i 6 § eller 7 § första stycket. Under den nya pre­skriptionstid som då löper kan förlängning med stöd av 7 § andra stycket andra meningen ske på nytt. Förbudet mot upprepad förlängning gäller nämligen bara i fråga om en och samma preskripflonstid. Men den nya preskriptionstiden kan i sin tur inte förlängas enligt ettårsregeln mer än en gång.

Innebörden av preskription

8    § Preskription innebär att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin
fordran.

Preskription av en huvudfordran omfattar även fordran på ränta och annan tilläggsförpliktelse samt fordran på gmnd av borgen.

Bestämmelsen i första stycket har behandlats i avsnitt 5.5.1 och torde inte kräva någon ytteriigare kommentar.

Bestämmelsen i andra stycket gäller såväl förfallna räntebelopp som räntor som ännu inte har förfallit till betalning. Tilläggsförpliktelser som jämställs med ränta är bl.a. skyldighet att betala provision eller expedi­tionskostnader. Däremot omfattar begreppet tilläggsförpliktelse inte skyl­dighet att ersätta rättegångskostnader, exekutionskostnader o. d.

I fråga om borgen hänvisas flll vad som har anförts i avsnitt 5.5.3 i den allmänna motiveringen.

9    § Om flera har åtagit sig eller förpliktats att svara solidariskt för
samma skuld och denna preskriberas i förhållande till någon av dem,
svarar var och en av de andra endast för sin andel. Andelarna beräknas
efter huvudtalet, om inte annat har bestämts genom ett avtal eller avgöran-


 


Prop. 1979/80:119                                                                101

de som borgenären har fått kännedom om senasl sex månader före pre-     10 och II J. pre­
skriptionen,
                                                                                    skriptionslagen

Uppkommer brisl hos någon av de kvarvarande gäldenärerna, fördelas ansvaret för bristen mellan de övriga kvarvarande och borgenären. Därvid svarar varje gäldenär i förhållande till sin andel och borgenären i förhållan­de till den andel som har preskriberats.

Paragrafen är tillämplig såväl när flera huvudgäldenärer är solidariskt ansvariga som när solidariskt ansvar föreligger på gmnd av borgen. Beträf­fande den närmare innebörden av bestämmelserna hänvisas till avsnitt 5.5.2 och 5.5.3 i den allmänna motiveringen.

10    § Oberoende av att en fordran är preskriberad får den användas till
kvittning, om den inte var preskriberad vare sig när borgenären förvärvade
den eller när han kom i skuld till gäldenären.

Bestämmelsen överensstämmer i sak med vad som gäller nu enligt 7 § preskriptionsförordningen. Förutsättningen för att kvittning skall få ske trots preskription är liksom f. n. alt de fordringar som skall kvittas har stått mot varandra innan preskription inträdde.

Bestämmelsen är tillämplig oavsett om den fordran som åberopas till kvittning är underkastad tioårig eller treårig preskripflonstid. En näringsid­kare, som blir föremål för ett krav l.ex. på gmnd av en femårsgaranti i samband med ett konsumentköp, får använda sin fordran på gmnd av köpet till kvittning även sedan den treåriga preskriptionstiden för hans fordran har gått ut.

11    § Preskription inskränker inte borgenärens rätt att ta ut sin fordran
ur egendom i vilken han har panträtt eller retentionsrätt till säkerhet för
fordringen.

F. n. gäller enligt 8 § preskripflonsförordningen att en borgenär som har handpanträtt till säkerhet för sin furdran inte är skyldig att lämna ifrån sig panten förrän han har fått betalt, även nm furdringen är preskriberad. I 6 kap. 4 § jordabalken finns en bestämmelse som innebär att borgenären har rätt att få betalning för en fordran som är förenad med panträtt i fastighet även om fordringen har preskriberats. Motsvarande gäller på grund av 13 kap. 7 § jordabalken fordran som är förenad med panträtt i tomträtt. Enligt 13 § andra stycket lagen (1966:454) om företagsinteckning har innehavare av företagsinteckning rätt till betalning ur den egendom i vilken inteck­ningen gäller, även om hans fordran har preskriberats. En motsvarande bestämmelse finns i 265 § sjölagen (1891: 35 s. I). Någon uttrycklig sådan regel finns inte beträffande inteckning i luftfartyg. Enligt allmänna pant­rättsliga grundsatser anses emellertid en borgenär som har panträtt i luft­fartyg ha rätt till betalning även om fordringen preskriberas.

Det är uppenbart att de principer för panträtt som sålunda gäller f. n. inte bör rubbas genom de ändringar som nu föreslås beträffande preskription.

Bestämmelserna i 8 § preskriptionsförordningen anses vara tillämpliga


 


Prop. 1979/80:119                                                   102

även när bnrgenären har retentinnsrätt i viss egendnm till säkerhet för sin     12 § preskriptions­fordran. Av den bestämmelse snm föreslås nu framgår uttryckligen atl     lagen samma princip skall gälla beiräffande retentinnsrätt snm beträffande pant­rätt. .

I prop. 1976/77:5 diskuterades frågan huruvida bestämmelserna um preskriptinn burde nmfatla säljares rätt att ta lillbaka egendnm snm har sålts med äganderättsförbehåll. Föredragande statsrådet ansåg att det fanns starka skäl atl införa bestämmelser nm preskriptinn av rätten att ta tillbaka avbetalningsgods. Med hänvisning till att frågan övervägdes i samband med det förslag till knnsumentkreditlag snm hade lagts fram av kreditköpkummitién föreslogs dnck inte någnn bestämmelse härom i pru­pnsitiunen.

Den nya konsumentkreditlagen, som träder i kraft den I juli 1979, innehåller inte någun uttrycklig bestämmelse um preskriptinn av återiagan-derätten. Emellertid finns i lagen vissa bestämmelser sum begränsar sälja­rens rätt att ta tillbaka den sålda egendumen. Snm förutsättning för att elt förbehåll nm återtaganderätt skall få göras gällande föreskrivs bl.a. att köparen sedan mer än en månad är i dröjsmål med att erlägga förfallen del av kreditfurdringen nch att den delen av furdringen inte är preskriberad. I realiteten innebär detta att återtaganderätten upphör när furdringen pre­skriberas. Liknande bestämmelser har lagits in i den nya lagen (1978: 599) nm avbelalningsköp mellan näringsidkare m.fl., sum uckså träder i kraft den Ijuli 1979.

Särskilda bestämmelser

12 § Etl avtal att en fnrdran inte skall preskriberas eller att preskriptinn skall kunna avbrytas på annal sätt än snm föreskrivs i denna lag är ugiltigi. Ett avtal nm förlängning av preskriptinnstiden för en fnrdran snm avses i 2 § andra stycket är giltigt endast um det har ingåtts efter fordringens tillkomst. Förlängning får ske med högst tre år i sänder från dagen för avtalet.

Bestämmelsen i första stycket har till syfte att förhindra att cenirala regler i lagen åsidosätts. Utan en beslämmelse av delta slag skulle de ändamål som preskriptionslagstiflningen är avsedd att tillgodose i stor utsträckning kunna omintetgöras genom att borgenären friskrev sig från skyldigheten alt vidta preskriptionsavbrytande åtgärder eller genom att han försäkrade sig om att allfld kunna avbryta preskription genom en formlös påminnelse e. d.

Andra stycket. Med de bestämmelser om preskriptionsavbrott som före­slås i 5 § finns det knappast någol behov av att kunna träffa avtal um längre preskriptinnstid än den nnrmala. Om borgenären inte kan utverka gälde­närens erkännande, kan han ju avbryta preskriptionen genom ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran. Bestämmelserna i andra stycket motverkar emellertid att reglerna om treårspreskription kringgås lill kunsumenlernas


 


Prop. 1979/80:119                                                  103

nackdel. Syftet är framför allt att hindra näringsidkare atl i standardkun-     13 § preskriptions­trakt med knnsumenier ta in bestämmelser nm en längre preskriptionstid     lagen än tre år.

Bestämmelserna i andra stycket gäller bara konsumentfordringar. 1 fråga om andra fordringar föreskrivs ingen begränsning av rätten att träffa avtal om längre preskriptinnstid än tio år. Ett avtal som föreskriver en mycket lång preskriptionstid kan emellertid framstå snm uskäligl (jfr första stycket). Det kan då jämkas eller lämnas utan avseende med stöd av generalklausulen i 36 § avtalslagen.

Paragrafen begränsar i viss mån rätten att träffa avtal om preskription även när det gäller fordringsförhållanden med internationell anknytning. Jag skall återknmma till den frågan i specialmntiveringen till 13 §.

I förslaget till preskriptinnslag har inte tagits in någnn bestämmelse som förbjuder avtal om kortare preskriptionstid än den som föreskrivs i lagen. Del kan emellertid tänkas att ett villkor med den innebörden ibland fram­står som oskäligt mot borgenären. Möjlighet finns då att jämka villkoret eller lämna det utan avseende med stöd av generalklausulen i 36 § avtalsla­gen.

13 § Om en åtgärd som avses i 5 § 3 vidtas utomlands, medför den verkningar enligt denna lag, under förutsättning att borgenären med hän­syn till gäldenärens förhållanden och omständigheterna i övrigt har haft skälig anledning att vidta åtgärden i den främmande staten.

Frågan i vad mån de allmänna preskriptionsbestämmelserna skall vara tillämpliga på fordringsförhållanden som har anknytning till utländsk rätt regleras inte i preskriptionsförordningen. Det har överlämnats åt domsto­larna att i enlighet med den internationella privaträttens regler avgöra i vad mån svensk eller utländsk rätt skall tillämpas i sådana förhållanden.

Den principiella utgångspunkten för den internationella privaträttens regler är att etl rättsförhållande bör vara underkastat lagen i det land där det har sin naturliga tyngdpunkt. Avgörandet av vilket lands lag som skall lillämpas i elt visst fall sker med utgångspunkt i de olika anknytningsmo­menten i rättsförhållandet, t. ex. parternas nationalitet eller hemvist, av­talsorten och prestatinnsorten. 1 avtalsförhållanden av disposiflv art anses parterna enligt svensk internationell privaträtt ha rätt att träffa avtal om vilket lands lag som skall vara tillämplig på förhållandet. I en särskild lag (1964: 528) om tillämplig lag beträffande internaflonella köp av lösa saker finns en uttrycklig bestämmelse om att parterna vid sådana köp har rätt att träffa avtal om att lagen i ett visst land skall tillämpas på köpet. Avtals­parter anses i princip nckså ha rätt att genom en s. k. prorogaflonsklausul träffa överenskommelse om var en eventuell tvist skall prövas. I viss utsträckning har domstolarna i Sverige liksom i andra länder möjlighet att avvisa tillämpning av en ufländsk rättsregel med hänvisning till ordre public, dvs. om regeln skulle medföra en rättstillämpning som är oförenlig med grunderna för rättsordningen i domstolslandet.


 


Prop. 1979/80:119                                                   104

Vid bedömningen av vilket lands rättsregler som skall tillämpas på 13 § preskriptions-frågor om preskription anses det på sina håll vara av stor betydelse om lagen preskriptionsbestämmelserna betraktas som processrättsliga eller ej. En­ligt den internationella privaträttens regler bedöms processrättsliga frågor i princip enligt lagen i det land där prövningen sker. 1 anglosachsisk rätt anses preskription vara ett processrättsligt institut. Detta medför att dom­stolarna i bl. a. England och USA tillämpar sitt eget lands lag på frågor om preskription, även om rättsförhållandet i övrigt bedöms enligt utländsk rätt. Enligt kontinental rätt tillämpas däremot samma lag på frågor om preskription som på rättsförhållandet i övrigt. I svensk internationell privaträtt har man följt samma princip, vilket belyses av rättsfallet NJA 1930 s. 692.

1 promemorian har inte föreslagits någon särskild bestämmelse om de svenska preskriptionsbestämmelsernas flllämplighet i internationella för­hållanden. Inte heller enligt min mening finns det anledning att införa någon sådan bestämmelse.

Jag vill emellertid påpeka att de bestämmelser som föreslås i 12 § be­gränsar möjligheterna att med bindande verkan träffa avtal om att utländsk rätt skall vara tillämplig på preskripflonsfrågor. Om ett rättsförhållande i övrigt är underkastat svensk rätt, bör det givetvis inte vara tillåtet att kringgå de tvingande bestämmelserna i lagen genom att avtala att frågor om preskription skall bedömas enligt lagen i ett annat land som har andra regler om preskription. Lika litet bör det vara tillåtet att avtala att ett rättsförhållande i sin helhet skall bedömas enligt utländsk rätt för att på det sättet kringgå de svenska preskriptionsbestämmelserna. Avtal av det an­givna slaget bör kunna frånkännas rättslig verkan i preskriptionshänseende inte bara i sådana fall då det är uppenbart att rättsförhållandet utan en hänvisning till utländsk rätt skulle bedömas enligt svensk rätt. Även om ett rättsförhållande har en viss anknytning till något annat land kan ett sådant avtal komma i strid med de tvingande preskriptionsbestämmelserna, om väsentliga anknytningsmoment talar för att svensk rätt skall vara tillämp­lig. Om däremot rättsförhållandet har en mera avsevärd anknytning till ett främmande land, bör det finnas möjlighet för avtalsparterna att träffa överenskommelse om att rättsförhållandet skall vara underkastat utländsk rätt även i fråga om preskription.

Vad jag nu har sagt om begränsningen av möjligheterna att träffa avtal om att utländsk rätt skall vara tillämplig gäller inte i den mån det finns särskilda bestämmelser i annan lag. Som jag nyss har berört föreskrivs i lagen om tillämplig lag beträffande internaflonella köp av lösa saker att köparen och säljaren får komma överens om att lagen i ett visst land skall tillämpas på köpet. Med stöd av den bestämmelsen torde det vara möjligt att vid sådana köp som omfattas av lagen träffa avtal om vilket lands lag som skall vara tillämplig inte bara på direkt köprättsliga frågor utan också på frågan om preskription.


 


Prop. 1979/80:119                                                  105

Som jag anfört i avsnitt 5.4.1 anser jag atl man i preskriptionslagen bör    13 § preskriptions-införa en bestämmelse om under vilka förutsättningar en åtgärd som vidtas    lagen utomlands skall medföra preskriptionsavbrytande verkan här i landet. En sådan bestämmelse har tagits in i förevarande paragraf. Den är tillämplig bara när frågan om preskription skall bedömas enligt svensk rätt.

Paragrafen innebär att lagens bestämmelser om preskriptionsavbrott, när preskription avbryts genom en rättslig åtgärd i utlandet, blir tillämpliga bara om borgenären med hänsyn till gäldenärens förhållanden och omstän­digheterna i övrigt har haft skälig anledning att vidta åtgärden i den främ­mande staten. 1 annat fall inverkar inte åtgärden på bedömningen av preskriptionsfrågan.

Sådana åtgärder som medför preskriptionsavbrott enligt 5 § 3 har inte alltid någon direkt motsvarighet i andra länder. Vid bedömningen av om en åtgärd som vidtas utomlands kan anses vara sådan som avses i 5 § 3 bör man enligt min mening vara ganska generös. Även om en åtgärd inte direkl kan hänföras till något av de fall som nämns där, bör det vara möjligt att flllerkänna åtgärden preskriptionsavbrytande verkan.

Vid bedömningen av om borgenären skall anses ha haft skälig anledning att vidta sin åtgärd i den stat där han har gjort det bör det avgörande vara i vad mån rättsförhållandet har anknytning till den staten. Ett prakflskt behov av att väcka talan i ett annat land föreligger framför allt om gälde­nären är bosatt där. Frågan om preskription torde visserligen i sådana fall mera sällan komma under bedömning av svensk domstol, eftersom de ytterligare åtgärder som behövs för att borgenären skall få betalt för sin fordran i allmänhet vidtas i samma land. Om emellertid borgenären inte får ut sin fordran och det i ett senare skede, t. ex. sedan gäldenären har flyttat flll Sverige, finns anledning att ta ställning flll om preskription har skett enligt svensk rätt, är det naturligt att den rättsliga åtgärden flllerkänns samma verkan som om den hade vidtagits här i landet.

Även andra fall kan tänkas då en rättslig åtgärd i ett annat land bör kunna tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan på samma sätt som om den hade vidtagits här i landet, t. ex. om gäldenären har egendom i det andra landet utan att vara bosatt där eller om gäldenären är en juridisk person som har filial i landet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Lagen flllämpas även på fordringar som har kommit flll före ikraftträdan­det och som inte har preskriberats dessförinnan enligt äldre bestämmelser. Har en preskriptionsavbrytande åtgärd vidtagits enligt äldre bestämmel­ser, skall verkan av åtgärden bestå även efter ikraftträdandet. Preskrip­tionstiden skall dock bestämmas enligt den nya lagen.

Fordringar som avses i andra stycket preskriberas ej före den I juli 1983, om inte preskription skulle ha inträtt dessförinnan även enligt äldre be­stämmelser.

I fråga om övergångsbestämmelserna hänvisar jag till vad jag har anfört i avsnitt 5.7 i den allmänna motiveringen.


 


Prop. 1979/80:119


106


 


7.2 Förslaget till lag om kallelse på okända borgenärer

Förslaget innehåller nya bestämmelser om kallelse på nkända borgenä­rer. 1 sak överensstämmer bestämmelserna i allt väsentligt med de nuva­rande reglerna om kallelse på okända borgenärer i preskriptionsförnrd-ningen. Förslaget innebär framför allt en språklig nch redaktiunell mnder-nisering av preskriptionsförordningens regler. På några punkter föreslås dock smärre sakliga ändringar.

1 förslaget finns motsvarigheter till de nuvarande bestämmelserna i 9-17 §§ preskriptionsförordningen utnm i fråga om 13, 15 och 16 §§. Bestämmelsen i 13 § behandlas nedan i specialmoflveringen till den nya 7 §. 1 15 § preskripiionsförordningen föreskrivs att en borgenär utan hinder av kallelse på okända borgenärer får utsöka sin fordran under anslagstiden. Bestämmelsen är obehövlig. 1 16 § finns en bestämmelse om rätt för gälde­nären att väcka s. k. provokatorisk talan. Som har påpekats i avsnitt 5.4.1 i den allmänna motiveringen på tal om motsvarande bestämmelse i 6 § preskriptionsförordningen får gäldenärens behov av att väcka negaflv fast­ställelsetalan mot borgenären anses tillräckligt tillgodosett genom bestäm­melserna i rättegångsbalken.

Lagförslaget är uppdelat på fyra huvudavdelningar. I 1 §, som bildar den första avdelningen, finns en bestämmelse om lagens tillämpningsområde. Andra avdelningen, som omfattar 2 och 3 §§, innehåller bestämmelser om i vilka fall det är tillåtet att ansöka om kallelse på okända borgenärer. 2 § avser sådana fall då en person har avlidit och 3 § övriga fall.

Det tredje avsnittet består av 4 och 5 §§ och reglerar förfarandet vid kallelse på okända borgenärer. I 4 § finns bestämmelser om vid vilken domstol en ansökan skall göras och vad den skall innehålla. I 5 § ges föreskrifter om utfärdande av kallelse och om hur en sådan skall offentlig­göras.

Det sista avsnittet omfattar 6-9 §§ och reglerar verkningarna av att en fordran inte anmäls inom föreskriven tid. I 6 § finns huvudregeln om att bnrgenären förlnrar rätten att kräva ut sin fordran om han inte anmäler den i tid. Dessutom innehåller paragrafen bestämmelser om att anmälan inte behövs i vissa fall. 7 § behandlar sådana fall då flera är solidariskt ansvari­ga för samma skuld. 8 § anger fömtsättningarna för att en fnrdran skall få användas flll kvittning trots att borgenären har underlåtit att anmäla den. I 9 § slufligen finns en bestämmelse om fordringar som är förenade med panträtt eller retentionsrätt.


/ § lagen om kallel­se på okända bor­genärer


Inledande bestämmelse

1 § Denna lag gäller i fråga om kallelse på okända borgenärer, i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om lagens tillämpningsområde. Den saknar motsvarighet i preskriptionsförordningen. Bestämmelsen har utformats efter mönster av 1 § förslaget till preskriptionslag.


 


Prop. 1979/80:119                                                                107

Regler nm kallelse på okända borgenärer finns i ett flertal lagar, framför     2 och 3 §§ lagen allt i bolags- och föreningslagstiftningen. Sådana regler finns bl. a. i 6 kap.      om kallelse på 6 § aktiebolagslagen (1975: 1385), 131 § lagen (1955: 183) om bankrörelse,     okända borgenärer 68 § lagen (1955: 416) nm sparbanker och 83 § lagen (1951: 308) om ekono­miska föreningar. Se också 53 § lagen (1972:262) om understödsföre­ningar, 65 § bostadsrättslagen (1971:479), 56 § lagen (1956:216) om jord­brukskasserörelsen och 20 § lagen (1975:417) om sambruksföreningar.

1    detta sammanhang föreslås inte några ändringar av de bestämmelser
om kallelse på okända borgenärer som finns i speciallagstiftningen. De
kommer alltså att gälla i stället för de allmänna bestämmelserna på samma
sätl som nu. 1 den mån bestämmelserna i en viss författning inte uttöm­
mande reglerar frågan om kallelse på okända borgenärer, skall i princip de
allmänna bestämmelserna tillämpas.

Förutsättningar för ansökan

2    § När bouppteckning har skett efter en avliden, får efterlevande make,
arvinge eller testamentstagare, som vill förvissa sig om att det inte finns
okända skulder i boet, ansöka om kallelse på den avlidnes nkända bnrgenä­
rer. Står bnet under förvaltning av en bnutredningsman eller testaments-
exekutur, får också denne göra ansökan. Var den avlidne gift, får kallelse
sökas även på den efterlevande makens okända borgenärer.

Bestämmelserna i paragrafen överenstämmer i sak med motsvararande bestämmelser i 9 § preskriptionsförordningen. De ändringar som har gjorts är av redaktionell art. Regler om till vilken domstol en ansökan skall ges in och vad den skall innehålla har tagits in i den nya 4 §.

3   § När en ansökan om boskillnad eller äktenskapsskillnad har bifallits,
får vardera maken ansöka om kallelse på egna eller andra makens okända
borgenärer.

Kallelse på okända borgenärer får också sökas av förmyndaren, när någon har förklarats omyndig, och av en bolagsman eller likvidator, när ett handelsbolag har trätt i likvidation.

Paragrafen motsvarar 10 § preskriptionsförordningen. De nuvarande bestämmelserna har för tydlighetens skull kompletterats med uppgifter om vem som i vart och ett av fallen är behörig att göra ansökan.

Enligt/öri/a stycket får kallelse på okända borgenärer sökas i samband med boskillnad och äktenskapsskillnad. Liksom enligt gällande rätt får vardera maken utverka kallelse såväl på andra makens borgenärer som på sina egna borgenärer.

Föreden 1 januari 1974 värden nuvarande bestämmelsen flllämplig även vid hemskillnad och återgång av äktenskap. När bestämmelsen ändrades i samband med att instituten hemskillnad och återgång avskaffades, före­skrevs i en övergångsbestämmelse att äldre bestämmelser alltjämt skulle tillämpas om det hade dömts till återgång av äktenskap eller hemskillnad. Det finns inte anledning att alltjämt behålla möjligheten att utverka kallelse


 


Prop. 1979/80:119                                                                108

på okända borgenärer i sådana fall. Någon motsvarighet till den angivna     4 § lagen om kallel-
övergångsbestämmelsen föreslås därför inte.
                                   .ve på okända bor-

Bestämmelsen i andra stycket om det fallet att någon har förklarats     genärer omyndig överensstämmer med vad som gäller f. n.

Enligt gällande rätt får kallelse sökas på okända borgenärer, när ett handelsbolag eller annat bolag som har varit allmänt kungjort eller en registrerad förening träder i likvidation eller försätts i konkurs. Som har berörts i specialmotiveringen till 1 § innehåller de flesta lagar på associa­tionsrättens område bestämmelser om kallelse på okända borgenärer vid likvidation. Några sådana bestämmelser gäller dock inte i fråga om han­delsbolag och finns inte heller i det förslag till ny lag om handelsbolag och enkla bolag som har lagts fram i betänkandet SOU 1978:67. Med hänsyn till de bestämmelser snm sålunda flnns i den associationsrättsliga lagstift­ningen har det inte ansetts föreligga skäl att nu föreslå någnn bestämmelse um kallelse på okända borgenärer i samband med likvidation annat än i fråga om handelsbolag.

Möjligheten att ansöka om kallelse på okända borgenärer i samband med att ett bolag eller en förening försätts i konkurs torde i praktiken inte ha någon betydelse. En anmälan av en fordran efter sådan kallelse medför inte betalningsrätt i konkursen. Avslutas konkursen utan överskott skall den juridiska personen anses upplöst. 1 motsatt fall skall normalt likvida-flon ske, vilket innebär att existerande bestämmelser om kallelse på okända borgenärer kan tillämpas. Se t. ex. 13 kap. 19 § aktiebolagslagen, 145 § lagen om bankrörelse, 76 § lagen om sparbanker, 37 § lagen (1895:64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag och 94 § lagen om ekonomiska föreningar.

Förfarandet

4 § Ansökan om kallelse på okända borgenärer görs vid den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet eller, om gäldenären är avliden, där han hade bort svara i sådana mål.

Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenä­rer. 1 förteckningen skall såvitt möjligt anges borgenäremas namn och adress.

Första stycket. Enligt 9 och 10 §§ preskripflonsförordningen skall en ansökan om kallelse på okända borgenärer göras vid den domstol under vilken gäldenären hör i konkursmål. 1 6 § konkurslagen föreskrivs att ansökan nm konkurs görs vid den flngsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet. Bestämmelser om laga domstol i tvistemål finns i 10 kap. rättegångsbalken. Bestämmelsen i första stycket överensstämmer i sak med vad som gäller nu, men bestämmelsen hänvisar direkt till rättegångsbalkens bestämmelser.

Andra stycket motsvarar 9 § sista meningen preskriptionsförordningen. I förtydligande syfte har föreskrivits att borgenäremas namn och adress


 


Prop. 1979/80:119                                                                109

såvitt möjligt skall anges i förteckningen. 1 likhet med vad som gäller f. n.     5 och 6 §§ lagen
föreslås inte någon skyldighet att precisera fordringarnas belopp.
      om kallelse på


5    § När en ansökan har kommit in till rätten, skall denna utfärda en
kallelse, i vilken de som har okända fordringar på gäldenären föreläggs att
skriftligen anmäla sina fordringar till rätten senasl en viss dag, sedan sex
månader har förflutit.

Kallelsen skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar inom tio dagar. Vidare skall rätten senast en månad före anmälningstidens utgång skicka underrättelser om kallelsen till kronofogdemyndigheten i distriktet och, såvitt möjligt, till alla borgenärer som har tagits upp i förteckningen över kända borgenärer.

Första stycket motsvarar 11 § första meningen preskriptionsförord­ningen. Den enda ändringen i förhållande flll gällande rätt är att det inte längre skall räcka med en muntlig anmälan.

Andra stycket motsvarar 11 § andra och tredje meningarna preskrip­flonsförordningen. Två ändringar föreslås. Dels föreskrivs att kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar skall ske inom tio dagar i stället för skyndsamt. Dels föreskrivs att underrättelser skall skickas inte bara till de inländska borgenärer som har tagits upp i förteckningen över kända borgenärer utan såvitt möjligt till alla borgenärer i förteckningen.

Verkan av att en fordran inte anmäls i tid

6    § En borgenär, som inte är upptagen i förteckningen över kända
borgenärer och som underlåter att anmäla sin fordran inom den föreskriv­
na tiden, förlorar rätten att kräva ut fordringen. Anmälan behövs dock
inte, om borgenären före anmälningstidens utgång åberopar sin fordran i
gäldenärens konkurs eller i förhandling om offentligt ackord eller om
gäldenären eller hans rättsinnehavare dessförinnan får kännedom om ford­
ringen på annat sätt.

Föriust av rätten att kräva ut en huvudfordran omfattar även fordran på ränta och annan tilläggsförpliktelse samt fordran på gmnd av borgen.

Första stycket. Bestämmelserna överensstämmer i sak med de nuvaran­de bestämmelserna i 12 § första stycket och 17 § preskriptionsförord­ningen.

1 12 § andra stycket preskriptionsförordningen finns en särskild bestäm­melse om när en fordran skall anses känd i sådana fall då gäldenären är omyndigförklarad. Det krävs då att förmyndaren och inte bara den omyn­digförklarade har fått kännedom om fordringen. Någon motsvarighet ull den bestämmelsen föreslås inte nu. Frågan om det skall räcka med känne­dom hos den omyndigförklarade eller ej bör avgöras i enlighet med bestäm­melserna om omyndigs behörighet i 10 kap. föräldrabalken. Om en fordran avser ett förhållande som faller inom den omyndiges behörighet, bör det vara tillräckligt att han har fått kännedom om fordringen för att den skall anses känd. I annat fall bör det krävas att förmyndaren känner till fordring­en.


okända borgenärer


 


Prop. 1979/80:119                                                                HO

Uttrycket "eller hans rättsinnehavare" i andra meningen i första stycket      7 § lagen om kallel-har liksom motsvarande uttryck i 7 § andra stycket förslaget Ull preskrip-      se på okända bor-tionslag lagts till framför allt med tanke på konkurssituationer, då konkurs-      genärer boet genom konkursförvaltaren inträder i gäldenärens ställe.

Andra stycket i förevarande paragraf har inte någon motsvarighet i preskriptionsförordningen men torde överensstämma med vad som gäller f. n. Bestämmelsen har utformats efter mönster av motsvarande bestäm­melse i 8 § andra stycket förslaget till preskriptionslag. Jag hänvisar på denna punkt till vad som har anförts i specialmotiveringen till den paragra­fen och, i fråga om borgen, till avsnitt 5.5.3 i den allmänna motiveringen.

7 § Förlorar borgenären rätten att kräva ut sin fordran av en av flera gäldenärer som har åtagit sig eller förpliktats att svara solidariskt för samma skuld, tillämpas bestämmelserna i 9 § preskriptionslagen (1979:000).

Om en borgenär efter kallelse på okända borgenärer försummar att anmäla sin fordran gentemot en av flera gäldenärer som är solidariskt ansvariga, förlorar han enligt gällande rätt inte fördenskull rätten att kräva medgäldenärema på hela beloppet. Detta står i motsats till vad som är fallet enligt 5 § första stycket preskriptionsförordningen, när en fordran preskriberas i förhållande till en av flera gäldenärer som är solidariskt ansvariga för en skuld som de har åtagit sig samfällt.

Som framgår av vad jag har anfört i avsnitt 5.5.2 och 5.5.3 i den allmänna moflveringen föreslår j£ig att man behåller den nuvarande principen om preskripflon i solidariska skuldförhållanden. Förevarande paragraf innebär atl samma princip föreslås gälla även när en borgenär delvis har förlorat rätten att kräva ut sin fordran på gmnd av underlåtenhet att anmäla fordringen efter kallelse på okända borgenärer. Skälen för detta är i princip desamma som har anförts i fråga om preskription i solidariska skuldförhål­landen. Jag hänvisar på denna punkt till de nyssnämnda avsnitten i den allmänna motiveringen.

I 13 § preskriptionsförordningen finns en annan bestämmelse för sådana fall då flera gäldenärer är solidariskt ansvariga för en skuld som de har åtagit sig samfällt och kallelse har utfärdats på någonderas borgenärer. Där föreskrivs att var och en av medgäldenärema har samma rätt som borge­nären att bevaka fordringen, även om denna inte har blivit utsökt hos någon av dem. Någon motsvarighet till den bestämmelsen har inte ansetts behövlig. Om borgenären underlåter att bevaka sin fordran i tid hos en av gäldenärema, går han miste om möjligheten att kräva ut den delen av fordringen av medgäldenärema. Dessa får därför inte några regressanspråk gentemot den bortfallne gäldenären. Om å andra sidan en medgäldenär redan har betalt huvudfordringen till borgenären och till följd därav har regressanspråk gentemot den gäldenär som kallelsen på okända borgenärer avser, är han även utan en uttrycklig bestämmelse oförhindrad att anmäla


 


Prop. 1979/80:119                                                                III

sin fordran. Någnn bestämmelse um tilläggsfrist av det slag snm har tagits upp i 4 § förslaget till preskriptionslag torde inte behövas för detta fall.

8    § Även om borgenären har underlåtit att anmäla sin fordran efter
kallelse på okända borgenärer, får fordringen användas till kvittning, om
anmälningstiden inte hade gått ut vare sig när borgenären förvärvade
fordringen eller när han kom i skuld till gäldenären.

Paragrafen motsvarar 14 § andra meningen preskriptionsförordningen och överensstämmer i sak med vad som föreskrivs där. Den nya bestäm­melsen har utformats efter mönster av bestämmelsen om kvittning i 10 § förslaget till preskriplionslag.

9    § Underlåtenhet att anmäla en fordran efter kallelse på okända borge­
närer inskränker inte borgenärens rätt att ta ut sin fordran ur egendom i
vilken han har panträtt eller retentionsrätt till säkerhet för fordringen.

Paragrafen motsvarar 14 § första meningen preskriptionsförordningen och innebär inte någon ändring i sak. Bestämmelsen har utformats efter mönster av 11 § förslaget till preskriptionslag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Har kallelse på okända borgenärer utfärdats före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser i fråga om verkan av att en fordran inte anmäls inom den föreskrivna tiden.

Om en ansökan om kallelse på okända borgenärer har gjorts före ikraft­trädandet men kallelse inte har utfärdats dessförinnan, skall de nya be­stämmelserna tillämpas både beträffande förfarandet och verkningarna av att en fordran inte anmäls i tid.

Om inte bara ansökningen har gjorts före ikraftträdandet utan också kallelse har utfärdats dessförinnan, skall de äldre bestämmelserna tilläm­pas fullt ut i enlighet med den föreslagna övergångsbestämmelsen.


8 och 9 §§ lagen om kallelse på okända borgenärer


7.3 Övriga lagförslag

Förslagen om upphävande av preskriptinnsförordningen liksom av för­ordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings-och utmätningsmål och flllämpningsbestämmelserna i lagen 1946:843 har behandlats i avsnitt 5.6 i den allmänna motiveringen.

Även förslaget om ändring i lagen (1927: 56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar har behandlats i avsnitt 5.6. Änd­ringen av 7 § innebär att depositionstiden förkortas från tjugo till tio år och att fristen för att lyfta nedsatta medel föriängs från ett till tre år. Dessutom har gjorts en del redaktionella ändringar i syfte att göra bestämmelsen mer lättläst.

Som framgår av vad jag har anfört i avsnitt 5.6 har bestämmelserna i lagen (1942: 263) om preskription av rätt till medel som innestå hos offent­lig myndighet inarbetats i 1927 års lag. 1942 års lag består av tre paragrafer.


 


Prop. 1979/80:119                                                  112

Huvudbestämmelserna i 1 § första stycket överensstämmer i stor uislräck-     Hemställan ning med motsvarande bestämmelser i 1927 års lag och har överförts till 9 § i 1927 års lag. Några sakliga ändringar har inte gjorts annat än i fråga om tiderna, som har anpassats till vad som föreslås i 7 § i 1927 års lag.

I I § andra stycket i 1942 års lag finns en bestämmelse om att den som vill lyfta nedsatt fullföljdsavgift skall anmäla sig inom 21 år. Bestämmelsen har fått utgå, eftersom den är onödig sedan skyldigheten att sätta ner fullföljdsavgift avskaffades år 1971.

I 2 § i 1942 års lag föreskrivs att nedsatta medel tillfaller kronan, om inte föreskriven anmälan görs. Motsvarande bestämmelse finns i 7 § i 1927 års lag. Slutligen föreskrivs i 3 § i 1942 års lag att en i lag meddelad bestämmel­se som avviker från bestämmelserna i 1 och 2 §§ skall lända till efterrät­telse. Föreskriften har förts samman med den nuvarande bestämmelsen i 9 § i 1927 års lag och tcits in i en ny 10 § i den len.

I promemorian föreslogs i övergångsbestämmelser till de nya reglema i 1927 och 1942 års lagar att äldre bestämmelser skulle vara tillämpliga, när en inbetalning hade gjorts före ikraftträdandet. En remissinstans har före­slagit att den nya tioårstiden skall gälla också äldre inbetalningar som har skett enligt 1942 års lag men inte sådana som har gjorts enligt 1927 års lag. För min del anser jag inte att det finns tillräckliga skäl att på denna punkt göra skillnad mellan olika fall utan jag ansluter mig i sak till promemorie­förslaget.

