Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

1 Prop. 1979/80:1

Regeringens proposition 1979/80:1 om socialtjänsten;

beslutad den 28 juni 1979.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar OLA ULLSTEN

GABRIEL ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny social vårdlagstiftning. Nuvarande barnavårdslag, nykterhetsvårdslag och socialhjälpslag samt barnomsorgs-lag föreslås bli ersatta av en ny socialtjänstlag, som skall vara gemen­sam för hela vårdområdet. Benämningen socialvård utgår ur lagtexten. Verksamheten kallas enligt förslaget socialtjänst.

Helhetssynen blir utmärkande för socialtjänsten. Det innebär bl. a. att en enskilds eller grupps sociala situation skall ses i förhåUande tUl hela den sociala miljön. Socialarbetaren skall sträva efter att finna en sam­lad lösning på sociala svårigheter i den enskildes eller gruppens totala situation. Ett annat grunddrag i reformen är att all vård och behandling inom socialtjänsten skall ske i frivilliga former. Endast när det gäUer barn och ungdom behålls möjligheterna till vård mot den enskildes vilja.

Socialtjänsfiagen föreslås få karaktären av målinriktad ramlag. I la­gens inledande paragraf sägs att samhällets socialtjänst på demokratins och solidaritetens grund skall främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i sam­hällslivet. Det heter vidare att socialtjänsten under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation skall inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verk­samhelen skall bygga på respekt för människornas självbestämmande­rätt och integritet.

Varje kommun skall svara för socialtjänsten inom sitt område. Kom­munen skall ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. För att fullgöra kommunens

1   Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr I. Del A


 


Prop. 1979/80:1    Huvudsakligt innehåll                         2

uppgifter inom socialtjänsten skall det i varje kommun finnas en social­nämnd. Denna nämnd ersätter den nuvarande lagstiftningens barna­vårds-, nykterhets- och socialnämnder.

De bestämmelser i socialtjänstlagen som hittills har nämnts bildar ra­men för socialtjänsten. Inom denna ram får kommunen i stort ordna verksamheten efter egna fömtsättningar och behov. Socialtjänstens me­ra betydelsefulla uppgifter anges dock i lagen.

Inom socialvården har man huvudsakligen arbetat med individuellt inriktade insatser. Ökad vikt skall nu läggas vid strukturinriktade in­satser som medverkan i samhällsplaneringen, fält- och grannskapsarbete och uppsökande verksamhet samt åt allmänt inriktade insatser som in­formation och åtgärder som verkar för den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning.

Till de individuellt inriktade insatserna inom socialtjänsten hör om­sorger om barn och ungdom, äldre människor och människor med han­dikapp samt stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd åt fa­miljer och enskilda som behöver det.

Av central betydelse är bestämmelsen om den enskildes rätt till bi­stånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tiUgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet till­försäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stär­ker hans resurser för ett självständigt liv.

I socialtjänstlagen anges vissa allmänna riktlinjer för socialtjänsten. Det sägs att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. Socialnämnden bör i sin verksamhet underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra. Nämnden skall kunna utse en särskild person (kontaktperson) eller familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den enskil­de begär eller samtycker till det. Övervakning mot den enskildes vilja skall däremot inte kunna förekomma inom socialtjänsten.

Till omsorgerna om barn och ungdom hör förskole- och fritidshems-verksamhet. De viktigaste bestämmelserna i barnomsorgslagen flyttas över till socialtjänstlagen utan några sakliga ändringar. I socialtjänstla­gen ges socialnämnden ett särskilt ansvar att verka för att barn och ung­dom växer upp under trygga och goda förhållanden. Barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt skall få det skydd och det stöd som de behöver. Om hänsynen tiU den unges bästa motiverar det, skall socialnämnden sörja för att den unge får vård och fostran utanför det egna hemmet.

Inom äldreomsorgen skall socialnämnden verka för att äldre männi­skor får möjlighet att leva och bo självständigt och till en aktiv och me-


 


Prop. 1979/80:1    Huvudsakligt innehåll                         3

ningsfull tillvaro i gemenskap med andra. De nuvarande ålderdoms­hemmen föreslås bli ersatta av bostäder med gemensam service (service­hus), övergången från ett yrkesverksamt liv skall underlättas.

I fråga om människor med handikapp anges i lagen att socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra.

För människor — unga eller vuxna — som behöver vårdas eller bo i annat hem än det egna skall det finnas familjehem och hem för vård eller boende. Med familjehem avses såväl de nuvarande fosterhemmen som andra enskilda hem. Hem för vård eller boende blir det samman­fattande begreppet för socialtjänstens institutioner. Det innesluter nu­varande barn- och ungdomshem, ungdomsvårdsskolor, nykterhetsvårds­anstalter, inackorderingshem för narkotikamissbrukare m. m.

Kommunerna och landstingskommunerna skall enligt lagförslaget ha ansvar för att behovet av hem för vård eller boende inom socialtjänsten blir tillgodosett. Behovet av sådana hem och ansvaret för deras inrät­tande och drift skall redovisas i en plan för varje landstingskommun. Huvudmannaskapet för de nuvarande statliga ungdomsvårdsskolorna och allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare föreslås bli över­fört till i första hand landstingskommunerna. Förhandlingar om ett sådant överförande pågår f. n. mellan statens förhandlingsnämnd och landstings- och kommunförbunden.

I lagen ges särskilda regler till skydd för underåriga. De ersätter framför allt de nuvarande reglerna om fosterbarnsvård i barnavårdsla­gen. Fosterbarnsbegreppet föreslås avskaffat. Åldersgränsen höjs frän 16 till 18 år bl. a. när det gäller krav på socialnämndens medgivande till att barn får tas emot för vård och fostran i hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom.

Den föreslagna socialtjänstlagen innehåller också bestämmelser ora nämndorganisationen, handläggning av ärenden och register. Kommu­nerna ges möjlighet att inrätta sociala distriktsnämnder under social­nämnden. Liksom distriktsnämnderna enligt nuvarande lagstiftning skall de främst handlägga ärenden om vård eller andra åtgärder beträffande enskilda personer. Distriktsnämnderna föreslås emellertid också kunna få vidgade uppgifter jämfört med nu.

Vissa regler kompletterar på socialtjänstens område bestämmelserna i den sekretesslag som regeringen denna dag har föreslagit om handlings­sekretess och tystnadsplikt inom den offentliga sektorn. Socialnämnder­nas rutinmässiga rapporteringsskyldighet i körkortsärenden ersätts av en möjlighet att inhämta yttrande från socialnämnden i vissa fall. Det föreslås också regler som, med vissa undantag, förbjuder att det i personregister hos socialnämnden tas in uppgifter om ömtåliga person-


 


Prop. 1979/80:1    Huvudsakligt innehåll                         4

liga förhållanden. Anteckningar och andra uppgifter i personakter och personregister hos socialnämnden skall av hänsyn till den enskildes in­tegritet gallras efter fem år. Undantag görs bl. a. för forskningsändamål.

I propositionen behandlas även forskning och utvecklingsarbete samt statistik inom den nya socialtjänsten.

Socialstyrelsen föreslås ha tillsynen över socialtjänsten i riket. Till ledning för socialtjänstlagens tillämpning skall styrelsen utfärda allmän­na råd.

Länsstyrelserna föreslås få i uppgift att följa lagens tillämpning, in­formera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, bi­träda socialnämnderna i deras verksamhet och se till att nämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.

En omfattande omorganisation av socialstyrelsen kommer senare att föreslås i en särskild proposition. En särskild social enhet inrättas vid länsstyrelsema.

Socialtjänstlagen föreslås slutligen innehålla bestämmelser om rätt för den enskilde att hos länsrätten överklaga socialnämndens beslut i ären­den om rätt tUl bistånd m. m.

En fristående lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) föreslås för att garantera behövlig vård när sådan inte kan ges med den unges eller föräldrarnas samtycke. Bestämmelserna ersätter i viss ut­sträckning barnavårdslagens bestänmielser om omhändertagande för samhällsvård. Vård med stöd av LVU skall beredas den som är under 18 år, om brister i omsorgen om den unge eller hans eget beteende med­för risker för hans hälsa eller utveckling. För den som behöver vård p. g. a. sitt beteende kan vård med stöd av lagen beslutas tills den unge fyller 20 år.

Vård med stöd av LVU beslutas av länsrätten efter ansökan av social­nämnden. Kan länsrättens beslut inte avvaktas, får nämnden i vissa fall besluta att omedelbart omhänderta den unge. Sådana beslut skall under­ställas länsrättens prövning.

Beslut om omhändertagande eller om vård enligt lagen medför rätt för socialnämnden att bestänmia hur vården skall ordnas och var den unge skall vistas under vårdtiden. Nämnden skall noga följa vården av den unge och regelbundet pröva om vården enligt lagen kan upphöra. I fråga om unga som bereds vård p. g. a. sitt eget beteende skall nämn­den minst en gång i halvåret pröva om vården kan upphöra. När vård enligt lagen inte längre behövs, skall nämnden förklara vården avslutad. När det gäller personer över 20 års ålder skall det inte längre vara möjligt att besluta om vård utan samtycke enligt sociallagstiftningen. I StäUet föreslås att lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) skall kompletteras med vissa bestämmelser om missbrukare., Enligt lagförslaget skall den som är beroende av alkohol eller narko-


 


Prop. 1979/80:1    Huvudsakligt innehåll                         5

lika och till följd härav är i trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i samband med denna kiihna beredas vård oberoende av samtycke, om utebliven vård skulle innebära allvarlig fara för hans hälsa eller liv eller för någon annans personliga säkerhet eller hälsa. Vård med stöd av lagen skall kunna pågå i högst fyra veckor. Som regel skall sjukhuset meddela socialnämnden om intagning av en miss­brukare. Socialnämnden blir skyldig att upprätta en plan för den vård som missbrukaren kan behöva efter det att sjukhusvistelsen har upp­hört. Vid överklagande av beslut om intagning för vård enligt den nya regeln gäller en rätt till särskilt snabb besvärsprövning.

I avvaktan på en översyn av lagstiftningen föreslås vissa andra änd­ringar i LSPV. Bestämmelsen om ansökan som förutsätlning för intag­ning på sjukhus slopas. Möjlighet öppnas att bereda vård vid andra in­stitutioner än de sjukhus som nu omfattas av lagen. Ändrade regler fö­reslås vidare i bl. a. de s. k. konverteringsfallen. Reglerna om utskriv­ning och utskrivning på försök får ett något ändrat innehåll.

De nuvarande utskrivningsnämnderna får en avsevärt ökad roll i bevakningen av patienternas rättssäkerhet. Nämnderna får därvid fler lekmannaledamöter. Bl. a. skall en ledamot ha särskild erfarenhet av sociala frågor. Nämnderna byter också namn till psykiatriska nämnder. Lagen föreslås bli benämnd lag om psykiatrisk vård i vissa fall (LPV).

Slutligen innehåUer propositionen förslag om ökad användning av offentligt biträde i mål och ärenden om vård oberoende av samtycke bl. a. enligt LVU och LPV. Brottsbalkens bestämmelse om överlämnan­de för vård enligt barnavårdslagen som påföljd för brott av unga er­sätts av överlämnande för vård inom socialtjänsten. Bestämmelsen om överlämnande för vård enligt lagen om nykterhetsvård upphör att gälla. Den nya socialtjänstlagen medför också följdändringar i ett stort antal andra lagar.

Samfliga lagförslag föreslås träda i kraft den 1 januari 1981. Förbe­redelser för en omfattande utbildning av förtroendevalda och anställda har redan inletts. En särskild information till aUmänheten förbereds också.


 


Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen                              6

1    Förslag tUl Socialtjänstlag

Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelser

Socialtjänstens mål

1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas

ekonomiska och sociala trygghet,

jämlikhet i levnadsvillkor och

aktiva deltagande i samhäUslivet.

Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.

Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestäm­manderätt och integritet.

Kommunens ansvar

2    §   Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område.

3    §   Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kom­munen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän.

4 §   För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten skall
det i varje kommun finnas en socialnämnd.

Socialtjänstens innehåll

Socialnämndens uppgifter

5 §   Till socialnämndens uppgifter hör att

göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen,

medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhälls­organ, organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen,

informera om socialtjänsten i kommunen,

genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsätt­ningarna för goda levnadsförhållanden,

svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, eko­nomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det.

Rätten till bistånd

6 § Den enskilde har rätt tiU bistånd av socialnämnden för sin för­sörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt.

Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv.


 


Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen                              7

Allmänna riktlinjer för socialnämndens verksamhet

7 § Socialnämndens medverkan 1 samhällsplaneringen skall bygga på
nämndens sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utform­
ningen av nya och äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall
också verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer
utformas så att de blir lätt tillgängliga för alla.

Socialnämnden skall även i övrigt ta initiativ till och bevaka att ål­gärder vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och ungdom, äldre och andra grupper som har behov av sam­hällets särskilda stöd. Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning.

8    § Socialnämnden skall i den uppsökande verksamheten upplysa om socialtjänsten och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När det är lämpligt skall nämnden härvid samverka med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar.

9    § Socialnäimidens insatser för den enskilde skall utformas och ge­nomföras tiUsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar.

10 § Socialnämnden bör genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan
service underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med
andra.

Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom råd­givningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan där­med jämförlig verksamhet.

Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det.

Omsorger om barn och ungdom

11 §   Socialnämnden skaU

verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda för­hållanden,

i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveck­ling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom och

sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynn­samt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet

12 § För barn som stadigvarande vistas i kommunen skall bedrivas
förskole- och fritidshemsverksamhet.

Förskoleverksamheten avser barn som inte har uppnått skolpliktig ålder och barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 32 § andra styc­ket skollagen (1962: 319).

Fritidshemsverksamheten avser skolplikliga barn till och med tolv års ålder.

13 § Barn skall anvisas plats i förskola från och med höstterminen det
år då de fyller sex år. Förskolan skall omfatta minst 525 timmar om
året.

De barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 32 § andra stycket skol­lagen (1962: 319) skall anvisas plats i förskola.

14 § De barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver sär­
skilt stöd i sin utveckling skall anvisas plats i förskola tidigare än som


 


Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen                              8

anges i 13 § första stycket eller med förtur anvisas plats i fritidshem, om inte barnens behov av sådant stöd tUlgodoses på något annat sätt.

15 § Kommunen skaU genom en planmässig utbyggnad av förskole-
och fritidshemsverksamheten sörja för att de barn som på grund av för­
äldrarnas förvärvsarbete eller studier eller av andra skäl behöver om­
vårdnad utöver vad som följer av 13 och 14 §§ får sådan omvårdnad,
när inte behovet tillgodoses på annat sätt.

I kommunen skall finnas en av kommunfullmäktige antagen plan för förskole- och fritidshemsverksamheten. Planen skall avse en period av minst fem år.

16    § Om ett barn vårdas på sjukhus eller i någon annan institution, skall huvudmannen för insfitutionen sörja för att barnet får tillfälle att delta i verksamhet som motsvarar den som erbjuds i förskola eller fri­tidshemsverksamhet.

17    § Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om förskole- och fritidshemsverksamhelens organisation.

Omsorger om äldre människor

18    § Socialnämnden skall verka för att äldre människor får möjlighet alt leva och bo självständigt och att ha en akliv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra.

19    § Socialnämnden skall verka för alt äldre människor får goda bo­städer och ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service.

För äldre människor med behov av särskilt stöd skall kommunen in­rätta bostäder med gemensam service (servicehus).

Övergången från ett yrkesverksamt liv skall underlättas genom infor­mation och annat stöd.

Omsorger om människor med handikapp

20 § Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska,
psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får
möjlighet att delta i samhällels gemenskap och att leva som andra.

Socialnämnden skaU medverka till att den ensldlde får en meningsfull sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är anpassat efler hans behov av särskilt stöd.

Vård i familjehem och i hem för vård eller boende

21 § Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller
bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem
för vård eller boende.

Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg har tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård.

Vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med de anhöriga och kontakt med hemmiljön.

22 § Det behov av hem för vård eller boende som är gemensamt för
kommunerna inom en landstingskommun skall tillgodoses av landstings­
kommunen och kommunerna i området.

Behovet av sådana hem och ansvaret för deras inrättande och drift skall redovisas i en plan. Planen upprättas av landstingskommunen och


 


Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen                             9

kommunerna i området gemensamt. Den skall redovisas för länsstyrel­sen.

23 § Vård i familjehem och hem för vård eller boende skall bedrivas
i samråd med socialnämnden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare föreskrifter om vård i sådana hem.

Särskilda regler till skydd för underåriga

24 § Var och en som får kännedom om att en underårig misshandlas
i hemmet eUer annars behandlas där på ett sådant sätt att det är fara
för hans hälsa eller utveckling bör anmäla detta tiU socialnämnden.

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt de som är anställda hos sådana myndigheter är skyldiga att genast till social­nämnden anmäla om något gör att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Detta gäller även läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor som inte har sådan anställning i fråga om vad de får veta i sin yrkesverksamhet.

Anmälningsplikt gäller även för dem som är verksamma inom kom­munal familjerådgivning, om de i sin verksamhet får kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet.

25 § En underårig får inte utan socialnämndens medgivande tas emot
för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör
någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om
honom. Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den
underårige vård i ett visst familjehem.

Ar det fråga om att ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det, skall medgivandet inhämtas innan barnet lämnar sitt hemland. Medgi­vandet upphör att gälla om inte barnet har tagils emot i hemmet inom ett år från det medgivandet lämnades.

26 §   Socialnämnden skall

medverka till att de underåriga som avses i 25 § får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden,

verka för att de får lämplig utbildning och

lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar sådana underåriga råd, stöd och annan hjälp som de behöver.

27    § När ett barns bästa kräver det, får socialnämnden förbjuda en person som har sitt hem inom kommunen att utan nämndens medgivan­de ta emot andras underåriga barn för sådan vistelse i hemmet som inte är tillfäUig.

28    § Socialnämnden får för viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett hem som avses i 25 §, om det finns risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas om det skiljs från hemmet.

Om det finns sannolika skäl för att en sådan risk föreligger men den behövliga utredningen inte har kunnat slutföras, får ett tUlfälligt förbud meddelas att gälla 1 avvaktan på att ärendet kan slutligt avgöras, dock högst fyra veckor.

Ett förbud enligt denna paragraf hindrar inte att barnet skiljs från hemmet på gmnd av ett beslut enligt 21 kap. föräldrabalken.

29 § Socialnämndens ordförande får meddela förbud enligt 28 §, om
socialnämndens prövning inte kan avvaktas utan fara eUer allvarlig
olägenhet.


 


Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen                             10

Ett förbud som ordföranden har meddelat gäller tills vidare i avvaktan på nämndens prövning. Nämnden skall pröva förbudet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från ordförandens beslut.

30 § Ett medgivande enligt 25 § första stycket meddelas av social­
nämnden i vårdnadshavares hemkommun. Om nämndens prövning gäller
ett hem i en annan kommun, skall nämnden rådgöra med socialnämnden
i den kommunen innan den fattar sitt beslut.

Ett medgivande enligt 25 § andra stycket meddelas av socialnämnden i de blivande adoptivföräldrarnas hemkommun.

Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 25 § fullgör skyldig­heterna enligt 26 § samt beslutar i frågor som avses i 28 §.

31 § Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verk­
samhet som syftar till att förmedla underåriga till hem som avses i 25 §.

Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall lämna för-medlingshjälp m. m. finns bestämmelser i lagen (1979: 552) om inter­nationell adoptionshjälp.

32 § Bestämmelser om vård av unga i vissa fall finns i lagen (1979:
000) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Avgifter m. m.

33 § Socialnämnden får återkräva ekonomisk hjälp som den enskilde
har erhållit enligt 6 §, endast om den har lämnats som förskott på en
förmån eller ersättning eller till den som är indragen i arbetskonflikt.

Har ekonomisk hjälp lämnats i annat fall än som avses i 6 §, får socialnämnden återkräva hjälpen, om den har getts under villkor om återbetalning.

34 § Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär som socialnämn­
den har beslutat om medför inte kostnadsansvar för den enskilde vård-
tagaren,

Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett annat hem än det egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning delta i kommunens kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver.

35 § För andra sociala tjänster får kommunen ta ut skäliga avgifter
enligt grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte över­
stiga kommunens självkostnader.

För sådana platser i förskola som avses i 13 och 14 §§ får avgift tas Ut endast i den mån verksamheten överstiger 15 timmar i veckan eller 525 timmar om året.

Om avgifter för platser i servicehus för äldre människor finns sär­skUda bestämmelser.

36 § ViU socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte
betalar godvilligt för ekonomisk hjälp som avses i 33 § eller för vård­
kostnad som kommunen har haft enligt 34 § andra stycket, skall talan
väckas hos länsrätten inom tre år från det kommunens kostnad uppkom.
Talan väcks vid länsrätten i det län där den enskUde är bosatt.

Talan om ersättning får inte bifaUas, om den ersättningsskyldige ge­nom att återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur stånd att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eUer annars synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.

37 § Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldig­
het som avses i 33 § och 34 § andra stycket.


 


Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen                            11

Nämndorganisationen

Socialnämnden

38 § Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977: 179) gäl­
ler i tiUämpliga delar socialnämnd

2   § om antalet ledamöter m. m.,

3   § första stycket om valbarhet m. m.,

4   § om rätt till ledighet från anställning,

5   § första stycket om mandattid,

 

5   § tredje stycket om verkan av ledamots avgång,

6   § om ordförande och vice ordförande,

7   § oro tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sam-

manträde,

8   § om suppleants tjänstgöring m. m.,

9   § första stycket om beslutförhet,

 

10   § om beslutsförfarande och protokoll m. m.,

11   § om delgivning m. m.,

12   § om reglemente och delegation.

För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap. 5 § första stycket eUer 6 § kommunallagen.

39 § Socialnämnden skall själv eller genom ombud föra kommunens
talan i mål och ärenden som enligt denna lag eller annan författning an­
kommer på socialnämnden.

Socialnämnden skall även i övrigt ha hand om förvaltning och verk­ställighet »nom sitt verksamhetsområde, i den mån dessa uppgifter inte tillkommer någon annan enligt beslut som avses i 3 kap. 14 § kommu­nallagen (1977: 179).

40 § Socialnämnden skall hos fullmäktige, kommunstyrelsen och övri­
ga nänmder och hos andra myndigheter göra de framställningar som
nämnden finner påkaUade.

Socialnämnden får inhämta yttranden och upplysningar från kom­munstyrelsen och övriga nämnder och från beredningar och tjänstemän i den egna kommunen, när det behövs för nämndens verksamhet.

Social distriktsnämnd

41    § Kommunfullmäktige får besluta att i kommunen inrätta två eller flera sociala distriktsnänmder, var och en för ett geografiskt distrikt.

42    § En social distriktsnämnd skall följa utvecklingen inom distriktet och hos socialnämnden anmäla behovet av åtgärder beträffande sam-häUsnuljöii, den sociala planeringen och den allmänt förebyggande verk­samheten.

43    § De sociala distriktsnämnderna avgör ärenden som enligt denna lag eUer annan författning ankommer på socialnämnden och som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande en enskild person, om inte kommunfullmäktige har beslutat annorlunda beträffande en viss grupp av ärenden.

44    § Om kommunfuUmäktige beslutar det, får socialnämnden uppdra åt distriktsnämnderna att

 

1.    göra framställningar tiU fullmäktige,

2.    besluta i frågor som gäller den allmänt förebyggande verksamheten i distriktet,

3.    handha förvaltning och verkställighet i fråga om egendom som an­nars förvaltas av socialnämnden.


 


Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen                             12

4. handlägga frågor om anställning, ledighet, vikariat eller skiljande från tjänst samt andra frågor beträffande personal inom distriktsnämn­dens verksamhetsområde.

45    § Om distriktsnämnder har inrättats, får kommunfuUmäktige före­skriva att distriktsnämnderna skaU lämna sina budgetförslag tUI social­nämnden inom den tid som kommunstyrelsen har bestämt. Socialnämn­den skall i sådant fall med eget yttrande överlämna distriktsnämndernas budgetförslag tUl kommunstyrelsen.

46    § Vad som sägs i denna lag eller annan författning om socialnämnd tillämpas också på sociala distriktsnämnder. I frågor som avses i 39 § andra stycket och 40 § första stycket gäUer dock bestämmelserna i 44 §.

Om det i lag eller annan författning har meddelats någon bestämmelse som avviker från vad som har sagts nu, gäller den bestämmelsen.

Delegation

47 § Uppdrag att beslula på socialnämndens vägnar får inte avse vad
som ankommer på nämnden enligt 2, 5 och 6 §§, 11 § första och andra
styckena, 17 § tredje stycket samt 18 § lagen (1979: 000) med särskUda
bestämmelser om vård av unga.

I de kommuner där sociala distriktsnämnder inte har inrättats får dock beslutanderätten i frågor som avses i första stycket uppdras åt en särskild avdelning som består av ledamöler eller suppleanter i nämnden.

48 § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäUer
föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

1   kap. 4 § föräldrabalken,

2   kap. föräldrabalken, dock inte uppgifter enligt 7 § eUer beslut att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning enligt 9§,

3   kap. föräldrabalken,

7 kap. 2 § och 7 § föräldrabalken, dock inte om avtalet innefaltar åta­gande att utge engångsbelopp, samt 11 § föräldrabalken.

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 25, 27 eller 28 § den­na lag eller att fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag eller enligt 9 § lagen (1964: 143) om bidragsförskott.

49 § Om rätt att i vissa fall fatta beslut i socialnämndens ställe finns
bestämmelser i 29 § första stycket och i lagen (1979: 000) med särskilda
bestämmelser om vård av unga.

Handläggning av ärenden m. m.

50 § Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som
genom ansökan eUer på annat sätt har kommit tUl nämndens kännedom
och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden.

51 § Vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse
för ett ärendes avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt.

Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så att den som är obehörig inte får tillgång till dem.

52    § Den enskUde bör hållas underrättad om de journalanteckningar och andra anteckningar som förs om honom.

53    § I ärenden hos socialnämnd gäller 4 och 5 §§ förvaltningslagen (1971: 290) om jäv.


 


Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen                             13

Dessutom skall, utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen, i alla ärenden enligt denna lag följande bestämmelser i förvaltningslagen tillämpas 6 § om ombud och biträde,

8   § om vägledning av part,

9   § om tolk, 10 § om remiss.

54 § Om ett ärende hos socialnämnden avser myndighetsutövning mot
enskUd, skall följande bestämmelser i förvaltningslagen (1971: 290) till-
lämpas

14   § om parts rätt till insyn,

15   § om kommunikation,

16   § om parts rätt att meddela sig muntligen,

17   § om beslutsmotivering,

 

19   § om rättelse av beslut,

20   § om ansvar.

Bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen gäller dock inte uppgifter som har lämnats av någon annan sökande i ett ärende om plats i för­skola eller fritidshem eller i servicehus eller om någon annan liknande social tjänst.

Vad som sägs i första stycket gäUer också när det är fråga om en an­sökan eUer ett yttrande tiU en annan myndighet i ett mål eUer ärende som rör myndighetsutövning mot enskUd hos denna.

55 § Den som enligt vad som sägs i 54 § skaU ges tUlfälle att yttra
sig enligt 15 § förvaltningslagen (1971: 290) har rätt att få företräde in­
för nämnden, om inte särskUda skäl föranleder annat.

Den som ges tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få företräde inför nämnden.

56 § Barn som har fyUt 15 år har rätt att själva föra sin talan i mål
och ärenden enligt denna lag.

Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utred­ningen och barnet inte kan antas ta skada av det.

57 § Socialnänmden har rätt att av de allmänna försäkringskassorna
eller erkända arbetslöshetskassorna få uppgifter om ekonomisk hjälp som
har lämnats till enskilda, som har ärenden hos nämnden.

58 § I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning inte ske med
tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).

Register m. m.

59 § I sådana personregister hos socialnämnden som utgör samman­
ställningar av uppgifter får inte tas in uppgifter om ömtåliga personliga
förhåUanden.

Detta hindrar inte att det i ett personregister tas in uppgifter om åtgär­der som har beslutats inom socialtjänsten och som innebär myndighets­utövning och den bestämmelse på vUken ett beslut om en sådan åtgärd grundas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterUgare föreskrifter om registren.

60 § Anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör so­
cialnämndens personregister skaU gaUras ut fem år efter det sista anteck­
ningen gjordes i akten. När ansvaret för socialtjänsten har gått över tUl
en annan socialnämnd, skaU tiden för gallringsplikten räknas från den
sista anteckningen i akten hos den nämnden.


 


Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen                             14

Uppgifter i personregister som avses i 59 § första stycket skall gallras ut fem år efter det att de förhållanden som uppgiften avser har upphört.

Gallringen skall vara avslutad senast kalenderåret efter det att gall­ringsskyldigheten inträdde.

61    § I fråga om personregister som förs med hjälp av automatisk data­behandling finns bestämmelser i datalagen (1973: 289).

62    § Originalhandlingar som rör utredning om att fastställa faderskap eller om underhållsbidrag får inte gallras med stöd av bestämmelserna i 60 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före­skriva andra undantag från gaUringsskyldigheten.

63    § Socialnämnden skall, enligt vad regeringen närmare föreskriver, ur personregister lämna ut uppgifter till statistiska centralbyrån för an­gelägna statistiska ändamål.

64    § Socialnämnden skall lämna ut uppgifter ur personregister till stat­liga myndigheter, när detta begärs för forskningsändamål och det kan ske utan risk för att den enskilde eller någon honom närstående lider men.

 

65    § Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighet till den­na lämna uppgifter om utgiven ekonomisk hjälp, om syftet är att und­vika felaktiga utbetalningar från det aUmänna.

66    § Bestämmelserna i 7 kap. 4 § sekretesslagen (1979: 00) hindrar inte socialnämnden att polisanmäla brott som är riktade mot social­nämnden eller berör den verksamhet som nämnden har ansvar för.

Socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifter

67    § Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i riket. Styrelsen skall följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämp­ningen av denna lag utfärdar socialstyrelsen allmänna råd.

68    §    Länsstyrelsen skall inom länet

följa socialnämndernas tillämpning av denna lag, informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet, främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och andra samhällsorgan,

även i övrigt se till att socialnämnderna fuUgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.

Hem för vård eller boende som drivs av en kommun eller landstings­kommun står under länsstyrelsens tiUsyn.

69 § Vill en enskild person eUer sammanslutning inrätta ett hem för
vård eller boende, skaU tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Ett sådant hem
står under tUlsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är belä­
get. Nämnden har rätt att inspektera verksamheten vid hemmet.

Vad som sägs i första stycket gäUer även hem som har inrättats för vård under en begränsad del av dygnet.

Om enskilda vårdhem finns särskilda bestämmelser.

70 § Om det föreligger något missförhållande vid ett hem för vård
eUer boende, skaU länsstyrelsen förelägga ledningen för hemmet att av­
hjälpa missförhåUandet.

Om missförhållandet är allvarligt och länsstyrelsens föreläggande inte efterkoms, får länsstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet.


 


Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen                            15

Övriga bestämmelser

Överflyttning av ärende

71 § Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande
en enskild person kan flyttas över till en annan socialnämnd, om denna
nämnd samtycker tUl det.

Överklagande av beslut

72 § Socialnämndens beslut överklagas hos länsrätten genom besvär,
om nämnden har meddelat beslut i fråga om

bistånd enligt 6 §, medgivande enligt 25 §, förbud enligt 27 eller 28 § eller eftergift enligt 37 §.

73 § Länsstyrelsens beslut i ärenden om tiUstånd enligt 69 § eller om
föreläggande eller förbud enUgt 70 § får överklagas hos kammarrätten
genom besvär.

Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 70 § och kammarrätts motsvarande beslut gäller omedelbart.

Böter

74 §   TUI böter döms den som

1.    åsidosätter bestämmelserna i 25 § eller 31 § första stycket, om inte gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1979: 552) om internationell adoptionshjälp,

2.    överträder förbud som har meddelats med stöd av 27 eUer 28 §,

3. utan tillstånd driver ett sådant hem för vård eUer boende som avses
i69§,

4. i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 70 § fortsätter verk­
samheten vid ett hem för vård eUer boende.

AUmänt åtal får väckas endast om gärningen har anmälts till åtal av socialnämnden, länsstyrelsen eller socialstyrelsen.

Kommuner utanför landsting

75 § Vad som sägs i denna lag om landstingskommun skall Ullämpas
också på en kommun som inte tUlhör någon landstingskommim.

Övergångsbestämmelser

I. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Genom lagen upp­hävs

1.  baraavårdslagen (1960: 97),

2.  lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

3.  lagen (1956: 2) om sociaUijälp,

4.  lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m.,

5.  lagen (1976: 381) om barnomsorg,

6.  lagen (1936: 56) om socialregister.

 

2.    Bestämmelserna i 60 § om gaUring tUlämpas tidigast den 1 januari 1986 i fråga om uppgifter och andra anteckningar som avser tiden före den 1 januari 1981.

3.    Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en kommuns rätt tiU ersättning från en aiman koimnim för kostnader som har uppkommit före utgången av år 1980 för socialhjälp enligt 12 § lagen (1956: 2) ora


 


Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen                             16

socialhjälp eller för utgifter i samband med omhändertagande för sam­hällsvård enligt barnavårdslagen (1960: 97).

4.    Bestämmelsema i lagen (1956: 2) om socialhjälp gäller fortfaran­de i fråga om kommuners rätt tiU ersättning av enskilda för socialhjälp som har länmats före utgången av år 1980. Talan om ersättning som förs efter denna tidpunkt skaU dock väckas vid länsrätten. I fråga om mål som vid ikraftträdandet är anhängiga vid länsstyrelsen gäller bestämmel­serna i punkt 5.

5.    Sådana mål vid länsstyrelserna som avser besvär över en social­nämnds beslut om socialhjälp eller ersättning för utgiven socialhjälp och som inte har avgjorts före utgången av år 1980 skall efter den tidpunkten prövas av länsrätterna.

6.    Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Bestämmelser i lag eller annan författning om fosterbarn, fosterför­äldrar eller fosterhem tillämpas dock i den betydelse som de har i den författningen.


 


Prop. 1979/80:1    LVU

2    Förslag till

Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs följande.

Beredande av vård

1 § Den som är under 18 år skall beredas vård med slöd av denna lag, om
det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den
eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år,
av honom själv.

Vård skall beredas den unge om

1. brister i omsorgen om honom eller något annal förhållande i hemmet
medför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom
missbmk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något
annal därmed jämförbart beteende.

Vård med stöd av andra stycket 2 får även beredas den som har fy 111 18 men inte 20 år, om vård inom socialtjänsten med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är uppenbart lämpligare än annan vård.

2 § Beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av länsrätten efter
ansökan av socialnämnden.

Ansökan skall innehålla en redogörelse för den unges förhållanden, tidigare vidtagna åtgärder och den vård som socialnämnden avser all anordna.

3    § Om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslutet har vunnit laga kraft, gäller beslutet inte längre.

4    § Beträffande värdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen (1979:00) och föreskrifterna i 11-16 §§.

5    § Socialnämnden skall noga följa vården av den som har berells vård med stöd av denna lag. När vård enligl lagen inle längre behövs, skall nämnden besluta att vården skall upphöra.

Har den unge berells vård med stöd av 1 § andra stycket 2 eller tredje stycket, skall socialnämnden inom sex månader från dagen för verkstäl­lighet av vårdbeslutel pröva frågan om vård med stöd av lagen skall upphöra. Denna fråga skall därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning.

Vård som har beslutats med slöd av 1 § andra stycket t skall upphöra senast när den unge fyller 18 år.

Vård som har beslutats med slöd av I § andra slyckel 2 eller iredje stycket skall upphöra senast när den unge fyller 20 år. Har sex månader då inte förflutit från det rätten beslutade om vård eller socialnämnden senast prövade frågan om vårdens upphörande, får dock vård med stöd av lagen pågå längst tills denna lid har gått ut. 2   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr I. Del A


 


Prop. 1979/80:1    LVU                                                         18

Omedelbart omhändertagande

6 § Socialnämnden får beslula atl den som är under 20 år skall omhän-
denas omedelbart

om det är sannolikl atl den unge behöver beredas vård med stöd av denna lag och

rättens beslul inle kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.

Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas, får beslut om omhändertagande fallas av nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

7 § Ell beslul om omedelbarl omhänderlagande skall underställas läns­
rätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Därvid skall
beslutet jämle handlingarna i ärendet lillslällas rätten.

Länsrätten skall pröva beslutet så snart det kan ske och, om synnerliga hinder inte föreligger, inom en vecka från den dag då beslutet och hand­lingama har kommit in till rätten.

Om underställning inte har skett inom föreskriven lid, upphör omhän­dertagandet.

8 S Om länsrätten fastställer ett beslul om omedelbart omhänderta­
gande, skall socialnämnden inom fyra veckor från den dag då omhänderta­
gandet verkställdes ansöka hos länsrätten om atl den unge skall beredas
vård med stöd av denna lag.

Omhändertagandet upphör, om

1.    ansökan om vård inle har gjorts inom den lid som anges i första stycket,

2.    ansökan om vård inte bifalls,

3.    den unge häktas.

Om det inte längre finns skäl för omhändertagandet, skall socialnämn­den besluta atl della genast skall upphöra.

Målens handläggning

9 S    Mål om vård med stöd av denna lag skall prövas skyndsamt.

Om den unge är omhändertagen, skall länsrälten hålla förhandling i målet inom två veckor från den dag då ansökan om vård kom in. Länsrät­ten får förlänga denna tid, om ytterligare utredning eller annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

10 § I mål om vård enligt denna lag skall länsrätten och kammarrätten
hålla muntlig förhandling, om detta inte är uppenbart obehövligt.

Muntlig förhandling skall alltid hållas, om någon part begär det. Parterna skall upplysas om sin rätl atl begära muntlig förhandling.

Uteblir enskild part som har kallals vid vite alt inställa sig personligen vid förhandling, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Vården

11 § När ett beslut har fattats om omhändertagande eller om vård enligt
denna lag, bestämmer socialnämnden hur vården av den unge skall ordnas
och var han skall vistas under vårdtiden.

Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antas vara bäst ägnat atl främja vården av honom. Vård med stöd av denna lag skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem.


 


Prop. 1979/80:1    LVU                                                            19

Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården skall ha uppsikt över den unge och, i den mån del behövs för.all genomföra vården, bestämma om hans personliga förhållanden.

12    S För vård av unga som på någon grund som anges i 1 S andra slyckel 2 eller tredje stycket behöver slå under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas hem som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen eller, efter regeringens beslämmande, socialstyrelsen beslutar vilka hem som skall anses som hem för sådan särskild tillsyn.

13    § Om omedelbarl omhänderlagande eller vård av den unge har beslu­tals på någon grund som anges i 1 § andra slyckel 2 eller iredje stycket och han vistas i ell sådant hem som avses i 12§, får han hindras atl lämna hemmet och i övrigl underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att värden skall kunna genomföras. Den unges rörelsefri­het får också inskränkas när del påkallas av övriga intagnas eller persona­lens säkerhel.

14    § Den för vilken bestämmelserna i 13 § gäller får inle inneha alkohol­haltiga drycker eller andra berusningsmedel, injektionssprutor eller ka­nyler, som kan användas för insprutning i människokroppen, eller något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan egendom hos den unge, får den omhändertas.

Den unge får kroppsvisiteras när han kommer till hemmet för kontroll atl han inte bär på sig någol som han inle får inneha där. Delsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom.

Vid visilering skall iakttas all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skall ell vittne närvara.

15 S Den för vilken bestämmelserna i 13 § gäller får underkastas över­
vakning av sina brev och andra försändelser, om detta är påkallat med
hänsyn till ordningen vid hemmet eller den unges särskilda förhållanden.
För della ändamål får den som föreslår vården vid hemmet öppna och ta
del av försändelser som ankommer till eller avsänds från den unge. Om en
ankommande försändelse innehåller någol som den unge inle får inneha,
skall detta omhändertas.

Brev mellan den unge och en svensk myndighet eller advokat eller hans offenlliga biträde skall vidarebefordras ulan föregående granskning.

16 8 Om del är nödvändigl med hänsyn lill ändamålei med vård eller
omhändertagande med slöd av denna lag, får socialnämnden

1. bestämma hur den rätt lill umgänge med den unge som kan tillkomma
en förälder eller någon annan som har vårdnaden om honom skall utövas
eller

2. bestämma alt den unges vistelseort inle skall röjas för föräldern eller
vårdnadshavaren.

Övriga bestämmelser

17 S I ell ärende enligl denna lag får socialnämnden besluta om läkarun­
dersökning av den unge saml ulse läkare för undersökningen. Om under­
sökningen inte lämpligen kan genomföras i den unges hem, får nämnden
bestämma någon annan plals för den. 1 ett mål enligl denna lag har rätlen
samma befogenhet.

Läkarundersökningskall, om den inte av särskilda skäl är obehövlig, äga rum innan nämnden gör ansökan enligl 2 S,

Polismyndigheten skall på begäran av socialnämnden eller nämndens ordförande eller av rätten lämna biträde för att bereda läkaren tillträde till den unges hem eller för atl inställa den unge lill läkarundersökningen.


 


Prop. 1979/80:1    LVU                                                            20

18        § Polismyndigheten skall på begäran av socialnämnden eller av någon
ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnal lämna biträde för atl
genomföra beslut om vård eller omhänderlagande med slöd av denna lag.

Om omedelbart omhändertagande eller vård av den unge har beslutats på någon grund som anges i I § andra slyckel 2 eller iredje slyckel och den unge är intagen i ell sådanl hem som avses i 12 §, skall polismyndigheten på begäran av den som föreslår vården vid hemmet lämna biträde för att efterforska och återhämla den unge, om denne har avvikit från hemmet, eller för atl ombesörja annan förflyttning av honom.

19   § Har den unge fyllt 15 år, har han räll all själv föra sin lalan i mål och ärenden enligl denna lag.

20   § Socialnämndens beslut får överklagas hos länsrätten genom besvär, när nämnden har

 

1.    beslulal om var värden av den unge skall inledas eller beslutat atl flytta den unge från del hem där han vistas,

2.    beslutat i en fråga om vård med slöd av lagen skall upphöra,

3.    med slöd av 16§ beslutat om umgänget med den unge eller beslutat atl dennes vistelseort inte skall röjas.

Andra beslul av nämnden enligl denna lag får inle överklagas. Rätlens beslul enligt 17 § om läkarundersökning får inte överklagas.

21       S Socialnämndens beslul enligl denna lag gäller omedelbart, om
nämnden inte förordnar något annal. Detsamma är fallel med sådana
beslul om omedelbarl omhänderlagande som har meddelats av ordföran­
den eller någon ledamot i nämnden.

Rätten fär förordna atl ell beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart.

22   § Om offentligt biträde och annan rällshjälp i mål och ärenden enligl denna lag finns bestämmelser i rällshjälpslagen (1972:429).

23   § Vid handläggning i kammarrätt av mål enligt denna lag skall nämn­demän ingå i rätlen.

24   S Om alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel har omhän­dertagits enligl 14 eller 15 S eller påträffats inom ell sådant hem som avses i 12 § ulan all del finns någon känd ägare till dem, skall den som förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligl bestäm­melsema om beslagtagen egendom i 2§ I första slyckel lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller stålen.

Delsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor och kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen.

Övergångsbestämmelser

1.  Denna lag Iräder i krafl den I januari 1981,

2.  Om del före den I januari 1981 har meddelats beslut om förebyggande ålgärder eller om samhällsvård enligt barnavärdslagen (1960:97), gäller barnavårdslagens regler i fråga om åtgärderna eller vården längst lill den I juli 1981. Om rätlen efter underställning eller besvär över ell beslul, som har meddelats av en barnavårdsnämnd före den 1 januari, efler denna tidpunkt beslutat om förebyggande åtgärder eller samhällsvård gäller bar­navårdslagens regler i fråga om åtgärderna eller vården längst lill den I juli 1981.

3. Om rätten efler underställning eller besvär har fastställt en barna­
vårdsnämnds beslul om omhänderlagande för samhällsvård enligl barna­
vårdslagen (1960: 97), skall beslutel anses som ett beslul om vård med slöd


 


Prop. 1979/80:1    LVU                                                            21

av den nya lagen. Beslul enligl 25 S första stycket a) barnavårdslagen anses härvid som beslul med stöd av 1 § andra stycket I den nya lagen och beslut enligt 25 § första stycket b) barnavårdslagen som beslut med stöd av 1 § andra stycket 2 eller iredje slyckel den nya lagen. Den i 5 S andra stycket den nya lagen angivna tiden sex månader skall därvid räknas frän den I januari 1981.

4.   Har enligt barnavårdslagen (1960: 97) beslutats om omhändertagande för utredning, gäller barnavårdslagens bestämmelser om sådant omhänder­tagande även efler den I januari 1981. Dessulom tillämpas reglerna i 8S den nya lagen om ansökan lill länsrätten och omhändertagandels upphö­rande saml 9§ andra stycket samma lag.

5.   I fråga om underställning och överklagande av beslul som har medde­lats före den I januari 1981 gäller bestämmelserna i barnavårdslagen (1960:97). Om beslutet avser omhändertagande för samhällsvård, skall prövningen ske enligl den nya lagens regler om beredande av vård. Andra beslul prövas enligt äldre bestämmelser.

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 167) med särskilda bestäm­melser om unga lagöverträdare

dels all i 4 och 13 §§ ordet "barnavårdsnämnd" i olika böjningsformer skall bytas ut mot ordet "socialnämnd" i motsvarande form,

dels all 1,3 och 6 SS skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvurunde lydelse                       Föreslagen lydelse

I                                                S'

Har brott begåtts av någon som Har brott begåtts av någon som

vid liden för brottet ej fyllt aderton vid tiden för brottet ej fyllt aderton

år. må, utöver vad som följer av 20 år,Jur, ulöver vad som följer av 20

kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare

beslula att ej tulu å brottet,             beslula all ej åtala brottet,

om den underårige ställes under om den underårige bereds vård

övervakning  jämlikt   26§   burnu- med stöd av lagen (1979:000) med

vårdslugen,     omhänderlages    för särskilda bestämmelser om vård uv

samhällsvård enligt 29§ sagda lag unga eller blir föremål för annan

eller blir föremål för annan därmed därmed jämförlig åtgärd eller ulan

jämföriig åtgärd eller utan dylik åt- dylik åtgärd blir föremål för annan

gärd blir föremål för annan hjälp- hjälp- och stödåtgärd saml del med

och stödåtgärd samt del med skäl skäl kan antas alt därigenom vidtas

kananiagas atthårigenomvidlages vad som är lämpligast för honom,

vad som är lämpligast för hans lill-                                      eller
rättaförande, eller

om brottet uppenbarligen sketl av okynne eller förhastande.

Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkl.

' Senaste lydelse 1971:241.


 


Prop. 1979/80:1    LVU

Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


22


3 §


Föreligger skälig anledning alt ej tala å brott, skall åklagaren, innan han beslutar i ärendet, från burnu-vårdsnärnnden i den kommun, där den underårige vistas, inhämta yll­rande, huruvida nämnden vidtagit eller avser alt vidiagu åtgärd beträf­fande den underårige saml huruvi­da enligl nämndens mening sådan åtgärd kan anses vara lämpligast för huns tiUrättuförunde.


Föreligger skälig anledning alt ej åiulu brolt, skall åklagaren, innan han beslutar i ärendet, från 5ocia/-nämnden i den kommun, där den underårige vistas, inhämta yttran­de, huruvida nämnden vidtagit eller avser alt vidtu åtgärd beträffande den underårige samt huruvida en­ligl nämndens mening sådan ålgärd kan anses vara lämpligast för ho­nom.


Nämndens yttrande skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner del erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling saml hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.

Del åligger nämnden all avgiva silt yllrande skyndsamt.


Är brottet ringa, må åklagaren utan all barnavårdsnämndens yll­rande inhämtats beslula all ej tulu å brollel.

Angående prövning huruvidu åtal bör väckas mol den som inskri­vits vid ungdomsvårdsskola eller som intagils å allmän vårdunslull för alkohoimissbrukare är särskill stadgal.


6 §


Är brollel ringa, får åklagaren Ulan all socialnämndens yttrande inhämtats beslula all ej åtula brol­lel.

Misstänks någon som med slöd av I § andru stycket 2 eller tredje stycket lugen (1979:000) med sär­skilda bestämmelser om vård av unga har intagits i ett sådant hem som avses i 12 § sagdu lug för att hu begått brott innun vården vid hem­met hur uvslututs och hör brottet under ullmänl åtal, skull åkluguren pröva om åtal lämpligen bör ske. Innun åtulsfrågun uvgörs, skall den som förestår vården vid hemmet höras, om det inte finns obehövligt.


Denna lag Iräder i kraft den I januari 1981.

1 fråga om den som vid lagens ikraftträdande är inskriven som elev vid ungdomsvårdsskola skall bestämmelsema i 69 § barnavårdslagen (1960:97) gälla vid prövning av ålal för brolt som har begåtts före den I juli 1981.


 


Prop. 1979/80:1    LPV                                                        23

4    Förslag till

Lag  om   ändring   i   lagen   (1966:293)  om   beredande   av   sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

dels atl rubriken till lagen skall lyda lag om psykiatrisk vård i vissa fall,

dels att i 25, 27 och 33 §§ ordet "utskrivningsnämnd" i olika böjnings­former skall bytas ut mot orden "psykiatrisk nämnd" i motsvarande form,

dels alt i 25, 31 och 33 §§ orden "psykiatrisk nämnd" i olika böjnings­former skall bytas ut mot orden "cenlral psykiatrisk nämnd" i motsvaran­de form,

dels alt nuvarande 37 och 38 §§ skall belecknas 38 respektive 39§§',

dels alt I - 12, 14 - 24, 26, 28 - 30, 32, 34 - 35 och 36 a§§ skaU ha nedan angivna lydelse,

dels all rubriken närmast före 3§ skall sättas närmast före 4§, och rubriken närmasl före 13 § sättas närmasl före 12 §,

dels atl i lagen skall införas två nya paragrafer, 20 a och 37 §§, av nedan angivna lydelse.

Till följd härav kommer lagen atl ha följande lydelse från och med den dag då denna lag Iräder i kraft.

Nuvarande lydelse                        Föreslugen lydelse

Lag om beredande av sluten psykiat-     Lag om psykiatrisk vård i vissa fall risk värd i vissa fall

Inledande bestämmelser

I                       §==

Den som lider av psykisk sjuk- Den som lider av psykisk sjuk­
dom får oberoende av eget sam-
dom får oberoende av eget sam­
tycke beredas sluten psykiatrisk
tycke beredas psykiatrisk vård med
vård med stöd av denna lag, om
stöd av denna lag, om sådan vård är
sådan vård är oundgängligen påkal-
oundgängligen påkallad med hän-
lad med hänsyn till sjukdomens art
syn lill sjukdomens art och grad
och grad och till att han
                          och till att han

a) dels lill följd av sjukdomen up- a) dels till följd av sjukdomen up­
penbariigen saknar sjukdomsinsikt
penbariigen saknar sjukdomsinsikt,
eller tdl följd av beroende av nurko-
dels kan få sitt tillstånd avsevärt
tiska medel uppenbarUgen är ur
förbättrat genom vården eller avse-
stånd att rätt bedöma sitt behov av
värt försämrat om vården uteblir,
vård, dels kan få sill tillstånd avse­
värt förbättrat genom vården eller
avsevärt försämrat om vården ute­
blir.

' Senaste lydelse av 37 § 1969:212. Senaste lydelse av 38 § 1974: 581. ''Senaste lydelse 1971:638.


 


Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvurunde Ivdelse


Föreslugen lydelse


24


 


b)  till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för egel liv,

c)  lill följd av sjukdomen är ur stånd atl laga vård om sig själv,

d)      lill följd av sjukdomen har elt för närboende eller andra grovt störande
levnadssätt eller

e)      till följd av sjukdomen är farlig för annans egendom eller annal av
lagstiftningen skyddat inlresse som icke avses under b).

Med psykisk s]ukdom jämställes Med psykisk s]ukdom jämstäUs i

i  denna  lag  psykisk  abnormitet,     denna lag psykisk abnormitet, som

som icke är psykisk sjukdom eller utgöres av hämning i förståndsut­vecklingen.

Vård beredes på sjukhus som drives av staten, landstingskom­mun eller kommun som ej tillhör landstingskommun.

Vad som sägs om överläkare i denna lag avser även biträdande överläkare som anförtrotts särskild sjukavdelning.


icke är psykisk sjukdom eller ul­görs av hämning i förståndsutveck­lingen.


2 §3


För behandling av vissa frågor enligt denna lug finnus ulskriv-ningsnärnnder med de verksam­hetsområden regeringen bestäm­mer och en för riket gemensam psy­kiatrisk nämnd.


Den som är beroende av alkohol eller narkotiku och till följd härav är i trängande behov uv avgiftning och annan psykiatrisk vård i sam­band med denna får oberoende av egel samtycke beredas vård med stöd av dennu lug, om utebliven vård innebär allvarlig furu för huns hälsa eller liv eller för annans per­sonliga säkerhet eller hälsa.


Intagning

3 §


Intagning på sjukhus med stöd av denna lag äger rum efter ansö­kan eller på grund av domstols för­ordnande enUgt 31 kap, 3 § brotts­balken. Intagning efter ansökan får icke ske på grund av omständighet som avses i I S första stycket e).


Vård enligt denna lag bereds på sjukhus som drivs av staten, lands­tingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun. Vård får i den mån regeringen föreskriver det även beredas på annan vård­institution. Vad i denna lag sägs om sjukhus gäller även sådan insti­tution.


= Senaste lydelse 1974:581.


 


Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


25


Vud som sägs om överlukure i dennu lug avser även biträdande överläkare som har unförtrotls sär­skild sjukuvdelning. Regeringen el­ler myndighel som regeringen be­stämmer får uppdra ål annan läku­re ull fullgöru uppgifter som enligt dennu lug unkommer på överläka­re.

För behandling av vissa .frågor enligl denna lug ftnns psykiutrisku nämnder med de verksumhelsom-råden som regeringen bestämmer och en för riket gemensum centrul psykiutrisk nämnd.

Intagning

4 §"


Ansökun om intagning får görus Uv muke till den som unsökningen avser, om makurnu summunbo, uv annan som stadigvurande sam-monbor med honom eller uv huns burn, fuder, moder, syskon, för­myndare eller gode mun. Ansökun får görus även uv ordförande i soci­alnämnd, barnavårdsnämnd, nyk-terhelsnåmnd eller hälsovårds­nämnd eller uv polismyndighet. Om kommunfullmåklige beslula det, äger socialnämnden uppdrugu åt annan ledamot i nämnden än ordföranden eller ål tjänstemun i ledunde ställning hos kommunen att göra ansökan om intagning.

Läkure vid sjukhus eller klinik, där sluten psykiatrisk vård icke meddelas, eller vid sjukhem för lältsköllu psykiskt sjuku eller spe-ciulsjukhus för psykiskl ulveck­lingsstörda eller rektor fiir särskola eller föreståndare för vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda får göra ansökun i frågu om den .fiir vurs vård hun svurur. Militär chef, dock lägst kompunlchef eller motsvurun­de chef, får göru ansökan beträf


Intagning på sjukhus enligt den­nu lug äger rum med stöd uv vård­intyg eller på grund uv domstols förordnande enligl 31 kup. 3 § brottsbalken.

Intagning med slöd av vårdintyg får icke ske på grund av omständig­het som uvses i I H förslu stycket e).

Undersökning för utt utfärdu vårdintyg får förelus endusl om del ftnns skälig unledning därtill.

Undersökningsläkaren skall se till atl vårdintyget kommer in till det sjukhus där intagning avses ske.


' Senaste lydelse 1979:000


 


Prop. 1979/80:1    LPV                                                            26

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

lände den som slår under hans be-[fäl.

I .fråga om den som genom la­gakraftvunnen dom dömts till skyddslillsyn eller som villkorligt frigivils från kriminulvårdsunslull eller villkorligl utskrivits från urbetsunstall eller som överförts till vård ulom anstalt efter ull hu dömts tdl internering får unsökun görus UV ordförunden i den över-vukningsnånmd under vars tillsyn hun står.

Beträftande den som är intagen i kriminulvårdsunslull, urbelsan-stult, häkte, ullmän vårdunslull för ulkoholmissbrukure eller ungdoms­vårdsskola och vislas inom anstal­ten får ansökun göras endusl uv tjänslemun som hur att sörja för den intugne. Sådun ijänslemän får i unnut full un som uvses i iredje stycket göra ansökan även i frågu om den som vislas utom unstulten utan atl vuru slutligt utskriven där­ifrån.

Regeringen äger förordna om be­hörighet atl vid krig eller krigsfuru göru unsökun i frågu om den som tillhör försvarsmakten.

5 §5

Ansökan om intagning göres skriftligen. Vid ansökningshand­lingen skall fogas vårdintyg an­gående den som ansökningen avser. Vårdintyget får icke vuru äldre än en månud. når unsökning­en göres.

Värdinlyg   skall,   om   annat   ej  Wärdintyg skaW I fall som avses i

följer av 7 S andra slyckel, innehål- / , om annal ej följer av 7 § andra la dels uttalande all sannolika skäl slyckel, innehålladels uttalande all föreUggu för all den som unsök- sannolika skäl/öre/Zger för all den ningen avser lider av psykisk sjuk- som intyget avser lider av psykisk dom och för all sluten psykiatrisk sjukdom och för all psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad vård på sjukhus är oundgängligen med hänsyn till sjukdomens art och påkallad med hänsyn lill sjukdo-grad och lill någon eller några av de     mens art och grad och till någon

5 Senaste lydelse 1974:581,


 


Prop. 1979/80:1   LPV

Nuvurunde lydelse

i I § första slyckel a)-d) angivna omständigheterna, dels redogörelse för sjukdomen och de omständighe­ter i övrigl som föranleda vårdbe­hovet.

