4

Motion

1979/80:97

av Mårten Werner

med anledning av propositionen 1979/80:2 med förslag till sekretesslag
m. m.

I propositionen 1979/80:2 läggs fram förslag till ny sekretesslag. I 9 kap.
17 § i lagförslaget stadgas sekretess i bl. a. utredning enligt bestämmelserna
om förundersökning i brottmål, ”för uppgift om enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon
honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs”. Med ”skada”torde
förstås ekonomisk skada, medan ”men” torde avse skada av ideell
natur.

Sekretessen enligt nämnda lagrum är inte ”kvalificerad”, dvs. den ingår
inte i de fall av ”uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt”, som anges i 16
kap., och som medför ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott
mot tystnadsplikt. Sekretessen, tystnadsplikten, får sålunda i detta fall vika
för den s. k. meddelarfriheten. Vid förundersökning i brottmål får den
misstänktes namn och diverse personliga uppgifter om honom utlämnas till
massmedia av åklagaren.

I själva verket är det bara i ett begränsat antal fall, som verklig sekretess är
föreskriven genom att fallen angivits i 16 kap. I de övriga fallen i lagförslaget
är tystnadsplikten alltså endast illusorisk. Den sätts ur spel av att uppgifter
fritt får lämnas till massmedia. Man frågar sig vad det tjänar för syfte att
stadga tystnadsplikt beträffande en uppgift, som får basuneras ut i alla
tidningar, i radio och TV. Den fiktiva tystnadsplikten i alla dessa fall kunde
slopas.

Det kan sägas att meddelarfriheten är av stor betydelse för insynen i
myndigheters förfaranden, för en fri debatt och för en riktig samhällsinformation.
Men det är lika klart att den kan användas som ett vapen mot en
enskild, som redan är i underläge gentemot myndigheterna. Den kan
användas av ”skjutjärnsjournalister” och skandalskrivare, som inte i främsta
rummet syftar til! kritisk samhällsbevakning utan mera till att öka tidningsupplagorna
genom t. ex. braskande rubriker om namngivna personer, som av
en eller annan anledning blivit föremål för förundersökning.

För meddelarfrihet talar det faktum att pressen hittills i stort sett visat sig
ansvarskännande i dessa hänseenden, att pressens opinionsnämnd (PO)
verkar i den enskildes intresse, och att genmälesrätt finns. Men det måste
anses otillfredsställande att den enskildes rätt till skydd för sin personliga
integritet läggs i händerna på pressen, som ju måste styras även av
kommersiella hänsyn. Om inte journalisten känner sitt ansvar båtar det föga
med dementier och reprimander från PO. Publicitetsskadan är ett faktum,

Mot. 1979/80:97

5

och den misstänkte är i viss mån redan dömd, även om förundersökningen
friar honom.

Lagförslaget synes alltså gå för långt i omtanke om pressens rätt till
information och insyn. Pressen är dock en maktfaktori samhället och har alla
vapen på sin sida i förhållande till den enskilda människan. För att värna om
den enskildes rätt till integritet, om hans rätt till likhet inför lagen, även om
han råkar vara en nyhetsmässigt intressant person, bör reell tystnadsplikt
åläggas vederbörande myndighet under pågående förundersökning i brottmål,
såvitt avser den misstänktes namn och övriga uppgifter, som kan
identifiera honom. Det torde sällan vara motiverat av ett allmänt intresse att
namn och personuppgifter offentliggörs, innan beslut om åtal fattas.

Det bör ankomma på utskottet att utarbeta erforderliga författningsändringar.

Med hänvisning till vad i motionen anförts hemställs

att riksdagen beslutar att utlämnande av namn och personuppgifter
beträffande misstänkt under förundersökning i brottmål
undantas från meddelarfriheten och hänförs till brott mot
”kvalificerad” tystnadsplikt enligt 16 kap. i lagförslaget.

Stockholm den 5 november 1979

MÅRTEN WERNER (m)

GOTA B Stockholm 1979