Jag vill tillägga att en översyn av övriga bestämmelser i 1927 års lag kommer atl göras i samband med följdlagsflftningen till den nya utsök-ningsbalken.

Den föreslagna ändringen i lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfäl­ligheter är av redaktionell art.

8   Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.    preskriptionslag,

2.    lag om kallelse på okända borgenärer,

3.    lag om upphävande av förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

4.    lag om upphävande av förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,

5.    lag om upphävande av lagen (1946:843) om fld för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter ufl lagsöknings- och utmät­ningsmål,

6.    lag om ändring i lagen (1927: 56) om gälds betalning genom pen­ningars nedsättande i allmänt förvar.


 


Prop. 1979/80:119                                                  113

7. lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfällig-      Beslut heter.

9   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

8    Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 119


 


Prop. 1979/80:119


Bilaga I Promemorieförslagen


Promemorians lag­förslag


1    Förslag till Preskriptionslag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelse

1 § Denna lag gäller i fråga om preskription av fordran, i den mån ej an­
nal följer av vad som är särskilt föreskrivet.

Preskriptionstid

2 § Fordran preskriberas tio år efter tillkomsten, om icke preskriptionen
avbrytes dessförinnan.

Preskriptionstiden är dock tre år för sådan fordran mot konsument som avser köp enligt konsumentköplagen (1973: 877), uthyrning av vara under förhållanden motsvarande dem som anges i 1 § konsumentköplagen eller tjänst som lillhandahålles under motsvarande förhållanden. Detsamma gäl­ler fordran mot den som har gått i borgen för fullgörandet av konsumen­tens förpliktelser.

Ändra stycket gäller ej fordran som avser uppförande av byggnad för bo­stadsändamål eller som grundar sig på löpande skuldebrev.

3 § Fordran på skadestånd i anledning av brott preskriberas ej före ut­
gången av tiden för åtalspreskription, om icke frågan om ansvar för brottet
har avgjorts dessförinnan. Har så skett, preskriberas fordringen ett år efter
den dag dnm eller slutligt beslut meddelades, om icke preskriptionstiden
går ut senare enligt 2 §.

Har någnn häktats eller erhållit del av åtal för brott före utgången av ti­den för åtalspreskription men har ansvarsfrågan icke avgjorts dessförin­nan, preskriberas fnrdran mnt hunnm på skadestånd i anledning av brottet tidigast etl år efter den dag dom eller slutligt beslul meddelades.

4 § Om den snm har betalat en skuld, för vilken flera är ansvariga, på
grund därav har regressfurdran, preskriberas denna tidigast ett år efter
betalningen av huvudfnrdringen.

Preskriptionsavbrott

5 §    Preskription avbrytes gennm att


 


Prop. 1979/80:119                                                  115

1.  gäldenären utfäster betalning, erlägger ränta eller amnrtering eller er-     Promemorians lag-känner fordringen på annat sätl gentemot borgenären,                  förslag

2.  borgenären tillställer gäldenären skriftligt krav eller skriftlig erinran om fordringen eller

3.  borgenären väcker talan mot gäldenären, bevakar fordringen i gälde­närens konkurs eller annars åberopar fordringen gentemot gäldenären vid domstol, i skiljeförfarande, i ackordsförfarande eller hos exekutiv myndig­hel.

Verkan av preskriptionsavbrott

6   § Har preskription avbrutits genom erkännande, krav eller erinran, lö­per ny preskriptionstid enligt 2 § från dagen för avbrottet.

7   § Har preskriptionen avbrutits genom väckande av talan eller annan åtgärd som avses i 5 § 3, löper ny preskriptionstid enligt 2 § från den dag det rättsliga förfarandet avslutas.

Har gäldenären eller hans rättsinnehavare icke fått del av borgenärens framslällning, beräknas dock preskriptionstid som nm avbrott ej hade skett. Preskription inträder likväl tidigast ett år efter det förfarandet avslu­tades.

Innebörden av preskription

8 § Preskription innebär att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin
fnrdran.

Preskriptinn av huvudfurdran nmfattar även fordran på ränta och annan tilläggsförpliktelse samt fordran på grund av burgen.

9 § Har flera åtagit sig eller förpliktats att svara sulidariskt för samma
skuld uch inträder preskriptinn i förhållande till någon av dem, svarar var
och en av de andra endasl för sin andel. Andel beräknas efter huvudtalet,
om icke annat har bestämts genom avtal eller avgörande varom borgenä­
ren har fått kännedom i god tid före preskriptionens inträde.

Uppkommer i fall snm avses i första stycket brist hos någon av de kvar­varande, fördelas ansvaret för bristen mellan de övriga kvarvarande och borgenären. Därvid svarar varje gäldenär i förhållande till sin andel och borgenären i förhållande till den andel som har preskriberats.

10   § Utan hinder av preskripflon får fordran användas flll kvittning, om den icke var preskriberad vare sig när borgenären förvärvade den eller när han kom i skuld flll gäldenären.

11   §    Preskription inskränker icke borgenärens rätt att uttaga sin fordran


 


Prop. 1979/80:119                                                  116

ur egendom i vilken han har panträtt eller retenflnnsrätt till säkerhet för      Promemorians /«g-
fordringen.
                                                                    förslag

Särskilda bestämmelser

12 § Avtal atl fordran ej skall preskriberas eller att preskription skall
kunna avbrylas på annat sätt än som föreskrives i denna lag är ogiltigl.

Avtal om förlängning av preskriptionstid för fordran som avses i 2 § andra stycket är giltigt endast om del har ingåtts efter fordringens till­komst. Förlängning får ske med högst tre år i sänder från dagen föravtalet.

13 § Vidtages utomlands rättslig åtgärd som avses i 5 § 3, medför åtgär­
den verkningar enligt denna lag, om det med hänsyn till gäldenärens för­
hållanden och omständigheterna i övrigt föreligger skälig anledning att åt­
gärden vidtages i den främmande staten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Lagen tillämpas även på fordran som har tillkommit före ikraftträdandet och som icke har preskriberats dessförinnan enligt äldre bestämmelser. Har preskriptionsavbrytande åtgärd vidtagits enligt äldre bestämmelser, skall verkan av åtgärden bestå även efter ikraftträdandet. Preskriptionsti­den skall dock bestämmas enligt den nya lagen.

Fordran som avses i andra stycket preskriberas ej före den 1 juli 1982, om icke preskription skulle ha inträtt dessförinnan även enligt äldre be­stämmelser.

2   Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer

Härigenom föreskrives i fråga om förordningen (1862:10 s. I) om tioårig

preskription och om kallelse å okända borgenärer' dels att 1 -8, 16, 19 och 20 §§ skall upphöra att gälla, dels att i 10 och 11 §§ beteckningen "9 §" skall bytas ut mot "1 §", dels alt i 18 § ordet "förordning" skall bytas ut mot "lag", dels att nuvarande 9-15, 17 och 18 §§ skall betecknas 1 -9 §§, dels att rubriken till förordningen samt de nya 6-8 §§ skall ha nedan

angivna lydelse.

' Senaste lydelse av

I § 1915:60

3 § 1973:1071 Ofr 1975:909)
5
§ 1936:96

9 § 1933: 326

10       § 1973:655

II § 1977:674

12 § 1946:842

13 § 1936:96 16 § 1933:326 20 § 1933:326.


 


Prop. 1979/80:119

Nuvarande lydelse

Förordning om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenä­rer

14 §' Är borgenärs fordran in­tecknad i luftfartyg, eller har han lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; njule han ur den egendom, som sålunda häf­tar, belalning, ändå att han ej, efter kallelse å okända borgenärer, sin fordran angiver. Om rätt till kvitt­ning för genfordran vare ock lag som i 7 § sägs ändå att den fordran ej blivit efter sådan kallelse angi­ven.


117

Föreslagen lydelse

—„.,. ._-----                            Promemorians lag-

förslag

Lag om kallelse på okända borgenä-

rer

6 § Är borgenärs fordran inteck­nad i luftfartyg, eller har han lös egendom såsom pant eller eljesi un­der panträtt i handom; njule han ur den egendnm, sum sålunda häftar, belalning, ändå att han ej, efter kal­lelse å nkända bnrgenärer, sin furd­ran angiver. Utan hinder av att fordran ej blivit efter sådan kallelse bevakad äger borgenär, som är i skuld till gäldenären, använda sin fordran till kvittning mot skulden, om tiden för fordringens bevakning icke var ute vare sig när borgenä­ren förvärvade fordringen eller när han kom i skuld till gäldenären.


 


15 §" Utan hinder av kallelse å nkända borgenärer må borgenär under anslagstiden sin fordran ut­söka.


7 § Utan hinder av kallelse å okända borgenärer må borgenär under kungörelsetiden sin fnrdran utsöka.


 


17 § Varder egendom till kon­kurs avträdd före inställelsedag, som i kallelse å okända borgenärer utsatt är, och har borgenär, före nämnda dag, till konkursdomaren givit bevakningsinlaga i konkursen in, på sätt i konkurslagen stadgas; vare ej pliktig all sin sålunda beva­kade fordran jämväl efter sådan kallelse anmäla. Samma lag vare, där före den i kallelsen utsatta in­ställelsedag offentlig ackordsför­handling inletts och bnrgenär före nämnda dag anmält sin fnrdran, på sätt i lagen om ackordsförhandling utan konkurs är stadgat.


8 § Varder egendom till konkurs avträdd före inställelsedag, som i kallelse å okända borgenärer utsatt är, och har borgenär, före nämnda dag, till konkursdomaren givit be­vakningsinlaga i konkursen in, på sätt i konkurslagen stadgas; vare ej pliktig att sin sålunda bevakade fordran jämväl efter sådan kallelse anmäla. Samma lag vare, där före den i kallelsen utsatta inställelsedag förhandling om offentligt ackord inletts och borgenär före nämnda dag anmält sin fordran på sätt i ac­kordslagen (1970:847) ar stadgat.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

' Senaste lydelse av förordningens rub­rik 1933: 326.

'Senaste     lydelse      1973:1071      flfr 1975:909).

* Senasle lydelse 1933:326 " Senaste lydelse 1933:326.


 


Prop. 1979/80:119                                                  118

3    Förslag till                                                               Promemorians lag-

Lag om ändring i förordningen den 28 juni 1798 angående vissa om­ständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

Härigenom föreskrives att 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1979.

4    Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1946:843) om tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 an­gående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

Härigenom föreskrives att lagen (1946; 843) om tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1979.

5    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning genom pen­ningars nedsättande i allmänt förvar

Härigenom föreskrives att 7 § lagen (1927: 56) nm gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänl förvar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                               Föreslagen lydelse

7                                                                            §
Är, då tjugu år förflutit från det
Är, då tio år förflutit från det
nedsätlning skett, det nedsatta be-
nedsättning skett, det nedsatta be­
loppet fortfarande innestående nch
loppet fortfarande innestående och
finnes ej anledning till antagande,
flnnes ej anledning till antagande,
att fråga om rän till beloppet är be-
aU fråga om räU flll beloppet är be­
roende på prövning, må beloppet,
roende på prövning, må beloppet,
ändå att gäldenären icke gjort för-
ändå att gäldenären icke gjort för­
behåll som i 4 § sägs, av honom lyf-
behåll som i 4 § sägs, av honom lyf­
tas, där han därtill anmäler sig inom
tas, där han därtill anmäler sig inom
natt och år. Göres ej sådan anmä-
tre år. Göres ej sådan anmälan, till-
lan, tillfaller beloppet kronan.
           faller beloppet staten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. I fråga om nedsättning som har skett före ikraftträdandet gäller äldre beslämmelser.


 


119

Prop. 1979/80:119 6   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1942:263) om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1942:263) om preskripflon av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet dels att I § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i 2 § ordet "kronan" skall bytas ut mot "staten".


Promemorians lag­förslag


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


§


Hava medel, i annat fall än som avses i lagen om gälds betalning ge­nom penningars nedsättande i all­mänt förvar, enligt lag eller författ­ning inbetalts till offentlig myndig­hel för att utgivas till den som fin­nes berättigad därtill, och äro med­len, då tjugu år förflutit från inbe­talningen, fortfarande innestående, utan att rätten att utbekomma dem är beroende av framflda händelse, äge den som inbetalt medlen lyfta beloppet jämte upplupen ränta, om anledning ej finnes till antagande att fråga om rätt till medlen är be­roende på prövning och han anmä­ler sig inom natt och år. Vad nu sagts om den som inbetalt medel till offentlig myndighet skall, där me­del utlagits genom exekutiv förrätt­ning, gälla den, hos vilken förrätt­ningen ägt rum.

Den, som vill lyfta nedsatt full­följdsavgift, vare pliktig att anmäla sig inom tjuguett år från det ned­sättningen skett.


Hava medel, i annat fall än som avses i lagen om gälds betalning ge­nom penningars nedsättande i all­mänt förvar, enligt lag eller författ­ning inbetalts till offentlig myndig­het för att utgivas till den som fin­nes berättigad därtill, och äro med­len, då tio år förflutit från inbetal­ningen, fortfarande innestående, utan att rätten att utbeknmma dem är beroende av framtida händelse, äge den som inbetalt medlen lyfta beloppet jämte upplupen ränta, om anledning ej finnes till antagande att fråga om rätt till medlen är be­roende på prövning och han anmä­ler sig inom tre år. Vad nu sagts om den som inbetalt medel till offentlig myndighet skall, där medel utlagits genom exekutiv förrättning, gälla den, hos vilken förrättningen ägt rum.


Denna lag träder i kraft den I juli 1979. I fråga om inbetalning som har skett före ikraftträdanet gäller äldre bestämmelser.


 


Prop. 1979/80:119                                                                120

7    Förslag till                                                                                 Promemorians lag-

Lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter " "

Härigenom föreskrives att 62 § lagen (1973:1150) nm förvaltning av sam­fälligheter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse                       Föreslagen Ivdelse

62 §

Samfällighetsförening fiir ej upp-      Samfällighetsförening får ej upp-

lösas förrän alla dess skulder beta-     lösas förrän alla dess skulder beta­lats eller de medel som fordras för     lats eller de medel som fordras för betalningen nedsatts hos länsstyrel-     betalningen nedsatts hos länsstyrel­sen. I samband med upplösningen     sen. 1 samband med upplösningen får kallelse sökas på föreningens     får kallelse sökas på föreningens okända  borgenärer.  De i förord-     okända borgenärer. Bestämmelser-ningen  (1862:10 s.   1) om  tioårig     na i lagen (1862:10 s. 1) om kallelse preskription   och   om   kallelse   å     på okända borgenärer äger därvid okända borgenärer meddelade be-     motsvarande tillämpning. stämmelserna   om   sådan  kallelse äger därvid  motsvarande tillämp­ning.

Överstiger vid upplösningen av föreningen dess tillgångar skulderna, skall överskottet skiftas mellan medlemmarna enligt grunder som för­eningsstämman beslutat. Vad som nu sagts gäller ej, om annat föreskrives i sladgarna.

Denna lag träder i kraft den I juli 1979.


 


Prop. 1979/80:119                                                  121


Sammanställning av remissyttranden 1    Allmänna synpunkter


Bilaga 2      Remissamman­ställning


1.1  JK: Förslaget att förkorta preskriptionstiden för konsumentford­
ringar ger mig inte anledning till erinran. Jag delar också den uppfattning
som har kommit till uttryck i promemorian att det är lämpligast att föra
samman bestämmelserna om preskription i konsumentförhållanden med
de allmänna bestämmelserna om preskription av fordran. Också vad pro­
memorian i övrigt innehåller om preskription samt om preskriptionsav­
brott och innebörden av preskripflon kan jag i allt väsentligt ansluta mig
till.  Den föreslagna preskripflonslagen innebär en välbehövlig för­
enkling och modemisering av de mer än hundra år gamla preskriptionsbe­
stämmelserna.

1.2   Hovrätten för Nedre Norrland: Mot förslaget att genom avkortning till 3 år av preskriptionstiden för konsumentfordringar åstadkomma en snabbare avveckling av sådana fordringar finner hovrätten ej skäl till erin­ran. Hovrätten anser också att de nu framlagda förslagen är väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning.

1.3   Kammarkollegiet: De föreslagna lagbestämmelserna verkar i sina

huvuddrag lättlästa och klart formulerade.  Promemorian innefattar

inte någon mera omfattande kodiflering eller analys av gällande rättspraxis
på preskriptionsrättens område. Oklara rättsfrågor som inte funnit sin defi­
nitiva lösning i rättspraxis har också lämnats utanför författningsarbetet.
Till fördel från tillämpningssynpunkt hade varit om ambitionsnivån kunnat
sättas någol högre, när man ändock ansett sig böra ersätta 1862 års pre­
skriptionsförordning med mera modernt utformade lagstadganden.        

Frågor om preskription av anspråk på arvsskatt och gåvoskatt erbjuder fle­ra betydande svårigheter och kan inte i detta sammanhang få helt tillfreds­ställande svar. Det är av åtskilliga skäl angeläget att utredning av frågorna snarast kommer till stånd.

1.4  Bankinspektionen: I sitt yttrande över promemorian Ds Ju 1975:11
tillstyrkte inspektionen i viss utsträckning att en förkortning av preskrip­
tionstiden ägde rum. Inspektionen ansåg emellertid att den nuvarande tio­
åriga preskriptionstiden inte borde förkortas när det gäller fordringar på
bank. Det nu förevarande förslaget innebär att preskriptionstiden för s. k.
konsumentfordringar förkortas till tre år och att preskriptionstiden i övrigt
bibehålls vid tio år. Genom detta förslag kan inspektionens fldigare anför­
da synpunkter i allt väsentligt anses vara tillgodosedda och inspektionen
fillslyrker därför förslaget.

1.5   Försäkringsinspektionen har inget att erinra mot det föreliggande förslaget och tillstyrker att det läggs till grund för lagstiftning.

1.6   RSV: Eftersom några nackdelar egentligen inte påvisats med huvud­principerna i 1862 års preskriptionsförordning anser RSV att det inte finns något att invända mot att i den nya lagen i stor utsträckning intas i sak sam­ma bestämmelser som för närvarande gäller. Förslaget torde således inte medföra några ändringar beträffande preskriptionen av sådana offentlig­rättsliga fordringar som faller under de allmänna preskriptionsbestämmel­serna. Att några frågors lösning vidare ansetts böra anstå i avvaktan på ut­redning i annat sammanhang - bl.a. frågoma beträffande vissa skade­ståndsfordringar och frågan huruvida domstol och kronofogdemyndighet


 


Prop. 1979/80:119                                                  122

(KFM) skall ex offlcio beakta preskription - bör enligt RSVs mening inte      Remissamman-hindra att preskriptionsförordningen nu ersätts med en modern lag så att      ställning preskriptionstiden beträffande konsumentfordringar kommer att förkor­tas. Verket anser, såsom också framhållits i dess yttrande över departe­mentspromemorian Preskription, att tre års preskripiionstid för sådana fordringar förefaller lämplig. RSV tillstyrker därför förslaget.

1.7   Kronofogdemyndigheten i Göteborg: Allmänt sett flnns intet atl er­inra mot det nu framlagda förslaget. Även om kfm 1975 i princip acceptera­de det då framlagda förslaget enligt promemorian Ds Ju 1975:11 måste nu framhållas att det nya förslaget är att föredra. Det framstår som enklare, överskådligare och lättare att tillämpa. Ej heller föreslås så ingripande för­ändringar i de allmänna preskriptionsreglerna som ju hittills fungerat tämli­gen väl. Därjämte synes vissa tolkningssvårigheter, som det tidigare för­slaget gav upphnv till, nu inte återkomma. Det är också värdefullt att lag­reglerna får en modernisering och språklig uppfräschning, eftersom ordval och meningsbyggnad i gällande lagstiftning är ålderdomlig och kan ge upp­hov till tolkningsproblem.

1.8   Kronofogdemyndigheten i Malmö: Sammanfattningsvis anser kro­nofogdemyndigheten att det är önskvärt med enhetliga preskriptionsregler för den enskilde både när han är konsument och skattebetalare och före­slår därför att den föreslagna treåriga preskriptionsregeln bestäms till fem år. Eftersom ny preskriplionslag utarbetas bör reglema för båda parter va­ra så klara och entydiga som möjligt så att onödiga tvister undvikes. Om preskriptionstiden bestäms till fem år torde förslaget om fllläggsfrist för borgenären sakna betydelse och därför borttagas.

1.9  Kommerskollegium: Från de synpunkter kollegiet har att beakta har
kollegiet ej funnit skäl till erinran mot revidering av preskriptionslagstift­
ningen i överensstämmelse med promemorieförslaget.

1.10  Skånes handelskammare: Det faktum att de gällande preskrip­
tionsreglerna har visat sig fungera väl under lång tid och att de sannolikt är
mer välkända än många andra viktiga regler på förmögenhetsrättens områ­
de har rimligtvis starkt bidragit till att förslag syftande till en radikal om­
läggning av reglerna har mötts av stark kritik. När riksdagen vid 1976/77
års riksmöte på lagutskottets hemställan beslutade avslå proposition
1976/77:5 med förslag till ny preskriptionslag skedde det med hänvisning
bland annat till att de nu gällande preskriptionsreglerna har fungerat väl.
Det då aktuella lagförslaget var behäftat med betydelsefulla svagheter av
vilka flera påtalades i det av handelskammaren 1975 avgivna yttrandet.
När nu justitiedepartementet har gjort ett nytt försök att arbeta fram ett
förslag till moderniserad preskriptionslagstiftning har man tagit fasta på
den kritik som framkommit mot fldigare framlagda förslag. Förslaget att
korta preskriptionstiden för konsumentfordringar till tre år är en följd av
riksdagens uttalade önskemål i denna riktning.

Mot bakgrund av vad nu anförts och med hänsyn till att det framlagda förslaget innebär att de huvudsakliga regler som kännetecknar den nu gäl­lande preskriptionsförordningen bibehålles, men i moderniserad språk­dräkt, vill handelskammaren inte motsätta sig förslaget.

Handelskammaren vill dock framhålla att den uppfattning som handels­kammaren förde fram i 1975 års remissyttrande, innebärande att preskrip­tionstiden generellt skulle kortas till fem år i ett i övrigt bibehållet regelsys­tem, alltjämt har flera goda skäl för sig. Således kan erinras om att skatte­skuld till stat och kommun preskriberas efter fem år och att det kan sägas vara en fördel om preskriptionstiden för andra fordringar ges samma


 


Prop. 1979/80:119                                                  123

längd. En enhetlig preskripiionstid innebär givetvis också i sig en fördel      Remissamman-
jämfört med förslagets differentierade preskriptionstid på tio respektive tre      ställning
år.                                                                                                ■    '

Handelskammaren kan dock hysa förslåelse för önskemålet att för kun-sumentfordringarnas vidkommande åstadkomma en ännu något kortare preskriptionstid än fem år. Det kan då samtidigt konstateras alt en kortare preskriptionstid än fem år för fordringar mellan näringsidkare skulle med­föra icke acceptabla konsekvenser.

Sammantaget vill således handelskammaren utan att avstyrka det fram­
lagda förslaget förorda att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet övervägs
huruvida en enheilig femårig preskriptionstid bör införas.  Enskild­
heterna i förslaget förefaller handelskammaren väl avvägda och synes där­
för icke böra föranleda några allvariiga erinringar.

/.// Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län: I framlagt förslag till preskriptionslag har i huvudsak den ändringen i förhållande till nu gällande lagstiftning införts, att preskriptionstiden för konsumentford­ringar, dvs. näringsidkares fordringar mot konsumenter, förkortas från nu­varande tio år till tre år. Kammaren godtar i beaktande av de i promemori­an lill stöd för denna ändring redovisade skälen förslaget ifråga. - Då lag­förslaget i övrigt i allt väsentligt blott syftar till en formell modemisering av nu gällande, mycket gamla bestämmelser tillstyrker kammaren sålunda att del framlagda förslaget till preskriptionslag lägges till grund för blivande lagsliftning.

1.12  Gotlands handelskammare: Enligt handelskammarens mening
flnns det sakliga skäl för en viss översyn av de mer än hundra år gamla all­
männa preskriptionsbestämmelserna och en samtidig modernisering av
språkbruket i lagtexten. Enligt gällande rätt är den allmänna preskriptions­
tiden tio år räknat från fordringens tillkomst. Denna preskriptionstid före­
faller ha fungerat utan större olägenheter och vara väl förankrad i det s. k.
allmänna rättsmedvetandet. Kammarens uppfattning är därför att skäl sak­
nas att frångå den hittillsvarande tioåriga preskriptionstiden räknat från

fordringens tillkomst förutom i några undantagsfall.         När det gäller

frågan om var reglema om preskription av konsumentfordringar bör place­ras anser kammaren att - hellre än en särskild reglering i de konsument­rättsliga lagarna - dessa bör föras samman med de allmänna bestämmel­serna om preskription av fordran. Därigenom uppnås att bestämmelserna samlas på ett ställe nch att samnrdning kan ske med de allmänna preskrip­tionsbestämmelsema.

1.13  Konsumentverket: Verket tillstyrker att preskriptionstiden för
fordringar mot konsumenter förkortas. Frågan är då till att böija med var
de särskilda reglema om sådana fordringar skall upptas. - I promemorian
anförs som skäl till att reglema bör tas in i den allmänna preskriptionslagen
bl. a. att den centrala författningen om fordringspreskription annars skulle
komma att ge en ofullständig och missvisande bild av rättsläget. Detta är
naturiiglvis riktigt. - Även om förslaget genomförs i denna del kommer
preskriptionslagen dock inte att uttömmande ange vilka preskriptionsfris­
ter som gäller. En stor mängd speciella preskriptionsregler kommer fort­
farande att finnas i andra författningar. Det gäller också regler om fordring­
ar som kan riktas mot konsument i vissa fall, t. ex. enligt växel- och check­
lagarna. Den omständigheten att bestämmelserna är spridda på olika för­
fattningar medför alt det kan vara svårt alt få en samlad bild av vilken pre­
skriptionsfld som gäller för olika slag av fordringar. Det kan å andra sidan
också vara en fördel att preskriptionsbestämmelsema upptas i de förfall-


 


Prop. 1979/80:119                                                  124

ningar som reglerar respektive slag av fordringsförhållande eller fordrings-      Remissamman-bevis. Det flnns bland annal skäl all anta atl en person, som är dåligt insatt      ställning i det rättsliga systemet men som på egen hand vill ta reda på vad som gäl­ler, utgår från att den författning som innehåller regler om fordringsförhål-landels uppkomst, förpliktelsernas omfattning och innebörd etc. i före­kommande fall också skall ha de särskilda reglerna om preskription.

Även nm del stnra antalet knnsumenier visserligen kan antas ha bristfäl­liga kunskaper nm preskriptinnsregler över huvud tagel, lär dnck en del knnsumenier ha en allmän föreställning um att preskriptinnstiden för ford­ringar är tin år. Risken för att sådana knnsumenier på grund av missför­stånd nm preskriptiunstidens längd gör rättsförluster - snm består i alt de betalar preskriberade skulder - är sannolikt mindre, om varje civilrältslig författning innehåller den särskilda preskriptionsregel som är tillämplig, än om bestämmelsen upptas i den allmänna preskriptionslagen. Detta talar för att preskriptionsreglerna tas in i de författningar snm reglerar de fordrings­förhållanden i vilka kunsument kan vara gäldenär. Ett sådant system har å andra sidan - snm framhålls i prnmemorian (s. 27) - nackdelen atl man måste la in preskriptionsbestämmelser för likarlade fordringar i flera för­fattningar, och del medför onekligen att preskriptionsreglerna blir ännu mer svåröverskådliga. Kunsumentverkel anser att dessa nackdelar över­väger och ansluter sig därför till förslaget atl preskripflonsreglerna för kon­sumentförhållanden tas in i preskriptionslagen. För att förhindra rättsför­luster som har sin orsak i bristande kännedom om preskriptionstidens längd bör man överväga atl i de förfatiningar som reglerar konsumentför­hållanden — konsumentkreditlagen, knnsumentköplagen uch den kom­mande konsumenttjänstlagen - göra uttryckliga hänvisningar till ifrågava­rande bestämmelse i preskriplionslagen. Det är vikflgt att man inte bara i samband med att lagen träder i kraft utan också därefter informerar all­mänheten om preskriptionsreglerna på ett åskådligt sätl.

1.14   Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i huvudsak inte någol att erinra mot förslaget, som länsstyrelsen anser vara genomarbetat och väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning.

1.15   Konkurslagskommittén har inte något att erinra mot förslagets hu­vudprinciper men har vissa synpunkter på de regler i lagförslaget som an­går konkurs och ackord.

1.16   Konsumenttjänstutredningen: Utredningen har i sitt remissyttran­de över det i Ds Ju 1975:11 framlagda förslaget till preskriptionslag närma­re utvecklat sin syn på preskriptionsfrågorna. Utredningen konstaterar att de punkter som utredningen då kritiserade (främsl beräkningen av pre­skriptionstidens utgångspunkt, förslaget om förkortad preskriptionstid för fordringar mellan privatpersoner samt reglema om preskriptionsavbrott) ej återkommer i det nu framlagda lagförslaget. Förslaget om en endast treårig preskriptionstid for näringsidkares fordringar på konsumenter ställer sig utredningen bakom, nu som tidigare. - Utredningen tillstyrker också för­slaget att reglerna om preskription av konsumentfordringar tas in i en sär­skild preskriptionslag.

1.17   Försäkringsrättskommittén: Den föreslagna preskripflonslagen bygger på nu gällande rätt, och den enda väsentliga ändring som föreslås är att preskriptionstiden för vissa fordringar mot konsumenter förkortas till tre år. Försäkringsrättskommittén - som inte har något att erinra vare sig mot bibehållandet av det nuvarande systemet som helhet eller mot den sär­skilda regeln för konsumenttransaktioner - inskränker sig till att beröra etl par frågor som har intresse från de synpunkter som kommittén har att företräda.


 


Prop. 1979/80:119                                                  125

1.18  Konsumentköpsutredningen:  Den föreslagna ändringen av  pre-      Remissamman-
skriptionstiden för konsumentfordringar tillstyrks. Övervägande skäl talar     ställning

för att, såsom föreslås i prememorian, reglema i övrigt nm preskriptinn bör vara desamma för sådana fnrdringar som för andra. 1 enlighet med försla­get bör reglerna om konsumentfordringar ingå i den allmänna preskrip­tionslagen.

1.19   Svenska landstingsförbundet: Från de synpunkter landsflngsför-bundet har att särskilt företräda flnns inte anlednig till erinran mot det revi­derade förslaget. Förbundet vill därför i allt väsentligt tillstyrka att det ge­nomförs.

1.20   LO anser atl starka konsumentpolitiska skäl talar för en förkort­ning av preskriptionstiden för konsumentfordringar. LO noterar samtidigt med tillfredsställelse atl den tioåriga preskriptionstiden föreslås bibehållen för övriga fordringar. LO har i övrigt inga synpunkter på det framlagda för­slaget utan hänvisar till silt remissvar beträffande promemorian Ds Ju 1975:11.

1.21   Jurist- och samhällsvetareförbundet: 1 huvudsak kan förbundet tillstyrka de framförda förslagen, bl. a. förslaget att en kortare preskrip­tionslid om tre år är påkallad när det gäller fordringar mot konsument med hänsyn till att konsumenter sällan lär spara bevismedel om betalning eller om invändningar någon längre tid efler fordrans tillkomst och flll att nä­ringsidkare i allmänhet inte har någon anledning att dröja länge med krav mot konsumenter.

1.22   Sveriges advokatsamfund: Samfundet har i yttranden över tidigare förslag till reformer inom preskriptionsrällens område - bl. a. med hänsyn lill förväntade ändringar och avsedd samordning av preskriptionsreglerna såväl internationellt som för de nordiska länderna - avstyrkt att de nuva­rande svenska preskriptionsreglerna ändrades, då dessa i stort sett funge­rade väl (se TSA 1957 s. 401, 1970 s. 49 och 1975 s. 376). I 1970 års yttran­de anförde samfundet således att det föreföll lämpligare och naturligare att enhetliga internationella preskriptionsregler framkom som ett slutled i ge­mensam materiell lagstiftning.

Med hänsyn emellertid till att varken det internationella eller det nordis­ka samarbetet ännu resulterat i några konkreta gemensamma förslag och då de nu föreslagna ändringarna av preskriptionsförordningens regler i hu­vudsak överensstämmer med de synpunkter samfundet tidigare framfört beiräffande reglemas ulformning, motsätter sig med nedan angivet undan­tag samfundet inte att förslaget läggs till grund för ny lagsflftning, särskilt inte som förslagel i allt väsentligt endast innebär en modernisering av de nu gällande - delvis föråldrade - preskriptionsreglerna. Samfundet anser inte att lillräckliga skäl finns för alt tillämpa speciell preskriptionstid för fordringar på konsumenter. Någon olägenhet på grund av nu gällande reg­ler har knappast visats. Mycket starka skäl måste föreligga för att frångå en enhetlig preskriptionstid, och sådana skäl föreligger inte i konsument­fallen. Det framstår i stället som mera angeläget att undvika att rättsförlus­ter görs med anledning av ändringar av preskriptionsflden, och tioårsre-geln torde vara så allmänt känd att den bör bibehållas även i konsument-köpsfallen.

1.23  Föreningen Sveriges kronofogdar: De skäl som åberopats mot
prop. 1976/77: 5 vid riksdagsbehandlingen är enligt föreningens uppfatt­
ning svårförståeliga. Kronofogdemyndigheterna har goda möjligheter att
iaktta effekterna av nu gällande ålderdomliga regler. Deras erfarenheter får
anses visa, alt del bland gäldenärerna är de fysiska personerna, som löper


 


Prop. 1979/80:119                                                   126

största risken att drabbas av rättsförluster, beroende på att de saknar kun- Remissamma skåp um preskriptionsreglerna och av olika orsaker inte förmår anlita juri- ställning diskl biträde. Atl en ändring av t. ex. preskriptionstidens längd skulle be­höva medföra ingrepp i affärsseder m. m. förefaller egendomligt, om man tillåter att parterna får avtala om preskriptionsförlängning. I sammanhang­et bör måhända anmärkas, att man vid annan lagstiftning tagit hänsyn till svagare avtalsparter, vilkas situation kan jämställas med konsumentemas. Del finns med andra ord skäl att låta den grundsyn, som vuxit fram lill för­mån för konsumenter och likställda, få väga tungt även i fortsättningen.

1.24   Övre Norrlands lokalavdelning av Föreningen Sveriges kronofog­dar: Lokalavdelningen tillslyrker förslaget flll en ny allmän preskriptions­lag. Den gamla preskriptionsförordningen har visserligen ej underkastats någon slörre omarbetning men såväl språkliga som vissa rent sakliga änd­ringar och kompletteringar har aort den föreslagna lagen lättbegripligare och överskådligare.

1.25   Sveriges industriförbund: Industriförbundet hälsar med stor lill­fredsslällelse att en stor del av den från näringslivet tidigare i ärendet fram­förda kritiken beaklals i förevarande förslag lill ny preskripflonslag. Där­med avses främst bibehållandet av såväl tioårspreskription för andra än konsumentfordringar som reglerna för preskriptionsavbrott. Det föreslag­na formkravet på skriftlighet vid erinran/krav finner förbundel vara väl motiverat ur bevissynpunkt.

1.26  KF: I sina remissyttranden över 1957 och 1975 års förslag konstate­
rade KF bl. a. att några väsentliga olägenheter av de nu gällande reglema
inte var kända. Vidare fann KF att 1862 års regel om tioårig preskriptions­
tid är en av de bäst kända reglema bland gemene man. Något behov av att
ändra den svenska lagstiftningen för att nå internationellt enhefliga regler
fanns inte heller. KF berörde vidare i sina tidigare yttranden frågan om en
förkortad preskriptionstid för de s. k. dagliga livets fordringar, eller ford­
ringar som är gmndade på konsumentköp. KF fann härvid att det finns
goda skäl som talar för en kortare preskriptionstid för sådana fordringar
även om en uppdelning av preskriptinnstiden med hänsyn till de nmstän-
digheler varunder en fordran tillkommit, inte är hell lycklig i alla avseen­
den.