Regeringen äger förordna att vårdintyg vid krig eller krigsfara icke behöver innehålla redogörelse som avses i andra slyckel.


27

Föreslugen lydelse

eller några äv de i I § första stycket a)-d) angivna omständigheterna, dels redogörelse för sjukdomen och de omständigheter i övrigl som för­anleder vårdbehovet.

Ifall som uvses i 2 § skall vårdin­tyget innehållu dels ultulunde att sunnollku skäl föreUgger för att den som intyget avser är beroende av alkohol eller narkotika och tillföljd härav är i trängande behov av av­giftning och annan psykiatrisk vård i sambund med denna och att ute­bliven vård innebär allvarlig fara för hans hälsa eller Uv eller för an­nans personliga säkerhet eller häl­sa, dels redogörelse för de omstän­digheter i övrigt .som föranleder vårdbehovet.

Regeringen/År förordna att vård­intyg vid krig eller krigsfara icke behöver innehålla redogörelse som avses i första och andra styckena.


6 §«


Behörig atl utfärda vårdintyg är legitimerad läkare samt den som ulan ull vura legitimerud ärförord-nud utt uppehålla befattning som läkare i allmän tjänst och genom­gått för medicine licentiatexamen föreskriven kurs i psykiatri. Från sistnämnda krav äger socialstyrel­sen medge undanlag, om särskilda skal.föreUgga. Vårdintyg med åbe­ropande av omständighet som avses i 1 § första stycket a) får dock utfärdas endast av läkare som har specialistkompetens avseende psy­kiska och nervösa sjukdomar eller erhållit socialstyrelsens tillstånd att utfärda vårdintyg av delta slag.

Vårdintyg får utfärdas endast i omedelbar anslutning till personlig undersökning av den som ansök­ningen avser. Den som får göra an­sökan om intagning äger föran­stalta om sådan undersökning.


Behörig att utfärda vårdintyg är legitimerad läkare. Från detta krav får socialstyrelsen medge undan­tag, om särskilda skäl föreUgger. Vårdintyg med åberopande av om­ständighet som avses i 1 § första stycket a) får dock utfärdas endasi av läkare som har specialistkompe­tens avseende psykiska och ner­vösa sjukdomar eller erhållit social­styrelsens tillstånd att utfärda vård­intyg av detla slag.

Värdintyg får utfärdas endast i omedelbar anslutning till personlig undersökning av den som intyget avser.


Senaste lydelse 1971:638.


 


Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande lydelse

Vårdintyg utfärdat uv läkure, som tjänstgör inotn den sluinu p.sy-kiutrisku vården, får icke godtagas för intagning på det sjukhus där lä­karen är verksam. Om betydande olägenhet skulle uppstå genom an­litande UV unnun läkure, får dock vårdintyg utfärdut av läkare vid sjukhuset godtagas för intagning på annan klinik än den där han är verksam.

Vårdintyg får icke godtagus, om det är utfärdat av den som gör an­sökan om intagning.

Bestämmelserna i 4 och 5 §§ för­valtningslagen (1971:290) äga icke tillämpning i ärende om utfärdande av vårdintyg.


28

Föreslagen lydelse

Vårdintyg får godtas för intag­ning på del sjukhus där den läkure som har utfärdat Intyget tjänstgör endusl under jörutsältning utt in-tugning sker pä annan klinik än den där han är verksam.

År patient imagen för psykiutrisk vård på sjukhus på egen begäran eller med slöd av 2 §, jur unduntug görus .från beslämmelsen i Iredje stycket, om det skulle uppslå bety-dunde olägenhet av att anlltu un­nun läkare.

Vid utfärdande av vårdintyg gäl­ler bestämmelserna i 4 och 5 §§ för­valtningslagen (1971: 290) även för läkare som utövar yrket enskilt.


1 §


Föreligga sannolika skäl för alt någon lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga sä­kerhet eller eget liv, äger polismyn­dighet omhändertagu honom, om fara är i dröjsmål.

Friges den omhändertagne icke omedelbart, skall polismyndigheten genast föranstalta om undersökning som avses i 6 § andra stycket. Ut­färdas vårdintyg, skall polismyn­digheten genast ansöka om den om­händertagnes intagning på sjukhus för sluten psykiatrisk vård. I fall som avses i denna paragraf behö­ver vårdintyget icke innehålla annat än uttalande att sannolika skä\ före­Ugga för att den omhändertagne på gmnd av psykisk sjukdom är i be­hov av sluten psykiatrisk vård och för att han är fariig för annans per­sonliga säkerhet eller eget liv jämte


Föreligger sannolika skäl för atl någon lider av psykisk sjukdom en­ligt I § eller tiU följd av beroende uv alkohol eller narkotiku är i trängun-de behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i sambund med dennu enligt 2 § samt för att hun är farlig för annans personliga säker­het eller eget liv, får polismyn­dighet omhänderta honom / bråds­kande full.

Friges den omhändertagne icke omedelbart, skall polismyndigheten genast föranstalta om undersökning som avses i 6 § andra stycket. Ut­färdas vårdintyg, skall polismyn­digheten genast föranstalta om att den omhändertagne tas in på sjuk­hus för psykiatrisk vård. I fall som avses i / § behöver vårdintyget icke innehålla annat än uttalande att sannolika skäl föreligga för att den omhändertagne på grund av psy­kisk sjukdom är i behov av psykia­trisk vård och för att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv jämte en redogörelse för de


 


Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande lydelse

en redogörelse för de iakttagelser på vilka läkaren grundar sin upp­fattning.

Sker intagning enligl 8 Jj, skall polismyndigheten senast andra da­gen efter dagen för intagningen lill-siätla överläkaren protokoll röran­de de omständigheter som föranlett ansökningen.

Utfärdas icke vårdintyg eller av­slås ansökningen om intagning, får den omhändertagne icke längre kvarhållas av polismyndigheten med slöd av denna lag.

Bestämmelserna i andra-fjärde styckena ågu icke tillämpning, om den omhändertagne redan inlagils på sjukhus med stöd av denna lag och icke utskrivits därifrån enligt 16 §. Friges den omhändertagne i sådanl fall icke omedelbart av po­lismyndigheten, skall hun genast förus llll .sjukhusel.


29

Föreslagen lydelse

iakttagelser på vilka läkaren grun­dar sin uppfattning.

Sker intagning enligl 8 S, skall polismyndigheten senast andra da­gen efler dagen för intagningen till­ställa överläkaren protokoll röran­de de omständigheter som föranlett alt vårdintyg hur utfärdats.

Utfärdas icke vårdintyg eller be­slutus ull Intagning ej skull ske, får den omhändertagne icke längre kvarhållas av polismyndigheten med stöd av denna lag.

Bestämmelserna i andra-fjärde slyckena skull icke lillämpus. om den omhändertagne redan inlagils på sjukhus med stöd av denna lag och icke utskrivits därifrån enligl 16 S. Friges den omhändertagne i sådanl fall icke omedelbart av po­lismyndigheten, skall dennu genast förunstullu om utt han får behövlig vård.


 


Överensstämma an.sökan och vårdintyg med föreskrifierna i 4 — 7 iJS och föreligga sannolika skäl för all vård kan beredas med slöd av denna lag, får den ansökningen avser inlagas på sjukhus.

Om intagning beslutar överiäka-ren. Om särskilda skäl .föreligga, äger han överlåta på annan läkare vid sjukhuset atl beslula om intag­ning.


Överensstämmer vårdintyget med föreskrifterna i 5-7 §§ och fö­religger sannolika skäl för alt vård på sjukhus kan beredas med stöd av / ,'!' eUer. om vårdintyget har det innehåll st>ni unges i 5 S andra stycket, med slöd uv 2 , får den som vårdintyget avser tus in på sjukhus.

Vårdintyg får ej godtas som un­derlag för inlagningsbeslul, om det är iilfärdal mer än fjorton dugur före beslutet.

Om intagning beslutar överiäka-ren. Om särskilda skäl föreUgger, får han överlåta på annan läkare vid sjukhuset alt beslula om intagning.

Beslul om intagning får ej med­delas av summa läkare, som hur ulfiirdul vårdintyget, såvidu det ej föreliggerfaU som uvses i 6 §.fjärde stvcket.


9 §


Sker intugning enligl 8§.   skall överiäkaren efter undersökning av


Beslutas enligl 8!) intagning med stöd av 1 i>. skall överläkaren efler


 


Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvurunde lydelse

patienten snarast möjligt och senast tionde dagen efter dugen jör iniug-ningen pröva om vård kan beredas patienten med stöd av dennu lug. Hur som grund för unsökningen om intugning åberoputs ull putienten är furiig för unnuns personligo sä­kerhet, får med prövningen unslå till femtonde dugen efler dugen för intugningen, om särskildu skäl fö­reUggu och intugningen icke beslu­tuls med slöd uv vårdintyg uv inne­håll som avses i 7H andru stycket.

Finner överläkuren alt vård kan beredas med stöd av dennu lag, skall han besluta ull putienten även i fortsättningen skull varu inlugen på sjukhuset. I annat fall skull över­läkuren omedelbarl utskriva ho­nom.


30

Föreslugen lydelse

undersökning av patienten snarast möjligt och senasl åttonde dagen efler Intagningsbeslulei pröva om vård kan beredas patienten med stöd av I §. Finner överläkaren all dettu är fullet, skall han besluta all patienten även i forlsältningen skall vara inlugen på .sjukhuset. I unnat juli skull hun omedelburt skriva ut putienten.

Beslutus enligl 8 § intagning med slöd av 2§, skull överläkuren efter undersökning av putienten snurusl möjligt och senast fjärde dugen ef­ter intagningsbeslulei pröva om pu­tienten är 1 behov uv psykiutrisk vård. Finner överläkuren utt dettu är fallet, skall han besluta alt pati­enten även i jorlsätlningen skall varu inlugen på sjukhuset. I unnat fall skall hun omedelburt skriva ul patienten.

Den prövning som avses i första och undru styckenu skull i stäUet görus av psykiutrisku nämnden om

1.   intugningen I full som uvses i 6 § fiärde slyckel har grundats på vårdintyg ulfärdul uv läkure som är verksum vid den klinik där intug­ningen hur gjorts,

2.   vårdintyget har utfärduts eller intugningen beslutuls Irols alt omsiändighel som grundlägger jäv enligt 4 § förvaltningslagen (1971:290) hur.förelegul.

3.   överlukuren själv har ulfärdul vårdintyget eller jäv enligl 4 § för-vultningslugen föreligger mol ho­nom.


10


Beslul enligl 8 eller 9 får icke meddelas av läkure som ulfärdul vårdintyget.


Beslul enligl 8 eller 9 § skuU gällu i forlsältningen, om putienten över­förs till unnut sjukhus utun ull hu utskrivits enligl 16 §.


II  t)


Beslul enligl 8 eller 9§ äger.fört-suit gihighel,  om putienten över-


Har någon med slöd uv 31 kup. 3 () broitsbulken genom lugakrufi-


 


Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande lydelse

Jöres lill unnut sjukhus utun utt hu ulskrivils enligt 16 §.

12 Har någon genom lagakraftvun­nen dom överlämnats tdl sluten psykiutrisk vård. skull socialstyrel­sen förunstullu om att hun utun dröjsmål intages på sjukhus för så­dan vård. År han redan intagen på sjukhus för sluten psykiatrisk vård, skall hun i fortsättningen anses in­tagen på grund uv domstolens för­ordnunde.


31

Föreslugen lydelse

vunnen dom överlämnuls till psyki­utrisk vård enligt dennu lag, skall socialstyrelsen förunstuhu om utt hun utun dröjsmål intus på sjukhus för .sådun vård. År hun redan inta­gen på sjukhus för psykiatrisk vård, skall han i fortsättningen anses in­tagen på grund av domstolens för-ordnunde.

Bestämmelser om patienterna

Överläkaren eUer den han har bemyndigat skull utun dröjsmål un­derrätta sociulnämnden om putient som bereds vård med stöd uv 2 § behöver stöd och hjälp genom so-ciultjänsten. Sociulnämnden skull senust inom en vecku från under­rättelsen efter samråd med läkaren och tillsammans med patienten upprätta en plan för den eftervård som bedöms nödvändig.


Bestämmelser om patienterna

13 §

Den som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag får hindras att lämna sjukhuset och fär i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn lill ändamålei med vården eller för att skydda honom själv eller omgivningen.

14 § Patient kan få tillstånd att vistas p.-i egen hand utom sjukhusområdet under viss del av dygnet eller tillfälligt under visst antal dygn, om det icke medför fara för annans personliga säkerhel eller hans egel liv. Sådant tillstånd får förbindas med särskilda föreskrifter.

Om tiUstånd utt vistus på egen hand utom sjukhusområdet beslu­tar överläkuren, om unnat ej följer av Iredje stycket. Om särskilda skäl föreUggu, äger hun beträffunde viss putient överlåtu på unnun läku­re vid sjukhuset att besluta om till­stånd.

I frågu om patient som avses i     Bestämmelserna   i  17 §  om   ui-

17 S andru stycket beslutur utskriv- skrivning lillämpas på fråga om till-ningsnämnden om tillstånd atl vis- stånd enligt första stycket. Nämn-tus på egen hand utom sjukhusom-     den får  beträffande   viss   patient

Senaste lydelse 1969:212.


 


Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande lydelse

rådet. Nämnden äger belräffande viss patient överlåta på överiäkaren atl beslula om tillstånd.

Överläkaren får återkalla till­stånd atl vislas på egen hand ulom sjukhusområdet, om förhållandena påkalla det.Om särskilda sked före­ligga, äger han beträffande viss pu­tient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att återkullu tiUstånd.


32

Föreslagen lydelse

överlåta på överläkaren all besluta om lillslånd.

Överiäkaren får återkalla till­stånd all vislas på egen hand ulom sjukhusområdel, om förhållandena påkalla del.

Överläkaren får om del jlnns sär­skilda skäl överlåta sin beslulande­räll enligl dennu purugruf på an­nan läkare vid sjukhuset.


15 §»


Om särskilda skäl föreligga, får överläkaren taga del av innehållet i brev eller annan handling som an­kommer till patient eller som pati­ent önskar avsända. Kan vidarebe­fordrande av handling som ankom­mer till patient medföra fara för ordningen eller säkerheten på sjuk­huset eUer vara olämpligt med hän­syn tiU syftet med vården eller kan handling som patient önskar av­sända föranleda betydande olägen­het för honom eller annan person, får överläkuren besluta utt hand­lingen skaU kvarhållas.

Handling som är ställd till ut­skrivningsnämnden , psykiatriska nämnden, socialstyrelsen, justitie-kanslem eller någon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet och rör mål eller ärende, vari patienten själv äger föra talan, samt handling ställd tUl eller avsedd för advokat eller offentligt biträde skall vidarebefordras. Beslutar överläkaren att kvarhålla brev tiU myndighet, skall beslutet under­stäUas utskrivningsnämndens pröv­ning.


Om det finns särskilda skäl, får överläkaren eller den han har be­myndigat tu del av innehållet i brev eller annan handling som ankom­mer till patient eller som patient önskar avsända. Kan vidarebeford­rande av handling som ankommer till patient medföra fara för ord­ningen eller säkerheten på sjukhu­set eller vara olämpligt med hänsyn till syfiet med vården eller kan handling som patient önskar av­sända föranleda betydande olägen­het för honom eller annan person, fåc handlingen kvarhållas.

Handling som är ställd till psykia­triska nämnden, centrala psykia­triska nämnden, socialslyrelsen, hälso- och sjukvårdens ansvurs-nämnd, justitiekanslern eller nå­gon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan gransk­ning. Vad nu sagts skull också gälla handling som är ställd tUl offenllig försvarare för patienten.

Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighel än dem som anges i andra stycket och som rör mål eller ärende, vari pati­enten själv äger föra talan, saml handling ställd till eller avsedd för offentligt biträde eller annan advo-kut än offentlig försvarare skall vi­darebefordras.


* Senaste lydelse 1973: 129,

* FörutsäUer bifall lill prop, 1978/79:220.


 


Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande lydelse

Visar del sig all handling, som är ställd till annan än utskrivnings­nämnden, psykiatriska nämnden, socialstyrelsen, justitiekanslern el­ler någon av riksdagens ombuds­män, är avsedd för någon av dessa myndigheter, skall den vidarebe­fordras.


33

Föreslagen lydelse

Visar det sig att handling, som är ställd lill annan mottagure ån dem som unges i undru stycket, är av­sedd för någon av dessa, skall den vidarebefordras.

Beslut ull kvarhålla handling fal­las av psykiutrisku nämnden efter frumställning uv överläkuren. I uv-vakian på nämndens beslut får överläkuren tu hund om hondling-en.


Utskrivning

16 S


Den som berells vård med slöd av beslut enligl 9§ undru slyckel eller på grund av domstols förord­nande skall ofördröjligen utskrivas, om fömlsällningar enligt I S för atl bereda honom vård icke längre.fö­reUggu. Omständighet som avses i I § första stycket e) får icke ulgöra grund för kvarhållande i annal fall än då patienten berells vård på grund av domstols förordnande.


Den som berells vård med slöd av / .(f jämlikt beslul enligl 9 § eller på grund av domstols förordnande skall ofördröjligen utskrivas från vården, om förulsällningar för all bereda honom vård icke längre yö-religger. Omsiändighel som avses i I S första slyckel e) får icke ulgöra grund för kvarhållande i annal fall än då patienten berells vård på grund av domslois förordnande.

Den som beretts vård enligl 2 § skall utskrivas från vården när be­hov UV psykiatrisk vård icke längre föreligger, dock senust fyru veckor .från dugen för intugningsbeslulet.


Frågan om utskrivning skall prövas fortlöpande.

17 S"


Om utskrivning beslutar överlä­karen, om annal ej följer av andra slyckel. Hanäger hänskjula frågan om utskrivning till ulskrivnings-nåmnden.

Ulskrivnlngsnämnden beslutar om utskrivning enligl 16 S av pati­ent som intagits på grund av dom­stols förordnande eller som under inflytande av psykisk sjukdom be­gått brott mol annans personliga sä-


Om utskrivning beslutar överlä­karen, om annal ej följer av andra stycket. Han får hänskjula frågan om utskrivning lill psykiatriska nämnden.

Psykiatriska nämnden beslutar om utskrivning enligl 16 § .första stycket av patient som intagits på grund av domslois förordnande el­ler som under inflytande av psykisk sjukdom begått brotl mol annans


' Senaste lydelse 1974:206,

3   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del A


 


Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvurunde lydelse

kerhel, för vilkel åtal icke väckts, eller som varit intagen i kriminal­vård sanstalt för undergående av på­följd för brolt och under liden för anslaltsvården eller i samband med atl denna upphört inlagils försluten psykiatrisk vård med slöd av denna lag och icke skall återföras lill an­stalten.


34

Föreslagen lydelse

personliga säkerhel, för vilkel åtal icke väckls, eller som varil inlagen i kriminalvårdsanstall för under­gående av påföljd för brolt och un­der tiden för anstaltsvården eller i samband med alt denna upphört in­lagils för psykiatrisk vård med stöd av / § och icke skall ålerföras till anstalten.


När anledning föreligger lill utskrivning av patient som avses i andra stycket, skall överläkaren ofördröjligen anmäla detta hos nämnden.

Psykiutrisku nämnden .får även i unnat juli än i andra stycket sägs utskrivu putient.


18 §

Patienten eller hans make, om makarna sammanbodde vid liden för intagningen, eller annan, som då stadigvarande sammanbodde med ho­nom, eller hans barn, fader, moder, syskon, förmyndare eller gode man får göra ansökan om utskrivning.

Ansökan hos ulskrivnlngsnämn­den göres skriftligen. Om patient som avses i 17 § andra stycket ger lill känna uti hun icke vill vuru inlu­gen på .sjukhuset, skall han genom överläkarens försorg underrättas om sin möjlighet alt ansöka om utskrivning och tillfälle beredas ho­nom atl upprätta erforderiiga hand­lingar.

Ulskrivnlngsnämnden är icke skyldig atl pröva ansökan om ut­skrivning, förrän tre månader för­flutit från prövningen av lidigare ansökan.


Ansökan hos psykiutrisku nämn­den görs skriftligen. Om patient som avses i 17 § andra stycket eller unnun, som enligt förslu stycket får unsöku om utskrivning uv putien­ten, ger lill känna önskan atl vår­den enligl denna lag skall upphöra, skall han genom överläkarens för­sorg underrättas om sin möjlighel all ansöka om utskrivning och till­fälle beredas honom all upprälla er­forderliga handlingar.

Psykiutrisku nämnden är icke skyldig alt pröva ansökan om ut­skrivning, förrän en månud förflutit från prövningen av lidigare ansö­kan.


19 S


Patient får ulskrivas på försök, om särskilda skäl föreligga och del icke medför fara för annans person­liga säkerhel eller hans egel liv.

Utskrivning på försök skall avse viss tid, högst sex månader, som


Patient som har intagits med stöd av I § får Ulskrivas på försök och beredas fortsatt vård uianför sjuk­huset, om del ftnns särskilda skäl och del icke medför fara för annans personliga säkerhet eller hans egel liv.

Utskrivning på försök skall avse viss lid, högst sex månader, som


 


Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande lydelse

kan föriängas med högst sex måna­der«/ gången. Patienten får åläggas alt iuktiugu särskilda föreskrifter och slällas under tillsyn av lämplig person.


35

Föreslugen lydelse

kan förlängas med ytterhgare sex månader. Har någon varit försöks-utskriven under en sammunhäng-ande tid av ett år, får förlängning ske endasi om synnerliga skäl före­ligga. Beslut om sådan förlängning meddelus uv psykiatriska nämnden för högst sex månader åt gången.

Har den tid som bestämts förför-söksutskrivningen gått till ända utan att tiden har förlängts, skaU patienten anses som utskriven en­ligl 16 §.

Patienten får under tid då han är utskriven på försök åläggas atl iakt­ta särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person.


Bestämmelserna i 17 och 18 §§ avse även utskrivning på försök.

Vid beräkning av tidsfristen i 18 § tredje stycket likställs ansökan om utskrivning på försök med ansö­kan om utskrivning.

20 §


Den som utskrivits på försök får återintagas på sjukhuset, om för­hållandena p«A:a//fl del.

Om ålerintagning beslutar över­läkaren. Om särskilda skäl/öre/ig-ga, äger han beträffunde viss pati­ent överlåta på annan läkare vid sjukhuset att besluta om ålerintag­ning.


Den som utskrivits på försök får återintas på sjukhuset, om förhål­landena prt/:a//ar del.

Om ålerintagning beslutar över­läkaren. Om särskilda skäl föreUg­ger, får han överlåta på annan läka­re vid sjukhuset att besluta om åler­intagning.


20 a §

Har patient vårdats på sjukhus under tre månuder med stöd uv denna lag och anser överläkaren utt patienten behöver fortsatt så­dan vård, skall han snarast göra anmälan därom till psykiutrisku nämnden. I unmälun skall han unge skälen för sitt ställningstu-gunde.

Finner psykiutrisku nämnden ef­ter sådun unmälun beträffunde viss patient skäl därtill, skaU nämnden ta upp fråga om utskrivning enligt 16 § eller om utskrivning på försök.


 


Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvurunde lydelse


Föreslagen lydelse


36


Efler den i första slyckel angivna anmälan skall molsvarande unmä­lun ske vur tredje månud så länge patienten vårdas på sjukhuset.

Besvär m. m.

21  § Talan får föras mot läkares beslul enligt denna lag, om läkaren


intagit någon på sjukhus eller en­ligl 9 § andra slyckel beslutat alt patient alltjämt skall vara intagen på sjukhus.


intagit någon pä sjukhus eller en­ligl 9 § beslulal all patient alltjämt skall vara intagen på sjukhus.


lämnat begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområ­det hell eller delvis ulan bifall eller återkallat sådanl tillstånd,

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök,

i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga särskilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller

återintagit patient under utskrivning på försök.

I övrigt får talan icke föras mot läkares beslul enligt denna lag.


Talan  föres   hos   utskrivnings­nämnden genom besvär.


Talan .förs hos psykiatriska nämnden genom besvär. Har som grund för intagning eller fortsatt vård på sjukhus åberopats 2 §, skall talan prövas senast på fiärde dagen efter det att framställningen kom in till nämnden.


22 §"


Talan får föras mot utskrivnings­nämnds beslut, om nämnden

ogillat besvär över beslut om in­tagning eller beslut enligt 9 § andru stycket,

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök eller ogillat besvär över läkares beslut om avslag på sådan ansökan eller

i samband  med  utskrivning på försök ålagt patient atl iukttaga sär-


Talan får föras mol psykiutrisku nämndens beslul, om nämnden

enligt 9 § beslutut utt putient ulli-jämt skall vara inlagen på sjukhus,

ogillat besvär över beslut om in­tagning eller läkares beslut enligl 9§,

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök, ogil­lat besvär över läkares beslul om avslag på sådan ansökan eller, i ärende som avses i 20 u § andra stycket, beslutat att utskrivning el­ler utskrivning på försök ej skull ske, eller

i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iaktta sär-


"> Senaste lydelse 1971:638.


 


Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande lydelse

skilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller lämnat besvär över läkares beslul i sådana frågor hell eUer delvis ulan bifall.

1 övrigl får lalan mol utskriv­ningsnämnds beslul enligl denna lag föras endast i fall som avses i 26 S.

Talan föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.


37

Föreslagen lydelse

skilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller lämnat besvär över läkares beslut i sådana frågor hell eller delvis ulan bifall.

I övrigl får lalan mol psykiatrisk nämnds beslul enligl denna lag föras endasi i fall som avses i 26 §.

Talan förs hos ceniralu psykia­triska nämnden genom besvär.


23 §"
Mot psykiatriska nämndens be-
  Mol centrulu psykiatriska nämn-

slul enligt denna lag får talan icke     dens beslul enligl denna lag får la-
föras.
                                           lan icke föras.

24 §'


Talan enligt 21 eller 22 § får föras av den som enligl 18 § äger ansöka om utskrivning. Talan får föras utan inskränkning lill viss lid. I frå­ga om prövning av talan enligt 21 § äger beslämmelsen i 18 § tredje stycket molsvarande tillämpning.


Talan enligt 21 eller 22 § får föras av den som enligt ISS/ör ansöka om utskrivning. Talan får föras utan inskränkning lill viss tid så länge patienten vårdus med stöd uv dennu lug. Talan.får därjämte.föras under tre veckor från den dag pati­enten utskrevs. I fråga om prövning av talan enligt 21 § hur bestämmel­serna i 18§ iredje slyckel och 19 § sjätte slyckel molsvarande till­lämpning.


25 S


På begäran av överläkaren skall utskrivningsnämnds beslut under­ställas psykiatriska nämndens prövning, om överläkaren gjort för­behåll om underställning senasl vid det sammanträde då beslutel fat­tades och begärt underställning inom tre dagar därefter.


På begäran av överläkaren skall psykiatrisk nämnds beslut under­ställas centrulu psykiatriska nämn­dens prövning, om överläkaren gjort förbehåll om underställning senast vid del sammanträde då be­slutet fattades och begärt under­ställning inom ire dagar därefter.


Talan mot beslul, varigenom psykiatrisk nämnd utlåtit sig om er­sällning som avses i 32 S första slyckel eller 33 § iredje slyckel, föres hos centrala psykiatriska nämnden genom besvär.

26 S' Talan mot beslut, varigenom ulskrivningsnämnd utlåtit sig om ersättning som avses i 32 S eller 33 § tredje stycket, föres hos psykia­triska nämnden genom besvär.

" Senaste lydelse 1979:247, " Senasle lydelse 1971:638. ' Senasle lydelse 1973: 129.


 


Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvurunde lydelse


Föreslagen lydelse


38


27 §


Beslul som meddelas enligl denna lag länder omedelbart till efterrät­telse. Har förbehåll gjorts enligt 25 S, får dock ulskrivningsnämnds beslul, varigenom patient fått till­stånd alt vistas på egen hand ulom sjukhusområdel eller utskrivits el­ler utskrivits på försök, verkställas försl sedan beslutet blivil beslåen­de.


Beslut som meddelas enligl denna lag länder omedelbart till efterrät­telse. Har förbehåll gjorts enligt 25 §, får dock psykiatrisk nämnds beslut, varigenom patient fått till­stånd atl vistas på egen hand ulom sjukhusområdel eller utskrivits el­ler utskrivits på försök, verkställas försl sedan beslutet blivit beslåen­de.


Nämnderna

28 §'


Utskrivningsnämnd beslår av lagfaren ordförande som är eller va­ril innehavare av ordinarie domar­tjänst, en läkare som bör vara sär­skill kunnig i psykiatri och en per­son med erfarenhet i allmänna värv.

Psykiatriska nämnden består av lagfaren ordförande som är eller va­ril innehavare av ordinarie domar-tjänst, två läkare som äro särskill kunniga i psykiatri och två personer med erfarenhel i allmänna värv.

För ledamot av utskrivnings­nämnd eller psykiatriska nämnden finnas en eller flera suppleanter. Be­stämmelserna om ledamot gälla även suppleant.


Psykiatrisk nämnd beslår av lag­faren ordförande som är eller varit innehavare av ordinarie domar­tjänsl, en läkare som bör vara sär­skill kunnig i psykiatri, en person som är särskill insutl i sociulu frå­gor och ylterligure två ledamöter.

Centrulu psykiatriska nämnden beslår av lagfaren ordförande som är eller varit innehavare av ordina­rie domartjänst, två läkare som äro särskill kunniga i psykiatri, en per­son som or särskilt insutl i sociala frågor och ytterligare två leda­möter.

För ledamot av psykiatrisk nämnd eller ceniralu psykiatriska nämnden finnas en eller flera sup­pleanler. Bestämmelserna om leda­mot gälla även suppleant.


29 §'


Ledamot av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden förord­nas av regeringen för högst fyra år i sänder.

Innan ledamot börjar tjänstgöra, skall han ha avlagt domared eUer försäkrun enligt 4 kup. II § rätte­gångsbalken.

Läkare som tjänstgör inom den slutna psykiatriska vården får icke som ledamot deltuga i handlägg-


Ledamot av psykiatrisk nämnd eller centrulu psykiatriska nämn­den förordnas av regeringen för högsl fyra år i sänder.

Innan ledamot börjar tjänstgöra, skall han ha avlagt domared.

Läkare som tjänstgör inom den psykiatriska vården får icke som le­damot deltu  i  handläggningen av


" Senaste lydelse 1974:581, ' Senaste lydelse 1974:581.


 


Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvurunde lydelse

ningen av ärende rörande patient på det sjukhus där han tjänstgör. Om jäv mol ledamot gäUa i övrigl be­stämmelserna i 4 kap. rättegångs­balken om jäv mol domare.


39

Föreslugen lydelse

ärende rörande patient på det sjuk­hus där han tjänstgör. Om jäv mot ledamot gäller i övrigt bestämmel­sema i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mol domare.


30 §


Vid sammanträde med utskriv­ningsnämnd skola överläkaren och patienten vara närvarande, om icke särskilda skäl föranledu annal. Föres talan av annan än patienten, skall den som för lalan beredas till­fälle atl närvara, om icke särskilda skålförunledu annat.


Vid sammanträde med psykiut­risk nämnd skuU överläkaren och patienten vara närvarande, om icke särskilda skäl förunleder annat. Förs talan av annan än patienten, skall den som för talan beredas till­fälle atl närvara, om icke särskilda skälförunleder annal.


Ärende som handlägges i patientens frånvaro får icke avgöras utan atl nämndens ledamöter före avgörandet skaffat sig personlig kännedom om patienten. Är denne utskriven på försök, får dock ärendet avgöras, om minsl en av ledamöterna har sådan kännedom.

Från kravet i andra stycket på personlig kännedom om putienten får görus undantag, om det finns synnerligu skäl.

31  §


1 ärende hos psykiatriska nämn­den skall muntlig förhandling hål­las, om ärendets beskaffenhet krä­ver det. Därvid äga bestämmelser­na i 30 § första stycket motsvarande tillämpning.


1 ärende hos centrala psykia­triska nämnden skall muntlig för­handling hällas, om ärendets be­skaffenhet kräver det. Därvid har bestämmelserna i 30 § första stycket motsvarande tillämpning.


32 §'


Patient eller annan som för lalan hos utskrivningsnämnd eller psy­kiatriska nämnden får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför nämnden, i den mån det finnes skä­ligt. Nämnden får bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestäm­melser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.


Patient eller annan som för talan hos psykiutrisk nämnd eller cen­trulu psykiatriska nämnden får till­erkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och up­pehälle i samband med inställelse inför nämnden, i den mån del finnes skäligl. Nämnden får bevilja för­skott på ersättningen. Den som för talan hos nämnden skall genom nämndens försorg upplysas om den rätt tiU ersättning och förskott som kan föreligga.


Senaste lydelse 1974:581.


 


Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande Ivdelse


Föreslugen lydelse


40


Närmare bestämmelser om er­sättning och förskoll meddelas av regeringen.

33 §


I ärende hos ulskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får för­hör anordnas med den som kan an­tagas ha upplysningar av belydelse att lämna.


I ärende hos psykiutrisk nämnd eller centrulu psykiatriska nämn­den får förhör anordnas med den som kan unius ha upplysningar av belydelse all lämna.


Vid förhöret skall patienten vara närvarande, om icke särskilda skäl föranleda annal.

I fråga om ersättning till den med vilken förhör anordnas äga bestämmel­sema om ersättning av allmänna medel till vittnen molsvarande till­lämpning. Ersättningen skall stanna på statsverket.

34 §


Utskrivningsnämnd eller psyki­atriska nämnden får avgöra ärende endast om nämndens samtliga leda­möter öro närvarande. Beslut röran­de förskott på ersättning som avses i 32 § eUer 33 § tredje stycket får dock på nämndens vägnar medde­las av ordföranden. Detsamma gäl­ler beslut som rör rättshjälp genom offentligt biträde.

Bestämmelsema i 29 kap. rätte­gångsbalken om omröstning i över­rätt äga motsvarande tillämpning på avgörande av utskrivnings­nämnd eller psykiatriska nämnden.


Psykiatrisk nämnd eller centrulu psykiatriska nämnden får avgöra ärende endast om nämndens samtli­ga ledamöter är närvarande. I fuU som avses i 21 § tredje stycket and­ra meningen får ärendet dock i psy­kiatrisk nämnd avgöras av ordfö­runden jämle en unnun ledamot. Beslut rörande förskott på ersätt­ning som avses i 32§/örs;ö stycket eller 33 § tredje stycket får på nämnds vägnar meddelas av ordfö­randen. Detsamma gäller beslul som rör rättshjälp genom offentligt biträde.

Bestämmelserna i 29 kap. rätte­gångsbalken om omröstning i över­rätt har motsvarande tillämpning på avgörande av psykiutrisk nämnd el­ler centrala psykiatriska nämnden.

Beslut som har fatlats av ordfö­randen och en annan ledamot en­ligt första stycket skall av ordföran­den anmälas för hela nämnden vid nästa sammanträde.


Särskilda bestämmelser

34 a §18

I ärende, vari I7§ förvaltningslagen (1971:290) äger tillämpning, får skälen för beslutet utelämnas även i andra fall än som sägs där, om ändamålet med vården annars skulle motverkas.

" Senaste lydelse 1979:247. '«Tillagd genom lag 1971:638.


 


Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande lydelse

1 läkares beslul enligl 8 eller 9§ eller varigenom ansökan om ut­skrivning avslagits saml i molsva­rande beslut av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden skola alltid anges de i I § angivna förut­sättningar på vilka bestulet grun­das.


41

Föreslagen lydelse

I läkares beslul enligl 8 eller 9§ eller varigenom ansökan om ut­skrivning avslagils saml i motsva­rande beslul av psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämn­den skall alltid anges de i 1 eller 2 § angivna förutsäitningar pä vilka be­slutet grundas.


 


35 S
Polismyndighet      skall      lämna
        Polismyndighet skall lämna/)/7ra-

handräckning

på begäran av läkare som enligt 6 § första slyckel är behörig atl ut­färda vårdintyg, om den som skall undersökas icke ställer sig till förfo­gande för undersökningen eller lä­karen behöver skydd för sin per­sonliga säkerhet,

pä begäran av överläkaren, om den som med stöd av denna lag skull intagas på sjukhus icke instäl­ler sig på sjukhuset,


de

på begäran av läkare i ullmun tjänst som enligt 6§ första slyckel är behörig alt utfärda vårdintyg, om den som skall undersökas icke släl­ler sig lill förfogande för undersök­ningen,

på begärun uv läkure som enligl 6 § första Slyckel är behörig att ut­färdu vårdintyg, om hun behöver skydd för sin personliga säkerhet,

på begäran av läkare i allmän tjänst som hur utfärdat vårdintyg eller överläkaren, om den som med stöd av denna lag avses bli intagen på sjukhus icke inställer sig på sjuk­huset.


på begäran av överläkaren, om patient avviker från sjukhuset eller icke återvänder dil, sedan liden för lillständ atl vislas pä egen hand utom sjukhusområdet eller för utskrivning på försök gått ul, eller icke inställer sig på sjukhuset, sedan tillstånd alt vislas på egen hand ulom sjukhusområ­del återkallats eller beslul meddelats om ålerintagning under utskrivning på försök.


Om särskilda skål föreligga, må överläkaren beträffunde viss puti­ent överlåta på annan läkare vid sjukhuset all begära hundräckning.


Om det finns särskilda skäl, får överläkaren överlåta pä annan läka­re vid sjukhuset att begära biträde UV polisen.


36 S Den som hjälper någon som är intagen på sjukhus med slöd av denna lag atl avvika från sjukhuset, dömes lill böter eller fängelse i högsl två år. För försök dömes till ansvar enligl 23 kap. brottsbalken.


Har med slöd av 13 § omhänder­tagits alkoholhaltiga drycker eller

36 a S"" Har överläkare med stöd av I3S omhändertagit alkoholhaltiga dryc-

' Tillagd genom lag 1976: 373.


 


Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvurunde lydelse

ker eller andra berusningsmedel som påträffats hos eller ankommil lill den som är inlagen på sjukhus med slöd av denna lag, skall den omhändertugnu egendomen bevis­ligen förstärus eller försäljus enligl bestämmelserna om beslaglagen egendom i 2S lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga dryc­ker m. m. Belopp, som erhållits vid sådan försäljning, tillfaller slaten.

Påträffas alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel inom sjukhus där patienter som intagits med slöd av denna lag vårdas, får berusningsmedlen omhåndertugus av sjukhusdirektören eller styres­mannen för sjukhuset, om känd ägare lill berusningsmedlen ej finnes. Första stycket har molsva­rande tillämpning på sälunda om­händertagen egendom.


42

Föreslugen lydelse

andra berusningsmedel som påträf­fats hos eller ankommit lill den som är inlagen på sjukhus med stöd av denna lag, skall överläkaren låla bevisligen förstöra eller försälja den omhändertagna egendomen enligl bestämmelserna om beslagta­gen egendom i 2 § / första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Be­lopp, som erhållits vid sådan för­säljning, tillfaller slaten.

Påträffas alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel inom sjukhus där patienter som intagits med stöd av denna lag vårdas, får berusningsmedlen omhändertas av sjukhusdirektören eller styresman­nen för sjukhuset, om känd ägare till berusningsmedlen ej finns. Första slyckel har motsvarande till­lämpning på sålunda omhänderta­gen egendom. Vad som där före­skrivs om överläkuren skull I stället gällu den som omhåndertagii egen­domen.


Bestämmelserna i förslå och andra slyckena har molsvarande tilllämp­ning på injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen.

37

Den som år inlagen för vård med stöd UV dennu lug skull så snurt huns tillstånd medger del genom överläkurens försorg upplysus om sin rätt

atl få intagningen prövad av den psykiatriska nämnden,

att i övrigt föra tulan mot beslut som hur ful tals med slöd uv lugen,

alt anliiu ombud eller biträde en­ligt forvaltrnngslagen (1971:290),

att begära rättshjälp gent>m of-Jenlligl biträde enligt rätlshjulpslu-gen (1972:429).

Dennu lag skall finnas unslagen inom sjukhuset väl synlig för puti-fnwrtia.


 


Prop. 1979/80:1    Rättshjälpslagen                                       43

Nuvarande lydelse                        Föreslugen lydelse

37 §                                             38 §

Tillsyn över efterievnaden av denna lag och föreskrifter som meddelas med slöd av lagen utövas av socialslyrelsen.

38!)                                             39§

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av rege­ringen eller, efler regeringens bemyndigande, av socialstyrelsen.

1.    Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

2.    Har ansökan gjorts, vårdintyg upprättats eller intagningsbeslut fattats före ikraftträdandet, skall för förfarandet i samband med intagning och prövning enligl 9S gälla äldre bestämmelser.

3.    Är patient vid ikraftträdandet utskriven på försök, skall för försöks-utskrivningen i fortsättningen gälla 19 § i dess nya lydelse.

4.    Utan hinder av 24 S får talan enligl 21 eller 22 § föras under tre veckor från ikraftträdandel.

5.    Föreskrift i lag eller annan författning om psykiatriska nämnden skall i stället gälla centrala psykiatriska nämnden, och föreskrift om ulskriv­ningsnämnd skall gälla psykiatrisk nämnd.

5   Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen                       (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 4l-45§§ rättshjälpslagen (1972:429)' skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvurunde lydelse                                            Föreslugen lydelse

41                                                 §2
Rättshjälp genom offentligt biträ-
Rättshjälp genom offentligt biträ­
de lämnus i mål eller ärende
         de beviljus i mål eller ärende

1. hos utskrivningsnämnd eller 1. hos psykiutrisk nämnd eller
psykiatriska nämnden angående in-
centrulu psykiatriska nämnden vid
tagning enligt 8 eller 9§ eller ut-
talan mot beslut om intagningenligt
skrivning enligt 16 eller 19 § lagen
8 eller 9 § eller Wcf utskrivning enligt
(1966:293) om beredande av sluten
16 eller I9§ lagen (1966:293) om
psykiatrisk vård i vissa fall,
               psykiatrisk vård i vissa fall.

2.                                            hos beslutsnämnd eller psykia-         2. nos beslulsnämnd eller cen-
triska nämnden angående inskriv-
trala psykiatriska nämnden an-
ning i eller utskrivning från vård-
gående inskrivning i eller utskriv-
hem eUer specialsjukhus enligt la-
ning från vårdhem eller specialsjuk-
gen (1967:940) angående omsorger
hus enligl lagen (1967:940) an-
om   vissa   psykiskt   utvecklings-
gående omsorger om vissa psykiskl

' Lagen omtryckt 1979: 240. ' Senaste lydelse 1979:690.


 


Prop. 1979/80:1    Rättshjälpslagen


44


 


Nuvurunde lydelse

störda eller placering av särskol-elev enligt 28 § samma lag.

3. hos förvultningsdomslol un-gående Ivångsintugning i allmän vårdunstaU för ulkoholmissbrukure enhgt 18 eller 55 § lugen (1954:579) om nykterhetsvård eller kvurhål-lunde enhgt 45 § samma lag.

4.   angående omhändertagande för samhällsvård enUgt 29 § barna­vårdslagen (1960:97) eller utred­ning enligt 30 § summu lug eller un-gående sådan samhällsvårds slut-Uga upphörande enUgt 42 § samma lag,

5.   hos förvaltningsdomstol an­gående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt bar­navårdslagen (1960:97),

6.   angående förpassning eller ut­visning enligt utiänningslagen (1954:193) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har upp­kommit om förpassning eller ut­visning,

7.   angående avvisning enligt ut­länningslagen, dock ej hos polis­myndighet, såvida icke anledning föreligger att underställa ärendei den centrala utlänningsmyndighe-ten eller utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

8. angående verkställighet enligt
utlänningslagen, om anledning före­
ligger att underställa ärendet den
centrala utlänningsmyndigheten
med stöd av 58 § andra stycket sam­
ma lag eller hänskjula ärendet dit
med stöd av 58 § tredje stycket
samma lag eller om utlänningen en­
ligt 35 § samma lag hållits i förvar
längre än en vecka,

9.   angående föreskrifter som
meddelats enligt I0§, 34§ eller 51 §
femte stycket utlänningslagen,

10. angående hemsändande av
ufiänning med stöd av 71§ första


Föreslagen lydelse

utvecklingsstörda eller placering av särskolelev enligl 28 § samma lag.

3. angående beredande uv vård enligt lugen (1979:000) med särskil­du beslämrnelser om vård av unga eller omedelbarl omhändertagande enligt 6 § samma lag eller angående upphörande av sådun vård enUgt 5 § summu lag eder hos förvuU-ningsdomstol vid överklugunde en­Ugt 20 § första stycket I samma lag,

4.   angående förpassning eller ut­visning enligt utlänningslagen (1954: 193) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har upp­kommit om förpassning eller ut­visning,

5.   angående avvisning enligt ut­länningslagen, dock ej hos polis­myndighet, såvida icke anledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndighe­ten eUer utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

6.   angående verkställighet enligt utlänningslagen, om anledning före­ligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 § andra stycket sam­ma lag eller hänskjula ärendet dit med stöd av 58 § tredje stycket samma lag eller om utlänningen en­ligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

7.  angående föreskrifter som
meddelats enligt 10§, 34 § eller 51 §
femte stycket utlänningslagen,

8. angående hemsändande av ut­
länning med  stöd av  71 § första


 


Prop. 1979/80:1    Rättshjälpslagen

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse


45


 


stycket utlänningslagen,

//. angående förverkande av vill­korligt medgiven frihet enligl 26 kap. brottsbalken,

12.   angående ålerintagning i an-stall enligt 30 kap. brottsbalken,

13.   angående verkställighet ul­omlands av frihetsberövande på­följd enligt lagen (1963:193) om samarbele med Danmark, Finland, Island och Norge angående verk­ställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om intemationellt sam­arbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

14.   angående utlämning enligl la­gen (1970:375) om utlämning lill Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

15.   angående kastrering enligt la­gen (1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej läm­nats,

16.   hos regeringen enligt 1 § and­ra stycket lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vis­sa fall.


stycket utlänningslagen,

9. angående förverkande av vill­
korligl medgiven frihet enligl 26
kap. brottsbalken,

10.    angående ålerintagning i an­
stalt enligl 30 kap. brottsbalken,

//. angående verkställighet ut­omlands av frihetsberövande på­följd enligl lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verk­ställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om inlemationelll sam­arbele rörande verkställighet av brottmålsdom,

12.  angående utlämning enligt la­gen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

13.  angående kastrering enligt la­gen (1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej läm­nats,

14.  hos regeringen enligt 1 § and­ra slyckel lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vis­sa fall.


42 §


/ ärende som anges i 41 § I -5 och 11-15 skaU offentligt biträde utses för den som ätgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skaU särskUt beaktus om i väsentUgt hänseende motstri­diga sakuppgifter lämnats under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.

I ärende som anges i 41 § 6 — 10 och 16 skall offentligt biträde utses, om det ej måste antagas att behov av biträde saknas.


Rättshjälp genom offentligt biträ­de skad beviljas den som åigärden avser och i mål eller ärende som avses 141 § 3 även vårdnadshavaré, om det ej måste antugus utt behov UV biträde suknus.


43 §


Offentligt biträde förordnas efter ansökan av den som åtgärden avser eller då annars anledning föreligger.


Rättshjälp genom offentligt biträ­de beviljas efter ansökan eller då annars anledning föreligger. Ansö­kanfår göras av den som kan bevil­jas rättshjälp och i mål eller ärende


 


Prop. 1979/80:1    Rättshjälpslagen

Nuvurunde lydelse                       Föreslugen lydelse


46


 


Biträde förordnas av den myndig­hel som handlägger målel eller ärendei.

Dock ankommer prövningen

i ärende hos barnavårdsnämnd, social centralnämnd eller social distriktsnämnd enligt 41 §4 på läns­rätten.

i ärende som avses i 41 § 6-10 eller 16 på rättshjälpsnämnden,

i ärende hos polismyndighet en­ligl 41  14 på länsrälten saml

i annat ärende hos regeringen än som avses i 41 § 6-/0 eller 16 på deparlementsljänsteman som rege­ringen beslämmer.


som anges i 41 § 1 även uv unnun som får föru tulun i målet eller ärendet.

Rättshjälp beviljas och biträde förordnas av den myndighet som handlägger målel eller ärendet.

i ärende hos socialnämnd eller social distrikisnämnd enligt 41 S i på länsrätten,

i ärende som avses i 41 § 4-

i ärende hos polismyndighet en­ligt 41 § 72 på länsrätten samt

i annat ärende hos regeringen än som avses i 41 § 4-8 eller 14 på departemenlsljänsieman som rege­ringen bestämmer.


Har myndigheten skilt målet eller ärendei från sig, äger under tiden till dess talan fullföljts eller liden för fullföljd utgått andra stycket motsvaran­de tillämpning.


Förordnunde gäller även när ta­lan fullföljes eller meddelat beslul underställes annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighels avgörande.

Ansökan om offentligt biträde ges in lill den myndighel som hand­lägger målet eller ärendet. Avser ansökan offentligt biträde i ärende som avses i 41 § 6-10 eller 16, ges dock ansökan in till rättshjälps­nämnden.

Myndighet som inte själv får för­ordnu offentUgi biträde skall till be­hörig myndighel med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller an­mäla behovet av offentligt biträde.


Rättshjälp utgår även när talan fullföljs eller meddelat beslul un­derställs annan myndighets pröv­ning eller saken överlämnas till an­nan myndighets avgörande.

Ansökan om rättshjälp genom offentligt biträde ges in till den myndighet som handlägger målel eller ärendet. Gäller ansökan ärende som avses i 41 4—8 eller 14, ges dock ansökan in till rätts­hjälpsnämnden.

Myndighet som inte själv får be-vilju rättshjälpen skall till behörig myndighet med eget yttrande över­lämna ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller anmäla be­hovel av offentligt biträde.


44 §


Har den som åtgärden avser till offentligt biträde själv föreslagit nå­gon som är lämplig, skall denne för­ordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader


Har den som beviljals rättshjälp enligt 41 § till offentligt biträde själv föreslagit någon som är lämp­lig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avse-


 


Prop. 1979/80:1    Rättshjälpslagen                                       47

Nuvurunde lydelse                       Föreslugen lydelse

eller i övrigl särskilda skäl föranie-     värt ökade koslnader eller i övrigl
der annat.
                                   särskilda   skäl   föranleder   annal.

Har både den unge och vårdnads­havaren beviljats rättshjälp i mål eller ärende som avses i 41 § 3, för­ordnas gemensamt biträde, om det ej finns motstridiga intressen mel­lan dem.

I fråga om offentligt biträde äger bestämmelserna i 21 § första stycket sisla meningen, andra och iredje slyckena, 22 S första och andra styckena saml 23 § molsvarande tillämpning.

I fråga om beslul som meddelas med stöd av andra stycket äger 43 § andra och tredje styckena motsvarande tillämpning.

Ersättning lill offentligt biträde utgår av allmänna medel.

45                                                  §
I mål eller ärende som avses i
       1 mål eller ärende som avses i
41 § fär offentligt biträde föran-
     41 § får offentligt biträde föran­
stalta om sådan ulredning som är
slalta om sådan utredning som är
skäligen påkallad för tillvaratagan-
skäligen påkallad för tillvaratagan­
de av dens räll som åigärden avser
de av dens räll som beviljals rälts-
och som ej kan erhållas genom
hjälpen och som ej kan erhållas ge-
myndighet som handlägger målet
nom myndighet som handlägger
eller ärendei. Har offentligt biträde
                   målet eller ärendei.
ej utsetts, får rätlshjälpsnämnden
Har offentligt biträde ej utsetts,
på ansökan av den som åtgärden
får rätlshjälpsnämnden på ansökan
avser beslula om ulredning.
       av den som beviljats rättshjälpen

beslula om ulredning.

Den som efler beslul av offentligt biträde eller rällshjälpsnämnd medver­kat vid utredning har räll lill ersättning av allmänna medel enligt bestäm­melser som regeringen meddelar. I fråga om fastställande av ersättning äger 43 S andra och tredje styckena molsvarande tillämpning.

1. Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1981.

2. Bestämmelserna i 41 S 4 och 5 i deras lydelse före den I januari 1981
gäller till utgången av juni 1981 i mål eller ärende som där avses. Härvid
lillämpas vad som i 42-44 §§ föreskrivs om mål eller ärende som avses i
41 §3.


 


Prop. 1979/80:1                                                                   48

6   Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken'

dels alt i I kap. 4 §, rubriken till 2 kap., 2 kap. 1-9 §§, 3 kap. 5-8, 11 och 12 §§,4 kap. 6 och 10 *i§, 6 kap. 9 och 10§«?,7kap. 2, 7 och 11 SS, 11 kap. 17 §, 20 kap. 9 § samt 21 kap. 2, 5, 8 och 9 S§ ordet "barnavårds­nämnd" i olika böjningsformer skall bytas ul mot "socialnämnd" i mot­svarande form,

dels atl i 21 kap. 2, 8 och 9 S§ ordet "barnavården" skall bytas ul mol "socialtjänsten".

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

7 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels all 31 kap. 2 § skall upphöra atl gälla.

dels all 17 kap. 12 §, 28 kap. I § , 31 kap. I S och 38 kap. 2 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvurunde lydelse                       Föreslugen lydelse

17 kap,

12    §
Hjälper man den, som är fånge.
  Hjälper man den, som är fånge,

häktad eller anhållen eller eljest är    häktad eller anhållen eller eljest är

för annal än sjukvård eller vård en-    för annal än sjukvård berövad fri-

ligt burnavårdslagen eller lagen om    heten all komma lös eller främjar

/7vA7eWie;.jiY;r(/berövad friheten atl man.  efler del  han avvikit,  hans

komma lös eller främjar man, efter     flykt genom atl dölja honom eller

det han avvikit, hans flykt genom        genom annan sådan ålgärd, dömes

all dölja honom eller genom annan     för    främjande    av    fly kl lill

sådan  åtgärd,   dömes  för   fram-      böler eller fängelse i högsl två år.
jande   av   flykt   lill böler eller
fängelse i högst två år.

28 kap.

I S Skyddstillsyn må ådömas för brolt vara kan följa fängelse, såframt det prövas erforderiigt alt den lilllalade ställes under övervakning och mera ingripande påföljd än skyddstillsyn ej finnes påkallad.

' Senasle lydelse av 1-3 kap,. 6 och 7 samt 11 kap, 1976: 612,  Senaste lydelse 1979:000.


 


Prop. 1979/80:1

Nuvarande lydelse

Den som är under aderton år må ej dömas till skyddslillsyn, med mindre denna påföljd finnes lämpli­gare än vård enUgt burnuvårdsla-gen.


49

Föreslagen lydelse

Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn, med mindre denna påföljd finnes lämpli­gare än vård inom sociultjänsten.


Är det lindrigaste straff som är stadgat för brollel fängelse i ell år eller däröver, må dömas lill skyddslillsyn allenast om särskilda skäl äro därtill.

31 kap.

I §


Kan den som begått brottslig gär­ning bliva föremål för vård enUgt burnuvårdslugen, må rälien, efter hörande av barnavårdsnämnd el­ler, ifråga om den som är inskriven såsom elev vid ungdomsvårdssko­la, skolans styrelse, överlämna ål nämnden eller styrelsen alt föran­stalta om erforderlig vård.

Om det för den dömdes tillrätta­förande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, må jämte överlämnande till vård enligt bur­nuvårdslugen dömas till dagsböter, högsl etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.


Kan den som är under tjugo år och som begått brottslig gärning bliva föremål för vård med stöd uv lagen (1979:000) med särskilda be­stämmelser om vård uv ungu eller eljest enligt socialtjänstlagen (1979:000), må rätlen efter hörande av socialnämnd överlämna ål nämnden att föranstalta om erfor­derlig vård inom socialtjänsten.

Om del för den dömdes tillrätta-förande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, må jämte överlämnande till vård inom so­cialtjänsten dömas till dagsböter, högsl etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.


38 kap.

2 §


Har domstol överlämnat någon till vård enligt barnavärdslagen el­ler lagen om nykterhetsvård men finnes, vid prövning i därför stad­gad ordning, att i lag angivna förut­säitningar icke föreligga för sådun vård eUer vård av del slag som bur-nuvårdsnämnd eller nykterhets­nämnd i yllrande till domstolen för­klarat sig ämna anordna, äger efter ansökan av äklagare den rätl som först dömt i målel undanröja för­ordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet.


Har domstol överlämnat någon till vård inom socialtjänsten men finnes därefter alt vården ej kun ge­nomföras med den dömdes sam­tycke eller, vid prövning i därför stadgad ordning, all i lag angivna fömtsättningar brister för vård av det slag som socialnämnd i yttran­de lill domstolen förklarat sig ämna anordna, äger efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja förordnandet om överlämnande lill vård och döma till annan påföljd för brottet.


1. Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1981.

2. Vad i denna lag stadgas skall, med del undantag som kan följa av 3.
äga liUämpning även på gärning som har begåtts före den 1 januari 1981.
4   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del A


Prop. 1979/80:1                                                                      50

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

3. Har före den 1 januari 1981 beslutats om förebyggande åtgärder eller omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen (1960: 97) får, om åtgärderna eller vården består vid tiden för domen, 31 kap. 1 § i dess äldre lydelse tillämpas till utgången av juni 1981.

8    Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhälls­farlig asocialitet

Härigenom föreskrivs att lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhäUs-fariig asocialitet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1980.

9    Förslag till

Lag om ändring i körkortslagen (1977: 477)

Härigenom föreskrivs att 39 § och rubriken närmast före 39 § kör­kortslagen (1977: 477) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Domstolsförfarandet                 Domstolsförfarandet m. m.

39 § Länsrätt prövar frågor som rör körkortsingripanden i de fall som an­ges i särskild författning.

I mål som avses i första stycket  I mål som avses i första stycket

har   domstol   samma   befogenhet     har domstolen samma befogenhet
som länsstyrelse har när den hand-      som   länsstyrelsen   har   när   den
lägger   körkortsärende.   Domstols     handlägger ett körkortsärende,
beslut om varning eller återkallel-
     Finns det anledning att anta att

se skall delges  den  som  beslutet     någon   inte  bör  ha  körkort  eller
rör.
                                              traktorkort på grund av sina nyk-

terhetsförhållanden, får länsstyrel­
sen eller domstolen höra social­
nämnden, om nämndens yttrande
har betydelse för ärendets avgö­
rande.
Mot  beslut  om  varning  enligt
   Domstolens beslut om varning

denna lag får talan ej föras.        eller återkallelse skall delges den

som beslutet rör. Mot beslut om varning enligt denna lag får talan inte föras.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.


 


Prop. 1979/80:1                                                                  51

10    Förslag till

Lag om finansiering av statsbidrag till förskole- och fritidshemsverk­samhet

Härigenom föreskrivs följande.

1    § För finansiering av slalsbidrag lill förskole- och fritidshemsverk­samhet inom kommunernas barnomsorg erläggs årligen socialavgift.

2    § Arbetsgivare skall erlägga avgift beräknad enligt de grunder som anges för arbetsgivares socialförsäkringsavgift till sjukförsäkringen i 19 kap. 1 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

3    § Fysiska personer som har haft inkomst av annat förvärvsarbete än anställning enligt 3 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring skall erlägga avgift enligt de grunder som anges för sjukförsäkringsav­gift i 19 kap. 2 § samma lag.

4    § Avgifterna utgår med 1,9 % av det belopp på vilket de skall be­räknas.

5    § I fråga om debitering och uppbörd av avgifter enligt 2 § tillämpas lagen (1959: 552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Om debitering och uppbörd av avgifter enligt 3 § finns bestämmelser i uppbördslagen (1953: 272). Avgifterna tillförs staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

11    Förslag tiil

Lag om upphävande av lagen (1926: 72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning

Härigenom föreskrivs att lagen (1926: 72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning skall upphöra alt gälla vid ut­gången av år 1980.

12    Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1936: 56) om socialregister

Härigenom föreskrivs att lagen (1936: 56) om socialregister skaU upp­höra att gälla vid utgången av år 1980.


 


Prop. 1979/80:1                                                                   52

13    Förslag till

Lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242)

Härigenom föreskrivs atl 24 och 27 §§ sjukvårdslagen (1962: 242) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvurunde lydelse                        Föreslugen lydelse

24 §1

Om intagning på sjukhus beslutar inom ramen för vad sjukvårdssty­relsen bestäml vederbörande överiäkare, sjukstuguläkare eller sjukhems-läkare. Denne äger vid behov överlåta sin beslutanderätt på annan vid sjukhuset anställd läkare.

Vad i första stycket stadgas om intagning på sjukhus skall, om ej annat är särskilt föreskrivet, äga motsvarande tillämpning beträffande utskrivning av intagen person.

I fråga om intagning i vissa fall   1 fråga om intagning i vissa fall

för beredande av sluten psykiatrisk för psykiatrisk vård och utskriv-
vård och utskrivning efter sådan ning efter sådan intagning medde-
intagning meddelas bestämmelser las bestämmelser i lagen (1966:
i särskild lag.
                                293) om psykiatrisk  vård i  vissa

fuU.

27 §2
Den som driver sjukhus äger be-
     Den  som   driver   sjukhus   äger

stämma efter vilka grunder och till     bestämma efler vilka grunder och vilket belopp vårdavgifi skall er-     lill vilket belopp vårdavgift skall läggas till sjukhuset för där med-     erläggas till sjukhuset för där med­delad   sjukvård,   dock  att   beträf-     delad sjukvård. fande vårdavgift, som det jämlikt lagen om socialhjälp eller barna­vårdslagen   åligger   kommun   att vidkännas, skall gälla vad i sagda lagar finnes stadgat.

Sättes vårdavgift till lägre belopp för sjuka från det egna sjukvårds­området än för andra sjuka, må ej till sistnämnda grupp hänföras den, som vid intagningen är bosatt inom sjukvårdsområdet.

Vårdavgift må ej uttagas för vård och underhåll på allmän sal av den som enligt smittskyddslagen är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll på sjukhus.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1981.

1 Senasle lydelse 1970: 211. -' Senaste lydelse 1968: 232.


 


Prop. 1979/80:1


53


14    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962: 381) om allmän försäk-ringi

dels atl 3 kap. 18 § skall upphöra att gälla,

dels att i 10 kap. 2 § ordet "fångvårdsanstalt" skall bytas ut mot "kri­minalvårdsanstalt",

dels att 3 kap. 15 §, 4 kap. 20 §, 10 kap. 3 §, 16 kap. 12 § samt 18 kap. 5 § skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvurunde lydelse


Föreslagen lydelse


3 kap.


15 § Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad

a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår
bistånds- och katastrof utbildning;

b) är intagen i annat barnhem      b) är intagen i sådant hem som

än   mödrahem   eller   i   ungdoms­vårdsskola;

avses i 12 § lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga med slöd uv 1 § andru styc­ket 2 eller tredje stycket sugdu lug;

c) är häktad eller intagen i kri­minalvårds- eller arbetsanslalt;

c) är häktad eller intagen i kri­minalvårdsanstall;


d) i annat fall än under b eller c sagts av annan orsak än sjukdom tagits om hand på det allmännas bekostnad.

För dag då försäkrad är intagen i vårdanstalt för alkoholmissbru­kare skad sjukpenning minskas på säll som framgår uv bestämmelser­na i 4 § andra stycket.

Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses under c vid sjukdom som inträffar under tid då han får vistas utom anstalt och därvid be­reds tillfälle att förvärvsarbeta.

Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses under b och c vid sjuk­dom som inträffar under tid då han vårdas eller eljest får vistas utom skola eller anstalt och där­vid bereds tillfälle att förvärvsar­beta.

4 kap.
20 §3
Bestämmelserna i 2  kap.  10 §
   Bestämmelserna i 2 kap.  10  §

samt 3 kap. 12 § och 16—18 §§     samt 3 kap. 12, 16 och 17 §§ äga

1 Omtryckt 1977: 630.

2 Senaste lydelse 1979: 505.

3          Senaste lydelse 1979: 644.


 


Prop. 1979/80:1


54


Föreslagen lydelse

motsvarande tillämpning i fråga om föräldrapenning. I fall som avses i 3 kap. 12 § skall föräldra­penning enligt 4 kap. 2 och 11 §§ alltid ulgå med minst ett belopp som motsvarar garantinivån enligt 4 kap. 4 § minskad med den sjuk­penning som skulle belöpa på vårdersällningen. Bestämmelserna i 3 kap. 7 § första och andra styc­kena äga molsvarande tillämpning i fråga om föräldrapenning enligt 4 kap. 2 och 8 §§.

Nuvarande lydelse

äga motsvarande tillämpning i frå­ga om föräldrapenning. I fall som avses i 3 kap. 12 § skall föräldra­penning enligt 4 kap. 2 och 11 §§ alltid utgå med minst ett belopp som motsvarar garantinivån enligt 4 kap. 4 § minskad med den sjuk­penning som skulle belöpa på vårdersättningen. Bestämmelserna i 3 kap. 7 § första och andra styc­kena äga motsvarande tillämpning i fråga om föräldrapenning enligt 4 kap. 2 och 8 §§.

Bestämmelserna i 3 kap. 7 § tredje stycket gälla i tillämpliga delar i fråga om föräldrapenning enligt 4 kap. 8 § första stycket.

Allmän försäkringskassa får när det finns skäl till det påfordra all förälderns rätt till särskUd föräldrapenning enligt 11 § fjärde stycket styrkes genom intyg av den som har anordnat föräldrautbildningen.

Vid beräkning av antalet dagar med rätt till föräldrapenning anses två dagar med halv föräldrapenning eller fyra dagar med fjärdedels för­äldrapenning som en dag.


Beträffande föräldrapenning, som tillkommer förälder vilken ej har uppnått aderton års ålder, får försäkringskassan på framställning av barnavårdsnämnd besluta om utbetalning tdl annan enligt 3 kap. 18 §.

Är moder vid tiden för barnets födelse intagen i barnhem, ung­domsvårdsskola, fångvårdsanstalt eller vårdanstalt för alkoholmiss­brukare, får försäkringskassan på framställning av föreståndare för inrättningen besluta, att den för­äldrapenning som tillkommer mo­dern skall utbetalas till förestånda­ren för att användas till kvinnans och barnets nytta.


Beträffande föräldrapenning, som tillkommer förälder vUken ej har uppnått aderton års ålder, får försäkringskassan på framställning av socialnämnd besluta att för­äldrapenningen helt eller delvis skall utbetalas lill annan person eller till nämnden att användas tdl förälderns och hans familjs nytta.

Är moder vid tiden för barnets födelse intagen i kriminalvårdsan­stalt eller hem som avses i 12 § lagen (1979:000) med särskilda bestämmelser om vård av unga, får försäkringskassan på framställ­ning av föreståndare för anstal­ten eller hemmet besluta, att den föräldrapenning som tillkommer modern skall utbetalas till före­ståndaren för att användas till kvinnans och barnets nytta.


 


10 kap. 3 §


Därest pensionsberättigad i an­nat fall än som avses i 2 § under hel månad är intagen i annan an­stalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas   utom   anstalten,   äger   den


Därest pensionsberättigad i an­nat fall än som avses i 2 § under hel månad är intagen i annan an­stalt än sjukhus eller ock tillfäUigt vistas   utom   anstalten,   äger   den


 


Prop. 1979/80:1


55


Nuvarande lydelse

som driver anstalten all, i den mån regeringen så förordnar, upp­bära så stor del av den pensions-berättigades å månaden belöpande folkpension, som svarar mot kost­naderna för vården eller försörj­ningen på anstalten, varvid den pensionsberättigade dock skall äga erhålla visst belopp för sina per­sonliga behov. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning för del fall att den pensionsberättiga­de åtnjuter vård eller försörjning mot avgifl, som erlägges av kom­mun eller landstingskommun.

Föreslagen lydelse

som driver anstalten alt, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av den pensionsberäl­ligades å månaden belöpande folk­pension, som svarar mot kostna­derna för vården eller försörjning­en på anstalten, varvid den pen­sionsberättigade dock skall äga er­hålla visst belopp för sina person­liga behov. Vad nu sagts skall, dock ej då fråga är om ålderspen­sion, äga motsvarande tillämpning för det fall alt den pensionsberät­tigade åtnjuter vård eller försörj­ning mot avgift, som erlägges av kommun eller landstingskommun.

Åtnjuter barn, för vilket barnlillägg utgår, i annat fall än som avses i 2 § sisla stycket under hel månad vård på anstalt eller eljest vård på allmän bekostnad, äger den som driver anstalten eller det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden att, i den mån regeringen så för­ordnar, uppbära så slor del av barntillägg för månaden som svarar mol vårdkostnaden.

16 kap. 12 §


På framslällning av nykterhets­nämnd eller styrelse för vårdan­stalt för alkoholmissbrukare äger allmän försäkringskassa besluta alt pension tillkommunde den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och beträffande vilken föreligger om­ständighet i övrigt som i 15 § la­gen (1954: 579) om nykterhets-vård sägs, helt eller delvis skall utbetalas till kommunal myndighet eller den pensionsberälligades ma­ke eller annan person att användas till den pensionsberälligades och hans familjs nylta.

Är pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet el­ler annan därmed jämförlig orsak ur stånd alt själv omhänderhava honom tillkommande pension, må allmän försäkringskassa besluta, att pensionen skall utbetalas till annan enligt vud i första stycket sägs.


Är pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet el­ler annan därmed jämförlig orsak ur stånd att själv omhänderhava honom tillkommande pension, må allmän försäkringskassa besluta, att pensionen helt eller delvis skall utbetalas till kommunal myndig­het eller den pensionsberälligades make eller annan person att an-


 


Prop. 1979/80:1


56


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

vändas till den pensionsberälliga­des och hans familjs nytta.


18 kap.

5 § Allmän försäkringskassa må ej utan stöd av särskilt lagstadgande be-

bestämmel-

driva annan verksamhet än som angives i denna lag eller ser, som utfärdats med stöd av densamma.


I den mån regeringen så förord­nar, är allmän försäkringskassa pliktig att biträda vid handhavan­det av annan verksamhet ävensom att tillställa socialregister behöv­liga uppgifter.

Allmän försäkringskassa skall tillhandagå statlig eller kommunal myndighet, försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar, i den mån hin­der enligt lag eller författning ej möter samt mera betydande olä­genhet ej därigenom uppkommer för kassan. Myndighet, som hand­har arbetslöshetsförsäkring, eller lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs må ej av allmän försäkringskassa förvägras begärt biträde.


I den mån regeringen så förord­nar, är aUmän försäkringskassa pliktig att biträda vid handhavan­det av annan verksamhet.

Allmän försäkringskassa skall tillhandagå statlig eller kommunal myndighet, försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar, i den mån hin­der enligt lag eller författning ej möter samt mera betydande olä­genhet ej därigenom uppkommer för kassan. Myndighet, som hand­har arbetslöshetsförsäkring, eller lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs må ej av allmän försäkringskassa förvägras begärt biträde. Om rätt för socialnämnd att av allmän för­säkringskassa erhålla uppgifter om ekonomisk hjälp som har lämnats tdl enskild stadgas i 57 § social­tjänstlagen (1979: 000).


Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

15    Förslag tiil

Lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1947: 529) om allmänna barn-bidraga

dels att i 4 § ordet "barnavårdsnämnd" skall bytas ut mot "social­nämnd",

dels att 5 § skall ha nedan angivna lydelse. 1 Omtryckt 1973: 449. Senaste lydelse av 4 § 1976: 617.


 


Prop. 1979/80:1


57


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


5  §


Finnes någon, som enligt 4 § äger uppbära allmänl barnbidrag icke vara skickad att handhava detsamma, får allmän försäkrings­kassa på framslällning av barna­vårdsnämnd förordna att bidraget skall utbetalas tdl den andre av föräldrarna eller annan lämplig person. Om synnerliga skäl före­ligga får bidraget utbetalas till nämnden att användas för barnets bästa.


Om synnerliga skäl föreligga, får bidraget på framställning av socialnämnd utbetalas till den andre av föräldrarna eller annan lämplig person eller till nämnden att användas för barnets bästa.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

16    Förslag fill

Lag om ändring i iagen (1964:143) om bidragsförskott

Härigenom föreskrivs att 9 och 19 §§ lagen (1964: 143) om bidrags-förskotl skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


9 §

Bidragsförskott utbetalas lill vårdnadshavaren. Vistas barnet i annat enskilt hem, får försäkringskassan efter framställning från vårdnads­havaren betala förskottet till den som fostrar barnet.


Finnes någon, till vilken bidrags­förskott enligt första stycket skull utbetalas, icke vara skickad atl handhava förskottet, må försäk­ringskassan efter framställning från barnavårdsnämnd förordna, att förskottet i stället skall utbe­talas lill lämplig person. Om syn­nerliga skäl föreligga, får förskot­tet utbetalas till nämnden att an­vändas för barnets bästa.

Ar barnet under hel månad om­händertaget för samhällsvård, ut­betalas bidragsförskottet till det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden.


Om synnerliga skäl föreligga, får förskottet på framställning av socialnämnd utbetalas till lämplig person eller till nämnden att an­vändas för barnets bästa.

Vårdas barnet under hel månad / familjehem eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten, utbetalas bidragsförskottet tiU det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden.


1 Omtryckt 1976: 277.


 


Prop. 1979/80:1                                                                      58

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Del bidragsförskotlsbelopp som först förfaller till betalning efter beslul om förskott må, där barnet under den tid å vilken förskottsbeloppet be­löper i väsentlig mån erhållit sin försörjning av allmänna medel, fill den del beloppet motsvarar vad den myndighet som tillhandahållit försörj­ningen visar sig hava för nämnda tid utgivit för barnels försörjning upp­bäras av myndigheten.

19 §

AUmän försäkringskassa äger erhålla polismyndighetens biträde för efterforskande av underhållsskyldig, som häftar i skuld för utgivet bi­dragsförskott, ävensom för verkställande av utredning rörande den un­derhållsskyldiges förmåga att återgälda förskottet.

Vad i 95 och 96 §§ barnavårds- I mål eller ärenden enligt denna

lagen är stadgat skall äga motsvu- lag  får  delgivning  inte  ske   med

runde     tillämpning     beträffande tdlämpning av  15  §  delgivnings-

ärenden om bidragsförskott.                           lagen (1970: 428).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

17   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1967: 940) angående om­sorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

dels att i 45, 47 och 49 §§' orden "psykiatrisk nämnd" i olika böj­ningsformer skall bytas ut mot orden "central psykiatrisk nämnd" i motsvarande form,

dels att 44 och 53 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

44 §

Mot beslut varigenom

någon inskrivits i särskola eller vårdhem eller i specialsjukhus i annat fall än som avses i 37 §,

särskolplikt eljest ålagts,

särskolelev ålagts att bo i annat enskilt hem än det egna, i inackor­deringshem eller i elevhem,

ansökan om befrielse från skolgången i särskola avslagits,

begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom elevhem, vårdhem eller specialsjukhus avslagits helt eller delvis eller sådant tillstånd åter-kaUats,

1 Senaste lydelse av 45 § 1979: 248. 47 § 1973: 130. 49 § 1973: 130,


 


Prop. 1979/80: 1


59


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


ansökan om utskrivning från särskola, vårdhem eller specialsjukhus avslagits,

undervisning i särskola återupptagils eller ålerintagning i vårdhem eller specialsjukhus skett efler utskrivning på försök,

någon i samband med utskrivning på försök ålagts att iakttaga sär­skilda föreskrifter eller ställts under tillsyn


får talan föras genom besvär hos den psykiatriska nämnd som avses i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande uv sluten psykia­trisk vård i vissa fall. Mot beslut som avses i 23 § första stycket får dock talan icke föras.


får talan föras genom besvär hos den centrala psykiatriska nämnd som avses i lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall. Mot beslut som avses i 23 § första stycket får dock talan icke föras.


Mot beslul varigenom omsorg enligt denna lag vägrats eller någon uttagits till specialundervisning eller hänvisats lill annan skolform i sam­ma särskola får talan föras hos huvudtillsynsmyndigheten genom besvär, om annat ej framgår av tredje stycket.

Mot beslut av lokal styrelse för specialskolan får talan föras hos läns­skolnämnden genom besvär.

I övrigt får talan icke föras mot beslut i fråga om omsorger om någon enligt denna lag.

53  § Skolstyrelse skall vidtaga åtgärder för att den som är i särskolpliktig ålder och kan antagas behöva undervisning i särskola erhåller sådan undervisning.

Barnuvårdsnämnd skall, utöver vad som följer av barnavårdslagen den 29 aprd 1960 (nr 97), vidtaga åtgärder för utt den som ej fyllt 18 år och som kan antagas behöva vård enligt denna lag beredes så­dan vård.

Socialnämnd skall vidtaga ål­gärder för att den som kan anta­gas behöva vård enligl denna lag beredes sådan vård.

Socialnämnd skall, om det ej ankommer på barnavårdsnämnden, vidtaga åtgärder för att den som fyllt 18 år och kan antagas behöva vård enligt denna lag beredes så­dan vård.

Skolstyrelse och socialnämnd äger ombesörja undersökning, som behöves för att vidtaga åtgärd en­ligt denna paragraf.

Skolstyrelse, barnavårdsnämnd och socialnämnd äger ombesörja undersökning, som behöves för att vidtaga åtgärd enligl denna para­graf.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.


 


Prop. 1979/80:1                                                                  60

18    Försiag tiil

Lag om ändring i lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 5 § lagen (1976: 380) om arbelsskade­försäkring* skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

8 kap.

5                                         §
Ersättning betalas ul i den ord-
Ersättning betalas ut i den ord­
ning som regeringen föreskriver.
ning som regeringen föreskriver.
Bestämmelserna i 3 kap. 18 § samt
Bestämmelserna i 16 kap. 12 och
16 kap. 12 och 13 §§ lagen (1962:
13 §§ lagen (1962: 381) om allmän
381) om allmän försäkring om ut-
försäkring om utbetalning till an-
betalning till annan än den för-
nan än den förmånsberätligade
månsberättigade och om utbetal-
och om utbetalning utom rikel har
ning utom riket har motsvarande
motsvarande tillämpning i fråga
tillämpning i fråga om ersättning
om ersättning från arbetsskadeför-
från arbetsskadeförsäkringen.
                           säkringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

19    Förslag tiil

Lag om ändring i lagen (1977: 293) om handel med drycker

Härigenom föreskrivs att 60 och 69 §§ lagen (1977: 293) om handel med drycker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

60 §

1 ärende om tillstånd till serve- I ärende om tillstånd till serve­
ring av alkoholdrycker enligt 37 §
ring av alkoholdrycker enligt 37 §
första stycket 1 och 2 skall till-
första stycket 1 och 2 skall till­
ståndsmyndigheten alltid inhämta
ståndsmyndigheten alltid inhämta
yttranden från länsnykterhets-
yttranden från polismyndighet och
nämnd, polismyndighet och kom-
kommunfullmäktige i den kom­
munfullmäktige i den kommun där
mun där serveringen skall bedri-
serveringen skall bedrivas.
                                       vas.

I ärende om tiUstånd till servering av alkoholdrycker inom eller invid militärt område skall tillståndsmyndigheten, utöver vad som sägs i första stycket, inhämta yttrande från vederbörande mUitära chef.

Kommunfullmäktige får uppdraga åt kommunalt organ eller åt sär­skilt utsedda personer att i fullmäktiges ställe avgiva yttrande.

1 Lagen omtryckt 1977: 264.


 


Prop, 1979/80:1                                                                     61

Nuvarande lydelse                                            Föreslagen lydelse

69                                                  §
Socialstyrelsen utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden  av
denna lag.

Det åligger länsstyrelse, länsnyk- Det åligger länsstyrelse, social-
terhetsnämnd,  kommunal  nykter-
nämnd   och    polismyndighet    att
hetsnämnd och polismyndighet att
övervaka efterievnaden av bestäm-
övervaka efterlevnaden av bestäm-
        melserna i denna lag.
melserna i denna lag.

Polismyndighet  och   kommunal Polismyndighet och socialnämnd

nykterhetsnämnd skall  underrätta skall  underrätta länsstyrelsen om

länsstyrelsen om sådant förhållan- sådant förhållande som är av be-

de som är av betydelse för länssty- lydelse för länsstyrelsens tillsyn,
relsens tillsyn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

20   Förslag tili

Lag om ändring i lagen (1964: 47) om krigshjälp

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 47) om krigshjälp

dels att i 1, 2, 4, 5, 9, Il och 12 §§ ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",

dels att 3 och 6 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

3  § Det åligger kommun att utgiva krigshjälp till den som är bosatt i eller eljest tagit uppehåll i kommunen. Länsstyrelsen må, när särskilda skäl äro därtill, förordna att kommunen skall utgiva krigshjälp enligt 2 § första stycket även till den som tillfälligt vistas i kommunen.

Kommun   är   icke   skyldig   att  Kommun är icke skyldig att ut-

utgiva socialhjälp till den, som giva ekonomisk hjälp enligt 6 §
saknar medel av anledning som i socialtjänstlagen (1979:000) tUl
2 § första stycket sägs.
               den, som saknar medel av anled-

ning som i 2 § första stycket sägs.

6 §1 I varje kommun skall finnas en krigshjälpsnämnd för handhavande av de uppgifter, som åvila kommunen enligt denna lag. Kommunen får tillsätta särskild krigshjälpsnämnd eller uppdraga åt annan nämnd att vara krigshjälpsnämnd. Har så ej skett är socialnämnden krigshjälps­nämnd.

1 Senaste lydelse 1977: 207.


 


Prop. 1979/80:1                                                                      62

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1 fråga om särskild krigshjälpsnämnd tillämpas bestämmelserna i 3 kap. 2 §, 3 § första stycket, 4 §, 5 § Iredje stycket, 7 och 8 §§, 9 § första stycket och 10—12 §§ kommunallagen (1977: 179) på motsva­rande sätt. I annan kommun än Stockholms kommun tillämpas även be­stämmelserna i 3 kap. 5 § första stycket och 6 § nämnda lag på mot­svarande sätt.

Krigshjälpsnämnds protokoU be-     Föreskrifter   om   i   vilken   ut-

höver ej upptaga annat än uppgift     sträckning beslut skall innehålla de om närvarande ledamöter, beslutet     skäl som ha bestämt utgången fin-i varje ärende och uppgift om re-     nas i 17 § förvaltningslagen (1971: servution. Föreskrifter om i vilken     290). utsträckning  beslut skall innehål­la de skäl som ha bestämt utgång­en finnas i 17 § förvahningslagen (1971:290).

Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:290) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild krigshjälps­nämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

21    Försiag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom föreskrivs att i 2 kap. 5 § giftermålsbalken' ordet "barna­vårdsnämnden" skall bytas ut mot "socialnämnden".

Denna lag trader i kraft den I januari 1981.

22    Förslag tiU

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att i 51 kap. 25 § rättegångsbalken orden "en­ligt barnavårdslagen" skall bytas ut mot "inom socialtjänsten".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1 Omtryckt 1973: 645.

2 Senaste lydelse av 51 kap. 25 § 1979: 681.


 


Prop. 1979/80:1                                                                  63

23    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958: 642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap

Härigenom föreskrivs atl i 5 och 6 §§ lagen (1958: 642) om blodun­dersökning m. m. vid utredning av faderskap' ordet "barnavårdsnämnd" skall bytas ul mot "socialnämnd".

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

24   Förslag tiii

Lag om ändring I namnlagen (1963: 521)

Härigenom föreskrivs att i 38 § namnlagen (1963: 521) ordet "bar­navårdsnämnden" skall bytas ut mol "socialnämnden".

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1981.

25    Försiag tiil

Lag om ändring i iagen (1964: 542) om personundersökning i brott­mål

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1964: 542) om personundersök­ning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                              Föreslagen lydelse

6                                         §
Barnuvårdsnämnd och nykter-
Socialnämnd skall på begäran
hetsnämnd skola på begäran av
av skyddskonsulent, skyddsassi-
skyddskonsulent, skyddsassistent,
stent, personundersökare, åklagare
personundersökare, åklagare eller
eller domstol meddela upplysning­
domstol meddela upplysningar be-
ar beträffande misstänkt, med vil-
träffande misstänkt, med vilken
ken nämnden har att taga befatt-
nämnden har att taga befattning,
ning, samt föreslå de åtgärder, som
samt föreslå de åtgärder, som
nämnden finner erforderliga för
nämnden finner erforderliga för
att främja hans anpassning i sam-
att främja hans anpassning i sam-
                          hållet.
häUet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1      Omtryckt 1976: 620.

2      Senaste lydelse av 38 § 1976: 623.


 


Prop. 1979/80:1                                                                  64

26    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fali för ut­givna underhållsbidrag

Härigenom föreskrivs att i 1 § lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag' ordet "barnavårdsnämnden" skaU by­tas ut mot "socialnämnden".

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1981.

27    Förslag tiil

Lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande

Härigenom föreskrivs att i 2 § lagen (1973:558) om tiUfälligt om­händertagande ordet "barnavårdsnämnden" skall bytas ut mot "social­nämnden".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

28    Försiag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom föreskrivs att 54 a § utsökningslagen (1877:31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                               Föreslagen lydelse

54 a                                     §2
På grund av skriftlig, av två per-
På grund av skriftlig, av två per­
soner bevittnad förbindelse får ut-
söner bevittnad förbindelse får ut­
mätning äga rum för bidrag, som
mätning äga rum för bidrag, som
någon enligt förbindelsen skolat
någon enligt förbindelsen skolat
utgiva till fullgörande av under-
utgiva till fullgörande av under­
hållsskyldighet jämlikt giftermåls-
hållsskyldighet jämlikt giftermåls-
eller föräldrabalken eller skolat
eller föräldrabalken eller skolat
erlägga till barnavårdsnämnd så-
erlägga till socialnämnd såsom er-
som ersättning för barns vård jäm-
sättnirig för barns vård jämlikt
likt burnuvårdslugen (1960:97).
34 § andru stycket socialtjänst-
Beträffande underhållsbidrag som
lagen (1979: 000). Beträffande un­
skall utgivas till gäldenärens make
derhållsbidrag som skall utgivas
för makens egen del eller för ma-
till gäldenärens make för makens

1       Senaste lydelse av 1 § 1976: 625.

2       Senaste lydelse 1978: 856.


 


Prop. 1979/80:1


65


Nuvarande lydelse

kärnas bam skaU dock vad nu sagts äga tiUampning endast om makarna under den tid bidraget avser ej varaktigt bodde tillsam­mans och alltjämt ej göra det.

Föreslagen lydelse

egen del eller för makarnas barn skall dock vad nu sagts äga tUl-lämpning endast om makarna un­der den tid bidraget avser ej var­aktigt bodde tillsammans och allt­jämt ej göra det.

Är talan om förbindelsen anhängig vid domstol, äger denna förordna, att utmätning på gmnd av förbindelsen tills vidare ej får äga rum.

Den som vUl erhålla utmätning skall ingiva förbindelsen i huvudskrift, eUer om utmätningsmannen anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

29    Förslag tiU

Lag om ändring i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersök­ning i brottmål

Härigenom föreskrivs att 3, 5 och 7 §§ lagen (1966:301) om rätts­psykiatrisk undersökning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


§1

Rätten får ej förordna att någon skall överlämnas till sluten psykia­trisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda utan att rättspsykiatrisk undersökning företagits.


Förordnande som avses i första stycket behöver dock ej föregås av rättspsykiatrisk undersökning om den misstänkte är intagen på sjukhus för psykiatrisk vård med stöd av beslut enligt 9 § första stycket lagen (1966: 293) om psy­kiatrisk vård i vissa fall eller på grund av domstols förordnande el­ler är utskriven på försök enligt 19 § samma lag eller är inskriven i specialsjukhus för psykiskt ut­vecklingsstörda med stöd av 35 § lagen (1967: 940) angående omsor­ger om vissa psykiskt utvecklings­störda. I sådant fall är det till­räckligt att i målet föreligger ut­låtande av socialstyrelsen enligt vilket det är uppenbart att den

Förordnande som avses i första stycket behöver dock ej föregås av rättspsykiatrisk undersökning om den misstänkte är intagen på sjuk­hus för sluten psykiatrisk vård med stöd av beslut enligt 9 § andra stycket lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psy­kiatrisk vård i vissa fall eller på grund av domstols förordnande eller är utskriven på försök enligt 19 § samma lag eller är inskriven i specialsjukhus för psykiskt ut-vecldingsstörda med stöd av 35 § lagen den 15 december 1967 (nr 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. I så­dant fall är det tiUräckligt att i målet föreligger utlåtande av so-

1 Senaste lydelse 1969: 40.

5   Riksdagen 1979/80.1 saml. Nr 1. Del A


 


Prop. 1979/80:1


66


 


Nuvarande lydelse

cialstyrelsen enligt vilket det är uppenbart att den misstänkte kan beredas fortsatt vård med stöd av lagen om beredande av sluten psy­kiatrisk vård i vissa fall eller med stöd av 35 § lagen angående om­sorger om vissa psykiskt utveck­lingsstörda.


Föreslagen lydelse

misstänkte kan beredas fortsatt vård med stöd a\ 1 § lagen om psykiatrisk vård i vissa faU eUer med slöd av 35 § lagen angående omsorger om vissa psykiskt ut­vecklingsstörda.


 


Utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning skall, om annat ej följer av rättens beslut, innehålla uttalande dels om förutsättning­arna för att bereda den misstänk­te vård med stöd av lagen om be­redande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller vård i specialsjuk­hus med stöd av 35 § lagen angå­ende omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, dels om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid gärningens begående. Anser under­sökningsläkaren att den misstänk­te på grund av sin sinnesbeskaf­fenhet bör bli föremål för annan ålgärd än sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus, skall detta anmärkas.


Utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning skall, om annat ej följer av rättens beslut, innehålla uttalande dels om förutsättningar­na för att bereda den misstänkte vård med stöd av 1 § lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall eller vård i specialsjukhus med stöd av 35 § lagen (1967: 940) an­gående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, dels om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid gärningens begående. Anser under-sökningsläkaren att den misstänkte på grund av sin sinnesbeskaffenhet bör bli föremål för annan åtgärd än psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus, skall detta anmär­kas.


Undersökningsläkaren skall i utlåtandet ange de omständigheter på vilka han grundar sina uttalanden.

7 §2

Den som är häktad och skall undergå rättspsykiatrisk undersökning skall så snart det lämpligen kan ske överföras till den klinik vid vilken undersökningen skall utföras. Om undersökningen ej skaU utföras vid rättspsykiatrisk klinik, skall han i stället förvaras i kriminalvårdsanstalt eller häkte.

Har misstänkt, som är häktad, för rättspsykiatrisk undersökning för­varats på annan plats än i häkte, skall han återföras till häktet så snart undersökningen avslutats. Är han enligt undersökningsläkarens utlåtan­de i behov av sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus, skall han i stället förvaras på rättspsykiatrisk klinik.


Har rätten förordnat att någon skall överlämnas till sluten psykia­trisk vård eller vård i specialsjuk­hus och därvid förklarat att han skall vara häktad, skall han vårdas


Har rätten förordnat att någon skall överlämnas till sluten psy­kiatrisk vård eller vård i special­sjukhus och därvid förklarat att han skaU vara häktad, skall han


1       Senaste lydelse 1967: 947.

2       Senasle lydelse 1974: 207.


 


Prop. 1979/80:1


67


 


Nuvarande lydelse

på rättspsykiatrisk klinik eUer psy­kiatrisk avdelning j kriminalvårds-räjong till dess han intages på sjuk­hus enligt 12 § lagen om beredan­de av sluten psykiatrisk vård i vis­sa fall eller på specjalsjukhus. Han får, även sedan domen i målet vunnit laga kraft, hindras att läm­na kliniken eller avdelningen och i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till än­damålet med vården eller för alt skydda honom själv eller omgiv­ningen.


Föreslagen lydelse

vårdas på rättspsykiatrisk klinik eller psykiatrisk avdelning vid kri­minalvårdsanstalt till dess han in­tages på sjuklius enligt 11 § lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall eller på specialsjukhus. Han får, även sedan domen i må­let vunnit laga kraft, hindras att lämna kliniken eUer avdelningen och i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller om­givningen.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

30    Förslag till

Lag om ändring i passlagen (1978: 302)

Härigenom föreskrivs i fråga om passlagen (1978: 302)

dels att i 22 och 28 §§ ordet "utskrivningsnämnd" i olika böjnings­former skall bytas ut mot "psykiatrisk nämnd" i motsvarande form,

dels att i 28 och 29 §§ orden "psykiatriska nämnden" skall bytas ut mot "centrala psykiatriska nämnden",

dels att 20 § skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
                 Föreslagen lydelse

20 §


Passtillstånd fordras för den som är intagen på sjukhus enligt I § lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall, inskriven i special­sjukhus enligt 35 § lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller ut­skriven på försök från sjukhus som nu har angivits, dock endast om

PasstiUstånd fordras för den som är intagen på sjukhus enligt lagen (1966: 293) om beredande av slu­ten psykiatrisk vård i vissa fall, inskriven i specialsjukhus enligt 35 § lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utveck­lingsstörda eller utskriven på för­sök från sjukhus som nu har angi­vits, dock endast om

1. Överläkaren vid sjukhuset i den ordning regeringen föreskriver har gjort anmälan om aft pass ej får utfärdas utan sådant tillstånd,


 


Prop. 1979/80:1


68


Föreslagen lydelse

2. sådana förhållanden förelig­ger som avses i 17 § andra stycket lagen om psykiatrisk vård i vissa fall eller 42 § tredje stycket lagen angående omsorger om vissa psy­kiskt utvecklingsstörda, eller

Nuvarande lydelse

2.    sådana förhållanden förelig­ger som avses i 17 § andra stycket lagen om beredande av sluten psy­kiatrisk vård i vissa fall eller 42 § tredje stycket lagen angående om­sorger om vissa psykiskt utveck­lingsstörda, eller

3.    för patienten tidigare utfärdat pass efter intagningen eller inskriv­ningen har återkaUats på grund av framställning enligt 24 § andra styc­ket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

31   Förslag tiU

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt skaU ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


28 §

Vad i 25—27 §§ är föreskrivet om brev gäUer även annat skriftligt meddelande. Bestämmelserna i dessa paragrafer rörande intagen gäUer även sammanslutning av intagna.


För psykiatrisk avdelning gäUer i StäUet för 25—27 §§ i tiUämp­liga delar bestämmelserna i 15 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Brev från intagen till svensk myndighet eller advokat skall dock alltid vidarebefordras utan gransk­ning.


För psykiatrisk avdelning gäller i stället för 25—27 §§ i tiUämpliga delar bestämmelserna i 15 § lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa faU. Brev från intagen till svensk myndighet eller advokat skaU dock alltid vidarebefordras utan granskning.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.


 


Prop. 1979/80:1                                                                  69

32    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1944:133) om kastrering

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1944: 133) om kastrering skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

4 §1 Kastrering må, där ej nedan annorlunda stadgas, företagas allenast efter tillstånd av socialstyrelsen. Sådant tUlstånd må icke lämnas för någon, med mindre tillfälle att yttra sig, där så kan ske, beretts, om han är underårig den som har vårdnaden om honom, om han är omyndig­förklarad hans förmyndare, om han är gift hans make samt om han är intagen å allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.

A den som fyllt tjugutre år och A den som fyllt tjugutre år och
är i stånd att lämna giltigt sam-
är i stånd att lämna giltigt sam­
tycke må kastrering enligt 1 §
tycke må kastrering enligt 1 §
andra stycket företagas utan so-
andra stycket företagas utan so­
cialstyrelsens tillstånd, därest den
cialstyrelsens tillstånd, därest den
läkare som utför ingreppet samt
läkare som utför ingreppet samt
annan läkare i den tjänsteställning
annan läkare i den tjänsteställning
regeringen föreskriver, i skriffiigt
regeringen föreskriver, i skriftligt
utlåtande, med angivande av grun-
utlåtande, med angivande av grun­
den för åtgärden på heder och
den för åtgärden på heder och
samvete förklarat förutsättningar-
samvete förklarat fömtsättningar­
na för densamma vara förhanden,
na för densamma vara förhanden.
Vad nu sagts skall dock ej gälla
Vad nu sagts skall dock ej gälla
den som är intagen i fångvårdsan-
den som är intagen i kriminal-
stall, arbetsanslalt, häkte, allmän
vårdsanstalt eller häkte eller som
vårdanstalt för alkoholmissbruka-
är intagen på sjukhus med stöd av
re eller ungdomsvårdsskola eller
lagen (1966:293) om psykiatrisk
som är intagen på sjukhus med
                  vård i vissa fall.
stöd av lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Vid prövning som avses i andra stycket skall i tillämpliga delar iakt­tagas vad i första stycket andra punkten stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1 Senaste lydelse 1975: 692.


 


Prop. 1979/80:1                                                                  70

33   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1963: 197) om allmänt kriminal­register skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

2 §1 Registret skaU innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket

1.    dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eUer internering;

2.    överiämnats till sluten eller 2. överlämnats tiU sluten eller öppen psykiatrisk vård eUer tiU öppen psykiatrisk vård eUer till vård i specialsjukhus för psykiskt      vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda    eller,    om   för                              utvecklingsstörda; eller

brottet är stadgat fängelse, till vård enligt lagen om nykterhets­vård; eller

3. erhållit anstånd med verkstäUighet av förvandlingsstraff.

Har brott, för vilket dömts tiU skyddstUlsyn, enligt domen begåtts under inflytande av sådan själsUg abnormitet som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, skall detta särskilt anmärkas i registret.

I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd person­utredning och om domen eller beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

34    Förslag tUI

Lag om ändring i iagen (1964:168) om förvandling av böter

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1964: 168) om förvandling av böter2 skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

11   §
När någon på grund av medde- När någon på grund av med­
lat beslut intagits å allmän vård-
    delat beslut enligt 1 § andra styc-
anstalt för alkoholmissbrukare el-
   ket 2 eller tredje stycket lagen
ler frivilligt ingått å sådan anstalt
   (1979: 000) med särskilda bestäm-
och därvid förbundit sig att kvar-
   melser om vård av unga intagits i
stanna å anstalten sex månader el-
          hem som avses i 12 § nämnda lag,
ler när någon intagits å arbetsan-
  förfaller beslut om förvandling
stall eller för samhällsvård i ung-
    som dessförinnan meddelats. Böter
domsvårdsskola,   förfaller   beslut
  som ådömts före intagningen må ej

1       Senaste lydelse 1979: 000.

2       Senaste lydelse av lagens rubrik 1979:191.


 


Prop. 1979/80:1                                                                 71

Nuvarande lydelse                               Föreslagen lydelse

om förvandling som dessförinnan förvandlas. Böter, som ådömts ef-

meddelats. Böter som ådömts före ter intagningen men före utskriv-

intagningen må ej förvandlas. Bö- ningen,   må   ej   förvandlas   med

ter, som ådömts efter intagningen mindre den som förestår vården

men före utskrivningen, må ej för-  vid hemmet påkallar det.
vandias med mindre anstaltens el­
ler skolans styrelse påkallar det.

Vad i första stycket sägs skall Vad i första stycket sägs skall
äga motsvarande tiUämpning be-
äga motsvarande tillämpning be­
träffande den som efter förord-
träffande den som efter förord­
nande enligt 31 kap. 3 § brottsbal-
nande enligt 31 kap. 3 § brotts­
ken för vård intagits å sjukhus
balken för vård intagits å sjukhus
samt den som intagits i fångvårds-
samt den som intagits i kriminal­
anstalt för att undergå fängelse
vårdsanstalt för att undergå fäng-
som ådömts på viss tid, minst två
else som ådömts på viss tid, minst
år.
                                                                   två år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

35    Förslag tiU

Lag om ändring i införseliagen (1968: 621)

Härigenom föreskrivs att 1 och 6 §§ införsellagen (1968: 621) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

1 §1 Införsel får äga rum för följande grupper av fordringar, nämligen

1.    underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken,

2.   bidrag, som tillkommer kom-   2. bidrag för vård, som tillkom­mun för omhändertaget barn en- mer kommun enligt 34 § and' ligt 72 § andra stycket barnavårds-     ra stycket socialtjänstlagen (1979: lagen den 29 april 1960 (nr 97)             000),

eller till hjälptagares försörjning enligt 40 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,

3. skatter occh allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrives samt
böter och viten.

6                                      §

Införsel för kommuns fordran Införsel för kommuns fordran

på bidrag får äga rum, om be- på bidrag får äga rum, om belop-

loppet fastställts genom förbindel- pet faslställls genom en skriftlig,

1 Senaste lydelse 1979:194.


 


Prop. 1979/80:1


72


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

se eller lagakraflvunnet beslut en-     av två personer bevittnad förbin-Ugt vad därom är föreskrivet. In-     delse. Införsel får ej avse annat bi-försel får ej avse annat bidrag än     drag än sådant som belöper på ti-sådant som belöper på tiden efter     den efter faslställelsen. faslställelsen eller, när denna skett på ansökan, efter det ansökning­en gjordes.

Bestämmelserna i 5 § första stycket andra punkten samt andra och tredje styckena äger motsvarande tUlämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

36    Förslag tiii

Lag om ändring i datalagen (1973: 289)

Härigenom föreskrivs att 4 § datalagen (1973: 289)i skall ha nedan angivna lydelse.


4 §

Nuvarande lydelse

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller upp­gift om att någon misstankes eller dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller varit föremål för tvångs­ingripande enligt barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om nykterhetsvård, lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psy­kiskt utvecklingsstörda, lagen (1964: 450) om åtgärder vid sam­hällsfarlig asocialitet eUer utlän­ningslagen (1954: 193) får endast om synnerliga skäl föreligger med­delas annan än myndighet som en­ligt lag eller annan författning har att föra förteckning över sådana uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som i övrigt inne­håller uppgift om någons sjukdom eller hälsotillstånd eller uppgift att

1 Lagen omtryckt 1979: 334.


Föreslagen lydelse

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller upp­gift om att någon misstankes eller dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller varit föremål för tvångs­ingripande enligt lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av ungu, lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående om­sorger om vissa psykiskt utveck­lingsstörda eller utlänningslagen (1954: 193) får endast om synner­liga skäl föreligger meddelas an­nan än myndighet som enligt lag eller annan författning har att fö­ra förteckning över sådana upp­gifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som i övrigt inne­håUer uppgift om någons sjukdom eller hälsotillstånd eller uppgift att


 


Prop. 1979/80:1


73


Nuvarande lydelse

någon erhållit socialhjälp, nykter­hetsvård eller Uknande eUer varit föremål för åtgärd enligt barna­vårdslagen eller utlärmingslagen får endast om särskilda skäl före­ligger meddelas annan än myndig­het som enligt lag eller annan för­fattning har att föra förteckning över sådana uppgifter.

Föreslagen lydelse

någon erhållit ekonomisk hjälp enligt 6 § socialtjänstlagen (1979: 000) eller vård inom socialtjäns­ten eller varit föremål för åtgärd enligt utlänningslagen får endast om särskilda skäl föreligger med­delas annan än myndighet som enligt lag eller annan författning har att föra förteckning över så­dana uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning får meddelas endast om särskilda skäl föreligger. Vad som sagts nu gäller dock ej personregister som sammanslutning avser att föra beträffande sina egna medlemmar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

37    Förslag tili

Lag om ändring i iagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdom­stolar

Härigenom föreskrivs att 14, 18 och 20 §§ lagen (1971:289) om aU­männa förvaltningsdomstolar skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


14 §

Länsrätt prövar

1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfatt­ningarna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar.


2. mål enligt barnavårdslagen
(1960:97), lagen (1954:579) om
nyklerhetsvård, utlänningslagen
(1954: 193),
                    smittskyddslagen

(1968: 231) och lagen (1970: 375) om utlämning till Daimiark, Fin­land, Island eller Norge för verk­ställighet av beslut om vård eller behandling i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 21 kap. föräldrabalken.

2. mål enligt socialtjänstlagen
(1979:000), lugen (1979:000)
med särskilda bestämmelser om
vård av unga, utläimingslagen
(1954: 193),
   smittskyddslagen

(1968: 231) och lagen (1970: 375) om utlämning tiU Danmark, Fin­land, Island eller Norge för verk­ställighet av beslut om vård eller behandling i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 21 kap. föräldrabalken,

3. såvitt gäller svenskt körkort, trafikkort eller traktorkort, mål om varning eller återkallelse och, såvitt gäller utländskt körkort, mål om

1 Lagen omtryckt 1979:165.


 


Prop. 1979/80:1                                                       74

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

varning eUer vägran alt godkänna körkortet, aUt enligt vad därom är särskilt föreskrivet.

18 § Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam

1.    när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,

2.    vid sådant förhör med vittne eUer sakkunnig som begärts av an­nan länsrätt samt vid sådant förhör i ärende enligt utiänningslagen (1954: 193) som begärts med stöd av 40 § samma lag,

3.    vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

4.    vid beslut, såvitt gäUer svenskt körkort, trafikkort eller traktor­kort, om återkaUelse tills vidare eller, såvitt gäller utländskt körkort, om vägran tills vidare alt godkänna körkortet, när det är uppenbart alt så­dant beslut bör meddelas,

5. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.
Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av

fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak. Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av

1. mål om utdömande av vite,

2.    mål enligt bevissäkringslagen (1975: 1027) för skatte- och avgifts­processen, enligt lagen (1978: 880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision eller annan granskning och om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift enUgt taxeringslagen (1956: 623),

3.   mål om omhändertagande   3. mål om omedelbart omhän-för utredning enligt 30 § barna- dertagande enligt 6 § lagen (1979: vårdslagen (1960: 97),                          000)  med särskilda bestämmelser

om vård av unga,

4.    mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med un­dantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt,

5.    mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 8 § 3 mom. sista styc­ket kommunalskattelagen (1928: 370),

6.    mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 500 kronor,

7.    mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutel överensstämmer med parternas samstämmiga mening,

8.    mål i vUket saken är uppenbar.

20 § Valbar tiU nämndeman i kammarrätt och länsrätt är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd i länet och inte har fyllt sjuttio år.

Tjänsteman vid allmän förvalt- Tjänsteman vid allmän förvalt­
ningsdomstol, länsstyrelse, läns-
ningsdomstol, länsstyrelse eller un-
nykierhetsnämnd eller under läns-
der länsstyrelse lydande myndig­
styrelse lydande myndighet, läns-
het, länsläkare, biträdande läns­
läkare, biträdande länsläkare, .jo-
läkare, lagfaren domare, åklagare
cialvårdskonsulent, lagfaren do-
eller advokat eller annan som har
mare, åklagare eller advokat eller
till yrke att föra andras talan inför
annan som har till yrke att föra
rätta får inte vara nämndeman.


 


Prop. 1979/80:1                                                       75

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

andras talan inför rätta får inte vara nämndeman.

Nämndeman i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kammar­rätt.

Den som har fyUt sextio år eller uppger annat giltigt hinder är inte skyldig att mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att mottaga nytt uppdrag förrän efler sex år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

38    Förslag tiU

Lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1965: 94) om polisregister m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

7 §1 I uppgift från polisregister må, om ej annat följer av 7 a §, ej med­tagas anteckning om

1.   böter, sedan fem år förflutit från dom, beslut eller godkännande av strafföreläggande;

2.   vUlkorlig dom, skyddstUlsyn, 2. villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse som ådömts enligt 28 kap.  fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, överlämnande        3 § brottsbalken, överlämnande till särskUd vård, dom varigenom             till särskild vård, dom varigenom någon enligt 33 kap. 2 § brotts-       någon enligt 33 kap. 2 § brotts­balken förklarats fri från påföljd, balken förklarats fri från påföljd, dom vari förordnats om villkorligt                        beslut av åklagare att icke tala å anstånd med intagning i arbets-      brolt eller beslut om förpassning anstalt, beslut av åklagare att icke         eller utvisning sedan tio år förflu-tala å brott eller beslut om för-               tit från dom eller beslut; passning eller utvisning sedan tio

år förflutit från dom eller beslut;

3.   fängelse i annat fall än som 3. fängelse i annat fall än som avses i 2., internering eller intag-     avses i 2. eller internering sedan ning i arbetsanslalt sedan tio år    tio år förflutit från frigivningen förflutit från frigivningen eller                   eller övergången till vård utom övergången tiU vård utom anstalt;      anstalt;

4.   vandel i övrigt, sedan tio år förflutit från den händelse som för­anlett anteckningen.

Anteckning om förvisning medtages under tid, som är föreskriven för brottspåföljd vilken ådömts jämte förvisningen.

1 Senaste lydelse 1979: 688.


 


Prop. 1979/80:1                                                       76

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Har före utgången av tid som nu sagts beträfffande sanama person ånyo meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse, som an­tecknats i registret och icke avser endast förändring av påföljd eUer verkställighet av tidigare dom eUer beslut, må båda anteckningarna medtagas så länge någondera må medtagas enligt första eller andra stycket. Förekomma flera anteckningar, äger vad nu sagts motsvarande tiUämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

39   Förslag tiU

Lag om ändring i värnpliktslagen (1941: 967)

Härigenom föreskrivs att 41 § värnpliktslagen (1941: 967)i skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                               Föreslagen lydelse

41                                        §2
Såsom laga förfall enligt denna
Såsom laga förfall enligt denna
lag anses att någon är inskriven
lag anses att någon är intagen i
som elev vid ungdomsvårdsskola,
sådant hem som avses i 12 § lagen
intagen i häkte, kriminalvårdsan-
(1979: 000) med särskdda bestäm-
stalt, arbetsanslalt eller allmän
melser om vård av unga med stöd
vårdanstalt för alkoholmissbruka-
av 1 § andra stycket 2 eller tredje
re eller att han är sjuk eller ge-
stycket sagda lag, intagen i häkte
nom annan omständighet, som han
eUer kriminalvårdsanstalt eller att
ej bort förutse eller som eljest ut-
han är sjuk eller genom annan
gör gUtig ursäkt, hindrats att full-
omständighet, som han ej bort för­
göra vad som ålegat honom.
utse eller som eljest utgör giltig

ursäkt,  hindrats att fullgöra vad som ålegat honom.

Värnpliktig som är inskriven i sjömansregister skall anses ha laga förfall när han är anstäUd som sjöman enligt sjömanslagen (1973: 282) på svenskt handelsfartyg i när- eUer fjärrfart.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1      Lagen omtryckt 1969: 378.

2      Senaste lydelse 1975: 555.


 


Prop. 1979/80:1                                                       77

40   Förslag till

Lag om ändring i familjebidragslagen (1978: 520)

Härigenom föreskrivs att 25 § familjebidragslagen (1978: 520) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

25 § I fråga om särskild familjebidragsnämnd tiUämpas 3 kap. 2 §, 3 § första stycket, 4 §, 5 § tredje stycket, 7 och 8 §§, 9 § första stycket och 10—12 §§ kommunaUagen (1977:179). I annan kommun än Stock­holms kommun tiUämpas även 3 kap. 5 § första stycket och 6 § nämnda lag

Familjebidragsnämndens proto- Föreskrifter   om   i   vilken   ut-

koll behöver ej upptaga annat än     sträckning   beslut  skaU   innehålla uppgift om närvarande ledamöter,     de skäl som har bestämt utgången beslutet i varje ärende och upp-     fiims   i   17   §   förvaltningslagen gift om  reservation.  Föreskrifter     (1971: 290). om  i  vUken  utsträckning  beslut skall innehåUa de skäl som har bestämt utgången firms i 17 § för­valtningslagen (1971: 290).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

41    Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrivs att anvisningarna tiU 41 b § kommunalskatte­lagen (1928: 370) skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Anvisningar tiU 41b §1 Med egenavgifter förstås sjuk- Med egenavgifter förstås sjuk­försäkringsavgift eldigt 19 kap. 2 § försäkringsavgift enligt 19 kap. 2 § lagen (1962: 381) om allmän för- lagen (1962: 381) om aUmän för­säkring, socialförsäkringsavgift till säkring, socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen och tUläggs- folkpensioneringen och tilläggs­pensionsavgift enligt 19 kap. 3 § pensionsavgift eiUigt 19 kap. 3 § sanuna lag, avgift etUigt 7 kap. 2 § samma lag, avgift enligt 7 kap. 2 § tredje stycket lagen (1976:380) tredje stycket lagen (1976:380) om   arbetsskadeförsäkring,   avgift    om   arbetsskadeförsäkring,   avgift

1 Senaste lydelse 1979: 360.


 


Prop. 1979/80:1                                                       78

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

enligt 21 § andra stycket lagen enligt 21 § andra stycket lagen
(1979: 84) om delpensionsförsäk- (1979: 84) om delpensionsförsäk­
ring, avgift enligt 16 § lagen (1976: ring, avgift enligt 3 § lagen (1979:
381) om barnomsorg samt avgift 000) om finansiering av statsbidrag
enligt 4 § lagen (1968: 419) om tdl förskole- och fritidshemsverk-
allmän arbetsgivaravgift.
         samhet samt avgift enligt 4 § la-

gen (1968: 419) om allmän arbets­givaravgift.

Avdrag medges för egenavgifter som påförts såsom slutlig skatt. Har skatlskyldig för det beskattningsår till vUket avgifterna hänför sig med­givils schablonavdrag enligt punkt 2 a av anvisningarna till 22 § och punkt 9 a av anvisningarna till 29 §, medges dock avdrag endast för det belopp varmed egenavgifterna överstiger schablonavdraget. Om scha­blonavdrag för visst beskattningsår medgivits med belopp överstigande summan av de egenavgifter, som påförts såsom slutlig skatt för samma beskattningsår, skall skillnadsbeloppet tagas upp som intäkt.

Avdrag medges även för egenavgifter som har påförts såsom tillkom­mande skatt samt för belopp varmed medgivet schablonavdrag för visst beskattningsår har reducerats i samband med ändring av taxeringen. Som inläkt upplages egenavgifter, som restituerats, avkortats eller av­skrivits, samt belopp varmed schablonavdrag för visst beskattningsår i samband med ändring av taxeringen medgivits utöver tidigare åtnjutet schablonavdrag.

Belopp som — efter beaktande i förekommande fall av tidigare med­givet schablonavdrag — är avdragsgiUt eller skattepliktigt enligt andra eller tredje stycket hänförs till det beskattningsår under vilket slutlig eller tiUkommande skalt har påförts eller restitution, avkortning eller avskrivning har skett. Har schablonavdrag medgivits eller har tidigare medgivet schablonavdrag ändrats, skall, såvida taxeringsåtgärden icke föranleder omräkning av egenavgifterna för beskattningsåret i fråga, av­draget eller intäkten hänföras tiU det beskattningsår under vUket beslu­tet angående taxeringsåtgärden har meddelats.

Har den skattskyldige antingen brukat en eller flera jordbruksfastig­heter eller bedrivit en eller flera rörelser under det beskattningsår som anges i fjärde stycket, skall i nämnda stycke avsett avdragsgillt eller skattepliktigt belopp hänföras till den förvärvskälla som ger störst un­derlag för beräkning av schablonavdrag. Har den skattskyldige under nämnda beskattningsår både brukat jordbruksfastighet cch bedrivit rö­relse, faslställes i forsla hand det inkomstslag inom vilket underlaget för avdrag är störst. Inom detta inkomstslag hänföres avdrag eUer intäkt till den förvärvskälla som ger störst underlag. Har den skattskyldige under beskattningsåret varken brukat jordbruksfastighet eller bedrivit rörelse, medges avdraget såsom allmänt avdrag enligt 46 § 2 mom. medan in­täkten upptages såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.