Med den sålunda redan tidigare redovisade inställningen till huvudfrå­gorna avseende fordringspreskription finner KF, att det nu föreliggande förslaget innebär en acceplabel lösning av den nu under drygl två decenni­er behandlade frågan om ny preskriptionslagstiftning. KF tillstyrker sålun­da att den nuvarande regeln nm att en fordran preskriberas tio år efter sin tillkomst behålls, men att preskriptionstiden förkortas till tre år för sådan fordran mol konsument, snm avser köp enligt knnsumentköplagen, uthyr­ning av vara under mnlsvarande förhållanden eller tjänst, som lillhanda­hålls under sådana omständigheter. Den treåriga preskriptionstiden gäller emellertid inte fordran som avser uppförande av byggnad för bostadsända­mål eller som grundar sig på löpande skuldebrev.

KF har heller inte något att invända mot att de gällande bestämmelserna om hur preskriptionsavbrott skall ske, om verkan av sådant avbrott eller om innbörden av preskription behålls i stort sett oförändrade. KF har inte heller något att erinra mot de föreslagna övergångsbestämmelserna nch de ändringar i annan lagstiftning som föranleds av förslaget.

1.27 LRF: Trots preskriplionsförordningens ålder kan innehållet i dess bestämmelser inte anses som hell otidsenligt. Bestämmelsernas ålderdom­liga språkdräkt, utvecklingen på det kommersiella nmrådel samt bj. a. till-


 


Prop. 1979/80:119                                                  127

knmsten av den konsumenträttsliga lagstiftningen motiverar emellertid en      Remissamman-
reform av preskriptionsreglerna.     Bortsett från vissa detaljer tillstyr-      ställning

ker LRF promemorieförslaget.

1.28  Svenska handelskammarförbundel: Under en lång följd av år har
försök gjorts att sammanjämka preskriptionslagstiftningen dels inom de
nordiska ländema och dels i Europa. Även inom FN har konvenlionsarbe­
le utförts syftande till att erhålla en viss enhetlighet i preskriptionslagstift­
ningen. De upprepade försöken att åstadkomma en samnordisk preskrip­
tionslagstiftning har dock icke lyckats. Betydelsefull kritik har riktats mot
de konkreta förslag som har framställts. Även Svenska handelskammar­
förbundet har i yttranden över förslag till ny preskriptionslagstiftning
grundade på nordiskt samarbete avstyrkt förslagen eller framfört allvarliga
erinringar mot dem.

Del faktum att de gällande preskriptionsreglerna har visat sig fungera väl under lång tid och att de sannolikt är mer välkända än många andra viktiga regler på förmögenhelsrällens område har rimligtvis siarkt bidragit till all förslag syftande till en radikal omläggning av reglerna har mötts av stark kritik. När riksdagen vid 1976/77 års riksmöte på lagutskottets hemställan beslutade avslå proposition 1976/77: 5 med förslag till ny preskriptionslag skedde det med hänvisning bland annat till att de nu gällande preskrip­tionsreglerna har fungerat väl. Det då aktuella lagförslaget var behäftat med betydelsefulla svagheter av vilka flera påtalades i yttranden avgivna av näringslivets organisationer. När nu justitiedepartementet har gjort ett nytt försök att arbeta fram ett förslag till moderniserad preskriptionslag­stiftning har man tagit fasta på den kriflk som framkommit mot tidigare framlagda förslag. Förslaget att korta preskriptionstiden för konsument­fordringar till tre år är en följd av riksdagens uttalade önskemål i denna riktning.

Mnt bakgrund av vad nu anförts och med hänsyn till att det framlagda förslaget innebär att de huvudsakliga regler som kännetecknar den nu gäl­lande preskriptionsförordningen bibehålls, men i moderniserad språk­dräkt, vill handelskammarförbundet inte motsätta sig förslagel.

Handelskammarförbundet vill dock framhålla alt del bör prövas huruvi­da en enhetlig preskriptionstid för alla fordringar på förslagsvis fem år bör genomföras i stället för promemorieförslageis differentierade preskrip­tionslid på tio respektive tre år.

1.29  Svenska bankföreningen: 1 silt yttrande över den promemoria, som
låg lill grund för propositionen i ämnet, uttalade bankföreningen bl. a. att
den inte i princip ville motsätta sig att preskriptionstiden i huvudregeln be­
stämdes till tre år räknat från förfallodagen. Bankföreningen hade emeller­
tid i övrigt kritiska synpunkter på delar i förslaget. 1 det nu framlagda för­
slaget har bankföreningens tidigare anförda synpunkter tillgodosetts och
bankföreningen anser därför aU förslaget är väl förtjänt att läggas till gmnd
för lagsliftning. Bankföreningen tillstyrker således i princip förslaget.

1.30  Svenska sparbanksföreningen: 1 sitt yttrande över det förslag till
genomgripande förändringar i preskriptionslagstiftningen, som låg till
grund för den av riksdagen avslagna propositionen 1976/77:5, ställde sig
föreningen - ulan att i princip motsätta sig den som huvudregel föreslagna
korttidspreskriptionen - tveksam till vissa av förslagets detaljbestämmel­
ser särskilt i vad avsåg den väsentliga skärpningen av de för bankverksam­
heten praktiskt betydelsefulla reglerna rörande preskriptionsavbrott. För­
eningen framhöll härvid den risk för rättsförluster, som förslaget kunde be­
faras medföra. Vidare pekade föreningen på vissa speciella problem, sam-


 


Prop. 1979/80:119                                                  128

manhängande med reglema om avbrytande av borgenspreskriptinn, snm      Remissamman-skulle uppkumma i övergången till en lagstiftning i enlighel med förslaget.      ställning

Mnt bakgmnd härav finner föreningen det tillfredsställande att man i del
nu framlagda förslaget - med undantag för de s. k. konsumentfordringama
- återgår till tioårspreskripflon som huvudregel och därvidlag i allt väsent­
ligt bibehåller nu gällande regelsystem, vilket i bankverksamheten funge­
rat utan praktiska problem.

Föreningen kan sålunda mot bakgmnden av de kreditgivarinlressen den har atl bevaka tillstyrka att förslaget lägges till gmnd för lagstiftning.

1.31    Sveriges föreningsbankers förbund: Förbundet ser med tillfreds­ställelse att man nu föreslår en bibehållen ordning för huvuddelen av pre-skriptionsområdel - bl. a. vad gäller bankemas fordringar och bankemas kunders inlåningsfordringar. Då förbundet nu anser sig ha fält gehör för si­na synpunkter meddelade i tidigare avgivet remissvar i ämnet, tillstyrker förbundet föreliggande förslag.

1.32    Finansieringsföretagens förerung: Till skillnad från tidigare förslag innehåller det föreliggande förslaget i övrigt inte några väsentliga föränd­ringar av nu gällande preskriptionsförordning. Preskriptionen avbryts så­lunda även om borgenären endast kräver gäldenären utom rätta eller erin­rar honom om fordringen. Preskriptionsavbrottet leder till ny preskrip­tionstid. Därigenom har den kritik, som näringslivet framfört emot tidigare förslag beaktats, I yttrandet över det tidigare förslaget medgav föreningen en kortare preskriptionstid än tio år under föruisättning alt preskriptions-avbrott kunde ske utom rätta.

Även om förslagets motiv för en förkortning av preskriptionstiden från tio år till tre år är väl schematiskt motsätter sig således inte föreningen den­na förkortning.

1.33  Svenska försäkringsbolags riksförbund: Från de synpunkter riks­
förbundet har att företräda flnns ingen erinran mot de överväganden och
förslag som framförts i promemorian.

2    Preskriptionstid

Vissa allmänna synpunkter på beslämmelsema om preskriptionstid har redovisats i närmast föregående avsnitt.

2.1 JK: Avgränsningen av fordringar med den kortare preskriptionsti­
den ger mig anledning ta upp endasl en fråga. Den kortare preskriptionsti­
den skall enligt förslaget inle gälla beträffande köp av fast egendom och in­
te heller beträffande byggnad på ofri grund. 1 denna del görs ingen skillnad
på olika typer av byggnad. Fordran på grund av köp av ett uthus, t. ex. ett
garage, blir alltså underkastad en tioårig preskriptionstid. När det gäller
avtal om uppförande av byggnader görs däremot skillnad på bostadshus
och andra hus. 1 fråga om de förra skall preskriptionstiden vara tio år, i frå­
ga om de senare, t. ex. garage, tre år. - Enligt min mening finns det ingen
anledning att göra skillnad på olika typer av byggnad beroende på om det
är fråga om fordran på grund av köp eller entreprenadavtal. Det är dess­
utom inte alltid helt klart vad som avses med "byggnad för bostadsända­
mål". Regeln i 2 § tredje stycket bör alltså gälla alla fordringar som avser
uppförande av byggnad.

I anslutning till 2 . andra stycket sista meningen villjag fästa uppmärk­samheten på något som möjligen kan vara ett problem. Av s. 37 framgår att endast borgensåtagande för konsuments förpliktelse i samband med ett konsumentköp avses vara underkastade treårig preskriptionstid. Vad som


 


Prop. 1979/80:119                                                  129

menas med detla uttryckssätt framgår inte. Orden "i samband med" är Remissumman-spräkligt att hänföra bara till konsumentens åtagande. Frågan är vad som ställning gäller borgensmannens åtagande. Om detta åtagande sker i samband med konsumentens ålagande nch direkt knyts lill konsumenlköpet, uppstår ing­en tveksamhet. Men vad gäller om borgensåtagandet är generellt? Del kan 1. ex, avse alla gäldenärers förbindelser upp till ett visst belupp eller av ett visst slag. Skall burgensåtagandet då ha ulika preskriptionsfld beroende på vilken typ av fordringsförhållande som gör att borgensåtagandet realise­ras? Lagtexten synes inte ge någon säker ledning i denna fråga. Inte heller uttalandet på s. 83 är klargörande. Huruvida "borgensåtagandet avser full­görande av en kunsuments förpliktelser på grund av knnsumentköp e. d." är i del nyss angivna exemplet inte klart.

1 det nyss behandlade sammanhanget villjag peka även på ett annal för­hållande. I promemorian föreslås att bestämmelserna i preskriptionslagen ocksä skall gälla borgensfordringar. Frågan är om inte detta bör komma till utiryck i lagen (jfr 18 § i 1862 års preskriptionsförordning).

2.2   Hovrätten för Nedre Norrland: Mot förslaget att genom avkortning
lill tre år av preskriptionstiden för konsumentfordringar åstadkomma en
snabbare avveckling av sådana fordringar flnner hovrätten ej skäl till erin­
ran. Hovrätten anser också att de nu framlagda förslagen är väl ägnade atl
läggas till grund för lagstiftning.     

Enligt 2 § andra stycket skall den treåriga preskriptionstiden gälla, för­utom fordran mol konsument avseende köp enligt konsumentköplagen (1973:877), fordran avseende "tjänsl som lillhandahålles under molsva­rande förhållanden". Hovrätten flnner att bestämmelsen, i sistberörda del, är alltför vagt formulerad och att den måste ge anledning till rättsosäker­het. Hovrätten ifrågasätter om verkligen "uppförande av byggnad för bo­stadsändamål" kan anses hänförligt lill "tjänst som lillhandahålles under motsvarande förhållanden".

2.3   Kammarkollegiet: För andra fordringar än konsumentfordringar bi­
behålls enligt promemorian en preskriptionstid av tio år. Preskriptionsti­
den föreslås liksom hittills skola räknas från fordringens tillkomst. Vad så­
lunda föreslagits står visserligen inte i samklang med vad som gäller i fler­
talet andra länder (jfr prop. 1976/77, s. 30). Från de synpunkter kammar­
kollegiet har att företräda synes emellertid intel vara att erinra mot försla­
get i denna del.-

De föreslagna nya preskriptionsbestämmelserna för konsumentfordring­ar äger intresse för kollegiet i dess egenskap av bevakningsmyndighet. Även beträffande dylika fordringar har preskriptionstiden anseits böra

räknas från fordringens tillkomst.    1 sammanhanget må anmärkas att

man i Danmark sedan år 1908 haft skilda utgångspunkter för beräknande
av preskriptionstid för fordringar avseende den dagliga hushållningen jäm­
fört med fordringar för vilka särskilda bestämmelser inle gäller. Preskrip­
tionstiden för fordringar tillhörande den dagliga hushållningen räknas i
Danmark från den dag borgenären kan kräva betalning.  

Vad som i 1977 års promemoria anförts beträffande utgångspunkten för preskriptionstiden för konsumentfordringar kan i och för sig förtjäna beak­tande. Från kollegiets sida får emellertid i sammanhanget hänvisas till 4 och 7 §§ avskrivningskungörelsen (1965:921) och dessa författningsrums anknytning till förfallodagen. Den i 7 § avskrivningskungörelsen angivna tiden blir ofta överskriden. Såsom kollegiet framhållil i silt yltrande över 1975 års promemoria har ofta flera år förflutit från förfallodagen, då kolle­giel övertagil fordringar för indrivning från andra myndigheter. Om de fö-

9    Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 119


 


Prop. 1979/80:119                                                                130

reslagna bestämmelserna om preskription av konsumentfordringar genom-     Remissamman­föres, måste uppenbarligen rutinerna hos berörda myndigheter omarbetas.       ställning

En preskriptionstid av tre år räknat från fordringens tillkomst synes kol­
legiel vara i kortaste laget.-

Vad som enligt ovan anförts i 1977 års promemoria beträffande valet av utgångspunki för beråkningen av preskriptionstiden för konsumenlford-ringar kan i själva verket även sägas lala emot hela den föreslagna kon­struktionen av konsumentfordringar och dessas anknytning lill konsu­mentköplagen - låt vara alt konstruktionen övertagits från propositions­förslaget och atl en anknytning till konsumentlagstiftningen även synes ha varit tänkt av riksdagen. Den föreslagna konstruktionen kan ge upphov till osäkra gränsfall. 1 promemorian anvisas den borgenär för vilken dylika till-lämpningsproblem kan uppslå alt alltid handla som om den kortare pre­skriptionstiden gällde. Det är dock tveksamt om det för en näringsidkare med hänsyn till handelsförbindelser eller andra förhållanden alltid kan visa sig lämpligt eller ens möjligt att iakttaga elt sådant handlingsschema. Ris­ken för ett inte obetydligt och ibland även onödigt merarbete kan inle ute­slutas. 1 det enligt SOU 1957:11 framlagda förslaget till lag om preskription uppräknades de fordringar varpå den då föreslagna kortare preskriptionsti­den av tre år skulle äga tillämpning. En klarare avgränsning av tillämp­ningsområdet för den nu föreslagna treåriga preskriptionstiden vore må­hända möjlig, om man i stället för att anknyta till konsumentköplagens konsimktion med näringsidkare kontra enskild konsument sökte inrikla sig direkt på de dagligliveis varor och tjänster som avses i promemorian. Att därvid ibland preskriptionsbestämmelsema kunde bli lillämpliga på en gäldenär som inle kan anses snm enskild kunsument får måhända accepte­ras och bör även kunna mötas av förslåelse från de i sådana fall berörda

parterna.----

Kollegiet - som vill betona att det även enligt riksdagens åsikt inte sy­nes föreligga något trängande behov av att införa beslämmelser om sär­skild preskriptionstid för knnsumentfnrdringar - flnner för sin del att frå­gan nm den närmare utfurmningen av föreskriftema på hithörande nmråde bör tagas upp till yllerligare övervägande, innan slutligt förslag lill lagstift­ning framlägges.

2.4 Bankinspektionen: 1 vissa fall kan Ivekan möjligen uppkomma om vad som är att hänföra till konsumenifordringar. Eftersom det är av vikt att tillämpningsområdet blir så fullständigt klarlagt som möjligt för undvikan­de av ev. rättsförluster kan det därför vara nödvändigt att en så uttömman­de beskrivning som möjligt av vad som är att hänföra till konsumentford­ringar sker i motivuttalandena.

Enligt förslagel skall preskriptionstiden för fordran mol den snm har gått i burgen för fullgörandel av konsumentens förpliktelser i samband med konsumentköp vara tre år. Detta gäller oberoende av vem som gjort bor­gensåtagandet, l.ex. en bank. Med hänsyn till att preskriptionstiden för fordringar mot andra än konsumenter föreslagits vara tio år, skulle det kunna hävdas att även preskriptionstiden för fordran mnt burgensmannen (t. ex. banken) skulle vara tin år. Med hänsyn emellertid till förslaget i pru­memnrian att borgensfurdran inte längre skall kunna krävas ut när huvud­fordringen är preskriberad - vilket förslag bankinspeklionen tillstyrker -saknas enligt inspektinnens uppfattning anledning all iaktta längre pre­skriptionslid för bnrgensfurdran än för huvudfordringen. Inspeklionen har därför ingen erinran mot förslaget i denna del.

En särskild fråga som behandlas i promemorian är vilken preskriptions-


 


Prop. 1979/80:119                                                                131

lid sum bör gälla för furdran på grund av knnsumentköp, nm köparen för Remissamman-atl finansiera köpel lar upp ett lån hos en särskild kreditgivare, l.ex. en ställning bank, och använder lånet för atl betala köpeskillingen. Av uttalanden i promemorian följer att, om lånet har ett sådant samband med köpet att kreditköp föreligger i konsumentkreditlagens mening, preskriptiunstiden blir tre år. Om furdringen däremnt avser ett lån hns en helt frislående kre­ditgivare, kummer den allmänna liuårspreskriptinnen atl gälla.

Inspektinnen kan ansluta sig till det i prumemnrian förda resnnemanget men vill samtidigt framhålla att tvekan ibland kan föreligga, um den kurta­re preskriptinnstiden skall anses gälla eftersnm uklarhet kan råda huruvida den aktuella krediten verkligen förmedlats av säljaren och därigenom kan anses ha samband med köpel. Skulle tveksamhet föreligga i sådant fall sy­nes, med hänsyn till syftet med den kortare preskriptionstiden, den för konsumenten fördelaktigaste preskriptinnstiden böra lillämpas. Detta tur­de i sin tur aktualisera behovet av klara regler om bankkrediter i nu avsed­da fall. 1 detta sammanhang kan nämnas att bankinspektionen i samråd med bankemas organisationer förbereder en ingående översyn av de av bankerna tillämpade avtalsformulären.

2.5 Riksskatteverket: Fordringar som avses i 2 § tredje stycket första punkten skiljer sig från del som är karakteristiskt för knnsumentfnrdring­ar. De avser t. ex. sum regel större belopp än nrdinära konsumentfordring­ar och har en speciell anknytning till fast egendom, som ju regleras utanför konsumentköplagen. Detta kan i och för sig motivera att fordringarna föl­jer den tioåriga preskriptionstiden.

Dessa fordringar är emellertid avsedda att bli betalda inom en relativt kort tid. Eftersom fordringsförhållandena regelmässigt avvecklas inom den lid som föreslagits för preskription av konsumentfordringar i allmän­het torde del knappast föreligga något praktiskt behov av längre preskrip­tionstid för dessa fordringar. Del kan därför ifrågasättas om undanlagsbe­stämmelsen i 2 § tredje stycket första punkten är sakligt moliverad. Dess tillämpning kan också befaras medföra tolkningssvårigheler och särregle­ringen bör därför utgå om det inte finns goda skäl för en sådan. I promemo­rian har enligt RSVs mening inte redovisals lillräckliga skäl härför.

Om bestämmelsen skall bibehållas bör följande beaklas. Det är inte helt klart vilka fordringar bestämmelsen avser. Uppenbarligen skulle av denna följa att när gäldenären köper en tomt och ingår avtal om uppförande av bosladshus med säljaren - varvid säljaren också antas stå för byggnads­materialet - hela säljarens fordran preskriberas först efter tio år. Om gäl­denären däremot anlitar annan för att uppföra huset torde dennes fordran preskriberas efter tio år medan tre års preskriptiunstid skulle gälla beträf­fande säljarens furdran för materialet. (Det bör påpekas alt fordran för ma­terialet oftast är större än kostnaden för utfört arbele). Eventuellt skulle undantagsbestämmelsen inte heller omfatta hela avtalsfordringen om gäl­denären dels köper byggnadsmaterialet, dels ingår avtal om uppförande av bosladshus med samma säljare/entreprenör.

Lagförslaget bör därför komplelteras med uppgifler om vad som skall gälla i olika tänkbara situationer.

Komplikationer kan också tänkas i fråga om avtal avseende uppförande av både bosladshus och annan byggnad, t. ex. garage eller förråd. Det före­faller lämpligast aU hela fordringen på grund av sådant avtal följer samma preskriptionsbestämmelser.

2.6 Kronofogdemyndigheten i Göteborg: En förkortning av preskrip­tionstiden till tre år för fordringar inom konsumentområdel synes välmoti-


 


Prop. 1979/80:119                                                                 132

verad. Det torde vara elt befogal konsumenlkrav att få sådana fordringar Remissamman-avvecklade inom rimlig tid. Möjligen kan det ifrågasättas om inle en lio- ställning årig preskripiionstid bör gälla för konsumentfordringar som fastställts ge­nom dom eller molsvarande. Emellertid motverkar en sådan regel syftet alt förknrta preskriptinnstiden för knnsumentfnrdringar. Dessutum stör en sådan beslämmelse systematiken i regelsystemet nch knmplicerar det i nnödan. Kfm har den erfarenheten alt burgenärema i det stura flertalet mål av denna typ begär verkställighet i umedelbar anslutning till dumsinlsavgö-randet, varför furdringen ufta avvecklas ganska snart. Dnck kan burgenä­rema - i synnerhet när tvekan uppknmmer um furdran är sådan snm anges i 2 § 2 mum. av lagförslagel - bli benägna all nftare uch snabbare "för sä­kerhets skull" ge in utmätningsansökningar till kfm. En viss ökad arbets­belastning hns kfm kan sålunda bli följden. Risken för ett betydande mer­arbete hns kfm turde dnck ha reducerats väsentligt mol vad sum skulle ha blivit fallel om det tidigare förslagel hade gennmförts. Man kan inte heller bortse från att en förkortad preskriptionstid i vissa fall medför att gäldenä­rerna i större utsträckning kommer au göra invändning om preskription hns dnmstnlar nch exekuliva myndigheler, vilkel leder till visst merarbeie för främst jurisipersnnal.

2.7 Kronofogdemyndigheten i Hudiksvall: Rubricerade förslag till nya preskriptinnsbestämmelser riklar sig i huvudsak mnt knnsumentfnrdring­ar. Denna lyp av furdringar ligger till grund för ett sturt antal enskilda mål hus krnnnfugdemyndighelen. 1 utsökningsmålen grundar sig betalningsfö­reläggandena näslan uteslutande på fakturor och liknande för varor och Ijänster. Många gånger rör det sig nm småbelnpp. Även i lagsökningsmå­len förekummer en hel del krav på betalning för varur n. d.

Knnsumenlfnrdringarna är således ofta förekommande hos kfm. Hand­läggningen av målen underlättas ju yngre furdringar det är fråga om. Par­terna är i dessa fall ense om fordringens uppkomst och innehåll och hand­läggningen hos kfm koncentreras till själva verkställigheten av målet. 1 mål som omfattar äldre fordringsförhållanden förekommer däremot exempel­vis att man inte får fordringsbeloppen att stämma med sina egna anteck­ningar nm delbetalningar. Många gånger beror detta på alt betalningarna bokförts olika hns gäldenär nch bnrgenär.

Kfms uppfattning är atl det är av värde med en snabbare omloppstid av förenämnda fnrdringar. Fnrdringsbelnppen skulle i så fall stämma bättre överens med varumas dagsvärde och omloppstiden på varor och fordring­ar nå en bättre överensstämmelse. Vidare skulle mål med räntefordringar överstigande kapitalbeloppet i stort sett försvinna.

Den föreslagna förkortningen av preskriptionstiden bör föra med sig en mera kontinuerlig och metodisk bevakning av obetalda fnrdringar än vad snm sker f. n. Detta i sin lur borde få till följd atl antalet obetalda fordring­ar minskade.

Enligt kfms bedömning är tre lill fem år en lämplig tidsrymd för preskrip­tion av konsumentfordringar. Den föreslagna tiden om tre år tillstyrks där­för.

Att berörda preskriptionsbestämmelser förs samman med de allmänna beslämmelsema om preskription av fordran synes rikligl. Med hänsyn lill överskädlighelen bör man i görligasle mån undvika att splittra preskrip­tionsreglerna.

2.8 Kronofogdemyndighelen i Malmö: Utredningen har föreslagil att en kortare preskriptionstid än den nu lillämpliga bör gälla för fordran som av­ser köp enligt knnsumentköplagen. Det skulle vara etl kunsumentintresse


 


Prop. 1979/80:119                                                                133

all fordringar inom kunsumentnmrådet avvecklades inom rimlig tid.  Reinissumman-

Det nuvarande regelsystemet har duck djupa förankringar i rättsmed ve- ställning landet. De flesta iA:/?fnrdringar kummer även i fortsättningen alt vara underkastade uppbördslagens regler om femårig preskripiionstid, Slarka skäl talar dock för att man inför kortare preskriptionstid än tio år för furd­ringar sum hör till den dagliga hushållningen. En sådan åtgärd skulle kom­ma att förbättra ställningen för de enskilda konsumenterna.

Det vore önskvärt och skulle innebära betydande fördelar om preskrip­tionsregler på olika områden, som berör just den enskilde individen i hu­vudsak vore likartade. Med hänsyn härtill föreslås att preskriptionstiden inom konsumentområdet besläms till fem år i överensstämmelse med reg­lema om preskription av skattefordringar.

2.9   Kronofogdemyndigheten i Stockholm: Slutligen får framhållas alt
det kommer alt bli mycket svårt för all i vissa fall inte säga omöjligt att
konstatera om ett mål avser konsumentfordran eller inte. Ofta kan ett kö­
pekontrakt o. d. ha blivit utbytt mot ett skuldebrev eller en växel. I andra
fall kan en fordran avse etl förhållande mellan två näringsidkare fastän del­
ta inte framgår av handlingama. Ett uttalande hur kronofogdemyndigheten
här skall agera i sin ex officio-prövning av preskriptionstiden synes erfor­
derligt.

2.10    Gotlands handelskammare: Enligt kammarens synsätt står nä­ringslivets och konsumentemas intressen av att fordringar på konsument­området avvecklas inom rimlig tid inle i något motsatsförhållande. Väl kan det ligga i omsättningens intresse med en kortare preskriptionstid och där­med ett snabbare avvecklande av konsumentfordringar. Kammaren har därför ingen erinran mot att preskriptionstiden för konsumentfordringar -med undanlag från den allmänna tioåriga preskriptionstiden - sätts till tre år räknat från fordringens tillkomst.

2.11    Konsumentverket: Vad gäller frågan vilka fordringar som skall om­fattas av treårspreskription vill konsumentverket anföra följande. De om­ständigheter som talar för en förkortning av preskriptionstiden för ford­ringar mot konsumenter - bland annat att konsumenter inte så länge spa­rar bevismedel om gjorda betalningar eller om andra omständigheter som har belydelse för en fordrans sloriek eller existens - gör sig också gällande i fråga om fordringar av annat slag än dem som avses i promemorian. Om avgränsningen görs enligt förslaget, kan vidare preskriptionstidema knm­ma att bli av olika längd för fordringar av likartat slag. Så blir preskrip­tionstiden för t. ex. en fordran på betalning för uppförande av ett nytt bo­stadshus tio år, medan den blir tre år när entreprenaden avser en om- eller tillbyggnad av etl bostadshus eller uppförande av ett uthus. Att göra en skillnad mellan fordringar av detta slag kan knappast anses sakligt motive­rat. Del flnns enligt konsumentverkets mening inte heller avgörande skäl mot att låta nckså fnrdringar snm avser fast egendnm nmfaltas av regeln nm treårspreskriptiun.

Den föreslagna gränsdragningen kan vidare ge upphnv till besvärliga tnlkningstvister nm i vad mån det i ett visst fall är fråga nm en furdran eller flera eller vad en fnrdran "avser". Ett och samma betalningsanspråk kan således hänföra sig till t. ex. uppförande av både bostadshus och uthus. Det kan i ett sådant fall uppstå osäkerhet om vilken preskriptionstid som skall gälla och om kanske olika preskriptionstider skall gälla för en fordran som avser olika slags tjänster. Den föreslagna konstruktionen synes kunna medföra att ett betalningsanspråk i vissa fall kan bli underkastat tioårspre­skription, men i andra fall - t. ex. då avtal om olika slag av entreprenadar-


 


Prop. 1979/80:119                                                                134

beten träffats med användande av två separata kontraktshandlingar - bå-      Remissamman-
de treårspreskription och tinårspreskriptinn.
                                     ställnine

Regeln att furdran snm grundar sig på löpande skuldebrev inte skall nm­faltas av den kurtare preskriptinnstiden kan uckså skapa prublem. De fles­ta knnsumenier vet knappast vad löpande skuldebrev är. Om skilda regler gäller furulika slag av furdringshandlingar kan missförstånd uppslå, vilket kan medföra rättsförluster.

Sum skäl för alt furdringar snm grundar sig på löpande skuldebrev skall undanlas från regeln um treårspreskriptiun anförs, att en annan ordning skulle vara "omöjlig att förena med de bestämmelser som gäller i fråga om överlålelse och pantsättning av löpande skuldebrev" (promemorian s. 41; jfr prop. 76/77: 5 s. 205). Tanken torde vara atl invändning om preskription enligt 17 § skuldebrevslagen kan göras gällande också mot ny godtroende förvärvare av skuldebrevet. Om en fordran enligt löpande skuldebrev i visst fall omfattas av treårspreskription kan detta medföra rättsförluster för en förvärvare som vid förvärvet inte kände till all skuldebrevet avsåg en fordran mot konsument.

Risken för sådana rättsförluster måste dock i praktiken anses liten. Om fordringar enligt löpande skuldebrev omfattas av treårspreskription, kan man utgå från att en näringsidkare, som tar emot ett sådanl skuldebrev av en konsument, anger på skuldebrevet atl detta avser fordran mot konsu­ment. Den som av en näringsidkare tar emot löpande skuldebrev har möj­lighet alt skydda sig genom alt kräva atl det av skuldebrevets text framgår om det avser fordran mol konsument eller inte. Om löpande skuldebrev undantas från treårspreskription kan man enligt konsumentverkets mening inte bortse från att näringsidkare i framtiden kan komma att kräva atl kon­sumenter undertecknar löpande skuldebrev i fall som inte omfattas av för­budet i 17 § konsumentköplagen. En sådan utveckling står i direkt strid med de värderingar som motiverat tillkomsten av denna bestämmelse och som också gör sig gällande på andra områden än varuområdet.

Både sakliga och principiella skäl talar därför för all det område som om­fattas av treårspreskription bör vidgas. En lämplig lösning kan här vara att ge regeln om treårspreskription samma tillämpningsområde som i dag gäl­ler för marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen och - delvis - konsu­mentkreditlagen, dvs. vara, tjänst nch annan nyttighet.

2.12 Konsumentljänstutredningen: Förslaget om en endast treårig pre­skriptionstid för näringsidkares fordringar på konsumenter ställer sig ut­redningen bakom, nu som lidigare. Som skäl härför anförde utredningen följande i remissyttrandet 1975, med inriktning särskilt på avtal om konsu­menttjänster: "Den enskilde kan i allmänhet inle väntas föra bok över de varor och tjänster han beställer. Det är naturligt om han inom loppet av några år glömmer de närmare omständighetema kring dylika avtal. Tvister rörande omfattningen av ett uppdrag eller överenskommet pris är i allmän­het svåra att utreda även nm de uppknmmer efter relativt kort lid, inte minsl vid reparalionsavtal och avtal om mindre entreprenader, och dessa svårigheter accentueras självfallet, om flera år hunnit förlöpa. Att spara kvitton så lång tid som upp till tin år för att kunna vara helt säker gentemnt dubbelkrav kan självfallet vara betungande för en privatperson. Konsu­menter har vidare ofta en smal budget, som inte ger utrymme för över­raskande fordringar."

Utredningen tillstyrker förslaget att reglema om preskription av konsu­mentfordringar inryms i en särskild preskriptionslag. Härvid är att märka, vad gäller konsumenttjänster, atl det huvudbetänkande med förslag till


 


Prop. 1979/80:119


135


 


knnsumenttjänstlag snm utredningen inum knrt avser att framlägga, inle nmfattar alla furmer av konsumenttjänster ulan endast vissa särskilt vikti­ga typer samt atl den knnsumentkreditlag snm nyligen antagils endasl i några begränsade hänseenden ger regler för kredilgivning vid tjänster.

Utredningen lillstyrker likaledes förslaget alt kunsumenters fnrdringar på näringsidkare hålls utanför regeln nm treårspreskriptiun. Utredningen vill i detla sammanhang upplysa nm atl den avser att i förslagel lill knnsu­menttjänstlag föreslå regler nm en preskriptinnsfrist för knnsumentens re-klamalinnsrätl, nurmalt två år men med förlängning upp till tin år för fall av dnlda fel (fel sum ej visat sig inum tvåårsfristen nch inle rimligen kunnal upptäckas dessförinnan). En regel um treårspreskriptiun vure kunsument-puliliskt ulämplig när t. ex. dnit fel föreligger i en utförd entreprenad, jfr HD:s dum 5 april 1977 (DT 12) i det s. k. Nälsta-fallet, där HD fann aU en konsuments reklamation nio år efter utförandet av en entreprenad (uppfö­rande av småhus) inte framställts för sent.

Enligt utredningens mening kan emellertid kritik riktas mot den avgräns­ning av tillämpningsområdet för treårspreskriptionen av näringsidkares fordringar på konsument som gjorts i lagförslagets 2 §. Lokutionen "tjänst som lillhandahålles under motsvarande förhållanden (som dem) som anges i I § konsumentköplagen" är knappast tillräckligt tydlig. Begreppet "tjänst" saknar någon allmänt tillämpad betydelse i juridiskt språkbruk. I t. ex. marknadsföringslagen används termen mycket vidsträckt. I det kom­mande förslaget till konsumenttjänstlag undviker utredningen problemet genom att enumerera de typer av tjänster för vilka denna lag föreslås gälla. Vad som exakt förstås med "tjänst" i lagförslaget kan sålunda vara före­mål för tvekan.

Den förkortade preskriptionstiden för konsumentfordringar föreslås ej gälla bl. a. konsumentköp av fast egendom och hus på annans mark samt entreprenadavtal avseende uppförande av byggnad för bostadsändamål. Härvidlag anknyter lagförslaget till den gränsdragning som gjorts mellan utredningsuppdraget avseende konsumenttjänstlagen och arbetet inom småhusköpkommiltén. De skäl som härvidlag ligger bakom, och som bl. a. leder till en rättslig olikabehandling mellan nybyggnad och ombyggnad av egnahem och fritidshus, är emellertid av väsentligt annan art än dem som gör sig gällande i preskriptionssammanhang. Enligt konsumenttjänstutred­ningens mening talar starka skäl för att treårspreskriptionen bör avse kon­sumententreprenader generellt och ev. även konsumentköp av fastigheter och byggnader.

Det är viktigt att preskriptionsbestämmelser i görligaste mån har en en­kel och klar ulfnrmning. Mycket talar för att detla uppnås bäst om man vid utformningen av regeln om treårspreskripflon av knnsumentfnrdringar frångår den i lagförslaget begagnade tekniken med en enumeration till för­mån för en huvudregel om treårspreskription av alla fordringar på konsu­ment avseende vara, tjänst eller annan nyttighet i den vida mening dessa termer används i marknadsförings- och avtalsvillkorslagama. Från denna huvudregel får så göras de preciserade undantag som kan vara rättspoli-tiskt påkallade.