 


Prop. 1979/80:1


79


42    Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272)

Härigenom föreskrivs att 1 §, 3 § 1 mom. och 27 § 1 mom. uppbörds­lagen (1953: 272) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1  §1

Med skatt förstås i denna lag, där icke annat angives, stadig in­komstskatt, statlig förmögenhets­skatt, utskiftningsskatt, ersättnings­skatt, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, skogsvårdsavgif­ter, sådana socialförsäkringsavgif­ter till folkpensioneringen och tiU-läggspensionsavgifter som avses i 19 kap. 3 § lagen om allmän för­säkring, sjukförsäkringsavgifter en­ligt 19 kap. 2 § sistnämnda lag, arbetsskadeförsäkringsavgifter en­ligt 7 kap. 2 § tredje stycket lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäk­ring, delpensionsf örsäkringsavgi f-ter enligt 21 § andra stycket lagen (1979: 84) om delpensionsförsäk­ring, socialavgifter enhgt 16 § la­gen (1976: 381) om barnomsorg, sådana arbetsgivaravgifter enligt lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., avgifter enligt lagen om all­män arbetsgivaravgift och enligt lagen om avgift för sjöfolks pen­sionering vilka icke uppbäras av riksförsälcringsverket, skattetillägg eller förseningsavgift enligt taxe­ringslagen, ävensom annuitet å av­dikningslån.

Med skatt förstås i denna lag där icke annat angives, statlig in­komstskatt, statlig förmögenhets­skatt, utskiftningsskatt, ersättnings­skatt, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, skogsvårdsavgif­ter, sådana socialförsäkringsavgif­ter till folkpensioneringen och till-läggspensionsavgifter som avses i 19 kap. 3 § lagen om allmän för­säkring, sjukförsäkringsavgifter enligt 19 kap. 2 § sistnämnda lag, arbetsskadeförsäkringsavgifter en­ligt 7 kap. 2 § tredje stycket lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäk­ring, delpensionsförsäkringsavgif­ter enligt 21 § andra stycket lagen (1979: 84) om delpensionsförsäk­ring, socialavgifter enligt 3 § lagen (1979:000) om finansiering uv statsbidrag till förskole- och fri­tidshemsverksamhet, sådana ar­betsgivaravgifter enligt lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt la­gen om allmän försäkring, m. m., avgifter enligt lagen om allmän arbetsgivaravgift och enligt lagen om avgift för sjöfolks pensionering vilka icke uppbäras av riksförsäk­ringsverket, skattetillägg eller för­seningsavgift enligt taxeringslagen, ävensom annuitet å avdikningslån.

Regeringen må, om särskilda omständigheter därtiU föranleda, före­skriva att i samband med uppbörden av skatt må uppbäras jämväl annan avgift än sådan som i första stycket sägs. Har dyUk föreskrift meddelats skall, där icke annat angivits, vad i denna lag stadgas angående skatt äga motsvarande tillämpning beträffande avgift som med föreskriften avses.

3 §


1 m om.'''' I den omfattning ne­dan angives skall skattskyldig ut-

1          Senaste lydelse 1979: 361

2          Senaste lydelse 1979: 361.


1 mo m.2 I den omfattning ne­dan angives skall skattskyldig ut-


 


Prop. 1979/80:1                                                        80

Nuvarande lydelse                                Föreslagen lydelse

göra preliminär skatt med belopp, göra preliminär skatt med belopp,
vilket så nära som möjligt kan an-
vilket så nära som möjligt kan an­
tagas motsvara i den slutliga skat-
tagas motsvara i den slutliga skat­
ten ingående statlig inkomstskatt,
ten ingående statlig inkomstskatt,
statlig förmögenhetsskatt, social-
statlig förmögenhetsskatt, social­
försäkringsavgift till folkpensione-
försäkringsavgift till folkpensione­
ringen enligt 19 kap. 3 § lagen
ringen enligt 19 kap. 3 § lagen
(1962: 381) om allmän försäkring,
(1962: 381) om allmän försäkring,
tilläggspensionsavgifl, sjukförsäk-
tUläggspensionsavgift, sjukförsäk­
ringsavgift, arbetsskadeförsäkrings-
ringsavgift, arbetsskadeförsäkrings­
avgift, delpensionsförsäkringsav-
avgift, delpensionsförsäkringsav­
gift, socialavgift enligt 16 § lagen
gift, socialavgift enligt 3 § lagen
(1976:381) om barnomsorg, av-
(1979:000) om finansiering av
gift enligt 4 § lagen om allmän ar-
statsbidrag till förskole- och fri-
betsgivaravgift, kommunal in-
tidshemsverksamhet, avgift enligt
komstskatt och landstingsmedel.
4 § lagen om allmän arbetsgivar­
avgift, kommunal inkomstskatt och
landstingsmedel.

27 §

1 mom. Vid debitering av slutlig skatt skall iakttagas:

att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det pro­centtal av gmndbeloppet, som har fastställts att gälla för den prelimi­nära skatt, vUken skall avräknas mot den slutliga skatten;

att kommunal inkomstskatt uträknas med ledning av den skattesats som för inkomståret gäller i beskattningsorten;

att kommunal inkomstskatt uträknas i en post, varvid skattebeloppet vid öretal över 50 avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal;

att skogsvårdsavgift uträknas enligt bestämmelserna i 1 § lagen (1946: 324) om skogsvårdsavgift;

att tiUäggspensionsavglft uträknas med tillämpning av den för in­komståret fastställda procentsatsen för avgiftsuttaget, varvid öretal bort­faller;

att kommunal inkomstskatt debiteras med belopp som har uträknats av lokal skattemyndighet i det fögderi där beskattningsorten är belägen;

att i 1 § nämnd sjukförsäkringsavgift debiteras enligt 19 kap. lagen (1962: 381) om allmän försäkring på gmndval av uppgifter om försäk­ringsförhållanden som lämnas av allmän försäkringskassa;

att socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen såvitt gäller person med inkomst av annat förvärvsarbete än anställning debiteras med till­lämpning av bestämmelsema i 11 kap. 4 § samt 19 kap. 3 och 4 a §§ lagen om allmän försäkring;

att i 1 § nänmd arbetsskadeförsäkringsavgift debiteras med ledning av bestämmelserna i 7 kap. 2 § tredje stycket lagen (1976: 380) om ar­betsskadeförsäkring;

att i 1 § nämnd delpensionsförsäkringsavgift debiteras med ledning av

1 Senaste lydelse 1979: 489.


 


Prop. 1979/80:1


n


Nuvarande lydelse                        Föreslugen lydelse

bestämmelserna i 21 § andra stycket lagen (1979: 84) om delpensions­försäkring;

att i 1 § nämnd socialavgift de-   att i 1 § nämnd socialavgift de-

biteras med ledning av bestämmel- biteras med ledning av bestämmel­
serna i 16 § lagen (1976: 381) om serna i 3 § lagen (1979: 000) om
barnomsorg;
                                finansiering av statsbidrag tdl för-

skole- och frilidshemsverksamhel;

att i 1 § nämnda arbetsgivaravgifter debiteras i en gemensam post; samt

att i 1 § nämnd annuitet eller, om skattskyldig har att eriägga flera annuiteter, summan av dessa påföres i helt antal kronor, varvid öretal bortfaller.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1981.

43    Förslag tiil

Lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198)

Härigenom föreskrivs att 23 och 24 §§ folkbokföringsförordningen (1967: 198) skaU ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


23  §


ger. Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 1. Del A

Den som för vård eller tillsyn vistas på ålderdomshem i annan församling än den, där han rätte­ligen var eller bort vara kyrkobok­förd när han flyttade till ålder­domshemmet, får kyrkobokföras i sistnämnda församling. Han kyr­kobokföres då på den fastighet, där han förut var bokförd, eller under rubrik på församlingen skrivna eller, om särskUda skäl fö­religger, på annan fastighet.

Den som för vård eller tillsyn vistas på ålderdomshem och är kyrkobokförd i den församling där hemmet ligger får kyrkobok­föras på annan fastighet i försam­lingen, om särskilda skäl förelig­ger.


Den som för vård eller tillsyn är helinackorderad i servicehus inom äldreomsorgen i annan församling än den, där han rätteligen var el­ler bort vara kyrkobokförd när han flyttade till servicehuset, får kyrkoTjokföras i sistnämnda för­samling. Han kyrkobokföres då på den fastighet, där han förut var bokförd, eller under rubrik på för­samlingen skrivna eller, om sär­skilda skäl föreligger, på annan fastighet.

Den som för vård eller tillsyn är helinackorderad i servicehus inom äldreomsorgen och är kyr­kobokförd i den församling där servicehuset ligger får kyrkobok­föras på annan fastighet i försam­lingen, om särskilda skäl förelig-


 


Prop. 1979/80: 1


82


 


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


24 S

Intagning på sjukvårdsinrättning ändrar icke den intagnes kyrkobok­föring. Förhållanden som inträffar efler intagningen beaktas vid kyrko­bokföringen, som om han ej varit intagen på sjukvårdsinrättningen.


Första stycket äger molsvarande tillämpning i fråga om den som intages eller intagits i förbättrings-, uppfostrings-, fångvårds- eller ar­betsanslalt. Den som frigivits eller utskrivits villkorligt från fång­vårds- eller urbetsunstuli eller som efter alt ha dömts till ungdoms­fängelse eller internering överförts till vård utom anstalt anses vid kyrkobokföring vara intagen i an­stalten även under prövotiden el­ler vården utom anstalt.


Första slyckel äger molsvarande tillämpning i fråga om den som in­tages eller intagits i kriminalvårds-anstalt eller i sådanl hem som av­ses i 12 § lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av ungu. Den som frigivits villkor­ligt från kriminalvårdsanstalt eller som efter att ha dömts till inter­nering överförts till vård utom an­stalt anses vid kyrkobokföring va­ra intagen i anstalten även under prövotiden eller vården utom an­stalt.


Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1981.

44    Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193)

Härigenom föreskrivs att 71 § utlänningslagen (1954: 193)' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslugen lydelse


71   §


Regeringen meddelar bestäm­melser om hemsändande av utlän­ning, som erhåller socialhjälp el­ler omhänderlages jämlikt barna­vårdslagen, lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller 35 § lagen angående om­sorger om vissa psykiskt utveck­lingsstörda och som icke är poli­tisk flykting.


Regeringen meddelar bestäm­melser om hemsändande av utlän­ning, som erhåller ekonomisk hjälp jämUkt 6 § socialtjänstlagen (1979: 000) eller bereds vård jämlikt la­gen (1979: 000) med särskilda be­stämmelser om vård av unga, la­gen (7966.- 293) om psykiatrisk' vård i vissa fall eller 35 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstör­da och som icke är politisk flyk­ting.


1 Omtryckt 1975: 1358,


 


Prop. 1979/80:1                                                       83

Efter avtal med främmande siat om behandling av fripassagerare äger regeringen stadga avvikelser från bestämmelserna i denna lag ävensom meddela de föreskrifter som i övrigl erfordras för liUämpning av avtalet.

Om utlämning för brott och om överförande lill främmande stal för verkstäUighet av här i riket ådömd frihetsberövande påföljd samt om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.


 


 


 


Prop. 1979/80:1    Inledning                                                   85

Utdrag
SOCIALDEPARTEMENTET
                        PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-06-28

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Ro­manus, Mundebo, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, De Geer, Gabriel Romanus

Föredragande: statsrådet Gabriel Romanus

Proposition om socialtjänsten

1    Inledning

Socialvården regleras f. n. huvudsakligen i lagen (1954: 579) om nyk­terhetsvård (NvL), lagen (1956: 2) om socialhjälp (ShjL) samt i barna­vårdslagen (1960: 97) (BvL). Bland andra viktiga lagar för kommuner­nas sociala verksamhet märks vidare lagen (1976: 381) om barnomsorg. En översikt över de sociala vårdlagarna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. För en närmare redogörelse av gällande lagstift­ning m. m. hänvisas till de betänkanden av socialutredningen som nämns i det följande.

Socialutredningen' tillsattes år 1968 för att göra en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen. Utredningen avlämnade bl. a. år 1974 principbetänkandet (SOU 1974: 39) Socialvården. Mål och medel och år 1977 slutbetänkandet (SOU 1977: 40) Socialtjänst och socialförsäk­ringstillägg. Lagar och motiv.

Slutbetänkandet innehåller förslag till genomgripande förändringar av lagstiftningen på socialvårdsområdet. De nuvarande vårdlagarna föreslås sålunda ersatta av en enda lag, socialtjänsfiagen. Denna — som har ka­raktär av ramlag — har bl. a. regler om socialtjänstens mål, det kom­munala ansvaret samt riktlinjer för socialnämnds uppgifter och verk­samhet.

En del av den behovsprövade ekonomiska socialhjälpen föreslås över-

' Ledamöter vid slutbetänkandets avlämnande f. d. landshövdingen Thure An­dersson, ordförande, förbundsordföranden Sven Ahlgren, landstingsdirektören Gillis Albinsson, byråchefen Ingemar Andersson, förbundsordföranden Bengt Blomdahl, riksdagsledamoten Lars Henrikson, direktören Gunnar Krantz, riksdagsledamöterna Erik Larsson, Blenda Littmarck och Grethe Lundblad, hovrättsrådet Nils Mangärd, förbundsordföranden Inga Sylvander och f. d. riksdagsledamoten Daniel Wiklund.


 


Prop. 1979/80: 1    Inledning                                                  86

flyttad till socialförsäkringen som ett socialförsäkringstillägg, admi­nistrerat av de allmänna försäkringskassorna. Bestämmelser om detta har tagits upp i ett förslag till lag om socialförsäkringstillägg.

Socialutredningen föreslår vidare att närmare regler om socialtjäns­tens verkställande organ, handläggningen av ärenden och vissa sekretess­regler m. m. skall tas upp i en särskild socialnämndslag. De nuvarande reglerna om foslerbarnsvård i BvL föreslås överflyttade till föräldrabal­ken. Bestämmelserna i NvL om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare skall enligt förslaget inte få någon motsvarighet i den nya sociallagstiftningen. Socialutredningen hänvisar till den psy­kiatriska vård som kan genomföras oberoende av patientens vilja enligt lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV).

Beträffande barn och ungdom som inte kan ges behövlig vård med eget eller föräldrarnas samtycke föreslås en särskild lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Vidare föreslås bl. a. ändringar i brottsbalken och rällshjälpslagen (1972: 429).

Socialutredningens författningsförslag, med vissa undantag som fram­går av det följande, bör fogas till prolokollet i detta ärende som bilaga 2. Socialutredningens slutbetänkande har remissbehandlats. En samman­ställning över remissvaren, med vissa undantag som framgår av det föl­jande, bör fogas fill protokollet i detta ärende som bilaga 3. De remiss­instanser som har avgelt yttranden över betänkandet finns uppräknade i sammanställningen.

I propositionen läggs nu fram förslag till en ny enhetlig socialtjänst­lag. Den skall träda i stället för de nuvarande vårdlagarna som var och en gäller på sitt enskilda vårdområde. Socialtjänsfiagen ersätter vidare bl. a. lagen om barnomsorg. Propositionen grundar sig på socialutred­ningens förslag. Dessa återfinns trämst i slutbelänkandel. I åtskilliga frågor bygger propositionen emellertid också på resonemang i princip­betänkandet. Ett tredje betänkande, som i viss mån ligger till grund för propositionen, är fosterbarnsutredningens' betänkande (SOU 1974: 7) Barn- och ungdomsvård. Slutligen har åtskilligt material i propositionens avsnitt om omsorger om äldre människor hämtats ur pensionärsunder-sökningens betänkande (SOU 1977: 98) Pensionär -75. En kartläggning med framtidsaspekter.

Ar 1975 startade en försöksverksamhet inom socialvården — senare kallad Skåneprojektet — som syftade till atl praktiskt pröva förslagen i socialutredningens principbetänkande och fosterbarnsutredningens be­tänkande. Resultatet av försöksverksamheten, som bedrevs fram till den 1 januari 1979, har successivt redovisats i olika rapporter. Ledningsgrup­pen för försöksverksamheten har lagt fram sin bedömning i rapporten

1        Utredare riksdagsledamoten Gördis Hörnlund.

2        Utredare kanslirådet Birger Forslund.


 


Prop. 1979/80: 1    Inledning                                                  87

(Ds S 1979: 1) Försöksverksamheten inom socialvården och den fram­tida socialtjänsten.

Efler en översyn av LSPV som har gjorts av en expertgrupp inom socialslyrelsen (den s. k. LSPV-gruppen) har lill regeringen överlämnats ett förslag till Lag om viss psykiatrisk vård (Socialstyrelsen redovisar 1977: 14). Förslaget bar remissbehandlats. Frågor om vård utan sam­tycke inom socialvård och sjukvård har på grundval av bl. a. socialulred­ningens förslag och förslagel från LSPV-gruppen beretts särskill av en arbetsgrupp inom regeringskansliet. I arbetsgruppens rapport (Ds S 1978: 8) finns en redovisning av gällande lagstiftning, utredningsförslag och remissynpunkter i dessa frågor.

I en lagrådsremiss den 18 december 1978 om vård ulan samtycke inom socialtjänst och sjukvård har tagits upp förslag till lag med sär­skilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lag om psykiatrisk vård och vård av missbrukare i vissa fall (LPM). Lagrådsremissen inne­håller också förslag lill ändringar i bl. a. brottsbalken och rättshjälps­lagen. Till lagrådsremissen har fogals arbetsgruppens rapport, socialut­redningens lagförslag i de delar som berörs av remissen och en sam­manställning av remissynpunkter på socialulredningens förslag när det gäller vård av underåriga oberoende av samtycke. Lagrådsremissen bör fogas till prolokollet i detta ärende som bilaga 4.

Lagrådet har yllral sig över förslagen i lagrådsremissen. Uldrag av lagrådels protokoll den 27 februari 1979 bör fogas lill prolokollet i detta ärende som bilaga 5. Mina överväganden med anledning av lagrå­dets synpunkler redovisar jag längre fram (avsnitt 2.25).

Som en följd av de erinringar som vid remissbehandlingen har gjorts beträffande socialutredningens förslag om socialförsäkringstillägg har det inom socialdepartementet tillsatts en särskild samrådsgrupp med uppgift att komplettera utredningsförslaget i bl. a. försäkringstekniskt avseende. Samrådsgruppen avser atl redovisa silt uppdrag i en rapport senare i år. I rapporten kommer också att ges en särskild sammanställ­ning över remissvaren när det gäller socialförsäkringstillägget. Sedan samrådsgruppen har avgetl sin rapport, får ställning tas till den vidare behandlingen av socialulredningens förslag i denna det.

I proposition (1979/80:2) med förslag till sekretesslag, m.m., som har beslutats lidigare denna dag, har föreslagils nya regler för hand­lingssekretess och lysnadsplikl. Till grund för den föreslagna regleringen av sekretessen på socialtjänstens område har bl, a. legat förslag av so­cialutredningen. En sammanställning av remissyttrandena över social­ulredningens slutbetänkande i dessa delar finns fogad lill den nämnda proposifionen. Vissa följdfrågor m. m. om sekretessen på socialtjänstens område behandlas i del följande (avsnitt 2.18).


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                 88

2   Föredragandens överväganden

2.1 Reformens inriktning m. m.

Som en bakgrund lill mina närmare överväganden om en socialljänslre-form vill jag först översiktligt beskriva den socialpolitiska ulvecklingen i modem tid (avsnill 2.1.1). Jag ämnar vidare söka teckna en bild av de förändringar i samhället som har haft betydelse för socialvården särskill under del senaste decenniet och redogöra för socialulredningens arbete (avsnitt 2.1.2). Därpå följer en redovisning av de riktlinjer som enligl min mening bör gälla för reformarbetet (avsnitt 2.1.3).

2.1.1 Den socialpolitiska utvecklingen Socialpolitiken och industriuliseringen

Fattigvården som allmän skyldighet har i Sverige sitt ursprung i medelti­den. Genom århundradena förblev denna verksamhet den enda formen av offenllig omvårdnad. Under fattigvården hörde även omhändertagande och vård av barn och gamla. Vården av sjuka var tidigt en del av verksam­heten.

Det ansågs tidigt atl staten hade ett ansvar för undersåtarnas existens i nödsituationer. Atl fattigvården ändå kom all bli en kommunal angelägen­het torde bl.a. bero på alt möjlighelerna alt kontrollera behoven var myckel större än om slalen hade hand om verksamhelen. Redan år 1763 hade lagts fast i lag alt varje socken var skyldig all försörja sina faltiga. Under det omfattande utredningsarbetet under 1800-talet om fattigvården var man dock inle alls främmande för all se fattigvården som en statlig angelägenhet. Denna uppfattning hade t. ex. 1837 års fattigvårdskommillé. Då kommittén ändå kom fram till att elt kommunalt huvudmannaskap borde behållas berodde det på vad som har sagis nu. Man menade således all fömtsättningarna för konlroll försämrades om stålen skulle ombesörja verksamheten, vilkel öppnade möjligheter till ell missbmk som rent av kunde hota slalens bestånd. Inle minsl den kommunala finansieringen av verksamheten skulle göra kommunerna angelägna att motverka missbmk av hjälpen. Den betydelse man då gav kontrollfrågan förklaras av atl fattigvården var del enda ekonomiska stöd samhällel gav de hjälpbehö-vande.

Sverige var ända in på 1900-talet ell utpräglat jordbmksland. Stadsbe­folkningen utgjorde bara tio procent av den totala befolkningen och endast några få städer hade över 10000 invånare. Den ekonomiska och sociala strukturen i jordbrukssamhället karakteriserades lill stor del av en natura­hushållning. Denna gav i viss mån ell socialt och ekonomiskl oberoende som bara missväxten kunde hola. Den allmänt låga standarden övergick då


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                        89

i hungersnöd. Stora eftersatta gmpper hade ett visst beskydd av anhöriga och husbönder.

Under 1800-talet omgestaltades jordbmkets ekonomiska och sociala stmktur. Samtidigt ökade befolkningen kraftigt. Sambanden mellan jord­bmkets omdaning och befolkningsökningen samt utvecklingen av levnads­standarden för berörda gmpper är svåröverskådliga. Men det står klart att de egendomslösa gmppema inom jordbmksbefolkningen ökade. Många levde under svåra ekonomiska och sociala förhållanden. Det skulle dröja ännu en tid innan den expanderande industrin förmådde "suga upp" den arbetskraft som jordbmket inte kunde sysselsätta. För många blev emigra­tionen en väg ut ur arbetslöshet och försörjningssvårigheter.

Den starka tillväxten av antalet egendomslösa som stannade i landel utan att kunna få sin utkomst innebar att arbetslösheten och fatligvårdsbe-hoven ökade. Samfidigt hade de många små och fattiga jordbrukskommu-nema dåliga fömtsättningar atl klara fattigvården.

En viss reformering av fattigvården hade genomförts i mitten av 1800-talet. I fattigvårdslagstiftningen fastlades kommunernas skyldighet atl i vissa situationer utge fattigvård. De fattiga fick också ökad möjlighet att flytta meUan socknarna. Dessa lättnader låg i linje med den liberalisering av näringspolitiken som skulle främja en begynnande industriell expan­sion. Genom 1862 års kommunreform skapades också nya organisatoriska fömtsättningar genom att fattigvården frigjordes från kyrkan och blev en borgeligt kommunal angelägenhet.

Ökade ekonomiska svårigheter under 1860-talet ledde till att den tidigare fattigvårdslagsstiftningen ersattes av 1871 års restriktiva fattigvårdsför­ordning. Den fattiga befolkningen hade ingen rösträtt och kunde inte påverka riksdagsbeslutet. Genom 1871 års fattigvärdsförordning eliminera­des praktiskt taget den rätt till ekonomisk hjälp som hade fastställts för vissa fall i fattigvårdslagstiftningen vid seklets mitt. Man log också bort besvärsrätten.

Sammanfattningsvis kan sägas att den förindustriella "socialpolitiken" huvudsakligen bestod av en restriktiv fattigvård. En förklaring härtill var att samhället saknade ekonomiska resurser. En annan orsak är all finna i de forhärskande politiska idéerna, som gick ut pä att en restriktiv politik mot de egendomslösa och beroende gmppema var nödvändig för alt upp­rätthålla ordning och vilja till självförsörjning. Det kunde visserligen anses åligga staten att svara för den ekonomiska hjälpen men ett kommunalt huvudmannaskap möjliggjorde effektivare kontroll.

Samhällsförändring och socialpolitik

Den kraftiga industrieUa expansion som satte in i slutet av 1800-talel skapade både nya fömtsättningar för och behov av socialpolitiska re­former.

Industrialiseringen ledde till att en allt större andel av arbetskraften togs


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                        90

i anspråk för arbele utanför hemmet. Industrins förläggning innebar ofta alt arbetssökande måste flytta från hemorten. Kravel på en rörlig arbels­krafl ökade således starkt. Många av de äldre och handikappade som hade sysselsältning och försörjning i det gamla samhället fick ökade svårigheter i det nya. Mekanisering och effektivering gav inte längre plals för deras begränsade arbetsinsatser. Den nya tidens industriarbetare var också svårt trångbodda. Knappa löner inom penninghushållningens ram gav inle heller så myckel utrymme i kosthåll och logi för äldre och handikappade anför­vanter. Även kvinnorna avskildes till stor del från arbetsgemenskapen, till skillnad från vad som gällde i del äldre samhället.

Den gemenskap på gott och ont som fanns tidigare fungerade inte längre i ell samhälle med nya fömtsättningar för produktionen. Enskild välgören­het och social patriarkalism elc. inom näringslivet kunde endast skjuta upp och något modifiera en utveckUng som innebar alt staten och kommunerna tog över försörjning och omsorg för de icke yrkesverksamma gmppema. Ekonomiska restriktioner och ell eftersläpande socialpolitiskt synsätt fick visserligen till följd atl de reformer som skulle svara mot de ändrade behoven dröjde. Men socialpolitiska förändringar kom så småningom att bryta väg. Den ändrade behovsstmktur som följde med omgestaltningen av produktions- och samhällsförhållandena för bortåt etthundra år sedan utgör en viklig grund även för den sociala servicen i dagens svenska samhälle.

Politik och idéer

I det förindustriella samhället präglades de "socialpolitiska" idéema av slarka patriarkaliska inslag. De falliga ställdes i starkt beroende av myn­dighelernas och husböndernas makt. Vid sidan av kristen barmhärtighets-etik var främjandet av myndigheternas makt av cenlral betydelse. Indivi­dens intressen och välfärd skulle underordnas samhällsnyttan. Fattigdom och beroende sågs som uttryck för brister hos individen. Samhällets stöd­jande åtgärder måsle enligt detla synsätt hållas nere för att inte förstärka den enskildes brister och motverka samhällsintresset.

De liberala och socialistiska teorierna, vars betydelse växte med sam­hällsomvandlingen, bröt kraftigt mot de tidigare föreställningarna och idé­ema. Under den första hälften av 1800-talet inleddes industrialiseringen av Sverige. En fömtsättning för denna utveckling var avskaffandet av skråvä­sendel, merkantilismen och andra för handel och näringsliv hindrande regleringar. Motiveringarna för avskaffandet av dessa handelshinder hade sitt urspmng i den engelska ekonomiska liberalismen. Industrialiseringen innebar ökad produktion och innebar att Sverige successivt kunde ulveck­las från ett mycket fattigt bondesamhälle till ett samhälle med växande totala resurser. Detta var förutsättningen för att landet skulle kunna ut­vecklas till en välfärdsstat. Den ekonomiska liberalismens teorier blev verklighet redan under ståndsriksdagen innan det fanns några egentliga politiska organisationer i Sverige.


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                 91

Först efter tvåkammarriksdagens införande 1866 uppstod efterhand ten­denser lill partibildningar. Både liberala och socialdemokratiska samman­slutningar var knutna tiU olika folkrörelser som fackföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen, bildningsverksamhelen, frikyrkorörelsen och rösl-rättsrörelsen. Dessa folkrörelser medverkade lill viktiga reformsträvanden som i hög grad kom de sämst ställda till del. Den organiserade liberalismen i Sverige var redan från början socialt reforminriklad.

Den politiska och fackliga arbetarrörelsen hade på sitt program en om­välvande socialistisk samhällsförändring. Rörelsen hade sin förankring främst hos de politiskt och ekonomiskt maktlösa grupperna i samhället, samtidigt som mänga bland de sämst ställda torde ha saknat politisk medvetenhet. Socialisterna såg roten lill människornas svårigheter och nöd i orättfärdiga samhällsförhållanden och inte främst i individuella bris­ter. Det skulle emellertid dröja innan socialpolitiken kom att bli en viktig del i rörelsens samhällspolitik. På grund av de odemokratiska rösträtlsreg-lema stod majoriteten av befolkningen ulan direkt politiskt inflytande. Detta drabbade i första hand socialdemokraterna men också liberalerna. Bristen på politiskt inflytande långt in på 1900-talet parades med en stark misstro mot möjligheterna atl inom den rådande maktstrukturen få till stånd avgörande socialpolitiska reformer. Som framgår av det följande organiserade arbetarna själva en viss solidariskt grundad stödverksamhet i form av självhjälpskassor m. m. som senare följdes av samhällsinsatser.

Reformer inom urbetslivet

Industrialiseringen och penninghushållningen skärpte kraven på skydd främsl i fråga om sjukdom, arbetslöshet och olycksfall.

Sjukförsäkring

Särskilda självhjälpskassor grundades bl.a. för ekonomiskt understöd vid sjukdom. Denna kassaverksamhet hade en motsvarighet i de gamla skrånas sociala verksamhel. Den inbördes hjälpen vid sjukdom fick sin fortsältning i de frivilliga sjukkassorna. Här gick det allmänna ganska tidigt in genom en sjukkasselag år 1891. Sjukkassorna registrerades och fick av staten ell litet förvaltningsbidrag, som förbättrades genom 1910 års sjuk­kasselag. En viktig motivering för slödel var all sjukförsäkringen avlastade fattigvården.

Arbetslöshetsförsäkring

Liksom sjukdom var arbetslöshet ett svårt hot mot de arbetandes och deras familjers existens. Därför uppstod det arbeislösheiskassor som grun­dades på inbördes hjälp. Del skulle dröja lill in på 1930-talei, innan vi fick en statsunderstödd frivillig arbetslöshetsförsäkring. Direkta åtgärder mot arbetslösheten vidtogs i någon mån underförstå världskriget. Vissa möjlig­heter lill understöd i fatligvårdsliknande former liksom till omhänderta-


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                 92

gande med slöd av lösdrivarlagen påminde om de förindustriella förhållan­dena.

Arbetarskydd

Genom den tillväxande industrin ökade riskerna för olycksfall, yrkes­skador och förslitning av arbetskraften. Det hänsynslösa utnyttjandet av barnen som arbetare ledde i mitten av 1800-talet till vissa anspråkslösa skyddsbestämmelser, vilka i praktiken inte kunde upprätthållas men som senare förstärktes och utvidgades och då kom all avse även kvinnor i industriarbete. Som en direkt följd av en slor liberal socialpolitisk motion år 1889 antogs en lag mot yrkesfara i industrielU arbete. Samma år inrätta­des yrkesinspektionen. Sedan 1907 års rösträttsreform hade börjat påverka riksdagens sammansältning kunde den liberala ministären driva igenom ett bättre arbetarskydd, reglerat i 1912 års arbetarskyddslag. Arbetarskyddet blev del första större området för socialpolitiska åtgärder i det allt mer industrialiserade samhällel.

Ol y ek sfall sf örsäk ri ng

Även del ekonomiska skyddet vid olyckor blev elt tilltagande problem, som till vissa delar löstes genom 1901 års lag om ersättning vid olycksfall i arbete och 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Yrkessjukdomarna ingick dock inle i försäkringen.

Andru reformområden Barnavårdsreformer

Under den pågående samhällsomvandlingen blev frågan om barnens situation mer aktuell än lidigare. Från politiskt ansvarigt håll såg man en fara i del uppväxande släktets "sedliga förvildning". År 1902 genomfördes flera viktiga barnavårdsreformer. Slraffmyndighelsåldern höjdes från 14 lill 15 år. Vidare antogs lag om tvångsuppfoslran, vilket innebar alt ung­dom i åldern 15- 18 år i stället för straff kunde dömas lill tvångsuppfoslran på allmän uppfostringsanstalt. Detla innebar i varje fall principiellt den viktiga ändringen atl ungdomarna inle skulle bli föremål för straff utan för "uppfostran". Men man stannade inle vid detta. Genom den samtida vanartslagen kunde samhället tvångsomhänderta barn under 15 år som var "vanartade" eller "i sedligt avseende försummade". Samhället fick här rätt lill omhändertaganden mot föräldrarnas vilja, vid sidan av skoltvånget en viktig inskränkning i föräldrarnas bestämmanderätt över sina barn. Reformen lade fasl principen om samhällels skyldighet atl meddela och barnels räll atl fä uppfostran och vård. Enligl den nya lagen fattades beslut i administrativ ordning. Vi kom därmed i Sverige beträffande tvångsingri­panden till hjälp för barn och ungdom alt slå in på en annan väg än de flesla andra länder. Vid molsvarande tid infördes nämligen uianför Norden i land efler land elt domslolsförfarande när del gäller beslut i sådana ärenden.


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                 93

De svåra förhållandena för fosterbarnen ledde samma år (1902) till en lag om fosterbarns vård. Därmed erkändes i princip samhällels ansvar för fosterbarnens förhållanden. Men lagen var starkt begränsad. Den gällde således endast barn under 7 år. Utackorderade barn över 7 år var utan skydd och tillsynen av lagens efterievnad var otillfredsställande. De ogifta mödrarna hade ända fram till 1917 rätt att vara okända och det drevs en omfaltande handel med ogifta mödrars barn.

Det var vanligt atl de utom äktenskapet födda barnen levde i svåra förhållanden. Statsmakterna ville därför förbättra deras ställning, men någon jämstäUdhel med de i äktenskapet födda barnen åstadkom man inte. Genom 1917 års lag om barn ulom äktenskapet och den följande familje-rältsliga lagstiftningen, som lag om barn i äktenskap, adoption m.m., reglerades föräldrars och barns inbördes rättigheter och skyldigheter bl. a. i fråga om att fastställa föräldraskap, underhållsskyldighet och bislånd till den ogifta modern genom särskilt förordnad barnavårdsman.

En ny barnavårdslag trädde i kraft år 1924. Fatligvärdsstyrelsernas lidigare uppgifter rörande barnen överfördes nu på barnavårdsnämnden. En sådan nämnd skulle finnas i varje kommun. Grunder för ingripande av barnavårdsnämnden var misshandel eller vanvård i hemmet, vanart som berodde på brister hos föräldrarna och vanart som krävde särskilda upp-fostringsålgärder. Flera olika åtgärder kunde ifrågakomma. De bestod liksom i 1902 års lagstiftning av förmaning till föräldrarna, varning lill barnet, aga eller anlitande av anstalt som elt komplement till hemuppfos­tran. Om dessa åtgärder inte ansågs tillräckliga skulle barnet omhändertas för skyddsuppfoslran. Ätgärderna skulle alltså efterhand skärpas.

Alkoholistlag m. m.

Under århundraden har statsmakterna förl en molslridande och konflikt-fylld alkoholpolitik. Som en reaktion mol etl utbrett alkoholmissbruk växte det fram en folklig nykterhetsrörelse, inte minsl inriktad pä alkohol-missbmkel inom arbetarklassen. Men della var inle tillräckligt. År 1913 beslöt riksdagen all anla den första alkoholisllagen. Denna gav myndighe­terna rätt att besluta om tvångsinternering, som dock skulle föregås av åtgärder av tillrältaförande slag, dvs. vad som senare kallades hjälpåt­gärder. Lagsliftningen hade både humanitära och sociala motiv. Rena skyddssynpunkter var emellertid framträdande. Bl. a. dessa kunde tillgo­doses genom ingripande åtgärder. Nykterhetsvården fick en fast organisa­tion på så sätt alt i vaije kommun skulle finnas nyklerhetsnämnd (som sådan fungerade falligvårdsslyrelsen om inle särskild nämnd utsågs).

Alkoholistlagen utsatles för kritik som hade lill utgångspunkl atl omsor­gen om individen borde vara utslagsgivande. Etl sådanl synsätt satte spår i den följande - 1931 års alkohoUsllag. Det nya i denna lag var atl de individuella insatserna fick en mer framlrädande plats, liksom särskilt stadgade hjälpåtgärder som skulle förebygga behovel av anstaltsvård. 1931 års lag blev i stort sell oförändrad fram lill 1954 års reform.


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                 94

Fattigvård och socialförsäkring

Den fattigvård som gmndades på 1871 års restriktiva lagstiftning var i många avseenden så bedrövlig och de faltigas förhållanden så eländiga alt den lidigl gav upphov till en upprörd kritik från främsl liberala krafter och den framväxande arbetarrörelsen. Utmärkande drag för fattigvårdens lill­slånd in på del nya seklet var faltigauktioner och ulackordering av de fattiga och deras arbelskrafl lill den lägslbjudande liksom kringgång (rote­gång) vilket innebar alt den fattige efter viss turordning fick kost och logi hos de bättre ställda sockenborna. Anslaltsbehovet för de många som i det nya indusirisamhällel inle längre kunde las om hand av anhöriga var inle tillgodosett. De även efter den tidens mall svåra missförhållandena är väl dokumenterade.

Det följande reformarbetet kom all följa två linjer.

Den ena gick ul på atl reformera fattigvården. Den andra syftade till all genom socialpolitiska reformer minska beroendet av fattigvården.

Faltigvårdsreform

År 1918 ersalles den gamla fattigvårdsförordningen med en ny fattig­vårdslag. Lagen gav personer som var minderåriga eller arbetsoförmögna räll till fattigvård när deras behov inte kunde tillgodoses på annat sätt. Besvärsrällen återinfördes. Samtidigt bibehölls en möjlighel för kommu­nerna all därutöver utge s. k. frivillig fattigvård. Vidare ålades kommuner­na atl inrätta falligvårdsanstalter, som skulle godkännas av länsslyrelsen. En slallig faltigvårdsinspeklion inrättades. Hemortsrättsbestämmelserna förenklades. Samlidigl syftade man till alt skärpa och effeklivera försörj­ningsplikten. Genom arbelsföreläggande och placering på arbetshem fick fattigvärden möjlighet att med tvång omhänderta försumliga försörjare. En omfattande återbelalningsskyldighet infördes. I fråga om hjälpnivän ändra­de regeringen det tidigare lågt salta rättesnöret "nödtorftigt underhåll" lill "erforderligt underhåU". Regeln all den som tog emol fattigvård förlorade sin politiska rösträtt behölls.

Den första socialförsäkringen — folkpensionen

I en liberal socialpolitisk motion fill riksdagen 1884 föreslogs en utred­ning om flera för arbetarna vikliga Irygghetsfrågor. Till dessa hörde kravel på en ålderdomsförsäkring för arbetare. Den obligatoriska pensionsförsäk­ring som nära trettio år senare (1913) genomfördes på förslag av en liberal regering begränsades inte lill arbetarna, vilkel var vanligt i andra länder. Del blev i stället en allmän folkpension beslående av ålderspension från 67 år och invalidpension. Pensionen finansierades med avgifler av de försäk­rade (förslag om arbetsgivaravgift genomfördes inle). Pensionsbeloppen var obetydliga. Därför kunde reformen bara lill en mindre del lillgodose syftel att göra medellösa arbetsoförmögna och äldre ekonomiskl oberoen­de av fattigvård och av anhörigas underhåll. För atl minska pensionärernas


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                        95

falligvårdsberoende införde kommuner särskilda understöd utan fatiig-vårdskaraklär (ingen återbelalningsskyldighet m. m.) till behövande folk­pensionärer.

Kritiken mol folkpensionen gick ut på - liksom i fråga om vissa senare reformer - att de allmänna ekonomiska anordningarna inte beaktar vård­behoven. Den debatt som fördes om delvis skattefinansiering av reformen visar alt man fortfarande var främmande för det solidariska åtagande som i viss mån utmärkte folkpensionen. Reformen inledde också en i det fortsat­ta reformarbetet återkommande kritik atl socialförsäkringen motverkade strävandena alt göra fattigvården till en  'värdig hjälpform".    

Sociala insatser på frivillig grund

Som jag har antytt medförde bristen på samhällsskydd mot de ökade sociala och ekonomiska riskerna i arbete och samhällsliv att frivilliga krafter trädde till. Frivilliga insatser i form av fosterbamsvård kan här nämnas. Många exempel kan ges på en helhjärtad fostrargärning men bristen på offentlig kontroll av fosterhemmen ledde till atl ett stort antal bam for mycket illa. De anstalter för barn och ungdom som började växa fram tiUkom i stor utsträckning efter frivilliga initiativ. Anstalterna styrdes patriarkaliskt och de intagna fick lära sig att vela sin plats. Men deras förhållanden kunde ändå vara bällre på anstalten än utanför, eftersom de hade mat och husrum.

Del svåra nyklerhetsfiUståndet i landet väckte motkrafter i form av nykterhetsorganisalioner med återhållsamhet eller helnykterhet på pro­grammet. Både inom denna folkrörelse och på privat initiativ inrättades enskilda alkoholistanstalter och asyler.

Även inom den framväxande frikyrkorörelsen gjordes insatser för vård och stöd till människor som levde under miserabla förhållanden. Det­samma kan sägas om många andra frivilliga organisationer med inriktning på välgörenhet.

Dåtidens socialpolitik hade starka patriarkaliska inslag. Sedan gammah utgick från exempelvis jämbruken understöd till "arbetsfolket" i form av fria bostäder, spannmål från landsbygdsindustriernas jordbmk osv. Varor från företagens ofta förekommande handelsrörelse ingick i lönen eller avräknades denna. Företagens sociala engagemang minskade behovet av offenllig hjälp men gjorde samtidigt arbetama beroende och bundna till arbetsgivaren. Som reaktion mot de dåliga bostadsförhåUandena växte fram en av både företagen och staten understödd egnahemsrörelse. Inle bara den framväxande massan av industn'arbetare levde under svåra för­hållanden. Även småbmkarna samt jordbmks- och skogsarbetarna hade många gånger hårda sociala och ekonomiska villkor.


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                        96

Självhjälp på folklig gmnd

De patriarkaliska och filantropiska hjälp- och stödinsatserna hade ofta sin förankring i samhällsklasser som stod över föremålet för välgörenheten - de svårt ställda befolkningsgmpperna. Då den fackliga och politiska arbetarrörelsen växte sig starkare uppstod inom eller i förbindelse med rörelsen kraftfulla strävanden atl inte bara genom politiska och fackliga åtgärder utan även på andra sätt främja arbetarnas intressen och förbättra deras förhållanden. Som resultat av detta utvecklades folkligt förankrade verksamheter som i dag hör till våra främsta folkrörelser. Det gäller här folkbildningsverksamhet, kooperation, nykterhetsföreningar, bostads­föreningar m.m.

Som jag har nämnt tidigare växte det även fram en ekonomisk stödverk­samhet som närmast kan betecknas såsom etl slags kollektiv, inbördes självhjälp med rötter i de gamla hanlverksskråna ända ner i medeltiden. När skråväsendet avskaffades i mitten av 1800-talet, försvann även gmn­den för de tiU skråväsendel knutna kassorna. Impulserna till de självhjälps­kassor som sedan inrättades kom från olika håll. De på liberal gmnd baserade arbetarföreningarna experimenterade med bl.a. sparkassor, sjuk- och begravningskassor etc. Även arbetsgivarna, som faltigvårdslag-stiftningen ålade försörjningsplikt mot anställda under tid arbetsavtalet gäUde, hade intresse av att överflytta denna plikt på arbetarna själva genom fabrikskassor som trädde till ekonomiskt vid sjukdom och dödsfaU. Många fackföreningar startade sjukkassor. Kassor för hjälp vid olycksfall förekom sparsamt och någon i kassor organiserad inbördes hjälp vid ålder­dom synes inte ha funnits.

Den här beskrivna verksamheten var visserligen begränsad och ersätt­ningarna vanligen små. Den på gmppsolidaritet gmndade inbördes hjälpen är emellertid principiellt en betydelsefull del av den outvecklade sociala verksamheten i dåtidens Sverige. Dessa anordningar till inbördes hjälp får ses dels mot bakgmnd av att de offentliga åtgärderna på ifrågavarande områden var obefintliga eller otillräckliga, dels som ett uttryck för inbör­des solidaritet och vilja att ha direkt inflytande över viktiga angelägenhe­ter. Delar av den modema socialpolitiken, som t. ex. sjukförsäkringen, har sitt urspmng inte främst i en byråkratisk tradition utan i en folkligt förank­rad gmppsolidaritet.

Reformer

Under den socialdemokratiskt-liberala koalitionsministären (1917-1920) genomfördes en rad viktiga reformer. Här kan erinras om bl.a. åttatimmarsdagen och den allmänna rösträtten även för kvinnor.

Den kraftiga omgestaltningen av det svenska samhället fram till 1930-talet skapade nya behov som påverkade även den socialpolitiska utveck­lingen. Behovet av arbetarskydd och försäkringar mot inkomstbortfall av olika slag ledde till vissa begränsade reformer. På det egentliga social-


 


Prop. 1979/80:1    Re.fonnens inriktning                       97

vårdsområdel genomfördes förändringar som syftade lill atl skydda bar­nen, råda bol mot svåra missbruksförhållanden och lindra den ekonomiska nöden. Även om reformer genomfördes, grundades dessa ofla på uppfatt­ningar som var rådande i det gamla samhällel. En patriarkalisk hållning med starka inslag av välgörenhet mot och uppfostran av de lägre klasserna i samhällel präglade den socialpolitiska inställningen. Synen på relationen mellan samhällsmiljö och individ var ofta atl den enskilde hade sig själv alt skylla för de svårigheter han råkade i. Industrialiseringen skapade ökade samhällsresurser för sociala insalser, men resurserna var ännu så länge slarkl begränsade. Härtill kommer alt tiden ännu inle var mogen för alt se en väl utvecklad socialpolitik som en nödvändig del av del politiska och ekonomiska samhällssystem som var under utveckling. Reformerna blev därför begränsade.

Socialpolitiskt reformskede

Den socialdemokratiska regering som tillträdde år 1932 aktualiserade under 1930-talels svåra arbetslöshetskris en aktivare socialpolitik, vars långsiktiga utveckling hade sina förutsättningar i produktionsökningen. Nya impulser i ekonomisk teori och ett efter hand ökal socialmedicinskt inflytande blev av belydelse för den sociala reformpolitiken. Även om betydelsen i olika avseenden av dessa reformer ställts under debatt slår ändå klart atl man här kan tala om inledningen till en förnyelse av svensk socialpolitik.

Vissa gmnddrag i den på 1930-talet inledda irygghetspoliiiken, som går igen även i dagens socialpolitik, tas upp i det följande.

De områden som i första hand behandlas gäller arbetsmarknadspoliti­ken, bostadspolitiken, socialförsäkringarna och familjepolifiken.

Arbetsmarknadspolitiken

Under 1930-talets depressionsår inleddes en reformering av den tidigare arbetslöshetspolitiken inle bara kvanlilaiivt ulan även kvalitativt. De lidi­gare blygsamma statliga arbetsmarknadspoliliska kostnaderna - initiativ och utgifter hade näslan hell legat på kommunerna - mångdubblades under några få år.

Den nya politiken bröt mot den tidigare arbelslöshelspolitikens prin­ciper. Systemet med nödhjälpsarbeten skulle ersättas av produktiva of­fentliga arbeten mot avtalsenliga löner. Reservarbetena skulle avse ange­lägna objekt. Arbetsförmedlingsverksamheten upprustades och gjordes obligatorisk, utbildningskurser anordnades för arbetslös ungdom elc. År 1934 tillkom den med statsbidrag underslödda arbetslöshetsförsäkringen. Underbalansering av budgelen och slatsupplåning blev för första gången konjunklurpoliliska inslmmenl.

Under andra världskriget, då arbetsmarknadskommissionen inrättades, breddades arbetslöshetspolitiken lill en arbelsmarknadsmässig reglering i 7   Riksdagen 1979180- I saml. Nr I. Del A


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                 98

syfte alt slussa arbetskraften till för folkhushället vitala områden. Arbets­förmedlingen förstatligades provisoriskt 1940 (definitivt 1948). Bristen på arbelskrafl gav ökade arbelsliilfällen för kvinnor och handikappade.

Del rådde nära nog full sysselsällning från kriget och fram lill mitten av 50-talet, dvs. arbetslösheten höll sig omkring 2-3% inom fackförbunden. Under de följande årens konjunkturnedgång fick arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), som inrättades år 1948, väsentligt utökade resurser. De ökande resurserna gällde bl.a. flyllningsbidrag, uibildningskurser, invesle­ringsstimulans, statliga beställningar hos induslrin saml beredskapsarbe­ten.

Bakom de kraftiga satsningarna låg en nyorientering av arbetsmarknads­politiken. Idéerna innebar bl.a. krav på en selektiv politik som skulle sättas in för alt rätta lill bristande arbetskraflsbalans inom olika yrkes- och näringsgrenar saml inom olika geografiska områden. Arbetsmarknadspoli­tiken skulle befrämja arbetskraftens anpassning och rörlighel mellan skilda sektorer av arbetsmarknaden. Den nya inriklningen skapade förutsättning­ar för ökal löneutrymme och fackföreningsrörelsens solidariska lönepoli­tik. Denna politik gick ut på alt likvärdiga arbelen skulle ge samma lön oberoende av arbetsgivarens vinstsituation och oavsett löntagarens kön, ålder osv. I övrigl skulle löneskillnaderna vara måttliga och de lägsta lönerna höjas mest.

Även del traditionella arbelslöshelsbegreppel ändrades. Man började från 1963 undersöka inle bara hur många som öppet sökte arbete ulan även den latenta eller dolda arbetslösheten, dvs. hur många som var villiga att ta arbete men som fann det utsiktslöst alt söka, därför all det inte fanns lämpligl arbele på orten eller därför att de saknade yrkesutbildning, inte kunde ordna tillsyn av barnen vid förvärvsarbete osv.

Den arbetsmarknadspolitiska nyorienteringen har inneburit forlsall öka­de insalser. Anlalel personer i arbetsmarknadsutbildning har ökal kraftigt. Under de senaste årtiondena har kvinnorna efterfrågat förvärvsarbete i mycket större utsträckning än tidigare. Deras andel av arbetskraften har ökat från knappl 37 % år 1963 till 44 % januari 1979. Under den nämnda perioden ökade andelen förvärvsarbetande bland kvinnorna från 54,5 % lill 71,9 %. Av kvinnor med barn under sju år var motsvarande tal 38 % år 1963 och 68,8 % januari 1979.

Den kraftigt utvecklade arbetsmarknadspolitiken har inneburit en hög ambitionsnivå från början av 1930-lalel och framåt. Politiken har bl. a. gått ut på att minska den dolda arbetslösheten bland kvinnor och handikappa­de. Genom lokaliserings- och regionalpolitiken har slalen sökt eliminera eller minska arbetslösheten inom områden med brist på arbetstilirällen. Arbetsmarknadspolitiken har syftat till all mera aklivi än tidigare motver­ka arbetslösheten eller ålminstone ge den arbelslöse elt för honom själv och samhället bättre alternativ i form av utbildning. Arbetslösheten och utslagningen på arbetsmarknaden har föranlett många förslärkla och nya


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                        99

åtgärder av närings-, arbetsmarknads- och socialpolitisk karaktär bl.a. i syfte alt trygga sysselsättningen för äldre och handikappade. Utslagningen och ungdomsarbetslösheten är trots de gjorda insatserna svåra samhälls­problem.

Bostadspolitiken

Före 1930-talet var de socialt bostadspolitiska insatserna myckel be­gränsade. I början av seklet infördes slatliga egnahemslån och statligt garanterade hypoleksinslitul för nybyggda bostäder och vissa krisålgärder sattes in i samband med första väridskriget. På industriorter stod företagen fören lokalt ordnad bostadspolitik. Under 1920-talet växte fram en hyres­gäströrelse och en bostadskooperation, som bl.a. krävde ökade offentliga insatser på bostadsområdet. Bostadsstandarden för arbetarhushåll och bamfamiljer var låg i fråga om både utrymme och utmstning. Förhållan­dena på landsbygden var ännu sämre än i städerna. Kraven på en akliv bostadspolitik byggde på folkhälsoskäl, hänsyn till barnens uppväxtförhål­landen, den låga nativiteten och konjunkturpolitiska överväganden.

Under åren 1933-1947 lade bosladssociala utredningen fram en rad förslag som resulterade i statlig lånefinansiering av bostadsbyggande för att bringa ned bamfamiljernas bostadskostnader, skärpta hälsovårdsbe­stämmelser och en uppmstad bostadsinspektion samt statligt stöd till kom­munema för anordnande av pensionärshem. En allmän hyresreglering infördes, vilken kom att bestå elt trettiotal år, dvs. in på 1970-talet, och långivningen utvidgades. De vidtagna åtgärderna innebar ökat offentligt inflytande över bostadsproduktionen. Kommunala, allmännyttiga och ko­operativa bostadsföretag svarade för en stigande andel av produktionen.

Efter andra världskriget lade riksdagen fast bostadspolitiska rikllinjer som gick ut på att höja de stora folkgmppernas bostadsstandard till en skälig kostnad (för en normalfamilj högst 20 % av en industriarbetarlön). Bostadsbristen skulle man bygga bort fram till omkring år 1960. Medlen för att förverkliga programmel var dels allmänna i form av statliga lån och dels särskilda i form av inkomstprövade bostadsbidrag till folkpensionärer och bamfamiljer.

Målet att inom den angivna tiden bygga bort bostadsbristen kunde inte uppnås, därför att behovet hade underskattats och investeringama i bo­stadsbyggandet till viss del fick stå tillbaka för exportindustrin. I början av 1%0-talet lades ett nytt bostadsprogram fast med sikte på att bygga bort bostadsbristen till mitten av 1970-talet genom en nyproduktion av 100000 lägenheter per år under en tioårsperiod. En ny trångboddhetsnorm inför­des. En normalfamilj om två vuxna och två bam skulle ha minst 3 rum och kök, mot tidigare 2 mm och kök, för att inte räknas som trångbodd. Kommunema skulle upprätta femåriga kommunala bostadsbyggnadspro­gram. Hyresregleringen skulle avvecklas i takt med att bostadsbristen hävdes och del aUmänna bostadsstödet till nyproduktion ersattes med


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                        100

ulbyggl riklat bostadsstöd till inkomslsvaga familjer. Denna förslärkning genomfördes i slulel av 1960-talel under benämningen bosladstillägg.

Då det s. k. miljonprogrammet var genomfört i mitlen av 1970-talel hade bostadsbristen hävts och följts av tomma lägenheler på vissa håll. Ell nytt bostadspolitiskt program 1974 angav för de följande tio åren en sänkt bostadsproduktion. Vidare angavs som en önskvärd utveckling slörre hyresgäsfinflytande, bällre boendemiljö och en mera mångsidig samman­sättning av befolkningen i de olika bostadsområdena. Den senaste lidens utveckling kännetecknas av ett starkt ökal småhusbyggande.

I stort karakteriseras ulvecklingen av att de slörre folkgruppemas bo­stadsförhållanden har förbättrats starkt. Ensidig sammansättning av be­folkningen i vissa områden utgör emellertid ell svårt problem, och del finns fortfarande mänga bristfälliga boendemiljöer. Etl inte obetydligt antal personer saknar egen bostad.

Socialförsäkringarna

Ännu i början av 1930-talet var fattigvården i stort sett del enda ekono­miska skydd som del allmänna svarade för vid ålderdom, invaliditet, sjukdom och andra förhållanden som medförde försörjningssvårigheter. Förändringarna inom näringslivet skapade nya behov men också ökade resurser all tillgodose dessa behov. Del fanns förutsättningar för betydel­sefulla reformer på socialförsäkringens område.

I fråga om folkpensioneringen var emellertid beloppen länge otillräck­liga. Ända in på 1940-lalei hade ungefär var tredje pensionär med inkomst­prövade förmåner även fattigvård. Försl genom den reform som trädde i kraft år 1948 blev pensionerna så slora alt de räckte till en knapp försörj­ning. Genom värdesäkring, standardförbättringar i form av pensionstill­skott, kommunala bostadstillägg och utbyggd familjepensionering har det ekonomiska skyddet för pensionärsgrupperna väsenlligl förbällrats. Här­till kommer ändrade bestämmelser i fråga om förtidspensioneringen som medfört etl ökat antal förtidspensionärer.

Folkpensionen kan sägas svara för en allmän grundtrygghet med därut­över viss differentiering efler behov (inkomstprövade kommunala bostads­tillägg elc.) och med en betydande fördelningseffekt. Den på 1960-talet genomförda ATP-reformen är uppbyggd efter helt andra principer. Pen­sionen är begränsad lill personer med arbetsinkomst. Pensionens storlek är beroende av den tidigare inkomstens storlek. Reformen, som kommer alt vara hell genomförd i början av 1980-talet, är alltså uppbyggd efter "in­komstbortfallsprincipen" och syftar till "standardtrygghet". Från utjäm­ningssynpunkt är den mest påtagliga effekten en utjämning av de tidigare skillnaderna mellan arbetare och Ijänslemän. Pensionärernas försöijnings-nivå kommer att följa de försäkrades tidigare anknytning till arbetslivet. Bland t. ex. socialhjälpstagare finns många som har en osäker och ostadig anknytning till arbetsmarknaden. Tidigare undersökningar visar också att


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                101

personer som får socialhjälp vanligen har lägre pensionspoäng än andra. Socialhjälpstagarna hör alltså lill de grupper vilka även som pensionärer får en lägre försörjningsnivå än befolkningen i övrigl, i den mån inte skillnaden kommeratt utjämnas genom andra socialpolitiska ätgärder.

Den sjukförsäkring som växle fram inom folkrörelserna under 1800-lalel fick förbättrade villkor genom 1931 års beslut om statsunderstödda, er­kända sjukkassor. Under 1930-talel fram till år 1940 femdubblades statsbi­dragen lill sjukkassorna. Frivillighelen begränsade emellertid försäkring­ens effeklivitel. En tredjedel av befolkningen stod utanför försäkringen och beloppen var ofta låga. Fram lill millen av 1950-lalel var frågan om en obligatorisk försäkring aktuell genom utredningsförslag, riksdagsbeslut och uppskjutna ikraftträdanden. Då den obligatoriska sjukförsäkringen slulligen trädde i kraft år 1955, blev sjukpenningen graderad efter inkomsl liksom lidigare yrkesskadeförsäkringen, och de båda försäkringsformerna samordnades delvis. Till försäkringen knöts även moderskapsförsäkring och mödratandvård, varigenom den år 1937 beslulade mödrahjälpen kunde avvecklas.

Sjukförsäkringsförmånerna har efter hand förbättrats, bl.a. genom en höjning av sjukpenningen. Försäkringen ulgör en viklig del av den organi­saioriskl och lagmässigl samordnade allmänna försäkringen, som trädde i kraft år 1963.

Sjukpenningen skall alltså ge skydd mot inkomstbortfall. Sjukförsäk­ringen kan tas som exempel på hur allmänna reformer minskar behovel av socialhjälp. Fram till 1940-talel beviljade kommunerna behovsprövad eko­nomisk hjälp för sjukvårdskostnader till 70-80000 personer vissa år. Nu lorde del röra sig om någol tusental. Även de kontanta ersättningarna (sjukpenning etc.) har avlastat socialhjälpen.

Efler långdragna ulredningar kunde också en arbetslöshetsförsäkring fogas in i 1930-lalets socialpolitiska reformarbete, långt senare än i många andra länder. 1934 års reform, som har vissa likheter med den samtida sjukförsäkringsreformen, innebar statsbidrag till erkända arbetslöshets­kassor, organiserade som understödsföreningar med frivillig medlemsan­slutning. Försäkringen har traditionellt nära anknytning lill fackförenings­rörelsen.

Försäkringen har på olika sätt förbättrats under de senasle årtiondena och antalet försäkrade har vuxit kraftigt. Arbelslöshelsersällningen är beroende av inkomstbortfallets storlek. Under år 1978 framlades elt utred­ningsförslag om en allmän arbetslöshetsförsäkring.

De behovsprövade kommunala kontantunderslöden avlöstes år 1974 av kontant arbetsmarknadsstöd (KAS).

Inom den allmänna försäkringens område har således under de senare åren reformarbetet fortsatt. De belopp som i dag utbetalas från den all­männa försäkringen molsvarar ungefär en fjärdedel av den privala kon­sumtionen, vilket innebär en fördubbling under de senaste tio åren. Pen-


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                        102

sionsåldern har sänkts lill 65 år och pensionssystemet har gjorts mer rörligt genom att man nu har ökade möjligheler all själv bestämma tidpunkten för pensioneringen mellan 60 och 70 år och atl minska arbetsinsatsen stegvis genom delpensionering. En väsenllig fråga som återstår att lösa är efterle­vandepensionens framtida utformning.

Till de viktigaste reformområdena under 1970-talet hör reformeringen av ersättningssystemet för öppen medicinsk vård, varigenom patienten beta­lar endasi en låg enhetlig avgift. Även medicinkostnaderna för den enskil­da konsumenten hålls nere genom läkemedelsrabatter. Elt lidigare efter­satt behov tillgodosågs, då en allmän tandvårdsförsäkring trädde i kraft år 1974.

En ny lag om arbelsskadeförsäkring ersatte år 1977 lagen om yrkesska­deförsäkring.

Familjepolilik och social service

Familjepolitiken inleddes under 1930-talet. Utgångslägel var bl.a. de låga födelsetalen som gav särskild tyngd ål kravel på omfördelning av inkomsterna mellan familjer med olika stor barnförsörjningsbörda. Den familjepolilik som då började utformas fick snabbt ell allmänt politiskt slöd.

Del följande utredningsarbetet avsatte en rad reformer i slutet av 1930-lalet. Beslul om en förebyggande mödra- och barnavård med landstingsan­knutna centraler och stationer fattades år 1937. Fri förlossningsvård, kost­nadsfria skyddsläkemedel, förbud att avskeda kvinnor på gmnd av havan­deskap, mödrahjälp och bidrag till oförsörjda bam hör till samma reform­skede. Karaktäristiskt för de familjepolitiska bidragen var naturahjälpen.

Under 1940-lalel fortsatte reformarbetet genom s.k. husmoderssemes-ler för mindre bemedlade familjer, livsmedelsrabatler för låginkomstfa-miljer, fria skolmåltider elc. En fördelningspolitiskl viktig reform var det allmänna barnbidraget (1948). De tidigare barnavdragen på beskaltningen hade gynnat högre inkomsttagare och nästan saknat värde för de lägsta. Genom reformen minskade de ekonomiska skillnaderna inte bara mellan barnlösa och barnfamiljer utan också mellan barnfamiljerna inbördes.

Under perioden fram lill mitten av 1960-talet konsoliderades familjepoli­tiken genom förbättringar av de tidigare beslulade reformerna och även genom nya insatser, exempelvis genom riktlinjer för familjerådgivningen (1960) samt förstärkning och utbyggnad av 1937 års bidragsförskottsreform (1964). Flera andra reformer, som nämns i annat sammanhang har givetvis stor familjepolitisk belydelse. Till de främsta exemplen hör ekonomiskt bostadsstöd och familjeservice.

Den tidigare moderskapsförsäkringen ersattes år 1974 av en föräldraför­säkring som därefter har byggts ut i flera etapper. Föräldraförsäkringen ger alla föräldrar ett ekonomiskt stöd vid barns födelse eller sjukdom. Den ger samtidigt föräldrar och barn ökade möjligheteratt vara tillsammans. Refor-


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                       103

men syftar även lill att skapa ökad jämlikhet mellan könen, då försäkringen gäller både män och kvinnor. Möjlighelen för föräldrarna att själva bestäm­ma hur de skall tidsmässigt disponera försäkringen har vidgats. Utbyggna­den av föräldraförsäkringen fortsätter. Senast har riksdagen efter förslag i prop. (1978/79: 168) om föräldrautbildning och förbättringar av föräldraför­säkringen m.m. beslulal om förbättringar av föräldrapenningen vid bar­nets sjukdom och av den särskilda föräldrapenningen.

Utbyggda och förbättrade bidragsförskott och bosättningslån är nu bety­delsefulla ekonomiska stödformer för många barnfamiljer.

En av de viktigaste utvecklingslinjerna från 1960-talet är den kraftiga utbyggnaden av olika former av socialpolitisk service. Tidigare fanns bara vissa ansatser till en servicebetonad socialpolitik. Från år 1944 började exempelvis staten utge begränsade bidrag till barnstugor och tiU social hemhjälp. Den sociala servicen har framför aUt inriktats på de äldres, bamfamiljernas och de handikappades behov. Den kraftiga expansionen får ses mot bakgrund av de brister i omvårdnaden som socialpolitiska kartläggningar och ulredningar påvisade under 1950- och 1960-talen.

Utbyggnaden av den sociala servicen för barnfamiljerna har ökat väsent­ligt från senare delen av 1960-talet och framåt. En allmän förskola infördes år 1975. Det innebär en lagfäst skyldighet för kommunema atl anvisa plats i förskola för alla bam som fyller sex år under året och vidta särskilda insatser för yngre bam som av olika skäl kan behöva plals i förskola. En annan viktig resurs för barnfamiljerna är den sociala hemhjälpen.

Behovet av en utbyggd barnomsorg har givetvis samband med flera faktorer. En viktig faktor är att alltfler kvinnor söker sig ul i förvärvsarbete och föräldrarna inte själva längre helt kan svara för barntillsynen. Gemen­skapen med andra bam är också viktig. Barnfamiljernas försörjningsbehov, strävandena till lika villkor för båda könen och uppfostringsmässiga mofiv bildar bakgmnd lill bl.a. den ulbyggnad av barnomsorgen som nu pågår. Etl av riksdagen antaget utbyggnadsprogram innebär att 100000 nya platser i daghem och 50000 nya platser i fritidshem skall färdigställas under åren 1977-81, vartill kommer ett ökat anlal platser i familjedaghem.

Bamomsorgens innehåll har stor betydelse och en omfattande utveck­lings- och försöksverksamhet pågår inom förskoleområdet. Samfidigt pla­neras utvecklingen av en utbildning som skall ge de vuxna ökade fömtsätt­ningar att klara sina uppgifter som föräldrar - en föräldrautbildning. En allmän föräldrautbildning i anslutning till bams födelse skall sålunda enligt vad riksdagen nyligen har beslutat genomföras med början är 1980 (prop. 1978/79: 168).

Familjepolitiken har minskat men inte avskaffat de skillnader i ekono­misk standard som följer av olika försörjningsbörda. Olika undersökningar visar att de faktiska bamkostnadema väsentligt överstiger det ekonomiska värdet av de socialpolitiska insatserna. Socialhjälpsberoendet är fortfaran­de väsentligt högre bland större barnfamiljer än för övriga befolknings­gmpper.


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                        104

Omsorgerna om de äldre har genom befolkningsutvecklingen kommil att bli en allt viktigare socialpolitisk fråga. Under perioden 1975-90 kommer antalet personer som är 65 är eller äldre all öka från omkring 1 1/4 milj. lill närmare I 1/2 milj. Ulvecklingen av det moderna samhället har inneburit stora förändringar på både gott och ont för de äldre i befolkningen.

Ett vikligl mål inom äldreomsorgen är alt göra det möjligt för de äldre alt leva kvar i sina hem under goda förhållanden i stället för atl i förlid nödgas bo under mer institutionella former. Delta välfärdspoliliska mål förutsätter en utbyggd service, något som är samhällsekonomiskt fördelaktigt och även ger ökad sysselsällning. Under de senasle årtiondena har den sociala hemhjälpen till äldre och handikappade byggts ut krafligl. Ungefär i/3 milj. personer får nu sådan service. Till den sociala hemhjälpen är knuten en rad olika serviceformer av typ matdistribution, fotvård elc. Även hemsjukvår­den är en viktig del av den service som syftar till bibehållet självständigt boende.

En annan viktig bostadspolitisk insats med samma syfte är det program för upprustning av åldringsbosläder som inleddes år 1964. Självklart bety­der de kommunala bostadstilläggen myckel för pensionärernas möjligheter att bo kvar i sin bostad eUer flytta tiU en ny av god standard.

Riskerna för äldre och handikappade all passiveras och bli isolerade möls med elt stort utbud av verksamheler, både genom kommunerna och pensionäremas egna organisationer. Av slor betydelse för möjlighet till kontakt och gemenskap med andra är den färdtjänst som är under upp­byggnad i kommunerna. Färdtjänsten har under senaste åren byggts ut kraftigt. Sedan år 1978 finns färdtjänst i alla kommuner. En vikfig fråga i detta sammanhang är förhållandet mellan färdtjänsten och kollektivtrafi­ken i övrigt. En väl utvecklad kollektivtrafik, anpassad lill trafikanter med rörelsehinder osv., minskar givetvis behovet av särskild färdtjänst.

På 1960-talet inleddes även en kraftig utveckling av insatserna för handi­kappade. Denna utveckling fortsätter. Inom verksamhelen har utformats vissa övergripande principer. Man söker skapa förutsättningar för de han­dikappade atl i största möjliga utsträckning "leva som andra". Ett viktigi led i dessa normaliseringsslrävanden är inriktningen på atl bryta de handi­kappades isolering genom flexibla åtgärder och etl omfattande och varierat utbud av insatser. Hit kan räknas särskilt utmstade bostäder, bostadsbi­drag, färdtjänst, hemhjälp, vårdartjänst, undervisning, tekniska hjälpme­del, arbelsrehabilitering, arbetsanskaffning etc. Såväl landstingen som kommunema och enskilda organisationer är engagerade i verksamheten.

Själva begreppel handikappad är sammansatt och i debatten omdisku­terat och ifrågasatt. Det torde nu stå mer klart än tidigare att de berörda människomas svårigheter inte kan ses isolerat som en följd av individuella egenskaper utan måsle ses i samband med den miljö i vilken de lever. Begreppet handikapp är relativt och situationsbetingat. Handikapp är en fråga om hur människa och miljö förhåller sig till varandra.


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                       105

Övrigt

Jag har nu behandlat centrala socialpolitiska områden. Del bör sägas att den avgränsning som här har gjorts långl ifrån är invändningsfri. Många andra områden svarar för insatser som är väsentliga från socialpolitisk och välfärdspolilisk synpunkl. Som viktiga exempel kan här nämnas hälso- och sjukvårdspolitiken, utbildningspolitiken, kriminalvårdspolitiken, miljöpo­litiken, förhållandena inom arbetslivet etc.

I fortsättningen skall jag la upp den nuvarande socialvårdslagstiftningen. Ser man till kosinadema kan del konstateras alt socialvården svarar för en ganska liten del av samhällels, dvs. statens, landstingskommunernas och kommunernas, totala socialpolitiska utgifter. Samtidigt är socialvårdens andel av kommunernas tolala utgifter betydande, eftersom verksamheten huvudsakligen finansieras av kommunerna.

De gäUande socialvårdslagurna

Under 1950- och 1960-lalen genomfördes reformer som resulterade i nya lagar för de tre socialvårdsgrenarna. Alkoholisllagen från 1931 ersattes 1954 av en nykterhetsvårdslag (1954:579). År 1957 avlöste socialhjälpsla­gen (1956:2) 1918 års falligvårdslag. Slutligen ersattes 1924 års bama-vårdslagaven ny lag fr. o.m. 1961 (1960:97). Reformarbetet var emellertid på de flesla områden inle av genomgripande natur. De viktigaste nyheterna i de nämnda lagarna tas upp i det följande.

Nykterhelsvårdslagen

Den nu gällande nykterhelsvårdslagen ingick som en del i den omfat­tande alkoholpolitiska reform, vilken genomfördes fr.o.m. den I oktober 1955. Ell omfattande utredningsarbete hade föregått reformen.

De lidigare inslagen av förebyggande nykterhetsvård förstärktes i den nya lagen. Redan i lagen från 1931 hade förebyggande åtgärder skjutits före internering av alkoholister. Då skapades också lagliga möjligheter till över­vakning, som lidigare praktiserats ulan lagligt stöd. Den efter hand ändra­de inriktning, som de tre lagarna från 1913 och framåt markerar, kan uttryckas så atl den urspmngligen så gott som enda uppgiften att tvångs-omhänderta alkoholister övergick i ökande grad till att förebygga miss­bmk. Namnändringen från "alkoholistlag" 1931 till "nykterhetsvårdslag" 1954 är etl uttryck för den nämnda utvecklingen. Man kan här tala om en betydande skillnad mellan dessa lagar.

Den förra lagens tillämpning var nämligen begränsad till personer hem­fallna åt alkoholmissbmk, som medfört vissa angivna skadeverkningar (1 §). Den senare lagen (1954) däremot vidgades till att omfalta även alla som missbrukar alkoholhaltiga drycker. Missbmkare är enligt lagen den som "ej blott tillfälligt använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig själv eller annan". Mot missbmkaren skall nykterhetsnämnden vidta åtgärder "för atl återföra honom till etl nyktert liv" (I §). Tvångsåt-


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                106

gärder kan tillgripas mot de "hemfallna" medan endasi mindre ingripande åtgärder kan förekomma mot andra missbmkare.

Strängt tagel innebär lagen en skyldighet för nämnden atl vidla åtgärder mot aUa alkoholmissbmkare. Detla skulle emellertid fömtsatta en synner­ligen långl gående samhällskontroll över den enskilde. Utvidgningen av lagens tillämpningsområde medförde ändå en kraftig ökning av antalet "nyklerhetsvårdsfall". Särskill de s.k. undersökningsfallen ökade slarkl. Det är här fråga om personer som blivit föremål för nämndens undersök­ning humvida del förelåg alkoholmissbmk. Mellan 1954 och 1956 ökade siffroma för nämnda år från 7 300 till 26400 undersökningsfall. Även "ål-gärdsfallen", där alltså insatserna inte begränsades till enbart undersök­ning, ökade väsentligl, från 31 800 till 46800. Sammantaget är det fråga om en dryg fördubbling - från 39000 lill 73000 nyklerhetsvårdsfall mellan 1954 och 1956.

Lagen behöU i aUt väsenlligt den äldre lagstiftningens auktoritära prägel. Den har också som jag har antytt tidigare kvar den lidigare lagens delvis mycket preciserade bestämningar av begreppel "hemfallen åt alkoholmiss­bmk". Bestämningama bygger till stor del på verklighetsuppfattningar och värderingar som nu är förlegade. De har i vissa delar även kommit all framstå som uttryck för en klasslagstiftning. Tvångsintagningarna på nyk-terhelsvårdsanstaltema omfattar nästan enbart personer ur de ekonomiskt och socialt sämst ställda gmpperna i samhället, medan vårdbehövande i andra gmpper till stor del får vårdbehovet tillgodosett inom sjukvården.

TiU alkoholmissbmkare som kan tas om hand med tvång hör vidare de som "utan att söka ärligen försörja sig, för elt kringflackande liv", de som dömts för tre fylleriförseelser etc. under viss lid, de som är farliga för eller grovt stör andra, de som försummar plikterna mot familjen eller ligger "det allmänna eller sin familj eller annan till last" m.m. Tvångsomhänderta­gande kan alltså göras av hänsyn lill annan än missbmkaren själv.

Den traditionella förmyndarmässiga socialvårdens kraftiga prägel på den nuvarande nykterhelsvårdslagen visar sig också i all denna från den lidi­gare alkohollagstiftningen har behållit t.ex. begreppel "lydnadsföre­skrifter". Beslul om sådana föreskrifter kan fattas i samband med villkor­ligt anstånd med tvångsintagning. De kan sägas komplettera övervakning och inskränker i olika avseenden den enskildes handlingsfrihet i avseende på sysselsättning, vistelseort och annat i syfte att återföra honom till ett nyktert liv.

Socialhjälpslagen

Den nuvarande socialhjälpslagen bygger i hög grad på 1918 års fattig­vårdslag som i sin tur har vikliga drag gemensamma med 1871 års fattig­vårdsförordning, även om begreppet "fattigvård" byttes ut mol benäm­ningen "socialhjälp". Fömtsättningarna för s.k. obligatorisk hjälp (12 § ShjL, 1 § FvL) och möjlighetema i fråga om s. k. frivillig hjälp (13 § ShjL,


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                107

2 § FvL) är nästan desamma i socialhjälpslagen som i dess närmasle föregångare. Rälien lill socialhjälp vidgades dock i ett avseende. Obligato­risk socialhjälp kan således utgå även lill den som inte är helt arbetsoför­mögen men "som av hälsoskäl bör hell eller delvis avhålla sig från arbe­te". Det är alltså fråga om en viss modifiering av kravel på arbetsoförmåga som viUkor för hjälp. Rätt till socialhjälp kan grundas på del förhållandel att återgång i arbete vid en viss tidpunkt bedöms som riskabelt för den framtida hälsan, även om personen i fråga inte är sjukskriven och arbets­oförmögen vid den akluella tidpunklen. Denna utvidgning är ullryck för ell inlresse, som försl formulerades av den förslagsslällande socialvårdskom­mittén, atl ge den nya lagen en mer förebyggande karaktär än den gamla.

Den enskildes ersättningsskyldighet för socialhjälp till sig själv eller anhöriga mildrades och bestämmelserna om ersättning mellan kommuner­na för socialhjälp i enskilda fall förenklades.

Socialhjälpen skulle vara en i huvudsak konlant hjälpform, och vård i ålderdomshem avskildes redan efter 1946 års folkpensionsreform frän be­hovsprövad ekonomisk hjälp in natura. En särskild frivillig hjälpform av förebyggande slag som togs med i lagen var rätt för socialnämnden all teckna borgen för lån (14 §). Utöver hjälp till uppehälle och i vissa fall till vård och uppfostran skall socialnämnden inte endast lämna råd och upp­lysningar som har samband med verksamhelen. Nämnden skall, "där så lämpligen kan ske", ge etl längre gående bistånd i personliga angelägenhe­ter.

Socialhjälpslagen behöll, liksom den nya barnavårdslagen, de äldre be­stämmelsema om arbetsföreläggande och intagning i arbetshem i fråga om "försumliga försörjare". Dessa bestämmelser slopades i båda lagarna år 1964, samtidigt som den äldre lösdrivarlagstiftningen ersattes av lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Därmed innehåller socialhjälpslagen inte längre bestämmelser som möjliggör tvång mot enskilda.

År 1968 ändrades socialhjälpslagen i syfte all klarlägga kommunernas kompetens att tillgodose den enskildes behov. Kommunen skall se till att den som vistas i kommunen erhåller en tillfredsställande omvårdnad (I §). Socialnämnden har därför all göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad (6 §).

Socialhjälpslagen liksom dess föregångare bygger på behovsprövning. Denna prövning gäller bl. a. olika, strängt personliga förhållanden. Behovs­prövningen kan därför upplevas som elt hol mot den enskildes integritet och torde i många fall ha fått lill följd atl hjälpbehövande personer och familjer avstått från att söka socialhjälp. Sådana hänsynstaganden liksom behov av administrativa rationaliseringar har letl lill alt den ekonomiska prövningen på olika sätt förenklats i det stora flertalel kommuner under 1970-lalet. Man har bl.a. infört nya socialhjälpsnormer som har gjort det möjligt att ge hjälp efter en prövning som är mindre detaljerad än lidigare.


 


Prop. 1979/80:1    Re.fonnens inriklning                                108

Barnavårdslagen

Nu gällande barnavårdslag, som antogs år 1960, bygger i slor utsträck­ning på 1924 års lag. Den speglar därmed också delvis molslridande inlres­sen som präglat den traditionella socialvårdslagsliftningen, nämligen indi­videns intresse av att få vård- och behandlingsbehov tillgodosedda och samhällels inlresse av skydd mol den enskilde. Vissa ändringar i den nya lagen kan sägas på en och samma gång tjäna båda dessa inlressen.

Till de viktigare ändringarna i förhållande lill den äldre lagen hör att barnavårdsnämndens verksamhel vidgades lill all omfalta vissa nya ål­dersgrupper. Gränsen för s. k. skyddsuppfoslran och samhällsvård höjdes från 16 till 18 år. Vidare gavs ökad lyngd åt den allmänt förebyggande verksamhelen inom barn- och ungdomsvården. Till skillnad från tidigare nämner således lagen uttryckligen som en viktig allmänl förebyggande verksamhel all förbällra ungdoms fritidsförhållanden. Särskild uppmärk­samhel skulle vidare ägnas de grupper av barn och ungdom som kunde anses vara särskill utsatta för risk all ulvecklas ogynnsamt. Även i fråga om individuell vård och behandling gavs förebyggande insatser större utrymme, vilkel ofla förulsalle samverkan med andra myndigheler. Den nya lagen ger vård i enskilt hem principiellt företräde framför anstallsvård. Reformen omfattade inle heller någon väsenllig omdaning av barnavårds-anstalterna.

På foslerbarnsvårdens område infördes krav på barnavårdsnämnds till­stånd för räll alt ta emol fosterbarn. Nämnderna gavs vidare befogenhet all förbjuda förflyttningar som skulle vara lill avsevärd skada för fosterbar­net. Verksamhel för foslerbarnsförmedling skulle enligl den nya lagen inle få bedrivas ulan lillständ från socialstyrelsen.

En starkt uppmärksammad fråga i reformarbelet gällde den juridiska sakkunskapens medverkan i barnavårdsnämndernas arbete. Denna med­verkan kunde anses vara av belydelse både för den enskilde och för samhället. För den enskilde uigjorde jurislmedverkan en viss garanti för alt de bestämmelser som tillvaralog hans inlressen ocksä följdes. Samtidigt kunde ökad medverkan av juridisk sakkunskap bidra lill att skydda sam­hället genom effektivare ålgärder mot unga lagöverträdare. Atl bygga ut eller ens behålla den äldre lagstiftningens kvalifikalionsbestämmelser m.m. för ledamöler var principielll otillfredsställande. Man begränsade sig därför lill vissa rekommendationer och föreskrifter i syfte atl tillgodose behovet av juridiskt biträde i nämndarbelel. Lagen, som kom lill före förvaltningslagen, log in flera bestämmelser som har direkt betydelse för den enskildes möjligheler atl hävda sina intressen genlemol barnavårds­nämnden. Hit hör rätten atl anlita biträde och rätten alt på olika sätt komma till tals med nämnden och få veta vad den grundar sitt beslut på.

Som jag har anlyll redan finns del i barnavärdslagen kvar också ell samhällsskydd som går ulöver den enskildes inlresse. Därmed följer ell auktoritärt inslag i denna lagsliflning. Lagen öppnar således möjligheler alt


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                109

i vissa fall omhänderta ungdom för utredning, bl. a. för alt hindra brottslig eller skadlig verksamhel. Vidare gavs polismyndighet vidgade befogen­heter all la asocial ungdom i fillfälligl förvar. Från den äldre lagen över­fördes bestämmelserna om tvångsåtgärder etc. mol "försumliga försör­jare" i avvaklan på alt dessa åtgärder skulle komma atl regleras i särskild lag.

2.1.2 Socialutredningens förslag m. m. Samhällsulveckling och deball

Under 1960-lalel undergick samhällsdebatten vikliga förändringar. Synen på samhällsproblemen ändrades, vilkel sedan kom all prägla opinio­nen i socialvårdsfrågor. Några av de områden det här gäller skall i korthet nämnas.

En växande insikt om den väridsomspännande miljöförstöringen och slöseriet med ändliga resurser och de risker och skadeverkningar som denna redan på kort sikl innebar bidrog till en mer allvarlig och konflikt-laddad syn på samhällsulveckHngen. Överallt i världen, om än starkast i de högindustrialiserade länderna, har man blivit alltmer medvelen om all vetenskapens och teknikens utveckling kan innebära inte bara ökade möj­ligheter lill lycka och välfärd för människorna ulan även elt hol om olycka och undergång. Med växande skärpa ställdes därför frågan hur etl sådant hol skall kunna avvärjas och hur vetenskapernas och samhällenas uiveck­ling i sin helhel skall kunna länkas in på banor och utnyttjas i former som säkrar mänsklighetens fortbestånd och ökar utsikterna lill ett meningsfullt liv.

Politiken har från 1960-talet i ökad grad inriktats pä samhällsplanering och miljöfrågor. Många insalser har gjorts för alt bygga ut naturskyddet. Under senare delen av 1960-ialel inleddes t.ex. förberedelserna för en fysisk riksplanering. De ledde sedermera lill av 1972 års riksdag beslutade rikllinjer för hushållningen med mark och vatten.

Andra viktiga frågor som har fått ökad politisk aktualitet och avsatt vissa resullal gäller boendet och arbelslivel. Frågor om maklfördelningen inom arbelslivel och förhållandena inom arbetsmiljön har kommil atl framstå som några av de viktigaste sociala frågorna.

Miljöfrågorna hade nära samband med debatten om människornas lev­nadsförhållanden i slorl och om välfärdens fördelning. Kriliska "verklig­hetsreportage" både utomlands och i Sverige rubbade allvarligt föreställ­ningen om en given samhällsulveckling mol allt slörre "välfärd". De ekonomiska fördelningsfrågorna och låginkomslproblemel hör lill de frå­gor som blev brännande politiska angelägenheter. Föreställningar alt en myckel långl gående inkomstutjämning hade åstadkommits genom social-och skattepolitiken kom all ifrågasättas. Genom den ekonomiska och sociala utvecklingen hade visserligen del äldre samhällets resursfattigdom kunnat avskaffas. Levnadsstandarden för del slora flertalet hade förbätl-


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                 110

rals kraftigt. Men välfärdssamhället hade inle löst det tidigare samhällets problem så radikalt som många trodde. Inte bara "restproblem" kvarstod. Med samhällsutvecklingen följde också nya eller intensifierade ekonomis­ka och sociala svårigheier för olika grupper. Tilltagande arbetslöshet bland ungdom, ökad utslötning i samband med strukturrationaliseringar m.m. och kraftigl ökade levnadsomkostnader innebar direkt försämrade lev­nadsförhållanden i vikliga avseenden för de drabbade. Slora skillnader mellan olika samhällsgrupper kvarstod i fråga om såväl ekonomiska re­surser som levnadsförhållanden i övrigt och i deras möjligheler alt påverka sin silualion. Till de "traditionella" samhällsproblemen som ett utbrett alkoholmissbruk innebar kom bl.a. elt ökal narkotikamissbruk att bli elt allvarligt socialt problem.

Socialvården speglar samhällsförhållandena

De sociala problem som drabbar människorna i etl visst samhälle och under en viss tid får socialvården direkla erfarenheler av. Vilka svårighe­ter människorna möler i samhällel avspeglas således åtminstone till en del i de ålgärder som socialvården sätter in och i den omfattning som dessa får. Socialhjälpen, som under senare delen av 1%0-ialel ökade starkt, belyser delta förhållande. Olika undersökningar har visat att arbetslöshet och socialhjälpsbehov fortfarande har ell starkt samband. Även de höga bo­stadskostnaderna i framför allt tätorternas nybyggda bostadsområden har trols utbyggnaden av bostadsstödet lill barnfamiljerna kommil att framstå som en av orsakerna till ökat socialhjälpsberoende.

Sedan lång tid tillbaka har anlalel hjälpberoende inom stadsbefolkningen varit högre än inom landsbygdsbefolkningen. Som orsaker härtill har an­förts sådana sociala och ekonomiska förhållanden i det urbaniserade sam­hällel som skulle innebära ökande risker för hjälpberoende. I debatten har som en betydelsefull orsak lill ökal socialhjälpsberoende i snabbi expan­derande lälorler framhållits olika brisier i samhällsplaneringen. Särskilt socialhjälpens omfattning har kommit atl framstå som någol av en "indika­tor" på brisier inom samhällel och politiken.

Socialvården reformmogen

De under 1950- och 1960-talen reformerade socialvårdslagarna byggde på värderingar som hade sin grund i lidigare samhällsförhållanden. De anslöt i huvudsak lill den äldre lagsliftningen. Del mer omfattande och ingripande reformarbetet hade gällt andra områden av socialpolitiken.

Redan lidigl under 1960-lalel blev socialvården och socialvårdslagarna föremål för kritik. Till en början begränsades den till huvudsakligen prak­tiska frågor om meloder, organisation och resurser inom en traditionellt utformad socialvårdsverksamhel. Den kanske viktigaste förändringen var atl allt fler kommuner försökte att så långt som möjligt överbrygga speciali­seringen och funktionsuppdelningen inom verksamheten och i stället till-


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                        111

lämpa en s. k. familjevårdsprincip. Enligl denna borde all kommunal so­cialvård som rörde en och samma person eller familj i princip handläggas av en och samma tjänsteman. En sådan handläggning innebar fördelar för såväl klienter som myndighet genom atl man slapp dubbelarbete och fick slörre överskädlighet i fråga om ulrednings- och behandlingsarbetet m. m. Kritiken mol socialvården kom alt breddas och intensifieras. Den inspi­rerades av den lidigare berörda inlernalioneHa kriliska sociala deballen. Kritiken belyste skarpt de negativa sidorna i samhällsutvecklingen och de politiska åtgärdernas många gånger otillräckliga eller direkl skadliga effek­ler. Men den svenska socialvårdskriliken hade också andra källor. Den s.k. nyklerhelsvårdsundersökningen framlade år 1967 ett betänkande (SOU 1967:36) som skarpt kritiserade nykterhelsvården. Utredningen vi­sade bl.a. all nykterhelsvårdens ålgärder riklade sig mol framför allt de sämre ställda i samhället, medan andra medborgare fick hjälp med sina alkoholproblem inom sjukvården. 1 betänkandet föreslogs att socialvårds­lagarna skulle ses över och tvångsåtgärderna avskiljas från socialvården. Samma år ställde socialchefernas organisation, Sveriges socialchefers för­ening, krav på en översyn av den sociala lagstiftningen i riktning mot en helhetssyn och frivillighet i behandlingsarbetet och med inriktning på ökad service. Denna förening liksom andra fackliga och ideella socialarbetar-organisalioner och klientsammanslutningar kom under de följande åren alt bli av stor opinionsbildande belydelse för del fortsatta arbetet på en reformering av socialvården.

Socialulredningen tillsätts

Utvecklingen ledde fram lill att socialutredningen tillsattes i december 1967.

Direktiv - fortsatt debatt

I direktiven konstaterade dåvarande chefen för socialdepartementet atl samhällsutvecklingen och strukturomvandlingen skapar särskilda problem och medför ökade krav på samhället i fråga om personlig vård och omvård­nad. Han konstaterade vidare att intresset för en aktiv socialvård ökal och att den kurativa verksamheten trätt i förgrunden. Ett led denna utveckling är satsningen på "uppspårande" insatser och en effektiv upplysningsverk­samhet. Etl effektivt förebyggande arbele hade blivit allt angelägnare och som elt led i denna utveckling hade socialvården allt oftare kommit att tillämpa en på en helhetssyn byggd familjevårdsprincip. Kommunreformen var här av slor betydelse för möjligheterna att skapa effektivare anordning­ar.

I fråga om de handikappade är målet alt på ett naturligt sätt inlemma dem i samhällhet. Elt annat drag i ulvecklingen gäller strävandena lill ökad samordning mellan socialvård och sjukvård. Samordningen på riksplanet genom sammanslagningen av medicinalstyrelsen och socialstyrelsen ska-


 


Prop. 1979/80:1    Refortnens inriktning                       112

pade bättre förutsätlningar för en samordning även på del regionala och lokala planet, som på längre sikt kunde leda till en långtgående integration.

Del konstaterades vidare all vårdlagstifiningen är i viss mån splittrad och oenhefiig såväl i fråga om utformning som innehåll. En bättre samord­ning lorde ge möjligheler alt bättre utnyUja resurserna och för all lillgodo­se medborgarnas behov av vård och omvårdnad. Möjlighelerna atl sam­manföra de tre socialvårdslagarna borde därför förutsättningslöst under­sökas. De grundläggande principerna för den gällande lagstiftningen "har sin förankring relativt långt tillbaka i liden". "Socialvårdens olika grenar bör i lagsliftningshänseende såvitt möjligt inle vara skilda från varandra". Utredningen skulle även undersöka om inle reglerna kunde utformas så atl del blev möjligt för kommunerna all låla en enda nämnd ha hand om socialvården. Ulredningen skulle även behandla frågan om delegationsrät­ten och pröva om inle särskilda dislriktsorgan kunde skapas i kommuner, där detta var lämpligt.

Förutom en lagleknisk samordning borde utredningsarbetet omfalta frå­gor rörande vårdens innehåll och anordningar för att tillgodose vård- och hjälpbehov och med inriktning på all göra vården effektivare. I direktiven pekas särskilt på all bristande kännedom om sociala hjälpanordningar eller bristande initiativ inle får vara orsaken till all någon lider nöd eller inle får vård och behandling. Del var vidare angelägel alt de ansvariga följer resultatet av insalta åtgärder.

Frågor om huvudmannaskapet för vissa institutioner var etl viktigi ut­redningsuppdrag. Utredningen borde således i fråga om ungdomsvårds­skolor och allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare förulsällnings­löst pröva huvudmannaskapsfrågan. 1 övrigl borde utredningsarbetet be­drivas med utgångspunkt från all ansvarsfördelningen mellan de olika huvudmännen för hälso- och sjukvård samt socialvård i princip skall vara oförändrad. Utredningen borde dock uppmärksamma de problem som kan höra samman med del delade ansvaret för vården, däri även inräknat arbetsvärden.

1 fråga om de olika vårdlagarna anförde dåvarande departementschefen bl. a. följande.

Socialhjälpslagen är uppbyggd huvudsakligen med sikte på ekonomisk hjälp. Socialförsäkringssystemels uppbyggnad har minskal betydelsen av socialhjälpsverksamhelens försörjningsfunktion. Andra ekonomiska stöd­åtgärder vid sidan av socialförsäkringarna, exempelvis förbättringen av de allmänna barnbidragen och bidragsförskotten samt det utvidgade bidrags­systemet i fråga om orlopediska och andra hjälpmedel, har verkat i samma riktning. Trots delta kan uppkomma situationer där det vid sidan av de generella anordningarna måste finnas möjligheler atl ge ekonomiskt bi­stånd efter individuell prövning av den lyp som socialhjälpen represen­terar.

Två kalegorier som under senare år rönt samhällets uppmärksamhet i allt högre grad är åldringar och handikappade. Behov av vård och omvård-


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                113

nad från samhällets sida kan för bl. a. dessa kategorier föreligga oavsell om
del finns ell ekonomiskl hjälpbehov eller inte. Rikllinjer för den sociala
omsorgen om dessa grupper, anordningar för öppen vård m. m. bör ingå
som vikfiga moment i en ny vårdlagsliflning. Ansvarsfördelningen mellan
primärkommuner och landsting bör närmare preciseras. Möjligheterna till
samverkan mellan primärkommunerna inbördes och mellan dessa och
landstingen bör beaktas särskilt då del gäller planeringsfrågor men även i
fråga om 1. ex. intagning på sjukhem eller ålderdomshem och i frågor som
rör social hemhjälp och hemsjukvård.-

Uppgifterna för ålderdomshem och andra inackorderingshem - t.ex. hem och servicebostäder för handikappade och åldringar - bör prövas, varvid även frågan om debitering av inackorderingsavgifier bör uppmärk­sammas. Vidare bör uppmärksamhel ägnas registrering, tillsyn m.m. av enskilda vårdhem saml vård och behandling vid dessa.

Enligt nuvarande bestämmelser har vislelsekommun som lämnat so­cialhjälp till svensk medborgare rätt alt i vissa fall få ersättning av den kommun, där den hjälpte är mantalsskriven. Utredningen bör pröva om inle denna sista rest av det s. k. bosladsbandel kan slopas och reglerna om kommunernas inbördes ersältningskyldighel utgå ur lagstiftningen. Samti­digt bör utredningen granska reglerna om fördelningen mellan stal och kommun av sådana socialhjälpskoslnader som slaten nu svarar för. Frågan om en begränsning av kommuns rätl lill ersättning av enskild för lämnad socialhjälp bör likaså prövas.

Belräffande burnuvårdslugen anförde dåvarande departementschefen atl den översyn som skall ingå i den allmänna översynen av vårdlagstifiningen även borde avse det maleriella innehållei, de nuvarande barnavårdsorga­nens funktioner och funktionsförmåga, lämplighelen och verkningarna av de i lagen angivna ålgärderna, vård och behandling m. m.

I fråga om samverkan mellan olika samhällsorgan inom barnavården anfördes bl.a. följande.

En effektiv samordning av olika ålgärder och organ bör komma lill stånd bl. a. med tanke på de problem som sammanhänger med det tilltagande narkotikamissbmkel. Detta gäller inle minsl samarbetet med det allmänna skolväsendel. På grund av skolplikten kommer alla barn i konlakl med skolan. Det är angeläget atl pröva huruvida inle etl fastare samarbele kan organiseras mellan skolväsendet och socialvården. Vidare bör möjligheler­na att få till stånd samarbele i mera fasl organiserade former med den psykiska barna- och ungdomsvården samt familjerådgivningen särskilt uppmärksammas. Även möjlighelerna all skapa ell förtroendefullt samar­bete i olika former mellan samhällsorganen och den enskilde bör beaklas.

Utredningen skulle vidare pröva ungdomsvårdsskolornas funktion och ställning. En nära anknytning till den psykiatriska barn- och ungdomsvår­den samt de psykiatriska bam- och ungdomsklinikerna och till del all­männa skolväsendet föreföll nalurlig. En lösning kunde vara att knyta ungdomsvårdsskolorna lill den psykiska vården t.ex. i form av behand­lingshem.

Andra frågor utredningen skulle pröva gällde barnavårdslagens bestäm­melser om vårdkostnader saml spörsmålet om jurisimedverkan i vissa fall. 8   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I.DelA


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                 114

I fråga om nykierhelsvårdslugen helte del vidare i direktiven all den måste anpassas lill samhällsutvecklingen och till den förändrade syn man har på alkoholmissbmk och alkoholmissbrukare. Ulredningen borde där­vid la del av och överväga de resullal som redovisats av främsl nyklerhels­vårdsundersökningen. Vid översynen av samhällels nyklerhetsvård borde övervägas i vad mån nykterhetsvården kan knytas närmare lill sjukvärden. Del erinrades även om all medicinalslyrelsens narkomanvårdskommillé hade framhållil, all en allmän vårdlag skulle kunna medföra bättre samord­ning och enhetlighet belräffande vården av läkemedelsmissbrukare och dessutom lösa vissa viktiga frågor om ansvarel för denna vård.

Rörande tvångsmässiga samhällsingripanden anfördes följande.

Barnavårdslagen och nykterhelsvårdslagen innehåller bestämmelser om tvångsmässiga samhällsingripanden. 1 allvarligare fall leder dessa ingripan­den till administrativa frihetsberövanden i form av intagning på anstalt för vård och behandling. En översyn av barnavårdslagen och nykterhels­vårdslagen bör även avse möjligheterna alt som ett särskill avsnitt i en allmän socialvårdslag eller i en särskild lag sammanföra bestämmelser om tvångsingripanden inom socialvårdens ram. Det bör vidare övervägas i vad mån del kan vara lämpligl all i organisatoriskt hänseende skilja uppgifter som bygger på frivillig medverkan från den enskilde medborgarens sida från uppgifter av tvångskaraklär.

I fråga om samordning av olika funktioner och verksamheler skulle ulredningen undersöka förutsättningarna för atl skapa socialcenlra i kom­munerna. Möjligheterna till en samordning mellan den verksamhel som bedrivs av landslingen - främsl den öppna sjukvården - och de allmänna försäkringskassornas verksamhel borde beaklas. När del gällde den soci­ala rådgivnings- och upplysningsverksamhelen borde familjerådgivningen särskill uppmärksammas.

Ulredningen skulle även se över lagen om socialregisier och pröva om lagstiftning på området alltjämt behövdes.

Direktiven tog även upp frågan om de stulligu myndighelernus upp­gifter.

De statliga myndighelernas uppgifter när det gäller socialvården avser främsl tillsyn, samordning, planering och utveckling. Reglerna för de stat­liga organens uppgifter har ulformals olika för de tre vårdområdena.

Ulredningen bör uppmärksamma de nu berörda frågorna. En angelägen uppgift bör vara alt söka dra klara gränslinjer mellan socialstyrelsens och länsstyrelsernas uppgifter på socialvårdsområdel i fråga om utveckling, planering, samordning, rådgivning och tillsyn.

I direktiven underslryks all en effektiv och rationell organisation på det regionala planet var en nödvändig förutsättning för en väl fungerande social omvårdnad. Det skulle ankomma på ulredningen alt pröva behovel


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                115

och utformningen av den regionala organisationen på vårdområdet. Allt för viltgående specialisering för tjänstemännen borde så långt möjligt undvi­kas. Ell vikligl krav var all socialslyrelsen snabbi och effektivi skulle kunna verka genom de regionala organen.

Avslutningsvis framhölls att utredningen i sill arbele borde beakla ut­vecklingen på det internationella planet och särskilt de nordiska harmoni-seringsslrävandena.

Socialulredningens arbele kom alt följas med stor uppmärksamhet av främsl socialarbetarnas föreningar och av klientorganisationer. De poli­tiska partierna, vars reformsträvanden i huvudsak hade varit inriktade på generella irygghelsformer inom i första hand socialförsäkringen, kom i ökande grad all intressera sig för den framlida socialvården. Della log sig bl.a. Ullryck i program för inle bara socialpolitiken i slorl ulan även för socialvården. Elt uttryck för dessa politiska strävanden alt dra upp rikt­linjer för den framlida socialvårdens utformning var t. ex. den dåvarande socialministerns s. k. tiopunklsprogram, som presenterades vid det nordis­ka socialpolitiska ministermölel år 1971.

Organisatorisk bakgrund för en helhetssyn

Utredningsdirektiven kom i vissa delar all kompletteras genom särskilda utredningsuppdrag och vissa frågor har utredningen haft atl behandla med förtur. Socialutredningens tre delbelänkanden är resultatet av sådana sär­skilda uppdrag och prioriteringar.

Två av dessa delbelänkanden gäller vissa avgiftsfrågor - Ålderdoms­hemsavgifter (Ds S 1970:6) och Avgifler inom långtidsvården (Ds S 1977:2).

Del förslå delbelänkandel, Lagsliflning om sociala nämnder i kommu­nerna (Ds S 1969: 11) gick ut på atl skapa formella möjligheler för kommu­nerna alt samordna socialvårdsverksamhelen lill en social nämnd. Ulred­ningen ansåg då inle liden mogen för tvingande bestämmelser, varför förslaget byggde på frivillighei. Varje kommun borde själv få avgöra om den skulle gå över till den nya nämndorganisalionen. Ulredningen föreslog även atl lagliga möjligheler skulle öppnas för kommunerna alt inrälta sociala distriktsnämnder. Dessa skulle i socialnämndens ställe handlägga ärenden som gällde enskild person. Förslaget antogs av riksdagen är 1970. Därmed gavs kommunerna bällre förulsällningar all lillämpa en helhels-syn i del sociala arbelel.

Principbetänkandet

År 1974 lade socialutredningen fram belänkandet Socialvården - mål och medel (SOU 1974:39). 1 belänkandel behandlas de principiella mål­frågorna inom socialvården och medel för all förverkliga målen. Den socialvårdsreform som skisseras i betänkandet innebär att stegel tas fullt ul från elt funktionelll avgränsat ansvar lill en kommunal socialvård som har ell primärt ansvar för människornas sociala välfärd.


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                        116

Helhetssyn

Socialutredningen söker i sitt principbetänkande konsekvent lillämpa en helhetssyn. Helhetssynen innebär enligt betänkandet atl varje enskilt ärende skall bearbelas i alla sina aspekter och med insats av alla de resurser socialvården förfogar över. Även insatser från andra samhällsor­gan skall initieras och samordnas. Helhetssynen innebär också en ökad uppmärksamhet på de miljöfaktorer som kan skapa sociala svårigheter.

Socialvårdens mål och medel

Socialulredningen ulgår ifrån att den framtida socialvården som poli­tiska riktmärken behöver vissa övergripande mål. Ulredningen anger föl­jande sådana mål av övergripande karaktär: demokrati; jämlikhet; solidari­tet; trygghet. Dessa mål söker ulredningen konkretisera i följande huvud­funktioner.

Medverkan i sumhällsplunerlngen: Sociala nämnder och socialarbetare har genom sin verksamhet omfattande och ingående kännedom om sam­hällsförhållanden och människors villkor. Socialutredningen anser att des­sa erfarenheler och kunskaper måste las väl lill vara i samhällsplaneringen. 1 den mån legala förutsäitningar saknas härför bör sådana tillskapas.

Socialvården bör medverka i samhällsplaneringen genom sammanställ­ningar och analyser och därmed bidra till underiaget för planeringen. Denna medverkan bör komma in redan i det programarbete som föregår del mera lekniska planeringsarbetet. Färdiga planförslag bör remissbe­handlas av den sociala nämnden. Socialvården bör även medverka i upp­följning och erfarenhetsanalys efter det all planerna genomförts.

Som en uppgift för socialvården i samhällsplaneringen ingår att initiera samhällsarbete, s. k. grannskapsarbete. Grannskapsarbetet skall bedrivas inom den ram som lag, tillsynsmyndighet och social nämnd anger. Ären­den som aktualiseras i grannskapsarbetet skall handläggas enligt samma principer för kompetensfördelningen i beslutsprocessen som gäller för andra ärenden.

Socialulredningen anger - utifrån de sociala mål som bör gälla för socialvården - de förändringar av samhällsmiljön som socialvårdens insat­ser bör syfta till då det gäller bostadsområden, arbetsplatser, kommunika­tioner, fritidsaktiviteter och utbud av sociala tjänster.

Allmänt Jörebyggunde Insutser: Förebyggande syfte har enligt socialut­redningen särskill följande delar av socialvården: uppsökande verksamhet och kartläggning påverkan av yttre förutsättningar rådgivning och bislånd.

För att påverka miljöer och mekanismer som tenderar alt stöta ut männi­skor med sociala problem rekommenderar ulredningen bl. a. stöd till olika organisationer, fritidsverksamhet, stöd fill ungdomsgrupper i riskzon, samarbele med skolan samt med företag och fackföreningar i syfte att skapa slörre förståelse och socialt ansvarstagande för sociala problem.


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                       111

Socialulredningen framhåller vidare behovet av en väl utbyggd rådgiv­ning.

Sociul information: Ulredningen anger som den sociala informationens huvudsyften dels att ge medborgarna kännedom om sina rättigheter och skyldigheter, dels all förmedla värderingar och kunskaper som är av bely­delse för opinionsbildningen. Informationen är också av grundläggande belydelse för alt medborgarna skall få insyn och inflytande.

En aktiv samhällsinformalion ökar den enskildes möjligheler att återföra erfarenheler och synpunkter till socialvården. Informationen bör alltså vara ömsesidig.

Socialulredningen har särskill uppmärksammat att socialvården i många fall inte kan tillrättalägga bristfällig eller felaktig information som kan förekomma i massmedierna. Utredningen finner dock inte skäl alt utvidga de formella möjligheterna atl lämna ut uppgifter som rör enskild person.

Behovsprövad ekonomisk hjälp: Socialutredningen anser att behovet av socialhjälp bör minskas genom fortsatt ulbyggnad av de allmänna socialpo­litiska insatserna som bl. a. socialförsäkringen och andra generella åtgär­der. I avvaktan på en sådan utbyggnad föreslår dock ulredningen all rätten till socialhjälp vidgas. Denna hjälp, som utredningen kallar socialbidrag, föreslås bli basbeloppsreglerad. Bidraget skall tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsstandard. Socialulredningen finner det vidare nödvändigt atl en utjämning av socialhjälpsnormerna mellan kommunerna kommer till stånd.

Sociulu tjänster: De sociala tjänsterna bör medverka till atl främja jämställdhet i samhället i fråga om materiell levnadsstandard och person­liga utvecklingsbetingelser. Behovet av slöd och hjälp till dem som lever under ogynnsamma villkor måste särskilt beaktas. Tjänsterna bör tillhan­dahållas efter klart angivna riktlinjer och under medverkan från den som berörs.

De sociala tjänsterna måste vara lätta alt nå. Det kan därtör vara lämp­ligt att samordna förmedling av sådana tjänster med annan verksamhet. Socialcentraler ger också goda förutsättningar för lätt åtkomlig allsidig service. Utredningen redovisar olika områden för sociala insalser.

Insatser i öppen socialvård: Som en allmän princip framhålls alt utred­ningsarbete och problembearbetning måsle bedrivas i samarbele med klienten. Denne måste uppfatta arbetssätt, lösningar och beslul som resul­tat av gemensamma insatser. Den enskildes personliga integritet skall skyddas och respekteras. I samarbetet gäller att klienten själv behåller ansvaret för sin situation. Om socialvården vidtar en åtgärd som inte är överenskommen med klienten skall grunderna och beslutsunderlaget redo­visas.

Socialvårdens insatser skall syfta till att frigöra och förstärka klientens egen förmåga. Val av åtgärder görs med hänsyn till den akluella situa­tionen samt klientens egna fömtsättningar.


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                 118

Institutionell vård och behandUng: Ulredningen finner del vikligl att institutionell och mera öppen vård och behandling samordnas bättre. Man anger följande tre grundläggande principer, nämligen kontinuitet, flexibili­tet och närhet. Enligt utredningen ger landslingskommunalt eller kommu­nalt huvudmannaskap de bästa förutsällningarna för all dessa principer skall kunna förverkligas.

Kravet på kontinuitet innebär att kontakt med den "öppna" socialvår­den skall bibehållas och utnyttjas även under institulionsvislelse.

Det är viktigt att de institutionella insatserna svarar mot behovet och sätts in när de behövs. För detta krävs bl. a. alt resurserna är lätt åtkom­liga.

Man bör som regel även sträva efler all förlägga den institutionella vården så nära hemorten som möjligt.

Socialutredningen redovisar olika individuella behov som kan erfordra behandling vid institutionen. Dessa är rådgivning, kontakt för personer i riskzon för missbruk och för kriminellt beteende, behandling av ungdomar och vuxna i akula krissituationer av destruktiv karaktär, ulredning och vård av småbarn i behov av omedelbara ålgärder, observation och behand­ling av allvarligt störda barn, utredning i fråga om unga lagöverträdare, problemlösning i fråga om ungdomar och vuxna som är motiverade för behandlingsplanering, inackordering för huvudsakligen missbrukare med komplicerade arbets- och bostadsproblem saml skyddade miljöer för vissa äldre gravt alkoholskadade och socialt utslagna.

Resursplaneringen skall enligl utredningens förslag göras så all del i varje län upprättas en inslitulionsplan. Denna fastställs av länsslyrelsen för viss lid och ses över årligen. Av planen bör framgå vilka inslilulioner som skall finnas inom elt län och vilka huvudmän som skall tillhandahålla dessa.

Sociul konlroll: Utredningen behandlar akula former av social kontroll, bl.a. direkla tvängsingripanden. Målel var alt slarkl minska behovel av ingripanden utan den enskildes samtycke. Ulredningen föreslog emellertid atl vissa möjligheter till tvångsomhänderiaganden skulle kvarstå inom den framlida socialvården inte bara i fråga om barn ulan även då del gällde vuxna.

Nuvarande beslämrnelser om övervakning föreslås bli ersatta med frivil­ligt förordnade konlaktpersoner. Ulredningen föreslår vidare alt besläm-melserna om föreskrifter, förmaning och varning utmönstras ur lagstift­ningen.

Primärkommunernas vårdansvar

Socialutredningen anser all primärkommunen bör ges ell yttersta ansvar för den enskildes sociala situation. Kommunen bör tillse all den enskilde ges en tillfredsställande omvårdnad.

Med kommunernas yttersta vårdansvar följer en skyldighet all avhjälpa


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                119

sådana individuella hjälpbehov som inle tillgodoses av annat samhällsor­gan. Socialulredningen anser alt rätten lill bistånd genom socialvården skall vidgas. En individuell räll lill bislånd bör föreligga i det fall åigärden erfordras för att den enskilde på etl skäligl säll skall kunna klara sin livsföring.

Organisation, arbelsformer, ekonomi m. m.

Socialulredningen behandlar vidare frågor som gäller melodik i arbelel, behovet av forsknings- och utveckling.sarbete och statistik inom socialvår­den saml den sociala utbildningen.

I fråga om den framtida regionala socialvårdsorganisalionen säger ulred­ningen att kommunerna till följd av kommunsammanläggningarna har bätt­re förutsättningar som huvudmän för socialvården än lidigare. Behovel av konlroll och tillsyn över kommunerna bör därför minska. Andra behov av regional verksamhel torde däremol öka. En regional socialvårdsorganisa­tion kommer därför all behövas även i fortsättningen. Verksamhelen bör samordnas.

Nämnd och förvallning

Som en konsekvens av helhetssynen föreslår ulredningen all socialvår­den i kommunerna företräds av en nämnd. Ulredningen ansåg alltså nu alt tiden var mogen att slopa den kommunala valfriheten i fråga. Nämnden bör beslula i frågor som gäller planering, rikllinjer, principfrågor och uppfölj­ning. Huvuddelen av beslut som rör enskilda personer bör genom delega­tion fallas av tjänstemän.

Kommunerna bör som nu ha räll atl införa sociala distriktsnämnder.

Helhetssynen släller också krav på förvaltningsorganisationens utform­ning. Förvaltningen bör byggas upp som en enhetlig organisation med etl sammanhållet ansvar för den individuella behandlingen.

Klienterna förutsälls alliså få konlakl med en organisation och med socialarbetare som har bred kompelens. Utan all bryta mol denna huvud­princip kan del. särskill i slörre kommuner, vara nödvändigt med viss specialisering. I etl arbetslag bör en sådan kunna förslärka hela gruppens kompelens. Specialisering kan också avse alt finna former för att utnyttja en särskild expert i hela organisationen.

Socialutredningen understryker behovet av samarbete och samverkan mellan socialvården och andra verksamhetsområden.

I fråga om slalens medverkan i socialvårdens finansiering förordar ul­redningen etl allmänt driftbidrag saml utvecklingsbidrag och bidrag till försöksverksamhet m.m.

Enligl ulredningens mening bör vidare den lagsliflning som skall ersätta de nuvarande sociala vårdlagarna utformas som en målorienierad ramlag.

En utförlig sammanfattning av principbetänkandet redovisas i SOU 1974:40.


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                        120

Remissutfall och regeringsinitialiv

Principförslaget blev föremål för en mycket omfattande remissbehand­ling och debatt. Utredningen fick i huvudsak slöd för sina överväganden och förslag.