2.13 Försäkringsrättskommmittén: Kommitténs nyligen avgivna förslag till konsumenlförsäkringslag (SOU 1977:84) innehåller en särskild regel om preskription av försäkringsgivares fordran på premie (29 § andra styc­ket). Enligt denna förlorar försäkringsgivaren rätt till obetald premie om han inte inom tre månader från premiens förfallodag sagt upp försäkringen för upphörande eller försäkringen av annan anledning inom denna fld upp-


Remissamman-ställning


 


Prop. 1979/80:119                                                                136

hört alt gälla. Syftet med denna korta preskriptionstid är ett annat än del Remissamman-som preskriptionslagen vill uppnå. Avsikten med regeln är i första hand all ställning framkalla en uppsägning från försäkringsgivarens sida i sådana fall då del vanligen kan antas att försäkringstagaren inte längre vill ha försäkringen. Denna ordning har ansetts nödvändig genom det system för automatisk förnyelse och åtföljande premiebetalningsskyldighei för kontinuerligt bibe­hållet försäkringsskydd som konsumentförsäkringslagen bygger på. Å ena sidan skall försäkringsgivaren inle vara ansvarig gentemot försäkringstaga­ren utan atl också vara berättigad till premie; å andra sidan skall inte en försäkringstagare, snm inte genom akliv ålgärd visal att han vill behålla försäkringen, kunna bli skyldig utge premie för mer än högst tre månader. Sker uppsägning, eller upphör försäkringen av annan anledning att gälla, innm preskriptiunstiden bevarar emellertid försäkringsgivaren sin rätt lill premie för den tid försäkringen dessförinnan varil gällande. Någon sär­skild preskriptionstid är inte föreskriven för detta fall, och eftersom för­säkringsavtalslagen inte är tillämplig blir den allmänna tinårspreskriptiu-nen tillämplig. Liksnm under nuvarande förhållanden torde det, om för­slaget lill konsumenlförsäkringslag genomförs, bli mycket sällsynt, att för­säkringsgivaren försöker kräva ut premie för försäkring vilken har gällt un­derjämförelsevis kort tid men sedan upphört. I varje fall behöver man sä­kerligen inte räkna med att försäkringsgivare anställer krav efter förloppet av längre tid.

Om förslaget till preskriplionslag blir lag får del emellertid, trols frågans ringa betydelse, anses tveksamt om fordran på premie i den angivna situa­tionen bör preskriberas först efler tio år, medan eljest fordringar mot kon­sumenler preskriberas på tre år. Möjligt är att den föreslagna regeln i 2 § andra stycket preskriptionslagen blir tillämplig även på fordran på premie, eftersom man kunde hävda att sådan fordran avser "tjänst som lillhanda­hålles under motsvarande förhållanden". Kommittén vill i detta avseende hänvisa till vad snm anförts i prop. 1976/77:110 om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor m. m., s. 9 och s. 31. Enligt kommitténs mening bör frågan visserligen uppmärksammas men är inle av den vikt att den bör föranleda någon särskild lagstiftningsåtgärd. Om den i förslaget till preskriptionslag 2 § andra stycket upptagna regeln genomförs, synes på sin höjd ett klargörande uttalande i motiven erford­ras. Om återigen nämnda bestämmelse skulle ändras, synes det rimligt att ta hänsyn till vad som har anförts nu.

2.14 Småhusköpkommitlén: Kommillén anser atl den med vissa undan­tag föreslagna förkortningen av preskriptionstiden till tre år för näringsid­kares fordringar mot konsumenter är väl motiverad. I likhet med konsu­mentköpsutredningen, vars remissyttrande kommittén tagit del av, vill kommittén emellertid ifrågasätta om inte tillämpningsområdet för treårs­preskriptionen i enkelhetens och klarhetens intresse borde vidgas och så­som marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen omfatta dels alla avtal som innebär att vara, tjänst eller nyttighet tillhandahälls konsument av nä­ringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet dels även avtal varigennm nyUighelen tillhandahålls konsumenten av annan, om denne låter nyttighe­ten förmedlas genom ombud som är näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.

Med den sålunda föreslagna avgränsningen av konsumentfordringar skulle bl. a. även fordringar som grundar sig på avtal om fast egendom komma att omfattas av den treåriga preskriptionstiden. Vid övervägande av en sådan avgränsning kan emellertid frågan om preskriptionstidens ut-


 


Prop. 1979/80:119                                                                137

gångspunkt behöva utredas ytterligare, så att inte rättsförluster uppstår på Remissainman-grund av tveksamhet om denna. Vid avtal om köp av fast egendom kan del ställning exempelvis på grund av reglema om statlig belåning förekomma, att den deflniliva köpeskillingen blir beslämd först lång tid efter köpekontraktets tecknande och den preliminära köpeskillingens eriäggande. Om utgångs­punkten för den treåriga preskriptionstiden då räknades från kontraklsda-lum inte bara beträffande den preliminära köpeskillingen utan även såvitt avser ett ev. överskjutande belopp, skulle det överskjutande beloppet i enstaka fall kunna komma att preskriberas innan det blev till storleken be­stämt, vilket naturiiglvis inte är tillfredsställande. Ulgångspunkten för pre­skriptinnstiden såvitt avser etl eventuellt överskjutande belopp bör enligt kommitténs mening i stället vara den tidpunkt då beloppets sturiek kan fastställas på grundval av den statliga lånemyndighelens beslut um deflni-tiv köpeskilling.

2.15 Konsumentköpsutredningen: Nuvarande preskriptinnsregler har
visserligen inte såvitt känt medfört några mer besvärande problem när det
gäller näringsidkares fordringar mot konsumenter. Den föreslagna förkort­
ningen av preskriptionstiden är emellertid principiellt väl motiverad. För­
slaget får som praktisk konsekvens att näringsidkare sum sluter avtal såväl
med konsumenter sum med andra persuner tvingas att antingen hålla isär
de ulika gmppema av kundfordringar eller behandla alla sådana fnrdringar
sum nm de var underkastade treårspreskriptiun. Detta synes emellertid
knappast innebära några större ulägenheter. Inte heller eljest tnrde från
bnrgenärssynpunkt föreligga någnl avgörande hinder mnt den föreslagna
förknrtningen av preskriptionstiden. - På grund av det nu anförda till­
styrks den föreslagna ändringen av preskriptionstiden för konsumeniford­
ringar. -----

Om man skall införa särregler om preskription av konsumentfordringar är det önskvärt att denna fordringskategori avgränsas på ett enkelt och lättförståeligt sätt, så att missförstånd och därav föranledda rättsförluster i möjligaste mån undviks. Från denna synpunkt förefaller den lämpligaste ordningen vara att alla mot konsumenler riktade fordringar som har sin grund i typiska näringsidkar-konsumentrelationer behandlas på samma sätl. Promemorian har emellerfld inte valt denna lösning. Vad gäller köp anknyter förslaget till konsumentköplagen. Härigenom utesluts från till-lämpningsområdel inte bara köp av fast egendom utan nckså köp av sådan lös egendnm sum inte är att beteckna sum "vara", exempelvis värdepap­per. Det förefaller vidare svårt att under den föreslagna lydelsen av 2 § andra stycket inrymma exempelvis avtal om leverans av elektrisk ström, låt vara att i specialmotiveringen (s. 102) sägs att treårspreskriptionen skall gälla för sådana avtal. Avtal rörande köp av och nyttjanderätt till fast egen­dom och hus på annans mark liksom vissa byggnadsentreprenadavtal har avsiktligt lämnats utanför den föreslagna treårspreskriptionen. Vad belräf­far nyttjanderätt är det visserligen riktigl, såsom påpekas i promemorian, att särskilda preskriptionsregler gäller för arrende och hyra. För andra ty­per av nyttjanderätt, t. ex. upplåtelse av rätt till jakt eller flske, gäller emel­lertid inte några sådana regler. Jordabalkens regler om arrende och hyra torde f. ö. knappast vara tillämpliga exempelvis på ett avtal som ger rätt att parkera ett fordon inom en lokal eller ett avspärrat område utan att rätten är knuten till en bestämd uppställningsplats för fordonet. Räckvidden av del särskilda undantaget för avtal om uppförande av byggnad för bostads­ändamål förefaller inte helt klar med tanke på exempelvis sådana fall, då olika entreprenörer anlitas för skilda delar av byggnadsarbetet enligt sär-


 


Prop. 1979/80:119                                                                138

skilda avtal med knnsumenlen. Det kan också framstå som överraskande      Remissamman-att nlika preskriptinnsregler skall gälla vid å ena sidan uppförande av helt      ställning nytt bustadshus uch å andra sidan nmfatlande nm- uch tillbyggnad av så­dant hus eller uppförande av ny garagebyggnad. Över huvud laget synes prumemnrian knappast ge någnn övertygande mutivering för alt lämna av­tal rörande fast egendnm utanför särreglernas tillämpningsnmråde.

Nu berörda gränsdragningsprnblem tnrde visserligen inte ha någun stör­re praktisk belydelse. Det förtjänar dock övervägas om inle tillämpnings­nmrådet för ireårspreskriptinnen burde vidgas efter mönster av marknads­föringslagen nch avtalsvillkurslagen att nmfatla alla avtal snm innebär att vara, Ijänst eller annan nyttighei tillhandahålls kunsument av näringsidka­re i dennes yrkesmässiga verksamhet. Härmed kunde jämställas avtal vari­gennm nyttigheten tillhandahålls av annan, nm avtalet förmedlas av nä­ringsidkaren snm nmbud för denne. Atl med en lydelse av här föreslaget innehåll treårspreskription kommer att gälla även för rena banklån, check­räkningskrediter etc. till konsumenter behöver inle ses som någon nack­del,

2.16 Svenska kommunförbundet: 1 specialmotiveringen till 2 § anges att undanlagsregeln med treårig preskriptionstid är tillämplig på bl. a. fordran för leverans av vatten från kommunalt verk under förutsätlning att fråga är om leverans till konsument för enskilt bruk. Vidare säges motsvarande gäl­la fnrdran på grund av "avtal um renhållning".

Leverans av vatten från kommunalt verk sker så gott som uteslutande i enlighet med den offenfligrättsliga regleringen i va-lagen med därtill ankny­tande taxnr nch allmänna bestämmelser vilka ensidigt fastställs av kommu­nen. Rättsförhållandet mellan kummun som huvudman för va-anläggning och brukare av sådan anläggning är således ej annat än i undantagsfall grundat på avtal. Såväl konsumentköpet som den s. k. konsumenttjänsten förutsätter däremot för sin tillkomst ett avtalsförhållande mellan partema. Leverans av vatten enligt va-lagens bestämmelser kan därför varken utgö­ra knnsumentköp eller s. k. konsumenttjänst. En fordran på grund av så­dan leverans torde av detta skäl alltid preskriberas enligt huvudregeln eller efter tio år.

Om med uttrycket "avtal om renhållning" åsyftas del rättsförhållande som råder mellan kommun och fastighetsägare eller annan nyttjare av fast egendom angående kommunens skyldighet att mot avgift enligt taxa bort­forsla hushållsavfall enligt den kommunala renhållningslagen, lorde mot­svarande slutsatser som redovisats ovan angående leverans av vatten gälla även här. Fråga är likaledes här om en offentligrättslig reglering där rättig­heter och skyldigheter således ej härrör ur ett avtalsförhållande.

Av det berörda uttalandet i promemorian synes det framgå att avsikten med lagförslaget varit att i vart fall vissa offenfligrättsligt reglerade avgifter skulle preskriberas som om de utgjorde konsumentköp eller s.k. konsu­menttjänst. Med den uppläggning som valls synes detta resullal ej komma atl uppnås. Del är enligt styrelsens uppfattning angeläget att dessa frågor ytterligare utreds. Härvid kan flera offentligrättsliga avgifter än de här be­rörda komma att behöva behandlas.

Styrelsen har i och för sig ej någon invändning mot att preskriptionstiden för offentligrättsliga avgifter inom det kommunala verksamhetsområdet snm, med undantag för vad ovan framhållits, är att hänföra till konsument­köp eller s. k. konsumenttjänst preskriberas efler tre år. Inte heller i övrigt har slyrelsen någol att erinra mol de i promemorian framlagda förslagen. 2.17 TCO ansluter sig lill promemorians förslag att preskriptionstiden


 


Prop. 1979/80:119                                 .                              I39

för konsumentfordringar skall vara tre år och att liden skall räknas från      Remissamman-
fordringens tillkomst.
                                                                       siällning

2.18    Centralorganisationen SACOISR: Civilekonnmemas riksförbund understryker i sill remissvar, vilket SACO/SR instämmer i, atl ell undan­tag från de föreslagna reglerna nm treårspreskriptiun av furdringar i sam­band med bustadsentreprenader, där den hittillsvarande liuåriga preskrip­tinnstiden furtfarande avses gälla, inle är mutiverat ur kunsumentsyn-punkt.

2.19    Jurist- och samhällsvetareförbundet: 1 2 § sägs att den kurtare ire­årspreskriptinnen ej skall gälla fnrdran mot konsumeni som grundar sig på löpande skuldebrev. Skälet är att en treårig preskriptiunstid beträffande vissa löpande skuldebrev, nämligen sådana som avser konsumentfordring­ar, skulle vara omöjlig att förena med de bestämmelser snm gäller ifråga nm överlåtelse nch panlsättning av löpande skuldebrev; eftersnm förvär­varen av etl löpande skuldebrev ufta inte känner till dettas bakgrund, skul­le förvärvaren kunna drabbas av rättsförluster (s. 41). Del vure emellertid möjligt all i preskriptinnslagen inte göra undantag när näringsidkaren be­gärt och erhållit elt löpande skuldebrev av konsument, varigenom konsu­menter även i sådana fall kunde göra preskriptionsinvändning mot förste borgenär efter tre år (jfr 1 § skuldebrevslagen), men att i skuldebrevslagen (15 eller 17 §) göra en sådan ändring, att invändning om treårig konsument­preskription endast står sig mot ondtroende förvärvare av det löpande skuldebrevet men faller bort mnt godtroende förvärvare. Härigenom upp­nås promemorians syfte att skydda godtroende förvärvare av löpande skuldebrev, samtidigt som konsumentens rätt mot säljaren (eller ondtroen­de förvärvare) ej blir sämre därför alt löpande skuldebrev utfärdats. Med promemorians förslag finns risk att preskriptionsreglema ibland kan på­verka näringsidkare att begära löpande skuldebrev av konsumenter, där det är tillåtet, med de nackdelar som därav följer för konsumenten även i andra sammanhang.

2.20    Sveriges domareförbund: Förbundet biträder nu - liksom i yttran­de över den tidigare promemorian - föreslagen förkortning av preskrip­tionstiden. Att förslaget nu omfattar enbart konsumentfordringar föranle­der ingen erinran med beaktande av de fömtsättningar promemorian byg­ger på. En preskriptionstid av tre år synes lämplig, liksom vad i övrigl före­slås angående preskriptionstiden.

2.21    Föreningen Sveriges kronofogdar: Föreningen, som vill hålla fast vid det ursprungliga förslaget om kortare preskriptionstid i allmänhet, an­ser del lämpligt avvägt att bestämma denna tid till fem år, räknat från ford­ringens förfallodag, eller eljest från den dag fordringen tidigast kan göras gällande. Som lagrådet framhållit bör man fastställa en absolut preskrip­tionslid till förslagsvis 15 år - en sådan regel måste i själva verket fylla ett renlighetskrav for att tillgndose preskriptionens syfte att sanera skuldför­hållanden inom överskådlig tid. Föreningen anser att starka skäl föreligger atl stadga treårspreskription för konsumentfordringar.

2.22    Övre Norrlands lokalavdelning av Föreningen Sveriges kronofog­dar: 2 § första stycket innehåller de generella bestämmelserna om att ford­ran preskriberas tio år efter tillkomsten. En fordrans tillkomstdag kan många gånger vara svår att bestämma. Specialmotiveringen till 2 § inne­håller emellertid så utförliga uttalanden om vad som avses med tillkomst­dagen även beträffande konsumentfordringar att förut befarade tillämp­ningssvårigheter får anses undanröjda.

2 § andra stycket reglerar den begränsade preskriptionstiden på tre år


 


Prop. 1979/80:119                                                                140

för knnsumentfnrdringar. Genom att endast fordran mot konsument som Remissamman-avser köp eller uthyrning enligt konsumentköplagen eller ijänst som till- ställning handahålls under motsvarande förhållanden omfattas av den begränsade preskriptionstiden, torde samtliga skatter och avgifter, vilka nu har en tio­årig preskription, ej komma atl omfattas av ändringen. För dessa skatter nch avgifter tnrde det av praktiska skäl vara lämpligl att uppbördslagens regler nm en femårig preskription blev tillämpliga liksom även för böter nch viten sedan förvandlingsstraffel avskaffats.

Den begränsade preskriptiunstidens bundenhet till knnsumentköplagen kan leda till vissa tillämpningsproblem. Det kan i vissa lägen vara förenat med tolkningssvårigheter humvida en fordan kan hänföras till konsumenl­köplag eller ej. Huvuddelen av de fordringar som kommer att omfattas av den begränsade preskriptionstiden kommer att täckas av den nya konsu­menlkreditlagen. Under förarbetena till denna lag och den föreslagna nya avbetalningsköplagen har berörts här angivna gränsdragningsproblem (Se prop. 1976/77:123, s. 153 och 346 samt SOU 1977:24, s. 105). Begreppen "konsument", "näringsidkare" och "huvudsakligen för eget bmk" kan komma att leda till tillämpningsproblem ej minst för kronofogdemyndighe­terna som vid verkställighet i återtagningsmål och i händelse av preskrip­tionsinvändning har atl avgöra frågan. En framkomlig väg hade varit att i köpeavtal enligt såväl konsumenlköplag, konsumenlkreditlag som avbetal-ningsköplag klart skulle framgå vilken av de olika lagarna som varit till­lämplig vid köpeavtalets ingående. Till förhindrande av missbruk från säl­jares sida att tillämpa en för köpare oförmånligare lagstiftning skulle dom­stol och verkslällande exekutiv myndighet ges möjlighet att på invändning från köpare eller om det eljest vore uppenbart frångå avtalad lag och istäl­let tillämpa den lag som uppenbarligen motsvarade verkliga förhållandet vid avtalets ingående.

2.23 Sveriges industriförbund: I tidigare remissvar har från näringslivet hävdats att Sverige ej borde företa genomgripande ändringar på ett så vä­sentligt civilrättsligt område som preskriptionslagstiftningen utan att en vidsträckt internationell uniformering kunde uppnås. Det måste emellertid knnstateras atl del inlernationella samarbetet på detta område dessvärre ej synes resultera i överenskommelser med bred anslutning innm någorlunda överskådlig tid.

Inte ens inom Norden har strävandena mot enhelliga preskripflonsbe­stämmelser vunnit nämnvärd framgång. Sålunda uppvisar i dag de skandi­naviska ländema t. ex. tämligen olika preskriptionstider för olika slag av fordringar. Emellertid skulle Norge och Sverige - om det förevarande svenska förslaget lägges till grund för lagstiftning - få någoriunda likfor­mig lagstiftning. En icke oväsentlig skillnad uppstår dock ifråga om tid­punkten för preskriptionstidens inledande. I det svenska förslaget böljar den löpa vid fordringens tillkomst mot att den norska lagstiftningen räknar sagda tid från förfallodagen. Om å andra sidan man i Sverige skulle välja femårig preskriptionsfld för konsumentfordringar skulle större likhet upp­nås med den danska lagstiftningen. Någon fördel i uniformt hänseende föreligger sålunda inte genom att välja treårig preskriptionstid för konsu­menifordringar framför en femårig sådan.

En förkortning av preskriptionstiden för konsumentfordringar från tio till tre år är en radikal ändring av central civilrätt, som inte bör genomföras annat än om iögonfallande missförhållanden kan påvisas. Emellertid konstateras i lagutsknttets betänkande 1976/77: 24 att "någnl uttalat miss­nöje med nu gällande preskriptionsregler har dnck inte förekommit" (sid


 


Prop. 1979/80:119                                                                I41

19). Den enda egentliga olägenheten med lång preskriptinnstid synes vara Remissamman-risken för att gäldenär utsätts för dubbelkrav. Kunsumentverkel har på ställning fråga från ulskullet rednvisat någnl mer än tio klagomål per år från del samlade konsumenlkollekiivet. Om denna siffra sätts i relation flll det tota­la anlalet konsumentköp/ljänster som företas här i landet framslår behovet av skyddslagstiftning sum mycket marginellt. Likväl skulle införandet av den föreslagna förkortningen "principielll" kunna accepteras om inle där­med var förknippat olägenheler för annan grupp l.ex. näringsidkare. Emellertid måsle framhållas att en treårig preskriptionstid avgjort kommer att innebära lockelser för vissa fördomsfria individer i konsumenlkollekii­vet all hålla sig anonyma för att uppnå preskription av konsumentvaru­skulder. Inköp av varor under t. ex. en semesterperiod i en ort avlägsen från bostadsorlen är ett icke alltför hypotetiskt exempel. För aU skydda sig mol dylika rättsföriusier kommer små och medelstora företag i allt högre grad tvingas anlila inkassuföretag med åtföljande prisökningar för det sam­lade kullektivet snm följd.

Förbundet kan sålunda ej förbehållslöst instämma i lagutsknttets sche­matiska bedömning alt "allmänt sett måste det dnck vara ett kunsumentin­tresse atl furdringar inum kunsumentnmrådet avvecklas inom rimlig tid".

Förbundel kan emellerlid acceptera önskemålet att någnn förkurtning av
preskriptinnstiden ifråga nm knnsumentfnrdringar bör göras men anser att
en sådan av nvan redovisade skäl ej bör sällas under fem år.          

1    2 § Iredje stycket föreslås att "konsumentfordran" som avser uppfö­
rande av byggnad för bostadsändamål skall preskriberas enligt huvudre­
geln dvs. tio år. Förbundet flnner delta väl motiverat. Emellerfld begrän­
sas bestämmelsen uttryckligen i motiven till byggnad för bostad. Vid upp­
förande av fritidshus är det ej ovanligt att l.ex. garage, bastu o.d. kon­
strueras som friliggande byggnader. Om exploateringen utföres av en och
samme byggherre - vilket väl är vanligast förekommande - ter del sig un-
deriigt att ej samma preskriptionstider skall gälla för fordringar avseende
de olika byggnadema. Förbundet föreslår sålunda aU tioårig preskripflon
skall gälla för all form av nybyggnation.

2    § iredje stycket innehåller också en regel om att konsumentfordran
som grundar sig på löpande skuldebrev preskriberas efter tio år. Måhända
borde detta undantag i enhetlighetens intresse ej inskränkas till löpande
skuldebrev utan gälla även enkla sådana.

2.24 Sveriges köpmannaförbund: Den nu gällande tioåriga preskrip­tionsregeln är enligt vår uppfattning en inarbetad och bland allmänheten känd och väl fungerande rättsregel. Utredningens förslag att, såvitt avser konsumenifordringar, förkorta preskripflonstiden från lio till tre år får be­traktas som en mycket kraftig förändring i nuvarande rättssystem. Emel­lertid kan skäl flnnas att överväga en förkortning av preskriptionstiden som föreslagits, om tillämpningen av nuvarande regler lett till påtagbara olägenheler.

Lagutskottet konslalerar emellertid i betänkandet 1976/77:24 aU det inte har förekommil något uttalat missnöje med de gällande preskriptinnsbe­stämmelserna. Enligt utskuttets mening hade den tioåriga preskriptionsti­den inte heller i fråga om knnsumentfnrdringar inneburit några mer märk­bara ulägenheter. Ulskullet anförde vidare alt det endasl inom kunsument­nmrådet kunde flnnas anledning att förkorta preskriptionstiderna.

Vid en genomgång av utredningens förslag flll förkortning av preskrip­tionstider för konsumenifordringar har emellertid inte något bärande argu­ment för en sådan förkortning redovisats. Vad man synes ha motiverat sitt


 


Prop. 1979/80:119                                                                142

ställningstagande på tycks vara lagutskottets uttalande i betänkandet Remissamman-1976/77: 24 "att det allmänt sett måste vara ett konsumentintresse atl förd- ställning ringar inom konsumentområdet avvecklas inom en rimlig tid". Man kan dock ifrågasätta nm det enbart är etl kunsumentintresse att förkorta pre­skriptionstiden. En förkortning ner till tre år kan nämligen få till följd att företag rutinmässigt i större utsträckning än vad som nu är fallet anlitar t. ex. inkassobyråer för att ta till vara sina möjligheter. Detta medför givet­vis en ökad kostnad för konsumentsidan som kan tvingas betala den extra kostnad som inkassouppdraget medför.

Risken för att konsumenten under en lioårsperiod utsätts för dubbelkrav från näringsidkare finns visserligen. Utredningen har emellertid inte fram­lagt något maierial som visar atl en dylik olägenhet under rådande förhål­landen har varit påtaglig.

Med hänvisning till vad som ovan anföris får vi sålunda avstyrka försla­gel om en förkortning av preskriptionstiden. Därest motiv ändock kan an­ses föreligga för en förkortning av preskriptionstiden vad avser konsu­mentfordringar, anser vi att en rimlig tid för avveckling av konsumentford­ringar inte skall vara kortare än fem år.

2.25    SHIO har avgett ell remissyttrande som är så gott som identiskt med de nyss återgivna delarna av Sveriges köpmannaförbunds yttrande. Därutöver har SHIO anfört följande: Många människor svävar i den villfa­relsen att betalningsansvaret automatiskt preskriberas efter "preskrip­tionstidens" utgång, oavsett de kravåtgärder som innebär preskriptions­avbrott. En sänkning av preskriptionstiden till tre år skulle för vissa inom denna kategori innebära en frestelse att kringgå betalningsansvaret genom att vägra betala under "preskriptionstiden". Samtidigt är kunnigheten om preskriptionslagen och de formella medel, som står företagarna och säljar­na till buds för att ej behöva mista sin fordran på konsumenten, ofta låg inom stora gmpper av lågutbildade haniverkare och andra småföretagare. Risken är därför stor att den kombinerade effekten av dålig insikl om vad preskription egentligen innebär och den föreslagna förkortningen av pre­skriptionstiden kan medföra markant ökade fall av betalningsvägran nch förlusler för många företagare.

2.26    LRF: Den i promemorian föreslagna tiden för preskriptinn av kon­sumentfordringar, nämligen tre år från fordringens tillkomst, synes väl av­vägd. Det är ett berättigat intresse atl fodringar inom konsumentområdel. som ofta till antalet är många men avser små belopp, kan avvecklas inom rimlig tid. Den enskilde skall naturiiglvis så långt möjligt besparas olägen­heten av att behöva bevara kvitton och annan bevisning på att betalning skett i alltför lång tid samt, om förhållandet är sådant, eventuellt behöva sväva i ovisshet huruvida en förpliktelse för honom består eller ej. 

LRF delar den uppfattning som framförs i promemorian beträffande de fordringar som grundar sig på löpande skuldebrev. Det flnns emellertid en­ligt LRFs mening anledning till ytteriigare överväganden beträffande ford­ringar som avser uppförande av byggnad för bostadsändamål.

1 promemorian anges att del inte i preskriptionshänseende flnns anled­ning att skilja mellan köp av ett beflnfligt hus och avtal om uppförande av ett nytt hus (entreprenad). Helt olika bestämmelser är tillämpliga på fastig­hetsköp och entreprenad. Dessutom är avtal om enireprenad vanligtvis mer komplicerade än köpeavtal. Viss upphandling kanske skall ske genom beställarens försorg medan annan upphandling ulförs av entreprenören. Vidare kan flera entreprenörer i självständiga avtal med beställaren vara engagerade i uppförandet av byggnaden. Dessutom lorde det vara vanligt


 


Prop. 1979/80:119                           ,                       143

att beställarens förpliktelser enligt entreprenadkontraktei förändras i an-     Remissamman-ledning av omständigheter som inträffar .under entreprenadtiden. Vad här     ställning anförts utgör, enligt LRFs uppfattning, skäl till ytteriigare överväganden om inte fordran i anledning av avtal om uppförande av byggnad för bo­stadsändamål bör omfattas av den föreslagna treåriga preskriptionstiden.

Enligt förslaget skall bestämmelserna om treårspreskription vara till­lämpliga på fordran som avser uppförande av andra byggnader för enskill begagnande än byggnader för bostadsändamål. Entreprenadavtal avseen­de bostadshus omfattar vanligtvis även garage och/eller någon furm av förrådsbyggnad. Promemnrieförslaget leder till att här blir två preskrip-tinnstider gällande. Detta är ägnat att skapa osäkerhet, särskilt med tanke på atl entreprenadsumman vanligen inte är uppdelad. En enheilig preskrip­tionstid skulle undanröja nu nämnda olägenheter.

2.27  Svenska handelskammarförbundet förklarar sig inte vilja motsätta
sig promemorieförslaget (se 1.29) men anser alt man bör överväga en en­
hetlig preskriptionstid för alla fordringar på förslagsvis fem år. Förbundet
anför vidare: Från allmän synpunkt måste det enligt förbundets uppfatt­
ning sägas vara en fördel om huvudregeln på förevarande nmråde även i
fortsättningen är samma för konsumenter som för övriga. Vidare kan erin­
ras om att skaUeskuld till stat och kommun preskriberas efter fem år. Den
allmänna preskriptionstiden bör naturligtvis så långt möjligt överensstäm­
ma också med preskriptionsregler utanför det förmögenhetsrättsliga områ­
det där det med hänsyn till dessa reglers karaktär framstår som naturligt.

Handelskammarförbundet kan dock hysa förståelse för önskemålet att för knnsumentfordringamas vidkommande åstadkomma en ännu någol kortare preskriptionstid än fem år. Det kan då samtidigt konstateras att en kortare preskriptionstid än fem år för fordringar mellan näringsidkare skul­le medföra icke acceptabla konsekvenser.

Sammantaget vill således Handelskammarförbundet utan alt avstyrka del framlagda förslaget förorda att det i det fortsalla lagstiftningsarbetet övervägs huruvida en enhetlig femårig preskriptionstid bör införas.

2.28  Svenska sparbanksföreningen: Föreningen har icke heller nu några
principiella invändningar mot den föreslagna treårspreskriptionen för kon­
sumentfordringar även om denna kan komma att ställa skärpta krav i vad
gäller preskriptionsbevakningen. Korttidspreskriptionen kommeralt berö­
ra en förhållandevis stor grupp av bankkrediter. Enligt förslaget skall ju till
denna hänföras inte bara sådana krediter som en konsumentköpare själv
genom säljares förmedling har erhållit i bank eller hos annan kreditgivare,
utan även lånefordringar mot konsumeniköpare som av säljare rebelånats
hos kreditgivaren.

I förhållande till köparen torde treårspreskriptionen visserligen inte er­bjuda några större problem, eflersom denne själv fortlöpande bryler pre­skriptionen genom sina inbetalningar på skulden. Gentemot den, som teck­nat borgen för köparens skuld enligt en hos banken rebelånad fordrings­handling, krävs emellertid om fordringen har en löptid på tre år eller där­över, särskild observans eftersom fordringen mot borgensmannen utlöper redan efter tre år räknat från den dag han tecknat sin borgen. Detta kan i och för sig medföra behov av en utbyggd och därmed också mer kostnads­krävande bevakningsmtin än den snm tillämpas på gmndval av den nuva­rande liuårspreskriptinnen. Föreningen har emellertid bedömt detta speci­ella problem som överkomligt. Konsumentkrediter i lagförslagets mening lorde i del slora flertalel fall ej ha längre löplid än tre år. Krediterna har dessutom ofta karaktären av blancokrediter. Slutligen föreslås treårspre-


 


Prop. 1979/80:119                                                                144

skriptionen ej gälla fordringar som grundar sig på löpande skuldebrev.      Remissamman-Med hänsyn härtill synes därför förslaget även i vad avser korttidspre-      ställning skriptionen för borgensåtaganden, avseende konsumentfordringar, kunna godtagas.

2.29    Finansieringsföretagens förening: I 2 § föreslås att konsument-fordran som hänför sig till uppförande av byggnad för bostadsändamål skall ha en preskriptionstid på tio år. Föreningen anser detta vara motive­rat, men hemställer att bestämmelsen utvidgas till att avse även andra byggnader, såsom garage by ggn ad er och andra friliggande byggnader som kan uppföras sedan bostadshuset färdigställts. Vidare bör paragrafen även omfattas av s. k, förbältringslån i samband med reparation och ombyggnad av bostadshus med tillhörande byggnader.

2.30    Motorbranschens riksförbund: Enligt MRF:s erfarenhet synes nu­varande regel om tioårig preskripiionstid inte ha inneburit några väsentliga olägenheler för sådana gäldenärer som är att betrakta som konsumenter. Det kan därför ifrågasättas om förslaget att förkorta preskriptionstiden för konsumentfordringar bärs upp av ett egentligt reformbehov. 1 promemori­an föreligger inte heller någon närmare utredning härvidlag. Även om vissa skäl av mer principiell natur onekligen talar för en förkortning av preskrip­tionstiden, flnner MRF med hänsyn till det ovan anförda icke skäl all till­styrka förslaget i denna del.

3    Förlängd preskriptionstid m.m.

3.1 Allmänt

3.1.1 Postverket: Frågan om behovet av särskilda bestämmelser för de fall som avses i I § andra och tredje styckena preskriptionsförordningen, dvs. då gäldenären inte kan anträffas, behandlas i promemorian på sid 44-45. I denna del får för postverkets del följande framhållas. Postverket handlägger för statsverkets räkning indrivning av studielån enligt SFS 1964:402 och antalet sådana ärenden uppgick den 31 januari 1978 till ca 106.700 och avsåg fordringar på ca 410,5 millioner kr i kapital och 142,5 millioner i räntor. Del förhållandet att avskrivningskungörelsen (SFS 1965:921) enligt 1 § inte är tillämplig på sådana lån föranleder alt bevak­ningstiden blir längre än vad som eljest skulle ha varit fallel. I sådana fall, då låntagaren slutfört de med lånet avsedda studierna och måhända upp­nått en god ekonnmisk ställning, synes relativt stränga krav kunna ställas på återbetalning av lånet. Del är inte ovanligt att sådana låntagare efter studierna bosätter sig utomlands med därav följande svårigheter alt fä kän­nedom om vederbörandes adress och kunna kontakta vederbörande. Un­der 1977 angav postverket i drygt 30 fall till förhindrande av preskription fordringar till överexekulor och lät bevis därom införas i Post- och Inrikes Tidningar och dessa åtgärder vidtogs, möjligen med något undantag, be­träffande fordringar avseende studielån där låntagaren var bosatt utom­lands. Låntagare har beträffande studielån att lämna revers och vid belal-ningsförsummelse fastslälles fordran genom lagsökningsutslag och därav följer all efler sådant utslag preskriptionstiden, om gäldenären eller hans rättsinnehavare icke fått del av borgenärens framställning um exekutiv åt­gärd, enligt 7 § andra stycket i den föreslagna preskriptinnslagen skulle kunna förlängas endast ett år. Om bestämmelserna i 1 § andra och tredje


 


Prop. 1979/80:119                                                                145

styckena preskriptionsförordningen skulle utgå utan atl någon motsvaran-     Remissamman-de möjlighet till preskriptinnsavbrntt föreskrevs, lorde delta för postverket     ställnini; medföra svårigheter när det gäller atl förhindra preskription beiräffande av postverket handlagda fordringar avseende sludielån.

3.1.2 Kammarkollegiet: En preskriplinnslid av tre år räknat från fnrd­ringens tillknmst synes knilegiet vara i kurtaste laget. Särskilt i de ej så fä fall där gäldenären (på gmnd av ändrad adress eller av annan ursak) kan vara svår att träffa, går risken för tidsnöd knappast alt undvika. Bnrgenä­rens preskriptinnsavbrytande åtgärder måste nckså göras bevisliga. Borge­nären kan sålunda bli nödsakad att upprepade gånger mot en gäldenär vid­taga sådana rättsliga åtgärder som avses i promemorian, s 44. Följden av de föreslagna bestämmelserna kan även eljest bli att rigorösare åtgärder vidlas mol gäldenären, än vad som i och för sig framstår såsom önskvärt. Såviit kollegiet kan flnna bör det i vart fall vara motiverat aU för kunsu-mentfnrdringamas del i den nya preskriptionslagen införa en mutsvarighet till   bestämmelserna   i   3 §   förslagel   till   preskriptinnslag  enligt   prup.

1976/77:5.---

Beträffande kammarkullegiels fondförvaltande verksamhet blir före­skrifterna om tioårig preskription i huvudsak tillämpliga. De föreslagna reglema lorde knappast på delta område leda till merarbete. Framhållas må dock att föreskriften i preskriptionsförordningen 1 § sista stycket enligt kollegiets erfarenhet fyllt en ej helt oviktig funktion, särskilt i låneförhål­landen med flera gäldenärer eller borgenärer. Om någon motsvarighet till angivna föreskrifl inte kummer att medtagas i den nya preskriptinnslagen bör enligt kollegiets mening en molsvarighet till propositionsförslaget 3 § införas att gälla även i fall av tioårig preskriptinn.