1 flera centrala frågor var dock kritiken kraftig och omfattande. Försla­gel all möjlighelerna lill tvångsomhänderiaganden av vuxna skulle behål­las inom socialvårdens ram var myckel omtvistat. Bl.a. socialarbetarnas organisationer ställde sig slarkl kriliska till förslaget. Däremot fick utred­ningens förslag om socialvårdens fortsalla möjligheler lill omhändertagan­den av bam och ungdom ulan den enskildes samtycke starkt stöd i remissbehandlingen. Vid sidan av frågan om "vuxentvånget" torde utred­ningens förslag atl vidga rätlen till socialhjälp vara den fråga som blev föremål för särskilt starka och omfattande negativa omdömen. Genom årliga ökningar sedan mitten av 1960-talet hade socialhjälpen kommit att både ekonomiskt och arbetsmässigl belasta kommunerna hårdare än tidi­gare. Såväl på dessa konkrela grunder som av principiella skäl vände sig många remissinsianser emol en utbyggnad av socialhjälpsverksamheten. Man ansåg all en förbällrad ekonomisk grundtrygghet skulle i stället åstad­kommas genom allmänna reformer av socialförsäkringskaraktär. Andra frågor som varit kontroversiella gäller bl.a. de övergripande målen och socialvårdens ställning i samhällel. Även ulredningens ekonomiska redo­visningar och förslag i fråga om statens medverkan i finansieringen föran­ledde anmärkningar och kritik från åtskilliga håll.

Socialutredningen har redovisat en omfattande remissammanställning i belänkandel Socialutredningen och remissorganens syn på framlidens so­cialvård (Ds S 1975: 15).

1 februari 1975 överlämnade den dåvarande regeringen remissyttrandena till utredningen. Regeringen uttalade då bl. a. följande: "Vid utformningen av förslaget till ny socialvårdslag m. m. bör åtgärder ulan den enskildes samtycke vad gäller barn och ungdom regleras i särskild lag med utgångs­punkt i det av utredningen föreslagna förfarandet, innefattande social­nämndens medverkan. Beträffande övriga åtgärder utan den enskildes sam­tycke bör utredningen undersöka möjligheterna till enhetliga bestämmelser utanför socialvårdslagsliftningen." Vidare skulle enligl regeringens beslul ulredningen inte längre syssla med huvudmannafrågorna. Dessa skulle med utredningens förslag som grund i fortsättningen handläggas i annan ordning.

Senare under året utökades kommittén med representanter för de tre fackliga huvudorganisationerna varigenom de anställda i socialvården blev direkt företrädda i utredningen.

Liksom tidigare kom socialutredningens fortsatta arbete att starkt upp­märksammas i den socialpolitiska debatten.


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                        121

Socialutredningens slutbetänkande

Socialutredningen avslutade år 1977 sitt mångåriga arbete med belän­kandet Socialtjänst och socialförsäkringstillägg (SOU 1977:40).

Principbetänkandet utgör grunden för utredningens förslag. Till slor del bör slutbetänkandet genom såväl lagförslagen som i övrigt ses som en konkretisering, precisering och vidareutveckling av de i principbetänkan­det givna intentionerna. Som framgår av det följande skiljer sig dock flera av ulredningens viktigaste förslag från tankegångarna i principbetänkan­det. Det gäller särskilt frågor om tvångsåtgärder mot vuxna, den ekono­miska tryggheten och statens medverkan i finansieringen av den kommu­nala socialvården. Utredningen föreslår f.ö. att sistnämnda begrepp er­sätts av benämningen socialtjänst. Denna benämning anses bättre än ter­men socialvård läcka det framtida breda verksamhetsfället.

Utredningens förslag i slutbetänkandet innebär sammanfattningsvis föl­jande.

En ny sociallagstiftning

De nuvarande tre centrala lagarna på socialvårdsområdet, socialhjälps­lagen, nykterhelsvårdslagen och barnavårdslagen, ersätts av en lag -socialtjänstlagen.

De formella reglerna om förfarandet i socialnämnd m.m. har samlats i en särskild socialnämndslag. Vidare föreslås en lag med särskilda bestämmel­ser om vård av underårig.

1 en lag om socialförsäkringstillägg ges förslag till en socialförsäkringsre­form. Utredningen redovisar även förslag-till ändringar i bl. a. föräldrabal­ken, brottsbalken och rättshjälpslagen.

Sociakjänstens mål och innehåll

Den föreslagna socialtjänstlagen är lill sin karaktär en målinriktad ram­lag. Utredningen anger inledningsvis de mål som bör gälla för socialtjäns­ten. Inom ramen för dessa mål anges härefter kommunens uppgifter inom socialtjänsten. Särskilt betydelsefullt är därvid ulredningens förslag om alt kommunen genom socialtjänsten skall ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Mot denna skyldighet för kommunen svarar en rätt för den enskilde till insatser från socialnämnden. Enligt förslagel har den enskilde rätl lill bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigl, om hans behov inte tillgodoses på annat sätt.

Socialtjänstens uppgifter fördelar sig enligt utredningen på tre huvudom­råden, nämligen

stmkturinriktade insatser

allmänt inriktade insatser

individuellt inriktade insatser.

Till de viktigaste förslagen hör de som gäller socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen inom ramen för de strukturinriktade insatserna.


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                122

Under allmänt inriktade insatser redovisar utredningen barnomsorgen. Hit räknar ulredningen hela den kommunala socialljänslens verksamhel för barn och ungdom. Förskole- och frilidshemsverksamhel ingår som delar i denna omsorg.

Betänkandet behandlar särskill frågor hur omsorgen om äldre och handi­kappade skall utformas för all de i siörsta möjliga utsträckning skall kunna leva som andra och själva bestämma över sina förhållanden. Ulredningen anser bl. a. att de nuvarande ålderdomshemmen i framliden bör ersättas av servicehus.

Socialnämndens insalser bör inriklas på alt hjälpa och slödja den enskil­de i hemmel. Så långl möjligt bör förebyggas atl barn måsle skiljas från sina föräldrar.

Socialnämnden skall ansvara för att den som behöver vård i annat hem än del egna las emol i familjehem eller annal hem för vård eller boende. I enlighel med direktiven framlade ulredningen redan i sill principbetän­kande förslag som innebar atl slalen inle längre skulle vara huvudman för ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsinslilutioner samt angav rikt­linjer för en omdaning av institutionsvården. Då dessa frågor enligt tidigare regeringsbeslut skall lösas i annan ordning på grundval av principbetän­kandet begränsar sig socialutredningen lill att med utgångspunkt i princip­betänkandet redovisa vissa synpunkter på den framtida institutionsvården.

Ulredningen lägger även fram förslag i fråga om den slalliga tillsynen över den kommunala socialtjänsten.

Socialförsäkringsfillägg

En mer framträdande nyhet i belänkandel är förslaget om en ny social­försäkringsreform. Utredningen vill överföra en slor del av den nuvarande socialhjälpen från socialvården lill försäkringskassorna genom elt nytt inkomstprövat socialförsäkringstillägg (soft). Soft skall komplettera olika socialpolitiska ersättningar och andra inkomsler när dessa ger etl otillräck­ligt försörjningsslöd.

Med anledning av de invändningar av framför allt försäkringsleknisk art som under remissbehandlingen har framförts mol förslagel har en särskild samrådsgrupp tillsatts inom socialdepartementet för all komplellera soci­alutredningens förslag. När den kompletlerande ulredningen har genom­förts, kommer ställning atl las till förslaget.

Särskilda bestämmelser om vård av underårig m. m.

Ulredningen lägger fram förslag lill lag med särskilda beslämrnelser om vård av underårig. Enligl lagen skall till skydd för barn och unga vårdat-gärder kunna vidlas även ulan samtycke av dem som berörs därav. De situationer där det kan bli nödvändigl all bereda underårig vård har avse­ende på dels den underåriges hemförhållanden, dels hans egel beleende. Lagen är tillämplig endast på den som är under 18 år. Den enskildes


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                 123

rättssäkerhet skall stärkas bl. a. genom bestämmelserom vårdtidens längd, muntlig förhandling inför länsrätt, särskilda lidsfrister och obligatoriskt förordnande av offentligt bilräde.

Belänkandel behandlar även frågan om vilka konsekvenser ulredningens förslag all begränsa tvångsingripandena till dem som är under 18 år får för de unga lagöverträdama. Utredningen framhåller bl.a. att ett överläm­nande till socialtjänsten för frivillig vård och behandling bör kunna tjäna som alternativ till andra påföljder för brott. Därför föreslås den ändringen i brottsbalken atl domstolen skall kunna överlämna ål socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård av den dömde inom socialtjänsten. Bestäm­melserna är inle knutna till någon viss åldersgrupp eller något visst värdbe­hov.

Vården av vuxna missbrukare

Ulredningens förslag innehåller inte några bestämmelser om vård ulan samtycke av den som har fyllt 18 år. Ulredningens majoritet framhåller att lagen om beredande av psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) ger möjlighet alt la om hand och kvarhålla sådana alkohol- eller narkotikasjuka som det ocksä frän socialtjänstens synpunkler framslår som mest angelägel alt oberoende av eget samtycke snabbt kunna bereda en tids institutionell vård och behandling. I syfte alt nå kontinuitet i vården och vinna en nödvändig samverkan mellan socialtjänsten och sjukvården föreslår social­ulredningen alt i LSPV skall las in bestämmelser om etl samrådsförfarande beträffande de missbrukare som bereds vård med stöd av lagen. Utred­ningens förslag skall inte leda lill en vidgad tillämpning av LSPV.

Utredningen redovisar även etl av en minoritet inom utredningen föror­dal alternativ, som bygger på principbetänkandets förslag. Enligl detta altemativ skall länsrätten på ansökan av socialnämnden kunna beslula om vård inom socialtjänsten utan den enskildes samtycke. Beslutet skall gälla en tid av högst tre månader och avse vissa särskill angivna situationer.

Nya regler om tystnadsplikt och handlingssekretess

På sekrelessområdel föreslås enklare regler om tystnadsplikt och hand­lingssekretess samtidigt som sekretesskyddet beträffande personliga för­hållanden förstärks. Huvudregeln bör vara all den som är eller har varit verksam inom socialtjänsten har tystnadsplikt om vad han erfarit om enskilds personliga förhållanden. Likasä bör förbud råda mot att lämna ut handling med uppgift som det råder tystnadsplikt om. Undantag från sekretessen skall få göras endast när detla anges i lag. Sekretessen på sjukvårdsområdet bör enligl utredningen utformas på samma sätl. Enligl ulredningens mening bör tystnadsplikten liksom i dag utgöra hinder mol all lämna ut uppgifter till massmedierna.

Socialregistret föreslås slopat. Vidare föreslås förbud mot att inom so­cialtjänsten föra register med s. k. mjukdata.


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                        124

En viklig nyhet är att utredningen föreslår gallringsbeslämmelser, som främst är motiverade av integritetsskäl. Enligl förslagel skall personakter och register utgallras och förstöras tre år efter det senaste anteckning har gjorts.

Organisation, samverkan, ekonomi m. m.

Av de många intentioner från principbetänkandet som fullföljs i slutbe­länkandel gäller etl flertal olika organisationsfrågor. Ulredningen föreslår således som har nämnts att organisationen med en social nämnd i kom­munen skall göras obligatorisk. Barnavårdsnämnd, nyklerhetsnämnd och socialnämnd ersätts enligt förslaget av en socialnämnd. Möjligheten att inrälta sociala distriktsnämnder behålls. Utredningen tar i sina förslag även upp frågor som gäller nämndens sammansältning och verksamhels­former. Utgångspunkten har därvid varil att nå överenstämmelse med kommunallagens motsvarande bestämmelser.

Utredningen betonar betydelsen av att socialtjänstens organ samverkar med andra organ i samhällel och med frivilliga organisationer. Samtidigt är utredningen emellertid angelägen att framhålla att samarbetet i enskilda ärenden som regel inte bör få förekomma ulan atl den enskilde har sam­tyckt därtill. Samarbele med andra organ bör inte heller fä ske, om det inte är påkallat ur vårdsynpunkt. Därför bör bl. a. nykterhelsnämndernas skyl­dighet all avge yttranden i körkortsärenden upphöra.

Utredningen föreslår alt socialtjänsten liksom hittills huvudsakligen skall finansieras med kommunalskallemedel. Därutöver bör emellertid kommunerna tiUföras ekonomiska resurser genom att det tidigare nämnda föreslagna socialförsäkringstillägget minskar kommunernas socialhjälps­kostnader; statsbidrag tillförs kommunerna genom ett skatteutjämningsbi­drag som tar hänsyn till sociala faktorer samt att utvecklingsbidrag utgår för vissa verksamheter inom socialtjänsten.

Av övriga förslag bör nämnas atl offenfiigt biträde alltid skall förordnas när det blir fråga om omhändertagande av underårig utan samtycke. Ett annat förslag är att lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet skall upphävas.

2.1.3 RiktUnjer för reformarbetet

För den genomgripande omgestaltningen av socialvården till en framtida socialtjänst har socialutredningen genom sitt principbetänkande lagt en viktig gmnd, som utredningens slutbetänkande bygger vidare på. I reform­arbetet måste, som utredningen också har sökt göra, tas lill vara erfarenhe­terna av den socialpolitiska utvecklingen i vårt land och till de brett förankrade uppfattningar som förts fram under en mångårig debatt om hur den framtida socialtjänsten bör vara utformad. Den politiska bedömning som ytterst bestämmer reformarbetets inriktning och utformning måste ha sina utgångspunkter i den faktiska socialpolitiska utvecklingen och i den


 


Prop. 1979/80:1    Reformetts inriktning                       125

demokratiska opinionsbildningen i fråga om socialtjänstreformen, som inte minsl socialutredningen och dess förslag är ell ullryck för.

Remissutfallet i fråga om socialutredningens slutbetänkande är i sina gmnddrag positivt. Detla gäller inte minst den helhetssyn som ulredningen har sökt att tillämpa i sina förslag till omdaning av socialljänslen och som jag återkommer till strax. Alt helhetssynen har elt starkt slöd i opinionen framgick redan vid remissbehandlingen av socialutredningens principbe­tänkande.

Innan jag går in på socialtjänstreformens olika delar, vill jag ge vissa rikllinjer som bör gäUa för den framtida socialtjänsten i dess helhet. Här vill jag försl erinra om de av socialulredningen föreslagna övergripande målen - demokrati, jämlikhet och solidaritet, trygghet. Liksom vid re­missbehandlingen av principbetänkandet har utredningens i slutbetänkan­det behållna förslag i fråga om övergripande mål fått elt starkt stöd, även om några finner dem för allmänt hållna. Jag anser liksom en klar övervikt bland remissinstansema att målet bör tas in som en portalparagraf i social­tjänstlagen. De bör därmed också utgöra en ram för de rikllinjer som jag drar upp i det följande.

Vaije människa bör ha rätl lill elt meningsfullt arbele, en fullvärdig bostad och en lämplig utbildning. Vissa remissinstanser har kritiserat utredningen för att detla inte framgår av förslagel till övergripande mål. Jag är för min del överens med socialutredningen om atl exempelvis rätten lill arbete bör ses som en demokratisk rättighet och att denna rätt även följer av de andra övergripande målen. De konkreta rättigheter det här är frågan om - arbete, bostad och utbildning - är emellertid så vikfiga för den enskilde att det kan finnas skäl alt framhålla dem tydligare än vad utred­ningen har gjort. Jag återkommer till detta senare.

Helhetssyn

Gmnd för reformen

Socialtjänsten bör i olika avseenden präglas av en helhetssyn. Som framgår av den tidigare redovisningen har begreppet kommit att vidareut­vecklas. Helhetssynen innebär bl.a. etl uppbrott från den traditionella socialvårdens synsätt och metoder, som utmärktes av atl verksamheten var uppdelad på olika funktioner. Därmed var risken slor att socialvården kom att alltför mycket koncentrera sig på och isolera delar av de svårighe­ter och problem den enskilde behövde hjälp med. Därmed fanns också en tendens att stanna vid den enskildes "symptom" utan atl söka finna etl djupare sammanhang. Det modema behandlingsarbetet måste ha en annan strategi, bedrivas utifrån en helhetssyn som beaktar individens totala situa­tion och omgivning. Här avses då inte bara hans relationer till den egna familjen utan ett vidare socialt sammanhang, där boende- och arbetsförhål­landen hör till de viktigare faktorerna, men där också mänga andra aspekter på relationen mellan individ och samhälle kan behöva beaktas.


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                        126

Fördelama med en helhetssyn är uppenbara. En annan sak är all hel­hetssynen, så som den hittills har tillämpats, har ansetts leda till atl man eftersatt vissa vårdbehov. Del torde här ha varit fråga om övergångssvå­righeter i samband med organisationsförändringar eller att själva utveck­lingen av vissa stöd- och hjälpbehov har kommit att ta oväntat stora resurser i anspråk till förfång för andra behov av bistånd. Efler en viss lid bör sådana svårigheter kunna redas ut. På sikl bör då fördelarna med liUämpningen av helhetsprincipen komma att framstå lydligare.

Hur helhetssynen skall utvecklas och lUlämpas inom socialljänslen blir beroende av bl.a. samhällsvetenskap och social forskning när det gäller såväl social teoribildning som empiriska undersökningar. Men även en mindre väl utvecklad form av helhetssynen har slora förtjänster.

Helhetssynen har mer eller mindre direkl ingripande belydelse för de flesta rikfiinjer som här skaU dras upp för reformarbetet.

1 detla sammanhang skall jag hell kort nämna de mest näraliggande konsekvensema.

Organisation, verksamhet, lag

Huvudansvaret för socialtjänsten bör i alla kommuner ligga på en nämnd. Organisationen med en social nämnd bör vara obligatorisk. Det bör vara möjligt även i fortsättningen atl inrätta distriktsnämnder. Sådan nämnd skaU ha hand om ärenden rörande enskilda personer men bör också bedriva uppsökande och förebyggande verksamhet inom socialtjänsten. Med utgångspunkt i socialutredningens förslag kommer jag alt förorda bestämmelser som gör det möjligt att ge distriktsnämnderna större befo­genhet att besluta.

Inom socialförvaltningen bör socialarbetare i direkt klientkontakt arbeta med flera vårdområden samtidigt. Är deras eget arbete begränsat efter funktionsprincipen, bör det vidgas eller ingå i etl arbetslags verksamhet som täcker det vidgade arbetsområdet. Viss specialisering i fråga om ärendenas art eller särskild kompetens hos vissa socialarbetare kan emel­lertid vara nödvändig och lämplig. Detta dock endast under förutsättning att sådan specialisering inte leder till att helhetssynen på olika problem försummas.

Av helhetssynen följer att socialtjänsten skall omfatta stmkturinriktade insatser. Jag återkommer tiU detta.

Även lagstiftningen bör ses i ett helhetsperspektiv. Jag återkommer till denna fråga när jag behandlar socialtjänstens mål, varför jag här inskrän­ker mig till några korta kommentarer. Redan tidigare harjag förordat vissa övergripande mål. Lagen bör vidare i vissa delar ha karaktär av ramlag för att ge socialtjänsten tillräckligt utrymme för insatser utifrån en helhetssyn.

Jag fäster samtidigt stort avseende vid den oro som flera handikapporga­nisationer och även vissa andra remissinsianser har uttalat i fråga om en ramlag. Det har sagts att en mer detaljerad lagstiftning behövs för att säkra


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                        127

en jämn standard mellan kommunerna osv. En avvägning mäste göras mellan de olika intressen som bör vägleda lagens utformning.

Socialtjänstens finansiering

Även socialutredningens förslag om statens medverkan i finansieringen av socialljänslen kan ses i etl helhetsperspektiv. Förslaget innebär bl. a. atl kommunerna skall få statsbidrag i form av skatteutjämningsbidrag. Alter­nativet hade varit ett särskill driftbidrag till socialtjänsten. Storleken av etl sådant bidrag blir emellertid beroende enbart av kommunens kostnader för socialtjänsten och inte av kommunernas förmåga att av egna kommunal­skattemedel finansiera socialljänslen.

Etl driftbidrag utjämnar inte tillräckligt kostnadsskillnaderna mellan kommunerna.

Det är emellertid samtidigt viktigt att statsbidrag ulgår till vissa social­tjänstområden som t. ex. för barnomsorg i form av stimulansbidrag.

Frågan har även samband med överflyttningen av huvudmannaskapet för vissa institutioner. Jag återkommer lill dessa frågor senare.

Bredare samhällsorientering

Omdaningen av den nuvarande socialvården går bl. a. ul på att ge ökad vikt åt verksamhetens samhällsorientering. Härmed kommer det att ska­pas bättre balans i förhållande till den individinriktning som tidigare helt dominerade socialvården och som senare har behållit en myckel stark ställning inom verksamheten. Strävan till en ökad inriktning på slmkturella frågor ligger, som jag nämnde nyss i linje med bl. a. helhetssynen.

I den kriliska debatten har den traditionella socialvården framställts som en "städgumma" som genom sitt hjälparbete sopat undan de individuella följdema av skadliga förhållanden inom arbele och samhäUsliv i övrigl. Denna kritik drabbar särskill en individorienterad, avhjälpande socialvård. Den nya verksamhelen däremol skall utöva inflytande på samhällsutveck­lingen. Socialtjänsten skall medverka i planeringen och tillföra denna soci­ala kunskaper, erfarenheter och värderingar som får vägas in i ett samlat planeringsunderlag. Socialtjänsten kan inle ges en särställning i dessa sammanhang framför andra instanser. I stället bör utvecklingen innebära atl sociala hänsynstaganden vinner ökat insteg inom de andra instansemas syn på en önskvärd samhällsutveckling. För atl socialtjänstens insatser skall bli av slörre belydelse måste dess sociala mål vara förankrade även inom andra samhällsverksamheter. En akliv samhällsorienterad social­tjänst måste å andra sidan även svara för individuellt inriktade insatser genom all liksom tidigare bistå bl. a. människor i olika behovssituationer.

Medverkan i samhäUsplaneringen

Jag delar socialutredningens mening att socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen bör bli en synnerligen viktig insats. Genom denna medverkan skall socialtjänsten påverka olika samhällsförhållanden.


 


Prop. 1979/80:1    Refortnens inriktning                                128

Socialnämndens medverkan bör i enlighet med socialutredningens för­slag avse olika insatser, nämligen atl tillföra underlag lill planeringen, delta i planeringen, yttra sig över färdiga planförslag saml della i uppföljningen. Del belyder atl socialnämnden får möjlighel att påverka planeringen i dess olika skeden.

Det är även viktigt att tillföra planeringen på regional och riksnivå sociala aspekter.

Samhällsarbete i övrigt

Genom social fältverksamhel och s. k. grannskapsarbete kan socialtjäns­ten gå in i lokala miljöer som riskerar att utvecklas ogynnsamt för att därigenom söka bryta den negativa ulvecklingen i samarbete med dem som lever inom området. Samhällsarbele måsle bedrivas i samverkan med frivilliga organisationer av olika slag.

Del som motiverar ell av socialtjänsten bedrivet samhällsarbele är både del förhållandel alt många bland de mest ulsalla människorna inle är politiskt aktiva och all de politiska organisationerna inte tar upp och driver alla de frågor som för socialtjänsten kan framslå som angelägna. De svens­ka erfarenhelerna är begränsade och verksamhelen bör utvecklas och värderas innan den kan sägas ha funnil sin plals inom socialtjänsten. Som allmän riktlinje bör dock gälla atl samhällsarbetet så lidigl som möjligt skall söka aktivera dem del gäller och kanalisera verksamhelen så atl socialljänslens fortsalla insalser blir onödiga.

Den uppsökande verksamheten ser socialulredningen som en slmklurin-riklad insats. I varje fall kan den vara ell led i en sådan insats. Genom uppsökande verksamhel kan socialtjänsten bl. a. skaffa sig kunskaper som underlag förde stmklurinriktade insatserna. Den uppsökande verksamhe­len, som bl. a. aktualiserades genom ändringar i socialhjälpslagen år 1968, ger socialljänslen möjlighet all informera medborgarna och bidra lill alt deras resursbehov i olika avseenden blir tillgodosedda. Samtidigt måsle verksamhelen utformas sä atl den personliga integriteten skyddas i siörsta möjliga ulslräckning.

Vidgad samverkan

Helhetssynen fömlsäller ell nära samarbete över seklorsgränser. Det är viktigi all socialtjänsten samverkar med andra organ i samhället och med bl.a. folkrörelsernas frivilliga organisationer. Del är samtidigt angelägel atl samarbele i enskilda ärenden som regel inte genomförs med mindre den enskilde har samtyckt lill det. Samarbele med andra organ bör som regel inte heller tillåtas, om det inte är påkallat ur vårdsynpunkl.

Ansvar och trygghet Kommunens yttersta ansvar Kommunen har ell yllersla ansvar för den enskildes sociala situation.


 


Prop. 1979/80:1    Re.ftnmens inriktning                               129

Detla bör framgå av socialtjänstlagen. Ansvarel gör det lällare alt finna vägarna lill den hjälp och service som samhällel kan ge.

Den enskildes rätt

Mol denna skyldighet skall svara en räll för den enskilde alt få det bislånd som han behöver för atl klara den dagliga livsföringen. Social­tjänstlagen innebär i della avseende en anpassning lill den utveckling som redan har påbörjats bl. a. inom ramen för nuvarande sociallagsliftning.

Samhällels bistånd är inte villkorslöst. Den som exempelvis genom arbete kan försörja sig på ett lillfredsslällande sätl skall inle som ell allernaliv ha räll lill samhällets bistånd för sin försörjning. Socialtjänstens bistånd bör vidare ulvecklas så all den främjar den enskilda människans självverksamhel och molverkar passivering.

Samhälls- och individperspekliv

Rätten till bistånd under vissa förutsätlningar och på vissa villkor gmn­das på en samhällssyn som rymmer såväl ett samhälls- som ett individuellt perspektiv. Från samhällsperspektivet medför utvecklingen för slora grup­per av människor onda verkningar som innebär sociala problem och åtföl­jande hjälpbehov. Dessa problem omöjliggör eller begränsar i skiftande grad de drabbade människornas frihet och utvecklingsmöjligheter.

Samtidigt gäller från del individuella perspektivet all varje människa har inneboende resurser som förulsällning för fortsall utveckling. För all kunna "förverkliga sig själv" måsle dessa resurser frigöras. En utveckling som såväl den enskilda människan som samhället har ansvar för.

Socialljänslen bör arbeta med båda dessa perspektiv. De strukturella problemen innebär ofrihet och svårigheier på del individuella planet, vilket socialtjänsten måste möta med säväl struktur- som individinriktade insat­ser.

Samlidigl är del så att en människa har inneboende resurser för utveck­ling och växt, handlingsmöjligheter och ansvar. Att la ifrån en människa eget ansvar kan innebära alt man frånkänner henne personlig värdighet. Del är emellertid lika ostridigl alt grupper eller enskilda kan leva under så svåra förhållanden all deras valfrihet i själva verket är ringa eller praktiskt tagel ingen alls.

Under remissbehandlingen har man ansett att utredningen trots sina intentioner inle lillräckligl klart har gett uttryck för den enskildes ansvar för sitt liv. Jag delar den meningen och kommer därför senare all föreslå all socialtjänstlagen kompletteras så att individens ansvar kommer till klart uttryck.

Demokratiskt förankrud socialtjänst

Demokratin inom socialtjänsten gäller alla de grupper som berörs av verksamhelen. 9   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I.DelA


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                130

De förtroendevalda

Till skillnad från t.ex. hälso- och sjukvården har socialvården från början ombesörjts av förtroendevalda. Deras insatser i det individuella vårdarbetet har numera till allra största delen övertagits av utbildade tjänstemän. Socialvården har därmed lill viss del "professionaliserals". Även inom socialtjänsten bör man emellertid behålla den demokratiska instans som den förtroendevalda socialnämnden utgör. Anledningen är den att socialtjänsten, liksom socialvården, på skilda nivåer är en politisk verksamhet. Del gäller verksamhetens allmänna inriktning, hur den utfor­mar de stmklurinriktade, de allmänl inriktade och de individuellt inriktade insatsema och vilka avvägningar som görs mellan dessa olika verksam­hetsområden.

Jag vill i korthel redovisa den utveckling som har sketl belräffande de förtroendevaldas arbele .- en utveckling som jag ansluler mig lill. De förtroendevaldas insatser har alltmer fåll sin tyngdpunkt i planering, rikt­linjer, principfrågor och uppföljning. På förtroendemannanivå förs därut­över upp sådana individuella ärenden som kräver beslut för vilka princi­piella riktlinjer saknas eller som har djupt ingripande betydelse för enskild person. De förtroendevalda leder verksamheten. Genom kontakt med tjänstemännen följer de klientarbelet och håller därigenom reda på de faktiska förhåUandena, hur riktlinjerna efterlevs osv. Detta bidrar till atl hälla de förtroendevalda väl förtrogna med människornas levnadsvillkor.

Ulvecklingen har på olika sätl medfört atl färre medborgare än förr medverkar i olika kommunala angelägenheter, däribland även de socialpo­litiska. Inrättande av distriktsnämnder är ett sätt att motverka denna utveckling.

Tjänstemännen

Socialarbetarna har kommil alt genom delegation få hand om allt mer av det individuella behandlingsarbetet, som inle kräver principiella beslut. Denna utveckling är motiverad från effektivitetssynpunkt och bör fortsät­ta. Del står dock klart all förutsällningarna för vad som kan och bör delegeras bl. a. till tjänstemän varierar mellan kommuner av olika sloriek och stmktur. Kommunerna bör därför genom kommunfullmäktige själva bestämma hur delegationen skall närmare utformas.

Jag vill här någol gå in på personalens situation. Mänga upplever social­vårdens svårigheier all genom individinriktade insatser bryta deslmkliva drag i samhällsutvecklingen. Socialarbetarna kan i många fall inte på etl avgörande säll bidra lill att ändra olyckliga levnadsförhållanden eller hind­ra en försämring i form av ökad utslagning, isolering, missbruk elc. Inom vissa socialförvaltningar är personalomsättningen mycket hög. Det finns inga enkla lösningar på dessa problem, men de bör självfallel beaklas i utformningen av kommunernas personal- och utbildningspolitik.


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                        131

Frivilliga organisationer

Det har lidigare framgått av inledningen atl folkrörelsema har varil en drivkraft i den socialpolitiska utvecklingen. Olika frivilliga organisationer gör även i dag slora insalser för atl öka gemenskapen mellan människor, förmedla kunskap och stimulera till engagemang i samhällsfrågor. Inte minst gäller delta ungdomsorganisationerna. Såväl dessa sammanslutning­ar som idrottsorganisationema engagerar elt mycket stort antal ungdomar. Fackföreningama har alltmer böljat utarbeta socialpolitiska program och gått in för atl stödja enskilda medlemmar i sociala frågor. Sludieförbunden når i sin studie- och bildningsverksamhel ut till många människor. Handi­kapporganisationer och andra föreningar som vänder sig till särskilda målgmpper har ofta självupplevda erfarenheter av sociala problem. Klient-organisationerna bör ha ett stort värde för socialtjänsten. Bland pensionä­rerna förekommer mnt om i landet en omfattande föreningsverksamhet. Olika kyrkliga samfund bedriver sedan länge en betydande social verksam­het. Svenska Röda Korset, Rädda barnen och nyklerhelsorganisationema är andra sammanslutningar, som gör väsentliga insatser på det sociala området.

Folkrörelsemas insatser bidrar lill att öka gemenskapen och förankra de solidaritetsidéer som är en nödvändig gmndval för socialpolitiken. De är drivkraft för nya idéer och metoder i socialarbete och tillför detta arbete personella resurser av stort värde. Socialtjänstens kontakter med organisa­fioner vars verksamhet helt eller delvis sammanfaller med socialtjänstens bör inle bindas genom av statsmakterna givna formella bestämmelser utan måste ulvecklas i enlighet med de lokala fömlsätlningama och de särskilda behov som de olika frågorna inom verksamheten medför. Självfallet har socialtjänsten atl i denna samverkan beakta skyddet av den personliga integriteten. Socialtjänstens samarbete i lämpliga former med inle minst organisationer av folkrörelsekaraktär bör motverka en byråkratisering av socialtjänsten och bidra till att ge den en folklig förankring. Detta bör hindra atl socialtjänsten blir en isolerad samhällsfunktion och bidra till att främja allmänhetens förtroende för verksamheten.

"Lekmannainsatser"

Som har nämnls tidigare är en "professionalisering" av socialtjänsten genom en välutbildad tjänstemannakår nödvändig för att verksamheten i viktiga avseenden skall kunna skötas effektivt och rationellt. Samtidigt har det stor betydelse atl socialtjänsten i lämpliga former anlitar frivUliga medarbetare som vill göra en insats för andra människor. Det kan gälla enskilda eller familjer som är beredda att gå in i en stödkontakt med en annan familj, ta emot bam och ungdom i sitt hem, arbeta som kontaktper­soner inom socialtjänsten och utveckla närkontakter med äldre, sjuka och isolerade människor. Erfarenheterna får visa hur och i vUka former dessa frivilliga insatser skall kunna vidareutvecklas.


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                132

Klienldemokrali''

Socialvårdens konlrollerande funktioner har inneburit alt klienternas inflyiande har varil begränsat. Ett tecken på detta kan sägas vara att klienter i barnavårds- och nykterhelsvårdsärenden i liten utsträckning själva har tagit kontakt med myndigheten. Endast i socialhjälpsärenden lar de allra flesla klienter själva kontakt. Detaljregleringen i socialvårdsla-gama har i vissa avseenden slarkl och i andra försvagal klienlernas möjlig­heter lill inflyiande över hur deras ärende skall handläggas. Socialvårdens möjligheter enligt NvL och BvL alt tillgripa tvångsåtgärder innebär själv­fallel en begränsning. Social forskning har också visal alt de flesta klienter anser sig ha litet all säga till om.

Inom socialtjänsten skall klienternas inflytande förstärkas. Verksamhe­len skall bygga på respekt för människors självbestämmande och integritet och socialtjänstens insalser skall utformas och genomföras tillsammans med den del gäller. Kontakterna skall i fråga om vuxna bygga på frivil­lighet. Endasi i svåra nödsituationer kan en insats på annan grund från socialtjänstens sida godtas.

Klienternas möjlighet till medinflylande inom socialtjänsten är också beroende på de aUmänna värderingar som gäller i samhället i fråga om människor och gmpper som på olika säll är beroende av socialljänslens insatser. Dessa inställningar innebär svåra och komplicerade problem och beror på många olika faktorer. Ett brett utbud av tjänster inom den nya socialtjänsten som ulnylljas av många kommer att avdramatisera kon­takter med socialtjänsten. Även allmän information och de frivilliga orga­nisationernas arbete bör kunna bidra lill att minska de negativa attityderna mot vissa gmpper av klienter. Därmed stärks deras självkänsla och bered­skap att ta ansvar i behandlingssilualionen.

Att främja sociul gemenskup

Samhällsutvecklingen har på olika områden inneburit koncentration och specialisering. Till de viktigaste områdena där denna utveckling varit påtaglig hör administrativ indelning genom bl. a. kommunsamman­läggningar och boendel genom en fortgående urbanisering i förening med en ulglesning av vissa delar av landet. Vidare bör nämnas strukturratio­nalisering inom näringslivet och fortskridande specialisering, separation och skiktning i fråga om människors livsinnehåll när det gäller arbete, boende, frilid osv. Denna utveckling har medfört en kraftig förbättring av de många människomas materiella standard och valmöjligheter genom ökat ekonomiskl välstånd, bättre bostäder, slörre utbud av fritidsaklivite­ter, bättre utbildning, kvinnornas inträde på arbetsmarknaden osv. Den har också i hög grad bidragit till atl förstärka socialvårdens och den övriga socialpolitikens möjligheter till insatser i fråga om de resurssvaga gmpper­na i samhällel.

Särskilt utifrån ett vidgat välfärdsbegrepp har del emellertid kommit att


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                                133

framstå allt tydligare all denna utveckling krävt sitt pris genom ulesläng­ning och utslagning från arbetsmarknaden, kvarstående eller förstärkt segregation i boendel, försämrade sociala relationer genom ell utglesal socialt nätverk elc. De problem det här är fråga om berör praktiskt taget alla samhällsområden, däribland socialtjänsten. De kan också sägas ha relevans för de flesla av här uppdragna rikllinjer för socialljänslen.

Behovet av sociala relationer har samband med vårt behov av gemen­skap, solidaritet och trygghet. Sociala relationer kan ha olika innebörd. De kan innebära vänskap, arbetsgemenskap, samverkan med andra i för­eningsarbete, kontakt med samhällsorgan för bislånd osv. Del är viktigi atl söka bygga upp ett socialt kontaktnät som ökar människornas möjlighel all i samverkan förbällra sin silualion.

Den lidigare behandlade medverkan i samhällsplaneringen syflar bl. a lill att skapa ell samhälle som främjar konlakler mellan människorna. Även genom annal samhällsarbele kan socialtjänsten medverka i denna utveck­ling. Etl medel är en aktiv information om samhällels socialpolitiska an­ordningar. Inle minsl rent organisatoriska faktorer bör beaklas, som en decentralisering av socialljänslen lill olika bostadsområden i kommunerna, inrättande av distriktsnämnder m. m. Socialtjänsten behöver för sin med­verkan i uppbyggnaden av de sociala relationerna mellan människor stöd av den sociala forskningen och en fortlöpande metodutveckling.

FriviUlghet som grund

Socialvården speglar de rådande samhällsförhållandena. Historiskt har den djupa rötter i en auklorilär människosyn, som bl. a. innebar atl social­vården skulle skydda samhället och andra samt uppfostra den som var direkl berörd. Denna inriklning förutsatte inle sällan en konlroll genom tvångsmedel.

De senaste årens utveckling inom socialvården har inneburit atl tvångs­åtgärderna skjutits i bakgrunden. Under 1960-talet slopades socialnämn­dernas och bamavårdsnämndernas möjligheter atl förelägga "försumliga försörjare" arbele på arbetshem. Även inom nykterhelsvården har ulveck­lingen inneburit ökade frivilliga och minskade tvångsmässiga ålgärder.

Denna utveckling mot frivillighei i behandlingen fortsätter genom social­vårdens omvandling till en socialtjänst, vars lagstiftning inte ger möjlighel lill tvängsingripanden mot vuxen.

Alt utjämnu klyftor

Ell centralt socialpolitiskt mål är utjämning, en strävan lill jämlikhet i människors levnadsförhållanden (förverkligade livsvillkor). Begreppel jäm­likhet kan visserligen vara svårt alt bestämma. Olika människor sätter värde på olika förhållanden i sin livssituation osv. Dessa svårigheter gör sig emellertid i första hand gällande på det teoretiska planet. 1 den social­politiska verkligheten är målen vanligen konkrela, nämligen atl i bestämda


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                        134

avseenden minska stora och påtagliga skillnader i olika gmppers levnads­förhållanden eller atl motverka de uivecklingsfaklorer i samhället, som bidrar till all öka skillnaderna. Den progressiva skattepolitiken liksom regionalpolitiken och olika socialpolitiska anordningar m.m. främsl utan­för socialvårdens ram har haft sådana syften.

Även socialljänslen skall ha som mål att på olika säll främja en utjäm­ning mellan olika gruppers levnadsförhållanden (levnadsnivåer).

Sociala mål i samhällsplaneringen m. m.

Flera av de sociala målen för socialtjänstens medverkan i samhällsplane­ring och samhällsarbete syflar lill en utjämning. Del gäller t.ex. målet all motverka boendesegregation, all ge alla möjlighet lill olika kultur- och fritidsaktiviteter, atl skapa elt lillräckligl och väl lokaliserat utbud av social service osv.

Socialljänslens möjligheler atl på etl avgörande sätl åstadkomma en utjämning i fråga om befolkningens levnadsnivå skall inle överdrivas. Socialljänslen är endast en del av del socialpolitiska verksamhetsfältet som i sin tur ingår i den allmänna samhällspolitik, som går ut på all minska de sociala och ekonomiska klyftorna eller motverka att de vidgas. Samli­digl slår det klart atl socialtjänsten utifrån etl helhetsperspektiv har all verka på många olika områden som gäller människornas levnadsvillkor. Socialljänslen skall således lämna bistånd i den meningen alt människor som behöver del tillförsäkras resurser. Genom socialtjänsten skall de beredas skäliga levnadsvillkor, varvid behov av förebyggande eller rehabiliterande insatser bör beaktas.

Ekonomiskl stöd

Förebyggande och rehabiliterande insalser inom den kommunala be­hovsprövade hjälpens ram kommer all få ökad vikl. Del kommunala be­hovsprövade slödel har givetvis stor betydelse för de människor som behöver denna hjälp, även om dess utjämningseffekter på det hela taget är marginella.

Sekreless- och registreringsfrågor

Till reformen hör för socialtjänsten vikliga ändringar i fråga om sekre­tesskydd och regislrering. Dessa ändringar går ut på alt förstärka skyddet av den personliga integriteten. Människor skall i ännu mindre utsträckning än i dag kunna mol sin vilja få sina personliga förhållanden utlämnade lill annan. 1 denna riklning verkar de sekretessbestämmelser som har föresla­gits i den lidigare denna dag beslulade propositionen med förslag lill sekretesslag, m.m. liksom begränsningarna i socialljänslens uppgiftsläm­nande i vissa ärenden. Samma gäller förslagel om all socialregisterlagen slopas och att socialljänslens registrering begränsas i avseende på art, omfång och varaklighel genom återkommande gallringar m. m.


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                       135

Mänga människor torde uppleva en närgången och varaktig registrering av sina förhållanden i sociala register med ett inte fullgott sekrelesskydd som någol av en brännmärkning. Del ger dem en känsla av att tillhöra en gmpp i samhällel som skiljer sig från andra. De föreslagna reformema i form av minskad registrering och ökal sekretesskydd kan därför med viss rätt anses utjämna klyftor mellan olika grupper i samhället. Samma gäller förslaget all socialtjänsten inle längre skall ha en mtinmässig rapporte­ringsskyldighet i körkortsärenden m. m.

Sociala serviceområden

Den socialljänstreform som nu föreslås innebär etl definitivt uppbrott från det synsätt som har präglat den traditionella socialvården. Den tidi­gare socialvårdsideologin har inneburit en kalegorisering och stämpling av människor i termer av "vi" och "de". De förra har utgjort subjekt i form av myndigheler som har haft de senare som objekt för insatser, vilka har gått ut på alt hindra eller mildra "sociala avvikelser".

Socialtjänslreformen fullföljer en utvecklingslinje som har blivit aUt mer framträdande inom den moderna socialvården. Den nya socialtjänsten skall utformas som en servicebetonad samhällstjänst. Socialtjänsten skall vara tjänstvillig, uppmärksam, angelägen att människor kommer och söker hjälp och råd så snart de behöver del och inte för sent. Ingen skall behöva dra sig för all vända sig till socialtjänsten. Verksamhetens krav på mot­prestationer skall bygga på allmänna riktlinjer, som samtidigt kan anpassas till vad som är möjligt och rimligl för den enskilde. Den sökande skaU behandlas som en jämställd med egel ansvar och med rätt att kräva respekt för sina åsikter och synpunkler.

Denna serviceanda bör prägla socialtjänstens stmklurinriktade insatser i form av medverkan i samhällsplaneringen, samhällsarbete och uppsö­kande verksamhel. Den bör utmärka de allmänt inriktade insatsema när det gäller information och omsorgerna om bam och ungdom, äldre männi­skor och människor med handikapp. Det är inom dessa aUmänt inriktade områden som serviceinslällningen växt fram. Inom den framtida social­tjänsten är del av särskild vikl att samma inställning kommer att utmärka de individuellt inriktade insatserna.

Allmänt inriktade reformer

Reformarbetet har följt den huvudlinje i svensk socialpolitik som inne­bär alt där så kan ske skall anordningama vara generella. De skall inte innehålla onödiga bestämmelser och spärrar för människor som behöver de olika tjänstema.

Viktiga fördelar med detta är atl det blir lättare för medborgama att sätta sig in i vilka rättigheter de har. Administrationen kan som regel göras enklare. Allmänt utformade tjänster som barnomsorg och äldreomsorg


 


Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning                       136

m. m. får inle heller de negaliva stämplingseffekter som kan följa med en prövning som berör den enskildes integritet och självkänsla.

Det står samtidigt klart alt hushållningen med knappa resurser som skall bidra till en social och ekonomisk utjämning kräver prioriteringar. Vid nödvändiga inskränkningar i fråga om allmänna socialpolitiska anordning­ar bör resurserna inriklas på de mest resurssvaga grupperna som har slörst behov av en resursförstärkning samlidigl som prövningen görs så enkel som möjligt.

Förebyggunde inriktning m.m.

Socialtjänsten skall arbeta förebyggande. Av stor belydelse blir här de stmklurinriktade insatsema främsl i form av medverkan utifrån sociala mål i samhällsplaneringen. Även samhällsarbete och insatser i samband med en aktiv uppsökande verksamhet som innefattar information och erbjudande av tjänster har vikliga förebyggande aspekter. Även de allmänt inriktade tjänstema, som omfattar de slora serviceområdena, har synnerli­gen stor belydelse genom atl göra det möjligt för ensamslående och fa­miljer att försörja sig, alt klara etl självständigt boende och även i övrigt kunna bestämma Qver sitt liv. Därigenom förebygger socialtjänsten passi­vitet och beroende. De individinriktade insatserna har inom socialvården i stor utsträckning verkat kompenserande och avhjälpande, men de har också omfattat aktiva rehabiliteringsåtgärder. Dessa uppgifter blir betydel­sefulla även inom socialtjänsten. Del är emellertid viktigt att de individin­riktade insatsema sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt. De bör därmed kunna få ökad förebyggande betydelse. Så bör bli fallel med bl. a. det ekonomiska stödet i form av socialbidrag.

En fömtsättning för att socialtjänstens insatser i olika avseenden skall få förebyggande effekt är att orsakema till behovet av insatser klarläggs och att de insatta resursema utformas ändamålsenligt och realistiskt.

För att socialtjänsten skall kunna lösa dessa uppgifter är det angelägel att kunskapema om människornas villkor och om möjligheterna alt påver­ka dessa fortlöpande förbättras. Socialtjänsten behöver här stöd av forsk­ning och utvecklingsarbete inom flera områden. Etl annal viktigi underlag för utformningen av en förebyggande socialtjänst blir en ändamålsenligt uppbyggd statistik. Det sociala arbetet kräver slutligen en yrkesmässig kompetens som omfatlar såväl teoretiska kunskaper som praktiska erfa­renheter. Social forskning och metodutveckling, statistisk information och social utbildning kommer att utgöra viktiga fömtsättningar för socialtjäns­tens framtida utveckling.

Jag skaU efter denna inledning ta upp de olika inslagen i socialtjänslre­formen till närmare behandling.


 


Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens mål                                  137

2.2 Socialtjänstens mål

2.2.1 AUmänna synpunkter

De tre gällande vårdlagarna innehåller flera bestämmelser som anger målen för verksamhelen. Enligl 1 § BvL har barnavården "lill syfte all främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigl för dem". Nykterhelsvårdens uppgift enligt I § NvL är att återföra missbmkaren tiU "elt nyktert liv". Enligt I § ShjL skall kommunen se till atl den som vislas i kommunen "erhåller den omvårdnad, som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande".

De mål som finns uppställda i de nuvarande vårdlagarna är således var för sig begränsade. De kan inte heller vara annat. Socialvården regleras ju inle av en sammanhållen lag ulan av flera lagar, som har kommil lill vid olika tiUfällen och för olika ändamål.

Målfrågorna har spelat en betydelsefull roll i socialulredningens arbele. Detla gäller såväl frågan om övergripande mål inom den framtida social­tjänsten som de delmål som utredningen vill ställa upp för verksamheten. Behovel av övergripande mål blir särskilt framträdande i ett reformarbete som går ut på alt omgestalta en funktionelll uppdelad socialvård till en sammanhållen socialtjänst som präglas av en helhelssyn. Det är också först i detta läge som det finns praktiska fömtsättningar att finna en gemensam målsättning av övergripande karaktär. Jag har lidigare (avsnitt 2.1.3) i princip anslutit mig till de övergripande mål - demokrati, jämlikhet och solidaritet, trygghet - som socialutredningen har föreslagit skall gälla för socialtjänsten. Jag ämnar nu la upp målfrågorna lill en mer ingående behandling.

Inledningsvis vill jag redan här helt kort diskulera de delmål som bör gälla under de övergripande målen. Dessa delmål bör samtidigt ses som medel för all förverkliga mål på en högre nivå, ytterst de övergripande målen. Socialutredningen har här haft en svår uppgift. Del är svårt att bygga upp ell system av mål och medel för socialtjänsten som tillgodoser inte minsl leoreliska anspråk på klarhet och konsekvens. De förslag lill mål och medel som ulredningen redovisar uppfyller dock enligt min upp­fattning i huvudsak de praktiskl-politiska anspråk som man här måsle ställa.

Utredningen kan sägas ha arbetat med i princip två olika "uppsättning­ar" underordnade mål och medel.

Den ena uppsättningen sådana mål/medel består hell enkelt av olika föreslagna verksamheter (huvudfunktioner) för den framlida socialtjäns­ten, som medverkan i samhällsplaneringen, allmänt förebyggande insalser av olika slag osv, Frågor om hur man skall dela in socialljänslens verksam­heler tar jag upp senare (avsnill 2.4).

Den andra uppsättningen mål/medel avser de särskilda mål eller rikt­linjer som bör gälla för socialtjänstens olika verksamheler. Sådana mål


 


Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens mål                                  138

anges för socialljänslens medverkan i samhällsplaneringen, för äldreom­sorgen m.m. Dessa mål är underordnade de övergripande målen genom alt de är partiella både i förhållande till hela verksamhelen och till övergri­pande mål.

Sammanfattningsvis består socialutredningens föreslagna mål- och me-delslmklur av följande nivåer.

Övergripande mål: demokrati, jämlikhet och solidaritet, trygghet

Underordnade mål: socialtjänstens verksamheler ("huvudfunktioner") särskilda mål för dessa verksamheter.

2.2.2 De övergripande målen

Socialulredningens förslag lill övergripande mål har fått kraftigt stöd vid remissbehandlingen. En positiv eller övervägande positiv instäUning har bl.a. socialstyrelsen, kommun- och landstingsförbunden och de fackliga huvudorganisationerna. Föreningen Sveriges socialchefer anser all de all­mänt hållna målen har etl berättigande genom att de anger en viljeinrikt­ning och på så sätt kan påverka utvecklingen inom socialvårdsområdet. Bland kommunerna ullalar i.ex. Västerås att med målen klart utsagda i lagen skapas det bättre förutsätlningar för att värderingama hålls levande och akluella i såväl del dagliga arbetet som det mer långsikliga reformarbe-tel.

Del saknas dock inle kriliska synpunkler på förslaget. Den vanligaste kritiken är atl målen har blivit för allmänt hållna. Enligl bl. a. riksåklagaren borde den inledande beslämmelsen i socialtjänstlagen ta sikte på de delmål som lagen behandlar i de följande avsnitten. Därmed kunde målsättningen få erforderlig pregnans och klarhet.

De övergripande målen måsle enligt min mening med nödvändighet vara allmänt utformade. Dessa mål bör i första hand ses som politiska riktmär­ken för socialljänslens långsiktiga utveckling. Som flera remissinsianser har framhållil är de långsikliga målen även en markering av ell nytt förhållningssätt i del dagliga arbetet till människor som söker bislånd. De övergripande målen uttrycker såväl samhällets roll i olika problempro­cesser som en positiv tilltro till människans egen förmåga.

Med de formuleringar som socialutredningen har valt för de övergri­pande målen har enligl flera remissinstansers mening utredningen dock inle helt lyckats ge uttryck för sina intentioner när det gäller den enskildes ansvar för sill liv. Jag delar på denna punkl remisskritikens uppfattning. Jag föreslår att socialtjänstlagens målparagraf skall kompletteras så att individens ansvar kommer lill klarare uttryck i lagen. Socialtjänsten får inte ges lill uppgift alt la över ansvaret för enskilda människors handlingar och livsföring. Vad socialtjänsten bör och kan göra är alt förslärka och komplettera människans egna resurser. Inle ulan fog har socialvårdens


 


Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens mål                        139

"fixarroll" kritiserats. Jag har tidigare pekat på alt det innebär en kränk­ning att frånta den enskilde ett personligt ansvar för hans liv och handlan­de. Därmed riskerar man passivering och beroende. Å andra sidan får självfallel della konstaterande inte tas som ulgångspunkt för konservativa värderingar av socialtjänstens roll i förhållande till människor som står inför övermäktiga svårigheter och vilkas valmöjligheter är hårt beskuma.

En annan kritik av utredningens förslag går ut på alt det skulle råda bristande samstämmighet mellan socialtjänst och övergripande mål. Denna kritik har flera varianter. En har till innebörd atl socialtjänsten inte kan förverkliga portalparagrafens mål och åstadkomma t.ex. "jämlikhet i lev-nadsviUkor". Här vill jag bara erinra om att socialtjänsten enligl lagförsla­get skall/röwja en sådan utveckling. Självfallel är socialtjänsten bara en faktor bland många. Andra faktorer betyder ofta mer för att främja en ökad jämlikhet. Därmed är svaret också givet på en annan kritik som framhåller atl de övergripande målen inle är exklusiva för socialtjänsten utan gäller, eller bör gälla, många andra samhällsverksamheter. Till denna kritik knyts ibland synpunkten att de övergripande målen inte har sin plats i en enskUd författning utan i gmndlagen. Socialulredningen säger i denna fråga att sociala mål som överensstämmer med regeringsformens principer bör väg­leda inle bara socialtjänsten utan all samhällsverksamhet. Jag delar social­utredningens mening. Socialtjänsten är en av många verksamheter som skall sträva efter att uppfylla de sociala målen. Del har slor betydelse atl dessa riktlinjer läggs fast i den lag som skall reglera omdaningen av den tradUionella socialvården till en socialtjänst.

De övergripande målen bör kunna bidra till atl blotta alltför kortsiktiga åtgärder och inbördes molslridande insatser. De innebär även en öppen redovisning av de värderingar som bör prägla verksamheten. Detta är att föredra framför strävanden som slyrs av dolda värderingar vilka på elt mer okontrollerat sätl kan påverka en verksamhet. De övergripande målen skall visserligen konkretiseras och preciseras i delmål, men sådana delmål gör inle de övergripande målen överflödiga. Dessa bör få betydelse för den socialpolitiska debatten inte bara pä riksplanet och regionalt utan också i kommunema. Man kan t.ex. fråga sig hur praktiska reform- och budget­förslag som läggs fram överensstämmer med de övergripande målen; vilka målkonflikler man möter här, vilka prioriteringar man då bör göra osv.

Det finns slutligen två olika krifiska inslag i opinionen kring målfrågorna som jag har fäst mig särskilt vid. Från helt skilda ulgångspunkter kan båda sägas gälla frågan om den livskvalitet som socialtjänsten skall medverka till atl tillförsäkra människorna.

Den ena utgångspunkten är att socialutredningen borde starkare ha betonat den enskildes rätt tiU ett meningsfullt arbete och en fuUgod bostad. T.ex. skolöverstyrelsen betecknar rätten lill arbete som en väsenfiig livs­kvalitet i varje ung människas tillvaro. Sveriges kommunaltjänstemanna­förbund säger att avsaknad av arbete eller bostad ofta tillhör de förhållan-


 


Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens mål                                  140

den som orsakar sociala problem. Jag har självfallel samma uppfattning som dessa remissinstanser om de grundläggande värden som rätten till arbete och rätten till bostad utgör. Dessa rättigheter kan, som framgår av vad jag har nämnt tidigare (avsnitt 2.1.3) härledas ur de övergripande målen. Jag anser rätten lill arbele och rälien lill bostad ha en så avgörande betydelse för den enskildes sociala situation atl de bör framhävas lydligare i socialtjänstlagen än som har sketl i socialutredningens förslag. Vidare har särskilt ungdomsarbetslösheten konkret visat att utbildning är av grundläg­gande betydelse för möjlighelerna all få och behålla elt arbele. En bristfäl­lig utbildning kan givetvis vara ett svårt handikapp även i övrigl i etl så komplicerat samhälle som vårt. Jag återkommer till dessa frågor senare (bl. a. i avsnill 2.4 Socialtjänsten - funktion och uppgifter).

Den andra utgångspunkten är alt ulredningen har skjutit den materiella tryggheten alltför myckel i förgmnden. Detta skulle enligl vissa remissin­stanser, som KDS, Svenska diakonsällskapet m.fl., innebära all begrep­pen livskvalitet, solidaritet och gemenskap har fått en mindre cenlral StäUning än den borde ha. I anslulning till dessa påpekanden vill jag understryka de värden som ligger i att alla människor känner och tar ell ansvar för sina medmänniskor. En aldrig så väl fungerande socialtjänst kan inte ersätta del ansvar och den solidaritet med sin nästa i ord och gärning som måste vara en hömsten i samhällsgemenskapen. Del finns tyvärr tecken som tyder på att det moderna samhällets utveckling med urbanise­ring, befolkningsomflyttning m. m. har lett till etl ökat främlingskap i samhäUet där ansvaret för medmänniskan i den-omedelbara omgivningen löper risk att komma på undantag. Dessa frågor bör liksom andra ideella faktorer i begreppel livskvalitet få sin berättigade betoning när vi drar upp riktlinjema för den framtida socialtjänsten.

2.2.3 Målinriktad ramlag

Socialutredningens förslag om en målinriktad ramlag har fått stark upp­slutning under remissbehandlingen. Kommunema anses få stor frihet att anpassa biståndet efter skiftande behov och önskemål. Socialstyrelsen pekar på att socialtjänsten är till för alla medborgare och att lagen avser all motverka målgmppsinriktade och symptomorienterade åtgärder. Samti­digt kommer kritik inte minst från handikapprörelsen, där man menar att förslaget möjliggör stora standardskillnader mellan kommunerna och att det är de svagaste gmppema i samhället som får lida mest av detla.

Jag ämnar i del följande på olika områden föreslå ålgärder som leder till en fastare reglering än vad socialutredningen har föreslagit utan atl lagen samtidigt förlorar sin karaktär av målinriktad ramlag.

När fömlsätlningama för att införa en målinriktad ramlag på socialtjäns­tens område skall undersökas bör en allmän utgångspunkt kunna vara att ju bättre lagstiftarna i lagen anger mål och syften, desto mindre blir behovet av en fast, detaljerad reglering. Saken kan också med socialutred-


 


Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens mål                         141

ningens ord uttryckas så all "ju sIöitc frihel som ges atl ulforma social­tjänsten, desto slarkare blir kravet på atl lagen anger vägledande mål för verksamheten".

En mindre fast reglerad lagstiftning ger större frihet vid val av tillväga­gångssätt och gör det möjligt att la slörre hänsyn lill vad den enskilde vill och behöver. Det ligger i linje med den helhelsprincip som präglar social­tjänstreformen att hänsyn skall kunna tas till många samverkande faklorer när socialtjänsten tiUsammans med den del gäller skall finna den mest ändamålsenliga åtgärden eller kombinationen av insatser. En alltför detal­jerad lagstiftning kan här ulgöra ell hinder.

Som både ulredningen och remissinstanserna har pekat på ger en målin­riktad reglering också utrymme för en positiv utveckling av socialtjänstens metoder och arbetssätt.

Utan att ge avkall på standardkraven måste kommunerna ha etl utrym­me atl utforma socialtjänsten så att den bäsl tillgodoser kommunmedlem-mamas behov. Slmkturella olikheter mellan kommunema kan motivera vissa skillnader i socialtjänstens uppbyggnad och verksamhet. Som jag kommer att gå in på senare måsle denna frihel givetvis ha sina gränser.

Den föreslagna lagen bör naturligtvis också ses mot bakgrunden av att kommunsammanläggningarna har gett dagens kommuner bättre fömtsätt­ningar, ekonomiska och andra, atl bedriva en effektiv socialtjänst. Inte minst viktig i sammanhanget är den kår av utbildade tjänstemän som har vuxit fram inom den kommunala socialvården under de senare årtiondena.

Jag återkommer senare till de frågor om utbildning av såväl förtroende­valda som tjänstemän som aktualiseras av sociahjänslreformen (avsnitt 2.26).

En målinriktad ramlag skapar nya fömtsättningar för resultatvärdering. Även om metodproblemen är betydande, kommer resultatet av olika insal­ser atl kunna jämföras med olika konkreta och preciserade delmål som endera finns direkl intagna i lagen eller som utarbetas med ledning av lagen och dess förarbeten.

Kommunförbundet har i sitt remissvar kritiserat utredningens förslag för att det kan ge upphov till delaljföreskrifter och allmänna råd som i alltför hög grad kommer att begränsa kommunemas politiska handlingsfrihet.

De flesta kritiker har som framgått av vad jag har sagt tidigare dragit en annan slutsats, nämligen att ramlagen leder lill risker för ojämnheter i standard mellan kommunema och osäkerhet över skyldigheter och rättig­heter. Flera juridiska instanser, klientorganisalioner m.fl. står bakom en sådan kritik. Inte bara lagstiftningen utan även utredningens förslag atl minska de specialdestinerade statsbidragen och öka de generella anses kunna bidra till att standardskillnaderna mellan kommunema behålls eller rentav ökar. TCO föreslår att ämbetsverken skall ges befogenhet atl ställa upp vissa minimikrav både kvantitativt och kvalitativt i fråga om utbudet av tjänster till medborgama. Vidare bör enligt TCO:s mening socialstyrel-


 


Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar                         142

sen utfärda alternativa rekommendalioner i fråga om t.ex. vissa inlag-ningsregler och avgiftslaxor.

Jag anser atl man måsle fästa stort avseende vid de risker för standard­skillnader och osäkerhet om skyldigheter och rättigheter som kritiken har pekat på. Samlidigl bör man hålla i minne alla de faklorer som balanserar en ogynnsam utveckling. Jag vill erinra om alt socialtjänstlagen inte möjlig­gör ålgärder som slår i strid mot den enskildes vilja. Andra vikliga funktio­ner som verkar för konkretisering av den enskildes skyldigheter och rättig­heter samt en jämnare standard mellan kommunerna är dels besvärsinslitu­tet och de rättsvärdande instansernas prövning dels tillsynsmyndigheter­nas vikliga roll.

Vikligl i sammanhanget är även vad medborgama i kommunerna kräver. Liksom socialstyrelsen vill jag understryka atl de tjänster ramlagen kan erbjuda är lill för kommunens samlliga medborgare. Det politiska ansvaret för hur socialtjänsten sköts kan komma alt få ökad tyngd.

2.3 Kommunens ansvar

2.3.1 Ett yttersta unsvur

I 1 § ShjL anges atl varje kommun skall se lill att den som vislas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhål­landen i övrigt kan anses tillfredsställande. Kommunen skall vidare sörja för att den som vistas i kommunen och som finnes vara i behov av socialhjälp får sådan hjälp enligl vad som sägs i lagen. Enligt 6 § ShjL åligger det socialnämnden att bl. a. göra sig väl förtrogen med den enskil­des behov av omvårdnad och verka för atl delta blir tillgodosett.

Enligt NvL skall nykterhetsnämnd bl. a. verka för allmänt nykterhets­främjande åtgärder och genom stöd- och hjälpinsatser söka återföra den som missbrukar alkohol till elt nyktert liv.

Kommunens ansvar för barnavärden slås fast i 2 § BvL. Enligt denna bestämmelse skall varje kommun sörja för sin barnavård enligl vad som sägs i lagen samt även i övrigt genom lämpliga anordningar och åtgärder främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt för dem.

Socialutredningen framhåller att den enskilde i ett allt mer komplicerat samhäUe får aUt större svårigheter all finna vägarna till den hjälp och service som samhället kan ge. Det är därför enligt ulredningen angeläget att ett organ i samhället får uppgiften att förmedla hjälpinsatser från andra samhäUsorgan och tillgodose det behov av bistånd som dämtöver kan föreligga i del enskilda fallel. Ulredningen anser alt del härigenom skapas bättre garantier för att den som behöver samhällets bistånd ges del stöd och den hjälp som kan behövas i varje särskilt fall. Man bör lägga fast vilket organ som har det yttersta ansvaret för atl den enskilde får den hjälp som han behöver. Enligl ulredningen har kommunen de bästa fömlsätl­ningama för delta.


 


Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar                                 143

Vidare framhåller socialutredningen atl ell sådanl yllersla ansvar inne­bär flera uppgifter för kommunen. Del bör således ankomma på kom­munen alt ta rätl på de hjälpbehov som finns i kommunen. Den enskilde bör få råd och anvisningar om de hjälpmöjligheter som finns i samhällel. Kommunen bör vid behov förmedla insalser från andra samhällsorgan. Kommunen bör vidare fillgodose sådana individuella behov som inte klaras av annat samhällsorgan. I första hand bör kurativa och ekonomiska åtgärder komma i fråga. Som den yttersta konsekvensen av del kommuna­la ansvarel bör enligl ulredningen följa skyldigheten all bereda den enskil­de behövlig värd. Jag återkommer till frågan om ansvarsfördelningen mel­lan socialtjänsten och andra vårdområden.

Ulredningen konslalerar alt tanken om etl övergripande ansvar för kommunen för den enskildes sociala silualion har kommit lill klart uttryck i de ändringar som genomfördes i ShjL år 1968. Utredningen vill fullfölja tanken och föreslår att det i socialtjänstlagen skall tas in en bestämmelse om att kommunen har det yttersta ansvaret för alt de som vistas i kom­munen får det slöd och den hjälp som de behöver.

När del gäller räckvidden och innebörden av det kommunala ansvaret påpekar ulredningen alt kommunens ansvar vidgas i förhållande lill gällan­de räll. Den enskildes ekonomiska förhållanden skall enligl förslagel inle tillmätas självsländig betydelse för kommunens skyldighet att ge behövlig vård.

Bland remissinslanserna är del en allmän uppfattning alt kommunen bör ha del yttersta ansvarel för alt de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Socialutredningens förslag i denna del tillstyrks därför eller lämnas utan erinran genomgående.

Jag vill för min del inledningsvis påpeka atl socialtjänstens karaktär av kommunal angelägenhet anges på skiftande sätt i de nuvarande sociala vårdlagarna. I ShjL och BvL kommer den kommunala kompetensen till klart uttryck, medan den däremol i NvL anges på ett mera indirekt sätt. Socialutredningens förslag all del i socialtjänstlagen uttryckligen skall föreskrivas all varje kommun svarar för socialljänslen inom silt område har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Jag delar utred­ningens uppfattning all socialtjänsten också i framtiden i första hand bör vara en kommunal angelägenhet. Detla bör liksom nu framgå av lagstift­ningen på området.

Kommunens ansvar för sociala insalser är i dag begränsat till de särskil­da hjälpbehov som anges i vårdlagarna. Den enskildes ekonomiska silua­lion lilläggs i vissa fall avgörande betydelse för rätten till bistånd. Efter hand har emellertid tanken på elt mera övergripande kommunall ansvar för den enskildes välbefinnande växt fram. 1 lagstiftningen har della kommil lill uttryck genom 1968 års ändringar i ShjL. Genom dessa tillades alt kommunen skall se lill all den som vislas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn lill hans behov och förhållanden i övrigt kan anses


 


Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar                                  144

tillfredsställande. Tillägget gjordes för alt undanröja den tvekan som kun­de finnas om kommunernas kompelens atl tillgodose den enskildes behov av omvårdnad. Med tanke på socialutredningens allmänna översyn av vårdlagstifiningen begränsades emellertid ändringarna till vad som ound­gängligen behövdes för alt kommunerna inle längre skulle tveka om sin rätl att aklivi engagera sig i hithörande frågor. Kompletteringen var inle av­sedd atl medföra någon ändring i förhållande till gällande rätt när det gällde innebörden av begreppet socialhjälp.

Kommunens yttersta ansvar för att de som vislas i kommunen får del slöd och den hjälp som de behöver är enligt min mening en viklig fömtsätt­ning för atl den enskildes ekonomiska och personliga trygghet skall kunna garanteras av samhällel. Som jag återkommer lill längre fram föreslås den enskilde få en rätt lill bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt (avsnitt 2.5). Del innebär atl kommunen, utöver de skyldigheter för barn-och ungdomsvård, nyklerhetsvård och annan socialvård som den är ålagd enligl de gällande vårdlagarna, också får en skyldighet atl bistå nya grup­per t.ex. äldre och handikappade som behöver insalser i form av social hemhjälp o. d. Kommunens ansvar innebär vidare en skyldighet all hjälpa den enskilde när han har svårt atl finna vägarna lill den hjälp och service som samhällel i övrigl kan ge. Som slalens invandrarverk har betonat gäller delta inte minst invandrarna. Även andra grupper av hjälpbehö­vande kan på grund av sin utsatta silualion ibland sakna tillräcklig initia­tivkraft för att nå räll i vårt komplicerade samhälle. Jag delar därför i likhel med remissinslanserna ulredningens uppfattning all kommunen bör ha elt yttersta ansvar för att den enskilde får de stöd- och hjälpinsatser som han behöver.

Den beskrivning av innebörden i ansvaret som ulredningen har lämnat ger enligl min uppfattning en god bild av kommunens uppgifter. Huvud­uppgiften är atl bistå med sådana hjälp- och stödinsatser som inle faller inom något annal samhällsorgans ansvarsområde (t. ex. sjukvårdens). Där­utöver är del enligl min mening uppgifterna alt ge den enskilde råd och anvisningar och atl vid behov förmedla insatser från andra organ som är särskill belydelsefulla.

Som utredningen påpekar följer av kommunens ansvar även uppgiften all vidta tillfälliga ätgärder i väntan på alt en ansvarig huvudman kan ge den enskilde behövlig vård. Jag kommer senare att beröra denna uppgift i samband med alt jag går in på frågor om behovet av en klarare gränsdrag­ning mellan socialtjänsten och sjukvården. 1 delta sammanhang vill jag emellertid underslryka all uppgiften atl provisoriskt bislå den som har ell akut hjälpbehov redan i dag utgör en nalurlig del av det sociala arbetet.

2.3.2 Människuns eget unsvar

Några remissinstanser, bl.a. Föreningen Sveriges socialchefer och SACO/SR, uttrycker farhågor för att etl ulvidgat kommunalt ansvar för


 


Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar                                 145

den enskildes levnadsförhållanden samtidigt kan uppfattas som en be­gränsning av den enskildes egel ansvar.

Som jag framhöll i fråga om de övergripande målen för socialtjänsten bör det vara socialtjänstens uppgift atl förstärka och komplettera människans egna resurser, inte atl begränsa hennes ansvar för sin egen silualion. I socialtjänstlagen kommer detta atl framgå inle bara av den inledande målparagrafen. Också i de bestämmelser som skall reglera rälien till bi­stånd anges det att biståndet skall utformas så att del stärker den enskildes resurser för ett självständigt liv. Mitt ställningstagande i frågan om vård utan samiycke av vuxna missbmkare, som innebär att det inom social­tjänsten inte skall finnas några lagregler som ger möjlighel alt ingripa mot den enskildes vilja, arom man så vill ett annat uttryck för att missbrukaren själv måsle ta ansvaret för sitt liv. Den syn som således på olika sätt kommer till uttryck i den nya socialtjänsllagstiflningen bör vara ägnad alt motverka att del nya och utvidgade kommunala ansvarel får den utveck­ling som man har befarat frän en del häll.

I detta sammanhang är det också angeläget atl stryka under ansvaret för medmänniskoma. LO har i sitt remissvar påpekat att det är väsentligt att kommunemas yttersta ansvar inte leder till att enskilda och organisationer fritar sig från ansvar att solidariskt stödja och hjälpa sina medmänniskor. Flera andra remissinstanser för fram liknande synpunkler. Jag delar hell dessa åsikler.

De insatser som görs av enskilda och organisationer är inte bara i sig värdefulla, de är också betydelsefulla komplement tiU den kommunala socialtjänsten. Så kan t. ex. tidigt insatta hjälpinsatser på frivillig väg ofta förhindra att det uppkommer behov "av mera omfattande sociala åtgärder. Ett förtroendefullt samarbete mellan socialtjänsten och de frivilliga organi­sationerna är viktigi.

Jag vill samlidigl stryka under atl del här inle bara är fråga om de enskilda organisationemas insatser. Dessa är väl kända och erkända. Men också den enskilda människan måsle i det vardagliga livet vara beredd all efter förmåga bistå en medmänniska - det kan vara att hjälpa etl bam som mobbas, en invandrare som diskrimineras, en sjuk eller bemsad människa som ligger hjälplös på gatan, en gammal eller handikappad människa som behöver elt handtag. I dessa och liknande situationer är det nödvändigt atl den enskilde bryr sig om och visar solidcuilel med sin medmänniska.

Jag viU slutligen påminna om atl jag som ett resultat av synpunkterna under remissbehandlingen har stannat för atl föreslå att socialtjänstlagens målparagraf skall kompletteras så atl den enskildes ansvar för sin och andras sociala situation kommer till klarare uttryck.

2.3.3 Gränsdragningsfrågor

I frågan om gränsdragningen mellan socialtjänsten och andra verksam­hetsområden framhåller socialutredningen att förslagel inte avser att leda 10   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I.DelA


 


Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar                                  146

till ändring av del ansvar som författningsenligt åvilar huvudmän för andra vårdområden. Förslagel är t. ex. inte tänkt alt leda till någon vidgning av kommunens ansvar i förhållande till sjukvården. Med det yttersta ansvaret följer emellertid enligt ulredningen uppgiften för kommunen all liksom nu vidta ålgärder i väntan på att en ansvarig huvudman kan ge den enskilde behövlig vård.

Hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04) har i uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet ål frågor som rör samarbetet mellan socialtjän­sten och sjukvården. Mol denna bakgmnd har socialulredningen avstått från atl närmare precisera ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och sjukvården. En detaljreglering kunde också bli ell hinder för utvecklingen. Socialtjänsten bör enligt utredningen inriktas på atl i en flexibel samverkan meUan de olika vårdområdena söka nå garantier för atl den enskilde alltid kan beredas den hjälp som han har rätt till.

Enligt socialutredningen medför förslaget inte heller i förhållande till kriminalvården någon principiell ändring av de ansvarsförhållanden som nu råder. Utredningen understryker dock all utgångspunkten måste vara all kriminalvårdens klienter skall ha samma rätl till socialtjänstens insatser som andra medborgare. Delta synsätt medför enligt utredningen i prakti­ken etl uttryckligt erkännande av socialtjänstens ansvar även för denna grupp.

Etl stort anlal remissinstanser uppehåller sig vid frågan om gränsdrag­ningen mellan ansvaret för socialtjänsten och ansvaret för insatser på andra områden, särskill sjukvårdens och kriminalvårdens områden. Utred­ningen kritiseras i della sammanhang för atl inte tillräckligt noga ha angett gränsema för olika ansvarsområden. Socialstyrelsen har uppfattningen att kommunens yttersta ansvar måste ges en klarare bestämning i förhåUande till andra huvudmäns ansvarsområden, främst då gentemot sjukvården och kriminalvården. I annat fall kan det enligt slyrelsen finnas risk att en kommun med sitt yttersta ansvar får ta på sig uppgifter som normalt skaU ulföras av annan huvudman. Styrelsen menar atl svåra gränsdragnings-problem finns framför allt inom äldreomsorg och vård och behandling av alkohol- och narkotikamissbmkare. Även ulvecklingen mot öppnare vård­former inom psykiatri och kriminalvård ställer krav på precisering av ansvars- och kompetensområden mellan dessa verksamheter och social­tjänsten. Socialstyrelsen anser vidare att andra huvudmän bör åläggas motsvarande skyldighet all inom silt ansvarsområde tillhandahålla behöv­liga resurser.

Riksrevisionsverket anser att behovet av en närmare ansvarsreglering mellan kommunerna och sjukvårdshuvudmännen framstår särskilt klart när det gäller äldreomsorg och behandling av missbmkare. Inom båda dessa områden krävs ofta både medicinska insatser från landstingskommu-nema och sociala insatser från kommunema. När vårdresurserna är knap­pa, kan i dessa fall en oklar reglering av ansvaret lätt leda till att berörda


 


Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar                                  147

huvudmän inte sätter in tillräckliga resurser för sin verksamhet utan i stället föriilar sig lill andra huvudmäns åtgärder. En klarare ansvarsfördel­ning kan enligt verkel också vara betydelsefull för atl huvudmännen inte i onödan skall bygga upp parallella resurser som är avsedda för samma ändamål. Liknande synpunkler förs fram av flera länsstyrelser och kom­muner.

Även Kommunförbundel påtalar risken för att andra huvudmän undvi­ker atl bygga ul angränsande resurser. Del är därför enligt förbundet angelägel all det kommunala ansvarel i princip begränsas lill det kommu­nala kompetensområdet. Förbundel är emellertid införstått med alt del inle går atl dra skarpa kompetensgränser mellan olika huvudmän och framhåller atl gränsfrågor så långl möjligt bör lösas i samförstånd mellan huvudmännen. För del fall atl della undanlagsvis inle kan göras föreslår förbundel all ansvarsregeln komplelleras med bestämmelser om rätt till ersättning från annan huvudman. Andra remissinsianser menar alt det ansvar som ligger hos andra huvudmän bör anges i författningar som gäller för dem.

Enligl min uppfaUning behöver frågan om en mera ingående ansvarsför­delning mellan socialtjänsten och andra huvudmän övervägas främsl i fråga om vårdinsatser. De ekonomiska resurser som krävs för bistånd av detla slag är ofta betydande. Remissinstanserna har främst pekat på om­sorgerna om äldre, vården av psykiskt sjuka och vården av missbmkare som områden där gränserna mellan socialtjänst och sjukvård traditionellt är oskarpa. Vårdbehoven är på dessa områden ofta sammansatta, och det kan vara svårt alt urskilja gränserna mellan sjukvård och social rehabilile-ring. Någon gång kan del rentav framslå som beroende på slumpen om en institution på sjukvårdens område eller en på socialvårdens område anlitas för all klara vårdbehovet. Gränserna suddas också ut genom alt man till socialvårdens inslilulioner knyler sjukvårdspersonal och all man på mot­svarande sätt inom sjukvården anställer kuraliv personal. Mol denna bak­gmnd är del begripligt atl remissinslanserna ställer sig kriliska mol att utredningen inte har försökt att närmare precisera ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och sjukvården utan har nöjt sig med atl hänvisa lill hälso- och sjukvårdsutredningen och till behovel av samarbele mellan de båda ansvarsområdena.

Del förtjänar dock all understrykas all del i allmänhet inte möler några svårigheier alt avgöra om elt vårdbehov skall tillgodoses av landstings­kommunen inom sjukvårdens ram eller av den kommunala socialtjänsten och atl detla gäller även i flerlalel fall av sammansatt vårdbehov. I den mån den som är intagen för sjukvård under vårdtiden också har behov av en klarl urskiljbar social tjänst, t.ex. barntillsyn eller social hemhjälp, behöver några gränsdragningsproblem inte uppkomma. Socialnämnden har här ett klart ansvar. På samma sätl följer del klarl av del kommunala ansvaret all socialnämnden skall svara för den sociala rehabilitering som


 


Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar                                  148

kan krävas t.ex. belräffande alkohol- och narkotikamissbmkare sedan det omedelbara behovet av sjukvård har lillgodosells. I dessa frågor kan jag f. ö. hänvisa lill mina överväganden när del gäller vård utan samtycke (avsnitt 2.25 och bilaga 4).

Man skulle i och för sig kunna länka sig att man gjorde en inventering av de vårdområden som innehåller sammansatta behov av de slag som tidi­gare har nämnts och direkl i författning angav vilken huvudman som hade ansvaret för de olika områdena. En sådan lösning skuUe uppfylla krav på fömtsebarhet och möjlighel lill noggrann planering. Av olika skäl kan jag emellertid inle finna atl det skulle vara en bra lösning. Svärighelerna är stora atl på della säll fömtse alla gränsområden. Med en förändring av samhällel kan nya gränsområden uppkomma som måsle regleras med påföljd alt vårdbehov kanske inle tillgodoses under avsevärd tid. Lösning­en är därför enligl min mening inte tillräckligt smidig.

Om man vidare 1. ex. slog fast att kommunen svarade för alla omsorger om äldre oavsett vårdbehovels nalur, skulle detta innebära alt kommuner­na fick ta på sig uppgifter inom sjukvården som landstingskommunen iraditionelll har haft hand om. Omvänt skulle landstingskommunen få la ansvar för rent sociala behandlingsinsatser i en omfattning som är främ­mande för denna huvudman. Möjlighelerna alt göra ralionaliseringsvinsler och utnyttja överkapacitet skulle minska. En alltför skarp ansvarsfördel­ning skulle också kunna leda till totalt ökade kostnader. Jag anser också atl del finns risk för alt del värde som ligger i ökal kunskapsutbyte genom samarbete mellan kommuner och landstingskommuner skulle gå förlorat.

Mol bakgrund av vad jag har sagt nu är jag inle beredd all föreslå detaljerade regler för ansvarsfördelningen mellan socialljänslen och sjuk­vården. Jag ulgår i stäUet från atl de tveksamheler som kan komma upp i fråga om denna fördelning smidigasi får sin lösning genom överenskom­melser mellan huvudmännen. På detla sätt kan bl.a. lokala behov och önskemål bäst tillgodoses. Som jag har sagt tidigare innebär principen om etl yllersla ansvar för kommunerna inte någon ändring i fördelningen av de uppgifter som i dag ligger hos kommunerna resp. landstingskommunerna.

Del är således inle heller i framtiden en kommunal uppgift alt bygga upp resurser för sjukvård. För alt åskådliggöra detta vill jag framhålla alt socialnämnden, om den i elt enskilt fall finner all behov av sjukvård föreligger, i första hand har alt hänvisa den hjälpsökande lill sådan vård och vid behov förmedla kontakt mellan den hjälpsökande och vårdinrätt­ningen. Kommunen har givelvis ingen skyldighet all ens inlerimisliskl tillhandahålla sjukvårdsinsatser men skall svara för insatser som ligger inom ramen för socialtjänsten och som är bäst ägnade atl slödja och hjälpa den enskilde.

Å andra sidan är del angeläget alt landstingskommunen i möjligaste mån begränsar sina uppgifter lill de sjukvårdande. Varken kommuner eller landstingskommuner är i längden betjänta av alt landstingskommunen


 


Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar                                 149

t. ex. bygger upp sociala resurser inom den öppna vården som är parallella lill socialljänslens. All kommunerna inle sällan är för små för att klara större institulionella resurser och atl landstingskommunerna i dessa av­seenden måste fylla viktiga sociala funktioner är en annan sak. Jag åter­kommer senare lill frågorna kring kommunernas och landstingskommuner­nas ansvar för den tyngre sociala institutionsvården (avsnitt 2.13).

Vad jag har anfört nu i fråga om ansvarsfördelningen mellan socialtjän­sten och sjukvården bör kunna tillämpas generelll i fråga om gränsdrag­ningen mellan socialtjänsten och andra verksamhetsområden. När det gäller gränsdragningen mol kriminalvården krävs det dock särskilda över­väganden. Jag återkommer strax lill dessa.

Som jag har framhållil tidigare understryker fiera remissinsianser viklen av all andra huvudmäns ansvar anges i författningar som gäller för dem. Jag delar denna synpunkt och vill betona atl man härigenom underlällar samarbele! mellan dem som ansvarar för olika verksamhelsomräden. Nå­got behov av att nu göra en samlad översyn av de författningar som kan komma i fråga anser jag dock inle alt det finns. Frågor av delta slag bör i stället beaktas i det löpande lagstiftningsarbetet.

Jag föreslår alt beslämmelsen om kommunens yttersta ansvar i socialul­redningens förslag till socialljänsfiag skall kompletteras så att det tydligare framgår alt delta ansvar inte innebär en inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän.

Några remissinstanser har i delta sammanhang tagil upp frägor som rör ansvarsfördelningen mellan socialnämnden och andra grenar av den kom­munala verksamhelen. Jag återkommer till sådana frågor senare (avsnitt 2.16).

2.3.4 Särskilt om gränsdragningen mot kriminulvården

Jag vill till en början understryka socialutredningens uttalande atl krimi­nalvårdens klienter skall ha samma rätt till socialtjänstens insatser som andra medborgare. All på della sätl otvetydigt slå fast socialljänslens ansvar bör såvitt jag kan finna i allmänhel inle leda lill några oklarheter. Redan i dag råder del dock viss osäkerhet främst om kostnadsansvaret för vissa klienter som vårdas i frihel.

1 juni 1977 redovisade en särskild arbetsgrupp i en rapport lill brottsföre­byggande rådet synpunkler på slalens och kommunernas kostnadsansvar för vissa behandlingsåtgärder inom kriminalvården. Arbetsgruppen kon­slalerade inledningsvis all några oklarheter beträffande kostnadsfördel­ningen mellan kriminalvården och andra huvudmän inte lorde behöva uppstå under den lid en person är inskriven i och vislas på anstalt. Även i fråga om fördelningen av koslnader för frivårdens klienter (villkorligt frigivna, dömda till skyddstillsyn m.fl.) torde principen enligt arbetsgrup­pens mening vara helt klar. I det förra fallel svarar staten som huvudman för kriminalvården för alla vårdkostnader, i det senare bärs kostnaderna av


 


Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar                                  150

kommunerna som huvudmän för socialvården. Enligt min mening finns det heller inte anledning att gå ifrån dessa principer när den nya socialtjänst-lagstiftningen genomförs.

Oklarheter föreligger däremol när det gäller kostnadsansvaret för de klienter som formellt är inskrivna på anstalt men faktiskt vistas på annat håll. Denna situation kan föreligga i två fall. Det ena är alt klienten har medgells frigivningspermission för all söka ordna sin sociala silualion och om möjligt påbörja anslällning eller sludier. Enligl arbelsgmppens mening bör kriminalvården för dessa klienler bestrida koslnader som uppstår när påföljden verkställs (resor lill och från anstalten, uirustningsbidrag m. m.), medan koslnader som kan uppkomma vid annan vård (hyra, mal. kläder, sjukhusvård) bör bestridas av resp. huvudman. I de fall en frigivnings-permiiienl placeras i enskilt hem eller på behandlingshem för t. ex. narkoti­kamissbrukare bör den kommunala socialvården i hemkommunen svara för kostnaderna. Jag ansluler mig lill den uppfattning som arbelsgmppen redovisade för dessa fall.

Del andra fall som arbetsgruppen nämnde i delta sammanhang är del där klienlen med slöd av 34 S lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt har medgetts räll alt under anstallstiden vislas uianför anstalt. Några problem med kostnadsfördelningen mellan olika huvudmän har inle uppstått vid placering på sjukhus eller vid olika skolor. 1 dessa fall läcks kostnaderna av socialförsäkringen, utbildningsbidrag, studielån m. m. Oklarheter före­ligger däremot enligl arbelsgmppen i fråga om principerna för kostnadsför­delning mellan stat och kommun vid placering i enskilt hem eller på behandlingshem för narkotikamissbrukare. Under en tidsperiod som ar­belsgmppen särskill granskade visade det sig all kriminalvården svarade för hela kostnaden i något mer än hälften av fallen och all kriminalvården och hemkommunen inle sällan delade kostnaderna. I samlliga fall svarade dock kriminalvården för hela koslnaden för kläduiruslning och resor i samband med placeringen.

Arbetsgruppen konstaterade all möjligheten lill vistelse uianför anstalt har kommil atl utnyttjas i allt högre grad. Gruppen slog också fast alt kriminalvården enligl gällande regler måsle bära kostnadsansvaret för klienten eftersom denne inle är formellt utskriven från kriminalvård i anstalt. Kriminalvården saknar dock anslag för denna vård och har därför svårigheier alt följa gällande princip för kostnadsansvaret. Arbetsgruppen hänvisade lill socialulredningens och kommunalekonomiska utredningens arbete och menade alt principerna för kostnadsfördelningen mellan stal och kommun vid placering av klienler enligt 34 § måsle följa de huvudprin­ciper för ansvarsfördelning mellan de olika huvudmännen som dessa utred­ningar drar upp.

Sedan arbetsgruppen lämnade sin rapport, har kriminalvårdsstyrelsen träffat en principöverenskommelse i frågan med Kommunförbundel. Den­na innebär alt så länge verkställigheten pågår i 34 S-fallen skall kriminal-


 


Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar                         151

vårdsslyrelsen svara för kostnaderna. Men fr. o. m. den beräknade dagen för villkorlig frigivning eller frigivningspermission övergår kostnadsansva­ret på kommunen, om klienlen vislas på etl enskilt hem vars hems vårdare avlönas av kommunen eller i ett behandlingshem som drivs av kommunen.

Jag vill för egen del till en början framhålla atl ansvarel för atl behövliga vårdinsatser i 34§-fallen kommer fill stånd för den som är intagen i krimi­nalvårdsanstalt av naturiiga skäl inte primärt kan åvila socialtjänsten. Anser socialnämnden att den intagnes anpassning i samhället kan underlät­tas genom t. ex. placering i enskilt hem, lär det dock knappast vara någol hinder för nämnden all föreslå kriminalvårdsmyndighelerna en sådan pla­cering. Initiativet lill placering får dock anlas i det övervägande antalet fall komma från kriminalvårdsmyndigheterna. Av arbetsgmppens rapport framgår atl elt villkor för placering i behandlingshem för narkotikamissbm­kare eUer i enskilt hem är alt planeringen av vistelsen alltid sker i samråd med den sociala myndigheten och att kommunen godkänner placeringen. När en framställning görs om placering av delta slag och kommunen finner att den intagne är i behov av den föreslagna insatsen, ler det sig självklart alt kommunen har samma ansvar för alt en adekvat placering sker som när det gäUer andra vårdbehövande. Några oklarheter i detta avseende lär knappast behöva uppkomma.

Mera tveksam är emellertid frågan vem som skall svara för kostnaderna för vården. Socialutredningen har inle tagit uttrycklig ställning i denna fråga. Arbetsgruppen menade atl man måste följa de huvudprinciper som skall gälla för ansvarsfördelning mellan olika huvudmän. I fråga om kost­nadsansvaret för institutionsvärden innebär dessa huvudprinciper enligt utredningens förslag atl landstingskommunerna skall ha ansvaret för de tyngre institutionerna, medan kommunerna i regel kommer att få svara för kostnaderna för t.ex. behandlingshem för narkotikamissbmkare. Kosina­dema för placering i enskilt hem blir en kommunal angelägenhet. Som jag återkommer till närmare längre fram (avsnitt 2.13), bör emellertid kommu­nema ha ett visst kostnadsansvar även i de fall landstingskommunen är huvudman. Delta ansvar bör fullföljas genom att kommunen betalar av­gifter för vården.

Det finns enligl min mening för den kommunala socialtjänstens del inte anledning alt i nuvarande läge förorda någon ändring i den principöverens­kommelse som nyligen har ingåtts mellan kriminalvårdsstyrelsen och Kommunförbundet.

Jag vill avslutningsvis poängtera att det sagda inte innebär någon be­gränsning av klientens rätt atl på samma villkor som gäller för andra få ekonomisk hjälp eller annal bislånd inom socialtjänsten.


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                    152

2.4 Socialtjänsten — funktion och uppgifter

2.4.1 Socioltjänstens huvudfunktioner

Socialutredningen delade i sitt principbetänkande in socialljänslen i åtta huvudfunktioner. Under remissbehandlingen var några inslanser kriliska. Sålunda förordade t.ex. socialstyrelsen i slällel en indelning i tre huvud­grupper, nämligen samhällspåverkande ålgärder, sociala ijänsler och av­hjälpande ålgärder.

I slutbetänkandet tar socialulredningen begreppel social tjänst som ul­gångspunkt för den fortsalla systematiseringen. Alla former av social­nämndens sociala verksamhet vill utredningen kalla för sociala tjänster. "Med social tjänst bör avses varje social insats som socialnämnden svarar för och som direkt eller förmedlat tjänar den enskilde och utgör medel för verksamhetens måluppfyllelse." Socialtjänstens medel sammanförs nu av ulredningen i tre huvudfunktioner.

Strukturinrlktude insutser, som syflar till en god samhällsmiljö.

Hit räknas medverkan i samhällsplanenngen, arbete med sociala pro­blem i samhällel, uppsökande verksamhel.

Allmänt inriktade insatser, varmed åsyftas generelll utformade sociala insatser inom exempelvis barnomsorgen och äldreomsorgen.

Av särskild vikl är insatser som avser all tillgodose behov av informa­tion, barns och ungdoms omvårdnad och utveckling, arbete och försörj­ning, självständigt boende m. m., socialjour.

Individuellt inriktade insatser, som avser sociala tjänster direkt anpas­sade tiU den enskilde individens behov.

Hit räknas bl. a. kommunal behovsprövad ekonomisk hjälp, upplysning­ar, samtal och rådgivning om ekonomi, barnuppfostran, samlevnad osv., andra förebyggande insalser och hjälpåtgärder som motiveras av den ak­tuella situationen, fortlöpande kontakt för stöd och rådgivning vid problembearbetning (bl.a. familjerådgivning, gruppterapi, psykodrama), erbjudande om behandling och vård i olika former, insatser som gäller nyinflyttades och invandrares förhållanden.

Jag delar utredningens uppfattning alt en hell klar gränsdragning inle är möjlig. En viss social ijänsl kan vara sammansatt och beröra mer än en huvudfunktion. Det är snarast bedömningen av tjänstens huvudsakliga inriklning, eller annoriunda uttryckt var ijänsten har sin tyngdpunkt, som har fått bestämma indelningen.

Vissa av socialtjänstens vård- och serviceområden griper över alla hu­vudfunktioner och då framför allt allmänt inriktade insatser och individu­ellt inriktade insatser. Det gäller samhällets omsorger om barn och ung-


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                             153

dom. omsorgerna om äldre människor liksom omsorgerna om människor med handikapp.

Det är här fråga om områden inom socialtjänsten som är mycket omfat­tande med hänsyn lill del antal människor de berör och de stora resurser de tar i anspråk. Jag behandlar därför dessa områden särskilt senare i mitt anförande (avsniu 2.9-2.11). Hela huvudområdet individuellt inriktade insalser är f ö. så omfattande atl jag här kommer aU inskränka mig till all huvudsakligen hänvisa lill vad jag anför längre fram.

Inte heller bestämningen av begreppet social tjänst går hell fri från kritik. Kommunförbundet påpekar atl om t.ex. fritidsgårdsverksamhelen drivs av socialnämnden i en kommun, kommer den att räknas som en social Ijänsl, medan den i en annan kommun där verksamhelen drivs av fritidsnämnden hänförs till fritidsverksamhet. Förbundel vill avgränsa be­greppel lill socialnämndens lagbundna verksamhel, vilkel inte skulle hind­ra alt kommunen svarar för sociala tjänster i vidare mening.

Jag vill här erinra om att det är kommunen som inom silt område skall ha ansvaret för socialtjänsten (avsnitt 2.3). I fråga om strukturinriktade och allmänt inriktade insalser bör del med ell undanlag slå kommunen fritt all överlåta åt särskilt organ all ha hand om vissa uppgifter, medan del övergripande ansvarel ligger kvar på socialnämnden, som bör anmäla hos kommunen om uppgiften inte sköts på avsett sätt. Undantag från kommu­nens valfrihet avseende organisationen av sådana insatser är socialnämn­dens uppgift att medverka i samhällsplaneringen. Det utesluter givelvis inte alt också fakultativa organ, t.ex. fritidsnämnden och kulturnämnden bör vara med i denna planering. Individinriklade insatser bör enbart social­nämnden eller social distriktsnämnd ha hand om. Jag återkommer senare närmare lill olika kommunala kompetensfrågor i samband med behandling­en av den kommunala socialförvaltningens organisation m.m. (avsnitt 2.19).

Med hänvisning lill vad jag har sagt nu föreslår jag alt med social tjänst skall avses varje social insats som socialnämnden unsvurar för och som direkl eller förmedlat tjänar den enskilde och utgör medel för verksamhe­tens måluppfyllelse. Härmed avses också verksamhet som socialnämnden inle direkl har hand om men har etl övergripande ansvar för. Därmed bör man kunna undvika alt samma slags insats i vissa kommuner räknas som social tjänst och i andra kommuner inle räknas som social ijänsl beroende på om den sköts av socialnämnden eller inte.

Socialulredningens slutliga förslag om indelning i de tre huvudfunktio­nerna har mött få invändningar. Till de remissinstanser som uttalar sig direkl posilivt om förslagel hör TCO och Sveriges socionomförbund, som säger atl indelningen är ändamålsenlig. Även SACO/SR är huvudsakligen positiv. Nykterhetsrörelsens landsförbund anser att grupperingen lägger en värdefull grund för en fortgående analys av samhällsutvecklingen och för fortsatt socialt arbete.


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                    154

Socialstyrelsen vill kalla "strukturinriktade insalser" för "samhällspå­verkande insalser". I styrelsens utvecklingsarbete är motsvarande benäm­ningar samhällspåverkande åtgärder, allmänt inriktade ålgärder och av­hjälpande ålgärder.

Socialutredningen har i slutbetänkandet lill stor del beaktat socialstyrel­sens tidigare kritik mot den indelning som föreslogs i principbetänkandet. De ändringar som utredningen gjorde som en följd av kritiken var enligt min mening ändamålsenliga. Jag vill däremot inte ansluta mig lill socialsty­relsens förslag lill ändringar i den systematik som socialutredningen slutli­gen stannade för. Benämningen "påverkande" kan sålunda enligl min mening inle förbehållas de stmklurinriktade insatserna. Den har viss rele­vans också för allmänt och för individinriktade insatser. En aktiv social­tjänst måste - med alla förbehåll som bör göras - sträva efter all påverka enskilda människor och deras direkta livssituation genom individuella åtgärder. Jag anser inte heller all socialstyrelsens term "avhjälpande åtgär­der" för individinriktade insatser är väl vald. Begreppet ger inte utrymme för de förebyggande insatserna på individnivå. Även om de strukturinrik­tade insatserna är primärt förebyggande och de individinriktade insatserna sekundära i delta avseende, kan de senare inle begränsas till att spela enbart en "avhjälpande" roll. Jag behandlar senare i flera andra samman­hang frågor om förhållandet mellan samhällel och den enskilde. I fråga om principerna för insatser hos den enskilde och familjer (avsnitt 2.7) stryker jag särskilt under att en aktiv socialtjänst skall i samverkan med klienlen kunna ställa krav och aktivt påverka honom eller henne. "Påverkan" markerar emellertid ett resultat som självfallet inte är känt när en viss åtgärd initieras. "Inriktning" anger däremot målinriktning och syfte. Jag finner sålunda utredningens formuleringar riktiga och tillstyrker indelning­en i huvudområdena stmkturinriklade, allmänt inriktade och individuellt inriktade insatser.

Också utredningens syn på vilka verksamheter som bör anses ingå i de olika huvudområdena har i huvudsak godtagits av remissinstanserna. Soci­alstyrelsen anser emellertid att uppsökande verksamhet hör till allmänt inriktade insatser snarare än de strukturinriktade. Styrelsen menar alt det sociala arbetet sammantaget kommer atl ulgöra kunskapsunderlag för de stmkturinriktade insatserna.

Som Kommunförbundets s.k. SAlSP-projekt (sociala aspekter i sam­hällsplaneringen) visar kan många olika personalkategorier bidra med sina kunskaper. Dessa kunskaper bygger på en kontakt med människor och deras förhåUanden inom en vidare ram än vad som avses med uppsökande verksamhet i vanlig mening. Den uppsökande verksamheten är ett av flera medel för såväl samhällsplaneringen som för individuella insatser. Med hänsyn till den betydelse som den uppsökande verksamheten bör få för samhällsplaneringen anser jag emellertid att den i första hand bör ses som en stmkturinriktad insats.


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                    155

Många olika personalkategorier är verksamma med sociala insatser inom det vida verksamhetsområde som de sociala ijärislerna omfatlar. De har olika tjänsteställningar, yrkesbeleckningar och organisationstillhörig­het m. m. En i modernt språkbruk vanlig benämning på många av dem är socialarbetare. Härmed avses närmasl de yrkesgrupper som har hand om utredningar och behandlingsinsatser i individuella ärenden. Utifrån en helhetssyn anser jag del önskvärt att begreppel vidgas lill att omfalla bl. a. olika grupper av vårdarbetare, t. ex. hemtjänstpersonal. Enligt min mening bör ålminstone de kallas socialarbetare som utför sociala Ijänsler genom medverkan i planering, utredning, beslul, behandling och vård, när del inte är fråga om renl konlorslekniska eller administrativa göromål och man knappast längre kan lala om en "social insals". Jag är medvelen om atl benämningen socialarbetare också kan vara tillämplig på socialt verksam personal inom andra vårdområden i samhällel som socialnämnden inte har ansvaret för.

Vad jag har sagt nu har visseriigen ingen belydelse för lagstiftningen eller i något annat formellt avseende. En enhetlig syn i dessa frågor bör ändå kunna få en praktisk, positiv belydelse. Den gemensamma benäm­ningen socialarbetare understryker att de olika yrkesgrupperna har en gemensam uppgift och atl allas insatser har samma värde oberoende av tjänsteställning och formella meriter. En sådan vidgning ligger väl i linje med den helhetssyn som präglar socialtjänstreformen.

2.4.2 Strukturinriktade insatser Medverkan i samhällsplaneringen

Socialtjänstens aktiva deltagande i samhällsplaneringen är elt viktigt inslag i socialtjänstreformen. Utvecklingen av samhällel har bl. a. innebu­rit att alltmer av ansvar för n)änniskors livssituation har lagts på kommu­nema. Kommuninvånarnas olika anspråk har också efter hand blivil allt­mer kännbara. Knappa resurser och miljömässiga och andra kvaliletsbe-slämmelser reglerar möjlighetema att infria invånarnas önskemål. Stora krav måste därför ställas på del kommunala beslutsunderlaget och på den planeringsprocess genom vilkel underlaget arbetas fram och behandlas.

En förändrad planeringssyn har vuxit fram. Sociala element har i allt högre grad förts in i diskussionen, vid sidan av överväganden om fysiska och ekonomiska resurser. Intresset för de sociala sammanhangen och människors välfärd markeras också starkt i socialutredningens belänkan­de.

Samhällsproblem betraktas inte längre huvudsakligen som frågor som det gäller att finna "tekniska" lösningar på. Synsättet har vidgats. Indivi­ders eller gruppers sociala svårigheter ulvecklas i elt samspel med miljön. Inte sällan uppstår de i ett komplicerat växelspel mellan förändringar i samhällsstrukturen och människors behov, intressen samt möjligheter och


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                              156

förmåga atl klara dessa förändringar. Del finns ofla slor kunskap hos socialljänslens förtroendemän och anslällda om sociala problem och deras samband med bakomliggande faklorer. Socialljänslens skyldighet all ak­tivt della i samhällsplaneringen tillhör därför de viktigaste inslagen i so­cialtjänslreformen.

Socialutredningen menar alt den sociala seklorns medverkan i samhälls­planeringen skall syfta till

-      alt utjämna skillnader i levnadsvillkor;

-      all se lill att den sociala tryggheten omfatlar alla;

-      all förslärka gemenskap och solidaritel mellan människorna;

-  all främja medborgarnas engagemang i gemensamma angelägenheter.
Della innebär all socialljänslen genom sill dellagande i samhällsplane­
ringen skall verka för grupper som är i olika avseenden underförsörjda.

Utredningen har i sina överväganden om de sociala organens medverkan i samhällsplaneringen framför allt diskuierat den lokala - den kommunala

-  nivån och den kommunala socialljänslens möjligheler all della i plane­
ringsprocessen. Ulredningens förslagom socialtjänstens medverkan i sam­
hällsplaneringen har fåll elt i del närmasle enhälligt positivt mottagande av
remissinstanserna.

Kommunernas arbete med samhällsplaneringen är grundläggande när det gäller att påverka samhällsstrukturen. Jag är överens med ulredningen alt socialsektorns medverkan skall ha sin tyngdpunkt på lokal nivå. Där finns kunskapen om människors villkor och där mäts effekterna av sam­hällsplaneringen bäsl.

Som socialulredningen har pekat på finns det emellertid etl viktigt an­svar för samhällsplaneringen också på läns- och riksnivå. Och det är väsentligl all av de sociala aspeklerna bevakas på alla samhällsnivåer. Planeringen påverkar nämligen villkoren för medborgarna på vilken nivå den än genomförs. Sociala svårigheier som de sociala organen i kommunen ställs inför har ofla samband med brister eller oförutsedda effekler av planeringen på andra nivåer. Jag återkommer därför strax särskilt till de sociala organens medverkan i planeringen på läns- och riksnivåerna.

Socialutredningen har i silt sliilbetänkande betonat hur ingripande sam­hällels planering i dess olika former är i människors levnadsvillkor och hur beroende individens välfärd är av samhällels åtgärder inom många olika sektorer. Samhällels planering bör enligl utredningen leda fram till åtgär­der som samverkar på bästa säll för den enskilda människan och för grupper av människor. Del blir då viktigt atl bygga planeringen på kunskap om människors eller gruppers silualion. I annal fall riskerar man en brist­fällig förståelse av de faktiska villkoren och en dålig anpassning av sam-hällsåtgärderna lill de individuella förulsältningarna.

Jag delar detta synsätt. Planeringen måste formas från bl. a. kunskapen om sociala villkor och i planeringsprocessen måsle denna behandlas med samma tyngd som kunskap om teknik, ekonomi, juridik elc. Del finns


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                             157

däremot inte skäl att bedriva en särskild social planering som beskrivs och läggs fasl i särskilda plandokumeni och som behandlas vid sidan om annan övergripande planering, t.ex. fysisk och ekonomisk. De sociala organen bör på olika nivåer i samhällel medverka i samhällsplaneringen och med sina kunskaper och erfarenheler bidra lill all planeringen inriktas och utformas i linje med det synsäll som jag har förordal.

Planering på kommunal nivå

De tre gällande vårdlagarna, BvL, NvL och ShjL, innehåller samtliga generelll utformade bestämmelser som ålägger respektive nämnd långtgå­ende uppgifter i förebyggande syfte. Socialvården skall göra sig förtrogen med människors levnadsförhållanden och tillgodose föreliggande behov genom såväl allmänna anordningar som individinriktade insatser. Några bestämmelser som ger respektive nämnd rätt eller skyldighet alt aktivt medverka i samhällsplaneringen finns del dock inte i dessa lagar.

Socialutredningen erinrar om att kommunerna successivi har fått etl ökat ansvar för samhällsplaneringen, och atl denna planering påverkar praktiskt taget alla sidor av medborgarnas levnadsvillkor.

Ulredningen ger exempel på kommunala besluts påverkan på männi­skornas förhållanden. Genom den f\'sisku pluneringen påverkas bebyggel­sestrukturen, trafiksystemet, förutsättningarna för rekreation och service saml samordningen av olika funkfioner i den fysiska miljön. Kommunen har även ansvar för planering av bostadsför.sörjningen. Denna vidgas alllmer lill program för hela boendemiljöns uiveckling. Socialulredningen pekar på socialtjänstens ansvar för befolkningsgrupper som har speciella bostadsbehov. Till dessa hör ungdomar, äldre, handikappade och personer i olika stadier av rehabilitering. Kommunen har vidare i ökad omfattning fäll ansvarel för en sysselsätlningsplanering som slräcker sig längre än till den planering av arbeisplalsområden som ingår i den fysiska planeringen. Ulredningen pekar i del sammanhanget på sysselsällningsulredningens belänkande (SOU 1975:90) Arbete ål alla där del betonas atl bl. a. kommu­nernas planering bör underlätta skapandet av nya arbetstillfällen och un­danröja förvärvshinder. För vissa grupper t. ex. för ungdomar med brister i utbildning och yrkeserfarenhet samt för personer under rehabilitering är det ofla nödvändigl med särskilda ålgärder för alt skapa sysselsättnings­möjligheter. Till de nu nämnda planeringsformerna kommer planeringen UV kommunens egen verksumhet, dvs. planering av institutioner och verk­samhel inom bl. a. kullur. ulbildning, friiidsverksamhel och social service. Socialnämnden bör medverka i den planering som har nämnls nyss. Delta är en förutsättning för alt nämnden i etl tidigt skede i enlighet med vad jag har sagl lidigare skall kunna främja den enskildes möjligheter lill arbele, bostad och utbildning.

Vissa remissinstanser har pekat på betydelsen av socialljänslens egen verksamhetsplanering som en av förutsättningarna för en akfiv medverkan


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                    158

i samhällsplaneringen. Konstruktionen med en ramlag i kombination med det ökade kommunala ansvaret och den enskildes rält och möjligheler atl genom besvär få beslul prövade leder till alt del behövs mer detaljerade målsättnings- och verksamhetsplaner för socialtjänsten. Handlingspro­gram och planer bör upprällas för olika seklorer. Lagen bör därför enligt dessa remissinstanser ange en skyldighet för kommunen att utarbeta så­dana program.

Jag inslämmer med socialutredningen och flera remissinstanser i upp­fattningen att en väsentlig del av socialtjänstens medverkan i samhällspla­neringen är den egna verksamhetsplaneringen. Planeringen av den egna sektorn är en av utgångspunkterna för etl deltagande i den mer övergri­pande planeringen. Del är nödvändigl att göra planeringen mer samlad och målinriktad, atl följa upp genomförda planer och all förmedla kunskaper och erfarenheler till beslutsfattarna. Den ger vidare, vilkel också vissa remissinstanser har pekat på, ramlagstiftningen ett mer konkret innehåll. Ett politiskt och administrativt ansvar kan därigenom lättare utkrävas. En långsiktig verksamhetsplanering av socialtjänsten ökar också möjligheter­na till gemensam planering med andra organ. De resurser som kommunen har tillsammans med framför allt landslingen kan också komma alt ulnyll­jas bättre. Det gäller exempelvis omsorgerna om äldre och handikappade saml vård och behandling av alkohol- och narkotikamissbrukare.

Som jag återkommer till bör socialstyrelsen i sin egenskap av tillsyns­myndighet följa samhällsplaneringen också på den kommunala nivån. En utvecklad planering av socialtjänsten i de olika kommunerna kan ge social­styrelsen ell underlag för atl följa upp och värdera hur socialtjänsten ulvecklas i landel. Den ger också socialstyrelsen underlag för samman­ställningar och återföring av kunskaper lill kommunerna.

I kommunerna har redan nu utvecklats olika former av planering av socialvården. Denna planering kan emellertid vara mer eller mindre väl utvecklad i fråga om olika delar av verksamheten. Verksamhetsplanering­en i dess helhet har också kommit olika långt i olika kommuner. En väl utvecklad verksamhetsplanering kommer att få stor belydelse för att utfor­ma socialtjänsten. Delta blir fallet både för atl fördela resurserna efler de behov som föreligger och för atl omdisponera resurser och ändra verksam­hetsinriktning med hänsyn till väntade förändringar i behovet av social­tjänstens olika insatser inom kommunen.

Jag vill sålunda starkt underslryka att den nuvarande verksamhetsplane­ringen av socialvården bör vidareutvecklas i kommunerna. Bl. a. ramlagen bör kunna göra det lättare för socialnämnden att i planeringen få en samlad överblick över resurserna och hur dessa med hänsyn till behoven lämpli­gast bör disponeras. Verksamhetsplaneringen bör beröra samtliga social­tjänstens uppgifter. Med hänsyn till atl kommunema redan i stor omfatt­ning har en sådan planering harjag inte funnit del nödvändigt atl ta in en särskild bestämmelse om planeringen av socialtjänsten i lagstiftningen.


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                    159

I sitt förslag alt socialtjänsten genom atl medverka i den kommunala samhällsplaneringen skall ges möjlighet atl påverka samhällsstrukturen pekar ulredningen på tre slag av insalser. Dessa är all socialljänslen

-     tillför underlag till planeringen;

-     deltar i planeringen;

-     deltar i uppföljningen.

De föreslagna insatserna tillstyrks i del närmaste enhälligt av remissin­stanserna. Flera understryker alt den uttalade salsning på strukturinrik­tade insatser i del sociala arbetet som utredningen för fram markerar en strävan att minska behovet av individuella tjänster. Ulredningens uppfatt­ning alt socialtjänstens möjligheter atl påverka samhällsplaneringen är etl villkor för en mera genomgripande förändring av arbetsformerna inom den sociala verksamhelen delas också av många remissinsianser. Så pekar t.ex. socialstyrelsen på atl socialtjänsten genom denna nya arbetsmetod kan bryta sin isolering och tvingas redogöra för sitt arbetsområde och använda sina kunskaper i elt vidare sammanhang. Socialtjänsten blir en akliv problemsökare som kan beskriva sociala problem och missförhållan­den i samhällel.

Vissa remissinsianser anser all den föreslagna medverkan från social­tjänstens sida borde utvecklas ytterligare. Praktiska erfarenheler och på­gående forsknings- och utvecklingsarbete måste vara grunden i en sådan utveckling. Delta gäller t. ex. frågor kring boendesegregations uppkomst och former, den sociala gemenskapens villkor och sambanden mellan yttre miljö och sociala problem.

Liksom socialutredningen och flertalel remissinsianser anser jag alt socialljänslens medverkan i samhällsplaneringen är ell av de viktigaste inslagen i den nya socialtjänsten. Den markerar lydligl uppbrollel från den symptom- och individinriklade lagstiftning som hittills huvudsakligen har reglerat del sociala arbelel i kommunerna. Den ger socialljänslen möjlighe­ter au förebygga sociala svårigheter på etl mer aklivi säll än den nuvaran­de lagstiftningen.

Samtidigt som socialtjänsten mäsle beskriva sociala problem som en grund i planeringen, måsle den också vara beredd all redovisa de mänsk­liga och maleriella resurser som finns och hur dessa kan användas som en ylterligare grund i planeringen.

Många frågor återstår atl lösa innan socialtjänsten har funnil formerna för denna nya slora uppgift. Formerna för medverkan i planeringsarbetet måste ulvecklas ylterligare och lång lid måsle ägnas försöks- och uiveck-lingsarbele. Också ulbildningen på delta område blir viklig. Socialljänslen befinner sig i början av en utvecklingsprocess.

Socialutredningen har ansell atl formerna för socialnämndens medver­kan i samhällsplaneringen inte bör regleras närmare i socialtjänstlagen. Motivet är bl. a. de varierande organisatoriska och andra förulsällningar Som råder i kommunerna. Enligt förslagel skall det ankomma på nämnden att i samverkan med övriga facknämnder närmare utveckla dessa former.


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                             160

Förslagel har i detta hänseende fått elt någol blandat mollagande av remissinstanserna. Medan vissa inslanser delar socialulredningens upp­fattning, anser andra all utredningen närmare borde ha angett formerna för socialnämndens medverkan och att ulredningen inle lillräckligl konkret har redovisat socialljänslens ansvarsområde på denna punkt.

Bl.a. del lidigare nämnda SAlSP-projeklel visar att planeringsformerna och socialtjänstens medverkan måste anpassas till den enskilda kommu­nens organisation. Jag anser således all del varken är möjligt eller lämpligl all lägga fasl formerna för socialljänslens medverkan i samhällsplanering­en närmare.

Socialljänslens uppgift i samhällsplaneringen är enligl socialulredningen främsl alt tillföra planeringen kunskapsunderiag. Remissinslanserna är också ense om att socialtjänstens anslällda har slora kunskaper och erfa­renheler all tillföra planeringsprocessen om sociala svårigheters uppkomsl och orsaker. Många anser emellertid all socialljänslen kan få svårt alt redovisa sina kunskaper och erfarenheler på ell tillgängligt och förståeligt sätl.

Man anser del nödvändigl alt socialljänslen finner praktiska former och meloder all beskriva och formulera sina erfarenheler och kunskaper om människors livsvillkor.