3.1.3   RSV: RSV ifrågasätter nm det flnns behuv atl kunna avtala um
förlängning av preskriptinnstiden. Samma verkan sum sådant avtal nås
enklare genum att gäldenären erkänner skulden eller bnrgenären erinrar
honom nm fnrdringen. Det i prup. 1976/77: 5 s. 216 angivna exemplet på si­
tuatinn där förlängning kunde tänkas kumma till användning turde vara så
uvanligt att en sådan möjlighet förefaller umntiverad. Man turde kunna
förutsätta att bnrgenär i den situatiunen kan furmulera sin erinran så, att
den endast anger alt fordringen enligt hans mening alltjämt består. Sådan
erinran synes inte behöva "störa" förlikningsförhandlingar mer än särskilt
avtal nm förlängning av preskriptinnstiden.

12 § andra stycket bör således utgå och preskription skall kunna upp­skjutas endast genom avbrytande som sägs i 5 §.

3.1.4   Jurist- och samhällsvetareförbundet: Förslagets 12 § förefaller in­
te ha fått en lycklig utformning. Ä ena sidan skall avtal om all fordran ej
kan preskriberas vara ogiltigt, men å andra sidan skall frånsett fordringar
mot konsument föriängning av preskriptionstiden få ske utan inskränkning
(enligt motiven s. 117, av lagtexten framgår inte detta med önskvärd tydlig­
het). Denna möjlighet till förlängning till ett visst antal år, exempelvis 50
eller 100, urholkar naturligtvis kraftigt ogillighetsregeln i 12 § första styc­
ket.

3.2 Skadeståndsfordringar m. m.

3.2.1 Kammarkollegiet: Såviu gäller slatens anspråk på arvsskaU och gåvoskaU kan den föreslagna 3 § i preskriptionslagen tänkas föranleda en svårighet. Därmed sammanhänger som följer. - Nu anses anspråket på skatt av förevarande slag bli preskriberat tio år efter skattskyldighetens in-

10    Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 119


 


Prop. 1979/80:119                                                   146

trade, och så länge kvarstår följaktligen skyldigheten att deklarera. Men ti- Remissamman-den för preskription av ålal för underlåtenhet alt deklarera börjar inte löpa ställning förrän från den tidpunkt då deklarationen skulle ha ingivits, och det kan därför hävdas, atl åtalet kan äga rum i tolv år efter del skattskyldighet in­trätt; och om det då stadgas all furdran på skadestånd i anledning av un­derlåtandet alt deklarera inte preskriberas före liden för uigång av åtals-preskriplinn eller således förrän från skattskyldighetens inträde förflutit tolv år, kan det göras gällande att urakflåtenheten att deklarera givit staten en fordran på skadestånd och att denna fordran inte preskriberas förrän vid tnlvårsfristens uigång. Den uklarhet som härigenom kunde uppkomma bör undanröjas ålminstone genom ett motivutlalande.

3.2.2     Gotlands handelskammare: Även om den normala preskriptions­tiden för andra fordringar ån konsumenifordringar skall vara tio år kan det undantagsvis finnas speciella situationer där en längre preskriptionstid er­fordras. Framför allt gäller detta vid skadeståndsfordringar som hänför sig till områden med påtaglig risk för fördröjda skador t. ex. produkt- och mil­jöskador. Enligt kammarens bedömning bör därför, såsom också föreslås i betänkandet, undantagsvis beslämmelse om längre preskriptionstid kunna införas i särskild författning.

3.2.3     Försäkringsrättskommittén: Utgångspunkten för preskription av fordran på skadestånd i utomobligatoriska förhållanden kan för närvaran­de ge upphov till åtskillig ivekan, framför allt därför atl vid utdragna hän-delseföriopp så många olika tidpunkter kan komma i fråga. Detta torde va­ra en av de väsentliga svagheterna i nu gällande preskriptionslagstiftning. Ämnet har indirekt betydelse för försäkringsverksamheten, genom att ska­deslåndsskyldighel ofta är täckt av ansvarsförsäkring eller liknande för­säkring och det är av vikt, alt inle försäkringstagare har elt kvarstående skadeståndsansvar efler del att försäkringsskyddet upphört. Kommittén anser det därför önskvärt att vid lämpligt tillfälle preskription av skade-ståndsfordringar uppmärksammas vid lagstiftningen.

 

3.2.4     TCO: Utredningen pekar bl. a. på (sid. 59) att den som är berätti­gad till ålderspension på grund av en anställning, som han har lämnat tidi­gare än tio år före pensionsålderns inträde, behöver vidta preskriptions­avbrytande åtgärd för att bevara rätten till pension, såvida inte pensionen är iryggad genom pensionsförsäkring. Då det enligt utredningen inte kom­mit fram några olägenheler med denna ordning, föreslår utredningen inte några särskilda preskriptionsbestämmelser i fråga om pensioner. TCO de­lar inte utredningens uppfattning om att preskriptionsbestämmelsema idag skulle sakna betydelse när det gäller pensionsfordringar. Det finns fortfa­rande kvar pensionsutfästelser till äldre personer vilka inte är tryggade ge­nom försäkring. Bl. a. inom SlFs verksamhetsområde har det förekommit att arbetsgivare vägrat att utge pension med hänvisning till att pensions-kravet var preskriberat, eftersom pensionsutfästelsen gjorts mer än tio år tillbaka i tiden nch sedermera inte fömyats. I fråga nm pensioner bör där­för - enligt TCOs mening - preskriptinnstiden inte börja löpa förrän den pensiunsberättigade kan lyfta pensinnen.

3.2.5     Jurist- och samhällsvetareförbundet: Förbundet instämmer i att det i allmänhet bör accepteras att fordringar snm ej kan göras gällande förrän vid en framskjuten tidpunkt ändå preskriberas tio år från tillkoms­ten. Som framhålles i promemorian vore det emellertid högst otillfredsstäl­lande om en pensionsberättigad kunde gå miste om pension, därför att han intjänat den mer än tio år före pensioneringen och därefler underlåflt all avbryta preskription. Även om risken för att så skall ske inte är så stor, ef-


 


Prop. 1979/80:119                             C, ..                             147

tersom de flesla pensionskrav är försäkrade varvid andra preskriptionsreg-      Remissamman-ler gäller, anser Jurist- och Samhällsvetareförbundel atl det ändå bör över-      ställning vägas alt införa en speciell tilläggsregel, att pensinnskrav ej preskriberas förrän exempelvis tre år efter det att kravet första gången kunnat göras gäl­lande.

3.3 Fordringar på bank o. d.

3.3.1     Bankinspektionen: Beträffande den närmare beräkningen av pre­skriptinnstiden för furdringar på bank har i prumemnrian uttalats att prin­cipen bör vara atl preskriptinn aldrig skall inträda lidigare än tiu år efler det att insättning eller uttag på bankräkning senasl gjnrdes. inspektinnen vill instämma i vad sålunda anförts nch erinra nm sitt uttalande i yttrandet 1975-08-27, i vilket inspektionen framhöll möjligheterna för insättare att när snm helst hns banken begära t. ex. saldnbesked eller införande av rän­la, vilkel i detta sammanhang innebar att banken erkände furdringen. Elt sådant erkännande får alltså anses ha preskriptionsavbrytande innebörd. Någon anledning atl utgå från att bankerna skulle tillämpa preskriptions­reglerna på annat säll och därigenom få möjlighet atl åberopa preskription redan innan lin år förflutit från senaste insättning eller uttag föreligger inle enligt inspektionens mening.

3.3.2     TCO: Som framhålles i ulredningen torde de flesta insättare vara helt okunniga om att deras bankfordringar preskriberas enligt huvudregeln om tioårig preskription. De som har satt in pengar på bankräkning ser det som närmasl självklart att de skall ha en ovillkorlig rätt att få tillbaka de pengar som de har satt in. För alt inte insättare - det rör sig kanske här mesl om gamla personer - ska behöva lida rättsförlust vill TCO föreslå all bankfnrdringar undantas från de allmänna preskriptinnsbestämmelserna på sätt sum föreslagils i prnp. 1976/77: 5. Då samtliga banker idag utnyttjar datnrer för sin reduvisning kan det knappast medföra de betydande ulägen­heter atl ha kvar gamla knnton som bankerna tidigare gjort gällande. Öns­kar bankerna avveckla sedan länge outnyttjade konton finns det enligt pro­positinnen nckså möjlighel att nedsätta innestående belupp hus överexe-kutnr. Inte heller en sådan åtgärd bör vara så betungande, att den inte skul­le kunna tillgripas i de fall del finns ell absolut behuv av att avveckla knn-tun, snm stått nutnyltjade under myckel lång tid.

4    Preskriptionsavbrott

4.1 Preskriptionsavbrytande åtgärder

4.1.1    Kammarkollegiet: Vad beträffar frågan hur preskription av an­språk på arvsskatt skall kunna avbrytas, bör den föreslagna 5 § 2 omfor­muleras lill "gäldenären erhåller skriftligt krav eller skriftlig erinran om fordringen". Den föreslagna avfattningen kan nämligen tänkas föranleda invändningen alt beskattningsmyndigheien inte är "borgenären". 1 övrigt lorde frågor um sättet för preskriptinnsavbrntt få överlämnas åt praxis.

4.1.2    Bankinspektionen: I sitt lidigare nämnda remissyttrande framhöll bankinspektionen alt den i 1975 års promemoria föreslagna förkortade pre­skriptionstiden och de skärpta kraven på preskriptionsavbrott inte fick le­da till att man försvårade för borgenären att göra sill rättmätiga krav gäl­lande eller att man utsatte gäldenären för onödigt obehag i samband med


 


Prop. 1979/80:119                                                                148

alt kravet framställdes. Inspektionen framhöll också att de strängare be- Remissamman-stämmelser som i dessa avseenden fanns i särskild lagstiftning inte utan ställning vidare kunde läggas till grund för likartade regler i alla preskripiionssam-manhang. Bankinspektionen framförde särskilt betänkligheter mol försla­get att låta preskriptionsavbrott genom rättsliga åtgärder bli tillämpligt även i fråga om fordringar på bank. Mot denna bakgrund hälsar inspektio­nen med tillfredsställelse att del nu framlagda förslagel inte upptar något krav på att borgenären skall vidta rättsliga ålgärder för att avbryta pre­skription.

Inspektionen har i och för sig ingen erinran mot förslaget att preskrip-liunsavbrutl skall anses ha skett genum all krav eller erinran um fnrdring­en gjurts skriftligen. 1 vissa fall burde del dnck kunna vara lillräckligt atl det styrks att preskripliunsavbrutt skett på annal sätt, t. ex. i vittnens när­varo. Inspektinnen vill uckså erinra um vad snm nyss anförts i fråga um preskriptinnsavbrntt när det gäller fnrdringar på bank! 1 sistnämnda avse­ende förutsätter inspeklionen att det i promemorian upptagna förslaget atl krav eller erinran skall ske skriftligen inle avses gälla preskriptionsavbry­tande åtgärder beträffande insättning eller uttag på bankräkning. Med hän­syn till det nu anförda bör ett tillägg till den föreslagna preskriplionslagen övervägas av innebörd atl preskription avbrytes genom att - förutom vad som föreslås i 5 § 1-3 i lagförslagel - borgenären i övrigl förebringar god­tagbar bevisning om fordringen.

4.1.3 RSV: Frågan om preskriptionsavbrott i samband med gäldenärens konkurs, när konkursen handläggs enligt 185 § konkurslagen, bör enligt RSVs mening diskuteras närmare. Det lorde i sådana fall vara relativt ufta förekommande alt svårigheler möter all förmå konkursgäldenären atl full­göra sin edgångsskyldighel. Med tanke på silualioner när edgången sker först efter en längre tid eller helt uteblir anser RSV därför den i prop. 1976/77:5 s. 159 angivna lösningen (preskriptionsavbrott skulle ske först när gäldenären beedigar buuppleckningen) inte hell liilfredsslällande. Verkel ifrågasätter nm inte ingivande av bnuppteckning lill kunkursduma-ren i fatligkunkurs bör, beträffande de fnrdringar snm upptagits i buupp­leckningen, jämställas med sådana åtgärder som enligt 5 § 3. medför pre-skriplionsavbrutt. Preskriptiunsavbrntl skulle då inträffa både när kun-kursgäldenären själv inger förteckningen över sina lillgångar och skulder och när gode mannen gör detta. Konkursgäldenärens beedigande av bo­uppteckningen skulle ha belydelse endast för frågan om full ny preskrip­tionslid skulle löpa från del förfarandel avslulas eller om tilläggsfrist enligt 7 § andra slyckel skulle bli tillämplig. Självfallet kunde beedigandet också jämställas med erkännande av fordringen.

Mot här föreslagen ordning kan invändas att preskriptionsavbrott leore­tiskl kunde tänkas ske ulan alt varken borgenär eller gäldenär har vetskap därom. Den offentlighet som konkurs innebär och som allmänt anses följa av alt en handling inges till domstol e. d. lorde dock göra det berättigat all bouppteckningen som sådan i denna situation medför i vart fall ett upp­skjutande av preskriptinn. - Hurpreskriplinnsfrågan skall bedömas i sam­band med inträffad falflgkonkurs torde för övrigt inom kort få övervägas på nytt nm konkurslagkummitléns förslag um mindre knnkurser kummer all genumföras.

4.1.4 Kronofogdemyndigheten i Hudiksvall: Vad beträffar preskrip­tinnsavbrott vore det av värde med mera ingående mntivuttalanden. Sär­skilt gäller detta preskriptinnsavbrytande åtgärder i samband med verk­ställighet hns KFM.


 


Prop, 1979/80:119                                                                I49

4.1.5  Kronofogdemyndigheten i Malmö: Utredningensförslaget nm pre-      Remissamman-
skripliunsavbruti genom skriftlig erinran tillstyrkes av krnnofugdemyndig-     ställning
heten. Det är påkallat att införa strängare bestämmelser nm de åtgärder

bnrgenärer måste vidtaga för att avbryta preskriptinnen.     

Enligt förslaget kan preskriptinn avbrytas gennm atl bnrgenären ansöker nm verkställighet. Det är av vikt atl i mutiven uttalas huruvida därmed av­ses en fullständig ansökan snm kan ligga till grund för verkställighet. En slutlig prövning av verkställbarheten sker först efter en fullständig ansö­kan. Del är inte uvanligt atl bnrgenär lämnar anstånd med verkställighet uch sedermera återkallar - kanske en ofullständig - ansökan. I denna del anses förslaget mindre lämpligt, då risk kan föreligga för missförstånd be­träffande huruvida preskriptionstiden förlängs eller inte.

4.1.6  Kronofogdemyndigheten i Stockholm: Vad beträffar handläggning­
en hos kronofogdemyndighet föreligger preskriptionsavbrott när gäldenä­
ren bevisligen delgivils underrättelse om kravet. Samma sak anses gälla
underrättelse per telefon med efterföljande tjänsteanteckning i akten. Vi­
dare utgör en utmätningsförrättning preskriptionsavbrott men ej etl miss­
lyckat utmätningsförsök där gäldenären ej bevisligen delgivits kravet.

Enligt förslaget skall nu redan ansökan om verkställighet medföra pre­skriptinnsavbrott, varvid det saknar betydelse om gäldenären vid utmät-ningsförrätlningen visar sig ha utmätningsbara lillgångar eller ej. En annan sak härvidlag skulle vara att en ansökan om verkställighet inte alltid skulle leda till ny full preskriptionstid. Del lalas exempelvis om det fall borgenä­ren återkallar ansökningen innan gäldenären fått del av denna. 1 sådant fall skulle inte ny preskriptionslid börja löpa ulan denna skulle beräknas enligt 7 § andra stycket.

Alla hos kronofogdemyndigheten förekommande fall är emellertid inte lika entydiga. Kronofogdemyndigheten underrättar normalt om inkomna mål genom all per post tillställa gäldenären en underrättelse. Ofta inkom­mer dock inget skriftligt erkännande från gäldenären. 1 sådana fall söks denne personligen för delgivning. Är han inte hemma nedlägges en under­rättelse i brevlådan. Fortfarande är således gäldenären ej bevisligen delgi­ven. Därefter utsätts målet flll verkställighet viss dag. Är gäldenären inte hemma bereder sig kronoassistenten tillträde lill våningen, lokalen etc. med hjälp av låssmed. Sker då utmätning anses preskriptionsavbrott före­ligga. Ett bevis om vad som utmätts lämnas kvar på platsen. I de fall däre­mot då någon utmätningsbar egendom ej anträffas har tidigare ansetts atl preskriptionsavbrott ej skett. Humvida någon ändring i denna fråga nu föreslås är tveksamt. Ett klarläggande uttalande på denna punkl erfordras.

1 detta sammanhang kan även pekas på förfarandet vid utmätning i över­skjulande skatt. DeUa sker dalamässigt. Även i dessa mål sändes en un­derrättelse med posten till gäldenären. I de fall erkännande ej kommer i re­tur söks gäldenären för personlig delgivning men han blir som regel ej be­visligen underrättad om den begärda verkställigheten. Bevis om utmätning­en sänds med poslen Ull respektive gäldenär. En hel del av dessa försän­delser kummer i retur. Skall preskriptionsavbrott anses föreligga när bevi­set inte kommer i retur och således ej när del kommer i retur eller skall pre­skriptinnsavbrott överhuvudtaget inte kunna grundas på en sådan utmät­ning om gäldenären ej bevisligen fått del av beviset. Även detta är frågor snm tnrde kunna klarläggas genum uttalande i samband med eventuell pro­position.

4.1.7 Gotlands handelskammare: Vad härefter angår preskriptionsav­brott innehåller betänkandet elt förslag om alt enbart munflig erinran om


 


Prop. 1979/80:119                                                                150

fordran inte längre skall var tillräckligt för preskriptionsavbrott. Istället      Remissamman-skall krävas all borgenären åtminstone tillställer gäldenären ett skriftligt      ställning krav eller en skriftlig erinran om fordran. Den föreslagna ändringen kan antas förbättra bevismöjligheterna i sådana fall där fråga uppkommer om preskriptionsavbrott har skell eller inle och kan därför tillstyrkas av han­delskammaren.

4.1.8 Konkurslagskommittén: F. n. saknas uttryckliga beslämmelser um förhållandet mellan preskriptiun uch kunkurs resp. ackurd. Om en borge­när inleder etl rättsligt förfarande mot gäldenären. medför detla preskrip­tionsavbrott. Med inledande av rättsligt förfarande lorde bl.a. avses att konkursansökan görs. Vidare anses i praxis och dnktrin t. ex. bevakning i kunkurs ha preskriptionsavbrytande verkan. Genum nu föreslagna regler i 5 § 3 skulle dessa principer lagfästas.

1 sitt yltrande över prumemnrian (Ds Ju 1975:11) Preskriptiun uttalade knmmittén all en kunkurs i preskripliunshänseende burde ha verkan först i och med atl den beslutats och inle redan genom alt ansökan därom gjorls. Detta ställningslagande föranleddes av den i 1975 års promemoria föreslag­na 6 S enligt vilken en fnrdran på den snm begärts i kunkurs inte skulle pre­skriberas före bevakningslidens utgång eller, um kunkursansökan inle led­de lill bevakningsförfarande eller knnkursen avslutades före bevakningsli­dens utgång, lidigasl elt år efler den dag det rättsliga förfarandet avsluta­des. Med den nu föreslagna urdningen gör sig den tidigare framförda stånd­punkten inte längre gällande utan konkursansökan bör, som föreslagils, likställas med annan ansökan um rättsligt förfarande mnt gäldenären.

1 förslagel berörs inle frågan um efterbevakning. Som knmmittén an­märkte i sitt tidigare yttrande måsle emellertid förutsättas atl efterbevak­ning skall ha preskriptiunsavbryiande verkan på samma sätt snm vanlig

bevakning.----

Promemnrieförslaget ulgår från gällande kunkurslag. Knmmittén har i betänkandet (SOU 1977: 29) Knnkursförvaltning föreslagit en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Det nya förfarandet har beräknats komma till användning i mer än tre fjärdedelar av alla konkurser. Något bevakningsförfarande skall inle förekomma i mindre konkurser, vilket in­nebär all vad som sägs i 5 § 3 om bevakning av fordran inte blir tillämpligt i sådana konkurser. Om kommitténs förslag genomförs kan del övervägas huruvida upptagande av en fordran i utdelningsförslag i mindre konkurs skall ha preskriptionsavbrytande verkan på samma sätl som bevakning av fordran i ordinär konkurs.

Det kan också ifrågasättas om inle en borgenär som hos förvaltaren åbe­ropal sin fordran i mindre konkurs skall anses ha avbrutit preskription på samma sätt som borgenär som bevakat fordran i ordinär konkurs. Bevak­ningsbestämmelsen skulle med andra ord här tillämpas analogt. Frågan blir av betydelse endast om fordringen inle tagits med i konkursbouppteck­ningen eller utdelningsförslaget. Om den upptagits i bouppteckningen och denna därefter beedigats av gäldenären måste detta vara ett sådant erkän­nande som avses i 5 § 1 i förslaget. Ett motivutlalande på denna punkt är önskvärt. Vad nu sagts angående beedigande av kunkursbuuppteckning gäller även beträffande beedigande av bnuppteckning vid förhandling om offentligt ackord.

När det i 5 § 3 talas om ackordsförfarande avses härmed uppenbarligen endast sådant offentligt förfarande som äger rum enligt ackordslagen, allt­så ej underhandsackord (jfr motiven s. 110). Möjligen bör lagtexten här förtydligas.


 


Prop. 1979/80:119                                                  151

Av 6 § tredje stycket lagen om statlig lönegaranti vid konkurs jämförd      Remissamman-med 101 § fjärde stycket konkurslagen framgår att förvaltaren skall för      ställnina borgenärens räkning bevaka klar fnrdran sum omfattas av lönegarantin. En sådan av förvaltaren gjord bevakning torde utan särskild föreskrift även i preskripliunshänseende kumma bnrgenären till gudu.

4.1.9 Försäkringsrätlskommittén: Försäkringsavtalslagen innehåller för
närvarande i 15 § en preskriptionsregel för försäkringsgivares fordran på
premie i en särskild situation. Denna regel torde inle beröras av lagförsla­
gel. 1 övrigt regleras preskriptionen av fordran på grund av försäkringsav­
tal - såväl fordran på premie som fordran på försäkringsersättning - av
29 § försäkringsavtalslagen. Bestämmelsen föreskriver en treårspreskrip­
tion, som avbryts genom väckande av lalan. Inte heller denna bestämmel­
se torde påverkas av förslaget. Den praktiska olägenheten av att beträffan­
de fordran på försäkringspremie mot konsument förutsättningarna för pre­
skriptionsavbrott skiljer sig något från vad som eljesi gäller för fnrdran mot
konsument torde inte vara stor. 1 praktiken lorde preskriptionsavbrott be­
träffande fordran på premie vara sällsynt.

4.1.10   Sveriges domareförbund: För preskriptionsavbrott från borgenä­rens sida genom erinran till gäldenären upptas i promemorian, till skillnad från gällande rätt, krav på skriftlighet. Förbundet delar, liksom tidigare, uppfattningen att reglema om preskriptionsavbrott bör skärpas. Den nu fö­reslagna ordningen synes väl avvägd och förbundet - som hyste vissa be­tänkligheter mot fldigare framlagt förslag om krav på inledande av rättsligt förfarande - tillstyrker förslaget.

4.1.11   Föreningen Sveriges kronofogdar: Föreningen vill också att kra­ven på formerna för preskriptionsavbrott från borgenärens sida skärps. Det är oflllfredsställande att del nu framlagda lagiextförslaget utsäger t. ex. endast att preskriptionen avbryts genom att borgenären tillställer gäldenä­ren skriftligt krav. Om inte gäldenären genom avbetalning eller eljest er­känt fordrans existens under flera års tid, bör det rimligen krävas av borge­nären att denne låter verkställa delgivning eller i förekommande fall surro-gatdelgivning inom femårsperioden.

4.1.12   Övre Norrlands lokalavdelning av Föreningen Sveriges kronofog­dar: Av 5 § punkt 2 framgår att preskription avbryts genom att borgenären tillställer gäldenären skriftligt krav eller skriftlig erinran om fordringen. Attdetta bör ske bevisligen torde vara en förutsättning för preskriptionsav­brott. Detta framgår ej av lagtexten. Till undvikande av missförstånd bör förtydligande ske.

Enligt 5 § punkt 3 avbryts preskription bl. a. genom att borgenären åbe­ropar fordringen hos exekutiv myndighet. Det är tillfredsställande att re­dan ansökan om verkställighet medför preskriptionsavbrott. Härigenom slipper kronofogdemyndighet från speciella bevakningsrutiner och kan även handlägga målen utan iakttagande av särskild förtur. Förslaget med­för även atl ny fullsländig preskriptionslid börjar löpa så snart gäldenären fått del av borgenärens ansökan och att det för preskriptionsavbrott är lik­giltigt om gäldenär vid utmätningsförrättning har utmätningsbara tillgångar ellerej.

4.1.13 Sveriges köpmannaförbund: Om fordran påstås vara preskriberad
måste givetvis borgenären visa alt preskriptionsavbrott har skett. Parterna
hamnar dock inte i ett bättre bevisläge endast av den anledningen att bor­
genären gör en skriftlig erinran om fordringen. Alltjämt måste borgenären
visa att gäldenären fått del av kravet. Däremot ökar man borgenärens ad­
ministrativa handläggning, vilket knappast kan vara till gagn för konsu-


 


Prop. 1979/80:119                                                                152

menlen. Vi får därför föreslå att även en muntlig erinran nm kravet är till-      Remissamman-
fyllest för att preskriptionsavbrott skall inträda.
                                 ställning

4.1.14    LRF: De föreslagna bestämmelserna om preskriptionsavbrott överensstämmer i huvudsak med vad som nu är gällande. Den förändring som föreslås, nämligen alt utnmrättsliga krav nch erinringar i preskrip­tinnsavbrytande syfte skall ske skriftligen är mnliverad. Framställs krav eller erinran i skrift minskar risken för tvister nm huruvida preskripiinns-avbrnll skett ellerej.

4.1.15    Svenska handelskammarförbundet: Beträffande förslagets 5 § vill förbundet ifrågasätta um inte gäldenärserkännande av furdran gennm knn­kludent handlande annat än eriäggande av ränta eller amortering borde medföra preskriptionsavbrott. Av specialmotiveringen framgår inte klart vad som avses gälla i detta hänseende. Lagiextförslaget tycks närmast pe­ka mul en restriktiv tnlkning vilket kan leda till rättsförluster för den bnr­genär som inte framställer skriftlig erinran därför att han genum gäldenä­rens handlande fått klart för sig att den sistnämnde är medveten om ford­ran.

4.1.16  Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten finner ordet "annars"
i 5 § 3 i detta sammanhang mindre lyckat.    

Enligt hovrättens mening bör utomlands vidtagna rättsliga åtgärder som avses i 5 § 3 i princip medföra verkningar enligt preskriptionslagen utan några inskränkningar. De i 13 § föreslagna förutsättningarna - "om det med hänsyn till gäldenärens förhållanden och omständighetema i övrigt föreligger skälig anledning att åtgärden vidtages i den främmande siaten" - synes knappast tillräckligt klargörande för atl stadgandet skall vara an­vändbart för praktiskt bruk. Hovrätten anser därför att ifrågavarande be­stämmelser kan utgå. För övrigt kan anmärkas att den föreslagna lagtexten ej ger ett fullt korrekt uttryck för vad som sägs i motiven.

4.2 Tidpunkten för preskriptionsavbrott

4.2.1   Kronofogdemyndigheten i Malmö: Det behövs ett förtydligande av huruvida en bevislig delgivning behövs för preskriptionsavbrott genom skriftlig erinran. Såväl borgenär som gäldenär kan lida rättsförlust om man genomför alltför enkla beslämmelser om preskriptionsavbrnlt. Många gäl­denärer byter exempelvis bostad och borgenären kan få stå risken för att en erinran om skuld inte når gäldenären med de konsekvenser detta kan ha.

4.2.2   Jurist- och samhällsvetareförbundet: 5 § 2 mom. har formulerats som om preskription avbryts genom avsändandet av krav mot gäldenär och atl meddelandet skulle gå på gäldenärens risk. Av motiven framgår att detta inte är avsett (s. 69 f frånsett orden "fått kännedom om" på s. 69 n). Lagtexten bör justeras i enlighet med motiven.

4.2.3   Sveriges domareförbund: I författningstexten löses inte frågan om vem som skall bära risken av att ett krav eller en erinran försenas eller kommer bort. Huvudregeln skulle enligt specialmotiveringen vara, att gäl­denären skall ha fått del av kravet eller erinran. Detta är enligt förbundets mening en riktig princip. Tanken att man i vissa, icke närmare preciserade fall skulle kunna göra avsteg härifrån kan förbundet emellertid inte ansluta sig till. En i sammahanget så viktig fråga bör lösas på ett entydigt sätt och lösningen bör anges i författningstexten.

4.2.4  LRF: Såvitt rör tidpunkten för preskriptionsavbrott är de föreslag­
na reglerna enligt LRFs mening lämpliga. När del gäller preskripflonsav-


 


Prop. 1979/80:119                                                                153

brott genom väckande av talan föreslås atl preskriptiunstiden avbryts re- Remissamman-dan i uch med att stämningsansökan inkummer till tingsrätten, medan av- ställning brott enligt nu gällande regler kräver alt gäldenären delgivits stämningsan­sökan. Den föreslagna ändringen kan te sig uskälig för gäldenären, snm här evenluelll knmmer att sakna kännedum um att preskriptionsavbrott sketl. Ä andra sidan bör borgenären inte hell tvingas slå risken för all delgivning­en fördröjs, kanske på grund av att gäldenären helt enkell håller sig undan. Alt endasl en kortare tilläggsfrist börjar löpa om borgenärens talan inte le­der till dom eller annat avgörande i sak, får här, enligt LRFs åsikt, anses vara en bra avvägning mellan borgenärens och gäldenärens intressen.

4.3 Verkan av preskriptionsavbrott

4.3.1  JK: Den i 7 § andra stycket föreslagna regeln har många goda skäl
för sig. En otillfredsställande konsekvens äremellertid att den - teoretiski
- innebär all borgenären genom alt en gång om året väcka talan men där­
efter återkalla sin talan, kan hålla fordringen vid liv under obegränsad tid
utan atl gäldenären får kunskap om att fordringen lever.

Slutligen villjag beträffande 7 § föreslå den justeringen atl andra slyckel inleds med "Om det rättsliga förfarandet avslutas utan att gäldenären eller hans rättsinnehavare fått del av borgenärens framställning, beräknas dock

4.3.2   Hovrätten för Nedre Norriand: Hovrätten anser att uttrycket "den dag det rättsliga förfarandet avslutas" bör förtydligas så att dess innebörd bättre framgår av lagtexten. Meningen torde väl vara alt den nya preskrip­tionstiden skall bölja löpa först från den tidpunkt ett lagakraftägande avgö­rande eller annal slutgiltigt beslut föreligger.

4.3.3   Postverket: Med hänsyn till att konsumentfordringar kan avse rela­tivt stora belopp bör enligt postverkets förmenande, om borgenären ge­nom vidtagande av erforderliga åtgärder erhållit dom e. d. beträffande så­dan fordran och gäldenärens betalningsskyldighet sålunda fastställts på detta markerade sätt, därefter tioårig och inte endast treårig preskriptions­tid löpa. De relativt omfattande och i princip kostnadskrävande åtgärder som för sådant faslslällande krävs från borgenärens sida lorde i praktiken föranleda att sådana åtgärder inte vidtagas beträffande fordran på mindre belopp. Invändningar, som kan resas mot att till olägenhel för gäldenären sådan fordran som avses i 2 § andra stycket i den föreslagna preskriptions­lagen skulle bestå under längre tid, torde också vara mindre befogad be­träffande dumfäst fnrdran.

 

4.3.4   Kammarkollegiet: Enligt kollegiets mening finns det fog för att bi­behålla den enligt prop. 1976/77: 5 föreslagna längre preskriptionstiden på tio år for konsumentfordringar i de fall fordringarna fastställts genom dom eller ulslag. Propositionens motivering för denna längre preskriptionstid synes kollegiet fullt bärande.

4.3.5   RSV: Bestämmelserna i 5 § 3 och 7 § kräver en närmare granskning vad gäller deras tillämpning i utsökningsmål. Detla föranleds bl.a. av att handläggning av dessa mål normalt inte föregås av delgivning med svaran­den/gäldenären. T. ex. i fråga om utmätning flllställs gäldenären i regel en­dast en underrättelse om målet i lösbrev. (Vad här sägs gäller främst s. k. enskilda mål). I vissa fall, t. ex. när fara är i dröjsmål, behöver inte ens så­dan underrättelse skickas ut före förrättningen. Underrättelsen innehåller uppgift om bl. a. fordringsbelopp, exekutionstitel, borgenär och eventuellt tidpunkt för förrättningen. Borgenärens framställning bifogas däremot inte


 


Prop. 1979/80:119                                                                154

undeiTältelsen. Endast om utmätning sker delges gäldenären särskilt be-      Remissamman-

ställning

vis.

Rekvisitet "fått del" i 7 § andra stycket lorde avse alt vetskap erhållils i någon form. Något krav på delgivning i delgivningslagens bemärkelse upp­ställs således inte. Del kan emellertid ändå diskuleras om det är lämpligt att just delfåendel ges avgörande belydelse i utsökningsmål trots att det i etl slort anlal mål hos den exekuliva myndighelen inte flnns någon kun­skap, ännu mindre bevis, om att gäldenären fått del av handlingarna.

Vad gäller preskriptionsavbrott genom atl fordringen åberopas hus exe­kuliv myndighet ifrågasätter RSV därför um inle situatiunen snarare bör jämslällas med 5 § 2. Preskriptionsavbrott skulle då ske genum atl KFMs underrättelse skickas till gäldenären. Atl skrivelsen till gäldenären utgår från KFM i stället för från bnrgenären bör inle göra den mindre lämpad sum preskriptinnsavbrytande handling.

Preskriptinnsavbrntt skulle då ske nch full ny preskriptiunstid börja löpa i och med all gäldenären i samband med exekutivt förfarande tillställs handling med uppgifl om fordringen. Gennm denna urdning skulle det inte behöva inlräffa att bnrgenären inger ansökan om utmätning till KFM i del enda syfte att få en ettårig tilläggsfrist enligt 7 § andra stycket. Sådant för­farande från borgenärens sida skulle kunna medföra merarbete för KFM. Förfarandet skulle inte heller öka rättssäkerheten eftersom borgenären kunde genast återkalla sin ansökan t. ex. för att inte behöva betala förskotl för utsökningsavgiften. Vilken verkan har man för övrigt tänkt etl helt obe­fogat åberopande hos KFM, t. ex. ansökan utan exekutionstitel, skulle ha beträffande preskriptionen?

Att handläggningen hos exekutiv myndighet, jämförd med övriga myn­digheter, härigenom i viss mån skulle få en särställning i preskriptionshän­seende bör kunna accepleras med hänsyn till bl. a. atl fordringen på verk­ställighetsstadiet är domfäst.

Om ovan angiven ordning inte anses godlagbar vill RSV anföra följande om vad som föreslagits i promemorian.

Enligt förslaget skulle, om utmätning sker, men varken underrättelse el­ler bevis har kunnat tillställas/delges gäldenären, borgenären endast till­godoräknas tilläggsfrist enligt 7 § andra stycket. Situationen förekommer t. ex. i samband med utmätning av överskjutande skatt, när det utmätta ej helt täcker borgenärens fordran. Enligt RSVs mening bör full ny preskrip­tionstid alltid löpa när utmätning skett. Anledning saknas att frångå gällan­de rätt på denna punkl.

1 upp lill 90 % av fall, där utmätningsförsök sker i gäldenärens bostad, avslulas målet utan att några utmätningsbara tillgångar har påträffats. I dessa fall sker ingen delgivning. I det stora flertalet fall bör man emellertid kunna anta att gäldenären faktiskt fått kännedom om att mål angående hans skuld är anhängigl hos KFM. Man bör kunna acceptera att förrätt­ningen som sådan, oavsell om utmätning skett eller inte, utgör preskrip­tionsavbrott med påföljd att ny tio eller tre års preskriptionstid börjar löpa.

För att undvika osäkerhet vid rättstillämpningen bordet anmärkas i mo­tiven att delfående av KFMs underrättelse i utsökningsmål jämställs med delfående av borgenärens framslällning (jfr 7 § andra stycket första punk­ten).

RSV vill i sammanhanget peka på att den föreslagna utsökningsbalken kommer att medföra att ett större antal mål än f. n. avskrivs utan att någon förtätlning hos gäldenären skett. Om förslaget blir gäflande rätt kan det fin­nas skäl att på nytt ta ställning till preskriptionsfrågan.


 


Prop. 1979/80:119                                                  155

4.3.6 Kronofogdemyndigheten i Göteborg: Möjligen kan det ifrågasättas      Remissamman-
om inte en tioårig preskriptionstid bör gälla för konsumenifordringar som     ställning
fastställts genom dom eller motsvarande. Emellertid motverkar en sådan

regel syftet att förkorta preskriptionstiden för konsumentfordringar. Dess­utom stör en sådan bestämmelse systematiken i regelsystemet och kompli­cerar det i onödan. Kfm har den erfarenheten alt borgenärema i del stnra flertalet mål av denna typ begär verkställighet i omedelbar anslutning till

domslnlsavgörandet, varför fnrdringen nfta avvecklas ganska snart.     

1 7 § 1 och 2 mum. talas om att en ny preskriptionstid resp. en tilläggs­frist om elt år löper från det förfarandet avslutas resp. avslutades. Vilken tidpunkt som avses härmed i exekutiva sammahang framgår inte klart av promemorian. Även om problemet kan te sig marginellt, är etl klarläggan­de i förarbetena på samma sätt som skett beträffande uttryckets innebörd i tvistemål och kunkursmål (promemorian s. 111 - 113) av värde till undvi­kande av framtida tvister på denna punkt. Flera tänkbara lösningar finns. Man kan räkna tiden från det gäldenären eller dennes rättsinnehavare fått del av fordringsanspråket i det exekutiva förfarandet på sätt som anges i delgivningslagen. Denna tidpunkt sammanfaller ofta med ulmätningsför-rättningen men kan också inträffa i ett tidigare eller senare skede. En så­dan tolkning kommer dock inle helt att sammanfalla med den föreslagna bestämmelsens ordalydelse. I de fall gäldenären av någon anledning inte fått del av anspråket enligt delgivningslagens bestämmelser - vilket inte är ovanligt -- och del återstår mindre än ett år av preskriptionstiden, skall den kortare tilläggsfristen tillämpas. I sådana fall kan det te sig naturligt att ha avslutandet av utmätningsförrättningen som utgångspunkt. Emellertid uppkommer då frågan hur utgångspunkten skall beräknas när förrättning inte ägt mm exempelvis på grund av att gäldenärens hemvist inte kunnat utredas, utmätningsansökan har återkallats eller förfallit jämlikt 88 c § UL eller förfarandet eljest avbrutits i förtid. Tidsfristen kan då räknas från den dag återkallelsen inkom till kfm liksom från den dag ansökan förföll eller kfm eljest avbröt handläggningen. En annan måhända klarare och enhetli­gare utgångspunkt såväl vid beräkning av ny full preskriptionstid som till-läggsfrist, är den lidpunkt då kfm skiljer utsökningsmålet ifrån sig genom redovisning till borgenären.

4.3.7 Kronofogdemyndigheten i Malmö: Kronofogdemyndigheten stäl­
ler sig tveksam till förslaget om tilläggsfrist, som kan leda till tolkningssvå­
righeter. Det är inte ovanligt att stämningsansökan eller ansökan nm verk­
ställighet återkallas av borgenären. Gäldenären får då kanske aldrig veta
att preskriptionstiden förlängts. Det är således uppenbart att det kan bli
rättsförlust för gäldenären. Eftersom regeln är något oklar kan den föranle­
da tvist om huruvida borgenären har fått en tilläggsfrist eller inte och kan
även medföra onödiga kostnader för både gäldenär och borgenär.

Utredningen föreslår att ett resultatlöst utmätningsförsök tillerkännes preskriptionsavbrytande verkan. Förslaget är enligt kronofogdemyndighe­tens mening från praktisk synpunkt en förbättring. Förutsättningen för att ny preskriptionstid skall börja löpa efter utmätningsförsök bör dock vara att gäldenären är närvarande vid förrättningen eller på annat sätt fått vet­skap om verkställigheten. Delta bör klart uttalas i motiven.

4.3.8 Kronofogdemyndigheten i Stockholm: En annan fråga som bör
klarläggas är ifrån vilken tidpunkt ny preskriptionstid liksom den ettåriga
tidsfristen enligt 7 § andra stycket skall börja löpa när ärendet givits in lill
exekutiv myndighet. I motsats till domstolarna meddelar kronofogdemyn­
digheten inga formliga beslut om exempelvis avskrivning m. m. Det är här


 


Prop. 1979/80:119                                                                156

således svårare att bestämma den exakta tidpunkten. Har utmätning sketl Remissamman-eller gäldenären delgivils kravel föreligger inga problem. Oklart är emeller- ställning tid i de fall som nu skisserats vid misslyckat utmätningsförsök och utmät­ning av skattereslitulion när den ettåriga fristen eller eventuell ny preskrip­tionstid börjar löpa. Skall dagen för det misslyckade utmätningsförsöket gälla eller eventuellt dagen för redovisning. Oklarhet råder även härvidlag när borgenären återkallar ansökan innan gäldenären fåll del av densamma. Vilken dag skall där gälla?

4.3.9 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: De föreslagna bestäm­melserna i 7 § aktualiserar frågan när "del rättsliga förfarandet" skall an­ses "avslutat". Promemorian har i motiveringen besvarat frågan, såvitt gäller tvistemål och konkurs. Motsvarande klarläggande skulle, enligt länsstyrelsens mening, vara värdefullt även beträffande skiljeförfarande, acknrdsförfarande och förfarandet hns exekutiv myndighet. Sådan myn­dighet är kronofogdemyndighet, länsstyrelse (i egenskap av överexekulor) samt hovrätt och högsia domstolen (i anledning av besvär i utsöknings­mål).

Kronofogdemyndigheten i Göteborg har i sill remissyttrande, såvitt av­ser förfarandel hos kronofogdemyndighet, anvisat olika lösningar. Mest i språklig överensstämmelse med lagtexten synes vara den tidpunkt då kro­nofogdemyndigheten skiljer utsökningsmålet ifrån sig genom redovisning till borgenären.

Beiräffande förfarandet hos övriga exekutiva myndigheter synes vad som i promemorian anförts om avslutande av det rättsliga förfarandet i tvistemål kunna ha motsvarande tillämpning.

4.3.10    Konkurslagskommittén: Enligt 7 § i förslaget skall ny preskrip­tionstid börja löpa från den dag det rättsliga förfarandet avslutas. Av moti­ven kan utläsas atl när det rättsliga förfarandet avslutas genom dom eller slulligl beslut preskriptionstiden skall räknas från dagen för det lagakraft­vunna avgörandet, således ej från den dag liden för överklagande går ul. Det kan vara skäl alt i lagtexten klart ange att förstnämnda dag åsyftas.

4.3.11    Föreningen Sveriges kronofogdar: I departementspromemorian föreslås att preskription också skall kunna avbrytas genom att borgenären åberopar fordran mot gäldenären hos bl.a. "exekutiv myndighet". Del anges vidare att om gäldenären inle får del av kravel inträder likväl pre­skription tidigast etl år efter det förfarandet avslutades. Bortsett från oklarheten i begreppet "exekutiv myndighet" och det principiellt tvek­samma i en sådan regel, ger lagtexten enligt sin lydelse den uppfattningen, alt en borgenär kan avbryta preskription genom atl hos KFM en gång varje år inge exekutionstitel mol gäldenären och därefter omgående återkalla be­gäran om verkställighet. Öm förslaget i denna del vidhålls bör i allt fall en kompletterande föreskrifl ges, att förfarandel att inge exekutionstitel för att uppnå preskriptionsavbrott inte kan upprepas.

4.3.12  Övre Norrlands lokalavdelning av Föreningen Sveriges kronofog­
dar: Med stöd av 7 § 3 har borgenären möjlighet atl åtnjuta ett begränsat
preskripflonsavbrott nm ett år um han inlett ett rättsligt förfarande men av­
brutit detta innan gäldenären fått del av borgenärens framställning. Någon
begränsning för borgenären att upprepa detta förfarande finns ej. Delta
kan leda till att borgenären kan inge ett mål bl. a. till exekutiv myndighet
men återkalla detta innan gäldenären underrättats om den sökta verkstäl­
ligheten. Ett upprepande av detta förfarande från borgenärens sida kan le­
da till atl en fordran kan hållas vid liv under längre tid utan att gäldenären
erhållit kännedom om preskriplionsavbrolten. Stadgandet lorde närmasl


 


Prop. 1979/80:119                                .                               157

ha sitt berättigande i de fall gäldenären håller sig undan en längre tid, ex-     Remissamman-empelvis genom utlandsvistelse utan möjligheter till preskriplionsavbry-     ställning lande åtgärder i utlandet. Det kan ifrågasättas om de begränsade preskrip­lionsavbrolten är ändamålsenliga i dessa fall eller om en särregel borde till­skapas.

4.3.13    LRF: Del är enligt LRFs uppfallning oklart vad som avses med all del rättsliga förfarandel avslutats. Avses härmed att dom eller beslut meddelats eller - som uttrycket närmast leder tanken lill - all dnm eller beslul vunnit laga kraft eller alt målet avgjurts i sista instans. Även nm spe­cialmntiveringen innehåller viss förklaring är ett ytterligare förtydligande nödvändigl.

4.3.14    Svenska bankföreningen: Lagtexten i 7 § kan tolkas som om med den dag det rättsliga förfarandet avslulas i tvistemål avses den dag domen eller det slulliga beslutet vinner laga kraft. Äv moiiven framgår emellerlid att man avser den dag dom eller slutligt beslut meddelas. Bankföreningen anser atl det av lagtexten skall klart framgå vilken dag som det rättsliga förfarandet skall anses avslutat.

4.3.15    Finansieringsföretagens förening: Av 7 § av förslaget bör klart framgå all det är den dag dom eller slutligt beslut meddelas som skall vara den dag när del rättsliga förfarandet skall anses vara avslutat.

5   Verkan av preskription

5.1 Allmänt

5.1.1  JK: Begreppet preskription är centralt förlagen. Denna omständig­het i förening med att allmänheten säkert inte har innebörden av begreppet klar för sig gör att jag vill ifrågasätta om man inte redan i de inledande be­stämmelserna bör ange innebörden av att en fordran preskriberas.

5.1.2  Kronofogdemyndigheten i Göteborg: I promemorian sägs att frå­gan om domstol eller annan myndighel självmant skall beakta frågan om preskription har samband med centrala processrättsliga principer och atl rättegångsutredningen (Ju 1977: 06), som har i uppdrag atl göra en översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domslol, nu är i gång med silt arbete. Här bör betonas vikten av att utredningen även tar upp frågan om offlcial-prövning av preskriplionsfrågor hns de exekutiva myndigheterna uch hur dessa bör agera i sammanhanget. Det oklara rättsläge som i dag råder ska­par en varierande praxis hns krnnnfngdemyndigheterna snm inte är till­fredsställande. En snar lösning är därför av nöden. Det kan lilläggas att kfm i Göteburg, bl. a. med stöd av vad lagberedningen uttalat (Utsöknings-rätt XII SOU 1973: 22, s. 186), prövar frågan nm allmän preskriptinn först efter invändning från gäldenären.

5.1.3  Kronofogdemyndigheten i Stockholm: Enligt praxis prövar krnnn­fugdemyndighelen för närvarande ex ufficin frågan um preskripliunsav­brutt föreligger eller ej. Krunufugdarna utgår ifrån att samma prövning även framdeles skall göras.

5.1.4  Konsumentverket: För att en domstol skall ta hänsyn till preskrip­tion krävs att part gör invändning om preskription. I sitt remissvar över de­partementspromemorian Ds Ju 1975:11 pekade KO på den risk för rättsför­lust för den enskilde som detta medför. Konsumentverket hänvisar i denna fråga till vad KO där har anfört.


 


Prop. 1979/80:119                                                   158

5.1.5 Länsstyrelsen i Göleborgs och Bohus län: Länsstyrelsen har i re-      Remissamman-
missyttrande över 1975 års promemoria hävdat atl del med orden "rätten     ställning

atl kräva ut sin fordran" i 16 § dåvarande lagförslaget klart sagts ut att pre­skriptionens föremål endast är penningfordran. Nämnda uttryck återkom­mer i 8 § i det aktuella lagförslaget. Någnn ändring i förhållande till gällan­de rätt beiräffande preskriptionens föremål är nu inte åsyftad. Med "ford­ran" avses sålunda i detta sammanhang anspråk på pengar, varor, tjänster eller andra prestatinner av nbligatiunsrättslig karaktär. Det möter, språk­ligt sell, inle någol hinder att använda orden "kräva ut" i fråga om pen­ningfordran. Det förefaller emellertid mindre välfunnet alt använda uttryc­ket beträffande andra obligalinnsrältsliga prestatinner. Om preskriptin-nens föremål skall bibehållas nförändrat och inte inskränkas flll penning­fordran, bör orden "kräva ut" tas bort. Att "kräva ut" exempelvis en tjänst för tankarna till ett tvångsförfarande där borgenären med exekutiv myndighets medverkan handgripligen tvingar gäldenären att utföra tjäns­ten. Den språkliga olägenheten undgås om man i stället för "kräva ut" an­vänder orden "göra gällande", som har en mindre aggressiv framtoning.

5.1.6 Föreningen Sveriges kronofogdar: I rättspraxis har vid olika tillfäl­
len uttalats, att domstol och KFM inte ex officin får pröva frågan nm ford­
ringen preskriberats. Denna ståndpunkt i praxis är förbryllande och up­
penbart otillfredsställande. I andra avseenden har man anlagt ett friskare
synsätt på ivistemålsprocessen och tillåter numera domstol en hög grad av
materiell processledning, vilket dokumenterats i den s.k. småmålslagen.
KFM måste i nutiden ha att tillvarata gäldenärernas intressen även i de en­
skilda målen. Föreningen vill därför med eftertryck framhålla, att den före­
slagna lagstiftningen måste kompletteras med en regel, som tillåter KFM
att utan invändning från gäldenären pröva preskriptionsfrågor. I prakliken
kan eljest de svagast ställda gäldenärerna utsättas för rättsförluster.

5.1.7   Övre Norrlands lokalavdelning av Föreningen Sveriges kronofog­dar: Lokalavdelningen konstaierar slutligen med beklagande att promemo­rieförslaget icke innehåller bestämmelser med skyldighet för domslol och andra myndigheter att självmant pröva fråga om preskription på av för­eningen anförda grunder. Det är, som föreningen i sitt lidigare yttrande åberopat, ett stort anlal gäldenärer som inle har kännedom om gällande preskriptionsbestämmelser. Nu föreslagna alternativa preskriptionstider, begränsade preskriptionsavbrott och konsumentköplagens styrning av preskriptionstiderna kommer ingalunda atl underlätta för den enskilda gäl­denären att beakta fordringspreskription. Okunnigheten om gällande lag­stiftning kommer att drabba de mest utsatta, de som oftast bor avsides lill utan fullt ulbyggd rättshjälp och själva inte är insatta i processförfarandet eller av kostnadsskäl avstår från invändningar. Frågan är av sådan bety­delse att den bör lösas inom ramen för föreslagen preskriptionslagstiftning.

5.1.8   Svenska handelskammarförbundet: Förbundet förordar att 8 § ges en utformning som på etl mera adekvat sätt än förslagels uttrycker inne­börden av preskription. Lagtexten bör inle ge intryck av aU borgenären in­te överhuvudtagel har kvar någon fordringsrätt. Den naturliga fordrings-rätt som borgenären alltid anses ha kvar även efter preskription och som ju bland annal innebär att eriagt fordringsbelopp aldrig kan betraktas som gå­va är, liksom naturiiglvis kvarstående kvittningsrätt och panträtt, viktiga undantag från principen att preskription utsläcker fordringsrätt.


 


Prop. 1979/80:119                                                                159

5.2 Flera gäldenärer                                                                         Remissamman-

5.2.1 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Tidsbestämningen i 9 § i      ställning lagförslaget "god tid" är vag och kan ge upphov till osäkerhel och skiftan­de praxis vid tillämpningen. Tiden bör ulan olägenhel kunna exakl anges i lagtexen och bestämmas till förslagsvis ett år.

6   Tillämpningsområde m. m.

6.1   Hovrätten för Nedre Norrland: Som hovrätten anmärkte i sitt re-
missyUrande i anledning av PM med förslag till preskripflonslag (DsJu
1975:11) bör av lagens rubrik framgå atl lagen handlar om preskription av
fordran.-----

Enligt hovrättens mening vore det önskvärt atl skriva om även bestäm­melserna om kallelse på okända borgenärer.

6.2   Kammarkollegiet: Oklarhet råder i fråga om tillämpningen av nuva­
rande preskriptionsbestämmelser beträffande arvsskatt och gåvoskatt.
Föredragande departementschefen uttalade enligt prop. 1976/77: 5, s. 144,
att preskripiionsförordningen var lillämplig i sådana fall, där skalle- och
avgiftsförfattning saknade hänvisning till uppbörd slagens preskriptions­
bestämmelser. Bl. a. arvs- och gåvoskatt föll därför under de allmänna pre­
skriptionsbestämmelsema. Enligt departementschefens uppfattning var
det självklart att preskriptionstiden för sådana skattefnrdringar o. d. som i
enlighel med preskripflonsförordningen preskriberas först efter lio år inte
borde förkortas så väsenfligt att tiden blir kortare än vad som gäller enligt
uppbördslagen. Då frågan om preskriptionstiden för skaller o. d. var före­
mål för behandling av utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder
m.m. i skatteprocessen, föreslog departementschefen en övergångsbe­
stämmelse till det då framlagda förslaget lill preskriplionslag av innebörd
att preskriptionsförordningens bestämmelser i dess dåvarande lydelse
skulle vara tills vidare tillämpliga i fråga om sådan fordran på skatl eller all­
män avgift varom särskilda bestämmelser om preskription inte meddelats.
Någon motsvarande övergångsbestämmelse återflnns inte i det nu framlag­
da lagförslaget. En bestämmelse av angivna innebörd har nämligen ansetts
onödig, eflersom den för konsumentfordringar föreslagna förkortningen av
preskriptinnstiden inte berör skattefnrdringar o. d.

Något slutbetänkande har ännu inte framlagts av 1973 års utredning om säkerhetsåtgärder i skaiteprocessen. Enligt vad kollegiet under hand erfa­rit kommer utredningens författningsförslag i fråga om preskriptionsfld o. d. huvudsakligen att avse skatter nch avgifter vara uppbördslagens pre­skriptionsbestämmelser för närvarande är tillämpliga. En femårig pre­skriptionslid från kalenderåret efter debileringsdagen övervägs i sådana fall. Sannolikt kommer inte utredningens författningsarbete att omfatta frågor om preskription av det allmännas anspråk på arvsskatt och gåvo­skatt. Problemet med sådant anspråk är att det sedan gammalt ansetts att anspråket inte utgör någon fordran förrän skatt debiterats. Högsta domsto­len har emellertid såsom bekant vid tillämpningen av preskriptionsförord­ningen ansett preskription enligt nämnda förordning kunna äga rum beträf­fande arvskatt och gåvoskatt. Därvid har preskription förklarats ske tio år efter skattskyldighetens inträde. 1 sak har ingen haft något alt erinra där­emot. Att fordringsbegreppet extenderats på detta enda område innebär dock i sig en viss oklarhet. Av denna oklarhet har följt en annan, nämligen


 


Prop. 1979/80:119


160


 


rörande möjligheten att avbryta preskriptionen. I dagens läge får väl oklar­heten anses i rättspraxis undanröjd genom två beslut av högsta domstolen nämligen 1978-03-10, SÖ 506, och 1978-03-20, SÖ 570, men här har det ju gällt tillämpning av preskriptinnsförnrdningen.

Frågan nm preskription av anspråk på arvsskatt och på gåvoskatt berörs
inte i promemorian Ds Ju 1977:14, i annan mån än vad som enligt ovan an­
förts beträffande behovet av särskild övergångsbestämmelse beträffande
fordran på skatl o. d. Avfattningen av avsnittet 4.6 ger närmast vid handen
att endasl fordringar skall preskriberas och att beträffande andra anspråk
den föreslagna lagen inte skulle vara tillämplig. Sannolikt är delta inte av­
sikten, men antagande av lagen utan alt i motiven berörts frågan om före­
varande slag av anspråk skulle kunna skapa ny oklarhet. 

1 prop. 1976/77: 5 föreslogs vissa ändringar i 2 kap. 24 §, 7 kap. 57 § och 8 kap. 35 § vattenlagen, syftande till att utesluta de allmänna preskrip-tinnsbestämmelsemas flllämplighet vid fall av oförutsedd skada. Ändrings­förslaget återfinns inte i lagförslaget enligt Ds Ju 1977:14. I departements­promemorian har hänvisals till alt vattenlagsutredningens betänkande (SOU 1977: 27) innefattar förslag om preskriptionsbestämmelser för oför­utsedda skador. Det är emellertid ovisst om och i så fall när angivna betän­kande kommer att resultera i en ny lagstiftning. Enligt kollegiets mening finns det därför skäl att låta det nu framlagda förslaget till preskriptions­lagstiftning åtföljas av samma ändringsförslag beträffande vattenlagen som upptagits i propositionen.

6.3  Kronofogdemyndigheten i Göteborg: Förslaget alt ändra deposi­
tionstiden enligt lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars
nedsättande i allmänt förvar och lagen (1942: 263) om preskription av rätt
till medel som innestå hos offentlig myndighet hälsas med tillfredsställelse.
Tjugoårsfristerna i dessa lagar är alltför långa. Det ter sig något omotiverat
att behålla en så lång depositionstid när den allmänna preskriptionstiden är
tio år och i vissa fall föreslås nedkortad till tre år.

I sammanhanget vill kfm påtala behovet av enhelliga och klara regler för preskription av de många skiftande slag av fordringar i allmänna mål som kfm har att indriva. Den oenhetlighet och brist på systematik som utmär­ker nuvarande rättsregler för preskription på allmänna målsområdet bör snarast undanröjas. Särskilt inför övergången till ADB inom exekulionsvä­sendet är det angeläget med en översyn av dessa preskriptionsregler. Kfm vill hänvisa till de förslag från en särskild arbetsgrupp snm riksskattever­ket 1976-02-26 (Dnr 351/75-936) överiämnat till kommundepartementet.

6.4  Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Lagförslaget är indelal i
avdelningar, varav den första med rubriken "Inledande bestämmelse".
Eftersom bestämmelsen (1 §) enbart beskriver lagens tillämpningsområde,
bör rubriken ändras till "Tillämpningsområde".       

Promemorian har på ett tillfredsställande sätt löst uppgiften att staka ut gränsen för lagförslagets tillämpningsområde i fråga om speciella preskrip­tionsbestämmelser. I motiveringen sägs (s. 91): "Om en författning inte lämnar upplysning i ett visst avseende, bör de allmänna preskriptionsbe­stämmelsema som regel tillämpas i stället. Det kan dock undantagsvis in­träffa att en tillämpning av de allmänna beslämmelsema är utesluten, trnts all specialförfattningen saknar bestämmelser i elt visst hänseende". Den­na undanlagssiluation är förutsedd i 1 § som undantar tillämpning av de allmänna preskriptionsbestämmelserna om "annat följer" av vad som är stadgat i specialförfatlning. Detta innebär naturligen att en tillämpning av de allmänna preskriptionsbestämmelsema på specialförfattning är uteslu­ten, om tillämpningen framstår som uppenbart orimlig.


Remissamman­ställning


 


Prop. 1979/80:119                                                  161

6.5  Bostadsstyrelsen: Styrelsen har främst beaktat förslagel till ny lag-      Remissarnman-
stiftning om preskription av fordringar m. m. utifrån de effekter förslaget      ställning

får för den statliga bostadslångivningen. Styrelsen har ur sina synpunkter inte något alt erinra mot detsamma.

I sammanhanget vill dock styrelsen hänvisa till sin skrivelse 1975-09-11 till justitiedepartementet i anledning av promemorian Ds JU 1975:11. Den­na var främst föranledd av den ändrade situation ur preskriptionssynpunkt som uppstått genom de nya bestämmelserna om kommunalt ansvar för Bo­stadslån enligt 19 § bostadsfinansieringsförordningen (1974; 946) som träd­de i kraft 1975-01-01. I skrivelsen hemställde styrelsen alt statlig fordran hos kommun, proprieborgen ställd av kommun ävensom kommunala an­svarsåtaganden i den mån dessa har samband med lån som utgår av stats­medel i syfte att främja bostadsförsörjningen inom rikel m.m. måtte un­dantas från preskription. Styrelsen konstaterar att det remitterade försla­gel inte behandlar dessa frågor.

Styrelsen finner atl hithörande frågor är av väsenflig betydelse ur låne­synpunkt och är angelägen om att desamma om möjligt kan uppmärksam­mas i lämpligt sammanhang.

6.6  Konkurslagskommittén: I sitt förra yttrande framhiill kommittén att
preskriptionsbestämmelsen i 148 a § konkurslagen uppen jarligen är av så­
dan karaktär atl de allmänna reglerna nm preskriptionsav Drott och ny pre­
skriptionstid inte kan tillämpas analogt. Detta förtjänar alltjämt att påpe­
kas.

7   Ikraftträdande m. m.

7.1 RSV: Det är lämpligt om tidsförkortningen i 1 § lagen om preskrip­tion av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet m. m. också får påverka redan skedda inbetalningar. Detta torde inte medföra risk för rättsförluster. Genom sådan ordning skulle det inte behöva dröja tjugo år innan antalet fall av innestående medel reducerats i önskvärd omfattning. Härigenom skulle uppstå vissa lättnader för t. ex. länsstyrelserna.

Beträffande lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar finns däremot i och för sig inget att erinra mot den föreslag­na ordningen, eftersom både gäldenären och borgenärer, som haft känne­dom om nedsättningen, har kunnat utgå ifrån all de tidsfrister, som angavs i lagen när nedsättningen skedde, inte ändras. Å andra sidan kan det med fog göras gällande att också de gäldenärer som gjort en nedsäUning före lagändringen borde få åberopa den förmånligare bestämmelsen om rätt att lyfta pengarna redan efter lio år. Om övergångsbestämmelsen kan formu­leras så att borgenärers rält inte åsidosätts på ett otillböriigt sätt, anser RSV, att även tidigare nedsatta medel bör kunna lyftas av gäldenären re­dan efter tio år.

Naluriigen bör gäldenären också kunna lyfta medlen enligt bestämmel­sen i den äldre lagen, dvs. efter tjugo år. Då lyflningsrälten bör fortgå i ett sammanhang synes gäldenären övergångsvis böra äga lyfta medlen under hela tiden fr. o. m. det elfte året t. o. m. det tjugoförsta året.

11    Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 119


 


Prop. 1979/80:119

1    Förslag till Preskriptionslag

Härigenom föreskrivs följande.


162

Bilaga 3 De remitterade förslagen


Lagrådsremissens lagförslag


Inledande bestämmelse

1 §   Denna lag gäller i fråga om preskription av fordringar, i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet.

Preskriptionstid

2 § En fordran preskriberas tio år efler tillkomsten, om inte preskrip­
tionen avbryts dessförinnan.

Preskriptionstiden är dock tre år för fordran mot en konsument, om fordringen avser en vara, tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit konsumenten för huvud­sakligen enskilt bruk. Detsamma gäller fordran mot den som har gått i borgen för betalningen av en sådan fordran. Den treåriga preskriptionsti­den gäller dock inte fordringar som grundar sig på löpande skuldebrev.

För fordran på pension räknas preskriptionstiden från den dag fordring­en tidigast kan göras gällande.

3 § En fordran på skadestånd i anledning av brott preskriberas ej före
utgången av tiden för ålalspreskription, om inte frågan om ansvar för
brottet har avgjorts dessförinnan. Har så skett, preskriberas fordringen ett
år efter den dag dom eller slutligt beslul meddelas, om inte preskriptionsti­
den går ut senare enligt 2 §.

Om någon har häktats eller erhållit del av åtal för brott före utgången av flden för åtalspreskription men ansvarsfrågan inte har avgjorts dessförin­nan, preskriberas en fordran på skadestånd i anledning av brottet tidigast etl år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelas.

4 § En regressfordran som har uppkommit genom att någon har betalt en
skuld, för vilken flera är ansvariga, preskriberas tidigast etl år efter betal­
ningen av huvudfordringen.

Preskriptionsavbrott

5 §   Preskription avbryts genom att

1.   gäldenären utfäster betalning, erlägger ränta eller amortering eller erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären,

2.   gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordring­en från borgenären eller

3.   borgenären väcker talan mot gäldenären eller annars åberopar ford­ringen gentemot gäldenären vid domstol, hos exekutiv myndighet eller i skiljeförfarande, konkursförfarande eller förhandling om offentligt ackord.


 


Prop. 1979/80:119                                                                163

Verkan av preskriptionsavbrott                                                         Lagrådsremissens

6   §   Ompreskriptionharavbmflts genom erkännande, krav eller erinran,      lagförslag löper en ny preskriptionstid enligt 2 § från dagen för avbrottet.

7   § Om preskription har avbrutits genom att talan har väckts eller genom att fordringen annars har åberopats enligt 5 § 3, löper en ny preskriptions­lid enligt 2 § från den dag dom eller slutligt beslut meddelas eller det rättsliga förfarandet avslutas på annal sätt.

Avslutas det rättsliga förfarandet utan att gäldenären eller hans rättsin­nehavare har underrättats om borgenärens framställning, beräknas dock preskriptionstiden som om någol avbrott inte hade sketl. Fordringen preskriberas likväl tidigast ett år efter det att förfarandel avslutas.

Preskriptionstiden kan inte förlängas enligt andra stycket andra mening­en mer än en gång.

Innebörden av preskription

8 § Preskription innebär att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin
fordran.

Preskripflon av en huvudfordran omfattar även fordran på ränta och annan fllläggsförpliktelse samt fordran på gmnd av borgen.

9 § Om flera har åtagit sig eller förpliktats att svara solidariskt för samma
skuld och denna preskriberas i förhållande flll någon av dem, svarar var
och en av de andra endast för sin andel. Andelama beräknas efter huvudta­
let, om inte annat har bestämts genom ett avtal eller avgörande som
borgenären har fått kännedom om senast sex månader före preskriptionen.

Uppkommer brist hos någon av de kvarvarande gäldenärerna, fördelas ansvaret för bristen mellan de övriga kvarvarande och borgenären. Därvid svarar vaije gäldenär i förhållande till sin andel och borgenären i förhållan­de till den andel som har preskriberats.

10   § Oberoende av att en fordran är preskriberad får den användas till kvittning, om den inte var preskriberad vare sig när borgenären förvärvade den eller när han kom i skuld till gäldenären.

11   § Preskription inskränker inte borgenärens rätt att la ut sin fordran ur egendom i vilken han har panträtt eller retentionsrätt till säkerhet för fordringen.

Särskilda bestämmelser

12 § Etl avtal att en fordran inte skall preskriberas eller att preskriptiun
skall kunna avbrytas på annat sätt än sum föreskrivs i denna lag är ngiltigl.

Ett avtal om förlängning av preskriptionstiden för en fordran som avses i 2 § andra stycket är giltigt endasl om det har ingåtts efter fordringens tillkomst. Förlängning får ske med högst tre år i sänder från dagen för avtalet.

13 § Om en åtgärd som avses i 5 § 3 vidtas utomlands, medför den
verkningar enligt denna lag, under fömtsättning att borgenären med hän-


 


Prop. 1979/80:119                                                   164

syn till gäldenärens förhållanden och omständigheterna i övrigt har haft      Lagrådsremissens
skälig anledning att vidta åtgärden i den främmande siaten.
  lagförslag

Denna lag Iräder i kraft den 1 juli 1980.

Lagen tillämpas även på fordringar som har kommit till före ikraftträdan­det och som inte har preskriberats dessförinnan enligt äldre bestämmelser. Har en preskriptionsavbrytande åtgärd vidtagits enligt äldre bestämmel­ser, skall verkan av åtgärden bestå även efter ikraftträdandet. Preskrip­tionsflden skall dock bestämmas enligt den nya lagen.

Fordringar som avses i andra stycket preskriberas ej före den I juli 1983, om inte preskription skulle ha inträtt dessförinnan även enligt äldre be­stämmelser.

2   Förslag till

Lag om kallelse på okända borgenärer

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1       § Denna lag gäller i fråga om kallelse på okända borgenärer, i den mån
inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet.

Förutsättningar för ansökan

2       § När bouppteckning har sketl efter en avliden, får efterlevande make,
arvinge eller testamentstagare, som vill förvissa sig om att det inte finns
okända skulder i boet, ansöka om kallelse på den avlidnes okända borgenä­
rer. Står boet under förvaltning av en boutredningsman eller testaments­
exekutör, får också denne göra ansökan. Var den avlidne gift, får kallelse
sökas även på den efterlevande makens okända borgenärer.

3§ När en ansökan om boskillnad eller äktenskapsskillnad har bifallits, får vardera maken ansöka om kallelse på egna eller andra makens okända borgenärer.

Kallelse på okända borgenärer får också sökas av förmyndaren, när någon har förklarats omyndig, och av en bolagsman eller likvidator, när ett handelsbolag har trätt i likvidation.

Förfarandet

4 § Ansökan nm kallelse på nkända borgenärer görs vid den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet eller, om gäldenären är avliden, där han hade bort svara i sådana mål.

Sökanden skall bifoga en förteckning över gäldenärens kända borgenä­rer. I förteckningen skall såvitt möjligt anges borgenäremas namn och adress.

5§ När en ansökan har kommit in till rätlen, skall denna utfärda en kallelse, i vilken de som har okända fordringar på gäldenären föreläggs att


 


Prop. 1979/80:119                                                                165

skriftligen anmäla sina fordringar lill rätten senast en viss dag, sedan sex      Lagrådsremissens
månader har förflutit.
                                                                       lagförslag

Kallelsen skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar inom tio dagar. Vidare skall rätlen senast en månad före anmälningstidens utgång skicka underrättelser om kallelsen till kronnfogdemyndigheten i distriktet och, såvitt möjligt, lill alla borgenärer som har tagits upp i förteckningen över kända borgenärer.

Verkan av att en fordran inte anmäls i tid

6§ En borgenär, som inte är upptagen i förteckningen över kända borge­närer och som underlåter att anmäla sin fordran inom den föreskrivna tiden, förlorar rätten att kräva ut fordringen. Anmälan behövs dock inte, om borgenären före anmälningsfldens utgång åberopar sin fordran i gäldenärens konkurs eller i förhandling om offentligt ackord eller om gäldenären eller hans rättsinnehavare dessförinnan får kännedom om ford­ringen på annal sätt.

Föriust av rätten att kräva ul en huvudfordran omfaltar även fordran på ränta och annan tilläggsförpliklelse samt fordran på grund av borgen.

7§ Föriorar borgenären rätten att kräva ut sin fordran av en av flera gäldenärer som har åtagit sig eller förpliktats att svara solidariskt för samma skuld, tillämpas beslämmelsema i 9§ preskriptionslagen (1979:000).

8  § Även om borgenären har underlåtit alt anmäla sin fordran efter kallel­se på okända borgenärer, får fordringen användas till kvittning, om anmäl­ningstiden inte hade gått ut vare sig när borgenären förvärvade fordringen eller när han kom i skuld till gäldenären.

9  § Underiåtenhet att anmäla en fordran efter kallelse på okända borgenä­rer inskränker inte borgenärens rätt att ta ut sin fordran ur egendom i vilken han har panträtt eller retentionsrätt lill säkerhet för fordringen.

Denna lag träder i kraft den I juli 1980.