Jag kan i allt väsenlligl instämma i denna beskrivning. Genom uppsö­kande verksamhel och del individinriklade arbetet får socialtjänsten kän­nedom om sociala förhållanden och kontakt med brisier och missförhållan­den i samhället som kan ha sin förklaring i bristande planering eller i oförutsedda effekter av planeringen.

Erfarenheter från iiivecklingsarbeie på omrädel visar alt personalen på alla socialljänslens verksamhelsomräden har omfaUande erfarenheler av människors sociala förhållanden. Del gäller således förutom dem som arbetar direkt med socialt behandlingsarbete också t.ex. barnomsorgsper­sonal och hemsamariler. Denna kunskap måste las till vara såväl i social­tjänstens egen verksamhetsplanering som när socialtjänsten medverkar i övrig samhällsplanering.

Planeringen måsle bygga på politiska mäl och kunskaper om människors villkor. Jag vill betona all den systematisering av kunskaper och de be­skrivningar som görs i första hand skall användas av de förtroendevalda i den politiska processen. För alt man i tillräcklig grad skall kunna la sociala hänsyn i planeringsarbetet måste socialtjänstens kunskaper och erfarenhe­ler föras fram redan i del skede då de utgör underlag för politiskt arbele med målformulering och programskrivning. Jag finner det viktigi alt so­cialljänslens medverkan redan från början inriktas på all följa och beskriva ulvecklingen för de grupper som har del särskill svårt i samhällel.

En melod som socialulredningen föreslår all socialljänslen skall använ­da för atl tillföra underlag ål planeringen är all slälla samman sociala områdesbeskrivningar som kompletterar tekniska, geografiska och andra data i den fvsiska olanerincen.


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                    161

Jag vill för min del instämma i socialutredningens uppfattning atl tek­niska och andra data behöver kompletteras med sociala fakta i den fysiska planeringen. Socialtjänstens uppgift i detta hänseende bör främst vara atl dokumentera och analysera sociala förhållanden och problem och au bely­sa sambanden mellan sociala problem och samhällsstrukturen. För atl kunna fullgöra denna uppgift måsle socialtjänsten, förutom kunskaper om kommunen, också skaffa sig kunskap om de rön på området som tillhanda­hålls av den sociala forskningen.

De sociala omrädesbeskrivningar som socialtjänsten enligl förslaget skall arbeta fram har i hög grad gemensamma drag med de bostadssociala inventeringar som boendeuiredningarna har föreslagit alt kommunerna skall göra i samband med bostadsplaneringen. Bostadsslyrelsen har fått regeringens uppdrag att utveckla metoder för bostadssociala inventering­ar. Dessa skall avse dels bostadsförhållanden, dels de förulsällningar bostadsmiljön ger för atl tillfredsställa hushållens och individernas behov av konlakl, verksamheler och annal som har betydelse för välfärden. Ulvecklingsarbelel skall bedrivas i nära samverkan med Kommunförbun­del saml med statens planverk och andra myndigheter. Jag fömlsäller att socialslyrelsen som tillsynsmyndighet för socialljänslen kommer att få en betydelsefull roll i detta arbele.

När del gäller socialtjänstens deltugunde i planeringsarbetet pekar soci­alulredningen på alt delta bör vara så organiserat att socialtjänstens för­troendemän och tjänstemän ges tillfälle atl naturiigt della i hela planerings­processen - från programskrivning lill genomförande. Flera remissinsian­ser har berört denna fräga, liksom socialtjänstens förhållande lill övriga nämnder och styrelser och hur erfarenheler av social nalur från dessa skall kunna tillföras planeringsprocessen.

Bl. a. Kommunförbundet framhåller att det inle får vara förbehållet so­cialljänslen all bidra med sociala hänsyn i planeringen av samhällel. Inte heller får etl ökat engagemang från socialtjänstens sida innebära atl övriga facknämnders ansvar minskar. Några remissinstanser, däribland LO, framhåller att ell aktivt deltagande i planeringen av socialljänslen inle får innebära all ansvarel för att de sociala aspeklerna blir beaklade flyttas över från kommunstyrelsen lill socialnämnden.

För egen del vill jag slryka under all ansvaret för all kommunal planering enligt kommunallagen vilar på kommunstyrelsen. I planeringsansvaret lig­ger att samordna och avväga olika facknämnders synpunkter. Del ankom­mer på kommunslyrelsen alt åstadkomma ell sädani arbetsklimat och öppet samarbele över fackgränserna alt olika verksamheter inte konkurre­rar med varandra ulan strävar efter atl finna helhetslösningar som kan accepteras från skilda synpunkler.

Jag ansluler rnig lill socialulredningens förslag till regler i socialijänslla-gen om socialljänslens deltagande i samhällsplaneringen. Socialnämnden skall "medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra sam-11    Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del A


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                             162

hällsorgan, organisationer, föreningar och enskilda verka för goda miljöer i kommunen". Socialnämnden skall sålunda tillföra planeringsunderlag och delta i planeringsprocessen. Nämnden bör dessulom initiera och finna former för samverkan med andra kommunala organ vars erfarenheler och kunskaper krävs för atl få fram etl mer fullständigt planeringsmaierial. Jag vill emellertid belöna all delta inle innebär all socialljänslen ges ell över­gripande ansvar för all planeringen bedrivs med hänsyn lill människors behov och förulsällningar. Däremol måsle socialnämnden anses ha en skyldighet att påverka planeringen till ell sådanl hänsynstagande.

Socialutredningen har föreslagit all socialljänslens företrädare i silt ar­bele med planeringsfrågorna för nya bostadsområden och vid sanering av gamla skall verka för all följande delmål uppfylls:

-   en allsidigt sammansatt social struktur;

-   en planering av närmiljön som främjar konlakl och gemenskap;

-      möjligheler lill differentierade kultur- och fritidsaklivileler för alla;

-      ell tillräckligt och väl lokaliserat utbud av social service;

-  en lokalisering av lämpliga arbetsplatser och andra verksamheler som
bidrar lill alt ge bostadsområdena etl mångsidigt socialt liv;

-  väl utbyggda kollekliva resmöjligheler som tillgodoser även de handi­
kappades behov;

-  etl bostadsulbud som tillgodoser också speciella sociala bostadsbehov i
icke segregerade former;

-  offentliga platser och byggnader så utformade atl de blir tillgängliga för
alla;

-  differentierade sysselsättnings- och lUbildningsmöjligheler för grupper
med behov av särskilda insalser;

-  en aktiv konsumentverksamhel med inriklning i första hand på alt
slödja resurssvaga grupper.

Jag ansluter mig till socialulredningens förslag till delmål, vilka har lillsiyrkls praktiskt laget enhälligt av remissinstanserna. Dessa delmål svarar bl.a. mot förslaget atl i socialijänstlagen ange att socialnämnden skall främja den enskildes räll lill arbele, boslad och ulbildning.

I debatten har visserligen hävdals alt samhörighet och gemenskap kan stärkas om människor med samma etniska eller socio-ekonomiska tillhö­righet bor inom samma område. Man måsle emellertid räkna med all effekterna av en sådan långt driven boendesegregation blir övervägande negaliva och riskerar atl leda lill en ökad isolering mol samhällel i övrigl. Enligl min mening svarar delmålen väl mol de krav som man bör ställa på en god bostadsmiljö för olika kategorier av boende. Bostadsslyrelsen har påpekat all i delmålen bör ingå all göra det möjligt för invånare i äldre områden alt bo kvar sedan en sanering har genomförts. En sådan ambition kan enligt min uppfattning läsas in i flera av de delmål som socialutredning­en nämner. Jag vill i del sammanhanget gärna tillägga alt del i saneringsar­belet i äldre bosladsområden alllid måsle göras en avvägning mellan före-


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                    163

slagna ändringar och deras ekonomiska och andra konsekvenser för män­niskornas möjligheter atl bo kvar efter förändringen. I bostadsdepartemen­tet har tillsatts en särskild arbetsgrupp som sysslar med stadsförnyelsefrå-gor. På det kommunala planet har socialtjänsten en viklig uppgift i detta arbete.

En fråga som fiera remissinsianser har tagit upp är om socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen bör regleras inle bara i socialtjänstlagen ulan också i annan lagstiftning. Flera remissinsianser anser alt detta bör ske, företrädesvis i byggnadslagstiflningen.

Remissinstanserna framhåller bl. a. att om socialljänslen skall ha någon möjlighel atl kunna della i samhällels planering och påverka samhällets struktur räcker det inte med regler om detta i sociallagsliftningen. En sådan bestämmelse får genomslagskrafl först om andra samhällsplane­rande organ, exempelvis byggnadsnämnden, åläggs atl efterfråga social­nämndens medverkan i planeringen och redovisa framförda sociala aspekter inför beslutande organ. Man påminner om atl socialulredningen i sill principbetänkande ansåg att socialtjänstens medverkan i samhällspla­neringen borde regleras förutom i sociallagsliftningen även i annan berörd lagstiftning.

Statens planverk - som i övrigt är myckel positivt till förslaget om ökad medverkan av socialnämnden i samhällsplaneringen - avstyrker att be­stämmelser las in i annan författning än socialtjänstlagen. Verkel fram­håller bl. a. att del kan finnas en risk alt på det sättet stadfästa ell remiss­förfarande som skulle kunna tolkas så atl enbarl färdiga planförslag remit­teras till socialnämnden. Den snabba ulvecklingen leder till organisatoris­ka förändringar som gör det mindre lämpligt att i författning reglera etl samrådsförfarande genom atl där t. ex. räkna upp de förvaltningar, vilkas mening byggnadsnämnden i olika fall skulle vara skyldig att inhämta. Planverket förutsätter alt kommunstyrelsen ulan särskilda bestämmelser tillförsäkrar socialnämnden inflytande på hela planeringen inom kom­munen.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för bostadsdepartementet. F. n. pågår arbetet med en ny plan- och bygglagsliflning. Till gmnd för arbetet ligger etl betänkande av den s.k. bygglagutredningen, SOU 1974:21. Förslag väntas bli remitterat under år 1979. Utan att föregripa kommande ställningslagande lill förslaget villjag understryka vikten av att socialnämnden bereds tillfälle all tillföra den fysiska planeringen sina kunskaper och åsikter.

Socialnämndens uppgift atl medverka i samhällsplaneringen kommer att läggas fast i socialtjänstlagen. Tillsammans med del samordningsansvar som åvilar kommunstyrelsen och den allmänna samrädsskyldighet som byggnadsnämnden har - och som jag föruisätter kommer att behållas eller förstärkas i den nya bygglagsliftningen - är detla enligt min mening en tillräcklig grund för att socialtjänstens kunskaper och erfarenheter utnytt-


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                     164

jas redan på etl lidigl sladium och även fortlöpande i planeringen. Jag delar därför socialutredningens uppfattning all någon särskild bestämmelse om socialnämndens medverkan i den fysiska planeringen inle behövs vid sidan om socialljänsllagens besiämmelser.

Flera remissinsianser har framhållil alt den nya uppgift som socialtjäns­ten får att aklivi medverka i planeringen kommer all kräva ylterligare resurser och leda till ell slorl behov av fortbildning och vidareutbildning av såväl förtroendevalda som tjänstemän. Man anser del också väsenlligl alt öka kunskaperna om socialnämndens verksamhel och socialljänslens möj­ligheter lill medverkan i planeringen bland övriga personalgrupper och förvaltningar i kommunen.

De nya arbetsuppgifterna måste få återverkningar på bl.a. social­tjänstens organisation. Denna måste i fortsättningen möjliggöra både alt det utvecklas ett planeringslänkande och att utvecklingsarbetet på områ­det kan följas. Jag återkommer senare till de krav som ett nytt arbetssätt ställer på organisationen (avsnitt 2.19) samt till de utbildningsinsatser som reformen aktualiserar (avsnitt 2.26).

Planering på riksnivå och regional nivå

Det finns nära kopplingar mellan samhällsplaneringen på kommunal nivå och planeringen på riks- och regional nivå. Socialulredningen har också pekat på detta förhållande. Den sociala strukturen i kommunen påverkas i hög grad av beslul som fattas på regional nivå och på riksnivå.

En social planeringssyn bör givelvis vara förhärskande också på dessa nivåer i samhället.

När del gäller den centrulu nivån har socialdeparlemenlel och socialsly­relsen ett särskilt ansvar. Socialstyrelsens uppgifter blir i sammanhanget dels att medverka i översiktlig planering, dels alt ge grundförutsättningar för insatser på övriga nivåer. Styrelsen skall ge underlag för politiska beslut om resursfördelning på riksnivå och beslul som avser övergripande verksamhetsplanering inom den sociala sektorn. En viklig uppgift för styrelsen blir också alt bidra med underlag för beslul som avser andra sektorer på riksnivå.

Styrelsens uppgift blir också atl bistå landstingen och kommunerna i deras planering genom att tillhandahålla olika former av planeringsunder­lag. En viktig del av styrelsens arbete blir vidare all översiktligt följa det lokala kommunala arbetet på planeringsområdel och förmedla kunskaper och erfarenheter lill kommunerna.

Socialstyrelsens organisation har varit föremål för översyn. Frågan om den framtida utformningen av verket har därefter beretts av en särskild gmpp i socialdepartementet. Socialstyrelsens roll och funktion i fråga om den sociala sektorns medverkan i planeringen - såväl i den sociala sek­torns egen verksamhetsplanering som i den övergripande samhällsplane­ringen - har därvid prövats. Gruppens arbete bildar underlag för den kommande propositionen om socialstyrelsens uppgifter och organisation.


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                    165

Samhällsplaneringen på den regionula nivån har behandlals korlfailal av socialulredningen. För egen del vill jag konslalera all ambitionerna på regionalpolitikens område har ökal under senare är. De fastlagda målen för regionalpolitiken innebär atl människorna i olika delar av landel skall erbjudas allsidig sysselsättning och service samt god miljö. Det är väsenl­ligl atl den regionala ulvecklingen sker på elt säll och i en lakl som människorna kan överblicka och förslå. En sådan lokalisering av syssel­sättning, service och bosläder bör eftersträvas all människorna kan erbju­das goda lokala arbetsmarknader och möjligheler till en god social förank­ring.

De ökade ambitionerna på regionalpolitikens område har gett upphov till en omfaUande planeringsverksamhel i form av den återkommande läns­planeringen. \ länsplaneringen preciseras de allmänna regionalpoliliska målen för respektive län. Där anges vilka problem som måste lösas och vilka ålgärder som behövs för detla. På grundval av länsplaneringen utfor­mas förslag lill riktlinjer och handlingsprogram för regionalpolitiken.

Riksdagen tog under hösten 1976 ställning lill regional- och sysselsätt­ningspolitiken (prop. 1975/76:211, AU 1976/77:7, rskr 1976/77:79). Den ställde sig också bakom en vidareutveckling av länsplaneringen, som inne­bär att en fullständig länsplanering skall göras i huvudsak vart femte år och att den däremellan skall följas upp årligen. Regeringen förordnade i juni 1978 att fullständig länsplanering - benämnd Länsplanering 1980 - skall genomföras åren 1978- 1980 av länsstyrelsema och redovisas före utgång­en av år 1980. Landstingens roll i länsplaneringen kommer all aktualiseras i samband med regeringens ställningstagande lill en länsdemokralisk re­form. Regeringen har vidare i prop. 1978/79: 112 föreslagit inriklningen av den framlida regionalpolitiken.

Jag har noterat ett större inslag av sociala hänsyn såväl i uppläggningen av och riktlinjerna för Länsplanering 1980 som i den regionalpolitiska propositionen. Man har t.ex. i samband med länsstyrelsernas arbele med Länsplanering 1980 arbetat fram etl särskill underiag för hur sociala aspekter kan beaklas i länsplaneringen (Underiag för länsplanering 1980 Sociala aspekter). I detla pekas på möjliga arbelsmeloder och exempel på yllerligare kunskap som kan ge planeringen ell förstärkt socialt innehåll.

Underlaget bygger lill slor del på erfarenhelerna från elt utvecklingsar­bete som har bedrivits i Norrbottens län med finansiellt stöd av social- och industridepartementen, som också har följt arbetet i projektels lednings­grupp. Projekl Social utvecklingsplanering i Norrbottens län är elt samar­betsprojekt mellan kommunerna, landstinget och länsstyrelsen saml soci­alstyrelsen. Det syftar till att ge berörda samhällsorgan etl vidgat underlag för deras ordinarie planeringsverksamhet. Underlaget skall beskriva män­niskors sociala problem och levnadsförhållanden samt analysera sociala konsekvenser av regionens utveckling. Vidare ingår att precisera hur etl socialt planeringsunderlag kan användas och att pröva former för samarbe­te mellan organ på skilda nivåer.


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                    166

Den kommande propositionen om socialstyrelsens uppgifter och organi­sation avses innehålla förslag om en särskild social enhet, som skall ingå i länsslyrelsen. En av enhetens arbelsuppgifler blir atl tillföra den regionala samhällsplaneringen sociala aspekter.

Det saknas i dag social kompelens inom länsslyrelsen för insalser i anslulning lill samhällsplaneringsuppgifier. Socialkonsulenterna har hittills inle heller dellagil i länsslyrelsens planeringsarbete annat än i begränsad omfallning. Den sociala sakkunskapen behövs för länsstyrelsens arbete med all ulveckla samhällsplaneringen mol en mer individanpassad och miljöcenlrerad planering.

Förutom länsplanering skall länsstyrelsen samordna statlig, kommunal och landstingskommunal planering. 1 korthel kan länets planering delas in i tre områden;

-      regionalpolitisk planering, dvs. för all fördela arbele, bostäder och service inom och mellan skilda områden.

-      fysisk planering, dvs. för att skapa en god och funktionell miljö,

-      regional   trafikplanering,   dvs.   för   all   skapa   en   tillfredsställande Iransportförsörjning.

Jag anser all del är vikligl att den sociala enheten deltar i arbetet på alla områden. Enhetens medverkan bör utformas på olika sätt och på olika nivåer, allt efter uppgifternas art.

För all man i planeringsprocessen skall kunna ta social hänsyn krävs det ett tillföriilligl faktaunderiag atl göra bedömningar efter. Det är därför viktigt att de erfarenheler som fortlöpande vinns i arbetet inom socialtjäns­ten samlas in och bearbetas på etl systematiskt sätt. Detta förutsätter alt den sociala enheten har ett väl utvecklat samarbete med såväl kommuner och landsting som socialslyrelsen.

Arbete med sociulu problem i samhället -fält- och grannskapsarbete

Till socialtjänstens strukturinriktade insalser hör att arbeta med sociala problem i samhällel. Socialulredningen benämner delta fält- och grann­skapsarbete.

Utredningen angav i sitt principbetänkande som en av uppgifterna för socialtjänsten alt aktivera medborgargrupper lill insatser för att påverka sin situation. Där konstaterades att denna uppgift som utredningen kallade grannskapsarbete, nära ansluter sig till den sociala fältverksamhel som inriklas på miljöer där sociala svårigheter finns eller kan befaras uppstå. Grannskapsarbetet har utvecklats ur fällverksamhelen. De båda arbetsfor­merna har därför mycket gemensamt.

Socialutredningen avgränsar området för fält- och grannskapsarbete till alt gälla sådana lokala förhållanden som riskerar all ulvecklas socialt ogynnsamt. Verksamhelen skall drivas i kontakt med de människor som berörs och i samverkan med andra samhällsorgan och med frivilliga organi­sationer.


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                             167

Ulredningen pekar på all fäll- och grannskapsarbetet bör stimulera till medverkan i ideellt, poliliskl och fackligi föreningsliv och lill andra former av intressegemenskap. Del skall bidra lill atl förebygga en ogynnsam utveckling av den lokala miljön och avhjälpa konkrela brister där.

Liksom annan verksamhet inom socialljänslen bör enligl utredningen fäll- och grannskapsarbele bedrivas inom ramen för de mål och rikllinjer som författningarna och socialnämnden anger. Ärenden som aktualiseras i arbetet bör handläggas enligl samma principer för kompetensfördelningen i besluisprocessen som andra ärenden.

Flerlalel remissinsianser ställer sig bakom socialutredningens uppfaU­ning all fält- och grannskapsarbele är en resurs i del sociala arbelel. Brottsförebyggande rådet pekar på dess belydelse ur förebyggande synvin­kel, men belönar samtidigt all verksamheten inte får avskärmas från den mer individinriklade delen av socialljänslen.

Viss Iveksamhel lill värdet av fäll- och grannskapsarbele förs fram av TCO och Sveriges socionomförbund som påpekar alt den hittills bedrivna verksamhelen med grannskapsarbele inle har varil framgångsrik, men väl har gell nylliga kunskaper och erfarenheler. En av erfarenhelerna är all socialarbetarens roll i förhållande lill politikerns måsle klarläggas.

Också utredningens beskrivning av arbetsformerna får kritik från några av remissinslanserna. Man menar att utredningens uttalanden all fält- och grannskapsarbetet skall bedrivas inom ramen förde mål och riktlinjer som förtaliningarna och socialnämnden anvisar leder lill en slyrning av icke önskal slag. Del skulle vara varken möjligt eller lämpligl atl på så sätl delaljslyra verksamheten. Enligl denna uppfaUning innebär grannskapsar­bele all kommunen och socialljänslen släller resurser till förfogande och på så sätt gör del möjligt all engagera olika grupper. Arbelel måsle emel­lertid få drivas på dessa gruppers villkor och ansvar. Detta är vikligl för att frivilliga organisationer och föreningar skall kimna della. Dessa måsle få arbeta utifrån sina egna värderingar.

Moisall uppfaUning framförs ocksä. Västerås kommun anser all efter­som arbetsformerna är friare än i del iradilionella socialarbeiel är det vikligl alt del skapas garantier för alt verksamhelen hålls inom ramen för de mål och rikllinjer som lagstiftningen och socialnämnden anger.

Jag har i min inledning om socialijänstreformens inriktning (avsnitt 2.1) antytt socialtjänstens möjlighet alt påverka samhällsslrukiuren genom fåli-och grannskapsarbele. Jag har då pekal på möjlighelen lör socialljänslen att gå in i lokala miljöer som riskerar att utvecklas ogynnsamt, och att tillsammans med dem som lever i området och med frivilliga organisatio­ners insalser söka bryta den negaliva ulvecklingen.

Fällverksamhet och särskilt grannskapsarbele ärav relativt imgl dalum i vårt land. Eriarenhelerna är fortfarande begränsade, och jag anser au del är väsenlligl all verksamhelen får ulvecklas och ordentligt värderas innan den kan sägas ha fått sin funktion organisaioriskl och innehållsligt förank­rad i socialljänslen.


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                             168

Del behövs kvalificeral forsknings- och utvecklingsarbele som inriklas på atl pröva och ulveckla olika meloder för sociali fältarbete. De erfaren­heter från fäll- och grannskapsarbele som har gjorts visar all kontakt och gemenskap främsl utvecklas ur en värde- och intressegemenskap, all man känner samhörighel med sill område och atl det finns naturliga sociala situationer som underlällar mölen mellan människor. Jag anser därtör all fäll- och grannskapsarbele i så hög grad som möjligi bör bygga på de insalser som görs av politiska och ideella organisafioner och föreningar i de lokala miljöerna.

Socialtjänstens medverkan motiveras av all många av de mest utsatta i samhället också är politiskt fatliga ulan någon organisationstillhörighet. Socialljänslen kan därför spela en viklig roll i etl inledande skede för att därefter söka kanalisera verksamheten på så säll all etl fortsatt engage­mang inle behövs. Målel är all de boende i området efter hand själva skall la över ansvarel.

Jag delar socialutredningens uppfattning all under den lid socialtjänsten deltar i social fällverksamhet och grannskapsarbele med egna personella resurser, bör aklivilelerna bedrivas inom ramen för de mål och rikllinjer som författningarna och socialnämnden anger. Jag anser all del i värt samhälle måsle ankomma på de politiska partierna och organisationerna all skapa den politiska medvetenheten och viljan lill förändring av lokala miljöer. Erfarenhelerna från Skåneprojektel lalar också för att grannskaps­arbetet så långl möjligi bör bygga på insalser från organisationer och lokall föreningsliv. Socialljänslens roll i sammanhängd är bl.a. all slödja och bidra med sin kompelens i enlighel med de mål och rikllinjer som är fastställda för verksamhelen.

Socialnämndens insals i fäll- och grannskapsarbeiel kan emellertid la allernaliva former, bl.a. genom ekonomiskt eller annal slöd lill lokala organisationer och föreningar. Della stöd kan givelvis inle förenas med villkor som hindrar de berörda organisationerna från atl bedriva sitt arbele i enlighel med sina värderingar.

Uppsökande verksamhet

I socialhjälpslagen finns bestämmelser om socialnämndens skyldighet all bedriva uppsökande verksamhet. Nämnden skall bl.a. "göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för all della blir tillgodosell". Förutom all på della säll få ingående kännedom om de enskilda människornas behov i olika avseenden skall den uppsökande verksamhelen. enligt socialstyrelsens Råd och anvisningar, vara elt under­lag för kommunernas planering på lång sikl av den sociala verksamhelen.

Också barnomsorgslagen har bestämmelser om uppsökande verksam­hel. Kommunerna skall genom denna ta reda på vilka barn som behöver anvisas plals i förskola eller fritidshem på grund av all de behöver särskill slöd i sin uiveckling.


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                             169

Pensionärsundersökningen har också berört behovet av uppsökande verksamhel. Där belönas alt den uppsökande verksamhelen bör ses som en garanti för alt individens personliga vård och omvårdnad är tryggad på samma säll som lagen om allmän försäkring är en viklig grund för ekono­misk trygghet.

Socialulredningen har behandlal den uppsökande verksamheten som en av socialljänslens slmklurinriktade insalser. I förslagel till socialljänsfiag sägs atl socialnämnden skall "genom uppsökande verksamhel och på annal säll främja förulsältningarna för goda levnadsförhållanden".

Utredningen betonar atl den uppsökande verksamheten måste utformas så atl den personliga inlegrilelen inle äventyras. Utgångspunkterna för verksamhelen bör därför vara dels alt den är generell i den meningen att den vänder sig lill alla i en viss grupp, dels alt den skall avse information och erbjudanden av samhällets hjälp och ijänsler. Den bör alltså rikla sig till alla i grupper som kan väntas behöva särskill stöd, t. ex. barnfamiljer, invandrare och ålderspensionärer.

Socialulredningen betonar alltså informalionsinslagen i den uppsökande verksamhelen. Della överensslämmer väl med barnomsorgsgruppens lolk­ning av begreppel uppsökande verksamhel som del anges i belänkandel Samverkan i barnomsorgen, SOU 1975:87.

Barnomsorgsgruppen lolkar begreppel uppsökande verksamhel så all "uppsökande" innebär ell krav på aklivilel från socialljänslen. Denna akliviiel skall emellertid så långl del är möjligi vara fri från "uppspårande" och konlrollerande momenl. I slällel bör ambitionen vara att lämna alla en avpassad och personlig information, att ge möjlighet till diskussion i frågor av särskilt intresse för den enskilde, att genom initiativ lill och medverkan i olika förebyggande verksamheler bygga upp etl förtroende för socialtjäns­ten samt att i dialog med de boende få underlag för en bättre social planering. Del förtroende som socialljänslen härigenom kan få kommer sannolikl all medföra en ökad benägenhet från allmänheten alt vid evenlu­elll begynnande problem kontakta den socialarbetare man tidigare träffat och har förtroende för. Därvid förbättras också förutsättningarna för atl socialljänslens individuella stödinsatser skall få bestående värde.

Socialulredningen har emellertid skilt mellan uppsökande verksamhet och socialljänslens skyldighet all ge mer allmän information. Till del senare återkommer jag (avsnill 2.4.3).

Jag delar, liksom flertalel remissinsianser, socialulredningens syn på vad den uppsökande verksamhelen bör innehålla och hur den bör ulfor-mas. Verksamhelen bör svara för upplysningar och dialog, förmedla olika slag av bislånd och ge kunskap för planering.

Genom alt verksamhelen har förls lill de siruklurinriklade insatserna betonas alt den har generell positiv belydelse för karlläggning och analys av den sociala situationen i kommunen.

Stalskonloret och riksrevisionsverket har för sin del menal all den uppsökande verksamhelen bör begränsas lill mer pålagliga riskgrupper.


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                             170

Jag anser atl en så definierad verksamhel har vissa nackdelar. Ju mer generella insalser som görs, deslo positivare bemöts de. Den uppsökande verksamheten kan riskera atl förlora sin positiva innebörd om den begrän­sas tiU olika grupper i riskzonen.

1 anslutning till socialutredningens principbetänkande vände sig flera remissinstanser mol en alltför långl driven uppsökande verksamhel, med tanke på atl en sådan riskerar att inkräkta på den personliga integriteten. Uppfattningen var alt hänsyn lill integriteten måsle sältas före kravet på atl de sociala organen skall känna lill ullu förhållanden som kan visa på behov av sociala tjänster.

Under remissbehandlingen av socialulredningens slutbetänkande har frågan aktualiserats på nytt om risker för konflikt mellan en uppsökande verksamhet och den personliga integriteten. LO anser alt del är myckel väsentligt att människornas rätl lill personlig inlegrilel respekteras. Det får inle bli så att människor påtvingas uppfattningar och service som kom­munen tillhandahåller. LO betonar dessulom atl del är den enskilde själv som skall avgöra hur han vill leva så länge del inle går ut över andra. Samma uppfattning har Kommunförbundet som underslryker att indivi­dens fundamentala rält atl själv ha inflyiande över sin silualion måsle respekleras även om delta innebär att man kommer i konflikt med syftel bakom den uppsökande verksamheten.

Målet för den uppsökande verksamheten bör enligl min mening vara alt socialtjänsten genom verksamhelen skall få så god kännedom om männi­skors situation att väsentliga behov kan tillgodoses. Med den inriktning av verksamheten som jag har förordat nyss kan förmodligen många av de integritelsproblem lösas som diskuteras i samband med den uppsökande verksamhelen. Socialstyrelsens försöksverksamhet med uppsökande verksamhel bland barn och barnfamiljer ger slöd för denna uppfaUning. Genom all aktivt och positivt informera om sina möjligheler lill slöd och hjälp kan socialljänslen få kontakt med enskilda eller grupper av männi­skor som av olika skäl inte själva söker upp socialljänslen. Den nya socialtjänsten som lill skillnad från den nuvarande socialvården i slor utsträckning kommer att vara befriad från kontrollerande inslag bör kunna få elt ökat förtroende hos allmänheten så alt människor som behöver stöd och hjälp i högre grad än i dag själva söker denna.

Man måste samlidigl räkna med att det även i framliden kommer all finnas hjälpbehövande människor som inle önskar konlakl med social­ljänslen. Då måsle hänsynen lill den personliga inlegrilelen få en avgöran­de betydelse. Från denna princip måsle givelvis göras undanlag i sociala nödsituationer eller under andra svåra sociala förhållanden. Den person­liga integriteten får inle hindra socialtjänsten från all gripa in för att hjälpa människor som befinner sig i nöd. Inte minsl hänsynen till barnens bästa måsle ibland få innebära alt socialljänslens uppsökande verksamhel iräder föräldrarnas personliga inlegrilel för när.


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                    171

Vissa remissinsianser, t.ex. Botkyrka kommun och skolöverstyrelsen, anser att den uppsökande verksamheten bör ske i samverkan med andra organ. Botkyrka kommun pekar på de möjligheter som finns atl arbeta tillsammans med skolan, med olika lyper av institutioner och med fria organisationer med fungerande lokal verksamhet och eget uppsökande arbete som t. ex. hyresgästorganisationer i bostadsområdena, fackför­eningar på arbetsplatserna, invandrarföreningar, länkrörelse och Ver-dandi-verksamhet.

Jag delar denna uppfattning. Det är viktigt att socialtjänsten arbetar utåtriktat och atl den samarbetar med andra - kommunala organ och frivilliga organisationer. Jag anser emellertid att tyngdpunkten i social­tjänstens samverkan med föreningar och andra frivilliga organisationer inte bör vara i den uppsökande verksamheten. Socialtjänstens grannskapsar­bete och den allmänna informationsverksamhet som socialtjänsten bedri­ver är lämphgare för denna typ av samverkan.

Liksom skolöverstyrelsen förordar jag etl nära samarbele med skolan. I den uppsökande studie- och yrkesorienterande verksamheten (SYO) når skolan genom en personlig kontakt alla ungdomar som lämnar grundsko­lan. Det bör i detta sammanhang också erinras om att skolstyrelsen enligl beslutet om reformering av skolans inre arbele (SIA) skall bedriva uppföl­jande studie- och yrkesorientering för att stödja ungdomar under 18 år som efter avslutad grundskola varken studerar eller har arbete. Enligt senare beslul (prop. 1978/79: 180 s. 102, UbU 45, rskr 422) skall skolstyrelsen ges ett övergripande uppföljningsansvar för alla ungdomar i den akluella ål­dern.

SYO-verksamheten är etl lämpligt samarbetsområde för socialtjänsten och skolan. Men också i övrigt bör socialtjänsten arbeta i nära kontakt med skolans elever och personal.

Den uppsökande verksamheten bland litet äldre barn och ungdomar är ett viktigt arbetsfält. Detta visar bl. a. Skåneprojektel. Försöksverksamhe­ten pekar på att det behövs ett fördjupat utvecklingsarbele för alt samord­na insatser från social-, fritids- och skolförvaltningarnas sida. Här kan finnas "kompetensproblem" som kräver en klarare rollfördelning för all kunna lösas.

Rollfördelningen bör - som ledningsgruppen för projektet framhåUer -kunna innebära atl socialförvaltningarna satsar mindre på fritidsverksam­het i egen regi och mera på uppsökande verksamhet, gängbearbetning, gmppsamtal m. m. i samarbete med såväl fritidsförvaltningarna som sko­lan.

Fritidsförvaltningarna bör liksom hittills ta sig an även barn och ungdo­mar med sociala problem. Medverkan i uppsökande verksamhet är en naturlig uppgift också för personal inom fritidsverksamheten.

En samverkan meUan förvaltningarna från här antydda utgångspunkter bör leda fill att kommunens resurser för arbete bland barn och ungdom utnyttjas effektivare.


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                             172

2.4.3 Allmänt Inriktude insutser Injörmulion

Enligl förslagel till socialtjänstlag hör del till socialnämndens uppgifter atl ge information om socialtjänsten i kommunen.

Socialulredningen anger följande mål för informationen: atl upplysa om samhällels socialpolitik, atl ge kunskaper om rälligheler och skyldigheter för medborgarna på delta område, alt belysa sociala förhållanden och problem och dessa problems utbredning och tänkbara orsaker, att stimule­ra till ökad aktivitet och ge förulsällningar för var och en atl framföra erfarenheler och synpunkter samt tillvarata sin rätt till medinflylande i sociala frågor.

Ulredningen framhåller atl informationen måste göras begriplig. Det bör också vara möjligt för medborgarna all i upplysningsverksamheten kunna återföra erfarenheler och synpunkler till samhällets organ. Här har folk­rörelserna stor betydelse och det är viktigi att socialtjänsten samverkar med föreningar och organisationer.

De remissinstanser som har yllral sig i frågan framhåller överlag att informationen bör vara lättfattlig och nå breda gmpper. Vissa har betonat atl informationen inte bara bör gå ul på upplysningar i sak om rättigheter och skyldigheter m. m. utan också på alt söka ändra allmänhetens inställ­ning lill den verksamhet som vi i dag kallar socialvård.

Enligt min mening bör informationen ha de två syften som vissa remiss­instanser har pekal på. I själva verket kan man inte dra någon skarp gräns mellan dessa båda funktioner. Redan sakupplysningar om sociala problem, deras orsaker och verkningar har betydelse för opinionsbildningen.

Det står samtidigt klarl alt informationen inte bör få komma ensidigt från myndighelerna. Information är som flera remissinstanser har framhållit en grannlaga uppgift. Folkrörelser och andra frivilliga organisationer, som företräder särskilda intressen, idéer och politiska uppfattningar måste ock­så ges en betydelsefull roll i upplysningsverksamheten. Först därigenom kan informationsutbudet få en önskvärd variation och bredd. Samtidigt ökar förutsättningarna att förankra socialtjänstens innehåll och mening inom olika befolkningsgrupper.

Genom en bred utbildnings- och informationsverksamhet bland de många organisationernas medlemmar skapas även bättre förutsättningar för ell återflöde av fakta om goda och dåliga förhållanden och av åsikter och förslag från medborgarna till myndigheterna. Negativa inställningar kan givetvis inte "informeras bort" i många fall. När de grundas på sociala och ekonomiska missförhållanden krävs det politiska åtgärder. Informa­tionsflödet från medborgarna till myndigheterna kan vara en viktig gmnd för sådana nödvändiga politiska insatser.

Vilka skall nås av upplysningsverksamheten? Jag delar den i remiss­svaren vanliga uppfattningen att viss information bör i princip nå alla medan annan information bör inriklas på särskilda gmpper i befolkningen.


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                    173

När det gäller mera speciella "målgrupper" kan jag endasi ge exempel. Till dessa hör elever i grund- och gymnasieskolan, vämpliktiga och vuxen-sluderande. Del är inle minsl vikligl all yngre elever som elt led i sin medborgarutbildning får kunskaper om socialtjänsten och vad den syftar lill. En annan avgränsad, men ändå slor grupp, ulgör barnfamiljerna. Andra vikliga grupper är invandrare och språkliga minorileler. Del är likaså angelägel att nå ut med informationen lill personer med olika slag av handikapp. Handikappförbundels centralkommitlé har särskill nämnt blin­da, döva, dövblinda och utvecklingsstörda. Information är viktig för äldre personer bl.a. som ett led i förberedelse av en förestående pensionering. Jag tar upp frågan om de äldres informationsbehov senare (avsnill 2.10).

Den krafligl ökade förtidspensioneringen är till stor del en följd av utvecklingen inom arbetslivet i form av strukturrationaliseringar, ändrade arbetsmetoder och ökade krav på arbetstagarna. Aktiv information om alternativ sysselsättning kan för många förtidspensionärer bli etl viktigt led i strävanden till att återföra dem till samhällsgemenskap och en menings­full tillvaro. De arbetslösa är en annan viktig grupp med liknande problem. Den omfattande arbetslösheten bland ungdomen, inte sällan redan från skolavslutningen, hör till våra svåraste samhällsproblem i dag. Även här är en aktiv informationsverksamhet med inriktning på atl främja de arbetslö­sas möjligheter att skaffa arbete av största betydelse. Informationen måste ges i praktiska aktionsprogram som syftar till konkreta lösningar av olika gruppers grundläggande svårigheter som ofla gäller arbete, bostad och ulbildning.

Som både socialutredningen och remissinstanser, t.ex. länsstyrelsen i Norrbottens län, med olika uttryck har stmkit under måsle informationen nå de mest eftersatta. Del gäller här grupper av människor som samtidigt som de har stora behov av information är svåra atl nå kanske både konkret och bildligt, dvs. det är svårt att göra upplysningen meningsfull, begriplig och acceptabel för dem. De finns delvis bland de redan nämnda grupperna. Men de finns också t. ex. bland andra som i dag får socialhjälp och som har problem utöver de ekonomiska. Härtill kommer behövande grupper som socialtjänsten över huvud tagel inte når. Våra kunskaper om hur mänga de är och under vilka förhållanden de lever är myckel ofullständiga.

Informationen måste inriktas på att vara både förebyggande och av­hjälpande. 1 fråga om metoder och tillvägagångssätt blir som jag antydde nyss samverkan med såväl andra myndigheter som organisationer på cen­tral, regional och lokal nivå en nödvändig förutsättning för alt verksamhe­ten skall kunna nå önskvärda resultat. Upplysningsverksamheten bör så långt möjligt läggas upp och genomföras tillsammans med de organisatio­ner och sammanslutningar som tillvaratar gmppernas intressen. Här räk­nar jag med inte minst etl folkrörelseengagemang även för människor som i dagens samhälle står utanför organisationerna. "De föreningslösa" hör lill dem som det är mest angeläget atl nå. Samtidigt som jag stryker under


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                    174

upplysningsverksamhelen som en gemensam uppgift för många är jag väl medvelen om alt organisationerna måste få verka utifrån sina principiella grunder och förutsättningar i övrigt.

Formerna för informationen bör självfallel avpassas efter ändamålet. Är syftet alt nå stora delar av landel, bör massmedierna utnyttjas. Broschyrer med posten för olika verksamheter, gemensamma upplysningsskrifter om ekonomiska anordningar, utbildningsmöjligheter, kullur- och fritidsaktivi­teter m. m. bör likaså bli vikliga medel för alt sprida upplysning. Inte minst väsentligl är här som annars att människor får reda på vart de skall vända sig, när de kommer i en situation där de behöver bistånd eller service.

En aktiv verksamhel i bostadsområden, medverkan på arbetsplatser, i skolor, bibliotek, inom förebyggande mödra- och barnavård, äldreomsorg och inom föreningar bör bli vikliga informationsvägar.

Del är inle möjligt all fastställa en definitiv arbetsfördelning av informa-lionsuppgifterna. Denna fördelning blir beroende av inte bara resurser utan även av skiftande förutsättningar i övrigt liksom av förändringar som följer med utvecklingen. Detta gäller också i frågan om hur informationsverk­samheten skall organiseras. Bl. a. Linköpings kommun har pekat på att en fristående informationscentral kräver ett relativt stort befolkningsunderlag för att fylla en viklig funktion. 1 stället kan förstärkning av olika recep­tioner med informationsmaterial från olika håll vara ett enkelt medel att förbättra informationen. Enligt kommunen har områdeslokaler för enbart upplysningar haft svårt att bli godtagna till skillnad från information som ett led i en vidare social verksamhet. Jag kan för egen del peka på de möjligheter all sprida information i enskilda områden som erbjuder sig på biblioteksfilialer, fritidsgårdar, dagcentra för äldre elc. I detta samman­hang villjag understryka betydelsen av att man söker värdera resultatet av olika informationsinsatser.

Som har framhållits i remissvaren är det vikligl att informationen plane­ras så alt man undviker dubbelarbete. Visst informationsmaterial bör kunna las fram centralt som service ål landsting och kommuner. På central nivå bör socialslyrelsen och Kommunförbundet samarbeta. Motsvarande samarbete måste utvecklas på regional och lokal nivå mellan informations­givarna.

Kommunstyrelsen har ell övergripande ansvar för kommunens informa­tion. Del är en viktig fråga för kommunslyrelsen hur informationen om socialtjänsten skall kunna samordnas med annan näraliggande informaUon på ett ändamålsenligt sätt. Del är nödvändigt att socialnämnden verkar för att informationen om socialtjänsten breddas lill atl omfalta andra socialpo­litiska områden. I många fall framstår en längre gående samverkan som naturlig, t. ex. med kulturnämnden.

Informationen utgör en del av socialtjänstens allmänna insatser. Som jag har nämnt lidigare rymmer socialnämndens strukturinriktade insatser star­ka inslag av information när del gäller samhällsplanering, arbete med


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                             175

sociala problem i samhällel och uppsökande verksamhel (avsnill 2.4.2). Samma gäller i hög grad de individuelll inrikiade insalserna (avsniu 2.4.4). Jag återkommer till dessa frågor även i andra delar av mitl anförande.

Arbete ocli försörjning

Socialulredningen framhåller all ell av socialljänslens syften skall vara att stärka den enskildes egen förmåga all la tillvara sina inlressen och reda upp sina problem. Av grundläggande belydelse här är möjligheten till försörjning genom egel arbele. Långvarig arbeislöshei och svårigheier all kunna få ell nyll arbete är ofta grund för andra problem. Sociala insatser av direkl betydelse för möjlighel till arbele är bilräde vid arbelsanskaffning m. m. Del är här fråga om all förmedla konlakl med arbetsförmedling och arbetsvärd eller i vissa fall med arbetsgivare. En viklig del av verksamhe­len bör också gälla förmedling av utbildning för arbele. Arbetsberedande ålgärder i inskränkt mening är många gånger inte lillräckligl. Vissa grund­läggande förulsällningar måste i många fall klaras dessulom, t.ex. handi­kappades möjligheler all la sig lill och från arbelsplalsen. Della släller krav på resurser när det gäller allmänna kommunikalionsmedel, färdljänsl eller fordon för rörelsehindrade, någol som i vissa fall fömlsäller ekonomiskl bislånd i form av socialbidrag som komplement lill slatliga bidrag för ändamålei (avsnitt 2.6). Jag återkommer senare till socialtjänstens medver­kan för alt handikappade skall få arbele (avsnill 2.11). Också pensionärer­nas rätl lill arbete behandlar jag senare (avsnill 2.10).

Inte sällan är det nödvändigt att stärka den enskildes förulsällningar alt kunna få och all behålla ell arbele genom individuella insalser av annal slag. både i form av ekonomiskl bislånd och andra siödinsalser.

Som socialulredningen har framhållil har förskole- och fritidshemsverk­samheien slor betydelse inle bära utifrån barnens behov och intressen. Verksamheten är också viklig för föräldrarnas möjlighet atl genom för­värvsarbete eller utbildning få en tryggad försörjning och nå personlig uiveckling. Barnomsorgen återkommer jag senare till (avsnill 2.9).

Frågan om samarbele med arbelsmarknadsorganen älerkommer jag ock­så senare lill i samband med behandlingen av socialljänslens samverkan med andra verksamhetsområden (avsnill 2.14). En viklig del av delta samarbele gäller planering av sysselsätiningsinsalser. Socialulredningen har underslrukii atl socialnämnden bör samarbeta med dislriktsarbels­nämnd och förekommande lokala planeringsråd för sysselsällning. Ulred­ningen framhåller all socialnämndens erfarenheler och kunskaper bör ut­nyttjas för gemensamma inventeringar av behovel av arbelsplalser och hur dessa behov skall kunna tillgodoses. Särskild uppmärksamhel bör ägnas den dolda arbeislösheten. Också allmänna förvärvshinder bör som redan har nämnls undanröjas genom utbyggnad av barnomsorgsresurserna och förbättrade transportmöjligheter.

Socialtjänsten bör vidare i samverkan med arbelsmarknadsorgan göra


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                             176

den enskilde så välrustad som möjligt för all möta de krav som ett arbete ställer. Genom individuellt avpassade insatser bör man sträva efter att förebygga och så långl möjligi undanröja utbildningsbrisler saml fysiska, psykiska och sociala handikapp. Men del är också nödvändigl all den arbelslöse får ell arbele som svarar mot hans förulsällningar. Socialnämn­den bör i samarbete med arbetsförmedlingen uppmärksamma behovel av individuell anpassning av arbetsinnehållet liksom introduktionen på ar­betsplatsen för all den enskilde så snabbi som möjligt skall kunna komma in i arbetsgemenskapen.

Redan i samband med socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen harjag berört kommunens vidgade ansvar för sysselsällningsplaneringen och behovet av särskilda åtgärder för all skapa sysselsättningsmöjligheter åt bl. a. ungdomar och personer under rehabilitering. När det gäller ungdo­mar som lämnar skolan är del viktigt atl samarbele sker med skolan.

Några remissinsianser har ansell alt socialutredningen inte tillräckligt ingående har belyst sambandet mellan insatser inom ramen för den arbels­marknadspolitiska verksamhelen och socialvårdens uppgifter. T.ex. ar-belsmarknadsslyrelsen erinrar om sambandel mellan hög arbelslöshels­nivå och antalet socialhjälpstagare respektive förtidspensionerade. Kom­munerna och socialnämnderna bör enligt dessa remissinstanser sälta in mer kraftfulla åtgärder än vad som framgår av ulredningen för alt motver­ka särskill ungdomsarbetslösheten. Sysselsällningsuiredningen hör till de remissinsianser som menar att socialulredningen har ägnal frågorna om sysselsättning för lilen uppmärksamhet i belänkandel. Slörre utrymme borde ha getts åt frågor om hur utslagningen skall förhindras och de sociala myndigheternas uppgifter i sammanhanget, arbetets belydelse i rehabilite­ringen av personer med olika lyper av handikapp osv.

Jag har redan behandlal kritiken mot utredningen för atl den inle lillräck­ligl slarkl skulle ha underslrukii den enskildes räll lill ell meningsfulli arbele (avsnill 2.2). Denna rättighet kan visserligen härledas ur de före­slagna övergripande målen för socialtjänsten. Men som jag har nämnt bör denna rätt framhävas tydligare i socialtjänstlagen än vad som har skett i socialutredningens förslag.

Socialtjänsten kan på de vägar socialulredningen har angett bidra lill lösningar av sysselsältningssvårigheter både allmänl och i enskilda fall. T. ex. har försök alt placera ungdomar med sociala svårigheter på arbets­marknaden bedrivits framgångsrikt i Södertälje och Uppsala. Det måste vara en viktig uppgift för socialnämnden att främja människors möjlighel atl få meningsfull sysselsällning och ulkomst. Samtidigt får man som LO har påpekat inle blunda för all socialljänslens möjligheler alt skapa arbets­tillfällen är begränsade. Här är del framför allt den allmänna ekonomiska politiken, arbels- och näringspolitiken som har belydelse. liksom trygg­hetslagarnas roll när del gäller alt tillförsäkra människor med sociala svårigheter sysselsättning. LO menar atl socialljänslens vikfigasle upp-


 


Prop. 1979/80:1    Ftmktion och uppgifter                   111

gifter ligger i alt vara kontaktorgan med arbetsförmedling och arbetsvärd. Arbetsmarknadsstyrelsen poängterar särskill betydelsen av att del finns resurser för framålsyflande insalser inom ramen för arbetsmarknadspoliti­ken.

Flera remissinstanser har understrukit kommunernas ansvar för sysselsällningsplaneringen. Försöksverksamhel med sysselsätlningspla­nering i flera kommuner har visat alt del fanns en betydande dold arbeis­löshei, särskill bland kvinnorna, i dessa kommuner. Del framgårav syssel­sältningsutredningens belänkande (SOU 1978:42) Kommunernas medver­kan i sysselsättningsplanering. Jag anser det vara viktigt alt kommunerna tar reda på det verkliga behovet av arbetstillfällen i kommunen. Därmed får de etl underlag för den fortsatta planeringen. Resullalen av försöks­verksamheterna får behandlas närmare i samband med atl ställning tas lill sysselsättningsutredningens betänkande.

Genom en bättre planering ökar också möjligheterna att anpassa rekry­teringen så att vissa projekt kan lidigareläggas med hänsyn lill arbetsmark­nadsläget. Jag finner det vara av slor belydelse all socialtjänstens erfaren­heter och kunskaper om sociala svårigheter utnyttjas i denna planering. Som sysselsättningsutredningen framhåller kan del vara lämpligl att det i kommunens allmänna planeringsfömlsältningar lämnas en redogörelse för socialnämndens erfarenheter. Kommunslyrelsen eller kommunfullmäktige får sedan ta ställning till i vilken utsträckning planeringen kan ske inom den kommunala förvaltningen på grundval av denna information och med ledning av arbetet inom anpassningsgrupperna i kommunen. Redogörelsen bör även delges arbetsmarknadsorgan så att den kan utnyttjas i deras planering.

Planeringen är också viktig som ett underlag för arbetsförmedlingens diskussioner med företagen och för ytterligare åtgärder i enlighet med främjandelagstiftningen.

Jag vill till sisl erinra om alt många invandrare har en utsatt situation på arbetsmarknaden med en hög arbetslöshet. Invandrarna har därför etl stort behov av stödinsatser av olika slag från bl. a. kommunernas sida. Även för dem erfordras samordnande insatser mellan socialnämnden och andra kommunala och statliga organ.

Självständigt boende

En av förutsättningarna för ett självständigt liv är en egen fungerande bostad. Socialutredningen har framhållit atl en av socialtjänstens uppgifter av allmänt inriktat slag är alt medverka till att människor som till följd av sjukdom, handikapp eller ålder har svårt all klara sig själva får möjlighet att bo kvar i sin egen bostad. Socialtjänsten kan göra detla möjligt genom att förmedla hjälp till hushållsgöromäl och lill den personliga hygienen och vården. Ett alternativ till denna boendeform, är som utredningen anför serviceboendet, där en mer omfattande gemensam service kan erbjudas. 12   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del A


 


Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter                    178

Till slor del rör diskussionen om det självständiga boendel och social­ljänslens möjligheter atl slödja della äldre och handikappade. Mina över­väganden i dessa frågor älerkommer jag mera ulförligl till senare (avsnitt 2.10 och 2.11).

St>ciul jour

Socialutredningen har ansett del angelägel atl behovel av social jour tillgodoses på etl lillfredsslällande säll i kommunerna. Behoven är dock olika i I.ex. läibefolkade urbaniserade kommuner och i glesbygdskom­muner. Med förbehåll för sådana olikheler nämner ulredningen ivå huvud­områden där allmänhelen behöver komma i konlakl med socialtjänsten även under kvällar, helger osv.

Det ena området gäller främsl ensamstående. En stor grupp av dem Ulgör de äldre. Men här ålerfinns också många yngre och medelålders personer. Det andra behovsområdet omfattar i första hand barn och ung­dom.

Lagen (1973: 558) om tillfälligt omhänderlagande (LTO) ställer krav på en social jour- och beredskaps verksamhel, som långt ifrån alltid tillgo­doses i kommunerna.

Liksom remissinstansema vill jag framhålla värdet av en väl utbyggd socialjour. En sådan social beredskap är viktig inte minst ur förebyggande synpunkt. Olika remissinstanser som kriminalvårdsstyrelsen, brottsföre­byggande rådet och skolöverstyrelsen har från skilda utgångspunkter be­lyst det angelägna i en väl fungerande jourverksamhet inom socialtjänsten. Svenska läkaresällskapet framhåller alt del f n. kan vara svårt att under vissa tider snabbi få till stånd etl omhändertagandebeslut vid t. ex. barn­misshandel. Del förekommer atl barnavdelningar och barnpsykiatriska kliniker i brisl på social jour får ta in barn som inte behöver medicinsk ulredning. Dessa barn måste "beredas tak över huvudet" inom sjukvården trots att etl omedelbart omhändertagande genom socialvården vore lämpli­gare.

Försöksverksamhel med social jour bedrevs under åren 1974— 1976 i tjugoen kommuner. Socialslyrelsen har värderat verksamheten (Socialsty­relsen redovisar 1977:4). Erfarenheterna visar bl.a. atl jouren i stor ut­sträckning kontaktades av människor som var ensamma eller befann sig i en konflikisiiuation. Många hade redan kontakt med socialvården. De vanligaste ålgärderna bestod i att man gav upplysningar och gjorde hänvis­ningar. Vidare förekom stödjande samtal, ekonomisk hjälp, anskaffning av logi etc.

Samarbetet mellan socialvården och sjukvården var problemfyllt och socialjourens tillkomst medförde inle någon genomgripande förbättring i detta avseende. För atl jouren skall fungera är det även viktigt att den integreras i del sociala arbelel vid socialbyråerna och att det finns tillgäng­liga resurser som jouren kan använda sig av.


 


Prop. 1979/80:1    Rätten till bistånd                                    179

Den närmare utformningen av jourverksamheten måsle bli beroende av de lokala förhållandena. Verksamhelen kan samordnas med en mer all­mänl inriktad samhällsjour och med läkarjour. I mindre kommuner lorde som flera remissinsianser har framhållil behovel kunna tillgodoses genom samarbete mellan flera kommuner.

2.4.4 Individuelll inriktade insatser

De individuella insatsernas inriklning och innehåll behandlar jag senare i mitt anförande i flera olika sammanhang. Jag vUl här sammanfattningsvis peka på några av dessa.

1 samband med behandlingen av reformens inriktning m. m. (avsnitt 2.1) har jag gell vissa allmänna rikllinjer för individuelll inrikiade insatser. Samma gäller socialljänslens mål (avsnill 2.2) och det kommunala ansvarel (avsnill 2.3). Mol kommunens ansvar svarar den enskildes rält lill bislånd (avsnill 2.5), som jag strax återkommer lill. Därefter lar jag upp vilka principer som bör gälla för insalser hos enskilda och familjer både i och ulom det egna hemmel (avsnill 2.6). Dessa slällningslaganden ger den principiella grunden för cenirala områden av socialljänslens verksamhel. Hit hör vidare omsorgerna om barn och ungdom, äldre saml personer med handikapp (avsnitt 2.9-2.11). Dessa insalser har en allmän inriktning med starka inslag av individuellt riklade åtgärder av olika slag. Den senare behandlingen av familjehem och hem för vård eller boende har sin tyngd­punkt i individuelll inrikiade insalser (avsnill 2.12 och 2.13). Också social­ljänslens samverkan med andra verksamhetsområden gäller ofta planering och åtgärder på individnivå (avsnitt 2.14). Den enskildes förhållanden, bl.a. i fråga om hans rättigheter och skyldigheter samt skyddet av hans inlegrilel är naiurliglvis cenirala bl.a. när del gäller handläggning av ärende, sekretesskyddet, uppgiftslämning, registrering (avsnitt 2.17-2.20) liksom frågor om besvär m.m. (avsnitt 2.22). Jag vill här lill sisl nämna individuellt inriktade ålgärder i form av vård ulan samiycke av unga och av vuxna missbrukare (avsniu 2.25).

2.5 Rätten till bistånd

2.5.1 Rätten till bistånd enligt vårdlagarna

De allmänna socialpolitiska anordningarna bildar i dag grunden för det sociala trygghetssyslemet. Inom delta ulgör socialförsäkringarna en hörn­slen. Deras syfte är bl.a. atl garantera kompensation för inkomstbortfall på grund av sjukdom eller av annan orsak. Utmärkande för socialförsäk­ringarna är alt de knyter rälien till ekonomiskt bistånd till generella förut­sättningar och att de inte bygger på en individuell béhovsprövning. Social­försäkringarna svarar nu till alldeles övervägande grad för människornas ekonomiska trygghet vid sjukdom, ålderdom, arbetslöshet osv. Andra viktiga trygghetsanordningar är den socialservice som lämnas inom t. ex.