Har kallelse på okända borgenärer utfärdats före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser i fråga om verkan av att en fordran inte anmäls inom den föreskrivna tiden.

3   Förslag till

Lag om upphävande av förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig pre­skription och om kallelse å okända borgenärer

Härigenom föreskrivs att förordningen (1862: 10 s. 1) om tioårig pre­skription och om kallelse å okända borgenärer skall upphöra atl gälla vid utgången av juni 1980.


 


Prop, 1979/80:119                                                                166

4   rorslag till                                                                                    Lagrådsremissens
Lag om upphävande av förordningen den 28 juni 1798 angående      lagförslag

vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

Härigenom föreskrivs att förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1980.

5   Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1946:843) om tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4§ förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

Härigenom föreskrivs att lagen (1946:843) om tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4§ förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1980.

6   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning genom pennuig-ars nedsättande i allmänt förvar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1927:56) om gälds betalning

genom penningars nedsättande i allmänt förvar dels att mbriken till lagen samt 7 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 10§, av nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

Lag om gälds betalning genom pen-     Lag om nedsättning av pengar hos

ningars nedsättande i allmänt förvar      myndighet

Är, då tjugu år förflutit från det        '' ' nedsatta beloppet fortfa-

nedsättning skett, det nedsatta be- rande innestående tio år efter ned-

loppet fortfarande innestående och sättningen och finns det inte anled-

ftnnes ej anledning till antagande, "'"8 att anta att frågan om rätten

att fråga om rätt till beloppet är  till beloppet är beroende på pröv-

beroende på prövning, må belöp- ning, får gäldenären lyfta beloppet,

pet, ändå att gäldenären icke gjori även om inte förbehåll har gjorts

förbehåll som i4§ sägs, av honom enligt 4§.  Gäldenären skall dock

lyftas, där han därtill anmäler sig anmäla sig inom tre år. I annat fall

inom natt och år. Göres ej sådan             tillfaller beloppet staten,
anmälan, tillfaller beloppet kronan.


Är för visst fall i annan lag stad-
   Bestämmelserna   i   7§   och   8§

gal om gäldenärs rätt att till betal-     tredje   stycket   tillämpas   också
ning av skuld nedsätta penningar,     andra fall när medel enligt författ-
lände det till efterrättelse.
            ning har betalts in till en myndighet


 


Prop. 1979/80:119                                                                167

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse                        Lagrådsremissens

för an utges till den som är berätti-       lagförslag

gad till medlen. Beloppet skall dock

alltid stå inne så länge rätten till

det  är beroende  av  en framtida

händelse.

Rätten att efter den tid som anges i 7§ lyfta inbetalda medel tillkommer den som har gjort inbe­talningen eller, när medel har ta­gits ut genom en exekutiv förrätt­ning, den som förrättningen har ägt rum hos.

10§

Om det i annan lag har medde­lats någon bestämmelse som av­viker från vad som föreskrivs i den­na lag, gäller den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980, då lagen (1942: 263) om preskrip­tion av rätt till medel som innestå hos offenflig myndighet skall upphöra att gälla.

I fråga om nedsättning eller inbetalning som har gjorts före ikraftträdan­det gäller äldre bestämmelser.

7   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs alt 62 § lagen (1973:1150) om förvaltning av sam­fälligheter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

62 §
Samfällighetsförening får ej upp-
   Samfällighetsförening får ej upp­
lösas förrän alla dess skulder beta-
    lösas förrän alla dess skulder beta­
lats eller de medel som fordras för
     lats eller de medel som fordras för
betalningen nedsatts hos länsstyrel-
betalningen nedsatts hos länsstyrel­
sen. I samband med upplösningen
     sen. I samband med upplösningen
får kallelse sökas på föreningens
  får kallelse sökas på föreningens
okända borgenärer. De i förord-
okända borgenärer. Bestämmelser-
ningen (1862:10 s.  1) om tioårig
  na i lagen (1979:000) om kallelse på
preskription   och   om   kallelse   å
     okända   borgenärer   äger   därvid
okända borgenärer meddelade be-
    motsvarande tillämpning.
stämmelserna  om  sådan  kallelse
äger därvid motsvarande tilllämp-
ning.


 


Prop. 1979/80:119


Lagrådsremissens

Överstiger vid upplösningen av föreningen dess tillgångar skulderna,      uagrädsre skall överskottet skiftas mellan medlemmarna enligt gmnder som för-      lagförslag eningsstämman beslutat. Vad som nu sagts gäller ej, om annat föreskrives i stadgarna.

Denna lag träder i kraft den I juli 1980.


 


Prop. 1979/80:119


169


Lagrådets yttrande


LAGRÅDET


Uidrag

PROTOKOLL vid sammaniräde 1979-12-12


Närvarande: f. d. regeringsrådet Martenius, justitierådet Mannerfelt, rege­ringsrådet Hilding, justitierådet Palm.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 7 juni 1979 har regering­en på hemställan av dåvarande chefen för justitiedepartemenlel. statsrådet Sven Romanus, beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.  preskriptionslag,

2.  lag om kallelse på okända borgenärer,

3.  lag om upphävande av förordningen (1862:10 s. I) nm tinårig preskrip­tion och om kallelse å okända borgenärer.

4.  lag om upphävande av förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,

5.  lag om upphävande av lagen (1946:843) om lid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,

6.  lag om åndring i lagen (1927:56) om gälds belalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar,

7.   lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.
Förslagen har föredragits inför lagrådet av hovrättsassessorn Jan Fors-
ström.

Förslagen föranleder följande yltrande.

Förslaget till preskriptionslag

Lagrådet: 2§

När det gäller den treåriga preskriptionstiden för fordringar mot konsu­menter anknyter den föreslagna lagstiftningen, såvitt angår borgenärssi­dan, till det näringsidkarbegrepp som har blivit gmndläggande för hittills införd konsumentskyddslagstiftning. Den praxis som utvecklar sig på detta rättsområde kan därför påräknas bli vägledande även för preskriptionslag­stiftningens del. 1 sammanhanget vill lagrådet erinra om att viss vägledning beträffande näringsidkarbegreppei kan hämtas, fömtom från förarbetena till konsumentskyddslagstiftningen, också från prop. 1968:98 angående bl. a. näringsfrihetsförordningens upphävande. Särskilt är därvid atl näm-


 


Prop. 1979/80:119                                                                170

na ett uttalande att till näringsverksamhet bör hänföras verksamhet sum      Lagrådets yttrande bedrivs i sådana knmmersiella former snm gör den jämförlig med normalt förekommande näringsgrenar (s. 72 nch 114).

Beträffande konsumenttjänster uttalades i prop. 1976/77:5 med förslag till preskriptinnslag m. m. (s. 206), att den hänvisning som i del lagförslagel gjordes lill konsumentköplagen för bestämning av begreppel var i viss mån vag och kunde ge upphov lill ivekan i gränsdragningsfrågnr. Den förhopp­ningen UUrycktes dnck, atl nklarhelen i detla avseende åtminstone till viss del skulle undanröjas genom den kommande lagstiftningen om konsu­menttjänster. 1 nu föreliggande förslag av konsumenltjänstutredningen (SOU 1979:36) har lagförslagets räckvidd emellertid begränsats till vissa särskilda tjänstetyper: arbele på lös sak samt arbete på fast egendom eller i övrigt på byggnad eller annan anläggning på mark eller i vatten. Ulredning­en har mot bakgrund härav och i anslutning till viss begränsning i dess uppdrag - att utredningen enligt direkliven inte skulle omfalta sådan service som lämnas från del allmännas sida - uttalat (s. 132) att, med hänsyn lill arten av de avtalstyper snm avses med lagförslaget, dess lill-lämpning på ijänster som lillhandahålls av "del allmänna" i vidsträckt mening knappasl lorde aklualisera några praktiska svårigheter. 1 samband med en evenluell utvidgning av den föreslagna lagens tillämpningsområde till andra avtalstyper än de nyss nämnda såsom undervisning, rådgivning och behandling av person kan del däremot enligt utredningen bli anledning alt på elt mer konkret sätt utveckla gränsdragningsprinciperna.

Av det anförda framgår att de i prop. 1976/77:5 gjorda uttalandena om det vaga i konsumenltjänstbegreppet fortfarande äger giltighet. I all syn­nerhet gäller detla, när tjänster tillhandahålls av offentliga organ och det skall bedömas om dessa därvid skall anses som näringsidkare.

Som exempel på ijänsler som omfattas av den kortare preskriptionstiden nämns i lagrådsremissen sjukvård, tandbehandling, undervisning och juri­disk rådgivning. Då del helt övervägande anlalel tjänster inom framför allt sjukvård och undervisning tillhandahålls genom det allmännas försorg ger sistnämnda uppräkning snarast vid handen att ersättningskraven även från del allmännas sida avses bli preskriberade efter tre år.

1 remissprolokollet anges emellertid atl treårspreskription inte avses bli tillämplig, när fordringen härrör från "ren myndighelsulövning", varvid nämns fordringar på återbetalning av studiemedel och bostadslån. Som exempel på offentliga inrättningar, som bör anses som näringsidkare i lagens mening, anges å andra sidan företag som levererar vatten, gas och elektricitet eller tillhandagår med telefonabonnemang eller renhållning.

Vid lillkomslen av förvaltningslagen (1971:290) var frågan om vad som i denna lag skall avses med myndighetsulövning föremål för ingående be­handling. Såväl av definitionen i lagens 3 S som av uttalanden i förarbetena (prop. 1971:30 s. 278-281 och 330-335) framgår aU begreppet myndig­hetsulövning där är relativt vidsträckt och torde omfatta bl. a. debitering


 


Prop. 1979/80:119                                                                171

av avgift för sjukvård. I remissen hänvisas inte till förvaltningslagens Lagrådets yttrande begreppsbestämning utan i slället talas säsom nyss nämnls om "ren" myndighetsutövning. Närmast lill hands torde ligga att härmed avses del­samma som myndighetsutövning i förvaltningslagens mening. Förslaget skulle i så fall innebära bl.a. alt avgifter i allmän sjukvård preskriberas först efter tio är.

Enligt lagrådets mening måste klarläggas vilka fordringar på grund av offentliga tjänster snm avses bli nmfattade av den kurtare preskriptiunsti­den. Del bör uppmärksammas alt um så inle sker delta kan föranleda alt en enskild gäldenär kan kumma alt göra sig av med kvittun efter en treårsperi-nd i en nriklig tru alt fnrdringen varit en kunsumenifurdran. Om inle klara gränser fastläggs för detla begrepp, försämras genum den föreslagna lag­stiftningen knnsumentens rällssäkerhet i förhållande till vad snm f.n. gäller. Lagrådet vill i della sammanhang nckså framhålla alt risk för rättsförlust mntverkas um för samma typ av ijänster gäller samma pre­skriptinnsregler, uavsett nm tjänsterna utförs av privala eller nffentliga rättssubjekt. En från tillämpningssynpunkt enkel gränsdragning skulle otvivelaktigt erhållas med en regel sum innebär alt Ireårspreskriptinnen, um inte annat är särskilt föreskrivet, gäller alla fnrdringar avseende vara, tjänsl eller annan nyltighel som tillhandahållits en konsument av det all­männa. Ett annal sätl alt dra en klar gräns är atl i lagen från treårspreskrip­tionen utesluta alla fnrdringar snm uppknmmer när det allmänna lillhanda­håller nyttigheter.

Enligt konsumentköplagen gäller de särskilda skyddsreglerna inte bara i huvudfallen, dvs. när näringsidkaren säljer i egel namn. utan även då han säljer snm nmbud för någnn snm inle själv är näringsidkare (i furtsältning­en kallade förmedlingsfallen). Mnlsvarande gäller kredilgivning enligt kun-sumenikredillagen. Samtidigt sum tillämpningsnmrådet för avtalsvillkurs­lagen år 1977 utsträcktes lill att avse bl.a. fast egendnm, infördes även i denna lag beslämmelser snm täckte förmedlingsfallen. I den utredning, snm läg till grund för konsumentköplagen, uttalades att lagen i princip borde begränsas lill fall där konsument köper vara av näringsidkare. För all täcka bl. a. så stor del som möjligt av handeln med begagnade bilar föreslog utredningen emellertid att lagen skulle omfatta även förmedlingsfallen (se prop. 1973:138 s. 37). Departementschefen var av samma mening och anförde till stöd härför behovet av au motverka ett kringgående av lagen och att fånga in vissa situationer som i fråga om skyddsbehovel typiskt sell nära överensslämmer med huvudfallen (s. 121). I specialmotiveringen framhöll departementschefen bl.a. att begagnade varor inte sällan säljs av privatperson genom förmedling av näringsidkare och atl i fall då en näringsidkare aktivt handhar försäljningen köparen sällan torde uppmärksamma, atl näringsidkaren kanske uppträder inte i eget namn utan bara som ombud för en privatperson (s. 162). Vid tillkoms­ten av konsumentkreditlagen angavs motsvarande skäl och man hänvisade då även till kredit, som lämnas vid auktioner (prop. 1976/77:123 s. 153).


 


Prop. 1979/80:119                                                                172

De skäl som sålunda redovisals för alt medtaga även förmedlingsfallen i Lagrådets yttrande konsumentskyddet gäller också i fråga om den föreslagna preskriptionslag­stiftningen. Den enskilde konsumenten kan av nmständighetcrna bibringas den uppfattningen, all del är näringsidkaren som säljer, och han kan därvid göra en rättsförlust genom alt inle bevara sina bevis om belalning längre lid än tre år. Del är också med hänsyn lill rättssäkerheten och till inlressel av konsekvens i lagstiftningen olillfredsslällande att en furdran, snm uppstått på grund av knnsumentköp eller konsumentkredit, inle är att anse som en konsumentfordran i preskriplionslagens mening.

Förslagel i remissen (jfr specialmotiveringen till 2 §) innebär att någon bestämmelse, snm nmfattar förmedlingsfallen, inte skall inflyta i preskrip­tionslagen och att följaktligen en preskriptionstid om tio år kommer att gälla i dessa fall. Vad som anförs i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.2) ger vid handen all ställningslagandel sammanhänger med au i remis­sen föreslås all den kortare preskriptionstiden i princip skall gälla även vid köp av fast egendom. Detta innebär att preskriptionstiden blir tre år når säljaren är näringsidkare men tio år när säljaren är en privatperson. Det har då framstått som mindre önskvärt all preskriptionstiden skulle bli endasl tre år när en enskild villaägare säljer sin fastighet genom en mäklares försorg. Del remitterade förslaget innebär emellertid atl också vid all handel med begagnade varor, bl.a. handeln med begagnade bilar, båtar, antikviteter, försäljning på auktion m. m., förmedlingfallen las undan från treårspreskriptionen. Någon förklaring till detta ställningstagande redovi­sas inle i remissen.

På de skäl som nyss anförts anser lagrådet alt förmedlingsfallen bör omfattas av den föreslagna treårspreskriptionen. Detla gäller även ijänster nch andra nyttigheter, som nmfaltas av avtalsvillkorslagen, vars tillämp­ningsnmråde i övrigt ligger till grund för avgränsningen av tillämpningsnm­rådet för den treåriga preskriptinnstiden.

En tänkbar möjlighel alt tillguduse syftet i remissen skulle vara atl från treårspreskriptionen undanta enbari de förmedlingsfall som gäller fastig­hetsförsäljning och därmed besläktade transaktioner. Då lagen bör vara så enkel och lätflllgänglig som möjligt för den enskilde konsumenten, i vilkens inlresse den föreslås, finner lagrådet dock ej tillräcklig anledning att fram­lägga förslag till ett sådant undantag. Lagrådet vill i anslutning härtill framhålla atl del här rör sig om fall när säljaren biträds av en sakkunnig person snm kan ge infnrmatinn bl.a. nm preskriptiunstidens längd nch möjligheten att använda sig av löpande skuldebrev.

Lagrådet föreslår på grund av det anförda att snm etl tredje stycke i 2 S införs en bestämmelse snm mnlsvarar I S andra stycket knnsumentköp­lagen, 1 § andra stycket konsumentkreditlagen och 1 § andra stycket avtalsvillkorslagen, innebärande att treårspreskriptionen gäller även i frå­ga om vara, tjänst eller annan nyttighet som förmedlas av näringsidkare som ombud för den som tillhandahåller varan, tjänsten eller nyttigheten.


 


Prop. 1979/80:119                                                                173

Det föreslagna tredje stycket, som avser fordran på pension, föreslås     Lagrådets yttrande därvid bh ett fjärde stycke i paragrafen.

Lagrådet vill vid denna paragraf ytterligare anmärka, atl den under vissa förhållanden svårbedömda frågan, i vilken ordning icke specificerade del­betalningar skall avräknas, när en gäldenär har flera skulder lill samme borgenär, kan få särskild aktualitet med den nya preskriplionslag som föreslås. (Jfr Torgny Hastad "Avräkningsordningen när gäldenären har flera skulder lill samme borgenär. Utredning gjord på uppdrag av riksskat­teverket, Uppsala den 2 januari 1975", stencil.) Lagrådet syftar på sådana fall då skulder avser exempelvis varor, som borgenären såsom näringsid­kare i sin yrkesmässiga verksamhel sålt lill gäldenären i vissa fall för enskilt bruk men i andra för användning i dennes rörelse. Bestämmelsen om att det huvudsakliga syftet skall avgöra preskriptionstidens längd tnrde, nm köpen kan särskiljas, i sådana fall inte bli tillämplig, även om köpen sketl samtidigt. 1 stället måste då för varje enskilt köp den tilltänkta användningen avgöra, nm furdran på köpeskillingen skall preskriberas efter tre eller efter tiu år. De problem snm kan uppstå rörande ordningen för avräkning tnrde emellerlid inte böra föranleda någon särbestämmelse i preskriptinnslagen utan fär lösas i räiistillämpningen enligt allmänna civil­rättsliga principer.

3S

Till denna beslämmelse vill lagrådet endast anmärka, atl med ullryckel "dum eller slutligt beslut" måste avses avgörandel i den insians snm sist handlägger målet. (Jfr vad lagrådet anför vid 7§.)

7§

Om preskriptinn har avbrutits gennm väckande av talan eller genom någnn annan åtgärd snm anges i 5 § 3, skall enligt första stycket av förevarande paragraf ny preskriptinnstid löpa från den dag dom eller slutligt beslul meddelas eller det rättsliga förfarandel avslutas på annat sätt. 1 överensstämmelse med motsvarande uttryck i 3 § förslaget måste orden "dom eller slutligt beslut" hänföra sig till avgörandet i den instans som sist handlägger målet. Detla har också i remissen angetts vara fallet, når en fnrdran prövats "i vanligt tvistemål". Såvitt rör tredskndum sägs emellertid, att ny preskriptionslid räknas från den dag domen meddelas och "upphör atl löpa" om målel återupptas efter ansökan om återvinning, därvid när återvinningsmålet avslutas i princip en ny preskripiionstid bör­jar. Den föreslagna författningstexten ger inte stöd för att pä det sätt som sålunda synes vara avsett behandla situationen vid tredskodom avvikande. Enligt lagrådets mening bör de berörda fallen behandlas enhetligt och det bör därvid beaktas atl, på samma sätt som när möjligheten att överklaga föreligger, en rättegång inte kan anses avslutad om en möjlighet lill återvin­ning står öppen (jfr NJA 1975 s. 200).


 


Prop. 1979/80:119                                                                174

Den naturligaste enhetliga lösningen synes lagrådet vara atl ny preskrip- Lagrådets yltrande tionstid genomgående skall råknas först från det slutgiltiga avgörandet i det mål eller ärende det är fråga om. Utgångspunkten för preskriptionstiden kommer visserligen då inte atl kunna fastställas förrän alla möjligheter till återvinning resp. överklagande är uttömda. Någon olägenhet av betydelse följer enligt lagrådets mening inte härmed. Det har emellertid vid remis­sens föredragning inför lagrådet mot en sådan reglering särskilt framhållits, att efter tredskodom normala preskriptionstider skulle kunna passera utan alt preskription sker av den fordran som fastställts, nämligen om borge­nären underlåter alt delge Iredskodomen med gäldenären. Ehuru fallet knappast torde ha större praktisk betydelse vill lagrådet - med tanke också på atl en mnlsvarande situatinn inte heller är utesluten i vissa fall när besvärstid skall räknas från delgivning - inte mutsätta sig all en sådan urdning införs, att preskriptinnstid löper från varje avgörande. Om målet eller ärendet efter återvinning eller överklagande tas upp lill furtsatt eller nylt förfarande avbryls preskriptionen på nytt.

1 7 § försia slyckel bör um det sistnämnda alternativet väljs urden "från den dag dum eller slutligt beslul meddelas eller det rättsliga förfarandet avslulas på annal sätt" bytas ul mnt "från den dag dnmstnlen eller den snm eljesi handlägger målel skiljer saken från sig". Vidare bör i ett tillägg till samma stycke anges att, om talan fullföljs eller förfarandet eljest fortsattes före den nya preskriptionstidens utgång, preskriptionen härige­nom avbryts och ny tid räknas från den dag del återupptagna förtarandel avslutas.

För de särskilda fall som i övrigt berörts i remissen - konkurs- och verkslällighetsförfarande - innebär en bestämmelse i enlighel med det nyss sagda ingen annan ändring än all uckså här preskriptinnstid fnrmellt skall löpa från det en instans avslutat sin handläggning till dess ny hand­läggning eventuellt påbörjas vid överprövning.

Snm förutsatts i remissen bör i vissa fall, trnts preskriptiunsavbrntl enligt 5 S 3, preskriptinnstiden råknas snm nm avbrott inte skelt, nämligen om gäldenären eller dennes nmbud varken nåtts av etl meddelande um att furdringen gjnrts gällande i förfarandel eller delgivits meddelandet i enlig­hel med bestämmelserna i delgivningslagen. I 7 § andra stycket har della uttryckts så. alt gäldenären inle skall ha "underättals nm borgenärens framställning". Uttrycken "underrätta" nch "underrättelse" haremeller­tid i lagstiftningen i andra sammanhang använls uteslutande för situa-tinner, där vederbörande själv eller genum nmbud erhåller det avsedda meddelandet, och således inte när - som kan bli fallet t. ex. vid kungörel-sedelgivning - formell delgivning visserligen sker men utan atl den sökte faktiskt nås av meddelandet. Ordet "underrättats" bör enligt lagrådets uppfattning därför bytas ut mot urden "delgivits eller på annal sätt under­rättats". Vidare bör, på sätt som framgår av författningstexten i det föl­jande, lagtexten i andra stycket anpassas till den ordning för beräkning av preskriptionslid snm lagrådet föreslår sknIa gälla enligt första stycket.


 


Prop. 1979/80:119                                                  175

Tillägget "eller hans rättsinnehavare" har enligt föredragande deparie- Lagrådels yttrande mentschefen tagits in i andra stycket med tanke främsl på alt elt knnkursbn kan ha trätt i stället för en gäldenär. Vilka fall i övrigt sum åsyftas har inte angivits. Frågan um i en kunkurssitualinn del sum i förevarande besläm­melse sägs nm gäldenär i slällei skall gälla kunkursboet bör, med tillämp­ning av principerna i konkurslagsliftningen, kunna lösas i rättstillämpning­en utan någnn anvisning i preskriptionslagen. De citerade orden - sum inte har någun mutsvarighet i gällande preskriptiunsförurdning - bör såle­des enligt lagrådets mening ulgå.

På grund av det anförda föreslär lagrådet följande lydelse av 7 § försia och andra styckena preskriptionslagen:

"Om preskription har avbrutits genum att talan har väckls eller gennm att fordringen annars har åberopats enligt 5 S 3. löper ny preskriptiunstid enligt 2 S från den dag dnmstnlen eller den sum eljest handlägger målet eller ärendel skiljer saken från sig. Fullföljs talan eller fortsätts eljesi förfarandet före den nya preskriptionstidens utgång, avbryts härigenom preskription och ny lid räknas från den dag det återupptagna förfarandet på nyss angivei sätt avslulas.

Har gäldenären inte delgivits eller på annat sätt underrätlats om borge­närens framslällning, beräknas dock preskriptionstiden som om något avbrott inte hade skett. Fordringen preskriberas likväl tidigast ett år efter del alt det rättsliga förfarandel slutligt avslulas."

1 anslutning till redogörelsen för förslaget i denna paragraf anförs i promemorian (se avsnitt 5.5.2) att, om någon av de kvarvarande huvudgäl-denärerna infriar hela skulden utan att känna till att fordringen delvis är preskriberad, han dock bör ha rätt att av borgenären kräva tillbaka vad han har betalt utöver sin egen andel. Föredraganden har anslutit sig till vad som anförs i promemorian i detta hänseende.

Lagrådet vill härtill anmärka, att någon allmängiltig regel av del angivna innehållel knappast torde kunna uppställas. I svensk rättspraxis synes tvärtom föreligga en viss obenägenhet att medge återbetalning på grund av condictio indebiti. Om återbetalningsskyldighet i den angivna situationen kan anses vara för handen eller ej torde enligt gällande rätt bli beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. (Jämför NJA 1878 s. 229 och Phillips Hult, Condictio indebifl. Juridisk debatt, 1952, s. 42.) Enligt lagrå­dets mening bör emellertid frågan om återbetalningsskyldigheten i här avsedda fall icke lösas lagstiftningsvägen i nu förevarande sammanhang.

lOiJ

Eflersom kvittning i åtskilliga fall får ske endast under särskilda förut­sättningar föreslår lagrådet all förevarande paragraf förtydligas för att inte ge anledning till missförstånd. Lagrådet föreslår följande lydelse:


 


Prop. 1979/80:119                                                  176

"Ulan hinder av alt fordran är preskriberad får den användas till kvitt-      Lagrådets yttrande ning, om della eljest är tillåtet och den inte var preskriberad vare sig när borgenären förvärvade den eller när han kom i skuld lill gäldenären."

I2§

1 paragrafens andra stycke finns en föreskrift, som innebär att avtal om förlängning av preskriptionstiden för konsumentfordran kan träffas efter fordringens tillkomst, om förlängningen varje gång begränsas till en tid av tre år från dagen för avtalet. Eftersom vardera parlen ensidigt kan åstad­komma preskriptionsavbrott enligt 5 § I respektive 2, är föreskriften över­flödig. Lagrådet föreslår därför all andra stycket utgår.

Beiräffande andra fordringar än konsumentfordringar avses enligt re­missprotokollet, att ingen begränsning skall gälla i fråga om rätten alt träffa avtal nm längre preskriptionstid än tin år. Detta avviker från vad snm nu anses gälla (jfr t- ex. Rodhe, Obligaiionsrätt s. 668). Några nackdelar torde inte ha följt av den nuvarande ordningen.

Avtalsfrihet på nu ifrågavarande nmråde kan länkas leda till missbruk, särskilt i avtalsförhållanden där ena kuntrahenten är i siarkare förhand­lingsställning än den andra utan alt därför förhållandena är sådana sum avses i 36 S avtalslagen. Enligt lagrådels mening strider dessutum den föreslagna avtalsfriheten mot grundtanken bakum preskriptiunsinstilutet.

Med hänsyn lill del anförda avstyrks att någnn ändring sker i jämförelse med gällande rätl. En uttrycklig regel um ngiltighet av avtal nm föriängd preskriptinnstid kan lämpligen införas i första stycket med den lydelse sum framgår nedan.

1 likhet med vad snm föreslugs i prup. 1976/77:5 bör, um lagrådels synpunkier i denna del beaktas, en uttrycklig undantagsbestämmelse infö­ras beträffande ubligatinner nch andra skuldebrev sum avses i 4 § första stycket skuldebrevslagen.

1 enlighel med del anförda föreslår lagrådet alt 12 S ges följande lydelse:

"Avtal att en fnrdran inte skall preskriberas, alt längre preskriptiunstid skall gälla än sum följer av 2 S eller atl preskriptiun skall kunna avbrytas på annat sätt än snm föreskrivs i 5 S är ngiltigl.

Vad i försia stycket sägs um förlängning av preskriptinnstid gäller ej furdran enligt nbligatinn eller annat skuldebrev som avses i 4 § första stycket lagen (1936:81) om skuldebrev."

Enligt 6 S preskriptinnsförnrdningen har den, hns vilken furdran blivit bevakad genum krav ulnm rätta eller gennm erinran, rätl atl hus dumstnl påkalla prövning av furdringsrällen. Bestämmelsen bibehölls nförändrad dä reglerna um negativ fastställelsetalan infördes genum 13 kap. 2 S rätte­gångsbalken. Dessa regler innebär atl fastställelsetalan får föras nm uviss-hel råder nm ett rättsförhållande nch denna uvisshet länder käranden lill


 


Prop. 1979/80:119                                                                177

förfång.  Processlagberedningen anförde all genom bibehållande av be-      Lagrådets yttrande slämmelsen i 6 § preskripiionsförordningen de särskilda villkoren i rälle­gångsbalken inte behövde fyllas för atl fastställelsetalan skulle vara tillå­ten.

1 prop. 1976/77: 5 föreslogs atl den särskilda rätten lill fastsiällelseialan enligt preskripiionsförordningen skulle upphävas. Del år därvid att märka atl förslagel i prupusitinnen - till skillnad från gällande preskriptiunsför­urdning - inte innefatiade möjlighet för bnrgenären all avbryta preskrip­tinn gennm erinran eller krav utnm rätta.

1 del nu remitterade förslaget har möjligheten till preskriplinnsavbrutt genum erinran nch krav ulom rätta åler medtagits. Med hänsyn hårtill skulle kunna övervägas att låta bestämmelsen nm den villknrslösa rätlen till negativ fastställelsetalan kvarstå i preskriptinnslagstiftningen. I de fall gäldenären önskar föra fastställelsetalan tnrde emellertid sådana umstän-digheter i allmänhet föreligga atl uvisshet om fnrdringens bestånd skulle lända hunnm till förfång. Den förhållandevis liberala tnlkning sum 13 kap. 2 § RB knmmil alt få i rälislillåmpningen ger slöd för ell sådant antagande. Lagrådet har dårför stannal för alt gudtaga förslaget i remissen nm att 6 § preskriptionsförordningen ej får någon motsvarighet.

Förslaget till preskriptionslag upptar i 2 S andra stycket och 8 S andra slyckel två särbestämmelser i fråga om burgen. I övrigt framgår av vad snm anförs i avsnitt 5.5.3 samt i specialmntiveringen i anslutning till 2 uch 9 §S. att lagens bestämmelser snm rör "fnrdran", "gäldenär" etc. skall tillämpas nckså beträffande sådana suspensivt villkurade furdringar snm föreligger på grund av bnrgensåtagande. innan burgensmannens ansvar ullösts. Detla innebär bl. a. att preskriptinnsavbrntt hns huvudgäldenären inte är tillräckligt för alt ett bnrgensåtagande skall bestå (jfr 5 S förslagel).

Någnn molsvarighet till bestämmelsen i 18 S preskripiionsförordningen, där det anges att bestämmelserna om gäldenär i förordningen i lillämpliga delar också skall gälla borgensman, har trots det sagda inte tagits med i preskriptionslagen. Lagrådet vill härtill anmärka, att del visserligen i två äldre alltjämt gällande författningar förekommer, att skilda bestämmelser med samma innehåll befunnits påkallade för "löftesman" och "gäldenär". (Bestämmelserna har i 1979 års lagedition återgivits under de numera upphävda 3 och 4 §§ i 9 kap. handelsbalken.) Atl med gäldenär avses borgensman också före den tidpunkt, då anspråket mot honum kan göras gällande, torde dock numera vara vedertaget (jfr t- ex. Bergström: Avtals­typer 11 Förslräckning och borgen, 2 uppl. s. 12 och 15 f).

Övergångsbestämmelserna

Enligt övergångsbestämmelserna skall "äldre beslämmelser" få fortsatt belydelse i vissa hänseenden. Var dessa äldre bestämmelser återfinns framgår dock inle av den nya preskriptionslagens text, eftersom det har

12    Riksdagen 1979180. I saml. Nr 119


 


Prop. 1979/80:119                                                  178

avsetts att preskriptionsförordningen skall upphävas genom sårskild för-      Lagrådets yttrande fattning. För. alt sambandet mellan ny och upphävd lagstiftning skall kom­ma till uttryck synes upphävandet på vanligl sätt böra ske i den nya lagens övergångsbestämmelser. Lämpligen kan delta ske genom atl som ett nyll andra stycke i övergångsbestämmelserna intages följande föreskrift:

"Genom lagen upphävs förordningen (1862: 10 s. I) om tioårig preskrip­tion och om kallelse å okända borgenärer, i vad den avser preskription av fordran."

Görs detta tillägg, bör i förslagels nuvarande iredje stycke ordel "and­ra" bytas ut mot ordet "tredje".

Då det ej kan uteslutas att i annan lagstiftning förekommer hänvisningar till preskriptionsförordningen, synes lämpligl all på gängse sått i elt sista stycke av övergångsbestämmelserna intaga en föreskrift av följande lyd­else:

"Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrifl som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, flllämpas i stället den nya bestämmelsen."

Förslaget till lag om kallelse på okända borgenärer

Lagrådet: l-3§§

Som framgår av det remitterade förslaget (avsnitt 7.2) innehåller elt flertal författningar, framförallt innm bnlags- nch föreningslagstiftningen, numera egna regler om kallelse på okända borgenärer, i vissa fall förenade med beslämmelser om verkan av alt en fordran inte anmäls inom utsatt lid. När det gäller handelsbolag finns dock alltjämt ingen motsvarande regle­ring i speciallagstiftningen. Inle heller förslaget till ny lag nm handelsbniag och enkla bolag som framlagts i betänkandet (SOU 1978:67) innehåller några sådana bestämmelser. Betänkandet remissbehandlas för närvaran­de.

Mot bakgmnd av det anförda föreslås i lagrådsremissen att nuvarande bestämmelser i preskriptionsförordningen om kallelse på okända bnrgenä­rer - såvitt avser bolag och föreningar - bibehålls endast i fråga om handelsbolag. Lagrådet anser det ur systematisk synpunkt vara att före­draga, att även bestämmelserna rörande handelsbolag intas i vederbörande specialförfattning, men flnner sig i nuvarande läge böra tillstyrka förslaget.

De övriga fall, i vilka kallelse på okända bnrgenärer skall kunna ske enligt det remitterade förslaget, överensstämmer med vad som f. n. gäller och föranleder ingen erinran från lagrådets sida.

För att det klarare skall framgå att kallelse på okända borgenärer i stor utsträckning sker enhgt reglering i specialförfatlning föreslår lagrådet en


 


Prop. 1979/80:119                                                  179

viss omredigering av 1-3 S§. Samtidigt föreslås atl paragraferna upptas      Lagrådets yttrande under en gemensam rubrik samt att i övrigt vissa redaktionella ändringar vidlas. Lagrådet föreslår följande lydelse:

"Inledande bestämmelser

1 §

Om rätl all i vissa fall ansöka om kallelse på okända borgenärer finns beslämmelser i 2 och 3 §§. Bestämmelserna i denna lag gäller också när sådan kallelse sker enligt annan lag eller förfallning, i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet.

2 §

När bouppteckning har skett efter en avliden, får efterlevande make, arvinge, testamentstagare, boutredningsman eller testamentsexekutör an­söka om kallelse på den avlidnes okända borgenärer. Var den avlidne gift, får kallelse sökas även på den efterlevande makens okända borgenärer.

3 §

När boskillnad har beviljats eller det dömts till äktenskapsskillnad, får vardera maken ansöka om kallelse på egna eller andra makens okända borgenärer.

Kallelse på okända borgenärer får också sökas av förmyndaren, när någon har förklarats omyndig.

Sådan ansökan får likaledes göras av bolagsman eller likvidator, när ett handelsbolag har trätt i likvidation."

Lagrådet vill i sammanhanget fästa uppmärksamheten vid att i remissen (avsnitt 7.2) hänvisning görs tiU 6 kap. 6 § aktiebolagslagen (1975:1385). Hänvisningen bör i stället gälla 13 kap. 10 §, som rör förfarandet vid likvidation.

När någon har förklarats omyndig skall det enUgt 3 § andra stycket i förslaget, liksom enligt 10 § preskriptionsförordningen, stå förmyndaren öppet att begära kallelse på den omyndiges okända borgenärer. Denna möjlighet torde i många fall vara nödvändig för att en förmyndare, som inte tidigare haft den omyndigförklarades egendom om hand, skall kunna upp­rätta föreskriven förteckning över egendomen och omhänderta den förvalt­ning som åligger honom. Lagrådet vill i anslutning till denna bestämmelse erinra om de ändringar rörande bl. a. omyndighetsförklaring som vidtagits i föräldrabalken (FB) med verkan från och med den 1 januari 1976. Numera kan, enligt 10 kap. I § FB, omyndighetsförklaring ske endast i det fall någon på grund av sinnessjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psy-


 


Prop. 1979/80:119                                                                180

kisk abnormitet av annat slag är ur stånd atl vårda sig eller sin egendom.      Lagrådets yttrande

Samtidigt gäller att godmansförordnande i sådana fall kan, om det är

tillräckligt, väljas i stället för omyndighetsförklaring. Så har i praktiken

kommit att ske i betydande utsträckning (se t. ex. uppgifter som redovisats

i lagutskottets betänkande 1977/78:2, jfr NJA 1978 s. 350). Gode mannen

åligger i sådana fall en ekonomisk förvaltning som är atl jämställa med en

förmyndares vid omyndighetsförklaring. Skäl kan anföras för att godemän

i sådana fall som nu sagts får befogenhet att begära kallelseförfarande.

Lagrådet begränsar sig till att fästa uppmärksamheten vid den angivna

frågan.

Föreskriften i 11 § preskriptionsförordningen om "skyndsami" kungö­rande har i förslaget ersatts med en bestämmelse om kungörande "inom tio dagar". Lagrådet anser att ändringen kan vara ägnad att motverka ett smidigt förfarande och flnner den inte påkallad. Uttrycket "skyndsamt" bör därför enligt lagrådets mening behållas.

Enligt den föreslagna bestämmelsen skall vidare okända borgenärer föreläggas att skriftligen anmäla sina fordringar lill rätten "senast en viss dag, sedan sex månader har förflutit". Det citerade uttrycket, som med smärre jämkningar hämtats från nu gällande bestämmelse i II §, innebär språkligt sett att den utsatta fristen måste utgöra sex månader plus -åtminstone - en dag (jfr den intill den 1 januari 1948 gällande lydelsen "viss dag, näst efter sex månader"). Den säregna tidsberäkningen torde historiskt vara betingad av att kallelsen enligt tidigare gällande bestämmel­ser skulle anslås på rättens dörr precis sex månader före inslällelsedagen och att man tydligen av praktiska skäl räknat med att någon dag kunde förflyta mellan kallelsens utfärdande och dess anslående. Då anslagsförfa­randet slopats, synes anledning numera saknas att bestämma fristen i själva kallelsen på samma sätt som tidigare. I stället kan lämpligen före­skrivas att fordringarna skall anmälas "senast inom sex månader från dagen för kallelsen". Lagrådet förutsätter, att domstolarna kommer att, liksom sker i fråga om fullföljdstid, i kallelsen ange slutdagen.

Paragrafen bör enligt lagrådets mening, med hänsyn till det anförda och med viss redaktionell jämkning, erhålla följande lydelse:

"Kallelse på gäldenärens okända borgenärer utfärdas av rätten med föreläggande för dem att senast innm sex månader från dagen för kallelsen skriftligen anmäla sina fordringar till rätten.

Kallelsen skall skyndsamt kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Vi­dare skall rätten senast en månad före anmälningstidens utgång skicka underrättelser om kallelsen flll kronofogdemyndigheten i distriktet och till alla borgenärer som har tagits upp i förteckningen över kända borgenärer och som har känd adress."


 


Prop. 1979/80:119                                                  181

6 §                                                                              Lagrådets yttrande

1 12 § preskriptionsförordningen anges som påföljd för borgenärs för­summelse att senast på inställelsedagen ange sin fnrdran all han har "sin lalan förlorat mot gäldenär, snm ej visas hava före inslällelsedagen ägl eller å nämnda tid erhållit vetskap nm fnrdringens tillvaro". Mnlsvarande be­slämmelse i förevarande paragraf har konstruerats så att anmälan sägs vara nbehövlig bl. a. nm gäldenären eller hans rättsinnehavare före anmäl­ningstidens uigång får kännedum um furdringen pä annat säll. Ändringen - snm inte tnrde ha någnn betydelse förfrågan nm bnrgenärens bevisskyl-dighel angående gäldenärens vetskap - kan tydas så att del skulle sakna betydelse om gäldenären hafl kännedom om fordringen redan före kallel­sens utfärdande. Lagrådet flnner det bl.a. därför vara att föredra, om regeln i detla avseende byggs upp på samma sätt som den nu gållande.

Beträffande uttrycket gäldenären "eller hans rättsinnehavare" hänvisar lagrådet till vad snm anförts under 7 § förslaget till preskriptinnslag. Det citerade tillägget synes dessutom i nu förevarande paragraf vara praktiskt sett utan betydelse med hänsyn till bestämmelsen att fordringens åbero­pande i knnkurs gör anmälan nbehövlig.

Bestämmelsen i 12 § andra stycket preskriptinnsförnrdningen om när en fordran skall anses känd i sådana fall, då kallelsen sökts av förmyndare för omyndigförklarad, torde allmänt ha tolkats så, att enbart förmyndarens och alltså inte den omyndigförklarades vetskap om fordringen skall ha betydelse (se t. ex. SOU 1957:11 s. 140 och Rodhe: Lärobok i obligations­rätt, 5:e uppl. s. 265). En sådan regel har fördelen atl borgenärer, som har alt avgöra om bevakning behövs eller som har att i efterhand bedöma om deras fordran står kvar trots försummad anmälan, enbart har förmynda­rens vetskap att räkna med. Skälen för att i detta sammanhang kunna bortse från fall där den omyndiges kännedom om fnrdringen bör ha rättslig belydelse har också förstärkts genom att nmyndighetsförklaring numera kan ske endast av personer som lider av sådan psykisk sjukdom eller annan psykisk insufficiens att de är ur stånd att vårda sig eller sin egen­dom. Lagrådet förordar mot bakgrund av det anförda alt en regel motsva­rande den i andra stycket av 12 § preskriptionsförordningen behålls.

Vad som anförts föranleder lagrådet atl föreslå följande lydelse av para­grafens första stycke:

"Borgenär, som inte är upptagen i förteckningen över kända borgenärer och som underlåter att anmäla sin fordran inom den föreskrivna tiden, förlorar rätten att kräva ut fordringen, om han inte visar att gäldenären känt till den före anmälningstidens utgång. Har kallelsen skett på ansökan av förmyndare, gäller vad som sagts om gäldenären i stället förmyndaren. Anmälan behövs inte, om borgenären inom anmälningsliden åberopar sin fordran i gäldenärens konkurs eller i förhandling nm nffentligt ackord."


 


Prop. 1979/80:119                                                  182

7 §                                                                              Lagrådets yttrande

I lagrådsremissen föreslås att bestämmelsen i 9 § förslagel till preskrip­tionslag (motsvarande 5 § första stycket preskriptionsförordningen) skall gälla även vid kallelse på okända borgenärer. Detta innebär att en borg­enär, som försummat atl anmäla sin fordran inom tiden för kallelsen på okända borgenärer, förlorar sin talan mol medgäldenärema i vad avser den del av fordringen som belöper på gäldenär för vars räkning kallelsen utfärdats.

Enligt gällande rätt föreligger ingen sådan överensslämmelse mellan instituten preskription och kallelse på okända borgenärer. Vid underlåten anmälan enligt sistnämnda institut bibehåller borgenären sin rätt att kräva ut hela beloppet av medgäldenärema. Dessa har å sin sida enligt 13 § preskriptionsförordningen samma rätt som borgenären att anmäla ford­ringen.

I remissen har som skäl för förslaget i denna del hänvisats till vad snm anförts beträffande preskription i solidariska skuldförhållanden. De båda instituten är enligt lagrådets mening emellertid inte så lika, att en parallelli­let i nu ifrågavarande avseende är självklar. 1 preskriptionsfallet fömtsätts att borgenären underlåtit att inom den tidrymd av flo år, som står honom till buds, bevaka sin fordran hos någon av gäldenärerna. Det kan därför anses vara en rimlig avvägning att kvarstående gäldenärer endast blir skyldiga att svara för sin andel av skulden. När det gäller kallelse på okända borgenärer är emellertid läget ett annat. Här kan det röra sig om nyligen tillkomna fordringar och borgenärens bristande aktivitet består i att han ej inom den angivna sexmånadersfristen anmält sin fordran. Försla­get har inte remissbehandlais. Lagrådet är för sin del inte berell att tillstyr­ka ändringen. Det föreslås därför att 7 § i dess föreslagna lydelse utgår och ersätts med en paragraf motsvarande bestämmelsen i nuvarande 13 § preskriptionsförordningen. Paragrafen kan lämpligen erhålla följande ly­delse:

"Om flera svarar solidariskt för samma skuld och kallelse på okända borgenärer utfärdats för någon av gäldenärerna, har medgäldenär samma rätt snm borgenären att anmäla fordringen."

Med hänvisning till vad lagrådet anfört vid 10 § förslaget till preskrip­tionslag föreslås att efter orden "kvittning, om" tillägges "detta eljest är tillåtet och".

Övergångsbestämmelserna

Av samma skäl som har anförts i anslutning till övergångsbestämmel­serna till den nya preskriptionslagen, bör som ett nytt andra stycke i nu « förevarande övergångsbestämmelser införas följande föreskrift:


 


Prop. 1979/80:119                                                                183

"Genom lagen upphävs förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig preskrip-      Lagrådets yttrande tion och om kallelse å okända borgenärer, i vad den avser kallelse å okända borgenärer."

Samtidigt med att nya giftermålsbalken infördes skedde vissa ändringar i 9 och 10 SS preskriptionsförordningen genom lag den 11 juni 1920 (nr 425). Enligt särskild övergångsbestämmelse i denna lag skulle dock förut gällan­de lydelse fortfarande lända lill efterrättelse beträffande makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden åldre giftermålsbalken är lilliimplig. I den för dessa fall bibehållna äldre lydelsen skedde en ändring genom lagen den 9 juni 1933 (nr 326). Då dessa bestämmelser alltjämt kan få betydelse, bör de ha fortsatt gillighel.

Når instituten återgång av äktenskap och hemskillnad utmönstrades ur äktenskapslagstiftningen 1973, borttogs också dessa ultryck från lagtexten i 10 S preskriptinnsförnrdningen gennm lag den 5 juni 1973 (nr 655). Enligt övergångsbestämmelse lill den lagen skulle duck äldre bestämmelser allt­jämt tillämpas, nm det dömts till återgång av äktenskap eller lill hemskill­nad. Såsum anförs i remissprntnkullet i specialmntiveringen till 3 S kallel­selagen turde mnlsvarighet till dessa bestämmelser kunna avvaras.

1 övergångsbestämmelserna till den nya lagen bör i enlighet med det anförda - efter del nuvarande andra stycket - i elt nytt stycke föreskrivas förslagsvis följande:

"Vad sum i övergångsbestämmelserna lill lagen (1920:425) angående ändrad lydelse av SS 9 uch 10 i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) nm tioårig preskription och om årsstämning samt lill lagen (1933:326) an­gående ändring i samma förordning föreskrivs om lillämpning av äldre bestämmelser beträffande makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden åldre giftermålsbalken är tillämplig, skall äga fortsatt giltighet."

1 likhet med vad som ovan har föreslagits för den nya preskriptionsla­gens del bör i nu förevarande övergångsbestämmelser i etl sista stycke föreskrivas följande:

"Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen."

Förslaget till lag om upphävande av förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer

Lagrådet:

Beaktas vad lagrådet anfört vid övergångsbestämmelserna till de tidigare behandlade lagförslagen bör detta förslag utgå.


 


Prop. 1979/80:119                                                                184

Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning     Lagrådets yttrande genom penningars nedsättande i allmänt förvar

Martenius, Mannerfelt och Palm:

Förslag atl utsträcka den lid inom vilken nedsatt belopp får återtagas från elt till tre år framlades i prop. 1976/77:5. Del skål härför som då anfördes, nåmligen alt den allmänna preskriptionstiden föreslogs bli tre år, föreligger inte långre. Det kan därtill hävdas att en sådan förlängning skulle stå i strid med de intentioner som låg bakom staisutskotleis ullålande nr 104 till 1954 års riksdag. Lagrådet föreslår därför att den nuvarande etlårs-liden bibehålls.

Hilding:

Det remitterade förslagel innebår bl. a. alt lagen (1942: 263) om preskrip­tion av rält till medel sum innestå hus nffentlig myndighet inarbetas i lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar. Promemorieförslagel innehåller inte någon motsvarighet härtill.

1927 och 1942 års lagar är till sin uppbyggnad olika. Gennm 1927 års lag öppnas möjlighet för enskild alt nedsätta medel i allmänl förvar för belal­ning av skuld uch huvuddelen av lagens bestämmelser reglerar förutsätt­ningarna för att göra sådan nedsällning. Därjämte innehåller lagen vissa preskriptinnsbestämmelser. 1942 års lag avser fall, där eljest enligt lag eller författning medel inbetalts lill nffentlig myndighet för att utgivas till den snm finnes berättigad därtill. Sådan nedsällning sker i belydande nmfatl­ning enligt skilda förfallningar, ex,vis vattenlagen nch exprupriatinnsla-gen. Flera av dessa författningar innehåller sådana regler om ianspråkla­gande av nedsatta medel, snm enligt 3 S i 1942 års lag medför att lagens preskriptinnsbestämmelser inle blir lillämpliga. 1 de fall sådana regler inte ges gäller nämnda bestämmelser. Av förarbelena till 1942 års lag framgår att preskriptinnsbestämmelserna i 1927 års lag tjänat snm förebild. Där-emut diskuterades inte möjligheten att införliva de föreslagna bestämmel­serna med 1927 års lag.

Det synes med hänsyn bl. a. till omfaltningen av den medelsnedsättning, som avses i 1942 års lag, tveksamt um man bör låta lagen "anonymiseras" på sätt som nu föreslås. Det lorde inte heller kunna uteslutas atl en sådan åtgärd kan komma att medföra olägenheler ur bokförings- och redovis­ningssynpunkt för de medelsförvaliande myndigheterna. Med hänsyn lill atl förslaget inte varil föremål för remissbehandling, där bl.a. eventuella administrativa konsekvenser kunnat belysas, och då några omedelbara fördelar av den föreslagna lagstiftningen i denna del inte redovisats i remissen förordar jag atl - i enlighet med promemorieförslagel - veder­börliga ändringar företas i varje lag för sig.

I vad avser de föreslagna ändringarna i sak harjag samma uppfattning snm övriga ledamöter.


 


Prop. 1979/80:119                                                  185

Övriga lagförslag                                                           Lagrådets yttrande

Lagrådet:

Förslagen lämnas utan erinran. Emellertid viU lagrådet påpeka att en motsvarande ändring till den som föreslagits i lagen (1973:1150) om för­valtning av samfälligheter torde böra göras i 64 § lagen (1939:608) om enskilda vägar.

13   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 119


 


Prop. 1979/80:119


186


Slutprotokoll


JUSTITIEDEPARTEMENTET


Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1980-03-13


Närvarande: statsministern Fälldin, urdförande, och statsråden Ullsten, Mundebo, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Bu­renstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Winberg

Proposition om preskriptionslag, m. m.

1  Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttande' över förslag flll

1.    preskriptionslag,

2.    lag om kallelse på okända borgenärer,

3.    lag om upphävande av förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig pre­skription och om kallelse å okända borgenärer,

4.    lag om upphävande av förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,

5.    lag om upphävande av lagen (1946: 843) om tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,

6.    lag om ändring i lagen (1927; 56) om gälds betalning genom penning­ars nedsättande i allmänt förvar,

7. lag om ändring i lagen (1973; 1150) om förvaltning av samfälligheter.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Förslaget till preskriptionslag

2  §

I remissprotokollet ges en rad exempel på fordringar som avser tjänster och som omfattas av den treåriga preskriptionstiden under de fömtsätt­ningar som anges i paragrafen. Sålunda nämns fordringar som avser ersätt­ning för arbele på lösa saker, t. ex. underhålls-, reparations- eller ändrings-

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 7 juni 1979.


 


Prop. 1979/80:119                                                  187

arbeten, och för arbele på fast egendom, t. ex. uppförande, ombyggnad     Slutprotokoll eller underhåll av ett hus. Sum ytterligare exempel nämns tjänster snm avser sjukvård, tandbehandling, undervisning uch juridisk rådgivning.

Lagrådet har särskilt uppehållit sig vid tjänster som avser sjukvård m. m, i samband med en diskussinn av vilken preskriptiunstid sum bör gälla för fnrdringar avseende tjänster som tillhandahålls av offentliga organ. Med anledning av lagrådets uttalanden på denna punkt vill jag påpeka att den nyssnämnda uppräkningen av tjänster som avser sjukvård m. m. inte en­bart eller ens i försia hand lar sikte på offenlliga tjänster. Syftet är att ange vissa typer av tjänster som är underkastade treårspreskription under förut­sättning att de villkor som anges i paragrafen är uppfyllda, bl. a. atl tjäns­ten har tillhandahållits av en näringsidkare i hans yrkesmässiga verksam­het. Tjänster av de angivna slagen förekommer innm både den offentliga och den enskilda sektorn. Även sjukvård och undervisning lillhandahålls i stor omfattning av enskilda. Enligt min mening kan de enskilda fordringar som avser sjukvård o. d. vara väl så betydelsefulla från preskriptionssyn­punkt som de offentliga.

Vad jag nu har sagt innebär inte att utformningen av preskriptionsbe­stämmelserna skulle vara mindre betydelsefull när det gäller offentliga fordringar. Även jag anser alt det är viktigt att såviit möjligt dra en klar gräns mellan den längre och den kortare preskriptionstiden. Jag delar också uppfattningen att det är önskvärt att samma preskriptionsbestäm­melser gäller beträffande samma typ av tjänster, oavsett vem snm utför dem.

Det avgörande för frågan vilken preskriptionsfld som enligt paragrafen skall gälla för krav på ersättning för offentliga tjänster är om det offentliga organ som har tillhandahållit tjänsten kan anses ha gjort detta i egenskap av näringsidkare. Frågan huruvida en fordran härrör från myndighetsut­övning eller ej är i sammanhanget inte utslagsgivande. Visserligen torde som regel en verksamhet som innebär myndighetsutövning inte samtidigt kunna betraktas som näringsverksamhet och omvänt. Men det är inte säkert att det alltid går att dra en klar gräns i detta avseende. Det kan förekomma att en verksamhel bör betraktas som näringsverksamhet trots att den innehåller inslag av myndighelsulövning (jfr också SOU 1978:40 s. 161 f).

Som har påpekats i remissprotokollet har termen näringsidkare i före­varande paragraf samma innebörd som i de centrala konsumenträttsliga lagarna. I överensslämmelse med vad som är fallet enligt avtalsvillkorsla­gen (1971:112), konsumentköplagen (1973:877), marknadsföringslagen (1975: 1418) och konsumentkrediflagen (1977:981) skall alltså termen nä­ringsidkare fattas i vidsträckt mening. Det betyder att den omfattar varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk natur (prop. 1976/77:123 s. 152). De uttalanden i prop. 1968:98 om upphävande av näringsfrihetsförordningen m.m. som lagrådet har


 


Prop. 1979/80:119                                                  188

åberopat belyser ytterligare vad som menas med att en näringsidkare har     Slutprotokoll tillhandahållit något i sin yrkesmässiga verksamhel.

Bedömningen av om en tjänst har tillhandahållits i näringsverksamhet eller ej bör i princip ske efter samma grunder oavsett om tjänsten har tillhandahållits av ett offentligt organ eller av elt enskill rättssubjekt. Exempelvis bör en fordran på ersättning för juridisk rådgivning som läm­nas på en allmän advokatbyrå vara underkastad samma preskripflonsregler som om klienten konsulterar en privatpraktiserande jurist. Om klienten är en privatperson, blir alltså preskriptionstiden tre år. Även på undervis­ningsområdet kan den treåriga preskriptionstiden bli tillämplig inom den offentliga sektorn på samma sätt som när undervisning meddelas i privat regi, t. ex. beträffande avgifter för kurser och annan hobbyverksamhet snm anordnas av en kommun.

Jag kan emellertid hålla med lagrådet om att det med den föreslagna lagtexten kan inträffa fall där del är tveksamt vilken preskriptionstid som skall gälla. Det kan därför övervägas om man inte bör införa någon kom­pletterande bestämmelse i förtydligande syfte.

Lagrådet har pekat på två alternativa möjligheter att åstadkomma en klarare avgränsning. Det ena alternativet innebär att treårspreskriptionen, om inte annat är särskilt föreskrivet, skall gälla alla fordringar avseende varor, tjänster eller andra nyttigheter som har tillhandahållits en konsu­ment av det allmänna. Innan en sådan bestämmelse kan ställas upp måste emellertid en tämligen omfattande utredning av de offentliga tjänsterna göras för att man skall kunna fastställa vilka fordringar som bör undantas. Jag kan därför inle tillstyrka en sådan lösning.

Det andra alternativet innebär att man från treårspreskriptionen uteslu­ter alla fordringar som uppkommer när det allmänna tillhandahåller nyt­tigheter. Inte heller det alternativet är enligt min mening lämpligt, särskilt inte mot bakgmnd av vad också lagrådet har anfört om det önskvärda i att ha samma preskriptionsregler för samma typ av tjänster oavsett om tjäns­terna utförs av privata eller offentliga rättssubjekt. Med en sådan ordning skulle de offentliga fordringarna få en särställning som inte är acceptabel. Oavsett hur gränsen mellan treårspreskription och tioårspreskription dras i fråga om offentliga tjänster torde det vara ofrånkomligt att det uppkommer tveksamma gränsfall. Om man inför en ytterligare bestämmel­se och skiljer inte bara mellan sådana fall då borgenären är näringsidkare och sådana då han inte är det utan också mellan fall då borgenären är ett privat rättssubjekt och sådana då borgenären är ett offentligt organ, finns det en risk för att tillämpningsproblemen ökar. Jag anser därför inte att man bör föra in någon sådan bestämmelse.

Givetvis är det dock önskvärt att man så långt som möjligt undanröjer risken för att det uppstår oklarheter beträffande preskriptionstidens längd. Det kan därför vara lämpligt att i samband med kommande lagstiftning på områden som rör offentliga tjänster ta upp frågan om det behövs förtydli­gande bestämmelser om preskriptionstidens längd.


 


Prop. 1979/80:119                                                  189

Vad särskilt beträffar fordringar på avgifier i den allmänna sjukvården Slutprotokoll villjag tillägga att det enligt min mening knappast flnns anledning att befara att den föreslagna ordningen skall medföra problem i den praktiska tillämp­ningen. Det får förutsättas att sådana fordringar, i de fall de inte kan anses ha uppkommit i näringsverksamhet, i prakliken kommer att behandlas på samma sätt som motsvarande fordringar inom den enskilda sektorn, så att inte indrivningsåtgärder vidtas när treårstiden har gått ut. Med hänsyn till vad jag nyss har sagt kan det dock övervägas om man inte bör införa uttryckliga bestämmelser om en treårig preskriptionstid på sjukvårdsområ­det. I betänkandet (SOU 1979:78) Mål och medel för hälso- och sjukvår­den har hälso- och sjukvårdsutredningen lagt fram ett förslag till hälso- och sjukvårdslag, som innehåller allmänna bestämmelser om bl.a. vårdav­gifter. Betänkandet remissbehandlas f.n. Under den fortsatta departe­mentsbehandlingen av betänkandet får övervägas om särskilda preskrip­tionsbestämmelser bör införas på detta område. Jag har på denna punkt samrått med statsrådet Holm.

Lagrådet har vidare föreslagit all den förevarande paragrafen komplet­teras med en bestämmelse som innebär att treårspreskriptionen gäller även i fråga om vara, tjänst eller annan nyttighet som förmedlas av en näringsid­kare som ombud för en privatperson som tillhandahåller varan, tjänsten eller nyttigheten (s. k. förmedlingsfall). Lagrådet har hänvisat till att mot­svarande bestämmelser finns i konsumentköplagen, konsumentkreditlagen och avtalsvillkorslagen.

För min del vill jag framhålla att de skäl som har anförts för att ta med förmedlingsfallen i lagstiftning på konsumentskyddsområdet inte gäller med samma styrka i fråga om preskriptionslagstiftningen. Ett viktigt skäl till att bestämmelserna om förmedlingsfallen har införts i de konsument­rättsliga lagarna har varit en önskan att förhindra att skyddsreglerna för konsumenterna kringgås. Detta skäl saknar emellertid praktisk betydelse i förevarande sammanhang. Det finns inte någon anledning att befara att en näringsidkare skulle arrangera en förmedlingssituation för att komma i åtnjutande av en tioårig i stället för en treårig preskriptionstid, särskilt inte som preskription enligt förslaget skall kunna avbrytas genom ett skriftligt krav.

Inte heller de skäl som i övrigt har anförts för att låta förmedlingsfallen omfattas av de konsumenträttsliga lagarna har någon större bärkraft i detta sammanhang. Skyddsreglerna i dessa lagar tar sikte framför allt på situa­tionen vid själva avtalstillfället, dvs. vid det tillfälle då den förmedlande näringsidkaren lämnar konsumenten sin medverkan. När det gäller pre­skription är emellertid förhållandena vid avtalstillfället av underordnad betydelse. Frågan om preskription aktualiseras ju först efter flera år, när borgenären normalt inte längre företräds av förmedlaren. Det finns därför inte så stor anledning att jämställa förmedlingsfallen med sådana fall då borgenären är näringsidkare. I stället är det naturligt att bedöma sådana


 


Prop. 1979/80:119                                                                190

fall på samma sätt som andra fall då borgenären är en privatperson och      Slutprotokoll alltså tillämpa en preskriptinnstid på tio år.

Vad jag nu har sagt ärav särskild betydelse när del gäller fastighetsköp. Som har framhållits i remissprolokollet är del angeläget att preskriptionsti­den är längre än tre år när en enskild småhusägare säljer sin faslighel, även om försäljningen sker genom en mäklare. Inle minst med tanke på alt det under senare år har blivit allt vanligare att säljare av småhus lämnar relativt långfristiga krediter på en del av köpeskillingen skulle det enligt min mening vara olämpligt att låta den ireåriga preskriptionstiden bli lillämplig på förmedling av fasligheter.

På gmnd av det anförda kan jag inte tillstyrka lagrådets förslag atl införa en bestämmelse om att förmedlingsfallen generellt skall omfattas av den treåriga preskriptionstiden. Inte heller kan jag ställa mig bakom etl alterna­tiv som lagrådet har diskuterat men för egen del avvisat, nämligen alt införa en bestämmelse om att den Ireåriga preskriptionstiden skulle vara tillämplig på förmedlingsfallen men undanta sådana fall snm gäller fastig­hetsförsäljning och därmed besläktade transaktioner.

Lagrådet har vid förevarande paragraf också berört sådana fall då en näringsidkare har sålt varor till en person delvis för enskilt bruk och delvis för att användas i gäldenärens rörelse. Med anledning härav villjag påpeka atl det avgörande för vilken preskriptionstid som skall gälla i sådana fall bör vara om del föreligger en eller flera fordringar. Som lagrådet framhåller kan det föreligga flera fordringar även om varorna har köpts vid ett nch samma tillfälle. I sådana fall får frågan nm preskriptiunstidens längd avgö­ras särskilt för varje fordran. Om köpen emellertid inte kan särskiljas, får man göra en helhetsbedömning av om varorna har tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk eller ej. Detsamma bör kunna bli fallet när varor har köpts vid olika tillfällen. Om gäldenären exempelvis har köpt varor från en näringsidkare flera gånger under en månad och får en räkning med krav på betalning för alla varorna vid månadens slut, får det som regel anses föreligga bara en fordran. Preskriptiunstidens längd bör då inle bedömas separat för varje enskilt inköpstillfälle utan bygga på en bedöm­ning av om varorna till huvudsaklig del har köpts för enskilt bruk eller inte. Som lagrådet påpekat får de problem snm kan uppkumma i detla avseende lösas i rättstillämpningen.

3 §

Jag ansluter mig till uppfattningen att uttrycket "dom eller slutligt beslut"

måsle avse avgörandet i den instans som sist handlägger målet.

7 §

Avsikten med bestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf i det

remitterade förslaget är att ny preskriptionstid, när preskription har avbru-


 


Prop. 1979/80:119                                                  191

tiis gennm väckande av talan e. d., primärt skall räknas från den dag dum     Slutprotokoll

eller slutligt beslut meddelas i försia instans. Om avgörandet överklagas,

skall preskriptionstiden upphöra att löpa och ny preskriptionstid räknas

från den dag dom eller slutligt beslut meddelas i nästa instans. Överklagas

detla avgörande i sin lur, flyttas utgångspunkten för preskriptionstiden

ytterligare framåt i tiden. 1 praktiken skall den nya preskriptionstiden alltså

räknas från den dag dom eller slutligt beslut meddelas av den instans som

sist handlägger målel.

Bestämmelsen är avsedd atl lillämpas på samma sätt när det finns möjlighel att ansöka om återvinning, l.ex. efter en tredskodom. Om en ansökan om återvinning görs före preskriptionstidens utgång, skall pre­skriptionstiden således upphöra att löpa och ny preskriptionstid räknas från den dag dom eller slutligt beslut meddelas i återvinningsmålet.

Lagrådet har förklarat sig inte motsätta sig en lösning med den innebörd somjag nu har angett. Enligt lagrådets uppfattning har emellertid lagtexten i det remitterade förslaget en annan innebörd. Lagrådet föreslår därför att lagtexten ändras. Bl. a. föreslås en uttrycklig bestämmelse om alt preskrip­tion avbryts, när talan fullföljs eller förfarandel eljest fortsätts före den nya preskriptionstidens utgång.

Även jag anser att lagtexten i det remitterade förslaget bör förtydligas för att innebörden skall framgå klart. Jag tillstyrker sålunda förslaget att det i första stycket läggs till en bestämmelse om att preskription avbryts genom fullföljd av talan e. d. Genom en sådan bestämmelse torde det inte kunna råda något tvivel om att ny preskriptionstid skall börja löpa även om del flnns möjlighet att överklaga avgörandet eller att ansöka om återvin­ning. Det finns då inte något egentligt behov av atl i övrigt göra några ändringar i första stycket. Jag tillstyrker därför att första meningen i första stycket ges den utformning som den har fått i det remitterade förslaget.

1 fråga om andra stycket tillslyrker jag lagrådels förslag att uttrycket "underrättats" ersälts med orden "delgivits eller på annat sätt underrät­tats" och att uttrycket "eller hans rättsinnehavare" utgår. 1 övrigl bör stycket behållas oförändrat som följd av mitt ställningstagande beträffande första stycket.

På grund av det anförda föreslår jag att 7 S får följande lydelse;

"Om preskription har avbrutits genom att talan har väckts eller genom att fordringen annars har åberopats enligt 5 S 3, löper en ny preskriptions­tid enligt 2 § från den dag dom eller slutligt beslut meddelas eller det rättsliga förfarandet avslutas på annat sätt. Fullföljs talan eller återupptas förfarandet av någon annan anledning före den nya preskriptionstidens utgång, avbryts preskriptionen, varefter ny tid räknas från den dag del ålempptagna förfarandet avslutas.

Avslutas det rättsliga förfarandet utan att gäldenären har delgivits eller på annat sätt underrättats om borgenärens framställning, beräknas dock preskriptionstiden som om något avbrott inte hade skett. Fnrdringen preskriberas likväl tidigast ett år efter det att förfarandel avslutas.


 


Prop. 1979/80:119                                                  192

Preskriptionstiden kan inte förlängas enligt andra stycket andra mening-     Slutprotokoll en mer än en gång."

9 §

Jag ansluter mig till lagrådets uttalanden vid denna paragraf.

10      §

Jag tillstyrker lagrådets förslag till ändrad lydelse av förevarande para­graf

12 §

Med anledning av vad lagrådet har anfört om bestämmelserna i andra stycket villjag framhålla att syftet med bestämmelserna inte är att föreskri­va att avtal om förlängning av treårspreskriptionen kan träffas efter ford­ringens tillkomst, om förlängningen begränsas till tre år. Innebörden av bestämmelserna är i stället att avtal om förlängning av preskriptionstiden i andra fall är ogiltiga. Om bestämmelserna tas bort utan all ersättas av någon annan bestämmelse, kommer det inte att finnas något hinder mot avtal om förlängning av treårspreskriptionen. Det blir då möjligt att avtala om längre preskriptionstid än tre år både före och efter fordringens flll-komst. Av skäl som har framhållits i remissprotokollet är en sådan ordning inte godtagbar. Jag anser därför att bestämmelserna bör behållas. De bör emellertid förtydligas, så att det klart framgår att ett avtal om längre preskriptionstid än tre år för en konsumentfordran är ogiltigt, oavsett när avtalet ingås.

Lagrådet har föreslagit att det skall införas en bestämmelse om ogiltighet av avtal om längre preskriptionstid också beträffande fordringar som är underkastade tioårspreskription. Ett sådant förbud kan emellertid enligt min mening medföra olägenheter. I långvariga affärsförbindelser flnns det ibland ett berättigat intresse av att kunna träffa avtal om längre preskrip­tionstid än tio år, t. ex. när det gäller villkorade fordringar eller fordringar som förfaller till betalning senare än tio år efter tillkomsten. Exempelvis kan det på försäkringsområdet vara värdefullt att kunna avtala att den försäkrade skall ha möjlighet att begära ersättning även för senl inträffande skador utan att behöva vidta någon preskriptionsavbrytande åtgärd. En bestämmelse av detta innehåll finns bl. a. i den läkemedelsskadeförsäkring som har tecknats av läkemedelsföretagen i Sverige och som trädde i kraft den 1 juli 1978.

Jag vill tillägga att det enligt min mening inte torde finnas så stor risk för att en avtalsfrihet i fråga om fordringar som är underkastade floårspre­skription skulle kunna leda till missbruk. Som har sagts i remissprotokollet kan f. ö. ett avtal som föreskriver en lång preskriptionstid angripas med stöd av 36 § avtalslagen, om detta avtalsvillkor skulle framstå som oskä­ligt.


 


Prop. 1979/80:119                                                  193

På grund av det sagda kan jag inte tillstyrka lagrådets förslag alt införa      Slutprotokoll ett allmänt förbud mot avtal om längre preskriptinnstid än den föreskrivna.

Övergångsbestämmelserna

Lagrådet har förordat att bestämmelser om upphävande av preskrip­tionsförordningen tas in i övergångsbestämmelserna till preskriptionslagen resp. lagen om kallelse på okända borgenärer i stället för atl preskriptions­förordningen upphävs genom en särskild författning. Med anledning härav villjag framhålla att preskriptionsförordningen enligt förslaget skall ersät­tas av två nya författningar, preskriptionslagen och lagen om kallelse på okända borgenärer, samtidigt som man upphäver de båda författningarna om borgenspreskription, vilka delvis berörs av de föreslagna övergångs­bestämmelserna till preskriptionslagen. Med hänsyn härtill anser jag för min del att den lämpligaste lösningen är att preskriptionsförordningen, 1798 års förordning och lagen 1946: 843 upphävs genom särskilda författ­ningar och att de övergångsbestämmelser som behövs tas in i anslutning till ikraftlrädandebestämmelserna i preskriptionslagen resp. lagen om kallelse på okända borgenärer.

På grund av det anförda kan jag inte biträda lagrådets förslag att i de förevarande övergångsbestämmelserna ta in en bestämmelse om upphä­vande av preskriptionsförordningen, i vad den avser preskription av ford­ran. Däremot tillstyrker jag lagrådets förslag till komplettering av över­gångsbestämmelserna med ett nytt sista stycke.

Förslaget till lag om kallelse på okända borgenärer 1-3 §§

Jag delar lagrådets uppfattning att det från systematisk synpunkt är att föredra att den bestämmelse om kallelse på okända borgenärer som gäller handelsbolag tas in i vederbörande specialförfattning. Enligt beslut vid regeringssammanträde den 31 januari 1980 har regeringen remitterat ett förslag till ny lagstiftning om handelsbolag m. m. till lagrådet. Det remitte­rade förslaget innehåller dock inte någon bestämmelse om kallelse på okända borgenärer. En sådan bestämmelse bör enligt min mening tas in